Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 6 februari 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande
viss ändring i expropriationslagen.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 9, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Kropp hemställt,
att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag
till sådan ändring av gällande expropriationslag, vartill en utredning i
av motionären anmärkta avseenden kunde giva anledning.

Av motionens innehåll framgår, att motionären åsyftar, att — till före- Motionens
byggande av att nu gällande bestämmelser örn skyldighet för expropria- ™neh&u.
tionssökanden att gälda alla av expropriation härflytande, nödiga kostnader
av den för expropriation utsatte utnyttjas till att utan skäl framtvinga
ett expropriationsförfarande — sådan ändring måtte vidtagas i
samma bestämmelser, att den för expropriation utsatte skulle kunna
åläggas att, när så funnes skäligt, helt eller delvis gälda berörda kostnader.

Beträffande de skäl, som av motionären anförts till stöd för den i motionen
gjorda hemställan, tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Rörande skyldighet att gälda expropriationskostnader innehåller 67 §'' Gällande bei
lagen den 12 maj 1917 örn expropriation följande bestämmelse: ''

»Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning
eller eljest av expropriationen följande kostnad. Dock äge han, örn han
utgivit kostnad, som i 34 § första stycket avses, söka kostnaden åter av
den, som därför svarar.»

Stadgandet i sista punkten avser skyldighet för ordförande eller ledamot
i expropriationsnämnd, som utan laga förfall utebliver från sammanträde,
att ersätta däirnv föranledd kostnad.

Under förarbetena till expropriationslagen var den med motionen avsedda
frågan föremål för övervägande; och tillåter sig utskottet att för
frågans belysande lämna en redogörelse härför.

Enligt 28 § i 1866 års förordning örn jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov gällde, att all undersöknings- och rättegångskostnad,

Förarbetena
till den med
motionen avsedda
bestämmelsen

m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami 2 ami 3 käft. (Nr 4 —5.)

1

Norrlands kommitténs betänkande.

Konymittébetänkande

dan 15 september
1910.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

som förorsakades av väckt fråga om jords eller lägenhets användande
för i förordningen avsett ändamål, skulle den, som begärde användandet,
ensamt vidkännas.

Den s. k. norrlandskommittén framlade i sitt den 27 oktober 1904 avgivna
betänkande, bland annat, ett förslag till lag angående vissa åtgärder
för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av
lämpliga odlingslägenheter, därvid kommittén föreslog rätt till expropriation
av erforderliga lägenheter. I förslaget upptog kommittén ett
stadgande, att kostnad, som uppkommit i anledning av sakens hänskjutanäs
till expropriationsnämnd, skulle gäldas efter de i 21 kap. rättegångsbalken
stadgade grunder. Till stöd för sistnämnda förslag anförde
kommittén:

Enligt 28 § i 1866 års förordning skall expropriationssökanden alltid
vidkännas dessa kostnader (= kostnader, som uppkomma av ersättningsfrågans
hänskjutande till nämnd). Man utgår därvid från den förutsättningen,
att jordägaren bör hava rättighet att begagna sig av lagens
alla garantier mot en obillig värdering utan att därför behöva vidkännas
någon kostnad. Ett annat betraktelsesätt torde emellertid vara möjligt.
Sedan det. blivit bestämt, att jorden skall exproprieras, kan man
betrakta ersättningsfrågan såsom en vanlig rättstvist, och likställa kostnaderna
för frågans hänskjutande till nämnd med rättegångskostnaderna
i ett mål, som uppkommer, örn en ersättningsberättigad vill göra gällande
ett högre ersättningsanspråk än den ersättningsskyldige är villig
medgiva. Har den, från vilken jorden exproprieras, nödvändiggjort
nämnds tillsättande genom uppställande av ett alltför oblygt ersättningskrav,
bör detta för honom icke avlöpa alldeles utan äventyr. Kommittén
har i överensstämmelse med denna tankegång trott sig med avseende
på förevarande kostnad kunna föreslå tillämpning av de regler,
sorn. stadgas i 21 kap. rättegångsbalken, helst dessa regler, åtminstone i
åtskilliga fall, torde föranleda mindre expropriationskostnad.

