Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1931 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till
stadga angående enskilda sjukhem och förlossningshem.
Genom en den 28 februari 1931 till riksdagen avlämnad proposition, nr 161,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande över följande förslag till
Stadga
angående enskilda sjukhem och förlossningshem.
§ 1.
Mom. 1. För enskilda sjukhem och förlossningshem skola gälla de bestämmelser,
som här nedan meddelas.
Med sjukhem förstås anstalt eller hem för beredande av sluten kroppssjukvård
och med förlossningshem anstalt eller hem för beredande av sluten vård i
samband med barnsbörd.
Såsom enskilt anses sjukhem eller förlossningshem, för vars driftkostnad
ansvar icke i sista hand helt eller till viss kvotdel åvilar staten, landsting,
kommun eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager.
Mom. 2. Vad i denna stadga är föreskrivet rörande enskilt sjukhem skall
i tillämpliga delar gälla beträffande enskilt vårdhem för sinnessjuka, i den
mån andra än sinnessjuka eller sinnesslöa personer därstädes vårdas.
Mom. 3. Har anstalt eller hem inrättats med bidrag av statsmedel eller utgår
statsbidrag till dess drift, skola föreskrifterna i denna stadga äga tillämpning,
allenast i den mån de icke strida mot de för bidragets åtnjutande gällande
bestämmelserna.
§ 2.
Enskilt sjukhem eller förlossningshem må ej inrättas eller drivas, med mindre
tillstånd därtill erhållits.
Tillstånd meddelas av medicinalstyrelsen efter prövning i den ordning, Konungen
bestämmer.
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. 2 avd. 25 haft. (Nr 29.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
§ 3.
Mom. 1. Ansökan om tillstånd göres av den, som skall driva hemmet.
Vid ansökningen skola vara fogade:
1) uppgift örn hemmets ändamål;
2) de handlingar, sökanden vill åberopa till bevis för att den, som skall
förestå hemmet, är lämplig härför;
3) ritningar eller andra handlingar, som tydligt utvisa hemmets belägenhet,
antalet vårdplatser, de i hemmet ingående lokalerna, dessas storlek och inredning
ävensom anordningar till skydd mot eldfara;
4) uppgift å vårdpersonal, som sökanden finner erforderlig för verksamhetens
bedrivande; samt
5) om sökanden är bolag, förening eller stiftelse, ett exemplar av gällande
bolagsordning eller stadgar jämte uppgift å den, som äger att för sökanden
tala och svara.
Mom. 2. Örn meddelat tillstånd skall utfärdas skriftligt bevis, innehållande
uppgift å den, som skall driva hemmet, och å särskild föreståndare, där sådan
skall finnas, ävensom å hemmets benämning och belägenhet samt det högsta
antal personer, som samtidigt må vårdas därstädes.
§ 4.
För enskilt sjukhem örn minst fem vårdplatser samt för enskilt förlossningshem
skall finnas legitimerad läkare, som skriftligen förbundit sig att
bestrida läkarvården vid hemmet ävensom att öva tillsyn å vårdanordningarna
därstädes och avgiva berättelse över hemmets verksamhet i enlighet med vad i
§ 6 är stadgat (anstaltsläkare). Skall å enskilt sjukhem läkarverksamhet utövas
av annan än anstaltsläkaren, må dennes åtagande begränsas att avse
tillsynen å vårdanordningarna och avgivandet av nämnda berättelse.
Innan verksamheten å hemmet tager sin början, skall föreståndaren
eller om särskild sådan ej finnes den, som skall driva hemmet, tillställa
medicinalstyrelsen anstaltsläkarens förbindelse samt tillika meddela upplysning,
huruvida annan än anstaltsläkaren skall utöva läkarverksamhet å hemmet.
§ 5.
Vill den, som driver enskilt sjukhem eller förlossningshem, flytta hemmet
till annan lägenhet, utvidga hemmet eller vidtaga större förändring beträffande
detsamma, eller skall annan övertaga driften, skall tillstånd därtill sökas
hos medicinalstyrelsen, och gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad i §§ 2
och 3 är stadgat.
Sker ombyte av anstaltsläkare, skall förbindelse, som i § 4 sägs, ofördröjligen
tillställas medicinalstyrelsen.
§ 6.
Vid enskilt sjukhem örn minst fem vårdplatser samt vid enskilt förlossningshem
skall föreståndaren eller örn särskild sådan ej finnes den, som driver hem
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
3
met, föra journal över å hemmet vårdade. Inom mars månad varje år skall anstaltsläkaren
till förste provinsialläkaren eller med förste provinsialläkare
likställd stadsläkare avgiva till medicinalstyrelsen ställd berättelse över hemmets
verksamhet under nästföregående kalenderår. Journal och berättelse
skola vara upprättade i enlighet med föreskrifter och formulär, som fastställas
av medicinalstyrelsen, efter samråd såvitt angår förlossningshem med statens
inspektör för fattigvård och barnavård.
§ 7.
Morn. 1. Enskilda sjukhem och förlossningshem äro i medicinskt-hygieniskt
hänseende underkastade inspektion av medicinalstyrelsen. Överstiger antalet
vårdplatser trettio, skall inspektionen verkställas med lämpliga mellantider.
Angående inspektion av tjänsteläkare är stadgat i allmänna läkarinstruktionen.
Morn. 2. Tillsyn å enskilda förlossningshem i andra hänseenden, än i mom. 1
avses, utövas under inseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård
utav statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna
ävensom, där så finnes erforderligt, av särskilt tillkallade personer.
§ 8.
Finnes vid inspektion eller eljest, att vården å enskilt sjukhem eller förlossningshem
ej på tillfredsställande sätt ombesörjes, eller att annat uppenbart
missförhållande föreligger, må medicinalstyrelsen, såframt rättelse ej åstadkommes,
med återkallande av meddelat tillstånd, förbjuda den, som driver hemmet,
att fortsätta därmed.
§ 9.
