Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1931 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av
möjlighet till avstyckning av jordbrukslägenhet utan
samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 52,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Tamm m. fl. hemställt, att
riksdagen ville begära utredning örn sådan ändring av 19 kapitlet i lagen
den 18 juni 1926 örn delning av jord på landet, att — åtminstone i landets
mellersta och södra delar — avstyckning av jordbrukslägenhet må, där omständigheterna
anses så påkalla, få ske även utan samtidig tilldelning av skog
från stamfastigheten.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.

I 19 kapitlet i 1926 års jorddelningslag angivas de villkor, under vilka
avstyckning från fastighet må äga rum. I 3 §, varom här är fråga, stadgas
följande. Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt
beskaffenhet i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest
föreliggande förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på
varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller
också, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet
gemensamt med denna. Avstyckning får icke ske på sådant sätt, att stamfastigheten
ej lämpligen kan bestå som särskild fastighet. Avstyckning från
jordbruksfastighet får ej heller ske, såvitt det icke kan antagas, att den
fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, då fråga är örn sammanläggning
av fastigheter, genom avstyckningen och sammanläggningen skulle
uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen
eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. Örn skogsmark hör
till den fastighet, varifrån avstyckning skall ske, får avstyckningen icke ske
på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som den avstyckade delen i
mån av tillgång erhåller så mycket skog, som erfordras för dess nyttjande
till jordbruk — allt under förutsättning att i både stamfastigheten och den
avstyckade delen ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark i sådan omfattning,
att vardera fastigheten bliver tjänlig till jordbruk. Då område skall
avstyckas för sammanläggning med annan fastighet skall vid beräkning av
skogsbehovet hänsyn tagas även till skogstillgången å den fastighet, varmed

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 16 haft. (Nr 19.) 487 si 1

Gällande

bestämmel ser.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Historik.

Norrlandskommittén.

den avstyckade delen skall sammanläggas. I trakter med ringa skogstillgång
får dock, örn det finnes angeläget för skogens bestånd eller eljest skäl föreligga
därtill, avstyckningen verkställas så, att skogsmarken i sin helhet tilldelas
en i förrättningen ingående jordbruksfastighet. De förut nämnda bestämmelserna
om avstyckning från jordbruksfastighet utgöra dock ej hinder
för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter
eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt
ändamål.

Det i jorddelningslagen upptagna institutet avstyckning motsvarar ägostyckning
och jordavsöndring enligt äldre rätt.

Uti lagen den 27 juni 1896 örn hemman sklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,
vilken lag upphävdes vid jorddelningslagens införande, funnos
icke några föreskrifter örn skyldighet att vid ägostyckning eller avsöndring
tilldela det frånskilda området skog.

Frågan härom upptogs först till behandling av norrlandskommittén. I sitt
den 27 oktober 1904 avgivna betänkande föreslog kommittén särskilda bestämmelser
i avseende å ägostyckning och jordavsöndring inom de fem norrländska
länen samt, beträffande jordavsöndring, jämväl Kopparbergs län.
Det av kommittén framlagda lagförslaget örn ägostyckning innebar i huvudsak
följande. Vid ägostyckning fick hemmans inägojord ej läggas till olika
lotter på sådant sätt, att hemmanets jordbruk därigenom lede väsentlig skada.
Varje hemmanslott, som erhölle inägojord, skulle därutöver tilläggas husbehovsskog,
odlingsmark och mulbete. Beträffande husbehovsskog angavs i
förslaget det antal hektar, som å olika platser skulle avsättas, därvid föreskrevs,
att, örn inägojorden styckades till olika hemmanslotter och hemmanets
skogsmark ej lämnade tillgång till husbehovsskog i angiven myckenhet,
skogstilldelningen skulle därefter jämkas. Inägojorden, husbehovsskogen och
odlingsmarken borde, såvitt ske kunde, läggas i ett sammanhang. Örn det
för bildande av egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat dylikt
ändamål erfordrades, att hemman styckades i annan ordning än i lagen föreskrevs,
ägde länsstyrelsen därtill lämna tillstånd. I fråga örn jordavsöndring
föreslogos bestämmelser av det innehåll, att beträffande ifrågavarande län
icke finge avsöndras mera än en femtedel av hemmans hela åkerareal eller
av dess sammanlagda areal i tomt, åker och äng. Kommittén framlade därjämte
förslag till provisorisk lag örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Av motiven till kommitténs förslag framgår, att kommittén gjort den erfarenheten,
att ägostyckning i nämnda län i stor utsträckning använts på ett
sätt, som vore till men för jordbruket, i det att inägojord avstyckats, utan
att därmed följt erforderlig husbehovsskog, betes- och odlingsmark. Grunden
härtill hade varit, att trävarubolagen på många platser varit villiga att avhända
sig den för bolagen ofta mera besvärliga än inkomstbringande inägojorden,
men visat en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet att låta ens för
husbehov erforderlig skogsmark medfölja. Enligt kommitténs mening kunde

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

3

ett jordbruk i Norrland knappast bestå än mindre gå framåt, såvitt till jordbruket
ej liörde erforderlig liusbehovsskog samt betes- och odlingsmark.
Endast i särskilt gynnsamma lägen såsom invid större industrisamhällen,
där försäljningen av jordbruksaktör vore mer än vanligt inbringande, skulle
under i övrigt fördelaktiga förhållanden ett jordbruk kunna existera utan
egen skog. Virke behövdes utom till byggnader och bränsle även till hägnader
o. d. och från skogen kunde genom lövtäkt och på andra sätt erhållas
varjehanda hjälp- och nödfoder. Att anskaffa sådant för varje särskild gång
genom inköp från annan skulle i de flesta fall bliva överhövan kostsamt
och tidsödande. Med hänsyn till att de föreslagna bestämmelserna icke
kunde genomföras förrän efter avsevärd tid samt ägostyckningar enligt äldre
lag under tiden kunde verkställas i stor omfattning ansåg kommittén nödigt
tillsvidare inskränka rätten till ägostyckning.

