Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
7
Nr 23.
Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1931 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 85,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt verkställa utredning örn sådan ändring av nu gällande lag om försäkring
för olycksfall i arbete, att varje person över viss ålder blev obligatoriskt
försäkrad mot skada till följd av olycksfall i arbete, under förutsättning att
behov föreligger, samt örn statens övertagande av hela verksamheten, både beträffande
förvaltningen och skadeersättningen.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen och försäkringsrådet.
De yttrande^ som i anledning härav kommit utskottet tillhanda
från nämnda myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande, och
hänvisar utskottet till desammas innehåll.
Lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete omfattar i stort
sett alla lönearbetare. Lagen har sålunda avseende å envar, som mot avlöning
användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara
att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av
.yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Såsom arbetare i lagens
bemärkelse anses ej den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som
av honom bestämmes, ej heller den, som av tillfällig anledning användes till
arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, ej heller, där arbetet utföres
för allenast en arbetsgivares räkning, dennes make och hemmavarande barn eller
adoptivbarn och föräldrar eller adoptivföräldrar i förhållande till honom. Utföres
arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i förevarande hänseende
såsom allenast en arbetsgivare.
Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten: dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro
Gällande
bestå ni nial
ser.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägares arbetare i stället under vissa villkor
äga rum i detta bolag.
Arbetsgivare är berättigad att i riksförsäkringsanstalten försäkra dels annan
arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels ock i anstalten försäkrad
arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring kan ock av ömsesidigt
bolag meddelas för delägares arbetare. Avtal om annan försäkring eller försäkring
till högre ersättningsbelopp än lagen stadgar må ej avslutas av riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt bolag. Riksförsäkringsanstalten äger dock enligt,
särskilda bestämmelser sluta avtal örn livränta åt barn utom äktenskap och
om livförsäkring i samband med egnahemslån samt meddela olycksfallsförsäkring
för fiskare, ävensom, enligt Konungens bestämmande, övertaga utgivandeav
livränta, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten.
Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren. Avgift för
försäkring skall av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med
hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden.,
under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt
för betäckande av den risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga
örn enskilda försäkringsbolag av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för
försäkringen. Såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för försäknngsrådets
och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring
i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med
belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag,
som bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt att
till statsverket erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta
bidrag skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas
summa. Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel.
frågor, som beröras i föreliggande motion, hava tidigare varit föremål för
riksdagens behandling.
försäkring*- Tanken att i samband med olycksfallsförsäkring för arbetare anordna en
^hetsområde'' fordring jämväl för självständiga företagare upptogs redan i arbetar■
försäkring skommitténs år 1888 avgivna betänkande. I det av denna kommitté
avgivna förslag till lag örn försäkring för olycksfall i arbete intogs en bestämmelse
av innehåll, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke eljest vore
enligt lagförslaget försäkrad, skulle äga rätt att i riksförsäkringsanstalten enligt,
särskild tariff taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet.
Såsom motivering för berörda stadgande anförde kommittén bland annat:
Upprättandet av en för hela riket gemensam försäkringsanstalt möjliggör
även avslutande i anstalten av frivillig olycksfallsförsäkring på enahanda villkor
som för den obligatoriska. Ju mindre omfattande den obligatoriska för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 2S.
9
säkringen, åtminstone till en början, göres, desto mera angeläget är ock att såsom
komplement härtill bringa en frivillig försäkring till stånd. Enligt föreliggande
lagförslag äro jordbruket, hantverkerierna och handeln med flera näringar
oberörda av försäkringstvånget. § 35 har därför velat lämna vederbörande
arbetsgivare inom sådana icke försäljningspliktiga yrken öppet att i
riksförsäkringsanstalten frivilligt försäkra sin personal för olycksfall i arbetet.
Men tillfälle till frivillig försäkring bör icke blott beredas arbetsgivare
för deras personal. Det är naturligtvis av lika stor vikt ej mindre för den
arbetare, som arbetar för egen räkning utan att vara anställd hos annan, än
ock slutligen för dem, som själva äro arbetsgivare, men personligen taga del
i kroppsarbetet, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följderna av
olycksfall, som i arbetet kunna inträffa. Enskilda anstalter bereda väl tillfälle
till en sådan frivillig försäkring, men detta torde ej böra hindra att en statsanstalt,
som upprättas för den obligatoriska försäkringen, även meddelar frivillig
olycksfallsförsäkring för dem, som därigenom vilja komma i åtnjutande
av den större säkerhet och övriga fördelar, en sådan anstalt kan erbjuda.
I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag om ändring i vissa
delar av lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete upptog riksförsäkringsanstalten en bestämmelse örn rätt för
arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att taga försäkring i riksförsäkringsanstalten.
Därvid framhöll anstalten, att framställningar i sådant
hänseende upprepade gånger inkommit till anstalten från mindre arbetsgivare
samt att, då dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga skilde sig
från de i deras tjänst anställda arbetarna, de i avseende å rätt till försäkring
i riksförsäkringsanstalten borde likställas med arbetarna.
Även ålderdomsförsäkring skommittén berörde denna fråga i sitt den 19 oktober
1915 avgivna betänkande med förslag angående försäkring för olycksfall
i arbete. Kommittén anförde emellertid, att frågan örn arbetsgivares eller hans
makas rätt att bereda sig själv försäkring enligt de i kommitténs förslag stadgade
grunder lämpligen borde ordnas genom särskilda föreskrifter.
I de yttranden, som av myndigheterna avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs
ovannämnda betänkande, berördes även frågan om lagstiftningens
utsträckande till självständiga företagare.
Sålunda anförde riksförsäkringsanstalten i yttrande den 15 januari 1916:
Att rätt till frivillig försäkring bör beredas arbetsgivare själv och hans
maka samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke har arbetare hos sig
anställd, ävensom att möjlighet till frivillig försäkring mot olycksfall utom
arbetet bör bibehållas, synes lämpligt. Riksförsäkringsanstalten har dock icke
ansett sig böra nu närmare ingå på denna fråga, utan torde väl riksförsäkringsanstalten
framdeles, örn förevarande lagförslag blir antaget, få yttra sig
rörande de särskilda bestämmelser i dessa ämnen, som kunna anses erforderliga.
Socialstyrelsen anförde i yttrande den 31 januari 1916:
Den vidsträckta omfattningen av förslaget giver detsamma karaktär av cn
allmängiltig lag örn försäkring för olycksfall i arbete, och man väntar med
hänsyn därtill, att under den föreslagna försäkringen skola vara inbegripna
alla, som från social synpunkt sett kunna anses i behov därav. Kommittén
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Ilar emellertid stannat vid att låta försäkringen omfatta hos arbetsgivare anställda
arbetare, oaktat talrika självständiga mindre yrkesidkare och andra
företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., äro i lika grad utsatta
för olycksfall och med hänsyn till sin svaga ekonomiska bärkraft lika
beroende av sin arbetsförmåga som arbetaren i gemen. Styrelsen kan ej heller
underlåta påpeka, att en så föga ekonomiskt motståndskraftig grupp som hemarbetarna
uteslutits från försäkringen. Ehuru styrelsen funnit det önskvärt att
även de små självständiga företagarna redan nu kunnat medtagas, vill dock
styrelsen ej nu påyrka deras inbegripande under den obligatoriska försäkringen,
enär därför skulle erfordras en sådan omarbetning av lagförslaget, som möjligen
kunde äventyra lagens ikraftträdande vid avsedd tid. Styrelsen inskränker
sig därför till att uttala den förhoppning, att även dessa medborgargrupper,
vilka socialt sett måste anses vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras
delaktiga av den utav staten anordnade olycksfallsförsäkringen.
