Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1931 kl. 11 f. m.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 75 med
förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen
den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 februari 1931 dagtecknad proposition, nr 75, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att dels antaga här nedan omförmälda
förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
örn understödsföreningar samt förslag till förordning örn erkända sjukkassor
och förordning örn moderskapsunderstöd, dels bevilja anslag till sjukkasseväsendets
befrämjande, att användas enligt grunder, i huvudsak överensstämmande
med ett vid utskottets utlåtande såsom bilaga fogat förslag till bestämmelser
i sådant hänseende, samt dels bevilja anslag till sjukkassor, som
meddela moderskapsunderstöd, att användas enligt i propositionen angivna
grunder.

De i propositionen innefattade förslagen avse en omorganisation av det
statsunderstödda sjukkasseväsendet samt åtgärder för ökat moderskapsskydd.

Propositionen har hänvisats, i vad den avser författningsförslag, till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet. Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet har den behandlats av sammansatt utskott.
Till detta utskott har jämväl från statsutskottet hänskjutits Kungl. Majits
i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln framställda förslag örn
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande (punkt 21) samt till sjukkassor,
som meddela moderskapsunderstöd (punkt 22).

Till utskottet hava ock hänvisats följande i anledning av Kungl. Majits
proposition nr 75 väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 210 av herr Ostergren m. fl.,
nr 215 av herr Norling m. fl.,
nr 216 av herr Norling och
nr 221 av herrar Nylander och Nordborg samt
inom andra kammaren
nr 353 av herr Höglund i Göteborg m. fl.,
nr 366 av herr Spångberg m. fl.,

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 2 avd. 4 käft. (Nr 8.) 1021 8i 1

Frågans
behandling
vid 1926 års
riksdag.

Nytt förslag
till 1927 års
riksdag.

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

nr 367 av kerr Öhman m. fl.,
nr 369 av herr Wijkander,
nr 370 av herr Carlström m, fl. och
nr 371 av herr Olson i Torsby m. fl.

Med utgångspunkt från ett av statens besparingskommitté den 19 februari
1925 avgivet betänkande angående omorganisation av den svenska socialförsäkringen
framlades vid 1926 års riksdag bland annat förslag till omorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet — propositioner nr

113 och 117 — avseende såväl sjukkassornas organisation som deras prestationer.
I förstnämnda hänseende innebar förslaget huvudsakligen, att statsbidrag
skulle tilldelas allenast en —- på visst angivet sätt utvald — sjukkasseorganisation
inom varje särskilt område. Härmed avsågs att vinna en
koncentration av de olika, sinsemellan konkurrerande sjukkassorna till ett
s. k. enhetskas sesystem. Med genomförandet av ett sådant hoppades man
kunna dels undvika konkurrens, som verkade hämmande på rörelsens utvidgning
och fördjupning, dels ock erhålla kassor, vilka vore bärkraftiga nog
för de ökade prestationer, som ur social synpunkt ansågos erforderliga, och
lämpliga för samarbete med annan socialförsäkring, hälso- och fattigvård,
samt vilka vid en eventuell övergång till obligatorisk försäkring kunde bliva
bärare av denna. I fråga örn sjukkassornas prestationer voro de viktigaste
nyheterna i förslaget, att sjukhjälpstiden — enligt gällande lagstiftning minst
90 dagar för varje tidsperiod av 12 månader — utsträcktes till tre år för
varje sammanhängande sjuklighetstillstånd, samt att utgivande av moder -skapshjälp gjordes till en obligatorisk prestation för sjukkassorna. Vidare
innehöll förslaget bestämmelser avseende att avgränsa sjukförsäkringen mot
andra socialförsäkringsgrenar. Såsom vederlag för de ökade bördor förslaget
ålade sjukkassorna skulle statsbidragen avsevärt höjas. Särskilt avsågs att
genom en kraftig höjning av bidragen till kassornas sjukvårdande verksamhet
uppmuntra till en utvidgning av denna hittills inom den svenska sjukkasserörelsen
alltför åsidosatta verksamhet.

Förslaget vann ej riksdagens bifall, men riksdagen hemställde i avlåten
skrivelse örn utredning och förslag till det statsunderstödda sjukkasseväsendets
omorganisation efter vissa närmare angivna riktlinjer.

Den begärda utredningen anförtroddes åt inom socialdepartementet tillkallade
sakkunniga, vilka den 15 december 1926 avgåvo betänkande. Till
1927 års riksdag framlade därefter Kungl. Majit i propositioner nr 113 och

114 nytt förslag till reformering av sjukkasseväsendet. I detta förslag hade den
statsunderstödda sjukförsäkringen enligt riksdagens direktiv uppdelats på två
olika slags organ, primärsjukkassor och distriktssjukkassor. De förstnämnda
skulle omhänderhava sjukförsäkringen i den inom sjukkasserörelsen nu allmänt
förekommande omfattningen, nämligen meddelande av sjukpenning intill 100
dagar för varje sjukdomsfall jämte moderskapshjälp. Ställningen som primärsjukkassa
skulle tillkomma varje vid lagstiftningens genomförande registrerad
sjukkassa, som uppfyllde därför stadgade betingelser. Nybildade organisationer

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

3

skulle däremot erhålla nämnda ställning allenast i fall de ansåges socialt behövliga.
Primärsjukkassorna skulle, där så kunde ske, vara anslutna till distriktssjukkassor.
Inom varje område fick allenast finnas en distriktssjukkassa.
Denna hade att meddela sjukpenning efter utgången av primärsjukkassans
sjukhjälpstid intill två år för varje sjukdomsfall samt bereda ersättning för
sjukvård i viss omfattning — i regel 2/3 av kostnaderna för vanlig läkarvård.
Distriktssjukkassan kunde emellertid även för alla eller vissa medlemmar
meddela jämväl den sjukhjälp, som skulle tillkomma primärsjukkassa. Förslaget
upptog en avsevärd höjning av statsbidragen till sjukkasseväsendets
främjande.

Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes med vissa jämkningar av vederbörande
utskottet men vann icke riksdagens bifall.

Under år 1929 igångsattes inom socialdepartementet ny utredning rörande
sjukförsäkringens omdaning. Denna utredning uppdrogs åt särskilda sakkunniga,
vilka emellertid skulle hava att samråda med av departementschefen
tillkallade representanter för den frivilliga sjukkasserörelsen. De
sakkunniga avgåvo sitt betänkande den 11 oktober 1929. På grundval av
detta förslag, vilket var enhälligt och till vilket jämväl de utsedda sjukkasserepresentanterna
anslutit sig, framlades till 1930 års riksdag proposition i
ärendet (nr 154). I denna föreslogs liksom i 1927 års propositioner ett
organisationssystem med två slags kassor, ehuru kassorna erhållit andra
benämningar, nämligen lokalsjukkassor och centralsjukkassor, samt något
olika ställning. För båda slagen av kassor skulle verksamhetsområdet vara
lokalt begränsat i anslutning till den kommunala indelningen. Lokalsjukkassa
skulle sålunda till verksamhetsområde i regel hava viss eller vissa
kommuner och centralsjukkassa visst eller vissa landstingsområden eller
stad, som icke deltager i landsting. Allenast en kassa av varje särskilt slag
skulle få finnas inom varje särskilt område. Samtliga medlemmar av lokalsjukkassa
skulle tillhöra centralsjukkassan för området. Kassorna skulle
vara öppna för anslutning från alla inom verksamhetsområdet boende personer,
vilka hade ett tillfredsställande hälsotillstånd och fyllde vissa villkor
med avseende å ålder. Beträffande sjukkassornas prestationer föreslogs, att
medlem skall vara tillförsäkrad sjukpenning för en sjukhjälpstid av minst
2 år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd samt därjämte ersättning
för utgifter till sjukvård i viss omfattning. Lokalsjukkassan skulle svara
för sjukpenningen under de första 21 dagarna vid varje sjukdomsfall och
centralsjukkassan för den återstående sjukhjälpstiden. Ersättning för sjukvårdsutgifter
skulle i första hand utbetalas av lokalsjukkassan, men för varje
år skulle ske en utjämning av kostnaderna genom centralsjukkassan på det sätt,
att lokalsjukkassan skulle av centralsjukkassan återfå viss andel av sina
kostnader. Statsbidragen föreslogos höjda i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som innefattades i 1927 års förslag.

Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes med vissa jämkningar av sammansatt
stats- oell andra lagutskott och antogs med smärre ändringar av andra
kammaren; första kammaren avslog däremot förslaget med 56 röster mot 55,
vadan frågan förföll.

Förslag till
1930 års
riksdag.

Nu föreliggande

proposition.

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr S.

Sedan till Kungl. Majit inkommit ett tiertal framställningar från sjukkasseliåll,
bland annat från de båda stora sammanslutningarna Sveriges allmänna
sjukkasseförbund och rikssjukkassornas centralorganisation, av innebörd
att de i 1930 års proposition innefattade förslagen måtte utan större
ändringar föreläggas 1931 års riksdag, företogos inom socialdepartementet
undersökningar, huruvida utan rubbning av nämnda förslags allmänna läggning
sådana jämkningar skulle kunna vidtagas, att de farhågor, förslagen på
sina håll väckt, undanröjdes eller minskades. Vid dessa undersökningar
samrådde departementschefen med ett antal särskilt tillkallade sakkunniga.
Utredningsarbetet har resulterat i de förslag, vilka innefattas i föreliggande
proposition.

Till sina grunddrag överensstämma de nu framlagda förslagen, såvitt angår
den egentliga sjukförsäkringen, med dem som ingingo i fjolårets proposition.
De företagna jämkningarna hänföra sig i huvudsak till den s. k. sjukvårdsförsäkringen
eller skyldigheten för sjukkassa att i viss omfattning ersätta
medlems utgifter för läkarvård och eventuellt sjukhusvård. Hedan enligt
fjolårets förslag förefanns viss möjlighet för sjukkassa att erhålla dispens
från den författningsenligt bestämda skyldigheten i detta avseende, nämligen
örn det för samtliga eller vissa av kassans medlemmar mötte större svårigheter
att förskaffa sig läkarvård. Denna möjlighet har nu väsentligt vidgats
och skall föreligga, så snart särskilda skäl äro för handen. I övrigt hava
de i fjolårets förslag angivna minima i fråga örn ersättningsskyldighetens
omfång nu gjorts jämväl till maxima. Till kassa frivilligt gå därutöver,
måste den alltid inhämta medgivande därtill av tillsynsmyndigheten och
sådant tillstånd får, såvitt fråga är örn ersättning för läkarvårdsutgifter till
större andel än 2/3, lämnas allenast därest särskilda skäl kunna åberopas.
Vidare har stadgats, att därest medlem uppenbarligen utan fog söker flera
än en läkare vid samma sjukdom, kassan äger begränsa sin ersättning till
att avse arvodet till den först rådfrågade läkaren. Slutligen har införts en
inkomstgräns beträffande rätten att över huvud vara försäkrad för erhållande
av sjukvårdsersättning. Gränsen är dragen vid en beskattningsbar inkomst
av 8,000 kronor.

I fråga örn sjukpenningförsäkringen har företagits den jämkningen, att
sjukkassa medgivits att i sina stadgar förlänga den enligt fjolårets förslag
obligatoriska karenstiden av 3 dagar till högst 7 dagar. Vidare har stadgats
direkt förbud mot att utgiva högre sjukpenning än 6 kronor; tillsynsmyndigheten
kan dock medgiva undantag härifrån. Utgives sjukpenning vid sjukdom,
som ej medför fullständig förlust av arbetsförmågan, skall sjukpenningen
i regel vara i skälig mån nedsatt i förhållande till den som utgår vid förlust
av arbetsförmågan. Slutligen har i överensstämmelse med utskottets förslag
i fjol den s. k. självrisktiden för lokalsjukkassa begränsats till 18 dagar.

Jämväl med avseende å statsbidragsbestämmelserna, såvitt angår sjukförsäkringen,
hava mindre jämkningar vidtagits.

Härutöver innehåller emellertid propositionen dels i förhållande till fjolårets
förslag ändrade regler rörande moderskapsförsäkring i sjukkassa, dels

Sammansatt stats- oell andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 5

ock ett keit nytt förslag till förordning om moderskapsunderstöd, avseende
att bereda behövande barnaföderskor utanför sjukkassorna, ett mindre statligt
understöd. Utgångspunkten för propositionens förslag i båda nu angivna
hänseenden är ett av särskilda sakkunniga år 1929 avgivna betänkande
rörande moderskapsskydd.

Beträffande moderskapsförsäkringen i sjukkassa innefattar förslaget en
icke obetydlig utvidgning av förmånerna i förhållande till vad som föreslogs
i fjol: höjning av minsta moderskapspenning från en till två kronor, utsträckning
av hjälptiden från minst 21 till minst 30 eller i vissa fall 42
dagar samt införande av ersättning för barnmorskevård vid förlossningen
såsom en obligatorisk prestation. I samband härmed föreslås statsbidraget
till moderskapshjälp •— annan än ersättning för barnmorskevård — höjt från
50 öre enligt fjolår stör slaget till en krona per understödsdag.

Förslaget rörande det statliga moderskapsunderstödet är grundat på behovsprincipen;
allenast sådana kvinnor, som äro i behov av hjälp till lindrande
av de med barnsbörden förenade kostnaderna, skola erhålla understöd. För
behovsprövningen föreslås emellertid vissa schematiska regler. Kvinnor,
som erhålla moderskapshjälp i sjukkassa, skola principiellt vara uteslutna
från det statliga moderskapsunderstödet. Detta skall utgå med belopp motsvarande
statsbidraget till moderskapspenning i sjukkassa, d. v. s. med en
krona per dag. Understödstiden skall vara i allmänhet högst 30 dagar; för
vissa industriarbeterskor, som på grund av bestämmelse i arbetarskyddslagen
äro förhindrade att återvända i sitt arbete under en tid av 6 veckor
efter barnsbörden, skall dock understödstiden vara högst 56 dagar. Villkor
för understöd skall alltid vara, att kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete.
Understödsverksamlieten skall handhavas av de erkända sjukkassorna.

De i propositionen innefattade förslagen beräknas under de första åren
efter lagstiftningens ikraftträdande föranleda utgifter för statsverket till belopp
av omkring 9.6 miljoner kronor, därav för den egentliga sjukförsäkringen
omkring 8 miljoner kronor, för moderskapsförsäkringen omkring 870,000 kronor
och för moderskapsunderstödet 750,000 kronor.

Beträffande förslagen i övrigt, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisas till propositionen.

I de lika lydande motionerna I: 215 och II: 371 yrkas avslag å förevarande Motionerna.
proposition samt i samband därmed viss ändring i gällande författning
angående statsbidrag åt sjukkassor, avseende en höjning av detta bidrag.

I anslutning härtill yrkas i motion I: 216, att propositionens bestämmelser
örn moderskapshjälp och moderskapsunderstöd måtte inarbetas i gällande
sjukkasselag. I motion II: 370 yrkas avslag å propositionen i vad den avser
moderskapsunderstöd åt icke sjukförsäkrade barnaföderskor. Övriga motioner
ställa sig å propositionens grund, men vissa större eller mindre jämkningar
i förslagen yrkas. Till de sålunda framställda ändringsförslagen återkommer
utskottet i det följande. I den mån redogörelse där ej lämnas för motionernas
innehåll, hänvisas till respektive motioner.

Utskottet.

6 Sammansatt stats■ och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Såsom i det föregående anförts, överensstämma de i propositionen innefattade
förslagen, såvitt angår den egentliga sjukförsäkringen, i huvudsakliga
delar med fjolårets regeringsförslag i ämnet. Dessa blevo av utskottet i
allt väsentligt tillstyrkta. Vid den förnyade prövning av frågan, som utskottet
nu företagit, har utskottet icke funnit anledning att intaga en annan ståndpunkt.
Enligt utskottets mening skulle de framlagda förslagen, örn de
genomfördes, i väsentlig omfattning undanröja de brister, som vidlåda den
nuvarande sjukkasserörelsen. Efter allt som förevarit i frågan torde det
icke vara erforderligt att i detta sammanhang utförligare utveckla nämnda
brister. Utskottet vill allenast erinra örn de båda enligt utskottets uppfattning
betydelsefullaste. De äro dels den organisatoriska splittringen, vilken
genom sitt uppammande av en osund konkurrens verkar förlamande på
verksamheten och är att anse som den egentliga källan till rörelsens nuvarande
svaghet och ineffektivitet, dels ock verksamhetens ensidiga inriktning
på att lämna endast en viss, oftast mycket låg kontant sjukpenning, under
det att sjukförsäkringens ur samhällssynpunkt viktigaste uppgift, den att
genom beredande av en ändamålsenlig vård åt den sjuke sörja för dennes
återställande till hälsa och arbetsförmåga, är i betydande omfattning förbisedd
eller undanskjuten. I båda dessa avseenden måste behovet av en bättre ordning
anses verkligt trängande. Med ett antagande av propositionens reformförslag
skulle nämnda behov bliva tillgodosett. Man skulle sålunda erhålla
en fast och enhetlig organisation, inom vilken skulle finnas dels smärre lokalt
begränsade riskgrupper med ett betydande självansvar och dels ett antal
överordnade och sammanhållande kassor, som erbjöde möjlighet till en försäkringsmässigt
sett önskvärd utjämning av riskerna. Genom de förbättrade
prestationerna, framför allt genom införande av skyldighet för kassorna att
bidraga till sina medlemmars sjukvård, skulle vidare försäkringen bliva i stånd
att på ett helt annat och bättre sätt än nu är fallet fylla sin sociala uppgift.

Motionsledes har framförts förslag örn att man, med uppgivande av tanken
på en reformering av sjukkasserörelsen, skulle inskränka sig till att bevilja
denna ett ökat statsbidrag. Det är tydligt, att man genom en dylik åtgärd
icke skulle på något sätt lösa frågan. Såsom redan i propositionen anföids
skulle alla garantier saknas för ett tillgodoseende av de önskemål med avseende
å en framtida utveckling av sjukkasserörelsen, som ur samhällets
synpunkt måste uppställas. Enligt utskottets mening vore närmast att befara,
att möjligheterna till en osund konkurrens skulle ytterligare utnyttjas
och att de befintliga missförhållandena sålunda bomme att understrykas och
förvärras. Utskottet måste därför avråda från att slå in på en dylik väg.

Emot de jämkningar i fjolårsförslaget, som i den nu föreliggande propositionen
förordas, har utskottet intet att erinra. Delvis hava de föranletts
av ändringsyrkanden, som utskottet i fjol framställde. Så i fråga örn självrisktiden
för lokalsjukkassorna samt vissa föreskrifter i statsbidragsbestämmelserna.
De flesta av jämkningarna hänföra sig till den s. k. sjukvårdsförsäkringen.
Då denna, såsom redan framgått, kommer att bliva en för
sjukkasserörelsen i stort sett ny arbetsuppgift, beträffande vars lämpliga

7

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

handhavande relativt ringa erfarenhet föreligger, torde det vara klokt att
göra bestämmelserna örn denna försäkring så pass elastiska, att svårigheter
vid tillämpningen i möjligaste mån undvikas.

I motion II: 369 har anförts, att sjukkassorna enligt vad känt vore för
närvarande ägde en mycket svag ekonomi och att det ur denna synpunkt
mötte betänkligheter mot genomförande av en reform efter propositionens
linjer. Utskottet, som erfarit, att för 1928 års pensionsförsäkringskommittés
räkning påginge undersökningar rörande sjukkassornas ekonomiska ställning,
har på begäran erhållit del av vissa preliminära resultat av berörda
undersökningar. Dessa resultat synas utvisa, att därest man uppställer
krav på att sjukkassorna skola hava enligt försäkringstekniska grunder
beräknad premiereserv för sina understödsutfästelser och man utgår från
att den under de sista åren konstaterade ökningen i sjukligheten skall bliva
beståndande för framtiden, en betydande brist i den för samtliga kassor
beräknade premiereserven skulle föreligga. Av beräkningar, som verkställts
i samband med anmärkta undersökningar, synes vidare framgå, dels att vid
ett genomförande av propositionens förslag — med bortseende dock fran
sjukvårdsförsäkringen — nyssnämnda brist skulle ej obetydligt minskas,
dels ock att bristen skulle helt bortfalla, örn sjukkassorna befriades från
skyldighet att utgiva sjukpenning till personer över 67 år. Sedermera har
utskottet från socialdepartementet mottagit en av byråchefen Tli. Andersson
utarbetad promemoria, i vilken åtskilliga erinringar göras mot de ifrågavarande
utredningarna. Enligt denna promemoria skulle den på grundval
av kassornas nuvarande utfästelser beräknade bristen i premiereserv vara
avsevärt lägre än utredningarna gåve vid handen. Utskottet har icke kunnat
på grundval av det föreliggande materialet pröva riktigheten av de förutsättningar,
från vilka man i de olika beräkningarna utgått. Men utskottet finner
det sannolikt, att i anledning av de senare årens höjda sjuktal en viss förhöjning
av de nuvarande medlemsavgifterna i sjukkassorna måste genomföras,
oberoende av örn en sjukkassereform kommer till stånd eller icke.
Av denna omständighet har utskottet likväl icke kunnat draga den slutsatsen,
att en reform enligt propositionens förslag icke bör komma till stånd. Utskottet
har tvärtom befästs i sin övertygelse, att en sådan reform bör snarast
möjligt genomföras. Det torde nämligen förhålla sig sa, att förutsättningarna
för genomdrivandet av en ekonomiskt hållbar avgiftsbestämning i sjukkassorna
bliva avsevärt större, örn rörelsen erhåller en enhetlig organisation och den
nuvarande konkurrensen med dess lockelser till underbjudande i fråga örn
avgifter försvinner. Och den avgiftsförhöjning, sorn påkallas av sjukvårdsförsäkringens
genomförande, kommer enligt vad all sannolikhet giver vid handen
att i regel Idiva relativt blygsam. Enligt utskottets uppfattning är det sålunda
icke ur nu berörda synpunkter tillrådligt att låta det nuvarande systemet
fortsätta. Ännu mindre synes det böra komma i fråga att med bibehållande
av detta system genomföra en ökning av statsbidragen utan några
som helst garantier för att de nytillkommande medlen användas till ett stärkande
av kassornas ekonomi.

