Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
1
Nr 3(>.
Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1931 kl. 7 f. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag emi åtgärder mot vanartigt levnadssätt
(vanartslag), dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 24 februari 1931 till riksdagen avlämnad proposition, nr 100,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Lagens tillämplighetsområde.
1 §•
Till skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas
såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga
därtill, skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.
2 §.
Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig och tillika
1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han, annorledes än genom leverne som avses i 3 §,
på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär
fara för allmän ordning eller säkerhet; eller
2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad
eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin
räkning.
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. 2 avd. 31 haft. (Nr 86.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
3 §.
Vanart föreligger jämväl,
1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitt
leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan
till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller
genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra,
eller
2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana särskilda
omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt
leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för
handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.
2 KAP.
Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.
4§.
Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår
den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,
som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.
Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping
med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock
skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.
Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på
framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,
som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en
särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla
vad örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser
rörande nämnden, som må finnas nödiga.
5 §.
Skyddsnämnden skall bestå av tre ledamöter. Av dem skall en vara vald
av landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd i stad, som ej deltager i landsting,
av stadsfullmäktige, en förordnad av länsstyrelsen och en självskriven.
Självskriven ledamot är:
i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare
vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har
att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen
eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som
närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt
i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen
må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.
Ordförande i nämnden förordnas av länsstyrelsen. Därest annan än den själv -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
3
skrivne ledamoten utses till ordförande, förordnar länsstyrelsen jämväl vice
ordförande i nämnden.
6§.
För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock
av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom
ledamöter i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.
De sålunda å vardera sidan utsedda skola vid varje års början efter samråd
med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Tjänstgöringstiden
är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då
valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon före tjänstgöringstidens
utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden. Såvitt möjligt
höra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som den självskrivne
ledamoten. Samma person må utses för flera nämnder.
Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.
Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å
landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad om
stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet
ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och
att den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Örn valet,
som bör ske före september månads utgång, skall länsstyrelsen omedelbart
underrättas.
Länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer, som äga erfarenhet
örn socialt arbete; och bör tillfälle beredas organisationer, vilka inom
orten utöva social hjälpverksamhet, att avgiva förslag å lämpliga personer.
Där länsstyrelsen till ordförande förordnar av landsting eller stadsfullmäktige
vald man, skall minst en av dem, länsstyrelsen utser, vara kvinna.
7 §.
När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga ledamöter
med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges
ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver
den, som inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan
behörig och lämplig person i den uteblivnes ställe.
8§.
Ärende må icke hos skyddsnämnd företagas, med mindre nämnden är fulltalig.
Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, gälle den,
varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till
varandra jämkas, skall ordförandens gälla.
9§.
Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må
barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män
och kvinnor.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen
att efter framställning av nämnden bestämma därom.
10 §.
över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd tillkommer befattningen med ärenden
enligt denna lag en särskild domstol, benämnd skyddskollegium.
Skyddskollegium skall finnas i Stockholms stad och i varje län. Kollegiet
eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav skall bestå av ordförande
och tre andra ledamöter.
Ordföranden skall vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de
övriga ledamöterna skall vara läkare. Dessa förordnas av Konungen. Återstående
två ledamöter skola vara valda på sätt i 11 § sägs.
För vardera av de ledamöter, Konungen förordnar, utser Konungen tilllika
en eller flera suppleanter, uppfyllande de för ledamoten föreskrivna behörighetsvillkoren.
Angående de suppleanter, som i övrigt skola finnas, är
stadgat i 11 §.
Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst
efter det, då förordnandet meddelades eller valet skedde. Avgår någon före
tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående
tiden.
11 §•
För skyddskollegium eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav
skola i Stockholms stad av stadsfullmäktige och i varje län av landstinget väljas
tre personer att tjänstgöra såsom ledamöter, bland dem minst en kvinna,
så ock suppleanter till det antal, som prövas erforderligt, bland dem likaledes
minst en kvinna. I den mån så lämpligen kan ske, böra till uppdragen väljas
personer, bosatta å samma ort som ordföranden. De valda skola vid varje års
början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Finnas i län två landsting eller stad, som ej deltager i landsting, skall val,
som nyss är sagt, förrättas av vartdera landstinget samt av stadsfullmäktige
i varje sådan stad; och skola de sålunda valda företrädesvis tjänstgöra vid
handläggning av ärenden, som överlämnats från barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd
i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet utsett dem.
Samma person må utses av flera valmyndigheter.
Ledamot eller suppleant, som i denna paragraf avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget innehavas
av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är
sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd,
eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
5
12 §.
Där med hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar skyddskollegium, så finnes
nödigt, äger Konungen förordna om inrättande av två eller flera avdelningar
av kollegiet ävensom meddela de föreskrifter, som i anledning därav kunna
påkallas.
13 §.
Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i skyddskollegium,
avlägga sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.
14 §.
När skyddskollegium skall sammanträda, bar ordföranden att inkalla övriga
ledamöter med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges
ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver
den, som inkallats, eller finnes han vara av jäv hindrad att tjänstgöra och är
suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan behörig och lämplig
person i den uteblivnes eller jäviges ställe.
15 §.
Ärende må icke hos skyddskollegium företagas, med mindre kollegiet är
fulltaligt.
Vad de flesta i skyddskollegium säga gälle för kollegiets beslut. Vid lika
röstetal gälle den mening, ordföranden omfattar. Äro flera meningar och finnes
efter jämkning flertal för en av dem vara för handen, gälle den meningen.
Kunna meningarna ej till varandra sålunda jämkas, gälle ordförandens. För
beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 eller 30 § erfordras, att
ordföranden biträder beslutet.
3 KAP.
Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.
16 §.
Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas
inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga
ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas
i avbidan på nämndens beslut i ärendet.
Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet
kännedom om fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom
ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden. Kan namn,
ålder eller bostad beträffande den, örn vilken är fråga, icke utrönas utan att
han därom varder hörd, äger polismyndighet föranstalta örn sådant förhör. Har
han för dylikt ändamål anhållits, skall han omedelbart efter förhöret lösgivas.
Finnes det sedermera, att han lämnat oriktiga uppgifter, må han anhållas
för att inställas inför nämnden.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Jämväl i annat fall än ovan sägs må barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd,
när anledning därtill föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande
fråga örn vidtagande av åtgärder enligt denna lag.
Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger
nämnden eller ordföranden kalla honom till personlig inställelse inför nämnden
eller någon av denna utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen
kallad, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten
erhålla handräckning för hans hämtande.
När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av
slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.
17 §.
Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.
Å ordföranden eller annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat, ankommer
därvid att angående den, örn vilken i ärendet är fråga, införskaffa
upplysning från det i 61 § omförmälda centralregistret, så framt det icke är
känt, att han ej förekommer i registret, ävensom att, där så anses nödigt, begära
utdrag av straffregistret. Vid undersökningen böra utredas de omständigheter,
som föranlett ingripandet mot honom, den kommun, i vilken han vistades,
då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter och sysselsättning under den
närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden
i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets
prövning. Då förhör hålles, skall protokoll förås över vad därvid förekommer.
Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som
avses i 18 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.
Där nämnden kallat någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens
verksamhetsområde, till inställelse vid förhör inför nämnden eller någon av
nämnden utsedd person för att meddela upplysning i något till nämndens behandling
hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han
minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger
nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att
inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga
högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan
den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning
hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga örn ersättning till den,
som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen
alltid stanna å statsverket.
18 §.
Finnes beträffande den, om vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd
enligt gällande lagstiftning örn fattigvård eller örn alkoholistvård eller
föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, och
prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att vid
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
7
taga åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,
att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.
År lian varaktigt oförmögen till arbete och på den grund i behov av vård å
vårdanstalt, men finnes anledning antaga, att hans intagande å sådan anstalt
skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende
medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må nämnden, därest han förut varit
föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §, överlämna ärendet till skyddskollegiets
prövning.
19 §.
Kommer vård, som avses i 18 § första stycket, icke till stånd och finnes
vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt
liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda
för honom.
Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa den felande under
övervakning på sätt i G2 § sägs.
Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden
söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan
tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till
arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,
annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra, som
kunna finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda
honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv.
I avvaktan på sådan hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den mån det erfordras,
söka bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.
Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han
ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,
äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han
skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst
sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga
för hans rättelse.
20 §.
Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna
lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under viss
tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner skäl
föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och plats
för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 19 § medgiva, att
han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke av den, som
enligt lag har att sörja för hans person.
Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända handlingar
och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna
undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning
därom.
8
Andra lagutskottet» utlåtande Nr 36.
21 §.
Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål
för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §
och prövas åtgärd enligt 19 eller 20 § icke till gagn för hans tillrättaförande
kunna vidtagas,
skall nämnden överlämna ärendet till skyddskollegiets prövning.
Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande ej senare än
fem år före hans inställelse inför nämnden varit föremål för beslut enligt 19 §
eller efter frivilligt ingående enligt 20 § å allmän arbetsanstalt utskrivits därifrån.
År fråga örn vanart, som avses i 3 § under 1, må ärendet ej överlämnas till
skyddskollegiets prövning, med mindre den felande undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är
för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller
eljest synnerliga skäl därtill äro.
Förutom i fall, som ovan sägs, skall ärendet överlämnas till skyddskollegiets
prövning, där den felande är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans uppgift
därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.
22 §.
Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande
bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,
äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt
över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då
fråga är om den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;
och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna föranleda
till åtgärd enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet till skyddskollegiets
prövning, dock att i fall av vanart, som avses i 3 § under 1, ärendet må överlämnas
allenast, så framt någon av de i 21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna
är för handen.
23 §.
Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd
enligt 19 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden tillställa
den felande skriftligt besked örn åtgärden och vad han med hänsyn till
densamma har att iakttaga.
24 §.
Da ärende överlämnas till skyddskollegiet, skall nämnden ofördröjligen till
kollegiet insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den
däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta
upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret ej till
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
9
gängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med anmodan
örn deras omedelbara översändande till kollegiet.
På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens
försorg skyndsamt inställas hos skyddskollegiet; är han på fri fot, skall han
för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till kollegiet insända
hans signalement.
25 §.
Då undersökning eller annan åtgärd på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds
föranstaltande vidtages i ärende angående vanart jämlikt 3 §, bör
noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke utsättes för allmän
uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.
Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av
obehöriga.
4 KAP.
Om ärendenas behandling hos skyddskollegium.
26 §.
Har ärende överlämnats till skyddskollegium, skall kollegiet så snart ske
kan och senast inom en vecka hålla förhör. Det åligger kollegiet att i övrigt
verkställa erforderlig utredning. För sådant ändamål äger kollegiet eller dess
ordförande att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig.
Kollegiet eller dess ordförande äger ock inkalla dem, som kunna
antagas hava kännedom i saken, för att vittna eller upplysningsvis höras. Den,
som efter lag är jävig att vittna, må vid kollegiet höras utan ed, dock ej den,
som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla bruk eller på grund
av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter,
varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen. Protokoll skall föras över vad vid
förhör förekommer.
Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. Ordföranden äger dock
avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må, ej fyllt aderton år.
När den felande det begär, så ock eljest, när kollegiet finner omständigheterna
därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid
kollegiet likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan
förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.
I fråga om biträde åt den felande vid ärendets behandling hos skyddskollegiet
skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i
tillämpliga delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran
biträde ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må
utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna
kunskapsprov, samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde
alltid skall stanna å statsverket.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Kan ärende ej avgöras å den dag, då dess behandling påbörjats, skall fortsatt
handläggning äga rum snarast möjligt och senast inom en vecka från
förra handläggningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.
27 §.
Där så prövas nödigt för vinnande av ytterligare utredning rörande den felandes
personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn
därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, må skyddskollegiet förordna
lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.
Denne åtnjute efter kollegiets prövning av allmänna medel skäligt arvode
för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom
gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked
örn beslutet skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.
Finner kollegiet, att den, som skall höras såsom vittne eller upplysningsvis,
är så avlägset boende, att hans hörande vid kollegiet är förenat med oskälig
omgång eller kostnad, äger kollegiet förordna, att förhör angående uppgivna
omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till
tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av
kollegiet skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.
28 §.
Utebliver utan laga förfall den, som enligt 26 § första stycket bevisligen
kallats till inställelse inför skyddskollegiet, äger kollegiet fälla honom till
böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig
samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock
ej förmås till inställelse, må kollegiet låta hämta honom.
I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 26 § första stycket
eller 27 § andra stycket, inställt sig inför skyddskollegiet eller underrätt, skall
vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å
statsverket.
29 §.
Finner skyddskollegiet vård enligt 18 § första stycket icke böra komma
till stånd och framgår av utredningen i ärendet, antingen att återfall i vanart
föreligger samt att, såvitt angår vanart som avses i 3 § under 1, någon av de i
21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna för ärendets överlämnande till
kollegiets prövning är för handen, eller ock att sådant fall föreligger, som
avses i 21 § fjärde stycket eller 22 §,
skall av kollegiet tagas under omprövning, huruvida den felande kan antagas
låta sig rätta genom åtgärd enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet i sådant
fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande
barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.
Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall kollegiet förordna
om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
11
30 §.
Ändå att den, om vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete
och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må skyddskollegiet, därest
han förut varit föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det finnes
uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för
anstalten, förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.
31 §.
Vid meddelande av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 §
må skyddskollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande,
när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande
skall låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall
kollegiet, på sätt i 62 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid
av två år.
Fullgör den felande ej i avseende å övervakningen gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest särskilt
förhållande därtill, må kollegiet, efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet
eller efter annorledes vunnen kännedom därom, förklara anståndet förverkat.
32 §.
När skäl därtill äro, äger skyddskollegiet förordna, att beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt skall verkställas utan hinder därav, att det ej äger laga
kraft.
33 §.
Under ärendets handläggning må skyddskollegiet förordna, att den felande
skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är
villig att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande
sätt, eller där eljest särskilda skäl föreligga. Har kollegiet försatt den felande
på fri fot, äger kollegiet, när anledning därtill förekommer, förordna, att han
ånyo skall tagas i förvar.
Förordnar kollegiet om vidtagande av åtgärd enligt 19 § tredje stycket eller
medgives den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, skall han försättas
på fri fot; dock må kollegiet, när omständigheterna därtill föranleda, besluta,
att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande skall
hållas i förvar.
Beslutar kollegiet, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt, må
kollegiet under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna om
hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller den felande,
på sätt i 35 § sägs, förklarat sig nöjd med detsamma eller över beslutet anförda
besvär blivit avgjorda.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
34 §.
Är den felande tagen i förvar, skall skyddskollegiets beslut om hans intagande
å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas
för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen skriftligen
delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom tre
dagar eller, om hinder därför möter, så snart ske kan.
Beslutar kollegiet vidtagande av åtgärd enligt 19 § andra, tredje eller fjärde
stycket eller 20 §, skall skriftligt besked örn åtgärden och vad den felande med
hänsyn till densamma har att iakttaga tillställas honom.
35 §.
Å länsstyrelsen ankommer att förordna om verkställighet av beslut örn intagande
å allmän arbetsanstalt.
Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens
närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i
magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes
med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring
skall ej gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan beslutet
avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen
delgivet. Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall
denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.
Underrättelse om verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande
allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet
rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,
skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.
36 §.
Har verkställighet av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt till följd
av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter
beslutets meddelande, vare det förfallet.
5 KAP.
Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.
37 §.
Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är
1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;
eller
2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller avdelning
därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt; sådant
erkännande kan när som helst återkallas.
De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd
allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
13
Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga om vilken
Konungen meddelar närmare bestämmelser.
38 §.
Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.
39 §.
Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.
De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna
till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att
envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande
och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra
efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för
rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt
möjligt hållas skilda.
Den i 38 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning
av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande
må genast gå i verkställighet.
40 §.
Den, som enligt 20 eller 29 § intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan
anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att
han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig och föra
ett ordentligt liv. Är han intagen enligt förordnande av skyddskollegium,
må han dock ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga
skäl därtill äro, och ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt
ingått, må han icke kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga
förbindelsen. Beträffande den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande
gälla de undantag, som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.
Har någon intagits jämlikt 30 §, skall han kvarhållas, till dess han finnes
kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.
När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare
erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.
41 §.
Den, som enligt förordnande av skyddskollegium jämlikt 29 § intagits å
allmän arbetsanstalt, må efter utgången av den i 40 § stadgade tid av tre år
kvarhållas tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:
1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt denna
lag intagen å allmän arbetsanstalt;
2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;
3. att skyddskollegiets förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning
eller frigivning; samt
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
4. att lian med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att
efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv eller att han uppenbarligen
är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
42 §.
Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra stycket eller 41 § å allmän arbetsanstalt
utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en gång
under varje kalenderår upptagas till prövning.
Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som
sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning
till allmän arbetsanstalt.
43 §.
Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt
för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, under vilken
han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid,
han längst må kvarhållas.
44 §.
Bliver någon, under det han är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt
oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller
skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna
föranstalta om tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall
skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,
där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande
ägde rum.
Har den arbetsoförmögne intagits enligt förordnande av skyddskollegium
och är han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans
intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes
eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må
dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom;
och skall därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 30 §.
45 §.
Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller
sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess
sådan vård annorstädes kan beredas honom.
46 §.
Vill någon, som enligt förordnande av skyddskollegium är intagen å allmän
arbetsanstalt, frivilligt kvaTstanna å anstalten efter det han enligt 40 §
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
15
skall därifrån utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid,
varje gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att
kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke
av den, som enligt lag har att sörja för hans person.
Vad i första stycket stadgats skall gälla jämväl den, som frivilligt ingått
å allmän arbetsanstalt, dock att det ej må medgivas honom att sålunda kvarstanna
å anstalten längre tid än ett år.
47 §.
Kan åt den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning
utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång
till hederlig självförsörjning och ordentligt liv i frihet, må viss tids försöksvistelse
utom anstalten medgivas honom. Vistelsen utom anstalten under tiden
för sådan försökspermission räknas såsom anstaltsvistelse; och må, då tiden
för kvarhållande är begränsad, försökspermission ej utsträckas över denna
tid.
För beredande av sysselsättning åt den, som finnes böra försökspermitteras,
och för hans förhjälpande till ort, där sysselsättning erhållits, har anstaltens
styrelse att anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild
person, vilken finnes lämplig och villig att omhändertaga honom. Där
det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under
permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 62 § sägs.
48 §.
Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest
särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av övervakaren
eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,
låta återhämta honom till anstalten.
I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande
av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex
månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att
den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något
fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.
Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande
till anstalten, skall beslut meddelas örn utskrivning; dock att, där de i 41 § under
1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission kan
beviljas.
49 §.
Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,
har anstaltens styrelse att med anlitande av organisation, som utövar social
hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig syssel
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
sättning och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra
tjänliga åtgärder till hans bistånd.
Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,
må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt förordnande av skyddskollegium,
kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,
dock högst fyra månader.
50 §.
Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så
prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 62 § sägs.
Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen
gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger
övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i
orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden
därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej
omständigheterna föranleda till åtgärd enligt 19 eller 20 §, med iakttagande
av bestämmelserna i 24 § överlämna ärendet till skyddskollegiet, som har att
pröva, huruvida förordnande bör meddelas örn hans återintagande å allmän
arbetsanstalt eller annan åtgärd vidtagas.
Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må
han ej kvarhållas under längre tid än ett år.
51 §.
Örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission
samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.
När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna örn utskrivning.
52 §.
Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande
till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,
som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.
6 KAP.
Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.
53 §•
över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet
rörer, hos skyddskollegiet anföra besvär inom en månad från den dag, då han
erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet,
där ej kollegiet annorlunda förordnar.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
17
54 §.
Har skyddskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt
örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, om
påföljd för utevaro från förhör vid kollegiet eller örn ersättning av allmänna
medel, varom i 26 § tredje stycket, 27 § första stycket och 28 § andra stycket
sägs, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Det åligger
klagande att inom en vecka från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet,
till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär.
Ordföranden infordrar skyndsamt yttrande över besvären från barnavårdsnämnden
eller skyddsnämnden, om anledning därtill föreligger, samt insänder
därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande
handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.
Klagan över beslut, som av skyddskollegium särskilt meddelats örn någons
tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning,
dock utan inskränkning till viss tid.
över annat av skyddskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är
klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där skyddskollegium
under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.
Av Konungen meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt och örn
förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sådant beslut översändes
till länsstyrelsen för förordnande örn verkställighet.
55 §.
över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt må den, som beslutet rörer,
hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom en månad från den dag, då han
erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med
sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder
besvären till uppsiktsmyndigheten.
Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna, skola såväl beslut
örn kvarhållande jämlikt nämnda paragraf som ock beslut örn utskrivning
alltid underställas uppsiktsmyndighetens prövning, evad besvär anföras
eller ej. Lag samma vare, då jämlikt 42 eller 44 § beslut fattas av anstaltsstyrelse
om kvarhållande eller utskrivning.
I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut
utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten
annorlunda förordnar.
56 §.
Då uppsiktsmyndigheten handlägger fråga örn kvarhållande eller utskrivning
i fall, när underställning jämlikt 55 § skall äga rum, skola i avgörandet
deltaga chefen för nämnda myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot,
som inom ämbetsverket handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot,
som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt
två av Konungen särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. £ avd. 31 höft. (Nr 36.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
legitimerad läkare med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava
varit ordinarie innehavare av domarämbete.
Sistnämnda två ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för vardera
av dem utses för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari året
näst efter det, då förordnandet meddelades. Avgår någon av dem, skall ny
ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden. Suppleant skall uppfylla
de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.
Mot den, som deltager i här avsedda beslut, galle samma jäv, som i lag stadgas
i fråga om domare.
Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för
dem deltaga i beslutet. Såsom uppsiktsmyndighetens beslut galle den mening,
varom de flesta förenat sig.
57 §.
I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.
58 §.
Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver
hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av beslut av skyddskollegium,
anstaltsstyrelse eller uppsiktsmyndigheten, har länsstyrelsen eller
tillsyningsmannen vid häktet eller ock anstaltsstyrelsen att tillse, att honom
beredes den hjälp, som av förhållandena påkallas. Därest för ändamålet anlitats
annan person än befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt, äger
sådant biträde av allmänna medel erhålla gottgörelse med belopp, som den
myndighet, vilken prövar beslutet, har att bestämma.
7 KAP.
Allmänna bestämmelser.
59 §.
I den mån ej i denna lag är särskilt stadgat, skall beträffande skyddskollegium
och ärendenas behandling hos kollegiet lända till efterrättelse vad örn
underrätt och rättegången därstädes finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.
Åtal mot ordförande eller annan ledamot i skyddskollegium för fel eller försummelse
i ämbetet skall upptagas av den hovrätt, inom vars domvärjo kollegiet
har sin verksamhet.
60 §.
Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget
vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras
åligganden, samarbeta med såväl fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,
nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva social
hjälpverksamhet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
19
61 §.
Hos uppsiktsmyndigheten skall förås ett för hela riket gemensamt centralregister
angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 19, 20, 29, 30
eller 50 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder
föreskrivet.
Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.
lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.
62 §.
övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 31 § avsedda fallet två år
och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,
förening eller stiftelse.
övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,
och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör
noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller
onödigtvis störes i lovlig verksamhet.
Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig om utväg till hederlig
självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad örn sin bostad och
adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan
att dessförinnan hava inhämtat hans råd.
Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas
honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift
och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans
rättelse.
Vid anordnande av övervakning jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas den
övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som
finnas erforderliga för hans rättelse.
Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade
föreskrifter.
63 §.
Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, darian
vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till
viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel
i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.
Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av
statsverket. I fråga örn anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen
de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.
64 §.
Konungen meddelar närmare föreskrifter:
1. angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och skyddskollegium;
2. angående skyddskollegiernas verksamhet;
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
3. angående övervakning, särskild undersökning enligt 27 §. överflyttning
från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning
från sådan anstalt;
4. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må
åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på
vad sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till
godo; samt
5. angående uppgifter till centralregistret och örn registrets förande.
65 §.
Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i
28 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
66 §.
I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna
lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens
förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;
och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,
att överlämna ärendet till skyddskollegiet i länet, som har att enligt de
för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta, vilka åtgärder
skola vidtagas beträffande honom.
8 KAP.
Övergångsbestämmelser.
. . I • • : •
67 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att 61 § träder i kraft å dag,
som Konungen bestämmer.
De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter i skyddsnämnd eller skyddskollegium,
samt i 56 § nämnda, särskilt förordnade ledamöter av uppsiktsmyndighéten,
så ock suppleanter för dem skola första gången utses före den
1 juli 1933.'' Tjänstgöringstiden för de sålunda utsedda skall utgå den 31 deceöibét''
1936.
68 §.
Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring
eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.
Där''i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
21
Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning
å vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt om tvångsarbete skall
gälla intagande å allmän arbetsanstalt.
69 §.
Mål angående ådömande av tvångsarbete, som vid tiden för denna lags
ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse eller poliskammare, skola för
fortsatt handläggning överlämnas till skyddskollegiet i länet.
Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete
före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,
skall den äldre lagen lända till efterrättelse.
Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts
till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget
innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i
13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.
70 §.
I fall, som avses i 18, 21, 29 och 30 §§, skall varning enligt den äldre lagen
vara att likställa med åtgärd enligt 19 § och utslag, varigenom någon enligt
nämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å allmän
arbetsanstalt.
I fall, som avses i 41 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den
äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.
71 §.
Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller å
särskild, för ungdom anordnad avdelning därav kan beredas dem, som ej fyllt
tjuguett år, må de intagas å annan allmän arbetsanstalt. Sådan särskild anstalt
eller avdelning skall dock vara inrättad senast den 1 juli 1936.
72 §.
I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter
jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts
till tvångsarbete.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 218 av herr Reuterskiöld m. fl.,
nr 233 av herr Möller m. fl.,
nr 234 av fröken Hesselgren och
nr 235 av herr Ekman; samt
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
inom andra kammaren
nr. 387 av herr Lindgren m. fl.,
nr 391 av herr Hansson i Stockholm m. fl. och
nr 396 av herr Flyg m. fl.
I de likalydande motionerna I: 218 och II: 387 har yrkats, att riksdagen
ville avslå propositionen.
I de jämväl likalydande motionerna I: 233 och II: 391 hemställes, att riksdagen
måtte avslå ifrågavarande lagförslag samt hos Kungl. Maj :t anhålla, att
vid utarbetandet av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar
måtte bliva beaktade.
I motionen I: 234 yrkas, dels att vanartslagen måtte äga tillämpning endast
å person, som fyllt 21 år, att 3 § — innehållande vissa bestämmelser rörande
sedeslöst leverne —- måtte avslås samt att de ändringar, som härav föranledas
i övriga lagrum, måtte vidtagas, dels ock att riksdagen måtte besluta begära,
att Kungl. Majit till 1932 års riksdag ville inkomma med förslag till sådan
ändring av lagen örn samhällets barnavård, att denna lags tillämpning komme
att utsträckas till ungdom under 21 år, och att, i händelse föreliggande lagförslag
icke antoges, nu gällande lösdrivarlags tillämpningsområde ändrades från
18 till 21 år. I motionen yrkas vidare, att riksdagen måtte besluta begära, att
Kungl. Maj :t till 1932 års riksdag ville inkomma med förslag till ändring av
strafflagen efter vissa i motionen angivna grunder.
I motionen I: 235 hemställes, att riksdagen ville för sin del besluta, att i
den föreslagna lagens 5 kap. måtte intagas en paragraf av innehåll, att vid
varje arbetsanstalt skall vara anställt ett särskilt biträde, som har att tillhandagå
såväl anstaltens styrelse som de barnavårds- och skyddsnämnder, vilka
det begära, med anvisningar, råd och arbete för förmedling av överenskommelser
örn beredande av sysselsättning eller arbetsanställning åt hjälpbehövande,
varom i sagda lag sägs; samt att ersättning till sådant biträde för resor i tjänsten
skall gäldas av statsverket. Alternativt hemställes, att vederbörande utskott
ville föreslå den lagtext eller åtgärd, som erfordras för den i motionen
uttryckta tankens förverkligande.
Slutligen yrkas i motionen II: 396, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts
proposition måtte besluta att i skrivelse till regeringen hemställa örn framläggande
för 1932 års riksdag av förslag örn upphävande av 1885 års lag angående
behandling av lösdrivare samt de författningsändringar i övrigt, som bliva
en följd av ett dylikt beslut.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet
hänvisa till propositionen, och får utskottet i fråga om vad motionärerna
anfört till stöd för sina yrkanden hänvisa till motionerna.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
23
I. Förslaget i allmänhet.
Förevarande proposition utgör resultatet av en sedan länge förberedd reform
av gällande lag angående lösdrivares behandling. Redan för mer än 30 år sedan
— är 1898 — ingick fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj:t med en framställning
örn vissa ändringar i lagen i huvudsakligt syfte att söka na större
effektivitet av det uppfostringsarbete, särskilt beträffande yngre personer, som
styrelsen ansåg vara tvångsarbetets mal. Styrelsens framställning ledde visserligen
icke till någon omedelbar åtgärd, men ar 1907 uppdrog Kungl. Maj .t
åt en kommitté, den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén, att utarbeta förslag
till förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling. Kommittén
som fått sig anförtrodd jämväl vissa andra omfattande lagstiftningsuppgifter
— avgav den 21 december 1922 betänkande med förslag till »lag örn lösdrivares
behandling» m. fl. författningar (statens offentliga utredningar 1923:2). Sedan
betänkandet varit utremitterat till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar
m. fl. samt dessa avgivit utlåtanden i ärendet, uppdrog Kungl. Majit
den 20 juni 1924 åt numera häradshövdingen Ragnar von Koch att inom socialdepartementet
biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Den 30
juni 1926 avgav von Koch betänkande med förslag till »lag om behandling av
vissa arbetsovilliga och samhällsvadliga» m. fl. författningar (statens offentliga
utredningar 1926:9). Även detta förslag blev efter remiss föremål för
yttranden av myndigheter m. fl. Därefter tillkallade chefen för socialdepartementet
enligt Kungl. Maj:ts den 9 juni 1927 meddelade bemyndigande tre sakkunniga
för att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års
förslag. Den 30 maj 1929 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till
»lagstiftning örn åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne
av samhällsskadlig art» (statens offentliga utredningar 1929:9). Efter
det yttranden avgivits över förslaget, blev detsamma omarbetat inom departementet,
varefter Kungl. Majit med proposition nr 240 för 1930 års riksdag
framlade förslag till »lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)»
m. m. 1 anledning av propositionen väcktes inom riksdagens bada kamrar åtskilliga
motioner. I flertalet av dessa yrkades fran olika utgångspunkter avslag
å propositionen. Som känt är, blev propositionen pa grund av bristande
tid icke föremål för sakbehandling utan avslogs av riksdagen. Inom socialdepartementet
återupptogs sedermera arbetet för lösdrivarlagstiftningens revision,
och 1930 års proposition undergick därvid — i viss del efter inhämtande
av yttrande från samtliga länsstyrelser, socialstyrelsen och statskontoret —
åtskilliga ändringar, av vilka ett par voro av större betydelse. På sätt redan
nämnts hava från skilda håll inom riksdagen väckts motioner med yrkanden örn
avslag å den nu föreliggande propositionen.
Do nu i största korthet lämnade uppgifterna rörande gången av detta lagstiftningsarbete
synas utskottet oförtydbart giva vid handen, att stora svårigheter
förefinnas att komma till rätta med de problem, som här möta. Icke
mindre än fem förslag, delvis av mycket olika beskaffenhet i grundläggande
Lagstiftningarbetets
gång.
Utskottet.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
frågor, hava under årens lopp framlagts, och samtliga sakkunnigförslag samt i
viss mån även förra årets proposition hava blivit föremål för överarbetning. Det
omfattande och från alla håll intresserade utredningsarbete, som sålunda förekommit,
har naturligen bidragit till att större klarhet vunnits rörande de spörsmål,
som äro förknippade med ärendet.
Utskottet har likväl vid sin granskning av det nu framlagda förslaget icke
kunnat biträda den lösning, som vissa centrala frågor erhållit. I främsta rummet
gäller detta spörsmålet örn de myndigheter, som enligt förslaget skola handlägga
ärenden enligt lagen. Propositionen innebär i denna punkt en vidlyftig
nyorganisation. Medan den närmaste befattningen med lösdrivare för närvarande
i allmänhet ankommer å lands- eller stadsfiskal, skall denna funktion beträffande
dem, som uppnått 21 års ålder, enligt propositionen handhavas av en
nyinrättad nämnd, kallad skyddsnämnd och bestående av två lekmän jämte en
polisman, i allmänhet lands- eller stadsfiskal. Ärenden rörande yngre skola behandlas
av barnavårdsnämnd. Skyddsnämnder skola inrättas för landsfiskalsdistrikten
och städerna jämte vissa andra områden samt beräknas komma att
uppgå till ett antal av icke mindre än inemot 700. Av lekmännen skall den ene
väljas av landsting eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting,
och den andre utses av länsstyrelsen. Ordförande förordnas av länsstyrelsen
bland nämndens ledamöter. I propositionen föreslås vidare tillskapande av 25
länsmyndigheter, vilka skola övertaga den befattning med lösdrivarärenden,
som för närvarande tillkommer länsstyrelser och poliskamrar. Dessa länsmyndigheter,
de s. k. skyddskollegierna, skola bestå av fyra ledamöter, nämligen
en ordinarie domare såsom ordförande och en läkare, båda utsedda av Kungl.
Maj :t, samt två ledamöter, valda av landsting och stadsfullmäktige i städer, som
ej deltaga i landsting.
Det förslag till organisation, som sålunda framlagts, har blivit föremål för
anmärkningar såväl i motionerna av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren
m. fl. som i motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl.
Att utskottet på sätt nyss nämnts icke kunnat tillstyrka inrättandet av de nu
föreslagna myndigheterna har berott å flera omständigheter. I och för sig synes
det vara ägnat att väcka betänkligheter att från de nuvarande statsorganen
överflytta här ifrågavarande uppgifter å nämnder och kollegier med deras i viss
mån mera lösliga och tillfälliga sammansättning. Dessa betänkligheter växa
i styrka, då det gäller att inrätta ett så betydande antal myndigheter som det,
varom nu är fråga. Därtill kommer, att organen i första instans, skyddsnämnderna,
på sannolikt ej så få platser skulle få intet eller ringa arbete; de skulle,
såsom i motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl.
anmärkts, »mala tomt». Kostnaden för dessa nämnder och kollegier skulle också
bliva ganska betydande. Den har beräknats uppgå till omkring 150,000
kronor om året, ett belopp som väl snarare är för lågt än för högt. Det torde
även, åtminstone på sina håll och särskilt beträffande skyddskollegierna, komma
att visa sig förenat med svårigheter att erhålla verkligt dugande personer till
dessa föga lockande värv, i synnerhet örn de arvoden, som skola utgöra gottgörelse
för deras uppoffring av tid och krafter, tillmätas knappt.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
25
Emot förslaget må vidare anmärkas, att detsamma innebär ett ej obetydligt
försvagande av ordningsmaktens inflytande vid behandlingen av de ej sällan
farliga och kriminellt betonade element, som avses med lagstiftningen. Medan
för närvarande i första instans lands- eller stadsfiskal eller därmed jämställd
polisman ensam beslutar rörande den åtgärd, som skall vidtagas beträffande
en för lösdriveri anhållen person, tillkommer avgörandet enligt förslaget
skyddsnämnden. Då individuell rösträtt är föreslagen för nämndens ledamöter,
kan polismannen överröstas av lekmännen, och någon klagorätt för honom är
icke stadgad. Detta betyder, att ur det allmännas synpunkt mindre önskvärda avgöranden
kunna komma till stånd utan att möjlighet till rättelse däri förefinnes.
Att härigenom samhällets skydd mot förevarande individer löper risk att försämras,
såväl direkt som indirekt — genom minskad benägenhet från ordningsmaktens
sida att ingripa — är tydligt. Vad sålunda anförts äger också tilllämpning
beträffande skyddskollegierna. Föredragande departementschefen
har ansett en garanti mot olämpliga beslut förefinnas i den sammansättning,
nämnderna och kollegierna skulle erhålla. Utskottet vill visserligen icke frånkänna
anförda synpunkt ett visst berättigande, men utskottet kan icke finna
denna garanti betryggande. Slutligen må beträffande förslaget om inrättande
av skyddskollegier framhållas, att de flesta länsstyrelser, socialstyrelsen och
statskontoret avstyrkt detta förslag samt att jämväl inom lagrådet starka
betänkligheter uttalats däremot. Beträffande de erinringar, som sålunda framställts,
tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen s. 49—56 och s. 113—-114.
Enligt utskottets mening bör ytterligare övervägande ske, huruvida icke
ändamålet med de föreslagna nämnderna och kollegierna i huvudsak kan vinnas
med anordningar, som i högre grad än enligt förslaget anknyta till redan bestående
organ. Inom utskottet hava framförts vissa uppslag till frågans lösning
i denna riktning, till vilka utskottet återkommer här nedan. Att nu i alla
enskildheter avgöra, huru myndigheterna i första och andra instans skola
vara anordnade, lärer emellertid icke vara lämpligt. För ett allsidigt bedömande
av detta spörsmål erfordras nämligen en undersökning av samtliga därpå inverkande
omständigheter, som utskottet icke varit i tillfälle att åvägabringa.
Med hänsyn till sist berörda omständighet och då de ändringar i lagtexten, som
betingas av utskottets uppfattning i organisationsfrågorna liksom ock i vissa
andra i det följande närmare berörda avseenden, äro av sådan omfattning, att
desamma icke lämpligen torde böra vidtagas av utskottet, har utskottet nödgats
avstyrka bifall till propositionen.
I syfte att befordra en reform av lösdrivarlagstiftningen har utskottet emellertid
ansett sig böra angiva sin ställning till vissa frågor av större principiell vikt
och upptager därför här nedan några sådana frågor till behandling. Även om
de uttalanden, som sålunda komma att göras, naturligen icke kunna betraktas
såsom slutgiltiga, torde de det oaktat vara av beskaffenhet att böra läggas till
grund för fortsatt arbete å lagstiftningens revision.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
Gällande
rätt.