Lantbruksakademien framhöll slutligen, att en avsevärd del av isynnerhet
landsbygdens arbetarebefolkning skulle vara utesluten, nämligen torpare,
egnahemsbrukare och självständiga yrkesutövare, såsom smeder, timmerkarlar,
murare, snickare m. fl., vilka i lika hög grad som lönearbetare i
annans tjänst vore såväl utsatta för olycksfall i arbete som ock beroende av
sin arbetsförmåga för sin utkomst. Det kunde med fog ifrågasättas, örn icke
lagen bort, framför tjänstemän och hustjänare, omfatta dessa kategorier, dan
individen vore att betrakta som varande sin egen arbetsgivare, och om det
icke för nu berörda självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk självförsäkring.
Den rättsliga grunden för en sådan åtgärd vore redan fastslagen
i och med antagandet av ålderdomspensioneringslagen.
I propositionen till 1916 års riksdag med förslag till lag örn olycksfall i arbete
m. m. (nr lil) anförde föredragande departementschefen i den nu föreliggande
frågan följande:
Från några håll har erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning till endast
lönearbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas till arbete för arbetsgivares
räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare och andra självständiga
företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., skulle komma
att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i lika grad utsatta för olycksfall
och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft vara lika beroende av
sin_ arbetsförmåga som lönearbetare. Det har därför ifrågasatts, örn icke den
obligatoriska försäkringen borde utsträckas till att gälla även sådana personer.
Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas av olycksfall,
ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan om lagstiftning
för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid falla utanför
ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avser att ordna
arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt är
dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma vid lämplig tidpunkt torde
böra bliva föremål för särskild utredning.
Vid 1928 års riksdag väcktes inom riksdagen två motioner i ämnet, nämligen
nr 206 i första kammaren av herr Sjöblom och nr 119 i andra kammaren av
herr Carlsson i Stockholm, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till
Andra lagutskottets utlåtande Nr 88. 11
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete samt sedermera för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning.
Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, anförde i sitt över
desamma avgivna utlåtande, nr 31:
Det torde icke kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och
självständiga yrkesutövare äro i ekonomiskt och socialt hänseende likställda
med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten
av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medför. Att dessa
befolkningsgrupper icke medtagits vid utformande av den i ämnet gällande lagstiftningen
torde bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast avsetts skola
reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras arbetare.
Av den utredning, som på utskottets hemställan verkställts av riksförsäkringsanstalten,
framgår, att de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt
införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, numera i sina olycksfallslagar
intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller andra självständiga
företagare. Dylik försäkring är i allmänhet frivillig, men i en del
länder omfattar den obligatoriska försäkringen även självständiga företagare.
Det motionsvis framställda yrkandet örn utredning rörande utbyggande av
den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
har tillstyrkts av såväl försäkringsrådet som riksförsäkringsanstalten, och de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ej haft något att erinra mot
en förutsättningslös utredning av frågan.
Utskottet anser för sin del det föreliggande spörsmålet vara av den betydelse,
att en utredning bör komma till stånd rörande lämpligheten av den ifrågasatta
utvidgningen av den frivilliga olycksfallsförsäkringen och sättet för dess
förverkligande.
I anslutning härtill hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, att denna bomme att omfatta mindre
arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Kungl. Majit anbefallde den 22 juni 1928 riksförsäkringsanstalten att verkställa
den begärda utredningen. Sedan riksförsäkringsanstalten den 29 november
1930 under åberopande av direktiven för 1928 års pensionsförsäkringskommittés
arbete hemställt örn överflyttning av utredningsuppdraget till nämnda
kommitté, har beslut örn dylik överflyttning av Kungl. Majit meddelats den
4 december 1930.
Frågan om en sådan omläggning av det nuvarande systemet för den sociala
olycksfallsförsäkringens handhavande, att detsamma skulle ankomma enbart å
en statens anstalt, har förut upprepade gånger varit föremål för riksdagens bedömande.
Redan vid tillkomsten av 1916 års lag var en sådan anordning av
Försäter ingens
finansiering
m. m
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr S8.
försäkringen ifrågasatt och meningarna i berörda spörsmål synnerligen delade.
I ett vid 1920 års riksdag — således efter endast ett par års tillämpning av lagen
— av andra lagutskottet avgivet, av riksdagens båda kamrar godtaget utlåtande
angavs frågan påkräva en ingående undersökning. Vidtagandet av en
sådan undersökning ingick ock bland de arbetsuppgifter, som ankommo å den
s. k. socialförsäkringskommittén. Nämnda kommitté kom dock ej att taga
ståndpunkt till frågan i vidare mån, än att i en av kommittén den 29 januari
1921 avlåten skrivelse med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
uttalades, att kommitténs flesta medlemmar gåve sin principiella anslutning
till ett system med enbart en statsanstalt såsom bärare av den sociala
olycksfallsförsäkringen. Ej heller kommittén för socialförsäkringens organisation,
vars arbetsuppgifter omfattade jämväl nu förevarande spörsmål, kom att
slutligt behandla detsamma, innan sagda kommittés arbete genom Kungl.
Maj :ts beslut den 7 december 1923 förklarades skola vila för att icke utan
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande ånyo upptagas.
Vid 1924 års riksdag framställdes i tvenne inom riksdagen väckta motioner
yrkande örn sådan ändring i olycksfallsförsäkringslagen, att från och med 1925
års ingång försäkring enligt samma lag endast skulle få äga rum i riksförsäkringsanstalten,
därvid av motionärerna avsågs, att de ömsesidiga bolagen skulle
avvecklas medelst likvidation.
I ett över dessa motioner avgivet, med nr 25 betecknat utlåtande, framhöll
andra lagutskottet, efter erinran att den av Kungl. Majit den 1 september 1923
tillsatta s. k. statens besparingskommitté vore sysselsatt med frågor, som avsåge
socialförsäkringens organisation, bl. a. att det syntes utskottet lägligt, att
riksdagen hemställde till Kungl. Majit, att vid den fortsatta behandlingen av
frågor inom socialförsäkringens område de i motionerna väckta förslagen måtte
vinna det beaktande, vartill motionernas innehåll kunde giva anledning.
En hemställan av det innehåll, utskottet föreslagit, gjordes även av riksdagen.
Den 19 februari 1925 framlade statens besparingskommitté betänkande med
utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. I betänkandet
anförde kommittén, bland annat:
En tillfredsställande organisation av den sociala olycksfallsförsäkringen borde
uppfylla bland annat följande villkor. Dels måste garantier finnas för att de
skadades rättsanspråk bleve riktigt bedömda, dels borde åt arbetsgivarna, vilka
bestrede försäkringskostnaderna, lämnas tillfälle att organisera administrationen
så praktiskt och ekonomiskt fördelaktigt som möjligt, dels borde slutligen
organisationen vara så beskaffad, att en nära samverkan befrämjades mellan
olycksfallsförsäkringen och de övriga socialförsäkringsgrenarna samt yrkesinspektionen,
varigenom även vunnes ökad möjlighet att individualisera åtgärderna
efter omständigheterna i varje särskilt fall.
