Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1931 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för utomstående
vid arbetskonflikter till skadestånd för skada genom
blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 131 i första
kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr 193 i andra kammaren av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. samt nr 129 i första kammaren av herr Trygger
m. fl. och nr 186 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.

I motionerna 1:131 och 11:193, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville
föranstalta örn utredning rörande lagstiftningsåtgärder för att bereda rätt till
skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt, men likväl
oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder,
som riktas mot honom, samt snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag
i ärendet.

I motionerna 1:129 och II: 186, vilka jämväl äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t
ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående utredningen örn åtgärder
till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter utvidgas
till att avse åtgärder över huvud till värnande av arbets- och näringsfriheten
såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp från de i näringslivet
verksamma organisationernas sida, samt att riksdagen samtidigt
måtte anhålla, att förslag i ärendet förelägges senast nästkommande års riksdag.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av socialstyrelsen. Utskottet har därjämte lämnat
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Svenska handelsarbetareförbundet,
Stockholms kaféidkareförening, Sveriges hotell- och

Bihang till riksdagens protokoll 1981. V sami. 2 avd. 27 haft. (Nr 31.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

restaurangpersonals förbund, Sveriges målaremästareförening, Svenska målareförbundet,
Stockholms transportarbetarefackförening, Svenska livsmedelsarbetareförbundet
och Svenska transportarbetareförbundet tillfälle att yttra sig
över motionerna 1:129 och II: 186. De yttranden, som i anledning härav kommit
utskottet tillhanda, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och
tillåter sig utskottet hänvisa till desammas innehåll.

Riksdagen

1929.

Motioner.

Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande motioner,
nr 12 i första kammaren av herr Frändén m. fl. och nr 21 i andra kammaren
av herr Nygren m. fl., vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, det Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning
rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare,
som drabbades av i motionen berörda övergrepp, måtte särskilt beaktas, samt
därefter för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Till stöd för berörda yrkande anförde motionärerna bland annat:

Under senare år har det blivit alltmera vanligt, att i de på arbetsmarknaden
pågående striderna mellan företagare och i företagen anställda arbetare kampmetoder
tillgripas, vilka icke rikta sig omedelbart mot motståndare i arbetskonflikt
utan jämväl mot utomstående part. Sålunda har det ofta hänt, att
någon i arbetskonflikt invecklad organisation sökt ernå exempelvis köpmäns
och hantverkares medverkan i stridsåtgärderna genom att förmå dem att icke
köpa eller sälja ett bojkottat företags alster eller att icke tillhandahålla varor
till av en eller annan anledning misshagliga personer eller företag.

Mot dylika krav är det varuförmedlarnas skyldighet att i eget, samhällets
och konsumenternas intresse resa ett bestämt motstånd. Handelns centrala
uppgift är nämligen att förmedla varuutbytet mellan producent och konsument.
Skall den uppgiften rätt kunna fyllas, är det nödvändigt, att handelns frihet
hävdas och att köpmännen behandla alla kunder lika. De varor, konsumenterna
önska köpa, är det detaljhandelns plikt att tillhandahålla, och varje
kund har självklar rätt att bliva betjänad. Denna ståndpunkt synes så naturlig
och rättfärdig, att det aldrig borde kunna bli tal örn dess frångående. Ty
vart skulle det leda hän, örn varudistributionen bleve engagerad i allehanda
politiska, sociala och ekonomiska strider?

Landets köpmannakår har också vid upprepade tillfällen genom sina organisationer
hävdat sin principiella neutralitetsståndpunkt på detta område och
med kraft framhållit, att den ståndpunkten bör vara lika orygglig, från vilket
håll försök än månde göras att utnyttja varudistributionen för ovidkommande
angelägenheter.

Då varuförmedlarna intagit dylik neutral ställning, har det emellertid gång
efter annan inträffat, att de själva blivit utsatta för förföljelser genom anordnandet
av försäljningsbojkott av ifrågavarande köpmäns affärer, dels genom
meddelanden till allmänheten, dels genom utsättande av poster, vilka sökt
hindra personer från att göra inköp i affärerna.

Ifrågavarande slag av bojkottsåtgärder torde enligt nu gällande rätt icke i
och för sig vara lagligen förbjudna. Endast örn straffbart svek, våld eller hot
användes för bojkottens genomförande lär dylik åtgärd kunna beivras med
stöd av lag. Särskilt synes böra framhållas, att hot om tillfogande av ekonomisk
skada, vilket i förevarande avseende har den största praktiska betydelsen,
icke är lagstridigt, där det hotas med rättsenliga ehuru skadegörande åtgärder,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

såsom underlåtande att göra affärer med en handelsidkare och försök att förmå
andra att icke göra sådana affärer.

Bestämmelsen i första paragrafen i förordningen av den 18 juni 1864 ang.
utvidgad näringsfrihet att svensk man och kvinna är, med de undantag och
inskränkningar samt under de villkor i övrigt, som i förordningen upptagas,
berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk
eller annan hantering, blir mer eller mindre en föreskrift på papperet där företagar-
eller arbetarorganisationer lia laglig möjlighet att nied effektivt ekonomiskt
tvång bestämma, örn och i vilken utsträckning en affärsrörelse skall få
bedrivas. För att förläna den i nyss anförda lagrum stadgade rätten till fritt
idkande av näring behövligt skydd synes ett ingripande i lagstiftningsväg mot
vissa bojkottsåtgärder vara av nöden. Dessa obehöriga ingrepp i näringsfriheten
stå nämligen i uppenbar strid mot de bärande principerna i 1864 års åberopade
förordning. De äro dessutom synnerligen besvärande för varuförmedlingen,
vars funktion givetvis störes genom försöken att få handelsidkare och
andra näringsutövare att taga parti i allehanda arbetskonflikter, som äro dem
ovidkommande. Det är uppenbart, att det här ej uteslutande eller ens företrädesvis
gäller ett köpmanna- och näringsidkareintresse, utan att det i lika stor
utsträckning är en olägenhet för konsumenterna att icke fritt och efter eget
bedömande få köpa de varor, de önska, eller benytta sig av de inköpskällor, de
själva bestämma. Detta är i hög grad stötande för borgerlig svensk rättsuppfattning
och frihetskänsla, och bör det därför vara en samhällsangelägenhet av
vikt, att dessa ideliga och irriterande störningar av omsättningslivet förebyggas.

Det bör sålunda kunna anses som ett rimligt och berättigat krav, att statsmakterna
ägna denna fråga sin uppmärksamhet och söka tillskapa lagliga garantier
till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt och detta
helst i sådan form, att de organisationer eller enskilda, som igångsätta och genomföra
bojkottsövergrepp mot neutral part, göras ekonomiskt ansvariga för
de skadeverkningar, som därav kunna uppstå.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, begärde yttrande över desamma
av socialstyrelsen. I sitt i ärendet avgivna yttrande anförde socialstyrelsen
i huvudsak.

De primära och väsentliga kampmedlen vid arbetskonflikter, strejker och
lockouter, finnas i regel, till vinnande av åsyftad effektivitet, böra förbindas
nied vissa kompletterande stridsåtgärder. Genom blockad söker sålunda arbetarsidan
hindra arbetsgivaren värva ny arbetskraft, och genom hänvändelse
till sina kolleger söker arbetsgivaren hindra sina dittillsvarande arbetare att
finna nya arbetstillfällen. Redan härmed utvidgas kampen till att beröra
kretsar, som ehuru vanligen icke helt ointresserade i striden, dock icke äro att
hänföra till de stridande parterna. Utöver nu antydda åtgärder, som rätt allmänt
torde betraktas såsom nödvändiga komplement till strejken eller lockouten,
finner man sig ej sällan, särskilt givetvis vid långvariga konflikter, föranlåten
att skärpa striden genom tillgripande av allehanda, själva arbetsinställelsen
mer eller mindre ovidkommande åtgärder. Man försöker sålunda på
olika sätt förhindra eller försvåra fortsättandet av motpartens förvärvsverksamhet
eller att göra densamma förlustbringande. Här åsyftade åtgärder rikta
sig ofta mot motpartens, ibland också hans personals förbindelser med yrkesidkare
inom andra näringsgrenar, t. ex. leverantörer, återförsäljare, transportföretag
och näringsställen. Härigenom indragas i striden uppenbart utomstående
personer, och uppkomma då de fall, som närmast torde åsyftas av motionärerna.
Emellertid stannar det ej alltid vid dylika åtgärder, utan utvidgas

Social styrelsen.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

stundom kampen till att även påkalla den stora allmänhetens, i regel likväl
passiva medverkan. I förhållandenas natur ligger, att det förnämligast är
arbetarparten, som har möjlighet att utnyttja här antydda kampmedel av så
att säga sekundär natur.

Otvivelaktigt torde användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder
mot tredje man vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande av
fred och hänsyn, som bör råda samhällsmedlemmarna emellan. Med den utveckling,
det fackliga organisationsväsendet numera nått, kunna också dylika
kränkningar få en betydande omfattning och skärpa. För den stora allmänheten,
som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindras från att begagna lämpliga
eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring eller
samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla mycket besvärande
och förargelseväckande. Det är sålunda väl begripligt, att man å
många håll anser sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande till
skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister.

Med erkännande av rättmätigheten utav nu berörda krav må likväl beträffande
detsamma framställas vissa reflexioner.

Alla slag av strider på arbetsmarknaden måste överhuvud, taget anses såsom
ett samhällsont — näringslivets komplicerade mekanism bringas genom, dem
mer eller mindre i olag, och samhället tillskyndas skador och förluster. Även
tredje mans intressen få därvid ofta, utan att någon stridsåtgärd riktats mot
honom, sitta hårt emellan, exempelvis genom uteblivna leveranser, minskad
försäljning eller lamslagen trafik. De skadeverkningar, som arbetsinställelserna
direkt och indirekt giva upphov åt, torde oftast vaxa ojämförligt större
än de, som härflyta ur stridsåtgärderna mot tredje man. Detta oaktat har
samhället hittills i stort sett fått finna sig i de olägenheter, arbetsstridema
förorsaka, och åtnöja sig med lagstiftningsåtgärder till förekommande, eller
förkortande av arbetsstridema; endast mer undantagsvis har lagstiftningen
repressiv karaktär. Dessa strider ha ganska allmänt betraktats såsom oundvikliga
faser i kampen för den ekonomiska och sociala utvecklingen, och därtill
har kommit, att man stått rådvill i fråga örn lämpliga medel för deras
stävjande. . .. o

Med hänsyn till nu berörda omständigheter är det förklarligt, att stndsatgärderna
mot tredje man icke blivit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet.
Det synes även icke utan skäl kunna ifrågasättas^ huruvida nämnda stridsåtgärder
lämpligen kunna och böra göras till föremål för särskild lagstiftning,
oberoende av övriga, mer betydelsefulla problem på området. Arbetsinställelserna
medföra, såsom ovan berörts, så stora och svåra olägenheter,^ att de utan
tvivel under den närmare framtiden allt fortfarande komma att påkalla statsmakternas
uppmärksamhet, och vad som göres till deras motverkande kommer
givetvis i regel också att förminska antalet fall av stridsåtgärder mot tredje

man. „

Enligt motionerna skulle den åsyftade utredningen särskilt avse Dagan örn
skadestånd åt näringsidkare, som drabbas av stridsåtgärder mot tredje man.
Skola statsmakterna reagera mot dylika åtgärder genom särskild lagstiftning,
synes denna också knappast kunna ga ut på annat än åläggande, med eller
utan straffansvar, för den, som uppmanat till bojkott, eller dylikt mot. tredje
man, att utgiva skadestånd till denne. Söker man se till, huru en lagstiftning
av antydd innebörd skulle komma att te sig i tillämpningen, torde man emellertid
få anledning till tvekan om dess effektivitet.

Såsom förut påpekats, torde kränkningar av tredje mans rätt till neutralitet
i arbetstvister väsentligen kunna förväntas från arbetarsidan. Av den enskilde
arbetaren lär emellertid något avsevärt skadestånd endast mer sällan kunna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

5

påräknas, varför den kränkte i regel blott skulle kunna vända sig mot vederbörande
fackliga organisation. För närvarande undertecknas också uppmaningar
till bojkott vanligen av sådan organisation — tillhör arbetarparten landsorganisationen,
skall bojkotten förklaras av vederbörande förbundsstyrelse —
men skulle lagstiftning av ifrågavarande innebörd genomföras, lär man kunna
förvänta, att annat tillvägagångssätt väljes. En enkel notis i arbetarpressen,
meddelande att en viss affär säljer till strejkbrytare vid visst företag, skulle
väl antagligen få ungefär samma verkan som en formlig bojkottförklanng.
Att märka är för övrigt, att alla tryckta meddelanden stå under tryckfrihetsförordningens
hägn och sålunda ej kunna giva upphov till ansvar i andra fall,
än där nämnda författning stadgar sådant. Anmärkas må slutligen, att i
mindre samhällen med övervägande arbetarbefolkning — här åsyftade bojkottåtgärder
torde i sådana samhällen lia sin största betydelse torde personliga
meddelanden från man till man sannolikt göra tillfyllest.

Att genom lagstiftning verksamt trygga tredje mans neutralitet i arbetskonflikter
torde sålunda möta avsevärda svårigheter.-----— - ~

Örn man bortser från lagstiftningsåtgärder, synes man möjligen lia skal
ifrågasätta, örn icke förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd inom
de grupper av näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande
övergrepp, skulle vara ägnade att i avsevärd man tillgodose motionernas syfte.
I likhet med industriens arbetsgivare skulle nämnda näringsidkare på sådant
sätt kunna till sitt försvar få till stånd ett slags ömsesidig försäkring, och
blotta tillvaron av en dylik anordning, som ju gjorde bojkott mer eller mindre
verkningslös, skulle antagligen verka i viss mån återhållande på dem, pa vilka
det ankommer att besluta om sådan åtgärd.

Utskottet yttrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 42:

Den kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i konflikter mellan arbetsgivare
och arbetare, som stundom förekommer, anse motionärerna vara av
den allvarliga beskaffenhet, att ett ingripande av statsmakterna i lagstiftningsväg
är av behovet påkallat. Motionärerna ifrågasätta, huruvida icke de organisationer
eller enskilda, som igångsätta och genomföra bojkottövergrepp mot
neutral part, böra genom lagstiftning göras ekonomiskt ansvariga för de skadeverkningar,
som därav kunna uppstå. _ ...

Såsom framgår av socialstyrelsens till utskottet lämnade yttrande i ärendet
har styrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka motionerna. Styrelsen har bland
annat anfört följande:

Utskottet kan i huvudsak giva sin anslutning till de synpunkter, som socialstyrelsen
anfört, och kan följaktligen icke tillstyrka riksdagen att bifalla de
föreliggande motionerna. En lagstiftning av det slag, som payrkats av motionärerna,
skulle säkerligen icke nämnvärt inverka på de förhallanden, varom
här är fråga. Möjligheterna att kringgå densamma äro nämligen uppenbara.
Men det finnes å andra sidan all anledning att befara, att lagstiftningen
skulle komma att utnyttjas på ett otillbörligt sätt i konflikterna på arbetsmarknaden
och sålunda bidraga till en ytterligare skärpning av motsättningarna
mellan arbetsgivare och arbetare. Utan att vara ägnade att skänka ett
effektivt skydd åt tredje mans rätt till neutralitet i dessa konflikter, skulle
verkningarna av en sådan lagstiftning sannolikt försvåra de strävanden, som
för närvarande pågå att på samförståndets väg skapa förutsättningar till förebyggande
av de i tredje mans rätt indirekt men djupt ingripande arbetskonflikter,
örn vilka socialstyrelsen erinrat i sitt ovan återgivna yttrande. _

De i motionerna antydda förhallandena torde för övrigt icke göra sig gäl -

Utskottet.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Reserva tioner.

lande i den omfattning, att de kunna motivera ett ingripande från lagstiftningsmaktens
sida. De ledande arbetsgivar- och arbetarorganisationerna hava
i allmänhet intet intresse av att indraga »tredje man» i de konflikter, som uppsta
dem emellan. Med hänsyn till den allmänna opinionen är det tvärtom angeläget
för dem att sörja för att inga åtgärder vidtagas, som kunna vara ägnade
att kränka deras rätt, vilka kunna göra anspråk på att få hävda neutralitet
i dylika konflikter.

Vad arbetauparten beträffar - - det är mot denna part, som motionärerna
uteslutande rikta sig - har skyldighet ålagts de för organisationernas verksamhet
ansvariga styrelserna att övervaka underavdelningarnas åtgöranden,
baväl landsorganisationens som de till densamma anslutna förbundens stadgar
föreskriva sålunda, att strejk-, blockad- och bojkottåtgärder icke få vidtagas
med mindre vederbörande förbundsledning givit tillstånd därtill. I
betraktande av fackföreningsrörelsens stora omfattning kan det naturligtvis
inträffa, att enstaka underavdelningar eller medlemsgrupper icke taga hänsyn
till dessa föreskrifter, men erkännas måste, att föreskrifterna i stort sett efterlevats.
I den män anledning finnes att antaga, att de av motionärerna åberopade
förhallandena framdeles skola göra sig gällande, skall säkerligen en
fortsatt upplysnings- och uppfostringsverksamhet visa sig vara det verksammaste
medlet att förebygga åtgärder av det slag, varom motionärerna ordat.

Pa grund av vad salunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

_ Reservationer avgåvos dels av herr Westman lii. fl., som hemställde, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
föranstalta örn utredning, huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder kunde
vidtagas för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet
stöde utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogades skada genom
blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktades mot honom.
dels och beträffande motiveringen av herr Almkvist m. fl.

Till stöd för sitt yrkande anförde herr Westman m. fl. bland annat:

^Det kan icke förnekas, att fall förekomma, då tredje man, som helt och
hållet står utanför arbetskonflikt, oförskyllt tillfogas skada genom blockad,
bojkott eller andra stridsåtgärder, som från stridande parts sida riktas mot
honom.

I sitt till utskottet avgivna utlåtande har socialstyrelsen härom anfört följande:
------------■---- —. ___________

På anförda skäl avstyrker emellertid styrelsen lagstiftning till skydd mot
dylika åtgärder. För tredje man, som genom dem lider skada, förordar styrelsen
endast den utväg för vinnande av ökat rättsskydd, att de grupper av;
näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande övergrepp, böra söka
åstadkomma förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd.

_När styrelsen på detta sätt vill göra en medborgares möjlighet att få åtnjuta
rättsskydd beroende av den maktställning han kan bereda sig med likaställdas
hjälp, synes denna ståndpunkt stå i strid med rättsstatens idé.

Med statens uppgift att upprätthålla rättssäkerheten överensstämmer ej
heller, att staten, i förlitande på att arbetsstridernas antal skall minskas, underlåter
att vidtaga åtgärder för att meddela rättsskydd i de fall, då arbetstvist
verkligen utbryter och rättsskydd visar sig vara erforderligt. Lika litet
synes det vara en tillfredsställande utväg att göra den utomståendes ekono -

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI. 7

miska trygghet beroende av de stridande arbetar- och arbetsgivarorganisationernas
goda vilja.

