Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

t

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1931 kl. 10.30 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss omarbetning
av lagen örn wpgsikt å vissa jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 53 i första kammaren av herr Tamm
m. fl. och nr 86 i andra kammaren av herr Sandström m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Majit begära sådan omarbetning av lagen den 27 juni 1927 om
uppsikt å vissa jordbruk, att de av 1924 års riksdag framlagda önskemålen
beträffande vanhävdsbegreppets formulering bliva bättre följda, än som skedde
vid 1927 års lagändring,

att sålunda vanhävdsbegreppet erhåller en mjukare utformning, exempelvis
genom borttagande av ordet »alldeles» i § 3, första stycket,

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindras, samt

att användande av åkerjord till bostads- eller industriella ändamål ej behöver
vara beroende av Konungens befallningshavandes prövning.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt 1 § i 1927 års uppsiktslag skall beträffande sådan brukningsdel, Gällai^de^besom
avses i lagert, uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas,
vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras,
eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.
Därest brukningsdel är utarrenderad, skall jämlikt 2 § som regel
lagens bestämmelser äga tillämpning endast i fråga om nödiga byggnader.

I lagens 3 § lämnas i vissa avseenden en närmare beskrivning av vanhävdsbegreppet.
Sålunda angives i första stycket, att till vanhävd ej är att hänföra
nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk.

I andra stycket fastställes, att såsom vanhävd ej heller skall anses, att byggnad,
som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres
eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet
och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkom Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 3 avd. 15 haft. (Nr 18.j 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Historik.

Norrlands kommittén.

mer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Slutligen
stadgas i 14 §, att brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell anläggning eller i annat liknande
syfte, örn länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens hörande prövar
det nödigt, samt att, därest i annat fall än i 3 § andra stycket sägs synnerliga
skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, länsstyrelsen
äger efter kommissionens hörande tillåta, att byggnad, som genom sammanslagningen
blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Frågan örn vanhävdsbegreppets utformande har vid upprepade tillfällen
varit föremål för riksdagens övervägande.

I sitt år 1904 avgivna betänkande upptog norrlandskommittén ett förslag’
till lag innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarna. I detta lagförslag intogs den bestämmelsen,
att egendom, som avsåges i förslaget, icke finge så vanvårdas, att jordbrukets
avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades, och ej heller för jordbruket
nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla.

Kommittén anförde i sitt betänkande:

Man bör skilja mellan olika slag av vanhävd. Det kan förekomma en
vanskötsel, som endast föranleder, att jord för tillfället eller för den närmaste
framtiden avkastar mindre än vad den eljest kunde och borde, men som är lätt
att avhjälpa och bättra genom några års driftigt arbete.

Men det kan också tänkas, att vanvården tager ett sådant omfång, att
odlad jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger
i jordens egenskap av att vara odlad, försvinner och att dess avkastningsförmåga
för framtiden sålunda väsentligt reduceras.

Emellan dessa båda fall är det sålunda samma skillnad som emellan en
ränteförskingring och en kapitalförskingring. Gränsen är naturligtvis i någon
mån svävande, men det bör dock ej möta någon större svårighet att i
ett givet fall avgöra, örn densamma är passerad eller ej. Mot det lindrigare
slaget av vanvård torde staten icke böra ingripa lika litet som staten eljest
söker framtvinga produktiv verksamhet eller bestraffar en enskild, som på
grund av bristande förmåga eller insikter icke kan sköta sitt yrke så som
han borde. Mot den grövre vanvården åter, den, som sker så att säga avsiktligt,
därför att jordens ägare icke vill vara jordbrukare, och som tydlingen
leder till odlingens tillbakagång samt berövar den kommande generationen
förmånen att få emottaga uppbruten jord till samma omfattning och
avkastningsförmåga, som de gångna släktenas arbete berett åt den närvarande,
mot denna vanvård synes staten vara berättigad att ingripa.

