Statsutskottets utlåtande Nr 90.
1
Nr 90.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1931 kl. 1 e. m
Utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rikt»
linjer för avlämnande till riksdagens revisorer av räken
skaper
m. m.
(Ira avd.)
Genom en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
(nr 155), vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling,
har Kungl. Majit, under åberopande av vid propositionen fogat
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, lämnat
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över vissa av departementschefen i
berörda statsrådsprotokoll angivna riktlinjer för avlämnande till riksdagens
revisorer av räkenskaper m. m.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Departementschefen har inledningsvis anfört följande:
»I sin år 1929 avgivna berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929 hemställde riksdagens revisorer
under § 1, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder för revision av bestämmelserna
rörande revisorernas granskningsrätt i syfte att — i samband
med en begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar
att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag — rätten att från statsunderstödda institutioner
i erforderlig utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper, protokoll
och handlingar måtte åt revisorerna tryggas.
I anslutning till denna hemställan har riksdagen i skrivelse den 2 maj
1930, nr 175, under punkten 1 anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
närmare utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning
av vad riksdagens revisorer sålunda anfört beträffande revisorernas
gransknin gsr ätt.
På grund av Kungl. Maj:ts remiss den 23 maj 1930 hava statskontoret
och riksräkenskapsverket den 1 november 1930 gemensamt inkommit med
utredning och förslag i anledning av riksdagens sålunda gjorda framställning.
Sedan tillfälle beretts styrelserna för svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund att yttra
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 38 höft. (Nr 90.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Gällande bestämmelser
rörande statsrevisorernas
granskning.
sig i ärendet såvitt frågan berör statsbidrag till kommunala eller andra
ieke-statliga ändamål, hava utlåtanden avgivits av styrelsen för svenska
landstingsförbundet den 18 december 1930, av styrelsen för svenska stadsförbundet
den 9 januari 1931 och av styrelsen för svenska landskommunernas
förbund den 5 februari 1931.»
Departementschefen har härefter meddelat en översikt över gällande
bestämmelser angående statsrevisionens granskningsemråde samt rörande
tillhandahållande åt statsrevisionen av räkenskaper, räkenskapssammandrag
och förvaltningsberättelser m. fl. handlingar och därvid framhållit,
att enligt riksdagsordningen § 72 hade riksdagens revisorer att enligt
regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning. Varje revision skulle enligt samma grundlagsstadgande
omfatta ett räkenskapsår. I regeringsformen berördes emellertid
statsrevisionens verksamhet endast i § 107, varest stadgades, att det,
oaktat den av riksdagens utskott eller revisorer förrättade generella översikt
av statsmedlens utdelning, borde åligga vederbörande ämbetsmän att.
verkställa den speciella revision, som dem i kraft av deras ämbetsbefattning
tillkomme.
I nu gällande instruktion för riksdagens revisorer, av Kungl. Maj:t
kungjord den 22 maj 1925 (nr 144), stadgades under § 12:
»Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:
a) de för räkenskapsår avslutade, av föregående revisorer icke granskade
räkenskaper över alla medel, som genom allmänna bidrag tillkommit
eller genom traktater med främmande makter riket tillflutit;
b) de av statskontoret samt av alla övriga vederbörande verk, myndigheter
och inrättningar i föreskriven ordning avgivna årsberättelser över
tillståndet och styrelsen av de under deras förvaltning stående delar av
statsverket;
c) alla de kungl, brev, protokoll och handlingar, på vilka nämnda räkenskaper
och berättelser grunda sig.»
Anförda bestämmelser i instruktionen för statsrevisorerna vore, framhåller
departementschefen, emellertid icke normerande för dem, som hade
att redovisa inför revisorerna. Härom hade tid efter annan särskilda bestämmelser
utfärdats av Kungl. Maj:t.
De grundläggande föreskrifterna i detta avseende vore, erinrar departementschefen
vidare, meddelade i Kungl. Maj :ts cirkulär den 14 augusti
1841 (nr 36, s. 4) till samtliga förvaltande verken angående deras åligganden
i och för revisionen av statsverkets styrelse och förvaltning.
I detta cikulär stadgades i punkterna l:o—4:o och 9:o följande:
l:o. För alla medel, av vad beskaffenhet som helst, ordinarie eller
extra ordinarie, som genom allmänna bidrag tillkommit, eller genom traktater
med främmande makter riket tillflutit, avlägges räkenskap utav
vederbörande, på vilka sådant beror, inom föreskrivne tider och vid det
ansvar, författningarne för underlåtenhet därav stadga.
2:o. Alla dessa räkenskaper med därtill hörande kungl, brev, protokol -
3
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
ler och handlingar, utan undantag, innefatta den allmänna redovisningen
för statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.
3:o. Uti årligen avslutande rikshuvudbok sammandrages denna redovisning
och samteliga specialräkenskaperne utgöra dess verifikationer.
4 :o. Denna allmänna redovisning för statsverkets tillstånd, styrelse
och förvaltning utgör föremålet för rikets ständers revisorers granskning
i den ordning grundlagarne stadga och förmå.
9:o. Jämte rikshuvudböckerna för de år, som utgöra föremål för varje
revision, överiämne statskontoret till revisorerne alla sina övriga räkenskaper,
protokoll och handlingar för samma år; och skola de övrige förvaltande
verkens räkenskaper med därtill hörande verifikationer, protokoller
och handlingar likaledes revisorerne tillhandahållas, då de av dem
äskas.
Såsom ett komplement till sistnämnda stadgande vore, framhåller departementschefen,
att anse Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 oktober 1848
(nr 48, s. 3) till de penningförvaltande verk i huvudstaden, vilkas räkenskaper
granskades av rikets ständers revisorer, genom vilket cirkulär förordnades,
att de hos verken förda journaler eller anteckningsböcker över
influtna och utgivna medel för de år, som varje revisionsförrättning omlattade,
skulle, då sådant äskades, meddelas revisorerna.
Några ytterligare direkta bestämmelser, som reglerade själva granskningsmaterialets
omfattning, funnes icke. I detta sammanhang har departementschefen
ansett sig dock böra erinra, dels att i 1841 års cirkulär
(punkten 12:o) förutsattes att de räkenskaper, som överlämnades till statsrevisionen,
hörde under kammarrättens granskning, dels ock att i nu gällande
instruktion för riksdagens revisorer, § 13, stadgades, att skulle en
eller flera av de till statsrevisionen hörande räkenskaper och handlingar
befinnas ofullständiga eller icke hava undergått vederbörlig revision,
böra revisorerna det oaktat underkasta även dessa räkenskaper och handlingar
den granskning, som omständigheterna medgåve.
