Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
1
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1931 kl. 2 e. m.
é
Utlåtande i anledning av väckta motioner om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 133 i första
kammaren av herr Möller ra. fl., nr 197 i andra kammaren av herr Hansson i
Stockholm ra. fl. och nr 296 i sistnämnda kammare av herr Dahlén ra. fl.
1 motionerna I: 133 och II: 197, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att förslag till arbetslöshetsförsäkring
skall föreläggas 1932 års riksdag, så att en var, som fyllt
16 men icke 67 år och mot avlöning användes till arbete för arbetsgivares
räkning i industriell eller annan rörelse eller vid hus-, väg- eller vattenbyggnad,
vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag liksom också
i jordbruk eller skogsbruk, enligt lag försäkras till erhållande av ersättning
vid arbetslöshet, varvid såsom arbetare enligt lagen icke skall anses verkmästare
eller annan befattningshavare i överordnad ställning.
I motionen II: 296 har hemställts, att riksdagen måtte för sin del antaga
följande förslag till
Lag
Om arbetslöshetsförsäkring.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Envar arbetare, som fyllt 16 men ej 67 år, är, där ej nedan annorlunda
stadgas, enligt denna lag försäkrad till erhållande av ersättning vid arbetslöshet.
2 §.
I denna lag förstås med arbetare envar, som för sitt uppehälle är beroende
av inkomst genom arbete.
3 §•
Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel, genom försäkringsavgifter,
som erläggas av arbetsgivare.
Bihang till riksdagens protokoll 1031. 0 sami. 2 avd. 28 höft. (Nr 82—88.) 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
4 §•
Försäkringen handhaves av socialstyrelsen under medverkan av de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna.
Det åligger arbetsförmedlingsanstalt att i sin verksamhet enligt denna lag
ställa sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter, som meddelas av
socialstyrelsen.
Om ersättning.
5 §.
För att arbetare i anledning av iråkad arbetslöshet skall äga rätt till ersättning
enligt denna lag erfordras vid varje tidpunkt:
1) att han är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig erbjudet arbete;
2) att han hos offentlig arbetsförmedlingsanstalt anmält sig såsom arbetssökande
på sätt i denna lag stadgas men likväl ej erhållit lämpligt arbete.
Erbjudet arbete skall anses lämpligt allenast under förutsättning, att det
motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som
icke understiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, samt
icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår.
6 §.
Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller utan
giltig anledning vägrar eller underlåter åtaga sig erbjudet lämpligt arbete, utgives
icke ersättning enligt denria lag under två veckor, efter det sådant förhållande
inträffat.
7 §.
Ej må någon tillgodonjuta ersättning enligt denna lag för någon dag med
mindre han under näst föregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar.
Vid beräkning av karenstid må hänsyn ej tagas till arbetslöshet, som inträffat
under tid, då av annan orsak än i denna paragraf sägs ersättning ej
kunnat utgå.
Vad sålunda örn iakttagande av karenstid föreskrivits skall ej äga tillämpning,
då arbetslös, som uppbär ersättning enligt denna lag, erhåller arbete för
kortare tid än 18 dagar eller på grund av sjukdom avstänges från ersättning
samt omedelbart efter arbetets eller sjukdomens upphörande ånyo ansöker örn
ersättning.
8 §.
1 mom. Ersättning enligt denna lag utgår med ett för dag beräknat belopp,
benämnt daghjälp. Därjämte utgår till vissa familjeförsörjare, enligt vad nedan
sägs, ett likaledes för dag beräknat tillägg till daghjälpen, benämnt familjetillägg.
2 mom. Familjetillägg utgår:
1) till daghjälpsberättigad man:
a) för hustru eller husföreståndarinna; dock att örn hustrun eller husföreståndarinnan
har regelbundet arbete för annans räkning och därav har en daglig
inkomst, uppgående till mer än hälften av den daghjälp mannen erhåller,
eller om hon själv uppbär daghjälp, intet tillägg för henne må beräknas;
b) för barn eller adoptivbarn under 16 år;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
3
2) till daghjälpsberättigad kvinna:
för barn eller adoptivbarn under 16 år, dock ej där hon är gift eller sammanlever
med barnets fader samt denne uppbär daghjälp;
3) till daghjälpsberättigad man eller kvinna:
för föräldrar, såframt den dagbjälpsberättigade lever i gemensamt bo med
och huvudsakligen underhåller sådan anhörig samt denne ej själv uppbär daghjälp.
Har den daghjälpsberättigade i fall, som avses i punkterna 1 och 2, veterligen
icke, medan han var i arbete, väsentligen bidragit till underhållet av den,
för vilken familjetillägg yrkas, må sådant tillägg icke beviljas, med mindre
fråga är örn försörjningsförhållande, som uppstått efter arbetslöshetens inträde.
9 §.
Daghjälp och familjetillägg utgå enligt av socialstyrelsen utarbetade dyrortsgruppering
med följande belopp:
Ortsgrupp |
Daghjälp i kronor |
Familjetillägg i öre |
I . . |
......2.35 |
50 |
II . . |
......2.70 |
60 |
III . . |
......3.05 |
70 |
IV . . |
......3.40 |
80 |
V . . |
90 |
|
VI . . |
......4.10 |
100 |
10 §. |
||
enligt denna lag utgår icke till |
någon för söndag |
för vilken han åtnjuter avlöning.
Har arbetslös någon dag utan giltig anledning underlåtit fullgöra honom
enligt 15 § åliggande anmälningsskyldighet, utgives icke ersättning till honom
för nämnda dag.
Familjetillägg utgår allenast för dag, för vilken daghjälp utgives.
11 §•
Har arbetare på grund av driftsinskränkning vid företag, där han är anställd,
arbete ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, vare han
berättigad till ersättning enligt denna lag för de dagar han är utan arbete,
dock allenast örn och i den omfattning arbetsförtjänsten och ersättningen sammanlagt
för vecka ej med 30 procent överstiger vad han skulle uppburit i ersättning
för veckan, därest han varit fullständigt arbetslös.
Om försäkringsavgifter.
12 §.
För tid, under vilken arbetare användes till arbete, skall erläggas försäkringsavgift
av en krona beräknad för arbetare och arbetsvecka.
Försäkringsavgift erlägges av arbetsgivare med taxerad årlig inkomst av
5,000 kronor och däröver.
Försäkringsavgiften erlägges på tid och sätt som av Konungen bestämmes.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
13 §.
Försäkringsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas av statskontoret i
samråd med socialstyrelsen enligt de grunder, som fastställas av Konungen.
Om sökande av ersättning samt dess utbetalande.
14 §.
Arbetslös, som önskar erhålla ersättning enligt denna lag, har att personligen
ingiva skriftlig ansökan därom å kontor eller hos ombud för offentlig
arbetsförmedlingsanstalt. Vid ansökningen skola fogas intyg rörande arbetslösheten,
arbetsbetyg örn sådant finnes, eller, där fråga är örn ersättning på grund
av minskad arbetstid, intyg från arbetsgivaren utvisande antalet arbetsdagar
och arbetsförtjänst för vecka, ävensom sådana uppgifter angående _ familjeförhållanden,
som äro erforderliga för prövning av frågan, örn familjetillägg skall
utgå.
15 §.
Ansökan örn ersättning prövas av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor.
Ingives ansökan till anstalts avdelningskontor eller Ombud, skall kontoret eller
ombudet till huvudkontoret översända ansökningen med därvid fogade handlingar
tillika med eget yttrande i ärendet.
16 §.
Arbetslös, som ansökt örn ersättning, är pliktig att en gång i veckan å kontor
eller hos ombud för offentlig arbetsförmedlingsanstalt personligen anmäla
sig såsom arbetssökande. Är den arbetslöse avlägset boende eller föreligger
annan omständighet, som skulle göra den sålunda stadgade skyldigheten särskilt
betungande för honom, åge arbetsförmedlingsanstalt för viss eller vissa
dagar befria den arbetslöse från skyldigheten att personligen anmäla sig samt
föreskriva, vad han i stället har att iakttaga, för att anmälningsskyldigheten
må anses fullgjord.
17 §.
Ersättning utbetalas veckovis i efterskott genom det kontor eller ombud för
offentlig arbetsförmedlingsanstalt, hos vilket den arbetslöse ingivit ansökan
enligt 15 §. På begäran av den ersättningsberättigade må dock arbetsförmedlingsanstalts
huvudkontor, när särskilda skäl föreligga, medgiva, att utbetalning
sker genom annat kontor eller ombud för sådan anstalt än nu sagts.
Arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor skall månadsvis till socialstyrelsen
ingiva uppgift angående det belopp, som beräknas komma att under nästföljande
månad åtgå för utbetalning av ersättning genom anstaltens kontor och
ombud. Socialstyrelsen har att med ledning av denna uppgift hos statskontoret
göra framställning örn utbetalning till huvudkontoret av nödiga medel. Vid
fall av behov må särskilda förskott i enahanda ordning lämnas.
18 §.
Har ersättning tillerkänts arbetslös och finner arbetsförmedlingsanstalts avdelningskontor
eller ombud, genom vilket utbetalningen av ersättning äger
rum, att på grund av sedermera inträffad omständighet ersättning icke bör
utgå i enlighet med det meddelade beslutet, skall kontoret eller ombudet orne
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82. 5
delbart göra anmälan därom till huvudkontoret, som har att pröva fragan. Vad
nu sagts skall dock icke äga tillämpning, där fråga är allenast örn underlåtenhet
från den arbetslöses sida att fullgöra i 15 § föreskriven anmälningsskyldighet.
19 §.
Socialstyrelsen äger efter framställning av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor
tillerkänna visst eller vissa av anstaltens avdelningskontor befogenhet
att på egen hand pröva och avgöra frågor, som enligt 16 eller 19 § skola avgöras
av anstalts huvudkontor.
Särskilda bestämmelser.
20 §.
Arbetsgivare vare pliktig att, när någon hos honom anställd arbetare lämnar
sitt arbete, på begäran till denne överlämna intyg enligt formulär, som fastställes
av socialstyrelsen, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken till
att den upphört. _
Tillämpar arbetsgivare vid sitt företag inskränkt arbetstid, sålunda att denna
pågår ett mindre antal dagar i veckan än vid full drift är vanligt, aligger honom
att till arbetare, som ämnar å nu angiven grund anhålla örn ersättning, på
begäran utfärda intyg, utvisande antal dagar i veckan, arbetaren har sysselsättning,
samt hans arbetsförtjänst.
21 §.
Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty icke
tågås i mät.
22 §.
Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse
med främmande stat om tillämpning av denna lag eller den främmande statens
lag i fall, då arbetsgivare i den ena staten inom den andra bedriver verksamhet,
som avses i denna lag.
23 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för försäkringens genomförande, meddelas av Konungen eller efter
Konungens bemyndigande av socialstyrelsen.
Örn besvär.
24 §.
Över beslut av arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor rörande tillämpningen
av någon i denna lag given bestämmelse må klagan föras hos socialstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till huvudkontoret eller i betalt brev med allmänna
posten vara till kontoret inkomna senast å femtonde dagen från den
dag, klaganden erhöll del av beslutet. Huvudkontoret skall skyndsamt till
socialstyrelsen översända besvären tillika med eget yttrande över desamma.
Har avdelningskontor tillerkänts befogenhet, som i 20 § sägs, gäde i fråga
örn klagan över dess med stöd av sådan befogenhet meddelade beslut vad i
första stycket stadgas örn klagan över beslut av huvudkontoret.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Socialstyrelsen åge, ända att klagan icke forts, till prövning upptaga beslut
som i första och andra stycket sägs.
Socialstyrelsens beslut meddelas kostnadsfritt.
Denna lag träder i kraft 1 januari 1932.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Historik. I rågan örn arbetslöshetsförsäkring framfördes i riksdagen första gången ge
%t3m9a
n0m motlon vid 1908 å,rs riks(iag av herr Wavrinsky. Motionen vann icke riksoch
1910. dagens bifall. Samma öde rönte de förnyade motioner i ämnet, som herr Wavrinsky
väckte vid 1909 och 1910 års riksdagar.
ringfkommii- Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj* åt socialförsäkringskommittén
téns förslag verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna
1922. skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska
följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som kunde
föranledas av den verkställda utredningen. Den 30 december 1922 avgav kommittén
betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag
till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet bildade av arbetarna själva.
Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring av den föreslagna organisationen
skulle för den närmaste framtiden medföra en sammanlagd maximikostnad
för staten av 3 å 4 miljoner kronor örn året.
