Statsutskottets utlåtande Nr 78.

1

Nr 78.

Ankom till riksdagens kansli den 14 april 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:is proposition angående anslag
till reseersättning till nämndemän jämte en i ämnet
väckt motion.

(3:e avd.)

I den till riksdagen den 3 januari 1931 avlåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret 1931/1932 har Kungl. Majit under
andra huvudtiteln (punkten 15 av det vid propositionen fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till reseersättning
till nämndemän för budgetåret 1931/1932 beräkna ett extra förslagsanslag av
255,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i en den 23 januari 1931 dagtecknad proposition,
nr 49, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att till reseersättning till
nämndemän för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av
255,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

För närvarande äga nämndemän för inställelse vid häradsrätt åtnjuta ersättning
av allmänna medel i följande fall:

1. Vid brottmålsransakning å urtima ting eller extra rättegångsdag under
lagtima ting. Ersättningen utgår enligt resereglementet och innefattar:

a) i de fall, då flera härad hava gemensam tingstad i brottmål och då gärningen,
varom rannsakas, blivit begången inom annat härad eller tingslag än
det, till vilket nämndemannen hör, såväl resekostnadsersättning som dagtraktamente;
kungörelsen den 17 september 1851 (nr 31, s. 1) och kungl, brevet den
23 mars 1877 (bih. nr 17, s. 2);

b) i de fall, då gärningen, varom rannsakas, förövats inom det härad eller
tingslag, för vilket nämndemannen blivit vald, allenast resekostnadsersättning;
kungörelsen den 3 juni 1892 (nr 36, s. 2).

2. Vid ting ssammanträden med tremansnämnd (tremansting). Ersättnin Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 35 käft. (Nr 78—81.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

gen innefattar allenast resekostnadsersättning enligt resereglementet och utgår
ej till flera än fyra nämndemän för varje sammanträde; lagen den 7 maj 1918
(nr 294), 9 §.

Här må jämväl erinras örn kungörelsen den 14 juni 1901 (nr 46), enligt vilken
av allmänna medel må utgå den kostnad, som kan uppkomma, då uthärads
nämnd måste tillkallas. (Jfr ock bestämmelsen i 4 kap. 2 § rättegångsbalken
att, där käranden i tvistemål äskar särskilt ting, han skall hålla kostnaden
därför.)

Såsom en kvarleva från äldre tid och numera utan nämnvärd betydelse utgå
av allmänna medel till nämndemän jämväl så kallade tingsgästningspenningar.
Denna ersättning lärer hava sin historiska upprinnelse i den allmogen sedan äldsta
tider åliggande skyldighet att bereda lagman och häradshövding tillbörlig
gästning vid tingen. Den utgjordes ursprungligen in natura och utgick efter
hemmantalet men ersattes småningom med en avgift i penningar. Viss andel i
gärden har åtminstone sedan 1600-talet åtnjutits av häradsnämnden. Genom
olika författningar på 1700-talet fastställdes tingsgästningspenningarna att utgå
med vissa belopp, som dock växlade i olika orter. Enligt kungörelsen den 11
mars 1841 (nr 4, s. 1) har gärden såsom sådan upphört, och motsvarande ersättning
gottgöres i stället vederbörande av statsverket. Ersättningen utgår
årligen med vissa belopp för i regel varje härad eller tingslag och bestrides
från de till häradsrätterna utgående ordinarie anslagen (se statsliggaren för
budgetåret 1930/1931 s. 108—110, 112—114). För hela riket uppgår det
årliga sammanlagda beloppet till 18,211 kronor 67 öre, motsvarande ett medeltal
för domsaga av omkring 150 kronor. De till varje härad eller tingslag
utgående beloppen torde i allmänhet fördelas lika efter huvudtalet bland de
under året tjänstgörande nämndemännen.