Till motivering av det i lagförslaget upptagna vanhävdsbegreppet yttrade
kommittén efter redogörelse för vissa förutsättningar för lagens tillämplighet
följande:

Vidare förutsättes för lagens tillämplighet, att vissa grövre slag av vanvård
förekommit. Hit hör till en början, att egendom så vanvårdas, att jordbrukets
avkastningsförmåga uppenbarligen äventyras. Det vanligaste fallet
härvid är, att, såsom ofta skett, åkrar och ängar lämnas utan skötsel, så
att de efter hand förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker,
eller att skördar år efter år tagas utan att ersättning lämnas, så att jorden
småningom utarmas. Är en odlad äga emellertid till jordmånen så dålig, att

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

dess avkastning icke ersätter brukningskostnaden för en på stället bosatt
åbo, då kan dess utläggande till skogsmark naturligen icke anses såsom sådan
vanvård, som i denna § avses. Någon minskning i jordbrukets avkastningsförmåga
kommer åtgärden nämligen då icke att medföra.

Kommittén har vidare föreslagit, att såsom sådan grövre vanvård, varom
nu är fråga, skulle anses jämväl örn för jordbruket nödiga byggnader bortföras
eller lämnas att förfalla. Dessa åtgärder behöva visserligen icke alltid
medföra, att själva jordbruket försämras, ty detta kan sammanläggas
med annat jordbruk, som äger för båda fastigheterna tillräckliga byggnader.
Men fastighetens värde såsom självständig jordbrukspossession förminskas likväl
därigenom i högst avsevärd grad, och lika litet som trävaruindustrien
bör få föranleda därtill, att landets odlade område minskas, lika litet bör det
tillåtas, att densamma orsakar en reducering av de särskilda självständiga brukningsdelarnas
antal. I de flesta fall är emellertid ifrågavarande förfarande
med t. ex. husen på ett gammalt f. d. bondehemman icke förestavat av några
skäl av berörda beskaffenhet, utan utgör tvärtom det mest talande beviset för
ägarens avsikt att lämna jordbruket åt sitt öde.

Inom kommittén anfördes i denna del reservation dels av herr Lindhagen,
dels ock av herr Claeson, Kempe och Lindman. Förstnämnde reservant
ville fastställa vanhävdsbegreppet så, att vanhävd skulle anses föreligga, bland
annat, om jordbruket och byggnaderna vore i sämre tillstånd än det, vari
de uti bondehand varande jordbrukslägenlieterna i orten i allmänhet befunne
sig. Vad sålunda stadgats skulle dock ej gälla, där det efter noggrann undersökning
befunnes, att jordmånen å en upptagen odling ej ägde det odlingsvärde,
att jorden kunde med fördel brukas ens av någon, som saknade andra
utvägar till försörjning.

Herr Lindhagen anförde efter redogörelse för den föreslagna lagens ändamål
följande:

För att lagen emellertid skall få någon effekt i ovan angivna avseenden,
måste till en början ej ställas alltför små fordringar på hävden. Odlingar och
byggnader böra ej få vara i sämre tillstånd än det, vari bondejordbruk i allmänhet
i orten befinner sig. Det är väl just detta man kan begära, varken
mera eller mindre. Att det ej möter någon svårighet att här göra jämförelse
framgår bäst av de bestämda svar, som från alla håll ingått på kommitténs
fråga örn skillnaden i skötseln av jordbruket på bolagshemman och bondehemman.
Denna fordran i avseende å bolagshemmans hävd uppställes också i det
förenämnda finska utkastet till en vanhävdslag.

Det svenska förslaget synes däremot avse att icke drabba vanlig utan endast
en särdeles hög grad av vanvård, nämligen den, varigenom jordbrukets
avkastningsförmåga uppenbarligen äventyras. Och känner man sig tveksam
örn, vad härmed menas, försvinner denna tvekan alldeles vid genomläsandet av
motiven. Dessa angiva nämligen, att lagen syftar företrädesvis på de fall,
att inägojord förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker, eller
att skördar år efter år tagas utan att ersättning lämnas, så att jorden småningom
utarmas. Största delen tiv de bolagshemman, som enligt kommitténs
utredning skötas oförsvarligt, skulle pa detta sätt sannolikt i alla fall ej atkommas
av lagens bestämmelser.