Mom. 1. Driver någon enskilt sjukhem eller förlossningshem utan att inne?
hava tillstånd, som i § 2 eller § 5 är föreskrivet, eller driver någon dylikt hem
utan att för hemmet finnes anstaltsläkare, där sådan enligt § 4 skall finnas,
eller fortsätter någon verksamheten, sedan förbud meddelats enligt § 8, straffes
med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller, då omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Mom. 2. Underlåter föreståndare för enskilt sjukhem eller förlossningshem,
eller örn särskild sådan ej finnes den som driver hemmet, att tillställa medicinalstyrelsen
förbindelse, som avses i § 4 eller § 5, eller att föra i § 6 föreskriven
journal, eller underlåter anstaltsläkare att avlämna i samma paragraf
omförmäld berättelse, straffes med böter från och med tio till och med femhundra
kronor.
§ 10.
Åtal för förseelse mot denna stadga anhängiggöres vid allmän domstol och
utföres av allmän åklagare.
§ 11.
Böter, som ådömas enligt denna stadga, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. ’
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
§ 12.
Klagan över beslut, som enligt denna stadga meddelas av medicinalstyrelsen,
må förås hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde
dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.
Beslut enligt § 8 går genast i verkställighet, såframt ej medicinalstyrelsen
annorlunda förordnar.
Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1931.
Stadgan gäller icke anstalter, som avses i kungörelsen den 22 juni 1928
(nr 304) angående tillämpning å enskilda, för vård av tuberkulossjuka avsedda
anstalter av vissa bestämmelser örn sanatorier och tuberkulossjukstugor.
Ej heller gäller stadgan sanatorier, som tillhöra Konung Oscar Ilis jubileumsfond,
eller anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.
Beträffande enskilt sjukhem eller förlossningshem, som vid tiden för stadgans
ikraftträdande är i verksamhet, skall vad i § 2 är föreskrivet icke äga
tillämpning. Dock åligger den, som driver hemmet att, vid ansvar som i § 9
mom. 2 sägs, inom sex månader från nämnda tidpunkt till medicinalstyrelsen
göra anmälan örn hemmet med uppgift å hemmets ändamål och föreståndare
samt antalet vårdplatser och därvid tillställa styrelsen förbindelse av anstaltsläkare,
där sådan enligt § 4 skall finnas.
Beträffande grunderna för det i propositionen innefattade förslaget får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Gällande bestämmelser rörande enskilda sjukhem och förlossningshem äro
synnerligen knapphändiga. Instruktionen för medicinalstyrelsen innehåller vissa
allmänna föreskrifter örn skyldighet för styrelsen att hava överinseende över
sjukvården vid, bland annat, enskilda sjukvårdsanstalter och andra dylika inrättningar
samt att låta förrätta de inspektioner, som den allmänna hälso- och
sjukvårdens behöriga handhavande kan påkalla. Enligt den allmänna läkarinstruktionen
åligger det förste provinsialläkare att utöva tillsyn över sjukvårdsinrättningar
och andra vårdanstalter och i samma instruktion föreskrives,
att provinsialläkare bör undersöka hälsovårdsförhållandena inom ifrågavarande
inrättningar. Utöver dessa bestämmelser finnas beträffande de enskilda förlossningshemmen
särskilda stadganden endast för vissa sådana hem, som upprättas
av barnmorskor. I fråga örn enskilda sjukhem för kroppssjukvård finnas
närmare föreskrifter meddelade endast för vissa tuberkulossjukvårdsanstalter,
varjämte för sådana anstalter, som åtnjuta statsbidrag, särskilda bestämmelser
utfärdats i samband med att statsbidrag lämnats.
De undersökningar, som, på sätt i propositionen angives, på initiativ av statens
inspektör för fattigvård och barnavård verkställts rörande förhållandena å
de enskilda förlossningshemmen, utvisa otvetydigt, att behov av närmare be
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.
5
stämmelser angående dessa inrättningars verksamhet föreligger. För att förhindra
uppkomsten av sådana missförhållanden, som yppats vid undersökningarna,
synes en väl ordnad kontroll över dessa hem vara erforderlig. Samtliga
myndigheter och sammanslutningar, som hörts i ärendet, hava även förordat
lagstiftningsåtgärder på detta område.
Beträffande de enskilda sjukhemmen hava icke såsom vid förlossningshemmen
konstaterats några allvarliga missförhållanden. Det synes emellertid vara
till sjukvårdens gagn, att möjlighet skapas för statens organ att i större omfattning
än gällande rätt medgiver övervaka, att de enskilda sjukhemmen motsvara
hygienens krav och uppfylla de fordringar på säkerhetsanordningar o. d.,
som skäligen böra ställas på desamma. Nu gällande bestämmelser medgiva icke
ett ingripande för att åstadkomma rättelse eller förhindra uppkomsten av olägenheter
i de fall, då sådana kunna förekomma.
Utskottet finner alltså föreskrifter böra införas för att möjliggöra en bättre
kontroll över såväl de enskilda förlossningshemmen som de enskilda sjukhemmen.
Enligt utskottets mening äro de principer, varpå det framlagda förslaget
är byggt, i stort sett ägnade att tillgodose det behov av tillsyn, som förefinnes
i avseende å ifrågavarande inrättningar. I vissa hänseenden, särskilt
beträffande det föreslagna koncessionssystemets tillämplighetsområde, har utskottet
emellertid funnit anledning till erinringar mot förslagets bestämmelser.
Redogörelse härför lämnas under de särskilda paragraferna.
§ 2.
I detta författningsrum har föreslagits, att enskilt sjukhem eller förlossningshem
icke skall få inrättas eller drivas, med mindre tillstånd därtill erhållits
av medicinalstyrelsen. Prövning av ansökan örn tillstånd skall ske i den ordning,
Kungl. Majit bestämmer.