Proposi
tionen.
Motionerna.
2<>
II. Viktigare principiella frågor.
1. Lagstiftningens tillämplighet å personer över 21 år.
Den första fråga, som uppställer sig till besvarande, är tydligen, huruvida
det är av behovet påkallat och lämpligt att vid sidan av strafflagen och andra
densamma närstående bestämmelser hava en lag av den föreslagna lagens karaktär.
Då särskilda synpunkter göra sig gällande i fråga örn lagstiftningens
tillämplighet å personer i åldern 18—21 år, har frågan betydelse närmast
för dem, som uppnått myndig ålder. Utskottet skall här först behandla frågan
med hänsyn till andra än sedeslösa och därefter upptaga spörsmålet beträffande
dessa. I sammanhang härmed kommer jämväl att beröras den omfattning,
lagstiftningen bör äga.
a. Andra än sedeslösa.
Att nyss uppställda fråga av den gällande rätten besvaras jakande är klart
och kräver ej någon närmare utläggning. Vad angår lagstiftningens omfattning
får utskottet erinra därom, att enligt 1 § av gällande lösdrivarlag såsom
lösdrivare må behandlas dels den, som sysslolös stryker omkring från ort till
annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att
han söker arbete, dels ock den, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle,
underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett
sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller
sedlighet. Enligt 92 § fattigvårdslagen må vidare vissa bettlare behandlas
såsom lösdrivare.
Såväl föreliggande proposition som de förslag, vilka föregått densamma,
ställa sig beträffande den nu berörda frågan på samma ståndpunkt som gällande
rätt. De bestämmelser, som reglera den nuvarande lagstiftningens tilllämplighetsområde,
motsvaras av 2 § vanartslagen. Enligt detta lagrum förutsättes
för ingripande först och främst, att den, örn vilken är fråga, undandrager
sig att efter förmåga ärligen försörja sig, d. v. s. positivt visar arbetsovillighet.
Därutöver fordras, att han förskaffar sig medel till sitt uppehälle
på ohederligt sätt eller för ett liv, som innebär fara för allmän ordning eller
säkerhet, eller ock bettlar. Till belysande av vad slags personer, som åsyftas
med lagstiftningen i denna del, må nämnas, att de å tvångsarbetsanstalten i
Svartsjö under år 1923 intagna manliga tvångsarbetarna, vilka blivit föremål
för en närmare undersökning av socialstyrelsen, hänförts till någon av följande
grupper, nämligen luffare, bettlare, våldsverkare, ligister, soutenörer och kopplare
m. fl., manliga prostituerade, bondfångare och yrkesbedragare, vanetjuvar,
spritlangare.
I de motioner, som väckts i anledning av propositionen, förutsättes i allmänhet,
att lösdrivarlagen, såvitt nu är i fråga, icke skall upphävas utan att i
större eller mindre omfattning ersättas av nya lagbud. Allenast i den av herr
Flyg m. fl. väckta motionen framställes ett påstående av motsatt innebörd. Där
Andra lagutslcoitets utlåtande Nr 36.
27
göres nämligen gällande, att strafflagen, lagen om behandling av alkoholister
samt lagarna örn internering av återfallsförbrytare och psykiskt abnorma skulle
täcka de fall av förevarande art, där det kan finnas fog för samhället att im
gripa. Jämväl i den offentliga diskussionen har denna uppfattning framförts.
En mening, som i viss mån står den nu berörda nära, har också kommit till uttryck
i berörda diskussion. Enligt denna skulle de nyss omförmälda lagarna visserligen
icke vara till fyllest såsom medel att bekämpa det samhällsskadliga
levnadssätt, örn vilket nu är fråga, men genom utvidgning av nämnda och eventuellt
andra lagar skulle särskild lösdrivar- eller vanartslagstiftning bliva överflödig.
Målsmännen för denna mening eftersträva m. a. o. lösdriveriets kriminalisering.
I fråga örn vanartslagstiftningens syfte hävdas i de av herr Reuterskiöld
m. fl. och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna en annan uppfattning än den,
som ligger till grund för propositionen. I dessa motioner har nämligen anmärkts,
att Kungl. Majrts förslag vore inriktat icke på lösdriveriets utan på
den sociala vanartens bekämpande, i följd varav lösdriveriet i verklig mening
lämnats utan nödig och därefter avpassad reaktion, att huvudvikten i lagstiftningen
ej finge, såsom i propositionen skett, avse uppfostrande och hjälpande
verksamhet, då de egentliga lösdrivarna icke vore uppfostringsbara, samt att
huvudvikten i stället måste läggas på en reaktion, varigenom självförsörjningsarbetet
av samhället framtvingades.
Beträffande lagstiftningens omfattning ina nämnas, att herr Möller m. fl.
och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt herr Flyg m. fl. i sina motioner hava
uttalanden av innebörd, att förslaget liksom gällande lag blott vänder sig mot
den medellöse, enär den, som lever på sin förmögenhet eller på underhåll av
släktingar, icke kan sägas undandraga sig att ärligen försörja sig och följaktligen
faller utanför lagen, även örn hans leverne är av den i 2 § angivna beskaffenheten.
Utskottet biträder i nu förevarande hänseenden den uppfattning, som kommit
till uttryck i propositionen. Enligt utskottets mening är det uppenbart,
att de i det föregående omförmälda lagarna —■ strafflagen, lagen örn behandling
av alkoholister samt lagarna örn internering av återfallsförbrytare och
psykiskt abnorma —- icke erbjuda tillräckliga möjligheter till ingripande mot
de element, som nu avses. Och att genom komplettering av dessa lagbud kriminalisera
lösdriveriet, varigenom en särskild lösdrivarlag skulle bliva överflödig,
kan utskottet icke tillstyrka. Erinras må, att samtliga förslag, som
framlagts i ärendet, och så gott som alla myndigheter m. fl., vilka yttrat sig
i frågan, ställt sig avvisande mot lösdriveriets kriminalisering. Till stöd för
den uppfattning, utskottet hyser härutinnan, kan till en början anföras, att en
behandling av lösdriveriet i straffrättslig form passar mindre väl samman
med den uppfostrande och hjälpande verksamhet, varå lagstiftningen synes böra
lägga tyngdpunkten. En sådan verksamhet lärer ej heller lämpligen kunna
anordnas inom straffrättens ram, då åvägabringande av rättelse förutsätter
behandling under längre tid än den, vartill frihetsstraff för lösdriveriföreteelsen
i allmänhet kan utmätas. Att märka är jämväl, att ett införande av nya
brottsbegrepp, vilka i olikhet mot de nu vanligen förekommande skulle
Utskottet.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
hänföra sig, icke till en viss bestämd handling utan till en persons livsföring,
ej lämpligen torde låta sig göra utan en mera omfattande granskning
av åtskilliga straffbud, vilka äga samband med lösdriveriföreteelserna,
t. ex. dem, som avse fridsbrott, frihetsbrott, bedrägeri m. m. Måhända
vore det lämpligast, att ett införande av erforderliga nya lagbud finge
anstå, tills en allmän strafflagsreform kan komma till stånd. Då utskottet
således avstyrker lösdriveriets kriminalisering, vill utskottet å andra sidan
betona, att kraven å rättssäkerhet vid behandlingen av dessa människor — yrkanden
om kriminalisering hava vanligen framställts för vinnande av ökad
rättssäkerhet —- naturligen icke i någon mån få eftersättas. Enligt utskottets
mening böra emellertid tillräckliga garantier härutinnan stå att vinna utan en
dylik behandling av lösdriveriet. Till denna fråga återkommer utskottet i det
följande.
Då utskottet anser särskild betydelse vid lagstiftningen böra läggas å anordnandet
av uppfostrande och hjälpande verksamhet, betyder detta emellertid
icke, såsom uttalats i de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren m. fl.
väckta motionerna, att lösdriveriet i egentlig mening lämnas utan nödig och
därefter avpassad reaktion. Såsom framgått av vad utskottet yttrat rörande
förslaget i allmänhet, finner utskottet i likhet med nämnda motionärer det vara
av synnerlig vikt, att skyddet för samhället såväl mot det egentliga lösdriveriet
som mot annan vanart till fullo upprätthålles. Ur denna synpunkt förefalla
de materiella bestämmelserna i förslaget i huvudsak vara lämpliga. Visserligen
skall, lika litet som nu, tvångsåtgärd omedelbart vidtagas, men därest
hjälpåtgärder finnas gagnlösa, skall den felande intagas å allmän arbetsanstalt.
Då tiden för anstaltsvården i allmänhet kan antagas bliva längre än nu
samt en eftervårdande verksamhet enligt förslaget skall komma till stånd, torde
ett omhändertagande av sådan art som förslagets hava utsikt att uppvisa
bättre resultat än det nuvarande tvångsarbetet och därigenom bereda samhället
ökat skydd. I fråga örn de klart oförbätterliga individerna bereder
förslaget därjämte vissa möjligheter till asylvård å obestämd tid. Det syfte,
som lagstiftningen enligt nu berörda motioner främst bör hava, nämligen
självförsörjningsarbetets framtvingande, torde ock i själva verket främjas av
förslagets bestämmelser. Den viktigaste hjälpåtgärden, arbetsanskaffningen,
och den åtgärd, som tillgripes, därest hjälpåtgärd ej leder till rättelse, intagande
å allmän arbetsanstalt, taga just sikte på övervinnandet av den ovillighet
till arbete, som vederbörande ådagalagt.
Vad angår den omfattning en vanartslagstiftning, såvitt angår andra än
sedeslösa, bör äga, biträder utskottet i huvudsak vad förslaget härutinnan
innehåller. Utskottet vill dock såsom ett önskemål framhålla, att ytterligare
övervägande äger rum, örn icke i lagen kunna meddelas bestämmelser, varav
klart framgår, att den som lever på underhåll av släktingar eller av eget kapital
men förer ett sådant samhällsskadligt levnadssätt, som beskrives i 2 §,
drabbas av ingripande. Huru detta skall ske, är naturligen svårt för utskottet
att angiva, helst som utskottet med den utgång ärendet fått icke ansett sig
böra ingå i prövning av lagrummens avfattning. Emellertid må omnämnas
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
29
ett vid behandlingen framkommet uppslag, enligt vilket förutsättningen rörande
arbetsovilligheten skulle formuleras på följande sätt: Undandrager sig nå
gon
att genom eget arbete efter förmåga ärligen försörja sig etc. Måhända
kan en dylik formulering visa sig godtagbar.
b. De sedeslösa.
För närvarande sker ingripande mot sedeslöst leverne med stöd av 1 § 2
mom. lösdrivarlagen. Detta moment är tillämpligt å den, som utan att äga
medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet. För ingripande förutsättes således icke
någon speciell samhällsfärlighet i levernet, men lagen är allenast tillämplig å
dem, som undandraga sig ärlig försörjning. Bland annat falla alltså de s. k.
halvyrkesprostituerade utanför lagen.
Samtliga sakkunnigförslag och båda propositionerna intaga den ståndpunkten,
att åtgärder äro erforderliga för bekämpande av sedeslöst levnadssätt och
att för detta ändamål en lagstiftning av den föreslagna lagens karaktär bör
finnas. Beträffande frågan, i vilken omfattning ingripande bör äga rum, förete
de olika förslagen sinsemellan ej oväsentliga avvikelser. Enligt den föreliggande
propositionen — 3 § under 1 — erfordras för lagens tillämplighet, att den örn
vilken är fråga är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt
tillika antingen förleder ungdom till otukt eller genom sitt leverne åstadkommer
särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan till otukt väcker
anstöt å offentlig plats eller genom sitt leverne verkar störande för närboende
eller andra. Däremot förutsättes icke, att den felande undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig. Även mot de s. k. halvyrkesprostituerade m. fl.
kan således ingripande komma till stånd, dock att för vidtagande av tvångsåtgärd
— intagande å allmän arbetsanstalt -— särskilda betingelser äro uppställda,
nämligen uppenbar fara för underlåtenhet att framdeles ärligen försörja
sig samt »synnerliga skäl».
I vissa av de väckta motionerna hävdas en principiellt annan uppfattning. Motionerna.
I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. göres
sålunda gällande, att stadgandena rörande till myndig ålder komna människors
sedliga vandel borde utgå ur lagen. Såsom ett medel för återupprättande
av sedeslösa förordas i stället ett kraftigare ekonomiskt stöd åt den enskilda
hjälpverksamheten från statens sida i förening med vederbörlig kontroll
över verksamheten. Vidare framhålles, att bestämmelser till ungdomens skyd
dande mot förledande till otukt hava sin rätta plats i strafflagen, och i fråga
örn uppfordran till otukt, som väcker anstöt å allmän plats eller stör närboende,
böra enligt motionerna bestämmelser införas antingen i strafflagen eller i allmänna
ordningsföreskrifter. Slutligen förordas, att äldre, oförbätterliga prostituerade,
som icke kunna taga hand örn sig själva och därtill utgöra en fara
för sin omgivning, genom utvidgade bestämmelser, eventuellt i interneringslagen,
beredes nödig asylvård.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
Utskottet.
