Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1931 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående inordnande
av försäljning från s. k. kiosker under
bestämmelserna i gällande butikstängning slag.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 135 i första kammaren av herr Akerberg
och nr 190 i andra kammaren av herr Nygren.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Konungen hemställa örn utredning och förslag i syfte att
1919 års butikstängningslag ändras därhän, att sådan försäljning, som bedrives
från s. k. kiosker, ej må undantagas från lagens restriktiva bestämmelser.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Enligt lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av
handel och viss annan rörelse (den s. k. butikstäugningslagen) gäller såsom
huvudregel, att handelsbod må hållas öppen allenast å söckendagar mellan
klockan 8 f. m. och klockan 7 e. m.
Härifrån göres i lagen undantag dels för tiden 10—23 december, då bod
må hållas öppen till klockan 8 e. m., dels för bod, där handel idkas med
mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, vilken bod
må för försäljning enbart av dylika varor öppnas en timme tidigare och
hållas öppen en timme längre än förut är sagt, dels ock beträffande handel
å sön- eller helgdag, i det att bod då må hållas öppen för försäljning enbart
av livsmedel av ovan angivna slag ävensom av färsk frukt eller levande
blommor å tid mellan klockan 7 och klockan 10 f. m.
De tider, som sålunda i lagen fastställts för öppethållande av handelsbod,
kunna emellertid genom beslut av vederbörande kommunala representation
inom vissa i lagen angivna griinser inskränkas eller utvidgas, allt
efter som sådant påkallas av särskilt förhållande inom respektive kommun.
Beträffande söckendag är det sålunda möjligt att i nämnda ordning få öppethållandet
inskränkt med högst 4 timmar samt utsträckt för stad eller köping
med högst 1 timme på morgonen och 1 timme på aftonen och för annan
kommun med högst 2 timmar på morgonen och 2 timmar på aftonen. Yad
åter angår sön- eller helgdag kan det i lagen medgivna öppethållandet därunder
för försäljning av vissa varuslag i enahanda ordning antingen inBihang
till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 29 käft. (Nr 34.) sol 31
Gällande
bestämmelser
i ämnet.
Lagens
arbeten
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
skrankas eller helt förbjudas eller ock utsträckas att gälla jämväl tiden
mellan klockan 10 och klockan 11 f. m. samt högst 2 timmar å tid efter
klockan 1 e. m. I fråga örn företag av samma slag ina ej meddelas olika
bestämmelser, med mindre sådant kan ske utan obehörigt gynnande av vissa
företag. För att äga giltighet skola kommunala myndigheters beslut av nu
ifrågavarande slag fastställas av vederbörande länsstyrelse.
Under tid, då handelsbod av visst slag ej må hållas öppen, må enligt
8 § andra stycket vara, varmed handel i dylik bod idkas, ej heller annorstädes
för allmänheten hållas till salu, med mindre länsstyrelsen med hänsyn
till särskilt förhållande därtill lämnat tillstånd.
Emellertid äro enligt 15 § från tillämpning av stadgandena i lagen undantagna,
bland annat:
dels för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i
järnvägsvagn eller å fartyg,
dels försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med
kafé- eller restaurangrörelse och antingen sker allenast till förtäring eller
förbrukning å stället eller ock avser försändning eller avhämtning av lagad
mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka,
dels försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å
kafé- eller restauranglokal, och
dels försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror,
läskedrycker, blommor eller dylikt.
för- Enligt lagen den 5 juni 1909 örn förbud mot handels idkande under vissa
n. m. tider av dygnet, vilken lag gällde närmast före 1919 års butikstängningslag,
kunde, därest inom stad, köping eller municipalsamhälle yppades behov av
förbud mot att handelsbod å söckendag hölles till salu öppen utöver viss
tid, sådant förbud meddelas av vederbörande kommuns beslutande myndighet.
Förbud kunde även meddelas mot handelsbods öppethållande å
helgdag, i den mån hinder för öppethållande icke förelåg redan enligt strafflagen.
Meddelat förbud skulle för att få gällande verkan fastställas av länsstyrelsen.
Från lagens tillämplighetsområde undantogs emellertid, bland
annat, för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstationer, i
järnvägsvagnar eller å ångbåtar ävensom utomhus bedriven försäljning av
tidningar eller i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker eller dylikt
samt försäljning utomhus, örn den idkades i samband med värdshusrörelse.
Vid framläggande av förslag till 1909 års lag framhöll föredragande departementschefen
beträffande ovannämnda undantag huvudsakligen följande.
Det syntes lämpligt att helt undantaga den försäljning av böcker, tidningar
och dylikt, som bedreves i samband med järnvägs- eller ångbåtstrafik till
den resande] allmänhetens betjänande, då denna handel för att fylla sitt
ändamål borde vara obunden av en till vissa klockslag fixerad tidsbegränsning.
Av huvudsakligen samma skäl syntes överhuvud handel med tidningar
böra undantagas från lagens bestämmelser. Att värdshusrörelse inomhus
icke vore att hänföra till bodhandel och följaktligen icke berördes av de
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
föreslagna bestämmelserna, vore tydligt. Däremot kunde tvekan uppstå i
avseende å den försäljning, som i samband med värdshusrörelse ofta bedreves
utomhus, särskilt i trädgårdar eller å andra öppna platser utanför
restauranger och kaféer. Som denna försäljning, vilken tillhörde värdshusrörelsen,
borde i fråga örn tidsbegränsning följa de för denna gällande regler,
f dref olle det vara lämpligt att uttryckligt undantaga sådan försäljning.
Jämväl annan försäljning utomhus, även under rätt sena tider å dygnet, av
en del matvaror, läskedrycker och dylikt torde hava ingått i allmänhetens
vanor; och då densamma — som säkerligen beredde uppehälle åt icke så få
personer, oftast utan anlitande av annan arbetskraft än deus, för vars räkning
försäljningen skedde — icke torde föranleda någon olägenhet, örn den
idkades endast i mindre omfattning och stöde i överensstämmelse med
gällande allmänna ordningsregler, syntes den likaledes böra lämnas utanför
den föreslagna lagstiftningen.
I fråga örn de undantag från lagens tillämplighetsområde, som upptagits i
1919 års lag, anförde dåvarande chefen för socialdepartementet vid lagförslagets
remitterande till lagrådet bland annat följande. De i 1909 års lag
angivna undantagen torde i huvudsak alltjämt böra gälla, dock med vissa
jämkningar. Sålunda torde böra undantagas all sådan försäljning i samband
med kafé- eller restaurangrörelse, som avsåge allenast förtäring eller förbrukning
å stället. Genom detta undantag skulle konditorierna bliva oförhindrade
att å annan tid, än då butik finge hållas öppen, utskänka kaffe, te,
och dylika drycker ävensom att till förtäring å stället försälja bakverk o. d.