Det förslag till allmän sjukhusstadga, som avgavs av 1920 års lasarettsstad- ^-30.^®
gekommitté, avsåg även enskilda sjukhus, varmed förstods sådana sjukhus, som Jtadgekomicke
från stat, landsting eller kommun erhållit bidrag till sjukhusets uppfö- mitti.
rande eller inrättande eller uppbure bidrag till driften. Från stadgans tillämpningsområde
undantoges emellertid alla enskilda sjukhus med mindre än sex
sjukplatser, varjämte medicinalstyrelsen skulle äga medgiva undantag för sådana
enskilda sjukhus, där antalet sjukplatser uppginge till sex men understege
tolv. Den, som ämnade inrätta enskilt sjukhus, vilket icke sålunda vore
undantaget, skulle enligt förslaget därom göra anmälan till medicinalstyrelsen
och vederbörande förste provinsialläkare. Därjämte medgav förslaget möjlighet
för vederbörande att få enskilt sjukhus auktoriserat av medicinalstyrelsen,
i vilket fall sjukhusets innehavare skulle vara skyldig att ställa sig till efterrättelse
av medicinalstyrelsen eller förste provinsialläkaren meddelade anvisningar.
Till stöd för de sålunda föreslagna stadgandena anförde kommittén, bland
annat:
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Moderskaps
understöas
sakkunniga.
Kommittén hade för sin del utgått från att en lagstiftning beträffande de
enskilda sjukhusen vore av behovet påkallad men borde inskränkas till vad som
ur samhällsintressets synpunkt kunde anses oundgängligen erforderligt och alltså^
för sjukhusen anordnas så litet betungande som möjligt. Särskild hänsyn
mäste härvid tågås till det förhållandet, att ett ganska stort antal av de enskilda
sjukhusen icke tillkommit för att bereda dess innehavare vinst, utan
tvärtom mer eller mindre tjänade filantropiska ändamål. Då dessa båda grupper
av sjukhus knappast kunde underkastas olika regler i lagstiftning, hade
kommittén icke velat föreslå obligatorisk giltighet åt bestämmelser, som väl
kunde anses påkallade med hänsyn till i förvärvssyfte drivna sjukhus, men
som däremot för filantropiska sjukhus icke syntes erforderliga.
o En ytterligare anledning att å förevarande område framgå med varsamhet
lage ock däri, att utvecklingen även i fråga örn de enskilda sjukhusen hittills
i stort sett visat sig tillfredsställande samt att några mera framträdande
olägenheter, såvitt kommittén hade sig bekant, icke förmärkts av att bestämmelser
på detta område saknats. Kommittén hade sålunda icke velat föreslå
sådana bestämmelser som t. ex. att Kungl. Maj :ts tillstånd skulle vara erforderligt
för inrättande av enskilda sjukhus — detta i motsats till vad i hospitalsstadgan
vore föreskrivet örn enskilda sinnessjukanstalter. Att emellertid å
andra sidan den nu gällande lagstiftningen vore alltför ofullständig, torde knappast
kunna, förnekas, och vore detta således anledningen till att kommittén
funnit nödigt att beträffande de enskilda sjukhusen meddela en del såsom
lämpliga ansedda föreskrifter.
I nu gällande stadganden finnes förutsatt, att de enskilda sjukhusen skola
stå under överinseende av medicinalstyrelsen samt tillsyn av förste provinsialoch
provinsialläkarna. Då emellertid innehavarna av de enskilda sjukhusen
icke ålagts skyldighet att till någon myndighet anmäla sin verksamhet, så blir
härav en följd, att den från det offentligas sida avsedda tillsynen kan komma
till utövning endast för så vitt sjukhusets verksamhet överhuvud taget blir
myndigheterna bekant. I det allmännas intresse synes emellertid skäligen kunna
^fordras, att innehavaren av en så pass betydelsefull verksamhet som den
ifrågavarande får underkasta sig samma offentlighet som näringsidkare i allmänhet,
genom att till viss myndighet anmäla densamma, i detta fall medicinalstyrelsen
och förste provinsialläkaren, vilka för framtiden komma att taga
befattning därmed.
Kommittén framhöll vidare, att, därest rörelsen vid ett enskilt sjukhus dreves
i så liten skala, att den mera närmade sig den i ett enskilt hem meddelade
sjukvården, något allmänt intresse icke syntes kräva iakttagande av ovannämnda
bestämmelser.
En av kommitténs ledamöter, lasarettsläkaren Per Clarholm, hade en från
kommittémajoritetens ståndpunkt avvikande mening och föreslog, att den, som
ville inrätta enskilt sjukhus eller sjukhem, skulle göra ansökan hos medicinalstyrelsen,
som skulle äga att för sökanden utfärda för viss tid gällande tillståndsbevis
och bestämma, i vad mån befintliga föreskrifter för allmänna sjukhus
skulle vara tillämpliga å anstalten i fråga. Den, som förestode enskilt
sjukhus eller sjukhem, skulle vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som av medicinalstyrelsen sålunda meddelades, vid äventyr att tillståndsbeviset
eljest återkallades.
Moderskapsunderstödssakkunniga avgåvo den 29 september 1929 förslag till
lag angående enskilda förlossningshem. Detta förslag innebar bland annat, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
enskild person eller sammanslutning av dylika personer — således även barnmorska
— som ville yrkesmässigt tillhandahålla bostad och vård åt barnaföderskor,
skulle, oavsett det tillämnade förlossningshemmets storlek, söka
tillstånd därtill hos länsstyrelsen i det län, inom vilket hemmet vore avsett att
förläggas. Innan tillstånd lämnades, skulle tjänsteläkare genom personligt
besök hava tagit kännedom örn den för förlossningshemmet avsedda lägenheten
samt gjort sig underrättad om hemmets tillämnade anordning och utrustning
och om sökandens, respektive föreståndarens lämplighet med hänsyn till insikter,
redbarhet och personliga förutsättningar i övrigt.
I samtliga över ifrågavarande lagförslag avgivna yttranden betonades nödvändigheten
av offentlig kontroll över de privata förlossningshemmen, och det
stora flertalet myndigheter och sammanslutningar tillstyrkte en lagstiftning
på grundval av förslaget. Åtskilliga myndigheter framhöllo emellertid önskvärdheten
av att för ernående av större likformighet och enhetlighet prövningen
av ansökningar örn tillstånd att upprätta förlossningshem anförtroddes at en
central myndighet, därvid i en del yttranden som lämplig myndighet angavs
medicinalstyrelsen.