Till belysning av granskningens omfattning har departementschefen
vidare återgivit följande stadgande ur instruktionen för statsrevisorerna
§ 14:
»Vid revisionen av statsverket skola revisorerna efterse och granska,
huruvida utgifterna överensstämma med stater och författningar eller
eljest meddelade bestämmelser samt huruvida de av Kungl. Majit meddelade
beslut, på vilka gjorda utbetalningar grunda sig, äro försedda
med vederbörlig kontrasignation.
Vidare skola revisorerna tillse, örn inkomsterna på rätta tider och till
riktiga belopp influtit i statens kassor; huru vederbörande, åt vilka uppbörden
av statens inkomster och kontrollen över denna uppbörd anförtrotts,
fullgjort sina skyldigheter; vilka åtgärder blivit vidtagna med
avseende på möjligen inträffade propriebalanser; och i övrigt allt som
till ett tillförlitligt omdöme örn statsverkets tillstånd och förvaltning kan
anses erforderligt; och böra revisorerna, utan att, så vitt omständigheterna
medgiva, förbigå detaljerna, huvudsakligen granska dispositionerna,
förvaltningen och resultaten på det hela.»
4
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
För bedömande av omfattningen av statsrevisionens granskningsområde
vore även av betydelse bestämmelserna om avgivande av för revisionen
avsedda förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag.
Elter att hava redogjort för tidigare bestämmelser örn dylika förvaltningsberättelser
har departementschefen, beträffande den nu gällande
kungörelsen den 23 maj 1884 (nr 27) angående skyldighet för vederbörande
verk och inrättningar att i oell för deras räkenskapers granskning av
riksdagens revisorer avgiva berättelser och räkenskapssammandrag, erinrat
örn, att densamma tillkom på grund av en riksdagens skrivelse
den 11 maj 1884, i vilken skrivelse riksdagen — med anledning av uttalanden
i 1883 års statsrevisorers berättelse — meddelade, att åtskilliga
verk underlåtit att till revisorerna avgiva berättelser m. m., enär verken
icke ansett sig vara att hänföra till sådana penningförvaltande verk, som
i då gällande förordningar omförmäldes. Riksdagen uttalade vidare, att
föreskriften örn avgivande av räkenskapssammandrag utan tvivel borde
åligga alla de verk och inrättningar, vilka åtnjöte statsanslag och för
vilkas medelsförvaltning alltså redogjordes i revisorernas berättelse.
Enligt 1884 års kungörelse ålåge det ej allenast statskontoret och alla
övriga centrala förvaltande verk utan även de allmänna inrättningar,
vilka åtnjöte statsanslag och vilkas räkenskaper överlämnades till granskning
av riksdagens revisorer, att jämte förvaltningsberättelser avgiva
räkenskapssammandrag, avfattade i samma form, som i berättelsen angående
näst föregående statsrevision begagnats.
I anledning av framställning av 1909 års statsrevisorer anhöll riksdagen
i skrivelse den 9 april 1910, nr 66, att Kungl. Majit ville taga under
övervägande, vilka åtgärder kunde vara erforderliga för att samtliga
verk och inrättningar, som åtnjöte statsanslag och vilkas räkenskaper
överlämnades till granskning av riksdagens revisorer, måtte avgiva sådana
berättelser och räkenskapssammandrag, som omförmäldes i kungörelsen
den 23 maj 1884.
Genom kungörelse den 14 oktober 1910 (nr 113, s. 2) förordnade därefter
Kungl. Majit, att den i kungörelsen den 23 maj 1884 föreskrivna
skyldigheten för vederbörande verk och inrättningar att i och för deras
räkenskapers granskning av riksdagens revisorer avgiva berättelser och
räkenskapssammandrag skulle gälla samtliga verk och inrättningar, som
åtnjöte statsanslag.
Frågan örn statsrevisorernas granskningsrätt upptogs, fortsätter departementschefen,
till behandling av statsrevisorerna i deras år 1929 avgivna
berättelse.
Efter att hava erinrat örn de i ämnet gällande bestämmelserna hade
revisorerna anfört följande!
»Enligt revisorernas mening är det av stor betydelse att revisorerna i
sin granskningsverksamhet ej avgränsas till allenast en kontroll över de
anslag, som utgå till den egentliga statsförvaltningen. Tillsynen över
5
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
ått de betydande statsbidrag, som numera lämnas, fä en ändamålsenlig
användning, måste ock vara en viktig revisorsuppgift.
Genom 1910 års kungörelse synes också hava avsetts att undanröja en
tidigare förefintlig tvekan rörande rätten för statsrevisorerna att granska
statsunderstödda verk och inrättningar. Emellertid lämnar denna kungörelses
avfattning rum för olika tolkningar och särskilt synes det vara
ovisst vad som bör innefattas under begreppet Verk och inrättning’1,
t. ex. huruvida därmed avses även skoldistrikt, hushållningssällskap,
skogsvårdsstyrelser, statsunderstödda föreningar och andra sammanslutningar
av olika slag etc. Någon tvekan rörande revisorernas allmänna
befogenhet att granska statsunderstödda företag måste ock yppas med
hänsyn till vissa uttalanden, som under de senare åren gjorts från riksdagens
sida i detta ämne. Revisorerna vilja i sådant hänseende erinra
dels att riksdagen år 1925 funnit nödigt att såsom särskilt villkor för
statsbidrag till privatläroverken uppställa den fordran, att dessa läroanstalter
skola vara skyldiga att på anfordran tillhandahålla revisorerna
sina räkenskaper, dels ock att riksdagen år 1928 funnit särskild föreskrift
erforderlig därom att revisorerna skulle äga granska de kungliga
teatrarnas verksamhet. Jämväl synes det av statsutskottet år 1928 avgivna
utlåtandet (nr 41) i anledning av herr Bärgs motion angående ändrade
bestämmelser rörande omfattningen av riksdagens revisorers granskningsrätt
ägnad att ingiva tvekan rörande gränserna för revisorernas
granskningsbefogenhet.
Vad nu anförts torde visa att behov föreligger att i detta hänseende
erhålla förtydligande föreskrifter. Givetvis måste granskningen av
själva den egentliga statsförvaltningen bliva det centrala i revisorernas
arbete. Vid sidan härav framstår likvisst kontrollen över den ändamålsenliga
användningen av de statsmedel, som i alltjämt växande belopp
utgå till icke statliga verksamhetsgrenar — kommunala och andra
.— sorn en viktig angelägenhet. Av betydelse måste emellertid vara att
revisorerna för sådana fall äro tillförsäkrade tillgång i erforderlig utsträckning
till vederbörande institutions räkenskaper, även örn denna
del av revisionens arbete måste bliva av tämligen begränsad omfattning
och endast kunna komma i fråga då särskild anledning härtill yppas.
Frånsett den påtalade otydligheten i hithörande bestämmelser, kan det
ej heller förnekas, att de stadganden som gälla beträffande tillhandahållandet
av räkenskaper åt revisorerna framstå som tämligen föråldrade.