I syfte att åstadkomma en ny organisationsform med en monopolanstalts
fördelar men utan vissa dess olägenheter föresloge kommittén, att den sociala
olycksfallsförsäkringen överlämnades till en inrättning av blandad karaktär,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
13
i vars högsta ledning såväl staten som arbetsgivarna och de försäkrade arbetarna
skulle vara representerade.
Försäkringsinrättningen borde enligt kommitténs mening vara organiserad
efter mönster av ett enskilt företag av bolagstyp. Dess högsta ledning skulle
utövas av en stämma, riksförsäkringsstämman, som bland annat skulle hava
att utse direktion. Direktionen och en av densamma tillsatt direktör skulle
hava den närmaste ledningen av försäkringsinrättningen. Dennas personal skulle
icke vara statsanställd, utan anställas och avlönas av försäkringsinrättningen.
I försäkringsinrättningen skulle samtliga arbetsgivare, som omfattades av
olycksfallsförsäkringslagen, vara skyldiga att hava sina arbetare försäkrade.
Grundtanken i kommitténs ovan skisserade organisationsförslag vore, att samtidigt
som olycksfallsförsäkringens samverkan med övriga socialförsäkringsgrenar
och vissa statliga myndigheter tryggades, åt arbetsgivarna lämnades
största möjliga frihet att genomföra en enkel, praktisk och billig administration
av försäkringen, på samma gång som man genom monopoliseringen dels undveke
kostnaderna för en i detta fall ändamålslös konkurrens, dels tillgodogjorde
sig de fördelar ur administrationssynpunkt, som försäkringens koncentration
till en enda inrättning i flera avseenden innebure. Vidare hade kommittén i
sitt förslag sökt åstadkomma, att full trygghet skulle erhållas för ett ur social
synpunkt sett riktigt handhavande av olycksfallsförsäkringen.
Då landets arbetsgivare borde gälda samtliga de utgifter, som erfordrades
för en ur social synpunkt sett betryggande tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen,
skulle enligt kommitténs förslag arbetsgivarna genom sina bidrag till försäkringen
få bestrida kostnaderna för såväl försäkringsavdelningen som besvärsavdelningen
och besvärsnämnderna. De bidrag, som staten för närvarande lämnade
till den sociala olycksfallsförsäkringen och som huvudsakligen avsåge
försäkringens administration, skulle sålunda upphöra att utgå. Enligt verkställda
beräkningar skulle, därest kommitténs förslag antoges, uppstå en minskning
i statsutgifterna av omkring 1,310,000 kronor per år. Härvid skulle dock
arbetsgivarnas årliga kostnader för försäkringens förvaltning komma att ökas
med 340,000 kronor.
Vid 1925 års riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Osberg en''
motion, nr 109, vari hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt verkställa utredning örn sådan
ändring, som kunde anses behövlig för statens övertagande av hela verksamheten
för fullföljande av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, både
beträffande förvaltningen och skadeersättningar, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Andra lagutskottet hemställde i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 9,
— under framhållande, att det vore uteslutet att fatta ståndpunkt till det av
motionären berörda spörsmålet, innan det förslag till omläggning av det dåvarande
systemet för den sociala olycksfallsförsäkringens handhavande framlagts,
vartill besparingskommitténs betänkande kunde komma att giva anledning
—• örn avslag å motionen.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I propositionen till 1926 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till reformering
av den sociala olycksfallsförsäkringens organisation, vilket förslag
Utskottet.
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
företedde väsentliga likheter med det av besparingskommittén utarbetade organisationsförslaget.
Uti en i anledning av berörda proposition inom andra kammaren väckt motion,
nr 420, framställde herr Osberg enahanda yrkanden, som av honom framförts
i förenämnda, Aud 1925 års riksdag väckta motion.
Andra särskilda utskottet hemställde i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1,
om avslag å Kungl. Maj :ts organisationsförslag ä\rensom herr Osbergs motion.
I fråga örn motionen anförde utskottet endast, att den fullständiga omläggningen
av grunderna för den sociala olycksfallsförsäkringens finansiering, som motionen
avsåge att åvägabringa genom att å statsverket överflytta samtliga kostnader
för såväl ersättningar som förvaltning, enligt utskottets mening icke
borde föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan i förevarande delar.
Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att 1928 års riksdag hos Kungl.
Majit anhållit örn utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning av den
frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, att
denna kommer att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga företagare.
Den av riksdagen begärda utredningen pågår alltjämt och utskottet förväntar,
att densamma kommer att bedrivas med all den skyndsamhet, som förhållandena
medgiva. Att riksdagen utan avvaktan av de förslag till utvidgning av den frivilliga
olycksfallsförsäkringen, vartill berörda utredning kan komma att giva
anledning, nu skulle påkalla utredning örn möjligheten att genomföra obligatorisk
olycksfallsförsäkring för varje person över viss ålder, synes utskottet icke
vara lämpligt.
Det av motionären framförda yrkandet om ändring i grunderna för den sociala
olycksfallsförsäkringens finansiering innebär, att den nuvarande olycksfallsförsäkringen
skulle ersättas av en med allmänna medel bedriven understödsverksamhet.
De skäl, som motionären anfört till stöd för detta yrkande,
kunna icke föranleda utskottet att förorda en så genomgripande förändring i
den sociala hjälpverksamheten.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 13 mars 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Internationella arbetsbyrån
Konventioner
Första konferensen {Washington, 1919)
1. Arbetstidens begränsning (industri).
2. Arbetslöshet.
3. Barnsbörd.
4. Kvinnors nattarbete.
5. Minimiålder (industri).
6. Minderårigs användande i nattarbete.
7. Vit fosfor.1)
Andra konferensen {Genua, 1920)
8. Minimiålder i arbete till sjöss.
9. Ersättning för arbetslöshet vid fartygs föro
lyckande.
10. Arbetsförmedling för sjömän.
Tredje konferensen {Genéve, 1921)
11. Minimiålder (jordbruk).
12. Jordbruksarbetarnas föreningsrätt.
13. Ersättning vid olycksfall i arbete (jordbruk)
14. Blyvitt.
15. Veckovila (industri).
16. Minimiålder (eldare och kollämpare).
17. Läkarundersökning av minderåriga å fartyg.
Sjunde konferensen {Genéve, 1925)
18. Ersättning vid olycksfall i arbete.
19. Ersättning vid yrkessjukdomar.
20. Lika behandling av in- och utländska arbetare
vid olycksfall i arbete.
21. Nattarbete i bagerier.
Åttonde konferensen {Genéve, 1926)
22. Inspektion av emigranter ombord å fartyg.
Nionde konferensen {Genéve, 1926)
23. Sjömäns anställningsavtal.
24. Hemförskaffning av sjömän.
Tionde konferensen {Genéve, 1927)
25. Sjukförsäkring (industri m. m.)
26. Sjukförsäkring (jordbruk).
Elvte konferensen {Genéve, 1928)
27. Metoder för fastställande av minimilöner.
Tolvte konferensen {Genéve, 1929)
28. Vikt å kollin, som transporteras å fartyg.
29. Skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning och lossning av fartyg.
Fjortonde konferensen {Genéve, 1930)
30. Tvångs- eller obligatoriskt arbete.
31. Keglering av arbetstiden för affärs- och kon
torsanställda.
