Statsutskottets utlåtande Nr 151.

1

Nr 151.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte i ämnet
väckta motioner.

(3:e avd.)

Uti den till riksdagen den 3 januari 1931 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1931/1932 har Kungl.
Majit under femte huvudtiteln (punkt 8 av det vid propositionen fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över socialärenden för nämnda dag) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i
ämnet, till bekämpande av arbetslösheten beräkna ett extra reservationsanslag
av 7,000,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 20 mars 1931
dagtecknad proposition, nr 201, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att till
bekämpande av arbetslösheten för budgetåret 1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag
av 10,000,000 kronor.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

För år 1921 anvisade 1920 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 1,000,000
kronor för bekämpande av arbetslösheten (riksdagens skrivelse nr 410). Vidare
anvisade 1921 års riksdag för samma år till bekämpande av arbetslösheten
och lindrande av nöd på tilläggsstat dels enligt skrivelse nr 177 ett förslagsanslag,
högst, å 11,000,000 kronor — varav en summa av 500,000 kronor
beräknades till bestridande av särskilda åtgärder för lindrande av nöd, som ?
följd av arbetslöshet drabbat personer, vilka icke enligt då gällande författning
voro kvalificerade att erhålla arbetslöshetsunderstöd — dels ock enligt skrivelse
nr 350 ett reservationsanslag av 23,500,000 kronor. De genom allmänna arbetslöshetsanslag
för år 1921 av riksdagen anvisade medlen utgjorde alltså sammanlagt
35,500,000 kronor. I det närmaste hela detta belopp togs under samma
år jämlikt Kungl. Majits särskilda beslut i anspråk dels för nödhjälpsarbe Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 6 sami. 75 käft. (Nr 151.)

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

ten, dels för särskilda ändamål. Vad beträffar dessa särskilda ändamål torde
här få erinras, att bland dem även ingick hjälp till utförandet av vissa vägföretag
i fria marknaden. Genom beslut den 2 september 1921 ställde nämligen
Kungl. Majit till statens arbetslöshetskommissions förfogande från förenämnda
reservationsanslag å 23,500,000 kronor ett belopp av högst 1,000,000
kronor, att mot redovisningsskyldighet användas dels till förskotterande, mot av
kommissionen godkänd säkerhet, av erforderliga medel för utförande av med
statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., dels ock
till gäldande av belopp, varmed den för dylikt vägföretag beräknade kostnaden
kunde komma att överskridas.

Dessutom anvisade 1921 års riksdag under titel »Utgifter för kapitalökning,
statens affärsverksamhet» på tilläggsstat för år 1921 ett reservationsanslag av
9,000,000 kronor, att utgå av lånemedel och att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
användas för sådana arbeten vid telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten
(riksdagens skrivelse nr 339 B).

För år 1922 anvisade 1921 års riksdag ett förslagsanslag, högst, å 3,000,000
kronor, till bekämpande av arbetslösheten och lindrande av nöd. För sistnämnda
ändamål beräknades 500,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 350). Vidare
beviljades av 1922 års riksdag på tilläggsstat för samma år för bekämpande av
arbetslösheten reservationsanslag till sammanlagt belopp av 85,000,000 kronor,
därav ett belopp av 10,000,000 kronor finge användas till statsbeställningar och
kristidsarbeten genom kommunikationsverken och ett belopp av 5,000,000 kronor
för beställningar genom andra ämbetsverk (riksdagens skrivelse nr 291).

Dessutom medgav 1922 års riksdag, att då ännu odisponerade delar av de till
uppförande av bostadshus för tjänstemän vid postverket, telegrafverket samt
statens järnvägar och vattenfallsverk å riksstaten för år 1921 och å tilläggsstaten
för år 1920 anvisade reservationsanslag örn tillhopa 17,500,000 kronor
finge — med undantag av ett belopp av högst 820,000 kronor, som beräknades
åtgå för vissa särskilda ändamål -— enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas
för sådana arbeten för telegrafverkets, statens järnvägars och statens vattenfallsverks
räkning, vilka kunde påkallas för bekämpande av arbetslösheten.
Ytterligare anvisade 1922 års riksdag för sistnämnda ändamål på tilläggsstat
för år 1922 under titel »Utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet»
ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens
skrivelse nr 99).

För tiden 1 januari—30 juni 1923 anvisade 1922 års riksdag ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor (riksdagens skrivelse nr 291).

Med hänsyn till befintliga reservationer å'' tidigare anvisade anslag till arbetslöshetens
bekämpande äskades icke något allmänt arbetslöshetsanslag för
budgetåret 1923/1924.

Däremot anvisade 1923 års riksdag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning i ämnet, för sådana arbeten för telegrafverkets,
statens järnvägars och statens vattenfallsverks räkning, vilka kun -

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

3

de påkallas av arbetslösheten, för sistnämnda budgetperiod ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor att utgå av lånemedel (riksdagens skrivelse nr 295).

Vidare må i detta sammanhang nämnas, att 1923 års riksdag, efter Kungl.
Maj:ts förslag, medgav, att för vidtagande av åtgärder till lindrande av nöden
bland vissa arbetslösa järnbruksarbetare finge av femte huvudtitelns allmänna
besparingsfond tagas i anspråk ett belopp av förslagsvis 70,000 kronor.

Ej heller för budgetåret 1924/1925 begärde Kungl. Majit något allmänt arbetslöshetsanslag.
Vid 1924 års riksdag motionsvis väckta förslag örn anvisande
av ytterligare anslag till arbetslöshetens bekämpande lämnades av riksdagen
utan bifall.

Av sistnämnda års riksdag meddelades i stället, på Kungl. Maj :ts förslag,
vissa beslut, enligt vilka tidigare för arbetslöshetens bekämpande beviljade anslag
skulle få tagas i anspråk för andra ändamål.

Sålunda medgav riksdagen, enligt två särskilda beslut, att de av 1922 års
riksdag för bekämpande av arbetslösheten beviljade reservationsanslagen finge
intill ett belopp av 1,750,000 kronor användas till färdigställande av vissa utav
Norrlands statsarbeten påbörjade arbetsföretag, vilka på grund av arbetslöshetens
nedgång icke fullbordats, och intill ett belopp av 1,350,000 kronor för
färdigställande av vissa utav Södra Sveriges statsarbeten påbörjade, men av
nyssnämnda anledning icke fullbordade företag (riksdagens skrivelser nr 128
och 294).

Vidare medgav 1924 års riksdag, att ej förbrukade delar av de av
riksdagen anvisade anslagen till arbeten för telegrafverkets samt statens
järnvägars och vattenfallsverks räkning för bekämpande av arbetslösheten
samt till statsbeställningar och kristidsarbeten genom nämnda verk
finge, efter beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t, användas för färdigställande
av sådana arbetsföretag vid samma verk, som igångsatts med anlitande av
si stberörda anslag men sedermera vid nödhjälpsarbetenas avveckling icke hunnit
fullbordas (riksdagens skrivelse nr 330).

I detta sammanhang må emellertid å andra sidan erinras, att Kungl. Majit
genom beslut den 4 april 1924 medgav, att vad som av medel, förskotterade jämlikt
Kungl. Majits förberörda beslut den 2 september 1921 för utförande av med
statsmedel understödda väganläggningar och vägförbättringar m. m., återbetalats
eller kunde komma att återbetalas, finge av statens arbetslöshetskommission
användas till fullföljande av den verksamhet, som av kommissionen i övrigt
bedreves i enlighet med av Kungl. Maj it meddelade beslut.

Med hänsyn till alltjämt förefintlig behållning å 1922 års reservationsanslag
för bekämpande av arbetslösheten begärde Kungl. Maj :t icke något anslag till
ändamalet för budgetaret 1925/1926. Motionsvis väckt förslag örn sådant anslag
avslogs av 1925 års riksdag.

För ettvart av de därefter närmast följande budgetåren beviljades i enlighet
med Kungl. Majits i särskilda propositioner framställda förslag extra reservationsanslag
till bekämpande av arbetslösheten, nämligen för

4

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

budgetåret 192611927 av 1926 års riksdag ett anslag å 8,000,000 kronor
(riksdagens skrivelse nr 344),

budgetåret 1927/1928 av 1927 års riksdag ett anslag å 5,000,000 kronor (riksdagens
skrivelse nr 270),

budgetåret 192811929 av 1928 års riksdag ett anslag å 3,000,000 kronor
(riksdagens skrivelse nr 370), samt

budgetåret 1929/1930 av 1929 års riksdag ett anslag å 2,800,000 kronor (riksdagens
skrivelse nr 272). Därjämte skulle av behållningen å anslagen till
färdigställande av vissa statsarbeten ett belopp av 500,000 kronor tagas i
anspråk.