I det övervägande antalet tingslag erhålla vidare nämndemännen genom
tingshusbyggnadsskyldiges försorg kostnadsfritt nattkvarter å tingsstället. Att
skyldighet i förevarande avseende föreligger för de tingshusbyggnadsskyldige
framgår väl ej direkt av bestämmelserna i 26 kap. 4 § byggningabalken örn
tingsbyggning å vanlig tingstad men har fastslagits av Kungl. Maj :t i utslag
den 29 april 1862. Genom detta ålades visst härads (Ölands norra) tingshusbyggnadsskyldiga
invånare att å tingsplatsen åt nämnden hålla bostad jämte
sängkläder. Även förekommer att de tingshusbyggnadsskyldiga — i stället
för att tillhandahålla nattlogi — lämna kontant ersättning till nämndemännen.
Sålunda utgår ur tingshuskassan exempelvis i ett härad i Skaraborgs län av
denna anledning 20 kronor om året till varje nämndeman. Ett annat exempel är
ett under de senare åren tillkommet beslut av de tingshusbyggnadsskyldige i
Askims m. fl. härads domsaga, enligt vilket nämndeman äger erhålla skäligt
belopp för nattlogi, när sammanträdet varat så länge på kvällen, att han måst
stanna över natten i Göteborg.

På flera håll uppbära nämndemännen jämväl arvode eller expensbidrag av
kommunala medel. I detta hänseende föreligga vissa uppgifter, införskaffade
och bearbetade av 1918 års resereglementssakkunniga, vilka på sin tid verkställt
utredning rörande utsträckt rätt till ersättning åt nämndemän. Enligt

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

3

dessa uppgifter utgick kommunal ersättning med växlande belopp till nämndemännen
i mer än en tredjedel av rikets då 123 domsagor, nämligen i 30 domsagor
under Svea hovrätt och i 13 under Göta hovrätt (däremot icke i någon
domsaga under hovrätten över Skåne och Blekinge). I åtskilliga fall hade anslagits
visst belopp för år åt varje nämndeman, därvid det högsta utgående
beloppet var 250 kronor. Å andra håll hade bestämts olika belopp, från 1 krona
50 öre till 20 kronor, för varje tjänstgöringsdag med eller utan särskild reseersättning.
Någon gång hade medgivits endast resekostnadsersättning antingen
med visst belopp per inställelse eller ock ersättning för järnvägsbiljett eller
skjutsersättning. — Nämnas bör, att vid prövning av frågan om rätt för kommun
att bevilja nämndemän ersättning Kungl. Majit i utslag den 30 april 1912
funnit sådan rätt icke föreligga.

Slutligen må anmärkas, att gottgörelse författningsenligt tillkommer nämndemän
för vissa särskilda förrättningar. Sålunda äger nämndeman erhålla dels
för biträde vid syner och besiktningar å kronan tillhöriga fastigheter och vid
andra extra förrättningar, som omförmälas i 1 § kungörelsen den 30 december
1863 (nr 82), såväl resekostnadsersättning som dagtraktamente enligt resereglementet,
dels ock för biträde vid vägsyner och formliga efterbesiktningar
enligt 35 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet resekostnadsersättning enligt resereglementet, men ej dagtraktamente.

Frågan örn nämndemäns rätt till ersättning för inställelse vid de allmänna
tingssammanträdena har sedan länge stått på dagordningen. Beträffande tiden
intill 1918 må nämnas, att spörsmålet vid flera tillfällen och senast åren 1898.
1901 och 1902 motionsvis bragts under riksdagens prövning, men att motionerna
städse funnits icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid 1918 års riksdag upptogs frågan ånyo, och riksdagen hemställde då hos
Kungl. Majit, att Kungl. Majit täcktes taga under övervägande, huruvida och
i vilken omfattning ersättning borde tillerkännas nämndemän för de kostnader,
som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande, utöver vad för det
dåvarande i dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen framlägga det
förslag, som av detta övervägande kunde föranledas.