I det förslag till lag örn expropriation, som den 15 september 1910 avgavs
av en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté
föreslogs såsom allmän regel, att den exproprierande skulle vara pliktig
att efter rättens prövning gälda ali av expropriationen följande kostnad.
Endast för det fall, att, på sätt i betänkandet föreslogs beträffande
viss av expropriation uppkommen skada, ersättning skulle utgå i årlig
avgift och enligt förslaget ny prövning av avgiftens belopp företogs,
ägde rätten bestämma, vilkendera parten skulle vidkännas kostnaden
därför.

I motiverna till de sålunda föreslagna bestämmelserna anförde kommittén: Förslaget

bibehåller den i 28 § av 1866 års förordning uttryckta regel,
att alla kostnader, som förorsakas av expropriationen, skola bårås av sökanden.
Detta betyder emellertid icke, att sökanden skall vara skyldig
gälda även sådan av motparten föranledd kostnad, som rätten finner

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

obehövlig, t. ex. om motparten inkallar sakkunniga, vilkas hörande icke
är av nöden för sakens utredning. Sådan kostnad föijer icke av expropriationen,
och rätten har, liksom i andra mål, full frihet att låta densamma
stanna på den part, som onödigtvis fördyrat målets handläggning.
Däremot är det tydligt att, örn sakägare iakttagit inställelse vid rätten
och inför nämnden, kostnaden härför ingår bland den, som den exproprierande
skall gälda.

I motsats till den svenska rättens ståndpunkt gäller i utländsk lagstiftning
ganska allmänt, att kostnaderna för expropriationsersättningens
bestämmande skola helt och hållet eller i huvudsak drabba den förlorande
parten, sålunda den, vars framställda anspråk eller erbjudanden i
fråga örn ersättningsbeloppets storlek minst överensstämma med den
slutligen bestämda ersättningen. En liknande uppfattning har för vår
rätt tagit sig uttryck i de av norrlandskommittén föreslagna bestämmelserna
örn rätt till expropriation av odlingslägenketerna i Norrland
och Dalarna. Enligt berörda förslag skall nämligen kostnad, som uppkommer
i anledning av sakens hänskjutande till nämnd, gäldas efter de
i 21 kapitlet rättegångsbalken stadgade grunder. Till stöd härför har
framhållits, att, sedan det blivit bestämt att jorden skulle exproprieras,
man kunde betrakta ersättningsfrågan såsom en vanlig rättstvist och
likställa kostnaderna för frågans hänskjutande till nämnd med rättegångskostnaderna
i ett mål, som uppkomma örn en ersättningsberättigad
ville göra gällande ett högre ersättningsanspråk, än den ersättningsskyldige
vore villig medgiva. Hade den, från vilken jorden exproprierades,
nödvändiggjort nämnds tillsättande genom uppställande av ett alltför
oblygt ersättningskrav, borde detta för honom icke avlöpa alldeles utan
äventyr.

Kommittén för sin del finner emellertid övervägande billighetsskäl
tala för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kostnad, skall
kunna få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska värderingsman.
Att han icke utan vidare vill godkänna den exproprierandes
anbud behöver nämligen icke bero på någon tredska, även örn uppskattningen
sedermera skulle visa, att anbudet är tillfredsställande. Det
är möjligt att sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända
sig sin egendom, icke själv känner dennas saluvärde. Den då behövliga
utredningen bör göras på den exproprierandes bekostnad. En särskild
anledning att låta sakägare bestrida kostnaden för nämndens sammanträde
kan måhända anses föreligga i det fall, att förberedande uppskattning
enligt förslaget ägt rum och nämnd, som sedermera blivit tillsatt
på sakägarens föranledande, icke sätter värdet högre än uppskattningsmännen
föreslagit. Det torde dock vara riktigast att låta den exproprierande
även i detta fall bära kostnaden. Sakägarens ställning synes, såsom
kommittén förut framhållit, icke böra försämras mer, än som är nödigt
för att bereda den exproprierande förmånen av tidigare tillträde.
Dessutom kan det ju förutsättas, att jämförelsevis låga värden ofta komma
att bestämmas vid den förberedande uppskattningen.