I en till betänkandet fogad reservation framhöll herr Kronlund, att de
föreslagna bestämmelserna örn ägostyckning komme att medföra, att möjligheterna
för befolkningen att förvärva ägostyckade områden i hög grad försvårades.
Då skogsmark skulle läggas till varje ägostyckad lott, komme
detta att innebära en avsevärd fördyring av varje lott. Därest föreskrifterna
ej skulle verka hämmande på den i Norrland så nödvändiga jorddelningen,
måste statsmedel ställas till befolkningens förfogande för förvärv av jordbruk.
Olägenheterna kunde emellertid även förminskas därigenom att det
icke ovillkorligen föreskreves, att skogsområde skulle med äganderätt tillläggas
det ägostyckade området, utan lämnades parterna öppet att träffa
avtal örn skogsfångsservitut.

I proposition till 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag
örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning. I lagen, vilken var avsedd
att gälla till den 1 januari 1910, stadgades, att beträffande de fem
norrländska länen ägostyckning ej finge ske utan länsstyrelsens tillstånd.
Sådant tillstånd skulle icke få lämnas, med mindre varje lott, som komme
att erhålla inägor, skulle med hänsyn såväl till dessa ägors omfattning som
ock till den myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som
bleve lotten tilldelad, varda tjänlig för självständigt jordbruk, eller ock ägostyckningen
erfordrades för bildande av bostadslägenhet eller för industriell
anläggning eller för annat dylikt ändamål.

I anledning av en utav herr Lindhagen m. fl. väckt motion föreslog lagutskottet
sådan ändrad lydelse av lagen, att varje lott, som erliölle inägor,
skulle varda tjänlig för jordbruk samt att ägostyckning därjämte finge ske,
därest densamma erfordrades för bildande av egnahemssamhällen eller för
industriel] anläggning eller för annat dylikt ändamål.

Lagutskottets förslag godkändes av riksdagen.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till definitiv lag örn
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning inom nämnda fem län. Detta
lagförslag anslöt sig till den provisoriska lagstiftningen. Därjämte hade

Riksdagen

1905.

Riksdagen

1909.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

upptagits bestämmelser, dels att, därest hemmanslott huvudsakligen bestode
av skogsmark, finge, ändå att lotten icke bleve tjänlig för jordbruk, dit
läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda omständigheter
påkallades och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen försvagades,
dels ock att, örn vid styckning av inägojord till olika hemmanslotter å hemmanet
icke funnes tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga
lotter erforderliga anslag i sådan mark, tilldelningen finge därefter jämkas.

Yid förslagets remitterande till högsta domstolen upptog föredragande
departementschefen till behandling frågan, örn lagstiftningen borde efter
mönstret av norrlandskommitténs förslag upptaga bestämda mått å de skogsanslag,
varmed jordbrukslotterna skulle förses, eller, som i den provisoriska
lagen skett, det borde åt myndighet uppdragas att i varje särskilt fall avgöra,
huruvida ägostyckningen kunde ur social synpunkt medgivas. Departementschefen
framhöll, att det förra systemet hade fördelen av en fastare
utformning och större tydlighet samt säkrare ledde till det avsedda målet,
men å andra sidan lede av den olägenheten, att ägotilldelningen icke kunde
med önskvärd elasticitet lämpas efter olika förhållanden. Då det knappast
syntes vara möjligt att träffa en genomsnittssiffra för skogstilldelningen,
som passade för ett större område samt å ena sidan nöjaktigt tillgodosåg
virkesbehovet, men å andra sidan icke mera än som vore oundvikligt motverkade
inägojordens återgång i bondehand, ansåg emellertid departementschefen
det senare systemet vara att föredraga.

I en i anledning av propositionen väckt motion hemställde herr Lindhagen
m. fl., att riksdagen måtte för sin del antaga det förslag i ämnet, som framlagts
av norrlandskommittén.

Lagutskottet tillstyrkte emellertid på de av departementschefen anförda
skäl bifall till Kungl. Maj:ts förslag med en mindre ändring.

Utskottets förslag blev av riksdagen godkänd.

Riksdagen På framställning av den s. k. jordundersökningen blev sedermera den
norrländska ägostyckningslagen enligt proposition till 1917 års riksdag utsträckt
från och med den 1 juli 1917 till att gälla jämväl Värmlands län. I
sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande hade ifrågavarande sakkunniga
i denna fråga anfört, att från bolags och skogsspekulanters sida en hel del
ägostyckningar ägt rum och örn dem gällde till större delen samma erinringar,
som riktades mot ägostyckningarna i de norrländska länen innan en speciell
lagstiftning för nämnda län kom till stånd. Dylika olämpliga ägostyckningar
ägde oavlåtligt rum och kunde med tiden lätt betydligt växa i antal, vartill
redan blotta uppmärksammandet av denna sak och farhågorna för en ny
lagstiftning kunde giva snabb anledning. Medan bolagen föredroge att behålla
inägorna i och för utarrendering åt personer, som representerade för
skogsbruket erforderlig arbetskraft, vore däremot oftare den enskilde skogsspekulantens
första åtgörande efter fastighetsförvärvet att, utan hänsyn till
beskaffenheten och bärkraften hos uppkommande jordbruk, avstycka samt
frånsälja inägorna. Vanligen vore emellertid ägostyckningen mindre tillfredsställande
även när bolag understundom utstyckade inägorna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 5

Utskottet anser sier i detta sammanhang böra i korthet beröra det betan- Förslag av
kande, som den 2 maj 1918 avgavs av särskilda inom justitiedepartementet 1918
tillkallade sakkunniga för beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning
till stävjande av spekulation i handel med jordbruksegendom ävensom
vid utredning av de närliggande frågor, som vid nämnda lagstiftningsarbete
kunde uppkomma. I sitt berörda betänkande hade de sakkunniga
föreslagit en lagstiftning örn inskränkning för viss tid i rätten att erhålla
ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige.

Syftet med den föreslagna lagen var att förebygga uppenbara missförhållanden,
som framträtt i sammanhang med den då hejdlöst florerande jordspekulationen,
och lagen hade därför enligt förslaget fatt endast provisorisk
karaktär, i det att den begränsats att skola gälla till den 1 januari 1924.