Reservanterna förbise ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga
svårigheter att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans
neutralitet vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning
bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot
vare sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären
av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler
örn skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde
böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed
jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av
föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller
utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd
tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska uppoffringar
för att understödja endera parten eller då maning i en eller annan
form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande organisationens
medlemmar.

Herr Almkvist m. fl. ansåg, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse: Den

kränkning — -—■ — kunna uppstå.

Utskottet anser det vara av erfarenheten bestyrkt, att kränkning av tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter icke sällan förekommer. Det torde
även vara obestridligt, att denna kränkning understundom äger rum under
former, som äro ägnade att i särskild grad tilldraga sig allmän uppmärksamhet,
medföra förluster och framkalla känslor av otrygghet i den borgerliga
näringens utövande hos dem, som utan sin förskyllan bli lidande av blockadeller
bojkottåtgärder, samt irritation och missnöje bland dem, som drabbas av
stridsmetodernas indirekta följder.

Emellertid torde det av motionärerna berörda spörsmålet vara, på sätt socialstyrelsen
i sitt yttrande framhåller, ett bland de mera komplicerade på sociallagstiftningens
område på grund av de svårigheter, som i detta fall möta
för lagstiftningens effektiva upprätthållande. Möjligheterna att kringgå eventuella
bestämmelser äro nämligen både många och lätt tillgängliga. En bojkott
mot t. ex. en näringsidkare kan lätt igångsättas utan att formliga bevis
på åtgärdens ursprung och verkningar kunna erhållas.

Vid sådant förhållande anser utskottet det böra undersökas, huruvida icke en
lösning kan vinnas på annan väg, exempelvis genom avtal därom arbetsgivaroch
arbetarorganisationer emellan.

I detta avseende finner sig utskottet böra erinra därom, att på initiativ av
den nuvarande socialministern en delegation blivit tillsatt i syfte att främja
samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden och humanisera striderna
på det produktiva livets områden.

Därest genom denna delegation en lösning kunde vinnas av frågan örn tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, skulle en verkligt betydelsefull
insats bliva gjord. Och detta så mycket hellre, som en överenskommelse härutinnan
mellan parterna med all sannolikhet skulle komma att erhålla en högre
grad av effektivitet än den i motionerna förordade åtgärden.

Intill dess, att en undersökning blivit verkställd, huruvida icke en lösning
kan vinnas på nu angivna väg, anser sig utskottet icke böra biträda det av motionärerna
framställda förslaget.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Riksdagen. Vid motionernas behandling i riksdagen godkände första kammaren — ef
ter lottning — den av herr Westman m. fl. angivna reservationen, under det
att andra kammaren biföll utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering.
Till följd härav förföll frågan.

Utredning Den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Majit åt professorn Ragnar BergenjnamTrätt
att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande vissa, med fränn
nentia- gan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande
“betskorn" sPörsmål.

flitter. Vid ärendets behandling anförde chefen för socialdepartementet statsrådet
Lubeck — efter redogörelse för frågans prövning vid 1929 års riksdag ävensom
för innehållet i en av Sveriges köpmannaförbund till arbetsfredsdelegationen
ingiven framställning i ämnet, vilken framställning delegationen funnit ligga
utanför ramen av dess uppdrag — följande:

Den offentliga diskussion, som sålunda och i övrigt förekommit i frågan örn
tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt
i särskilda fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper
reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig
med mera allmänt formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra
med en önskad lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder
för att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen
att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller
arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande
av endera parten eller att över huvud på ett eller annat sätt deltaga i striden.
En fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde
icke behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång
från andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes man emellertid
i allmänhet icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet
att ersätta genom neutralitetskränkningen vållad skada. Anspråken
på dylik lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder
fran bada parternas sida, låt vara att arbetarepartens åtgöranden varit
de i praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans
rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda
missförhållanden, möter man emellertid omedelbart i det föregående antydda
svårigheter med hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det
därför i första hand angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas
art och omfattning. Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning
redan gällande lagstiftning bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen
till att sadant ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava
förekommit. Slutligen bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder,
som äro ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten
därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda
sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

9

och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet
som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer
skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder
sådana som de, vilka här äro i fråga.

Ifrågavarande utredning pågår alltjämt.

I det utlåtande, som utskottet vid 1929 års riksdag avgav i anledning av då Utskottet,
väckta motioner om lagstiftning för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter, förklarade sig utskottet, som ovan nämnts, icke kunna
tillstyrka bifall till berörda motioner. De skäl, som därvid voro avgörande
för utskottets ställningstagande, voro i huvudsak följande. En lagstiftning av
det slag, som påyrkats, skulle säkerligen icke nämnvärt inverka på de förhållanden,
varom vore fråga, då möjligheterna att kringgå densamma vore uppenbara.
Däremot funnes all anledning att befara, att lagstiftningen skulle
komma att utnyttjas på ett otillbörligt sätt i arbetskonflikterna och sålunda
bidraga till en ytterligare skärpning av motsättningarna mellan arbetsgivare
och arbetare. De förhållanden, som enligt motionärernas åsikt nödvändiggjorde
en lagstiftning på området, gjorde sig säkerligen icke gällande i den omfattning,
att de kunde motivera ett ingripande från lagstiftningsmaktens sida, särskilt
som det med hänsyn till den allmänna opinionen läge i de ledande organisationernas
intresse, att inga åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade att
kränka deras rätt, vilka kunde göra anspråk på att få hävda neutralitet i arbetskonflikter.
Vad arbetarparten beträffade ålåge det de ansvariga styrelserna
att övervaka underavdelningarnas åtgöranden, och de föreskrifter, som
lämnades av de ansvariga organen, bleve i stort sett efterlevda. En fortsatt
upplysnings- och uppfostringsverksamhet skulle säkerligen visa sig vara det
verksammaste medlet att förebygga åtgärder av ifrågavarande art, i den mån
de av motionärerna åberopade förhållandena framdeles skulle göra sig gällande.

De yrkanden, som framförts i de nu föreliggande motionerna 1:131 och
II: 193, sjmas i huvudsak hava samma räckvidd som de framställningar i ämnet,
vilka förelågo till behandling vid 1929 års riksdag, under det att i motionerna
1:129 och II: 186 krävas lagstiftningsåtgärder icke blott till skydd för
tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter utan överhuvud taget till
värn mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna.

De skäl, som utskottet tidigare anfört mot införande av lagbestämmelser till
skydd för tredje man i berörda avseende, äga enligt utskottets förmenande alltjämt
berättigande. Några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda
utskottet att frångå sin förut i ämnet intagna ståndpunkt, hava icke förebragts.

,Vad angår frågan örn lagstiftningsåtgärder mot förmenta övergrepp i övrigt
från de fackliga organisationernas sida göra sig samma synpunkter gällande.

I den mån övergrepp av den art, som antydes i motionerna 1:129 och II: 186,
verkligen förekomma, giver gällande lag möjligheter att beivra desamma. En
skärpning eller utvidgning av lagstiftningen på detta område skulle utan tvivel
ogynnsamt inverka på förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden och

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

motverka de samförståndssträvandell, som kännetecknat utvecklingen på detta
område på senare tid.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1931.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Sigfrid Hansson*, Österström, von
Geijer*, Hagman, Nordborg*, Gustaf Tamm* och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Magnusson i Skövde*,
Hage, Andersson i Rasjön, Johanson i Stockholm*, Johanson i Hallagården, Petersson
i Lerbäcksbyn och Sandström i Nyland.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Westman och Johanson i Hallagården, som ansett, att utskottets
yttrande bort från kantrubriken sid. 9 erhålla följande lydelse:

Av den utredning, som vid 1929 och detta års riksdagar förebragts inför utskottet,
har framgått, att ej sällan fall förekomma, då tredje man, som helt och
hållet står utanför en arbetskonflikt och ej har något intresse däri, tillfogas
skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktas mot honom
från de i arbetskonflikten invecklade parternas sida. Ofta är den ekonomiska
skada, som på detta sätt tillskyndas en utomstående, för honom mycket kännbar,
stundom ödeläggande för hans framtid. Denna skada tillskyndas ej sällan
personer endast av den anledning, att de utöva medborgerliga rättigheter,
som tillerkänts dem i svensk lag. De personer, som utsättas för dylik skada,
äro i många fall föga motståndskraftiga.

Ehuru all anledning finnes att med tillfredsställelse erkänna, att ledningarna
för de centrala organisationerna på arbetsmarknaden icke vilja försvara övergrepp
och orättfärdigheter, som begås av deras medlemmar, har det visat sig,
att ekonomisk trygghet för en medborgare, som står helt och hållet utanför en

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

arbetskonflikt, ej säkerställes, om den göres beroende av de stridande arbetaroch
arbetsgivarorganisationernas goda vilja. Även på detta område av samhällslivet
bör staten fullgöra sin uppgift att meddela rättsskydd åt medborgare
i den omfattning, som erfordras för att upprätthålla den medborgerliga säkerheten.

Örn alltså en lagstiftning för att skydda tredje mans rätt till neutralitet vid
arbetskonflikter i vårt land ej längre synes kunna umbäras, bör man tydligen
undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare sig
arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer.

När man, som en följd av näringslivets ändrade förhållanden, avser att utsträcka
lagstiftningen till det område, som beröres av arbetskonflikterna, synes
man böra framgå med så stor försiktighet, att man förebygger ogrundade misstankar,
att bakom varje lagstiftningsåtgärd på detta område skulle ligga det
syfte, mot vilket utskottet alltså uttalat sig.

Den lagstiftning, som utskottet förordar, synes därför enligt utskottets mening
böra inskränkas till att avse tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter
eller det fall, där statens plikt att meddela rättsskydd för den svage
synnerligen tydligt framträder. Enligt utskottets mening bör ytterligare den
begränsningen göras, att den tilltänkta lagstiftningen ej erhåller strafflags
natur utan endast avser att meddela skadeståndsskyldighet gentemot tredje
man. En dylik skyldighet torde böra inträda huvudsakligen i de fall,

1) att blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtages
för att vid arbetskonflikt med kränkning av föreningsrätten tvinga någon, som
står utanför konflikten, att inträda i eller utträda ur organisation av arbetare
eller arbetsgivare eller

2) att dylik stridsåtgärd tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta
sig ekonomiska uppoffringar för att understödja endera parten eller

3) då maning i en eller annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan
än den stridande organisationens medlemmar.

När utskottet ej anser sig kunna tillstyrka, att ifrågavarande lagstiftning
skulle erhålla strafflags natur, vill utskottet framhålla, att därest någon medlem
av en organisation genom sitt handlingssätt föranleder domfäst skadeståndsansvar,
det torde ligga i organisationens eget intresse att icke vidare
anlita honom för sina syften eller att i svårare fall utesluta honom.

Såsom i utskottets utlåtande tidigare omnämnts, pågår för närvarande inom
socialdepartementet utredning rörande vissa med frågan örn tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Denna utredning
har emellertid igångsatts efter det att 1929 års riksdag avslagit det inom
utskottet i reservation framförda yrkandet, att riksdagen måtte begära, att en
dylik utredning skall verkställas. Under sådana förhållanden föreligger för
riksdagen ej säker anledning att förvänta, att Kungl. Majit på grundval av
den pågående utredningen kommer att förelägga riksdagen förslag i ärendet.
Det framgår ej heller av lämnade uppgifter, när det påbörjade utredningsarbetet
beräknas bliva slutfört.

Skäl synas därför förefinnas, att riksdagen angiver den ståndpunkt, som

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

riksdagen intager nied avseende å önskvärdheten att snarast möjligt förslag i
ärendet förelägges riksdagen.

Utskottet får alltså hemställa,

A) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:131
och 11:193, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville efter verkställd utredning rörande lagstiftningsåtgärder
för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt
och hållet står utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt
tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder,
som riktas mot honom, snarast möjligt för riksdagen framlägga
förslag i ärendet; samt

B) att motionerna 1:129 och lii 186, i den del de icke besvarats
genom vad under föregående punkt hemställts, ej måtte
vinna riksdagens bifall.

2) av herrar Österström och Andersson i Rasjön, vilka ansett, att utskottets
yttrande hort hava följande lydelse:

Utskottet finner det ådagalagt, att i konflikter mellan arbetsmarknadens parter
förekommit och alltjämt förekomma sådana kampåtgärder, som rikta sig
mot och äro ägnade att skada utomstående tredje mans rätt. Dessa stridsåtgärder
måste i hög grad oroa den allmänna meningen. Det är även ett viktigt samhällsintresse
att söka undanröja desamma. Såväl arbetsgivare som arbetare
äro ansvariga för ansträngningar att indraga utanför striderna stående medborgare
i kampen på arbetsmarknaden. Även örn det naturligen är lättast att
leda i bevis sådana obehöriga påtryckningar från arbetarpartens sida liksom
också arbetarnas åtgärder i dylikt syfte äro ägnade att tilldraga sig den största
allmänna uppmärksamheten, måste lagstiftningen och samhällsorganen, i den
mån de reagera häremot, lika bestämt vända sig mot båda parternas åtgöranden.

Utskottet finner det dock angeläget att i detta sammanhang understryka, att
svårigheterna att genom lagstiftningsåtgärder vinna ett önskvärt resultat och
en ändring till godtagbara förhållanden på detta område äro mycket stora.
Även örn dessa svårigheter icke böra få på ett avgörande sätt stå i vägen för
ett samhällsingripande, därest ett sådant ingripande blir nödvändigt, därför att
andra åtgärder icke föra till målet, ligger det dock den största vikt uppå att
icke den allmänna opinionen bibringas den föreställningen, att vägen ligger
klar enbart genom att nya lagbestämmelser skapas. I detta fall torde man
nämligen nödvändigtvis böra räkna med alldeles speciella svårigheter att kunna
hindra, att lagstiftningen kringgås.

Den 22 november 1929 beslöt dåvarande regeringen en noggrann undersökning
av detta betydelsefulla problems olika detaljer. Socialminister Lubeck,
på vilkens föredragning denna undersökning beslöts, fastslog i statsrådsprotokollet,
att man i diskussionen i ämnet hittills rört sig med mera allmänt formulerade
önskemål och begrepp. Det vore följaktligen i första hand angelä -

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

13

get att söka klarlägga de påtalade missförhållandenas art och omfattning. Desslikes
borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning bereder
möjlighet till ingripande samt anledningen till att sådant ingripande icke i
avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen borde noggrant övervägas,
vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro ur lagteknisk synpunkt
hiöjliga, och den sannolika effekten därav. Socialminister Lubeck, med vilken
övriga statsrådets ledamöter förenade sig, fastslog därjämte, att först när utredning
i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda sig en uppfattning1
om de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna och böra ifråigakom-,
ma. Och det tillädes, att man bör kunna förvänta, att med undersökningsresultatet
som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer skola
med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder sådana som
dem, vilka här äro ifråga.

Enligt utskottets mening har innehållet i detta uttalande till statsrådsprotokollet
alltjämt giltighet. Utredningen enligt dessa direktiv pågår alltfort och
beräknas giva resultat i en nära framtid. Utskottet understryker den enhälliga
regeringsdeklarationen av den 22 november 1929, att först sedan den då
beslutade utredningen föreligger blir det möjligt att bilda sig en uppfattning,
huruvida och på vilket sätt åtgärder i denna sak böra vidtagas.

Utskottet kan under sådana förhållanden icke finna det lämpligt att, innan
denna nödvändiga klarläggning av frågan förebragts, förorda en så oklar och
vittsvävande utvidgning av direktiven för utredningen, som föreslås i motionen
129 i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 186 i andra kammaren
av herr Lindman m. fl. Icke heller kan utskottet tillstyrka, att, som föreslås
i motionerna 131 i första kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl. och 193 i
andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., riksdagen i närvarande
läge skulle föregripa pågående utredning och prövningen av dess resultat
genom ställningstagande redan nu till frågan örn skadeståndsplikten mot tredje
man, alldenstund denna detalj finnes uttryckligen upptagen bland dem, som utredningsmannens
uppdrag innefattar.

På grund av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

3) av herrar von Geijer, Nordborg, Tamm, Magnusson i Skövde, Petersson
i Lerbäcksbyn och Sandström i Nyland, vilka anfört:

Vad i motionerna och i de vid desamma fogade bilagorna anförts synes oss
visa, att fackorganisationernas stridsmetoder på senaste tiden i en del relaterade
fall undergått en skärpning, som gör det nödvändigt, att spörsmålet örn reglering
i lag av nämnda metoder upptages till prövning i hela dess vidd. Det
måste skapas lagliga garantier för att i striderna på arbetsmarknaden vederbörlig
hänsyn tages till enskilda medborgares och olika medborgargruppers och
icke minst samhällets egna intressen. Det är statsmakternas plikt att trygga
allmän ordning samt enskild frihet och självbestämningsrätt ävensom att skyd -

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

da företagare och arbetare i deras ekonomiska verksamhet. Nu gällande lagbestämmelser
äro icke i detta hänseende till fyllest. Den utveckling organisationsväsendet
inom näringslivet nått och det sätt, varpå den organiserade makten
användes, påkallar enligt vår mening en effektiv lagstiftning i motionernas
syfte.

Vi hemställa därför,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:129 och
II: 186 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t
ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående utredningen
om åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter utvidgas till att avse åtgärder över
huvud till värnande av arbets- och näringsfriheten såväl som
enskild självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp från de i
näringslivet verksamma organisationernas sida, samt att riksdagen
samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelägges
senast nästkommande års riksdag.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

15

Kungl. Socialstyrelsen.

Stockholm den 13 mars 1931.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 6 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över tvenne inom riksdagen väckta motioner, nr
131 i första kammaren och nr 193 i andra kammaren, örn rätt för utomstående
vid arbetskonflikter till skadestånd för skada genom blockad, bojkott eller
andra stridsåtgärder. Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Såvitt styrelsen kan döma torde den utredning, som de omförmälda motionerna
åsyfta, få anses inbegripen i den utredning angående åtgärder för tryggande
av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, som Kungl. Maj :t
den 22 november 1929 uppdragit åt professorn R. S. D. Bergendal. Huruvida
denna utredning, utan att äventyra utredningens resultat, låter sig påskynda,
undandrager sig styrelsens bedömande. Eramhållas bör måhända därjämte, att
i motionerna nr 129 i första kammaren och nr 186 i andra kammaren gjorts
hemställan, att nyss berörda uppdrag måtte på visst sätt utvidgas.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31

Kungl. Socialstyrelsen.

Stockholm den 13 mars 1931.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 6 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till eder avgiva yttrande över tvenne inom riksdagen väckta motioner,
nr 129 i första kammaren och nr 186 i andra kammaren, örn värnande
av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt
mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna. Med anledning
härav får styrelsen anföra följande.

