Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1931 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av
3 § lagen om medling i arbetstvister.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 51,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Sigfrid Hansson hemställt,
att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling
i arbetstvister.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 28 maj 1920 skall erhålla nedan angivna
ändrade lydelse:
3 §.
Har inom-------tvistens lösning.
Har inom verksamhetsområdet uppkommit arbetstvist skall förlikningsman
på anmodan av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de
av tvisten berörda arbetarna, kalla de tvistande till förhandlingar, på sätt här
ovan stadgats, även örn tvisten icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av större betydenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning härav
kommit utskottet till handa, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande; och
hänvisar utskottet till detsammas innehåll.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 22 haft. (Nr 26.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Gällande bestämmelser.
Lagens f örarbeten.
I lagell den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister lämnas, bland annat, närmare
bestämmelser örn förlikningsmannens verksamhet. Sålunda föreskrives i
2 §, att det åligger förlikningsman, dels att nied synnerlig uppmärksamhet
följa arbetsförhållandena inom det honom anvisade verksamhetsområdet, dels
att, i de fall och på det sätt i lagen sägs, lämna sin medverkan till biläggande
av arbetstvister, som inom samma område uppstå, dels ock att eljest, på anmodan,
gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för åvägabringande av överenskommelser,
som äro ägnade att främja ett gott förhållande dem emellan samt förekomma
störande avbrott i arbetet. I 8 § stadgas:
»Har inom förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist, som
medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, bör
förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där tvisten utbrutit,
eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande, göra sig noga underrättad
örn, vari tvisten består, hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens
lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse, kalla de
tvistande att, själva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats sammankomma
till förhandling med varandra inför förlikningsmannen samt söka
att under dessa förhandlingar, vilka anordnas på sätt lämpligt synes, åvägabringa
tvistens lösning.»
Jämlikt 4 § åligger det de tvistande att efterkomma kallelse, som av förlikningsman
utfärdas.
Det i 3 § av 1920 års lag upptagna stadgandet om skyldighet för förlikningsman
att, oberoende av anmodan från part, ingripa för biläggande av vissa arbetstvister
återfanns i huvudsak redan i det betänkande, som avgavs 1901 av
den s. k. förliknings- och skiljenämndskommittén, och har därefter intagits i
följande lagförslag och lagar i ämnet. Nämnda kommitté anförde som motivering
till stadgandet:
»För förlikningsmannens inskridande till biläggande av arbetstvister har
kommittén i denna paragraf ansett sig böra uppställa den begränsningen, att
han icke bör direkt ingripa i en uppkommen arbetstvist, med mindre denna är
av beskaffenhet, att den medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av någon större betydenhet. Ett inskridande, som sträckte sig därutöver, har
icke synts vara av behovet påkallat och skulle dessutom kunna utöva en ogynnsam
inverkan på hela förlikningsväsendets utveckling.. Vöre nämligen förlikningsmannen
på grund av författningen tvungen att ingripa i alla.möjliga, i
anseende till antalet deltagande arbetare obetydliga och med hänsyn till tvistens
föremål oviktiga arbetstvister inom distriktet, skulle detta kunna leda till, att
själva förlikningsinstitutionen komme i misskredit genom alltför talrika inblandningar.
Faran härav vore så mycket större, som, efter vad den nedan intagna
förteckningen över svenska arbetsinställelser ger vid handen, en stor del
av dessa just utgjorts av dylika, såväl till anledning som till antalet deltagare
obetydliga och, såvitt av källorna framgår, sig själva tämligen snart reglerande
konflikter. . . o .
Någon annan begränsning i avseende pa arten av de arbetstvister, som borde
påkalla förlikningsmannens mellankomst, har kommittén däremot icke ansett
sig böra vidtaga, utan genom de i paragrafen använda ordalag velat sätta förlikningsmannen
i tillfälle att, så snart en arbetstvist medfört eller synes kunna
medföra fara för större arbetsinställelse, lämna sin medverkan. Något undan
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr Z6.
3
tag för egentliga rättstvister, även om dessa kunna bli föremål för domstols
behandling, har kommittén alltså icke föreslagit. Dylika tvister kunna alitsa
bliva föremål för förlikningsmannens inskridande, förutsatt att de innebära en
fara av angiven beskaffenhet.»