Riksdagen Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första kammaren
och herr Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner, i vilka hemställdes,
att riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag
örn statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak
till socialförsäkringskommitténs ovannämnda förslag i ämnet. Motionerna blevo
avslagna av riksdagen.
arbetslöshets Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdepartesakkunniga.
mentet åt fem personer att i egenskap av sakkunniga inom departementet biträda
med verkställande av utredning och avgivande av förslag beträffande motverkande
av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. Den 24 juli
1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag i ämnet.
arbetslöshets- ^6n ^ °kt°ber 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt
sakkunniga. Kungl. Majrts bemyndigande, två personer att såsom sakkunniga inom departementet
biträda med fortsatt utredning av frågan örn arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar. Denna utredning
inriktades i främsta rummet på att söka lösa den föreliggande frågan
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
genom tillämpning av båda här ovan omförmälda system, arbetslöshetsförsäkring
och anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa.
Den 11 december 1925 tillkallades inom socialdepartementet femton sakkunniga,
representerande olika verksamhetsfält och åskådningar, för att biträda nämnd.
med granskning av de av sistnämnda sakkunniga utarbetade utkasten. Den
30 januari 1926 avgåvo de sakkunniga utlåtande i ärendet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 13 april 1926 åtta 1926^ års^
personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med verkstäl- ga^kunniga.
lande av fortsatt utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring
och övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar.
Den 25 april 1928 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag angående
arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten. I enlighet med sitt
uppdrag hava de sakkunniga utarbetat förslag till saväl frivillig som obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. I detta arbete hava samtliga ledamöter deltagit,
oberoende av sin principiella uppfattning rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkringens
lämplighet eller olämplighet. I fråga örn de sakkunnigas principståndpunkter
framgår av betänkandet följande. Av de sakkunnigas åtta ledamöter
hava tre för sin del tillstyrkt införandet av arbetslöshetsförsäkring i
vårt land. En av de sakkunniga har ej ställt sig avvisande gentemot tanken på
en arbetslöshetsförsäkring men ansett, att densamma bör realiseras endast under
den bestämda förutsättning, att reservarbeten inkopplas i försäkringssystemet.
De återstående fyra sakkunniga hava avstyrkt införande av en arbetslöshetsförsäkring
i vårt land. Dessa sakkunniga hava varit eniga örn att det allmännas
ingripande på arbetslöshetens område måste regleras enligt behovsprincipen och
att de arbetslösa alltså måste behandlas enligt i grund och botten samma regler
som samhällets övriga hjälpbehövande medlemmar. Under förutsättning att en
arbetslöshetsförsäkring genom det allmännas medverkan överhuvud kommer till
stånd hava de sakkunniga ansett, att valet bör stå mellan en obligatorisk allmän
riksförsäkring, gemensam för alla av försäkringen berörda arbetare, å ena
sidan, och en statsunderstödd frivillig försäkring, å andra sidan. Vid valet
mellan de båda förslagen hava de sakkunniga varit eniga örn att tillerkänna
det obligatoriska systemet ett principiellt företräde framför det frivilliga. En
ledamot har dock -—- närmast med hänsyn till de omfattande organisatoriska
åtgärder, som en obligatorisk försäkring skulle medföra - ■ ansett, att början
bör göras med en frivillig försäkring. Dessutom har den omständigheten, att
upptagandet av lant- och skogsarbetarna i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
skulle bereda betydande svårigheter, föranlett en ledamot att, oaktat han
ger principiellt företräde åt det obligatoriska systemet, för närvarande förorda
det frivilliga systemet, för den händelse en försäkring nu skulle komma till
stånd.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
1927 års I en den 29 januari 1927 till chefen för socialdepartementet avlåten skrivelse
utredning, framhöllo 1926 års arbetslöshetssakkunniga, att det under arbetets gång visat
sig önskvärt, att, utöver den utredning som innefattades i de sakkunnigas uppdrag,
särskild undersökning åvägabragtes rörande arbetslöshetens karaktär och
orsaker samt medlen för dess bekämpande. De sakkunniga hava i nämnda hänseende
anfört huvudsakligen följande:
Redan från början av de sakkunnigas arbete hade det stått klart, att åtgärderna
för arbetslöshetsfrågans område vore att hänföra till två skilda, men nära
sammanhängande grupper, nämligen dels åtgärder till lindring av de ekonomiska
följderna av rådande arbetslöshet och dels åtgärder till förebyggande och
minskning av själva arbetslösheten. De sakkunnigas uppdrag avsåge åtgärder,
hörande till den första av dessa grupper. Emellertid hade de sakkunniga under
arbetets gång haft anledning att vid flera tillfällen även diskutera frågor tillhörande
den andra gruppen. Det hade därvid framstått såsom i hög grad önskvärt,
att även dessa frågor gjordes till föremål för en närmare undersökning.
En dylik uppgift syntes emellertid enligt de sakkunnigas mening icke med
fördel kunna överlämnas till dem. Utredningen av arbetslöshetsförsäkringen,
vilken innebure de sakkunnigas centrala arbetsuppgift, ställde nämligen krav
på arbetet, vilka i stort sett vore av annan art än de, som föranleddes av en mera
ingående prövning av själva arbetslöshetsfrågan. Örn en utredning av här avsedd
art skulle komma till stånd, syntes den alltså böra ske genom särskilt
förordnade personer, varvid samarbete mellan de båda sakkunnigdelegationerna
borde äga rum i den mån så kunde anses erforderligt.
De sakkunniga framhöllo vidare, att vid en blivande undersökning av angivet
slag uppmärksamheten i främsta rummet borde riktas på den starka stegring,
som arbetslösheten i Sverige på senare och senaste tid efter allt att döma
syntes hava undergått. Den åtminstone skenbart starka ökning, som arbetslösheten
undergått i jämförelse med tiden före världskriget och som i varje fall
icke gjorde intryck av att för närvarande befinna sig på återgång, trots en
eljest ganska påtaglig tendens till konjunkturförbättring, syntes göra det mest
önskvärt, att det nuvarande läget bleve vad som närmast gjordes till föremål
för undersökning och att detta arbete bedreves med sådan skyndsamhet, att
resultat förelåge före 1927 års slut. Detta hindrade emellertid icke, att undersökningen
kunde behöva fullföljas ytterligare till att omfatta arbetslöshetsproblemet
som helhet.
Beträffande sådana viktigare frågor, vari den första delen av den ifrågasatta
utredningen enligt de sakkunnigas mening borde söka bringa klarhet, hänvisades
i skrivelsen till en vid densamma fogad promemoria, vilken utarbetats av
en utav de sakkunniga utsedd subkommitté. Utskottet vill här giva några korta
antydningar örn innehållet även i nämnda promemoria.
