Kungl. Majlis proposition Nr 108.
1
Nr 108.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning till
skatte av lägenheterna Lerbrotorp nr 2 och 3 i Nysunds socken;
given Stockholms slott den 20 februari 1931.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag avstatsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Felix Hamrin.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 20 februari 1931.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, Hamkin, Stadenee, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Hansén, Rundqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Hamrin, anför:
Med skrivelse den 27 september 1930 har kammarkollegium underställt
Kungl. Maj:ts prövning en till kollegium från länsstyrelsen i Örebro län
överlämnad ansökan av Katrinefors aktiebolag örn medgivande att få till
skatte köpa lägenheterna Lerbrotorp nr 2 och 3 i Nysunds socken av
Örebro län.
Lägenheten Lerbrotorp nr 2 redovisas i gällande jordebok bland kronojord^
genheter under enskild disposition såsom ett torp med anteckning
om att den utgöres av mark av Höjde-Edets och Krämaremarkens före
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 93 hafi. (Nr 103.)
1
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
detta kronopark, som tilldelats skattehemmanet Lerbrotorp nr 1 för nastad
mulbetesrätt.
Beträffande ifrågavarande lägenhets tillkomst Ilar kammarkollegium
meddelat följande:
»Å kronoparken^ eller, som de också kallades, kronoallmänningarna
belägna torpet Lerbrotorp av krono natur skattlades den 25 augusti 1735,
varefter kammarkollegiet den 12 januari 1737 fastställde dess skattetal
till Vi mantal och dess ränta till 1 riksdaler -39 skilling 11 runstycken
specie, med vilken ränta det nyvordna hemmanet försåldes till skatte
den 22 mars 1737. Hemmanet benämnes i gällande jordebok Lerbrotorp
m. Vid skattläggningen antecknades, att hemmanet hade skog både
uti inägorna och en liten trakt ''norr örn västerängen’ tillräcklig till
gärdesfång och vedbrand samt nödigt hustimmer, allenast den besparades
och, icke vårdslöst hanterades. Beträffande mulbete antecknades, att
dylikt ''disputerades’ å Svartå bruks rekognitionsskog, vilken blott genom
en landsväg var skild från hemmanet. Skattläggningsinstrumentet
angiver emellertid, att gott mulbete ock gåves på den övriga utmarken
och odisponerade kronoallmänningen.
Den 26 juli 1737 röslades hemmanet, varvid därtill tidigare brukade
ägor å rekognitionsskogen icke medtogos, enär de icke omfattats av skattläggningen.
Till åtlydnad av nådiga brevet den 16 mars 1824 och kommarkollegiets
i anledning därav utfärdade cirkulär den 14 april 1824 angående en förändrad
reglering med kronoskogarna och allmänningarna i riket (Lilienberg
II: 521) hölls den 31 augusti 1825 och följande dagar under ledning
av landshövdingen i Örebro län förrättning för reglering av kronoparkerna
Höjde-Edet och Krämaremarken. I sammanhang med därvid uppkommen
fråga angående kringboendes anspråk på skogsfång och mulbete
å kronoparkerna, äskade ägaren av Svartå bruk ''vedbrand och nödigt
gårdsfång’ för honom tillhöriga hemmanet Lei-brotorp. I anledning
härav utröntes, att hemmanet icke erhållit skogstilldelning vid en år
1818 företagen förberedelse för reglering av rekognitionsskogen. Hemmanets
ägare kunde dock icke med skattläggningsinstrument eller annan
handling styrka rätt till skogsfång eller mulbete å allmänningen.
Överjägmästaren upplyste vid förrättningen, att hemmanet aldrig tillförene
njutit utsyning å kronoparkerna. I anseende härtill och då hemmanet
dels icke saknade tillgång på någon skog inom hägnad, dels ock
gränsade intill brukets öppna rekognitionsskog, varå det alltid njutit
och därefter kunde njuta både bete och skogsbehov, funno förrättningsmännen
icke den ringaste anledning att emot tydliga föreskriften i första
avdelningen andra mom. av 1824 års cirkulär tillerkänna hemmanet
några nya förmåner av det ena eller det andra på allmänningens bekostnad,
utan skulle således all fråga örn skogstilldelning till bruksägaren
förfalla.