Inledningsvis må erinras örn, att de fackliga organisationernas tillkomst
och verksamhet givit anledning till en mångfald initiativ och åtgärder från
statsmakternas sida. De angåvos tidigare i regel gå ut på att främja arbetsfreden
— vare sig genom att förekomma arbetstvister eller genom att åvägabringa
anordningar för tvisternas lösning; i den år 1927 utgivna publikationen
»Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan» (Statens offentliga utredningar
1927: 4) lämnas en utförlig redogörelse för desamma.

Bland det flertal motioner berörande förevarande ämnesgrupp, som väcktes
vid 1921 års riksdag, bör måhända med hänsyn till dess närmare frändskap
med de remitterade motionerna särskilt omnämnas en, nr 132 i första kammaren,
vars yrkande gick ut på utredning angående användande av avtalsstridiga
eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister. I yttrande till andra
lagutskottet över berörda komplex av motioner framhöll socialstyrelsen bl. a.,
att lagstiftning örn organisationers och avtals rättsliga ställning måste anses
utgöra grundvalen för lagstiftningsåtgärder av den art, som i motionerna
ifrågasattes. Med hänsyn till riksdagens behandling åren 1910 och 1911 av
förslagen till avtalslagstiftning samt det motstånd, som år 1916 mötte styrelsens
förslag till lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred, ansåg
dock styrelsen knappast förutsättningar föreligga för försök till dylika omfattande
lagstiftningsåtgärder.

Den 29 januari 1926 tillsattes en delegation för verkställande av viss undersökning
i fråga örn åtgärder till arbetsfredens främjande, och dess vidlyftiga
uppdrag innefattade bl. a. frågorna örn förenings- och förhandlingsrättens lagfästande
samt örn olika blockad- och bojkottmetoder. I den på initiativ av
delegationen utgivna, ovan omnämnda publikationen meddelas, oavsett ovan
omförmälda redogörelse, åtskilliga upplysningar av intresse med hänsyn till
de frågor, som de föreliggande motionerna avse.

Vissa inom socialdepartementet under hösten 1927 utarbetade utkast till lagar
gjordes i början av år 1928 till föremål för granskning och överarbetning
av särskilt tillkallade sakkunniga och gåvo sedermera upphov åt gällande lagar
örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol.

Slutligen må här omnämnas, att det i de remitterade motionernas början omförmälda,
åt professorn Bergendal anförtrodda utredningsuppdraget väsentigen
är föranlett av tvenne motioner vid 1929 års riksdag, nr 12 i första kammaren

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

17

och nr 21 i andra kammaren, om lagstiftning för tryggande av tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter, vilka motioner dock icke vunno riksdagens
gillande.

Det fackliga organisationsväsendet är onekligen att anse som en av senare
tiders mest betydelsefulla samhällsföreteelser. Genom densamma ha kroppsarbetarna,
som förut överhuvud taget saknade egentligt inflytande på samhällsoch
näringslivets gestaltning, numera tillvunnit sig en synnerligen inflytelserik
ställning. I särskilt hög grad torde detta gälla beträffande vårt land,
där arbetarnas organisation nått en sällsynt stark och enhetlig utveckling. Redan
tidigt funno sig också arbetsgivarna nödgade* att till hävdande av sin
ställning gentemot arbetarna jämväl å sin sida tillämpa sammanslutningens
idé. De båda sålunda uppkomna systemen av facklig organisation ha sedermera,
ehuru förödande arbetsstrider ingalunda saknats, dock kunnat samverka
på ett sätt, som i stort sett torde kunna betecknas såsom ganska tillfredsställande
med hänsyn till arbetsfreden och därmed gagnande för produktionen.
Otaliga tvister vid de särskilda arbetsställena, vilka förr i världen ofta skulle
givit anledning till »vilda» strejker, biläggas nu snabbt genom ingripande från
organisationernas sida. Genom att förhandlingarna i större arbetstvister vanligen
föras centralt och väsentligen efter affärsmässiga linjer, har den bittra
stridsstämningen mellan arbetsgivare och arbetare — som ju också ofta under
konflikterna åtnjuta understöd från sina organisationer — numera ute på arbetsplatserna
avsevärt mildrats. På det hela. taget lär det även kunna vitsordas,
att de ledande inom organisationerna i regel äro besjälade av önskan
att upprätthålla arbetsfreden och beredda att härför göra betydande ansträngningar.
Framhållas må slutligen i detta sammanhang också, att det fackliga
organisationsväsendet verkat stabiliserande på näringslivet jämväl på det sättet,
att dess kollektivavtal berett möjlighet för företagarna att med en viss
grad av säkerhet för någon tid framåt beräkna arbetskostnaderna.

Arbetarnas och arbetsgivarnas ifrågavarande sammanslutningar ha emellertid
tillkommit såsom kamporganisationer och ha jämväl i fortsättningen i väsentlig
mån bibehållit denna karaktär. En följd av denna deras inriktning har
blivit, att de alldeles särskilt bemödat sig örn att vinna största möjliga anslutning
å resp. sidor och att hos sina medlemmar inplanta en obrottslig solidaritet.
Dessa bemödanden, som särskilt å arbetarsidan alltjämt fortgå och
krönts med mycken framgång, ha begripligtvis ej kunnat undgå att i många
fall kollidera med principer, vilkas riktighet och betydelse för samfundsordningen
eljest allmänt erkännas. Sålunda har medborgarnas handlingsfrihet i
Iråga örn anslutning eller icke till de fackliga organisationerna lidit mycket
intrång, och medlemmarna av dessa organisationer torde ej sällan i solidaritetens
namn nödgats till göranden eller låtanden, som de ogilla. Särskilt stötande
ha dessa tendenser verkat, då deras tillämpning, som stundom inträffat,
utsträckts till att drabba »tredje man», d. v. s. personer eller företag, som stå
utanför organisationernas egentliga intressesfär.

I viss mån torde nu antydda missförhållanden kunna rättfärdigas eller åtminstone
urskuldas såsom mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av den
fackliga kampen. Vissa hit hänförliga åtgöranden måste nämligen i många
fall anses såsom nödvändiga för att göra den huvudsakliga stridsåtgärden,
strejken eller lockouten, effektiv. Anmärkas må även, att här åsyftade stridsmetoder
tidigare, när den fackliga rörelsen hade mindre omfattning, givetvis
kommo till relativt liten eller kanske allenast sporadisk tillämpning och sålunda
lättare kunde tolereras. Inom vissa kretsar ansåg man sig också ha
skäl att betrakta dem såsom nämnda rörelses »barnsjukdomar», vilka skulle
upphöra, när rörelsen kommit till mognad utveckling. Så har emellertid, ehuru
förbättrade förhållanden i vissa avseenden kunnat konstateras, knappast skett.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 27 haft. (Nr SI.) 2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Med organisationsväsendets ökade utbredning har antalet personer och företag,
som blivit utsatta för organisationernas tvångsåtgärder, förklarligt nog
ökats, och på grund av nämnda förhållande ha även de vidtagna åtgärderna
blivit mer ödesdigra för de därav drabbade. Den starka maktökningen har
väl också på sina håll i viss mån frestat till godtycke och maktmissbruk.

För staten har den lagstadgade rättsordningens upprätthållande av ålder
framstått som en primär uppgift. Genom den fackliga organisationen bland
arbetare och arbetsgivare har nu uppkommit en betydelsefull ny rättsordning,
som ej i allo är väl förenlig med den nyssnämnda. Härtill kommer, att staten
efter de demokratiska idéernas genombrott måste anses lia en särskild förpliktelse
att värna örn dessa idéers bärande princip om friheten i olika avseenden,
sålunda såväl beträffande den enskilda personen som näringslivet.
Med hänsyn till nu berörda omständigheter kan staten ej gärna i längden förhålla
sig passiv gentemot det fackliga organisationsväsendet och sättet för dess
uppträdande. Såsom förut omnämnts, ha även vid upprepade tillfällen initiativ
till ingripanden tagits från statsmakternas sida, och ha dylika jämväl
i viss mån kommit till stånd.

Vid övervägande av vilka ytterligare åtgärder, de ovan antydda missförhållandena
kunna påkalla, torde det emellertid vara uppenbart, att det icke
kan ifrågakomma att vända sig mot organiastionsväsendet såsom sådant eller
dess huvudsakliga verksamhetsyttringar. Örn det också kan finnas skäl till
betänksamhet i fråga örn organisationsidéns långtgående genomförande och
dess slutliga mål, måste likväl, såsom förut berörts, de fackliga organisationerna
och deras funktioner anses såsom grundväsentliga element i näringslivets
nutida gestaltning. Ett försök att på mer ingripande sätt rubba dem, skulle,
örn det överhuvud läte sig förverkliga, otvivelaktigt medföra synnerligen stora
risker. Nu angivna ståndpunkt låter sig för övrigt också väl försvara i förhållande
till de åtgärder, vilka ovan antytts såsom otillåtliga. Dessa åtgärder
öro nämligen i regel av så att säga periferisk karaktär och ett motverkande
eller undertryckande av dem skulle sannolikt ej behöva i avsevärd mån inverka
på arbetsstridernas utgång. Genom lagstiftning örn medling i arbetstvister
och örn kollektivavtal har staten sökt att motverka arbetsstridema. Nu skulle
det enligt styrelsens mening väsentligen gälla att hyfsa och humanisera stridsmetoderna.

Mot åtgärder av nu berörda innebörd synes det kunna förväntas, att man
från organisationernas synpunkt ej skall ha några avsevärda erinringar att
göra. De principer, som härvidlag skulle förverkligas, torde nämligen i regel,
såsom exempelvis den om rätten att tillhöra eller icke tillhöra fackorganisation,
vara officiellt erkända av organisationerna. Säkerligen ha också de
ledande mången gång funnit tillämpade stridsmetoder olämpliga och beklagliga
med hänsyn till den fackliga rörelsens intresse men ej kunnat förhindra deras
användande. Anmärkas må även, att det fackliga organisationsväsendet med
sitt förut berörda uppstigande till en av samhällets främsta maktfaktorer torde
få anses förpliktat att mera vidsynt beakta jämväl mer allmänt samhälleliga
synpunkter. För övrigt torde de åsyftade otillbörliga stridsmetoderna vara
särskilt ägnade att framkalla för det demokratiska samhället mindre önskvärda
motrö reiser.

Ehuru styrelsen sålunda anser skäl förefinnas för statsmakternas ingripande
till åvägabringande av en viss reglering av de fackliga organisationernas
stridsmetoder, anser styrelsen sig icke kunna underlåta framhålla, att styrelsen,
i överensstämmelse med vad den tidigare anfört vid liknande tillfällen, håller
före, att åstadkommandet av en tillfredsställande dylik reglering och ännu
mer dess effektiva tillämpning sannolikt torde komma att möta stora svårigheter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11)

Slutyrkandet i de remitterade motionerna går ut på, att den pågående utredningen
örn åtgärder till skydd för tredje inans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
måtte utvidgas till att avse åtgärder över huvud lill värnande av arbets-
och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt mot
övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida.

Av detta yrkandes ordalydelse att döma skulle sålunda motionerna syfta
till en mycket vidsträckt utredning, ty på näringslivets område finnes en
mångfald olika sammanslutningar, vilkas verksamhet väsentligen är inriktad
på att för visst ändamål i visst avseende kringskära ej blott sina medlemmars
utan även andra personers eller företags handlingsfrihet. Motionernas innehåll
i övrigt ger emellertid anledning till tvekan, örn motionärerna verkligen
påkalla en så långt gående utredning. De till belysande av de rådande, åsyftade
missförhållandena anförda exemplen synas sålunda i alldeles övervägande
mån vara att hänföra till de otillbörliga stridsmetodernas gebit. I motionerna
beröras också »de olidliga missförhållanden, som de på senaste tid
skärpta fackliga kampmetoderna medfört» och framhålles, »att spörsmålet örn
fackorganisationernas kampmetoder måste upptagas till prövning i hela dess
vidd».

Under den, som det vill synas, icke osannolika förutsättningen, att motionerna
väsentligen åsyfta utredning örn nu berörda kampmetoder, skulle socialstyrelsens
ovan anförda mening örn behovet av en reglering på detta område
stämma rätt väl överens med motionerna.

Den påyrkade nya utredningen är, såsom förut berörts, avsedd att tillfogas
den redan pågående utredningen rörande frågan örn tredje mans rätt till
neutralitet i arbetstvister. Granskar man de olika i motionerna anförda exemplen
å åsyftade missförhållanden, kan man emellertid icke undgå finna, att
flera av dem med större eller mindre skäl skulle kunna inbegripas i den pågående
utredningen. Av missförhållandena skulle dock tydligtvis återstå så
många och betydelsefulla kategorier, att de väl motivera ett vidgat utredningsuppdrag.
Jämväl med hänsyn till den sannolikt stora svårigheten att uppdraga
någon säker gränslinje mellan de av de båda utredningsuppdragen avsedda
missförhållandena, torde den påyrkade utvidgningen vara önskvärd.

Beträffande de anförda exemplen må för övrigt påpekas, att vår lagstiftningredan
nu i viss mån ger möjlighet att reagera mot de åsyftade missförhållandena.
Sålunda torde bestämmelserna i strafflagens 11 kap. 15 § och 15 kap.
22 § kunna komma till tillämpning vid fall av »terror, som de s. k. strejk- och
blockadvakterna vid förekommande konflikter utöva på allmänna platser». Beträffande
användandet av blockadvapnet »för att tvinga arbetsgivare att förmå
hos honom anställda arbetare, som ej tillhöra organisation, att ingå i sådan»
kan anmärkas, att lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol i stor utsträckning
torde bereda möjlighet till motåtgärder. Förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare regleras nämligen numera i väsentlig mån genom kollektivavtal,
och dessa avtal tillförsäkra i regel arbetsgivaren rätt att fritt antaga
och avskeda arbetare, oavsett örn de äro organiserade eller icke. Jämväl
i sådana fall, då blockad användes »för att av företagare uttvinga prestationer,
som fackorganisationen godtyckligt ålägger» lär, där arbetsförhållandet
regleras genom kollektivavtal, nämnda lagar kunna komma till användning.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

Svenska arbetsgivareföreningen.

Till andra lagutskottet.

Genom Eder skrivelse den 4 februari 1931 hava vi beretts tillfälle att avgiva
yttrande över de inom riksdagen väckta likalydande motionerna 1:129
av herr Trygger m. fl. och II: 186 av herr Lindman m. fl., och få vi i anledning
därav vördsamt anföra följande.

Motionärerna hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående
utredningen örn åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter utvidgas till att avse åtgärder över huvud till värnande av
arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt
mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida, samt
att riksdagen samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelägges senast
nästkommande års riksdag.

Vi instämma för vår del helt uti motionernas syfte och tillåta oss att till
ytterligare belysning av de i motionerna beskrivna missförhållanden, som de
på senaste tid skärpta fackliga stridsmetoderna medfört, anföra en del exempel
(Bil. A.—E.) på övergrepp, som ägt rum från arbetarnas och deras organisationers
sida, och vilka kränka tredje mans rätt eller inkräkta på arbetsoch
näringsfriheten.

Stockholm den 18 februari 1931.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

Ivar O. Larson.

Bil. A.

I fastigheten Götgatan 73—Skånegatan 64 hyr A.B. Wilhelm Becker en
butikslokal. Under strejken hos bolaget gjorde fastighetens ägare, en fru
Segerström, som bebor en våning i fastigheten, liksom tidigare inköp för sitt
hushåll i denna butik. Då fru S. i september 1930 lät verkställa några reparationsarbeten
i sin våning erhöllo de två därmed sysselsatta arbetarna kännedom
örn att fru S. sålunda icke respekterade blockaden mot bolaget samt att en
hennes son, som en längre tid varit anställd som föreståndare för en annan av
Beckers butiker, fortsatt sitt arbete under strejken. Arbetarna nedlade till
följd härav arbetet och en syndikalistisk blockad proklamerades enligt följande
aktstycke:

»Blockad.

På grund av att fru Segerström medvetet fortsätter att bryta bojkotten mot
firman Beckers samt sonen Vilh. Segerström uppträder som blockadbrytare vid

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

21

nämnda firma, förklaras härmed allt omändringsarbete i fru Segerströms
fastighet, Götgatan 73—Skånegatan 64 i blockad.

Blockaden kvarstår tills uppgörelse träffats med nedanstående organisation,
oavsett vem som övertager arbetet.

Stockholm den 27 sept. 1930.

Stockholms Byggnadsarbetare-Syndikat.»

Genom inskridande från Svenska Arbetsgivareföreningen blev arbetet sedermera
utfört.

Bil. B.

Innehavaren av Klintens rörläggeri i Göteborg, ingenjör Helmer Branding,
vars byggnadsföretag blockerats av fackföreningar i Göteborg, sökte i december
månad 1930 koncession för utförande av installationsarbeten. Ansökningen
avslogs av styrelsen för Göteborgs stads gas- och elektricitetsverk med 4
socialdemokratiska röster mot de borgerligas 3.

Ordföranden i styrelsen, disponenten S. Reuterskiöld, har den 5 december
1930 i Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning lämnat följande framställning
av beslutets innebörd:

»I augusti 1928 ingav Klintens rörläggeri en ansökan örn att få utföra arbeten
med gasledningar med ing. Carl Buchman som tekniskt ansvarig. Denna
ansökan blev av styrelsen enhälligt beviljad den 12 sept. 1928. Det förelåg
alltså ingen anmärkning mot den nämnda firman med ing. Buchman som ansvarig.
Så lämnar ing. Buchman firman, och denna gör år 1929 en ny ansökan
med hr Branding som ansvarig för arbetena. Det var denna ansökan,
som med de borgerligas 4 röster mot socialdemokraternas 3 beviljades av styrelsen
i september 1929.

Ett avslag på ansökningen kunde enligt allmänna rättsbegrepp baseras endast
på två ting: 1) antingen att firman icke kunde ersätta ing. Buchman med
annan kompetent ledare eller 2) att styrelsen vid det tillfälle, då ansökningen
behandlades, ansåg, att det redan fanns tillräckligt med entreprenörer och icke
önskade flera.

Beträffande hr Brandings skolunderbyggnad kan omtalas, att han företedde
avgångsbetyg från Bergslagernas verkmästar- och teknikerskola. Vad den
allmänna kompetensen i övrigt angår, bade man ett av ing. Buchman avgivet
intyg att tillgå. Vid sammanträdet restes heller ingen invändning mot detta
intyg såsom kompetensbevis. Vid det förhör, som senare från gasverkets sida
hölls med Branding, visade sig denne också kompetent. Härtill må anmärkas,
att Branding nu genom ett års arbeten fått tillfälle bevisa att styrelsens uppfattning
om hans kompetens varit riktig. Det har icke förekommit någon
som helst anmärkning mot hans installationer. Dessa lia tvärtom varit synnerligen
omsorgsfullt utförda. De ha ändå underkastats extra noggrann besiktning.