I det förslag i ämnet, som utarbetats av medicinalstyrelsen och vilket ligger
till grund för Kungl. Maj:ts förslag, upptogs den föreskriften, att tillstånd av
styrelsen för inrättande av enskilt sjukhem eller förlossningshem skulle erfordras,
såvitt fråga vore om anstalt med minst fem vårdplatser. Om barnmorska
önskade inrätta förlossningshem örn högst fyra vårdplatser, skulle
— enligt av styrelsen uppgjort förslag till ändring i barnmorskereglementet
— tillstånd därtill sökas hos hälsovårdsnämnden. Vid ansökningen
skulle fogas uppgift om lokalens läge och beskaffenhet samt förteckning
över det förråd av sängkläder och handdukar m. m., varöver sökanden förfogade.
Nämnden hade att, efter hörande av barnmorskans närmaste förman,
pröva ansökningen samt att, örn efter företagen undersökning av lägenheten och
inhämtande av övriga upplysningar ansökningen funnes böra bifallas, meddela
tillstånd för viss tid, ej överstigande tre år. Ville annan än barnmorska upprätta
sådant mindre förlossningshem eller ville någon inrätta sjukhem örn högst
fyra vårdplatser, skulle enligt förslaget anmälan därom göras hos vederbörande
hälsovårdsnämnd, sorn skulle äga att, efter hörande av tjänsteläkaren i orten
samt efter besiktning av de för verksamheten avsedda lokalerna, meddela tillstånd
till verksamhetens bedrivande. Sådant tillstånd skulle avse viss tid,
ej överstigande tre år, och beslut därom skulle omedelbart delgivas länsstyrelsen,
förste provinsialläkaren och medicinalstyrelsen.
Körande förslaget i förenämnda delar anförde medicinalstyrelsen bland annat.
Den sjukvårdande verksamheten å enskilda sjukhus finge icke bindas genom
strängare bestämmelser än dom, hygien och säkerhetsåtgärder fordrade. Den
omständigheten, att styrelsen i sitt stadgeförslag fiiresloge licensförfarande jämväl
för enskilda sjukhem, kunde måhända med hänsyn därtill förefalla att innebära
en inkonsekvens. Det syntes emellertid styrelsen att, örn över huvud
taget en tillsyn över dessa hem fran det allmännas sida skulle komma till stand,
Medicinal
styrelsen.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Yttranden
över medicinalstyrelsens
förslag.
att licensförfarande skapade klarare förhållanden än en enbär anmälan. Den
förra lämnade en blivande ägare garantier för att vid en kommande inspektion,
örn de givna föreskrifterna följts, de lokala anordningarna icke kunde bliva föremål
för erinringar, och skänkte sålunda en trygghetskänsla av stort värde. En
föreskrift örn enbär anmälan skulle sannolikt för övrigt leda därhän, att en
samvetsgrann blivande ägare i allt fall underställde den prövande myndigheten
sina planer för att vara på den säkra sidan, under det att den mindre nogräknade
skulle starta sitt sjukhem utan dylika åtgärder, i förhoppning att en undermålighet
i ett eller annat avseende icke skulle, då hemtnet väl vore i gång, föranleda
några strängare åtgärder från myndigheternas sida. Det syntes emellertid
styrelsen, att varje mottagande av patienter för viss vård icke lämpligen
borde betecknas som anstaltsvård i egentlig mening. Enligt styrelsens åsikt
kunde fyra vårdplatser anses som det högsta antal, en mera privat vård kunde
omfatta.
Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över medicinalstyrelsens
förslag har det stora flertalet tillstyrkt förslaget eller förklarat
sig icke hava något att erinra mot detsamma.
Däremot har länsstyrelsen i Blekinge län avstyrkt förslaget i vad det avser
enskilda sjukhem, under framhållande av att då något behov av reglerande
bestämmelser för dessa icke yppat sig, det vore opåkallat att införa
dylika bestämmelser. I varje fall borde bestämmelserna göras så litet ingripande
som möjligt och garantier erhållas för att fordringar icke komme
att uppställas, ägnade att fördyra sjukvården. Tillstånd syntes ej heller böra
fordras utan endast anmälan. Beträffande förlossningshemmen har länsstyrelsen
ansett onödigt, att beviljande av tillstånd uppdrages åt medicinalstyrelsen.
Åtminstone när det gällde anstalter med mindre än 25 vårdplatser kunde
denna befogenhet överlämnas åt hälsovårdsnämnderna. Länsstyrelsen i Örebro
län har, med hänsyn till den allmänna betydelsen av att sjukvården vid
de enskilda sjukhemmen handhades på ett ändamålsenligt sätt, ansett det
önskvärt, att även dessa ställdes under viss tillsyn. Däremot förelåge enligt
länsstyrelsens förmenande icke anledning att beträffande dem införa koncessionssystem.
För ändamålet borde det fastmera vara tillräckligt att föreskriva
anmälningsskyldighet, som då lämpligen borde fullgöras hos vederbörande
förste provinsialläkare samt i stad hos stadsläkaren, på vilka även
tillsynen över anstalterna borde ankomma. I fråga örn förlossningshemmen
hade länsstyrelsen ej något att erinra mot förslaget.
Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat tvivelsmål, huruvida tillstånd till inrättande
av enskilt sjukhem borde fordras i den omfattning, förslaget innehölle,
och har länsstyrelsen därutinnan anfört i huvudsak följande.
De större av de enskilda sjukhemmen, t. ex. Sophiahemmet, Röda korsets
sjukhem och Samariterhemmet i Uppsala, tillhörde stiftelse eller förening, och
någon omständighet, som skulle föranleda, att dessa anstalters sjukvårdande
verksamhet borde kräva medicinalstyrelsens tillstånd, hade hittills icke förekommit.