Häröver anförde bruksägaren underdåniga besvär och framhöll därvid,
att bruksägarnas underlåtenhet att tidigare begära utsyning på kronoparkerna
icke bevisade mer än bruksägarnas efterlåtenhet. Han åberopade
också, att förrättningsmännen vid bedömande av hemmanets
skogstillgång tagit hänsyn till skogsmark, som ej tillhörde hemmanets
avrösade område.
Besvären avstyrktes utan närmare motivering av kammarkollegiet,
3
Kungl. M.aj:ts proposition Nr 108.
jaen Kungl. Majit medgav den lii mars 1827, att hemmanet, som efter
vad upplyst blivit å rekognitionsallmänningen endast för dess å denna
skog belägna äng fått skogsanslag, skulle få sådant å kronoparkerna,
varå övriga ägor vore belägna, tillgodonjuta med 20 tunnland. Tillika
föreskrev Kungl. Majit, att länsstyrelsen i länet genom utslag, som
skulle underställas kammarkollegiet, skulle yttra sig, huruvida enligt 1824
års cirkulär ränta och skatteköpeskilling borde utgöras för det hemmanet
förunnade skogsutrymmet.
I oktober 1827 utbröts det hemmanet tilldelade skogsanslaget och den
18 februari 1828 företogs frågan örn dess skattläggande vid förrättning i
Svartå. Därvid företedde hemmanets ägare en år 1729 upprättad karta
över hemmanet. Av kartebeskrivningen inhämtades, att hemmanet haft
rättighet till mulbete norr, öster och söder örn sitt område, vilket ansågs
icke kunna hava avseende på annan mark än kronoallmänningen HöjdeEdet.
På grund härav ansågo skattläggningsmännen sig ej befogade att
ånyo föreslå någon särskild skatt för skogsanslaget.
Länsstyrelsen utlät sig i frågan genom utslag den 23 december 1829,
att alldenstund vid 1825 års undersökning blivit utrett, att hemmanet
aldrig njutit utsyning å kronoparkerna samt varken med skattläggningsinstrumentet
eller annorledes kunnat styrkas, att hemmanet blivit försäkrat
örn en sådan mulbetesrättighet, varom i 1729 års kartebeskrivning
förmäldes, prövade länsstyrelsen med stöd av första mom. i första
avdelningen av cirkuläret skäligt förordna, att skogsanslaget skulle
skattläggas till särskild ränta efter ortens metod, vilken ränta ävensom
den skatteköpeskilling, som borde erläggas, komme att bestämmas i vanlig
ordning.
Bruksägaren besvärade sig under åberopande av 1729 års karta samt
framhållande av att Kungl. Majit redan genom beslutet om skogstilldelning
underkänt de av länsstyrelsen anförda skälen.
Kammarkollegiet avgjorde målet den 14 juni 1830, och då hemmanet
icke vore en sådan lägenhet, som innehades under besittningsrätt i följd
av verkställd odling, varom handlades i första momentet första avdelningen
av 1824 års cirkulär, utan befunnes vara ett till mantal och ränta
skattelagt hemman av kronoskatte natur, tillhörigt Svartå bruks ägare
och beläget invid dess rekognitionsskog, fann kollegiet, att någon skattläggning
efter ortens metod för skogsanslaget icke kunde komma i fråga,
utan skulle hemmanet jämlikt andra momentet andra avdelningen av
1824 års cirkulär utgöra ränta i spannmål till belopp av 2 kappar på
tunnlandet, i följd varav kollegiet icke heller ansåg sig kunna göra avseende
på bruksägarens anhållan att bliva befriad från all räntas utgörande
för skogsanslaget. I övrigt blev länsstyrelsens utslag fastställt.»
I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen har kammarkollegium
anfört följande.