!) Bernkonventiouen härom utgör grunden till
en av Washington-rekommendationerna. Stater,
som tidigare givit sin anslutning till konventionen,
äro i kolumn 7 utmärkta med bokstaven Å,
och äro stater, som senare anslutit sig, betecknade
med bokstaven B.
Ratifikation.
SI Inregistrerad i Nationernas
Förbund..........407
X Villkorlig elier uppskjuten tillämpning
.......... 8
[ö| Godkänd av behörig statsmyndighet. . 23
□ Rekommenderad till behörig statsmyndighet
för godkännande...... 166
Tillämpning.
4 Lagstiftnings- eller andra åtgärder, vidtagna
före konventionens antagande av konferensen.
0 Lagstiftnings- eller andra åtgärder vidtagna
efter konventionens antagande.
Y Tiden för avlämnande av rapport ännu icke
utlupen.
Anmärkning: Ovan upptagna tecken angiva
de åtgärder för förverkligande av ratificerade konventioner,
sorn på grund av Art. 408 i Versaillestraktaten
meddelats internationella arbetsbyrån i
årliga rapporter.
© Lagstiftningsåtgärder genomförda.
Q Lagstiftningsåtgärder under behandling eller
under utarbetande.
Anmärkning: Dessa tecken användas för att
angiva* de från officiella källor hämtade upplysningar
rörande andra åtgärder, som stå i överensstämmelse
med eller närma sig konventionernas
innehåll.
Rekommendationer
Utöver ovan berörda rekommendation angående
vit fosfor antogos vid konferensens fjorton sammanträden,
1919—1930, 38 rekommendationer angående
arbetsförhållanden. Närmare upplysningar
angående åtgärder, vidtagna med anledning av
dessa rekommendationer, för vilka en förteckning
lämnas här nedan, publiceras tid efter annan.
1919 {Första konferensen): Arbetslöshet.
Ömsesidighet i fråga örn behandlingen av utländska
arbetare.
Skydd mot mjältbrand.
Skydd för kvinnor och barn mot blyförgiftning.
Offentlig hälsovårdsmyndighet.
1920 {Andra): Arbetstidens begränsning (fiskeri
hantering).
Arbetstidens begränsning (inre sjöfart).
Sjömanslagar i olika länder.
Arbetslöshetsförsäkring (sjömän).
1921 {Tredje): Åtgärder mot arbetslöshet (jord
bruk).
Barnsbörd (jordbruk).
Kvinnors nattarbete (jordbruk).
Barns och minderårigas nattarbete (jordbruk).
Teknisk jordbruksundervisning.
Bostads- och sovplatsförhållanden (jordbruk).
Socialförsäkring (jordbruk).
Yeckovila (handel).
1922 {Fjärde): Upplysningar rörande ut- och in
vandring.
1923 {Femte): Yrkesinspektion.
1924 {Sjätte): Fritidens utnyttjande.
1925 {Sjunde): Miöimiersättning vid olycksfall.
Rättslig behandling av tvister örn ersättning
vid olycksfall.
Ersättning vid yrkessjukdomar.
Lika behandling av in- och utländska arbetare
vid ersättning vid olycksfall.
1926 {Åttonde): Skydd för emigrerande kvinnor
och unga flickor ombord å fartyg.
1926 {Nionde): Hemförskaffning av befälhavare
och lärlingar (befälselever).
Inspektion av sjöfolkets arbetsförhållanden.
1927 {Tionde): Allmänna grunder för sjukförsäk
ring.
1928 {Elvte): Metoder för fastställande av minimi
löner.
1929 {Tolvte): Förebyggande av olycksfall i arbete
(inom industrien).
Skydd i fråga örn (motordrivna) maskiner.
Hörande av fackliga organisationer om säkerhetsbestämmelser
betr. den under 29 angivna
konventionen.
Ömsesidighet betr. inspektions- och undersökningscertifikat.
1930 {Fjortonde): Indirekt arbetstvång.
Reglering av tvångs- och obligatoriskt arbete.
Reglering av arbetstiden i hotell, restauranger
m. m.
Reglering av arbetstiden vid teatrar m. m.
Reglering av arbetstiden å sjukhus m. m.
Från följande medlemmar av organisationen har
Internationella arbetsbyrån icke mottagit någon
upplysning av beskaffenhet att kunna angivas i
denna tabell, nämligen
Albanien Nicaragua
Dominicanska rep.» Panama
Etiopien* Persien
Guatemala Peru
Haiti Salvador
Honduras Siam
Liberia Venezuela
Litauen*
Översikt över ratifikationer.
Februari 1931.
Stater |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
n 31 |
Summa ratifika- tioner |
□" |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□" |
□ |
□ |
□ |
□ |
— |
||||||||||||||||
© |
o |
o |
O |
O |
O |
© |
o |
o |
||||||||||||||||||||||||
B |
fl |
1 |
||||||||||||||||||||||||||||||
Australien |
© |
© |
❖ |
|||||||||||||||||||||||||||||
m |
B |
m m fl j b J |
fl |
m |
£S |
fl |
m |
m |
m |
m |
fl |
fl |
fl |
¥ |
m |
¥ |
i |
20 |
||||||||||||||
Belgien |
© |
o |
9 |
9 |
9 |
© |
• |
9 |
# |
* |
4 |
© |
9 |
4 |
9 |
© |
❖ |
4 |
♦ |
4 |
© |
• |
¥ |
¥ |
¥ |
o" |
¥ |
|||||
— |
||||||||||||||||||||||||||||||||
Bolivia |
o |
O |
O |
|||||||||||||||||||||||||||||
□ |
□ |
n |
□ |
□ |
□ |
— |
||||||||||||||||||||||||||
Brasilien |
o |
o |
O |
O |
O |
|||||||||||||||||||||||||||
m |
B |
m |
SS |
m |
B |
m |
fl |
m |
fl |
m |
m |
fl |
m |
M |
fl |
m |
m |
¥ |
¥ |
m |
m |
m |
m |
¥ |
25 |
|||||||
Bulgarien'' |
4 |
« |
9 |
4 |
4 |
4 |
9 |
• |
4 |
O |
4 |
9 |
9 |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
||||||||||
m |
□ |
fl |
□ |
b |
□ |
□ |
D |
□ |
m |
m |
B |
m |
□ |
□ |
8 |
|||||||||||||||||
Chile |
• |
© |
o |
• |
O |
© |
O |
O |
© |
9 |