Däremot kunde det tänkas, att fordran på licens skulle medföra
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
9
mindre lyckliga verkningar därigenom, att den enskilda, offervilligheten, på
vilken dylika sjukhem i hög grad vilade, icke kände sig lika. benägen att
understödja institutioner, som genom författningsmässig reglering närmade
sig de officiella. Förkärleken från donatorers sida för en mera fri verksamhet
torde vara otvivelaktig. Samma känsla torde även göra sig gällande beträffande
understöd genom personligt arbete. Dylika insatser för sjukvårdens
utveckling och differentiering borde icke underskattas. Å andra sidan
funnes det säkerligen sjukhem, för vilka en förberedande kontroll vore lämplig,
kanske till och med väl behövlig. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta,
huruvida icke dessa båda arter av sjukhem för kroppssjukvård, vilka enligt
förslaget behandlades lika, borde uppdelas samt gränsen mellan dem efter
förebild av 125 § i sinnessjukstadgan dragas så, att tillstånd skulle erfordras
för inrättande av sjukhem med förvärvssyfte, men att i övrigt allenast anmälan
till medicinalstyrelsen skulle vara tillräcklig, dock med rätt för styrelsen
att verkställa inspektion jämväl av dylika sjukhem. Örn därvid anmärkning
förekomme, kunde det säkerligen antagas, att den komme att föranleda rättelse
av de föreningar, stiftelser eller liknande, som dreve sjukhemmet. Beträffande
samtliga enskilda förlossningshem ansåge länsstyrelsen däremot lämpligt, att
tillstånd krävdesj Det syntes emellertid länsstyrelsen ovisst örn, såsom föreslagits
beträffande de mindre förlossningshemmen, en prövning av hälsovårdsnämnd
vore tillräcklig. Prövningen borde i stället uppdragas åt länsstyrelse.
Liknande synpunkter som dem länsstyrelsen anfört i fråga örn de enskilda
sjukhemmen hava även framförts av styrelsen för Samariterhemmet. Denna
styrelse har emellertid framhållit, att enligt dess mening det föreliggande
stadgeförslaget i stort sett beaktat angelägenheten därav, att en lagstiftning
rörande de enskilda sjukhemmen borde inskränkas till vad som ur samhällsintressets
synpunkt kunde anses oundgängligen erforderligt och att en sådan
lagstiftning borde bevara den största möjliga frihet åt sådana sjukhem, blott
garantier funnes för en lämplig och god sjukvård.
Länsstyrelsen i Kristianstads län, som funnit särskild stadga böra upprättas
för förlossningshemmen, har ansett, att länsstyrelsen borde bliva koncessionsmyndighet
för samtliga sådana hem.
Kyrkoherden Hagbard Isberg, vilken varit anlitad som expert vid de företagna
undersökningarna beträffande spädbarnshem och förlossningshem, har
ansett, att förslaget toge för liten hänsyn till den sociala sidan av förlossningshemmens
verksamhet. Isberg har med anledning härav — och under
framhållande av att de svåra missförhållanden, som uppdagats jämväl vid förlossningshem,
drivna av barnmorskor, ådagalagt, att hälsovårdsnämnderna ej
vore lämpliga såsom tillståndsmyndigheter — föreslagit, att samtliga enskilda
förlossningshem borde erhålla koncession av länsstyrelse.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård har under hand förklarat
sig i allt väsentligt instämma i vad Isberg anfört.
Beträffande det föreslagna koncessionssystemet har föredragande departementschefen
i huvudsak anfört följande.
För att uppkomsten av förlossningshem av undermålig beskaffenhet skulle
så effektivt som möjligt kunna förhindras, syntes det nödvändigt, att koncessionstvång
infördes. Föreskrifter i detta avseende hade också i fråga om för
-
Departe
ments
chefen.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
lossningshemmen förordats av samtliga över moderskapsunderstödssakkunnigas
och medicinalstyrelsens förslag hörda myndigheter och sammanslutningar.
Beträffande de enskilda sjukhusen eller sjukhemmen hade däremot meningarna
varit mera delade. Visserligen vore också omständigheterna där
annorlunda, i det att missförhållanden torde höra till undantagen. Klart syntes
emellertid vara, att det allmänna jämväl i fråga örn dylika anstalter borde
kunna åvägabringa rättelse eller förebygga olägenheter i de, låt vara fåtaliga,
fall, då anledning därtill förelåge. Enär de förut omnämnda bestämmelserna
i medicinalstyrelsens instruktion och i läkarinstruktionen praktiskt taget icke
gåve möjlighet till ett dylikt ingripande, torde föreskrifter i nämnda syfte böra
meddelas. Därvid måste naturligtvis en viss tvekan göra sig gällande, huruvida
ett ingripande från det allmännas sida lämpligen borde gå så långt, att
tillstånd fordrades för verksamhetens utövande. På de av medicinalstyrelsen
anförda skälen och särskilt med hänsyn till att flertalet i ärendet hörda myndigheter
och praktiskt taget alla sammanslutningar, däribland samtliga enskilda
sjukhus och läkarsamman slutningar, varifrån yttranden i frågan inkommit,
i princip uttalat sig för eller icke haft erinran mot ett koncessionssystem
jämväl beträffande enskilda sjukhem, hade departementschefen ansett
sig kunna förorda, att bestämmelser i denna riktning infördes.