Lagen gick ut på att inom förenämnda delar av riket delning genom ägostyckning
av jordbruksfastigheter eller delar därav skulle göras beroende av
vederbörande länsstyrelses på förhand efter ansökning lämnade tillstånd. Vid
prövning av dylik ansökning skulle tillses, att varje lott skulle, såvitt ske
kunde, erhålla andel i fastighetens särskilda ägoslag, efter ty för lottens
nyttjande för jordbruk prövades nödigt. Avsöndring från jordbruksfastighet
finge ej gälla inägojord till den omfattning, att fastighetens jordbruk därigenom
märkligen försvagades. Lagen skulle emellertid icke äga tillämplighet
i avseende å fastighet, som uteslutande bestode av skogs- eller hagmark,
ej heller å annan såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet, där dess värde
vid sagda taxering uppskattats till lägre belopp än 50,000 kronor.

De sakkunnigas förslag föranledde emellertid ej framläggande av proposition
i ämnet till riksdagen.

I sitt den 29 mars 1923 till chefen för justitiedepartementet ingivna be- jordtänkande
del VI fann sig jordkommissionen böra föreslå utsträckning av den kommissionen.
norrländska ägostyckningslagen till hela riket. Kommissionen framhöll, att
man, i avvaktan på blivande lagstiftning örn bildande av nya jordbruk och
örn avlösning av bestående arrendejordbruk ävensom på ifrågasatt ny lagstiftning
om delning av jord å landet, måste provisoriskt tillgodose behovet
även för södra och mellersta Sveriges del av ett jordstyckningsförfarande,
som avsåge att förekomma, att jordbruken tillädes otillräckliga ägor.

Till närmare utveckling av denna synpunkt anförde jordkommissionen i
en annan till chefen för justitiedepartementet tidigare samma år ingiven
framställning, avseende åvägabringande av en provisorisk lag örn förlängning
av vissa arrendeavtal, bland annat följande:

Den tillämnade lagstiftningens örn avlösning av arrendejordbruk uppgift
är bland annat att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhålla tillräckligt
med odlad och odlingsbar jord samt liusbehovsskog och bete, de sistnämnda
förmånerna i den mån de kunna skäligen erhallas. Det ligger_ i sakens
natur, att ett sålunda nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt
för att försörja en familj. Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen
hava ådagalagt, hur misslyckat ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet
blir utan en sådan förtänksamhet. Det ligger emellertid självfallet i de stora
jordägarnas, särskilt bolagens, intresse att förekomma en sådan förpliktelse

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

genom att på något sätt gå lagstiftningen i förväg. Från kommunalnämnderna
har också på jordkommissionens förfrågan meddelats, att ägostyckningar,
som enligt gällande lag få okontrollerat äga rum hur som helst,
mångenstädes skett och fortfarande pågå på sådant sätt att arrendejordbruk
utbrytas utan att erhålla behöriga tilldelningar. Enligt vad försports har i
stor utsträckning ägostyckningar av arrendejordbruk även ägt rum på lager
utan försäljning tills vidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis något annat
än att på det sättet vara på bästa sätt beredd att kunna måhända på olika
vägar möta och mota en blivande lagstiftning. En sådan ^styckning förberedes
som bekant av Gimo-Österby bruk och några av jordkommissionens
ledamöter, som förliden sommar besökte dessa trakter, lingö bekräftelse därpå
och även tillfälle att iakttaga på sina ställen tillämnade utbrytningars
otillfredsställande beskaffenhet. Vid besök samtidigt i Uppsala iåns lantmäterikontor
uppgavs, att Kopparbergs Bergslags bolag låtit på senare tider
på sa sätt redan utstycka ett hundratal av sina fastigheter i länet. Hedan
en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning vållar naturligtvis omgångar
och en mängd invändningar, i fall först sedermera ifrågasättes en
rationell utbrytning. Annu mer invecklad blir situationen, i mån dessa ägostyekade
jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång, kostsam omväg, fylld
av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade. I den mån
den definitiva lagstiftningen nalkas, blir det sålunda en naturlig angelägenhet
för jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenheten i detta
hjälplösa skick.

Riksdagen Med stöd av jordkommissionens ovanberörda framställningar hemställde
herr Lindhagen vid 1923 års riksdag i en inom första kammaren väckt
motion, nr 205, att riksdagen ville för sin del antaga bland annat ett i
motionen intaget lagförslag örn utsträckning av den norrländska ägostyckningslagen
till hela riket.

Andra lagutskottet, som för beredande behandling förehade nämnda
motion, beredde sig tillfälle att taga del av vissa till jordkommissionen på
dess begäran inkomna uppgifter från lantmäterikontoren i de län, som ej
beröras av den norrländska ägostyckningslagen, vilka uppgifter infordrats
till klarläggande av, huruvida och i vilken utsträckning å fastigheter med
arrendejordbruk i avsevärd omfattning förekommit ägostyckningar, varigenom
jordbruk frånskilts den huvudsakliga skogsmarken. Utskottet fann av de
inkomna uppgifterna framgå, att dylika ägostyckningar i flertalet av de av
undersökningen omfattade länen alls icke eller endast i ringa omfattning förekommit,
samt att i de län, där ägostyckningar av sådant slag förekommit
i mera nämnvärd utsträckning, deras antal under det senaste året väsentligen
nedgått.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 20, anförde utskottet härefter
följande: Utskottet hade ej blivit övertygat örn, att ett behov av i motionen
påyrkade bestämmelser gjort sig gällande inom de delar av landet, vilka
därav skulle beröras, i sådan grad, att det kunde föreligga skäl, att, utan
avvaktan å över jordkommissionens framställning i ämnet infordrade yttranden
från respektive myndigheter och sammanslutningar, riksdagen skulle
på grund av den förevarande motionen taga ståndpunkt till den föreliggande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. t

frågan genom att antaga de av jordkommissionen framlagda förslagen till
provisoriska lagar i ämnet. Utskottet hemställde fördenskull, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

I flertalet av de yttranden, som infordrades över del Yl av jordkommis- Yttranden
sionens betänkande berördes det ifrågavarande spörsmålet icke särskilt. kommis sio Av

länsstyrelserna yttrade sig allenast ett fåtal däröver; och avstyrkte nena förslag.
flertalet av dessa lagens utsträckning till södra och mellersta delarna av
riket. Yttranden avgåvos därjämte av lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen
ävensom samtliga överlantmätare i de län, till vilka lagarnas utsträckning
ifrågasatts.

Lantbruksstyrelsen anförde, att ur synpunkten av de intressen, styrelsen
hade att bevaka, intet syntes vara att erinra mot kommissionens ifrågavarande
förslag.

