Kungl. Majus proposition nr 105.

1

Nr 105.

p .....

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsförvärv
av Norra Södermanlands järnväg; given
Stockholms slott den 20 februari 1931.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och.Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Åke Holmbäck.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 20 februari 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, statsråden
Gärde, Hamrin, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Hansén, Rundqvist.

T. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Holmbäck anför:
I skrivelse den 29 september 1930 har Norra Södermanlands järnvägsaktiebolag
framställt förslag örn statens övertagande av bolagets järnväg.
Beträffande denna järnväg må här erinras örn följande.

Den 22 maj 1891 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg av 1.435 meters
spårvidd från Nyby bruk över Eskilstuna till Södertälje station å statens järnvägar
med bibanor till Åkers styckebruk, Strängnäs, Mariefred och Igelstaviken
vid Östersjön. Sedan denna koncession jämlikt Kungl. Maj :ts medgivande
överlåtits å Norra Södermanlands järnvägsaktiebolag, beviljade Kungl. Maj:t
den 26 maj 1899 bolaget rättighet att utvidga nämnda järnväg med anläggning
av ett järnvägsspår från Nyby bruk till Mälarens strand (Mälarbaden). Vidare
fastställde Kungl. Majit den 24 november 1916 sådan ändring i den för järnBihang
till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 90 haft. (Nr 105.) ansi ]

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

vägen gällande plan, att dess ändpunkt i Södertälje skulle vara Näsets station
(Södertälje södra) å statens järnvägar från och med den dag, då samma station
öppnades för trafik. I samband därmed godkände Kungl. Majit en mellan
järnvägsstyrelsen och Norra Södermanlands järnvägsaktiebolag den 20 och 23
december 1915 upprättad överenskommelse angående anslutning av bolagets
järnväg till statens järnvägar vid nämnda station, under förklaring tillika, att
det belopp, som bolaget enligt samma överenskommelse hade att erlägga såsom
bidrag till den gemensamma stationsanläggningen vid Näset, skulle utgöra
169,450 kronor.

Till anläggande av järnvägen Nyby bruk—Södertälje med bibanor, för vilken
anläggning kostnaden enligt fastställd beräkning upptagits till 3,600,000 kronor,
beviljade Kungl. Majit den 6 november 1891 förenämnda bolag ett lån å

1,800,000 kronor, att utgå av de medel, som 1891 års riksdag ställt till Kungl.
Majits förfogande till låneunderstöd för enskilda järnvägsanläggningar.

För tillgodonjutande av detta lån stadgades, bland andra, följande villkor:

Annuiteten för lånets återbetalande beräknades till fem procent å ursprungliga
försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras ränta efter
fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra avbetalning
därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs för tre år från lyftningsdagen,
dock icke utöver ett år från den dag, den 1 oktober 1895, då järnvägen
enligt den meddelade koncessionen senast skulle vara färdig och öppnad
för trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda
medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade annuitetslikviderna
all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden och kapitalet
gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande
skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av den ränta, med vars erläggande
anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalningen skulle
vidtaga den 1 oktober 1898 och i samband därmed gottgörelse ske av dessförinnan
upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov med densammas erläggande
icke beviljats, och skulle annuiteten sedermera erläggas samma dag varje år,
till dess försträckningen och all därå upplupen ränta blivit till fullo gulden.
Därest till betalning förfallet belopp icke blivit i föreskriven ordning erlagt,
skulle bolaget därå gälda sex procent årlig ränta, intill dess samma belopp
bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen med alla därtill hörande byggnader
och materiel ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet
för den av staten lämnade försträckningen, och skulle staten till säkerhet för
sin fordrans utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt
framför varje annan fordran.

Nämnda lån utbetalades i sin helhet till bolaget under åren 1892—1896 mot
avlämnande av föreskriven säkerhet, vilken innehaves av riksgäldskontoret.

Sedermera medgav 1897 års riksdag (skrivelse nr 56), att den ränta, som
enligt gällande föreskrifter bör till riksgäldskontoret erläggas å uteblivna inbetalningsbelopp
för lån till understödjande av enskilda järnvägsanläggningar,
från och med år 1898 skall å alla dylika lån beräknas efter fem procent örn året.

Med bifall till av Kungl. Majit i proposition nr 157 framställt förslag medgav
1917 års riksdag (skrivelse nr 191), att de den 31 december 1917 förfallna
annuitets- och räntebeloppen, 1,065,515 kronor 2 öre, å förenämnda den 6 november
1891 beviljade statslån finge, räknat från och med år 1918, kapitaliseras

3

Kungl. Majus proposition nr 105.

såsom särskilt lån till bolaget. Såsom villkor härför föreskrevs, att till säkerhet
för det nya lånet skulle lämnas inteckning i bolagets järnväg med förmånsrätt
näst efter den inteckning i samma järnväg, som läge som säkerhet
för bolagets statslån av år 1891, att annuiteten skulle beräknas till 53,000 kronor,
av vilken annuitet först skulle gottgöras ränta efter fyra och en halv procent
å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra avbetalning därå, att
nämnda annuitet skulle till riksgäldskontoret inbetalas första gången den 31
december 1918 och sedermera samma dag varje år,, intill dess lånet blivit till
fullo betalt, att emellertid bolaget vore berättigat att när som helst, örn det så
önskade, öka amorteringen å lånet eller helt och hållet inbetala detsamma samt
att, därest till betalning förfallet belopp icke i föreskriven ordning erlades,
bolaget skulle därå gälda fem procent årlig ränta, intill dess samma belopp
bleve behörigen inbetalt.

Sedan bolagets skuldförhållande till staten sålunda reglerats, uppgick statens
fordran hos bolaget vid ingången av år 1918 till följande belopp:

1891 års lån:

Kapital ...................... kronor 1,517,657: 16

Ränta ........................ » 16,883:94

Anståndsränta ............... » 184,022: 50 kronor 1,718,563: 60

1917 års lån: .................................... » 1.065,515: 02

Summa kronor 2,784,078: 62

I skrivelse den 29 september 1930 har nu Norra Södermanlands jårnvägsaktiebolag,
såsom inledningsvis nämnts, framställt förslag örn statens förvärvande
av bolagets järnväg. Efter en redogörelse för utvecklingen av bolagets
skuldförhållande till staten anför bolaget bland annat följande:

De förhoppningar järnvägsbolagets styrelse hyst år 1917 örn bolagets förmåga
att för framtiden kunna fullgöra annuiteterna å såväl 1891 års som 1917
års statslån hade beklagligt nog icke infriats. Redan vid 1925 års slut hade
sålunda skulderna till staten utgjort tillhopa 2,826,205 kronor 22 öre.

På grund av de uteblivna inbetalningarna av förfallna annuiteter hade fullmäktige
i riksgäldskontoret låtit genom särskilda utredningsmän verkställa
granskning av bolagets förvaltning. Den av utredningsmännen avgivna, den 23
februari 1926 dagtecknade redogörelsen hade föranlett fullmäktige i riksgäldskontoret
att i skrivelse till bolaget den 19 mars 1926 uttala sin förväntan, att
vissa angivna besparingsåtgärder komme att snarast möjligt genomföras samt
att de å järnvägsdriften uppkommande driftöverskotten hädanefter icke annat än
efter fullmäktiges underrättande användes till utvidgningar och förbättringar å
järnvägen utan i stället komme att till riksgäldskontoret inbetalas till minskande
av bolagets skuld till staten. Bolaget hade ställt sig till efterrättelse de sålunda
av riksgäldskontoret lämnade direktiven. Den allmänna konjunkturförsämring,
som gjorde sig gällande för så gott som samtliga järnvägar, hade emellertid för
bolagets del haft till följd, att förfallna annuiteter å statslånen icke kunnat
betalas under de senaste åren. För bolaget bleve förhållandena ytterligare försvårade
därigenom, att järnvägen icke varit i stånd att göra erforderliga avskrivningar
eller avsättningar till förnyelsefond, icke ens för rullande materiel
och räls. Den av Kungl. Majit fastställda taxenedsättningen i godssamtrafik
komme sannolikt att än mer öka svårigheterna.

4

Kungl. Majis proposition nr 105.

I fortsättningen meddelar bolaget, att under trycket av det svåra läget styrelsen
hos fullmäktige i riksgäldskontoret gjort anmälan örn ställningen. Sedan
fullmäktige utsett riksgäldssekreteraren J. Hägglund och byråchefen i järnvägsstyrelsen
S. Norrman att verkställa utredning i ämnet, hade bolagsstyrelsen
trätt i förhandling med dessa angående lämpligaste sättet att ordna bolagets
skuldförhållande till staten.

I anslutning till den av utredningsmännen framlagda utredningen, till vilken
jag återkommer i det följande, yttrar bolaget till slut:

Bolagets styrelse hade funnit, att den såväl ur statens som trafikområdets
synpunkt lyckligaste lösningen ur svårigheterna skulle vara, att Norra Södermanlands
järnväg bleve införlivad med statens järnvägar. Styrelsen hade vid
utlyst extra bolagsstämma väckt förslag, att bolagets tillgångar måtte överlämnas
till staten mot det att staten jämväl övertoge bolagets skulder. För
aktierna i bolaget skulle således någon direkt ersättning icke lämnas. Som
villkor för nämnda avträdande hade endast uppställts krav på järnvägens fullständiga
införlivande med statens järnvägar och tillämpning av för dessa gällande
taxor och föreskrifter samt att järnvägspersonalens och pensionärernas
intressen skulle på vid dylika överlåtelser vanligt sätt säkerställas.

Denna styrelsens framställning hade, såsom av bifogat protokollsutdrag
framginge, enhälligt bifallits av extra bolagsstämma den 29 september 1930,
vid vilken varit representerade 16,704 av bolagets 18,039 aktier. Det kunde
således anses visst, att den extra bolagsstämmans beslut koinme att med föreskriven
kvalificerad majoritet konfirmeras även av ordinarie bolagsstämma,
därest bolagets anbud bleve av Kungl. Majit och riksdagen antaget.

I anslutning till det anförda har Norra Södermanlands järnvägsaktiebolag
till staten hembjudit bolagets järnväg och övriga tillgångar på villkor, dels att
staten samtidigt övertager bolagets skulder och förbindelser, dels att bolagets
järnväg omedelbart efter avträdandet införlivas med statens järnvägar och att
vid dessa gällande taxor och föreskrifter utan inskränkning komma till tilllämpning,
dels och att beträffande järnvägsbolagets personal och pensionärer
likartade bestämmelser skola tillämpas som vid statens övertagande av andra
enskilda järnvägar, senast Hässleholm—Markaryd—Veinge järnvägar.

Detta anbud äger giltighet till och med utgången av juni månad 1931.