1 brevet den 16 mars 1827 hade Kungl. Majit lämnat öppen frågan, huruvida
skogsanslaget skulle skattläggas och skatteköpas eller anses vara
vederlag för ett av hemmanets skattläggning redan omfattat och därför
i hemmanets skatteförsäljning ingående servitut. Kammarkollegiets år
1830 meddelade beslut hade däremot inneburit, att skogsanslaget betraktades
såsom ett anslag av kronomark, vartill hemmanet icke hade något
rättsligt anspråk. På denna kollegiets uppfattning hade också skogsanslagets
jordeboksredovisning såsom särskild fastighet av krononatur
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
grundat sig. Om berörda uppfattning vore riktig, skulle skogsauslaget
dock jämlikt 1824 års cirkulär första avdelningen andra momentet vara en
oskiljaktig tillhörighet till hemmanet, dock att skatteköpeskilling med
sex års ränta skulle därför utgöras. Någon möjlighet för kronan att
återtaga skogsanslaget syntes därför ej förefinnas, och kronan syntes
icke heller kunna på annat sätt draga någon nytta av dess krononatur.
Då skogsanslaget utgjorde en oskiljaktig tillhörighet till hemmanet, bomme
dess skatteköpande att mindre innebära ett avhändande av kronans
äganderätt till skogsanslaget än fastmer, att kronans anspråk på skatteköpeskilling
bleve realiserat, vilket också komme till synes i det förhållande,
att skatteförsäljningens verkan icke bleve skogsanslagets omkring
till skatte i jordeboken utan dess uteslutande ur densamma. Det
kunde ju för övrigt icke anses överensstämma med nutida rättsåskådning
och ej heller med reda och ordning i fastighetsväsendet, att en fastighet
ägdes av en person men vore oskiljaktigt bunden vid annan tillhörig
fastighet. Härtill komme, att man syntes kunna ifrågasätta, huruvida
icke skogsanslaget, åtminstone till viss del, iitgjorde vederlag för en i
hemmanets skattläggning och därmed också i dess skatteförsäljning ingående
mulbetesrätt å kronoparkerna, i vilket fall kronan icke skulle
hava ens en formell äganderätt till lägenheten eller del av densamma.
På grund av det anförda har kollegium för sin del funnit skäl tala forti
llmötesgående av bolagets önskan att få skatteköpa skogsanslaget.
Lägenheten Lerbrotorp nr 3 redovisas i gällande jordebok såsom kronojordlägenhet
under enskild disposition, en äng, med anteckning att den
skattlagts å Svartå bruks före detta rekognitionsskog.
I fråga örn denna lägenhets tillkomst inhämtas följande av kammarkollegiets
nyssnämnda skrivelse av den 27 september 1930:
»Såsom av redogörelsen för Lerbrotorp nr 2 framgått, hade hemmanet
Lerbrotorp nr 1 före sin skattläggning innehaft ägor inom rekognitionsskogen,
men hade dessa ägor vid skattläggningen av hemmanet, som
då ännu var av krononatur, avskiljts. Det oaktat konirno dessa ägor
fortfarande att brukas under hemmanet, vilket ju innehades av rekognitionsskogens
ägare.
När rekognitionsskogen sedermera skulle regleras i enlighet med föreskrifterna
i kungörelsen den 4 februari 1811 angående användandet av
de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar (Lilienberg
2 : 539), synes man hava felaktigt antagit, att ängen verkligen tillhörde
hemmanet. Å den vid regleringen använda, åren 1812—1813 upprättade
och sedermera fastställda kartan upptogs ängen under litt. K. Den redovisades
i beskrivningen till kartan såsom Lerbrotorps hemmans äng, belägen
inom rekognitionsskogens gränser. Ängen erhöll vid regleringen
skogsanslag å skogen antagligen på grund av föreskriften i 8 punkten av
1811 års förordning. Detta skogsanslag upptogs i ett år 1854 utarbetat
förslag till reglering av rekognitionsskogen gemensamt med skogsanslaget
för det å skogen belägna, bruksägaren tillhöriga torpet Myran samt
utmärktes å kartan inom bestämda gränser under beteckningen K 25 i
direkt anslutning till ängen och inom ägofiguren nr 61. Vid skogens indelning
i hemman medtogs icke ängen bland de inägor, som skulle utgöra
stommar till de nya hemmanen. Torpet Myran tilldelades däremot
det nybildade hemmanet Gårdsjömossen nr 1.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108. 5
Av (let förestående framgår, att Lerbrotorps äng oriktigtvis blev förbigången
vid rekognitionsskogens indelning i hemman. Detta förhållande
upptäcktes vid handläggning hos kammarkollegiet av ärende örn de
nybildade hemmanens skattläggning och föranledde kollegiet att den 4
mars 1850 hänskjuta frågan örn ängens skattläggning till dess advokatfiskalsämbete,
på vars föranstaltande ängen skattlades den 9 juli 1862.