Lantmäteristyrelsen åter uttalade — under framhållande av att de norrländska
ägostycknings- och jordavsöndringslagarna tillkommit för att rada
bot mot vissa missförhållanden, som företrädesvis framträtt i de norrländska
skogsbygderna och som hotade den självägande jordbruksbefolkningens bestånd
därstädes — såsom sin mening, att det borde ligga i sakens natur,
att ifrågavarande lagbestämmelser i oförändrat skick ej kunde vare lämpliga
för orter med helt och hållet andra förhållanden. Detta bestyrktes, enligt
styrelsens mening, även tämligen enstämmigt av överlantmätarnas yttranden.

Av desamma och av vad lantmäteristyrelsen i övrigt inhämtat framginge
även, att de företeelser, som kunde anses hava övat sitt största inflytande
på jordkommissionens förslag, till väsentlig del sammanhängde med kristiden.
Några missförhållanden av den omfattning och betydelse, att mot
dem borde inskridas med en provisorisk lagstiftning, ansåge styrelsen icke
vara för handen. Det vore otillfredsställande, att, såsom förslaget innebure,
uppdraga avgörandet i jordstyckningsfrågor åt länsstyrelser, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, egnahemsnämnder, kommunalnämnder och kronobetjänte,
vilka icke kunde anses hava erforderliga förutsättningar för ett allsidigt
och sakkunnigt bedömande av jordstyckningsspörsmål. Lantmäteristyrelsen
holle visserligen före, att behov av reglerande bestämmelser beträffande
jordstyckningen förefunnes. Då det emellertid ej torde möta några
alltför stora svårigheter att omarbeta jordstyckningskommissionens förslag
efter riktlinjer och med tillgodoseende av önskemål, styrelsen tidigare i däröver
avgivet yttrande angivit, samt då detta arbete borde kunna medhinnas
inom sådan tid, att hela lagstiftningsfrågan borde kunna föreläggas 1925 års
riksdag, funne sig styrelsen böra avstyrka jordkommissionens ifrågavarande
förslag.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar motioner Riksdagen
(1:100 och 11:181), vari hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga,
bland annat, förslag till lag om utsträckt tilliimpning av den norrländska
ägostyckningslagen till hela riket.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Motionärerna framhöllo, att även i södra och mellersta Sverige påginge
utstyckningar av arrendejordbruk särskilt från bolagsdomäner samt att kontroll
över dylika ägostyckningar vore erforderlig.

Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 33, bland
annat:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava stadgandena i den
norrländska ägostyckningslagen tillkommit huvudsakligen i ändamål att förebygga
inom därav berörda områden jordbruken berövas erforderligt stöd
av befintlig skogs- och betestillgång samt lämpliga odlingslägenlieter.

Att de förhållanden, som för de fem norrländska länen och Värmland
samt beträffande jordavsöndringslagen även Kopparbergs län föranlett tillkomsten
av de ifrågavarande särlagarna, icke hava sin motsvarighet i delar
av landet med ringa eller inga skogs- och utmarksområden, torde ej vara
tvivel underkastat. En utsträckning av lagarna till att gälla hela riket synes
därför ej vara av behovet påkallad.

Vid övervägande av frågan, huruvida bestämmelser av den i motionerna
angivna innebörd nu kunna anses erforderliga för ytterligare vissa delar av
riket, framstår det visserligen såsom antagligt, att förslag till lag örn delning
av jord å landet, innefattande reglerande bestämmelser å förevarande
område för landet i dess helhet, är att i form av proposition förvänta till
nästkommande års riksdag.

Med hänsyn till vikten av att ej under tiden till dess ny jorddelningslagstiftning
kan bliva genomförd ägostyckningar för utstyckande av jordbruk
skola komma till stånd utan att för jordbrukens bestånd önsklig tilldelning
av skog, där sådan är att tillgå, sker, har utskottet funnit anledning föreslå,
att för vissa län med i förevarande hänseende åtminstone endels väsentligt
likartade förhållanden med de norrländska och Värmlands nu provisoriskt
bringas i tillämpning de i de ifrågavarande båda lagarna inrymda bestämmelser.
Vid övervägande av hithörande förhållanden har utskottet ansett
den sålunda ifrågasatta utsträckningen av lagarnas tillämplighetsområde,
vars behov bestyrkes av vissa under de senare åren av bolag vidtagna ägostyckningsförfaranden,
lämpligen böra omfatta Uppsala, Stockholms, Örebro
och Västmanlands län samt, såvitt angår ägostyckningslagen, tillika de delar
av Kopparbergs län, vilka ej inbegripas under i år för vissa dessa delar av
sistnämnda län antagna ägostyckningslag.

Reservation anfördes av, bland andra, herr Lindhagen, som yttrade:

Det ligger ju i sakens natur, att ett jordbruk bör vara någorlunda bärkraftigt
varhelst det befinner sig. Omtanken örn nödig skogstilldelning, där
tillgång därtill finnes, har betydelse för alla skogstrakter i landet och icke
blott i de i utskottets förslag upptagna provinserna. Tillägg av erforderlig
åker och odlingsmark har samma betydelse för hela riket. Detsamma gäller
i stort sett även örn mulbetesmark, där sådan enligt ortens sed anses omistlig
eller åtminstone övervägande.

Alla dessa förmåner tillgodoses i mån av tillgång utav norrlandslagen.
Utskottet inskränker däremot, åtminstone i motiven, sin omtanke endast till
skogstilldelningen och i fråga örn denna, som sagt, allenast till vissa snävt
tillskurna län. Motionärernas förslag synes således både principiellt och
praktiskt hava ett avgjort företräde. Exempelvis må omnämnas, att länsstyrelsen
i Blekinge ansett lagen böra vinna tillämpning på detta län och
att en representant i utskottet för Södermanland ansåg förslaget äga fog
även för denna provins.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 9

Utskottets förslag om den norrländska ägostyckningslagens utsträckning
vänn riksdagens bifall.

Genom lag den 4 juli 1924 stadgades därefter, att 1909 års ägostyckningslag
skulle avse även Stockholms, Uppsala, Örebro och Västmanlands län
samt vissa delar av Kopparbergs län.