Vad den andra anförda synpunkten, som kunde föranlett ett avslag på hr
Brandings ansökan år 1929, beträffar, kan anföras, att styrelsen tydligen så
mycket mindre ansåg, att inga ytterligare entreprenörer borde tillkomma, som
den beviljade två andra nya entreprenörer koncession, vilkas kompetens i varje
fall icke överstege hr Brandings.

Alltså, när styrelsen år 1929 hade att behandla frågan sakligt, oberoende
av alla enskilda ärendet ovidkommande omständigheter, vilka en kommunal

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

styrelse givetvis icke får taga hänsyn till, hade den endast att bevilja rättigheten.

De båda entreprenörer, som 1929 antogos samtidigt med hr Branding, antogos
enhälligt. Örn icke ovidkommande omständigheter fått spela in, hade
därför hr Brandings ansökan också måst enhälligt bifallas.

I och med att styrelsen såsom i år skett, då den socialdemokratiska majoriteten
genomdrivit, att hr Branding vägrats fortsatt koncession, låter dylika
omständigheter inverka, tages givetvis parti. Därmed ådrager styrelsen sig
också ett visst laga ansvar.»

Beslutet kan sålunda sägas innebära, att gasverksstyrelsen gjort gemensam
sak med fackföreningarna i den mot ingenjör Branding igångsatta blockaden.

Bil. C.

En chaufför, som fört varor till byggnadsingenjören Efr. Forsbergs husbygge,
Skånegatan 83, kom i ordbyte med några där sysselsatta arbetare. Ordbytet
slutade med slagsmål, därvid chauffören slogs sanslös. Herr Forsberg
kom tillstädes och förde den skadade i bil till närmaste polisstation, varifrån
han senare fördes till sjukhus. Chauffören ingav polisanmälan mot fyra arbetare
för misshandeln. Dessa arbetare fordrade att herr F. skulle övertala
chauffören att taga tillbaka denna anmälan. Då herr F. vägrade att göra
detta, blev följden att diversearbetarna vid bygget nedlade arbetet. Timmermännen
följde deras exempel och ett par dagar senare även murarna, under förklaring
att de icke kunde komma åt att utföra sitt arbete, då diversearbetarna
strejkade. Denna strejk, som började den 27 januari 1930, ogillades av grovarbetarnas
fackförening, som uppmanade sina arbetare att återupptaga arbetet.
Det dröjde emellertid omkring en månad innan vederbörande hörsammade
denna uppmaning, och under tiden blockerades arbetsplatsen av den syndikalistiska
organisationen (Stockholms byggnadsarbetares syndikat).

Den 4 mars träffades uppgörelse. Arbetarna krävde s. k. väntetidsersättning,
alltså lön för den tid som de icke arbetat, men detta krav avvisades. Däremot
förband sig byggmästaren att återtaga samtliga strejkande arbetare.

Bil. D.

Östersunds arbetarinstitut hade den 27 november 1930 anordnat ett föredrag
av ingenjör Nauckhoff från Nyköping, som vid sin ankomst beställde ett rum
på det sedan två månader tillbaka av Sveriges hotell- och restaurangpersonalförbund
blockerade hotell Britannia.

På eftermiddagen infann sig institutets föreståndare, folkskollärare Nils A.
Larsson, vilken f. ö. representerar socialdemokraterna i stadsfullmäktige, hos
ingenjör Nauckhoff och uppmanade honom att lämna Britannia, en önskan,
som ingenjör Nauckhoff vägrade efterkomma.

— Vid mina besök i Östersund har jag alltid bott här och trivs mycket bra,
sade föreläsaren.

Herr Larsson replikerade, att institutet i framtiden inte kunde engagera en
kraft, som »toge del i striderna mot arbetarna», den publik, som institutet huvudsakligen
vände sig till. »Det kunde även bli konsekvenser i form av röda
lappar o. d.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

23

— Jag är en fri svensk man, jag bor var jag finner lämpligast och ställer
mig förresten helt utanför konflikten, svarade hr Nauckhoff.

Det vore dessutom farligt att blanda in politik i föresläsningsverksamheten,
menade han, ty detta är förbjudet i lagen.

Sedan hr Larsson påpekat för gästen, att det också vore förenat med vissa
risker att bo på hotellet då detta var blockerat, skildes de två herrarna.

Det blev blockad. Den offentliggjordes visserligen inte, men vakter posterade
utanför lokalen, medan hr Nauckhoff talade inför »helt och hållet borgerliga
element». Hr Larsson var inne i lokalen före och efter ingenjör Nauckhoffs
anförande. Själva föredraget lyssnade han däremot inte till.

Bil. E.

En blockadhistoria av ovanligt upprörande slag har inträffat vid en begravning
i Malmö, i det att en blockadvakt trängde in i sorgehuset, delade ut
röda blockadlappar till en av de kvinnliga begravningsgästerna, en nära anhörig
till den avlidna samt uppmanade henne att ej taga emot de senast anlända
kransarna, enär de kommo från en blockerad affär. De närmare detaljerna
äro följande.

Det var en äldre dam, som skulle föras till den sista vilan. ^Begravmngsgästerna
voro samlade i sorghuset, och de anhöriga höllö just pa att taga ett
sista farväl av den hädangångna, innan locket skulle skruvas på kistan. En
springpojke anlände och avlämnade tvenne kransar levererade av en blomsteraffär
i staden. En dam bland begravningsgästerna, som nämnts en nära anhörig
till den avlidna, tog emot dem. ögonblicket efter inträdde genom tamburdörren,
som vid tillfället stod öppen, en arbetsklädd yngling i 20-årsåldern.
Han presenterade sig ej men lämnade till damen, som tagit emot kransarna,
en av de välkända röda blockadlapparna och sade samtidigt: »De där kran sarna

skall ni inte ta emot. De äro från en blockerad affär.» Damen svarade,
som val de flesta skulle ha gjort i en liknande situation: »Ni borde skämmas
över att tränga in i ett sorgehus med sådant där.» Ynglingen visade sig högst
indignerad över tillrättavisningen och mumlade fram ett svar i vresig ton samt
avlägsnade sig. En annan av de kvinnliga begravningsgästerna hade dessförinnan
hunnit påpeka för honom, att örn han nu skulle framställa sin begäran,
fick han vända sig till köparen av kransarna och ej till sorgehuset. Händelsen
gjorde givetvis ett mycket pinsamt intryck på de församlade. Att en död
människas ro skulle störas av röda blockadlappar, hade man aldrig kunnat
tänka sig.

Det berättas vidare, att flera av de bud, som avlämnat kransar, hade blockadlappar
i fickorna, vakterna ha tydligen utfört en synnerligen noggrann bevak -

Ullig.

Den relaterade historien får ses i samband med den konflikt, som sedan en
tid råder vid Malmöortens trädgårdar. Ett stort antal handels- och anläggningsträdgårdsmästare
i Malmö med omnejd ha, sedan strejken utbrutit, förklarats
i blockad av Svenska lantarbetarförbundets avdelning 210. Från den
affär, som levererat de blockerade kransarna, har meddelats, att två blockadvakter
fattat posto utanför affären och följt efter dennas springpojkar, var
gång de sänts ut med kransar eller andra blommor. Springpojken, som sändes
iväg till sorgehuset, medförde två kransar på sin cykel. Blockadvakterna voro
också försedda med cyklar och satte genast i väg efter pojken. Då denne kom
fram till sorgehuset, stacko de en blockadlapp till honom och följde honom

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

därefter upp i trappan och sago efter, var kransarna lämnades. Det synes
emellertid endast ha varit en av dem, som var nog oförskämd att tränga sig
m till begravningsgästerna och störa friden i sorgehuset. Den andre lär ha
hållit sig i trappan utanför.

Landsorganisationen i Sverige.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse av den 4 februari innevarande år har andra lagutskottet berett
Landsorganisationen i Sverige tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen
väckta motioner, I: 129 av herr Trygger m. fl. och II: 186 av herr Lindman
m. fl. I anledning därav får Landssekretariatet härmed anföra följande:

Ifrågavarande motioner äro uppenbarligen ett led i den — vi lia anledning
säga — illvilliga agitation mot fackföreningarna, som inletts av högerns valorganisation,
Allmänna valmansförbundet.

Före landstingsmannavalen år 1930 utgav Allmänna valmansförbundets byrå
för arbets- och näringsfrihet en broschyr, kallad »Fackföreningspolitik och borgerlig
samhällssyn», vari bland annat påstås, att fackföreningarnas kränkning
av den borgerliga friheten icke är en enstaka företeelse; att övergrepp från de
socialistiska arbetareorganisationernas sida inträffa snart sagt dagligen; att
fria människor tvingas in i sammanslutningar, som de icke vilja tillhöra; att
icke ens den enskilde medborgarens demokratiska rätt att fritt välja sig politiskt
parti lämnas oantastad; att monopolistiska fackorganisationer utsuga allmänheten
och förbjuda andra arbetare att söka sig den bästa marknaden; att
de sämst lottade grupperna inom samhället härigenom nedpressas ytterligare;
att läget för landets modernäring härigenom förvärras och att arbetslösheten
i .:ail^ de unga skarpes; att de som godvilligt icke böja sig utsättas för hänsynslös
förföljelse; att det gives exempel på att medborgare, som befunnit sig i små
omständigheter och vilkas enda förbrytelse varit, att de i frihet velat förskaffa
sig och de sina livets nödtorft, jagats likt fredlösa från ort till ort; att
även kvinnor och barn falla offer för den personliga förföljelsen. Som spets
på denna långa råd av anklagelser tilläde Svenska Dagbladet den 8 november
1930, »att kroppslig misshandel av olika slag, helst med övermakt i enrum,
som bekant icke tillhör sällsyntheterna» inom fackföreningsrörelsen.

Till belysande av omfattningen av fackföreningarnas verksamhet tillåta vi
oss anföra följande uppgifter ur Landsorganisationens berättelse:

Antalet rörelser och konflikter under åren 1919—1929.

A r

Hela

antalet

iscen-

satta

rörelser

Antalet avslutade rörelser

För-

hand!.

Strejker

Lockouter

Skilje-

dom

Trakass.

Blockader

Summa

1919......

2,950

1,922

552

61

i

119

2 655

1920 ......

3,419

2,402

565

203

_

115

3,285

1921......

3,292

2,193

500

132

5

126

9

2,965

1922 ......

3,099

1,998

548

221

12

109

12

2,900

1923 ......

2,140

1,315

319

271

17

58

7

1 987

1924 ......

2,317

1,511

444

40

9

90

3

2,097

1925 ......

2,764

1,770

593

77

1

108

6

2,555

1926 ......

2,677

1,766

535

36

—

103

9

2,449

1927 ......

1,690

1,076

322

35

—

94

l’527

1928 ......

2,308

1,525

382

166

_

69

_

2 142

1929 ......

2.442

1,832

333

19

—

76

—

2,260

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

25

Efterföljande tabell visar förhållandet mellan antalet av
medlemmar under vart och ett av åren 1919—1929.

rörelserna berörda

Hela antalet av rörelser och konflikter berörda medlemmar och oorganiserade arbetare
under åren 1919—1929.

År

Hela anta-let av iscen-satta rörel-ser berörda
arb.

Antalet av avslutade rörelser berörda arb.

Summa

För-

hand!.

Strejker

Lockou-

ter

Skilje-

dom

Trakass.

Blocka-

der

1919......

275,964

216,370

25,266

3,688

10

1,165

246,559

1920 ......

339,234

220,717

51,369

62,386

—

713

—

335,185

1921......

234,421

183,703

24,611

13,419

286

379

34

222,432

1922 ......

316,417

202,492

58,944

35,220

547

701

286

298,190

1923 ......

268,770

163,139

26,834

54,447

747

145

30

245,342

1924 ......

208,484

165,683

27,455

3,433

92

281

3

196,947

1925 ......

296,686

156,527

46,710

89,039

2

465

23

292,766

1926 .....•

166,574

130,736

17,724

1,522

--

793

3

150,778

1927 ......

133,249

97,182

17,220

14,301

—

566

—

129,269

1928 ......

150,075

80,747

13,687

52,343

—

295

—

147,072

1929 .....

169,411

155,393

9,317

780

—

187

—

165,677

Procentuella förhållandet

mellan de rörelser, som avvecklats genom förhandlingar
och de som föranlett konflikt.

a) Genom förhandlingar: b) Efter konflikt:

Rörelser

Medi.

Rörelser

Medi.

År

%

%

%

%

1907 .........

....... 83

79

17

21

1908 .........

....... 81

69

19

31

1909 .........

....... 74

72

26

28

1910.........

....... 91

96

9

4

1911.........

....... 48

44

52

56

1912.........

...... 72

68

28

32

1913.........

....... 71

88

29

12

1914.........

....... 71

76

29

24

1915.........

....... 71

82

29

18

1916.........

....... 82

92

18

8

1917.........

. •..... 71

78

29

22

1918.........

....... 68

74

32

26

1919.........

....... 72

87

28

13

1920 .........

....... 74

66

26

34

1921.........

....... 74

83

26

17

1922 .........

....... 64

65

36

35

1923 .........

....... 66

68

34

32

1924 .........

....... 72

87

28

13

1925 .......

....... 69

55

31

45

1926 .........

....... 72

87

28

13

1927 .........

....... 71

81

29

19

1928 .........

....... 71

56

29

44

1929 .........

....... 81

94

19

6

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Till dem inom motionärernas krets, som äro upprörda över »att fria människor
tvingas in i sammanslutningar, som de icke vilja tillhöra», tillåta vi oss
erinra örn vad professor Gustav Cassel på sin tid yttrade härom:

»Inom borgerliga kretsar och även inom de oorganiserade arbetarnas led
hör man ofta fackföreningarna klandras därför, att de undertrycka arbetarnas
frihet. Det är gammalliberal, formell uppfattning av begreppet
frihet, som här ger sig uttryck. Den frihet fackföreningarna beröva arbetarna
är förnämligast friheten att arbeta till underpris, men den, som vet
hur den friheten kan missbrukas på en oreglerad arbetsmarknad, kan icke
skatta den mycket högt.»

Beträffande fackföreningsrörelsens påstådda monopolistiska tendenser vilja
vi anföra följande:

Begreppet monopol på detta område definieras ju så, att monopol inträder,
då en fackförening spärrar rekryteringen till föreningen och det fria tillträdet
till fackets arbete, varigenom skapas en konstlad knapphet på varan arbetskraft.
Hur förhåller det sig nu med den saken? Bedriva fackföreningarna monopolistisk
politik? Och vilken ståndpunkt har Landsorganisationens högsta
myndighet, dess kongress, intagit i denna fråga? Yore fackföreningsrörelsen
en monopolistisk organisation måste detta innebära en stor fara för dess egna
medlemmar och denna egenskap hos organisationerna måste jämväl resultera
uti en betydande begränsning beträffande anslutningen till organisationen. Frågan
var föremål för ingående överläggning på Landsorganisationens senaste
kongress, som därvid gjorde följande uttalande:

»Kongressen, som finner en sluten föreningspolitik vara stridande mot
fackföreningsrörelsens principer och icke vara förenlig med demokratisk
och socialistisk åskådning, uttalar, att den svenska fackföreningsrörelsen
även i fortsättningen bör föra en öppen fackföreningspolitik och medgiva
rätt till anslutning för alla arbetare, som arbeta inom en förenings verksamhetsområde.
I arbetet för upprätthållande av gällande avtal böra fackföreningarna
ej vidtaga åtgärder, som förhindra arbetskraftens fria rörlighet
i annan mån än som är ofrånkomlig för upprätthållande av ordnade
förhållanden inom respektive industrier. Föreningarna böra även var för
sig inrikta sig så, att tvister organisationerna emellan örn rätten att utföra
visst arbete undvikas.»

Detta uttalande ger väl klart besked om, att fackföreningsrörelsen ogillar
monopolistiska strävanden. Och vad innehålla kollektivavtalen för bestäjnmelser
härom? I alla nied Svenska arbetsgivareföreningen ingångna avtal säges
i olika variationer och sammanhang, att arbetsgivaren äger rätt att leda
och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare
oavsett om de äro organiserade eller ej. Endast inom ett par hantverksfack
förekomma i kollektivavtalen bestämmelser örn, att samtliga arbetare skola
vara organiserade. Ett rudiment från hantverksfackens tidigare organisationsförhållanden.

Det bör väl vara uppenbart, att varken av fackföreningsrörelsen antagna
principer för dess verksamhet eller med arbetsgivarna träffade kollektivavtal
ge rum för sådana monopolistiska strävanden, som högerpressen tillvitar fackföreningarna.

Men däremot förekommer ofta en hård kamp örn arbetstillfällena och en med
förhållandena på arbetsmarknaden förtrogen inser lätt, att det är denna kamp
örn arbetstillfällena som i broschyren och i högerpressen förväxlas med strävanden
att monopolisera arbetet för fackföreningarnas medlemmar. Ett par
exempel till belysande av dessa förhållanden. Uti arbetet med skogsavverkning

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

27

och flottning söka årligen omkring 125 ä 150,000 personer att bliva delaktiga.
Det är huvudsakligast folk som samtidigt brukar jord i större eller mindre
omfattning; lägenhetsägare, arrendatorer, torpare, mindre och .större bönder.
Endast omkring 10—15 procent av de arbetssökande uppgivas vara egentliga
lönearbetare. Men arbetstillfällena räcka på långt när inte till så att samtliga
kunna bliva delaktiga av arbetet och följden har blivit, att man var på sin
ort försökt inringa de arbetstillfällen som förekomma. Tillgången på arbete
varierar naturligtvis på olika orter, men det förekommer mångenstädes, att ända
till fyra lag konkurrera om arbetet. Därvid är det icke ovanligt, att ett lag
är organiserat i Skogs- och Flottningsarbetareförbundet; ett annat lag utgöres
av syn dikalister; ett lag tillhör »Arbetets frihet» och en fjärde grupp står utanför
varje organisation. Alla försöka emellertid att var för sin grupp lägga
beslag på de förekommande arbetstillfällena och att därunder friktioner uppstå,
är ju ingenting att förvåna sig över. Men att beteckna denna kamp örn arbetstillfällena
såsom »monopolism» är naturligtvis alldeles missvisande. Samma
kamp örn arbetstillfällena förekommer även på andra områden, exempelvis
vid byggnadsarbeten i allmänhet och vid vägarbeten, mellan den kår av vägarbetare,
som uppstått sedan vägstyrelserna övertagit vägunderhållningsskyldigheten,
och bönder å respektive orter, som det förut ålegat att underhålla vägarna.

Vi vilja uttryckligen betona, att fackföreningsrörelsen icke försvarar övergrepp
och orättfärdigheter, begångna av dess medlemmar. Helt naturligt uppleta
friktioner på detta område av den mänskliga samlevnaden likaväl som på
andra. Men en opartisk iakttagare av vad som förekommit på här ifrågavarande
område måste komma till den uppfattningen, att det icke motiverar de hårda
omdömen och den skamliga smutskastning mot fackföreningarna, som på senare
tiden snart sagt dagligen förekommit i högerpressen.