Kringsändandet av lagad mat eller tillagade alkoholfria drycker på rekvisition
från kaféer och restauranger borde givetvis även göras oberoende av
ifrågavarande lagstiftning, varjämte försäljning av tidningar till gäster å dylika
ställen borde lämnas utanför den ifrågasatta regleringen. Likaledes syntes
lämpligt att undantaga sådan försäljning av blommor och kransar, som ägde
rum utomhus i mindre omfattning, exempelvis vid begravningsplatser och
kyrkogårdar.
Vid 1919 års riksdag lämnades det av Kungl. Majit framlagda förslaget
utan erinran uti förevarande delar.
Frågan örn ordnande av den s. k. kioskhandeln är föremål för utförlig Frambehandling
i en av Sveriges köpmannaförbund den 8 maj 1924 till Kungl. *(
Majit ingiven skrivelse, däri förbundet anhållit om ändring och komplettering mannaförav
butikstängningslagen i vissa närmare angivna hänseenden. I denna fg^4N
skrivelse har förbundet anfört bland annat följande:
En företeelse, som torde vara värd statsmakternas särskilda uppmärksamhet,
enär den hotar att helt förtaga värdet av gällande butikstängningslag,
är den vitt florerande kioskhandeln. På tider, då de vanliga handelsbodarna
av lagen åläggas att hålla stängt, bedriva de talrikt förekommande kioskerna
en omfattande rörelse, varigenom den lojala handelsnäringen lider uppenbart
avbräck. Av förefintliga kiosker finnas tvenne kategorier, av vilka den
ena på vissa villkor torde vara undantagen från butikstängningslagens till
lämpning, under det att den andra otvivelaktigt bör vara underkastad lagens
föreskrifter.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Den förra kategorien utgöres huvudsakligen av de s. k. järnvägskioskerna,
för vilkas undantagsställning torde kunna åberopas § 15 mom. 3, där denna
rörelse definieras såsom »för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller
ångbåtsstation etc». Under skydd av nämnda bestämmelse bedriva dessa
kiosker snart sagt dygnet örn sin verksamhet med huvudintresset riktat på
den bofasta befolkningen. Ehuru försäljningen enligt lagen skall vara begränsad
till resenärer, föreligga otaliga rapporter örn att försäljning ofta
pågår under tider, då tåg varken komma eller gå. Från en stad berättas
sålunda, att järnvägskiosken hålles öppen bland annat söndagar från kl. 6—10
e. m., ehuru under denna tid endast ett tåg anländer kl. 9 e. m. Här skildrade
tillvägagångssätt synes stå i uppenbar strid med lagens bestämmelser och
därför böra av allmän åklagare beivras. Att detta så sällan sker torde kunna
förklaras därav, att lagens föreskrifter icke äro tillräckligt tydligt formulerade
samt av svårigheten att lagligt bevisa, att försäljning skett till icke
resenärer. Ett betydligt bättre tillstånd härutinnan torde lämpligen kunna
ernås genom sådan komplettering av lagen, att järnvägskiosks öppethållande,
då vanlig butikshandel är förbjuden, begränsas till viss tid före och efter
tågs ankomst eller avgång.
Det andra slaget kiosker äro sådana, som icke hava någon förbindelse
med trafikväsendet, av vilka under senare år uppstått ett mycket stort antal.
Handel, som bedrives av sådan kiosk, bör otvivelaktigt betraktas såsom jämställd
med försäljning i bod och torde sålunda vara underkastad butikstängnings]
agens begränsning av tiden för dess idkande. Sådan kioskhandel
torde nämligen icke kunna inrangeras under undantagsbestämmelsen i § 15
mom. 7, som avser »försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning
av matvaror etc.». Att med visshet uppdraga gränslinjerna mellan sådan
försäljning, som avses i sistnämnda lagrum, och försäljning i bod är visserligen
i avsaknad av legala definitioner icke lätt, men att döma av den praxis,
som tillämpas i Stockholms stad och län, synes sistnämnda lagrum endast
böra avse anordningar utomhus av mera tillfällig beskaffenhet, t. ex. salustånd,
under det att försäljning från kiosk av mera permanent karaktär torde
böra jämställas med butikshandel.
Beträffande försäljning av tobaksvaror från kiosker under tid, då butikstängningslagen
lägger hinder i vägen för försäljning av dylika varor i bod,
blir frågan i varje siirskilt fall, huruvida undantagsbestämmelserna i § 15
skola tillämpas eller icke. Den undantagsbestämmelse, som här kan ifrågakomma,
är den, som rör »försäljning, som bedrives under utövning av eller
i samband med kafé- eller restaurantrörelse och antingen sker allenast till
förtäring eller förbrukning å stället eller ock avser försändning eller avhämtning
av lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka». Försäljas
tobaksvaror i samband med dylik rörelse och på sagda villkor i övrigt,
lägger butikstängningslagen intet hinder i vägen. Vad som menas med
kafé- och restaurantrörelse är ej lätt att med visshet säga; men säkert torde
vara, att vanliga kiosker, där läskedrycker och konditorivaror serveras vid
disken, icke liro att anse som kaféer eller restauranter. Den i stor utsträckning
tillämpade metoden att uppställa som villkor för tobaksförsäljning jämväl
försäljning av chokladbit eller dylikt är förmodligen avsedd att giva
sken av kaférörelse, på grund varav försäljningen skulle vara laglig. Som
förfarandet nu vanligen tillgår torde emellertid säljaren göra sig skyldig till
tvenne lagbrott, eftersom försäljningen till avhämtning av både tobaksvaror
och choklad är förbjuden i butikstängningslagen. Denna tolkning överensstämmer
nied den av polisdomstolen i Stockholm vid åtal mot åtskilliga
kiosker för olaga tobaksförsäljning tillämpade.
Någon särskild lag angående reglering av kioskhandeln finnes icke och
torde ej heller hava någon uppgift att fylla, eftersom ju detta slag av handel
Ändra lagutskottets utlåtande Nr 34. 5
är jämförlig med handel i bod, varom ju detaljerade bestämmelser finnas.
I fall av överträdelse av butikstängningslagen är alltså vederbörande allmän
åklagare skyldig att inskrida efter härom gjord anmälan. Att åtal i dylika
fall så ofta underlåtas, torde huvudsakligen bero på obekantskap med butikstängningslagens
rätta innebörd. För att vinna rättelse av missförhållanden
i berörda avseende erfordras sålunda icke egentlig lagändring utan endast
sådant förtydligande av lagen på vissa punkter, som kail minska åklagaremyndigheternas
tvekan att ingripa.