Såsom framgår av bolagets framställning, hava under senare år två undersökningar
av bolagets ekonomiska ställning och förutsättningar verkställts.
Båda undersökningarna hava verkställts av riksgäldssekreteraren J. Hägglund
och byråchefen S. Norrman på uppdrag av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Beträffande den utredning, som avslutades i februari 1926, torde jag få hänvisa
till den redogörelse för densamma, som intagits i riksdagens år 1926 församlade
revisorers berättelse örn granskningen av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 m. m. (sid. 103—112).

Eesultatet av den senast verkställda utredningen hava utredningsmännen
framlagt i en den 31 oktober 1930 dagtecknad promemoria, varav här torde
få återgivas följande:

Affärsresultaten vid järnvägen hade under senare år utfallit på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

5

Å r

Inkomster

Driftkost-

nader

Drift-

överskott

Räntor

Avsättningar
till förny-elsefond

Vinst eller
förlust

K r o

n o r

1924.........

1,491,774

1,372,757

119,017

121,256

_

— 2,239

1925.........

1,286,023

1,262,866

23,157

129.704

—

—106,547

1926.........

1,261,102

1,202,023

59,079

130,920

—

— 71,841

1927.........

1,258,636

1,103.953

154,683

134,511

—

4- 20,172

1928 .......

1,250,872

994,301

256,571

141,046

—

-1- 115,525

1929.........

1,271,932

979,492

292,440

136,405

47,000

+ 109,035

Sammanställningen gåve vid handen, att järnvägens affärsresultat sedan ar
1924 nndergått en mycket väsentlig förbättring..

Trafikens omfattning visade följande utveckling:

• Personkilometer Tonkilometer

-^-r per bankilometer

1901—1905 ............ 44,800 27,800

190G—1910 ............ 71,100 41,500

1911—1915 ............ 82,100 44,300

1916—1920 ............ 109,700 56,000

1921—1925 ...... 91,000 29,800

1926 .................. 78,600 35,300

1927 ................... 76,100 39,700

1928 .................. 80,300 35,900

1929 .................. 82,000 39,000

Järnvägen hade att kämpa med en stark konkurrens såväl från omnibussar
och lastbilar som från sjöfarten på Stockholm. Konkurrensen med landsvägstrafiken
försvårades därav, att Strängnäs, Mariefred och Torshälla icke läge
vid huvudbanan utan vid sidobanor, varigenom landsvägsförbindelserna bleve
kortare och i många fall bekvämare än dem järnvägen kunde erbjuda. Mellan
Stockholm och samtliga de fem städer, som läge vid Norra Södermanlands järnväg,
upprätthölles reguljär ångbåtstrafik. Konkurrensen med sjöfarten måste
under sådana förhållanden vara synnerligen starky Den försvårades ock därav,
att järnvägstrafiken på Stockholm ledde över två järnvägar, vilket medförde
viss taxefördyring och viss svårighet att med önskvärd smidighet anpassa avgifterna
efter konkurrensens fordringar. Beträffande persontrafiken mellan
Stockholm och Norra Södermanlands järnvägs ändstation Eskilstuna tede järnvägen
slutligen av viss konkurrens från andra järnvägars sida, nämligen dels
vägen över Flen och dels vägen över Tillberga. Trots berörda konkurrens och
den starka skärpning, som denna under senare tid undergått, hade det dock
visat sig möjligt att i stort sett hävda trafiken och till och med framkalla
någon ökning. För vinnande av detta syfte hade det emellertid varit nödvändigt
att vidtaga såväl allmänna som, huvudsakligen, särskilda taxesänkningar,
i vissa fall i samförstånd med statens järnvägar.

Slutresultatet beträffande järnvägens inkomstsida hade blivit, att inkomsterna,
som förut sjunkit, sedan ett flertal år förblivit i stort sett oförändrade.
Under år 1930, då sjöfarten kunnat obehindrad fortgå även under vintermånaderna
och då skogsavverkningen på grund av snöbrist varit starkt reducerad,
hade emellertid en stark inkomstminskning uppträtt, vilken dock syntes vara
av tillfällig natur.

Driftkostnaderna vid järnvägen visade en fortgående nedgång. En jämförelse
mellan olika slag av utgifter under åren 1925 och 1929 gåve följande resultat:

6

Kungl. Majus proposition nr 105.

Drift

kostnader

Ökning eller

år

minskning

1925

1929

1925-1929

(1, 0 0 0 k ro n o

r)

Administrativa avdelningen .......

....... 55

78

+ 23

Banavdelningen .................

....... 277

195

— 82

Trafikavdelningen ...............

....... 493

355

— 138

Maskinavdelningen ...............

....... 454

351

— 103

Summa 1,279 979 —300

Administrativa avdelningen visade kostnadsökning, vilken emellertid helt
vore att hänföra till ökade kostnader för personalens pensionering. I övrigt
vore kostnaderna starkt minskade, till viss del beroende på nedgång i löner
och materialpris m. m. men till ungefär halva sin storlek att hänföra till vidtagna
besparingsåtgärder.

I fråga örn de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt drift, därest järnvägen
bibehålies som enskild bana, hava utredningsmännen anfört bland annat:

Resultaten under åren 1927—1929 vore relativt tillfredsställande. Därest
man även för framtiden kunde räkna med en gynnsam utveckling, funnes förutsättningar
för att bolaget inom kort skulle kunna återupptaga fullgörandet av
annuiteterna å statslånet.

En stark försämring av bolagets vinstresultat vore emellertid att förutse.
Man syntes vara nödgad att för den närmare framtiden räkna såväl med lägre
inkomster som med högre utgifter än under åren 1928 och 1929. Anledningarna
härtill vöre vad järnvägens inkomster anginge i huvudsak, att biltrafikens
utveckling inom järnvägens trafikområde vore långt ifrån avslutad, att sjöfarten,
som tidigare plägat vara inställd under 3Va å 4 månader av året, under
hela år 1930 fortgått obehindrat samt att i sjöfarten på Eskilstuna avsåges att
upparbeta resandetrafiken genom att angöra Sundbyholms brygga och anordna
omnibusstrafik därifrån till Eskilstuna. Under anförda förhållanden vore det,
örn nuvarande trafik skulle kunna hävdas, nödvändigt att gå till vissa ytterligare
taxesänkningar. Andra nedsättningar, ur järnvägsekonomisk synpunkt
ofta mindre nödvändiga, bleve en följd av införandet den 1 januari 1931 av ny
samtrafikstaxa. Även för järnvägens posttransporter erhölles lägre ersättning
än förr enligt den nya taxa, som av Kungl. Maj:t fastställts att gälla från den
1 maj 1930. Enligt verkställda detaljerade beräkningar komme med hänsyn
till anförda förhållanden järnvägens inkomster att nedgå från 1,278,000 kronor
år 1929 till omkring 1,190,000 kronor i medeltal för åren 1931—1934, varvid
dock räknats med viss årlig trafikökning.

Även beträffande utgifterna hade motsvarande beräkningar verkställts. Vid
järnvägen utgående löner hade härvid beräknats enligt gällande löneavtal och
med inräkning av sommaren 1930 utgående dyrtidstillägg. Järnvägens utgifter
för personalens pensionering komme att starkt stegras år för år. Viss
ökning av kostnaderna för banans underhåll (höglyft och ballastning) ävensom
för underhållet av den rullande materielen hade måst förutses. Det hade även
räknats med en mindre prisförhöjning av lokens materialförbrukning såsom
sannolik. Slutligen hade såsom utgift upptagits en avsättning till förnyelsefond,
vilken beräknats enligt för statens järnvägar stadgade grunder och härvid
upptagits till 80,000 kronor.

Jämlikt på nu anförda grunder verkställda beräkningar skulle utgifterna
(driftkostnader och avsättning till förnyelsefond) komma att stiga från

1,026,000 kronor under år 1929 till 1,144,000 kronor i medeltal för åren
1931—1934.

Man erhölle därvid följande sammanställning av järnvägens under senare år
uppnådda och för närmast kommande år beräkningsbara driftsresultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

7

År 1928

År 1929

Beräknade
medeltal
för åren
1931—1934

K

1,272,000 1,190,000

1,026,000

246,000

1,144,000

46,000

Inkomster .................... • • 1,251,000

Driftkostnader, inklusive avsättning

till förnyelsefond .............. 994,000

överskott till förräntning m. m..... 257,000

Beräkningen vore givetvis approximativ. Den vore emellertid i samråd med
bolagets ledning verkställd så noggrant som möjligt ock syntes i varje fall
ådagalägga, att man med all sannolikhet hade att räkna med en betydande
försämring av järnvägens driftsresultat. , . , ,, ... „

Det bekymmersamma i detta förhållande ökades starkt därav, att järnvägen
i tekniskt hänseende icke motsvarade numera uppträdande behov. Betydande
kapital behövde nedläggas i järnvägen, för att denna skulle kunna väl tylla
sin uppgift som det alltjämt viktigaste kommunikationsmedlet tor norra Södermanlands
mälarkustområde.

Utredningsmännen lämna därefter en redogörelse för, på vad sätt bolaget
disponerat över de medel, som under senare år stått till förfogande. Bolaget hade,
sedan dess ställning år 1917 sanerats, under åren 1918—1924 investerat i företaget
omkring 265,500 kronor nytt kapital. Medel härtill hade i huvudsak
åstadkommits genom upplåning, varvid styrelsens medlemmar iklätt sig borgen
för ett lån å löpande räkning, som viss tid stigit till omkring 800,000 kronor.

För bedömande av de förändringar i bolagets affärsställning, som inträtt
efter år 1924, framlägga utredningsmännen följande jämförelse mellan huvudposterna
i bolagets balansräkningar för åren 1924 och 1929:

31 december
1924

T ill g ån g ar.

Järnvägsanläggningen med rullande

materiel, inventarier och förråd .... 5,778,937

Banker och kassabehållning ........ 25,894

Aktier och obligationer ............ —

Diverse fordringar ................

00,0 ( 6

31 december
1929

Ökning eller
minskning

1924-1929

K

5,168,589

128,285

14,704

23,818

— 610,348
+ 102,341
+ 14,704
+ 23,818
65,373

Summa 5,870,204

5,335,346

-534,858

Egentliga skulder:
Statslån ..............

Skulder.

............ 2,711,684

............ 199,049

3,338,494

+

626,810

199,049

Fraktskulder m. m.....

............ 149,918

184,853

+

34,935

Summa egentliga skulder 3,060,651

3,523,347

+

462,696

Eget kapital:
Aktiekapital ..........

............ 1,803,900

............ 5.653

1,803,900

7,126

+

1,473

Fond för underhåll och reparation av

bana och rullande materiel........ 1,000,000

Balanserade vinstmedel ............

973

+

1,000,000

973

Summa eget kapital 2,809,553

1,811,999

—

997,554

Summa skulder 5,870,204

5,335,346

—

534,858

8

Kungl. Majus proposition nr 105.