I statsverkspropositionen till 1930 års riksdag (femte huvudtiteln, punkt 9)
anmäldes en av statens arbetslöshetskommission i skrivelse den 29 november
1929 gjord framställning örn anvisande av anslag för budgetåret 1930/1931 till
bekämpande av arbetslösheten. Enligt en i denna skrivelse framlagd beräkning
skulle av då redan anvisade medel ett belopp av omkring 2,885,000 kronor kunna
förväntas bliva disponibelt för verksamheten under sistnämnda budgetår.
Beträffande frågan örn erforderliga medel för samma budgetår uttalade kommissionen
i skrivelsen bland annat, att vissa tecken tydde på, att den då rådande
högkonjunkturen kunde komma att mattas. Kommissionen vågade därför
icke räkna med minskade kostnader för den statliga verksamheten till arbetslöshetens
bekämpande utan utgick från att dess verksamhet under budgetåret
1930/1931 skulle draga minst lika stor kostnad som den, vilken beräknats för
budgetperioden 1929/1930, eller 3,655,000 kronor. I enlighet härmed skulle för
budgetåret 1930/1931 behöva anvisas omkring 800,000 kronor. Emellertid borde
enligt kommissionen anslaget för samma budgetår icke begränsas till sistnämnda
belopp. T likhet med tidigare år förelåge nämligen behov av att disponera
viss medelsreserv samt rörelsekapital. Som anledning till detta behov hänvisade
kommissionen i första hand till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda
ett bedömande av arbetsmarknadens framtida gestaltning. Vidare hade kommissionen
vid beräkningen av de löpande kostnaderna utgått från att de bidrag,
som skulle inflyta från vissa kommissionens uppdragsgivare för nödhjälpsarbetens
utförande, komme att bliva i stort sett oförändrade; någon säkerhet förelåge
dock icke därför. Slutligen vore kommissionens verksamhet av sådan natur, att
ett visst rörelsekapital krävdes för att tagas i anspråk för inventarier, utestående
fordringar m. m. Det på dessa grunder till medelsreserv samt rörelsekapital
erforderliga beloppet borde, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, vid
hjälpverksamhetens dåvarande omfattning icke understiga 1,500,000 kronor.
Sammanlagt skulle alltså för budgetåret 1930/1931 erfordras ytterligare medel
till belopp av (800,000 + 1,500,000) 2,300,000 kronor.

I anslutning till vad kommissionen sålunda uttalat rörande anslagsbehovet
för innevarande budgetår anförde departementschefen i förra årets statsverksproposition
bland annat, att han — utan att ännu hava kunnat taga definitiv
ståndpunkt till frågan — på i huvudsak vissa närmare angivna grunder
ansett viss minskning av det av arbetslöshetskommissionen föreslagna beloppet
möjlig, nämligen från 2,300,000 kronor till 2,000,000 kronor. Departements -

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

o

chefen räknade därvid ändock med att medel kunde komma att erfordras från
anslaget för särskilda åtgärder i anledning av arbetslösheten på Seskarö i Norrbottens
län. I enlighet med vad departementschefen sålunda förordat beräknades
också i riksstatsförslaget ett anslag å sistnämnda belopp till bekämpande
av arbetslösheten för innevarande budgetår.

Statens arbetslöshetskommission inkom sedermera i skrivelse den 7 mars 1930
med en del kompletterande uppgifter. Enligt denna skrivelse hade kommissionen
vidtagit vissa jämkningar i beräkningarna av medelsbehovet. Med hänsyn
till ytterligare vunnen erfarenhet rörande kostnaderna för det då löpande
budgetåret beräknade kommissionen nu sina utgifter för innevarande budgetar
till 3,937,000 kronor. Härtill komme utgifter för arbetslöshetsutredningen, beräknade
till 30,000 kronor, samt medelsreserv 1,500,000 kronor. Medelsbehovet
skulle alltså sammanlagt utgöra 5,467,000 kronor. Å andra sidan räknade
emellertid kommissionen med att vid ingången av detta budgetar av redan
tidigare beviljade anslag ett belopp av i runt tal 3,187,000 kronor skulle
finnas tillgängligt för arbetslöshetens bekämpande. Kommissionens föregående
beräkning hade, såsom förut nämnts, utmynnat i att 2,885,000 kronor skulle
kunna balanseras över till innevarande budgetår. Att detta belopp kunnat sålunda
höjas berodde i första hand därpå, att — med stöd av Kungl. Maj:ts
beslut den 14 februari 1930 — vissa belopp, tillhopa 174,000 kronor, överförts
från färdigställningsanslagen för av Södra Sveriges statsarbeten och Norrlands
statsarbeten ofullbordade arbeten och från anslag, som anvisats till statsbeställningar
från industrin, men även därpå att vissa fordringar, som förut
icke varit till beloppet kända, kunnat uppföras som tillgångar. I nyanvisning
skulle därför erfordras (5,467,000—3,187,000) 2,280,000 kronor. Kommissionen
förklarade sig anse, att ovissheten rörande framtiden knappast syntes
medgiva, att en så extraordinär utgift som de eventuella kostnaderna för
avveckling av arbetslösheten på Seskarö inrymdes i den av kommissionen beräknade
medelsåtgången. Kommissionen hemställde, att ett belopp av 2,300,000
kronor måtte beviljas för bestridande av kostnaderna för den statliga hjälpverksamheten
för de arbetslösa under budgetåret 1930/1931.

Definitivt förslag angående anslag för innevarande budgetår till bekämpande
av arbetslösheten framlades härefter i propositionen nr 255 till förra årets
riksdag. Efter redogörelse för bland annat vad arbetslöshetskommissionen anfört
i skrivelserna den 29 november 1929 och den 7 mars 1930 påpekade föredragande
departementschefen därvid ökningen för innevarande budgetår av
sådana anslag och bidrag, som kunde beräknas utgå till arbetslöner till grovarbetare
och alltså förväntas medföra ökade arbetstillfällen i fria marknaden
för dylika arbetare. Vidare framhöll departementschefen, att med den begränsade
omfattning, som arbetslöshetskommissionens verksamhet dåmera erhållit,
det knappast syntes behövligt att räkna med så stor medelsreserv som arbetslöshetskommissionen
förutsatt eller 1.5 miljoner kronor. Av denna summa vore
ett belopp av ungefär 700,000 kronor avsett att tagas i anspråk för inventarier,
utestående fordringar m. m. ävensom för att tjäna som reserv för det
fall att påräknade bidrag från vissa kommissionens uppdragsgivare komme

6

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

att nedgå. Återstoden av medelsreserven vore avsedd att motsvara det belopp,
som erfordrades för kommissionens löpande kostnader. I fråga örn dessa slag
av behov syntes gälla, att en minskning borde kunna ske i förhållande till
nedgången i verksamhetens omfattning. Därest mot all förmodan en sådan
reducerad medelsreserv skulle befinnas otillräcklig, syntes utvägar icke saknas
att täcka ett därav påkallat tillfälligt behov av likvida tillgångar. Departementschefen
ansåg därför -— och jämväl av andra skäl —• anledning icke finnas
till ändring i den preliminära anslagsberäkningen i statsverkspropositionen.

Vad angår arbetslösheten å Seskarö föreslog departementschefen, att åtgärder
för avveckling av densamma skulle vidtagas enligt vissa i propositionen
närmare angivna grunder. Kostnaderna för avvecklingens genomförande
kunde -— i vad de belöpte på innevarande budgetår •— beräknas till omkring

120,000 kronor. Sistnämnda belopp syntes kunna rymmas inom den anslagsram,
som beräknats i statsverkspropositionen.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att dels till bekämpande
av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra reservationsanslag
av 2,000,000 kronor, dels ock medgiva, att av nämnda anslag finge bestridas utgifter
för avveckling enligt av departementschefen förordade grunder av arbetslösheten
å Seskarö.

I anledning av propositionen och i ämnet väckta motioner anmälde sedermera
riksdagen i skrivelse den 11 juni 1930, nr 392, att riksdagen till bekämpande
av arbetslösheten för budgetåret 1930/1931 anvisat ett extra reservationsanslag
av 2,500,000 kronor, samt att riksdagen medgivit, att Kungl. Majit
finge —- under beaktande av de synpunkter riksdagen i skrivelsen anfört —
av arbetslöshetsanslag för nämnda budgetår bestrida utgifter för inköp av
Sandviks sågverk å Seskarö med tillhörig mark, byggnader och inventarier
ävensom för nödiga kompletteringsarbeten för en årstillverkning av 9,000
standards till ett sammanlagt belopp av högst 300,000 kronor. Därjämte anhöll
riksdagen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa skyndsam utredning
huruvida och under vilka villkor ett reservationsanslag kunde böra beviljas
för att efter Kungl. Majits beprövande tagas i anspråk vid tillfällen av ökad
arbetslöshet av mera betydande omfattning.

I fråga örn medelsbehovet anförde riksdagen i nyssnämnda skrivelse närmare
följande.

Riksdagen ville framhålla att, även örn man kunde säga, att enligt senast
tillgängliga siffror ställningen på arbetsmarknaden i vårt land förbättrats vid
jämförelse med närmast föregående år, de allmänna konjunkturerna dock visade
tecken till en begynnande avmattning, vilket synts riksdagen motivera
en höjning av det av Kungl. Majit äskade anslagsbeloppet. Riksdagen hade
med hänsyn härtill bestämt anslaget till 2,500,000 kronor. Riksdagen ville
därjämte erinra om de år för år ständigt stigande belopp, riksdagen anvisat
till väganläggningar, vägförbättringar och vägunderhåll, vilka tillsammans
med vägskattemedel enbart för budgetåret 1930/1931 belöpte sig till över 80
miljoner kronor, samt att riksdagen i anledning av framställningar från Kungl.
Majit till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk samt till
skogsutdikning anvisat anslag å tillhopa 1,800,000 kronor.

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

7

Vad angår den av riksdagen ifrågasatta utredningen yttrades i samma skrivelse
följande.

Motionsvis hade inom riksdagen väckts förslag, avseende beträdande av
nya vägar, innan de många och invecklade spörsmål, som sammanhängde med
frågan örn de lämpligaste metoderna för mildrandet av arbetslöshetens följder,
hunnit att utredas.

Såsom av ett av arbetslöshetskommissionen i ärendet avgivet yttrande framginge,
hade kommissionen ansett det icke välbetänkt, att staten, innan dessa utredningar
avslutats eller eljest tvingande skäl anförts för en ändring av nuvarande
ordning, skulle kasta över ända det provisoriska system, som dock uppbyggts
med ledning av gjorda erfarenheter under en mer än tioårig verksamhet,
för att i stället övergå till ett alldeles nytt och fullständigt oprövat system.
Denna uppfattning syntes, åtminstone i viss utsträckning, icke kunna frånkännas
giltighet. I enlighet härmed funne riksdagen motiverat, att ett anslag till
arbetslöshetens bekämpande genom arbetslöshetskommissionen jämväl denna
gång beviljades enligt oförändrade grunder.