Förbundet vill ej underlåta att i detta sammanhang påpeka, att den florerande
kioskhandeln ej blott är till uppenbart men för den lojala butiksliandeln,
utan även måste anses innebära olägenheter för den köpande allmänheten.
Det torde sålunda vara allmänt känt, att kioskhandeln i stor
utsträckning tillämpar försäljningspriser, som äro avsevärt högre än motsvarande
priser inom detaljhandeln i bod, och detta ehuru kioskernas omkostnader
böra vara ojämförligt lägre än butikshandelns. I avsaknad av
konkurrens från butikshandelns sida å tider, då den lojala handeln lagenligt
är inställd, hava kioskerna trots omnämnda prispolitik alla möjligheter att
bedriva en omfattande rörelse.
Att kioskhandeln är ett synnerligen lukrativt företag utan behov av privilegierad
ställning, synes bland annat framgå av det förhållandet, att, enligt
å patent- och registreringsverket tillgängliga siffror, ett visst kioskföretag i
aktiebolagsform under år 1922 hade en vinst, som var en halv gång större
jin aktiekapitalet, och detta under ett verksamhetsår, som för detaljhandeln
i allmänhet var allt annat än inkomstbringande.
Köpmannaförbundets ifrågavarande skrivelse remitterades av Kungl. Maj:t
den 27 maj 1924 till socialstyrelsen för utlåtande. På anmodan av social ^mannastyrelsen
avgåvos yttranden över framställningen av åtskilliga myndigheter förbundets
, ii* framställning
och
sammanslutningar.
Förslaget örn begränsning av tiden för öppethållande av s. k. järnvägskiosker
tillstyrktes av Sveriges tobakshandlares riksförbund och kvinnliga
kontorist- och expeditföreningen i Stockholm samt länsstyrelserna i Jönköpings,
Kalmar, Blekinge och Hallands län ävensom, ehuru i mindre tydlig
form, av länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands
och Kopparbergs län. Köpmannaförbundets förslag vann även anslutning
från Smålands och Blekinge handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare.
Sveriges tobakshandlares riksförbund anförde bl. a. följande. Endast i
undantagsfall vore dessa kiosker belägna inom spärrat område. Så länge
försäljningen begränsades till tidningar och pressalster, vore den icke på
något sätt illojal eller äventyrlig för övriga köpmän, meri utvecklingen hade
den senaste tiden omvandlat dessa kiosker till verkliga handelsbodar, vilka
genom uppenbart kringgående av lagens andemening bedreve sin huvudsakliga
försäljning bland den bofasta befolkningen och därtill på tider, då övriga
köpmän vore lagligen förhindrade tillgodose kundkretsen.
Avstyrkande yttranden avgåvos däremot av aktiebolaget Alga, svenska
tidningsutgivareföreningen, aktiebolaget svenska pressbyrån, överståthållareämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro,
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Likaså avstyrkte bl. a.
polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Malmö och Norrköping, magistraterna
i Uppsala och Linköping samt handelskammaren i Göteborg köpmannaförbundets
förslag. Länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län
framställde särskilda förslag till frågans lösning.
Såsom skäl för sitt avstyrkande av förbundets förslag androgo nämnda
myndigheter och sammanslutningar bl. a. följande. Det vore endast de större,
järnvägskioskerna, en del stadskiosker och vissa andra, som kunde existera
endast på pressalsterrörelsen. Övriga kiosker vore baserade på och ekonomiskt
avhängiga av rörelsens kombination med avyttring av en del andra
handelsartiklar, huvudsakligen tobak och sötsaker. Cirka DO % av samtliga
kiosker för kombinerad handelsrörelse vore förlagda till statens och enskilda
järnvägars stationer eller vid stationer för elektrisk förortsbanetrafik. Skulle
de petitionerande konkurrenterna lyckas i sitt uppsåt att också få kioskernas
tidningsförsäljning beroende av stängningslagen, uppkomme därigenom
fullständigt katastrofala verkningar för aktiebolaget svenska pressbyrån och
för tidningarna, särskilt dagspressen. Även örn under en sammanhängande
tidrymd av några timmar tåg vid en station varken skulle ankomma eller
avgå, syntes däri knappast ligga tillräcklig anledning till att införa en begränsning
av tiden för dessa kioskers öppethållande. Icke ens såsom skydd
för vissa näringsidkare mot en icke önskvärd konkurrens, därest ett sådant
skydd kunde anses lämpligt, vore en dylik begränsning tillräckligt rnotiveMid.
För all försäljning från kiosker å tider, då handelsbodarna liölles
stängda, torde nämligen gälla, att den konsumtion, som därigenom tillgodosäges,
vore av rent tillfällig beskaffenhet. Därest möjligheten till inköp för
omedelbar förbrukning borttoges, komme detta hindrande av konsumtionen
icke bodhandelns utövare till godo. En bestämmelse i enlighet med köpmannaförbundets
förslag bleve utan betydelse i fråga om större järnvägsstationer
och bleve även skäligen besvärlig både i fråga örn tillämpning och
övervakning.
Socialstyrelsen anförde för egen del i sitt den 11 november 1926 avgivna
yttrande beträffande järnvägskioskerna följande:
Ehuru lagtextens avfattning icke giver något direkt stöd för en sådan
tolkning, torde det, såvitt man kan döma, ha varit lagstiftarens mening, att
förevarande undantag från lagens tillämpning skulle tillgodose de resandes
men icke ortsbefolkningens i allmänhet behov. Då det emellertid svårligen
kan begäras, att vederbörande skulle kunna skilja mellan resande och andra,
som hava tillgång till den plats, där försäljningen äger rum, har bestämmelsen
erhållit sin ovan angivna avfattning.
Att försäljning sker till andra än resande, torde icke kunna förnekas.
Denna försäljning lär emellertid bedrivas endast i mindre omfattning och
knappast avse andra varor än tidningar och böcker, bageri- och konditorivaror,
läskedrycker, frukt samt tobak och möjligen även vissa matvaror, såsom
smörgåsar o. d. Det gäller alltså huvudsakligen sådana varuslag, vilkas försäljning
utomhus, åtminstone örn den bedrives i mindre omfattning, är tilllåten
enligt andra undantagsbestämmelser i 15 §.
Beträffande större järnvägsstationer infalla tågens ankomst- och avgångstider
så nära varandra, att något avbrott i försäljningen icke gärna kan före
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
skrivas. Den av köpmannaförbundet föreslagna anordningen skulle för övrigt
knappast å mindre frekventerade stationer låta sig genomföra i praktiken.