Den i 2 § i gällande lag intagna föreskriften örn skyldighet för förlikningsman
att på anmodan gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för åvägabringande
av överenskommelser förefanns icke i förliknings- och skiljenämndskommitténs
förslag. Ett stadgande av liknande innebörd upptogs först av särskilda sakkunniga,
som 1905 tillkallades för att verkställa granskning av upprättat förslag
till lag om medling i arbetstvister. Dessa sakkunniga föreslogo nämligen,
att i medlingslagen borde intagas föreskrift, att förlikningsman skulle vara
skyldig att gå arbetsgivare och arbetare tillhanda med upplysningar och råd
i fråga örn överenskommelser, som avsåge arbetsförhållandet och vore ägnade
att främja ett gott förhållande mellan arbetsgivare och arbetare samt förekomma
störande avbrott i arbetet. I sitt betänkande yttrade de sakkunniga härom.
»Såsom förlikningsmannens främsta uppgift hava kommitterade emellertid
velat framhålla hans inskridande till biläggande av utbrutna arbetstvister. ti
en person finnes tillsatt med uppdrag att a det allmännas vägnar under pågående
arbetsinställelse erbjuda sin medverkan för parternas sammanförande till
förhandlingar och att sålunda taga det första steget därtill, som de tvistande a
ömse sidor ofta nog ej anse sig utan att visa tecken till svaghet kunna taga,
är enligt kommitterades uppfattning själva kärnpunkten i den förevarande lagstiftningen.
Blotta tillvaron av en sådan offentlig förlikningsman torde mangen
gång kunna verka därhän, att parterna själva taga initiativ till förhandlingar,
som ingendera av dem eljest av nu angiven orsak velat föreslå. Därjämte
hava kommitterade velat uttrycka, att förlikningsmannen skall hava till
uppgift att på anmodan tillhandagå arbetsgivare och arbetare med rad och upplysningar
vid träffandet av allmänna överenskommelser eller bestämmelser rörande
arbetsförhållandet. Förlikningsmannens biträde härutinnan bör vara av
huvudsakligen formell natur. Han bör se till, att åt dessa överenskommelser
gives en klar och otvetydig avfattning, så att misstolkningar och därav föranledda
tvister för framtiden ej behöva förekomma. Erfarenheten har visat att
parter vid slutandet av sådana överenskommelser ofta i nämnda syfte anlitat
utomstående personer, och det är givetvis att förvänta, att, om efter anställandet
av med statsmedel avlönade förlikningsmän dessas biträde i ifrågavarande
avseende kan utan kostnad för parterna erhållas, parterna komma att därav i
än större utsträckning begagna sig.»
1906 års lag örn medling i arbetstvister överensstämde uti ifrågavarande del
med de sakkunnigas förslag.
I ett av socialstyrelsen den 13 juli 1916 avgivet utlåtande med förslag till
lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred upptogs ett stadgande, likalydande
med det i 2 § i gällande lag intagna. Någon motivering för den förändring
i bestämmelsens utformning, som förslaget innebar i förhållande till
tidigare lag, anfördes icke.
Vid ärendets behandling i riksdagen 1920 framställdes icke någon erinran
mot det av Kungl. Majit framlagda förslaget i de delar, varom här är fråga.
Till utskottet har ingivits en den 18 mars 1931 dagteeknad skrivelse, vari
den s. k. Daco-kommittén på anförda skäl anslutit sig till motionärens hemställan.
Framställning
från
Daco-kommittén.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Utskottet.
Enligt gällande rätt är, som ovan nämnts, förlikningsman skyldig att av
egen drift ingripa för att söka bilägga arbetstvist, som uppkommit inom hans
verksamhetsområde och som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av större betydenhet. Därjämte åligger det förlikningsman att eljest på
anmodan gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för åvägabringande av överenskommelser.
Det av motionären framlagda förslaget innebär, att förlikningsmännens
åligganden skulle utvidgas i så måtto, att de skulle vara pliktiga att
vid arbetstvist på begäran av endera parten kalla de tvistande till förhandlingar,
även örn tvisten ej medfört eller synts hota att medföra arbetsinställelse av
större betydelse. Därvid skulle dock enligt förslaget för de arbetsanställdas
vidkommande fordras, att ingripande påkallades av organisation, som omfattade
minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna.
Det är enligt utskottets förmenande uppenbarligen av stor vikt för bevarande
av arbetsfreden, att parterna i en arbetstvist sammanföras till förhandlingar
redan på ett tidigt stadium, innan ännu frågan om arbetsinställelse är aktuell.