Nämnas må, att processkommissionen i sitt den 15 december 1926 avgivna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (statens off. utreda.
1926: 31—33) jämväl berört förevarande fråga och därvid uttalat den meningen,
att ersättning borde tillkomma nämndens ledamöter för deras tjänstgöring
vid häradsrätterna samt att de särskilda inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga, som haft i uppdrag att verkställa utredning angående ordnande
av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande
av den ifrågasatta rättegångsreformen, hava i sitt den 29 augusti 1928 avgivna
betänkande (statens off. utredn. 1928: 20) uttalat, att de ansåge förevarande
fråga icke stå i sådant samband med processreformen, att kostnaden för
den ifrågasatta utvidgningen av nämndens ersättningsrätt borde uppfattas såsom
en utgiftsökning i anledning av processreformen.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

Vid 1927 års riksdag väckte herr K. Schlyter med instämmande beträffande
motionens syfte av herr Edw. Larson m. fl. i första kammaren och herr H. Leo
i andra kammaren likalydande motioner (I: 124 och II: 180) med yrkande, att
riksdagen ville i skrivelse till Konungen anhålla örn förnyad utredning av frågan
örn ersättning åt nämndemän för nämndemansuppdragets fullgörande samt
örn utredningens framläggande för nästföljande års riksdag jämte det förslag,
vartill densamma kunde föranleda.

Därjämte väckte herr S. Luterkort en motion i samma syfte som de nyss
nämnda (I: 158).

Första lagutskottet hemställde i anledning av motionerna, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande,
huruvida och i vilken omfattning ersättning borde tillerkännas nämndemän
för de kostnader, som vore förenade med nämndemansuppdragets utförande,
utöver vad för närvarande i dylikt avseende vore stadgat, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av detta övervägande kunde föranledas.

Åtta reservanter inom utskottet ansågo — utan att taga ställning till frågan,
huruvida och i vilken omfattning ersättning för nämndemansuppdrag,
utöver vad redan skedde, borde utgå — skäl ej förefinnas för riksdagen att
upprepa den av riksdagen tidigare gjorda framställningen i ämnet till Kungl.
Majit. Frågan syntes enligt reservanternas mening lämpligen böra upptagas
och avgöras i samband med processreformen. För ett uppskov med frågan,
som vore av betydande ekonomisk räckvidd, talade ock alltjämt de statsfinansiella
skälen.

Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren reservationen,
medan andra kammaren godkände utskottets hemställan, vadan frågan för den
riksdagen hade förfallit.

Vid 1928 års riksdag väcktes i första kammaren av herr Schlyter med instämmande
av åtskilliga kammarledamöter ånyo motion om skrivelse till
Kungl. Majit i ämnet (1:164). I motionen anfördes bland annat beträffande
de av reservanterna inom 1927 års första lagutskott framförda synpunkterna,
att de statsfinansiella skälen icke längre oemotsägligt kunde åberopas mot ett
tillmötesgående av de välgrundade kraven från nämndemännens sida på en
skälig ersättning samt att icke heller frågan om en eventuell framtida processreform
borde få stå hindrande i vägen för partiella förbättringar i rättegångsväsendet,
vilka utan olägenhet kunde genomföras utan samband med en omläggning
av förfarandet eller domstolsorganisationen i dess helhet.

Första lagutskottet anförde i utlåtande (nr 9) över motionen, att utskottet
beträffande den däri behandlade frågan alltjämt intoge den ståndpunkt, som
kommit till uttryck i utskottets vid 1927 års riksdag avgivna utlåtande i anledning
av de då väckta motionerna i samma ämne, varför utskottet hemställde
örn avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit med enahanda hemställan,
som utskottet 1927 föreslagit.

Genom skrivelse den 24 februari 1928 (nr 85) anhöll riksdagen örn utredning
och om framläggande av förslag i enlighet med viss i ämnet avlåten reservation.