För såväl kioskinneliavarna som den i kioskerna anställda personalen
skulle det tydligtvis medföra stora svårigheter och obehag, örn de skulle
vara nödgade att flera gånger örn dagen avbryta försäljningen och stänga
kioskerna. Och hur skulle man förfara, då, såsom stundom är fallet, tågen
ankomma eller avgå på andra tider än de i tidtabellen fastställda? Givetvis
måste det även möta starka betänkligheter att påbjuda åtgärder, som för
den därav berörda personalen skulle medföra en i hög grad splittrad och
måhända även oregelbunden arbetstid. Därtill kommer, att övervakningen
av lagens tillämpning, i händelse köpmannaförbundets förslag vunne beaktande,
skulle möta avsevärda svårigheter. Ej heller synes av länsstyrelsen
i Norrbottens län framställt förslag att åt de lokala myndigheterna inrymma
befogenhet att bestämma försäljningstiderna vid tågs och båtars ankomst
och avgång vara ägnat att i avsevärd mån förminska olägenheterna av det
ifrågavarande systemet. .. ,
Slutligen må nämnas, att av länsstyrelserna i Orebro och .Norrbottens
län ifrågasatts att begränsa ifrågavarande försäljning till att avse^ allenast
vissa varuslag. Försäljningen i järnvägskiosker avser emellertid, såvitt styrelsen
har sig bekant, nästan undantagslöst blott de ovan angivna varuslagen,
i avseende å vilka någon inskränkning icke lämpligen synes kunna
ifrågakomma.
Örn några ändringar av förevarande undantagsbestämmelse skulle anses
böra ifrågakomma, synas desamma huvudsakligen böra gå ut på att från
undantaget utesluta sådana kiosker, som äro belägna på något avstånd från
stationen, samt att med försäljning å järnvägs- och ångbåtsstation jämstalla
sådan försäljning, som äger rum å station för andra trafikmedel, såsom spårväg,
omnibus, motorfartyg etc. I enlighet härmed skulle bestämmelsen
kunna erhålla följande ändrade lydelse: »för resande avsedd försäljning å
station för järnväg eller annat trafikmedel, i järnvägsvagn eller å fartyg».
Köpmannaförbundets krav på förtydligande av de stadganden i butikstängningslagen,
som voro av betydelse för övriga kiosker, understöddes av
Sveriges tobakshandlares riksförbund, aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,
kvinnliga kontorist- och expeditföreningen, Stockholms frukthandlareförening
samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, varjämte även länsstyrelserna i Jönköpings,
Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs
och Jämtlands län, ehuru i mindre tydlig form, anslöto sig till samma
mening. Önskemålet örn förtydligande biträddes jämväl av polismästaren i
Stockholm, poliskamrarna i Maimi) och Norrköping, magistraterna i Uppsala
och Linköping samt handelskammaren i Göteborg.
I allmänhet Indes följande synpunkter till grund för anspråket på förtydligande.
En viss osäkerhet syntes råda beträffande innebörden av bestämmelserna
i 15 angående försäljning i samband med kaféiöxelse och
försäljning respektive utomhus och i mindre omfattning, och syntes denna
osäkerhet på sina håll lia medfört, att kioskhandeln fatt taga en omfattning,
sorn icke stöde i god överensstämmelse nied lagens anda och mening. Då
kioskerna nära nog utan undantag huvudsakligen bedreve försäljningsverksamhet
och med den s. k, serveringen, där sådan förekomme, endast åsyf
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
tade* att ät försäljningen å otillåten tid giva ett sken av laglighet, borde
givetvis den nuvarande stängningslagen tillämpas även å dessa återförsäljare.
Handel i kiosk vore icke att anse såsom handel »utomhus» och borde sålunda
vara likställd med handel i bod samt ej falla under undantagsbestämmelserna
i 15 §. Då emellertid de bestämmelser, som eventuellt ägde tilllämpning
å ifrågavarande kioskhandel, blivit avfattade på ett tämligen svävande
sätt, erfordrades en närmare precisering av desamma.
Något förtydligande av förevarande bestämmelser erfordrades däremot
icke enligt de yttranden, som avgivits av aktiebolaget Alga, svenska tidningsutgivareföreningen,
aktiebolaget svenska pressbyrån, svenska handelsarbetareförbundet
och Stockholms fruktförsäljareförening. Ej heller funno överståthållareämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens
län dylikt behov föreligga.
Denna sin ståndpunkt grundade de nämnda myndigheterna och sammanslutningarna
väsentligen å följande skäl. Det vore obestridligen ett allmänhetens
intresse att även örn kvällarna, efter det arbetet för dagen slutat,
äga möjlighet att tillhandla sig vissa förbrukningsvaror för omedelbar konsumtion,
och detta intresse borde respekteras, så långt som med god ordning
vore förenligt. Att denna form av handel hastigt utvecklats, berodde
nog på, att den tillgodosåge ett allmänhetens behov. Sådan den hittills i
stort sett bedrivits, syntes den ej heller lia medfört några nämnvärda olägenheter
i socialt eller hygieniskt avseende. Med hänsyn till beskaffenheten
av den försäljning, som i allmänhet ägde ruin i kioskerna, kunde densamma
icke anses innebära någon egentlig illojal konkurrens. I regel skulle nämligen,
därest genom lagbestämmelser den nuvarande kioskhandeln i större
eller mindre mån begränsades, den försäljning, som sålunda berövades kioskhandeln,
knappast i någon större utsträckning komma butiksliandeln till
godo. Vad köpmannaförbundet anfört syntes snarare böra uppmärksammas
av vederbörande domstolar än leda till ändring av gällande lagbestämmelser.
Att härutinnan meddela stadganden, som icke kunde bliva föremål för olika
tolkning, skulle möta stora svårigheter, och torde dessa spörsmål få bedömas
från fall till fall. Då man väl finge räkna med förefintligheten av
konkurrensavund, torde det få anses vara sörjt för att lagöverträdelser av
antydd art komme till åklagarmyndighetens kännedom. Att ej nämnda
myndighet ingripit i flera fall än som skett tydde på, att lagöverträdelser
ej förekomme i den utsträckning, som köpmannaförbundet syntes vilja göra
gällande.