8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

I detta sammanhang vill utskottet emellertid framhålla, att utskottet,
oavsett vad ovan berörda utredningar kunna anses giva vid handen, funnit
sig föranlåtet att förorda ett visst tillägg till bestämmelserna i förslaget till
förordning örn erkända sjukkassor. Detta tillägg åsyftar att, såvitt angår de
blivande centralsjukkassorna, vilka ju komma att bära den större delen av
försäkringsbördorna, föreskriva en periodisk och ingående granskning av
deras ekonomiska ställning. På sätt närmare kommer att utvecklas vid 39 §
i nyssnämnda förslag hemställer sålunda utskottet, att centralsjukkassa
skall vara pliktig att vart femte år till tillsynsmyndigheten ingiva en
av sakkunnig person verkställd försäkringsteknisk utredning av kassans ställning
vid föregående års slut. Det är sålunda icke fråga örn att ålägga dylik
kassa skyldighet att avsätta försäkringstekniskt beräknad premiereserv för
sina utfästelser. Att stadga en sådan skyldighet anser utskottet varken
erforderligt eller lämpligt. Men en periodisk granskning på angivet sätt av
kassans ställning synes kunna vara av stor nytta. Av yttersta vikt är ju, att
centralsjukkassorna bliva ekonomiskt fullt stabila och vederhäftiga.

Vad härefter angar de i propositionen innefattade förslagen rörande ett
vidgat ekonomiskt stöd åt barnaföderskor vill utskottet jämväl i denna del
biträda propositionen. På sätt i denna framhålles föreligger i samband med
barnsbörd ett alldeles särskilt påtagligt hjälpbehov för kvinnor, vilka befinna
sig i mindre bemedlad eller obemedlad ställning. De utredningar,
som verkställts av de s. k. moderskapsunderstödssakkunniga, hava också
kraftigt understrukit detta hjälpbehov. Starka sociala och humanitära skäl
tala för ett ingripande från samhällets sida i syfte att åvägabringa en rationellt
ordnad stödverksamhet. Den väg, som i propositionen anvisas för
frågans lösning och vilken innebär, att man i första hand sörjer för ett utbyggande
av den sedan länge inom sjukkasserörelsen, med visst bidrag av
statsmedel, bedrivna moderskapshjälpsverksamheten samt i andra hand bereder
utanför sjukkassorna stående barnaföderskor ett mindre understöd av
statsmedel, synes utskottet lämplig. Vad angår sistnämnda hjälpform vill
utskottet framhålla, att den särskilt kommer att bliva av betydelse för barnaföderskor
å landsbygden, vilka givetvis icke kunna antagas komma att i
samma utsträckning som städernas kvinnor tillhöra sjukkassorna. Att dessa
kassor valts till organ jämväl för den statliga understödsverksamheten torde
medföra beaktansvärda fördelar. Statens verksamhet för ekonomiskt bistånd
åt barnaföderskor blir koncentrerad till ett enda organ och de icke sjukförsäkrade
barnaföderskorna bringas i kontakt med sjukkassorna, därvid de
sannolikt ofta komma att vinnas för anslutning till dessa. Sannolikheten
härför ökas av det förhållandet, att det statliga moderskapsunderstödet satts
väsentligt lägre än den moderskapshjälp, som erhålles vid medlemskap i
sjukkassa. Sistnämnda regel synes för övrigt i och för sig vara synnerligen
välbetänkt.

De ekonomiska konsekvenserna för statsverket av ett genomförande av
propositionens förslag komma visserligen icke att göra sig nämnvärt gällande
under de närmaste aren. Sa småningom har man dock att räkna med
väsentligt ökade utgifter i och för bidrag till sjukkasseverksamheten samt

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 9

för moderskapsunderstöd. Det måste emellertid vara av utomordentlig vikt
för samhället, att den frivilliga sjuklijälpsverksamhet, som utövas av sjukkassorna,
erhåller en ändamålsenlig organisation samt utvidgas och fördjupas
ävensom att behövande mödrar bringas erforderlig hjälp vid barnsbörd.
Och härför kräves otvivelaktigt, att staten åtager sig ökade bördor. Det
synes ock, såsom utskottet i fjol anförde, påtagligt, att statsverkets ifrågavarande
kostnader komma att i åtskillig utsträckning kompenseras genom
minskade utgifter för pensionstillägg och understöd från den allmänna
pensionsförsäkringen samt för den allmänna fattig- och hälsovården.

Såsom av det anförda framgår, finner utskottet sig kunna i huvudsak förorda
Kungl. Maj:ts proposition. Utskottet övergår nu till att i samband
med de särskilda förslagen behandla de punkter, där jämkningar synas med
hänsyn till väckta motioner eller eljest vara lämpliga eller särskilt uttalande
från utskottets sida i övrigt ansetts påkallat.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912

om understödsföreningar.

Enligt detta förslag, i vad det avser 89 § i understödsföreningslagen,
skulle första stycket av nämnda paragraf erhålla denna lydelse: »Kätt till
sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad det icke
överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät
för gäld». I motion II: 367 yrkas att orden »i vad det icke överstiger femhundra
kronor» måtte utgå.

Av motionens motivering framgår, att det framställda yrkandet är grundat
å den uppfattningen, att de sist citerade orden hänföra sig jämväl till »rätt
till sjukhjälp eller moderskapshjälp». Så är uppenbarligen ej fallet. Kätt
till sjukhjälp eller moderskapshjälp kan enligt den i proj>ositionen föreslagna
lydelsen av lagrummet, oavsett värdet, icke i något fall bliva föremål för
överlåtelse eller utmätning. Vid sådant förhållande får utskottet avstyrka
berörda yrkande.

Förslaget till förordning om erkända sjukkassor.

15 §-

I motion II: 369 yrkas sådana tillägg till bestämmelserna i denna paragraf,
att vid överflyttning till annan centralsjukkassa den flyttandes avgift
till nya kassan skall beräknas efter hans ålder vid inträdet i den gamla, att
den gamla centralsjukkassan skall till den nya utbetala den flyttandes premiereserv,
beräknad enligt av tillsynsmyndigheten fastställda grunder, samt att
överflyttning ej skall äga rum, om sjukkassan på den nya bosättningsorten
motsätter sig överflyttningen på grund av att medlemmen enligt den andra
kassans erfarenhet är att anse som »en dålig risk».

Genomförandet av principen örn lokalt begränsade enlietskassor förutsätter
med nödvändighet ett överflyttningssystem, enligt vilket medlem vid ombyte
av boningsort skall överflytta sin sjiikförsäkring till erkänd sjukkassa å den

Utskottet.

Utskottet.

XJtskottet.

Utskottet.

10 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

nya boningsorten. Att vid detta systems tillämpning göra undantag för
sådana personer, som kunna anses utgöra dåliga risker, bör enligt utskottets
mening icke ifrågakomma. Bortsett från att ett sådant undantag skulle
väsentligen minska värdet av överflyttningsinstitutet och föranleda en massa
tvistigheter, kan det ej heller enligt de erfarenheter, som gjorts inom såväl
den svenska som den danska sjukkasserörelsen, anses påkallat av hänsyn
till kassornas intressen. I detta sammanhang må betonas, att även örn flyttningarna
understundom kunna ske övervägande ensidigt i viss riktning, det
i så fall regelmässigt är fråga örn flyttning till viss plats av personer i unga
år och med full arbetskraft, således av personer som ur sjukkassesynpunkt
äro att betrakta såsom goda risker. Vad åter de båda andra yrkandena
angår synas dessa förutsätta, att centralsjukkassorna skulle vara pliktiga
att införa efter ålder graderade avgifter och att avsätta individuellt beräknad
premiereserv. Motionären har likväl icke framställt yrkanden, att bestämmelser
i sådant hänseende skulle intagas i förslaget. Utskottet anser ej
heller lämpligt att med avseende å avgiftsbestämmandet eller fondbildningen
i förordningen uppställa detaljerade regler av tvingande natur. Därest centralsjukkassorna
komma att tillämpa det för närvarande inom sjukkasserörelsen
praktiserade systemet med lika, genomsnittligt beräknade avgifter
för medlemmar i samma sjukhjälpsklass, blir motionärens yrkande i fråga
örn avgiftsbestämningen ändamålslöst. Det lärer ej heller under angivna
förutsättning kunna göras gällande, att överförande av kapital i samband
med överflyttning skulle vara erforderligt av hänsyn till vare sig medlemmarnas
eller kassornas intressen. I sistnämnda avseende bör beaktas, dels
att det övervägande antalet flyttningar sannolikt icke kommer att beröra
centralsjukkassorna, och dels vad ovan anförts angående flyttningar i ensidigt
viss riktning. Slutligen må framhållas, att förslaget ju icke lägger något
hinder i vägen för att genom överenskommelser mellan centralsjukkassorna
och bestämmelser i deras stadgar föreskrifter i av motionären yrkad riktning
genomföras, därest så i händelse av övergång till annat system i fråga örn
avgiftsbestämning och fondbildning anses lämpligt. Med hänsyn till det
anförda får utskottet avstyrka de angivna yrkandena.

IT §•

Då bestämmelserna i 20 § under vissa förutsättningar kunna föranleda
medlems uteslutande ur erkänd sjukkassa, synes hänvisning jämväl till nämnda
paragraf böra ske i första punkten av förevarande paragrafs första stycke.

22 §.

I motion II: 369 yrkas sådan ändring av tredje stycket i denna paragraf,
att kassa, som erhåller dispens från skyldigheten att i angiven omfattning
ersätta medlems utgifter för läkar- och sjukhusvård, icke skall vara pliktig
att i stället utgiva annat understöd.

Nämnda skyldighet har ansetts böra stadgas för att förhindra att genom
ett alltför vidsträckt utnyttjande av dispensmöjligheterna sjukvårdsförsäkringens
genomförande skulle äventyras och reformen i denna del komma

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 11

att stanna å papperet. Jämväl med hänsyn till överflyttningsinstitutet är
det för övrigt ett önskemål, att de olika kassornas prestationer i värde ej
alltför mycket skilja sig från varandra. Utskottet anser nu angivna synpunkter
på ett avgörande sätt tala för bestämmelsens bibehållande. Med
den avfattning, föreskriften erhållit, synes också sörjt för att vid ersättningsprestationens
fastställande en anpassning kan äga rum efter de skilda förhållandena
i varje särskilt fall. Utskottet avstyrker alltså det i motionen
framställda yrkandet.

23 §.

Då det till innevarande års riksdag framlagda förslaget till vanartslag
blivit av vederbörande utskott avstyrkt, torde det i andra stycket av
förevarande paragraf förekommande uttrycket »allmän arbetsanstalt» böra
utbytas mot den för närvarande gällande benämningen »tvångsarbetsanstalt».

26 §.

I motion II: 369 yrkas, att bestämmelserna rörande karenstid måtte givas
sådan avfattning, att den enskilde medlemmen i en kassa får rätt att välja
mellan olika alternativ, exempelvis, förutom den allmänna karenstiden i
kassan, 14 och 28 dagar.

Med hänsyn till den obenägenhet, som inom sjukkasserörelsen allmänt
råder mot karenstidsbestämmelser över huvud, är det föga troligt, att den i
motionen påkallade ändringen i bestämmelserna skulle få någon egentlig
praktisk betydelse. Av motionens motivering synes visserligen framgå, att
ändringsförslaget framkommit i syfte att undanröja vissa svårigheter vid
avgiftsbestämningen, som kunna föranledas av bestämmelserna i 31 §. Det
påpekas nämligen, att medlem, vilken på grund av dessa bestämmelser ej
tillerkännes samma förmåner som andra medlemmar, bör erhålla motsvarande
lindring i avgiften. För ett undanröjande av nämnda svårigheter måste
dock tydligen rörligheten i fråga örn karenstiden göras väsentligt större än
motionären föreslår. Men med en dylik större rörlighet skulle kassornas
arbete i hög grad försvåras. Utskottet hemställer därför, att paragrafen
bibehålies oförändrad enligt propositionen.

27 §.

Rörande ett i motion II: 367 framställt yrkande örn ändring i denna paragraf
hänvisas till vad som anföres nedan under 31 §.

31 §.

Beträffande denna paragraf hava ändringsyrkanden framställts i motionerna
I: 221 och II: 367.

I den förstnämnda motionen anföres, att därest ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
med tillämpning av 25 § i samma lag nedsättes, exempelvis
på grund av att den skadade visat grov vårdslöshet, fyllnad i ersättningen
kan komma att utgå från sjukkassa. Vidare påpekas, att örn sjukkassemedlem
vid sjukdom får behålla sin lön och sjukkassa ändock utgiver
sjukpenning, medlemmen skulle komma i sämre ställning vid ett olycksfall

Utskottet.

Utskottet.

XJtskottet.

12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

i arbete — i vilket fall den lagstadgade olycksfallsersättningen skulle gå i
avdrag å sjukpenningen — än vid olycksfall utom arbete, då sådant avdrag
ej komme i fråga. Rättelse påkallas i båda dessa avseenden. Dessutom
hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
ytterligare utredning »i fråga örn lämpligare avvägt samband mellan sjuk- och
olycksfallsförsäkringen för åstadkommande inom den senare av bland annat
viss karenstid».

I motionen II: 367 yrkas, att bestämmelserna »i §§ 27 och 31 ändras därhän,
att begränsning av sjukpenning vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar eller gällande bestämmelser örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, är berättigad till ersättning,
måtte bortfalla».

Yad till en början sistnämnda yrkande angår kan utskottet icke tillstyrka
detsamma. Ett med 31 §:ns sista stycke lika lydande stadgande ingick
i fjolårets förslag och blev då tillstyrkt av utskottet. Enligt utskottets
mening tala också starka skäl för dess bibehållande.

Beträffande yrkandena i motionen I: 221 må till en början påpekas, att
enligt de föreslagna statsbidragsbestämmelserna sjukdagsbidrag aldrig skall
utgå för dag, då medlem uppburit ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller vissa därmed jämställda författningar. I den mån sjukkassa utbetalar
sjukpenning till fyllnad å olycksfallsersättning, som blivit nedsatt
jämlikt 25 § i olycksfallsförsäkringslagen, kommer det alltså att få äga rum
på medlemmarnas egen bekostnad. Emellertid lärer det med hänsyn till
nyss anmärkta stadgande i statsbidragsbestämmelserna få anses sannolikt,
att kassorna med stöd av 31 § första stycket fritaga sig från all ersättningsskyldighet
i sådana fall, där ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller de därmed jämställda författningarna. Yad åter angår den i
motionen påpekade omständigheten, att en sjukkassemedlem i visst fall skulle
kunna få det sämre ställt vid olycksfall i arbete än vid olycksfall utom
arbete, så sammanhänger ju detta därmed, att man i fråga örn den obligatoriska
begränsningen av sjukkassas ersättningsskyldighet ej ansett sig böra
gå längre än som angives i paragrafens andra stycke. Denna ståndpunkt
är grundad på principiella skäl. Man har ansett ersättning på grund av
lagstadgad tvångsförsäkring icke kunna jämställas med ersättning, som utgår
på grund av en frivilligt — av den sjuke själv eller eventuellt av hans
arbetsgivare —- tagen försäkring eller på grund av överenskommelse i löneavtal.
Att på sätt i motionen ifrågasättes från denna principiella ståndpunkt,
vilken utskottet finner vara riktig, göra undantag för ett enda specialfall,
anser utskottet icke böra ifrågakomma.

I fråga slutligen örn yrkandet, att en riksdagsskrivelse skulle avlåtas rörande
utredning örn sambandet mellan sjuk- och olycksfallförsäkringen,
speciellt angående införande av en längre karenstid i den senare försäkringen,
synes utskottet, att med en dylik åtgärd lämpligen bör anstå tills någon
erfarenhet vunnits angående sjukförsäkringen i dess nya gestaltning och

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 13

ytterligare rön gjorts angående verkningarna av den år 1928 beslutade omläggningen
av bestämmelserna rörande olycksfallförsäkringen.

Utskottet får därför avstyrka jämväl ifrågavarande motion.

32 §.

I motion II: 366 bar hemställts örn väsentliga utvidgningar av den i förevarande
paragraf avhandlade moderskapshjälpen. Denna skulle efter yrkandena
bestå i, förutom ersättning för barnmorskevård enligt propositionens förslag,
dels ett s. k. grundbelopp å 100 kronor, vilket skulle utgå i alla fall där
kvinnans — eventuellt kvinnans och hennes mans — beskattningsbara inkomst
understiger 1,500 kronor, dels en daglig moderskapspenning, växlande
efter inkomsten mellan 7 kronor och 70 öre, dels ock viss amningsersättning.
Även tiden, under vilken moderskapspenning skulle kunna utgå, anses
böra förlängas. Härjämte har föreslagits att moderskapslijalpen skall helt
utgå av statsmedel.

De sålunda framställda yrkandena anser sig utskottet redan av statsekonomiska
skäl böra avstyrka.

Med hänsyn till den lydelse, som lagen örn arbetarskydd lärer komma att
erhålla enligt beslut av innevarande års riksdag, synes en mindre redaktionell
jämkning i förevarande paragrafs tredje stycke böra vidtagas.

33 och 35 §§.

Enligt 33 § skola de fasta avgifterna i sjukkassa vara så avvägda, »att
de i förening med andra för kassans verksamhet avsedda inkomster må
antagas förslå till täckande av kassans löpande utgifter för dess verksamhet,
kostnaden för kassans förvaltning häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond».
I 35 § stadgas bl. a., att örn sjukhjälpsfonden uppgår till belopp,
motsvarande en och en halv gånger summan av de i genomsnitt för
de tre sista åren erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjuklijälpsfond
skall bildas till högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet,
tillsynsmyndigheten äger på ansökan medgiva, att avsättning till fonden må
tillsvidare upphöra.

I motion II: 369 yrkas, att uttrycket »till bildande av sjuklijälpsfond» i
33 § måtte ersättas med »samt till nödig fondbildning» ävensom att 35 §
måtte omformuleras i anslutning härtill.

Med anledning av dessa jTrkanden får utskottet erinra örn den i motionen
tydligen icke beaktade föreskriften i 5 § sista stycket. Enligt denna kan
understödsförening icke antagas till erkänd sjukkassa, därest stadgarnas bestämmelser
örn avgifter och fondbildning ej finnas betryggande för föreningens
förmåga att fullgöra sina förbindelser. Givetvis får en sådan förening
ej heller, sedan den en gång antagits till erkänd sjukkassa, ändra sina
stadgebestämmelser i nu berörda hänseende så, att de komma i strid med
det i angivna föreskrift innefattade kravet. Den grundsats motionären önskar

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

måtte komma till uttryck i 33 § är sålunda redan förut bestämt fastslagen
i författningsförslaget. Yad angår ovan återgivna föreskrift i 35 § så anger
ju denna allenast ett visst minimum med avseende å fondens storlek.
Skall enligt stadgarna fond bildas till högre belopp än berörda minimum,
får medgivande till fondavsättnings upphörande ej lämnas förrän det sålunda
bestämda beloppet uppnåtts. Men även i övrigt får naturligen tillsynsmyndigheten
icke medgiva sådant upphörande, därest medgivandet skulle, oavsett
att fonden uppnått den i 35 § angivna storleken, finnas äventyra kassans
förmåga att fullgöra sina förbindelser. Ett fastslående i författningen av
visst minimum för fonden har emellertid ansetts vara av värde med hänsyn
till de svårigheter, som erfarenheten visat vara för handen, när det gällt att
bibringa sjukkassorna insikt örn nödvändigheten av en rationell fondbildning.
Vid angivna förhållanden hemställer utskottet, att ifrågavarande bestämmelser
måtte bibehållas vid sin lydelse enligt jn-opositionen.