Själva liuvudförfattningen i ämnet utgöres av 1841 års alltjämt gällande
cirkulär. I sin ålderdomliga form torde detsamma numera vara mindre
väl ägnat att utgöra norm för vederbörandes skyldigheter i förevarande
hänseende. Detsamma gäller i ej mindre grad övriga författningsbestämmelser
i ämnet. Den i 1884 och 1910 års författningar stadgade skyldigheten
för samtliga verk och inrättningar, som åtnjuta statsunderstöd, att
till finansdepartementet insända berättelser och räkenskapssammandrag
tillämpas sålunda endast i mycket begränsad utsträckning. Något annat
är knappast heller möjligt med nuvarande mångfald av statliga och
statsunderstödda verk och inrättningar. Bestämmande för vilka institutioner,
sein skola insända förvaltningsberättelser och röken skapssamöiandrag,
har alltmer blivit deras förekomst i det tabellverk med ekonomiska
tablåer från olika delar av förvaltningen, vilket numera utbrutits ur
1 Anmärkas bär, att under det 1884 urs kungörelse innehöll uttrycket »allmänna verk
och inrättningar», ordet »allmänna» uteslutits ur 1910 års kungörelse.
Riksdagens
skrivelse den
2 maj 1930.
6 Statsutskottets utlåtande Nr 90.
den egentliga revisionsberättelsen och tryclces separat som en del II av
densamma. Med senaste tidens strävan att inskränka denna del av berättelsen
har också behovet av ifrågavarande förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag
förminskats.
Den revision av nu gällande bestämmelser (1841 års cirkulär och 1884
och 1910 års kungörelser), som alltså enligt revisorernas mening framstår
som behövlig för undanröjande av nu rådande oklarhet och ovisshet,
bör å ena sidan gå ut på en inskränkning av antalet statsunderstödda
institutioner, som för närvarande skola avlämna förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag, samt å andra sidan ett förtydligande av
stadgandena örn revisorernas rätt att infordra räkenskaper. Skyldigheten
att insända förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag skulle
alitsa kunna i huvudsak inskränkas till de verk och inrättningar, som
för närvarande finnas upptagna i del II av revisionsberättelsen, dock
med skyldighet för övriga statsunderstödda institutioner att vid anfordran
ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag till förfogande.
I avseende å revisionens rätt att infordra räkenskaper, erfordras en bestämmelse
av innehåll att, där på grund av Kungl. Maj:ts eller riksdagens
beslut anslag utgår av statsmedel, den, som åtnjuter anslaget, skall
vara skyldig att på begäran av riksdagens revisorer tillhandahålla dem
sina räkenskaper för granskning ävensom de protokoll och handlingar,
på vilka nämnda räkenskaper grunda sig. Skyldigheten skulle allenast
omfatta räkenskaper, protokoll och handlingar i vad dessa avse användningen
av det lämnade statsanslaget.
Såsom ovan angivits är ifrågavarande rätt endast avsedd att användas
då särskild anledning härtill finnes. Stadgandets utfärdande vore
dock av värde såsom ett förtydligande av statsrevisorernas befogenheter
i förevarande avseende. Revisorerna våga hysa den uppfattningen att en
uttrycklig bestämmelse härom skall i sin mån kunna bidraga att förebygga
missbruk av och misshushållning med lämnade statsbidrag. I de
fall da undantag fran ifrågavarande skyldighet anses böra förekomma
bör detta uttryckligen angivas i samband med anslagets beviljande.»
Unner åberopande av vad salunda anförts hane revisorerna, såsom redan
inledningsvis nämnts, hemställt, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder för
revision av ifrågavarande bestämmelser i syfte att — i samband med en
begränsning av skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar
att årligen till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag
— rätten att från statsunderstödda institutioner i erforderlig
utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper, protokoll och
handlingar måtte åt revisorerna tryggas. I
I sin förut nämnda skrivelse den 2 maj 1930, nr 175, hade riksdagen
(under punkten 1) — efter att hava återgivit revisorernas uttalande —
an lort, att med hänsyn dels till otydligheten i nu gällande bestämmelser
örn den befogenhet, som tillkomme riksdagens revisorer, dels till den ökade
omfattning, varmed statsbidrag numera utginge till icke statliga institutioner,
åtgärder i av revisorerna föreslaget syfte syntes böra vidtagas.
Riksdagen hade därför anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
Statsutskottets utlåtande Nr 90. 7
närmare utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av vad
revisorerna anfört beträffande deras granskningsrätt.
I fråga om innebörden av de förut anförda, nu gällande författnings- statskontoret
bestämmelserna angående statsrevisionens arbetsuppgifter och granskningsmaterial
hade, framhåller departementschefen, statskontoret och riksräkenskapsverket
i sitt i ärendet avgivna utlåtande uttalat, att det särskilt
av stadgandena i 1841 års cirkulär, punkterna 3:o och 4:o — syntes
ämbetsverken tydligt framgå, att.på grund av sagda bestämmelser för närvarande
icke förelåge skyldighet för andra institutioner än statens egna
verk och inrättningar av olika slag att tillhandahålla revisorerna sina r äkenskaper
med därtill hörande handlingar. Den statsrevisorerna tillförsäkrade
rätten att granska redovisningen av alla statsmedel utövades i
och genom revisionen av själva statsräkenskapen. I och med att statsbidrag
utgivits av vederbörande statsmyndighet, hane statsverkets befattning
med medlen upphört. Vad anginge avlämnandet av förvaltningsberättelser
och räkenskap ssammandrag, kunde visserligen
den i 1910 års nyssberörda kungörelse använda formuleringen anses tyda
på, att även icke-statliga institutioner, som åtnjuta statsanslag, skulle falla
in under åläggandet ifråga. Vad som föregått tillkomsten av kungörelsen
gåve emellertid vid handen, att endast sådana verk och inrättningar
åsyftats, vilkas räkenskaper överlämnades till granskning av statsrevisorerna.
Att enskilda institutioner, vilka ej behövde avgiva räkenskap
till statsrevisionen, skulle avlämna särskilda förvaltningsberättelser och
räkenskapssammandrag vore givetvis ock föga ändamålsenligt. På sätt
1929 års statsrevisorer framhållit, borde snarare åliggandet att upprätta
räkenskapssammandrag vara mera begränsat än skyldigheten att tillhandahålla
revisorerna själva räkenskapen.