I denna del anförde socialstyrelsen följande:
Enligt socialstyrelsens mening torde det icke kunna förnekas, att de
åsyftade bestämmelserna äro i viss mån otydliga, och att otydligheterna
kunna vara ägnade att leda till lagöverträdelser och stundom till uppenbart
kringgående av lagen. Svårigheten att avgöra vad som är att hänföra till
»kafé- eller restaurangrörelse» medför, att en del kioskföretag tro sig kunna
strafflöst bedriva försäljning av exempelvis tobaksvaror, om de blott, såsom
köpmannaförbundet antytt, därjämte försälja en chokladbit, en karamell eller
Andra lagutskottets utlåtande Nr Hl.
9
dylikt. En sådan uppfattning måste emellertid anses vila på uppenbar vantolkning,
oell den, som gör sig skyldig till ett dylikt förfarande, bör, örn det
beifras, otvivelaktigt vara förfallen till straff enligt 9 § butikstängningslagen.
Ej heller synes försäljning från kiosk till förbrukning å stället av enbart
sådana varor som kakor eller läskedrycker under alla förhållanden konstituera
kafé- eller restaurangrörelse. Härför synes nämligen böra uppställas det
villkoret, att serveringsrörelsen icke är av alltför obetydlig omfattning, i
vilket avseende kan tjäna till ledning bland annat örn den är så anordnad
med bord och sittplatser för gästerna, att det tydligt framgår, att den
huvudsakliga uppgiften och icke blott bisyftet är bedrivande av kafé- eller
restaurangrörelse i den mening, som gives däråt av allmänna språkbruket.
Det låter sig emellertid knappast göra att i lagtexten införa en anvisning
örn tolkningen av detta begrepp. Såsom från flera håll anförts, är det
snarare en fråga, som bör göras till föremål för domstols prövning i varje
särskilt fall. Nämnas bör måhända, att man haft under övervägande att,
till förhindrande av tobaksförsäljning från kiosker med endast skenbar kaféeller
restaurangrörelse, låta den ifrågavarande undantagsbestämmelsen i 15 §
äga tillämpning å tobaksvaror, endast så framt försäljningen skedde under
utövning av sådan kafé- eller restaurangrörelse, vid vilken servering av lagad
mat ägde rum. En sådan inskränkning har emellertid icke ansetts skäligen
kunna uppställas, då det finnes talrika verkliga kaféer, som icke tillhandahålla
sådana varor.
Yad nu sagts örn förutsättningarna för att kafé- eller restaurangrörelse
skall kunna anses föreligga gäller icke blott kiosker. Aven i andra fall,
t. ex. i fråga örn vissa frukt- och konfektyraffärer, lära överträdelser av
butikstängningslagen förekomma på sådant sätt, att vederbörande affärsinnehavare
giver sig sken av att utöva kafé- eller restaurangrörelse genom
att tillhandahålla exempelvis vichyvatten eller lemonad i obetydlig utsträckning,
varigenom de bereda sig möjlighet att hålla sina affärslokaler öppna
å tid, då de enligt butikstängningslagen skolat hållas stängda. Dylikt kringgående
av lagen torde enligt styrelsens mening vara åtkomligt redan med
lagens nuvarande avfattning.
Ett annat spörsmål, beträffande vilket stor ovisshet räder, är huruvida
en kiosk bör betraktas såsom handelsbod eller icke, eller med andra ord
huruvida försäljning från kiosk kan anses såsom försäljning »utomhus." och
sålunda under vissa förutsättningar vara undantagen från butikstängningslagens
tillämpning på grund av bestämmelse i de två sista styckena av 15 §.
Enbart den omständigheten, att kunden befinner sig utomhus, torde icke
kunna anses tillfyllestgörande, för att försäljningen skall anses ske utomhus.
Hänsyn bör även tagas därtill, huruvida försäljaren och de salubjudna varorna
kunna anses lia sin plats utomhus eller icke. Emellertid synes denna
fråga knappast kunna lösas annat jin på lagtillämpningens viig. Förslaget
att låta kioskhandeln med matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt
komma under butikstängningslagens föreskrifter i fråga om riitt till öppethållande
och sålunda skilja mellan försäljning från kiosker, å ena, samt
annan utomliushandel (från kärror, bord eller stånd), å andra sidan, kari
icke gärna förordas med hänsyn till såväl allmänhetens och kioskinnehavarnas
intressen som svårigheten att skilja mellan kiosker och stånd.
Vad därefter angår uttrycket »i mindre omfattning i sista stycket av
15 §, synes det önskvärt, att en mer exakt begränsning kunde åstadkommas.
Den försäljning, som ifrågavarande undantagsbestämmelse åsyftar, bör enligt
styrelsens åsikt vara avsevärt begränsad till sin omfattning. Någon anledning
att giva efter på denna betingelse synes icke föreligga, helst en tendens
lär göra sig gällande att utvidga kioskhandeln. Skyldighet att föra
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
handelsböcker åligger icke dem, »som utan biträde av andra än hustru och
barn, mångleri- eller annan sådan mindre handelsrörelse idka», men även
örn sådan skyldighet förefunnes, synes det icke vara lämpligt eller möjligt
att i lagen stadga föreskrifter örn viss bestämd maximiomsättning såsom
villkor för undantaget. Måhända skulle emellertid här berörda önskemål i
viss män tillgodoses, örn orden »allenast i mindre omfattning» utbyttes mot
»allenast i ringa omfattning».
Härutöver synes även uttrycket »eller dylikt» i sista stycket av 15 §
lämna ruin för olika tolkningar. Det har nämligen ifrågasatts att försäljning
av tobaksvaror icke skulle kunna inrymmas under detta uttryck. Till stöd
för denna mening Ilar åberopats, att i Kungl. Maj:ts proposition till 1919
års riksdag med förslag till nu gällande butikstängningslag föredragande
departementschefen med dessa ord, vilka med hänsyn till sin något obestämda
innebörd icke från den tidigare butikstängningslagen upptagits i
socialstyrelsens förslag i ämnet, endast tänkt på »sådan försäljning av blommor
och kransar, som äger rum utomhus i mindre omfattning, exempelvis
vid begravningsplatser och kyrkogårdar». De uppräknade varuslagen — matvaror,
läskedrycker och blommor — äro emellertid synnerligen heterogena,
och synes sammanställningen icke utesluta, att under »eller dylikt» även
skäligen skulle kunna inbegripas tobaksvaror. Huru härmed än kan förhålla
sig, förefaller det mindre önskvärt, att försäljning av tobaksvaror skall
kunna äga rum i samband med varje slag av gatuförsäljning, t. ex. från
stånd och kärror, och borde med hänsyn därtill tobaksvaror icke omfattas
av ifrågavarande undantagsbestämmelse i 15 §. Anmärkas må i detta sammanhang,
att Svea hovrätt i utslag den 31 december 1925 på besvär av allmänne
åklagaren över ett av rådstuvurätten i Söderhamn den 22 juni 1925
meddelat utslag angående förseelse mot butikstängningslagen synes ha ansett
försäljning utomhus av tobaksvaror icke vara av beskaffenhet, varom i
15 § butikstängningslagen förmäles. Med en sådan tolkning av uttrycket
»eller dylikt» komme försäljning av tobaksvaror från automatapparater icke
under undantagsbestämmelserna i 15 §, utan skulle för bedrivande av dylik
försäljning å tid, då handelsbod ej finge hållas öppen, erfordras länsstyrelsens
tillstånd.