||||||||||||||||||||||
B |
B |
A |
3 |
□ |
a |
m |
□ |
■ |
¥ |
8 |
||||||||||||||||||||||
Danmark |
® |
• |
© |
# |
O |
© |
© |
4 |
© |
m |
© |
9 |
||||||||||||||||||||
□ |
m |
ii |
m |
fl |
B |
ii |
m |
m |
m |
m |
fl |
a |
■ |
m |
□ |
□ |
m |
m |
¥ |
¥ |
18 |
|||||||||||
Estland* |
o |
4 |
® |
9 |
9 |
© |
• |
9 |
4 |
4 |
4 |
® |
9 |
• |
B |
Y |
© |
©_ |
¥ |
o |
¥ |
|||||||||||
m |
0 |
0 |
B |
m |
m |
m |
B |
m |
Ii |
m |
¥ |
¥ |
É |
0 |
12 |
|||||||||||||||||
Finland* |
o |
m |
O |
O |
O |
O |
© |
9 |
o |
4 |
O |
© |
4 |
© |
@ |
O |
4 |
9 |
© |
© |
o |
ö" |
o |
|||||||||
X |
m |
□ |
H |
m |
A |
m |
§1 |
m |
m |
m. |
Elg |
□ |
□ |
¥ |
□ |
□ |
¥ |
B |
¥ |
16 |
||||||||||||
Frankrike |
© |
® |
© |
® |
O |
9 |
© |
O |
© |
0 |
® |
9 |
9 |
4 |
9 |
• |
o |
© |
© |
o |
9 |
© |
©’ |
¥ |
© |
|||||||
m |
a |
II |
m |
B |
m |
m |
m |
□ |
n |
□ |
m |
m |
fl |
m |
□ |
□ |
□ |
□ |
13 |
|||||||||||||
Grekland |
• |
m |
• |
9 |
9 |
9 |
© |
9 |
9 |
9 |
© |
© |
© |
9 |
Y |
Y |
Y |
o |
O |
®_ |
o |
|||||||||||
B |
■ |
m |
B |
B |
m |
■ |
S |
H |
m |
B |
B |
0 |
¥ |
II |
||||||||||||||||||
Indien |
4 |
9 |
© |
4 |
© |
0 |
O |
4 |
9 |
9 |
9 |
4 |
9 |
4 |
© |
|||||||||||||||||
Irländska |
B |
m |
m |
m |
A |
m |
M |
m |
B |
m |
m |
M |
m |
Bj |
m |
m |
i§ |
fl |
m |
■ |
¥ |
20 |
||||||||||
fristaten |
4 |
® |
s |
9 |
© |
9 |
Y |
9 |
4 |
4 |
Y |
Y |
Y |
♦ |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
Y |
|||||||||||
X |
ii |
0 |
m |
0 |
S |
A |
0 |
fl |
m |
m |
m |
m |
0 |
a |
m |
fl |
¥ |
B |
m |
m |
16 |
|||||||||||
Italien |
© |
4 |
9 |
9 |
© |
♦ |
9 |
9 |
4 |
© |
0 |
9 |
4 |
9 |
o |
O |
4 |
¥ |
Y |
Y |
© |
|||||||||||
Japan |
m |
b |
B |
il |
B |
m |
fl |
m |
m |
m |
B |
□ |
10 |
|||||||||||||||||||
9 |
© |
© |
9 |
© |
© |
• |
• |
4 |
© |
9 |
4 |
4 |
4 |
[® |
||||||||||||||||||
Jugoslavien |
B |
fl |
m |
B |
m |
B |
m |
B |
m |
B |
m |
m |
B |
m |
B |
m |
b |
fl |
B |
■ |
19 |
|||||||||||
© |
* |
♦ |
4 |
4 |
4 |
4 |
Y |
Y |
Y |
Y |
9 |
4 |
4 |
4 |
4 |
¥ |
Y |
Y |
© |
|||||||||||||
Kanada** |
A |
m |
fl |
fl |
fl |
4 |
||||||||||||||||||||||||||
© |
♦ |
4 |
® |
4 |
4 |
|||||||||||||||||||||||||||
Kina |
B |
■ |
1 |
|||||||||||||||||||||||||||||
© |
© |
o |
© |
© |
© |
O |
O |
|||||||||||||||||||||||||
Kolombia |
□ |
□ |
n |
□ |
n |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
cT |
~n |
□ |
□ |
□ |
□ |
¥ |
□ |
- |
|||||
Kuba |
0 |
□ |
■ |
B |
■ |
b |
■ |
B |
m |
□ |
□ |
fl |
0 |
fl |
■ |
8 |
B |
¥ |
¥ |
0 |
■ |
■ |
□ |
□ |
□ |
¥ |
□ |
16 |
||||
o |
o |
o |
o |
o |
O |
o |
O |
O |
O |
O |
O |
o |
6 |
O |
O |
|||||||||||||||||
Lettland* |
X |
□ |
■ |
□ |
m |
b |
m |
B |
B |
□ |
fl |
a |
fl |
■ |
■ |
■ |
m |
B |
□ |
□ |
□ |
□ |
fl |
□ |
17 |
|||||||
© |
9 |
9 |
9 |
9 |
Y |
9 |
9 |
Y |
o |
9 |
• |
• |
9 |
4 |
9 |
© |
Y |
|||||||||||||||
luxemburg*'' |
bT |
fl |
m |
» |
B |
fl |
A |
B |
Efil |
m |
■ |
fl |
■ |
fl |
fl |
■ |
B |
m |
B |
m |
b |
B |
m |
■ |
fl |
¥ |
□ |
□ |
25 |
|||
♦ |
♦ |
♦ |
♦ |
♦ |
© |
4 |
4 |
4 |
4 |
♦ |
4 |
4 |
♦ |
♦ |
♦ |
4 |
4 |
4 |
♦ |
♦ |
4 |
4 |
4 |
o |
o |
O |
||||||
Nederlän- derna |
□ |
0 |
■ |
m |
B |
A |
B |
0 |
0 |
0 |
fl |
■ |
0 |
0 |
0 |
■ |
8 |
m |
B |
□ |
B |
0 |
0 |
□ |
□ |
□ |
II |
|||||
O |
• |
4 |
9 |
© |
4 |
O |
o |
© |
♦ |
9 |
O |
O |
• |
4 |
4 |
o |
♦ |
O |
O |
o |
||||||||||||
Nya Zeeland |
A |
— |
||||||||||||||||||||||||||||||
© |
© |
© |
© |
© |
||||||||||||||||||||||||||||
Norge |
■ |
A |
fl |
m |
■ |
8 |
11 |
m |
B |
8 |
||||||||||||||||||||||
9 |
© |
♦ |
© |
4 |
© |
Y |
© |
Y |
Y |
|||||||||||||||||||||||
Paraguay |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
— |
|||||||||||||||||||||||||
Polen |
■ |
□ |
m |
m |
B |
m |
B |
m |
m |
■ |
m |
m |
m |
m |
m |
□ |
□ |
m |
□ |
□ |
□ |
14 |
||||||||||
© |
9 |
© |
© |
© |
9 |
© |
9 |
• |
9 |
4 |
♦ |
9 |
9 |
4 |
9 |
9 |
O |
O |
® |
© |
© |
|||||||||||
Portugal |
■ |
fl |
fl |
m |
m |
5 |
||||||||||||||||||||||||||
❖ |
♦ |
Y |
Y |
Y |
||||||||||||||||||||||||||||
Rumänien |
m |
fl |
m |
fl |
fl |
b |
B |
m |
m |
b |
B |
fl |
m |
Si |
m |
m |
□ |
□ |
□ |
□ |
m |
16 |
||||||||||
• |
• |
® |
9 |
• |
9 |
9 |
Y |
Y |
Y |
Y |
o |
• |
9 |
9 |
© |
|||||||||||||||||
Schweiz** |
m |
m |
m |
B |
A |
B |
6 |
|||||||||||||||||||||||||
9 |
9 |
9 |
© |
© |
o |
© |
♦ |
| (o) |
L |
o |
||||||||||||||||||||||
Spanien |
X |
fl |
Ib |
□ |
□ |
□ |
A |
fl |
B |
□ |
□ |
□ |
□ |
m |
il |
fl |
B |
B |
¥ |
m |
12 |
|||||||||||
© |
9 |
9 |
© |
9 |
9 |
© |
9 |
9 |
© |
Y |
i Y |
Y |
||||||||||||||||||||
Storbritan- nien |
m |
B |
m |
m |
A |
S |
m |
fl |
a |
m |
fl |
B |
B |
X |
¥ |
m |
15 |
|||||||||||||||
¥ |
4 |
© |
® |
© |
9 |
9 |
♦ |
© |
♦ |
♦ |
© |
Y |
_ |
Y |
||||||||||||||||||
Sverige |
a |
B |
m |
m |
fl |
a |
B |
fl |
B |
fl |
B |
m |
m |
X |
¥ |
13 |
||||||||||||||||
© |
O |
o |
© |
9 |
4 |
♦ |
4 |
❖ |
9 |
9_ |
9 |
4 |
Y |
4 |
Y |
|||||||||||||||||
Sydafrika |
¥ |
B |
A |
m |
3 |
|||||||||||||||||||||||||||
4 |
♦ |
© |
4 |