Av^en av utredningsmännen gjord sammanställning inhämtas, att bolaget
under åren 1925—1929 för andra ändamål än driftkostnaders täckande förfogat
över sammanlagt 840,154 kronor. I detta belopp ingå innehållna räntemedel
å statslånen, 626,810 kronor, som använts i huvudsak för dels investering i företaget
dels avsättning till personalens pensionsfond och dels inbetalning av lån,
för vilket styrelsens ledamöter iklätt sig borgen. Därjämte har för avskrivning
tagits i anspråk ett belopp av 900,000 kronor från fond för underhåll m. m.

I fortsättningen anföra utredningsmännen i huvudsak:

. -^ågon anledning att inga pa närmare prövning av berörda medelsanvändmng
syntes icke föreligga. Visserligen hade lån hos enskild bank blivit inbetalt,
men häremot syntes erinran ej böra göras, då säkerheten utgjorts av stypelseledamöternas
personliga borgen. I övrigt hade bolaget under ifrågavarande
tid ställt sig till efterrättelse riksgäldsfullmäktiges i skrivelse den 19 mars 1926
uttalade förväntan, satt de å järnvägsdriften uppkommande driftsöverskotten
hädanefter icke annat än efter fullmäktiges underrättande användas till utvidgningar
och förbättringar å järnvägen».

I berörda kapitalinvestering inginge följande huvudposter:

Broförstärkning i Eskilstuna ............................kronor 64,483

Andel i kostnad för ombyggnad av station i Eskilstuna____ » 84,120

Avbetalning å inköpta motorvagnar ..................... » 164 000

Verkstadsbyggnad .................................... > 30’000

Det visade sig sålunda, att bolaget, ehuru det såväl för senaste tid som oek
under ett föregående skede redovisat driftöverskott, som icke blott täckt räntekostnaderna
utan härutöver i allmänhet lämnat vinst, dock icke kunnat fullgöra
annuiteterna å statslånet. Huvudanledningen till detta skenbart anmärkningsvärda
förhållande vore, att man tidigare icke som utgift upptagit någon
avsättning till förnyelsefond eller annan häremot svarande kostnadspost. Hade
sadan utgift bokförts i enlighet med vad numera genom lag är föreskrivet,
skulle annuiteternas uteblivande åtminstone delvis framstått såsom mera berättigat.

Därefter ingå utredningsmännen på frågan örn bolagets kapitalbehov under
de närmaste åren och yttra härom bland annat:

Bolaget hade ålagts att som säkerhet för omhänderhavda sam trafiksmedel
senora periodiska inbetalningar deponera ett belopp av 175,000 kronor. Vid
19-9 års slut vore härav endast cirka 15,000 kronor avsatta för ändamålet,
vadan aterstode 160,000 kronor. Ifrågavarande deposition skulle tills vidare
äga rum med 2,000 kronor per månad eller 24,000 kronor per år. Av inköpssumman
för vissa anskaffade motorvagnar vore vidare vid 1929 års utgång
ett belopp av cirka 64,000 kronor ännu ej likviderat.

Utöver förenämnda kapitalbehov till ett belopp av 224,000 kronor, som
törelage pa grund av redan träffade avgöranden, förefunnes stort behov av
kapital tor förbättringar av banan med rullande materiel. Angelägnast vore
härvid, att banans överbyggnad så förstärktes, att tåghastigheten kunde ökas.
Av alla fomliggande kapitalbehov droge ock detta den ojämförligt största
kostnaden. Pa uppdrag av bolagets styrelse hade överingenjören, överste Hj.
fogelmarck verkställt en teknisk utredning, av vilken framginge, att med de
berakmngsnormer, som numera tillämpades, spåret redan vid nu medgiven
hastighet av 50 kilometer per timme vore. överansträngt och att vid banan
använda lok med ett axeltryck av 10.4 ton egentligen ej skulle få framföras
med större hastighet än 42 kilometer i timmen. Redan detta förhållande mot
verade således ett rälsutbyte, så att banan kunde befaras av lok, svarande ungefär
mot de vid statsbanorna använda Sa-loken med en dragkraft av 7 ton och

Kungl. Majlis proposition nr 105.

9

14 tons största axeltryck samt en största tillåten hastighet av 70 kilometer i
timmen. Arbetet tänktes utfört så, att själva rälsutbytet för en kostnad av

800,000 kronor verkställdes på 4 år, varefter vissa kompletterande arbeten
skulle utföras under följande 5 år med en beräknad kostnad av 260,000 kronor.

Järnvägens verkställande direktör och trafikchef hade vidare framhållit
önskvärdheten och behovet av förnyelse av lokparken, införande av IvunzeKnorrbromssystemet
samt örn- eller tillbyggnad av Eskilstuna södra station.

Beträffande den första punkten hade överste Fogelmarck anfört, att det
visserligen vore önskligt, att njr rullande materiel i viss omfattning kunde
anskaffas, men att han funne det dock för närvarande knappast motiverat att
lägga ner större belopp på anskaffande av ny rullande materiel, då enligt en
av förste byråingenjör C. O. Gr. Wallander verkställd besiktning den nuvarande
materielen dock vore i oklanderligt skick och för några år framåt tillfyllestgörande.
Beträffande den andra punkten hade järnvägens trafikchef
framhållit, att de genomgående personvagnarna Stockholm—Eskilstuna vore
försedda med Ivunze-Knorrbroms, att personvagnarna i övrigt å Norra Södermanlands
järnväg vore försedda med vakuumbroms liksom också järnvägens
lokomotiv samt att erfarenheten visat det olämpliga i att använda två bromssystem.
Å lok och personvagnar borde sålunda enligt trafikchefens mening
Kunze-Knorrbromssystemet införas, vilket beräknades draga en kostnad för
endast loken av omkring 50,000 kronor. Å godstågen å järnvägen användes
ännu handbromsning. Då emellertid å banan framförda godsvagnar till större
delen tillhörde statens järnvägar och sådana vagnar i alltjämt ökad utsträckning
försåges med Ivunze-Knorrbroms, varvid handbroms borttoges, bleve det
nödvändigt att även vid Norra Södermanlands järnväg övergå till genomgående
bromsning av godstågen. Kostnadsberäkningar i sistnämnda avseende vore ej
utförda. Frågan angående örn- eller tillbyggnad av Eskilstuna södra station
hade icke varit föremål för närmare utredning.

Det syntes av vad sålunda anförts vara tydligt att, sedan närmast föreliggande
mycket stora kapitalbehov blivit fyllt, nya kapitalbehov komme att
föreligga till sådan storlek, att de näppeligen ens efter genomförande av förberörda
9-årsplan för nya arbeten kunde finansieras endast genom att taga i
anspråk årliga avsättningar till förnyelsefond.

Såsom huvudresultat av utredningen angiva utredningsmännen,
att man, därest avsättning till förnyelsefond årligen göres med 80,000
kronor, skulle i medeltal för åren 1931—1934 kunna påräkna ett årligt överskott
att disponeras för kapitalets förräntning av omkring 46,000 kronor,
att emellertid för de närmaste åren efter år 1929 vissa redan beslutade åtgärder
kräva anskaffning av medel till ett belopp av 224,000 kronor,

att starkt behov föreligger av rälsutbyte och i samband därmed av överbyggnadens
förstärkning, vilket behov för att kunna tillgodoses kräver en
första medelanskaffning av 800,000 och en andra av 260,000 kronor att fördelas
på 4 respektive 5 år, samt

att/sedan berörda arbeten utförts, tiden torde vara inne för förnyelse av den
rullande materielen och vissa andra kapitalförbrukande åtgärder.

Därefter ingå utredningsmännen på frågan om en reglering av statens
fordran hos bolaget eller statsförvärv av järnvägen. Härom anföres följande:

Av anförda utredningsresultat torde få anses framgå, att en avsättning till
förnyelsefond enligt normala grunder, eller med omkring 80,000 kronor per år,
under lång tid framåt icke på långt när skulle tillföra järnvägen de medel, som
erfordras för att banan skall kunna sättas i ett mot behovet fullt svarande

10

Kungl. Majus proposition nr 105.

skick. Det synes därför mycket osannolikt, att bolaget under minst ett decennium
framåt skall kunna fullgöra ens någon del av annuiteterna å statslånet,
såvida fullmäktige i riksgäldskontoret finna sig böra medgiva, att förut nämnda
rälsutbyte och i samband därmed stående förstärkningsarbeten skola få företagas.
Man har då att taga ställning till frågan, huruvida berörda arbeten äro
av den natur, att tillstånd till deras utförande skäligen bör lämnas, eller örn
icke krav bör uppställas, att bolaget begränsar sina kostnader för banans förbättrande
till belopp, som kunna finansieras genom normal avsättning till förnyelsefond,
här beräknad till 80,000 kronor.

Järnvägens Täler äro enligt lämnad uppgift icke så förslitna, att de av denna
orsak behöva allmänt utbytas. De största nyss uppgivna kapitalbehoven äro
därför icke nödvändiga ur underhållssynpunkt utan motiveras i huvudsak av
att tåghastigheten å banan behöver ökas, för att järnvägen vid numera rådande
konkurrensförhållanden skall kunna fylla sin uppgift. Bolaget torde därför
kunna nödtorftigt arbeta och bestå, därest det blott tillförsäkras en avsättning
till förnyelsefond av omkring 80,000 kronor att utgå före fullgörande av annuiteterna
å statslånet. Skulle fullmäktige vilja träffa avgörande i dylik riktning,
så synes sannolikt, att annuiteter å statslånen skola tills vidare kunna fullgöras
med belopp av i genomsnitt omkring 50,000 kronor.

Detta belopp överensstämmer med det, som bolaget ställt i utsikt i dess
skrivelse till fullmäktige av den 18 november 1929. Bolaget har anfört: »Med
en annuitet på statslånen av 50,000 kronor torde det med nuvarande driftkostnader,
inklusive avsättning till nödvändig förnyelsefond (bland annat för
rälsutbyte; nuvarande räls, vägande 21.5 kilogram per meter, har legat sedan
järnvägen öppnades år 1895) vara möjligt för bolaget att upprätta och hålla
en taxa, som ger sådana trafikinkomster, att utgifter och inkomster balansera».
Härvid har dock bolaget räknat på möjligheten att av förnyelsefondsmedel till
normal storlek kunna verkställa även rälsutbytet. I sistberörda hänseende synes
bolaget emellertid enligt numera förebragt närmare siffermässig utredning hava
överskattat sina ekonomiska resurser. Ett rälsutbyte med åtföljande förbättring
av järnvägens tekniska standard synes enligt denna ej möjlig vidtaga utan att
annuiteterna i deras helhet äventyras för lång tid framåt.

Särskilt med hänsyn till de konsekvenser, som vid ett flertal andra järnvägar
skulle kunna följa, därest fullmäktige medgåve, att bolaget berättigas
igångsätta förut berörda omfattande förbättringsarbeten, vilket ej kan ske, utan
att annuiteterna å statslånet äventyras, anse vi oss icke kunna tillstyrka sådant
medgivande, med mindre säkerhet ställes för fullgörande av annuiteter till ett
belopp av minst 50,000 kronor.