I densamma äro de arbetslöshetsfrågan berörande spörsmål, beträffande vilka
undersökning ifrågasatts, upptagna under tre huvudpunkter, nämligen 1) den
nuvarande arbetslöshetens karaktär och omfattning, 2) den nuvarande arbetslöshetens
orsaker samt 3) åtgärder mot arbetslösheten.
Under den första huvudpunkten bero res särskilt frågan örn ungdomsarbetslösheten
bland kroppsarbetarna, och bland de frågor, som borde prövas på detta
område, framhålles främst: a) de arbetslösas utbildning och praktik, b) deras
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
9
ställning i organi sationsliänseende ävensom c) verkningarna av kollektivavtalens
lärlingsregulativ och organisationernas övriga bestämmelser örn anställning
av lärlingar. Vidare angivas vissa övriga utredningsuppgifter inom området
för arbetslöshetens karaktär och omfattning.
Beträffande den andra huvudpunkten, frågan örn arbetslöshetens orsaker,
hava i promemorian såsom föremål för en blivande prövning angivits vissa
möjligheter, utifrån vilka man skulle kunna sluta till orsaker av betydelse.
Bland sådana möjligheter hava anförts t. ex. penning-förbättring och konjunkturförsämring,
säsongväxlingar, svårigheter eller förändringar på särskilda orter,
för särskilda näringar eller inom särskilda yrkesfack ävensom faktorer av
betydelse för arbetslösheten som helhet utan begränsningar av nyss angiven
art. Vidare hava såsom föremål för prövning angivits vissa faktorer, som kunde
hava betydelse för det nuvarande lägets varaktighet.
Under den tredje huvudpunkten hava såsom tänkbara åtgärder mot arbetslösheten,
vilka borde göras till föremål för undersökning, angivits dels ökad
kapitalbildning i samhället, dels vissa åtgärder för ökad möjlighet att över
huvud taget bereda arbetskraften sysselsättning, d. v. s. genom produktionens
inriktande på varor eller metoder, som kräva proportionsvis mycken arbetskraft,
dels åtgärder i syfte att ernå ökad jämnhet i arbetskraftens sysselsättning,
dels åtgärder för inverkan på lönepolitiken, dels ock slutligen åtgärder
mot konjunkturväxlingar, i den mån dessa kunde visa sig vara av betydelse för
det nuvarande lägets karaktär.
Med anledning av berörda skrivelse tillsattes den 11 mars 1927 en särskild
kommitté för utredningen av nämnda i de sakkunnigas skrivelse berörda spörsmål.
Biktlinjerna för kommitténs arbete framgå av dåvarande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet vid det tillfälle, då bemyndigande om
kommitténs tillsättande gavs. Efter redogörelse för innehållet i de sakkunnigas
ovan återgivna skrivelse anförde departementschefen i berörda hänseende
följande:
De uppslag, som innefattas i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förevarande
skrivelse, synas mig vara. i hög grad beaktansvärda. Såsom framgår av den
föregående redogörelsen, avser det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget
närmast frågan örn åtgärder för lindrande av de ekonomiska verkningarna
av rådande arbetslöshet. Uppenbarligen måste det emellertid betraktas
såsom synnerligen önskvärt, att nödigt material må kunna erhållas även för
ett någorlunda tillförlitligt bedömande av den längre syftande frågan örn åtgärder
till minskning och förebyggande av arbetslöshet. Jag delar sålunda, de
sakkunnigas uppfattning örn behovet av en mera djupgående undersökning,
inriktad på spörsmålen örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt örn
medel för dess bekämpande. Ett särskilt skäl att nu igångsätta en dylik undersökning
synes mig ligga i den omständigheten, att arbetslösheten — trots den
förbättring i det allmänna ekonomiska läget, som på senaste tiden kunnat
skönjas — att döma av officiellt tillgängliga siffror för närvarande synes vara
stadd i ökning.
Såsom ett av de viktigaste bland de spörsmål, vilka böra bliva föremål för
den utredning av antydd art, som jag alltså vill ifrågasätta, torde här böra
framhållas frågan om ungdomsarbetslösheten. Denna företeelse, vilken under
de senaste åren synes hava visat tendens till ökad utbredning, torde nämligen
så till vida vara av särskilt betänklig art, som densamma — frånsett de olä
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
genheter, vilka i allmänhet vidlåda arbetslöshet — innebär en stor fara för
nya generationers arbetsskicklighet och samhällsduglighet. Det är därför av
stor betydelse, att samtliga de faktorer av olika slag, som kunna inverka på
denna företeelse, bliva belysta.
Vad i övrigt beträffar omfattningen av ifrågavarande utredning, synes mig
den plan, som innehålles i arbetslöshetssakkunnigas förenämnda skrivelse med
därvid fogad promemoria, i stort sett vara ägnad att kunna läggas till grund
för undersökningen. Vissa begränsningar lära dock härvid kunna göras i syfte
att minska undersökningens omfattning samt påskynda dess fullbordande. Sålunda
torde det under utredningens gång komma att visa sig obehövligt att till
mera ingående prövning upptaga alla i promemorian berörda punkter, emedan
vissa däri angivna möjligheter sannolikt redan på ett tidigt stadium torde kunna
utmönstras. Vidare bör undersökningen såväl med avseende på arbetslöshetens
orsaker som i fråga örn medel för dess bekämpande i görligaste mån inskränkas
till frågor, som hava ett mera direkt samband med arbetslöshetsförhållandena,
medan frågor, som endast indirekt beröra arbetslöshetsproblemet, såvitt
möjligt lämnas åsido.
På flertalet av de huvudpunkter, som beröras i arbetslöshetssakkunnigas skrivelse
med den därvid fogade promemorian och vilka, enligt vad jag nyss anfört,
böra medtagas i utredningen, torde för vinnande av det angivna syftet krävas
undersökningar, avseende såväl arbetslöshetens nuvarande läge som arbetslöshetsproblemet
i hela dess vidd och med tanke på en längre framtid. Av skäl,
som arbetslöshetssakkunniga anfört, torde det dock få anses lämpligt, att undersökningen
till en början inriktas endast på det nuvarande läget och i denna
del snarast möjligt bringas till avslutning. Det torde böra förutsättas, att utredningen
i dess nu avsedda första del slutföres inom loppet av innevarande år.
På sätt arbetslöshetssakkunniga framhållit, torde det vara lämpligt och nödvändigt
att för ifrågavarande undersökning anlita särskilda utredningsmän.