39 §.

På sätt utskottet i sitt allmänna yttrande anfört har utskottet funnit sig
böra förorda, att skyldighet stadgas för centralsjukkassa att vart femte år
till tillsynsmyndigheten ingiva försäkringsteknisk utredning av sin ställning.
Föreskrifter härom hava upptagits under förevarande paragraf. I huvudsak
överensstämma de föreslagna bestämmelserna med dem, som i 81 § understödsföreningslagen
meddelas beträffande pensionskassor med icke godkända
stadgar. Dock har föreskriften därstädes, att tillsynsmyndigheten äger, om
utredningen visar brist, påkalla utredning oftare än vart femte år, icke medtagits.
Enligt 80 § i nyssnämnda lag blir centralsjukkassa pliktig att varje
år ingiva statistisk redogörelse rörande verksamheten samt att, örn tillsynsmyndigheten
finner nödigt infordra ytterligare upplysningar, ofördröjligen
iämna sådana. Dessutom skall enligt 36 § i förordningsförslaget en av centralsjukkassas
revisorer utses av tillsynsmyndigheten. Denna äger alltså flera
olika möjligheter att, örn den tinner sådant påkallat i anledning av den
försäkringstekniska utredningen, närmare följa kassans verksamhet.

Enligt 82 § understödsföreningslagen äger tillsynsmyndigheten, därest av
försäkringsteknisk utredning för pensionskassa framgår, att föreningen uppenbarligen
icke kan fullgöra sina förbindelser och myndigheten finner fortsättande
av föreningens verksamhet efter oförändrade grunder vara ägnat att
medföra allvarliga missförhållanden, meddela föreningen anvisning att vidtaga
erforderliga ändringar med avseende å grunderna för verksamheten. Någon
dylik föreskrift torde ej i förevarande sammanhang behöva meddelas beträffande
centralsjukkassa. Enligt 42 § i förordningsförslaget äger nämligen
tillsynsmyndigheten redan motsvarande befogenhet gent emot erkänd sjukkassa
över huvud, så snart myndigheten finner anledning till anmärkning
mot kassans verksamhet. Under sistnämnda uttryck faller såsom förarbetena
till stadgandet utvisa alla fall, då kassan utan att direkt bryta mot lag
eller stadgar ändock visar sig olämplig att omhänderliava den sociala sjukförsäkringen.
Att stadgandet är tillämpligt i en situation, som motsvarar
den i 82 § understödsföreningslagen angivna, torde sålunda vara uppenbart.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 15

45 §.

Av skäl, som anförts vid 17 §, torde den i förevarande paragrafs första
stycke förekommande hänvisningen till 13, 15 och 19 §§ böra utökas med
hänvisning jämväl till 20 §.

Förslaget till förordning om moderskapsunderstöd.

1 §•

Av skäl, som utskottet angivit vid 23 § i förslaget till förordning örn
erkända sjukkassor, lärer det i andra stycket av förevarande paragraf förekommande
uttrycket »allmän arbetsanstalt» böra utbytas mot ordet »tvångsarbetsanstalt».

2§-

Enligt denna paragraf skall behov av moderskapsunderstöd i regel anses
föreligga, örn för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever med sin
man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till
minst 500 kronor.

I motion II: 366 yrkas, att inkomstgränsen måtte sättas vid 1,500 kronors
beskattningsbar inkomst.

Enligt gjorda undersökningar skulle med den i propositionen föreslagna inkomstgränsen
rätt till moderskapsunderstöd tillkomma dels sådana arbeterskor
och hustrur till sådana arbetare inom industri, byggnadsverksamhet,
handel och samfärdsel, vilka hava löneinkomster uppgående högst till de
för respektive kvinnliga och manliga arbetare genomsnittliga, dels ock alla
hustrur till jordbruksarbetare, statare, torpare eller lägenhetsägare samt den
övervägande delen av hustrur till hemmansägare och arrendatorer. Antalet
understödsberättigade enligt de föreslagna reglerna uppskattas till omkring
70,000 (antal barnaföderskor år 1928 = omkr. 98,000). Det synes vid angivna
förhållanden icke finnas skäl för den i motionen påkallade utvidgningen av
kretsen understödsberättigade. Utskottet avstyrker alltså detta yrkande.

3 och 4 §§.

I motion II: 366 framställas yrkanden örn en betydande utvidgning av
den i propositionen föreslagna understödsverksamheten. För densamma
föreslås skola gälla samma regler i avseende å understödets beskaffenhet och
tiden för dess åtnjutande som i samma motion påyrkats beträffande moderskapshjälp
i sjukkassa.

Under hänvisning till vad utskottet ovan anfört vid 32 § i förslaget till
förordning örn erkända sjukkassor och då det är av vikt, att det rent statliga
moderskapsunderstödet blir väsentligt lägre än den moderskapshjälp, som
erhålles på grund av medlemskap i sjukkassa, får utskottet avstyrka de ifrågavarande
yrkandena.

Av skäl, som utskottet angivit vid nyssnämnda paragraf, synes en mindre
omredigering av 3 §:s andra stycke böra äga rum.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

16

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

5§-

I stad, som kommer att utgöra eget centralsjukkasseområde, kunna jämlikt
46 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor flera hittills verkande
sjukkassor under vissa förutsättningar vinna erkännande såsom lokalsjukkassor.
Utskottet anser sig böra framhålla, att det för sådant fall synes
lämpligast, att centralsjukkassan själv förbehåller sig de uppgifter, som omförmälas
i förevarande paragraf, och att alltså något överlåtande på sätt i
samma paragraf sägs av dessa uppgifter å lokalsjukkassa icke äger rum.

6§-

I motion II: 366 yrkas, att första stycket i denna paragraf måtte erhålla
följande lydelse: »Havande kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd,
skall själv eller genom annan göra ansökan därom i god
tid före barnsbörden. Ansökan, som inkommit senare än å sextionde dagen
efter barnsbörden, må bifallas allenast för så vitt särskilda omständigheter
äro för handen eller att behov ej tidigare förelegat.»

Utskottet håller före, att därest några tidsbestämmelser med avseende å
ansökans ingivande överhuvud skola meddelas, dessa böra göras någorlunda
fasta och klara. För att bestämmelserna skola få något praktiskt värde
torde vidare, på sätt i propositionen föreslagits, rätten till understöd böra
göras beroende av att de givna bestämmelserna iakttagas. Att låta ansökan,
som inkommit senare än å sextionde dagen efter barnsbörden, komma under
prövning lärer icke vara påkallat av något legitimt behov. Utskottet får
därför avstyrka de ifrågavarande yrkandena.

7 §•

I motion II: 366 yrkas, att understöd skall få utbetalas, sedan till sjukkassan
inkommit intyg, att kvinnan är havande.

I moderskapsunderstödssakkunnigas betänkande anföres, att det visserligen
syntes önskvärt, att barnaföderskan kunde beredas möjlighet utfå någon
del av understödet före barnsbörden, men att en dylik möjlighet skulle be''
reda sådana svårigheter i avseende å bevisningen örn de för rätten till understöd
grundläggande förhållandena, att de sakkunniga funnit sig nödgade att
avstå därifrån. De skäl, som åberopats för denna ståndpunkt, äga full giltighet
även med avseende å propositionens, av utskottet biträdda förslag.
Utskottet kan därför ej tillstyrka det framställda ändringsyrkandet.

8§-

Beträffande första stycket yrkas i motion II: 366 sådan ändring, att viss
del av understödet enligt motionärernas förslag, det s. k. grundbeloppet,
skulle obligatoriskt utbetalas före barnsbörden. I fråga örn andra stycket
yrkas i samma motion, att detsamma måtte utgå.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 17

Vad förstnämnda yrkande angår har utskottet vid 3 och 4 §§ avstyrkt
den i motionen föreslagna utvidgningen av understödet. I följd härav saknar
utskottet anledning att närmare yttra sig örn nu berörda yrkande.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke hava tillkommit i avsikt att
garantera, att understödet i första hand användes till täckande av kostnaderna
för sådan vård, som är erforderlig i samband med barnsbörden. Utskottet
finner bestämmelserna välgrundade och tillstyrker deras bibehållande
i förslaget.

Förslaget till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

Punkt 2.

I motion II: 367 hemställes, att stadgandet under b) i första stycket
måtte utgå.

För nämnda yrkande har i motionen icke lämnats någon som helst motivering
och utskottet får avstyrka detsamma.

Emellertid har utskottet funnit, att berörda stadgande å annan grund
tarvar viss jämkning. Örn sjukkassa jämlikt 22 § tredje stycket i förslaget
till förordning örn erkända sjukkassor vinner befrielse från skyldigheten att
i angiven omfattning ersätta medlems utgifter för läkar- och eventuellt sjukhusvård,
skall kassan i stället utgiva annat understöd, som med hänsyn till
omständigheterna finnes skäligt och lämpligt. I sista hand kan det bliva
fråga om förhöjning av utgående sjukpenning. Ar denna redan förut för en
eller flera medlemmar bestämd till 6 kronor, skulle kassan i sådant fall,
med den föreslagna lydelsen av här ifrågavarande stadgande, förlora rätt till
varje som helst statsbidrag för medlemmar, vars sjukpenning sålunda skulle
komma att överstiga 6 kronor. Detta kan ej anses riktigt. Utskottet förordar
därför, att en undantagsbestämmelse meddelas för nu berörda fall.
Denna bestämmelse synes lämpligen kunna införas i sista stycket av punkt
2, där redan förut vissa undantag från stadgandet under c) äro upptagna.

Punkt 4.

I de lika lydande motionerna I: 210 och II: 353 yrkas, att stadgandet
under b) i tredje stycket måtte utgå ur förslaget.

I fjolårets regeringsförslag var motsvarande stadgande mera omfattande
och avsåg alla fall, då medlem »eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning
eller annan ersättning med minst enkrona». I anledning av väckta motioner
hemställde utskottet i fjol, att detta stadgande måtte utgå. Vid frågans behandling
i kamrarna biföll emellertid andra kammaren på denna punkt regeringsförslaget;
i första kammaren, där hela förslaget föll, blev frågan ej
föremål för prövning. Då regeringsförslaget i år innebär ett väsentligt tillmötesgående
mot utskottets ståndpunkt i fjol samt det icke låter sig förneka,
att principiella skäl tala för upprätthållande av ett förbud mot utbetalande
av sjukdagsbidrag i sådana fall, då staten själv utbetalar avlöning

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 2 avd. 4 haft. (Nr 8.) lim si 2

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

18 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

till mera betydande belopp under sjukdom, anser sig utskottet böra med
avstyrkande av motionerna tillstyrka propositionens förslag.

Anslagsfrågor.

Statsverks- I riksstaten för innevarande år upptages ordinarie förslagsanslag till sjukp>
opositionen. kasseväsendets befrämjande å 3,670,000 kronor samt ett extra förslagsanslag
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, å 210,000 kronor.

I skrivelsen den 12 september 1930 har socialstyrelsen gjort framställning
örn att flir budgetåret 1931/1932 förstnämnda anslag måtte höjas till 3,940,000
kronor och att sistnämnda anslag måtte uppföras med oförändrat belopp.
Såsom motiv för den angivna höjningen har åberopats dels en väntad fortsättning
av den på senaste tiden konstaterade ökade sjukligheten, dels en
fortgående ökning av antalet sjukkassemedlemmar.

I statsverkspropositionen har uttalats, att någon erinran icke syntes vara
att göra mot beräkningen av anslaget till sjukkasseväsendets befrämjande
men att anslaget till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, på anfört
skäl syntes kunna nedsättas till 190,000 kronor. Emellertid har hänvisats
till att ett nytt förslag rörande reformerad sjukförsäkring, kombinerat
med vissa förslag rörande åtgärder för moderskapsskydd, vore avsett att
föreläggas innevarande års riksdag, därvid bland annat skulle komma att
prövas frågan örn ändrade grunder för statsbidrag till sjukkassor. I samband
därmed har uttalats, att genomförandet av berörda förslag ej syntes
komma att i nämnvärd grad medföra inverkan å belastningen av nästkommande
budgetårs anslag, men att riksdagens medgivande borde inhämtas
till att förevarande anslag finge redan under nästa budgetår anlitas jämväl
för bidrag enligt de föreslagna nya grunderna, i den mån sjukkassorna inrättade
sig efter de krav, som utgjorde förutsättningen för sådana bidrag.
Med hänsyn därtill föreslås i statsverkspropositionen, att riksdagen, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, måtte beräkna nu ifrågavarande anslag
(femte huvudtiteln punkterna 23 och 24) till angivna belopp 3,940,000
kronor och 190,000 kronor.

Proposition I propositionen nr 75 föreslås, att riksdagen måtte bevilja ifrågavarande
nr 75. belopp samt medgiva, dels att för användningen av anslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande skola gälla grunder, i huvudsak överensstämmande
med propositionen vidfogat förslag till bestämmelser i sådant avseende (se
Bilaga till utskottets utlåtande), dels ock att för användningen av anslaget
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, skola gälla av departementschefen
angivna grunder. Sistnämnda grander innefatta ingen annan
avvikelse från de för närvarande gällande än att, därest utbetalning på grund
av det förut berörda förslaget till förordning örn moderskapsunderstöd
skulle komma att äga ram under nästkommande budgetår, medel därtill
finge anvisas ur här ifrågavarande anslag.

Motioner. I de lika lydande motionerna I: 215 och II: 371 föreslås, att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj:ts proposition måtte besluta viss ändring i kun -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 19

görelsen om statsbidrag åt sjukkassor den 11 oktober 1920, innebärande en
höjning av sjukdagsbidraget från 25 till 40 öre per sjukdag samt borttagande
av maximigränsen för detta bidrag (2 kronor per år och medlem).

Det uppgives i motionerna, att ett bifall till dessa yrkanden torde komma
att föranleda en utgiftsökning för statsverket av inemot 2 miljoner kronor
för år.

Med den ställning, utskottet intagit till Kungl. Maj:ts förslag, saknar utskottet
anledning att närmare ingå på de yrkanden, som framställts i motionerna.
Kungl. Maj:ts beräkningar rörande anslagens erforderliga storlek
hava ej givit utskottet anledning till någon erinran. Beträffande det vid
propositionen fogade förslaget till bestämmelser örn statsbidrag till sjukkassor
har utskottet yttrat sig i det föregående. Mot departementschefens
hemställan rörande användningen av anslaget till sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd, har utskottet intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte antaga följande vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 75 fogade förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni
1912 örn understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag
den 18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes
bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet); vid

medlems — — — eller barn;

bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;

eller idka---hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som — — — lag pensionskassa.

3 §.

Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning
annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd

Utskottet,

Utskottets
hemställan•

20 Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 8.

av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ända- >''
mål, som avses med föreningens understödsverksamhet.

Registrerad understödsförening må ej---en medlem.

9 §•

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Avser
sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må
dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som
betecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt,
att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller
av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet
»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom
finnes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman
hava ordet »erkänd».

Firman skall--— understödsförenings firma.

44 §.

Beslut örn ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med
mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två
på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och
å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de
röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukassas stadgar, som
må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst
tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt.

Där stadgeändringen —--till efterrättelse.

Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tilllämpning
i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken
pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet örn ändringen
fattades eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,
innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.

45 §.

För giltighet av beslut örn understödsförenings trädande i likvidation i
andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första
punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor.

Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings
rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om
beslut om överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där
överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första
stycket andra punkten stadgas äga motsvarande tillämpning.

Måste beslut--— sista sammanträdet.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

21

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad
det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas
i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932, och upphör lagen den 4 juli
1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall
emellertid iakttagas

att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad
enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess
kassan blivit registrerad enligt lagen örn understödsföreningar, likväl ej längre
än till den 1 januari 1935;

att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation
eller försatts i konkurs medan lagen om sjukkassor gällde för föreningen,
nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1935 lända till efterrättelse, intill dess
likvidationen eller konkursen avslutats;

att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit
medan lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter
nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen örn understödsföreningar,
icke må efter den 1 januari 1935 hos domstol eller annan
myndighet göra gällande sådan rättighet;

samt att förseelse mot lagen örn sjukkassor skall bedömas efter nämnda
lag även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars
verksamhet förseelsen blivit begången.

Där enligt vad ovan sagts lagen om sjukkassor skall beträffande viss förening
gälla efter den 1 januari 1932, skall vidare iakttagas

att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må oberoende
av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande
av allenast begravningshjälp;

att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder
för att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen
vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp
av föreningens tillgångar;

samt att beslut om sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 §
andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gillt, där det å
sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts
av tillsynsmyndigheten; dock att vad i tredje stycket andra punkten och
fjärde stycket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla.

Har förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt
lagen örn sjukkassor, sedermera vunnit registrering såsom understödsför -

22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

ening, må beslut, vilket före den 1 januari 1935 fattas om sådan ändring
av stadgarna, som erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd
sjukkassa, eller örn överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del
därav å erkänd sjukkassa, anses gillt, därest det å sammanträde biträtts av
minst tre fjärdedelar av de röstande. Ar för beslutets giltighet i stadgarna
uppställt villkor utöver vad enligt lagen örn understödsföreningar är bestämt
eller erfordras enligt samma lag, att beslutet gillas av tillsynsmyndigheten,
lände dock bestämmelse i sådant hänseende till efterrättelse.

Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen
örn understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

B) att riksdagen, med förklarande att det vid ifrågavarande
proposition fogade förslaget till förordning om erkända sjukkassor
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslug.)

Förordning
om erkända sjukkassor.

I. Om antagande av erkända sjukkassor.

1 §•

Begistrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp
och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs antagas till erkänd sjukkassa.

Meddelas understöd, som ovan avses, i den omfattning, som därför i denna
förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas benämningen
centralsjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning
lokalsjukkassa.

2§-

Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen
den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndigheten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda
grunder.

3 §•

Ansökan örn antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens
styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd,

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

23

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ålder, yrken ock tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar
ock skulder samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse
av bidrag till föreningen. Nämnda kandlingar skola vara försedda
med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter.

Söker förening antagande till lokalsjukkassa ock finnes för dess blivande
verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta yttrande
i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.

4 §•

Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa,
skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde
hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra
medlemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl
förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun
eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar,
antagas.

Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till
verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som
icke deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten
därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande
nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens
begivande särskild centralsjukkassa kunna antagas.

5 §•

För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast
en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav
allenast en lokalsjukkassa antagas.

Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden
icke antagas.

Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma
område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka
åvägabringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller
överlåtelse enligt 68 § i lagen örn understödsföreningar på en av föreningarna
av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av
samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas,
har tillsynsmyndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast,
därvid hänsyn särskilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal.
Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där antagande sökes
allenast av en förening men anledning finnes antaga, att ansökan framdeles
kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening.

Finnas ej stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryggande
för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla

24

Sammansatt stats- och andra lagutstcotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

stadgarna föreskrifter, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verksamhet
prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

6 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava
i sina stadgar angivet:

1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) i vilken ordning beslut örn uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter
vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas;

4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 §
icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i
61 § i lagen om understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna
tillgångar skall förfaras.

Avser föreningen att driva verksamhet såsom lofcalsjuMassa, skola stadgarna
härutöver innehålla, att föreningen skall vara pliktig utöva nödig sjukkontroll
och uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna
tillhöra, samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid fullgörande
av dess uppgifter.

Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola
i tillämpliga delar överensstämma med vad under II—Y samt VII i denna
förordning föreskrives.

7 §•

Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa».
Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa».
Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband
med ordet »sjukkassa».

8 §•

Erkänd sjukkassa är pliktig att inom sitt verksamhetsområde, jämväl såvitt
angår andra än kassans medlemmar, biträda vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet. För sitt biträde skall
kassan erhålla skäligt vederlag, vilket bestämmes av Konungen.

I fråga örn verksamhet av nu angiven art, som utövas av annan än staten,
stånde erkänd sjukkassa fritt att mot skäligt vederlag åtaga sig särskilda
arbetsuppgifter inom sitt verksamhetsområde. Medför åtagandet ekonomiska
förpliktelser för kassan, skall dock tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas.

Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke
utövas av erkänd sjukkassa.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

25

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

II. Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

9§-

Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är örn inträde
i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den,
som är bosatt inom kassans verksamhetsområde.

Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt
å sin mantalsskrivningsort.

Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt
femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte,
vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av
arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Yad nu stadgats
gäller icke vid inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på
sätt i 11 § sägs eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i
19 § förmäles, eller vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings
rörelse eller viss del därav på sätt i 61 eller 68 § i lagen örn
understödsföreningar sägs.

10 §.

Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna skall rätt till inträde i
lokalsjukkassa tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man
eller kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom
tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år.

Yad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga örn den, som
uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.

11 §■

Kätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av
lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem), dels ock
med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder
icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det
kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem).

Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten
medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 §
angiven grund.

12 §.

I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast för
beredande av moderskapshjälp.

13 §.

Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem
jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt.

26

Sammansatt, stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem,
bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall
vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

14 §.

I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven
i kassans stadgar.

15 §.

Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till
ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, åge han, där ej
nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången
av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem,
som är anställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten
medlem kvarstå i centralsjukkassan.

Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa,
vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är
stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem i denna
kassa i närmast motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning), dock att anmälan
om inträdet skall göras före utgången av månaden näst efter den, under
vilken flyttningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen
skola vara erlagda. Överflyttningen skall anses hava ägt rum med
utgången av den månad, under vilken anmälan om inträde gjordes. Var
medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller
barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits
mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den
månad, under vilken han blivit återställd eller löpande understödstid gått
till ända.

Har medlemmen under en tid av minst fem år, räknat tillbaka från tidpunkten
för överflyttningen, varit tillförsäkrad mera omfattande sjukhjälp
än den, varmed han till följd av överflyttningen måste åtnöjas, och överflyttar
medlemmen inom tre år från nämnda tidpunkt till annan kassa, vare
han därvid berättigad till inträde i sjukhjälpsklass, som närmast motsvarar
den högre klass, han sålunda förut tillhört.

Vad i andra och tredje styckena stadgas skall i tillämpliga delar gälla
jämväl då indirekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom
verksamhetsområdet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten
medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet,
för vilken lokalsjukkassa finnes.

Här överenskommelse i sadant hänseende träffats med utländsk myndighet
eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning
äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person.
Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts uttalande Nr 8.

27

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

16 §.

Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjukkassa,
må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa.
Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall
han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt.
Driver mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort
eller ingår denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han
äga kvarstå allenast i den kassa, vari han först inträtt.

17 §.

Erkänd sjukkassas stadgar må såsom
uteslutningsgrund, utöver vad
som följer av bestämmelserna i 13,

15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att
medlem vid ansökan örn inträde i
kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass
svikligen uppgivit eller förtegat
något förhållande, som kan antagas
vara av betydelse vid prövningen
av sådan ansökan, genom sviklig!
förfarande förskaffat sig eller sökt
förskaffa sig understöd från kassan
eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse
kassans stadgar eller styrelsens
i behörig ordning utfärdade föreskrifter.
Försummelse med avseende
å avgiftsbetalning må allenast i den
i 18 § stadgade ordning föranleda
medlemskaps upphörande.

Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som
kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans
styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända
adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas
medlemmen för avgivande av förklaring.

17 §.

Erkänd sjukkassas stadgar må såsom
uteslutningsgrund, utöver vad
som följer av bestämmelserna i 13, 15,
16, 19 och 20 §§ upptaga allenast, att
medlem vid ansökan om inträde i
kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass
svikligen uppgivit eller
förtegat något förhållande, som kan
antagas vara av betydelse vid prövningen
av sådan ansökan, genom sviklig!
förfarande förskaffat sig eller sökt
förskaffa sig understöd från kassan
eller underlåtit att ställa sig till efterrättelse
kassans stadgar eller styrelsens
i behörig ordning utfärdade föreskrifter.
Försummelse med avseende
å avgiftsbetalning må allenast i den
i 18 § stadgade ordning föranleda
medlemskaps upphörande.

18 §.

Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter
den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas,
fortfarande för avgift eller belopp, som nu sagts, skall han anses hava utträtt
ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild
anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen.

28

Sammansatt stats- och andra lagutstcotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter
utträdet till återinträde i kassan och har lians hälsotillstånd under tiden ej
försämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna
tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 §
tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

19 §.

Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kommun,
för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjukkassans
styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga
åtgärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta
ändamål skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och
förelägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar
kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sådant
sammanträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen
ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten
beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur
centralsjukkassan. Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning
i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före
det underrättelse om beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda.

Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd,
skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälpsfond,
beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.

lil. Örn stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

20 §.

Sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa skall, där ej nedan annorlunda
stadgas, omfatta dels ersättning för utgifter till sjukvård (sjukvårdsersättning),
dels ock ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning).

Den, som icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna äger att vara
medlem av erkänd sjukkassa för beredande av allenast sjukvårdsersättning
Är någon på grund av lag eller utfästelse berättigad att av annan vid sjukdom
erhålla läkarvård, må han vara medlem för beredande av allenast sjukpenning.

I erkänd sjukkassa må icke någon, för vilken det vid taxering till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt upptagna beskattningsbara beloppet överstiger
åttatusen kronor, tillförsäkra sig sjukvårdsersättning. Finner kassa
i fråga örn medlem, åt vilken sådan ersättning utfästs, att vid senaste
taxering till skatt, som nyss sagts, för honom upptagits ett beskattningsbart
belopp överstigande åttatusen kronor, åligger kassan att hos medlemmen
uppsäga utfästelsen, och skall denna därefter icke gälla beträffande
sjukdomsfall, som inträffar efter utgången av det kalenderår, då uppsäg -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

29

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ningen skedde. Kvarstår den, mot vilken sådan åtgärd vidtagits, såsom
medlem för beredande av sjukpenning och styrker han sedermera, att det
beskattningsbara beloppet för honom icke längre överstiger åttatusen kronor,
vare kassan pliktig att utvidga försäkringen till att avse jämväl sjukvårdsersättning,
dock endast beträffande sjukdomsfall, som inträffar efter utgången
av löpande kalenderår.

21 §.

Erkänd sjukkassa må, lokalsjukkassa dock allenast med tillsynsmyndig”;
hetens begivande, tillförsäkra sina medlemmar sjukvårdsersättning jämväl
vid sjukdom, som drabbar medlems barn under femton år. Vad i 20 § tredje
stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även med avseende å
dylik utfästelse.

Sjukpenning må icke tillförsäkras annan än den, vilken för erhållande
av sådant understöd är medlem av kassan.

22 §.

Sjukvårdsersättning skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver vård av läkare, samt, där ej nedan annorlunda sägs, motsvara
två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för läkarvård,
kostnaderna för läkares resa häri inräknade, uppgått; dock att, där
utgifterna för vården överstigit det belopp, vartill desamma bort uppgå enligt
av Konungen fastställd taxa för sådan vård, som kan meddelas av envar
legitimerad läkare, ersättningen för dessa utgifter skall motsvara två tredjedelar
av sistnämnda belopp. Är uppenbart, att den sjuke utan fog sökt
mer än en läkare vid samma sjukdomsfall, vare kassan pliktig utgiva ersättning
enligt vad nu sagts allenast med avseende å utgifterna för den
vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren.

Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erforderlig,
skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas
ersättning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives
av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller
å godkänt enskilt sjukhem, så ock för vård, som beredes den sjuke genom
pensionsstyrelsens försorg. I intet fall vare dock kassan pliktig utgiva ersättning
för sjukhusvård med högre belopp, än som skulle hava utgått för
den sjukes intagande och vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting
eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke
är bosatt.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må tillsynsmyndigheten
medgiva erkänd sjukkassa befrielse beträffande samtliga eller vissa medlemmar
från skyldigheten att utgiva ersättning, som i första och andra styckena
avses; dock att kassan i sådant fall skall utgiva annat understöd, som
med hänsyn till omständigheterna kan anses lämpligt och skäligt.

30

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Mårts förslag.) (Utskottets förslag.)

Erkänd sjukkassa må erhålla tillsynsmyndighetens tillstånd att bidraga
till sina medlemmars sjukvård i vidare omfattning än i första och andra
styckena sägs. Tillstånd att ersätta större andel av utgifter till läkarvård
än i första stycket sägs må dock ej lämnas, med mindre särskild anledning
därtill föreligger.

23 §.

Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas
vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande
den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från
arbete.

Sjukpenning må ej utgivas i anledning
av ålderdomssvaghet, som icke
är förenad med verklig sjukdom, och
ej heller för sjukdomsfall, som den
sjuke avsiktligt eller vid förövande av
handling, för vilken straff ådömts honom,
ådragit sig, eller för tid, då den
sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning
av brott enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt,
särskild vårdanstalt
eller interneringsanstalt eller då han
vistas å allmän arbetsanstalt. Ej heller
må sjukpenning utgivas vid sjukdom,
varigenom arbetsförmågan icke blivit
nedsatt med minst en fjärdedel, såvida
ej den sjuke för sjukdomens botande
enligt läkares föreskrift bör fullständigt
avhålla sig från arbete eller vård
beredes honom genom pensionsstyrelsens
försorg.

Sjukpenning må ej utgivas i anledning
av ålderdomssvaghet, som icke
är förenad med verklig sjukdom, och
ej heller för sjukdomsfall, som den
sjuke avsiktligt eller vid förövande av
handling, för vilken straff ådömts honom,
ådragit sig, eller för tid, då den
sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning
av brott enligt domstols förordnande
är intagen i allmän uppfostringsanstalt,
särskild vårdanstalt
eller interneringsanstalt eller då han
vistas å tvångsarbetsanstalt. Ej heller
må sjukpenning utgivas vid sjukdom,
varigenom arbetsförmågan icke blivit
nedsatt med minst en fjärdedel, såvida
ej den sjuke för sjukdomens botande
enligt läkares föreskrift bör fullständigt
avhålla sig från arbete eller vård beredes
honom genom pensionsstyrelsens
försorg.

24 §.

Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande föreskriva,
att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift
av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller
för sjukdomstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt,
underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke av kassan tillförsäkrad
ersättning för behandling och vård, som nu sagts, skall kassan ändock
vara pliktig utgiva sådan ersättning.

Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare
föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den
kommun, där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare
förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr .8

31

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

25 §.

Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska
den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande
kassans kostnader för vården. Ar den sjukes familj eller annan
för sitt uppehälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva
sjukpenningen p>å detta sätt avdragas.

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall,
den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid), och ej heller
för tid innan anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej
är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande. Karenstiden må
i sjukkassans stadgar utsträckas till högst sju dagar. I vidare mån än nu
sagts må rätten till sjukhjälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt; dock
att rätten till sjukpenning må vara begränsad till tid, då sjukdomen medför
förlust av arbetsförmågan eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande
enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.

27 §.

I varje erkänd sjukkassa skall för sjukdom, som avses i 23 § första
stycket, kunna erhållas försäkring till sjukpenning å en, två, tre och fyra
kronor. Dock äger kassa att för försäkring till högre sjukpenning än en
krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som påkallas för
uppnående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt medlems arbetsinkomst
och ekonomiska ställning.

Sjukpenning vid sjukdom, som nyss sagts, (hel sjukpenning) skall vara
bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre. Utfästes
sjukpenning vid annan sjukdom, skall den vara i skälig mån lägre än hel
sjukpenning (nedsatt sjukpenning).

Erkänd sjukkassa må icke utgiva högre sjukpenning än sex kronor, där
ej tillsynsmyndigheten lämnar medgivande därtill.

28 §.

Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än
sjukhusvård, utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems
barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt eljest
från centralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för
nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor
eller, då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts
jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som
tillförsäkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma
det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet
den 31 december det år utgifterna avse.

32

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr, 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt i 22 § tredje stycket sägs medgivande
att i stället för ersättning för utgifter till läkar- eller sjukhusvård
annat understöd må utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras,
bestämma, huru kostnaden för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa
och centralsjukkassa.

29 §.

Med avseende å sjuklijälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning
skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa vara bestämd till aderton dagar
för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter
den sista dag, för vilken sjuklijälp, som nu sagts, meddelats av kassan eller
av centralsjukkassa, till vilken medlemmen är ansluten, eller av erkänd sjukkassa
som han tidigare tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning
av det tidigare fallet.

Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa
sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna
betryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela
sjuklijälp, som i första stycket avses, under nittio dagar för varje sjukdomsfall,
med begränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom
nittio dagar efter det sjuklijälp senast meddelats. Innan medgivande som
nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas
från centralsjukkassans styrelse.

I centralsjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än
att, där sjuklijälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från
centralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på
grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan
sjuklijälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter
den sista dag, för vilken sjuklijälp, som nu sagts, meddelats av centralsjukkassa,
räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.

30 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjuklijälp för
sjukdomsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet
(väntetid). För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera
omfattande sjuklijälp, skall under motsvarande förutsättning, såvitt ej fall
är förhanden, som avses i 20 § sista stycket sista punkten, sjuklijälp vid
sjukdom, som inträffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå
i den mindre omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där
sjukdomen föranletts av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller
efter övergången till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga
om medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i
kassan.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

33

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lämnar erkänd sjukkassa sjukvårdsersättning vid sjukdom, som drabbat
medlems barn under femton år, skola därvid bestämmelserna i första stycket
äga motsvarande tillämpning med avseende å medlems barn.

Yäntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt
ansluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid
bildande av lokalsjukkassa av anledning, som i 19 § sägs. I intet fall må
väntetid vara bestämd till längre tid än ettliundratjugu dagar.

31 §-

I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket
den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad
att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som
ej utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst
sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukhjälp
under den i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den
sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring.

Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande
bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från
erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den
sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för
dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

32 §.

Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjalp åt kvinnlig
medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa
under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar.

Moder skapshj alpen skall omfatta dels ersättning enligt fastställd taxa för
biträde av barnmorska vid förlossningen (barnmorskevård) eller för vård å
allmän sal å förlossning sanstalt, dels ock ett understöd i penningar för varje
dag (moderskapspenning) motsvarande barnaföderskan tillförsäkrad sjukpenning,
dock lägst två kronor. För kvinna, som medgivits övergång från lägre
till högre sjukpenning, skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som
inträffar inom tvåhundrasjuttio dagar från övergången, utgå med belopp motsvarande
den lägre sjukpenningen eller, om denna understeg två kronor,
med sistnämnda belopp.

Moderskapspenning skall utgå för Moderskapspenning skall utgå fölen
tid i omedelbart sammanhang med en tid i omedelbart sammanhang med
barnsbörden av minst trettio dagar, barnsbörden av minst trettio dagar,
därav högst fjorton dagar före barnets därav högst fjorton dagar före barnets
födelse. För kvinna, som under de sex födelse. För kvinna, vilken under de
månader, vilka närmast föregått barns- sex månader, som närmast föregått

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 2 avd. 4 höft. (Nr 3.) 1021 31 3

34

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

börden, i sammanlagt minst fyra månader
använts till arbete, varom förmäles i
10 § första stycket i lagen om arbetarskydd,
och som, enligt vad skäligen
kan antagas, kommer att efter barnsbörden
återupptaga sådant arbete,
skall dock understödstiden vara minst
fyrtiotvå dagar.

Utgiver centralsjukkassa ersättning

(Utskottets förslag.)

barnsbörden, i sammanlagt minst fyra
månader använts till arbete, som avses
med förbudet i 10 § första stycket i
lagen örn arbetarskydd, och vilken,
enligt vad skäligen kan antagas, kommer
att efter barnsbörden återupptaga
sådant arbete, skall dock understödstiden
vara minst fyrtiotvå dagar,
för vård å förlossningsanstalt, äger
kassan minska den kvinnan för vårdnadstiden tillkommande moderskapspenningen
med belopp motsvarande kassans kostnader för vården; dock att vad
i 25 § sista punkten är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

Moderskapslijälp må utgivas allenast åt kvinna, som i första stycket sägs,
samt ej för längre tid än femtiosex dagar och icke för tid, då barnaföderskan
ej avhåller sig från förvärvsarbete. För tid, då barnaföderskan är berättigad
till sjukhjälp från kassan eller från lokalsjukkassa, må moderskapspenning
icke till henne utgivas, dock att, därest hon icke är berättigad till sjukpenning
eller är berättigad till lägre sjukpenning än två kronor, moderskapspenning
skall utgå, i förra fallet med två kronor och i senare fallet med belopp,
varmed sjukpenningen understiger två kronor.

Yad i 31 § första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl
i fråga örn moderskapshjälp.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter oell fondbildning.

33 §.

Erkänd sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av
kostnaderna för dess verksamhet.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra
för kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande
av kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning
häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna
må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare
mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende
på understödsrätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av stadgande
i 34 §.

Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med
inträde i kassan eller övergång till högre sjukhjälpsklass eller av medlem,
som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må
dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens
prövning kan anses skäligt.

Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse
kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

35

(Kungl. Maj:ts förslag.) (TJtslcottets förslag.)

34 §.

För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas,
skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar,
därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare
belöper av bidraget.

Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan
till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,
vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas
eller meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må
beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga
tillgodonjuta förmån därav.

35 §.

Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas
till fond (sjukhjälpsfoncl). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk
allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande
utgifter. Uppgår sjuklijälpsfonden till ett belopp, motsvarande en
och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförfluten åren
erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhj älpsf ond skall bildas
till högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten
på ansökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare
upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål,
som i stadgarna för dylikt fall angives. Överstiger fonden nu avsett belopp,
äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande
delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål.

Tillgångar motsvarande sjuklijälpsfonden skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadsliypotekskassas
obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti
annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens
medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må inräknas
värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom
skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket;

36

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; skolande i fråga örn brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid

5) stadgas.

V. Örn stadgarnas bestämmelser rörande styrelse, revisorer och tjänstemän
samt rörande utövande av loren ingssammanträdes befogenhet.

36 §.

Centralsjukkassas styrelse skall bestå av minst sex ledamöter. Av dessa
skola tillsynsmyndigheten och medicinalstyrelsen efter förslag av kassan
utse vardera en. Den av medicinalstyrelsen utsedde skall såvitt möjligt
vara en i sjukförsäkringsfrågor kunnig och erfaren läkare.

Tillsynsmyndigheten skall utse en av centralsjukkassas revisorer och vederbörande
centralsjukkassa en av revisorerna hos lokalsjukkassa.

Hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken
utses å sammanträde med kassan. Anställningen skall gälla tills vidare.

37 §.

I centralsjukkassa skall föreningssammanträdes befogenhet helt utövas av
valda ombud. Härvid skall gälla, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna
från varje lokalsjukkassa och särskilt av de medlemmar, som
icke tillhöra lokalsjukkassa, i visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp.

Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl
i fråga örn lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.

VI. Örn tillsyn å erkända sjukkassor så ock örn återkallande

av antagande.

38 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning,
vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till
inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift örn
kassans verksamhetsområde och postadress samt, där fråga är örn centralsjukkassa,
namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa
medgivits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra
eller att meddela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning
under nittio dagar eller att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med
lägre medlemsantal än femhundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

39 §.

Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola
avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med
bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsynsmyndigheten
därutöver meddelar.

Sammansatt slata- och andra lagutskotts utlåtande Nr S.

37

(Kungl. Maj:Is förslag.) (Utskottets finslag.)

För centralsjukkassa skall styrelsen
vart femte år låta upprätta och mom
två månader efter det revisorernas berättelse
framlades å sammanträde med
kassan till tillsynsmyndigheten ingiva
försäkringsteknisk utredning av kassans
ställning vid föregående års slut.

Nämnda utredning skall enligt av
tillsynsmyndigheten fastställda grunder
upprättas av person, vilken innehar behörighet
att utöva befattning såsom aktuarie
vid livförsäkringsbolag eller av
tillsynsmyndigheten förklarats behörig
att upprätta utredningen. Kassan äger
att anlita tillsynsmyndigheten för utredningens
upprättande och skall i sådant
fall ersätta kostnaden härför med
belopp, som bestämmes av nämnda myndighet.

40 §•

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas
verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt
utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att tillhandagå
med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder, som må
erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verksamheten.

Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut örn ändring av kassans
stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet
från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar
äro anslutna.

41 §.

Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga
örn kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra,
under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom
göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att efter
hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut,
huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i
förstnämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet
som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande, som nu sagts, skall
tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

38

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller Ilar
sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under
det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan
vara pliktig att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen örn understödsföreningar
sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna.

Vad ovan stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa
medgivits rätt att meddela sjukhjälp under nittio dagar och medlemsantalet
därefter nedgått under femhundra, dock att överlåtelse å centralsjukkassa,
varom i tredje stycket förmäles, i sådant fall skall omfatta allenast den del
av verksamheten, som avser meddelandet av sjukhjälp efter den adertonde
dagen.

42 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksamhet
föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej
enligt 82 § i lagen örn understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd,
meddela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av
kassans verksamhet, som prövas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall
bestämma viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet återkallas.

Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och
finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må
tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

43 §.

Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut galle vad i 83 § i
lagen örn understödsföreningar finnes stadgat.

44 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en
sjukkassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det
statsunderstödda sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, Ailken nämnd
skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med
denna myndighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

39

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade
enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

45 §.

Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor och vilken före den 1 januari 1935 ingiver ansökan i
sådant avseende, må antagas till erkänd sjukkassa utan hinder av

att uteslutningsgrund, som följer av att uteslutningsgrund, som följer av
bestämmelserna i 13, 15 eller 19 §, ej bestämmelserna i 13, 15, 19 eller 20 §,

äger tillämpning å medlem, som vid
tiden för ansökans ingivande var medlem
av föreningen;

att uteslutningsgrund, som i 16 §
stadgas, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av lagen
den 4 juli 1910 örn sjukkassor var
medlem av föreningen;

samt att föreningen jämlikt 59 § sista
stycket i nämnda lag är pliktig utgiva
sjukhjälp i annan omfattning än
i denna förordning sägs.

ej äger tillämpning å medlem, som
vid tiden för ansökans ingivande var
medlem av föreningen;

att uteslutningsgrund, som i 16 §
stadgas, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av lagen
den 4 juli 1910 örn sjukkassor var
medlem av föreningen;

samt att föreningen jämlikt 59 § sista
stycket i nämnda lag är pliktig utgiva
sjukhjälp i annan omfattning än i denna
förordning sägs.

Ar förening, som ovan sagts, på grund av utfästelse, meddelad före ansökans
ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna
omständighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa,
dock att föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom
två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall
vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten
utfärdar med avseende å nämnda verksamhets bedrivande.

46 §.

Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må förening, som avses i 45 §
och som räknar minst femhundra medlemmar, utan hinder jämväl av bestämmelserna
i 5 § första och andra styckena antagas till loJcalsjuJclcassa för
staden. Oberoende av sådant antagande skall dock centralsjukkassan vara
öppen för direkt anslutning och för samtliga sina medlemmar ombesörja
sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning.

47 §.

Förening, som avses i 45 § och vilken sedan tid före denna förordnings
utfärdande enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för
anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke eller ock för personer,
beträffande vilka särskilda personliga betingelser äro för handen, må antagas

40

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

till erkänd sjukkassa oberoende jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde
ej är bestämt på sätt i 4 § sägs eller att för verksamhetsområdet
redan finnes erkänd sjukkassa. Sådant antagande skall icke utgöra hinder för
att annan förening, vars stadgar överensstämma med förut i denna förordning
meddelade bestämmelser, antages till erkänd sjukkassa.

Bereder förening, som i första punkten av nästföregående stycke avses,
sedan tid före den 1 januari 1933 åt sina medlemmar sjukpenning under
sjukhjälpstid, som för centralsjukkassa är stadgad, och finnes med hänsyn
till omständigheterna sådant lämpligt, ina föreningen antagas till centralsjukkassa.
, dock att föreningen skall för sina medlemmar utöva verksamhet
jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa
och medlemmarna vara berättigade till inträde i den centralsjukkassa,
inom vars verksamhetsområde de äro bosatta.

Inträde i sålunda antagen kassa må tillkomma allenast den, som innehar
anställning vid visst företag eller i visst yrke eller beträffande vilken den
särskilda personliga betingelsen är för handen, samt sådan persons hustru.
Kassan äger i sina stadgar föreskriva, att medlem skall uteslutas, då han
icke längre uppfyller de angivna förutsättningarna för inträde i kassan. Uteslutning
av denna grund må dock icke äga rum beträffande medlem, som
tillhört kassan i fem år eller, där han uppnått trettionio års ålder, två år.

Medlem, som uteslutes ur kassan på grund av att i nästföregående stycke
avsedda förutsättningar icke längre äro för handen, skall, oavsett att han ej
flyttar från kassans verksamhetsområde, äga rätt till överflyttning till annan
erkänd sjukkassa å den ort där han är bosatt.

Föreskriften i 36 § andra stycket angående utseende av revisor i lokalsjukkassa
skall icke äga tillämpning å lokalsjukkassa, som i denna paragraf
avses.

48 §.

Antages förening, som i 45 § avses, till erkänd sjukkassa, vare den pliktig
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar rörande
överförande av medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta
för sjukhjälpsverksamlietens bedrivande, antingen till centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna skola vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa,
till vilken medlem överflyttar sin sjukförsäkring.

VIII. Straffbestämmelser.

49 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 41 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

Sammansatt glats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

41

(Kungl. Maj:ts förslug.)

(Utskottets förslug.)

50 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 41 §, skall åtalas
vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna bär
sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1932, dock att 20 och 22 §§,
i vad de avse skyldighet för erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp i form av
sjukvårdsersättning, träda i kraft först den 1 januari 1938. Beslutar lokalsjukkassa
att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp, som nu sagts, skall
kassan ensam svara för de uppkommande kostnaderna, i den mån centralsjukkassa,
till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att deltaga
däri.

Intill den 1 januari 1935 skola medlemmar av varje enligt lagen den 4 juli
1910 örn sjukkassor registrerad förening, som upphör med sin verksamhet,
äga rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde
de äro bosatta, dock att anmälan örn inträde skall göras före utgången
av månaden näst efter den, då beslutet örn förstnämnda förenings upplösning
blev slutligen gällande. Intill samma dag skola ock medlemmar av
förening, registrerad enligt nyssnämnda lag, vilka äro bosatta utanför föreningens
verksamhetsområde men inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa,
äga enahanda rätt till överflyttning.

Vad sålunda stadgats örn rätt till överflyttning skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings
ikraftträdande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera
registreras såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas
till erkänd sjukkassa.

Vid tillämpning av 32 § första stycket i denna förordning skall medlem,
som omedelbart före inträdet i erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd
sjukkassa, tillgodoräknas tiden för medlemskap i sistnämnda kassa.

C) att riksdagen, med förklarande att det vid ifrågavarande
proposition fogade förslaget till förordning om moderskapsunderstöd
ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande förslag till

42

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förordning
om moderskapsunderstöd.

1 §•

Moderskapsunderstöd enligt denna förordning skall utgå till kvinna, som
till lindrande av de med barnsbörd förenade kostnader är i behov därav.

Rätt till moderskapsunderstöd till- Rätt till moderskapsunderstöd tillkommer
likväl icke kvinna, vilken är kommer likväl icke kvinna, vilken är
intagen å fattigvårdsanstalt, allmän intagen å fattigvårdsanstalt, tvångsararbetsanstalt,
alkoholistanstalt eller betsanstalt, alkoholistanstalt eller uppuppfostringsanstalt,
straff- eller annan fostringsanstalt, straff- eller annan
dylik anstalt eller vilken icke är svensk dylik anstalt eller vilken icke är svensk
medborgare; dock äger Konungen, medborgare; dock äger Konungen,
under förutsättning av ömsesidighet, under förutsättning av ömsesidighet,
ingå överenskommelse med främmande ingå överenskommelse med främmande
stat, att dess medborgare skola i av- stat, att dess medborgare skola i avseende
å tillämpning av denna för- seende å tillämpning av denna förordning
likställas med svenska med- ordning likställas med svenska medborgare.
borgare.

Ej heller äger kvinna, utom i fall som avses i 3 § tredje stycket, rätt till
understöd vid barnsbörd, i anledning varav hon är berättigad till moderskapslijälp
från erkänd sjukkassa.

2 §•

Behov av moderskapsunderstöd skall, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, anses föreligga, örn för kvinnan eller, där hon är gift
och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart
belopp, uppgående till minst femhundra kronor.

Har det beskattningsbara beloppet upptagits högre än nu sagts men äro
med hänsyn till ändrade förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt
ömmande, må ock behov av understöd anses vara för handen.

3 §•

Moderskapsunderstöd utgår, där ej nedan annorlunda sägs, för tid omedelbart
före eller efter barnsbörden, då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete,
samt för högst trettio dagar, därav högst fjorton dagar före barnsbörden.

Till kvinna, som under de sex må- Till kvinna, vilken under de sex
nader, vilka närmast föregått barns- månader, som närmast föregått barnsbörden,
i sammanlagt minst fyra må- börden, i sammanlagt minst fyra månader
använts till arbete, varom för- nader använts till arbete, som avses
mates i 10 § första stycket i lagen med förbudet i 10 § första stycket i
örn arbetarskydd, och som, enligt vad lagen örn arbetarskydd, och vilken,

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

43

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

.skäligen kan antagas, kommer att enligt vad skäligen kan antagas, komefter
barnsbörden återuppta8a sådant mer ;itt efter barnsbörden återupparbete,
utgår understöd för en tid av taga sådant arbete, utgår understöd
högst femtiosex dagar. för en tid av högst femtiosex dagar.

Till kvinna, som avses i andra stycket och vilken i anledning av barnsbörden
uppburit moderskapshjälp från erkänd sjukkassa, ina understöd utgå
för tid omedelbart efter det sådan hjälp upphört att utgå, dock ej för längre
tid än att sammanlagda hjälptiden uppgår till femtiosex dagar.

4§-

Moderskapsunderstöd utgår för varje dag kvinnan är berättigad till sådan
förmån med belopp, motsvarande regelmässigt utgående moderskapsbidrag
av statsmedel till erkänd sjukkassa.

5§.

Moderskapsunderstöd utgår av statsmedel.

Rätten till understöd prövas och understöd utbetalas av centralsjukkassan
för den ort, där kvinnan är bosatt, dock att centralsjukkassan äger överenskomma
med lokalsjukkassa, att denna skall för centralsjukkassans räkning
handhava uppgift, som nu sagts, såvitt angår kvinnor bosatta inom lokalsjukkassans
verksamhetsområde.

Ersättning för utgivna understöd äger centralsjukkassan att kvartalsvis
utbekomma av tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

6 ,§-

Havande kvinna, som vill komma i åtnjutande av moderskapsunderstöd,
skall själv eller genom annan göra ansökan därom i god tid före barnsbörden.
Ansökan, som inkommit senare än å sextionde dagen före barnsbörden, må bifallas
allenast för så vitt särskilda omständigheter äro för handen, såsom att
nedkomsten inträffat tidigare än skäligen kunnat förväntas eller att behov
av understöd ej tidigare förelegat. Göres ansökan senare än å sextionde
dagen efter barnsbörden, må den icke upptagas till prövning.

I samband med ansökningen skall erläggas en anmälningsavgift av två
kronor, vilken tillfaller centralsjukkassan, eller, där denna så överenskommit
med lokalsjukkassa, hos vilken ansökningen göres, sistnämnda kassa.

Vad i denna paragraf är stadgat om tid för ansökan och om anmälningsavgift
äger icke tillämpning i fall som avses i 3 § tredje stycket.

7 §•

Då ansökan örn moderskapsunderstöd inkommit till behörig sjukkassa,
skall denna lämna kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar
rörande vad hon har att iakttaga med avseende å dels egen vård under havandeskapet,
i samband med förlossningen och under tiden därefter, dels
ock barnets skötsel. Där kvinnan önskar erhålla vård å förlossningsanstalt
och sådan vård anses böra komma i fråga, skall kassan söka förhjälpa henne
till erhållande därav.

44

Sammansatt stals- och andra lagutskotts utlåtande Nr S.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

■Sjukkassan skall därjämte skyndsamt verkställa utredning rörande örn ständiglieter
av betydelse för bedömande av kvinnans rätt till understöd samt,
därest nedkomsten ej redan inträffat, företaga en förberedande prövning i
nämnda hänseende. Örn resultatet av denna prövning skall kvinnan erhålla
besked. Understöd må ej utbetalas, förrän till sjukkassan inkommit intyg
att kvinnan fött barn. Sådant intyg skall vara utfärdat av barnmorska
eller av annan känd och trovärdig person samt innehålla uppgift örn kvinnans
fullständiga namn och boningsort samt örn dagen för nedkomsten.

8 §•

Moderskapsunderstöd utbetalas i efterskott och må utbekommas veckovis.
Före utbetalning skall sjukkassan göra sig underrättad, huruvida
kvinnan under tid, som avses med understödet, avhållit sig från förvärvsarbete.
Därest kvinnan befinner sig i nödställd belägenhet, må understöd
för tid efter nedkomsten på begäran utgivas förskottsvis, dock icke
någon gång för längre tid än fjorton dagar.

Av kvinna tillkommande understöd skall sjukkassa innehålla belopp,
som motsvarar ersättning enligt fastställd taxa för biträde av barnmorska
vid förlossningen eller för vård å förlossningsanstalt, där sådan vård lämnas.
Innehållet belopp skall på begäran tillhandahållas barnmorskan eller förlossningsanstalten.
Styrker kvinnan, att ersättning, som nyss sagts, guldits,
må hon utbekomma beloppet.

9 §•

Rätt till moderskapsunderstöd kan icke överlåtas och må förty icke
tagas i mät för gäld.

10 §.

Närmare föreskrifter angående ordningen för ansökan samt för utbetalning
av understöd så ock beträffande tillämpningen i övrigt av denna förordning
meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av
tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor, som därvid i den omfattning
Konungen bestämmer skall samråda med medicinalstyrelsen.

11 §•

I händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande understöd eller
eljest rörande tillämpningen av någon i denna förordning given bestämmelse
må frågan hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.

Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till
prövning upptaga ärende, som i denna paragraf avses.

Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna förordning träder för varje centralsjukkasseområde i kraft å dag,
som Konungen bestämmer.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

45

D) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande,
nu 3,670,000 kronor, med 270,000 kronor till 3,940,000
kronor;

E) att riksdagen måtte medgiva, att för användningen av
nämnda anslag skola gälla grunder, i huvudsak överensstämmande
med det vid utskottets utlåtande såsom bilaga fogade
förslaget till bestämmelser i sådant hänseende;

E) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av 190,000 kronor
att användas enligt av departementschefen angivna grunder;

G) att de i anledning av förevarande proposition nr 75
väckta motionerna I: 210, 215, 216 och 221 samt II: 353, 366,
367, 369, 370 och 371, i den mån de icke blivit tillstyrkta
eller eljest beaktade genom vad utskottet ovan hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1931.

På utskottets vägnar:

HJALMA!! von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydou’, Oscar Olsson, Hagman, Ali). Bergström,
Ernfors och fröken Hesselgren;

från andra kammaren: herrar Jansson i Falun, Magnusson i Kalmar, Johanson
i Hallagården*, Svensson i Grönvik*, Järte och Aronson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

a) Beträffande utskottets hemställan i dess helhet:

av herrar Ernfors, Johanson i Hallagården, Svensson i Grönvik, Järte och
Aronson, vilka anfört:

Det är nu fjärde gången, som riksdagen har att taga ställning till ett reformförslag
av den frivilliga sjukförsäkringen. Enahanda betänkligheter, som åren
1926, 1927 och 1930 föranledde frågans fall, kvarstå enligt vår uppfattning
orubbade och — i synnerhet genom don försäkringstekniska kritiken — förstärkta
gentemot föreliggande projekt.

46

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Dessa betänkligheter äro i huvudsak alltjämt av organisatorisk och statsekonomisk
art. Härtill komma de ovannämnda försäkringstekniska erinringarna,
som äro av ny och uppseendeväckande art, samt de varningar, som den övervägande
delen av Sveriges läkarkår på grund av flera skäl, däribland utländska
erfarenheter, riktat mot mindre väl övervägda åtgärder på detta område.

Den frivilliga sjukförsäkringen i vårt land har eljest även under år 1929 gått
kraftigt framåt och torde i stort sett på ett ändamålsenligt sätt motsvara en
frivillig social sjukförsäkrings syften, vilka i Sverige, med vårt högt utvecklade
och synnerligen hilliga och för vissa befolkningslager kostnadsfria sjukvård,
äro mera begränsade än i andra stater, där förhållandena i dessa hänseenden
te sig olika. Man kan förutsätta, att den lovvärda, frivilliga koncentrationssträvan,
som gjort sig gällande inom sjukkasserörelsen, skall få förnyad fart,
sedan det överhängande hotet om en fullkomlig omstöpning av de frivilliga sjukkassorna
undanröjts. Yad de djupa leden inom sjukkassorna för närvarande
önska, torde också mindre vara en genomgripande omorganisation än ett förhöjt
statsbidrag. Med bifall till herr Norlings motion skulle detta önskemål tillgodoses.
I händelse åter att propositionen antages, komma de nuvarande sjukkassorna
att upplösas utan garanti för att de nya, tillkrånglade organisationsformerna
skola bliva i stånd att vare sig upptaga det nuvarande medlemsbeståndet
i de gamla kassorna eller föra den frivilliga sjukförsäkringen framåt. Vi
tilläto oss i vår reservation i fjol att framhålla, att man vet vad man nu har;
det är däremot ytterst vanskligt att kunna förutsäga vad man framdeles kan få.
Vid sådant förhållande synes det vara klokast att med något förstärkt statsbidrag
överlämna åt den frivilliga sjukkasserörelsen att organisatoriskt själv
gestalta sin framtid. Ett sådant handlingssätt skulle också bäst överensstämma
med rörelsens frivilliga natur. Genom att nu för sjukkassorna tvångsvis införa
en monopolorganisation behåller man frihetens sken men försakar dess kraft.

I varje fall bjuda klokhet och försiktighet att dröja med några mera genomgripande
ändringar av den frivilliga sjukförsäkringen, tills åtminstone klarhet
föreligger om den reform av den svenska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen,
på vilken den sommaren 1928 tillsatta pensionsförsäkringskommittén
arbetar. Även tvenne på våren 1929 tillsatta kommittéer, statens sjukvårdskommitté
och de s. k. organisationssakkunniga, vilka senare lia till uppgift att
föreslå en lämplig organisation av den kommunala socialförvaltningen, syssla
med spörsmål, vilka äro nära förbundna med sjukförsäkringen och i synnerhet
med förslaget att införa en ny understödsform, det s. k. moderskapsunderstödet,
vilket skall administreras av de nya sjukkassorna.

Vad särskilt pensionsförsäkringskommittén angår, så antyddes under fjolårets
sjukkassedebatt, att denna umgicks med planer att undersöka möjligheten
av att skilja invaliditetsförsäkringen från ålderdomsförsäkringen och överflytta
den förra på sjukkassorna. Dessa planer ha nu mognat i ett beslut att inom
kommittén verkställa en utredning härom, vilken omhänderhafts av kommitténs
sekreterare, professorn i försäkringsmatematik vid Stockholms högskola, H.
Cramér, som för ändamålet verkställt den nedan omnämnda undersökningen av
svenska sjukkasseväsendets ekonomiska ställning. Kommittén har ännu icke

47

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

tagit ståndpunkt till resultatet av dessa utredningar och långt mindre utarbetat
något förslag om invaliditetsförsäkringens ordnande efter angivna linjer. Det
ligger emellertid i öppen dag, att om riksdagen nu fattar beslut om den frivilliga
sjukförsäkringens omdaning från grunden, den begår samma ödesdigra missgrepp
som år 1910, då den frivilliga sjukförsäkringen reformerades utan att man
avvaktade resultaten av den då arbetande ålderdomsförsäkringskommitténs utredningar,
vilka utmynnade i 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring och
1916 års lag örn obligatorisk social olycksfallsförsäkring. Denna brist på samtidighet
och sammanhang i våra socialförsäkringsreformer Ira vållat de svåra
olägenheter i form av splittrande isolering och dyrbar överorganisation, som
vidlåda våra socialförsäkringsgrenar. Hedan 1920 års riksdag begärde i skrivelse
till Kungl. Majit en omläggning av vår socialförsäkring, som vore ägnad
att medföra större enkelhet och mindre kostnader. Denna riksdagens framställning
har hittills icke blivit tillgodosedd. Ett reformbeslut i sjukkassefrågan vid
årets riksdag skulle enligt vår mening ytterligare avlägsna oss från riksdagens
då uttalade önskemål, vilket erfarenheterna från det senast förflutna årtiondet
gjort ännu mera behjärtansvärt.