Skattläggningen fastställdes av kammarkollegiet den 10 juli 1863, varefter
ängen upptogs i jordeboken.
Den 3 september 1883 meddelades lagfart för enskilda personer å 256/504
av ’skattlagda lägenheten Lerbrotorps äng’ och den 16 april 1896, § 32, för
Svartå bruks aktiebolag å ’V« mantal kronoskattehemmanet Lerbrotorp
nr 1 med äng’.»
Beträffande den ifrågasatta skatteförsäljningen av lägenheten Lerbrotorp
nr 3 har kammarkollegium yttrat följande.
Ängen vore en vid regleringen av rekognitionsskogen bortglömd odling.
Enligt 1811 års förordning skulle för brukens räkning anlagda
odlingar å rekognitionsskogarna anses såsom bruken oskiljaktigt tillhörande
och bruksägaren tillerkännas rätt att vid skogarnas indelande i
hemman fördela odlingarna mellan dem. Att i detta fall ängen på grund
av den oriktiga föreställningen, att den tillhörde hemmanet Lerbrotorp
nr 1, icke tilldelats visst hemman, hade väl näppeligen betagit bruksägaren
hans rätt till ängen och därtill hörande skogsanslag, utan syntes
ängen rimligen böra betraktas såsom en lägenhet av samma natur som
vanliga rekognitionsskogshemman. Bruksägaren borde därför intill dess
kungörelsen den 17 oktober 1919 (nr 660) trädde i kraft, ägt rätt att skatteköpa
ängen för sex års ränta (se 3 punkten i 1811 års förordning). Då
intet syntes vara att för kronans del vinna genom ängens bibehållande
under en allenast formell krononatur och skatteförsäljning av ängen
dessutom syntes vara av betydelse för åstadkommande av lämplig fastighetsindelning,
samt jämväl med hänsyn till meddelade lagfartsbeslut,
syntes försäljning böra komma till stånd.
På grund av vad sålunda anförts har kammarkollegium, under hänvisning
till att lägenheterna Lerbrotorp nr 2 och 3 innehades av bolag och
att således skatteförsäljning i vanlig ordning av desamma icke enligt
gällande bestämmelser i ämnet kunde äga rum, hemställt örn utverkande
av riksdagens medgivande, att lägenheterna måtte utan hinder därav få
försäljas till skatte. Skatteköpeskillingen utgör, enligt vad kollegium
upplyst, för Lerbrotorp nr 2 åtta kronor 44 öre och för Lerbrotorp nr 3
åtta kronor 55 öre.
Enligt en av överlantmätaren i Örebro län lämnad utredning motsvaras
jordeboksfastigheten Lerbrotorp nr 2 av ett område, innehållande 1.6
hektar odlad jord, inberäknat tomt, och 8.3 hektar annan mark, huvudsakligen
skogsmark, eller sammanlagt 9.9 hektar, under det att lägenheten
Lerbrotorp nr 3 innehåller 6.4 hektar odlad jord, inberäknat tomt, och
43.3 hektar annan mark, mestadels skog, eller tillhopa 49.7 hektar, allt i
ungefärliga siffror. Å håda lägenheterna, vilka icke äro åsätta särskilda
taxeringsvärden, finnas boningshus samt uthusbyggnader.