Med hänsyn till uppgiftens natur synes det lämpligt, att arbetet kan bedrivas
med en viss självständighet. Sålunda lärer det böra ankomma på utredningsmännen
att föranstalta om vissa specialundersökningar, infordra uppgifter från
och eljest stå i förbindelse med verk och myndigheter o. s. v. Utredningen synes
mig därför böra överlämnas åt en av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté. Det
bör ej förbises, att det uppdrag, som sålunda skulle meddelas den ifrågasatta
kommittén, i åtskilliga avseenden måste komma att nära beröra även frågor,
som ingå i 1926 års arbetslöshetssakkunnigas uppdrag. Samarbete mellan de
båda utredningarna bör på grund härav äga rum, på det att resultaten av den
nya utredningen må kunna, i den mån det är behövligt eller önskvärt, omedelbart
tillgodogöras arbetet inom 1926 års arbetslöshetssakkunniga. Det är nämligen
av vikt, att sistnämnda sakkunnigas arbete ej obehörigt fördröjes genom
kommitténs arbete. Beträffande formerna för det antydda samarbetet torde det
få överlåtas åt de båda beredningarna att överenskomma om lämpligaste förfaringssättet.
Det bör vidare beaktas, att vissa av de frågor, som komma att beröras av den
nya utredningen, i annat sammanhang torde i större eller mindre omfattning
hava varit föremål för undersökning, varvid visst material för frågornas bedömande
torde hava hopbragts. Sålunda lär socialiseringsnämnden hava haft
anledning att under sitt arbete syssla med spörsmål, som i något avseende sammanhänga
med de nu föreliggande frågorna. Framför allt har emellertid socialstyrelsen
i sin ämbetsutövning i stor utsträckning haft att från olika synpunkter
skärskåda åtskilliga av de problem, det här gäller, särskilt arbetsförmed
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
11
lingen samt emigrations- och immigrationsfrågorna. Det bör naturligen ankomma
på kommittén att genom samarbete med nu nämnda och möjligen andra
verk eller sakkunnignämnder söka tillgodogöra sig den erfarenhet och det material,
som må förefinnas på området.
Det torde måhända visa sig erforderligt att för kommittén bereda möjlighet
till samråd med personer, vilka till följd av sin verksamhet hava särskild erfarenhet
på områden, vilka komma att beröras av utredningen. Frågan härom
torde emellertid böra upptagas först längre fram, sedan kommittén erhållit
tillfälle att preliminärt planlägga arbetet och undersöka den lämpliga avgränsningen
av detsamma.
Av den till innevarande års riksdag avgivna berättelsen örn vad i rikets styrelse
sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit har utskottet
inhämtat följande. Ett inom arbetslöshetsutredningen utarbetat utkast till betänkande
i den del av utredningens uppdrag, som avsåge arbetslöshetens omfattning,
karaktär och orsaker, hade under 1930 varit föremål för omredigering
och komplettering. Det mesta av denna del av betänkandet hade uppsatts i
korrektur, och densamma beräknades föreligga tryckfärdig i februari 1931.
I fråga örn den senare delen av utredningens uppdrag, nämligen medel för arbetslöshetens
bekämpande, hade utredningar utförts, så att uppdraget beräknades
vara avslutat på hösten 1931.
Vid 1928 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Spångberg Riksdagen
1QOO
m. fl. en motion, nr 129, däri hemställdes, att riksdagen måtte i princip uttala
sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i
skrivelse till regeringen hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast
vid 1929 års riksdag.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
hemställde i utlåtande nr 1 örn avslag å motionen och anfördes till stöd härför
följande:
Frågan örn införande i vårt land av arbetslöshetsförsäkring är sedan flera år
tillbaka föremål för utredning. Sedan socialförsäkringskommittén den 30 december
1922 avgav sitt betänkande med förslag angående offentlig arbetsförmedling
och statsbidrag till arbetslöshetskassor, har frågan underkastats ett
flertal överarbetningar och förnyade utredningar. Senast har jämlikt bemyndigande
av Kungl. Maj:t den 9 april 1926 dåvarande statsrådet och chefen för
socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för verkställande av fortsatt
utredning och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring och
övriga åtgärder till bekämpande av arbetslöshetens verkningar (1926 års arbetslöshetssakkunniga).
Dessa sakkunniga förväntas kunna slutföra sitt uppdrag
under instundande mars månad.
Med hänsyn till sålunda pågående utredning, vars resultat torde komma att
framläggas inom den allra närmaste framtiden, har utskottet ansett, att något
särskilt uttalande i frågan från riksdagens sida ej kan för närvarande anses
vara påkallat.
Utskottets hemställan godkändes av kammaren.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
Riksdagen Vid 1929 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet, nämligen nr 108 i första
1929 .
kammaren av herr Möller, nr 54 i andra kammaren av herr Spångberg m. fl.
och nr 201 i sistnämnda kammare av herr Hansson i Stockholm.
I motionerna I: 108 och II: 201, vilka voro likalydande, hemställdes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Haj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnandet av en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.
I motionen II: 54 hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i princip uttala
sig för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse
till regeringen hemställa örn lagförslag enligt dessa grunder senast vid
1930 års riksdag.
De i sistnämnda motion angivna grunderna för arbetslöshetsförsäkring voro
däri sammanfattade på följande sätt:
1. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara obligatorisk och omfatta alla arbetsföra
män och kvinnor i ålder 16—67 år.
2. Med avseende på levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i
fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar billigaste och ortsgrupp V orter
med de dyraste levnadskostnaderna.
3. Arbetslöshetsunderstöd utgår så länge arbetslösheten varar enligt följande
minimibelopp för veckans sex dagar, måndag—lördag, oavsett örn helgdag
inträffar.
Ortsgrupp I: 2 kronor 35 öre; ortsgrupp II: 2 kronor 70 öre; ortsgrupp III:
3 kronor 5 öre; ortsgrupp IV: 3 kronor 40 öre samt ortsgrupp V: 3 kronor
75 öre.
Arbetslös, som har försörjningsplikt mot familjemedlemmar, erhåller familjetillägg,
vilket utgår lika för hustru (som hustru räknas även sammanboende av
mannen försörjd kvinna) och varje barn under 16 år. Familjetilläggen utgå per
dag enligt följande belopp:
Ortsgrupp I: 50 öre, ortsgrupp II: 60 öre, ortsgrupp III: 70 öre, ortsgrupp
IY: 80 öre samt ortsgrupp V: 90 öre.