Fröken Hesselgren framlägger i sin motion en likartad mening. Enligt motionen
böra bestämmelserna mot till myndig ålder komna personers vandel i
sexuellt avseende utgå ur vanartslagen och bestämmelser mot de företeelser, som
avses i 3 § under 1 av vanartslagen, i den mån det erfordras, införas i strafflagen.
Särskilt yrkas införande av straff för provokation till otukt, i synnerhet
då denna provokation riktas mot ungdom eller person med viss beroende
ställning till provokatören. Därjämte föreslås en reformering av lagbestämmelserna
angående skyddsåldern, åsyftande bland annat höjning av de i 18 kap.
strafflagen stadgade åldersgränserna för otukt med kvinna samt straffbudens
utsträckning att avse otukt med manliga minderåriga. I motionen betonas vidare
den frivilliga hjälpverksamhetens företräde framför tvångsåtgärder vid
behandlingen av sedeslösa, och vikten av att denna verksamhet erhåller kraftigt
ekonomiskt stöd från det allmännas sida understrykes.
Den opinion, som på sätt nu nämnts gjort sig gällande i dessa motioner, har
jämväl kommit till uttryck i den offentliga diskussionen, där särskilt från kvinnohåll
starka krav i nu antydd riktning framförts. Emellertid har jämväl en
annan mening där framträtt. Sålunda har i den av chefen för socialdepartementet
omförmälda framställningen av förbundet för kristet samhällsliv, till
vilken anslutit sig ett stort antal personer från skilda samhällskretsar i landet,
uttalats, att den enskilda räddningsverksamhetens representanter själva känna
behov av att få ett starkare stöd i lagstiftningen än örn, på sätt yrkats, ingripande
ej skulle ske, såvitt ej bestämda strafflagsparagrafer kunde tilllämpas.
Att samhället måste söka på verksamt sätt skydda sig mot sådant sedeslöst
leverne, som avses med bestämmelserna i 3 § under 1 av vanartslagen, är utan
vidare tydligt. Utskottet har emellertid icke funnit sig övertygat örn att ett
dylikt skydd skulle kunna åvägabringas med straffbestämmelser -— vare sig
de nu gällande eller några mera omfattande sådana — i förening med ett kraftigare
understödjande av den enskilda hjälpverksamheten. Även om det skulle
visa sig möjligt att utforma tillfredsställande straffbud å förevarande synnerligen
ömtåliga lagstiftningsområde, skulle sannolikt dylika lagbud med hänsyn
bland annat till bevisningssvårigheter icke bliva tillämpade i den utsträckning,
som avses. Ej heller torde det kunna komma i fråga att ådöma frihetsstraff å
så lång tid, att rättelse i vederbörandes livsföring därigenom skulle kunna förväntas.
Att åter för vinnande av sådan rättelse helt lita till den enskilda
hjälpverksamheten, synes ej tillrådligt. Väl lärer en hjälpverksamhet, som en
person fullt frivilligt anlitat, äga större utsikt till framgång än ett omhändertagande
mot hans vilja. Men enligt vad erfarenheten givit vid handen, kan
visst tvång icke undvaras vid behandlingen av dessa människor. Utskottet
föranlåtes erinra örn, att representanter för den enskilda hjälpverksamheten
själva vitsordat behovet av tvångsmedel. Sålunda bär framhållits, att örn
möjligheten till tvång är utesluten, många förvisso ej taga emot den erbjudna
hjälpen.
Utskottet biträder för sin del den uppfattning, som kommit till uttryck i pro.-positionen liksom i tidigare förslag därom, att det lämpligaste medlet att kom -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
31
ma tillrätta med det samhällsonda, varom nu är fråga, består uti dessa människors
omhändertagande i förebyggande och uppfostrande syfte, icke i straff.
Att märka är, att intagning å arbetsanstalt enligt förslaget är det yttersta
medlet för en persons tillrättaförande och att detta skall tillgripas först då
försöken att på mera frivillig väg nå rättelse visat sig gagnlösa. Naturligen är
det att förvänta, att en på klokt och varsamt sätt utövad hjälpande och stödjande
verksamhet skall visa sig mera framgångsrik för åvägabringande av rättelse
än en straffbehandling. Och även en vistelse å allmän arbetsanstalt torde
ur nu förevarande synpunkt vara att föredraga framför ett frihetsstraff.
I samband härmed må betonas, att den anstaltsvård, som skall beredas nu
ifrågavarande personer, naturligen bör anordnas på ett sätt, som i möjligaste
mån tager hänsyn till föreliggande individuella vårdbehov och icke göres
strängare än omständigheterna påkalla. Att den nuvarande anstaltsvården i
vissa avseenden är i behov av reformering för att bliva sådan den enligt modern
uppfattning bör vara, har framhållits av departementschefen, som jämväl funnit
en särskild utredning erforderlig till klargörande, i vilka avseenden och på vad
sätt en reformering bör komma till stånd. Det uttalande, som sålunda gjorts,
tillåter sig utskottet särskilt framhålla.
Beträffande lagens tillämplighetsområde delar utskottet den i propositionen
framförda meningen, att ingripande, såvitt angår själva levnadssättet, bör ske
allenast i begränsad omfattning. Såsom nämnts äro särskilda betingelser
uppställda för rätt att vidtaga åtgärder: ungdoms förledande till otukt, åstadkommande
av särskild fara för sådant förledande etc. Däremot synes det utskottet
mera tvivelaktigt, huruvida det är lämpligt att ingripa, oavsett örn vederbörande
undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig eller icke.
Ett ingripande mot t. ex. en halvyrkesprostituerad kan lätt nog leda till hennes
avskedande från innehavd anställning och därigenom försämra utsikterna för
henne till hederlig självförsörjning, ett förhållande som naturligen betingar
särskild varsamhet. Å andra sidan kan tydligen faran av det sedeslösa levernet
ur samhällets synpunkt i vissa fall vara så betydande, att ingripande bör
komma till stånd, trots att risk i nyss antytt hänseende kan förefinnas. Utskottet
vill för sin del framkasta tanken, att beträffande dem, som icke uppfylla
rekvisitet »undandraga sig etc.», ingripande skulle få ske, allenast såframt
den sedeslöse förledde ungdom till otukt eller genom sitt leverne astadkomme
särskild fara för sådant förledande. Det är naturligen framförallt mot dessa
element, som samhället har anledning att söka skydda sig. Såsom en garanti
mot obefogade åtgärder kunde möjligen uppställas den ytterligare
förutsättningen för ingripande, att barnavårdsnämnd, å vilken det ju närmast
ankommer att tillse, att ungdomen erhåller skydd i nu berörda avseenden, anmält
saken för den myndighet, som skall handlägga ärenden enligt lagen. Begränsas
ingripandet mot dem, som ärligen försörja sig, på sått nu nämnts, synes
det kunna ifrågasättas, örn de särskilda förutsättningar för vidtagande av
tvångsåtgärd, som förslaget uppställer — uppenbar fara för underlåtenhet
att framdeles ärligen försörja sig samt »synnerliga skäl» — böra bibehållas.
Kunna de borttagas, skulle lagen vinna i konsekvens och klarhet.
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Gällande
rätt.
Proposi
tionen.
Motionerna.
Utskottet.
2. Lagstiftningens tillämplighet å personer under 21 år.
För närvarande gäller enligt 1 § 3 mom. lösdrivarlagen, att ingen må behandlas
som lösdrivare, som ej fyllt 18 år. De, som uppnått nämnda ålder,
lyda emellertid samma regler som de, vilka äro äldre.
Den sålunda bestämda åldersgränsen har bibehållits i samtliga sakkunnigförslag
och i båda propositionerna. I fråga om unga sedeslösa har dock i vissa
förslag särskild rätt till ingripande medgivits. I det nu föreliggande förslaget
stadgas sålunda dylik rätt, även örn ingen av de speciella omständigheter
— ungdoms förledande till otukt etc. — som eljest fordras, är för handen.
Å andra sidan förutsattes, att den, om vilken är fråga, är hemfallen åt
otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är
för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Nämnas
må ock, att enligt förevarande proposition — liksom enligt den förra året
framlagda — särskilt organ, nämligen barnavårdsnämnd, skall handlägga ärenden
angående dessa unga.
I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt
i motionen av fröken Hesselgren framhålles liksom i motsvarande motioner i
fjol, att vanartslagen icke bör vara tillämplig å ungdom under 21 år. Sådan
ungdom bör enligt dessa motionärers mening behandlas enligt en utvidgad
barnavårdslag. Fröken Hesselgren har i sin motion jämväl yrkat, att därest
det framlagda lagförslaget nu icke antages, riksdagen måtte hos Kungl.
Majit hemställa om förslag till 1932 års riksdag, att gällande lösdrivarlags
tillämpningsområde ändras från 18 till 21 år. I de av herr Reuterskiöld m. fl.
och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna anföres, att det må ifrågasättas,
huruvida ej den »sociala vanart», som är annat än lösdriveri, överhuvud taget
kan bekämpas annat än genom en speciellt härpå inriktad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning,
helt oberoende av lösdrivarlagstiftningen och av den
»vanarts» lagstiftning, varom nu är fråga.
Vägande skäl hava anförts för båda de meningar, som på sätt utskottet nu
nämnt hävdats beträffande detta spörsmål. Utskottet bär emellertid ansett
sig böra förorda den meningen, att ifrågavarande åldersgrupper böra uteslutas
från tillämpningen av vanartslagen och i stället hänföras till en
utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning. Då utskottet intagit denna
ståndpunkt, har därtill i främsta rummet bidragit, att en uppfostrande verksamhet
enligt en ungdomsvårdslagstiftning synts utskottet vara bättre ägnad
att leda till målet, individernas tillrättaförande, än en behandling jämlikt
vanartslagen. Tydligt är jämväl, att den stämpel av mindervärdighet,
som måhända enligt förslaget skulle vidlåda personer, vilka varit föremål för
åtgärder enligt en vanartslag, lättare skall undvikas, därest ingripande sker
enligt en lagstiftning örn ungdomsvård.
Då sålunda övervägande skäl synas utskottet tala för dessa ungas uteslutande
från vanartslagstiftningen, har utskottet därmed icke velat uttala, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
33
elen nu för ingripande beträffande barn under 18 år stadgade förutsättningen
—- att barnet befinnes vara så vanarta!, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas
för dess tillrättaförande — skall gälla även i fråga om dem, som äro över 18
år. Tvärtom delar utskottet den av föredragande departementschefen yttrade
meningen, att det ej är tillrådligt att låta nämnda onekligen ganska vaga förutsättning
gälla beträffande dem, som äro i åldern 18—21 år. Vilka betingelser
åter, som böra uppställas, är naturligen svårt att närmare angiva. Det
gäller att finna en formulering, som på en gång medgiver ingripande på ett
tidigt stadium och innebär så ringa risk för godtycklig behandling som möjligt.
Såvitt utskottet kunnat finna, är den i fråga örn sedeslös ungdom särskilt stadgade
förutsättningen — uppenbar fara för underlåtenhet att framdeles ärligen
försörja sig — ur båda nämnda synpunkter mindre tillfredsställande. Frågan
torde böra bliva föremål för förnyat övervägande från Kungl. Majlis sida.
Vad angår yrkandet av fröken Hesselgren om hemställan till Kungl. Majit,
att därest förevarande lagförslag ej antages, Kungl. Maj :t skulle för 1932 års
riksdag framlägga förslag örn ändring av lösdrivarlagens tillämpningsområde
till att avse allenast personer över 21 år, vill utskottet framhålla, att örn en
reformerad lösdrivarlagstiftning inom den närmaste framtiden kan förväntas
bliva genomförd, tillräcklig anledning torde saknas att dessförinnan i denna
punkt vidtaga någon ändring. Synes åter en revision icke för närvarande
kunna åvägabringas, vill utskottet förorda ett övervägande, om icke en reform,
som allenast tager sikte på kategorierna mellan 18 och 21 år, snarast möjligt
borde komma till stånd. Vikten av att ingripa på ett tidigt stadium och därigenom
öka utsikterna för ett tillrättaförande är allmänt erkänd. Enighet
råder också därom, att nuvarande lösdrivarlag erbjuder alltför ringa möjlighet
till uppfostrande och eftervårdande verksamhet. Särskilt hava olägenheterna
av den bestående ordningen framträtt med hänsyn till de unga, något
som bland annat kommit till uttryck i en obenägenhet hos myndigheterna att
tillämpa lösdrivarlagen å dem. Enligt utskottets tanke skulle ett ej oväsentligt
steg till vinnande av bättre förhållanden på detta område tagas, därest
de unga uteslötes från behandling jämlikt lösdrivarlagen och i stället bleve
föremål för uppfostrande verksamhet enligt en lagstiftning örn ungdomsvård.