|||||||||||||||||||||||||||||
Tjecko- slovakien |
■ |
□ |
~¥ |
■ |
B |
□ |
B |
fl |
fl |
fl |
B |
B |
□ |
P'' |
¥ |
■ |
□ |
¥ |
□ |
11 |
||||||||||||
♦ |
O |
O |
♦ |
♦ |
o |
© |
o |
♦ |
♦ |
O |
9 |
4 |
O |
O |
♦ |
4 |
© |
© |
||||||||||||||
Tyskland |
¥ |
¥ |
H |
□ |
□ |
□ |
A |
m |
B |
B |
□ |
m |
■ |
□ |
B |
¥ |
¥ |
fl |
¥ |
□ |
fl |
¥ |
se |
8 |
■ |
(6 |
||||||
o |
9 |
• |
O |
O |
o |
© |
Y |
9 |
© |
4 |
4 |
O |
© |
Y |
Y |
Ö |
V |
4 |
© |
O |
© |
❖ |
4 |
®_ |
||||||||
Ungern* |
¥ |
■ |
fl |
m |
B |
m |
m |
0 |
X |
0 |
¥ |
¥ |
B |
B |
¥ |
¥ |
□ |
|||||||||||||||
♦ |
© |
© |
® |
9 |
♦ |
O |
O |
• |
• |
♦ |
V |
♦ |
© |
• j |
||||||||||||||||||
Uruguay |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
□ |
n |
□ |
||||
o |
O |
O |
0 |
O |
O |
Q |
0 |
O |
||||||||||||||||||||||||
Österrike |
X |
¥ |
■ |
m |
B |
■ |
¥ |
H |
fl |
¥ |
¥ |
» |
¥ |
12 |
||||||||||||||||||
© |
• |
• |
~® |
9 |
© |
♦ |
"♦ |
O |
[9 |
_© |
© |
• |
¥ |
♦ |
© |
|||||||||||||||||
Summa ratifikationer |
14 |
24 |
II |
19 |
; ia |
21 |
— |
22 |
17 |
18 |
13 |
22 |
: 14 |
19 |
18 |
24 |
23 |
il |
19 |
27 |
5 |
12 |
II |
10 |
9 |
5 |
7 |
i |
i |
415 |
* Stater utmärkta med * blevo medlemmar av organisationen följande år:
Bulgarien 1920, Finland 1920, Luxemburg 1920, Estland 1921, Litauen 1921,
Lettland 1921, Ungern 1922, Irländska fristaten 1923, Etiopien 1928, Dominicanska
republiken 1924.
** Tabellen utvisar icke sådana Internationella arbetsbyrån delgivna, konventioner,
vilka nära överensstämma med eller fullt motsvara informationer,
som inom ett statsförbund hava avseende å lagstiftningen inom de särskilda
staterna, provinserna etc.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 12 haft.
.Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
15
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Österström, Gustaf Tamm*, Norman*, Johan
August Larsson*, P. Sandström, Olof Carlsson och Löfvander;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Johanson i Hallagården,
Aronson, Hedvall, Skoglund*, Molander och Osberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Osberg.
Reservation
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Riksförsäkringsanstalten.
Bilaga 1.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 6 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna yttrande
över en inom andra kammaren väckt motion, nr 85, angående viss ändring
av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m.
Till efterkommande härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Motionen i fråga avser i första hand utredning angående utbyggande av den
sociala olycksfallsförsäkringen till att omfatta även andra grupper av rikets
befolkning än lönarbetare. Av motionens motivering framgår, att motionären
särskilt åsyftar olycksfallsförsäkringens utsträckande till sådana självständiga
företagare som arrendatorer, självägande bönder, egnahemsbrukare och hantverkare.
Riksförsäkringsanstalten vill erinra örn, att riksdagen i skrivelse den
16 maj 1928, nr 205, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, att densamma komme att
omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen må kunna föranleda. Genom
beslut den 4 december 1930 har Kungl. Maj.t anbefallt 1928 års pensionsförsäkringskommitté
att verkställa den begärda utredningen. Det av motionären framförda
spörsmålet örn utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringens omfattning
är således till väsentliga delar redan föremål för utredning. Med hänsyn härtill
synes motionärens förslag örn ytterligare utredning angående utvidgning av
nämnda olycksfallsförsäkrings omfattning för närvarande icke böra genomföras.
Den remitterade motionen avser vidare att staten skulle övertaga bekostandet
av alla den sociala olycksfallsförsäkringens skadeersättningar. Till detta förslag
vill riksförsäkringsanstalten, utan att närmare ingå på frågan, allenast anmärka,
att den nuvarande anordningen, enligt vilken kostnaden för försäkringen
mot olycksfall i arbete anses böra utan avseende på vållande från arbetsgivarens
sida bestridas av produktionen, bland annat medför den fördelen ur arbetarskyddssynpunkt,
att vederbörande arbetsgivare erhålla en direkt ekonomisk
eggelse att vidtaga åtgärder för förebyggande av olycksfall vid sina företag.
Denna fördel torde icke utan vidare böra uppoffras.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten för sin
del avstyrka bifall till den remitterade motionen.
Stockholm den 28 februari 1931.
SIGURD RIBBING.
Albert Eisen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
17
Bilaga 2.
Kungl, försäkringsinspebtioaen.
Till riksdagens andra lagutskott.
Sedan riksdagens andra lagutskott anhållit om försäkringsinspektionens yttrande
över en av herr Osberg inom andra kammaren väckt motion, nr 85, angående
viss ändring av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m., får
inspektionen i anledning härav anföra följande.