Sedan 1906 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit påkallat en revision
av skiftesstadgan, tillsattes för ändamålet en kommitté, benämnd skifteslagstiftningskommittén,
vilken den 28 juli 1911 avgav betänkande i ämnet,
innefattande förslag till lag örn skifte av jord jämte åtskilliga andra författningsförslag.
I förstnämnda lagförslag hade upptagits bestämmelser ej blott
rörande laga skifte, varunder enligt förslaget skulle inbegripas jämväl hemmansklyvning,
utan även angående styckning och avsöndring. Förslaget, som
icke upptog föreskrifter till inskränkande av den fria rätten att skifta jord,
som icke varit föremål för laga delningsåtgärd, stod i principiellt hänseende
så gott som fullständigt på gällande lagstiftnings grund, men åsyftade såtillvida
skärpt kontroll från det allmännas sida, att avsöndring enligt förslaget
konstituerats såsom en verklig lantmäteriförrättning samt lagts under
ägodelningsrättens tillsyn.

Efter det yttranden över kommitténs betänkande inhämtats från åtskilliga
myndigheter och korporationer, verkställdes överarbetning av kommitténs
förslag av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga — skifteslagstiftningskommissionen
— som den 26 oktober 1918 avlämnade betänkande
med förslag till lag örn delning av jord å landet jämte vissa andra författningsförslag.
Detta betänkande skiljde sig i fråga örn de ledande grundsatserna
icke väsentligen från 1911 års kommittéförslag. En av skiljaktigheterna
var, att i förslaget till jorddelningslag i stället för styckning och
avsöndring upptagits ett nytt delningsinstitut, avstyckning.

En ytterligare överarbetning av förslagen i ämnet kom sedermera till
stånd. I anförande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1919 erinrade chefen
för justitiedepartementet, i anslutning till en av jordkommissionen gjord
framställning örn vidtagande av åtgärder emot en osund jorddelning, bland
annat örn vikten av att en revision av gällande lagstiftning angående ägostycknings-
och jordavsöndringsinstituten snarast möjligt komme till stånd,
vid vilken revision det bland annat borde tillses, huruvida och i vad mån
de för Värmlands län och de norrländska länen meddelade bestämmelser,
med vilka åsyftades att vid ägostyckning förebygga ett för jordbruksfastigheternas
bestånd såsom sådana menligt frånskiljande av skogsområden såsom
särskilda fastigheter, kunde utsträckas att gälla även för övriga län, och huruvida
icke det för nyssnämnda län jämte Kopparbergs län stadgade förbudet
mot avsöndring av inägojord till den omfattning, att jordbruket å vederbörande
hemman därigenom märkligen försvagades, likaledes borde erhålla
giltighet för riket i övrigt. Departementschefen erhöll på gjord hemställan
bemyndigande att tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda med
utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande iigostyck -

Förarbetena
till jorddelningslagen.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

långs- oell jordavsöndringsiiistituteii oell vad därmed ägde sammanhang
ävensom med utarbetande av de förslag, till vilka utredningen kunde giva
anledning. De i följd härav tillkallade sakkunniga — den s. k. jordstyckningskommissionen
— avgav den 16 oktober 1920 betänkande med förslag till
bland annat lag örn delning av jord å landet.

Kommissionens förslag innehöll i huvudsak samma bestämmelser örn avstyckning,
som återfinnas i gällande jorddelningslag.

Kommissionen anförde i sitt betänkande:

Vid fastställandet av den enligt kommissionens mening nödvändiga inskränkningen
i rätten till styckning av fastigheter bör givetvis tagas avgörande
hänsyn till att jorden såvitt möjligt må få den användning, som bäst
överensstämmer med dess naturliga beskaffenhet samt i övrigt betingas av
förhållandena i orten. Fastigheter, som äro ägnade för jordbruk, böra alltså
icke få styckas på ett sätt, som är till väsentligt hinder för ett framgångsrikt
jordbruk, och framför allt gäller att tillse, att jordbruksfastigheter,
som i sitt odelade skick hava en lämplig ägoanordning, icke få sitt j ordbruk
spolierat genom styckning. Lika litet bör styckning av skogsfastigheter
medgivas, örn därigenom skogens ändamålsenliga skötsel hindras eller försvåras.
Det har emellertid synts kommissionen som borde man gå ett steg
längre. För det allmänna kan det icke vara likgiltigt örn j ordbruksjorden
användes för storbruk, för bondebruk eller för småbruk. En var av dessa
brukningsformer bär sitt givna berättigande, och utrymme bör lämnas för
dem alla. Ur räntabilitetssynpunkt lära både småbruket, så vitt det baseras
på egentligt jordbruk, och storbruket stå tillbaka för det medelstora bondejordbruket,
varemot småbruket ur social synpunkt är förtjänt av uppmuntran.
Storbrukets betydelse återigen ligger företrädesvis däri, att det kan lämna
produktionsöverskott, och behovet av ett sådant gör sig alltmera gällande i
mån av industriarbetarnas och annan icke jordbrukande befolknings relativa
tillväxt. En viss reaktion mot stora och medelstora fastigheters utstyckning
till småbruk lärer för övrigt vara betingad även av det i det föregående påpekade
förhållandet, att denna utstyckning flerstädes i vårt land redan gått
för långt.

Vad nu senast framhållits leder uppenbarligen till, att vid styckning av
en jordbruksegendom bör bildas en restgård av sådan storlek i förhållande
till den ostyckade fastigheten, att restgården är i väsentligen samma mån
som den ostyckade fastigheten lämplig för jordbruk eller, såsom det även
kan uttryckas, att den ostyckade fastighetens jordbruk icke genom styckningen
märkligen försvagas. Vid styckningen bör även tagas synnerlig hänsyn
till den ostyckade fastighetens åbyggnader, särskilt ekonomibyggnaderna,
så att ett rimligt förhållande mellan dessa byggnader och den fastighet, de
efter styckningen tillfalla, kommer att äga rum. Vikten härav lärer icke
tarva vidare utveckling, då byggnadskostnadernas stegring i förhållande till
jordvärdet är en av senaste tidens mest framträdande företeelser på det
jordbruksekonomiska området.