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

5

I anledning av denna riksdagsskrivelse anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut
den 10 april 1928 rikets hovrätter att, efter hörande av underlydande domhavande
och häradsrätter, avgiva utlåtande i ärendet. Domhavandena skulle
tillika inkomma med uppgifter å beräknad resekostnad för åtta nämndemän.
Av de inkomna utlåtandena framgår, att hovrätterna samt övervägande flertalet
domhavande och häradsrätter ansett nämndemännen böra av statsmedel tillerkännas
resekostnadsersättning enligt resereglementet. Från flera håll har
gjorts gällande, att även traktamentsersättning borde utgå. Å andra sidan hava
uti vissa yttranden uttalats farhågor, att genom utsträckning av ersättningsrätten
nämndemansinstitutionen småningom skulle komma att förlora sin hävdvunna
karaktär av ett på medborgarnas förtroende grundat hedersuppdrag samt att
därav skulle följa en icke önskvärd sammansättning av häradsnämnderna.
Framhållits har ock, att då nämndemännen sedan gammalt plägade av ortsbefolkningen
anlitas för inlämnande av handlingar till häradsrätten, ersättningen
för detta bestyr i allmänhet uppvägde kostnaden för inställelsen vid tingen,
varför något behov av särskild ersättning för resa till vanliga ting icke förefunnes.

Flera av de myndigheter, som tillstyrkt utsträckning i rätten till reseersättning,
hava framhållit vikten av att man icke, på sätt syntes ifrågasatt, begränsade
ersättningen till visst antal nämndemän för varje sammanträde. Svea
hovrätt uttalade exempelvis härutinnan, att en föreskrift i sådant hänseende
möjligen skulle kunna leda till, att endast det antal nämndemän, som hade rätt
till ersättning, komme att tjänstgöra vid sammanträdena, att nämndens uppgift
att vara en såvitt möjligt fullödig representation för tingslagets folkmängd då
lätt kunde äventyras samt att, därest en begränsning ändock funnes nödvändig,
hovrätten ansåge antalet till ersättning berättigade nämndemän i allt fall icke
böra sättas lägre än till nio inom varje nämnd. Från andra håll har framhållits,
att en anordning med allenast åtta nämndemän skulle medföra svårighet att
hålla nämnden vid domfört antal, då nämndemän ofta nog mäste höras såsom
vittnen å testamenten eller dylikt, och i övrigt mångenstädes omöjliggöra den
av ålder brukade och av ortsbefolkningen alltjämt uppskattade tjänstgöringsordningen
för domsagans nämndemän.

Några av de i ärendet hörda myndigheterna hava funnit frågan om beredande
av ökad ersättning åt nämndemän kunna tillfredsställande ordnas genom
anslag från kommunernas sida; eventuellt med visst bidrag från staten. Sålunda
framhåller domhavanden i Mjölby domsaga, att kommunerna borde berättigas
att i sådana fall, där behov funnes föreligga, lämna den eller de för
kommunen utsedda nämndemännen gottgörelse för de utgifter, som tjänstgöringen
vid de ordinarie tingen medförde, samt att det möjligen skulle vara
lämpligt, att staten åtoge sig att till kommunens utgifter för dylika kostnader
lämna visst bidrag. En dylik anordning syntes icke bliva betungande för kommunerna,
och för staten skulle den medlöra fördelen av begränsning av kostnaderna,
medan däremot en bestämmelse örn rätt för nämndemännen i rikets alla
domsagor att, utan hänsyn till tjänstgöringens större eller mindre besvärlighet
eller de olika förhållandena i de särskilda domsagorna, av statsverket erhålla

6

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

ersättning ovillkorligen skulle skapa utgifter, som i många fall knappast kunde
sägas vara betingade av ett verkligt behov.