Men även den synnerliga grad av vanvård, som kommittén åsyftar, kommer
måhända i många fall att också undgå att drabbas av lagen. I motiven
framhålles nämligen, att, örn en äga med dålig jordmån övergives, detta ej
bör betraktas såsom vanvård, vilket tre reservanter lära vilja hava utsagt

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

i själva lagen. Det är naturligtvis riktigt, att bruket av inägojord, som är
för odling otjänlig, helst bör övergivas. Men härvid får man vara mycket försiktig
i tillämpningen. Frågan, örn en jord är otjänlig för jordbruk, beror så
mycket på vem, som brukar den. Ett trävarubolag t. ex. skall ur sin synpunkt
utan tvivel finna mycken jord oduglig för odling, som däremot skulle
kunna bereda en fattig arbetare utan andra utvägar en dräglig bärgning.

De tre övriga reservanterna ville bestämma vanhävdsbegreppet på sådant sätt,
att vanhävd skulle anses föreligga, örn fastighet så vanvårdades, att jordbrukets
avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades. Dessa reservanter framhöllo,
att från lagen borde undantagas all jord av den beskaffenhet, att dess odling
ej lönade sig, samt att till vanhävd ej borde räknas, att en jordägare
sammansloge två eller flera brukningsdelar till en större gård och borttoge
eller läte förfalla de byggnader, som vid ett sådant brukningssätt ej längre
vore nödiga. Genom ett dylikt tillvägagående förminskades nämligen icke
arealen av odlad jord, och likaväl som det vore lämpligt, att en jordägare
dreve ett mindre jordbruk, lika lämpligt kunde det enligt reservanternas
mening i andra fall vara, att en annan tillätes driva ett större jordbruk, allra
helst detta senare hade större möjlighet att lämna produkter till avsalu än
det förra.

Det av Kungl. Maj:t vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till vanhävdslag
för Norrland och Dalarna upptog samma definition av vanhävdsbegreppet,
som lämnats i norrlandskommitténs förslag.

Vid förslagets behandling i högsta domstolen framställdes vissa anmärkningar
beträffande förbudet mot byggnaders bortförande och förfall.

Lagutskottet anmärkte vid propositionens behandling, att enligt förslaget en
jordägare, som t. ex. ägde två i närheten av varandra belägna fastigheter,
skulle vara förhindrad att bortföra eller låta förfalla å den ena fastigheten befintliga
byggnader, även örn denna fastighets behov av byggnader tillfredsställande
fylldes genom byggnader å den andra. I sådant fall vore dock enligt utskottets
mening lagens syfte fullt tillgodosett, örn blott för jordbruket å båda
fastigheterna nödiga byggnader hölles å den ena fastigheten. I anslutning
härtill föreslog utskottet ett tillägg till lagförslaget av innebörd, att som
vanhävd ej skulle anses, att för jordbruket nödiga byggnader bortfördes eller
lämnades att förfalla, där behovet fylldes genom andra byggnader.

1907 års förslag till vanhävdslag förföll emellertid till följd av kamrarnas
skiljaktiga beslut.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Majit ånyo förslag till vanhävdslag
för Norrland och Dalarna. I 1 § av detta förslag stadgades, att beträffande de
fastigheter, förslaget avsåge, uppsikt skulle hållas däröver, att icke jordbruket
nedlades eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyrades. Till vanhävd skulle emellertid enligt 2 §
ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet
vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt
för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

Med avseende å den grad av vanhävd, som borde föreligga för att föranleda
åtgärder från det allmännas sida, anförde norrlandskommittén i sin motivering,
att kommittén avsåge vanhävd som toge »ett sådant omfång att odlad jord småningom
återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger i jordens egenskap
av att vara odlad, försvinner och dess avkastningsförmåga för framtiden
sålunda väsentligt reduceras». Den formulering, som i norrlandskommitténs
förslag givits åt denna tanke, kan emellertid föranleda den uppfattning, att inskridandet
bör äga rum redan på ett tidigare stadium än kommittén avsett, och
då jag anser angeläget, att bestämmelserna härutinnan icke varda föremål för
olika tolkning, har jag sökt att finna och i förslaget införa ett klarare uttryck
för vad man i denna del åsyftar.