Vad angår de fastigheter — utöver restgården — som kunna komma att
bildas genom styckning, gäller även örn dem, att de måste vara väl anordnade
för det ändamål, för vilket de äro avsedda. Äro de avsedda för jordbruk,
bör sålunda tillses att de erhålla därför lämplig tilldelning av jord av
olika ägoslag i den män tillgång därtill finnes inom den ostyckade fastighetens
område, och skulle brist yppas i ett väsentligt hänseende, bör detta
utgöra hinder för styckningen. Emellertid kan, på sätt i annat sammanhang
närmare utvecklas, enligt förslaget även ifrågakomma avstyckning från

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

en fastighet för sammanläggning med annan fastighet; för ett dylikt fall,
då det avstyckade området icke är avsett att bestå såsom en fastighet för
sig, böra de på en styckningslott uppställda anspråken lämpas till den fastighet,
som genom sammanläggningen skall bildas. Härutöver måste, liksom enligt
gällande lag, göras de undantag, som betingas av behovet av områden
för industriella anläggningar o. dyl. och för mindre lägenheter å orter med
sammanträngd befolkning.

I fråga örn det i förslaget upptagna stadgandet örn skogstilldelning yttrade
kommissionen i sina motiv:

I denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i 1918 års förslag,
lämnas bestämmelser örn vad i materiellt hänseende skall iakttagas vid
fastighetsbildning genom avstyckning vad beträffar såväl stamfastigheten
som den eller de fastigheter, vilka vid förrättningen skola nybildas. Kommissionen
hänvisar härutinnan till den allmänna motiveringen. Här må
endast anmärkas, att, vad angår tryggande av skogstillgång för sådana vid
avstyckning bildade fastigheter, vilka med hänsyn till sin sammansättning
äro tjänliga till jordbruk, några enhetliga i detalj gående regler uppenbarligen
icke låta sig uppställa. I vad mån dylika fastigheter kunna och böra
förses med skogsanslag får i varje särskilt fall efter föreliggande omständigheter
avgöras av förrättningsmännen respektive ägodelningsrätten. Då i
denna domstol såväl erforderlig praktisk sakkunskap på jordbrukets område
som kännedom örn ortsförhållanden och dylikt med säkerhet kan beräknas
vara att tillgå, torde man icke behöva befara någon olägenhet av de föreslagna
lagbudens mera allmänt hållna avfattning.

Bestämmelsen att i ort med ringa skogstillgång den ostyckade fastighetens
hela skogsområde skall kunna läggas till en jordbruksfastighet har
föreslagits med hänsyn ej minst till förekomsten av planterade skogar; en
uppdelning av sådana skulle på grund av deras ringa omfång ofta vara
ödesdiger för skogens bestånd och i övrigt meningslös.

I sista stycket meddelas föreskrift örn undantag från vissa av de stadgade
materiella förutsättningarna för fastighetsbildning genom avstyckning. Prövningen,
huruvida förutsättning för nämnda föreskrifts tillämpning i det
särskilda fallet föreligger eller icke, tillkommer i sista hand ägodelningsrätten
antingen vid avgörandet av frågan örn tillstånd till avstyckning eller
först vid fastställelseprövningen.

I det till 1926 års riksdag framlagda förslaget till jorddelningslag anslöt
sig Kungl. Maj:t till de av jordstyckningskommissionen föreslagna bestämmelserna
om skogstilldelning vid avstyckning.

19 kap. 3 § i jorddelningslagen hade i Kungl. Maj:ts förslag följande
lydelse:

»Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet
i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande
förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på
varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamål eller
ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet
gemensamt med denna.

Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej liimpligen kan
bestå såsom särskild fastighet.

Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det kan
antagas, att (leii fastighetsindelning, som genom avstyckningen oller, där
avstyckningen äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och

12

Andra lagutskottets utlåtande Kr 19.

sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för
den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen
i orten.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på
grund av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten
lämpligen kan nyttjas för husbehovs ändamål, må avstyckningen ej ske på
sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar så
framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,
att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller för
dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då fråga är
örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, vid beräkningen
av behovet av skog tagas .hänsyn även till skogstillgången å den
fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort
med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget
eller eljest synnerliga skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att
skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.

Yad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter för
bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning eller
därmed jämförligt ändamål.

Inom riksdagen väcktes motioner med förslag örn ändringar i eller tillägg
till ifrågavarande stadgande. Sålunda hemställdes i motionen nr 367 i
andra kammaren av herr Gustafson i Kasenberg m. fl., att paragrafens andra,
tredje, fjärde och femte stycken måtte utgå. Dessa motionärer anförde:

Enligt förslaget skulle de nuvarande jorddelningsinstituten ägostyckning
och jordavsöndring sammanslås till ett, benämnt avstyckning, som i sig
inneslöte den kvantitativa delningsformen. Emot sammanslagningen vore
principiellt intet att erinra men väl beträffande form och villkor för avstyckningen,
som gjorts onödigt invecklade och dyrbara. Reformkraven, snabbhet,
ändamålsenlighet och billighet, hade ej tillräckligt beaktats. Visserligen
innebure det ett framsteg, att avstyckningen föresloges kunna ske oberoende
av föregående laga skifte, vilket nu vore förhållandet med jordavsöndringen,
men den strängt hävdade och detaljrikt men oklart utformade
principen örn offentlig kontroll medförde så stora olägenheter, att, örn förslaget
oförändrat bifolles, sannolikt en stagnation i upplåtelserna av jord
komme att inträda. Motionärerna tänkte härvid närmast på den vidlyftiga
besuttenhetsprövning, som enligt förslaget vid varje avstyckning skulle förekomma
och som ofta komme att verkställas av i praktiskt jordbruk oerfarna
tjänstemän.

Väl vore sant att en viss offentlig kontroll i nu förevarande fall borde
äga rum för förhindrande av planlös och eljest olämplig jorddelning, men
å andra sidan torde det vara uppenbart, att denna kontroll icke borde utsträckas
längre än som oundgängligen fordrades för vinnande av ovan angivna
ändamål, på det att den enskildes rätt till fritt förfogande av sin jord
finge i möjligaste mån lämnas obeskuren. Den offentliga kontroll, som förslaget
förutsatte, torde lätt leda till förfarandets byråkratisering över hövan
och därav följande långsamhet i proceduren och dyrbarhet.