Vad därefter anginge frågan, huruvida tillstånd till inrättande av enskilda
sjukhem borde fordras i hela den omfattning förslaget innehölle, eller örn
plikten att söka tillstånd skulle kunna begränsas till vissa slag eller grupper
av anstalter, instämde departementschefen visserligen med vad i en del
yttranden uttalats därom, att man nog borde giva akt på att hinder icke bereddes
för den enskilda offervillighet, av vilken åtskilliga av nu ifrågavarande
sjukvårdsinrättningar vore beroende. Då emellertid fordran på kontroll
från offentlig myndighets sida vid inrättande av enskilt sjukhus endast
måste innebära ökade garantier att detsamma bleve inrättat och komme att
drivas på fullt tillfredsställande sätt, syntes uppställandet av en sådan fordran
icke rimligen kunna utgöra något avskräckande moment för donatorer
och andra, som ville bidraga till ett dylikt sjukhus verksamhet. Departementschefen
framhöll därjämte, att enligt förslaget prövningen av tillståndsansökningar
vore avsedd att alltid tillkomma medicinalstyrelsen, d. v. s. den
myndighet, som enligt sjukhuslagen hade att beträffande samtliga av landsting
och kommun drivna sjukhus godkänna tomt och byggnadsritningar ävensom
ritningar över uppvärmnings- och sanitärtekniska anordningar, och som
alltså besutte en erfarenhet på området, vilken endast kunde bliva de enskilda
sjukhus, varom nu vore fråga, till gagn. Vid detta förhållande hade
departementschefen ej funnit sig böra tillstyrka någon här ifrågasatt begränsning
i skyldigheten att söka tillstånd.
Vad sedan anginge frågan huruvida från de mera noggranna kontrollbestämmelsema
borde, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, undantagas de minsta
(förlossnings-)hemmen, nämligen sådana där platsantalet icke uppgår till fem,
vore det visserligen riktigt, att en dylik bestämmelse för närvarande gällde
beträffande av barnmorskor inrättade förlossningshem och att en prövning
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
11
av dessa små hem genom central myndighet måste medföra en viss omgång.
Å andra sidan hade erfarenheten visat, att olägenheter kanske oftast vidlådde
just de minsta hemmen, varjämte borde ihågkommas, att hälsovårdsnämnden
-— som enligt medicinalstyrelsens förslag skulle vara koncessionsoch
tillsynsmyndighet beträffande småanstaltema — på landsbygden oftast
utgjordes av kommunalnämnden, vilken ju tillsatts för helt andra uppgifter
och uppenbarligen icke överallt kunde förväntas hava vare sig nödig kompetens
eller erforderligt intresse för att ensam kunna bära upp en effektiv
övervakning av dessa hem. Departementschefen fann alltså, att enahanda
regler som för större förlossningsanstalter borde gälla även för mindre hem,
så att dessa bleve underkastade prövning i samma former som de förra. För
iiu angivna ändamål torde i stadgan, bland annat, böra införas bestämmelser
av den innebörd, att medicinalstyrelsens beslut rörande tillståndsansökningar
skulle föregås av prövning i den ordning, Kungl. Majit bestämde. Därmed
avsåges närmast, att Kungl. Maj :t skulle utfärda föreskrifter av innehåll, att
medicinalstyrelsen skulle, då fråga vore örn förlossningshem, inhämta yttrande
av länsstyrelsen och förste provinsialläkaren ävensom av såväl hälsovårds-
som barnavårdsnämnd samt, då så kunde anses påkallat, även av statens
fattigvårds- och barnavårdsinspektör.
De skäl, som sålunda ansetts tala för ett likställande av alla förlossningshem
oavsett storleken, gjorde sig visserligen enligt departementschefens förmenande
icke med samma styrka gällande beträffande de egentliga sjukhemmen.
Även i fråga örn samtliga dessa torde det emellertid ur vissa synpunkter
vara till fördel, att koncessionsmyndigheten bleve en sakkunnig, central
myndighet, under vars inseende och ledning tillsynen dessutom hade förutsättningar
att bliva den bästa möjliga. Vid sådant förhållande funnes i nu
nämnt avseende ej anledning att föreslå några särskilda bestämmelser för de
mindre sjukhemmen.
Avsikten med det framlagda förslaget vore emellertid icke, att kraven
på ifrågavarande anstalter skulle ökas utöver det ur medicinskt-hygienisk och
social synpunkt nödvändiga, så att fordringarna alltmera komme att sammanfalla
med de anspråk, som ställdes å statliga eller kommunala sjukvårdsinrättningar.
Den vårdverksamhet, som förekomme på dessa enskilda anstalter, utgjorde
i många fall ett betydelsefullt led i vårt sjukvårdsväsen, och det måste
alltså vara av vikt att icke genom höjande av de allmänna fordringarna på
dylika anstalter bereda svårigheter för det enskilda initiativet på förevarande
område samt fördyra den å dessa anstalter lämnade vården. Likaledes borde
givetvis, även örn enahanda regler bleve gällande för stora sjukhus och små
vårdhem, vid prövningen av tillståndsansökningar och tillsynens utövande beaktas,
att samma krav icke i alla hänseenden kunde uppställas på sistnämnda
hem som på de större anstalterna. Det syntes också vara av vikt att erinra
därom, att medicinalstyrelsen — såsom styrelsen själv framhållit •—- vid bedömandet
av tillståndsansökningar hade att anlägga medicinskt-hygieniska och
sociala synpunkter samt att därvid taga hänsyn till den lämnade vårdens beskaffenhet.
Meningen vore alltså icke, att koncessionssystemet skulle leda
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Utskottet.
till en begränsning av det antal tillstånd, som lämnades, efter det uppskattade
behovet av anstalter av det ena eller andra slaget.
Beträffande de enskilda förlossningshemmen finner utskottet med hänsyn
till de allvarliga missförhållanden, sorn, befunnits föreligga vid dessa anstalter,
koncessionstvång böra införas enligt de i föreliggande stadgeförslag
upptagna bestämmelserna. Någon anledning att därvid undantaga mindre förlossningshem
synes icke vara för handen, särskilt som olägenheter oftast visat
sig vidlåda just de minsta hemmen. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
departementschefens uttalande, att medicinalstyrelsen vid prövning av
ansökan örn tillstånd att inrätta förlossningshem alltid bör inhämta yttrande,
bland annat, från vederbörande barnavårdsnämnd samt att vid bedömandet av
tillståndsansökningar hänsyn skall tagas endast till den lämnade vårdens beskaffenhet
och icke till behovet av dylika anstalter å ifrågavarande ort.
Vad angår de enskilda sjukhemmen föreligga andra förhållanden än i fråga
örn förlossningshemmen. Några missförhållanden av den art, som vid undersökningarna
å förlossningshemmen ådagalagts, hava icke konstaterats vid sjukhemmen.