Med överlämnande av de av hovrätterna samt domhavandena och häradsrätterna
avgivna yttrandena anbefallde härefter Kungl. Maj :t den 1 september 1928
statskontoret att inkomma med utlåtande i ärendet. I sitt utlåtande den 27
september 1928 har statskontoret bland annat anfört, att statskontoret skulle
vilja ifrågasätta, örn icke —• åtminstone intill dess den på dagordningen stående
frågan örn genomgripande förändringar i rättegångsförfarandet vunne
sin lösning —• förevarande ersättningsfråga lämpligen kunde ordnas genom
kommunernas förmedling ungefär på det sätt, som föreslagits av domhavanden
i Mjölby domsaga i det av honom avgivna yttrandet i ärendet. Statskontoret
kunde jämväl i huvudsak instämma i vad domhavanden härutinnan yttrat.
Emellertid borde enligt statskontorets mening staten bidraga till den av kommunen
beslutade ersättningen för nämndemansuppdragets utförande allenast i
vad den avsåge ersättning för kostnaderna för själva resorna — alltså ej med
inräknande av traktamente — och även i fråga örn dessa kostnader, som borde
i kommunens beslut särskilt angivas, syntes kommunen själv böra vidkännas
en del. För att statens utgifter för ifrågavarande ändamål skulle hållas inom
rimliga gränser, borde statens bidrag tillsvidare begränsas till hälften av resekostnaden
i varje fall. Ersättningen i sin helhet syntes böra utbetalas av kommunen,
vilken efter årets utgång skulle hava att vända sig till vederbörande
länsstyrelse för utbekommande av statsbidraget.

Efter det statskontorets yttrande inkommit, inhämtades utlåtanden från
länsstyrelserna och svenska landskommunernas förbund. För innehållet härav
ävensom för ett av statskontoret avgivet förnyat yttrande i ärendet torde få
hänvisas till sid. 12—15 i statsrådsprotokollet.

De nu ifrågasatta nya bestämmelserna örn resekostnadsersättning till nämndemän
hava ansetts böra träda i kraft först den 1 januari 1932. Å sagda års
första hälft hava de nya kostnaderna beräknats till 170,000 kronor, ökat med
vad nu utgår i reseersättning till nämndemän och som för år uppskattats till

85,000 kronor, eller tillhopa 255,000 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren av herr S. P. Hollerts: m. fl.
väckt motion, II: 346, vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition i vad den avser ökat anslag.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Såsom framgår av det föregående, har frågan örn beredande åt nämndemännen
av ersättning för inställelse vid de allmänna tingssammanträdena sedan årtionden
tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Vad under
frågans behandling förekommit synes mig närmast giva vid handen, att under

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

7

de senare åren spörsmålet i främsta rummet gällt, icke huruvida utan fastmera
i vilken utsträckning och ordning dylik gottgörelse bör tillerkännas dem. Enighet
torde sålunda på de flesta håll numera råda därom, att det icke är förenligt
med rättvisa och billighet, att nämndeman icke blott skall offra tid för fullgörande
av sitt uppdrag och därvid måhända gå miste örn arbetsinkomst
utan även i anledning av detsamma drabbas av direkta utgifter. Redan
ur nu anförda synpunkter lärer frågans lösning icke rimligen böra längre undanskjutas.
Men härtill kommer ännu ett och enligt min mening avgörande
skäl. Skall nämnden kunna rätt fylla sin viktiga uppgift i vårt rättsväsende
och därmed åt rättsskipningen bevaras dess folkliga anknytning med därå grundat
förtroende för domstolarna, framstår det som en bjudande nödvändighet att
tillse, att varje hinder undanröjes, som kan stå i vägen för en god rekrytering
av nämnden och en allsidig sammansättning av densamma. Ett sådant hinder
föreligger otvivelaktigt i det förhållandet, att nämndeman har att själv vidkännas
kostnaderna för uppdragets fullgörande. I de avgivna yttrandena har ock
framhållits, att de med nämndemansbestyret förenade utgifterna understundom
föranlett, att personer, som ansetts böra i första hand ifrågakomma till nämndemän,
icke velat ställa sig till förfogande eller att de, sa snart rätt därtill
förelegat, avgått från befattningen. Med de ökade krav, som alltmera ställas
på nämnden i avseende å dess tjänstgöring, blir denna fara uppenbarligen
än större. Slutligen må erinras, att den ekonomiska tunga, nämndemansuppdraget
medför, drabbar i hög grad ojämnt, beroende av det olika avståndet
från bostaden till tingsstället, av tillgång till egna fortskaffningsmedel, av
förlust av arbetsförtjänst och dylikt.