Emellertid syntes skäl kunna anföras för att motionerna skulle föranleda
viss utredning. Det skulle kunna tänkas, att ett reservationsanslag till vissa
allmänna arbeten ställdes till Kungl. Maj :ts förfogande, att tågås i anspråk
i den mån påtaglig arbetslöshet, antingen generellt eller, t. ex. på grund av
industriella sammanbrott, mera lokalt uppstode; ett sådant anslag skulle kunna
vara av betydande värde vid arbetslöshetsfrågomas handläggning. Härigenom
bomme, åtminstone till viss del, de offentliga arbetena att kunna mer
smidigt anpassas efter konjunkturerna, så att en större anpart av dessa arbeten
igångsattes under depressionsperioder än eljest bleve fallet. Utredningen borde
sålunda omfatta frågan, huruvida och på vilket sätt en anordning med ett reservationsanslag
till utförandet av därför lämpade arbeten borde vidtagas. Utredningen
borde bedrivas skyndsammast möjligt, och resultaten därav borde
föreläggas riksdagen.

Av det av 1930 års riksdag sålunda beviljade anslaget till arbetslöshetens
bekämpande anvisades på jordbruksdepartementets föredragning dels jämlikt
beslut den 26 september 1930 sammanlagt 112,000 kronor för inköp för kronans
räkning av Sandviks sågverk m. m., dels ock jämlikt beslut den 31 oktober
1930 188,000 kronor för igångsättande av driften vid nämnda sågverk.

Som bekant har det numera blivit uppenbart, att de av 1930 års riksdag
anvisade medlen till arbetslöshetens bekämpande icke komma att bliva tillräckliga
för sitt ändamål. I anledning härav har också Kungl. Majit redan
vidtagit åtgärd för förstärkning av innevarande budgetårs arbetslöshetsanslag.

I sistberörda hänseende må erinras, att arbetslöshetskommissionen i
skrivelse den 2 mars 1931 gjorde framställning om anvisande av ytterligare
medel till bekämpande av arbetslösheten under detta budgetår.
Kommissionen räknade därvid med att kostnaderna från och med februari
månad och till och med budgetårets utgång skulle uppgå till i runt tal

5,200,000 kronor. Då de likvida medel av arbetslöshetsanslaget, som efter
utgången av januari månad detta år varit disponibla, hade uppgått till
1,969,157 kronor, skulle således brist uppkomma med omkring (5,200,000 —
1.970,000) 3,230,000 kronor. I sistnämnda belopp inginge emellertid icke,
framhöll kommissionen, någon medelsreserv. Ej heller hade beräknats några

8

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

särskilda belopp för utlämnande av ytterligare lån ur kommissionens s. k.
väglånefond. Arbetslöshetskommissionen föreslog nu beträffande medelsreserv.
att i densamma icke, såsom hittills, skulle inräknas det bundna rörelsekapitalet,
d. v. s. inventarier och utestående fordringar. En sådan omläggning
syntes för närvarande, anförde kommissionen, så mycket mera befogad, som
de utestående och numera praktiskt taget helt indrivna fordringar till betydande
belopp, som kommissionen år 1924 övertagit från Södra Sveriges och
Norrlands statsarbeten, under en följd av år de facto tjänat som en medelsreserv.
En beräkning av det för närvarande bundna rörelsekapitalet hade
ådagalagt, att detta den 31 januari 1931 kunde uppskattas till i det närmaste
1 miljon kronor. Vad angår den s. k. väglånefonden anförde kommissionen
att, därest det -—- såsom troligt vore — komme att visa sig nödvändigt
att öka lånen ur denna fond, medlen härtill måste tagas ur den såsom
medelsreserv beräknade summan. Det syntes för övrigt — anförde kommissionen
vidare i detta sammanhang — kunna ifrågasättas, huruvida icke
framdeles det belopp å 1 miljon kronor, som enligt Kungl. Maj:ts brev den
2 september 1921 anvisats för detta ändamål, borde avdelas från disponibla
medel. Frågan syntes dock lämpligen kunna stå öppen tills vidare, enär kommissionen
hade för avsikt att, i samband med framläggande av nya beräkningar
över kostnaderna för det kommande budgetåret, närmare utveckla de
synpunkter, kommissionen ansåge böra läggas på detta spörsmål. Under åberopande
av det anförda uttalade kommissionen, att en medelsreserv på 1,500,000
kronor måste betraktas som oundgänglig för verksamhetens fullföljande.

Enligt arbetslöshetskommissionen skulle alltså ett belopp av (3,230,000 +
1,500,000) 4,730,000 kronor, av kommissionen avrundat till 4,750,000 kronor,
erfordras för innevarande budgetår utöver å arbetslöshetsanslaget den 1 februari
1931 kvarstående medel. Kommissionen gjorde också hemställan örn anvisande
av sistnämnda belopp.

Vid anmälan i statsrådet den 6 mars 1931 av arbetslöshetskommissionens
nyssberörda framställning anförde departementschefen bland annat, att han icke
hade något att erinra mot kommissionens beräkning av utgifterna för den återstående
delen av innevarande budgetår. Beträffande omläggning av metoden för
beräkning av den s. k. medelsreserven fann han emellertid, i olikhet mot kommissionen,
att tillfället icke då, när det gällde att bereda fyllnad i ett anslag för
det löpande budgetaret, vore lämpligt att göra några principiella förändringar
i vad hittills tillämpats. Med ståudpunktstagandet till denna fråga syntes honom
utan olägenhet kunna ansta, till dess han framlade förslag rörande anslag
till ifrågavarande ändamål för nästa budgetår. Det syntes departementschefen
med denna utgångspunkt möjligt att vidtaga viss reduktion av det begärda beloppet.
Utgifterna hade under tiden V2—s% 1931, såsom framgår av det förut
anförda, uppskattats till omkring 5,200,000 kronor. Med tillägg av medelsreserv
å 1,500,000 kronor, beräknad på hittills vanligt sätt, skulle alltså det behövliga
beloppet sammanlagt uppgå till 6,700,000 kronor. Häremot svarade på inkomstsidan
dels den 1 februari 1931 tillgängliga likvida medel, uppgående till omkring

1,970,000 kronor, (fels ock bundet rörelsekapital till belopp av sammanlagt i det

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

9

närmaste 1,000,000 kronor. Skillnaden utgjorde alltså 3,730,000 kronor. Visserligen
syntes försiktigheten bjuda att med hänsyn till verksamhetens redan
skedda och ytterligare emotsedda utökning göra visst tillägg till sistnämnda
belopp. Även med beaktande härav syntes emellertid medelsbehovet icke behöva
beräknas högre än till 4,000,000 kronor. Departementschefen förordade
därför, att riksdagens medgivande måtte inhämtas till att anslaget för det löpande
budgetåret till bekämpande av arbetslösheten finge utökas med sistnämnda
belopp.

I överensstämmelse härmed föreslog Kungl. Majit i proposition nr 167 till
innevarande års riksdag riksdagen att medgiva, att för förstärkning av det för
budgetåret 1930/1931 anvisade extra reservationsanslaget till bekämpande av
arbetslösheten finge till nämnda anslag från det för samma budgetår anvisade
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter överföras ett belopp av 4,000,000
kronor.

Då detta förslag numera bifallits av riksdagen, bar alltså till bekämpande av
arbetslösheten för innevarande budgetår anvisats tillhopa 6.5 miljoner kronor,
vartill kommer behållningen från tidigare budgetår, nära 3 miljoner kronor.

Gällande författningsbestämmelser angående statsbidrag till arbetslöshetshjälp
äro sammanfattade i en kungörelse av den 7 juli 1922 (nr 419), som
länder till efterrättelse tills vidare, så länge anslag till ifrågavarande ändamål
utgår. I denna kungörelse gjordes viss ändring genom kungörelse den 22 juni
1928 (nr 214). Ändringen avsåg väsentligen viss av Kungl. Majit föreslagen
och av riksdagen godkänd jämkning i bestämmelserna rörande bidrag till s. k.
statskommunala arbeten, d. v. s. hjälparbeten, som bedrivas av kommuner med
bidrag av statsmedel från arbetslöshetsanslaget.

Därjämte har riksdagen vid särskilda tillfällen uttalat sig angående principerna
för den statliga hjälpverksamheten för arbetslösa. Sålunda meddelade
1922 års riksdag — efter det Kungl. Majit den 10 mars nämnda år fattat beslut,
innefattande jämkning i vissa avseenden av dittills gällande regler —
i skrivelse den 7 juni 1922, nr 291, nya direktiv för bedrivande av berörda
verksamhet, därvid särskilt spörsmålet om arbetskonflikts inverkan å den av
staten lämnade arbetslöshetshjälpen behandlades.

Vidare beslöt 1923 års riksdag i anledning av en till riksdagen avlåten proposition,
nr 52, att vid utövandet av omförmälda verksamhet skulle, utöver då
gällande direktiv, tillämpas vissa av statsutskottet närmare angivna regler för
yrkesbestämningen (riksdagens skrivelse den 13 april 1923, nr J9).

Med anledning av ett av Kungl. Majit meddelat beslut rörande hjälpverksamheten
i ett speciellt fall av arbetskonflikt upptogs vid behandlingen av
Kungl. Majits förenämnda proposition nr 213 till 1926 års riksdag frågan
om riktlinjerna för utövande av hjälpverksamheten i fall av arbetskonflikt
till förnyat skärskådande såväl i statsutskottet (utlåtande nr 168) som vid
ärendets behandling i riksdagens kamrar. I överensstämmelse med vad statsutskottet
i detta avseende hemställt, gjorde riksdagen i sin förut omförmälda
skrivelse nr 344, i vilken riksdagen anmälde sitt beslut örn anvisande av nytt
anslag till bekämpande av arbetslösheten, vissa uttalanden i fråga örn direk -

10

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

tivens tillämpning. Beträffande dessa uttalanden må hänvisas till den redogörelse,
som lämnats därför i 1927 års proposition i motsvarande fråga (nr 286
sid. 5).