Samtidigt som utskottet, såsom ovan nämnts, finner föreskrifter,
ägnade att möjliggöra en effektiv kontroll över sjukhemmen, böra genomföras,
anser utskottet angeläget vara, att dessa föreskrifter icke göras mera betungande
än omständigheterna kräva. För de större sjukhemmen synes det
föreslagna koncessionsförfarandet icke kunna medföra några väsentliga
olägenheter, och de enskilda sjukhus och läkarsammanslutningar, som yttrat
sig i ärendet, hava ej heller haft något att erinra mot att tillstånd
av medicinalstyrelsen skulle fordras för inrättande av enskilda sjukhem
med minst fem vårdplatser. Beträffande åter de mindre sjukhemmen torde
skyldighet att hos medicinalstyrelsen söka tillstånd till deras upprättande
medföra alltför stor omgång utan att denna skyldighet motsvaras
av ett verkligt behov. Utskottet vill erinra, att i stadgan angående
sinnessjukvården i riket den 19 september 1929 skilda bestämmelser meddelats
för större och för mindre enskilda sjukhem. Sålunda föreskrives i
118 §, att, därest annan än stat, landsting, kommun eller viss sammanslutning
vill driva vårdhem för sinnessjuka, inrättat för samtidig vård av mer
än fem sjuka, tillstånd därtill skall sökas hos medicinalstyrelsen. Vill någon
i övrigt mot betalning eller eljest i förvärvssyfte till vård mottaga sinnessjuk
och är ej fråga örn kontrollerad familjevård, skall han jämlikt 125 §
hos medicinalstyrelsen samt hos provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller
municipalläkare eller vederbörande för stad anställde läkare (tjänsteläkare)
i den ort, där vården lämnas, göra skriftlig anmälan därom sist två månader
efter det verksamheten började. Något skäl att beträffande enskilda sjukhem
för kroppsvård införa strängare bestämmelser än i fråga örn enskilda sinnessjukhem
synes utskottet icke föreligga, utan torde de för sistnämnda sjukhem
i förevarande avseende meddelade bestämmelserna vara ägnade att tjäna till
förebild för de enskilda sjukhemmen för kroppsligt sjuka.
Utskottet får alltså uttala den meningen, att det föreslagna koncessionsförfarandet
bör komma till tillämpning för samtliga enskilda förlossningshem
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
13
och för enskilda sjukhem med flera än fem vårdplatser, men att i fråga om
enskilda sjukhem i övrigt endast bör föreskrivas skyldighet att till medicinalstyrelsen
och tjänsteläkaren i den ort, där hemmet skall upprättas, ingiva anmälan
örn hemmets inrättande senast två månader efter det verksamheten började.
§ 3.
De i förevarande författningsrum intagna bestämmelserna rörande de handlingar,
som skola fogas vid ansökan örn tillstånd, synas utskottet väl avvägda.
Utskottet vill härvid endast framhålla, att beträffande mindre förlossningshem
några dyrbara ritningar icke böra fordras utan att en skiss över hemmets
belägenhet o. d. bör vara tillräcklig samt att den uppgift å erforderlig
vårdpersonal, som skall bifogas ansökningen, bör innehålla upplysning även
örn personalens utbildning.
§ 4.
Under hänvisning till vad utskottet under § 2 anfört får utskottet föreslå,
att de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna göras tillämpliga
endast å enskilt sjukhem med flera än fem vårdplatser samt å enskilt förlossningshem.
§ 5.
I detta författningsrum har föreslagits, att, därest innehavare av enskilt
sjukhem eller förlossningshem vill flytta hemmet till annan lägenhet, utvidga
hemmet eller vidtaga större förändring beträffande detsamma eller örn annan
skall övertaga driften, tillstånd därtill skall sökas på sätt i §§ 2 och 3 sägs.
Vidare har upptagits föreskrift örn viss åtgärd vid ombyte av anstaltsläkare.
I det av medicinalstyrelsen uppgjorda förslaget stadgades i denna del, att
örn anstalt flyttades till annan lokal eller utvidgning eller större förändring
av densamma vidtoges, anmälan dessförinnan skulle göras hos den myndighet,
som meddelat tillstånd till inrättandet. Anställdes ny föreståndare eller
skedde ombyte av anstaltsläkare, skulle jämväl anmälan göras hos samma
myndighet.
Styrelsen framhöll beträffande detta stadgande, att vid anmälan örn utvidgning
eller större förändring uppgift borde lämnas örn arten och beskaffenheten
av utvidgningen resp. förändringen.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Gävleborgs län hava framhållit, att för
flyttning av anstalt till annan lokal borde fordras tillstånd. Länsstyrelsen i
''Älvsborgs län har ansett, att samtliga i första punkten av § 5 omförmälda
förändringar borde kräva tillstånd. Liknande synpunkter hava uttalats av
länsstyrelserna i Norrbottens och Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse
har därjämte ansett, att anställande av ny föreståndare och föreståndarinna
borde göras beroende av godkännande från tillståndsmyndigheten. Förste provinsialläkaren
i Jämtlands län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt,
Utskottet.
Utskottet.
Medicinal
styrelsen.
Yttranden.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
Departe
ments
chefen.
Utskottet.
har framhållit, att utom i de fall, som omförmäldes i § 5, varje ändring av personalens
antal borde anmälas och att särskild anmälan borde göras vid ombyte
av barnmorska eller sjukvårdskunnig personal eller då barnmorska eller sjuk-,
vårdskunnig person ersattes med icke kvalificerad arbetskraft.
Föredragande departementschefen har härutinnan anfört:
Som en konsekvens av att tillstånd fordras för inrättande och drivande av
en anstalt synes mig — väsentligen i överensstämmelse med vad från flera
håll yrkats — böra följa, att för en förändring i sådana avseenden, som skulle
hava varit av betydelse för tillståndsmyndighetens bedömande av koncessionsfrågan,
jämväl bör fordras tillstånd av samma myndighet. En motsatt anordning
skulle uppenbarligen i hög grad minska värdet av det ifrågasatta koncessionssystemet,
då sannolikt en anmälan örn en timad förändring icke skulle
komma att föranleda ingripande eller rättelse i alla de fall, då fordran på nytt
tillstånd skulle leda till undvikande av missförhållanden.