I motionen nr 241 i första kammaren av herr Lindhagen yrkades, att riksdagen
ville besluta

»1) sådant tillägg till 19 kap. 3 § i förslaget till lag örn delning av jord
på landet, att vid utbrytning av hemmanslotts huvudsakliga jordbruk ifrån

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

13

skogsmarken skall ovillkorligen tillses, att avstyckningen är tjänlig till jordbruk
samt att därtill i mån av tillgång och ortens förhållanden lägges för
ändamålet tillräckligt med åker, äng, lmsbeliovsskog samt odlings- och mulbetesmark,

2) eller, örn detta ej bifalles, sådant tillägg göres för de delar av landet,
där norrländska ägo styckningslagen hitintills tillämpats jämte de flera landsdelar,
som uppenbarligen böra jämställas med nämnda trakter,

3) under alla förhållanden sådan ändring i nämnda paragraf, att tydligen
konkret hänsyn skall tagas även till beskaffenheten av det område, som skall
utstyckas till jordbruk, och ej blott till jordägarens benämning av ändamålet
eller förhållandena i orten.»

Denne motionär yttrade till stöd för sina yrkanden, bland annat:

Den viktigaste nyheten ur social synpunkt vore att den norrländska ägostyckningslagen
numera gällande hela landet norr örn Mälaren skulle upphävas.
Enligt motionärens uppfattning hade denna lag bort utsträckas till
hela landet. Andra hade ansett, att lindrigare bestämmelser även i detta ämne
borde gälla för södra delarna av riket. Förslaget kunde nu sägas hava ifrågasatt
dessa lindrigare villkor för södra Sverige, men utsträckt dem att gälla
även för norra och mellersta Sverige, med upphävande av den för dessa
landsdelar gällande effektivare ägostyckningslagen. På detta sätt ruinerades
nu norrlandslagstiftningen fortfarande på omvägar.

Norrländska ägostyckningslagens huvudsyfte vore att bevara jordbrukskärnan
i de gamla bondgårdarna, som förvärvats av bolag och enskilda spekulanter.
Förslaget sammanblandade denna uppgift med avstyckningar vilka
som helst. Grundsatsen måste strängt fasthållas och utsträckas även till jordbruk,
som lydde under stora gods.

Även nämnda lag gjordes smidigare än norrlandskommittén föreslagit men
blev därigenom också lättare att kringgå. Den nu ifrågasatta formuleringen
av 19 kap. 3§ vore så flytande utan bjudande konkreta föreskrifter, att den
syntes lätteligen kunna utnyttjas till vad som helst. Det vore sålunda icke
vidare uttryckligen föreskrivet, att vid utbrytning av en hemmanslotts huvudsakliga
jordbruk alltid skulle tilldelas jordbruket i första rummet tillräcklig
husbehovsskog. Detta vore oundgängligt särskilt i de trakter ay landet, där
husbehovsskog ansåges oundgänglig för jordbruket. Den uttryckliga föreskriften,
att odlings- och mulbetesmark också skulle tilläggas sådan utbrytning, vore
alldeles borttagen. Den positiva bestämmelsen, att just den utbrutna jordbruksjorden
skulle vara tjänlig för jordbruk, vore utbytt mot svävande bestämmelser
örn »det med avstyckningen avsedda ändamål» och örn det kunde antagas,
att avstyckningen »beredde ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande
befolkningen eller eljest vore till gagn för jordbruksnäringen i orten». Detta
liksom hela strukturen och formuleringen i övrigt av denna paragraf blandade
bort korten.

Första särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 1, beträffande förevarande
stadgande:

De uti 19 kap. 3 § föreslagna allmänna förutsättningarna för avstyckning
äro avsedda att äga generell giltighet för hela landet. Denna ståndpunkt
intog även 1920 års förslag och lärer intet vara att häremot erinra. Särskild
lagstiftning för vissa delar av riket synes icke lämplig. Såsom lagrådet yttrat
skulle ett försök att uppställa särskilda, endast för vissa landsändar gällande
föreskrifter med hänsyn till förhållandenas växling i varandra ganska när -

14

Tillämpning
av gällande
bestämmelser.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

liggtmde orter konsekvent leda till en snart sagt oändlig variation i bestämmelserna,
vilka därigenom komme att sakna överskådlighet. Därest i stället
allmängiltiga regler med en väl genomtänkt avfattning gives, torde, såsom
framhållits av jordstyckningskommissionen, inom ramen av dessa de för särskilda
orter säregna intressena i fråga om fastighetsbildning kunna i varje
särskilt fall tillgodoses.

På grund av vad sålunda anförts synes ett bibehållande av den s. k. norrländska
ägostyckningslagen ej behövligt; de intressen, den är avsedd att
skydda, torde vara tillgodosedda genom de i paragrafen föreslagna bestämmelserna
med de jämkningar däri, som utskottet kommer att föreslå.

Att på sätt i motionen nr 367 yrkas borttaga varje bestämmelse, som avser
inskränkning i rätten att erhålla avstyckning, kan ej förordas.

Mot de i paragrafens tre första stycken meddelade föreskrifter har utskottet
intet att erinra.

Beträffande övriga bestämmelser i paragrafen anser utskottet, att dessa i
vissa avseenden böra jämkas. Sålunda torde med hänsyn till förhållandena
i Norrland och därmed likställda trakter de i början av fjärde stycket förekommande
orden »som på grund av sin belägenhet och med hänsyn till
förhållandena i övrigt i orten lämpligen kan nyttjas för husbehovsändamål»
böra uteslutas; detta skulle innebära en icke oväsentlig skärpning i villkoren
för rätt att erhålla avstyckning å dylika trakter.

Ridare bör tillses, att man å orter med jämförelsevis ringa skogstillgång
icke genom allt för stränga bestämmelser örn skogstilldelning omöjliggör
måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk. I sådant hänseende föreslår
utskottet uteslutande av orden »synnerligen» i fjärde stycket och »för
bostadsändamål» i femte stycket. Utskottet vill i sammanhang härmed framhålla,
att vid bedömande av frågan, huruvida ett till avstyckning avsett område
är tjänligt till jordbruk eller är att anse såsom mindre lägenhet, avseende
bör fästas vid förhållandena å varje särskild ort.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Lantmäteristyrelsen har den 19 maj 1930 utfärdat vissa anvisningar rörande
tillämpning av 19 kap. 3 § jorddelningslagen. I fråga örn skogstilldelning
har lantmäteristyrelsen därvid anfört bland annat:

Om till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, hörer skogsmark, må
enligt 19 kap. 3 § fjärde stycket jorddelningslagen avstyckningen ej ske
på sådant sätt, att icke såväl stamfastiglieteu som avstyckad del, en var
sa framt däri ingar aker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,
att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller
för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog.