Emellertid lärer sådan säkerhet, enligt vad av bolagets styrelse meddelats,
ej kunna anskaffas. Vid sådant förhållande saknas enligt vår uppfattning för
närvarande erforderliga förutsättningar för en reglering av bolagets skuldförhållande
till staten.

Det oaktat torde det vara lämpligt att i korthet redogöra för det förslag
till dylik reglering, som från verkställande direktörens sida avgivits i juni
månad år 1930. Bolagets skuld till staten uppgick per den 30 juni 1930 till
ett belopp av tillhopa 3,408,756 kronor, varav sammanlagt 993,375 kronor förfallna
belopp. Enligt berörda förslag skulle denna skuld nedskrivas till ett
belopp, svarande mot järnvägens s. k. realisationsvärde, minskat med det kapitaliserade
värdet av bolagets förpliktelser gent emot sina nuvarande pensionärer.
För att möjliggöra erforderligt rälsutbyte skulle bolaget vidare berättigas
att under viss kortare tid förfoga över vissa inteckningar med förmånsrätt
före statslånet.

Järnvägens realisationsvärde har enligt särskild utredning beräknats till
1,461,200 kronor. Någon utredning angående det kapitaliserade värdet av ut -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

gående pensioner föreligger icke och har ej heller ansetts nödigt åvägabringa.
För år 1930 utbetalades emellertid dylika pensioner till ett belopp av 33,741
kronor, varför det värde, till vilket statslånet önskas nedskrivet, i varje fall
torde överstiga en miljon kronor.

Enär en reglering av statslånet enligt de ifrågasatta grunderna icke skulle
medföra någon som helst fördel för staten, hava vi icke ansett nödigt att ingå
på en närmare prövning av detsamma,

Då således av oss verkställda utredningar och förda förhandlingar angående
stftslånens reglering icke kunnat leda till något antagligt förslag, har den
tanken framkommit, att bolagets tillgångar skulle avträdas till staten, mot det
att staten övertoge bolagets skulder och förpliktade sig att införliva järnvägen
som led i statens järnvägar. Förslaget har sedermera framlagts för en extra
bolagsstämma, som enhälligt biträtt detsamma.

Utredningsmännen hava slutligen uttalat, att den närmare prövningen av
förslaget örn statens övertagande av järnvägsanläggningen folie utanför det åt
dem lämnade uppdraget. Byråchefen Norrman har emellertid framhållit, att
åtskilliga, närmare angivna omständigheter syntes tala för en lösning i sistnämnda
riktning.

över bolagets framställning och den nu i huvudsakliga delar återgivna utredningen
hava utlåtanden avgivits den 14 november 1930 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt den 3 december 1930 av järnvägsstyrelsen. Därefter
hava fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit med ett den 9 januari 1931
dagtecknat yttrande, i anledning varav järnvägsstyrelsen den 21 i samma
månad avgivit förnyat utlåtande. Vidare har riksräkenskapsverket den 27
januari 1931 avgivit infordrat utlåtande i ärendet, varefter fullmäktige i riksgäldskontoret
den 5 februari 1931 ånyo yttrat sig.

Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen har i anslutning till utredningsmännens
yttrande framhållit, att ett avstående från det kostsamma rälsutbytet
endast skulle medföra ett uppskov med kapitalutlägg för sådant ändamål, enär
med hänsyn till det ovanligt lätta och nu överansträngda spåret ett sådant utbyte
i allt fall framdeles icke syntes kunna undgås. Styrelsen har vidare
yttrat:

För utvecklingen av trafikområdets näringsliv bör det vara av största nytta,
att trafikförhållandena vid järnvägen äro så goda som möjligt, däri jämväl
innefattat låga befordringsavgifter. Förhållandena i dessa avseenden torde
hastigt bliva förbättrade genom järnvägens överförande till statsbanorna, under
det att förhoppningar därpå icke torde konna hysas i motsatt fall. Då härjämte
järnvägens läge i förhållande till västra stambanan och Stockholm samt
trafikområdets och Stockholms förbättrade sammanbindning med varandra
torde göra järnvägens införlivande med statsbanorna lämpligt, måste väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen betrakta Norra Södermanlands järnvägs övergång till
statsbanorna såsom en önskvärd lösning av förevarande järnvägsfråga.

Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande den 3 december 1930 till en början
gjort följande allmänna uttalande i frågan:

■ Av handlingarna framgår, att den ekonomiska grundvalen för bolagets
rörelse alltifrån början varit svag, beroende dels på att trafikomfattningen
varit väl liten för en järnväg av förevarande art, dels därpå att bolaget började

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

sin verksamhet med väsentligt för lågt startkapital. Följden härav var, att
bolaget vid slutet av år 1917 resterade för ett belopp av mer än 1,000,000
kronor.

Av utredningen inhämtas vidare, att 1917 års reglering av statslånet icke
medfört någon bestående sanering av affärsställningen utan blott en tillfällig
lättnad, beroende på att, sedan de tidigare krigsårens högtrafik försvunnit,
banans inkomstförhållanden blivit väsentligt ogynnsammare, än vad man år
1917 ansåg sig kunna räkna med; den fastställda annuiteten har med andra
ord visat sig alltför stor i förhållande till bolagets ekonomiska bärkraft. Beträffande
de framtida utsikterna kunna givetvis alltid olika meningar göra
sig gällande. Av* i utredningen meddelade uppgifter torde emellertid få anses
framgå såsom obestridligt, att en ytterligare försämring under de närmaste
åren icke kan undgås. Ifråga örn orsakerna härtill hänvisas till vad utredningsmännen
själva anfört, vilket icke befunnits föranleda någon erinran från järnvägsstyrelsens
sida.

De i utredningen angivna beräkningsbara inkomsterna och utgifterna för
åren 1931—1934 i genomsnitt, nämligen inkomster 1,190,000 kronor, driftkostnader,
inklusive avsättning till förnyelsefond, 1,144,000 kronor och överskott
till förräntning 46,000 kronor, hava också synts styrelsen kunna användas såsom
utgångspunkt vid bedömande av frågan örn banans affärsvärde. Det kalkylerade
överskottet motsvarar tydligen ett kapital av omkring en miljon kronor,
vilket alltså kan anses vara nämnda affärsvärde för en enskild ägare.

Bolagets anbud är emellertid avgivet under förutsättning att banan efter avträdande
till staten skall omedelbart införlivas med statens järnvägar. Att ett
sådant införlivande skulle medföra en betydande försämring av det redan förut
svaga resultatet är uppenbart. Enligt en under år 1930 verkställd överslagskalkyl
skulle en övergång från banans under år 1929 tillämpade taxa till den
nya statsbanetaxan. hava för år 1930 medfört en kalkylatorisk inkomstminskning
med 274,000 kronor eller från 1,278,000 till 1,004,000 kronor.

Vissa beräkningar föreligga jämväl rörande förändringarna å utgiftssidan.
Det vill synas, som skulle höjningar och sänkningar ungefärligen taga ut varandra,
åtminstone för de år beräkningen närmast avser. I varje fall måste uppträdande
saldo bliva så litet, jämfört med ändringarna å inkomstsidan, att man
i detta sammanhang kan bortse från detsamma och följaktligen räkna med oförändrade
utgifter. Motställes alltså nyss angivna inkomst 1,004,000 kronor och
förestående utgiftssumma 1,144,000 kronor, erhålles som resultat ett underskott
av 140,000 kronor; detta räknat efter 1929 års rörelse. Med nuvarande
trafikomfattning skulle resultatet tydligen bli ännu ogynnsammare.

I förevarande fall kan man givetvis icke räkna den funna kalkylatoriska
inkomstminskningen såsom faktisk, alldenstund en övergång till statsbanetaxan
skulle medföra en vittgående förskjutning till banans fördel av konkurrensläget
mellan olika transportmedel ävensom en avsevärd förbättring för trafikområdets
näringsliv. Läget kan alltså tänkas redan från början bli mindre ogynnsamt
än vad sistnämnda siffra angiver. Då emellertid ökad trafik jämväl medför
ökade utgifter, måste man säkerligen för en lång följd av år räkna med ett
i förhållande till rörelsens omfattning tämligen avsevärt utgiftssaldo.

Vid bedömande av banans förräntningsmöjligheter måste man givetvis taga
hänsyn jämväl till det skick, vari anläggningarna befinna sig. Att detta i
mångt och mycket är otillfredsställande framgår otvetydigt av förenämnda
utredning. I väg- och vattenbyggnadsstyrolsens utlåtande framhålles, att i cn
nära framtid betydande kapital måste nedläggas i järnvägen, för att denna
skall kunna fylla sin uppgift. Den av utredningsmännen framlagda planen
över de förnyelsearbeten, vilkas utförande icke anses kunna uppskjutas utan
allvarliga olägenheter -— planen är grundad på en ingående av särskild sak -

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 105.

kunnig verkställd teknisk utredning — slutar å ett belopp av 1,060,000 kronor.
Även vissa andra förbättringsarbeten framhållas som särdeles önskvärda
men icke lika trängande som de i planen upptagna.

Av utredningsresultaten framgår, att den normala avsättningen till förnyelsefond,
vilken beräknats till 80,000 kronor årligen, under en lång följd av
år icke bliver på långt när tillräcklig för att lämna de medel, som erfordras
för att banan skall kunna sättas i ett mot behovet svarande skick.. Efter ett
eventuellt statsförvärv bliva alltså inom kort nya betydande kapitalinsatser
nödvändiga, vilka insatser givetvis i första hand kräva förräntning.

Finge järnvägsstyrelsens ståndpunktstagande, yttrar styrelsen vidare, dikteras
allenast av omsorgen örn statens järnvägars ekonomi, skulle följaktligen
ett klart avstyrkande vara det naturliga och givna. Då styrelsen nu i allt fall,
ehuru med tvekan, beslutat sig för ett villkorligt tillstyrkande, hade skäl av
helt annan art varit bestämmande. Här liksom vid samtliga under de senare
åren företagna utvidgningar av statsbanenätet vore det verkets karaktär av
allmänföretag, som kommit till uttryck; utvidgningarna hade avsett den icke
räntabla delen av statens järnvägars nät. Styrelsen fortsätter:

Att Norra Södermanlands järnväg i statens hand får karaktären av kulturbana
torde vara uppenbart. Själva framställningens form kan sägas framhäva
denna egenskap; vad man åsyftar är en reglering av skuldförhållandena till
staten. I meromnämnda utredning framhålles, att trafikområdet trots förefintligheten
av tät bebyggelse och ej obetydlig industri dock är alltför svagt, för
att banan under nuvarande konkurrensförhållanden skall kunna vara ett lönande
företag. Å andra sidan är trafikområdet så starkt utvecklat, att ett nedläggande
av trafiken icke kan ifrågasättas, utan man måste av omsorg för näringslivets
vidare utveckling sträva att åstadkomma ej alltför ogynnsamma trafikoch
taxeförhållanden, en uppgift, vartill bolagets ekonomiska resurser icke
förslå. Kombinationen svag inkomstgivning men stor betydelse för trafikområdet
torde kunna sägas vara karakteristisk för kulturbanor i allmänhet.