De ännu på sina håll framförda betänkligheterna, att nämndemansuppdraget,
som av ålder varit ett heders- och förtroendeuppdrag, skulle mista denna
sin karaktär, därest ersättning komme att utgå i anledning av detsamma, och
kanske komma att bliva eftersträvat på grund av de därmed förbundna ekonomiska
förmånerna, torde icke gärna kunna tillmätas betydelse, så länge det ej
är fråga om någon avlöning för uppdraget utan allenast örn gottgörelse för de av
uppdraget föranledda kostnaderna. Och den jämväl framförda invändningen, att
nämndemännen få sina utgifter för inställelserna täckta genom ersättning för
vid rätten utförda uppdrag, kan säkerligen icke antagas äga giltighet beträffande
flertalet nämndemän.

Örn således ganska stor enstämmighet kan sägas råda därom, att åtminstone
någon ersättning bör tillerkännas nämndemännen för deras kostnader i anledning
av uppdraget, skifta meningarna något mera, då det gäller frågan, i
vilken utsträckning och ordning ersättning bör utgå. Eran flera hall har gjorts
gällande, att ersättningen bör innefatta såväl resekostnads- som traktamentsersättning.
Det övervägande flertalet har ansett försiktigheten bjuda att tillsvidare
stanna vid allenast resekostnadsersättning. För egen del vill jag ansluta
mig till den av riksdagen år 1928 godkända uppfattningen, att för närvarande
endast resekostnadsersättning bör ifrågakomma.

Då enligt min uppfattning resekostnadsersättning städse bör tillkomma
nämndemännen, kan jag naturligen ej ansluta mig till den av statskontoret

8

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

och vissa andra myndigheter uttalade meningen, att åt kommunerna bör överlämnas
att avgöra, huruvida sådan ersättning skall utgå. Ej heller kan det
anses lämpligt att låta kommunerna bestämma de närmare grunder, efter vilka
ersättningen må åtnjutas. Dessa grunder skulle då kunna komma att i hög
grad växla för olika landsdelar, något som i och för sig vore mindre sakenligt
och även kunde komma att verka obilligt. Med denna min inställning
till frågan framstår det ock följdriktigast, att resekostnadsersättningen bestrides
av statsmedel. Särskilt i mera vidsträckta kommuner, där antalet
nämndemän är stort och avståndet till tingsstället betydande, skulle utgifterna
för ifrågavarande ändamål — även örn statsbidrag utginge — kunna bliva
nog så betungande, överhuvud lärer anledning icke föreligga att nu frångå
den på förevarande område gällande ordningen, enligt vilken nämndemän
författningsenligt tillkommande ersättning utgår av statsmedel.

Ersättningen torde böra utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglemente!.
Att, då nu är fråga allenast örn resekostnadsersättning, genom meddelandet
av särskilda föreskrifter, motsvarande exempelvis de för vissa befattningshavare
gällande besparingsreglementena, bestämma ersättningen lägre
eller eljest på annat sätt än enligt resereglementet lärer näppeligen vara påkallat.
^ Tydligt är emellertid, att ersättning bör utgå allenast för en resa till
och fran tingsstället för varje sammanträde, ändå att sammanträdet fortgår
flera dagar. De närmare föreskrifter, som erfordras angående ersättningens
utgående och utbetalande, torde ankomma på Kungl. Majit att utfärda.