Utom beträffande tobaksvaror har, såvitt styrelsen har sig bekant, uttrycket
»eller dylikt» i 15 § icke givit anledning till tveksamhet.
Ville man emellertid fullständigt undanröja den otydlighet, som uttrycket
»eller dylikt» i förevarande sammanhang innebär, skulle, med beaktande av
vad förut anförts, möjligen åt sista stycket i 15 § kunna givas följande ändrade
lydelse:
»försäljning utomhus i allenast ringa omfattning av mat- eller konditorivaror,
läskedrycker, frukt, levande blommor eller växter».
Anmärkas må, att styrelsen härvid avsett att under uttrycket »levande
blommor eller växter» även inbegripa av blommor eller växter tillverkade
föremål, såsom begravningskransar.
Att i butikstängningslagen införa så detaljerade bestämmelser, att tvekan
icke skulle kunna uppstå, huruvida visst slag av försäljning vore dit hänförlig
eller icke, synes icke lämpligen låta sig göra, utan torde det få ankomma
på domstolarna att träffa avgörande efter omständigheterna i varje
särskilt fall.
Såsom en sammanfattning av sitt yttrande framhöll socialstyrelsen, som
i ärendet samrått med kommerskollegium, att köpmannaförbundet icke saknat
skäl för sin framställning, då butikstängningslagen otvivelaktigt i de avseenden,
som framställningen berörde, gåve anledning till grundade erinringar.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 11
De förslag till de påtalade bristernas avhjälpande, som framställts av förbundet,
hade emellertid med hänsyn till andras berättigade intressen eller
andra omständigheter icke ansetts kunna förordas till förverkligande. Ej
heller hade styrelsen funnit tillräckliga skäl föreligga att hemställa örn lagändring
endast i syfte att verkställa de omformuleringar av vissa delar av
butikstängningslagens 15 §, vartill styrelsen lämnat utkast.
Köpmannaförbundets framställning har ännu ej föranlett någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Vid 1925 års riksdag var frågan om ordnande av kioskhandeln i viss omfattning
föremål för riksdagens prövning.
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 233, hemställde nämligen
herr Gardell i Gans, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att utredning måtte verkställas angående vissa i motionen berörda missförhållanden
med avseende å försäljning av tobak svaror från kiosker och att
till kommande riksdag måtte framläggas förslag till avhjälpande av dessa
missförhållanden.
Till stöd för berörda hemställan anförde motionären:
Uti lagen örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan
rörelse av den 30 maj 1919 äro vissa medgivanden gjorda örn reglerande
av tiden, under vilken handelsbod må hållas öppen, med anledning varav
olika förhållanden på vissa områden kommit att införas. Beträffande de
egentliga affärerna med tobaksvaroror torde veterligen icke något undantag
från lagens huvudbestämmelser hava införts, varemot vid vissa andra affärer,
sorn, jämte andra varor, tillhandahålla tobaksvaror, har det däremot i vissa
orter blivit regel, att undantag tillämpas, och härvid syftas i första hand på
den s. k. kioskhandeln. Visserligen torde man hava utgått ifrån att försäljningen
från dem huvudsakligen skulle avse andra varor, såsom sötsaker,
läskedrycker, tidningar m. m. och att tobakshandeln skulle vara inskränkt
till ett minimum.
Rätta förhållandet torde emellertid vara, att under vissa tider, särskilt då
tobaksaffärerna äro stängda, den huvudsakliga försäljningen utgöres av
tobaksvaror.
Tobakshandlarna hava vid olika tillfällen och i olika sammanhang framfört
sina anmärkningar mot förhållandet, både i pressen och till myndigheter,
med framhållande av den orättvisa gent emot dem, som denna skiljaktighet
i rätten att hålla affärerna öppna ovillkorligen innebär. Då frågan emellertid
måste anses vara av den betydelse, att det icke bör få fortgå på detta
sätt, synes riksdagen böra taga frågan i övervägande på sådant sätt, att det
begäres en opartisk utredning av densamma.
Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 18 — efter redogörelse för innehållet i ovannämnda
av Sveriges köpmannaförbund gjorda framställning och de yttranden,
som då avgivits över framställningen — följande: Såsom av det föregående
framginge, voro de i motionen berörda förhållandena föremål för en
på Kungl. Maj:ts föranledande igångsatt, ingående undersökning. Den av
motionären påkallade opartiska utredningen vore sålunda redan satt i verket.
Det torde vid sådant förhållande ej föreligga anledning för riksdagen att,
Riksdaqen
1925.
12
Ändra lagutskottets utlåtande Nr 34.
Framställning
från
Privata kioskägareföreningen
den
26 april 1928.
Yttrande
från
kommerskollegium
över kioskäg
ar ef öreningens
framställning.
utan avvaktan av samma utrednings avslutande och därav föranledda åtgöranden
från Kungl. Maj:ts sida, då fatta ståndpunkt till den föreliggande
frågan och på grundval därav göra en framställning i ämnet till Kungl. Majit.
Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.
I en deli 26 april 1928 till Kungl. Majit ingiven skrivelse har Privata
kioskägareföreningen hemställt, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i butikstängningslagen, att
fri handel med tobaksvaror efter butikstängningstid måtte tillåtas envar,
som efter vederbörande myndighets tillstånd ägde att från kiosk försälja
frukt, konfektyrer och tobaksvaror.
Berörda framställning synes närmast hava föranletts av vissa domstolsutslag,
varigenom kioskinnehavare fällts till ansvar för försäljning av, bland
annat, tobaksvaror efter sedvanlig butikstängningstid. Till stöd för sin hemställan
anförde föreningen huvudsakligen följande. Förbud för kioskerna
att tillhandahålla allmänheten tobaksvaror efter butikstängningstid tjänade
icke några social-hygieniska intressen genom att medföra minskning i tobaksförbrukningen.
Den allmänhet, som förut försett sig med tobaksvaror från
kioskerna, komma att i stället vända sig till restauranger, kaféer och automater.