I den ifrågavarande motionen behandlas tvenne skilda spörsmål, nämligen
dels frågan örn en sådan utvidgning av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
att densamma skulle komma att omfatta även andra grupper av befolkningen
än lönearbetare, dels frågan örn en sådan omläggning av nämnda försäkrings
finansiering, att samtliga ersättningar för skador till följd av olycksfall
i arbete bestredes direkt av staten och icke som nu är fallet genom försäkringsavgifter,
erlagda av arbetsgivarna.
Vad beträffar den första frågan eller den av motionären önskade utvidgningen
av olycksfallsförsäkringen anföres såsom motiv härför i huvudsak det
förhållandet, att betydande grupper av självständiga företagare, såsom arrendatorer,
självägande bönder, egnahemsbrukare och hantverkare, icke äro berättigade
till ersättning vid olycksfall i arbete, oaktat hjälpbehovet hos dessa
kan vara lika stort som hos personer, vilka tillhöra lönearbetarnas grupp. Förevarande
spörsmål är emellertid redan föremål för statsmakternas uppmärksamhet
i så måtto, att Kungl. Majit genom beslut den 4 december 1930 uppdragit
åt 1928 års pensionsförsäkringskommitté att verkställa utredning av frågan
örn utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, så att densamma komme att omfatta mindre arbetsgivare
och självständiga yrkesutövare.
Beträffande den andra frågan eller motionärens förslag att så omlägga finansieringen
av den sociala olycksfallsförsäkringen, att skadeersättningarna
komme att bestridas genom skattemedel i stället för genom arbetsgivarnas försäkringsavgifter,
vill försäkringsinspektionen, utan att närmare ingå på skälen
för att kostnaderna för olycksfallsförsäkringen ansetts böra bestridas på sätt
som nu sker, erinra örn följande förhållanden. Den nuvarande anordningen för
olycksfallsförsäkringens finansiering genom försäkringsavgifter, som arbetsgivarna
hava att erlägga, har bland annat den stora fördelen, att det hos arbetsföretagens
ledning skapas ett bestämt intresse att genom förebyggande åtgärder
minska olycksfallsrisken, då härigenom kostnaderna för olycksfallsförsäkringen
nedbringas. Enligt försäkringsinspektionens mehing är det av största
vikt, att detta intresse alltmera stärkes och fördjupas genom att vederbörande
försäkringsinrättningar i görligaste mån söka avväga försäkringsavgifterna med
hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder i förebyggande syfte, som
av arbetsgivarna vidtagas. Ett genomförande av motionärens förslag, enligt vilket
de för bestridande av olycksfallsersättningarna erforderliga medlen skulle
åvägabringas skattevägen, skulle däremot innebära, att det intresse för förebyggande
åtgärder, som den nuvarande finansieringsmetoden otvivelaktigt är
ägnad att framkalla, avkopplades i stället för att ytterligare stärkas. Det lider
heller intet tvivel örn att motionären i hög grad överskattat de besparingar,
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. 2 avd. 19 haft. (Nr 22—28.) 2
18
Andra, lagutskottets utlåtande Nr SS,
som han förväntar att en omläggning av den nuvarande sociala olycksfallsförsäkringen
till statlig understödsverksamhet skulle medföra. Bland annat synes
han hava förbisett de betydligt ökade svårigheter, som i ett stort antal fall
komma att inställa sig vid prövning av frågan huruvida rätt till ersättning föreligger
eller ej, därest en omläggning efter motionärens linjer skulle genomföras.
Med hänsyn till vad ovan anförts får försäkringsinspektionen för sin del
hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1931.
Per Hasselrot.
O. A. ÅKESSON.
F. v. Krusenstjerna.
Ragnar Wollert.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
19
Bilaga 3.
Försäkringsrådet.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 6 februari 1931 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion,
nr 85, angående viss ändring av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
m. m.
I anledning härav får försäkringsrådet anföra följande.
I motionen hemställes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning
angående sådan ändring av nu gällande lag om försäkring för olycksfall
i arbete, att varje person över en viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot
skada till följd av olycksfall i arbete, under förutsättning att behov föreligger,
samt örn statens övertagande av hela verksamheten, både beträffande förvaltningen
och skadeersättningen.
Enligt motionen skulle försäkring i egentlig mening ej vidare ifrågakomma
beträffande ersättning i anledning av olycksfall i arbete. Staten skulle direkt
av statsmedel utbetala alla ersättningar.
Enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete gäller den grundsats, att
ersättning till skadad arbetare utgår utan hänsyn till dennes förmögenhetsställning;
storleken av ersättningen är beroende av den skadades arbetsförtjänst.
Motionären synes åsyfta, att rätten till ersättning i anledning av skada till följd
av olycksfall i arbete ställes i beroende av den skadades förmögenhetsvillkor
och behov. Detta skulle vara att bryta mot en av de principer, på vilka olycksfallsförsäkringslagarna
äro byggda. Behovsprincipens tillämpning, huru berättigad
den än i och för sig kan vara, är alltid en vansklig faktor att räkna
med.
I vad mån besparing i avseende å förvaltningskostnader skulle kunna utvinnas
genom en anordning sådan som den av motionären ifrågasatta kan icke
i förväg bedömas. Antalet olycksfall i arbete, som måste göras till föremål för
prövning ur skadeersättningssynpunkt, skulle genom utvidgningen av rätten
till ersättning komma att icke oväsentligt ökas. Därjämte kan behovsprincipens
tillämpning komma att medföra tidsödande och besvärliga, för övrigt icke alltid
för vederbörande särskilt tilltalande undersökningar och utredningar.
Det nuvarande systemet, som ålägger en arbetsgivare att betala försäkringsavgifter,
vilkas storlek är beroende av olycksfallsriskernas storlek i hans företag,
innebär en sporre för arbetsgivaren att genom förebyggande åtgärder söka
minska faran för olycksfall. Detta förhållande bör icke förbises.
En anordning sådan som den av motionären ifrågasatta kan sägas syfta till
en utvidgning av de nuvarande pensionstilläggen i pensionsförsäkringen. Dylika
utgå under vissa förutsättningar vid förlust eller väsentligare nedsättning av
arbetsförmågan, jämväl om förlusten eller nedsättningen är beroende av skada
till följd av olycksfall. Motionären torde avse att ersättning, i händelse av behov,
skall utgå även vid nedsättning i lägre grad av arbetsförmågan.
Jämväl sjukförsäkringen har intresse av huru rätten till ersättning i anledning
av olycksfall ordnas.
Det av motionären framställda spörsmålet kan således icke behandlas isolerat.
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
Frågan om- sjukförsäkringens ordnande är för närvarande föremål för riksdagens
prövning.
Utredningar, som beröra motionärens yrkande, pågå för närvarande. 1928
års pensionsförsäkringskommitté har att verkställa en fullständig utredning
rörande revidering av lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring.
År 1929 tillkallades vidare de s. k. organisationssakkunniga för att inom socialdepartementet
biträda med utredning angående den sociala försäkrings- och
hjälpverksamhetens organisation. Det må även erinras, att riksdagen den 16
maj 1928 avlät en skrivelse till Kungl. Majit i anledning av väckta motioner
om åvägabringande av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga
försäkringen enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete (nr 205).