Ett stadgande av den innebörd, motionären föreslagit, torde emellertid icke
vara av större betydelse för arbetsfreden. Då jämlikt nuvarande bestämmelser
parterna i en arbetstvist äro berättigade att, därest de äro därom ense, påkalla
förlikningsmans medverkan för träffande av överenskommelser dem emellan,
skulle den förslagna föreskriften få betydelse huvudsakligen för det fall,
att en av parterna önskade åvägabringa förhandlingar, under det att den andra
parten icke vore villig att ingå i underhandlingar. Utskottet finner, lika med
socialstyrelsen, att något praktiskt resultat knappast torde kunna uppnås vid
en av förlikningsman anordnad sammankomst, där ena parten enbart på grund
av laglig förpliktelse inställt sig men icke är benägen att inleda förhandlingar
med motparten. Eörhandlingssammanträdet skulle under sådana omständigheter
lätt kunna nedsjunka till en rent formell procedur utan gagn för någondera
parten.
Därtill kommer, såsom socialstyrelsen jämväl framhållit, att det föreslagna
lagstadgandet säkerligen vore ägnat att ogynnsamt inverka på själva förlik -ningsinstitutionen. Det torde knappast kunna förnekas, att tilltron till förlikningsmannens
opartiskhet kunde äventyras, därest han bleve skyldig att på
begäran av endast den ena parten kalla de tvistande till förhandlingar, och ett
åläggande för förlikningsmannen att sammanföra parterna till underhandlingar,
som redan från början vore dömda att bliva utan resultat, skulle kunna
minska den auktoritet, medlingsinstitutionen bör åtnjuta.
På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna förorda bifall
till motionärens yrkande, och utskottet får förty hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 17 april 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
5
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström,
von Geijer*, Nordborg*, Petrén* och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde*,
Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Hedvall**, Gardell i Gans*, Ljung*
och Osberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering
** Avgått efter beslutets fattande.
Reservation
av hrr Sigfrid Hansson, Österström, Petrén, Norman, Magnusson i Kalmar,
Olovson i Västerås och Osberg, vilka anfört:
Enligt lagen örn medling i arbetstvister har förlikningsmans skyldighet att
ingripa begränsats till att gälla sådan tvist, »som medfört eller synes hota att
medföra arbetsinställelse av större betydenhet». Denna begränsning motive.
rades i det år 1901 av den s. k. förliknings- och skiljenämndskommittén avgivna
betänkandet först och främst därmed att ett inskridande, som sträckte
sig därutöver, icke hade synts vara av behovet påkallat.
Vid den tidpunkt detta uttalande gjordes torde förhållandena på den svenska
arbetsmarknaden hava gestaltat sig så, att en sådan begränsning hade fog för
sig. Syftet med ifrågavarande lagstiftning var ju att gagna arbetsfreden huvudsakligen
genom att medelst förhandlings- och förlikningsförfarande förmå
i arbetstvist invecklade parter att icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse.
Detta hade befunnits vara särskilt önskvärt, enär det till följd av
organisationsväsendets utveckling fanns anledning att befara, att arbetsinställelserna
skulle komma att få allt större omfattning och därför vålla samhället
allt större olägenheter.
Ett sådant samhällsintresse förefinnes naturligtvis alltjämt. Men numera
tillmätas även andra synpunkter på arbetsfredsproblemet än de här åberopade
stor betydelse. Det är icke blott arbetsinställelserna (strejker och lockouter),
som inrymmas i detta problem, utan även allt som kan vara ägnat att förebygga
dem. I sistnämnda hänseende spela bemödandena att undanröja onödiga
irritationsmoment i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare en
viktig roll. En av de främsta förutsättningarna för att dessa bemödanden
skola lyckas är, att parterna lära sig att betrakta varandra som likvärdiga.
Det måste ligga i samhällets intresse att bidraga därtill, bland annat genom
att främja själva förhandlingsväsendet. Och då oviljan att medelst förhandlingar
ordna förhållandet mellan parter i en arbetstvist ofta bottnar i endera
partens oförmåga att förstå motparten eller en överdriven misstänksamhet mot
densamma, bör det enligt vår mening beredas möjlighet till ett opartiskt ingripande
i syfte att underlätta för sådana parter att närma sig varandra, även
om icke fara för arbetsinställelse av större betydenhet förefinnes.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Inga torde vara bättre skickade att fullgöra ett så grannlaga uppdrag än
statens förlikningsman. Nu gällande lag synes emellertid lägga hinder i vägen
för dem att i här antydda fall tjäna arbetsfreden. En revision av medlingslagen
är därför påkallad. I motionen 1:51 har en framkomlig väg anvisats,
och vi förorda därför bifall till motionen, därvid vi dock funnit lämpligt föreslå
en redaktionell jämkning i lagtexten.