I ännu ett hänseende torde norrlandskommitténs förslag böra underkastas en
modifikation, som dock även den snarare innebär en redaktionell än en reell
förändring. I motiveringen till kommitténs förslag beröres den händelse, att en
odlad äga är till jordmånen så dålig, att dess avkastning icke ersätter brukningskostnaden
för en på stället bosatt åbo, och förklaras, att i dylikt fall den
ägans utläggande till skogsmark naturligen icke är att anse som sådan vanvård,
som i lagförslaget avses. Det synes mig önskvärt — och med hänsyn till
den formulering, som av mig givits åt 1 § i det förslag, som jag nu ämnar framlägga
för Eders Kungl. Maj :t, jämväl nödigt — att detta också får ett uttryck
i lagen.

Kungl. Maj:ts förslag föranledde i denna del icke någon erinran från lagutskottets
sida.

Reservation avgavs av bland andra herr Lindhagen m. fl., som yrkade, att
vanhävdsbegreppet måtte bestämmas så, som föreslagits av lagutskottet 1907.
Herr Lindhagen ansåg därjämte, att 2 § i förslaget borde utgå.

Efter sammanjämkning antog riksdagen ett av herr Widén framlagt förslag
av innehåll, att uppsikt skulle hållas däröver, att jordbruket icke nedlades eller
ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyrades.

År 1918 förordnade Kungl. Majit häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren
O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda
vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska vanhävdslagen.
De sakkunniga framlade sin utredning den 10 november 1921.

Herrar Wihlborg och Nilsson funno den verkställda undersökningen icke
giva anledning att ändra den i 1 § i 1909 års lag upptagna definitionen å
vanhävd. I ett hänseende syntes dock lagens bestämning av vanhävdsbegreppet
icke vara tillräckligt tydlig, nämligen i fråga örn sammanslagning av brukningsdelar.
Lagrummets avfattning härutinnan torde enligt de sakkunnigas
mening innebära, att hinder för vanvårdande eller bortförande av byggnaderna
å en fastighet förelåge endast, därest jordbrukets vidmakthållande därigenom
äventyrades. Lagen hade även tillämpats i överensstämmelse härmed.
Enligt de sakkunnigas åsikt vore intet att erinra däremot. Lagens direkta syfte
vore att förhindra vanhävd av jordbruket. Vid sammanslagning av två fastigheter,
som vore var för sig bebyggda, syntes, därest byggnaderna å den ena
fastigheten vore tillräckliga för båda fastigheternas behov, från ren hävdesynpunkt
intet vara att anmärka mot att den ena fastighetens byggnader helt

Undersökning
äng.
verkningarna
av den
norrländska
vanhävdslagen.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

eller delvis bortfördes. Tvärtom kunde genom den besparing i byggnadsunderhåll,
som därigenom vunnes, ägaren bliva i tillfälle att nedlägga större kostnad
å jordbruket såsom sådant.

Beträffande bestämmelsen i 2 § i 1909 års lag, att som vanhävd ej skulle anses
nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet vore
så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en
till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo, framhöllo de sakkunniga: Enligt

stadgandets innehåll, vilket överensstämmer med vad norrlandskommittén
uttalat i sina motiv, är det allenast den omständigheten, att en äga till
sin naturliga beskaffenhet, d. v. s. till jordmånen är så dålig, att dess uppehållande
såsom odlad icke lönar sig, som berättigar till jordbrukets nedläggande
å ägan. Den verkställda undersökningen, huru detta stadgande tillämpats
av jordbrukskommissionerna, har emellertid givit vid handen att även andra
omständigheter såsom svårighet för dikning, frostländighet, avlägsenhet från
vägar. o. d. ansetts böra föranleda till ett uteslutande av uppsiktslagens tilllämplighet.