4. Staten och arbetsköparna erlägga vardera hälften av de avgifter, som äro
nödvändiga för genomförande av denna försäkring.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 9, anförde andra lagutskottet
följande:
Spörsmålet örn lindrande av de ekonomiska följderna av rådande arbetslöshet
är otvivelaktigt ett av vår tids största och svåraste problem. Det är därför förklarligt,
att arbetet med frågans utredning tagit lång tid i anspråk.
Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen hava de sakkunniga,
som senast tillkallats för utredning av frågan angående arbetslöshetsförsäkring
m. m., avgivit sitt betänkande den 25 april nästlidna år. Häri hava de sakkunniga,
oberoende av sin principiella ståndpunkt till frågan, framlagt alternativa
förslag till såväl obligatorisk som frivillig arbetslöshetsförsäkring. Betänkandet
har utremitterats till myndigheterna den 29 maj 1928 med föreläggande att
till den 1 oktober samma år inkomma med yttrande. Vissa myndigheter, såsom
t. ex. kommerskollegium och socialstyrelsen, hava emellertid ännu icke avgivit
yttrande i det vidlyftiga ärendet. Uppmärksammas bör jämväl i detta sammanhang,
att den mera djupgående utredning, som av Kungl. Majit igångsatts an
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
13
gående frågorna om arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess
bekämpande, ännu icke slutförts.
Redan med hänsyn till det läge, vari ärendet befinner sig, anser utskottet icke
lämpligt att taga ståndpunkt till motionärernas förslag örn införande av den
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringsformen. Då utskottet icke kan förorda viss
lösning av frågan, anser utskottet anledning ej föreligga att, såsom inom utskottet
ifrågasatts, utan angivande av sättet för frågans lösning föreslå riksdagen
att hos Kungl. Majit hemställa örn förslag i ämnet till nästa års riksdag.
Utskottet hyser nämligen den uppfattningen, att Kungl. Maj :t med den skyndsamhet,
som förhållandena medgiva, kommer att utan särskild framställning
från riksdagen framlägga förslag till lösning av den betydelsefulla frågan.
Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation anfördes av sex av utskottets ledamöter med yrkande, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte till 1930 års riksdag framlägga förslag till ordnande av en arbetslöshetsförsäkring.
>
Utskottets hemställan bifölls av riksdagens kamrar.
På förslag av chefen för socialdepartementet uppdrog Kungl. Maj it genom Uppdrag år
beslut den 29 november 1929 åt socialstyrelsen att i vissa i statsrådsprotokollet
för nämnda dag angivna hänseenden verkställa kompletterande utredning till verkställa
arbetslöshetssakkunnigas betänkande. Vid ärendets föredragnig i statsrådet an- ra^ide^utred
förde
departementschefen följande: ning till ar
betslöshets
Vid
föredragning av proposition till innevarande års riksdag angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten samt i debatten i riksdagen rörande denna
proposition ävensom i andra sammanhang har jag haft tillfälle att framlägga
vissa synpunkter beträffande arbetslöshetsfrågan, däribland även, i viss mån,
rörande arbetslöshetsförsäkringen. Vad jag därom anfört kan i korthet sammanfattas
sålunda:
De inkomna yttrandena över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betänkande
hava i alldeles övervägande grad gått i helt avstyrkande riktning. Mot den föreslagna
försäkringen har framför allt anförts, att den skulle motverka lönernas
anpassning efter arbetsmarknaden och därmed bidraga till ökad arbetslöshet,
d. v. s. motverka sitt eget syfte, vidare att den skulle sätta in där den minst
behövdes och öka den redan betänkliga disproportionen mellan industriens och
jordbrukets löner, men icke lösa säsongarbetslöshetens problem. Svårigheten att
bedöma, när arbetslöshet är oförvållad, har också betonats, varmed sammanhänger
dess ofta påtalade samband med lönepolitiken.
Vid 1929 års riksdag väcktes i särskilda motioner förslag om att försäkringen
måtte utvidgas att omfatta vissa betydande arbetargrupper, bland annat
lant- och skogsarbetare, som uteslutits i sakkunnigförslaget.
Vad sålunda förekommit fann jag oförtydbart visa, att frågan krävde ett fortsatt
ingående övervägande ur skilda synpunkter. Därvid borde prövas olika vägar
för avhjälpande såvitt möjligt av de med oförvållad arbetslöshet sammanhängande
missförhållandena, vilken prövning borde ske med beaktande av den
.särskilda erfarenhet, som vunnits i vårt land. Redan nu syntes det emellertid
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
kunna anses ådagalagt, att enbart en arbetslöshetsförsäkring enligt av de sakkunniga
föreslagna grunder endast i begränsad omfattning skulle bringa hjälp
vid en arbetslöshet av den art och omfattning, som man under de senaste åren
haft att kämpa med.
De betänkligheter, som från olika håll kommit till uttryck inför arbetslöshetsförsäkringens
problem, hava ytterligare skärpts genom den senaste tidens
erfarenheter från utlandet. Sålunda har i Tyskland det endast för ett par år
sedan införda försäkringssystemet nyligen underkastats en genomgående granskning
och därvid befunnits vara behäftat med brister i olika hänseenden. Ändringar
hava vidtagits på grundval av ett kompromissförslag, avsett att tillfälligt
bota de största av dessa brister och täcka åtminstone större delen av det underskott,
som uppkommit i försäkringen. I England har en regeringskommitté,
som tillsatts för en allsidig undersökning av ifrågavarande problem, visserligen
kommit till den slutsatsen, att arbetslöshetsförsäkringen syntes hava varit till
övervägande nytta, men tillika pekat på åtskilliga punkter, där densamma kunde
medföra betydande olägenheter. Även i andra länder, såsom Amerikas förenta
stater, Frankrike och Australien, hava under den senaste tiden undersökningar
verkställts i förevarande ämne eller nya uppslag framkommit till frågans
lösande.
En omständighet, som jämväl är av betydelse i detta sammanhang, är att situationen
på vår arbetsmarknad avsevärt förbättrats under loppet av detta år.
Antalet hjälpsökande hos arbetslöshetskommissionen har betydligt minskats i
jämförelse med de föregående åren. Socialstyrelsens siffror såväl för fackföreningarnas
arbetslöshet som för antalet arbetssökande i förhållande till antalet
lediga platser vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna visa också en tydlig
nedgång. Beträffande de industriella yrkena synes den övertaliga arbetskraften
numera huvudsakligen vara att söka bland grov- och diversearbetare o.
d., under det att tillgången på yrkesutbildad personal är mera knapp och inom
vissa branscher t. o. m. understiger efterfrågan.