Departements
chefen.
6 Kunell. Maj-.ts proposition Nr 108.
Från Katrinefors aktiebolag har i skrivelse den 14 februari 1931 meddelats,
att bolaget beslutat försälja ett hundratal arrendegårdar och torp
å bolagets skogar och att vid härav föranledd lantmäteriförrättuing visat
sig nödvändigt att verkställa vissa ägoutbyten, delvis berörande även
lägenheterna Lerbrotorp nr 2 och 3. Bolagets ansökan om skatteköp av
dessa lägenheter har åsyftat att i samband med ägoutbytena möjliggöra,
att därav berörda delar av lägenheterna skola kunna sammanläggas med
andra fastigheter. Bolaget har vidare uppgivit, att köparna av fastigheterna
till större delen utgöras av de hittillsvarande arrendatorbarn.
Försäljning till skatte av de båda lägenheterna Lerbrotorp nr 2 och
3 kan, såsom kammarkollegium framhållit, enligt gällande bestämmelser
icke äga rum, enär lägenheterna innehavas av bolag.
Jag får erinra om att Kungl. Majit i proposition nr 246 föreslog 1930
års riksdag upphävande av det genom kungörelsen den 17 oktober 1919
(nr 660) utfärdade, tills vidare gällande förbudet mot skatteköp. I sitt
i ärendet avgivna utlåtande nr 38 anförde andra lagutskottet, bland annat,
att det syntes utskottet principiellt riktigast, att förbudet mot skatteköp
upprättliölles beträffande bolag och med dem likställda rättsägare.
Utskottet holle för antagligt, att bolagen skulle finna det med sina intressen
förenligt att, i de fall där det läte sig göra, avyttra åborätten till
arrendatorer och andra enskilda personer och att ifrågavarande hemman
och lägenheter således skulle komma i den jordbruksidkande befolkningens
ägo. På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet, att vid
upphävandet av skatteköpsförbudet undantag skulle göras för sådana
hemman och lägenheter, som innehavas av bolag och övriga juridiska personer.
Med godkännande av utlåtandet beslöt riksdagen, enligt skrivelse
nr 316, i överensstämmelse med andra lagutskottets förslag, varefter
Kungl. Majit den 6 juni 1930 utfärdade kungörelse i ämnet (nr 194).
Den nu föreliggande ansökningen örn medgivande att skatteköpa lägenheterna
Lerbrotorp nr 2 och 3 är, såsom framgår av utredningen i ärendet,
närmast föranledd av att lägenheternas innehavare å angränsande mark
försålt ett stort antal arrendegårdar och torp samt att det vid företagen
lantmäteriförrättning befunnits erforderligt att verkställa ägoutbyte
mellan lägenheterna och vissa andra fastigheter. Därvid har även en
sammanläggning av de i de försålda gårdarna och torpen ingående olika
fastighetsdelarna befunnits önskvärd. För att en dylik sammanläggning
skall kunna äga rum, erfordras skatteköp av lägenheterna.
Ett medgivande till de föreslagna skatteköpen skulle, såsom kammarkollegium
framhållit, vara ägnat att främja en lämplig fastighetsindelning.
Härtill kommer, att de av lägenheternas innehavare igångsatta
försäljningarna mestadels skett till de hittillsvarande arrendatorerna,
varför ur de av andra lagutskottet vid 1930 års riksdag uttalade synpunkterna
betänkligheter icke synas böra möta mot det ifrågasatta med
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 108.
givandet. Med hänsyn härtill och till vad kammarkollegium anfört i
ärendet finner jag mig — under erinran tillika att skatteköpeskillingen
för båda lägenheterna tillhopa utgör allenast omkring sjutton kronor —
böra tillstyrka, att riksdagens medgivande utverkas till skatteförsäljning
av lägenheterna ifråga.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen medgiva,
att lägenheterna Lerbrotorp nr 2 och 3 i Nysunds
socken av Örebro län må, utan hinder därav att de
innehavas av bolag, försäljas till skatte.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Kegenten lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
B. Borgström.