Motionerna avsågo, att jämväl självständiga företagare, särskilt mindre sådana,
skulle kunna erhålla frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten eller i någon
av de övriga försäkringsinrättningar, som äga meddela försäkring enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Efter det riksförsäkringsanstalten erhållit uppdrag
att avgiva utredning i anledning av skrivelsen, beslöt Kungl. Majit, efter
framställning från anstalten, den 4 december 1930 att överflytta uppdraget
till 1928 års pensionsförsäkringskommitté.
Motionärens framställning torde bliva föremål för tillbörlig uppmärksamhet
vid pågående utredningar, även örn skrivelse till Kungl. Majit icke avlåtes.
Utdrag av försäkringsrådets protokoll bifogas.
Stockholm den 27 februari 1931.
På försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.
/ Valdemar Ahl.
Utdrag ur protokoll, hållet vid kungl, försäkringsrådets sammanträde
den 27 februari 1931.
Närvarande: t. f. chefen, försäkringsråden Geijer och Ronny, ledamoten Löfmark
samt ledamöterna Wallenius, Almström, Carlsson och Tengdahl.
§ 1.
Föredrogs Kungl. Majits remiss av den 6 februari 1931 angående yttrande
till riksdagens andra lagutskott över en inom andra kammaren väckt motion,
nr 85, avseende viss ändring av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., och beslöts härvid utlåtande i enlighet med vad registraturet utvisar.
Försäkringsrådet Geijer var av skiljaktig mening i avseende å utlåtandets
avfattning och anförde:
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23.
»Deli nuvarande olycksfallsförsäkringslagen har framväxt ur principen örn
arbetsgivarnas ersättningsskyldighet för arbetarnas olycksfall i arbete. Häri
ligger förklaringen till det av motionären påpekade förhållandet, att de egna
företagarna icke komma i åtnjutande av de förmåner, som försäkringen medför.
Riktigheten av denna lagstiftningens utgångspunkt är emellertid icke
oomtvistlig, och i praktiken har ifrågavarande princip, såsom motionären påpekar,
lett till att en stor del av befolkningen, oaktat starkt behov föreligger,
icke vid olycksfall åtnjuter särskild därför avsedd ersättning, under det att de
ersättningar, som utgivas till dem, som omfattas av försäkringen, utgå oberoende
av de skadades behov av understöd och för de behövandes del oftast vida
överskrida vad som vid social hjälpverksamhet -— fattigvård och utdelande av
pensionstillägg — ifrågakommer. Allt detta är en följd av olycksfallsförsäkringens
konstruktion icke såsom en social hjälpverksamhet i vanlig mening utan
såsom ett realiserande av arbetsgivarnas skyldighet att ersätta arbetarna för
olycksfall i arbete. Ersättningarna bekostas icke heller direkt av staten utan
av arbetsgivarna, låt vara att detta förhållande huvudsakligen är av teoretiskt
intresse. Man kan nämligen lika väl betrakta premierna som en å produktionen
lagd skatt, dock att de i motsats mot vanliga skatter utgå oberoende av företagens
ekonomiska resultat. Örn man ej vill tillerkänna principen örn arbetsgivarnas
ersättningsskyldighet avgörande betydelse för ersättningsrättens omfattning,
vore det naturligtvis ur likformighetens synpunkt bättre, örn ersättningsrätten,
såsom motionären föreslår, kunde utsträckas att omfatta även dem
som nu, trots behov, ej få utnjuta någon olycksfallsersättning. nämligen de
egna företagarna, hemarbetarna och de hemmavarande barnen. Av en dylik
utsträckning lärer ock — särskilt därför att kontrollen över olycksfallen eljest
skulle omöjliggöras — följa, att ersättningsrätten mäste utsträckas att omfatta
även olycksfall utom arbete. Skall åter allt detta ske, är en minskning av
ersättningarna över huvud nödvändig. Detta är en visserligen ej önskvärd men
säkerligen nödvändig förutsättning för att saken skall kunna genomföras. Hur
stor reduceringen av ersättningarna måste bliva, torde komma att bero pa statistiska
och ekonomiska undersökningar och i sista hand på hur mycket som
anses kunna och böra för ändamålet offras.
För vinnande av motionärens syfte torde det icke vara nödvändigt att såsom
motionären tänkt sig hela den nuvarande olycksfallsförsäkringen raseras. Försäkringens
nuvarande organisation är visserligen även enligt min mening alltför
dyr i förhållande till sin kvalité. Emellertid måste jag gent emot motionären
framhålla, att betydelsen -av att uppnå billiga förvaltningskostnader i
motionen — liksom så ofta i diskussionen örn socialförsäkringen — överskattas,
samt att huvudvikten- här liksom vid ali socialförsäkring enligt min mening
städse bör läggas icke i första hand på organisationens prisbillighet utan på
dess kvalité och effektivitet. Målet bör vara, att de understöd, som utdelas, på
hasla sätt och i bästa form komma de verkligt behövande till godo samt, flir
olycksfallsförsäkringens del, därjämte att ersättningsrätten ej motverkar utan
i stället, örn möjligt, främjar strävandena att minska olyeksfallsfrekvensen.
Detta är ett stort mål. som ej kan nås utan kostnader. Först i andra hand höiman
noggrant tillse, att kostnaderna ej komma att överskrida vad som för målets
uppnående är nödvändigt. Att denna tankegång beaktas är av avgörande
betydelse för ali socialförsäkringen må bliva till verkligt gagn oell icke lill
skada. Motionärens huvudsyfte, nämligen att rätten till ersättning vid olycksfall
utströ ekes lill alla behövande, kan nås liven genom den nuvarande olycksfallsförsäkringens
utsträckning till att omfatta hemarbetarna och de hemmavarande
barnen samt genom dess komplettering med en särskild ersättningslag
Andra lagutskottets utlåtande Nr 23
9k>
för de egna företagarna. På detta sätt skulle arbetsgivarnas ekonomiska intresse
av olycksfallsfrekvensens nedbringande komma att bibehållas. Att själva
försäkringens organisation icke är lycklig är en annan fråga, allt för vidlyftig
för att närmare beröras i detta sammanhang. Den ekonomiska börda, som i
form av premier åvilar arbetsgivarna, skulle vid en dylik anordning genom
ersättningarnas minskning komma att lättas, och vad som ej kan eller bör
täckas genom premier, nämligen ersättningarna till de självständiga företagarna
samt ersättningarna för olycksfall utom arbete, bekostas av statsmedel.
Enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag gällde ursprungligen, att arbetare,
vilkas avlöning hos arbetsgivaren för år räknat översteg visst belopp, voro undantagna
från försäkringen. Motionären synes nu åsyfta en återgång i viss
mån till denna ståndpunkt, dock att han närmast synes hava tänkt sig en viss
högre förmögenhet såsom uteslutande från ersättning. Vid en utsträckning av
ersättningsrätten såsom den av motionären åsyftade är naturligtvis denna tanke
riktig, men någon mera avsevärd besparing av en sådan inskränkning i ersättningsrättens
omfattning torde icke vara att förvänta.»
Vid protokollet:
Gösta Ekeroth.
Rätt utdraget intygar:
Gösta Ekeroth.
Stockholm 1931. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.
316178