Nyss anförda omständigheter synas oss vara av så djupgående betydelse, att
de ensamma utgöra tillräckliga motiv för uppskov med ifrågavarande reform.
Vi måste även erinra örn de allvarliga konsekvenserna av statsfinansiell natur.
Ett godkännande av propositionen kommer nämligen att medföra högst avsevärda
kostnadsstegringar. Med nuvarande medlemsantal i sjukkassorna skulle
statsbidraget mer än fördubblas för att sedan automatiskt stiga i mån av medlemsantalets
eventuella successiva ökning. Härmed skulle i femte huvudtiteln,
vid sidan av de statliga pensionstilläggen, införas en väldig utgiftspost, över
vilken riksdagen icke har någon makt utan vilken skulle tvångsvis stegras år
från år. För att få en föreställning örn vilka summor det här en gång kan
gälla, må blott nämnas, att därest den nya organisationsformen skulle med
framgång kunna förverkligas och anslutningen till de frivilliga sjukkassorna
hos oss få ungefär samma frekvens som i Danmark, man enligt propositionens
beräkningar av statsbidragsbeloppen skulle närma sig ett årligt statsanslag på
ungefär 32 milj. kronor. Det kan icke vara välbetänkt av riksdagen, att nu,
under en svår depression för hela vårt näringsliv med ty åtföljande ofrånkomlig
minskning av statsinkomsterna och utan kännedom örn kostnaderna för t. ex.
en reformerad invaliditets- och ålderdomsförsäkring, med öppna ögon binda sig
för en sådan utgiftsprocedur. Det kan visserligen invändas, att, principiellt sett,
samma betänkligheter gälla de hittills utgående anslagen och ännu mer den
förhöjning av dessa, som den Norlingska motionen åsyftar. Dessa utgifter äro
dock av betydligt lägre storleksgrad. Yad den Norlingska motionen beträffar,
så vore det en akt av klar rättvisa och billighet, att de frivilliga sjukkassorna
äntligen finge den fulla kompensation för penningvärdets fall, som staten genomfört
på andra områden av sin understödsverksamhet.

De senaste årens bedrövliga erfarenheter från sjukförsäkringen i utlandet
mana även till största varsamhet och kräva i vart fall mera ingående prövning
och överväganden av de olika bestämmelserna i den nya förordningen örn er -

48 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

kända sjukkassor och i bestämmelserna angående statsbidrag åt sjukkassor,
än som hittills blivit verkställda. Detta gäller bland annat karenstiden, åtgärder
mot överförsäkring, sjukpenningens lämpliga förhållande till dagsinkomsten
och i synnerhet den sjukvårdande verksamheten, vilken enligt förslaget skulle
såsom en obligatorisk prestation införlivas med sjukförsäkringen. I fjol gåvo
flera läkarföreningar i skrivelser till vederbörande utskott uttryck för sina livliga
farhågor mot det föreliggande förslaget. Detta uppfattades då som överrumpling
och i övrigt föga representativt för den svenska läkarkåren. Sedan
dess ha dessa frågor varit föremål för grundlig överläggning av vårt lands
läkarorganisationer. Det har då visat sig, att två tredjedelar av läkarföreningarna
yrka på läkarvårdens bibehållande som frivillig prestation och även i
övrigt ställa sig starkt kritiska mot sjukkassereformen. Opinionen hos majoriteten
av de praktiskt verksamma läkarna i vårt land är därmed tillfyllestgörande
ådagalagd.

I fråga örn den ovannämnda försäkringstekniska kritiken få vi hänvisa till
professor Cramérs redogörelse för vissa sjukkasseväsendet berörande utredningar
och till den P. M. till statsrådet och chefen för socialdepartementet med anledning
därav, som utarbetats av sjukkasseinspektören, byråchefen Theofil Andersson.
Dessa aktstycken ha i vederbörlig ordning delgivits utskottet och avtryckas
här som bilagor A och B till vår reservation. Av nämnda aktstycken
framgår med full visshet, åtminstone att de sakkunnigeutredningar, vilka hittills
legat till grund för de senaste årens sjukkassepropositioner, varit i väsentlig avseende
bristfälliga och därför icke ägnade som grundval för en omtänksam reformåtgärd,
att med tillsynsmyndighetens vetskap, till följd av de senaste årens
ökade sjuklighet, avgifterna till sjukkassorna varit för låga, att vid uppskattning
av sjukkassornas aktiva och passiva ett underskott på minst 64 milj. kronor
föreligger samt att uppenbar fara är för handen att jämväl de nya centralsjukkassorna
komma att starta med så svagt ekonomiskt underlag, att oberäkneliga
efterkrav för det nya organisationssystemets upprätthållande framdeles
kunna komma att ställas på statsverket. De nya fakta, som härmed införts
i diskussionen, synas utgöra ett avgörande hinder för riksdagen att i år medverka
till en reform av de frivilliga sjukkassorna, där förutsättningarna äro
så oklara och följderna framför allt ur statsekonomisk synpunkt ganska oöverskådliga.

Genom ett bifall till den Norlingska motionen skulle de frivilliga sjukkassornas
ekonomiska ställning stärkas. Den ändring i gällande grunder för statsbidragets
utgående, som påyrkas i motionen, gäller sjukdagsbidraget, vilket utgått
oförändrat med 25 öre alltsedan tillkomsten av nuvarande sjukkasselag år 1910.
Nu föreslås som kompensation för penningvärdets fall en ökning med 15 öre
till 40 öre. Det yrkas samtidigt i motionen, att den med bidraget nu följande
spärr, enligt vilken sjukdagsbidraget icke får utgöra mera än högst 2 kronor
per år och medlem, skall bortfalla, enär denna alltför snävt tilltagna spärr även
utgör ett hinder för sjukkassorna i deras strävan att öka sjukhjälpstiden. Den
utgiftsstegring, som ett bifall till motionen skulle medföra för statsverket, beräknas
med nuvarande medlemsbestånd uppgå till cirka 1.6 miljoner kronor

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 49

per år, varav för nästkommande budgetår skulle åtgå cirka 560,000 kronor. Då
emellertid något yrkande på ökning av anslaget i fråga icke föreligger, äro vi
såsom reservanter förhindrade att hemställa härom. Med hänsyn till anslagets
natur av förslagsanslag lärer bibehållandet av anslagsbeloppet vid det av Kungl.
Majit föreslagna dock icke komma att bereda några budgettekniska olägenheter.

Beträffande det föreslagna moderskapsunderstödet åt icke sjukförsäkrade
barnaföderskor yrka vi ävenledes avslag i anslutning till de synpunkter, som
framförts i den av herr Oscar Carlström i andra kammaren framförda motionen
nummer 370.

Vi hemställa alltså,

att riksdagen måtte, med avslag i övrigt å Kungl. Majlis proposition
nr 75, besluta

A) att under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och
inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie
förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,670,000
kronor, med 270,000 kronor till 3,940,000 kronor;

B) att för användningen av nämnda anslag, i vad angår
bidragsansökningar, som inkomma efter den 1 januari 1932, skola
vidtagas sådana ändringar i nu gällande grunder, att dels statsbidraget
i förhållande till antalet sjukdagar utgår med 40 öre
för varje sjukdag och dels nu stadgad begränsning av detta
bidrag, för sjukkassa till högst 2 kronor per medlem och för fortsättningskassa
till högst 50 öre per medlem, bortfaller;

C) att under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och
inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, till sjukkassor,
som meddela moderskapsunderstöd, för budgetåret 1931/1932
anvisa ett extra förslagsanslag av 190,000 kronor;

D) att i ämnet väckta motioner, i den mån de ej kunna anses
besvarade genom vad ovan hemställts, icke skola till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

b) Beträffande tredje stycket av punkten 4 i förslaget till bestämmelser angående
statsbidrag åt sjukkassor:

av herrar Oscar Olsson, Hagman, Alb. Bergström, Jansson i Falun och
Magnusson i Kalmar.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6* sami. 2 avd. 4 haft. (Nr 8.) 1021 31 4

50

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Bilaga till utskottets utlåtande.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till

Bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till
envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan, dels ock
i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,
dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärdedelar
av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet.

2. Statsbidrag må ej beräknas

a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa; b)

för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser, varit
tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor;

c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga örn medlem av centralsjukkassa
vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sistnämnda
kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verksamhetsområdet
för annan erkänd sjukkassa;

d) för medlem, som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp.

Vad under c) stadgats äger dock ej Vad under h) stadgats, gälla- dock
tillämpning beträffande medlem av icke för det fall, att kassa på grund av

av

kassa, som avses i 47 § i förordningen,
eller beträffande medlem, som avflyttat
från kassans verksamhetsområde,
så länge rätt till understöd från kassan
fortfar, eller beträffande i centralsjukkassas
tjänst anställda personer, vilka
tillhöra kassan utan att vara bosatta
inom dennas verksamhetsområde.

medgivande enligt 22 § tredje stycket
i förordningen utgiver högre sjukpenning
än sex kronor. Ej heller äger vad
under c) stadgats tillämpning beträffande
medlem av kassa, som avses i
47 § i förordningen, eller beträffande
medlem, som avflyttat från kassans
verksamhetsområde, så länge rätt till
understöd från kassan fortfar, eller
beträffande i centralsjukkassas tjänst
anställda personer, vilka tillhöra
kassan utan att vara bosatta inom
dennas verksamhetsområde.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

51

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår
a) till lokalsjukkassa med

75 öre för medlem, som jämlikt medgivande i 45 § i förordningen tillhör
jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten;

en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt

en krona 50 öre för medlem i övrigt;
h) till centralsjukkassa med

en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;

en krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem;

två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning;
samt

tre kronor för annan direkt ansluten medlem.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela
detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet
under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året återkallats
eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista
dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet upphört. Har
lokalsjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning, som i 19 §
i förordningen sägs, skall, oavsett vad nu stadgats, medlemsbidrag för året till
denna kassa utgå med belopp som örn kassan hela året varit antagen till erkänd
sjukkassa.

4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande,
i enlighet med bestämmelserna i förordningen örn erkända sjukkassor utgivit
sjukpenning örn minst en krona eller lämnat ersättning för sjukhusvård, utgår
statsbidrag (sjukdagsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning utgått jämväl
från annan erkänd sjukkassa, utgör dock sjukdagsbidraget allenast 25 öre.

För varje dag, då erkänd sjukkassa under de i första stycket angivna omständigheterna
utgivit moderskapspenning örn minst två kronor eller lämnat
ersättning för vård å förlossningsanstalt, utgår statsbidrag (moderskapsbidrag)
med en krona. Har moderskapspenning i anledning av stadgandet i 32 § näst
sista stycket sista punkten i ovannämnda förordning utgivits med lägre belopp
än två kronor, utgår moderskapsbidrag med hälften av det utgivna beloppet.
För dag, då moderskapspenning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa,
utgör dock moderskapsbidraget allenast 50 öre eller, där moderskapspenningen
av nyss berörda anledning varit mindre än två kronor, en fjärdedel av det
utgivna beloppet.

Statsbidrag, som i första och andra styckena sägs, må dock ej beräknas
för dag,

a) då medlem uppburit ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande
bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring,
eller

52

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

(Kungl. Marits förslag.) (Utskottets förslag.)

b) då medlem, vilken är på stadigvarande sätt och med full sysselsättning
anställd i statens tjänst, på grund av denna anställning åtnjutit avlöning eller
annan ersättning av statsmedel med minst en krona.

Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje
sammanhängande sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio
dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som
omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet.

5. För understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit
gällande, jämlikt nyssnämnda förordning meddelats i form av ersättning för
medlems utgifter till läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna
sjukvårdande åtgärder, utgår, under förutsättning att understödet från
kassan motsvarat i fråga örn läkarvård, kostnaderna för läkares resa häri inräknade,
högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av kostnaderna för
ändamålet, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av det utgivna understödet.
Därest i visst fall med hänsyn till understödets art större svårigheter
möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss sagts eller därest annat
särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag
må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet ej iakttagits,
och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av det utgivna understödet.

Sjukvårdsbidrag må utgå med högst tre kronor eller, då vård, som i första
stycket sägs, lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra kronor
årligen för varje medlem som tillförsäkrats understöd av angivet slag; dock
att beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområde bidraget må utgå med
högst fem eller, då vård lämnats jämväl åt medlems barn under femton år,
högst sex kronor årligen. Där så med hänsyn till sjukvårdskostnadernas storlek
finnes erforderligt, åge tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag
till viss eller vissa kassor må utgå med högre belopp än enligt nyss angivna
grunder.

Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till förordningen
lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda kostnaderna,
för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna har
att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett belopp, motsvarande
hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, en tredjedel
av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen stannat å
kassan.

Har tillsynsmyndigheten, på sätt i 22 § tredje stycket i förordningen sägs,
medgivit sjukkassa att i stället för ersättning för utgifter till läkar- eller sjukhusvård
meddela annan sjukhjälp, som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten
bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp
må utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara mer än två kronor
årligen för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag, som nu
sagts, skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes av
tillsynsmyndigheten.

Sammansatt stats- och andra lagutsTcotts utlåtande Nr 8.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande
under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag, som
nu sagts, må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sadant fall stadgas äga
motsvarande tillämpning.

6. För understöd i form av ersättning för barnmorskevård enligt vederbörligen
fastställd taxa utgår till centralsjukkassa statsbidrag (barnmorskebidrag)
med hälften av vad kassan under tid, da antagandet varit gällande,
i sådant hänseende utgivit.

7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910
om sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och
med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Har
nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tillämpning a sadan
förening, må denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna grunder, beräknat
för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar beräknas efter
förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen upphörde
att äga tillämpning å föreningen.

Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening,
vilken då förordningen om erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad
enligt lagen om sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening
utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas statsbidrag
enligt i första stycket angivna grunder.

Statsbidrag, som ovan avses, må icke utgå för medlem, vilken tillika är medlem
av erkänd sjukkassa.

54

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Syftet med
P. F. K:s
utredning.

Bilaga A till reservation av herr Ernfors
m. fl.

Till sammansatta stats- och andra lagutskottet.

Enligt anmodan får jag härmed avgiva en summarisk redogörelse för resultaten
av vissa sjukkasseväsendet berörande utredningar, som jag i egenskap av
sekreterare hos 1928 års pensionsförsäkringskommitté utfört för nämnda kommittés
räkning.

Inom kommittén har bland andra alternativ övervägts en omläggning av den
allmänna pensionsförsäkringen, innebärande att all pensionering vid invaliditet
före pensionsåldern skulle överflyttas från den obligatoriska pensionsförsäkringen
till den frivilliga försäkringen genom sjukkassorna. Centralsjukkassorna
skulle enligt detta förslag åläggas skyldighet att under vissa betingelser utbetala
sjukpenning även utöver den i årets proposition föreslagna ersättningstiden
av två år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Nämnda skyldighet
skulle fortfara, så länge fullständig arbetsoförmåga vore för handen,
dock högst intill en uppnådd ålder av 67 år, efter vilken ålder skyldighet att
utgiva sjukpenning över huvud ej längre skulle föreligga. Vid 67 års ålder
skulle nämligen ålderdomsförsäkringen inträda, och under förutsättning att
denna kan göras tillräckligt effektiv, vore en statsunderstödd försäkring av
sjukpenning vid högre åldrar överflödig.

Idet sålunda föreslagna försäkringssystemet har antagits möjligen kunna
erbjuda vissa fördelar, dels ur synpunkten av en klar gränsdragning mellan
sjukförsäkring och ålderdomsförsäkring, dels även ur andra synpunkter,
exempelvis i fråga örn bedömning och kontroll av invaliditetsfallen.

Omläggningen skulle emellertid medföra, att sjukkassorna genom den förlängda
ersättningstiden finge åtaga sig förbindelser av väsentligt annan och
mera långfristig natur, än vad som för närvarande är fallet. Det har därför
ansetts nödvändigt att vid utredningen rörande detta alternativ verkställa en
noggrann undersökning av omfattningen och innebörden av kassornas förbindelser
enligt förslaget och av möjligheten att så planera verksamheten, att
systemet även vid en bedömning på längre sikt erhåller en nödig grad av stabilitet.
Utredningen borde med andra ord göras likartad med kommitténs övriga
utredningar angående den ekonomiska planen för invaliditets- och ålderdomspensioneringen,
vilka baserats på en värdering av försäkringens sannolika inkomster
och utgifter under lång tid framåt.

Ett utförande av denna plan beträffande en kombinerad sjuk- och invaliditetsförsäkring
av här ifrågavarande slag förutsätter dels uppläggning av en
detaljerad ekonomisk plan för försäkringen och verkställande av kostnadsberäkningar
enligt denna plan, dels även en undersökning av det ekonomiska utgångsläge,
som sjukkasseväsendet erbjuder för den planerade försäkringen.
Vid den sistnämnda delen av utredningen blir det nödvändigt att särskilt behandla
såväl sjukkasseväsendets läge enligt nu gällande bestämmelser som den
förändring, en reform i huvudsaklig överensstämmelse med 1931 års proposition
skulle komma att medföra,

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

55

Föreliggande redogörelse avser icke att giva ett detaljerat referat av utredningen
rörande plan och kostnadsberäkningar för den kombinerade sjuk- oell
invaliditetsförsäkringen, utan endast en kortfattad översikt av några blan ce
resultat, som erhållits vid undersökningen av det nuvarande sjukkassevasendet
och verkningarna av en reform enligt propositionen. r ... ,

T första hand har det sålunda gällt att skaffa material for ett bedömande
av siukkasseväsendets ekonomiska situation vid nuvarande organisation och nu
gällande stadgebestämmelser. Man har då att verkställa a ena sidan en värdering
av de förpliktelser, som åligga kassorna på grund av gallande bestämmelser
om utgivande av understöd, å andra sidan en liknande värdering av de
tillgångar, som representeras av faktiskt innehavd förmögenhet samt framtida
medlemsavgifter och statsbidrag. Hänsyn bör vid kalkylen givetvis tågås aven
lill skuld- och tillgångsposter av i allmänhet mera underordnad betydelse, såsom
exempelvis framtida inkomster genom bidrag från kommuner, arbetsgivare
ni. fl., samt utgifter för förvaltningskostnader. Genom att gent emot varandia
uppställa förpliktelserna och tillgångarna enligt en dylik beräkning, erhåller
man en fullständig balansräkning, vilkens slutsaldo blir utslagsgivande för
omdömet örn rörelsens ekonomiska läge. Örn salunda det sammanlagda kapitalvärdet
av förpliktelserna överstiger kapitalvärdet^ av tillgangarna, sa innehar
detta, att rörelsen arbetar nied ett underskott, vilket på ett eller annat satt
måste täckas, örn det skall förbliva möjligt att bereda medlemmarna stadge °n^

Utföra lidet av en .sådan undersökning av det svenska sjukkasseväsendets
ekonomiska ställning försvåras ej oväsentligt därav, att några liknande beräkningar
icke tidigare synas hava blivit verkställda för de svenska sjukkassorna,
i olikhet mot vad som är fallet exempelvis beträffande de engelska Idet statistiska
material rörande sjuklighet och övriga här ifragakommande förhållanden
inom de svenska sjukkassorna, som blivit publicerat i samband med utredningsarbetet
för de olika förslagen i sjukförsäkringsfragan ar darfur endast i ringa
grad ägnat att läggas till grund för beräkningar av bär antydd art. fepeciell
saknar man en tillräckligt ingående analys av sjuklighetens beroende av åldern,
liksom även detaljerade siffror rörande den allmänna stegring av sjukligheten,
som under de senare åren gjort sig gällande. Det ar harvid att marka, att man
för en fullständig undersökning av kassornas ekonomiska stallning enligt nuvarande
starkt skiftande stadgebestämmelser har behov av en långt mera ingående
kännedom örn sjukligheten bland medlemmarna, än dea som chailes av
de sjuktal, vilka angivits exempelvis i årets proposition och de utredningar
varpå denna närmast baserar sig. För bär ifrågavarande undersökningar ar d
nödvändigt att äga tillgång till detaljerade siffror beträffande savel frekvensen
för inträffande av sjukdomsfall i olika aldrar sorn sjukdomsfallens varaktighet.

Av nu nämnda skäl har det befunnits nödvändigt_att såsom en utgångspunkt
för undersökningen, insamla och bearbeta statistiskt material rörande
sjukligheten bland kassornas medlemmar under de senare arén. I denna riktning
hava två förberedande utredningar verkställts, i det att bearbetning skett
dels av eif material, hämtat ur de årliga uppgifterna till socialstyrelsen för
vissa kassor, och dels av ett material, som ställts till kommitténs förfogande
av en av de största rikssjukkassorna. Det förstnämnda materia et omfattar
17£) 037 sjukdomsfall under åren 1924—29 och avser ett 30-tal sjukkassor nied
sina medlemmar lill största delen bosatta i städerna. Det sistnämnda materialet
som omfattar 30,163 sjukdomsfall under åren 1926—29, avser däremot ett
niedlemsbestånd, spritt över hela riket och till c:a 75 procent bestående av befolkning
på landsbygden. . , • , ,

En ingående undersökning av sjuklighet^!! inom dessa bada material har
verkställts, och resultaten hava sammanställts med de resultat, som erhållits

Under sö kyiinij
av sjukkasseväsendets

ekonomi.

Statistiska

undersök ningar angående sjukligheten.