Beträffande den ifrågasatta revisionen av bestämmelserna örn skyldighet
att tillhandahålla statsrevisorerna räkenskaper med därtill hörande
handlingar hade ämbetsverken därefter anfört följande:
»Vid bedömandet av den föreliggande huvudfrågan — örn statsrevisionen
bör omfatta även den förvaltning, som utövats av statsbidrag tilldelade
icke-statliga institutioner ävensom enskilda — bör till en början
tagas under övervägande, huruvida den ifrågasatta utvidgningen av
granskningsområdet är förenlig med grundlagens bestämmelser örn statsrevisionens
uppgifter. Beträffande detta ämne torde det dock icke ankomma
på ämbetsverken att avgiva yttrande.
Av 1929 års revisorers uttalande synes framgå, att revisorerna åsyftat
att under sin granskning inrymma jämväl kommunala samfälligheters
förvaltning. Särskilt hava revisorerna pekat på skoldistrikten. Då riksdagen
i sin skrivelse i ämnet inledningsvis påpekat ovissheten om revisorernas
befogenhet att granska ''statsunderstödda företag’ och i motiveringen
för sitt beslut åberopat den omfattning, vari statsbidrag utgår till
''icke-statliga institutioner’, synas emellertid dessa ordasätt närmast tyda
på, att kommunerna icke åsyftats. Enär riksdagens skrivelse ansluter
8
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
sig till statsutskottets utlåtande i ärendet (nr 80) är i detta sammanhang
även av betydelse den motivering, varmed samma utskott år 1928 i sitt
ovanberörda, av riksdagen bifallna utlåtande avstyrkte då föreliggande
motion rörande omfattningen av statsrevisorernas granskningsrätt. Utskottet
uttalade nämligen, bland annat, att i den mån motionärens förslag
kunde anses gå ut på en eventuell utvidgning av statsrevisorernas
granskningsverksamhet beträffande statsanslag till kommuner, landsting
med flera, utskottet ville framhålla, att någon mera allmän utökning av
de befogenheter, som i detta hänseende kunde med redan gällande bestämmelser
tillkomma riksdagens revisorer, icke torde vara av förhållandena
påkallad.
För egen del få ämbetsverken framhålla, att det näppeligen låter sig
göra att bland de kommunala organisationerna ställa skoldistrikten ensamma
under statsrevisorernas kontroll, utan måste för sådant fall utvidgningen
omfatta alla kommunala samfälligheter av olika slag, vilka
uppbära statsbidrag i skilda former. Att redovisningsskyldigheten skulle
vara till avsevärt stort besvär för kommunerna är givet, särskilt som —
på sätt nedan närmare beröres — den av statsrevisorerna antydda uppdelningen
av räkenskaperna knappast torde bereda kommunerna någon
lättnad utan snarare motsatsen. Det är jämväl att uppmärksamma, att
en inflyttning av kommunernas förvaltning under statsrevisorernas kontroll
måhända kan anses strida mot principen örn kommunernas självstyrelse.
Bortsett från de kommunala samfälligketerna utgå statsbidrag till inrättningar
och sammanslutningar av de mest skilda slag liksom till enskilda
personer. Det vill av statsrevisorernas yttrande i ämnet synas,
att revisorerna knappast åsyftat, att redovisningsskyldighet skulle åligga
enskilda personer. En dylik gräns kan emellertid icke lämpligen uppdragas.
Det förekommer sålunda, att statsbidrag av visst slag utgår såväl
till enskilda personer som till aktiebolag, föreningar eller andra sammanslutningar,
vilka senare ofta ej kunna anses såsom juridiska personer.
Även frånsett kommunerna möter det betänklighet att helt allmänt föreskriva,
att de, som mottaga statsbidrag av vad slag det vara må, skola
vara redovisningsskyldiga inför statsrevisionen. Givetvis får förutsättas,
att statsrevisorerna endast skulle infordra räkenskaper m. m. i sådana
fall, då det gällde mera avsevärda belopp eller då eljest särskild
anledning till undersökning av medelsanvändningen förelåge. Förefintligheten
av en sådan allmän bestämmelse skulle emellertid tvinga envar
statsbidrag mottagande institution eller person att föra räkenskap över
de erhållna medlen på sådant sätt, att densamma utan vidare skulle kunna
på anfordran ingivas till statsrevisionen. Detta skulle medföra betydande
konsekvenser. Några exempel må anföras. Ett stort antal anstalter
och föreningar — för senare halvåret 1930 sammanlagt 764 — erhålla
statsbidrag för anordnande av populärvetenskapliga föreläsningar med
belopp ned till 100 kronor för halvår. Att alla dessa föreningar skulle
vara skyldiga att redovisa för statsrevisionen kan knappast vara lämpligt.
Från anslaget till utgivande av tidskrifter, lärda verk m. m. utgå i
smärre poster bidrag till såväl sammanslutningar som enskilda personer,
för vilka en redovisningsskyldighet skulle medföra besvär utan motsvarande
nytta. Detsamma gäller örn anslag, som direkt anvisats för viss
person. Formellt sett skulle en föreskrift av angivet innehåll även träffa
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
9
sådana fall* då Kungl. Majit av tillgängliga medel anvisat bidrag för
exempelvis studieresor eller vetenskapliga specialundersökningar.
X detta sammanhang må erinras örn, att 1929 års statsrevisorer uttalat-,
att skyldigheten att avlägga redovisning inför revisorerna endast skulle
gälla räkenskaper, protokoll och handlingar, i vad de avsåge lämnat statsanslag.
En dylik begränsning skulle emellertid knappast vara till någon
fördel för de redovisningsskyldiga. Anordningen skulle förutsätta en
sönderdelning av räkenskapen, vilken ej är förenlig med de allmänna
strävandena i bokföringshänseende att sammanföra medelsförvaltningen
i en enhetlig redovisning. Överblicken över bokföringen försvåras, liksom
kontrollen. Att räkenskapsklyvningen liksom uppdelningen av protokoll
oell handlingar skulle särskilt för kommunerna bliva både tyngande
ur arbetssynpunkt och ofta ganska vansklig synes vara uppenbart.
Erfarenheten från riksräkenskapsverket har även givit vid handen, att
revisionen blir både ofullständig och av jämförelsevis föga värde, örn en
institutions räkenskaper endast till viss del granskas centralt. Följden
blir nämligen lätt, att sådana utgifter, örn vilkas befogenhet tvekan kan
hysas, bestridas med sådana medel, för vilka redovisning icke avlämnas.
Något samlat omdöme örn den verksamhet, som stödjes med statsbidrag,
kan under sådana omständigheter ej erhållas.
På nu anförda skäl hava ämbetsverken kommit till den uppfattningen,
att en eventuell utvidgning av statsrevisorernas granskning till icke-statliga
institutioner med flera bör ske i den formen, att redovisningsskyldigheten
knytes till anvisandet av vederbörande riksstatsanslag. Ett dylikt
förfarande har redan, såsom förut berörts, tillämpats beträffande anslagen
till privatläroverken samt till de kungliga teatrarna. Denna utväg
har ock anvisats av 1928 års statsutskott, som i sitt merberörda utlåtande
yttrade, att i den mån någon särskild granskningsrätt beträffande viss
statsunderstödd institution befunnes erforderlig, dylik rätt kunde tillförsäkras
revisorerna i samband med statsbidrags beviljande.