Genom beslut den 18 juni 1926 förordnade sedermera Kungl. Majit, att ett
exemplar av berörda riksdagsskrivelse skulle överlämnas till statens arbetslöshetskommission
till kännedom och efterrättelse.

Innan departementschefen övergått till att behandla av arbetslöshetskommissionen
gjord framställning om anslag för budgetåret 1931/1932, har han berört
vissa av kommissionen verkställda utredningar.

I sådant hänseende har först erinrats, att i den av riksdagens revisorer avgivna
berättelsen örn den år 1927 av dem verkställda granskningen av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1926—30 juni 1927 under § 25 framställdes vissa anmärkningar mot
anordningarna för inkvartering av och mathållning åt de arbetare, som sysselsattes
i de av statens arbetslöshetskommission anordnade nödhjälpsarbetena. Sålunda
uttalade revisorerna, vilka besökt vissa av kommissionens arbetsplatser, såsom
en allmän iakttagelse om de av dem besökta förläggningarna, att dessa i några
fall syntes sämre än vad som vid vissa andra liknande offentliga och enskilda
företag stöde arbetarna till buds. Vidare uttalade revisorerna som ett önskemål,
att ordningen och renhållningen inom arbetarnas bostäder ägnades större
uppmärksamhet samt att organiserandet av gemensam mathållning i möjligaste
mån uppmuntrades.

Sedan arbetslöshetskommissionen i anledning av revisorernas berörda anmärkningar
den 7 januari 1928 avgivit förklaring och därvid åberopat en av
kommissionens arbetschef utarbetad promemoria i ärendet, bragtes vid behandlingen
år 1928 inom riksdagens andra kammare av statsutskottets utlåtande i
anledning av statsrevisorernas omförmälda berättelse frågan örn förhållandena
vid nödhjälpsarbetarnas förläggningar ånyo på tal, därvid såväl av en bland
revisorerna som ock från annat håll dessa förhållanden betecknades såsom fortfarande
otillfredsställande.

Genom beslut den 11 maj 1928 anbefallde sedermera Kungl. Majit arbetslöshetskommissionen
att under våren och sommaren 1928 verkställa en ingående
undersökning av samtliga förläggningar vid av kommissionen anordnade
nödhjälpsarbeten ävensom att därefter ofördröjligen låta vidtaga de åtgärder,
som vid undersökningen kunde befinnas erforderliga dels för att sätta de åt
nödhjälpsarbetarna upplåtna bostäderna i sådant skick, att de uppfyllde de anspråk
på sundhet, trevnad och bekvämlighet, som med hänsyn tagen till ifrågavarande
arbetens tillfälliga karaktär skäligen kunde uppställas, dels ock för
att åstadkomma tillfredsställande ordning och mathållning vid förläggningarna.
Därjämte anbefallde Kungl. Majit kommissionen att till Kungl. Majit
inkomma med redogörelse rörande de åtgärder, vilka av kommissionen vidtagits
i anledning av beslutet.

I skrivelser den 30 maj och den 15 november 1928 inkom kommissionen med
redogörelser i sistnämnda hänseende.

Statsutskottets utlåtande Nr J51.

11

Emellertid hade arbetslöshetskommissionen genom beslut av Kungl. Maj:t
den 22 juni 1928 fått i uppdrag att verkställa undersökning rörande vissa i en
skrivelse från landssekretariatet omförmälda frågor. De frågor, som sålunda
skulle bliva föremål för undersökning, voro i huvudsak följande, nämligen dels
huruvida nödbjälpsarbetena kunde anses lämpliga såsom dylika ur allmänna
synpunkter och särskilt med hänsyn till arbetenas inflytande på arbetstillgången
i den öppna marknaden, dels huruvida icke staten lämpligen borde genom
understöd till kommuner och vägdistrikt, inom vilka arbetslöshet i större utsträckning
förekomme, möjliggöra för dessa att i stället för nödhjälpsarbeten
anordna arbeten i öppna marknaden, dels huruvida de vid nödhjälpsarbetena
utgående lönerna kunde anses rimliga och lämpligt avvägda med hänsyn till
arbetarnas möjlighet att bereda sig själva och sina familjer uppehälle, dels huruvida
vid nödhjälpsarbete sysselsatta arbetare behövde anlita fattigvård samt,
därest så vore förhållandet, i vilken utsträckning detta ägde rum jämfört med
vad som i sådant hänseende förekomme beträffande lågt avlönade arbetare med
arbete i öppna marknaden, dels huruvida bostads- och andra förhållanden å
nödhjälpsarbetarnas arbetsplatser kunde anses vara tillfredsställande, dels huruvida
den ekonomiska och tekniska ledningen av nödhjälpsarbetena och andra
i samband därmed stående anordningar kunde anses vara tillfredsställande,
dels ock huruvida de möjligheter, som borde stå nödhjälpsarbetama till buds
att påtala vid arbetena rådande missförhållanden, vore tillgodosedda eller örn
förhandlingsordning, vari medgåves rätt för ombud för fackförening att biträda
nödhjälpsarbetama vid förhandling, borde upprättas.

Landssekretariatet utsåg, på arbetslöshetskommissionens anmodan, vissa representanter
att å dess och vissa fackförbunds vägnar deltaga i nyssnämnda utredningsarbete.
Resultatet av detta arbete föreligger nu i ett av arbetslöshetskommissionen
den 16 april 1930 avgivet utlåtande, vilket utkommit av
trycket. Däri behandlas de särskilda punkterna i utredningsuppdraget var för
sig. Utlåtandet berör även de frågor, som behandlades i kommissionens nyssnämnda
skrivelser den 30 maj och den 15 november 1928. I utlåtandet redogöres
för de yrkanden, som under utredningsarbetets fortgång framställts av
representanterna för landssekretariatet och fackförbunden. Vissa av dessa yrkanden
torde få anses vara av sådan natur, att bifall till desamma skulle innebära
omläggning av det nuvarande systemet. Sålunda påyrka nämnda representanter,
att allt reservarbete snarast skall upphöra, och i anslutning härtill — men
även av särskilda skäl — att statsbidrag till av kommunerna bedrivna reservarbeten
ej vidare må beviljas. IJtt annat yrkande, som jämväl torde få anses
vara av beskaffenhet att, örn det bifalles, sönderbryta det rådande systemet, går
ut på, att ackordsprisen vid kommissionens arbetsplatser i intet fall skulle få
understiga 75 % av de ackordspriser, som äro fastställda i gällande avtal och
ackordsprislistor eller vanligen tillämpas för motsvarande arbete i den fria
marknaden. Å andra sidan hava representanterna framställt vissa önskemål,
som kunna iakttagas utan rubbning i systemet. Vissa av dessa — såsom omprövning
av grovarbetarlönerna, utsträckning av rätten till ortstillägg för familjeförsörjare,
en del önskemål beträffande bostadsförhållandena m. m. —

] 2

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

hava också genom åtgärder från arbetslöshetskommissionens sida redan blivit
uppfyllda. Beträffande ett par andra har kommissionen anfört, att den hade
för avsikt att försöksvis vidtaga åtgärder i syfte att helt eller delvis tillfredsställa
desamma. Sådana försök hava också skett och pågå alltjämt. Beträffande
slutligen några av dessa sist berörda önskemål — de mest vittgående
av de nu avsedda synas vara krav på att fastställd timlön garanteras varje arbetare
samt på upprättande av förhandlingsordning — hava dessa förefallit
kommissionen onödiga eller olämpliga. Ytterligare må nämnas, att representanterna
ansett det synnerligen önskvärt, att arbetstillfällen i den öppna marknaden
bereddes de arbetslösa genom att staten lämnade understöd till kommuner
och vägdistrikt för utförande av behövliga vägarbeten (för städernas vidkommande
dock endast till förbättring av infartsvägar).

I fråga örn det närmare innehållet av arbetslöshetskommissionens nyssberörde
utlåtande av den 16 april 1930 tillåter sig utskottet hänvisa till detsamma.

I statsrådsprotokollet har vidare lämnats en redogörelse för en nyligen gjord
framställning örn åtgärder för lindrande av arbetslösheten inom sjömansyrket.

Departementschefen har härvid först erinrat, att i gällande kungörelse angående
statsbidrag till arbetslöshetshjälp bland annat föreskrives, att statsbidrag
må utgå allenast till person, som på grund av oförvållad arbetslöshet, som varat
minst 6 arbetsdagar efter det ansökan om statsbidrag gjorts, befunnits vara i
behov därav. Vidare har erinrats, att i samma kungörelse föreskrives, att statsbidrag
till arbetslöshetsunderstöd, där ej omständigheterna prövas föranleda lägre
bidrag, utgår för envar understödstagare med enahanda belopp, som i sådant
hänseende tilldelats honom av kommunala eller landstingsmedel, dock högst
med vissa bestämda belopp. Emellertid må enligt samma kungörelse, där synnerligen
vägande omständigheter påkalla, att statsbidrag utgår till understöd
åt arbetslösa, ehuru enahanda belopp ej kan ställas till förfogande av kommunala
eller landstingsmedel, framställning örn statsbidrag göras hos Kungl.
Maj :t.

I en till departementschefen ställd skrift den 20 februari 1931 hava svenska
sjömansunionen och svenska eldarunionen gjort framställning örn åtgärder till
hjälp åt det i hamnstäderna varande arbetslösa sjöfolket. Förbunden i fråga
hava därvid framhållit, att den rådande ekonomiska depressionen i särskilt hög
grad drabbat sjöfarten, vilket medfört massuppläggning av fartyg och en fruktansvärd
arbetslöshet för sjöfolket. I fråga om det närmare innehållet av eldareunionens
framställning tillåter sig utskottet hänvisa till sid. 13 i statsrådsprotokollet.