Vid förevarande frågas bedömande har man att taga hänsyn till ännu en
omständighet; Norra Södermanlands järnväg är — alldeles frånsett de ekonomiska
svårigheterna — ett alltför litet företag för att kunna uppfylla nutida
krav å fullt rationell drift. Det. statens intresse för det. splittrade svenska järnvägsnätets
enhetliggörande, vilket föranlett vissa initiativ, syftande, mot
fusionsbildning inom det i enskild ägo varande järnvägsnätet, kan tydligen i
detta liksom i flera andra fall blott taga sig uttryck i statsförvärv. En fusion
enbart med Mellersta Södermanlands järnväg skulle givetvis vara av mycket
ringa betydelse, och till trafikbolagets Grängesberg—Oxelösund järnvägar står
ju banan närmast i konkurrensförhållande, under det att samtliga tågförbindelser
å densamma kunna sägas syfta mot anknytning till statsbanelinjen Södertälje—Stockholm.

Beträffande villkoren för ett statsförvärv av ifrågavarande järnväg yttrar
järnvägsstyrelsen slutligen:

Då statsinköp av Norra Södermanlands järnväg alltså kan anses berättigat,
vare sig frågan betraktas ur kulturbanesynpunkt eller ur fusionssynpunkt, vill
järnvägsstyrelsen, trots berörda betänkligheter av ekonomisk art, i princip tillstyrka,
att detsamma må komma till stånd. De av bolaget uppställda, villkoren
innebära praktiskt taget endast, att staten skall följa den praxis ifråga, örn
övertagandet, som under de senare åren utbildat sig. Desamma föranleda intet
annat yrkande från styrelsens sida än att staten före ett inköp bör av Eskilstuna

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

stad kräva frikallelse från vid aktieteckningen i järnvägsbolaget gjorda förbehåll
beträffande stationsförhållandena i Eskilstuna. Det synes nämligen styrelsen
tvivelaktigt, huruvida under nuvarande transportförhållanden tre stationer
kunna vara motiverade i en ej större stad än Eskilstuna; efter biltrafikens
tillkomst spela ju avstånden ej alls samma roll som tidigare.

Då det vidare visat sig, att driften å linjen Eskilstuna—Mälarbaden, som
densamma nu är ordnad, förorsakar bolaget mycket betydande förluster, förutsätter
järnvägsstyrelsen vidare, att styrelsen vid övertagandet erhåller fria händer
att företaga en sådan rationalisering av driften, att förlusterna å linjen begränsas
till vad som är oundvikligt, även örn därvid skulle krävas ett nedläggande
av trafiken å den 4 kilometer långa sträckan mellan Nybybruk och
Mälarbaden.

Då bolaget icke har några nämnvärda skulder annat än till staten, förutsätter
statsförvärvet icke beviljandet av några nya anslagsmedel. Däremot
måste i riksbokföringen viss reglering ske mellan berörda fonder sålunda, att
ett belopp, motsvarande den beräknade köpeskillingen, överföres från allmänna
jämvägslånefonden till statens järnvägars fond. Enligt meddelande under hand
skulle stim man ifråga uppgå till 1,601,869 kronor 44 öre. Beloppet föranleder
ingen erinran från järnvägsstyrelsens sida. Däremot måste styrelsen, då det
såsom förut visats gäller en i statens hand uppenbart oräntabel bandel, med
bestämdhet påyrka ett sådant ordnande av finansieringen, att ingen del av kapitalet
blir i statens järnvägars räkenskaper upptagen såsom lånemedel att förräntas
med trafikinkomster. Detta yrkande är av principiell innebörd. Av det
beslut av 1929 års riksdag, vilket medförde en sanering av statens järnvägars
affärsställning och en reglering av statsverkets ränteanspråk, måste nämligen
enligt styrelsens uppfattning som konsekvens följa, att vid framtida beslut örn
utvidgning av statsbanenätet, vare sig genom byggande av nya järnvägar eller
förvärv av i enskild ägo varande sådana, det förräntningspliktiga kapitalet ökas
endast med så stort belopp, som kan beräknas motsvaras av genom utvidgningen
förorsakad förbättring i driftsresultatet.

Järnvägsstyrelsen tillstyrker alltså bifall till bolagets framställning under
förutsättning, att staten frikallas från av Eskilstuna stad vid aktieteckningen
gjorda förbehåll ifråga örn stationsförhållandena i staden, att styrelsen — på
sätt i utlåtandet närmare utvecklats — vid övertagandet erhåller fria händer
att ordna driften å linjen Eskilstuna—Mälarbaden samt att sådana bestämmelser
träffas rörande finansieringen, att ingen del av det i statens järnvägars
räkenskaper införda nya kapitalet må föras under rubriken lånemedel att förräntas
med trafikinkomster.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande den 9 januari 1931 —
efter erinran att annuiteterna å statslånen utgjorde 90,000 respektive 53,000
kronor och att det alltså ålåge bolaget att årligen till riksgäldskontoret inbetala
tillsammans 143,000 kronor — anfört huvudsakligen följande:

Under åren 1918—1930 har bolaget å sin skuld för statslånen inbetalat sammanlagt
881,186 kronor 8 öre eller i medeltal för varje år 67,784 kronor.
Skulden för lånen har i följd härav år efter år ökats med debiterade, oguldna
räntor och utgjorde vid 1930 års slut 3,479,720 kronor 35 öre. Följande sammanställning
utvisar fördelningen av detta belopp på förfallen och icke förfallen
skuld:

15

Kungl. Majus proposition nr 105.

1891 års statslån:

Förfallen skuld. Icke förfallen skuld.

Kapital .................. kronor 226,670: 25 kronor 1,145,193: 90

Ränta .................... » 403,329: 75 » 12,740:28

överränta.................. » 102,287:50 - —

Anståndsränta ...............—_»_184.022: 50

Summa kronor 732,287: 50_kronor 1,341,956: 68

Hela skulden för lånet utgjorde ............ kronor 2,074,244: 18

1917 års statslån:

Förfallen skuld.

Kapital....................kronor

Ränta .................... »

överränta.................. »

52,756

318,243

55,650

Summa kronor 426,650

30

70

Icke förfallen skuld.

kronor 978,826: 17

— kronor 978,826: 17

Hela skulden för lånet utgjorde ............kronor 1,405,476: 17

Såsom framgår av vad nu meddelats, har Norra Södermanlands järnvägsaktiebolag
endast ofullständigt kunnat fullgöra betalningsskyldigheten för sina
statslån och häftar till följd därav i en mycket betydande förfallen skuld till
staten. Då det syntes vara uteslutet, att bolaget skulle bliva i stånd att vid
sidan av fullgörandet av annuiteterna å statslånen inbetala jämväl det förfallna
skuldbeloppet, verkställdes efter fullmäktiges uppdrag en undersökning av
bolagets ekonomiska förhållanden i avsikt bland annat att fa utrett, huruvida
förutsättningar funnes för en från statsmakternas sida godtagbar reglering av
bolagets skuldförhållande till staten. Utredningen får emellertid anses hava
givit vid handen, att dylika förutsättningar ej föreligga, varjämte av densamma
framgått, att det kapital, som synes nödigt att nedlägga i järnvägen för att
försätta densamma i ett mera konkurrenskraftigt skick än för närvarande, är så
betydande, att det torde vara uteslutet för bolaget att kunna uppbringa detsamma.
Vid sådant förhållande har bolaget ingått med sin förevarande framställning
örn järnvägens övertagande av staten och införlivande med statsbanorna.

Såsom såväl bolaget som järnvägsstyrelsen framhållit, tala goda skäl för en
sådan lösning av frågan örn Norra Södermanlands järnvägs framtid, och fullmäktige
skulle för sin del vara villiga att förorda förslagets genomförande,
under förutsättning att den av ett eventuellt statsinköp föranledda regleringen
mellan allmänna järnvägslånefonden och statens järnvägars fond kunde ske på
ett ur fullmäktiges synpunkt tillfredsställande sätt. Det av järnvägsstyrelsen
såsom villkor för dess tillstyrkande av statsförvärvet uppställda kravet, att
ingen del av det i ifrågavarande järnväg nedlagda statskapitalet i statens järnvägars
räkenskaper skall upptagas såsom lånemedel, att förräntas med trafikinkomster,
anse fullmäktige för sin del ej böra godtagas. Då fråga uppstår örn
förvärvande för statens räkning av enskild med statslån understödd järnväg,
utan att tvång därtill föreligger, synes det fullmäktige, att man ej kan bortse
från det eventuella affärsvärde, en sådan järnväg, såsom enskilt företag kan
äga. Enligt fullmäktiges mening torde man i princip böra hålla på att ett
belopp, motsvarande berörda affärsvärde, efter statsförvärvet bör förräntas av
statens järnvägar, såvida ej omständigheterna i något särskilt fall skulle tala
för en nedsättning av detta räntekrav. Att staten utan tvingande skäl skulle
förvärva en enskild järnväg, som ej saknar allt affärsvärde, och införliva den
med statens järnvägar utan att åtminstone någon del av det i järnvägen ned -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

lagda statskapitalet skulle behöva förräntas, måste fullmäktige från sin synpunkt
finna betänkligt och lätt kunna leda till mindre önskvärda utvidgningar
av statens järnvägsnät.

Av den verkställda utredningen rörande Norra Södermanlands järnvägsaktiebolag
framgår såsom sannolikt, att bolaget, därest dess järnväg bibehålies och
underhålles i ungefär nuvarande skick, tills vidare skulle bliva i stånd att å
statslånen inbetala i genomsnitt omkring 50,000 kronor årligen. Järnvägen får
sålunda i dess nuvarande ägares hand anses äga ett affärsvärde av omkring en
miljon kronor, vilket belopp med tillämpning av förberörda princip borde efter
ett eventuellt förstatligande förräntas av statens järnvägar. Med hänsyn till de
stora och dyrbara ombyggnadsarbeten å banan, som torde bliva oundgängligen
nödvändiga efter dess förstatligande, anse fullmäktige emellertid skäl föreligga
att begränsa förräntningskravet till en halv å tre fjärdedels miljon kronor. Från
allmänna järnvägslånefonden till statens järnvägars fond torde böra överföras
ett belopp, motsvarande statens kvarvarande kapitalfordran för det ursprungliga
statslånet å 1,800,000 kronor, vilken fordran vid 1930 års utgång utgjorde
1,601,869 kronor 44 öre. Skillnaden mellan sistnämnda belopp och det belopp,
som uppfördes bland statens järnvägars lånemedelskapital, skulle påföras statens
järnvägars icke räntepliktiga kapital. Den del slutligen av statens fordran,
som överstege nyssberörda kapitalfordran, skulle utan vidare kunna avskrivas.