I kampen mellan arbetsgivare och arbetare ha som bekant strejk, lockout,
bojkott och blockad blivit legitima stridsåtgärder. Men då arbetarna använda
sig av strejk, blockad eller bojkott som vapen i kampen för tillvaron, skrike^
det emellertid i högerpressen i högan sky om »fackföreningsterror». Men då
arbetsgivarne göra lockout eller vräka kvinnor och barn från deras bostäder,
har högerpressen aldrig funnit detta vara rättsvidrigt eller betecknat det som
arbetsgivareterror. Arbetsgivarnas svarta listor och materialspärr mot osolidariska
arbetsgivare har även funnit nåd inför samma press, då det gällt att beivra
övergrepp på arbetsmarknaden.

Vi beklaga oss icke över att fackföreningsrörelsen göres till föremål för kritik.
Kritik är nyttig och önskvärd, då den är saklig. Men illvilliga påståenden
och förvrängda framställningar äro icke likvärdiga, med kritik.

Den lagstiftning mot fackföreningsrörelsen, som motionärerna påyrka, är icke
av behovet påkallad. Övergrepp kunna med nu gällande lagstiftning beivras.
Men det är anledning att befara, att bakom talet att vilja skydda tredje
mans rätt vid arbetskonflikter, döljer sig en önskan att hindra arbetarna i deras
strävan att söka förbättra sin ställning. Det är de reaktionära krafterna i samhällslivet
som påkalla lagstiftningens hjälp i kampen mot de framstegsvänliga
elementen, till skada för den svagare parten i kampen för tillvaron. En lagstiftning
av här ifrågavarande slag, riktad mot arbetarna, är skadlig. Den
kommer icke att åstadkomma annat resultat än hätskhet och förbittring bland
arbetarna mot samhället och samhällsmakterna. Vi avstyrka därför på det bestämdaste
motionärernas yrkanden.

Stockholm den 19 februari 1931.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.

Eliv. ■Johanson.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Svenska Handelsarbetareförbundet.

Till Riksdagens andra lagutskott, Stockholm.

Undertecknade organisationer, som med anledning av Herrar Tryggers och
Lindmans m. fl. i riksdagen den 21 januari 1931 väckta motioner n:r I: 129 och
II: 186 av riksdagens andra lagutskott anmodats att före den 20 februari 1931
yttra sig örn desamma i vad mån de beröra våra organisationers verksamhetsområde,
be härmed få anföra följande:

Arbetskonflikten med A.-B. Wilh. Becker utbröt, som bolaget i sin inlaga
till Överståthållareämbetet för polisärenden mycket riktigt angiver, lördagen
den 3 maj 1930. Orsaken till konflikten var, att bolaget dels strax före konlliktutbrottet
enskilt kallade sina butiksanställda till bolagets kontor å Lövholmen
och därvid med såväl lockelser som hot om avsked försökte och även
lyckades tvinga en del av personalen att utgå ur sin fackorganisation samt
dels, att bolaget vägrade att för sin i Svenska handelsarbetareförbundet organiserade
butikspersonal upptaga förhandlingar med Svenska Handelsarbetareförbundet
och att genom kollektivt arbets- och löneavtal reglera denna personalgrupps
anställningsvillkor. Förutom s. k. principiella skäl för sin vägran upptaga
begärda förhandlingar framförde även bolagets representanter, att Svenska
arbetsgivareföreningen bestämt nekade bolaget upptaga sådana förhandlingar,
vilket även vitsordades av arbetsgivareföreningens andre direktör, herr B.
Heyman.

^ Med anledning av konflikten vidtog fackförbundet sedvanliga blockad- och
bojkottsåtgärder, vilka kungjordes dels genom annonser i Socialdemokraten och
några andra tidningar och dels s. k. löpsedlar, vari allmänheten även meddelades
orsaken till att konflikt förelåg. Löpsedlarna delades ut dels utanför bolagets
affärer och dels på annat sätt av den i konflikten deltagande personalen.
Enligt bestämda direktiv från fackorganisationen skulle detta ske på ett hövligt
och oantastbart sätt, vilket också i största utsträckning blev fallet. Personalen
och fackorganisationen voro fullt införstådda med, att skulle striden
mot det föreningsrättskränkande och förhandlingsrättsvägrande bolaget och
Svenska arbetsgivareföreningen vinnas, måste personalen och fackorganisationen
för sin strid vinna allmänhetens sympati och bistånd.

Nu har dock bolaget i sin nämnda inlaga till överståthållareämbetet sökt
göra gällande, att löpsedelsutdelarna uppträtt på ett enastående bryskt och påträngande
sätt samt att de t. o. m. våldfört sig på allmänheten, bolagets kunder
— framförallt på barn och kvinnor — på de s. k. arbetsvilliga och andra.

Intet kan dock vara felaktigare än dessa grundlösa och kränkande påståenden.
Har något enstaka, olämpligt uppträdande förekommit får detta icke ge
anledning till ett nedsättande omdöme örn en hel, allmänt erkänd duglig och
välmeriterad personal. Detta borde också bolagets ledning ha förstått, då den
i sin egen inlaga konstaterat, att polismyndigheternas representanter ytterst sällan
fann skäl för ett ingripande emot den strejkande personalen. Den frågan kan
därför också i detta sammanhang ställas: .Varför dröjde bolaget i det närmaste
sex månader med sina grava anklagelser mot de strejkande, örn dessa hade varit
med sanningen överensstämmande? Bolaget hade ju redan strax efter konfliktutbrottet
ålagt samtliga sina i butikerna tjänstgörande att å särskilt utlämnade
anteckningsböcker skriva ned allt, som kunde vara anmärkningsvärt
för de strejkande. Även förekom, att i händelse vederbörandes anteckningar
icke räckte till för att tillfredsställa bolagets önskningar i dessa avseenden,
lingö de upprepade uppmaningar från sina högsta chefer att bättre fullgöra
detta deras åliggande. Från bolagets sida nedlade man också stor energi på

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3J.

29

att framprovocera händelser. Sålunda voro ett par man från bolagets kontor,
hrr Svensson och Samzelius, i en mycket livlig verksamhet för att ofreda och
trakassera strejkande, och helt säkert i akt och mening för att söka förmå dessa
förgå sig eller ge anledning till rapporter, vilka sedermera skulle utnyttjas
mot dem själva och övriga i konflikten deltagande. Därjämte hade ju bolaget
alltid tillgång till poliskonstaplar i tillräckligt antal utanför samtliga sina affärer.
Var det emellertid icke månne så,

att bolaget missräknat sig på Svenska arbetsgivareföreningens förmåga att
kuva handelsarbetareförbundet;

att bolaget genom konflikten befann sig i ett svårt nödläge;

att därför även det sämsta tänkbara medlet fick vara gott nog för bolaget i
dess kamp mot personalen; och

att just därför inlagan till överståthållareämbetet fick komma till stånd?

Vilka voro nu bolagets intygsgivare?

—- En del av dem ökända, notoriska strejkbrytare med vilka polismyndigheterna
haft en del otalt — en del straffade upp till sex ä sju gånger;

— en del sådana, som genom sitt ställningsstagande till konflikten ställt sig
i oomtvistlig fiendeskap till fackorganisationen och till sina forna, strejkande
arbetskamrater; samt

— en del sådana som — beträffande anställningen hos bolaget — stodo i
direkt konkurrensförhållande till de strejkande.

Kunna sådana personer anses vittnesgilla? De borde utan vidare ha betraktats,
och framförallt av en så framskjuten jurist som herr Trygger, såsom jäviga
— icke vittnesgilla.

Vad har man emellertid åberopat från dessa intygsgivares sida?

-— Att blockadvakterna sökt hindra bolagets kunder göra uppköp i bolagets
affärer;

— att enskilda strejkande uppträtt aggressivt och använt olämpliga, hotfulla
uttryck mot kunder och s. k. arbetsvilliga;

-— att anonyma telefonpåringningar till de s. k. arbetsvilliga förekommit;
samt

— att cykelringar sönderskurits etc.

Alla dessa uppgifter äro av bolagets under konflikten anställda lämnade under
s. k. edlig förpliktelse, men det märkliga härvidlag är, att icke ens någon av
de påstådda, grövsta och lagligt antastbara förseelserna på tillbörligt sätt
styrkts eller beivrats. Att härvidlag endast skylla på polismyndigheternas
ovilja att ingripa eller något dylikt torde vara särdeles misslyckat. Tanken
på att intygen voro arrangerade på beställning saknar däremot säkert icke sitt
berättigande. Att det dessutom bakom anmälan till överståthållareämbetet
låg politik torde för envar framstå mycket klart, då det kan erinras örn att
bolaget under konflikten hade såsom en av sina bästa och energiska medhjälpare
Allmänna valmansförbundet och dess byrå för arbets- och näringsfrihet.

Denna byrå åtog sig också att under konflikten, jämte bolaget och Svenska
arbetsgivareföreningen, sköta och organisera den s. k. allmänna opinionen mot
fackorganisationen och dess strejkande. Byråns propaganda lädes därför från
början på den bogen, att en ny klasslagstiftning måste till för att stäcka fackföreningsrörelsens
verksamhet. Härvid blev det en tacksam uppgift att tala
örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Det återstod endast för
vederbörande att tala örn och söka göra troligt, att denna tredje parts rätt hade
kränkts.

Såsom en direkt följd av byråns verksamhet, och dess företrädesvis i högerpressen
hets emot fackföreningsrörelsen och de strejkande, inträffade händelser,
som här icke böra förbigås.

Redan från byråns första framträdande förmärktes, att vissa s. k. borgerli -

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

ga element på ett närgånget och ett synnerligen aggressivt och bröstgänges sätt
gingo till anfall på organisationens löpsedelsutdelare, och att de härutinnan
understöddes av en del av de intygsgivande butiksföreståndarna i bolagets affärer,
bl. a. föreståndarna för affärerna Regeringsg. 5, Drottningg. 34, Fleminggat.
48, Götg. 27 och Hornsgat. 33.

Bl. a. inträffade, att ett stort antal av dem, som sökte sig till bolagets affärer,
liksom på överenskommelse stannade utanför butikerna för att först håna
eller på annat sätt trakassera de strejkande för att sedan demonstrativt träda
in i de resp. affärerna. Förfaringssättet var uppenbart provokatoriskt, och
mångå roade sig med att göra sådan demonstration 10 ä 12 gånger örn dagen.

Å Östermalm, men även annorledes, talade välklädda och välbärgade herrar
och damer demonstrativt och högljutt örn för de strejkande och andra, att
de strejkande borde långsamt pinas och svältas ihjäl, och att de ehuru aldrig
tidigare några bolagets kunder skulle gynna bolaget så länge konflikten
varade.

Icke sällan förekom att sådana besökande utan anledning knuffade och sparkade
de strejkande, ja t. o. m., att man med käpp eller på annat sätt slog till
vederbörande vakt, då denne delade ut organisationens blockadmeddelande.
Sådant förhållande inträffade såväl å Regeringsgatan som å Humlegårdsgatan
och ofta efter det vederbörande varit inne i bolagets butik. Därjämte inträffade
flera fall då emottagare av blockadmeddelandet knölade ihop detsamma
och kastade det i ansiktet på utdelaren samt med grövsta okvädinsord och
spottning gav sitt misshag och sin antipati tillkänna.

Ungdomar från det s. k. Nationella ungdomsförbundet utposterades även
utanför en del bolagets affärer, där de på ett högst uppseendeväckande sätt
sökte »rekommendera» till uppköp.

Skolbarn på 8, 10 ä 12 år skickades ned i klungor av 5 å 10 stycken till affärerna
för att gå in, hälsa på och vända ut igen. Deras uppgift var sålunda
att endast irritera och hånflabba åt strejkvakterna.

Utanför bolagets affär å Scheelegatan blev en kvinnlig vakt nedspottad av en
bolagets gynnare.

Vidare har förekommit:

Att en av bolagets notoriska strejkbrytare vid ett tillfälle hotade taga livet
av en av de strejkande;

att en tredje likasinnad överföll och misshandlade en strejkande så att denne
erhöll ett otäckt krossår vid ena ögat;

att fackorganisationen och enskilda medlemmar uppvaktats med en mängd
anonyma och hotfulla telefonpåringningar; samt

att hot örn repressalier förekommit mot unga studenter, som frivilligt vid
ett tillfälle anmälde sig och deltogo i utdelandet av fackförbundets blockadmeddelanden.

Då vi icke kunna finna något som helst sakligt stöd för herrar Tryggers och
Lindmans m. fl. yrkande, avstyrka vi den ifrågasatta lagstiftningen.

Stockholm den 18 februari 1931.

Kontors- och Handelsanställdas förening Sv. Handelsarb.-förbundets

i Stockholm. Avdelning 15.

(Avd. n:r 20 av Sv. Handelsarb.-förb.) (Stockholms Handelsarb.-fackt.)

Bertil Eriksson. Werner Lindestam.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SJ.

31

Stockholms kaféidkarcförening.

Härmed få vi enligt eder önskan översända uppgifter om de fall av otillbörliga
blockader m. m., som förekommit inom vårt verksamhetsområde.

För att icke gå allt för långt tillbaka i tiden kunna vi börja med den år 1925
igångsatta blockaden mot större delen av våra medlemmar, med anledning av att
dessa inköpte pilsner hos JA.. B. Stockholms Bryggerier, där strejk pågick.
Blockad och bojkott mot tredje man alltså. Många av dessa blockerade kaféer
hade matservering, och bland deras besökare funnos många, vilka i förskott
betalat sina måltider. Detta hindrade dock icke, att de utposterade strejkvakterna
vägrade även sådana gäster, vilka blott ville komma in i det lovliga
syftet att inmundiga sina förut betalda måltider, inträde.

Att denna mot oss riktade blockad var rent okynne framgår därav, att herrar
blockadvakter intogo förtäring på A. B. Stockholmssystemets näringsställen,
trots att detta bolag även inköpte pilsner från A. B. Stockholms Bryggerier.

Vid tvister med personalförbundet har i regel blockader undvikits, icke därför
att vi funnit fackföreningens krav berättigade, utan har den angripna medlemmen
fallit till föga för fackföreningens hot örn blockad. Efter många och
långa förhandlingar med fackföreningens representanter ha dessa vid flera tillfällen
givit kaféägaren rätt, men ändock krävt så och så stor ersättning, örn
man skulle inhibera blockaden. Detta är lika med utpressning.

Vid ett tillfälle utpressade fackföreningen av en kaféinnehavarinna femhundra
(500) kronor, därför att hon till en kollega lämnat fullt korrekta uppgifter
angående en förut anställd. Fackföreningens förtroendeman provocerade
fram dessa uppgifter genom att föregiva sig vara en kaféidkare, vilken
stöde i begrepp att anställa omnämnda avskedade servitris.

Våra affärer ha trots arbetsdomstolens tillkomst utsatts för sådana utpressningar
i stor utsträckning. Enär innehavarna ej velat bli föremål för s. k.
»hemliga blockader» från arbetsplatser i närheten, ha de låtit sådant gå opåtalt
förbi, och vi vilja här poängtera, att utpressningstaktiken användes i stor
utsträckning av denna arbetareorganisation.

Då vi uppmärksammat att fallen Örtegren och Joelsson redan äro omnämnda
och belysta, få vi, trots att det funnes många smärre fall att andraga, avsluta
denna redogörelse.

Stockholm den 18 februari 1931.

Stockholms Kaféidkareförening.

John A. Magnusson.

Ordf. Carl Lindholm.

Sekr.

Sveriges Hotell- och restanrangpersonals förbund.

Andra lagutskottet, Riksdagen, Stockholm.

Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals Förbund får som yttrande över
motion nr 129, väckt i riksdagens I kammare av herr Trygger m. fl., och över
motion nr 186, väckt i riksdagens II kammare av herr Lindman m. fl., anföra
följande av vad däri beröres fall, tillhörande förbundets verksamhetsområde:

Motionärerna ha anfört tre fall, vilka skola tjäna som belysning åt nödvän -

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

digheten av lagstiftning i motionernas syfte. För att ge eftertryck åt denna
uppfattning, anföres som exempel »fallet Carlsson», »fallet Joelsson» och »fallet
Bergström-Zander». I dessa uppräknade fall förmenas, att vederbörande
fackorganisation på särskilt grovt och rättskränkande sätt har förbrutit sig
mot bemälda personer.

»Fallet Carlsson.»

Vad då först »fallet Carlsson» beträffar, ligger realförhållandet icke så till
som angives. lAtt den i redogörelsen omnämnda flickan anställdes på prov, är
en myt. Hon eThöll ordinarie anställning såsom servitris.

Örn flickan vid sökandet av platsen uppgav sig icke vara organiserad, så är
denna uppgift kanske riktig, men orsaken till en sådan felaktig upplysning är,
att organiserad kafépersonal vid sökande av plats ständigt måste förneka medlemskap
i fackförening för att erhålla anställning. Kaféidkarna fråga i regel
platssökande, huruvida denne är fackföreningsmedlem. Ett svar att så är
förhållandet, föranleder arbetsgivaren anmoda den sökande att återkomma något
senare, då slutligt besked örn platsen skall lämnas. Vid detta senare tillfälle
är platsen »beklagligtvis» tillsatt. Ställd inför valet att erhålla en plats
och förneka medlemskapet i fackförening eller erkänna det senare och icke erhålla
ledigt arbete, är det förklarligt, om medlemskapet i fackföreningen ej
erkännes. Det bör antecknas som högst anmärkningsvärt, att arbetsgivare,
anslutna till en arbetsgivareförening, som i avtal erkänt att föreningsrätten
skall lämnas okränkt, våldför sig på denna bestämmelse vid anställandet av
personal, såsom här sker. Vi ha velat anföra detta för att lämna en förklaring
till varför flickan ifråga möjligen sade sig vara oorganiserad.

Huruvida flickan var olämplig för sin plats, torde vara svårt att avgöra. I
varje fall undandrager detta sig motionärernas bedömande. Vi äro övertygade
om, att ingen av dessa sett kvinnan ifråga i arbete, likaväl som vi äro övertygade
örn att ingen av samma herrar, i varje fall före konflikten, med sin fot
varit inne på fru Carlssons kaféer på Nygatorna. Vad motionärerna bygga
sin uppfattning på är fru Carlssons uppgifter, lämnade under pågående konflikt.
där hon var ena parten, och att under sådana omständigheter citera henne
och tro på henne som på ett ofelbart högre väsen, är djärvt och vågat, men därmed
är icke sagt, att man svär på sanningen.