Från de kiosker, vilka funnes vid järnvägsstationer, finge tobaksvaror
obehindrat försäljas även efter butikstängningstid, och det funnes ingen
anledning att för dessa kiosker tillämpa andra regler än för övriga. Därtill
komme, att, därest kioskinnehavarna nödgades upphöra med ifrågavarande
tobakshandel, deras ekonomiska ställning skulle avsevärt försämras.
Kioskägareföreningens ifrågavarande skrivelse remitterades den 28 april
1928 till kommerskollegium. I yttrande den 21 augusti 1928 anförde kollegiet
bland annat:
Vid behandlingen av nu ifrågavarande ärende har kollegiet icke kunnat
undgå uppmärksamma, att såväl butikstängslagens undantagsföreskrifter
ifråga örn kioskhandeln som ock bestämmelserna örn kioskhandelns utövande
i allmänhet måste i olika hänseenden anses vara mindre tillfredsställande.
Beträffande rätten att idka handel från kiosk eller annat liknande försäljningsställe
finnas inga särskilda bestämmelser meddelade i näringsfrihetsförordningen
eller i någon speciell författning av näringsrättslig natur. Till
följd härav lära näringsfrihetsförordningens och firmalagens allmänna stadganden
angående rätt att idka näring vara tillämpliga även på dylik handelsverksamliet.
Detta innebär, att envar, som uppfyller de i näringsfrihetsförordningen
angivna personliga kvalifikationsvillkoren, äger rätt att efter
vederbörlig handels- eller firmaanmälan utöva kioskhandel. För den händelse
sådan mindre handelsrörelse bedrives utan biträde av andra än hustru
och barn, föreligger icke skyldighet att göra firmaanmälan, och örn försäljningen
icke kan anses äga rum från »bod eller upplags ställe», torde icke
eils liandelsanmälan vara erforderlig för rörelsens utövande.
Emellertid har rätten att idka sådan handelsverksamhet, som utövas från
kiosk, stånd eller dylikt, genom andra författningar blivit i väsentliga hänseenden
kringskuren.
13
Amira lagutskottets utlåtande Nr 84.
Enligt § 2 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 18(18 erfordras
sålunda särskilt tillstånd av magistrat eller stadsstyrelse (i Stockholm av
Överståthållarämbetet) för att å gator eller andra allmänna platser än sådana,
som upplåtits till allmänna försäljningsplatser, idka försäljning från stånd,
bod eller dylikt, eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom
hindras eller uppehälles. Eör meddelande av dylikt tillstånd lära särskilda
villkor kunna uppställas, såsom ifråga om kioskers belägenhet och beskaffenhet
samt andra med ordningens upprätthållande sammanhängande omständigheter.
Det i ordningsstadgan § 20 åt länsstyrelserna lämnade bemyndigandet
att på framställning av eller efter hörande av de kommunala organen
fastställa ytterligare ordningsföreskrifter bereder dessutom utrymme för speciella
restriktioner. Med stöd av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 kunna ytterligare inskränkande föreskrifter meddelas, särskilt
ifråga om försäljningen av vissa varuslag och örn sättet för varornas
förvaring och utställande till salu m. m. Genom i sådan ordning meddelade
föreskrifter torde kioskhandeln med avseende å vissa varuslag hava blivit i
väsentlig omfattning praktiskt taget omöjliggjord.
Av betydelse för kioskhandeln, vilken ofta omfattar jämväl utminutering
eller utskänkning av läskedrycker, är även förordningen den 8 maj 1925
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.
Beträffande utminuteringen av dylika drycker gälla visserligen — oavsett
utminutering inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigs
maktens behov upplåtet område —- samma villkor, som för idkande av
handel i allmänhet äro gällande. Men utskänkningen av de i förordningen
avsedda dryckerna har gjorts beroende av särskild anmälan eller, under
vissa förutsättningar, av särskilt tillstånd, och förordningen innehåller långt
gående föreskrifter med avseende å ordningen för utskänkningens bedrivande.
Det torde icke kunna förnekas, att den speciella rättsliga reglering, som
kioskhandeln sålunda är underkastad, i påfallande grad avviker från de i
näringsfrihetsförordningen innefattade allmänna principerna rörande rätten
att idka handel. Kioskhandeln kan i själva verket sägas ha gjorts till en
koncessionspliktig näring i vad gäller såväl näringsrätten överhuvud som de
varuslag, försäljningen må omfatta. Måhända kan en dylik särställning för
kioskhandeln vara särskilt ur ordningssynpunkt påkallad. Men det synes
angeläget, att, då rätten att idka viss näringsrörelse sålunda göres till föremål
för restriktioner, tillräckligt detaljerade och entydiga föreskrifter lämnas
rörande restriktionernas omfattning, så att en enhetlig rättstillämpning möjliggöres.
I detta hänseende kunna nu gällande bestämmelser icke anses
tillfredsställande, och de hava också, enligt vad kollegiet inhämtat, berett
svårigheter för vederbörande myndigheter vid tillämpningen.
Härtill kommer, att särskilt butikstängningslagens hithörande stadgande!)
delvis äro svävande och svårtolkade. härutinnan får kollegiet åberopa ett
av Socialstyrelsen i samråd med kollegiet den 11 november 1926 avgivet
utlåtande angående framställning av Sveriges köpmannaförbund örn revision
av ifrågavarande lag.
Vad angår det i den remitterade framställningen nu gjorda yrkandet örn
frigivning av handeln med tobak från kiosker torde detsamma enligt kollegiets
mening niippeligen kunna för närvarande bifallas med hänsyn till innebörden
av de principer, som ligga till grund för butikstängningslagens allmänna
stadgande!). Men kollegiet linner önskvärt, att en allsidig utredning verkställes
rörande kioskhandelns rättsliga reglering i allmänhet i syfte att utröna,
huruvida icke de nu gällande, på liera olika författningar splittrade bestämmelserna,
vilka delvis äro av svårtolkad beskaffenhet och svävande inne
-
Utredning
angående
handel genom
utomhusautomater.
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
börd, kunna ersättas med en mera enhetlig oell efter praktiska behov bättre
avpassad lagstiftning. En dylik utredning, som bland annat torde böra omfatta
hörande av samtliga länsstyrelser, har emellertid synts kollegiet alltför
omfattande för att i detta sammanhang böra av kollegiet verkställas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får kollegiet hemställa, att
den remitterade framställningen icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.
Jämväl den av kioskägareföreföreningen gjorda framställningen är beroende
på Kungl. Majis prövning.