Vi hemställa alltså,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte för
sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)
örn medling i arbetstvister.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 28 maj 1920 örn
medling i arbetstvister skall erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
Har inom--—--tvistens lösning.
Även örn uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes
hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, skall
förlikningsmannen kalla de tvistande till förhandlingar, på
sätt här ovan stadgats, därest begäran därom framställes av
arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av
de av tvisten berörda arbetarna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
7
K. SOCIALSTYRELSEN.
Stockholm deri 28 februari 1931.
Till Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 6 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande över en motion, nr 51 inom första kammaren,
angående ändrad lydelse av 3 § i lagen örn medling i arbetstvister. Med anledning
härav får styrelsen anföra följande.
Den i motionen berörda frågan örn önskvärdheten av att parterna i en arbetstvist
sammanföras till förhandling, innan ännu frågan örn tillgripande av
maktmedel är aktuell, måste givetvis anses betydelsefull. Styrelsen har tidigare
såsom sin uppfattning uttalat, att större utsikter för fredlig lösning
av arbetstvister i åtskilliga fall skulle föreligga, därest förhandling komme
till stånd på ett tidigt stadium. I ett den 13 juli 1916 avgivet underdånigt
utlåtande med förslag till lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred
förordade styrelsen bestämmelser av innebörd att garantera nödig tidsfrist
för medlingsförsök, innan arbetsinställelse utbryter. Förslaget ledde emellertid
icke till något resultat. Ett vid 1924 års riksdag motionsvis framkommet
förslag örn lagfästande av »varsel»-institutet fann sig styrelsen — under framhållande
av det berättigade i saken —- icke kunna tillstyrka med hänsyn till
att förslaget icke ifrågasatte lagstadgad påföljd för underlåtenhet att ställa
sig föreskriven varselskyldighet till efterrättelse. Vid sådant förhållande
kunde den föreslagna lagbestämmelsen väntas icke medföra åsyftat resultat.
Ehuru styrelsen sålunda delar motionärens uppfattning örn önskvärdheten
av att parterna, innan arbetsinställelse inträder, söka genom förhandlingar
utjämna meningsskiljaktigheterna, kan styrelsen icke underlåta att framställa
vissa erinringar mot motionärens förslag till åtgärder i nämnda syfte. Styrelsen
anser sig i detta sammanhang jämväl böra hänvisa till vad av styrelsen
anförts i yttranden den 14 april 1921 till riksdagens första kammares andra
tillfälliga utskott och till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott med
anledning av tvenne i huvudsak likalydande motioner, nr 162 i första kammaren
och nr 242 i andra kammaren, angående förslag till utredning i syfte
att tillförsäkra vissa befattningshavare förhandlingsrätt genom befattningshavarnas
fackliga sammanslutningar.
Enligt 3 § i lagen örn medling i arbetstvister bör förlikningsman kalla parterna
att sammankomma till förhandling, därest arbetstvist uppstått, som medfört
eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet. Lagbestämmelsen
ger vid handen, att förlikningsmans initiativ till medlingsförhandling
ansetts böra reserveras för tillfällen av mera kritisk natur. I förarbetena
till ifrågavarande lagstiftning har denna synpunkt särskilt understrukits.
Berörda uppfattning överensstämmer jämväl med den grundtanke,
på vilken medlingsinstitutionerna i åtskilliga andra länder vilar. Man har
velat lämna företräde åt parternas egna förhandlingsorgan framför de officiella
medlingsorganen att söka lösa uppkomna tvister. Endast vid arbetstvister,
som medfört eller hota att medföra allvarliga olägenheter, har man
ansett, att samhällets medlingsorgan borde ingripa för att åvägabringa arbetsfred.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Den ovan nämnda lagbestämmelsen har emellertid icke tillämpats alltför
snävt. Av förlikningsmännens årsberättelser framgår, att förlikningsmannens
initiativ till medling berört icke endast mera omfattande och svårartade konflikter.
Praxis har gått i den riktningen, att förlikningsmannen i allt större
utsträckning inskrida i arbetstvister av relativt obetydlig räckvidd.