Men för att komma kärnpunkten inpå livet... Då flickan tog platsen och
gick med på erbjuden lön, hade hon redan då klart för sig, att hon skulle vända
sig till sin fackförening för att meddela, att fru Carlsson kränkt föreningsrätten
vid anställandet av personal samt att fru Carlsson betalade löner under gällande
avtalstariff för facket. Då flickan börjat anställningen fann hon, att
arbetstiden var oregelbunden och högst väsentligt längre än vad i gällande kollektivavtal
stipuleras, vilket påskyndade hennes sedermera till fackföreningen
lämnade upplysningar över arbetsförhållandena på fru Carlssons företag. Då
fackföreningen, uppmärksamgjord på ifrågavarande förhållanden, sände sin
ombudsman till fru Carlsson i och för underhandling uti berörda frågor, avvisade
fru Carlsson honom, ty hon ville icke förhandla med fackföreningsombud
eller »busar från fackföreningen», och visade ombudsmannen på dörren.
Samtidigt sade fru Carlsson upp servitrisen och anmodade henne att avlägsna
sig tillsammans med ombudsmannen. Det är sålunda fel, att servitrisen uppsagts
från sin plats tidigare. Då fru Carlsson vägrade att gå med på förhandlingar,
förklarade fackföreningen, att det med Stockholms Kaféidkareförening
gällande avtalet av år 1927 måtte tillämpas. I motsatt fall såg sig fackföreningen
nödsakad företaga stridsåtgärder, dels för att få ordnade arbetsförhållanden
å ifrågavarande kaféer, dels för att få uppsägningen av den avske -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

33

dadé återtagen. Då fru Carlsson alltjämt vägrade att låta tala med sig härom
utbröt öppen konflikt den 28 aug. 1930.

I stället för att följa kloka och välvilliga råd från andra arbetsgivarehåll
— vi kunna bl. a. nämna Sveriges Restaurantförening —, att försöka få konflikten
bilagd, föredrog fru Carlsson att i vissa tidningar prestera ett slags
försvar för sin avtalsfrämmande åskådning. I kaféfönstren uppklistrades en
del meddelanden till allmänheten av innehåll, som här citeras:

»Meddelande.

Utan orsak har man trakasserat mig och mitt kafé. Har ej haft
någon anställd. Varén rättvisa och låt samvetet råda. Ännu segrar
sanning över lögn, och rättfärdighet över lättja och partisinne.

Besök mitt kafé

och visa att Gud ännu är änkors och de värnlösas beskyddare, den
ensammes styrka i vrångvis värld.

Therese Carlsson,

Lilla Nygatan 13,

Kafé Norreby.»

Ett annat lydde:

»En slav är den som går i kedjors band
och håller röda facklor i sin hand,
Martyr är den som ensam och förtryckt
ser brödet ur sin mun bli undanryckt.
Rättfärdigheten segrar dock till slut
och lögnen skiljs från vetet ut.»

Ett tredje lydde:

»Observera!

Visa att Ni ej är slavar
utan fria män och kvinnor.

Stig in, drick kaffe, mjölk m. m.

Här har jag arbetat morgnar först
och kvällar sist.

Ingen rättfärdighet att blockera
detta kafé.

Gud hjälpe den som är ensam
mot övervåld och orätt.»

I Nya Dagligt Allehanda hade fru Carlsson dessutom bl. a. följande vers
publicerad:

»Kom in gott folk i långa raden
stig in, Ni alla från Gamla staden.

Här bor en kristen ärlig kvinna.

Ni hennes like ej kan finna

som fattigt offer för fackföreningstyranni.

Därför sig in, drick öl, kaffe med grädde i.»

Man torde i sista »skaldeverket» lägga märke till att fru Carlsson, såsom
innehavarinna av nykterhetskaféer, inbjuder allmänheten att dricka öl på
dessa!

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 3 avd. 27 käft. (Nr 31.) 3

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Vi ha tillåtit oss anföra dessa citat m. m. av den anledningen, att motionärerna
återgivit en skrivelse från fru Carlsson till fackföreningen, som icke
besvarats. Anmärkningen är riktig, men orsaken till att svar ej avläts var,
att fackföreningen redan den 28 augusti lämnat besked vad som krävdes härutinnan.
Hade skrivelsen givit uttryck för att förhandlingar önskades, hade
svar givetvis avlåtits.

Vi bestrida på det bestämdaste att blockadvakterna skulle ha uppträtt på
det sätt, som motionärerna söka göra gällande. Det fall, som särskilt påpekas,
och som ledde till åtal, är beklagligt, och försvaras icke av oss. Hetssporrar
finnas överallt, vilket ett uppträde på en viss tidningsredaktion i Stockholm
för någon vecka sedan lämnat bevis för. Det påpekade fallet är emellertid
icke bekant för förbundsstyrelsen; att mycket folk samlades utanför de
blockerade kaféerna berodde icke på blockadvakterna, utan på fru Carlssons
på insidan av fönstren anslagna originella epos, som verkade attraherande på
gatutrafikanterna och gjorde, att många stannade och läste. Hade dessa »anslag»
ej funnits, är det sannolikt, att de flesta trafikanter passerat kaféerna
utan att stanna. Örn någon under uppehållet utanför kaféerna därvid öppnade
dörrarna och yttrade någonting, så var det över fru Carlssons anrop utav de
religiösa tingen. Detta kan fackföreningen icke kläda skott för.

Örn motionärerna vilja föra till torgs den uppfattningen, att det endast är de
som bryta en konflikt, som hotas till livet, vilket väl inte kan sägas ha skett,
då något sådant övervåld, att döma av bilagorna till motionerna, icke har förekommit,
vilja vi anföra ett par skrivelser, som förbundet har emottagit. Motionärerna
göra gällande, att på arbetaresidan utvecklas under konflikter en
råhet i tal och skrift, som dess bättre icke är till finnandes i de kretsar, som
stå arbetsgivaren nära och försvara dennes åtgöranden. Den 23 september
emottog förbundet följande med bläck hakkorsförsedda skrivelse:

»Högt ärade våldsförening!

Då det kommit till vår kännedom att edert förbund låtit grovt trakassera
en kaféägarinna vid Nygatan vilja vi fästa Eder uppmärksamhet på
att Ni göra klokast i att upphöra med blockader snarast möjligt, då det
är ett förbund i bildande i Sthlm som med våld skall bekämpa Eder och
samtliga fackföreningar, då det ju visat sig att allt övervåld som företages
av dessa fullt tolereras av polisen. Vi ha beslutat taga saken i egna
händer och att det en dag skall statueras ett exempel å någon blockadvakt
kunna ni vara lugna för. Glommen aldrig att våld föder våld.

Svenska Nationalister.»

Den 29 september emottog förbundet en brevförsändelse, innehållande ett
vanligt dubbelark, folio, på vilket var uppklistrat en mängd av Svenska Dagbladets
i de dagarna typiska artiklar örn »änkan Carlsson», vartill på arkets
sista sida var skrivet med driven journalistpiktur:

»Till Busarna i Fähuset på Barnhusgatan.

Som väl är, finnes ännu en hel del rättänkande människor kvar i gamla
Sverige som Ni på alla sätt söka förstöra. Vi skola dock hoppas, att edra
usla lögnaktiga intriger misslyckas, tack vare andra goda verkliga
medborgare träda räddande emellan. Jag hoppas den dag kommer, när
hela fähuset med dessa lumpna busar går i luften. Ey f—n sådana urbusar,
som leva flott på lyxkrogama på de dumma arbetarnas bekostnad.

(Signatur.)»

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

35

Pekoralet finnes förvarat på förbundsexpeditionen.

Motionärerna angiva, att den anställda flickan hos fru Carlsson uppbar
en kontant lön av 25 kronor i månaden. Sanningen är, att lönen var, vad fackföreningen
på sin tid uppgav, 20 kronor. Då konflikten gjordes upp, erhöll
arbetarskan för 14 dagars uppsägning 10 kronor och i kostpengar för samma
tid 28 kronor, tillsammans 38 kronor. Detta bevis bör vara bindande.

Motionärerna anföra även, att fackföreningen försvårade överlåtelseköp av
kaféerna genom ett krav på 400 kronor av ny innehavare. Detta prat ha vi
tidigare, då det framfördes i tidningarna, avlivat, då det icke äger grund, men
då det nu åter och på detta sätt återuppstått, torde motionärerna delgiva oss
namn på de spekulanter, som inför fackorganisationens ansvariga ombudsman
förhandlat i denna angelägenhet, och vilka förhandlingar strandat just på detta
krav från fackföreningen. Intill så sker, måste uppgiften anses som ett
våldförande på sanningen.

Den 13 december träffades följande överenskommelse för avveckling av konflikten
:

»-----

§ 1.

Undertecknad såsom innehavare av kaféet Lilla Nygatan 13, Stockholm, förbinder
mig att från detta datum i händelse av att hos mig anställes personal,
tillämpa bestämmelserna i 1927 års kollektivavtal mellan Stockholms Kaféidkareförening
och Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals Förbunds avdelning
48. Örn nytt avtal träffas mellan dessa organisationer, kommer det avtalets
bestämmelser att gälla å detta mitt kafé. All personal anställes avgiftsfritt.

§ 2-

Vid undertecknande av denna överenskommelse förbinder sig fackföreningen
att omedelbart häva den mot företaget utfärdade blockaden och bojkotten.

Stockholm den----— -— »

Det torde vara uppenbart, att denna uppgörelse icke kan anses innebära att
fackorganisationen sökt ekonomiskt förgöra ifrågavarande arbetsgivare. Uppgörelsen
den 13 december är i enlighet med fackföreningens krav den 28 augusti.
All den tidningspress, som slöt upp vid fru Carlssons sida, skriverier, äro,
örn uppgörelsen betraktas nyktert, svår att förstå. Nu invändes kanske från
motionärernas sida, att fru Carlsson är en mindre arbetsgivare. I så fall få
vi framhålla, att Stockholms privata kaféidkare äro små arbetsgivare allesammans,
men därför hava de icke dragit sig för kollektivavtal med personalen
och dess organisation.

»Fallet Joelsson.»

Motionärerna gå här förbi själva förspelet till konflikten. Därav får man
draga den slutsatsen, att Joelsson icke är trodd på sina ord, att inga grundorsaker
för konflikten förelåg. Däremot uppehålla sig motionärerna vid en
del detaljer, som stå i samband med de orsaker, som förhindrat uppgörelsen
av densamma.

Några dagar efter konfliktens utbrott uppsöktes förbundets förtroendeman
Carl Bengtsson av herr Joelsson, som ville diskutera fredsmöjlighetema. Efter
ett par timmars diskussion voro parterna eniga örn villkoren för uppgörelse
med undantag för ett från arbetarhåll framfört krav, att arbetsgivaren skulle
förbinda sig att blott använda organiserad personal i sitt företag. Herr Joels -

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

son, som är medlem i Stockholms Kaféidkareförening, ansåg sig icke kunna
gå med på denna fordran utan tillstånd från sin förening. En hänvändelse
dit i detta ärende resulterade uti, att föreningen vägrade Joelsson träffa överenksommelse
i överensstämmelse med fackföreningens önskemål.

Att fackföreningen uppställde krav på, att blott organiserad personal skulle
vara anställd på kaféet, hade sin grund uti, att fackföreningen ville skydda
sina medlemmar på denna arbetsplats till fortsatt anställning därstädes. Med
den kännedom, fackföreningen hade örn arbetsgivarens trakasseringslusta mot
de organiserade i de fall, dessa sökte hålla på avtalsenlig rätt, ansågs, att
enda sättet att skydda medlemmarna för övergrepp var, att arbetsgivaren
skulle vara ålagd att i tjänst ha blott organiserad personal. Det skulle ha
varit en dålig uppgörelse för fackföreningen och dess medlemmar, örn sådan
uppgörelse träffats, att i konflikten varande arbeterskor fjorton dagar efter
arbetets återupptagande funnit sig avskedade och utan arbete därför att de
tillhörde en facklig organisation. Det kan visserligen här invändas, att med
organisationstvång i uppgörelsen skaffade sig fackföreningen icke. garanti
för att personalen ej kunde uppsägas, men med dylik bestämmelse i uppgörelsen
räknades med, att arbetsgivaren icke hade samma lust att kränka föreningsrätten,
då denne visste med sig, att nyanställd personal också måste vara
organiserad. Han erhöll på denna punkt ingen fördel genom ombyte av personal.

Att fackföreningen skulle med omskrivna organisationstvång å ifrågavarande
kafé velat sätta in en sprängkil i kaféidkarnas organisation i syfte att
upphäva paragraf 23 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar, är en helt
och hållet uppkonstruerad teori. Stockholms Kaféidkareförening omsluter enligt
uppgift cirka 300 företagare. Skulle fackföreningen, för att få fall
på paragraf 23, plocka endast en arbetsgivare i taget, behövdes en hel mansålder
för att nå målet. Och då förutsattes ändå, att varje framstöt lyckades.
En sådan strategi tro väl inte motionärerna, att en fackförening eller ett fackförbund
i våra dagar hänger sig åt.

Örn fackföreningens framstöt vid kaféet Renstjärnasgatan varit den som
i motionen förmodas, skulle fackföreningen ha måst förklarat, att en uppgörelse
av konflikten icke diskuterades annat än i samband med upprättandet
av ett fullständigt kollektivavtal med Stockholms Kaféidkareförening. Så
har emellertid icke varit fallet. Organisationstvånget hos Joelsson hade, som
ovan framgår, andra motiv. Örn man för en mindre god arbetsgivare nödgas
skriva hårdare bestämmelser än för en god arbetsgivare, som skapat förtroende
omkring sig, är beklagligtvis någon gång ett nödvändigt ont.

Då Joelsson icke velat lämna någon som helst skriftlig garanti att i fortsättningen
respektera föreningsrätten, har fackföreningen icke ansett sig böra
häva blockaden.

»Fallet Bergström—Zander.»

I detta fall få vi anföra följande:

Inom köksavdelningen i företaget hade arbetsgivaren bland annat en stekerska
anställd. En tid efter anställningens början uppstod en schism örn lönebeloppets
storlek. Gruppen »stekerska» fanns icke upptagen i avtalet, men
fackföreningen fordrade, att lön för stekerska skulle utgå efter kokersketariffen,
därvid stödjande sig på vad som är avtalat med exempelvis Sarabolaget.
Efter örn och men betalade arbetsgivaren lön enligt fackföreningens äskande,
som innebar löneförhöjning för stekerskan. Samtidigt som denna högre betalning
måste erläggas, uppsades stekerskan och två andra, kvinnliga i köket
till avflyttning. Arbetsgivaren skulle nedlägga matserveringsrörelsen, vilket
också skedde. Fackföreningen misstänkte emellertid, att detta endast var en

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

37

skenmanöver av arbetsgivaren för att bli kvitt den numera dyrare arbetskraften.
Fackföreningens farhågor visade sig vara riktiga. Örn några dagar öppnades
matserveringsrörelsen åter, men med ny och oorganiserad personal. Fackföreningen
ansåg sig ha belägg för sin uppfattning örn kaféidkarens avsikt
med uppsägningen av den gamla personalen och delgav arbetsgivaren, att, i
det fall ej denna personal återtogs, företaget skulle blockeras. . Då stängdes
matserveringen på nytt och endast ölhandeln fortsatte. Emellertid blev denna
situation ohållbar för arbetsgivaren. Det visade sig vara ett nödvändigt behov
att ha matserveringsrörelsen igång, därmed bekräftande, att åtgärden att med
första upphörandet av denna gren av rörelsen icke var annat än ett rent svepskäl
för att kunna verkställa avskedandena. Arbetsgivaren tillhörde Stockholms
Kaféidkareförening, som anropades om förhandlingshjälp. Förhandlingar
kommo till stånd en kväll å ifrågavarande, kafé, varvid förutom arbetsgivaren
personliga representanter från fackföreningen och Kaféidkareföreningen
närvoro. Därvid sökte arbetsgivaren göra gällande, att berörda avskedade
fingo sluta sina platser ingalunda för episoden örn stekerskans förhöjda
lön utan på grund av att de helt enkelt voro olämpliga och okunniga uti arbetet.
Vid sammanträdet närvoro på arbetsgivarens önskan två servitriser, som
stannat kvar efter arbetets slut, för att beediga.principalens uppgifter,
uppsagda voro olämpliga i tjänsten. Regin klickade inte. Servitriserna intygade.
Spelet flöt. Samma förfördelade uppsyn, arbetsgivarna mötte personalrepresentanterna
med, hade även servitriserna tillägnat sig. Minspelet
mellan dessa aktörer lät ana, att inte fick arbetsgivaren förlora spelet. Att
instruktionerna voro väl inlärda, förnams snart. Samma, ömsom ilskna, ömsom
fåniga flin, arbetsgivaren visade personalens ombud, kopierade också servitriserna
på fläcken. På framställda frågor av arbetsgivaren svarade, de
rappt och utan tvekan, att avsked för kökspersonalen var det absolut riktiga,
ty olämpligare människor för sin tjänst fanns inte. Den som dels sag vad
som tilldrog sig vid detta sammanträde och dels hörde det uppmobiliserade
arbetsgivarförsvaret, hade läget klart för sig, att här förelåg en sådan
omständighet, där arbetsgivaren på förhand och på lämpligt sätt =bearbetat
de två servitriserna att avgiva vittnesbörd, som skulle vara förmånligt
för honom.

Arbetsgivaren utbetalade så småningom på fordran av fackföreningen en
penningsumma till två av den avskedade kökspersonalen. Senare stämde arbetsgivaren
fackföreningen till Arbetsdomstolen och yrkade, att fackföreningen
måtte åläggas att återbetala beloppet. Arbetsdomstolen biföll kärandens yrkanden.
I en bilaga till domstolen åberopade arbetsgivaren de två servitrisernas
utsago vid ovannämnda förhandling. I vad man denna omständighet
hade betydelse för domstolens beslut, undandrar sig utomståendes bedömande.
Domstolens motivering talar ingenting därom.

När fackföreningen emottag^ domstolsutslaget, sökte den undersöka orsakerna
till att målet förlorades. Därvid kunde helt naturligt icke det förhållandet
gå förbi: servitrisernas-arbetskamraternas ställningstagande i själva
konflikten. Som fackföreningen redan på förhand var på det klara med att
riktigheten av vad servitriserna intygat omskrivna förhandlingskväll, var av
det slag, som saknar förtroende i vittnesgilla kretsar, samt då det till visshet
kunde antagas, att arbetsgivarens vilja härvidlag borde sättas i centrum även
i det som servitriserna berättade, ansåg fackföreningen att servitriserna,
såsom medlemmar i fackföreningen, avsiktligt och för att skada andra medlemmar
i samma förening framställt saken i icke riktig dager, och att denna framställning
var av det slag, att det strängeligen kunde ifrågasättas, om de, servitriserna,
i fortsättningen borde få behålla sitt medlemskap. Fackföreningen
beslöt till sist utesluta dessa medlemmar, men ej för berörda vittnesmål såsom

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

sådant, utan för sannolikheten uti att de ej talade fullt objektivt vid tillfället
ifråga.