För närvarande pågår på Kungl. Majis föranstaltande utredning i fråga
örn viss utomhus bedriven handel. Den 31 december 1929 uppdrog nämligen
Kungl. Maji åt kommerskollegium att i samråd med medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen verkställa utredning rörande den genom utomhusautomater
bedrivna handeln i vissa hänseenden.
Vid ärendets behandling i statsrådet anförde chefen för socialdepartementet
statsrådet Lubeck bland annat följande:
Handel av ifrågavarande slag har under senare år vunnit en alltmer
ökad omfattning och representerar uppenbarligen numera betydande belopp.
Utvecklingen av densamma har emellertid samtidigt framkallat vissa anmärkningar.
Särskilt rikta sig dessa mot den på dylikt sätt bedrivna handeln
med livsmedel, under vilket uttryck i detta sammanhang inbegripes jämväl
frukt, konditorivaror, konfektyrer, choklad, tabletter och dylikt. Det har
med avseende å denna handel erinrats, att motsvarighet saknas till de bestämmelser
i hälsovårdsstadgan, genom vilka den i butik bedrivna handeln
med livsmedel reglerats för tillgodoseende av hygieniska krav; att emellertid
behovet av reglerande föreskrifter ingalunda kan anses mindre med avseende
å automathandeln, eftersom de i densamma salubjudna varorna ofta
nog genom damm, direkt solljus, fuktighet, kyla eller på annat sätt vore
utsatta för skadlig inverkan; att butikshandeln utsättes för en ojämn konkurrens,
som är ägnad att motverka ordnade förhållanden på livsmedelshandelns
område, samt att möjligheten till kontroll över de i automater
salubjudna varornas beskaffenhet är otillfredsställande. Även sociala olägenheter
hava påståtts vara i viss mån förenade med denna handel. I sådant
avseende har gjorts gällande, att bestämmelserna i butikstängningslagen, i
den måll dessa avse att begränsa tiden för handel med livsmedel, genom
dessa apparater bliva utan praktisk betydelse; att automaterna äro ägnade
att motverka den uppväxande ungdomens fostran till sparsamhet, att de
tvärtom hos densamma uppamma konstlade behov och att de i ett icke
ringa antal fall varit anledning till brottsliga handlingar av minderåriga.
Utan att ingå på frågan, huruvida och i vad mån dessa anmärkningar
äga berättigande, anser jag mig kunna konstatera, att de antyda tillvaron
av ett komplex av spörsmål, som i det allmännas intresse påkallar närmare
undersökning. Denna bör i enlighet med vad ovan anförts avse frågan örn
behovet och möjligheterna att beträffande den utomhus genom automater
bedrivna handeln meddela föreskrifter, som utan att oberättigat inkräkta på
de intressen, vilka därmed äro förenade, kunna vara ägnade att förebygga
med densamma förenade olägenheter.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 15
En fråga om revidering av butikstängningslagen, som i viss mån äger
samband med det i förevarande motioner berörda spörsmål, Ilar under fjolåret
dragits under Kungl. Majros prövning genom framställningar från Svenska
konditorföreningen oell Sveriges konditorförening.
T en den 17 november 1930 till Kungl. Majit ingiven skrivelse bär Svenska
konditorföreningen hemställt, bland annat, att gällande lag ändras så, att
tiden för handel med konditorivaror och konfektyrer i egentliga konditorier
utsträckes — såväl beträffande vardagar som sön- eller helgdagar — att
omfatta även den tid, under vilken konditorierna eljest äga rätt att hålla
öppet för servering av sina varor, att denna tid fixeras beträffande vardagar
till tiden mellan kl. C—22 och sön- eller helgdagar till kl. 7—11 och 1—22,
samt alternativt att — därest dessa önskemål icke kunna vinna bifall —
sådana åtgärder snarast vidtagas, att effektiv övervakning av nu gällande
lags efterlevnad ernås.
Sveriges konditorförening har i skrivelse den 1 december 1930 till Kungl.
Majit anhållit, antingen att i § 15 femte punkten i butikstängningslagen
från tillämpningen undantages och således medgives sådan försäljning som
bedrives linder utövandet av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse
eller avser försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade
alkoholfria drycker eller svagdricka eller att någon bestämmelse infogas, som
direkt medgiver konditori med servering för allmänheten rätt att under
samma tid som servering pågår försälja egna varor, dock utan att därigenom
personalens arbetstid får obehörigen förlängas.
Till stöd för berörda framställningar har huvudsakligen anförts, att gällande
bestämmelser i ämnet visat sig sakna stöd i allmänna rättsmedvetandet
samt att deras efterlevnad icke kunde effektivt övervakas, varjämte framhållits,
att, bland andra, kioskinnehavare vore oförhindrade att till avhämtning
försälja konditorivaror å tid, då sådan försäljning icke finge bedrivas
i konditorierna.
Sedan Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen att efter samråd med kommerskollegium
avgiva yttrande över sistnämnda framställningar, har sådant
yttrande avgivits den 9 april 1931. Dessa myndigheter hava därvid tillstyrkt
sådan ändring av butikstängningslagen, att från tillämpning av lagens stadganden
skulle undantagas även sådan försäljning, som bedreves under utövning
av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse och avsåge avhämtning
av bageri- eller konditorivaror.
Som skäl för sitt ändringsförslag hava myndigheterna i huvudsak åberopat
de skäl, som i konditorföreningarnas skrivelser anförts.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att frågan om revision av
åtskilliga bestämmelser i butikstängningslagen dragits under Kungl. Majits
prövning genom framställningar från enskilda sammanslutningar. Bland de
spörsmål, som därvid berörts, är även frågan örn ändrade föreskrifter rörande
den s. k. kioskhandeln. Över nämnda framställningar hava numera
Framställningar
frun
Svenska
konditorföreningen
och Sveriges
konditorförening.
Yttranden
över sistnämnda
framställningar.
Utskot t i‘t ■
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.
infordrade yttranden avgivits. Då det torde kunna förväntas, att det i förevarande
motioner behandlade spörsmålet inom en nära framtid blir föremål
för ett allsidigt övervägande från Kungl. Maj ds sida, synes utskottet anledning
icke föreligga för riksdagen att nu fatta ståndpunkt i ämnet och på
grundval därav hos Kungl. Majit hemställa örn utredning i ärendet.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att motionerna I: 135 och II: 190 icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
HJALMAR von SYDOW.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström, von
Geijer, Hagman, Nordborg* Norman och Löfvander;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde, Hage,
Johanson i Hallagården, Aronson, Sandström i Nyland, Björnberg och Hansson i
Trollhättan.
* Ej närvarande vid utlätandets justering.
Stockholm 1931. K. L. Beckmans Boktr.