Fullmäktige vilja erinra örn att, då 1930 års riksdag beslöt att Markaryd—
Veinge och Hässleholm—Markaryds järnvägar skulle förvärvas av staten, föreskrevs,
att den förra järnvägen skulle i statens järnvägars räkenskaper uppföras
med en summa, motsvarande statslånets kapitalbelopp, 561,000 kronor,
samt att därav ett belopp av 325,000 kronor, motsvarande vad Hässleholm—
Markaryds järnvägsaktiebolag erbjudit sig att erlägga för inköp av Markaryd—
Veinge järnväg och varå alltså full förräntning skulle kunna påräknas, skulle
bokföras såsom lånemedel. Mot denna föreskrift hade järnvägsstyrelsen ej haft
något att erinra, ehuru styrelsen i annat sammanhang uttalat, att det vore
möjligt, att den inkomstminskning, som uppkomme genom den med en införlivning
med statens järnvägar av Hässleholm—Markaryds och Markaryd—
Veinge järnvägar förbunda taxesänkningen kunde komma att något överväga
de besparingar, som uppkomme, och de järnvägsekonomiska fördelar i övrigt,
som vunnes vid en sammanslagning.

Därest de av fullmäktige antydda synpunkterna skulle föranleda till, att
något förstatligande av Norra Södermanlands järnväg nu ej kommer till stånd,
torde järnvägen, yttra fullmäktige slutligen, komma att tills vidare förbliva i
huvudsakligen samma skick som för närvarande, då nödiga medel för dess ombyggnad
ej lära kunna anskaffas, och fullmäktige komma då givetvis att taga
under närmare övervägande, huru stort belopp bolaget må berättigas att förfoga
över för förnyelseändamål och vilka åtgärder i övrigt, som kunna erfordras
för bevakande av statens rätt hos järnvägsbolaget.

Enligt en vid riksgäldsfullmäktiges yttrande fogad specifikation fördelade
sig statens kvarvarande kapitalfordran för Norra Södermanlands järnvägsaktiebolags
ursprungliga statslån å 1,800,000 kronor, som enligt vad förut nämnts
den 31 december 1930 utgjorde 1,601,869 kronor 44 öre, på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 105. 17

1891 års statslån:

förfallen kapitalskuld.............................. kronor

icke förfallen kapitalskuld.......................... »

1917 års statslån:

från 1891 års statslån överfört kapitalbelopp kronor 268,937: 84

varå avbetalats ........................ > 33^932^55^

Summa kronor 1,601,869: 44

I utlåtandet den 21 januari 1931, avgivet med anledning av vad fullmäktige
i riksgäldskontoret anfört, uppehåller sig järnvägsstyrelsen vid den av fullmäktige
i princip hävdade uppfattningen, att vid statsförvärv av enskild järnväg
ett belopp, motsvarande det affärsvärde, som järnvägen såsom enskilt företag
kunde anses äga, borde, när tvång till förstatligande ej förelåge, förräntas
av statens järnvägar, dock att undantag från regeln skulle kunna medgivas,
när omständigheterna i något särskilt fall talade för en nedsättning av detta
räntekrav. I anslutning till riksgäldsfullmäktiges yttrande anför styrelsen
följande:

I sin motivering av förenämnda huvudprincip hava fullmäktige bortsett från
det i styrelsens tidigare yttrande framhävda förhållandet, att Norra Södermanlands
järnvägs avkastning främst på grund av den starka taxesänkning, som
automatiskt inträder vid ett förstatligande, får efter ett sådant beräknas bliva
så försvagad, att direkt förlust uppkommer. En statsinlösen av enskilda järnvägar
i större skala skulle, örn fullmäktiges princip beträffande förräntningskravet
för statens järnvägar följdes, leda till att det för statens järnvägar bleve
försvårat att med bibehållande av tidigare taxenivå förränta sitt bokförda lånekapital.
Järnvägsstyrelsen har med sitt yrkande velat förebygga, att ett prejudicerande
steg bleve taget i en riktning, som sålunda kan hava sina vådor.

Vid införlivande av enskild järnväg med statsbanenätet synes det styrelsen i
princip, att såsom statens järnvägars lånekapital icke bör uppföras högre belopp,
än som ungefärligen kan beräknas svara mot ifrågavarande järnvägs avkastning
vid tillämpning av vanlig statsbanetaxa och statens löneförhållanden.
Medför förstatligandet, såsom beträffande Norra Södermanlands järnväg är
fallet, en stark taxesänkning med därav följande stor nedgång i inkomsterna,
kan det icke anses riktigt, att statens järnvägar skola förränta det kapital, som
kan förräntas, örn den enskilda banans högre taxa och lägre löner tillämpas. I
principfrågan kan styrelsen således icke biträda fullmäktiges uppfattning.

Styrelsen vill emellertid erkänna, att det belopp, örn vars bokföring antingen
som lånekapital eller som annat kapital nu närmast är fråga, särskilt efter den
reduktion som fullmäktige velat medgiva, icke är av den storleksordning, att
det taget för sig kan öva något nämnvärt inflytande på statens järnvägars förräntningsmöjligheter.
Såsom styrelsen i sitt tidigare yttrande anfört, kan man
ock räkna med, att en övergång till statsbanetaxan skall medföra en vittgående
förskjutning till banans fördel av konkurrensläget mellan olika transportmedel
(järnvägen, bilar och sjöfart) ävensom, och man bör måhända i detta fall säga
framförallt, en avsevärd förbättring för det berörda trafikområdets näringsliv.
Tydligt är vidare, att järnvägens avsedda förstärkning och den bättre tidtabell,
som i följd härav kan införas, kommer att kraftigt verka i samma riktning. Örn
också järnvägen under en första trafikperiod i statens hand måste beräknas
komma att lämna underskott, så kan det därför måhända ej vara helt uteslutet,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 90 haft. (Nr 105) un 3i 2

226,670: 25
1,145,193: 90

230,005: 29

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

att järnvägens affärsresultat kan efter liand komma att så förbättras, att underskottet
bortfaller och förbytes i någon mindre vinst.

Med utgångspunkt från ett sådant antagande och med syfte att finna en
brygga mellan motsättningarna, sådana de i detta speciella fall uppträda, skulle
järnvägsstyrelsen, med försvar i sin övertygelse, att ett förstatligande av berörda
bana är ur allmännyttans synpunkt önskvärd, kunna biträda fullmäktiges förslag
att vid Norra Södermanlands järnvägs övertagande uppföra 500,000 kronor
såsom statens järnvägars lånekapital, med förbehåll allenast att berörda belopp
tills vidare i statens järnvägars räkenskaper uppföres såsom annat kapital och
i räkenskaperna överföres till lånekapital, först sedan fulla tio räkenskapsår
förflutit, sedan statens järnvägar övertagit och fått på avsett sätt utrusta banan
till bättre kapacitet. Styrelsen får erinra, att ett dylikt till tiden begränsat
frikallande från förräntningskravet står i god överensstämmelse med vissa uppgörelser,
som med statsmakternas bifall träffats mellan fullmäktige och enskilda
järnvägar, vilka under en tid behöva anlita alla överskottsmedel för
genomförande av behövliga moderniseringsarbeten.

Vid övertagandet av Norra Södermanlands järnväg skulle enligt detta alternativ
från allmänna järnvägslånefonden till statens järnvägars fond enligt riksgäldskontorets
förslag överföras ett belopp av 1,601,869 kronor 44 öre, varav i
statens järnvägars räkenskaper skulle uppföras 500,000 kronor å kontot för lånemedel
och 1,101,869 kronor 44 öre å kontot för annat kapital, dock att förstnämnda
belopp skulle tills vidare föras å konto för annat kapital och överflyttas
till konto för lånekapital, först sedan Norra Södermanlands järnväg varit under
fulla 12 år införlivad med statens järnvägar, varvid styrelsen beräknar att få
under loppet av räkenskapsåren 1932 och 1933 utföra de förstärkningsarbeten
å banan, varom talas såväl i de av riksgäldskontoret utsedda sakkunnigas promemoria
av den 31 oktober 1930 som i styrelsens föregående yttrande av den
3 december 1930.

RiJcsräkenskapsverket har i sitt utlåtande först upptagit frågan, huruvida
ett statsförvärv av järnvägsanläggningen bör ske, samt yttrar härom:

I likhet med de av 1929 och 1930 års riksdagar beslutade förvärven av
Limedsforsen—Särna järnväg samt Markaryd—Veinge och Hässleholm—
Markaryds järnvägar har nu föreliggande förslag örn överförande i statens ägo
av Norra Södermanlands järnväg föranletts av bristande förmåga hos järnvägsföretagets
ägare, Norra Södermanlands järnvägsaktiebolag, att fullgöra
förräntning och avbetalning av bolagets skuld till statsverket.

Järnvägsbolagets skuld till statsverket uppgick vid 1930 års slut till
3.479,720 kronor 35 öre. Av detta belopp hänförde sig 1,601,869 kronor 44 öre
till den bolaget beviljade ursprungliga kapitalförsträckningen, medan 1,877,850
kronor 91 öre utgjordes av upplupna, icke erlagda räntor.

Järnvägens affärsvärde såsom enskilt företag har av såväl järnvägsstyrelsen
som riksgäldsfullmäktige uppskattats till omkring 1,000,000 kronor. Vid ett
godtagande av denna uppskattning skulle alltså av statsverkets förut angivna,
i riksgäldskontorets räkenskaper redovisade fordran hos Norra Södermanlands
järnvägsaktiebolag ett belopp av omkring 2,500,000 kronor vara att anse såsom
förlorat.

Ett förvärv av järnvägsanläggningen för statens räkning och järnvägens
införlivande med statens järnvägar på de av järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige
godkända villkoren skulle enligt järnvägsstyrelsens beräkningar
medföra, att järnvägens drift åtminstone under en följd av år skulle åsamka
statens järnvägar direkt förlust. Med hänsyn härtill och då därjämte vid ett
förstatligande av järnvägen betydande kapitalutlägg erfordras för att bringa
järnvägen i fullgott skick, är det uppenbart, att järnvägen i statens järnvägars

19

Kungl. Majus proposition nr 105.

hand äger ett väsentligt lägre affärsvärde än för järnvägens nuvarande ägare.
Ett förstatligande av järnvägen skulle följaktligen ytterligare stegra dea ti
omkring 2,500,000 kronor beräknade förlust, som statsverket enligt vad nyss
angivits måste anses hava redan nu lidit.

Riksräkenskapsverket har uttalat, att ämbetsverket under sålunda angivna
förhållanden funnit sig icke kunna förorda föreliggandé förslag till statsförvärv
av Norra Södermanlands järnväg.