Helt visst kan det förväntas, att dessa synpunkter bliva föremål för beaktande
vid lagstiftningsfrågans fortsatta behandling.
3. Organet i första instans.
I det föregående har utskottet under rubriken »Förslaget i allmänhet» förklarat
sig icke kunna tillstyrka inrättandet av de föreslagna nya myndigheterna
och i samband därmed omnämnt, att vissa uppslag framförts till lösning
av organisationsfrågorna i närmare anslutning till de bestående förhållandena.
Utskottet får nu redogöra för dessa uppslag, därvid början göres
med organet i första instans.
Ändamålet med Kungl. Maj:ts förslag örn inrättande av skyddsnämnder har
varit att bereda inflytande åt ett lekinannaelement vid behandlingen av nu
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sand. 3 avd- 31 haft. (Nr 36.) 3
Utskottet.
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
ifrågavarande ärenden. Därigenom skulle vid sidan av rena ordnings- och
säkerhetssynpunkter även den allmänna medborgaruppfattningen få göra sig
gällande vid frågornas avgörande. Å andra sidan skulle lekmännen genom
en dylik anordning bliva i tillfälle att erhålla kännedom om innebörden av den
samhällsskadliga livsföring, varom här är fråga. Upptagandet i nämnden av
ett lekmannaelement skulle vidare kraftigt främja nämndens möjligheter att
med utsikt till framgång vidtaga hjälpåtgärder.
Såsom utskottet i det föregående framhållit, bör ytterligare övervägande
ske, huruvida icke de synpunkter, som sålunda varit vägledande, väsentligen
kunna vinna beaktande utan en så betydande förändring av rådande system
som i propositionen föreslagits. Av vad utskottet förut anfört framgår, att
beslutanderätten i dessa frågor enligt utskottets mening alltjämt bör tillkomma
lands- eller stadsfiskal eller däremot svarande befattningshavare. För
ett tillgodoseende av nyss berörda synpunkter torde det icke vara nödvändigt,
att lekmän äga medbeslutanderätt i ärendena, utan det synes i huvudsak
vara tillfyllest, att de äga deltaga i ärendenas behandling och yttra sina
meningar till protokollet. Dessa lekmän, lämpligen två till antalet, skulle i
regel kunna hävda allmänna medborgarsynpunkter med i stort sett samma
framgång som skyddsnämndens motsvarande ledamöter. Skulle lands- eller
stadsfiskalen icke beakta den mening, lekmännen framfört, utan i strid
därmed exempelvis besluta ärendets överlämnande till högre myndighet för
meddelande av förordnande örn intagning å allmän arbetsanstalt, skulle denna
myndighet få kännedom örn den avvikande meningen och vara i tillfälle att taga
hänsyn till densamma. Möjligheterna för lekmännen att erhålla inblick i ärendenas
beskaffenhet och att främja hjälpverksamheten äro tydligen lika stora,
vare sig de äga deltaga i avgörandena eller icke.
Vad angår sättet för utseende av dessa lekmän, är det naturligen av vikt
att såvitt möjligt undvika en ökning av antalet kommunala förtroendemän.
Utskottet vill ifrågasätta, örn icke lekmännen kunde utgöras av ledamöter utav
en redan bestående nämnd, närmast fattigvårdsstyrelse, vilka ledamöter i dylikt
fall skulle tillkallas av vederbörande förhörsledare; gällde ärendet kvinna,
borde en av de tillkallade utgöras av kvinnlig ledamot av fattigvårdsstyrelsen.
Skulle en dylik anordning befinnas lämplig, finge å landet bestämmelser meddelas
örn den kommun inom landsfiskalsdistriktet, från vilken tillkallandet
borde äga rum. I allmänhet torde det ligga närmast till hands att tillkalla
ledamöter från den kommun, där landsfiskalen är bosatt. Avser ingripandet
någon, som bor i kommun, tillhörande landsfiskalsdistriktet, kan möjligen tillkallandet
ske från denna kommun, även örn den är en annan än landsfiskalens
hemkommun; därigenom skulle utredningen i ärendet som regel underlättas.
Måhända borde möjlighet beredas för större kommuner att utse särskilda lekmän
att deltaga i handläggning av nu förevarande ärenden.
Såsom framgår av vad utskottet förut anfört, bör en vanartslag enligt utskottets
åsikt hava avseende allenast å dem, som fyllt 21 år. Befinnes denna
åsikt böra vinna beaktande, uppkommer icke fråga örn särskilt organ för dem,
som ej uppnått nämnda ålder.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
35
i. Organet i andra instans.
Enligt såväl gällande lag som förslaget tillkommer det organet i andra instans
att besluta om intagande å allmän arbetsanstalt. Då ett dylikt beslut
innebär ett frihetsberövande, ligger det tydligen stor vikt uppå, att detta organ
utgöres av en myndighet, åt vilken avgörandet av sådana frågor med tillförsikt
kan anförtros. Det är främst ur denna synpunkt, som förslaget örn inrättande
av särskilda domstolar, skyddskollegierna, tillkommit. Emellertid torde kraven
å rättssäkerhet kunna tillgodoses utan en sådan nyorganisation.
En anordning i anslutning till redan bestående organ har förordats i motionerna
av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. Enligt detta
förslag, som ansluter sig till en inom lagrådet ifrågasatt utväg, skulle en specialdomstol
inrättas på det sättet, att rådhusrätterna i residensstäderna förstärktes
med fyra, eventuellt tre bisittare. Utskottet delar emellertid de betänkligheter,
som föredragande departementschefen uttalat beträffande nämnda uppslag. Departementschefen
har anfört, att en anordning sådan som den föreslagna torde
kunna befaras lätt föranleda den uppfattningen, att här vore fråga om straffrättslig
behandling och påföljder å brott. Därtill komme, att möjligheten att
erhålla den lämpligaste ordföranden bleve så avsevärt beskuren. Mot den sålunda
ifrågasatta utvägen har departementschefen jämväl anmärkt, att rådhusrätten
i dessa mål skulle bestå av icke mindre än sju ledamöter, något som
ur olika synpunkter förefölle föga rationellt. Sistnämnda anmärkning kan icke
riktas mot motionärernas förslag, försåvitt detsamma innebär, att den föreslagna
specialdomstolen skulle bestå av ordföranden i dylik rådhusrätt jämte fyra,
eventuellt tre särskilda bisittare. I sådant fall må erinras, att förslaget knappast
kan sägas innebära ärendenas förläggande till en förstärkt rådhusrätt utan
snarare deras hänförande till en särskild domstol med viss domare såsom självskriven
ordförande. Det synes emellertid med fog kunna sättas i fråga, huruvida
ordförandeskapet i en sådan domstol kan åläggas nämnda domare såsom en
skyldighet. Att märka är slutligen, att i en ny processordning rådhusrätter
måhända icke komma att finnas i alla residensstäder.
Utskottet har för sin del kommit till den uppfattningen, att övervägande
skäl tala för att ärendena i andra instans förläggas till länsstyrelserna; poliskamrarna
torde däremot i princip icke böra bibehållas vid denna funktion. Såvitt
utskottet kunnat finna, har utredningen i ärendet icke ådagalagt, att sådana
missförhållanden råda i fråga örn den behandling, som ägnas lösdrivarmålen av
länsstyrelser, att ett systemskifte bör äga rum. De betydande omläggningar
av proceduren i dessa ärenden, som föreslogos i förra årets proposition och i huvudsak
synas förtjänta av genomförande, äro otvivelaktigt ägnade att öka länsstyrelsernas
möjligheter att få en fullständig och tillförlitlig utredning till stånd
och därigenom erhålla en säkrare grundval för besluten. Av nyheterna i berörda
avseende må särskilt nämnas offentlighet i förhandlingarna i viss utsträckning,
rätt för den inför länsstyrelsen inställde att erhålla kostnadsfritt biträde,
förhör inför länsstyrelsen med utomstående personer, vittnesförhör vid domstol
Utskottet.
36
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
samt särskild förundersökning. För åstadkommande av ytterligare rättssäkerhet
synes det böra övervägas, om icke ett fortskridande på den sålunda beträdda
vägen borde ske. Måhända kunde det befinnas lämpligt att i all den utsträckning,
förhållandena det medgiva, ersätta vittnesförhör vid domstol med vittnesförhör
vid länsstyrelserna själva, något som vissa länsstyrelser vid den under hösten
1930 åvägabragta utredningen betecknat som önskvärt medan andra åter icke
funnit en ändring härutinnan påkallad. Vidare må ifrågasättas, huruvida icke
på ett eller annat sätt en förstärkning av länsstyrelserna vid dessa ärendens
handläggning kunde genomföras. Sålunda synes det kunna vara av värde, örn en
läkare erhölle tillfälle att deltaga i handläggningen och med sin sakkunskap
bidraga till ärendenas rätta bedömande. Kunde denna uppgift anförtros åt
provinsialläkare eller annan läkare såsom en tjänsteuppgift, behövde större
kostnad därigenom icke uppkomma. Av vikt torde det ock vara, att inflytande
beredes åt ett lekmannaelement, varigenom jämväl i denna instans
det allmänna medborgaromdömet kunde komma till uttryck. Huru läkaren
och lekmannen skulle utses, därom kunna naturligen råda olika meningar.
Lämpligast vore måhända, att läkaren utsåges av Kungl. Maj:t samt lekmannen
av landsting och stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga i landsting. Beslutanderätten
inom länsstyrelsen torde böra utövas på sätt som hittills, men läkaren
och lekmannen torde böra äga rätt att yttra sina meningar till protokollet, därest
dessa skulle avvika från länsstyrelsens beslut.
Då utskottet sålunda anser länsstyrelserna böra utgöra organ i andra instans
i berörda ärenden, bär utskottet förutsatt, att länsstyrelserna därvid erhålla en
sammansättning, som fullt motsvarar den stora betydelse, dessa ärenden äga såväl
för samhället som för den enskilde. En särskild anledning för utskottet att
framhålla detta utgöra de i propositionen (s. 60—61) för år 1929 och tiden */i—
sl/io 1930 lämnade uppgifterna rörande länsstyrelsernas sammansättning vid avgörandet
av mål, däri fråga varit om ådömande av tvångsarbete. Under denna
lid hava landshövdingarna praktiskt taget icke själva deltagit i avgörandet av
berörda mål. År 1929 uppgick antalet sådana mål i hela riket till 228. I allenast
6 av dessa måls behandling hava landshövdingarna deltagit. Motsvarande
siffror för de tio första månaderna av år 1930 utgjorde 209 respektive 7. Föredragande
har i regel varit länsassessor, någon gång landssekreterare samt i ett
pär län länsnotarie eller extra länsnotarie. Enligt landshövdinginstruktionen
utövas i dessa ärenden länsstyrelsens beslutanderätt, då landshövdingen icke
deltager i ärendes behandling, av föredraganden jämte viss tjänsteman från
landskontoret. Vid skiljaktiga meningar mellan dem gäller föredragandens
såsom länsstyrelsens beslut.
Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda lämnats, anser sig utskottet böra
framhålla, att länsstyrelserna även vid tillämpningen av nu gällande lag böra
hava en för ärendenas riktiga avgörande så betryggande sammansättning som
möjligt. Utskottet tillåter sig uttala önskvärdheten av att Kungl. Majit ville
ägna denna fråga sin uppmärksamhet.
En särskild ställning i förevarande hänseende intager Överståthållarämbetet i
Stockholm, som på en gång motsvarar länsstyrelse och poliskammare. Ärendena
avgöras av poliskammaren, men kammaren utgör en avdelning av överståt
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
37
hållarämbetet. Beslutanderätten i poliskammaren tillkommer en ensam person,
förste polisintendenten. Därest länsstyrelserna i en ny lag bibehållas såsom
organ i andra instans, synes det utskottet böra tagas under övervägande,
huruvida poliskammaren i Stockholm vid behandlingen av förevarande ärenden
bör erhålla en förändrad organisation. Att poliskammaren äger en fullt lämplig
sammansättning är så mycket viktigare som antalet mal i Stockholm
är högst betydande. Under år 1929 utgjorde salunda antalet mal, däri
fråga varit örn ådömande av tvångsarbete, i hela riket 549, varav 159 belöpte a
Stockholm. Antalet mål, däri beslutet avsett tvångsarbete, utgjorde under samma
tid i hela riket 388, därav 133 i Stockholm. Mer än Va av samtliga
tvångsarbetsdomar i riket meddelades följaktligen av poliskammaren i Stockholm.
5. Polismaktens medverkan vid ingiupande enligt lagen.
Frågan om polismaktens medverkan vid ingripandet enligt lagen äger nära
samband med det sätt, på vilket ärenden bringas under vederbörande organs
prövning. För närvarande anhängiggöres ett ärende på det sättet, att den, om
vilken är fråga, såsom anhållen inställes inför lands- eller stadsfiskal genom
polisman eller tillsyningsman över bettlare. Enligt 2 § av gällande lösdrivarlag
må den, som beträdes med lösdriveri, anhållas; anhållandet är således icke obligatoriskt.