Herrar Wihlborg och Nilsson anmärkte i anledning härav, att hur viktigt
det än vore, att den mark, som en gång blivit odlad, också bibehölles såsom
sådan i största möjliga utsträckning, det dock vore tydligt, att det icke kunde
vara nationalekonomiskt klokt att genom tvångsmedel vidmakthålla sådana
jordbruk, som redan från början vore dömda att misslyckas. Detta vore förhållandet
ej blott med jordbruk å sådan mark, vars jordmån absolut icke lämpade
sig för jordbruksdrift, utan även med jordbruk å vattensjuka ägor, som
icke för rimliga kostnader kunde torrläggas, eller å mark, där grödan vore alldeles
särskilt utsatt för den i de nordligare trakterna så ofta förekommande
nattfrosten. Yad åter anginge jordbruk, som läge avlägset från vägar eller
andra kommunikationsleder, kunde det icke utan vidare fastslås, att sådana
jordbruk icke borde vidmakthållas. De norrländska orterna tede som bekant
ofta brist på vägar. Man påträffade ej sällan hemman eller mindre byar, som
icke ägde tillgång till annat än en gångväg eller en ytterst bristfällig körväg.
Detta vore förhållandet ej blott i lappmarkstrakterna utan även så långt
söderut som i Hälsinglands skogsbygder. Den omständigheten likväl, att sådana
hemman eller byar en gång anlagts och bebyggts, finge anses tyda på,
att svårigheterna för åborna i allmänhet ej vore större, än att de kunde övervinnas.
Ett allmänt medgivande av jordbrukets nedläggande i dessa oväga
trakter kunde naturligtvis icke ifrågakomma. Fallen borde bedömas vart
för sig. Skulle i enstaka fall förhållandena vara så svårartade, att det vore
ogörligt att få ett i obygden beläget hemman besatt med åbo, syntes uppsiktslagen
icke böra lägga hinder i vägen för jordbrukets nedläggande. Å ena sidan
torde jordbruket å ett sådant hemman ej kunna drivas utan av en å stället bosatt
åbo, och å andra sidan ginge det ej an att i lagstiftningsväg tvinga människor
att framleva en tillvaro, som läge utanför gränsen för vad som anses
såsom minimum av de sociala levnadsbetingelserna.

De sakkunniga hade fått den uppfattningen, att 2 § i uppsiktslagen borde
något ändras. Stadgandet måste lämna utrymme för att avsteg från det i 1 §
givna tvingande lagbudet kunde tagas även för de fall, att, ehuru ägans naturliga
beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, erforderlig dikning
skulle medföra oproportionerliga svårigheter och kostnader, att ägan vore
frostländig och att belägenheten i förhållande till vägar eller andra kommunikationsleder
vore synnerligen ogynnsam. I anledning härav föreslogo de sakkunniga,
att 2 § skulle erhålla sådan lydelse, att till vanhävd ej vore att hän -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

föra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift Emellertid

ville de sakkunniga framhålla, att vid tillämpning av 2 § enligt
den föreslagna lydelsen den största försiktighet vore av nöden. Nedläggande
av jordbruket å enstaka ägor borde icke tillåtas med mindre alldeles särskilda
skäl talade därför. Än mindre borde, utan att utomordentliga förhållanden
vore för handen, det medgivas, att jordbrukshemman försvunne, även örn de
kunde betraktas som varande av mindre betydenhet.

I sitt år 1923 avgivna betänkande framlade jordkommissionen ett utkast till
lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk, vilken lag var avsedd att gälla
hela landet. I 1 § av lagförslaget, vilket avsåg varje fastighet, varå funnes
åker och äng av den omfattning, att dara drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig
bärgning åt en medelstor familj, föreskrevs, att jordbruket ej finge sa
vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyrades, och ej heller för
fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader bortföras eller
lämnas att förfalla. I första stycket av 3 § upptogs, i överensstämmelse med
vad herrar Wihlborg och Nilsson föreslagit, en bestämmelse av innehall, att
till vanhävd ej vore att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund
av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet mäste anses alldeles
olämplig för jordbruksdrift. Slutligen stadgades i andra stycket av
samma §, att utan hinder av lagens bestämmelser jordbruk finge i den mån det
vore oundgängligen nödigt nedläggas a mark, som erfordrades för industriell
anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål.

Efter redogörelse för tidigare bestämningar av vanhävdsbegreppet framhöll
jordkommissionen:

Beträffande frågan, när vanhävd av jordbruk skulle anses föreligga, kunde
meningarna därom givetvis vara delade. Kommissionen hade emellertid ej
ansett tillrådligt att härutinnan frångå den princip, som vunnit erkännande i
den norrländska uppsiktslagen. Enligt kommissionens mening rådde stor skillnad
mellan det vanvårdande av jordbruk, som föranledde, att jorden för tillfället
eller för närmaste framtiden avkastade mindre än vad den eljest kunde
och borde, och som vore lätt att avhjälpa och bättra genom ett eller annat års
driftigt arbete, och det fall av vanvård, i vilket fara förelåge, att odlad jord så
småningom återginge till naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga
för framtiden i väsentlig mån reducerades. Endast i det sistnämnda fallet
borde ingripande från det allmännas sida få äga rum. De sakkunniga, som
tillkallats för att undersöka den norrländska vanhävdslagstiftningens verkningar,
hade också i sitt betänkande ställt sig avvisande mot en utsträckning
av det gällande vanhävdsbegreppet.