En dylik anordning, som skulle vara förenlig med förut utvecklad konstitutionell
praxis, komme att — jämfört med den av statsrevisorerna
antydda utvägen att för varje ifrågakommande fall medgiva undantag
från en allmän redovisningsskyldighet — medföra bland annat den avsevärda
fördelen, att envar, som erhölle statsunderstöd, bestämt och tydligt
erhölle besked, huruvida redovisningsskyldighet inför statsrevisorerna
förelåge. Den, som ålades dylik skyldighet, kunde då på förhand
inrätta sig därefter i räkenskapshänseende.
Därest man principiellt går in för nu förordade förfarande, bör viss
omredigering av statsrevisorernas instruktion vidtagas, i syfte att närmare
angiva ändamålet med granskningen av de statsunderstödda anstalterna.
Förslag i sådant avseende lärer emellertid icke förväntas från
ämbetsverken.»
Ämbetsverken hade därpå övergått till frågan örn inskränkning av
skyldigheten att upprätta för statsrevisorerna avsedda förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag oell i denna del anfört följande:
»Av den förut lämnade redogörelsen har framgått, att förvaltningsberättelserna
äro till tiden äldre, medan räkenskapssammandragen tillkommit
senare. Utvecklingen har emellertid gått därhän, att endast
sammandragen numera kunna anses vara av någon vikt, under det att
berättelserna måste anses betydelselösa. En undersökning aV det till 1929
10
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
års statsrevision inkomna materialet har sålunda givit vid handen, att
ett flertal myndigheter icke avgiva någon som helst berättelse. I många
fall är berättelsen av mycket summarisk beskaffenhet, innehållande väsentligen
en del siffror ur räkenskapssammandragen. Åtskilliga anstalter,
särskilt skolor av olika slag, ingiva såsom ersättning för särskild berättelse
sina tryckta årsredogörelser.
Av statsrevisorernas berättelser att döma komma förvaltningsberättelserna
till föga användning vid statsrevisionen. I vissa tabeller hava
emellertid intagits ur berättelserna hämtade uppgifter örn antalet av vårdade
(intagna) personer å anstalter respektive antalet elever vid skolor.
Beträffande räkenskapssammandragen har av nämnda undersökning
framgått, att endast undantagsvis de av vederbörande ämbetsverk avlämnade
sammandragen fullt anslutit sig till de i sistavgivna revisionsberättelse
intagna tabellerna och sålunda kunnat utan vidare bearbetning intagas
i tabellverket. Stundom hava dock avvikelserna varit jämförelsevis
obetydliga, såsom beträffande utesluten littrering, uppdelning av poster,
som i tabellerna varit sammanslagna, och dylikt. I några fall har i
revisionsberättelsen särskilt angivits, att intagen tabell upprättats inom
vederbörande ämbetsverk. Fall förekomma å andra sidan, då tabellerna i
sin helhet utarbetats inom statsrevisionen på grundval av respektive specialräkenskaper
eller rikshuvudboken.
Det vill synas, som örn bestämmelsen att räkenskapssammandragen
skola avfattas i samma form, som använts i nästavgivna revisionsberättelse,
på många håll råkat i glömska. Det torde fördenskull vara lämpligt
att genom nya bestämmelser i ämnet skärpa fordran på överensstämmelse
mellan tabeller och sammandrag. Detta bör gälla även detaljer —
littrering, utförssummor o. s. v. Därest sammandragen befinnas otillfredställande,
böra de kunna återställas till vederbörande för rättelse.
Härigenom bör åtskillig tid och arbetskraft sparas för statsrevisionens
kanslipersonal.
Mot statsrevisorernas förslag, att skyldigheten att insända räkenskapssammandrag
begränsas till de verk och inrättningar, vilka pläga redovisas
i statsrevisionens tabellverk, är givetvis från förvaltningssynpunkt
intet att erinra. På sätt revisorerna förutsatt, böra emellertid institutioner,
som tidigare icke ingått i tabellverket, på särskild anmodan från
revisorerna avgiva räkenskapssammandrag.
Med hänsyn till den ringa nyttan av förvaltningsberättelserna böra enligt
ämbetsverkens åsikt dylika berättelser för framtiden icke upprättas.
Även örn skyldigheten att avgiva egentliga förvaltningsberättelser
avskaffas, kunna dock verken åläggas att samtidigt med insändandet av
räkenskapssammandragen meddela sådana uppgifter, som av statsrevisorerna
förut intagits i samband med tabellerna.»
I anslutning därtill hade ämbetsverken uttalat, att de nu gällande författningarna
örn tillhandahållande åt revisorerna av räkenskaper m. m.
— såsom statsrevisorerna framhållit — måste anses föråldrade. En omarbetning
av bestämmelserna borde fördenskull enligt ämbetsverkens mening
ske i syfte att i en enda författning sammanföra samtliga de föreskrifter
i ämnet, som det ankomme på Kungl. Maj:t att utfärda. Förslag
till kungörelse med föreskrifter angående avlämnande till riksdagens
revisorer av räkenskaper m. m. hade därför av ämbetsverken utarbetats.
Detta förslag vore av följande lydelse:
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
11
* “Förslag
till
Kungl. Maj:ts kungörelse
med föreskrifter angående avlämnande till riksdagens revisorer av
räkenskaper m. m.
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:
§ 1.
Räkenskaper, som på grund av gällande bestämmelser upprättas av
de till statsverket hörande verk och inrättningar, skola jämte verifikationer,
anteckningsböcker, protokoll och andra handlingar, på vilka räkenskaperna
grunda sig, efter rekvisition i behörig ordning tillhandahållas
riksdagens revisorer.
§ 2.
Därest för åtnjutande av statsbidrag eller statsunderstöd föreskrivits
villkor örn redovisningsskyldighet inför riksdagens revisorer, åligger det
den, som utbekommit dylika medel, att på vederbörlig rekvisition tillhandahålla
revisorerna sådana räkenskaper med verifikationer ävensom
protokoll och andra handlingar, som erfordras för granskning av användningen
av de erhållna medlen.
§ 3.
Hava riksdagens revisorer i sin senast avgivna berättelse rörande
granskningen av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning intagit
räkenskapssammandrag för verk eller inrättning, varom i § 1 sägs, åligger
det vederbörande att till nästkommande statsrevision avgiva räkenskapssammandrag,
uppställt i noggrann överensstämmelse med den i revisorernas
tabellverk senast använda formen och innehållande samtliga
däri intagna uppgifter.