över framställningen har arbetslöshetskommissionen avgivit infordrat yttrande
den 13 mars 1931.

Kommissionen vitsordar däri, att den ihållande lågkonjunkturen för sjöfartsnäringen
gjort ställningen bekymmersam för många sjömän. Den rådande situationen
hade medfört alldeles särskilda olägenheter för de arbetslösa i hamnstäderna,
varest sjömännen samlats i osedvanligt stor mängd för att kunna så
uppmärksamt som möjligt bevaka de arbetsmöjligheter, som kunde yppa sig.
Svårigheterna bleve här, anför kommissionen, så mycket kännbarare, som kom -

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

13

munerna ofta tvingades att på det ena eller det andra sättet taga sig an sjömännen,
även när dessa icke vore mantalsskrivna på uppehållsorten. Det syntes
därför ej kunna undgås, att staten i någon form trädde emellan för att
mildra verkningarna av det inträdda läget.

Kommissionen har nu i sitt yttrande framlagt förslag till anordnande av en
särskild under stödsverk samhet för vissa kategorier arbetslösa sjömän.

Hinder för genomförandet av förslaget, för vilket i det följande redogöres,
skulle emellertid enligt kommissionens uppfattning möta diirest, såsom i
förbundens framställning berörts, sjöman, som själv slutat sin anställning,
alltid skulle vara förhindrad att erhålla arbetslöshetshjälp, enär han icke kunde
betraktas såsom oförvållat arbetslös. Kommissionen anser emellertid, att
beträffande sjömän vid bedömandet av detta spörsmål särskilda omständigheter
borde tagas i betraktande. Att sjömännen självmant slutat sin anställning
kunde hava berott på särskilda, för sjömansyrket säregna förhållanden.
Det syntes då kommissionen knappast kunna vara med billigheten överensstämmande
att räkna arbetslösheten som självförvållad, även sedan de förutsättningar
ändrats, under vilka denna omflyttningsarbetslöshet uppkommit. För
det övervägande antalet sjömän berodde deras fortsatta arbetslöshet i nuvarande
situation på den ihållande depressionen inom sjöfartsnäringen. Arbetslöshetskommissionen
anser det fördenskull riktigast, att arbetslösheten för sjömännens
vidkommande’ betraktas såsom oförvållad, därest sjömännen kunna
styrka, att de under någon lämpligt avvägd tid, exempelvis fyra veckor, varit
arbetslösa och härunder icke blivit av _ vederbörligt organ för den offentliga
arbetsförmedlingen — hos vilka de givetvis förutsättas vara skyldiga att
anmäla sin arbetslöshet — ånyo hänvisade arbete i den öppna marknaden. En
sådan utväg hade för övrigt, påpekar kommissionen, ansetts såsom framkomlig
även i det förslag till obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som år 1928 avgavs
av 1926 års arbetslöshetssakkunniga.

Vad härefter beträffar kommissionens ifrågavarande förslag må först framhållas,
att detsamma avser allenast arbetslösa sjömän med försörjningsplikt,
vilka uppehålla sig å annan ort än mantalsskrivningsorten. Vad angar arbetslösa
sjömän utan sådan skyldighet, har kommissionen icke ansett nödvändigt
att vidtaga särskilda åtgärder. Kommissionen har räknat med att i stället
kunna bereda åtminstone en del av dem hjälp medelst deras intagande i statliga
reservarbeten. Jämväl har kommissionen förklarat sig hava för avsikt
att söka ordna denna sida av hjälpfrågan genom direkt till kommunernas arbetslöshetsorgan
meddelade direktiv. I fråga örn arbetslösa sjömän, som uppehålla
sig å hemorten, skulle enligt kommissionens förslag vanliga regler gälla.

Vidkommande de arbetslösa sjömän med försörjningsplikt, vilka uppehålla
sig å annan ort än mantalsskrivningsorten, skulle enligt kommissionens förslag
för dessa kunna anordnas en särskild understödsverksamhet.

I den mån kommuner funnes, inom vilka dylika arbetslösa sjömän hos vederbörande
arbetslöshetsorgan anmälde sig såsom hjälpsökande arbetslösa,
skulle dessa kommuner äga att till arbetslöshetskommissionen ingå med framställning
örn att få med bidrag av statsmedel under begränsad tid anordna
kontant understödsverksamhet för sådana sjömän. Sedan kommissionen prövat
framställningen, skulle kommissionen meddela beslut, vilket, i händelse av
bifall, jämväl skulle innefatta ett fastställande av det antal familjeförsörjare,

14

Statsutskottets utlåtande Nr 251.

som finge tilldelas arbetslöshetsunderstöd samt ett angivande av den tid, under
vilken understödet finge utbetalas. Därest hjälpsökande arbetslösa sjömän av
förevarande kategori uppehölle sig inom kommuner, åt vilka tillstånd att bedriva
understödsverksamhet för vissa grupper av arbetslösa redan meddelats
av kommissionen, skulle dessa kommuner endast hava att till kommissionen insända
uppgift örn för hur många arbetslösa sjömän (familjeförsörjare)
understödsverksamhet ytterligare erfordrades, varefter kommissionen på samma
sätt hade att fixera antalet understödsplatser för sjömännen samt tiden för
statsbidragets åtnjutande.

Kommissionen har föreslagit, att staten till denna speciellt för sjömän anordnade
understödsverksamhet skulle bidraga med högre belopp än det statsbidrag
å 50 % av kostnaderna, som eljest normalt utgår till kommunerna vid
vanlig sådan verksamhet. Till stöd härför har kommissionen andragit, att det
nu gällde att tillhandahålla understöd åt arbetslösa, som i vanliga fall icke
stöde i närmare förbindelse med sina hemkommuner, och att understödsverksamheten
kunde beräknas bliva väsentligen förlagd till kommuner med höga
skatter. Statsbidragets storlek har kommissionen ansett böra graderas med
hanssin till vederbörande kommuns allmänna ekonomiska förutsättningar, och
framställningarna borde — för att den önskade effekten av hjälpaktionen skulle
kunna ernås — åtminstone vecka för vecka underställas Kungl. Maj:ts prövning,
savida icke Kungl. Maj :t skulle, i anseende till behovet av snabb handläggning
av dessa ärenden under den begränsade tid, varom här vore fråga,
anse lämpligt att överlämna åt kommissionen att jämväl besluta örn storleken
av det förhöjda statsbidraget till förevarande slag av understödsverksamhet.

Kommissionen har vid framläggandet av nu berörda förslag anfört bland annat
följande.

Förslaget kunde visserligen förefalla som ett avsteg från den av kommissionen
eljest principiellt intagna ståndpunkten, att alla hjälpåtgärder för arbetslösa
borde anordnas likformigt. Emellertid avsåge kommissionen härvid icke
att beträda någon ny väg inom verksamheten, utan syftade förslaget endast till
att genom praktiskt lämpliga metoder och inom ramen av gällande principer modifiera
själva sättet för genomförande av åtgärder till sjömännens bispringande.
En sadan modifikation av formen för arbetslöshetshjälpen hade sin motivering
i sakens egen natur. ^ De arbetslösa industriarbetarna, vilka normalt bleve föremål
för statens omvårdnad, hade i regel fast bostad på de orter, där de vistades
vid tillfället för hjälpens sökande och erhållande, och till största delen
brukade dessa arbetare kunna, sedan läget på arbetsmarknaden lättat, ånyo
vinna fotfäste i hemortens näringsliv. För sjömännen åter komme besök i
hemkommunerna i fråga mera sällan och kanske ofta med flera års mellanrum.
De på- och avmönstrade i sjöfartsstäderna, och egentligen syntes endast familjeförsörjarna
vid tiden mellan dessa mönstringar mera regelbundet söka
känning med hemorten. Det vore kommissionens förhoppning, att en på det
föreslagna sättet bedriven understödsverksamhet skulle kunna snabbt och för
rimliga kostnader bringa sjömännen den hjälp, varav många av dessa måste
anses vara i trängande behov.

Arbetslöshetskommissionen har slutligen hemställt örn medgivande därtill,
att en understödsverksamhet till förmån för arbetslösa sjömän måtte få anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter, som utvecklats i

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

15

utlåtandet, och att statsbidraget till denna verksamhet måtte få utgå med högst
75 % åt de kommuner, vilka till kommissionen inkomme med framställningar
örn statsbidrag till understödsverksamhet för sådana arbetslösa sjömän med
försörjningsplikt, som icke vore inom vederbörande kommun mantalsskrivna,
och till vilka kommuner kommissionen efter prövning av läget på respektive
orter funne sig böra bevilja statsbidrag till anordnandet av understödsverksamhet
av här ifrågavarande slag.

Även beträffande några andra yrkeskategorier har hemställts örn särskilda
åtgärder för arbetslöshetens lindrande.

Vid sammanträde med Hanebo kommunalfullmäktige den 25 januari 1931
beslöto sålunda fullmäktige, bland annat, instämma i Arbrå kommunalfullmäktiges
beslut att hemställa till statsmakterna örn sådan ändring i direktiven angående
statsbidrag till arbetshjälp, att sådan i framtiden även måtte utgå för
skogs- och flottningsarbetare samt jordbruksarbetare.

Härefter har fullmäktiges ordförande i en till departementschefen ställd
skrift den 19 februari 1931, under åberopande av fullmäktiges beslut, gjort
hemställan i enahanda syfte.

I anledning härav har arbetslöshetskommissionen den 13 mars 1931 avgivit
infordrat yttrande.