56

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

vid social forsaknngskommitténs stora undersökning av sjukligheten inom de
ZlStrkkaSST\^ ål''Gn -1?14-16- Beträffande sistnämnda undersöksonf
ism, ^n11 fUt fyttjatS ™“a icke publicerade bearbetningar av materialet,
*tallts ^ förfogande fran socialstyrelsen. Jämförelser hava även gjorts

utländska^61 r°rande SJukllgheten’ hämtade från andra håll, såväl svenska

Rörande resultatet av dessa statistiska undersökningar och jämförelser må

X?dast fra™hal„las’ att erfarenheterna från olika håll och olika tidpunkter

böld föraaSttatrokav^aa Vafranfra 1 u högfgrad’ som man måhända skulle vara
böjd tor att tro Vid jämförelse mellan erfarenheten från åren 1914—16 å ena

sidan och fran de senaste arén å den andra spårar man visserligen genomgående
n markerad ökning av sjukligheten, men sjuldighetskurvorna enligt de olika
materialen visa dock inom vida gränser ett påfallande likartat förlopp.

elWWn^T aV- ovannamnda jämförelser hava konstruerats vissa sjuktal,
eller antaganden rörande den framtida sjukligheten, med hänsyn till sjuklighet
.vanatlon®r ef er kön och åldrar. Dessa sjuktal hava sedan använts för
berakningarna rörande sjukkassornas ekonomi. Den ledande principen har här,
;d;arltden- att mf|no b°r''b; undersöka sjukförsäkringens ekonomiska ställning
unde) antagande, att åtminstone en väsentlig del av den ökning i sjukligheten
som konstaterats under sejlare år, kommer att hilva bestående även för framtiden.
I enlighet härmed hava sjuktalen konstruerats så, att de i allmänhet äro

större an motsvarande sjuktal enligt erfarenheten från åren 1914_16 men

något mindre än samma tal enligt de senaste årens erfarenhet

sjukkassorna. nin^havaSta^öTnvÖr"S t n.u™rande SJukkasso™as ekonomiska ställJnV
r? j ^ , 53 clf: storsta sjukkassorna, varav 20 äro i socialstyrelsens
statistik redovisade som nkssjukkassor och 33 som lokalsjukkassor. Medlemsantalet
i dessa kassor framgår av nedanstående tablå.

De nuvarande

Antal medlemmar 31/i2 1929.

Män

20 rikssjukkassor
33 lokalsjukkassor

262,528

116,264

Kvinnor

141,468

85,837

Summa 378,792

227,305

Summa

403,996

202,101

606,097

med de nyligen publicerade uppgifterna rörande medlemsantalet
/ia 1929 i samtliga registrerade sjukkassor finner man, att det undersokta
matenalet omfattar omkring 96 % av alla medlemmar i rikssjukkassorna
och 37 % av medlemmarna i lokalsjukkassorna.

För var och en av de olika sjukhjälpsklasser, som förekomma i de undersökta
kassorna, hava uppgifter erhållits beträffande medlemsbeståndets förellung
pa kön och åldrar. Med ledning av stadgarnas bestämmelser angående
sjukpenning, sjukhj alp stid, karenstid m. m. har sedan inom varje åldersklass
det sammanlagda kapitaliserade värdet av kassornas förpliktelser rörande utbetalning
av sjukpenning och moderskapspenning beräknats. På liknande sätt
hava även de framtida förvaltningskostnaderna kapitaliserats, och därigenom
en summa för kassornas »samtliga passiva» erhållits, varvid dock är att märka,
att några utgifter för sjukhusvård, läkarevård eller läkemedel icke tagits i betraktande
vid kalkylen.

Med ledning av stadgarna bär vidare inom varje klass fastställts, vilka avgifter
som betalas för enbart sjukhjälp (alltså med frånräknande av eventuellt
inlagd avgift för begravningshjälp) och kapitalvärdet av framtida avgifter för
de nuvarande medlemmarna beräknats. Liknande värderingar hava även gjorts
tor statsbidrag enligt nu gällande bestämmelser samt för bidrag frånköra -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

57

mimer, arbetsgivare m. fl. Från socialstyrelsen hava vidare erhållits uppgifter
över de undersökta kassornas verkliga förmögenhetsinnehav den 31/12 1929, och
genom att addera samtliga nu nämnda tillgångsposter kommer man fram till
det belopp för »samtliga aktiva», som är att jämföra, med det på ovan angivet
sätt uträknade beloppet för »samtliga passiva». Resultatet av beräkningen
framgår av nedanstående tablå, där alla uppgifter äro angivna i miljoner
kronor.

Passiva.

Kapitaliserade värden av:

Sjukpenning ...........

Moderskapspenning .....

Förvaltningskostnader . . .

Aktiva.

Innehavd förmögenhet . . .
Kapitaliserade värden av:

Medlemsavgifter .......

Statsbidrag ...........

övriga bidrag .........

Saldo: Brist

20 rlkssjukkassor 33 lokalsjukkassor

.............. 197.5 151.0

.............. 2.7 1.5

.............. 17.1n_s

Summa passiva 217.« 164.3

.............. 11.0 6.8

.............. 143.9 88.s

.............. 27.8 13.5

...............Ov4.1

Summa aktiva 183.\ 113.5

.............. 34.2 50.8

Ilen verkställda kalkylen utvisar alltså beträffande de undersökta kassorna
en brist, som för de 20 rikssjukkassorna i runt tal uppgår till 34 miljoner kr.
och för de 33 lokalsjukkassorna till 51 miljoner kr. Antager man, att de i
kalkylen upptagna. kapitaliserade värdena per medlem räknat äro i genomsnitt
lika stora inom de icke undersökta kassorna som inom de undersökta, så kommer
man för samtliga rikssjukkassor till en brist av 36 miljoner kr. och för samtliga
lokalsjukkassor till 132 miljoner kr. För samtliga registrerade sjukkassor blir
resultatet alltså en brist örn 168 miljoner kr.

Härvid äro emellertid att märka några omständigheter, som medföra att
enligt den anförda kalkylen summan passiva i själva verket är för lågt och
summan aktiva för högt uppskattad, så att den verkliga bristen, även örn de
gjorda antagandena rörande sjuklighet 0. s. v. komma att hålla streck, måste
uppskattas till ett ännu högre belopp än det ovan angivna. Bland passivposterna
är nämligen icke medräknat något kapitalvärde av ersättningar till
pågående sjukfall och icke heller, såsom redan förut påpekats, något kapitaliserat
värde av utgifter för läkarevård m. m. Vidare har på aktivsidan under
innehavd förmögenhet uppförts hela beloppet av kassornas förmögenhet, utan
hänsyn till att en väsentlig del härav hänför sig till begravningshjälpsverksamheten.
Av 1929 års sakkunniga beräknades de för begravningshjälpen erforderliga
fonderna för samtliga sjukkassor utgöra 19.8 miljoner kr.; enbart av
denna anledning skulle alltså den förut angivna bristen ökas till 188 miljoner kr.

Ben gjorda beräkningen ger vid handen att, med nuvarande statsbidrag och
under förutsättning att sjukligheten i framtiden kommer att hålla sig på en
nivå, jämförlig med vad den varit under de sista åren, blir det omöjligt att för
sjukkassornas nuvarande niedlemsbestånd upprätthålla oförändrade villkor beträffande
avgifter och förmåner, utan att högst väsentliga underskott komma
att uppträda.

Skall vid sådant förhållande kassornas verksamhet över huvud kunna upprätthållas,
blir det alltså nödvändigt att antingen höja statsbidrag och medlemsavgifter
eller sänka förmånerna.

58

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Den enlig! tablån beräknade bristen motsvarar för de 20 rikssjukkassorna
c:a 24 % av medlemsavgifternas kapitalvärde och 123 % av statsbidragets.
För de 33 lokalsjukkassorna äro motsvarande siffror 57 % och 377 % ■

Vid jämförelse mellan de siffror, som här ovan angivits för rikssjukkassorna
å ena sidan och lokalsjukkassorna å den andra, faller det i ögonen att för lokalsjukkassornas
del ställningen är väsentligt sämre än för rikssjukkassorna. En
närmare analys av siffrorna visar, att detta i huvudsak torde vara att tillskriva
två orsaker. Dels är inom lokalsjukkassorna medelåldern ej obetydligt högre
än inom rikssjukkassorna. Dels synes den avgift, som uttages av medlemmarna
i förhållande lill sjukhjälpsbeloppet per dag vara i genomsnitt ungefärligen lika
stor i de båda slagen av kassor, under det att sjukhjälpstiden dock i lokalsjukkassorna
är genomsnittligen längre än i rikssjukkassorna.

Nyrekryte- En nära till hands liggande invändning mot ovanstående beräkningar är.

ringens att man här endast tagit hänsyn till sjukkassornas nuvarande bestånd av medinflytande.
lemmar. Enligt det system med genomsnittsavgifter, i stort sett oberoende av
inträdesåldern, som tillämpas av sjukkassorna, borde ju de vid yngre åldrar
inträdande komma att betala mer än vad som motsvarar kapitalvärdet av dem
tillkommande förmåner. För de yngsta åldersklasserna borde därför ett överskott
föreligga, och genom att i kalkylen införa värdet av detta överskott för
kommande generationer av medlemmar skulle eventuellt den förut påvisade
bristen kunna nedbringas.

Såsom redan förut påpekats, har emellertid hela beräkningen av sjukkassornas
tillgångar och förpliktelser utförts under särskiljande av såväl könen som
olika åldersgrupper, och det är således möjligt att kontrollera, huruvida något
överskott av nyss antydd art föreligger. Det visar sig då, att detta icke alls
är fallet. Tvärtom föreligger brist inom alla åldersklasser, även de allra yngsta,
och detta beträffande såväl män som kvinnor, i riks- såväl som i lokalsjukkassor.
Icke ens för de allra yngsta äro alltså de nuvarande avgifterna och det nuvarande
statsbidraget tillräckliga för att täcka kapitalvärdet av dem tillkommande
förmåner.

Långt ifrån att nyrekryteringen skulle innebära någon styrka för kassorna,
medför den således med nu gällande bestämmelser för avgifter och statsbidrag
en ständig försämring av ställningen. För varje arsklass av nya medlemmar,
som under nuvarande förhållanden inträder i kassorna, ökas det latenta lindetskottet Påpekas

bör måhända, att detta uttalande, i likhet med flera ovan gjorda,
givetvis endast har giltighet beträffande de genomsnittliga förhallandena, under
det att enstaka kassor möjligen kunna utgöra undantag.

Försäkring Vid ett försök att bilda sig en uppfattning om den ekonomiska innebörden
av sjuk- av en reform i enlighet med den föreliggande propositionen är man i flera avvenning
enligt seen(jen hänvisad till godtyckliga antaganden. Man känner sålunda icke i
propositionen. yilken omfattning de nuvarande kassornas medlemmar komma att gå över i
de nya, och icke heller i vad mån sjukhjälpstid och karenstid komma att sättas
längre än de stadgade minimitiderna av respektive 2 år och 3 dagar, huru avgifterna
komma att bestämmas o. s. v.

För att i någon mån belysa frågan utan att. på densamma nedlägga alltior
mycket arbete har här endast ett exempel beräknats med utgångspunkt fran
vissa antaganden. Det skall uttryckligen påpekas, att här endast är fråga örn
försäkring av sjukpenning, och ait således såväl sjukvardsförsakringen som
moderskaps försäkringen stå helt utanför nedan anförda kalkyler.

Det har antagits, att hela medlemsbeståndet i de 53 ovan undersökta kassorna
övergår till erkända sjukkassor enligt propositionen, och att därvid utan
undantag en karenstid av 3 dagar och en ersättningstid av 2 år tillämpas. Varje
medlem har antagits även i fortsättningen komma att bereda sig sjukpenning
till samma belopp som hittills, dock under iakttagande av propositionens grän -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

59

ser, lägst 1 kr. och högst 6 kr. per dag. Beträffande medlemsavgifterna hur
det antagits, att den hittills för varje medlem utgående avgiften kommer att
fortfarande utgå med oförändrat belopp, men att denna avgift kan helt och
hållet disponeras för sjukpenningsförsäkringen, så att alltså särskilda avgifter
upptagas för sjukvårdsförsäkring och moderskapsförsäkring. Det har slutligen
antagits, att de nya kassornas förvaltningskostnader per medlem räknat hli
av ungefär samma storleksordning som de gamlas, ävensom att bidrag från
kommuner, arbetsgivare m. fl. kunna påräknas i samma utsträckning som
hittills.

Under dessa förutsättningar har en beräkning av passiva och aktiva för
samtliga medlemmar över 15 år i de 53 kassorna genomförts efter samma
schema som ovan. De använda sjuktalen hava därvid modifierats med hänsyn
till det förhållandet, att enligt propositionen ersättning i allmänhet icke kommer
att utgå från sjukkassorna vid sjukdom på grund av olycksfall i arbete.
Resultatet av beräkningen framgår av följande tablå, där alla uppgifter äro
angivna i miljoner kronor.

Nuvarande medlemmar
1 53
sjukkassor

Passiva.

Kapitaliserade värden av:

Sjukpenning......................—...................... 416.5

Förvaltningskostnader .................................... 30.8

Summa passiva 447.3

.............. 17.s

.............. 232.2

.............. 30.s

.............. 88.b

............. 5.n

Summa aktiva 374.1
Saldo: Brist.............................................. 72.»

Vid jämförelse med den föregående beräkningen visar det sig att sjukhjälpens
kapitalvärde på grund av den i genomsnitt längre ersättningstiden stigit
från 348 till 416 miljoner kr. Samtidigt hava emellertid de nya bestämmelserna
för statsbidraget åstadkommit en ökning av dettas kapitalvärde från 41
till 119 miljoner kr. Den sammanlagda bristen i alla 53 kassorna, som enligt
nuvarande bestämmelser utgjorde 85 miljoner kr., skulle därför enligt de här
antagna förutsättningarna komma att nedgå till 73 miljoner kr.

För samtliga medlemmar i alla registrerade sjukkassor kommer man, enligt
samma överslagsresonemang som i föregående fall, till en brist av 110 miljoner
kr., därest alla dessa skulle övergå till en sjukpenningsförsäkring på här antagna
villkor. Härvid är dock att märka, att denna brist bör ytterligare ökas
med i runt tal 20 miljoner kr., utgörande det belopp, varmed den innehavda
förmögenheten kommer att minskas vid begravningshjälpens avskiljande från
kassorna. Den totala bristen skulle alltså bli 130 miljoner kr.

För de 53 kassornas medlemmar utgör den redovisade bristen c:a 31 % av
medlemsavgifternas kapitalvärde och 82 % av kapitalvärdet av statens sjukdagsbidrag.
Såframt ingen ändring av de föreslagna bestämmelserna angående
statsbidraget skor, fordras alltså, för att en sjukförsäkring enligt propositionen

Aktiva.

Innehavd förmögenhet . .
Kapitaliserade värden av:

Medlemsavgifter ........

Statens medlemsbidrag . .

» sjukdagsbidrag . .
övriga bidrag ..........

Åldersfördelningen
bland
kassornas
medlemmar.

60 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

skall bil ekonomiskt hållbar, enbart för sjukpenningsförsäkringen avsevärt
högre avgifter än de, som för närvarande upptagas av sjukkassorna. Dessutom
fordras givetvis även en planmässig fondering av det överskott, som under
begynnelsetiden kommer att uppstå.

En närmare granskning av siffrorna för olika åldersklasser enligt den senast
anförda kalkylen visar, att brist föreligger i samtliga åldersklasser med undantag
av de allra yngsta. Förhållandena äro här något olika beträffande män
och kvinnor, men i genomsnitt kan man säga, att de, som inträda vid en ålder
mellan 15 och 20 år, enligt ovan gjorda förutsättningar betala ungefär tillräckligt
för sin sjukpenning, under det att alla vid högre åldrar inträdande betala
för litet. Under dessa förutsättningar kan man visserligen icke liksom här ovan
säga, att nyrekryteringen innebär en påtaglig förlust för kassorna; den kommer
emellertid icke heller att giva upphov till någon vinst, vars införande i
kalkylen skulle kunna nedbringa de ovan angivna bristsiffrorna.

Uppkomsten av brist enligt de beräkningar för vilka här redogjorts, beror
till mycket stor del på sjuklighetens tilltagande med åldern. Detta tilltagande
medför nämligen, att avgifter, som för en viss grupp av personer äro tillräckliga
att täcka kostnaderna för en sjukförsäkring, längre fram kunna bli otillräckliga,
örn det icke genom tillförseln av nya, unga gruppmedlemmar sörjes
för att gruppens medelålder hålles nere. De sjuktal, som i utredningar rörande
sjukkassereformen plägat användas, hänföra sig i allmänhet till den nuvarande
åldersfördelningen bland basso,™as medlemmar. För beräkningar rörande såväl
statsbidrag som avgifter för sjuk- och invalidförsäkring är det av vikt att
få en föreställning om, i vad mån man kan vänta sig, att denna fördelning
kommer att i framtiden förskjutas i ogynnsam riktning. Skulle detta vara
fallet, så kan man ju ej för beräkningar angående framtiden använda samma
sjuktal, som baserats på den nuvarande åldersfördelningen.

För att belysa denna fråga hava hittills endast några orienterande beräkningar
utförts, ur vilka några siffror här må anföras.

Man har utgått från medlemsbeståndet i samtliga nu registrerade sjukkassor
och antagit en konstant årlig nyrekrytering av 25,000 män och 15,000
kvinnor, med nedanstående åldersfördelning.

Inträdesålder

Antal 1 % av samtliga
nylnträdande

15—19 .......................... 40

20—24 .......................... 30

25—29 .......................... 20

30—34 .......................... 10

Dessa antaganden leda till en väsentligt lägre (och alltså för kassorna förmånligare)
medelålder för de nyinträdande, än vad som under senare år varit
vanligt.

Enligt dessa antaganden har åldersfördelningen inom medlemsbeståndet nu
samt örn 20, 40 och 60 år beräknats. Sjuktalet för en försäkring enligt propositionen,
beräknat vid de olika nyssnämnda tidpunkterna och enligt här använda
antaganden örn sjukligheten, framgår av nedanstående tabell.

År

Sjuktal

1930 .....

....... 12.5

1950 ......

....... 14.2

1970 ......

1990 .....

....... 17.2

Sjuktal i % av
1930 års sjuktal

100

114

125

138

61

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Härav framgår för det första, att ett sjuktal, baserat till avsevärd del på
de senaste ^ årens sjuklighetserfarenhet, redan vid nuvarande åldersfördelning
ställer sig åtskilligt högre än det i propositionen använda. Det framgår vidare,
att en avgift, som vid nuvarande åldersfördelning vore jämnt tillräcklig för
de löpande kostnadernas bestridande, enligt bär gjorda antaganden örn nyrekryteringen
skulle behöva höjas på grund av medelålderns ökning, så att den redan
örn 40 år vöre 25 % större än nu. Liknande slutsatser gälla beträffande det
framtida statsbidraget, till den del det utgår i förhållande till antalet sjukdagar.

I samband med beräkningarna för den kombinerade sjuk- och invalidför- inverkan av
säkringen har det även undersökts, hur en begränsning av sjukpenningsförsäk- en begränsringen
enligt propositionen till en ålder av 67 år skulle inverka på ovan anförda mn?
beräkningar. 67 “r Det

visar sig då, att den ovan påvisade bristen helt och hållet försvinner,
örn man föreskriver, att ingen sjukpenning utbetalas efter 67 år, men i övrigt
vidhåller samma förutsättningar beträffande avgifter och försäkringsvillkor
som i ovanstående beräkning för en sjukförsäkring enligt propositionen. Likaledes
visar det sig, att sjuktalets ovan påvisade ökning på grund av åldersförskjutningen
under här angiven förutsättning blir väsentligt mindre framträdande.

Stockholm den 28 april 1931.

//. Cramér.

62

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

Bilaga B till reservation av herr Ernfors
m. fl.

P. M.

till Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet i anledning
av professor H. Cramérs försäkringstekniska utredning
rörande de registrerade sjukkassornas ställning.

1. Överföringen till sjukkassorna av en fristående invaliditetsförsäkring
motiverar icke kravet på för säkring steknisk premiereserv för
sjukkasseverksamheten.