I fråga örn det antal nämndemän, som må åtnjuta resekostnadsersättning.
bör enligt min mening någon begränsning nu icke ske. Emellertid vill jag
nämna, att jag enligt Kungl. Majrts bemyndigande den 21 november 1930 tillkallat
särskild sakkunnig att inom departementet biträda med behandling av
frågorna om lämplig fördelning av tjänstgöringen mellan nämndemän vid
häradsrätterna samt ändamålsenlig ordning för malens handläggning vid
tingen ävensom i samband därmed stående spörsmål. Med utredningen
avses i första hand att undersöka, huruvida — på sätt redan skett i ett flertal
tingslag — nämndemännens antal och tjänstgöring må kunna så bestämmas,
att samma nämndemän i regel komma att deltaga i varje särskilt måls handläggning
från början till slut, en anordning, som i förening med genomförandet
tillika av principen om samme ordförande i ett och samma mål skulle vara av
stort värde för rättsskipningen. Därnäst åsyftar utredningen en undersökning,
huruvida icke en rationellare fördelning av målen å uppropslistan och deras sammanförande
i mindre grupper, eventuellt i förening med ökning av antalet rättegångsdagar,
må kunna genomföras till främjande av handläggningen och
samtidigt tillgodoseende av allmänhetens berättigade krav att icke onödigtvis
förspilla tid i väntan på ett mål. De sålunda ifrågasatta åtgärderna torde, till
undvikande av alltför stor ökning av antalet nämndemän i respektive tingslag,
leda till en nedsättning av antalet samtidigt i rätten tjänstgörande nämndemän.

Med nuvarande tjänstgöringsförhållanden vid häradsrätterna skulle, såsom
jag tidigare nämnt, genomförandet av förslaget örn rätt för nämndemän till

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

9

ersättning för inställelse vid de allmänna tingssammanträdena eller lagtima
tingen, däri inbegripet slutsammanträden, draga en årlig kostnad av i runt tal

300,000 kronor. I vad mån de åtgärder, vartill den av mig nyss berörda utredningen
kan komma att leda, må medföra ytterligare kostnader, låter sig nu
icke med säkerhet bedöma. Tydligt är emellertid, att åsyftade reformer på
detta område låta sig genomföras endast så småningom, liksom det synes mig
klart, att strävandena att undanröja brister i vår rättsskipning icke rimligen
böra stå hindrande i vägen för att nämndemännen beredes en ersättning, som i
och för sig finnes skälig och påkallad, helst dessa strävanden genom ersättningsfrågans
lösning otvivelaktigt komma att i viss mån underlättas.

De sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna örn resekostnadsersättning till
nämndemän hava, såsom jag förut anmärkt, synts böra träda i kraft först den
1 januari 1932. Det av mig till uppförande under avdelningen ''Häradsrätterna’
för nästkommande budgetår förordade anslaget ''Reseersättning till nämndemän’
lärer därför kunna bestämmas till vad av de beräknade nya kostnaderna
belöper å. första halvåret 1932 eller 170,000 kronor, ökat med vad nu utgår i
reseersättning till nämndemän och som för år uppskattats till 85,000 kronor,
eller tillhopa 255,000 kronor.»

Vid behandlingen av förevarande förslag har utskottet till en början haft
under övervägande, huruvida frågan örn ersättning till nämndemän för resekostnader,
utöver vad för närvarande i dylikt avseende utgår, lämpligen bör
lösas innan och oberoende av genomförandet av en tillämnad processreform.
Utskottet vill härvid framhålla, att frågan om en utvidgad rätt för nämndemän
till ersättning för resekostnader sedan lång tid tillbaka varit föremål för
statsmakternas uppmärksamhet, och att riksdagen vid två tillfällen, nämligen
åren 1918 och 1928, hos Kungl. Majit gjort framställning örn utredning och
framläggande av förslag i ämnet. Vidare bör erinras, att utskottet vid 1930
års riksdag i samband med behandlingen av två då i ämnet väckta motioner,
vilka utskottet på angivna skäl förklarade sig icke kunna tillstyrka, uttalade,
att utskottet förväntade, att ärendet snarast underställdes riksdagens prövning.
Under åberopande härav och då utredningen numera synes iöreligga i det skick,
att ärendet kan företagas till avgörande, får utskottet som sin mening uttala,
att slutlig prövning av frågan nu torde böra äga rum.