Riksräkenskapsverket har emellertid — därest av skäl, som av järnvägsstyrelsen
angivits i dess utlåtande den 3 december 1930, ett förstatligande av
Norra Södermanlands järnväg likväl skulle anses önskvärt och statsinköp i
överensstämmelse härmed komma till stånd — ansett sig böra beröra spörsmålet
om den härvid erforderliga regleringen mellan allmänna järnvägslånefonden
och statens järnvägars fond. I detta avseende anför riksräkenskapsverket
följande:

Frågan rörande det värde, till vilket en av riksgäldskontoret övertagen
enskild järnväg vid överflyttandet till statsbanorna skall redovisas i statens
järnvägars räkenskaper, är avhängig av lösningen av den allmänna fragan
rörande värdesättningen vid överlåtelse av mark eller annat kapital tran en
statens myndighet till en annan. I sistnämnda fråga far riksräkenskapsverket
tillfälle att yttra sig i anledning av särskilda remisser rörande formerna tor
kapitalöverlåtelser mellan å ena sidan ett statens affärsverk och å andra sidan
ett annat statens affärsverk eller annan statens myndighet. Redan i detta sammanhang
vill riksräkenskapsverket emellertid uttala, att överlatelsevärdet
enligt ämbetsverkets uppfattning i intet fall bör fastställas till högre belopp
än som motsvarar det högsta affärsvärde, som vid kapitalföremalets utnyttjande
i statens eller enskild ägares hand kan ernas. Understiger angivna affärsvärde
det värde, vartill kapitalföremålet är bokfört i den överlåtande myndighetens
räkenskaper, bör i enlighet härmed skillnadsbeloppet vid överlåtelsen
redovisas såsom kapitalförlust hos sistnämnda myndighet.

I enlighet med denna uppfattning torde vid nu ifrågavarande överflyttning
av statskapital från riksgäldskontoret till statens järnvägar de i statens järnvägars
fond redovisade kapitaltillgångarna ej böra uppskrivas^ med högre
belopp än som motsvarar den berörda järnvägens affärsvärde såsom enskilt
företag eller högst 1,000,000 kronor.

Beträffande den bokföringsmässiga redovisningen av järnvägsanläggningen,
därest den ifrågasatta överlåtelsen genomföres, yttrar riksräkenskapsverket:

Vad angår frågan, huru stor del av det totala bokförda värdet för den till
statens järnvägar överflyttade järnvägen bör upptagas såsom lånemedelskapital,
hävda riksgäldsfullmäktige, att vid förstatligande — utan att tvång därtill
föreligger — av enskild med statslån understödd järnväg i statens järnvägars
räkenskaper för järnvägen bör såsom lånemedelskapital redovisas ett belopp
lika med det affärsvärde, järnvägen såsom enskilt företag kan äga. Riksgäldsfullmäktige
motivera denna sin uppfattning med att ett belopp, motsvarande
berörda affärsvärde, efter statsförvärvet rätteligen bör av statens järnvägar
förräntas, såvida ej omständigheterna i något särskilt fall skulle tala för en
nedsättning av detta räntekrav.

Riksräkenskapsverket vill betona, att förestående av riksgäldsfullmäktige
angivna motivering icke är uttömmande, enär förräntningskravet — på sätt
fullmäktige i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 18 december
1930 angående nedskrivning av statens vattenfallsverks lånemedelskapital med
eftertryck framhållit — icke får anses vara definitivt uppgivet för det i affärs -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

verken investerade skattemedelskapitalet. Riksdagen har nämligen, såsom riksgäldsfullmäktige
i samma skrivelse erinrat, aldrig förklarat, att affärsverkens
skattemedelskapital ej bör förräntas, utan endast uppställt såsom fordran, att
i första hand lånemedelskapitalet bör vara räntabelt.

Under sådana förhållanden synes skäl icke föreligga att vid överförandet
till statsbanorna av enskild järnväg i statens järnvägars räkenskaper såsom lånemedelskapital
upptaga större belopp än som kan med tämlig visshet beräknas
bliva förräntat. I enlighet härmed och med tagen hänsyn till föreliggande omständigheter
finner riksräkenskapsverket sig på denna punkt böra förorda järnvägsstyrelsens
ursprungliga, i utlåtandet den 3 december 1930 framställda
yrkande, enligt vilket järnvägens bokförda värde till ingen del skulle bliva i
statens järnvägars räkenskaper redovisat såsom härrörande av lånemedel.

Järnvägsstyrelsens alternativa förslag i utlåtandet den 21 januari 1931 —
att i räkenskaperna tillsvidare uppföra hela det bokförda värdet såsom annat
kapital än lånemedelskapital men efter vissa år överföra 500,000 kronor till
kontot för lånemedelskapital — finner sig riksräkenskapsverket med hänsyn
till de budgettekniska komplikationer, som en sådan anordning skulle medföra,
icke kunna tillstyrka.

Riksräkenskapsverket förbiser icke, att den av ämbetsverket sålunda hävdade
uppfattningen rörande den bokföringsmässiga redovisningen av till statens
järnvägar överförda enskilda järnvägar står i strid med den ställning, som
1929 och 1930 års riksdagar intagit i samband med vid dessa riksdagar beslutade,
inledningsvis omnämnda statsförvärv av enskilda järnvägar. Riksräkenskapsverket
— som vidhåller sin tidigare uttalade uppfattning, att vid
övertagande av enskild järnväg statens järnvägars kapitaltillgångar icke böra
uppskrivas utöver vad som kan anses utgöra det verkliga värdet — kan emellertid
icke underlåta att ånyo påpeka de olägenheter, som äro förenade med
det vid nämnda statsförvärv tillämpade förfarandet, i det att statens järnvägars
räkenskaper bliva missvisande beträffande de värden, som genom förvärven
tillföras statens järnvägar.

I detta sammanhang har riksräkenskapsverket slutligen ifrågasatt, huruvida
icke tidpunkten nu vore inne att jämväl beträffande allmänna järnvägslånefonden
och bibanelånefonden verkställa den täckning av lånemedelsförluster
med anlitande av fonden för statsskuldens amortering, som ifråga örn övriga
utlåningsfonder redan ägt rum.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt förnyade yttrande anfört följande: Då,

såsom fullmäktige uttalade i yttrande den 9 januari 1931, goda skäl
tala för ifrågavarande järnvägs övertagande av staten, anse sig fullmäktige ej
böra motsätta sig, att frågan örn förräntning av en del av det i järnvägen nedlagda
statskapitalet löses på sätt järnvägsstyrelsen ifrågasatt i sitt yttrande
den 21 nämnda månad d. v. s. att förräntningsskyldighet ej skulle inträda
förrän järnvägen under tolv år varit införlivad med statens järnvägar.

Fullmäktige vidhålla sitt av järnvägsstyrelsen biträdda uttalande, att vid
ett statsförvärv från allmänna järnvägslånefonden till statens järnvägars fond
bör överföras ett belopp, motsvarande statens kvarvarande kapitalfordran för
det ursprungliga statslånet, vid 1930 års slut uppgående till 1,601,869 kronor
44 öre.

Av nyssberörda belopp skulle enligt järnvägsstyrelsens förslag 500,000
kronor i statens järnvägars räkenskaper uppföras å kontot för lånemedel och
1,101,869 kronor 44 öre å kontot för annat kapital, dock att förstnämnda belopp

21

Kungl. Majits proposition nr 105.

tills vidare skulle föras å konto för annat kapital och överflyttas till konto för
lånekapital först sedan Norra Södermanlands järnväg under fulla tolv år varit
införlivad med statens järnvägar. Riksräkenskapsverket har med hänsyn till
de budgettekniska komplikationer, som en sådan anordning skulle medföra, förklarat
sig ej kunna tillstyrka densamma. Fullmäktige kunna emellertid ej
finna, att den förordade anordningen skulle behöva medföra några egentliga
svårigheter av nämnda art. Den del av statens lånefordran hos järnvägsbolaget,
som överstiger 1,601,869 kronor 44 öre, bör utan vidare avskrivas. Av sistnämnda
belopp böra 1,101,869 kronor 44 öre jämväl avskrivas men riksgäldskontoret
beredas täckning därför ur fonden för statsskuldens amortering och
beträffande berörda 500,000 kronor i riksgäldskontorets böcker antecknas, att
beloppet överförts till statens järnvägars kapital, dock med förräntningsskyldighet
först efter vissa år. Någon avskrivning och ersättning av berörda

500,000 kronor skulle således ej ifrågakomma.

Fullmäktige vilja understryka, att — såsom järnvägsstyrelsen framhållit —
det av styrelsen ifrågasatta, till tiden begränsade frikallandet från förräntningskravet
står i god överensstämmelse med flera uppgörelser, som efter medgivande
av riksdagen träffats med statslåneunderstödda järnvägsbolag angående
reglering av bolagens skuldförhållande till staten.

Med anledning av vad riksräkenskapsverket yttrat beträffande täckning av
lånemedelsförluster för allmänna järnvägslånefonden och bibanelånefonden
hava fullmäktige slutligen erinrat örn ett uttalande av fullmäktige i skrivelse
den 28 november 1929 till Kungl. Majit angående nedskrivning av statens utlåningsfonders
icke räntabla lånekapital. Fullmäktige anförde i nämnda skrivelse,
att, då betydande belopp av ifrågavarande fonders lånekapital framdeles,
i likhet med vad dittills ägt rum, torde komma att avskrivas i samband med
reglering av vissa järnvägsbolags skuldförhållanden till staten och därvid täckas
genom fonden för statsskuldens amortering, anledning syntes saknas att då
föreslå någon allmän nedskrivning av det oräntabla lånekapitalet i dessa fonder.
I förevarande yttrande uttala fullmäktige, att något skäl ej synes föreligga att
nu intaga någon annan ståndpunkt i denna fråga.

Norra Södermanlands järnväg, vars införlivande med statsbanenätet nu
ifrågasättes, har en längd å linjen mellan Nyby bruk och Södertälje södra station
av 90 kilometer. Härtill komma bibanor från nämnda linje till Strängnäs,
respektive Mariefred (15, respektive 3 kilometer) samt linjedelen Nyby bruk—-Mälarbaden (4 kilometer) ävensom spårförbindelser till Eskilstuna norra station
och Igelstaviken (Södertälje uthamn). Järnvägens spårvidd och normalsektion
äro lika med statens järnvägars.

Järnvägsanläggningen påbörjades år 1891, och år 1895 öppnades järnvägen
för allmän trafik. Under den avsevärda tid, banan sålunda ägt bestånd, har
den visat sig vara av stor betydelse för därav berörda trakter med deras åtminstone
delvis avlägsna belägenhet i förhållande till andra järnvägsförbindelser.
Utan tvivel har järnvägen verksamt bidragit att främja ifrågavarande trakters
näringsliv. Trafikomfattningen har likväl icke varit tillräcklig för att möjliggöra
ett tillfredsställande ekonomiskt resultat av driften. På grund härav och
till följd av startkapitalets knapphet har den ekonomiska grundvalen för bola -

Departements chefen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 10Ö.

gets rörelse redan från början varit svag, vilket medfört svårigheter för bolaget
att fullgöra sina förpliktelser på grund av erhållna statslån.