I propositionen göres i fråga örn formen för ingripandet skillnad, allteftersom
fråga är örn sedeslösa och andra. Beträdes annan än sedeslös med vanart, skall
han inställas av polisman inför vederbörande nämnd för undergående av förhör;
är det erforderligt, må han anhållas i avbidan på nämndens beslut i ärendet.
Vad åter beträffar sedeslösa, inställes icke vederbörande inför nämnd utan
kallas till inställelse. Åtlydes ej kallelse, kan hämtning ske. Nämnden antages
erhålla kännedom örn fall av sedeslöshet genom anmälan fran vissa kommunala
nämnder och polismyndigheten. Anhållande av sedeslös person förekommer
enligt förslaget endast, om uppgift angående namn, ålder eller bostad saknas
och detta ej kan utrönas utan att förhör äger ruin samt anhållande härför är
erforderligt. Vederbörande nämnd kan också av sig själv upptaga ärende
örn vidtagande av åtgärder enligt lagen. I dylikt fall kallas den, örn vilken
är fråga, till inställelse, vare sig det är en sedeslös person eller annan.
I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. framhålles,
att bestämmelsen om inställande genom polisman som en förstahandsåtgärd
borde utbytas mot ett inkallande och inställelse ske först vid uraktlåtenhet
därav.
De bestämmelser, som i förevarande avseende meddelats i förslaget, synas utskottet
vara av beskaffenhet att kunna i princip godtagas. Vad angår nyssberörda
motionsvis framställda anmärkning, vill utskottet erinra, att liknande
uttalanden gjordes i vissa i fjol väckta motioner. Föredragande departementschefen
har därom anfört, att det icke syntes lämpligt att ga sa långt i mildrande
Gällande
rätt.
Propositio
nen.
Motionerna.
Utskottet.
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Gällande
rätt.
Proposi
tionen.
riktning, som då föreslagits. Bland nu ifrågavarande personer finnas -— yttrar
departementschefen ej sällan verkligt farliga typer, beträffande vilka särskilt
skonsam behandling ej är på sin plats. Den uppfattning, som sålunda
uttalats, delas av utskottet.
6. De föreslagna åtgärderna. Ånstaltsrården m. m.
De åtgärder, som för närvarande förekomma enligt lösdrivarlagen, inskränka
sig i huvudsak till meddelande av skriftlig varning, som kungöres i polisunderrättelser,
samt dom a tvångsarbete fran och med en månad till och med
tre år. Vid sidan av lagen har emellertid utbildat sig ett system med enskilda
varningar, närmast på grund av det officiella varningsförfarandets olämplighet.
En sådan varning har nämligen befunnits innebära ett brännmärkande av
den varnade, som försvårar återgången till ett hederligt liv. Rörande anstaltsvården
äro jämförelsevis få bestämmelser meddelade i lagen; de avse väsentligen
tvångsarbetarnas fördelning efter vissa grunder samt deras skyldighet
att fullgöra anvisat lämpligt arbete. Efter frigivningen skall tvångsarbetaren
i regel förpassas till sin hemort. Viss anmälningsskyldighet till polisen är
stadgad; bland annat skall den frigivne under särskilda förutsättningar anmäla
bostad och försörjningsmedel.
I dessa delar medför propositionen viktiga nyheter. Den skriftliga varningen
avskaffas. I stället tilldelas vederbörande en muntlig förmaning att
föra ett ordentligt liv, därvid erinran göres örn de påföljder, som eljest kunna
inträda för honom. Enligt förslaget skola vidare hjälpåtgärder företagas i
syfte att bereda honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och
föra ett ordentligt liv. Utförliga anvisningar meddelas i förslaget rörande de
olika hjälpåtgärder, som kunna komma i fråga. De viktigaste av dem äro
arbetsanskaffning och beredande av personligt stöd genom övervakning. För
att möjliggöra anskaffande av arbete har det varit meningen att inrätta särskilda
allmänna arbetsföretag. I 1930 års proposition beräknades antalet
arbetsplatser härvid till 80 och den årliga kostnaden till 100,000 kronor. På
det att icke kostnader för resa till arbetsplats skulle hindra antagandet av
erbjudet arbete, har avsikten varit att bidraga med statsmedel till dessa kostnaders
bestridande. För detta ändamål och för täckande av vissa andra utgifter
beräknades i 1930 ars proposition ett belopp av 30,000 kronor örn året.
Förslaget företer vidare den nyheten i förhållande till gällande lag, att frivilligt
ingående å allmän arbetsanstalt kan medgivas.
Den tvångsåtgärd, som enligt förslaget får vidtagas, består i förordnande
örn intagande å allmän arbetsanstalt. Dylik åtgärd kan i regel icke ifrågakomma,
såframt icke hjälpåtgärder visat sig gagnlösa. En motsvarighet till
villkorlig dom är införd, i det att anstånd kan medgivas med verkställighet av
förordnande örn intagande a arbetsanstalt. I sådant fall är övervakning obli
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
39
gatorisk under en prövotid av två år. I förordnandet utsattes icke tiden för
anstaltsvistelsen. Denna avgöres av anstaltens styrelse och beror å den intagnes
uppförande under anstaltsvistelsen. Han skall kvarhållas, till dess
grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning kommer
att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv. Utskrivning
får ej ske tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill
äro, och ej heller senare än tre år därefter. Under särskilda, ganska stränga
förutsättningar kan anstaltsvistelsen utsträckas på obestämd tid. Beslut om
sådant kvarhållande skall underställas prövning av socialstyrelsen, som enligt
förslaget skall vara uppsiktsmyndighet över anstaltsväsendet. Då socialstyrelsen
prövar beslut örn kvarhållande å obestämd tid utöver tre ar, skola i avgörandet
deltaga, utom andra, två av Kungl. Majit särskilt förordnade ledamöter,
av valka den ene skall vara läkare med psykiatrisk utbildning och den
andre vara eller hava varit ordinarie domare.
Rörande själva anstaltsvården meddelas vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
ökad differentiering och en mera individualiserad behandling. I fråga
om det arbete, till vilket de intagna skola hållas, är föreskrivet, att det bör så
anordnas, att envar, i den mån det kan ske, far en sysselsättning, som för hans
tillrättaförande, och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. För anstaltsvårdens
rationella ordnande har departementschefen, på sätt förut angivits,
funnit särskild utredning påkallad.
Ett nytt institut utgör den s. k. försökspermissionen, varigenom övergången
till hederlig självförsörjning avses skola underlättas. Såväl då försökspermission
beviljas som då utskrivning sker, skall arbete såvitt möjligt anskaffas
åt den permitterade eller utskrivne. Bestämmelserna i gällande lag örn förpassning
till hemorten och örn skyldighet att anmäla bostad och försörjningsmedel
m. m. äro avskaffade, övervakning skall som regel anordnas vid försökspermission
och förekommer vid utskrivning, där så prövas nödigt.
Ett genomförande av nu omnämnda hjälpåtgärder och av den eftervårdande
verksamhet, som enligt förslaget skall följa å anstaltsvistelse, bygger i stor
utsträckning på medverkan av frivilliga hjälporganisationer. Betydelsen härav
har kommit till uttryck i flera bestämmelser i förslaget såsom angående
skyldighet för myndigheterna att anlita dylika organisationer och söka samarbete
med dem. För att bereda organisationerna möjlighet att uppfylla de
krav, som enligt lagstiftningen ställas på dem, har i förslaget förutsatts, att
deras verksamhet skulle ekonomiskt understödjas av staten, för vilket ändamål
förra årets proposition räknade med ett årligt anslag av 75,000 kronor. Huru
detta skydds- och hjälparbete lämpligen skall kunna anordnas för att ernå
största möjliga effektivitet, har ansetts böra bero på särskild utredning.
Av motionerna berör allenast en, nämligen den av herr Ekman väckta, propositionen
i nu ifrågavarande del och blott såvitt angår en detalj. Motionen
går nämligen ut på införande i lagen av bestämmelse därom, att vid allmän
arbetsanstalt skall finnas anställd en särskild person att biträda vid arbetsanskaffning
med rätt till ersättning av statsmedel för resor i tjänsten.
Motionerna.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Utskottet.
Utekottet.
De principer, enligt vilka förslaget i dessa delar är lagt, synas utskottet
i huvudsak vara av beskaffenhet att kunna godtagas. Varken i motioner eller
i den offentliga diskussionen har någon egentlig meningsskiljaktighet rörande
dessa principer yppat sig. Beträffande nyheten i förslaget, att relativt obeftämda
interneringstider skola införas, vill utskottet betona, att en förutsättning
härför är, att anstaltsvarden anordnas på ett sätt, som är fullt lämpligt
ur de synpunkter, vilka legat till grund för förslaget i denna del.
Vad angar yrkandet i herr Ekmans motion, vilket som nämnts berör en
detalj, anser sig utskottet icke nu böra göra annat uttalande, än att vid den
utredning rörande anstaltsvarden, som i samband med en ny lagstiftnings genomförande
lärer komma till stand, detta yrkande torde böra bliva föremål
för närmare prövning.
7. Särskilda åtgärder mot s. k. tattare och zigenare.
Da det gällt att skydda samhället mot kringstrykande individer, har särskild
uppmärksamhet sedan gammalt ägnats åt s. k. tattare och zigenare. 1922
ars betänkande innehaller också vissa förslag till åtgärder emot ifrågavarande
personer, och jämväl i 1926 års betänkande har detta spörsmål upptagits till behandling.
Emellertid har frågan sedermera varken i 1929 års förslag eller
i någon av propositionerna blivit berörd. Ehuru utskottet beaktar de stora
svårigheter, varmed ett effektivt bekämpande av tattarnas och zigenarnas lösdriveri
är förenat, vill utskottet likväl, nied hänsyn till den otrygghet förekomsten
av dessa element särskilt på vissa ställen å landsbygden medför, framhålla
önskvärdheten av att frågan örn vidtagande av särskilda åtgärder mot
dem upptages till övervägande.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas
;
B) att motionerna I: 218 och II: 387 måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A);
C) att motionerna I: 233 och II: 391, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom utskottets hemställan under A),
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;
D) att motionen 1: 234, i den mån den icke kan anses besvarad
genom utskottets hemställan under A), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;
E) att motionen I: 235, i den mån den icke kan anses besvarad
genom utskottets hemställan under A), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda; samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
41
F) att motionen II: 396, i den mån den icke kan anses besvarad
genom utskottets hemställan under A), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 maj 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling'' hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, von Geijer, Hagman,
Petrén*, Norman, P. Sandström och Granström;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde**,
Hage, Wallerius, Andersson i Rasjön, Johanson i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn
och Olovson i Västerås.
* Deltagit i behandlingen av förslaget i allmänhet men ej närvarande vid utlåtandets justering
I ärendets behandling i övrigt har fröken Hesselgren deltagit.
** Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
A) Vidkommande utskottets hemställan under A):
av herrar Granström och Andersson i Rasjön, vilka ansett att utskottet bort
tillstyrka propositionen.
B) Vidkommande motiveringen till utskottets hemställan under A)
1. beträffande motiveringen i dess helhet:
av herrar Hagman och Magnusson i Kalmar, vilka anfört:
Vi biträda utskottets hemställan örn avslag å den föreliggande propositionen,
ehuru på helt andra grunder än dem som för majoriteten av utskottets
ledamöter varit avgörande. Tidpunkten bör nämligen enligt vår mening numera
vara kommen att avskaffa den speciallagstiftning, som innefattas i lagen
om lösdrivares behandling av den 12 juni 1885. Såsom denna lagstiftning
särskilt under tidigare år tillämpades, drabbades i huvudsak allenast medellösa
personer av de föreskrifter, som densamma innehåller. Även om en betydligt
humanare anda präglar det nu föreliggande förslaget till vanartslag,
så torde verkningarna i allmänhet bliva likartade. Det lärer i själva verket
vara ett hart när olösligt problem att inrätta institutioner, som skola både vara
uppfostrande och bestraffande. I tider av omfattande oförvållad arbetslöshet
torde det vara svårt att avgöra vilka som »undandraga sig att efter förmåga
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86. (Reservationer.)
ärligen försörja sig», då arbete för många icke under några förhållanden står
att uppbringa. Samhällets samtliga medlemmar böra, i den mån de utföra
handlingar vilka strida mot gällande lagar, bestraffas på likartat sätt och vid
samma rättsinstanser.
Däremot vilja vi förorda sådana anordningar, att arbete och utkomst kunna
beredas alla arbetsföra personer. Personer, som av olika anledningar i fysiskt
och psykiskt hänseende äro defekta, böra hjälpas och omhändertagas på
lämpligt sätt. De arbetsföra men arbetsovilliga och ouppfostringsbara få
försörja sig med tvångsarbete, som emellertid lika bra torde kunna ådömas av
de vanliga domstolarna som av speciella organ.