Vad själva saken angår, får utskottet ansluta sig till det nu av Kungl. Majit
framlagda förslaget, att nämndemännen tillerkännes en utvidgad rätt till resekostnadsersättning.
Den i ämnet väckta motionen får utskottet alltså avstyrka.
Till närmare belysande av de skäl, som föranlett utskottet att intaga
denna ståndpunkt, må anföras följande.

Redan nu utgår efter vissa stadgade grunder resekostnadsersättning till
nämndemän vid brottmålsrannsakning å urtima ting eller extra rättegångsdag
under lagtima ting ävensom vid tingssammanträden med tremansnämnd
(tremansting). Enligt utskottets mening synas inga bärande skäl kunna anföras
för att vid bedömande av förevarande ersättningsfråga skillnad göres

Utskottets

yttrande.

10

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

mellan, å ena sidan, nämnda fall och, å andra sidan, allmänna tingssammanträden,
vilka det nu framlagda förslaget åsyftar.

Det synes sålunda vara med billigheten överensstämmande, att de personer,
som, på sätt i förevarande fall äger rum, tagas i anspråk för den rättsvårdande
verksamheten, erhålla ersättning för de utgifter för resor, som uppkomma i
följd av uppdragets fullgörande. Mångenstädes, där avstånden äro långa eller
kommunikationsmedlen mindre goda, torde ifrågavarande utgifter vara ganska
betungande. I varje fall bör med hänsyn till betydelsen av den verksamhet,
varom här är fråga, och det därmed förbundna ansvaret ses till, att de med
uppdragets fullgörande förenade resekostnaderna icke göra skyldigheten att
mottaga nämndemansuppdraget alltför betungande för vederbörandes ekonomi.

Vad angår frågan om det sätt, varpå de merkostnader, som uppstå till följd
av den för nämndemän utvidgade rätten till reseersättning, böra bestridas, får
utskottet likaledes ansluta sig till den uppfattningen, att sagda kostnader helt
böra utgå av statsmedel. Ett deltagande från kommunernas sida i dessa kostnader
synes icke höra påkallas, dels på grund av att det uppdrag, nämndemännen
utöva, är av statlig karaktär, dels ock med hänsyn till att en sådan anordning
skulle ojämnt drabba kommunerna i ekonomiskt hänseende.

Beträffande slutligen de grunder, efter vilka ifrågavarande ersättning bär
utgå, biträder utskottet den av departementschefen uttalade meningen, att resereglementets
bestämmelser böra tillämpas. I detta sammanhang vill utskottet
framhålla önskvärdheten av att i de närmare föreskrifter angående ersättningens
utgående och utbetalande, som Kungl. Majit torde komma att utfärda,
beaktas möjligheten till den besparing i resekostnaderna, som åsyftas med de
i 8 § av resereglementet meddelade bestämmelserna. — Mot Kungl. Maj :ts förslag,
i vad detsamma avser beräknandet av medel att utgå till reseersättning
till nämndemän, har utskottet intet att erinra.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande ''
proposition och med avslag å den av herr Hollertz m. fl. väckta
motionen, II: 346, till reseersättning till nämndemän för
budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra förslagsanslag av

255,000 kronor.

Stockholm den 14 april 1931.

På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.

Statsutskottets utlåtande Nr 78.

11

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
J. Nilsson i Malmö, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson, E. J. G.
Rosén, C. G. TT. Hammarskiöld, J. Clemedtson, D. A. Petrén, K. E. Andersson i
Eliantorp och K. A. W. Björck;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
G. R. Jansson i Falun, A. Ä:son Törnkvist i Karlskrona, G. Strindlund, P. M.
Olsson i Blädinge, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp,
A. Danielsson, K. S. V. Ward och A. Norsell.