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas angående kostnad,
som ej omedelbart föranledes av expropriationen utan följer därav att
jämlikt 45 § i förslaget begäres jämkning av expropriationsersättning,
som utgår i årlig avgift. Att låta även denna kostnad stanna på den exproprierande
vore obilligt, för det fall att från motsidan begäran örn
jämkning framställes utan skälig anledning. Det synes därför vara lamp -

1913 års
riksdag.

1928 års
riksdag.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

ligt, att rätten efter förhållandena äger bestämma, vilkendera parten skall
vidkännas kostnaden för sådan förnyad uppskattning.

Förslaget örn expropriationsersättnings utgående i årlig avgift inflöt
sedermera icke i lagen.

I det vid 1913 års riksdag framlagda förslaget till expropriationslag
hade stadgandet örn gäldande av expropriationskostnaderna erhållit den
lydelse, att den exproprierande skulle vara pliktig gälda all av expropriationsersättningens
bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen
följande kostnad.

Vid förslagets behandling i lagutskottet framställdes mot förslaget i
denna del endast den anmärkningen, att i lagen uttrycklig bestämmelse
borde införas, att den exproprierande skulle vara skyldig gälda den kostnad,
som uppstått i följd av expropriationsmålets handläggning, även örn
någon expropriation på grund av återkallelse eller eljest icke komme till
stånd.

Det vid 1913 års riksdag framlagda förslaget till expropriationslag förföll.

I det av Kungl. Majit vid 1917 års riksdag framlagda lagförslaget örn
expropriation, vilket uti ifrågavarande del av riksdagen bifölls, hade stadgandet
om gäldande av expropriationskostnad erhållit sin nuvarande
lydelse.

Vid 1928 års riksdag förekom den nu föreliggande frågan till behandling.
Uti likalydande motioner (nr 163 i första kammaren och nr 295 i
andra kammaren) yrkade dels herr Möller m. fl. och dels herr Hansson i
Stockholm m. fl., att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit, bland
annat, hemställa, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning huruvida
ökade garantier kunde vinnas, att genom främjande av avtal under
hand eller på annat sätt kostnaderna för ett expropriationsförfarande
nedbringades, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen gåve anledning.

Till stöd för denna sin hemställan anförde motionärerna i

Ett expropriationsförfarande är i regel jämförelsevis tidsödande och
medför avsevärda kostnader.

Till undvikande av tidsutdräkt och nedbringande av kostnaderna höra
frivilliga överlåtelser befrämjas.

För närvarande gäller, att ersättning ej må bestämmas lägre än vad
den exproprierande i målet erbjudit (38 §) samt att den exproprierande
skall vara pliktig att — med undantag varom nu ej är fråga — gälda
ali expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande
och fördelning eller eljest av expropriationen följande kostnad.

Givet är emellertid att den exproprierande kan vara benägen att förlik -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 5

ningsvis, för att slippa dröjsmål och expropriationskostnader, erbjuda
ett jämförelsevis högre lösenbelopp, örn han vet att det avgivna anbudet,
därest detsamma avslås, icke längre blir av betydelse för expropriationsersättningens
bestämmande. Och givet är också att markägaren är mera
benägen antaga ett fördelaktigt anbud, örn han vet att ersättningen av en
nämnd kan komma att bestämmas till lägre belopp.