Kommissionen har därvid anfört, bland annat, att skogs-, flottnings- och
lantarbetare väl blivit ställda utanför den statliga hjälpverksamheten, men att
kommissionen samtidigt därmed antytt, att kommissionen vore villig medgiva
dispens från dessa avstängningsbestämmelser, där särskilda skäl härför kunde
anföras. Sådana dispenser hade jämväl under årens lopp meddelats såväl vad
anginge förenämnda yrken som också beträffande vissa andra. I fortsättningen
har kommissionen anfört följande.

Under innevarande vinter hade situationen obestridligen blivit bekymmersam
för skogsarbetarna inom åtskilliga kommuner i Norrland på grund av att avverkningarna
begränsats såsom en följd av depressionen inom sågverksindustrin,
och kommissionen hade också funnit anledning bevilja flera kommuner
dispens från avstängningsbestämmelserna, vilket medfört, att ett rätt betydande
antal arbetslösa skogs- och flottningsarbetare i år kommit i åtnjutande
såväl av kontanta arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel som också
hänvisning till statliga reservarbeten. Att de arbetslösa inom Arbrå och Hanebo
kommuner ännu icke blivit delaktiga av en dylik förmån berodde uteslutande
därpå, att kommissionen icke haft att handlägga några framställningar
av denna art från dessa kommuner.

Då kommissionen förmenade, att den ordning, som nu tillämpades i fråga
örn dispenserande av jordbruks-, skogs- och flottningsarbetare från gällande
avstängningsbestämmelser, väl tillgodosåge möjligheten att kunna i varje
särskilt fall anpassa hjälpåtgärderna för avstängda grupper efter det lokalt
framträdande behovet, hemställde kommissionen, att den gjorda framställningen
icke måtte föranleda till någon vidare åtgärd.

I de två sistförflutna årens propositioner angående anslag till bekämpande
av arbetslösheten (1929 nr 210 och 1930 nr 255) hava frågorna örn ungdomsarbetslöshet
och yrkesutbildning berörts.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 15],

I 1929 års proposition redogjordes sålunda bland annat för vissa uttalanden
i dessa frågor, som gjorts av kommerskollegium i dess den 5 mars 1929 inkomna
utlåtande över arbetslöshetssakkunnigas betänkande, och i 1930 års proposition
berördes en av arbetslöshetskommissionen i anledning av kommerskollegii
nyssnämnda utlåtande under år 1929 verkställd utredning i de frågor,
som nu avses, samt redogjordes för de synpunkter kommissionen i anknytning
till denna utredning framlagt i utlåtande den 28 februari 1930.

I en till departementschefen ställd skrift den 14 januari 1931 har nu Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund gjort framställning örn åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.
Angående innehållet av denna framställning samt skolöverstyrelsens,
medicinalstyrelsens, arbetslöshetskommissionens samt socialstyrelsens
däröver avgivna utlåtanden får utskottet hänvisa till sid. 17—25 i statsrådsprotokollet.

I sammanhang med redogörelsen för nu berörda framställning och utlåtanden
har departementschefen erinrat, att från och med budgetåret 1928/1929
och hittills ett belopp av högst 10,000 kronor av det allmänna arbetsförmedlingsanslaget
fått utgå till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar
för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom. För
innevarande budgetår hava bidrag till ändamålet beviljats arbetsförmedlingarna
i städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Trälleberg samt i Södermanlands,
Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län. Innevarande
års riksdag har nu besluta upphäva beloppets maximering. Beslutet är
motiverat med att, då ungdomsförmedlingen vore under uppbyggnad och strävanden
gjordes på åtskilliga håll att nå fram till positiva åtgärder i denna
viktiga fråga samt det icke kunde anses rimligt, att eventuellt uppnåeliga resultat
skulle kunna äventyras genom brist på medel, starka skäl talade för,
att maximeringen av bidraget upphävdes.

Innan departementschefen ingått på behandlingen av frågan örn anslag till
arbetslöshetens bekämpande för nästkommande budgetår, har departementschefen
dels redogjort för ett av arbetslöshetskommissionen i skrivelse den 13
mars 1931 gjort uttalande angående reservarbetenas värde för de i arbetena anställda
och för i samband därmed framlagda upplysningar örn relationen mellan
arbetsförtjänster och administrationskostnader (sid. 25—28), samt för arbetslöshetsutredningens
arbete m. m. (sid. 28 och 29), dels erinrat örn sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 3 januari 1931 beträffande nu ifrågavarande
ärende (sid. 29—31), dels ock redogjort för av statens arbetslöshetskommission
i skrivelser den 28 november 1930 och den 18 mars 1931 lämnade uppgifter,
i vad dessa beröra arbetsmarknadens utveckling och läge (sid. 31—39).

I berörda, den 18 mars 1931 ingivna skrivelse har kommissionen framlagt
förslag till finansplan för budgetåret 1931/1932. Detta förslag är av följande
utseende.

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

17

Kronor

Beräknade utgifter .... 8,500,000
Vid budgetårsskiftet beräknat
rörelsekapital .... 1,250,000

Medelsreserv....... 1,500,000

Väglånefonden...... 1,000,000

Kronor

Fordringar hos kommuner,
vägstyrelser m. fl. för utförda
arbeten m. m., beräknade
till .... 650,000
Inventarier . . . . 600,000 1,250,000
Lån ur väglånefonden, beräknade
till...... 500,000

Brist att täckas genom ny anvisning

. ..... 10,500,000

Summa kronor 12,250,000

Summa kronor 12,250,000

Statens arbetslöshetskommission har hemställt, att Kungl. Majit måtte av
riksdagen utverka ett anslag å 10,500,000 kronor för upprätthållandet av arbetslöshetskommissionens
verksamhet under budgetåret 1981/1932.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Av de här återgivna sifferuppgifterna framgår, att arbetslösheten i riket
under de senaste månaderna beklagligtvis nått en mycket stor omfattning.
Större krav än på länge ställas därför på det allmännas åtgärder till minskande
av de menliga följderna av arbetslösheten. Den lämnade redogörelsen torde
hava visat, att det nuvarande systemet under den gångna vintern visat den
förmåga av elasticitet, som ansetts utgöra en av dess förtjänster. Av de förut
återgivna sifferuppgifterna framgår nämligen, att arbetslöshetskommissionen
varit i stånd att i takt med arbetslöshetens stegring öka antalet av i reservarbetena
anställda eller eljest hjälpta arbetare, så att detta antal procentuellt
hållit sig på ungefär samma nivå som under de senare åren, då arbetslösheten
varit av betydligt mindre omfattning. Härvid är dock att märka, att hjälpen
nu i icke oväsentlig utsträckning lämnats i form av kontantunderstöd. Såsom
jag förut tillkännagivit, har detta under nuvarande förhållanden enligt- min
mening endast inneburit en riktig utveckling, i det att under särskilda förhållanden,
såsom vid mera tillfällig ökning av arbetslösheten å viss ort, det för
en tid kan vara lämpligt att lämna kontanta bidrag.

Såsom i det föregående erinrats, framhöll jag vid den preliminära behandlingen
i statsverkspropositionen av föreliggande spörsmål, att man enligt
min mening hade att räkna med att statens verksamhet till bekämpande av
arbetslösheten komme att även under nästa budgetår bedrivas efter i huvudsak
samma grunder som hittills. Någon anledning till ändring av denna uppfattning
har sedermera icke förekommit; emellertid vill jag redan här omförmäla,
att jag har för avsikt att senare i dag föreslå framläggande av proposition angående
anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet.

I detta sammanhang må framhållas, att enligt min uppfattning frågan örn
statens åtgärder i anledning av arbetslösheten inom kort bör upptagas till en
allsidig prövning, därvid bland annat det föreliggande sakkunnigbetänkandet
angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten bör bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 75 haft. (Nr 161.)

2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

föremal för övervägande. Ytterligare material för ärendets behandling torde
inom en nära framtid komma att föreligga i yttrande från socialstyrelsen i anledning
av den styrelsen anbefallda kompletterande utredningen till nämnda
betänkande samt i första delen av arbetslöshetsutredningens betänkande. Såsom
redan nämnts, har jag vid behandlingen av den nu förevarande frågan haft
del av korrektur till de största partierna av denna del ävensom en innehållsöversikt.
Inom kort torde sagda del av sistnämnda betänkande föreligga i tryck.

I det föregående har jag berört vissa av arbetslöshet skommissionen verkställda
utredningar rörande särskilda frågor, som sammanhänga med den under
nuvarande former bedrivna verksamheten för arbetslöshetens bekämpande.
Jag redogjorde därvid bland annat i korthet för ett av kommissionen den 16 april
1930 avgivet utlåtande och framhöll då, att i detta utlåtande redogjorts för en
del av representanter för landssekretariatet och vissa fackförbund framställda
yrkanden. I samband därmed framhöll jag, att vissa av dessa yrkanden vore
av sådan natur, att bifall till desamma skulle innebära omläggning av nuvarande
system, medan åter andra skulle kunna bifallas utan att därigenom systemet
rubbades. Beträffande vissa av dessa sist avsedda yrkanden hade också,
framhöll jag vidare, de i yrkandena framställda önskemålen genom åtgöranden
från kommissionens sida redan blivit uppfyllda, under det att på andra punkter
frågan ännu vöre oavgjord. Som jag nyss yttrade, är det min avsikt att inom
kort till en allsidig prövning upptaga frågan örn statens åtgärder i anledning
av arbetslösheten. Med hänsyn till sålunda angivna förhållanden synes mig
anledning saknas att i förevarande sammanhang närmare ingå på de spörsmål,
som diskuteras i kommissionens nyssnämnda utlåtande.