Föreskriften örn skogstilldelning har alltså icke avseende å fastighet för
bostadsändamål.

Men även när fråga är örn bildande av nya jordbruksfastigheter medgivas
vissa undantag från nämnda föreskrift. Härvid må inledningsvis erinras
därom, att ordalagen »i mån av tillgång» giva vid handen, att örn till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

15

hela styckningsfastigheten ej körer mera skogsmark än som erfordras till
stamfastiglietens eller till en för jordbruksändamål avstyckad ägolotts husbehov,
skogsmarken kan i sin kelhet tilläggas endera av dessa fastigheter.

I 19 kap. 3 § fjärde stycket medgives, att i ort med ringa skogstillgång
må, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest skäl därtill
äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en
i förrättningen ingående jordbruksfastighet.

Slutligen må, enligt 19 kap. 3 § sista stycket jorddelningslagen, föreskriften
örn skogstilldelning ej heller utgöra hinder för avstyckning av mark
för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande av
plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål. Denna
möjlighet att utan skogstilldelning upplåta lägenheter jämväl för annat än
bostadsändamål tillkom efter hemställan av vederbörande riksdagsutskott,
som därvid åberopade, att man å orter med jämförelsevis ringa skogstillgång
icke borde genom alltför stränga bestämmelser örn skogstilldelning omöjliggöra
måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk,
g | Sedan förrättningsmannen prövat frågan, huruvida såsom villkor för tillstånd
till sökt avstyckning erfordras fördelning av styckningsfastighetens
skogsmark mellan stamfastigheten och avstyckad ägolott, har han vidare,
i händelse dylik fördelning skall äga rum, att bedöma huru stor del av
skogsmarken, som bör tilläggas vardera fastigheten.

I lantmäteristyrelsens tryckta meddelanden har tidigare framhållits, att
till husbehovsvirke bör, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, hänföras
virke till bränsle, för uppförande och underhåll av nödiga byggnader,
hägnader, hässjor, broar, till täckdikning och slöjd.

Vid beräknandet av den årliga virkeskvantitet, som erfordras för att tillgodose
en brukningsdels behov av husbehovsvirke, är i första hand att taga
hänsyn till dels de klimatiska förhållandena och dels storleken av brukningsdelens
inägojord.

Enligt en sakkunnigutredning har den årliga virkesförbrukningen till husbehov
för gårdar med intill 5 hektar odlad jord uppskattats till ungefär

följande belopp i fast mått:

i övre och inre Norrland.............................................. 45 ä 50 kbm.

i mellersta Norrland och norrländska kustlandet......... 40 » 45 »

i södra Norrland och Dalarna ..................................... 25 » 30 »

i Bergslagen ................................................................. 15 » 20 »

i södra Sverige ............................................................... 10 » 15 »

Dessa siffror synas emellertid vara väl låga för att läggas till grund för
skogstilldelning vid avstyckning i mellersta och södra Sverige. Därest med
husbehovsvirket skall kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda tillfredsställande
bostadsutrymmen, lärer böra räknas med en årlig minimikvantitet
av 12 ä 15 kbm. för Götalands kustlandskap samt för Gotland och
Öland. För de inre delarna av Götaland samt för Svealand med undantag

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet.

av dels övre Värmland dels västra och norra delarna av Dalarna bör räknas
med en årskvantitet av 20 ä 25 kbm. För nu nämnda delar av Värmland
och Dalarna, för södra Norrland och norrländska kustlandet kan det årliga
husbehovsvirket i allmänhet skattas till 25 ä 35 kbm. För övriga delar av
Norrland måste räknas med en något högre genomsnittssiffra med en maximigräns
vid 40 ä 45 kbm.

Nu anförda siffror hava avseende å brukningsdelar med en areal åker
eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar
måste givetvis räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt
för beräkningen av årskvantiteten husbehovsvirke torde erhållas, örn
den för en brukningsdel örn 5 hektar beräknade kvantiteten ökas med ungefär
5 % för varje hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5
hektar.

Ovan anförda siffror äro blott ungefärliga genomsnittssiffror, som i de
särskilda fallen kunna böra jämkas såväl uppåt som nedåt.

Lagbestämmelser örn skyldighet att vid styckning av jordbruksfastighet
tilldela det frånstyckade området skogsmark hava för rikets norra delar
funnits sedan början av 1900-talet. Bestämmelserna hava därefter undan
för undan erhållit vidgat giltighetsområde och från och med 1928 års ingång
hava föreskrifter i ämnet gällt för hela landet. De skäl, som föranledde
bestämmelsernas införande, voro av jordbruksteknisk och social art, i
det man ville dels skapa trygghet för de nybildade jordbrukens ekonomiska
bärighet, dels göra ägarna av de frånstyckade områdena oberoende av skogsägande
grannar. is

Enligt utskottets förmenande hava motionärerna icke anfört skäl, som
kunna föranleda utskottet att, så kort tid efter det ifrågavarande föreskrifter
genomförts för riket i dess helhet, förorda utredning örn deras ändring.

Utskottet vill emellertid erinra, att bestämmelserna örn skogstilldelning
vid avstyckning ur vissa synpunkter torde bliva föremål för övervägande av
de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december
1930 tillkallats för att verkställa utredning örn vissa sociala jordfrågor.
Dessa sakkunniga skola nämligen till behandling upptaga, bland annat, frågorna
örn de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk
och rörande ökade möjligheter för lantarbetare m. fl. att erhålla egna jordbruk.

På grund vad i ärendet anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1931.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

17

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Geijer*, Frändén,* Lindhagen,
Gustaf Tamm, Norman, Olof Carlsson* och Granström*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hage, Johanson i Hallagården,
Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hällbacken*, Björnberg* och
Ijjung*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar von Geijer, Frändén, Tamm, Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson,
Björnberg och Ljung, vilka hemställt,

att riksdagen ville, i anledning av motionen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn utredning — eventuellt genom de sakkunniga,
som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december
1930 tillkallats för att verkställa utredning örn vissa
sociala jordfrågor — huruvida och på vad sätt sådan ändring
av 19 kap. i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å
landet må äga rum, att avstyckning av jordbrukslägenhet i
vissa särskilda fall får ske även titan samtidig tilldelning av
skog från stamfastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 16 haft. (Nr 19.)

487 81 2