Redan år 1917 vidtogs, såsom i den föregående redogörelsen omnämnts, en
reglering av bolagets skuldförhållande till staten. Denna reglering medförde
dock endast en tillfällig lättnad i företagets svårigheter, och bolaget har även
efter regleringens genomförande endast i mycket begränsad omfattning kunnat
fullgöra sina förpliktelser på grund av statslånen. Utsikterna till ändring härutinnan
måste, enligt vad den förebragta utredningen giver vid handen, anses
vara mycket små. Utredningen synes nämligen ådagalägga att, trots de allra
senaste årens relativt gynnsamma resultat, en ytterligare försämring i bolagets
ekonomiska läge inom en nära framtid kan väntas inträda dels till följd av
genomförda taxesänkningar och dels på grund av betydande utgifter för nödvändiga
åtgärder, som redan beslutats eller ansetts böra inom kort komma till
utförande.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden har bolaget ansett sig böra hembjuda
bolagets järnväg och övriga tillgångar till staten på villkor att staten
övertager bolagets skulder och förbindelser samt införlivar järnvägen med
statens järnvägar ävensom beträffande bolagets personal och pensionärer tilllämpar
i liknande fall vanliga grunder. Åtgärder för statsförvärv av järnvägen
hava tillstyrkts såväl av järnvägsstyrelsen som av övriga i ärendet hörda
myndigheter med undantag av riksräkenskapsverket.

Järnvägsstyrelsen har grundat sitt ståndpunktstagande därpå, att å ena sidan
järnvägens trafikområde trots förefintligheten av tät bebyggelse och ej obetydlig
industri är alltför svagt för att banan under nuvarande förhållanden skall kunna
såsom fristående företag bestå och fullgöra sina ekonomiska förpliktelser men att
å andra sidan skälig hänsyn till ortens näringsliv och behov av tillfredsställande
trafikförhållanden synes utesluta ett nedläggande av banan. Därjämte har beaktats,
att en för järnvägens bestånd önskvärd fusion icke synes möjlig att
genomföra annorledes än genom statsförvärv. Då de sålunda antydda omständigheterna
synas mig innebära vägande skäl för statsförvärv av järnvägen, har
jag — trots att driftsresultatet under de närmaste åren, bland annat med hänsyn
till oundgängliga kostnader för förnyelsearbeten, även efter banans införlivande
med statens järnvägar får beräknas bliva mindre tillfredsställande — funnit
mig böra tillstyrka, att åtgärder vidtagas för ett sådant förvärvs genomförande
på villkor, som av bolaget föreslagits, dock under viss förutsättning, vartill jag
i det följande återkommer. Uppenbarligen skulle järnvägens uppgående i statsbanenätet
med därav följande gynnsammare taxor och förbättrade trafikförhållanden
i övrigt för ortens befolkning och näringsliv medföra betydelsefulla
fördelar. Det torde också kunna förväntas att, sedan erforderliga förstärkningsarbeten
å banan blivit verkställda — för vilkas genomförande dock, såsom
järnvägsstyrelsen anfört, kräves investering av nytt statskapital — det
ekonomiska utbytet av järnvägens drift skall efter hand förbättras.

Såsom nyss nämnts innebär det föreliggande förslaget, att staten vid förvärv
av banan skulle övertaga även järnvägsbolagets skulder och förbindelser.
Med hänsyn härtill må beträffande bolagets nuvarande ställning lämnas föl -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 105.

jande uppgifter. Av en i det föregående meddelad sammanställning beträffande
läget vid utgången av år 1929 framgår, att bolagets egentliga skulder utöver
förpliktelser på grund av statslånen vid nämnda tidpunkt utgjorde 184,853
kronor (fraktskulder m. m.). Motsvarande summa utgjorde enligt införskaffade
uppgifter den 17 februari 1931 85,500 kronor, vilken siffra emellertid — då
avräkning för januari månads samtrafik ännu ej hunnit avslutas — är endast
approximativt beräknad. Bolagets banktillgodohavanden uppgingo sistnämnda
dag till 145,130 kronor. Hos järnvägsstyrelsen äro såsom säkerhet för samtrafiksmedel
deponerade obligationer till belopp av 45,000 kronor. Nu meddelade
uppgifter visa sålunda, att bolagets kontanta tillgodohavanden för närvarande
avsevärt överstiga den tillfälliga skulden. Anledning synes icke föreligga
att antaga, att bolagets ställning skall undergå nämnvärd förändring
under tiden intill ett avgörande i förevarande fråga. I detta sammanhang må
omnämnas, att från bolagets sida avgivits en den 17 februari 1931 dagtecknad
förklaring, enligt vilken bolaget förbundit sig att icke disponera sina tillgångar
eller ikläda sig förpliktelser för andra ändamål än det normala uppehållandet
av driften å bolagets järnväg.

I fråga om den reglering mellan allmänna järnvägslånefonden och statens
järnvägars fond, som vid ett statsförvärv av banan bör äga rum, har jag ansett
mig böra tillstyrka det av järnvägsstyrelsen framlagda och av fullmäktige i
riksgäldskontoret biträdda förslaget. Detta förslag, som överensstämmer med
statsmakternas under de senaste åren fattade beslut i liknande fall, innebär att
från järnvägslånefonden skulle till statens järnvägars fond överföras ett belopp
av 1,601,869 kronor 44 öre, motsvarande statens den 1 januari 1931 kvarstående
kapitalfordran för bolagets lån. Vidkommande bokföringen i statens järnvägars
räkenskaper av nämnda belopp, synas med hänsyn till omständigheterna
skäl föreligga för bifall till det förslag, varom järnvägsstyrelsen och riksgäldsfullmäktige
numera enat sig och som går ut på att endast 500,000 kronor skulle
upptagas såsom lånekapital. Likaledes ansluter jag mig till järnvägsstyrelsens
av riksgäldsfullmäktige biträdda mening, att nyssnämnda belopp 500,000 kronor
bör upptagas under kontot för lånekapital först sedan 10 år förflutit efter det
förbättringsarbeten å banan verkställts. Enligt de av järnvägsstyrelsen gjorda
beräkningarna skulle detta innebära, att beloppets upptagande såsom lånekapital
skulle äga rum först 12 år efter det att järnvägen övertagits av staten.

I överensstämmelse med vad jag nu tillstyrkt skulle alltså i samband med
statens övertagande av järnvägen från allmänna järnvägslånefonden till statens
järnvägars fond överföras ett belopp av 1,601,869 kronor 44 öre. Detta belopp
skulle tills vidare i sin helhet redovisas såsom annat kapital än lånekapital,
men efter 12 års förlopp skulle därav en summa av 500,000 kronor överföras
till kontot för lånekapital, medan återstoden eller 1,101,869 kronor 44 öre fortfarande
skulle redovisas såsom annat kapital. Täckning för sistnämnda belopp
skulle beredas riksgäldskontoret ur fonden för statsskuldens amortering. Vad
av statens fordran hos bolaget överstiger 1,601,869 kronor 44 öre skulle omedelbart
avskrivas.

24

Kungl. Majus proposition nr 105.

Enligt min uppfattning torde det förfaringssätt, som sålunda tillstyrkts beträffande
redovisningen av det till statens järnvägars fond överförda beloppet,
icke behöva medföra budgettekniska olägenheter av den art, att de böra stå
hindrande i vägen för förslagets genomförande.

På sätt av den föregående redogörelsen framgår, har järnvägsstyrelsen såsom
förutsättning för statsförvärv av Norra Södermanlands järnväg uppställt
krav på, att staten skulle frikallas från av Eskilstuna stad vid aktieteckning i
järnvägsbolaget gjorda förbehåll beträffande stationsförhållandena i Eskilstuna.
Med anledning härav har bolaget hos stadsfullmäktige gjort framställning
örn eftergivande från stadens sida av nyssnämnda förbehåll under förutsättning,
dels att Eskilstuna stad beredes tillfälle att yttra sig, då fråga är örn
väsentlig förändring av nuvarande stationsförhållanden inom staden, dels att
för stadens industrier med egna järnvägsspår komma att tillämpas trafikeringsbestämmelser,
likartade med dem som gälla för statens järnvägars bispårstrafikanter
å andra orter. Enligt vad jag inhämtat, hava stadsfullmäktige genom
beslut den 12 februari 1931 förklarat sig i princip icke hava något att erinra
mot bifall till bolagets framställning. I anslutning härtill och då ett slopande
av Eskilstuna norra station skulle nödvändiggöra ändring av en mellan staden
och bolaget träffad överenskommelse angående bevakning m. m. vid korsningar
i samma plan mellan järnväg och gata, hava fullmäktige samtidigt bemyndigat
drätselkammaren att träffa överenskommelse angående stationsförhållandena
och vad därmed sammanhänger. Då jag biträder den uppfattning, som legat
till grund för järnvägsstyrelsens förslag på ifrågavarande punkt, anser jag, att
såsom förutsättning för statens övertagande av järnvägen bör upprätthållas
krav på att möjlighet beredes staten att på ett ur statens järnvägars synpunkt
tillfredsställande sätt ordna nu berörda förhållanden. Vidare torde, såsom järnvägsstyrelsen
också förutsatt, statens järnvägar böra hava fria händer att
efter banans övertagande beträffande trafiken å linjen Eskilstuna—Mälarbaden
vidtaga de åtgärder, som prövas lämpliga för ernående av bästa möjliga ekonomiska
resultat. Enligt vad jag inhämtat, föreligga icke från bolagets sida ingångna
förpliktelser av sådan art, att de ligga hindrande i vägen härför.

I fråga om järnvägsbolagets personal och pensionärer torde, såsom från
bolagets sida förutsatts, vid ett statsförvärv av järnvägen böra tillämpas samma
grunder, som kommit till användning vid statens övertagande av andra enskilda
järnvägar och senast vid övertagande av Markaryd—Veinge samt Hässleholm—
Markaryds järnvägar. Omnämnas må, att enligt inhämtade upplysningar för
närvarande antalet befattningshavare utgör 176 samt pensionärer 21.

Att nu bestämma tidpunkten för statens övertagande av järnvägen erbjuder
vissa svårigheter och torde ej heller vara nödvändigt. Förslagsvis torde man
emellertid kunna utgå från att det bör ske den 1 juli 1931.

Slutligen vill jag — efter att på denna punkt hava samrått med chefen för
finansdepartementet — framhålla, att anledning icke synes föreligga att i
detta sammanhang upptaga frågan örn en generell nedskrivning av oräntabelt
lånekapital i statens järnvägslånefonder.

Kungl. Majus proposition nr 105. 25

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva,

att Norra Södermanlands järnväg må av staten förvärvas i
enlighet med av mig här förut förordade grunder.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F fedric Hate erma n.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 00 haft. (Nr 105.)

ai7 ai H