Och har förlikning ej kunnat komma till stånd, synes det ej överensstämma
med rättvisa och billighet att den exproprierande skall betala
alla kostnaderna, även örn ersättningen ej bestämts till högre belopp än
vad som av honom förlikningsvis erbjudits.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt över
motionerna avgivna utlåtande (nr 2), — under framhållande att det
icke kunde förnekas, att ett expropriationsförfarande i verkligheten understundom
medförde avsevärt större kostnad för den exproprierande,
än kostnaden vid motsvarande förvärv från en jordägare, som godvilligt
avstode mark, samt att en utredning av detta spörsmål borde komma till
stånd, därvid de av motionärerna framförda synpunkter rörande löseskillingens
bestämmande jämväl torde böra komma under omprövning
— att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville låta verkställa den av motionärerna begärda utredningen och
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning.

Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen avslagen.

Det torde icke kunna förnekas, att gällande bestämmelser örn skyldighet
för expropriationssökanden att under alla förhållanden gälda samtliga
av expropriationen härflytande kostnader kunna av den för expropriation
utsatte obehörigen utnyttjas till att — även örn expropriationssökanden
erbjudit fullt skälig ersättning — framtvinga tillsättande av
expropriationsnämnd och därigenom avsevärt fördyra expropriationskostnaderna.
Denna synpunkt har redan under förarbetena till expropriationslagen
varit föremål för övervägande utan att då vinna
beaktande. Till grund för nuvarande bestämmelser i ämnet ligger
huvudsakligen det skäl, att den, som utsättes för det intrång som
expropriationen innebär, utan risk att behöva gälda kostnaderna därför
bör äga påfordra en fullt opartisk uppskattning av värdet å den egendom
han nödgas avstå. Detta skäl synes utskottet alltjämt äga giltighet.
Ett stadgande av den innebörd motionären i första hand ifrågasatt skulle
kunna medföra, att den för expropriation utsatte ej vågade annat än godtaga
ett alltför lågt ersättningsbelopp, som av expropriationssökanden erbjudits,
enär han eljest kunde löpa risk att få betala kostnaderna för expropriationen.
Örn den för expropriation utsatte ålades att gälda kostnader
därför, skulle detta även innebära, att han icke finge full ersättning
för den i anspråk tagna egendomen, vilket icke överensstämmer
med expropriationslagstiftningens grundprinciper. Do nu anförda
olägenheterna skulle ej heller undanröjas, örn det lades i expropriationsdomstolens
band att i värjo särskilt fall avgöra, örn och i vad mån den

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

för expropriation utsatte skulle gälda kostnaderna därför. Med hänsyn
till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna förorda en lagändring
i den av motionären angivna riktningen.

Utskottet får förty hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 februari 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, lion Geijer, Hauman, Frändén, Lindhagen,
Gustaf Tamm, Norman och Granström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar. Hage, Andersson i Rasjön, Johänson
i Hallagården,* Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland och Skoglund.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lindhagen och Norman, vilka hemställt örn bifall till motionens
yrkande.

Till stöd härför har herr Lindhagen för sin del anfört följande:

»Mig synas motionärens grundsatser vara välbetänkta och rättvisa.
Norrlandskommittén framlade redan år 1904 enahanda synpunkter på
denna sak.

Utskottet har nu först ansett, att den, som utsättes för expropriation,
bör äga påfordra en fullt opartisk uppskattning av värdet utan risk att
behöva gälda kostnaderna. Det är nu en illusion att föreställa sig att
en expropriationsnämnds uppskattning alltid är fullt opartisk. Örn nu
emellertid denna fullt opartiska undersökning kommer till det resultat,
att den, som skulle förvärva jorden, frivilligt redan erbjudit fullgod
ersättning, så har ju den andra trasslat i ogjort väder.

Det talas jämt så mycket örn, att individen bör söka finna sig tillrätta
i förhållandena av egen kraft. Man måste fråga sig varför just i detta
föga ömmande fall personen i fråga skall sättas under förmynderskap
och frånhändas möjlighet och uppfordran att själv bedöma vad han rimligen
och anständigtvis bör begära för sin jord. Det skall väl förmodligen
igen vara en hyllning åt den gamla äganderättens majestät på
bekostnad av rimlighet och rättvisa.

På grund härav har jag ansett mig böra tillstyrka skrivelseförslaget.»