Där riksdagens revisorer finna nödigt att i sin revisionsberättelse intaga
räkenskapssammandrag för verk eller inrättning, som däri ej förut
redovisats, åligger det vederbörande att på anmodan av revisorerna tillställa
dem räkenskapssammandrag, upprättat i av revisorerna anvisad
förm.
Räkenskapssammandrag, som utan särskild anmodan skall avlämnas
till riksdagens revisorer, skall vara ingivet till finansdepartementet senast
den 15 september.
§ 4.
Det åligger riksräkenskapsverket ävensom annat verk, inom vilket
granskning av räkenskaper för underlydande förvaltning äger rum, att
på vederbörlig rekvisition tillställa riksdagens revisorer ej mindre framställda
anmärkningar vid de räkenskaper, som vid varje revisionsförrättning
skola granskas, än även de förklaringar och yttranden, som i anledning
av samma anmärkningar blivit avgivna.
12
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
§ 5.
Finna riksdagens revisorer nödigt att från statsmyndighet eller statstjänsteman
inhämta upplysningar, vill Kungl. Majit, efter därom av revisorerna
gjord framställning, meddela vederbörande erforderliga föreskrifter
i ämnet.
Genom denna kungörelse upphävas cirkulären den 14 augusti 1841 (nr
36 s. 4), den 13 oktober 1848 (nr 48 s. 3), den 16 juni 1875 (nr 41 s. 8) och
den 3 december 1898 (nr 113 s. 1) samt kungörelserna den 23 maj 1884
(nr 27 s. 1) och den 14 oktober 1910 (nr 113 s. 2) ävensom i särskilda instruktioner
eller eljest meddelade, mot denna kungörelse stridande bestämmelser
angående tillhandahållande åt riksdagens revisorer av räkenskaper
ävensom avgivande av för revisorerna avsedda förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag.
Det alla etc.»
Med avseende å sättet för ärendets handläggning hade ämbetsverken
slutligen anfört:
»Riksdagen synes i sin skrivelse i ämnet hava utgått från, att erforderliga
bestämmelser i det föreliggande ämnet skulle av Kungl. Majit
utfärdas utan riksdagens hörande. Såsom av det förut anförda framgått,
kunna emellertid olika meningar hysas örn såväl omfattningen av
den ifrågasatta utvidgningen av statsrevisorernas granskningsområde
som det sätt, på vilket avgränsningen formellt sett bör genomföras. Då
härtill kommer att jämväl ändringar i revisorernas instruktion böra vidtagas,
synes det ämbetsverken lämpligast, att de nya bestämmelserna icke
av Kungl. Majit utfärdas, förrän riksdagen beretts tillfälle att överväga
frågan.»
Beträffande den av statsrevisorerna gjorda hemställan örn ett tryggande
av rätten för revisorerna att från statsunderstödda institutioner
i erforderlig utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper, protokoll och
handlingar hade yttranden avgivits av styrelserna för svenska landstingsförbundet,
för svenska stadsförbundet samt för svenska landskommunernas
förbund.
Departementschefen, som redogjort för innehållet i nämnda yttranden,
har för egen del i ärendet anfört följande:
»Riksdagens förevarande hemställan avser, i enlighet med den till grund
för densamma liggande framställningen av 1929 års statsrevisorer, dels
frågan örn tryggande av rätten för statsrevisorerna att från statsunderstödda
institutioner i erforderlig utsträckning erhålla tillgång till räkenskaper,
protokoll och handlingar, dels oek spörsmålet örn en begränsning
av Skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar att årligen
till revisorerna avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag.
Vad förstnämnda fråga angår, synas 1929 års statsrevisorer närmast
hava utgått från att redan gällande bestämmelser innefatta befogenhet
för statsrevisorerna att granska användningen av de statsmedel, som till
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
13
godokomma kommunala och andra icke-statliga verksamhetsgrenar, ehuru
revisorerna funnit sagda bestämmelser lida av viss oklarhet, varför
ett förtydligande borde åstadkommas.
De i ärendet hörda myndigheterna, statskontoret och riksräkenskapsverket,
hava däremot, på grundval av den av dem verkställda historiska
utredningen, funnit det tydligt framgå, att enligt gällande författningsbestämmelser
för .närvarande skyldighet icke föreligger för andra institutioner
än statens egna verk och inrättningar av olika slag att tillhandahålla
revisorerna sina räkenskaper med därtill hörande handlingar. Från
denna utgångspunkt hava ämbetsverken upptagit frågan orri en utsträckning
av statsrevisorernas granskning till kommunala samfälligheter samt
till statsbidrag åtnjutande, icke-statliga inrättningar och sammanslutningar
av olika slag ävensom enskilda personer. Härvid hava ämbetsverken
på aniörda skäl hävdat, att det i första hand beträffande kommunerna,
men även i övrigt möter betänklighet att helt allmänt införa skyldighet
för dem, som mottaga statsbidrag av vad slag det vara må, att
tillhandahålla statsrevisionen sina räkenskaper. Ämbetsverken hava sålunda
kommit till den uppfattningen, att en eventuell utvidgning av
statsrevisorernas ifrågavarande befogenhet till icke-statliga institutioner
med flera bör ske endast i den formen, att — såsom redan i vissa fall förekommit
och även anvisats av 1928 års statsutskott — dylik befogenhet
tillförsäkras revisorerna i samband med statsbidrags beviljande.
Styrelserna för de kommunala förbunden, vilka yttrat sig i ärendet,
äro samfällt emot en föreskrift örn generell befogenhet för statsrevisorerna
att i de fall, där statsbidrag utgå till kommuner, infordra räkenskaperna
för granskning, såvitt angår statsanslagets användning. Styrelsen
för svenska landstingsförbundet har efter stor tvekan förklarat sig
icke kunna motsätta sig en anordning i anslutning till ämbetsverkens förslag,
varigenom skyldigheten att tillhandahålla revisorerna räkenskaper
uppställes såsom villkor i samband med statsbidrags beviljande. Även
styrelserna för de båda övriga kommunala förbunden synas beredda att
godtaga en dylik anordning. Styrelsen för svenska stadsförbundet har
dock avstyrkt varje stadgande, som skulle giva riksdagens revisorer rätt
att påkalla insändande av originalhandlingar. Däremot vill styrelsen
icke sätta sig emot att kommunerna åläggas att genom utdrag ur räkenskapshandlingarna
tillhandahålla revisorerna de uppgifter örn statsbidragens
användning, som kunde anses påkallade, varjämte revisorerna kunde
medgivas rätt att på ort och ställe taga del av handlingarna.