Beträffande de sedeslösa hava förslagets formuleringar erhållit en sådan
avfattning, att kvinnorna icke särskilt äro utpekade. Intet tvivel torde emellertid
råda därom, att även den föreslagna nya lagstiftningen komme att så
gott som uteslutande drabba kvinnorna. Vi ansluta oss till utskottets mening,
att personer intill fyllda 21 år böra behandlas efter en utvidgad barnavårdsoch
ungdomsvårdslagstiftning. Några stadganden rörande till myndig ålder
komna människors sedliga vandel torde icke kunna göras effektiva. Hittillsvarande
system, att några prostituerade emellanåt förpassas till statens tvångsarbetsanstalter,
lär varken förhindra andra liktänkande som ännu gå fria att
fortsätta sin livsföring eller göra de internerade bättre, till dess de åter måste
släppas. Verkliga kännare av hithörande förhållanden förklara också de s. k.
»Landskronaresorna» såsom fullkomligt betydelselösa ur uppfostringssynpunkt.
I den mån möjligheter föreligga att återupprätta sedeslösa personer,
synes detta böra ske genom stödjande av den enskilda hjälpverksamheten på
förevarande område. I varje fall synes ingripande, som skall hava utsikt till
framgång, böra begränsas till den som frivilligt söker stöd för en ny livsföring.
Ungdomens skyddande mot förledande till otukt liksom även uppfordran
till otukt, som väcker anstöt å allmän plats eller stör närboende, torde
böra beivras genom bestämmelser i strafflagen. Äldre och oförbätterliga prostituerade,
som icke kunna taga hand om sig själva och utgöra en fara för sin
omgivning, måste beredas nödig asylvård.
2. beträffande särskilda delar av motiveringen:
a. i fråga örn avdelningen I i utskottets utlåtande
(s. 23)
1) av herr Petrén.
2) av herrar Norman, Hage och Olovson i Västerås, vilka ansett, att utskottets
eget yttrande i denna del bort hava följande lydelse:
De nu — ---—■ — (lika med utskottet s. 23) — — — — — med
ärendet.
Utskottet har — ---—• — (lika med utskottet s. 24) —- — ----i
landsting.
Det förslag till organisation, som sålunda framlagts, har blivit föremål för
anmärkningar såväl i motionerna av herr Reuterskiöld m, fl, och herr Lindgren
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.) 43
m. fl. som i motionerna av herr Möller ni. fl. oell herr Hansson i Stockholm
m. fl.
Emellertid finner sig utskottet i denna punkt rörande inrättandet av de omnämnda
skyddsnämnderna ej kunna ställa sig helt avvisande till tanken på
tillskapandet av samhällsorgan av den typ, som det här är fråga örn. Orsaken
till detta utskottets ställningstagande är bl. a. den, att den nuvarande allt för
polisbetonade behandlingen av de element, som falla under en lösdrivare- eller
vanartslag, enligt utskottets mening bör utbytas mot en behandling, där de
sociala synpunkterna, d. v. s. strävan att hjälpa och uppfostra, få i högre grad
göra sig gällande. Enda sättet att nå detta mål torde vara att inrätta vissa
nämnder eller att använda sig av redan befintliga sådana, i vilka polisinflytandet
kan i avsevärd män skjutas åt sidan.
Men härvidlag anser utskottet, att ej ens de i propositionen föreslagna
nämndernas sammansättning är sådan, att den kan godtagas.
Utskottet har härmed kommit in på frågan, huru organisationen för tillämpande
av lagen bör vara beskaffad. Inom utskottet hava framförts vissa uppslag
till frågans lösning i närmare anslutning till de bestående förhållandena
än enligt propositionen är fallet. Att nu i alla enskildheter avgöra, huru myndigheterna
i första och andra instans skola vara anordnade, lärer emellertid
icke vara lämpligt. För ett allsidigt bedömande av detta spörsmål erfordras
nämligen en undersökning av samtliga därpå inverkande omständigheter, som
utskottet icke varit i tillfälle att åvägabringa.
Med hänsyn —■ :--- •—• — (lika med utskottet s. 25)-----till
propositionen.
I syfte-----— (lika med utskottet s. 25)----- -— lagstiftnin
gens
revision.
b. i fråga örn avdelningen II i utskottets utlåtande
(s. 26):
av herr Norman och fröken Hesselgren samt herrar Hage och Olovson i
Västerås, vilka ansett, att utskottets eget yttrande vid nedan angivna punkter
bort hava följande lydelse:
vid punkt 1 a (lagstiftningens tillämplighet å personer över 21 år, andra än
sedeslösa) :
I fråga om lagstiftningens tillämpning å personer över 21 år anser utskottet,
att särskild betydelse vid lagstiftningen bör läggas å anordnandet av
uppfostrande och hjälpande verksamhet. Ur denna synpunkt förefalla de
materiella bestämmelserna i förslaget, i vad de gälla andra än sedeslösa, i
huvudsak vara lämpliga. Utskottet vill härvid ytterligare understryka propositionens
uppfattning, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt,
endast då hjälpåtgärder finnas gagnlösa. Då tiden för anstaltsvården i allmänhet
kan antagas bliva längre än nu samt en eftervårdande verksamhet
enligt förslaget skall komma till stånd, torde ett omhändertagande av sådan
art som förslagets hava utsikt att uppvisa bättre resultat än det nu
-
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.)
varande tvångsarbetet. I fråga om de klart oförbätterliga individerna bereder
förslaget därjämte vissa möjligheter till asylvård å obestämd tid. Det
syfte, som lagstiftningen främst bör hava, nämligen självförsörjningsarbetets
framtvingande, torde ock i själva verket främjas av förslagets bestämmelser.
En viktig hjälpåtgärd är arbetsanskaffningen, vilken dock i en tid av stor
arbetslöshet torde möta stora svårigheter att effektivt genomföra och som icke
bör läggas så, att den ordinära arbetskraften inom respektive yrken tränges
tillbaka från möjligheten att skaffa sig arbete. En annan åtgärd, som tillgripes,
därest hjälpåtgärd ej leder till rättelse, är intagande å allmän arbetsanstalt.
Bägge dessa åtgärder taga just sikte på övervinnande av den ovillighet
till arbete, som vederbörande ådagalagt.
Yad angår den omfattning en vanartslagstiftning, —---— -— (lika med
utskottet s. 28) — --—• -— visa sig godtagbar.
vid punkt 1 b (lagstiftningens tillämplighet å personer över 21 år, de sedeslösa)
:
Att samhället måste söka på verksamt sätt skydda sig mot sådant sedeslöst
leverne, som avses med bestämmelserna i 3 § under 1 av vanartslagen, är
utan vidare tydligt. Utskottet biträder för sin del den uppfattning, som kommit
till uttryck i ovannämnda motioner, att ett dylikt skydd bäst skulle
kunna realiseras med tillämpning av redan befintliga strafflagsbestämmelser
eller nya sådana på sätt som redan skett och tillämpats i ett flertal andra länders
lagstiftning.
Yad beträffar tillrättaförande av de sedeslöst levande, vill utskottet som sin
principiella uppfattning hävda, att stadganden rörande till myndig ålder komna
människors sedliga vandel ej ha sin plats i en vanartslag. Ingripande mot
ett osedligt levnadssätt kan, när det gäller myndiga människor, aldrig undgå
att bli godtyckligt och dessutom ineffektivt. Erfarenheten från Landskrona
torde ge vid handen, att en tvångsinternering av den art, som nuvarande
lag föreskriver, ger föga resultat i förhållande till därmed förenade kostnader
och ej heller såsom avskräckningsmoment har större verkningar. De
hjälpåtgärder, som samhället här bör tillgripa, böra vara av den art, att individens
egen vilja att ändra sitt levnadssätt, kommer med som den starkaste
drivkraften. Den enda vägen att åstadkomma detta anser utskottet vara, att
samhället kraftigt stöder den enskilda hjälpverksamheten. Det yttersta hotet
om inspärrning, som enligt vissa uttalanden skulle vara av behovet påkallat,
torde förefinnas i de många möjligheter till rättsligt ingripande, som strafflagen
redan lämnar. Därtill kommer möjligheten att omyndigförklara sådana
element bland här ifrågavarande lösdriveriklientel, som äro mer eller
mindre otillräkneliga. Enligt socialstyrelsens undersökningar skulle en ej
oväsentlig del av de sedligt förkomna kvinnorna just utgöras av sådana individer.
Ett omhändertagande av dessa torde ur så väl deras egen som samhällsskyddets
synpunkt vara fullt berättigat. En förmyndare, som enligt lagen
har »att sörja för myndlingens person i den mån det med hänsyn till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.)
45
grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt», har ju i sin
hand att ge all den individuella behandling, som vanartslagen förutsätter skola
ske, innan intemeringsförfarande tillgripes, och under former, som för den
omhändertagne torde vara mera hjälpande.
vid punkt 3 (organet i första instans):
Ändamålet med -— -—---— (lika med utskottet s. 33)----—
vidtaga hjälpåtgärder.
Utskottet anser emellertid, att ett ytterligare övervägande bör ske, huruvida
icke de synpunkter, som sålunda varit vägledande, även kunna vinna
beaktande utan ett så långt gående framskapande av nya samhällsorgan, som
i propositionen föreslås.
I denna fråga — huru samhällsorganet i första instans bör anordnas — sammanfaller
utskottets uppfattning med de riktlinjer för frågans lösande, som
framförts i ovannämnda motioner av herr Möller m. fl. och herr Hansson i
Stockholm m. fl., där det heter:
»Även på en annan punkt, nämligen i fråga örn organet i första instans, när
det gäller vuxna personers behandling, eller de s. k. skyddsnämnderna, gjordes
det i vår [i fjol väckta] motion vissa erinringar. Sålunda framhölls det olämpliga
i att, på sätt som i propositionen föreslagits, inrätta hundratals nya nämnder,
av vilka en mängd skulle komma att ''mala tomt’, då lösdriveri och prostitution
närmast äro storstadsföreteelser, som på en del håll i landsorten icke
förekomma i någon nämnvärd utsträckning. Vi erinrade om de krav på centralisation
å den sociala hjälpverksamhetens område, som från skilda håll rests
under de senaste åren. I stället förordade vi det förslag till anordning av
organ i första instans för behandling av ärenden av ifrågavarande art, som innefattades
i 1929 års betänkande, enligt vilket förslag en särskild nämnd blott
skulle inrättas i större städer, medan tillsättandet av dylikt organ i annan
kommun var fakultativt. I de kommuner, där särskilt organ ej fanns, skulle
ifrågavarande ärenden handläggas av kommunens fattigvårdsstyrelse, såvitt
ej kommunen uppdroge befattningen därmed åt annan kommunal myndighet.
Den ifrågasatta särskilda nämnden skulle uteslutande bestå av folkvalda ledamöter,
och någon polisman skulle sålunda icke äga säte och stämma i nämnden.
»
Utskottet anser alltså, att vid den fortsatta beredningen av detta spörsmål
undersökning bör ske, örn ej en lösning av frågan efter dessa riktlinjer vore
möjlig och lämplig.
vid punkt 4 (organet i andra instans) :
Enligt såväl -----(lika med utskottet s. 35)---- -— sådan
nyorganisation.
En anordning i anslutning till redan bestående organ har förordats i motionerna
av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. Enligt detta
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.)
förslag, som ansluter sig till en inom lagrådet ifrågasatt utväg, skulle en specialdomstol
inrättas på det sättet, att rådhusrätterna i residensstäderna förstärktes
med fyra, eventuellt tre bisittare.
Utskottet har pa grund av de motiv, som anförts i propositionen och
i nämnda motioner, kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl
tala för, att ärenden i andra instans förläggas till annan myndighet än
länsstyrelsen. Men utskottet anser sig icke kunna i detta sammanhang taga
bestämd ståndpunkt till frågan, örn andra instans lämpligen bör vara det nya
organ, som av Kungl. Majit föreslagits — skyddskollegium -— eller rådhusrätt
i residensstad, förstärkt på visst sätt enligt vad som föreslagits i berörda
motioner. Vägande skäl kunna anföras såväl för som emot det ena eller det
andra av dessa bägge alternativ. Emellertid förefaller det utskottet, som örn
skälen för en lösning av denna organisationsfråga enligt de linjer, som uppdragas
i nämnda motioner, vore starkare. Då nu i allt fall hela detta lagstiftningsspörsmål
torde komma att upptagas till förnyad utredning, antager utskottet,
att även denna fråga blir ytterligare prövad och övervägd under hänsynstagande
till samtliga omständigheter, som kunna anses böra beaktas vid
ett ståndpunktstagande i frågan.
lid punkt 5 (polismaktens medverkan vid ingripande enligt lagen):
Med hänsyn till den motivering, som anförts i nämnda motioner, anser utskottet,
att även denna fråga bör bli föremål för förnyat övervägande.
Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.
sussa
Stockholm 1931.