Emellertid kan det tydligen icke vara lämpligt att, såsom i ett par remissyttranden
hemställts, kräva, att praktiskt taget varje förändring i en anstalts
verksamhet skall vara beroende av tillståndsmyndighetens prövning. Enligt
min mening bör därför stadgandet i § 5 i förevarande del erhålla den innebörden,
att örn den, som driver sjukhem eller förlossningshem, vill flytta hemmet
till annan lägenhet eller utvidga hemmet eller vidtaga större förändring beträffande
detsamma, tillstånd därtill skall sökas. Såsom »större förändring» torde
böra anses exempelvis ombyte av föreståndare eller ledare, avsevärdare förändring
beträffande personalen och dylikt. Samma regel lärer böra gälla, då
driften är avsedd att övertagas av annan. Beträffande ansökningar örn ifrågavarande
tillstånd synas bestämmelserna i §§ 2 och 3 böra i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
Då enligt utskottets förut uttalade mening endast anmälningsskyldighet bör
föreskrivas vid upprättande av enskilda sjukhem med mindre än sex vårdplatser,
bör i överensstämmelse därmed vid förändringar i sådana mindre sjukhems
verksamhet allenast fordras anmälan i den ordning, som föreslagits i
fråga örn sjukhemmens inrättande. Anmälningsskyldigheten synes i förevarande
avseende böra begränsas till de fall, att hemmet flyttas till annan
lägenhet, ombyte av föreståndare sker eller annan övertager driften.
För att tydligare utmärka, att beträffande övriga sjukhem ävensom förlossningshem
skyldighet att söka tillstånd skall inträda även vid större förändring
av personalen, synes utskottet det i författnings rummet rörande hemmet
förekommande uttrycket »större förändring beträffande detsamma» böra utbytas
mot »större förändring beträffande hemmet eller dess verksamhet».
§ 6.
Denna paragraf i förslaget innehåller bestämmelser örn skyldighet att föra
journal och avgiva årsberättelse.
Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.
15
Medicinalstyrelsen, som i sitt förslag upptog i huvudsak lika föreskrifter
i förevarande avseende som de, vilka återfinnas i Kungl. Maj:ts förslag, framhöll
i denna del: Det vore av stor vikt, att den kontroll och det rapportsystem,
som kunde komma att föreskrivas, icke rubbade den diskretion, som
icke minst de sjuka på de enskilda sjukhusen hade rätt att förutsätta. Dessa
senare torde icke sällan söka vård på de enskilda sjukhemmen för att få den
sekretess och enskilda prägel på vården, som de offentliga sjukhusen trots
allt icke alltid kunde helt genomföra. Med hänsyn härtill syntes den journal,
som skulle föras över vårdade sjuka, böra begränsas till att innehålla den intagnes
namn, yrke, ålder, hemvist samt dag för intagning och utskrivning.
I denna fråga har departementschefen anfört:
Givetvis är det önskvärt, att de synpunkter, som medicinalstyrelsen i förevarande
avseende anfört rörande betydelsen av att vården å enskilda sjukhem
och förlossningshem är omgiven av diskretion, vinna vederbörligt beaktande.
Jag delar följaktligen uppfattningen därom, att joumalföringen bör
begränsas till sådana uppgifter, som äro nödvändiga för den avsedda kontrollen;
patienternas namn och övriga personalia böra sålunda icke där upptagas.
Yad angår förlossningshemmen torde emellertid, med hänsyn till de
konstaterade synnerligen svåra missförhållandena i socialt avseende, i viss
mån strängare synpunkter än rörande sjukhem böra läggas på kontroll och
rapportsystem, dock givetvis med beaktande av vad nyss anförts rörande de
intagnas anspråk på diskretion.
För att även de omständigheter, som i socialt avseende böra vinna beaktande,
skola komma till uttryck vid fastställande av formulär till journal och berättelse,
har jag ansett det lämpligt att i förslaget införa en föreskrift örn att
här avsedda föreskrifter och formulär skola, i vad de avse förlossningshem,
fastställas efter samråd med statens inspektör för fattigvård och barnavård.
I anslutning till vad utskottet tidigare anfört får utskottet uttala, att förevarande
bestämmelser böra vinna tillämpning endast för enskilda sjukhem med
flera än fem vårdplatser samt för enskilda förlossningshem.
Då uppgiftsskyldigheten genom denna stadga kommer att utsträckas till
nya områden, anser sig utskottet i anslutning till departementschefens uttalande
böra framhålla önskvärdheten därav, att uppgiftsskyldigheten i fråga
örn förevarande liksom även andra sjukvårdsanstalter så utformas, att patienternas
enskilda angelägenheter ej komma att offentliggöras på ett sätt,
som strider mot deras berättigade intressen.
§ 9.
Försummelse att i vederbörlig ordning göra anmälan beträffande enskilt
sjukhem med mindre än sex vårdplatser bör enligt utskottets mening medföra
ansvar enligt den straffsats, som upptagits i mom. 2 av förevarande paragraf.
Medicinal
styrelsen.
Departe
ments
chefen.
Utskottet.
Utskottet.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,
att vid granskning av det vid ifrågavarande proposition fogade
förslaget till stadga angående enskilda sjukhem och förlossningshem
riksdagen ej funnit skäl att mot detsamma göra
andra erinringar än utskottet i förevarande utlåtande upptagit.
Stockholm den 21 april 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Geijer och Petrén, fröken nesselgren
samt herrar Gustaf Tamm*, Norman, P. Sandström och Olof Carlsson,
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Wallerius, Andersson
i Håsjön*, Johanson i Hallagården, Petersson i Lerbäoksbyn, Olovson i Västerås
och Sandström i Nyland.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
311216