För egen del kan jag icke undgå att dela de betänkligheter, som håde de
hörda myndigheterna och styrelserna för de kommunala förbunden uttalat
mot att stadga generell rätt för statsrevisorerna att infordra räkenskaper
från dem, vilka komma i åtnjutande av statsbidrag. För kommunernas
vidkommande skulle en dylik anordning knappast stå väl samman
med den kommunala självstyrelsen, och de praktiska skäl, som i ali
mänhet tala mot ett stadgande av angivna innebörd, äro också tungt
vägande. A andra sidan linnel'' jag naturligt, att riksdagen såsom den
anslagsbeviljande myndigheten skall äga i sin hand att, när den finner
omständigheterna sådant påkalla, förbehålla sina revisorer rätt att granska
räkenskaperna för sådan verksamhet, till vilken understöd från statens
sida utgår. Jag ansluter mig därför till ämbetsverkens förslag, att
skyldigheten att tillhandahålla statsrevisorerna räkenskaper och handlingar
göres beroende av att vid beviljandet av visst anslag dylik skyl
-
14
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
dighet upptagits bland villkoren för understöds åtnjutande. Såsom förut
antytts, står ock ett sådant förfaringssätt i överensstämmelse med redan
av riksdagen i enstaka fall tillämpad praxis. Ur konstitutionell synpunkt
lärer ej heller någon betänklighet däremot behöva möta.
Från de kommunala förbundens sida hava påpekats vissa svårigheter,
som skulle följa för kommunerna av den ifrågasatta befogenheten för
statsrevisorerna, särskilt i vad den skulle avse skyldighet att insända
originalräkenskaper med tillhörande handlingar. Jag vill icke förneka,
att det ligger ett visst berättigande i de synpunkter, som härvid anförts,
Man får emellertid utgå ifrån att rätten att påfordra kommunala räkenskapers
insändande kommer att av statsrevisorerna tagas i bruk endast
i undantagsfall, och att revisorerna komma att låta sig angeläget vara
att tillse, att minsta möjliga olägenheter därav uppstå för vederbörande
kommuner. Redan den jämförelsevis korta tid, under vilken statsrevisionens
verksamhet pågår, och den mångfald arbetsuppgifter, som påvila
densamma, torde för övrigt komma att uppdraga ganska snäva gränser
för statsrevisorernas granskning av kommunala räkenskaper. Revisorerna
hava själva framhållit, att den ifrågavarande rätten är avsedd
att användas endast då särskild anledning föreligger. Slutligen må erinras
örn att statsrevisorernas arbete, som försiggår under höstmånaderna,
är förlagt till en annan del av året än den kommunala revisionen, vilken
i regel förrättas under förra halvåret.
Även i de fall, då statsbidrag eller statsunderstöd utgå till andra ändamål
än kommunala, synes mig ämbetsverkens förslag, att granskningsrätten
skall fästas vid därom i samband med anslagsbeviljandet uppställt
villkor, innefatta en lämplig lösning av förevarande fråga. Icke
minst innebär den föreslagna anordningen den fördelen att, där skyldighet
föreskrivits att tillhandahålla statsrevisorerna räkenskaper, den, som
mottager statsbidrag under dylikt villkor, erhåller klart besked örn vad
som i sagda hänseende åligger mottagaren. För övrigt lärer man också
i fall av denna art kunna utgå ifrån att icke utan särskilda skäl granskning
kommer att från riksdagens sida sättas i fråga.
Beträffande härefter skyldigheten att till statsrevisorerna ingiva förvaltningsberättelser
och räkenskapssammandrag hava 1929 års statsrevisorer
ansett en begränsning böra vidtagas i den riktningen, att fullgörandet,
utan anmodan, av sådan skyldighet skulle i huvudsak inskränkas
till de verk och inrättningar, som av revisorerna upptagas i den till revisionsberättelsen
fogade tabellbilagan; övriga statsunderstödda institutioner
skulle först vid anfordran ställa dylika berättelser och räkenskapssammandrag
till förfogande.
Mot revisorernas förslag örn begränsning av skyldigheten att insända
räkenskapssammandrag hava ämbetsverken i huvudsak ej haft något att
erinra. Enligt deras mening böra endast sådana statsorgan, vilkas räkenskapssammandrag
publicerats i statsrevisorernas berättelse, obligatoriskt
avgiva dylika sammandrag till nästkommande statsrevision. I annat
fall skall sådan skyldighet föreligga endast på framställning av revisorerna.
Ämbetsverken hava i detta sammanhang framhållit önskvärdheten
av att räkenskapssammandragen med avseende å form och uppställning
nära ansluta sig till de tabeller, som bifogas revisionsberättelsen.
Med hänsyn till den ringa nyttan av förvaltningsberättelserna böra enligt
ämbetsverkens åsikt dylika berättelser för framtiden icke upprättas och
avgivas. Verken böra dock kunna åläggas att samtidigt med insändan
-
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
15
det av räkenskapssammandragen meddela sådana uppgifter, som av statsrevisorerna
förut intagits i samband med tabellerna.
• Jag har ej funnit anledning till erinran mot vad ämbetsverken i dessa
delar föreslagit.
Nu gällande bestämmelser angående skyldighet att tillhandahålla riksdagens
revisorer räkenskaper, räkenskapssammandrag, förvaltningsberättelser
m. m. äro spridda i ett flertal olika författningar. Dessa bestämmelser
äro, såsom 1929 års statsrevisorer påpekat, delvis rätt ålderdomliga
och förete på åtskilliga punkter oklarhet. Ämbetsverken hava för
den skull underkastat föreskrifterna en genomgående revision, därvid
iakttagits de i det föregående angivna synpunkter, som ämbetsverken anlagt
å de föreliggande frågorna.
Av vad jag anfört framgår, att jag ansluter mig till de huvudsakliga
riktlinjer, efter vilka ämbetsverkens förslag är uppgjort.
I likhet med ämbetsverken anser jag, att de nya bestämmelserna i ämnet
icke böra av Kungl. Majit utfärdas, förrän riksdagen beretts tillfälle
att överväga frågan. Sedan så skett, bör självfallet vid utfärdande av
författning i ämnet ämbetsverkens förslag underkastas de jämkningar,
till vilka riksdagens yttrande ävensom en detaljgranskning av förslaget
må giva anledning.
Såsom ämbetsverken erinrat, påkallar ett genomförande av deras förslag
viss omredigering av statsrevisorernas instruktion. Förslag härutinnan
lärer icke nu behöva föreläggas riksdagen.»
Utskottet har i likhet med departementschefen funnit det önskvärt, att
sådana bestämmelser meddelas rörande riksdagens revisorers granskningsrätt,
att densamma kommer att avse, icke endast anslag, som anvisats
för verksamheten inom den egentliga statsförvaltningen, utan även
användningen av andra av riksdagen för olika ändamål beviljade medel.