Detta hände någon gång i maj månad. En dag på höstkanten 1930 sökte
dessa uteslutna inträde i fackföreningen. Fackföreningen tackade nej. Om
en tid kommo de åter, och erhöllo samma besked. Men de voro envisa och gjorde
förnyade försök. Till sist meddelade fackföreningen dem, att inträdet för
deras vidkommande var omkring 163 kronor. Men fackföreningen meddelade
dem dock samtidigt, att det förelåg ingen längtan att räkna dem som
medlemmar. Tvärtom sågs det helst, att de stannade utanför. Den ena har
nu, vi ska försäkra motionärerna, fullt frivilligt och utan någon som helst påtryckning,
betalt beloppet och därvid erhållit medlemskap. Den andra däremot
har icke betalt, emedan hon är arbetslös, för då arbetsgivaren erhöll kännedom
örn uteslutningsaffären, avskedade han denna servitris utan att ens iakttaga
gällande uppsägningstid, 14 dagar. Det var belöningen och tack för
hjälpen. Även hon var bliven olämplig.

Sedermera har servitriserna muntligen meddelat fackföreningens expedition
att de lockats av arbetsgivaren att lämna berörda vittnesmål. Att arbetsgivaren
åberopade dem i inlagan till Arbetsdomstolen, var mot deras vilja, ej
heller upplystes de om att så skedde. I detta fall blevo de figuranter mot sin
vilja. En föga vacker handling från arbetsgivarens sida.

Motionärerna äro upprörda över att servitriserna lia måst erlägga en återinskrivningsavgift
ä 164 kronor vardera till fackföreningen. Vi tro, att motionärerna
själva, som stå arbetsgivarkretsar nära, säkerligen äga kännedom
örn vad osolidariska medlemmar i arbetsgivarföreningar oftast få betala för
brott mot föreningarnas stadgar. Vi kunna anföra ett exempel från restaurangvärlden.
Vid en hotellkonflikt för tre år sedan sammanträffade personligt ett
par dagar efter konfliktens utbrott berörda arbetsgivare och ett ombud från
vår organisation, varvid arbetsgivaren gav uttryck för att han inte hade något
att erinra mot de fordringar personalen uppställt. Personligt hade han inget
emot att gå de anställda till mötes, men han var förbjuden av sin arbetsgivarförening,
och en uppgörelse från hans sida mot föreningens vilja bomme att
kosta honom 22,000 kronor, vilken summa genast skulle lyftas av arbetsgivarföreningen,
enär föreningen hade en utfärdad garantiförbindelse å det beloppet
liggande hos sig. Då arbetsgivarföreningarna föregått med exempel hur osolidariska
skola behandlas för upprätthållande av disciplin, är det förvånansvärt
att motionärerna framföra anklagelser mot arbetarparten, örn den i något
enstaka fall tillämpar arbetsgivarnas egna metoder.

Motionärerna ha tagit helt och hållet fel i argumenteringen, att de två uteslutna
ha varit utsatta för trakassering och förföljelse. Icke en enda sådan ansats
från fackföreningens sida kan framletas, bortsett från själva uteslutningen.
Fackföreningen har icke drivit propaganda i någon form mot de uteslutna. Vill
motionärerna begära intyg härom från såväl arbetsgivaren som BergströmZander,
kan denna vår uppgift icke annat än bestyrkas. Ingenting har skrivits
i pressen, inga besök från fackföreningen har gjorts på herr Örtegrens kafé
Gula Knuten.

Uppgiften örn att den från Kafé Gula Knuten avskedade Bergström skulle
nekats av fackföreningen att få antaga en köksbiträdesplats, är, lindrigt sagt,
en produkt av motionärernas livliga fantasi. Till Bergström hade tvärtom
sagts, att man icke ville förhindra henne att söka vilken plats som helst. En
fråga till motionärerna: Har B. gått förlustig platsen genom fackföreningens
ingripande? Man står häpen och stum över vad som här skrivits i motionerna.
En tidskrift, vi tro den heter »Hela Världen», vi läsa den inte själva, men
publikationens skrikande löpsedlar drar ögat till sig, utropar, för att klara sig
i konkurrensen, att den innehåller noveller med sanna berättelser ur livet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

39

Redaktionen som förståndiga karlar vet naturligtvis bättre än vad tidskriften
på sina löpsedlar säger till allmänheten; författarna till föreliggande motioner
måtte lia skrivit delar av desamma just på »Hela Världens» redaktion. Tricksen
att söka narra allmänheten är i varje fall lika — motionärernas och »Hela
Världens».

Att från Sverges Hotell- och Restaurangpersonals Förbunds sida skall hava
utfärdats konflikter av den art, att omänskliga övergrepp mot arbetsgivare
skett och näringsfriheten satts i fara, bestrides. De i de föreliggande motionerna
omnämnda konflikterna från vårt verksamhetsområde ha till sina reella
verkningar icke varit av det slag, som tarvar särskild lagstiftning pa området.
Det torde här tagas i betraktande, att inom restaurang- och kaféyrket, i synnerhet
inom det senare, dväljes en hel del företagare, som äro i avsaknad av
sociala synpunkter och fullständiga motståndare till ordnade arbetsförhållanden
på sina företag. Så fort någon anställd blir organiserad, så följer avsked.
Då organisationens ombudsmän infinna sig för att inleda förhandlingar, bli de
oftast utkörda under hot att polis skall tillkallas. Konflikterna inom vårt område
ha så gott som allesammans haft sådan bakgrund.

Det är uppenbart, att motionerna avse att skydda de asociala arbetsgivarna,
ty för andra arbetsgivare har vår praktik lärt, att för dessas skull behöver
inte fackföreningarna bindas i någon som helst lagstiftning, som berövar dem
nuvarande möjligheter att tillvarataga sina medlemmars berättigade intressen
på arbetsmarknaden.

Stockholm den 19 februari 1931.

För Sverges Hotell- £ Restaurangpersonals förbund.

Carl Bengtsson.

Sveriges Målaremästareförening.

Till riksdagens andra lagutskott.

Yttrande över i riksdagen väckta motioner I: 129 och II: 186.

Att uppräkna alla de fall inom vårt yrke, då övergrepp av arbetarorganisationen
eller särskilda yrkesgrupper inom densamma (verkstadslag o. d.)
skett dels mot tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter dels mot näringsfriheten
och enskild självbestämningsrätt i fråga örn frihet att tillhöra
organisation eller ej, skulle föra allt för långt och kan ej, pa den korta tid som
tillmätts för detta yttrande, utredas.

Vi måste således nöja oss med att i allmänna drag delgiva, hur förhållandena
i detta stycke gestalta sig inom yrket.

1. Det är f. n. omöjligt för en målaremästare i städerna, att i sin kondition
ha anställda oorganiserade arbetare, trots att kollektivavtalen i regel
innefatta bestämmelser örn att arbetsgivaren äger rätt att fritt antaga och avskeda
arbetare. Den oorganiserade, med detta menas alla, som^ej äro inregistrerade
i Målareförbundet och dess avdelningar, trakasseras på alla möjliga
sätt, arbetsgivaren ställes utan andra arbetare därest han har oorganiserad i
sin tjänst och har inga möjligheter, synnerligast utom arbetet, att kunna
skydda sådan arbetare mot de organiserade övergreppen. Gentemot oorganiserade
arbetsgivare huserar arbetarsidan hur den för gott finner, och
de massor av blockadannonser, som ständigt stå införda i tidningen »SocialDemokraten»,
tala därvid ett tydligt språk. Tesen: »till följd av uraktlåten -

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

het att utbetala intjänta arbetslöner» gäller i de flesta fall löner, som gå långt
utöver det för resp. plats fastställda avtalet, jämte ersättning för strejktid.

2. I ofantligt många fall drabba tvister av denna art tredje man. Beställaren
får arbetet blockerat och kan lida stor skada, då den entreprenör han
anlitat blir utsatt för trakasserier av denna art. Under den Beckerska konflikten
blev en av våra medlemmar blockerad, enär han på sin verkstad hade
en del materialier, inköpta från Beckers, långt innan konflikten utbröt och i
trots av, att materialierna i fråga bevisligen icke användes.

3. Arbets- och näringsfriheten är, trots gällande förordning, ej på minsta
sätt respekterad av arbetarna och dessas organisationer och vi hava med stor
förvåning funnit, att myndigheterna helt och hållet synes tolerera, att denna
förordning trampas under föttema.

Det är endast arbetsgivarna, som behöva taga någon hänsyn till densamma
detta väl mest beroende pa, att den är föråldrad och behöver en genomgående
revision, passande för vår tid.

Vi hava bemärkt, att de angivna motionerna rikta sig jämväl mot övergrepp,
företagna av arbetsgivare och dessas organisationer och vi taga för givet att
arbetarnas representanter komma att söka göra gällande, att de påtalade övergreppen
härstamma i lika hög grad från arbetsgivaresidan, ja, kanske i ännu
högre grad. Huruvida så^ är fallet kan man med stor säkerhet få klart för sig
genom att konstatera från vilken sida det starkaste motståndet mot en lag i
angivet syfte kommer att resas.

För vår del sympatisera vi med de framförda motionerna och uttala som
vår bestämda mening, att det är angeläget och för samhället nödvändigt att
genom lag skydda medborgarna mot de orättvisor och förluster, som, på sätt
i de angivna motionerna jämte bilagor framgått, i stor utsträckning förekomma.

Med utmärkt högaktning
Sveriges Målaremästareförening.
Ax. Fallgren.

Svenska Målareförbundet.

Till Riksdagens Andra Lagutskott, Stockholm.

Anmodade att avgiva yttrande över de i riksdagen väckta motionerna rörande
»värnande av arbets- och näringsfrihet etc.» eller som termen även lyder:
»Tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter», och utgående ifrån att
Lagutskottets framställning ger oss rätt till yttrande över motionens allmänna
syftemål jämfört med den inverkan detta kan tänkas få på våra organisationsoch
avtalsförhållanden, få vi anföra följande:

Det avtalssystem som tillämpas inom målaryrket är grundat på lokalavtalsprincipen,
d. v. s. resp. arbetare- och arbetsgivare på varje plats stå ömsesidigt
ansvariga för det inom yrket på platsen gällande avtalet. På arbetsgivaresidan
finnes ej någon hela landet omfattande organisation och ibland saknas även lokala
föreningar, under det att å arbetaresidan finnas underavdelningar av Sv.
Målareförbundet i alla större samhällen. Ehuru avtalen sålunda upprättas lobalt,
gälla i stort sett likartade bestämmelser i de huvudfrågor, varom avtalen
innehålla bestämmelser, i det att ett mönsterformulär upprättats avsett att ligga
som grund för alla lokala avtal. F. n. gälla 120 sådana omfattande i runt tal

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

41

8,700 medlemmar av vårt förbund. En av de grundläggande principerna i dessa
avtal är att alla tvister skola behandlas och avgöras av skiljenämnd. Endast
i 8 lokalavtal omfattande i runt tal 90 medlemmar saknas bestämmelser örn skiljenämndsförf
arande.

En annan grundprincip i avtalen är att medlemmar i den organisation, som
deltagit i avtalets upprättande och undertecknande och sålunda äro de verkliga
garanterna för avtalet, skola äga företrädesrätt till arbete inom det område för
vilket avtalet gäller.

En tredje grundprincip i våra avtal är, att allt arbete skall betalas enligt
prislistor som upprättats av parterna gemensamt och vari detaljerade priser
åsatts alla arbeten, i regel enligt kvadratmetersystem. (En sådan prislista bifogas
till påseende.)

Vidare ingår det i vår avtalspolitik att söka få alla, såväl oorganiserade
som organiserade yrkesutövare, vilka bedriva målerirörelse mer eller mindre
självständigt, att tillämpa gällande avtal och arbetspriser, samt att i samband
därmed utföra arbetet yrkesmässigt, d. v. s. fullgott i kvalitativt hänseende.

Dessa grundprinciper äro erkända av alla de arbetsgivare inom vårt yrke
som bedriva verksamhet på ett yrkesmässigt och ur avtalssynpunkt lojalt
sätt. Tilläggas bör att denna kategori ej är ensam örn att bedriva målerirörelse.

Efter vad här anförts — som bör ses i anslutning till det efterföljande —
vilja vi ingå på några av de motiv, som anförts av motionärerna i den väckta
motionen. När vi då i dessa motiv finna, att motionärerna påtala det förhållandet
att »blockad anordnas för att tvinga arbetsgivare att förmå hos honom
anställda arbetare, som ej tillhöra organisation, att ingå i sådan», så framställer
sig strax frågan, huruvida därmed avses framförande av krav på sådana
lagstiftningsåtgärder, vilka skola giva arbetsgivare frihet att bryta emot gällande
avtal? Ty då, såsom förut angivits, den principen är fastställd i våra
avtal, att de till den avtalsslutande organisationen anslutna arbetarna skola äga
företrädesrätt till arbete, så följer därav att örn en arbetsgivare icke tillämpar
denna bestämmelse, är detta brott emot gällande avtal. Men motionärerna synas
anse att åtgärder för avtalets hävdande i detta fall skall genom lagstiftning
»stäckas». På annat sätt kunna vi ej uttolka deras yttrande sett i jämförelse
med de för vårt verksamhetsområde gällande kollektivavtalens bestämmelser.

På liknande sätt måste vi bedöma motionärernas argument återgivna å sidan
2, sjätte och följande rader nedifrån, där det heter: »Blockad användes också
för att av företagare uttvinga prestationer, som fackorganisationen godtyckligt
ålägger och sålunda tager sig själv rätt i stället för att anlita den utväg lagen
utvisar.»

Här hänvisa motionärerna till de lagliga vägar, som varje medborgare har
rätt att tillgripa för att utfå tillgodohavanden av en motpart, samtidigt som
det utslungas ett påstående, gående ut på att fackföreningarna godtyckligt fastställa
krav och genomdriva dem. Under hänvisning till vad förut anförts,
dels att våra avtal och prislistor äro grundade på av parterna gemensamt minutiöst
utarbetade detaljpriser och detaljbestämmelser, dels att skiljenämndsbehandling
tillämpas för alla under avtalstiden uppstående tvister, våga vi påstå
att sist berörda uttalande av motionärerna saknar grund i fakta vad det gäller
vårt verksamhetsområde. Rörande de exempel på åtgärder från en av våra
avdelningar som motionärerna anfört i motionens bilagor ha vi i särskild P. M.
påvisat att de därvid framställda kraven grunda sig på bestämmelser i gällande
avtal, och sålunda ej kunna betecknas såsom »godtyckligt framställda». (Se
bilaga.)

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Men vi skulle kunna i ett flertal fall påvisa, hurusom arbetsgivare försökt att
godtyckligt frånhända hos dem anställda arbetare den rätt och de förmåner som
äro fastställda i gällande avtal.

När motionärerna hänvisa fackorganisationerna i sådana fall att »anlita den
utväg lagen anvisar», framställer sig ofrivilligt den frågan, huruvida det överhuvud
taget verkligen finnes utvägar att med lagens hjälp ernå rättelse gentemot
»företagare» som vilja bedraga sina arbetare. Erfarenheter har visat att
så icke är fallet. Det har skett och sker i detta avseende många orättfärdigheter
vilka icke låta sig beivras enligt gällande lag, utan där fackorganisationerna
äro nödsakade att utnyttja de möjligheter som finnas i form av avspärrningsåtgärder
för att ernå rättelse och utan dessa skulle i många fall företagare
triumfera gentemot arbetarna, då det gäller krav på att komma i åtnjutande av
de legitima förmåner som de ha rätt till enligt avtalens ordalydelse, eller som
de, efter behandling i skiljenämnd, blivit tillerkända med stöd av gällande bestämmelser,
där dessa måhända varit av omtvistad innebörd.

Det är påtagligt att det är på grund av okunnighet om de verkliga förhållandena
som motionärerna gjort uttalanden av förenämnda art.

I motionen uttalas önskan örn »ett effektivt ingripande mot den terror som
de s. k. strejk- eller blockadvakterna» utöva. Huru opåkallat ett sådant ingripande
är vad vårt verksamhetsområde beträffar, framgår därav att det aldrig,
vare sig från vår motpart arbetsgivarna eller från allmänhetens sida framställts
anmärkning rörande i dylikt avseende förekommande anordningar. I
den mån strejk- eller blockadvakter förekommit — vilket är i ganska liten omfattning
— ha aldrig några misshälligheter försports rörande deras handhavande
av detta uppdrag. Detta torde kunna bekräftas även från arbetsgivarna
inom yrket.

Det ankommer ju ej på oss att avgiva yttrande rörande de förhållanden i detta
avseende som exemplifierats genom i motionens bilagor återgivna »fall», under
Beckerskonflikten, men vi lämna ej underlåta att som allmänt omdöme i
denna sak framhålla, att lagstiftning till skydd emot dylika företeelser hör
hemma under en helt annan rubrik än den som är åsatt motionen. Och vi måste
tillägga att i fackorganisationernas verksamhet äro dylika företeelser ett i stort
sett fullkomligt främmande inslag. De påminna örn den vitalitet som mest
uppammas inom vissa emot fackföreningsrörelsen fientliga medborgarekretsar,
och som tar sig uttryck i lek med revolvrar, eller andra, mer eller mindre, råa
tilltag i s. k. Lappoanda. Men sådant kan utan tvivel bekämpas genom den
lagstiftning som redan finnes.

Motionens allmänna tendens kan, trots den oklarhet i framställningen som vid
låder densamma, betecknas såsom ett uttryck för den klassmoral, som alltsedan
fackföreningsrörelsens första framträdande stämplat densamma såsom samhällsfientlig
och samhällsfarlig. Tydligast framgår detta i motiveringen å
tredje sidan 4:e stycket. Där åberopas bl. a. »det allmänna rättsmedvetandet»
emot »fackorganisationernas tvångsmakt». Men det yttras ej något om sådana
»det allmänna rättsmedvetandet kränkande» tvångsåtgärder som ta sig uttryck
i arbetsgivarnas lockouter, ibland riktade emot arbetare vilka ej ha den minsta
beröring med det arbetsområde inom vilket lönestrid råder. Ej heller antydes
det något örn att sådana tvångsåtgärder skola »stäckas», vilka gå ut på att
hindra arbetare och tjänstemän att tillhöra organisationen. Vräkningarna av
arbetarefamiljer med barn och sjuka personer ur bostäderna vid konflikttillfällen
synas likaledes ha undgått motionärernas kritik.

Som slutsynpunkt få vi anföra, att enligt vår uppfattning är den av motionärerna
påkallade lagstiftningen obehövlig, under det att en lagstiftning
till skydd mot övergrepp och våldsåtgärder från de mot fackföreningsrörelsen
fientliga medborgaregrupperna vore mera av behovet påkallad. Vi tillåta oss

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

43

alltså att på det bestämdaste avstyrka att några som helst åtgärder vidtagas
i anledning av de väckta motionerna.

Stockholm den 17 februari 1931.

Högaktningsfullt
Svenska Målareförbundet.