Medlingslagen förutsätter, att förlikningsmans medverkan kan lämnas även
i annan ordning än genom medlingsinitiativ. Enligt lagens 2 § åligger det förlikningsman
»att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare tillhanda
för åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja ett gott
förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i arbetet». Vidare
äro givna särskilda regler för det fall, att förhinder för förlikningsman förefinnes:
»Åstunda arbetsgivare och arbetare att förhandling örn sådan överenskommelse
skall äga rum under ledning av opartisk ordförande, och kan förlikningsmannens
medverkan för förhandlingen icke lämnas eller anses den icke
böra påkallas, må på framställning av parterna socialstyrelsen, där den finner
omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig person att leda förhandlingarna.
»
Medlingsinstitutionens verksamhet jämlikt nu anförda bestämmelse är av
icke obetydlig omfattning. Det är i själva verket ganska vanligt, att parter
hänvända sig till förlikningsman för erhållande av opartisk ledning vid förhandlingar
dem emellan. Uppgifter rörande förlikningsmannaverksamheten
peka på, att berörda utväg på senare åren kommit till allt större användning.
Nämnas må bl. a., att antalet medlingsärenden, som handlagts utan samband
med arbetsinställelse, i procent av hela antalet medlingsärenden under åren
1907—1920 utgjorde 29; motsvarande siffra för åren 1921—1929 var 46. Ökningen
har säkerligen berott på att parterna själva funnit det alltmera fördelaktigt
att anlita förlikningsman även i rena förhandlingsfrågor.
Förlikningsmännens medverkan i här ifrågavarande avseende är givetvis
icke, såsom motionären synes antaga, begränsad till en huvudsakligen formell
handläggning av förekommande spörsmål. Den tages merendels i anspråk för
förhandlingar örn kollektivavtal eller örn andra parternas mellanhavanden, där
opartisk och sakkunnig ledning ofta är av stor vikt för ernående av positivt
resultat i realfrågor. Den i motionen citerade lagmotiveringen, på vilka motionären
grundar en annan uppfattning, hänför sig icke till hithörande stadgande
i gällande lag utan till en motsvarande, till sin räckvidd mera begränsad
bestämmelse i 1906 års medlingslag.
Såvitt styrelsen kan finna, erbjuder gällande lagstiftning möjlighet till anlitande
av medlingsinstitutionens biträde vid handläggning av arbetstvister i
vidsträckt mån. En utvidgning av förlikningsmans åligganden på sätt i
förevarande motion föreslagits synes icke kunna bliva av nämnvärd betydelse
för arbetsfreden. Örn parterna så önska, står det dem, såsom förut påpekats,
redan enligt nuvarande lagbestämmelser fritt att använda sig av förlikningsmans
medverkan även i tvister av sådan art, som i motionen särskilt berörts.
Något praktiskt värde av en utav förlikningsman anordnad sammankomst, där
den ena parten enbart på grund av laglig förpliktelse inställer sig men finner
förhandling icke påkallad, lärer icke stå att vinna. Där vilja till förhandling
saknas, torde en formell förhandlingsprocedur vara utan egentlig betydelse.
En lagfästad rätt för en part att genom förlikningsman nödga sin motpart
till förhandling, skulle icke, enligt styrelsen mening, i någon avsevärd
grad gagna eller stärka den angelägna partens intressen.
En lagbestämmelse av föreslagen natur torde under alla omständigheter
kunna förutses komma att medföra mindre gynnsamma verkningar för medlingsinstitutionen.
Det kan ifrågasättas, örn ej skyldigheten för förlikningsman
att på en parts anmodan, utan egen omprövning, offentligen kalla till för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
9
handling i vissa fall skulle försätta förlikningsmannen i en sådan ställning, att
förtroendet till hans objektivitet och därmed grundvalen för hans verksamhet
bleve rubbad. I vart fall skulle förlikningsmannen kunna tvingas att sammankalla
till förhandling i fall, där inga förutsättningar för ett positivt resultat
förefunnes och hans ingripande sålunda vore helt utan betydelse, ett förhållande,
som knappast vöre ägnat att inge respekt och auktoritet åt medlingsinstitutionen.
På grund av det ovan anförda finner sig styrelsen böra avstyrka genomförandet
av den i motionen föreslagna lagbestämmelsen.
GUNNAR HUSS.
Olle Ekblom.
Bihang till riksdagens protokoll 1931
9 sami
2 avd. 22 käft.
(Nr 26.)
2