Under sålunda anförda förhållanden har man tydligen all anledning att, innan
arbetslöshetsförsäkringsfrågan upptages till avgörande, avvakta resultatet
av den sedan några år pågående grundliga utredningen rörande arbetslöshetens
orsaker och medlen för dess bekämpande. Det material, som skall framläggas av
de för ändamålet tillkallade sakkunniga, kommer, enligt vad jag inhämtat, utan
tvivel att i manga hänseenden giva en betydelsefull belysning av förevarande
problem. Med hänsyn till vad som nyss anförts rörande situationen på arbetsmarknaden
torde ärendet icke heller kunna sägas vara av den brådskande beskaffenhet,
att ej, rent sakligt sett, nämnda utredningsresultat skulle utan olägenhet
kunna avvaktas.
Vilken ståndpunkt man än må intaga till denna fråga, torde det vara välbetänkt
att utnyttja den tid, som kommer att förflyta, innan frågan upptages
till slutlig prövning, för att söka fullständiga den utredning, som redan föreligger
eller som kan väntas framgå av arbetslöshetsutredningen. I flera avseenden
bör nämligen närmare undersökning enligt min mening äga rum. I första hand
gäller detta vad ovan berörts i fråga örn den senaste tidens erfarenheter angående
arbetslöshetsförsäkringen i utlandet. Den av 1926 års sakkunniga i deras
betänkande lämnade redogörelsen för utländska förhållanden torde alltså böra
kompletteras. Möjligen kan det därvid befinnas lämpligt att, såsom skedde i
samband med nämnda sakkunnigas arbete, åt någon eller några personer uppdraga
att i närliggande länder inhämta upplysningar och omdömen i frågan.
I 1926 ars sakkunnigas förslag hava, såsom redan antytts, från försäkringssystemet
uteslutits betydande grupper av arbetare, nämligen främst arbetare i
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
15
jordbruk och skogsbruk. Anledningen härtill har huvudsakligen varit de särskilda
svårigheter av teknisk och ekonomisk art, som mött för dessa arbetargruppers
inordnande inom försäkringen. I de nyss åsyftade motionerna vid
årets riksdag förordades emellertid, att vissa utelämnade arbetargrupper måtte
innefattas i försäkringen. Enligt motionärernas mening borde det sålunda icke
möta några tekniska svårigheter att i försäkringen inbegripa butiks- och kontorbiträden
samt deras vederlikar. Icke heller syntes lantarbetarnas upptagande i
försäkringen stöta på allvarligare tekniska svårigheter. Vad däremot anginge
skogs- och flottningsarbetarna, ansågs det sannolikt, att vid försäkringens utsträckande
till dem särskilda bestämmelser behövde meddelas, detta framför
allt för att från försäkringen utesluta dem, som på grund av ställning såsom
självständiga jordbrukare eller liknande anledning icke vore utsatta för verklig
arbetslöshetsrisk.
Dessa förslag synas, oavsett den uppfattning man hyser örn deras lämplighet
och genomförbarhet, göra önskvärt att, i den mån det låter sig göra, förutsättningslöst
undersöka verkningarna därav i tekniskt, organisatoriskt och ekonomiskt
hänseende. En del erfarenheter, bland annat från den tyska arbetslöshetsförsäkringen
för vissa motsvarande grupper av arbetare, till synes delvis säsongarbetare,
torde därvid kunna vara av intresse.
En fråga, som även bör beaktas vid den sålunda förordade kompletterande
utredningen, är sambandet mellan arbetslöshetsförsäkringen och övrig social
försäkrings- och hjälpverksamhet. Särskilda sakkunniga äro ju numera sysselsatta
med utredning rörande de organisatoriska problemen inom denna verksamhet.
Det är tydligen önskvärt, att vid den kompletterande utredningen i arbetslöshetsfrågan
samråd äger rum med berörda sakkunniga för inhämtande
av deras synpunkter på hur det allmännas åtgärder till arbetslöshetens bekämpande
skola anpassas till socialverksamheten i övrigt, och detta såväl i lokalt
hänseende som beträffande den centrala administrationen.
En i och för sig tänkbar utväg till arbetslöshetsförsäkringsfrågans ordnande
•— vilken hittills knappast synes hava grundligare undersökts — är självfallet
att söka åvägabringa en utbyggnad av de av arbetarna själva i samband med
fackorganisationerna anordnade arbetslöshetskassorna, systematiskt kompletterad
med samhälleliga anordningar av mera permanent karaktär än de nuvarande.
Genom en sådan anordning torde en del med tidigare förslag förenade allvarliga
olägenheter kunna åtminstone i viss mån begränsas.
Arbetslöshetskassor förekomma ju redan nu i stor utsträckning och torde för
närvarande omfatta omkring 250,000 försäkrade. Det har visat sig, att —• visserligen
delvis på grund av måhända alltför svaga prestationer — försäkringskostnaderna
inom kassorna kunnat hållas låga. Det synes vara värt att undersöka,
huruvida och i vad mån arbetslöshetskassorna skulle kunna utvecklas till en
mera omfattande och effektiv verksamhet, så att de kunde sörja för erforderligt
understöd vid arbetslöshet inom gränsen för vad man skäligen skulle kunna
kalla normal sådan, d. v. s. arbetslöshet som ej sammanhänger med större kriser
inom det ekonomiska livet eller inom vederbörande näringsgren, utan som
väsentligen härrör från mera regelbundet återkommande arbetslöshetsrisker.
Vad däremot angår massarbetslöshet av mera krisartad karaktär, synes samhället
ej böra eller kunna undandraga sig uppgiften att i mån av behov träda
hjälpande emellan. Det allmännas hjälpverksamhet synes därvid i första hand
böra avse tillhandahållande av arbete vid reservarbeten och administreras genom
offentliga organ. Särskilt beträffande organisationen av en dylik samhällets arbetslöshetshjälp
erfordras uppenbarligen samråd med de sakkunniga för socialverksamhetens
allmänna organisation.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Riksdagen
1930.
Utskottet.
Vid närmare prövning av senast antydda riktlinjer uppställa sig säkerligen
många spörsmål, som behöva närmare undersökas och övervägas ur ekonomiska
och andra synpunkter, därvid tydligen också måste uppmärksammas verkningarna
för arbetsgivarna samt för arbetargrupper, som äro oorganiserade eller som
tillhöra fackföreningar utan arbetslöshetskassa.