O. Ljungquist.

P. M.

Avdelning 1 Stockholm meddelar följande rörande de i motionens bilagor anförda
»fallen»:

Fallet Eklund.

Fackföreningens ingripande emot målerifirman Eklund var beroende av firmans
vägran att tillämpa gällande avtal inom måleriyrket. I nämnda avtal
finnas bestämmelser avseende i vilken omfattning arbetsgivare har rätt undantaga
arbete för egen del. Avdelningen fordrade, i enlighet med § 13, att Bröderna
Eklund skulle tillämpa dessa bestämmelser likaväl som andra företagare
inom yrket.

I tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 8 dec. 1930, varur det väsentliga
av i motionen anförda beträffande »fallet Eklund» äro tagna, anges än
ytterligare krav från fackorganisationens sida bl. a. intagning av minst 3
arbetare på firmans arbetsplatser, att de skulle tillämpa 6 timmars arbetsdag
och slutligen, att de till fackföreningen skulle utgiva visst skadestånd.

Vi ha tidigare i pressen tillbakavisat påståendet örn dessa s. k. »krav» såsom
varande osannfärdiga uppgifter och den omständigheten att motionärerna
i sin motivering uteslutit just omnämnda påståenden örn »krav» från fackföreningens
sida få väl uppfattas så att motionärerna taga avstånd från vad
N. D. A. och närstående organ i detta fall, på oriktiga grunder, givit offentlighet
åt.

Kvar står dock en annan oriktig uppgift, nämligen den, att ombud från fackföreningen
vägrat acceptera förslag från firman Eklund, att 2 delägare i densamma
skulle inträda i fackorganisationen.

Sanningen är, att fackorganisationens ombud ej varit i tillfälle att avgiva
något svar på en dylik framställning.

Slutligen vilja vi framhålla att även örn firman Eklund ej undertecknat det
mellan arbetare- och arbetsgivareorganisationerna ingångna avtalet har det ej
förut framförts någon reservation från firman beträffande vare sig avtalets
allmänna bestämmelser eller ackordspriserna. Firman har tvärtom bedrivit
sina arbeten i enlighet med nämnda avtal intill tidpunkten för konflikten. Det
skulle f. ö. bli ett ohållbart läge på byggnadsmarknaden, örn man skulle tilllåta
de företagare, som icke äro medlemmar av den avtalsslutande arbetgivareorganisationen,
befrielse från skyldigheten att upprätthålla det på platsen gällande
avtalet. Vägran att fullgöra denna skyldighet måste från vår sida beivras
genom åtgärder för avtalets undertecknande och godkännande.

Fallet Kulle.

Angående målarefackföreningens ingripande mot Erik Kulle A. B. få vi anföra
följande:

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Kulle hade redan innan tvisten uppstod angående materialuppköpet från
Beckers försökt lura sina arbetare. Så t. ex. lämnade han dem i stället för intjänt
avlöning — som enligt avtalets § 8 skall utbetalas på viss angiven tid —
en check utställd på viss bank. När en av arbetarna kom till banken för att
lyfta pengar på checken förklarades det att Kulle ej hade täckning för densamma
där, varför arbetarna alltså blevo utan avlöning den gången.

En stor del av de pr timma utgående arbetslönerna jämte ackordsöverskott
voro förfallna till betalning innan konflikten angående Beckermaterialierna
uppstod, och detta bl. a. har varit det icke minst avgörande skälet för åtgärderna
emot Kulle.

Den 20 aug. 1930 konstaterades att firman använder sig av materialier från
A. B. Wilh. Becker, vilka av organisationen förklarats i bojkott. Trots kännedom
om detta förhållande tillhandahåller firman dylika materialier. Firman
förnekade först inköpen från Beckers, men inför påtagliga bevis finner den för
gott att erkänna desamma. Denna konflikt avvecklas på sätt, att firman
skriftligen förband sig att under pågående konflikt vid färghandelsfirmorna
W. Beckers och Nya A. B. Hansen ej hos nämnda firmor göra sina inköp av
materialier.

Men den 11 okt. finna arbetarna på arbetsplatsen anledning tro, att de materialier
som tillhandahållas äro från Beckers, och underrättade också herr
Kulle örn att arbetet under sådana förhållanden nedlades tills saken blivit ordnad
genom deras organisation.

Herr Kulle förnekar senare de gjorda inköpen hos Beckers i trots att full
bevisning föreligger genom de åsätta etiketterna å emballaget som bära den
av firman Becker under konflikten använda uppställningen. Som ytterligare
bevisning för att Beckers materialier använts torde vara den omständigheten,
att Kulle, hos firman Becker begärt 2,000:— kr. för att därmed söka avveckla
de ekonomiska förpliktelserna beträffande obetalda arbetslöner som han vid
tiden för organisationens konflikt med firman var avtalsenligt bunden att utbetala.

Det deponerades senare av firman hos notarius publicus ett visst belopp, men
detta motsvarade ej det vid förhandlingar fastslagna ostridiga beloppet, och
dessutom ställdes vissa villkor som ej fackföreningen kunde godtaga, emedan
dessa icke stodo i överensstämmelse med avtalet. Eackorganisationen har icke
vid något tillfälle gjort några svårigheter för en uppgörelse av Kulles mellanhavande,
snarare torde andra krafter varit i rörelse, vilka med politiska motiv
som grund inverkat för en förlängning av hans konflikt.

Fallet Johansson.

Stockholms målarefackförening har gentemot en målaremästare Oskar Johansson,
Duvbo, företagit blockadåtgärder.

Anledningen är att denne icke utbetalar intjänta arbetslöner. Hans vägran
motiveras med att han själv utfört en del av det arbete som den därvid anställde
arbetaren debiterat å räkningen.

Målaremästare Johansson har gått tillväga på ett avtalsstridigt sätt på dessa
arbeten, i det han själv påbörjar arbeten som han sedan ej slutför utan intager
arbetskraft som slutför detsamma. Då han medgivit att arbetet är ackordsarbete,
finnas inga bestämmelser i gällande avtal som stödja att arbetsgivare
skola ha rätt att utföra del av sådant arbete som är utlämnat till ackordsarbetare.

Han vägrade senare att likvidera arbetet efter gällande avtalsbestämmelser
likaså att utbetala ostridig fordran inom föreskriven tid. Vidare fordrade Johansson
avdrag för vissa behandlingar som han påstår ej vara utförda av an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

45

ställda arbetare, men kunde ej med bevis styrka riktigheten i sitt °påstående.
I sådant fall föreskriver gällande avtal att uppgörelse skall ske på grundval
av arbetarnas uppgifter. I detta fall har alltså icke något krav ställts som står
i strid med gällande avtal, utan är fackföreningens åtgärd grundad på avtalsrättsliga
anspråk.

För Svenska Målareförbundets avdelning 1
Stockholm.

(Namn.)

Stockholms Transportarbetarefackförening.

Anmodad att yttra mig om »Fallet Frid», som herr Trygger vill använda
som stöd för sitt krav på skärpt lagstiftning mot fackföreningsrörelsen, får
jag meddela följande:

Frid blev icke prickad som strejkbrytare. Hans avkoppling från arbetet i
Nylunds åkeri verkställdes av bans arbetskamrater, men denna åtgärd var icke
beslutad av fackföreningen. Att kamraterna handlade som de gjorde berodde
nog till stor del på, att Frid sedan länge tillbaka varit illa tåld av dem.

Frid fick hela tiden och får alltjämt behålla sitt medlemskap i vår förening
under förutsättning, att han betalar sin kontingent. Han hade således klar
fackföreningsbok och därmed också utsikt att erhålla arbete där sådant fanns,
men icke i Nylunds åkeri, där kamraterna icke tålde honom. Att under sådana
förhållanden säga, »att han var prickad och avstängd från arbete» är minst sagt
oförskämt. Påståendet att han från fackföreningen skulle erhållit rådet att
köpa sig en häst och vagn och att han då skulle få arbete är ren dikt. Fackföreningen
råder ingen att köpa sig häst eller bil, föreningen vill i stället begränsa
antalet »bönåsar», och Frid var såsom klar fackföreningsmedlem oförhindrad
att arbeta var som helst, antingen han ägde häst eller ej. Talet örn
att han var så »ekonomiskt illa ute» motsäges av det faktum, att han rätt
snart köpte sig häst och kärra, varmed han obehindrat verkställt transporter.
Det är dock intressant att se, att motionärerna anse den »ekonomiskt illa ute»,
som gått arbetslös 3 mån. Hur skall då inte den ha det, som får gå arbetslös
i åratal. Jag hoppas att med detta ha klarlagt, att herr Trygger icke har
någon anledning att åberopa »Fallet Frid».

Ragnar Helgesson.

Ombudsman för Stockholms Transportarb.-fackf.

Svenska Livämedelsarbetareförbundet.

Till Andra lagutskottet.

Då det givits oss tillfälle att taga del av den vid 1931 års riksdag av herr
Trygger m. fl. i första kammaren inkomna motionen nr 129 rörande det av
arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna, få vi avge
följande förklaring i fallet Svensson, Osby, Skåne, som enligt motionärernas
uppfattning skulle vara en motivering för lagstiftning enligt omskrivna motion.

Vi få då redan från första början konstatera, att framställningen av fallet
Svensson är från början fullständigt grundfalsk. När avtalet upprättades med
ifrågavarande firma, så deltog i dessa förhandlingar Sveriges Bageriidkareförenings
ombudsman, herr direktör William Björkman, Stockholm. Firman
Svensson är nämligen ansluten till denna arbetsgivareorganisation. Herr
Björkman deltog således i förhandlingarna som firmans representant, varvid
överenskommelse träffades med huvudorganisationen örn avtal. I detta avtal
är infört i § 7 morn. 2 följande bestämmelse: »Arbetare skall efter vunnen

anställning tillhöra den avtalsslutande organisationen»; en punkt som också
finns införd i det mellan förbundet och omskrivna arbetsgivareorganisation
upprättade riksavtalet, således en praxis i avtalen inom bageriindustrien.

Då emellertid Svensson i Osby intar en framskjuten ställning inom pingströrelsen
på platsen, så reagerade ju denne emot en sådan bestämmelse, då han
hade en broder anställd i sitt bageri, vilken också tillhörde samma religiösa
sammanslutning. Då förbundets stadgar icke innehålla något tryck vare sig
i ena eller andra fallet evad det gäller individens personliga uppfattning i
religionsfrågor, vilket också bevisas därav, att det finns ett stort antal religiösa
medlemmar anslutna till vårt förbund, så ansåg sig förbundet icke kunna
göra något avkall i ett fall som detta, då organisationsbestämmelsen kan
anses som legaliserad inom bageribranschen. Det upplystes också från herr
Svenssons sida, att denne hans broder var beredd att taga konsekvenserna av
sin uppfattning genom att sluta sin plats och börja egen rörelse, en angelägenhet,
som vårt förbund givetvis inte kunde inverka på. Vi ansågo således
frågan ordnad, men fingo efter en tid meddelande om, att brodern stod kvar
i bageriet, men att avtalet i övrigt tillämpades. Sedan vi tillskrivit firman
och framhållit, att avtalet föreskriver så och så samt begärt rättelse och med
hot örn att företaget skulle blockeras, därest rättelse ej kom till stånd, svarade
de Svensson med en del personliga, mot undertecknad kränkande skrivelser,
samtidigt som han vädjade till förbundet att »lillebror» icke skulle behöva
falla under avtalet. Först då och sedan förhandlingar förts i åratal tillgrep
förbundet blockaden, vilken varade en dag.

Ja, så ligger saken till. Vi kunna icke anse, att detta fall skulle kunna
tagas som motiv till någon slags lagstiftning inom detta område.

Högaktningsfullt
Sv. Livsmedelsarbetareförbundet.

Hugo Pettersson.

Svenska Transportarbetareförbundet.

Stockholm den 22 februari 1931.

Till Riksdagens andra lagutskott.

_ Undertecknad får härmed å Svenska Transportarbetareförbundets vägnar avgiva
yttrande över inom riksdagen väckta motioner nr 129 i första kammaren
och likalydande nr 187 i andra kammaren.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

47

Helt visst har det vid fackliga konflikter förekommit och förekommer en
del åtgärder som kunna klandras och även betecknas såsom övergrepp. Såväl
samhället, som utanför striden stående firmor och personer, tillfogas härvid
ekonomiska förluster. Att enbart lasta arbetareparten för dessa beklagliga
resultat, måste rättvisligen anses oberättigat.

De av arbetaresidan vidtagna åtgärderna bliva dock mest synliga, därför
att dessa måste offentliggöras till en större krets och för den stora allmänheten,
för att ha någon betydelse, under det att arbetsgivarnas motsvarande åtgärder
mera ske i det fördolda. Av arbetsgivarna vidtagna åtgärder äro belt
säkert fullt ut lika brutala och även mera hänsynslösa än de vilka arbetareparten
kunna anklagas för och merendels utgöra arbetarnas vidtagna åtgärder
endast ett svar på arbetsgivarnas utmaningar och orättvisor.

Vi skulle från vårt förbunds verksamhetsområde kunna giva en mångfald
exempel härpå, men vill endast taga ett av de mest uppseendeväckande fallen,
där möjlighet även föreligger till kontroll över vår utsago.

Den stora hamnarbetarekonflikten 1908 avslutades genom en uppgörelse på
grundvalen av ett förlikningsförslag framlagt av en för ändamålet tillsatt förlikningskommission
med envoyen Gunther som ordförande. Förlikningsförslaget
innehöll det sedvanliga förbudet att inga repressalier eller trakasserier
å någondera sidan fick förekomma. Vid denna tid fanns i Norrland ett större
antal kooperativt sammanslutna stuveriföretag bestående av arbetare och smärre
jordbrukare, vilka även inrymdes i denna avtalsuppgörelse, men likväl genomfördes
en fullkomlig bojkott mot dessa företag från redare- och med dem
förenade stuvareförbunds sida. Ja man drog sig icke ens för att öppet uppmana
utländska rederier till deltagande i denna bojkott. En vädjan till förlikningskommissionens
ordf. E. Gunther resulterade visserligen i att han uttalade
sig för fri konkurrens med lojala medel, men sedermera i ett annat
svar till Svenska Arbetsgivareföreningen förklarade, att han icke ansåg det
som brott mot uppgörelsen örn redareorganisationen träffade uppgörelse med
vissa firmor om utförande av allt förekommande stuvningsarbete.

Berörda arbetare insände därför en petition till den då sittande högerregeringen
med hemställan, att den ånyo måtte sammankalla den förlikningskommission
som framlagt det av parterna accepterade förslaget till uppgörelse, för
att pröva huruvida de av arbetsgivarna vidtagna åtgärderna kunde betraktas
såsom en lojal uppfyllelse av deras avtalsenliga förpliktelser. Petitionen var
undertecknad av representanter för de kooperativt sammanslutna arbetare- och
småbrukareföretagarne i Örnsköldsvik, Nordmaling, Sikeå, Skellefteå oell
Piteå.

På denna petition lämnades intet svar, varför undertecknad tog sig friheten
att i riksdagen begära att få framställa en interpellation till civilministern,
varför denna framställning icke tillmötesgåtts. Dåvarande högermajoritet i
andra kammaren avslog interpellationsframställningen.

Flera av de motionärer som undertecknat här föreliggande motioner voro
likväl medverkande eller kallsinniga mot att denna förföljelse stävjades, utan
lämnade dessa petitionärer att under svält och umbäranden utkämpa en fruktlös
kamp.

Det kan med detta exempel för ögonen starkt betvivlas att motionärerna äro
allvarligt besjälade av en önskan att förhindra orättvisor och övergrepp vid
fackliga konflikter, utan mera ha inriktat sig på att tillförsäkra arbetsgivareparten
större kampmöjligbeter genom att ytterligare klavbinda arbetarnas aktionsmöjligheter.

Man riktar sig därför mot blockaderna och utdelandet av s. k. blockadlappar,
såsom de mest iögonfallande yttringarna av arbetarepartens stridsåtgärder.

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Blockaderna.

Vad vårt förbund beträffar, utgör blockadproklamationen en ofrånkomlig
åtgärd i samband med en utbruten transportarbetarekonflikt. Utan en sådan
åtgärd vore nästan varje arbetsnedläggelse en meningslöshet, ty transporten
skulle utan vidare överföras och utföras av någon annan samverkande firma.
Skulle dylik blockad förbjudas finnes inget annat alternativ än att samhället
fastställer löne- och arbetsvillkoren.

De i tidningspressen mest synliga blockadannonserna äro mestadels riktade
mot smärre enskilda arbetsgivare för att skydda medlemmar mot trakasserier,
orättvisa avskedanden, vägran att utbetala intjänt avlöning m. m.

Arbetsgivareorganisationen har i sina avtal sökt skydda sig mot dylika
störningar genom diverse avtalsbestämmelser, däribland genom den under benämningen
§ 23 kända bestämmelsen, som dock i någon mån mildras genom
skyldighet att träda i förhandling om påtalade fall, där så kräves av den avtalsslutande
arbetareorganisationen. Smärre oorganiserade arbetsgivare sakna
dylik högre förhandlingsinstans, varför omöjlighet att uppnå enighet mera
allmänt leder till öppen konflikt. Det offentliga blockadtillkännagivandet betyder
här vanligtvis endast ett meddelande örn att på denna arbetsplats råder
konflikt. En enligt vårt förmenande nödvändig åtgärd så att icke arbetare,
omedvetna örn dylikt konfliktförhållande, där kunna luras att taga anställning
eller arbetsförmedlingsanstalter på rekvisition sända arbetskraft till arbetsplats
där konflikt pågår.

BlockacUappar.

En annan åtgärd som tycks ha upprört motionärerna är den i samband med
vissa konflikter praktiserade utdelningen av s. k. blockadlappar. Dylika behöva
icke användas då det är fråga örn stora industriella konflikter, men däremot
oftast nödvändiga då det är fråga örn konflikter vid företag där den stora
allmänheten äro direkta köpare eller trafikanter. Synnerligast vid en konflikts
början. Denna allmänhet följer icke så noga med konfliktsförhållandena
att den kan hålla reda på dessa frågor. Varför skola de hållas okunniga
örn dessa frågor och av obekantskap med det verkliga läget luras att
göra sina inköp i affärer, vilka de annars icke skulle vilja patronisera örn de
visste att konflikt där förelåg? Sammaledes kan även vara förhållandet vid
trafikföretag.

Under omnibuskonflikten, Stockholm med omnejd, för några år sedan, förbjöd
polismyndigheten utdelning av dylika strejkmeddelanden vid bussarnas
hållplatser, med resultat att stämningen förbittrades genom myndigheternas
parti tagande.

Fastän icke direkt omnämnda i den exempelsamling motionärena behagat
framföra till stöd för sitt yrkande, anse vi oss dock böra påyrka att motionen
måtte avslås.

För Svenska Transportarbetareförbundets styrelse.
Charles Lindley.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

310838