Kravet på försäkringsteknisk premiereserv för centralsjukkassorna motiveras
i professor Cramérs utredning — nedan kallad utredningen — med en
hänvisning till ett inom pensionsförsäkringskommittén ifrågasatt alternativ,
innebärande att pensionering vid invaliditet före pensionsåldern (67 år) skulle
överflyttas från pensionsförsäkringen till den frivilliga sjukkasseverksamheten.
Det framgår icke av utredningen, varför en dylik överflyttning med nödvändighet
skulle kräva att samma avgiftssystem och premiereservberäkning, som
tillämpas i fråga örn invaliditetsförsäkringen, skulle tillämpas även inom den
frivilliga sjukkasseverksamheten, där detta system av praktiska skäl näppeligen
kan tillämpas. Något logiskt bindande skäl för en dylik fordran synes
icke föreligga. En överflyttning av invaliditetsförsäkringen till sjukkassorna
kan ju tänkas ske på många olika sätt och så att säga i många olika grader.
Man kan sålunda exempelvis tänka sig, att centralsjukkassorna såsom sådana
bliva verkliga bärare av invalidförsäkringen, var och en inom sin ort. Den motsatta
ytterligheten skulle vara, örn invaliditetsförsäkringen, örn ock ekonomiskt
skild från ålderdomsförsäkringen, alltjämt centraliserades, varvid centralsjukkassorna
utan aktiv medverkan i själva försäkringsverksamheten fungerade
allenast som lokala förmedlare av densamma. Åtskilliga mellanformer mellan
dessa båda äro sannolikt också tänkbara. I vilket fall som helst motiverar den
här berörda planen knappast kravet på att sjukkassorna skola för sjukhjälpsverksamheten
kunna uppställa försäkringsteknisk premiereserv. Huru en dylik
överflyttning än kan komma att ske, vill det förefalla såsom tämligen självklart,
att för invaliditetsförsäkringen såsom sådan måste upptagas egna avgifter,
skilda från sjukkasseavgifterna ävensom att för den förra försäkringen
måste verkställas särskild premiereservberäkning utan sammanblandning med
för sjukhjälpsverksamheten avsedda medel. De båda verksamhetsgrenarna
skulle väl i förmögenhetsrättsligt hänseende vara bestämt åtskilda och den som
exempelvis hade fordran på endera grenen icke kunna göra denna gällande mot
den andra. Vid sådant förhållande är det verkligen svårt att förstå, varför det
skulle vara något hinder för att i fråga om sjukkasseverksamheten fortfarande
räkna med genomsnittspremier och vanlig riskfond. Att detta på andra håll
anses möjligt framgår av Danmarks exempel. Såsom framhållits i bilaga F.
till propositionen (sid. 192) är ju avsikten att sjukkassorna i Danmark skola
utgöra underlag för icke blott, såsom redan nu är förhållandet, invaliditetsförsäkringen
utan även ålderdomsförsäkringen. Och dock förutsättes det icke
annat än att sjukkassorna liksom hittills skulle laborera allenast med genomsnittspremier
och riskfond.

Bakom fordran på försäkringsteknisk premiereserv även för sjukhjälpsverksamheten
ligger måhända den tanken, att det skulle vara mindre ändamåls -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

63

enligt att överflytta, i en eller annan form, den offentliga invalidförsäkringen
till sjukkassor, som möjligen skulle visa sig icke vara i stånd att fullgöra sina
egna utfästelser. Härigenom skulle, menar man antagligen, jämväl för invaliditetsförsäkringen
avsatta medel kunna äventyras. 1 bilaga E. till propositionen
(sid. 202 o. f.) har närmare påvisats, varför farhågorna för de blivande centralsjukkassornas
soliditet måste anses såsom i allt väsentligt obefogade. Det
förutsättes i detta sammanhang i bilagan att centralsjukkassorna skola stå
under ständig och effektiv kontroll, så att eventuella förskjutningar i fråga
örn särskilt medlemsstockens ålderssammansättning och sjukligheten kunna i
tid mötas genom nödiga jämkningar i avgifter eller utfästelser. Därest det
anses nödigt att i själva författningen understryka detta krav på en regelbundet
fortlöpande kontroll, anvisar understödsföreningslagen 81 § en härför
lämplig utväg. I denna § stadgas beträffande pensionskassa, som registrerats
utan s. k. godkända stadgar (understödsföreningslagen 86 §), att sådan kassa
skall vara skyldig att vart femte år låta upprätta och till tillsynsmyndigheten
ingiva försäkringsteknisk utredning av kassans ställning. Nämnda utredning
skall enligt av tillsynsmyndigheten fastställda grunder upprättas av personer
med s. k. aktuariekompetens. Genom att dylik skyldighet ålades centralsjukkassorna,
skulle tillsynsmyndigheten i de avlämnade utredningarna erhålla ett
starkt stöd för genomdrivande, vid behov, av nödiga jämkningar i fråga om
kassornas avgifter eller utfästelser.

Därest en sådan bestämmelse införes i kungörelsen, torde vara lämpligt, att
det tillika stadgas, att sådan försäkringsteknisk utredning alltid skall upprättas
genom tillsynsmyndighetens försorg. Endast härigenom skulle säker
garanti vinnas för att utredningarna upprättades efter tillfredsställande och
fullt likformiga grunder. På detta sätt skulle också tillsynsmyndigheten erhålla
en synnerligen värdefull inblick i de olika kassornas ställning, deras arbetssätt
samt sätt att tillämpa kungörelsens olika bestämmelser. Liksom förhållandet
f. n. är beträffande avgiftsberäkningar för sjukkassor borde vidare de
femåriga utredningarna av centralsjukkassornas ställning helst utföras som
tjänsteärenden utan någon direkt kostnad för resp. sjukkassor. Upprättandet
av dessa utredningar skulle med andra ord ingå som ett led i den allmänna
tillsynen över sjukkasseväsendet. Någon mera betydande utgift för statsverket
skulle det sannolikt icke bliva fråga örn. Räknar man med ett antal av 25—30
centralsjukkassor, torde kostnaden icke komma att uppgå till mer än 8- å 10,000
kronor i genomsnitt per år.

2. Några erinringar nied hänsyn lill skiftningarna i begreppet

»sjukdom».

Det måhända allvarligaste hindret för en försäkringsteknisk beräkning av
sjukriskerna inom en på frivillighet grundad sjukkasseverksamhet är att uppfattningen
rörande begreppet »sjukdom» kail skifta icke blott från en sjukkassa
till en annan utan även från en tid till en annan. Särskilt denna senare
omständighet gör en premiereservberäkning för sjukhjälpsverksamheten minst
sagt vansklig. En faktor av betydelse i detta hänseende, som tydligen icke
beaktats i utredningen, är den förändrade ställning, som sjukkassorna på allra
•sista tiden börjat intaga till frågan örn sjukhjälp vid efter sjukdom kvarstående
invaliditet. Tidigare hava sjukkassorna i allmänhet varit benägna att giva bestämmelserna
angående sjukhjälpstiden den vidast möjliga tolkning. Sjukhjälp
har sålunda ofta utgivits även efter det sjukdomstillståndet såsom sådant upphört
och verklig invaliditet varit för handen. Det har t. o. m. ganska ofta förekommit,
att sjukhjälp emot sjukkasselagens bestämmelser även lämnats vid
fall av ren ålderdomssvaghet. Den här berörda utvidgningen av sjukkassornas
understödsverksamhet sammanhänger också därmed, att sjukkassorna icke i

64

Sammansatt stats- och andra lagutshotts utlåtande Nr 8.

allmänhet lämna läkarvård. Vid akuta sjukdomsfall, som drabbat invalida
och ålderstigna medlemmar, hava därför sjukkassorna ansett sig nödsakade att
i stället lämna dem sjukhjälp i penningar.

Tillsynsmyndigheten har konsekvent sökt inom sjukkasseverksamheten
genomföra en bestämd avgränsning mellan sjukdom och invaliditet, varvid som
princip uppställts, att sjukkassornas understödsplikt skall upphöra icke allenast
vid efter sjukdom kvarstående defekter utan även vid sådant kropps- eller
sinnestillstånd, som övergått i stadigvarande ohälsa, vilken icke kan genom
sjukvårdande verksamhet påverkas till förbättring. A priori skall sådant icke
sjukhjälpsberättigande tillstånd anses vara för handen för den, vilken såsom
varaktigt oförmögen till arbete tillerkänts pension enligt allmänna pensionsförsäkringslagen.
Dessa tillsynsmyndighetens strävanden hava först under de
senare åren börjat mötas med förståelse från sjukkassornas sida, vartill
otvivelaktigt i främsta rummet bidragit, att sjukkassorna samtidigt hårt pressats
av den under dessa år betydligt stegrade sjukdomsfrekvensen. En psykologisk
företeelse, som städse möter i fråga örn den frivilliga sjukkasserörelsen,
är också, att bedömningen av understödsfallen till en viss grad påverkas av
kassornas ekonomi. Är kassans ekonomi jämförelsevis god, blir gärna bedömningen
mera »liberal» än örn kassan har svårt att få verksamheten att gå ihop.
Jämförelsevis lättast var givetvis denna princip att genomföra för de sjukkassor,
som lämna sjukhjälp, visserligen utan begränsning i fråga örn en oell
samma sjukdom, men endast för en viss kortare tid (90 eller 100 dagar) per
år. Under trycket av den stigande sjukligheten har emellertid principen börjat
mer och mer tillämpas även inom sjukkassor, som icke tillämpa några begränsningar
i fråga örn sjukhjälpstiden.

Den här anförda tolkningen av sjukkassornas understödsplikt i fall av
invaliditet eller kvarstående defekt har genom skilda utslag gillats av regeringsrätten
(se exempelvis regeringsrättens årsbok 1927 Nr 131 och 1929 Nr
117 och 118).

Uppenbart är, att denna begränsning, som först under den allra sista tiden,
ehuru långt ifrån allmänt, börjat tillämpas, först efter hand kommer att göra
sig märkbar i fråga om sjukfrekvensen och i endast mycket ringa grad kunnat
påverka de nuvarande sjuktalen. I den mån grundsatsen mera allmänt kommer
till genomförande inom hela sjukkasserörelsen, kommer emellertid detta att i
väsentlig grad reducera värdet av sjukkassornas utfästelser. Såsom bevis för
vilken betydelse denna fråga har kan anföras, att en undersökning, som för
några år sedan gjordes för Eskilstunakassan, vilken kassa som bekant lämnar
sjukhjälp under obegränsad sjuktid, utvisade att, örn denna s. k. invalidsjuklighet
frånskiljdes, kassans sjukhjälpsutfästelser skulle minskas med i runt tal
30 %. Ett annat exempel har man från sjukkassan Vänfast här i Stockholm.
I samband med nedskärningen av sjukhjälpstiden till tre år för samma sjukdom
verkställdes i kassan en utrensning av alla sådana fall, där invaliditet i
ovan antydd mening konstaterades föreligga. På detta sätt gjordes inskränkningar
i understödsrätten i 262 fall, representerande ett kapitalvärde av c:a
1 milj. kronor.

Betydelsen av den här påpekade omständigheten erkännes indirekt i utredningen,
då det framhålles, att den påvisade bristen i sjukkassornas tillgångar
skulle helt försvinna, därest sjukpenning överhuvudtaget icke utbetaltes efter
67 års ålder. Med detta erkännande har också angivits den väg, varpå hela
frågan örn sjukkassornas kapitalreserver skulle bringas ur världen. Kommer,
såsom i utredningen ifrågasattes, en särskild invaliditetsförsäkring till stånd,
och bli de understöd, som denna bereder, skäliga, blir det ju endast en naturlig
sak att begränsa sjukkassornas understödsverksamhet i vad den avser beredandet
av sjukpenning till åldrarna intill 67 år. Efter denna ålder skulle allt

65

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

understöd, vare sig- permanent eller endast övergående, belasta invalidförsäkringen.
Att innan en dylik särskild invalidförsäkring genomförts förbjuda
sjukkassorna att efter fyllda 67 år lämna sjukpenning synes icke kunna ifrågakomma.
Icke alla som fyllt 67 ar äro ju arbetsoförmögna. Såsom arbetsföra
kunna de ju icke erhålla pension — annat än ålderspension — och skulle sålunda
vid tillfälle av övergående sjukdom stå utan understöd.

En annan omständighet, som icke heller kunnat vid utredningen beaktas,
är att sjukkassorna pa sina hall självmant börjat införa begränsningar i fråga
örn rätten till sjukhjälp vid olycksfall i arbete. Endast under den gångna delen
av innevarande år hava sålunda sjukkassor — väsentligen s. k. fabrikssjukkassor
— med tillhopa c:a 13,000 medlemmar genom stadgeändring väsentligen
begränsat sin skyldighet att i dylika fall lämna sjukhjälp. Om ock i
den man denna grundsats mera allmänt genomföres kommer även härigenom
sjukkassornas utfästelser och därmed också deras behov av kapitalreserver att
minskas.

3. Några erinringar i fråga om beräkningsgrunderna.

Det är att beklaga, att i utredningen icke lämnats några närmare upplysningar
rörande de grunder, enligt vilka beräkningarna utförts. Sålunda känner
man icke vare sig den räntefot eller dödlighetstabell, som därvid kommit till
användning. Vidare hava icke heller anförts de sjuktal, från vilka utredningen
utgår. Det förutsattes^ emellertid att i dessa hänseenden inga reella invändningar
äro att göra. På en punkt äro dock beräkningsgrunderna icke hållbara.
De 33 lokala sjukkassor, som angivits såsom särskilt undersökta, utgöra nämligen
i det allra närmaste raka motsatsen till ett representativt urval. Samtliga
dessa kassor på en enda när — en typisk fabrikssjukkassa — höra nämligen
hemma i städerna och framför allt de större städerna. Härtill kommer att dessa
kassor i allmänhet hava en vida längre sjukhjälpstid och sämre ekonomi än
övriga lokala sjukkassor, framför allt dem på landsbygden. Såsom belysande
för vad ett dylikt felaktigt urval kan betyda för beräkningens resultat må
anföras följande siffror angående sjuktalet i genomsnitt per medlem år 1929:

i de undersökta 33 lokala sjukkassorna 12.12

i de icke undersökta 1,126 » » g-97

i samtliga 1,159 » » lO.is

Sjuktalet år 1929 var sålunda i de 33 undersökta sjukkassorna 35 % högre
än i de övriga och 19 % högre än i de lokala sjukkassorna i gemen.

Vad därefter beträffar de utförda beräkningarna är det särskilt i följande
tvenne hänseenden, som utredningen måste anses giva en missvisande bild av
sjukkasserörelsens nuvarande ekonomiska ställning.

a) Sjukkasseavgif terna hava icke kunnat anpassas efter den nuvarande sjukligheten.
Allbekant är och medgives även i utredningen, att sjukligheten sedan
år 1926 varit väsentligt högre än vad tidigare konstaterats. På grund härav äro
icke i allmänhet de nuvarande sjukkasseavgifterna, som fastställts på grundval
av avsevärt lägre sjuklighet, anpassade efter det nuvarande läget. Tillsynsmyndigheten
har dock haft sin uppmärksamhet riktad på förhållandet och vidtagit
förberedelser för en allmän justering uppåt av sjukkassornas avgifter. Då
sjukkassereformen hela tiden stått på dagordningen, hava dock åtgärderna i
denna riktning blivit tillsvidare undanskjutna. Skulle emellertid icke heller i
år en ny sjukkasselagstiftning komma till stånd, lära åtgärder omedelbart
komma att vidtagas för att få sjukkassornas avgifter anpassade efter den nuvarande
sjukligheten. Det blir därför missvisande om man, såsom i utredningen
skett, sammanställer den nuvarande sjukligheten med de nuvarande, för en
väsentligt lägre sjuklighet anpassade avgifterna. För att giva rättvisa åt det
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 2 avd. 4 haft. (Nr 8.) loos si 5

66

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8.

nu tillämpade avgiftssystemet måste beräkningen göras icke på grundval av nu
gällande avgifter utan på grundval av de avgifter, som krävas av den förändrade
sjukligheten och som också måste genomföras, i eller utan samband med
en effektiv sjukkassereform. I det försök till en korrigerad uppställning över
sjukkassornas aktiva och passiva, som göres i det följande, hava därför avgifterna
uppräknats i förhållande till nuvarande sjuklighetserfarenhet, d. v. _s.
med 15 %. Kapitalvärdet av en dylik avgiftsförhöjning har beräknats till
37.7 miljoner kronor.

b) Hänsyn har icke tagits till avgången. I en frivillig sjukkasseverksambet
som den svenska, där sjukkassorna äro direkt förhindrade att vid avgång i
någon form återbetala någon del av de erlagda avgifterna, är det icke möjligt
att bortse från avgången vid uppgörandet av kassornas ställning. Genom att
bortse härifrån blir ju bristen, i förekommande fall, väsentligt större än den
verkliga. Att det här rör sig örn en faktor av verklig betydelse framgår Ju
därav, att antalet avgångna sjukkassemedlemmar (exkl. döda) år 1929 uppgick
till 37 %o av medlemssiffran. Trots den knappa tid, som stått till förfogande,
har ett försök gjorts att beräkna, i vilken grad den beräknade ställningen förändras,
örn hänsyn tages även till avgången. Dessa beräkningar hava visserligen
utförts enligt en metod, som endast har begränsad användning,1) men som
dock ger en ganska tydlig föreställning örn avgångens inverkan på utfästelsernas
kapitalvärden. Vid beräkningen hava använts vissa koefficienter för sannolikheten
att en medlem avgår av annan anledning än dödsfall (frivillig avgång),
vilka framkommit vid en i början av innevarande år företagen undersökning
rörande avgången i 34 lokala kassor och 8 rikskassor. Resultatet av undersökningen
har blivit, att kapitalvärdet av utfästelserna minskas med ej mindre än
28 %, örn hänsyn tages till frivillig avgång. Då emellertid det sålunda funna
relationstalet måhända icke är tillämpligt på samtliga sjukkassor, har vid omräkningen
använts ett något lägre procenttal, eller 25.

På grund därav att urvalet av lokala sjukkassor, på sätt ovan anförts, icke
är representativt, hava vidare uppstått följande felkällor vid beräkningarna av
samtliga sjukkassors balansställning:

1) genomsnittliga sjukpenningen har blivit för högt beräknad; skillnaden
torde uppgå till minst 10 %.

2) genomsnittliga sjukhjälpstiden har enligt verkställd undersökning blivit
11 % för högt beräknad. Sjukpenningens kapitalvärde minskas genom dessa
båda faktorer med 58.9 milj. kronor.

3) moderskapspenningen har beräknats för högt men moderskapsfrekvensen
för lågt, vilka båda fel dock synas i det närmaste uppväga varandra.

4) förvaltningskostnaden har beräknats för högt.

5) förmögenheten har blivit 5.7 milj. kronor för lågt beräknad.

6) medlemsavgiften samt statsbidraget hava upptagits till för höga belopp;
medlemsavgifternas kapitalvärde minskas härigenom med 34.7 milj. kronor.

7) »övriga bidrag» hava upptagits med 3.8 milj. kronor för lågt belopp.

4. Ett försök till en uppställning av sjukkasserörelsens aktiva och passiva.

Med utgångspunkt från vad ovan anförts har ett försök gjorts att uppställa
en tablå över sjukkasserörelsens aktiva och passiva, där de ovan anförda felén
i görligaste måtto borteliminerats. På grund av den knappa tiden torde vissa
av de här anförda talen få anses äga endast approximativ giltighet. I allt fall
torde emellertid sammanställningen — därest man överhuvudtaget skulle gå
med på kravet på försäkringsteknisk premieberäkning — giva en mera riktig
föreställning örn sjukkasseverksamhetens ekonomiska ställning än den som
lämnats i utredningen.

'') Se t. ex. X envi (''in e Congrés International d’Aktu arnes, Rapport F—G, sid. 42—43-(uppsats
av Dr. Wagner, Wien).

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 67

Resultatet av den verkställda omräkningen framkommer i följande sammanställning: Samtliga

kassor
milj. kr.

Passiva.

Kapitaliserade värden av:

sjukpenning ..............

moderskapspenning........

förvaltningskostnader......

390.9

4.6

33.i

Summa passiva 428.6

Aktiva.

Innehavd förmögenhet

Kapitaliserade värden av:

medlemsavgifter ..........

statsbidrag ..............

övriga bidrag ............

Saldo: brist......._.......

» » begravningsfond

............. 34.9

............. 289.3

............. 44.5

............. 16.o

Summa aktiva 384.7

............. 43.9

............. 19.8

Summa brist 63.7

Enligt den företagna omräkningen skulle således den totala kristen utgöra
■endast 63.7 eller i runt tal 6''4 milj. kr. i stället för 188 milj. kr. enligt utredningen.
Härvid har dock icke tagits i betraktande den inverkan på sjukhjälpsutfästelsernas
kapitalvärde, som kan väntas bliva följden av den i det föregående
anförda tendensen till invaliditetssjukdomarnas avskiljande samt begränsningen
i fråga örn sjukhjälp viel olycksfall i arbete. Vöre det möjligt
.att beräkna värdet av dessa båda begränsningar av sjukhjälpsutfästelserna,
skulle bristen ytterligare betydligt nedgå.

De i denna P. M. anförda försäkringstekniska beräkningarna hava verkställts
av direktören i sjukkassan Vänfast fil. lic. Edv. Tegendal och förste
.amanuensen fil. kand. Ragnar Engström.

Stockholm i maj 1931.

Theofil Andersson.