Vad vidare angår arbetslöshetskommissionens förslag om särskild under -stödsverksamhet för vissla arbetslösa sjömän, vill jag framhålla, att jag för
min del finner en sådan understödsverksamhet böra under nu rådande, för sjömännen
särskilt bekymmersamma förhållanden komma till stånd. Hinder
torde därvid icke böra möta att under de förutsättningar kommissionen angivit
statsbidrag utgår jämväl till understöd åt arbetslösa sjömän, vilka frivilligt
lämnat sin senaste anställning. Vad angår förhöjt statsbidrag för
ifrågavarande verksamhet vill jag framhålla, att sådan förhöjning synes mig
sta i överensstämmelse med billighetens krav. Det måste nämligen anses rimligt,
att kommun, som anordnar en av särskilda skäl påkallad understödsverksamhet
för personer, vilka ej äro mantalsskrivna inom densamma, påyrkar, att
staten bidrager med högre belopp än i vanliga fall. Med hänsyn till de särskilda
förhållandena och då tiden för understödsverksamhetens bedrivande tills
vidare torde böra begränsas till den 30 april detta år, synes det vara lämpligt,
att kommissionen tillerkännes rätt att i varje särskilt fall bestämma det
förhöjda statsbidragets storlek, dock att detsamma ej får överstiga 75 % av
understödet. Beslut i nu berörda avseenden torde emellertid icke böra fattas
i förevarande sammanhang, utan torde jag senare i dag få underställa Kungl.
Majit spörsmålet till avgörande.

Vad angår den i det föregående berörda framställningen angående skogs -

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

19

och flottledsarbetare samt lantarbetare torde densamma med hänsyn till vad
arbetslöshetskommissionen anfört därom att dylika arbetare kommit i åtnjutande
av kontantunderstöd eller hänvisats till reservarbeten icke böra föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag vill i samband härmed framhålla, att motsvarande
spörsmål motionsvis underställts årets riksdag.

Beträffande den del av förevarande spörsmål, som avser wngdomsarbetslösheten,
är det tydligt, att denna arbetslöshet för närvarande är mycket omfattande.
Tidigare hysta förhoppningar att bättre förhållanden småningom skulle
inträda på detta område hava alltså hittills icke blivit infriade. Givet är, att
ungdomsarbetslösheten av flera olika skäl utgör ett mycket allvarligt problem,
som i särskild grad påkallar statsmakternas uppmärksamhet.

I fråga örn sådan ungdom, som icke fyllt 18 år, torde det därvidlag framför
allt gälla att åvägabringa förbättrad vägledning åt de unga vid deras yrkesval.
Sådan vägledning torde kunna lämnas genom skolan, men även genom arbetsförmedlingen.
I sistberörda hänseende vill jag framhålla att, sedan riksdagen
i år upphävt maximeringen av det bidrag från det allmänna arbetsförmedlingsanslaget,
som får utgå till bestridande av kostnaderna för särskilda anordningar
för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom,
möjligheterna till effektiv vägledning torde hava ökats. Det är att hoppas,
att dessa möjligheter utan dröjsmål skola utnyttjas.

Beträffande arbetslös ungdom, som befinner sig i åldern över 18 år, böra enligt
min uppfattning det allmännas strävanden närmast gå ut på att sådana
unga under sin nödtvungna ledighet erhålla en sysselsättning, som kan bliva
av betydelse för deras försörjningsmöjligheter i framtiden. Nuvarande avtalsförhållanden
på arbetsmarknaden torde nämligen göra det oundvikligt, att arbetsknappheten
i stor utsträckning går ut över denna ungdom, som i avlöningshänseende
i stor omfattning likställes med fullt yrkesskicklig vuxen arbetskraft
men ej äger samma arbetskapacitet. Vad då angår arbetslöshetstidens
utnyttjande som utbildningstid, kan det icke ifrågakomma att här ingå på
de väckta spörsmålen, huruvida nuvarande stipendiebelopp vid folkhögskolor,
lantmannaskolor samt kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning
böra höjas. Jag vill emellertid erinra örn att dessa spörsmål motionsvis underställts
innevarande riksdag men ännu icke föranlett något beslut. Skulle riksdagens
beslut icke komma att innebära ökade möjligheter i utbildningshänseende
för arbetslös ungdom, är jag för min del beredd att verka för att saken
tages upp från annan utgångspunkt nästa år.

Vad som för närvarande torde kunna åtgöras, synes vara dels försök att
förmå kommunerna att med bistånd från arbetslöshetskommissionen i ökad omfattning
bedriva kursverksamhet för arbetslös ungdom, dels ock undersökning
av möjligheterna att inom reservarbetenas ram anordna för ungdom och dess
utbildning mera lämpade arbeten än de sedvanliga. I intetdera hänseendet
påkallas emellertid ändrade direktiv eller eljest beslut från riksdagens sida.
För min del skall jag låta mig angeläget vara att i samråd med arbetslöshetskommissionen
söka befrämja saken.

I vad medicinalstyrelsen i förevarande sammanhang anfört angående kura -

20

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

torsverksanthet som förbindelselänk mellan sjukhus och arbetsförmedlingarna
kan jag i allt väsentligt instämma.

Vad härefter angår frågan örn storleken av det anslagshelopp, som med nu
angivna utgångspunkter i fråga örn åtgärder till arbetslöshetens bekämpande
erfordras för nästa budgetår, anförde jag redan i statsverkspropositionen, att i
en tid av stigande arbetslöshet, sådan som den nuvarande, det naturligen vore
alldeles nödvändigt, att arbetslöshetskommissionens verksamhet kunde fortgå
i all önskvärd och ur olika synpunkter lämplig omfattning utan att hindras av
begränsad medelstillgång. Såväl i fråga örn reservarbeten som beträffande
lämnande av kontantunderstöd och hjälp i andra former bör kommissionen hava
möjlighet att lämna allt det bistånd, som med hänsyn till tillgången på arbetsmöjligheter
och andra omständigheter finnes skäligt. Därvidlag vill jag tilllägga,
att för den händelse den nuvarande stora arbetslösheten skulle komma
att utsträckas över en period av avsevärd längd, det måste vara önskvärt, att
procenttalet av dem, som erhålla bistånd från kommissionen eller på annat sätt,
kan ökas utöver den under de senare åren sedvanliga siffran. En dylik utvidgning
av verksamheten kommer tydligen i sin tur att medföra ökade kostnader.

Från dessa utgångspunkter finner jag det icke tillrådligt att uppskatta summan
av utgifterna under nästa budgetår till lägre belopp än det belopp av 8.5
miljoner kronor, varmed arbetslöshetskommissionen räknat. Beräkningen är
llPPgjord på sedvanligt sätt på grundval av den senaste tidens erfarenheter, och
då man tyvärr icke vågar bestämt räkna med någon avsevärdare förbättring
på arbetsmarknaden, torde — i belysning tillika av vad jag nyss anfört rörande
önskvärdheten av hjälp åt ett procentuellt ökat antal arbetslösa — beloppet
snarast få anses beräknat i underkant; dock synes tillräcklig anledning
till höjning av detsamma icke föreligga. I likhet med kommissionen har jag
vid ifrågavarande uppskattning räknat med att det belopp, som för nästa
budgetår kan bliva erforderligt i händelse farleden Ramsvikskilen—Ålstenshamn
kommer till utförande, skall rymmas inom den av kommissionen beräknade
medelsåtgången.

Arbetslöshetskommissionen har emellertid ansett, att ytterligare 2 miljoner
kronor skulle behöva anvisas. Medan för närvarande räknats med omkring
1.5 miljoner kronor till täckande dels av inventarier och utestående fordringar,
dels av medelsreserv, motsvarande behovet av likvida tillgångar, och dels av
den så kallade väglånefonden, beräknar kommissionen nämligen nu på grund
av rörelsens förväntade utvidgning och med hänsyn till att någon reservation
icke förutses komma att finnas å innevarande budgetårs anslag, att förutom
det belopp, som svarar mot inventarier och fordringar m. m., bör beräknas
en summa av 1.5 miljoner kronor till verklig medelsreserv. Därjämte borde
väglånefonden — 1,000,000 kronor — helt avskiljas från disponibla medel
och redovisas separat. Då vid detta budgetårs utgång beräknats vara utlämnade
lån ur väglånefonden till sammanlagt 500,000 kronor, skulle ytterligare
500,000 kronor erfordras till fonden.

Mot arbetslöshetskommissionens sålunda gjorda beräkningar har jag icke
annan erinran att framställa, än att det knappast synes erforderligt, att, i mot -

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

21

sats mot vad som tidigare ägt rum, belasta budgeten med ett så stort belopp
som 1.5 miljoner kronor till verklig mcdclsreserv. Därest sådan reserv — som
bär är avsett — allenast omfattar det belopp, som behöves för att finnas tillgängligt
i likvida tillgångar, torde, såvitt nu kan bedömas, en nedsättning till
1 miljon kronor utan olägenhet kunna ske.

Med denna begränsning skulle det erforderliga anslaget kunna bestämmas
till (8.5 + 1.5) 10 miljoner kronor, ett belopp, som ändock med icke mindre än
3 miljoner kronor överstiger det av mig i statsverkspropositionen -—- i anslutning
till framställning från arbetslöshetskommissionen — preliminärt beräknade
beloppet. Anledningen till beloppets ökning är uppenbarligen, att arbetslösheten
antagit dimensioner, som ännu vid statsverkspropositionens framläggande
icke ansågos behöva tagas i beräkning.

Vad särskilt angår den så kallade väglånefonden vill jag framhålla att,
såsom redan förut antytts, med densamma avses att underlätta vägbyggnader
i fria marknaden genom lån. Härigenom möjliggöres, att dessa vägbyggnader
komma till utförande tidigare än statsbidrag ur vederbörligt anslag kunna erhållas.
I sin ordning bidraga dessa vägbyggnadsarbeten — vid vilka utgå avtalsenliga
löner — till arbetslöshetens motverkande. Denna verksamhetsform,
som under flera år prövats, synes mig ändamålsenlig, och jag förutsätter därför,
att låneverksamheten skall kunna även i framtiden få bedrivas. Arbetslöshetskommissionen
har nu hemställt, att väglånefonden skulle helt avdelas
från disponibla medel och redovisas separat. Då man synes hava att räkna med
att förevarande låneverksamhet kommer att bliva av stadigvarande beskaffenhet,
torde skäl föreligga att bifalla kommissionens nyssnämnda hemställan. Örn
riksdagen ej framställer erinran häremot, torde jag få underställa sistberörda
fråga Kungl. Maj:ts prövning, sedan riksdagen fattat beslut i anslagsfrågan.

Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet, kommer denne
att senare under riksdagens lopp framlägga förslag rörande sättet för anskaffande
av medel till täckande av den nu beräknade merkostnaden.»

I sammanhang med Kungl. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr O. Öhman m. fl. väckt motion, nr 249,
däri hemställts,

att riksdagen måtte bevilja ett förslagsanslag å 100 miljoner kronor, varav
50 miljoner kronor disponeras under budgetåret 1931/1932 till anordnande av
statliga och kommunala arbeten för de arbetslösa;

att riksdagen uppdrager åt regeringen att för de närmaste två åren planlägga
hjälpverksamheten för de arbetslösa i den omfattning, som anvisade medel
medgiva;

att riksdagen måtte som villkor för anslagets användande föreskriva, att arbetslöshetskommissionen
avskaffas samt att hjälpverksamheten för de arbetslösa
organiseras så att ledningen därav lägges direkt under socialdepartementet
och under detsamma sorterande organ;

22

Statsutskottets utlåtande Nr 151.

Utskottets

yttrande.

att de genom staten eller kommunerna anordnade arbetena för de arbetslösa
betalas med avtalsenliga löner, samt att riksdagen vid beviljande av ovannämnda
anslag matte fastställa sådana direktiv, att alla arbetslösa i möjligaste män
beredas arbete och att, därest i något fall arbete ej kan beredas de arbetslösa,
dessa beviljas rätt till kontant understöd,

dels en inom första kammaren av herr T. Nerman väckt motion, nr 187, vari,
med hänvisning till motiveringen i förenämnda motion, gjorts enahanda yrkande; dels

ock två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 264, inom första kammaren
av herr G. Möller m. fl. och den andra, nr 423, inom andra kammaren av
herr P. A. Hansson m. fl., vari föreslagits, att vid användningen av det anslag
till arbetslöshetens bekämpande, som kan bliva beviljat för budgetåret 1931/
1932, i motionerna angivna grunder skola tillämpas.

I fråga örn de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna.

De i propositionen lämnade uppgifterna örn det nuvarande konjunkturläget
på arbetsmarknaden och jämväl eljest kända förhållanden ådagalägga, att omfattningen
av arbetslösheten i riket under den förflutna vintern i oroväckande
grad tilltagit. På sätt departementschefen framhållit, måste därför större
anslag än på länge beviljas till lindring av arbetslöshetens ur skilda synpunkter
menliga följder.

Enligt den föreliggande propositionen skulle statens arbetslöshetshjälp under
nästkommande budgetår utövas i samma former som hittills. Härtill får
utskottet giva sin anslutning, under erinran att de två senaste årens riksdagar
uttalat, att det mäste anses olämpligt, att under pågående utredning örn arbetslöshetens
karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande några
ändringar vidtagas i på förevarande område gällande bestämmelser.

Som bekant har pa senare tid arbetslösheten sträckt sina verkningar även till
skogs- och lantarbetare. Dessa äro visserligen såsom säsongarbetare enligt av
arbetslöshetskommissionen utfärdade bestämmelser avstängda från arbetslöshetshjälp.
Emellertid kan vid behov dispensförfarande användas, och, enligt vad
utskottet erfarit, hava gjorda ansökningar örn dispens i sådant hänseende hittills
av arbetslöshetskommissionen bifallits. De arbetslösa, som erhålla sådan
dispens, bliva härigenom fullt jämställda med dem, som tillhöra av nu ifrågavarande
restriktiva bestämmelser icke berörda yrkesgrenar. Utskottet vill
vidare erinra därom, att innevarande års riksdag i anledning av inom riksdagen
väckta motioner (1:240 och 11:399) angående beviljande av förstärkning av
det för budgetåret 1930/1931 anvisade anslaget till bekämpande av arbetslösheten
uttalat, att riksdagen förutsatte, att, därest situationen å arbetsmarknaden
fortfarande bleve sådan, att en utsträckning av omförmälda dispensförfarande
skulle visa sig erforderlig, detta ock utan onödig omgång komme att ske.

Vad angår storleken av det anslagsbelopp, som erfordras under nästkommande
budgetår för arbetslöshetens bekämpande, har utskottet för fortsättande
av arbetslöshetskommissionens verksamhet funnit sig böra tillstyrka Kungl.

Statsutskottets utlåtande Nr 161. 2å

Maj:ts förslag örn anvisande för ändamålet i fråga av ett anslag å 10,000,000
kronor. • i j j j l,! I| : (u;

Av vad sålunda anförts följer, att utskottet icke kunnat ansluta sig till de
motionsvis framställda yrkandena.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å herrar Öhmans m. fl., Nermans,
Möllers m. fl. och P. A. Hanssons m. fl. motioner, II: 249,
I: 187, I: 264 och II: 423, i. vad de skilja sig från Kungl.
Maj:ts förslag, till bekämpande av arbetslösheten för budgetåret
1931/1932 anvisa ett extra reservationsanslag av
10,000,000 kronor.

Stockholm den 15 maj 1931.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. U. Kvarnzelius, J. L. Widell, J. Nilsson
i Malmö, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson, E. J. G. Rosén, C. I.
Asplund, J. G. Walles, G. G. V. Hammarskjöld, K. E. Andersson i Eliantorp,
I. Hj. E. Pauli och K. A. S. Nylander;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
C. R. Jansson i Falun, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, G. Strindlund, E. J.
Wigforss, B. F:son Holmgren, E. G. E. Eriksson i Stockholm, J. Olofsson i Digernäs,
S. Persson i Fritorp, O. E. F. Järte och J. Jönsson i Revinge.

Reservationer:

1) av herrar Nillson i Malmö, Oscar Olsson, Asplund, Walles, Pauli, Anderson
i Råstock, Jansson i Falun, Törnkvist i Karlskrona, Wigforss och
Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hava följande lydelse:

»De i propositionen lämnade uppgifterna örn det nuvarande konjunkturläget
på arbetsmarknaden och jämväl eljest kända förhållanden ådagalägga, att omfattningen
av arbetslösheten i riket under den förflutna vintern i oroväckande
grad tilltagit. På sätt departementschefen framhållit, måste därför större
krav än på länge ställas på det allmännas åtgärder till minskande av arbetslöshetens
ur skilda synpunkter menliga följder, vilka enligt utskottets mening
eljest skulle kunna tillfoga samhället allvarlig skada.

Enligt den föreliggande propositionen skulle statens hjälpverksamhet på
ifrågavarande område under nästkommande budgetår utövas efter i huvudsak
samma former som hittills.

24

Statsutskottets utlåtande Nr 181.

I överensstämmelse med vad dels framhållits i Kungl. Maj:ts proposition,
nr 202, angående anslag till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet,
dels ock motionsvis framförts, anser utskottet emellertid för sin del, att med
hänsyn till det brydsamma läget på arbetsmarknaden krav måste ställas på att
hjälpverksamheten väsentligen vidgas, så att hjälp kommer alla ofrivilligt arbetslösa
till del. I likhet med vad motionsvis påpekats, hyser utskottet den
uppfattningen, att arbetslöshetspolitiken bör så omläggas, att arbetslöshetskommissionens
verksamhet avvecklas så snabbt som detta — med hänsyn till pågående
arbetsföretag och möjligheterna att sätta i gång beredskapsarbeten,
där de arbetslösa kunna sysselsättas — är utförbart. Så länge arbetslöshetskommissionens
verksamhet emellertid fortgår, synes det utskottet dock oavvisligt,
att humanare regler än de, som för närvarande tillämpas av kommissionen,
iakttagas.

Särskilt måste anses påkallat, att lönerna till nödhjälpsarbete så avpassas,
att de giva den i sådant arbete anställde skälig försörjning och att den kontanta
understödsverksamheten bedrives i all den utsträckning, förhållandena
kräva. Utskottet finner sig därjämte böra uttala, att hjälpen icke bör begränsas
till att gälla vissa angivna fack eller yrken. Därigenom skulle, bland andra,
skogs-, flottnings- och lantarbetare utan särskilt dispensförfarande beredas rätt
till arbetslöshetshjälp.

Vad beträffar de för ifrågavarande hjälpverksamhet i övrigt gällande direktiven,
vill utskottet framhålla, att förhållandena på arbetsmarknaden aktualiserat
en genomgripande revision även av de bestämmelser, vilka nu så gott som
fullständigt utesluta vissa grupper från det allmännas hjälp. Utskottet hävdar
den uppfattningen, att avstängning från arbetslöshetshjälp endast må
drabba den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, samt att arbetsplats,
vid vilken konflikt pågår, icke må räknas till den öppna arbetsmarknadens
arbetstillfällen.

Vad beträffar storleken av det äskade anslaget, har utskottet, oaktat detsamma
kan i och för sig synas väl snävt tillmätt, funnit sig icke böra förorda
höjning av det begärda anslagsbeloppet.

Under hänvisning till vad. sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

I. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
proposition och herrar Möllers m. fl. och P. A. Hanssons
m. fl. ovanberörda motioner, I: 264 och II: 423, till bekämpande
av arbetslösheten i huvudsaklig överensstämmelse med av
utskottet angivna grunder för budgetåret 1931/1932 anvisa ett
extra reservationsanslag av 10,000,000 kronor; samt

II. att herrar Öhmans m. fl. och Nermans motioner, II: 249
och I: 187, i vad de ej må anses besvarade genom vad utskottet
anfört, icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

2) av herr Rosén beträffande utskottets motivering.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner. t

311510