Även i de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena hava framkommit
uppslag, som synas vara förtjänta av närmare undersökning och överväganden.
Vad särskilt angår ungdomsarbetslöshetens problem, pågår redan utredning därutinnan
inom arbetslöshetskommissionen, närmast i anledning av vissa av kommerskollegium
gjorda uttalanden.
En kompletterande utredning i de hänseenden, som jag här berört, torde lämpligen
kunna uppdragas åt socialstyrelsen. För den händelse socialstyrelsen för
utredningens fullgörande utan dröjsmål skulle hava behov av särskilt biträde,
torde jag efter anmälan från styrelsen få för Kungl. Maj:t framlägga frågan
härom.
Denna utredning beräknas bliva färdig under förra hälften av innevarande år.
Jämväl vid fjolårets riksdag förelåg frågan örn arbetslöshetsförsäkring till
behandling. I en inom andra kammaren väckt motion, nr 119, hemställde nämligen
herr Spångberg m. fl., att riksdagen måtte besluta att i princip uttala sig
för en arbetslöshetsförsäkring enligt i motionen angivna grunder samt i skrivelse
till regeringen hemställa örn framläggande av lagförslag enligt dessa grunder
senast vid 1931 års riksdag.
De i denna motion angivna grunderna för arbetslöshetsförsäkring voro överensstämmande
med de riktlinjer, som i motionen II: 54 vid 1929 års riksdag
föreslagits för sådan försäkring.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 12, anförde andra lagutskottet:
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har utredningsarbetet ännu
icke slutförts vare sig beträffande frågan örn arbetslöshetsförsäkring eller rörande
frågorna örn arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess
bekämpande. Vid sådant förhållande synes det utskottet icke lämpligt att nu
taga ståndpunkt till spörsmålets lösning i den av motionärerna förordade riktningen.
Under uttalande av förhoppning att förslag i detta betydelsefulla ärende måtte
inom den allra närmaste framtiden av Kungl. Maj :t kunna framläggas för riksdagen,
får utskottet hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservationer anfördes beträffande motiveringen dels av herr Linder m. fl.,
dels av herr Magnusson i Skövde.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, torde det pågående
utredningsarbetet rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkring ävensom beträffande
arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker bliva slutfört under
innevarande år. Då sålunda resultatet av utredningsarbetet snart är att förvänta,
får utskottet hemställa,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
17
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
HJALMAR von SYDOW.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström, von Geijer,
Hagman, Nordborg*, Norman och Löfvander;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde, Hage,
Andersson i Rasjön*, Johanson i Hallagården, Aronson, Sandström i Nyland och
Hansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage
och Hansson i Trollhättan, vilka anfört följande:
Av den historik, som intagits i utskottets utlåtande, framgår, att frågan örn
införande av arbetslöshetsförsäkring i vårt land framfördes i form av motion
i riksdagen första gången redan 1908, samt att frågan varit föremål för utredning
under olika former ända sedan 1915. Man torde därför enligt vår
mening utan överdrift kunna göra gällande, att ingenting står att vinna genom
ytterligare utredningar. Förslag föreligga färdiga sedan 1928 såväl beträffande
frivillig arbetslöshetsförsäkring med bidrag från det allmänna
(Gentsystemet) som i fråga örn obligatorisk försäkring (tvångsförsäkring),
avsedd att i huvudsak bekostas av arbetsgivare och arbetare.
Vid ett närmare studium av denna frågas behandling under de senaste
åren får man ett starkt intryck av bristande vilja från statsmakternas sida att
skrida till positiva åtgärder beträffande arbetslöshetsförsäkringsfrågan, som
för närvarande måste betecknas som vårt lands viktigaste socialpolitiska fråga.
De förhoppningar, som de borgerliga partierna i vårt land synas hava hyst,
att landets arbetsmarknad under tiden som utredningarna pågingo skulle förbättras
i sådan omfattning, att behov av en arbetslöshetsförsäkring icke längre
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 28 höft. (Nr 32—33.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
skulle föreligga, liava ingalunda gått i uppfyllelse. Tvärtom måste vi konstatera,
att arbetslöshet under varje år efter 1920 i större eller mindre omfattning
varit för handen, och för närvarande befinna vi oss mitt uppe i en ny
depressionsperiod, som ännu icke synes hava natt botten. Arbetslöshetssiffrorna
hava sedan hösten 1930 oupphörligt stegrats, och man får gå tillbaka
till år 1923, den stora fredskrisens sista år, för att finna någon motsvarighet.
1 de flesta av Europas länder och även i några länder utanför vår världsdel
har arbetslöshetsförsäkring under olika former införts under de senaste tjugo
åren. I våra grannländer, Norge och Danmark, gingo statsmakterna in för frivillig
försäkring så tidigt som resp. 1906 och 1907. Enligt senaste statistiska
uppgifter äro för närvarande ej mindre än 45 millioner lönearbetare arbetslöshetsförsäkrade
i olika länder.
Men i vårt land avvisas fortfarande alla förslag med hänvisning till alltjämt
pågående utredningar.
Härtill kommer, att den motivering, som av utskottet i år framföres för
avslag på de föreliggande motionerna, är mera negativ än vad fallet varit
vid tidigare tillfällen, då denna fråga behandlats. Då emellertid frågan kräver
en lösning så snart som möjligt, hemställa vi,
att riksdagen, med bifall till motionerna 1:133 och II: 197,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag till
arbetslöshetsförsäkring, med i nämnda motioner angiven omfattning
och karaktär, skall föreläggas 1932 års riksdag.
2) av herrar Österström och Andersson i Rasjön, som ansett att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:
Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, torde det pågående
utredningsarbetet rörande frågan örn arbetslöshetsförsäkring ävensom beträffande
arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker bliva slutfört under
detta år. Innan detta utredningsresultat föreligger lärer det vara omöjligt att
binda sig för den ena eller den andra linjen ifråga örn en eventuell arbetslöshetsförsäkring.
Av detta skäl finner sig utskottet icke kunna förorda bifall
till motionerna. Dessutom hyser utskottet den förvissningen att Kungl. Majit
skall, så snart nödig utredning förebragts och, örn möjligt, till nästa års riksdag
framlägga förslag i denna betydelsefulla fråga.
På grund av dessa skäl får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.