För vinnande av detta senare syfte synes det utskottet lämpligt, att uttryckliga
föreskrifter meddelas rörande revisorernas granskningsrätt och
att, i anslutning till vad statskontoret och riksräkenskapsverket uti sitt
ovan nämnda yttrande anfört, denna granskningsrätt uppställes såsom
villkor för åtnjutande av statsbidrag eller statsunderstöd. Det torde därvid
böra åligga dem, som utbekommit dylika medel, att på vederbörlig
rekvisition tillhandahålla revisorerna sådana räkenskaper med verifikationer
ävensom protokoll och andra handlingar, som erfordras för granskning
av de erhållna medlens användning. På grund av vad styrelserna
för svenska landstingsförbundet, för svenska stadsförbundet och för svenska
landskommunernas förbund framhållit, vill dock utskottet härvid
göra det uttalandet, att, då svårighet ofta torde föreligga, särskilt för de
kommunala organen, att tillhandahålla originalräkenskaperna, granskningen
från revisorernas sida i så fall lämpligen bör göras under den formen,
att räkenskaperna, i stället för att insändas till revisorerna, antingen
granskas av någon hos revisorerna anställd tjänsteman vid besök å vederbörande
expedition, där räkenskaperna förvaras, eller ock avskrifter av
erforderliga verifikationer och övriga handlingar insändas till revisorerna.
Utskottets
yttrande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Härigenom torde nämligen det med ifrågavarande granskning avsedda
ändamålet fyllas på ett fullt tillfredsställande sätt. Utskottet vill i samband
härmed fästa uppmärksamheten på att i enstaka fall ett sådant
förfaringssätt också vunnit tillämpning. Av det anförda framgår, att utskottet
i allt väsentligt delar de synpunkter, som av departementschefen
framförts i hans ovan intagna uttalande i statsrådsprotokollet.
Vad därefter beträffar frågan örn genomförandet av de sålunda angivna
synpunkterna, vill utskottet erinra örn, att riksdagens revisorer redan
under nuvarande förhållanden i vissa fall granska räkenskaper och införskaffa
uppgifter av här ifrågavarande slag. Emellertid är det enligt
utskottets mening av vikt, att uttryckliga bestämmelser örn en fullständig
granskningsrätt stadgas bland villkoren för åtnjutande av olika statsbidrag
och statsunderstöd och att detta sker redan för nästa budgetår. Utskottet
har därför ansett, att riksdagen i samband med avgivande av yttrande
över det föreliggande förslaget bör anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
i samtliga kungörelser angående dylika bidrag och understöd intaga föreskrifter
örn redovisningsskyldighet i förekommande fall inför riksdagens
revisorer. Bestämmelserna i fråga böra följaktligen avse anslag, som beviljats
eller komma att beviljas för tiden från och med ingången av budgetåret
1931/1932, samt innebära skyldighet för vederbörande att tillhandahålla
revisorerna räkenskaper och andra för granskningen erforderliga
handlingar.
Vad åter beträffar sådana statsunderstöd, som icke utgå på grund av
utav Kungl. Majit fastställda allmänna föreskrifter, titan i stället beviljas
genom särskilda kungl, brev, lärer i sådana brev böra intagas föreskrift
örn att redovisning rörande understödens användning skall lämnas,
då så kan komma att av Kungl. Majit påkallas och i den utsträckning
Kungl. Majit må bestämma. Även beträffande dylika understöd
torde alltså revisorerna efter framställning hos Kungl. Majit kunna erhålla
sådana uppgifter, som de i förekommande fall behöva för sin
granskning.
Enligt utskottets mening måste det anses önskvärt, att även då fråga
är örn understöd av lotterimedel enahanda skyldighet stadgas. Generell
föreskrift härom synes utskottet böra meddelas av Kungl. Majit.
I samband härmed vill utskottet framhålla, att motsvarande förfaringssätt
synes böra komma till användning ifråga örn bidrag eller andra förmåner
av olika slag, som vid de affärsdrivande verken på grund av särskilda
överenskommelser lämnats vissa bolag m. fl. Föreskrifter örn redovisningsskyldighet
härför synes, då nya överenskommelser ingås, böra
inflyta i vederbörliga avtal. Vid fastställandet av affärsverkens driftkostnadsstater
lärer Kungl. Majit äga meddela beslut, som även i dylika
fall lämna riksdagens revisorer möjlighet att erhålla för deras granskning
erforderliga uppgifter.
Utskottet vill slutligen framhålla, att bestämmelser örn statsbidrag
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
17
eller statsunderstöd i vissa fall meddelats även i lagform. I anledning
härav synes det önskvärt, att Kungl. Majit vidtager erforderliga åtgärder
för vinnande av enhetlighet på förevarande område och, därest så
erfordras, för riksdagen framlägger förslag, som tillförsäkra riksdagens
revisorer motsvarande rätt, som ansetts böra stadgas såsom villkor för
enligt allmänna kungörelser utgående statsbidrag och statsunderstöd.
I övrigt har föreliggande förslag icke givit utskottet anledning till annat
uttalande än att ovan berörda granskningsrätt givetvis även måste
avse sådana fall, då för befrämjande av visst ändamål av statsmedel bestrides
hela kostnaden härför och icke endast bidrag eller understöd utgå.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit
a) i anledning av förevarande proposition tillkännagiva
sin ovan angivna uppfattning rörande riktlinjerna
för avlämnande till riksdagens revisorer av
räkenskaper m. m.;
b) anhålla, att Kungl. Majit ville dels i samtliga
kungörelser rörande statsbidrag eller statsunderstöd
föreskriva såsom villkor härför redovisningsskyldighet
inför riksdagens revisorer, dels ock i kungl, brev
rörande dylika understöd intaga föreskrift örn att redovisningsskyldighet
skall, i den utsträckning Kungl.
Majit må bestämma, föreligga ifråga örn medlens användning;
c)
anhålla, att Kungl. Majit ville i de fall, där bestämmelser
örn statsbidrag eller statsunderstöd fastställts
i lagform, vidtaga erforderliga åtgärder för
att även i dessa fall motsvarande redovisningsskyldighet,
som kan komma att föreskrivas i nämnda
kungörelser, må vinna tillämpning.
Stockholm den 17 april 1931.
På statsutskottets vägnar i
S. H. KVARNZELIUS.
Bihang till riksdagens protokoll 1931 ti sami. 3S haft. (Nr 90.)
2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 90.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell, Olof
Olsson, O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, IV. J. M. Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson,
E. J. G. Rosén, P■ A. Bergström, K. E. Andersson i Eliantorp och K. A. S. Nylander;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, C. R. Jansson i Falun, P. Nilsson
i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, A. A:son Törnkvist i Karlskrona, G. Strindlund, P. M. Olsson
i Blädinge, E. J. Wigforss, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, 0. E. F. Järte och
C. J. Högström.
/
SH196. Stockholm, Isaac Marens Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.