I ett hänseende ansåge emellertid kommissionen, att uppsiktslagens bestämning
av vanhävdsbegreppet icke visat sig vara tillräckligt tydlig. Härmed
åsyftades frågan, huruvida lagen avsåge att förhindra, att två eller, flera särskilt
bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel på sådant sätt,
att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av fastigheterna
bleve onödiga och förty bortfördes eller lämnades att förfalla.

Enligt kommissionens mening borde vanhävdslagstiftningen framför _ allt
avse att skydda upprätthållandet av de gamla bondebruken. Det vore menings -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Y ttranden
över jordkommissionens
lagutkast.

löst, om staten samtidigt med att densamma vidtoge stora ekonomiska uppoffringar
för att genom bildande av nya jordbruk tillgodose en förefintlig jordhunger
med likgiltighet skulle åse, huru gamla jordbruk spolierades. Det
borde därför enligt kommissionens mening principiellt icke tillåtas, att åbyggnaderna
å självständig brukningsdel nedreves eller genom bristande underhåll
finge förfalla, även örn jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kunde upprätthallas
genom dess sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder borde sålunda
vidtagas, att med dessa brukningsdelar ej förfores på sådant sätt, att
deras återbesättande med egen åbo omöjliggjordes eller försvårades. För undvikande
av ovisshet örn lagens rätta mening hade kommissionen ansett en omredigering
av uppsiktslagens formulering nödvändig. Enligt 1 § i kommissionens
utkast finge sålunda jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande
därigenom äventyrades och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel
nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla.

Vidkommande stadgandet i 3 § första stycket i lagförslaget hänförde sig kommissionen
till vad herrar Wihlborg och Nilsson i denna del anfört.

Vad slutligen angår den i 3 § andra stycket i förslaget intagna bestämmelsen
anförde kommissionen:

Givet är, att jordbruk far nedläggas, da marken erfordras för ändamål, som
mäste anses vara. av större vikt för det allmänna än markens bevarande för
jordbruksproduktion. I överensstämmelse härmed har i andra stycket av 3 §
stadgats, att, utan hinder av vad i 1 och 2 §§ föreskrivits, jordbruk må nedläggas
a mark, som erfordras för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen
eller annat dylikt ändamål. Emellertid får sådant nedläggande
uppenbarligen ej äga rum i annan man än det är för omförmälda ändamål oundgängligen
nödigt. Kan ändamalet utan mera avsevärd olägenhet tillgodoses
genom oodlad mark, bör det givetvis ej vara tillåtet att odlad mark tages i anspråk.
Likaledes bör ej nedläggande av jordbruk tillåtas å större område än
som oundgängligen erfordras.

Någon motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket av § finnes ej i den
norrländska uppsiktslagen. Stadgandet torde ock få sin största betydelse för
mellersta och södra Sverige,^ då i Norrland i allmänhet torde finnas oodlad
mark, som kan tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

Reservation anfördes av herr Lindhagen, som ansåg, att 3 § i lagförslaget
bort avfattas i överensstämmelse med 2 § i 1909 års uppsiktslag.

över det lagförslag, som avgivits av jordkommissionen, infordrades yttranden
från åtskilliga myndigheter.

Av de myndigheter, som yttrade sig över förslaget till vanhävdslag, förklarade
sig länsstyrelsen i Skaraborgs län och hushållningssällskapets i Gotlands
län förvaltningsutskott icke hava något att erinra mot förslaget.

De anmärkningar, som i övriga yttranden framställdes mot förslagets bestämning
av vanhävdsbegreppet, avsågo huvudsakligen, att stadgandet, att byggnader
ej finge bortföras, borde modifieras så, att sammanslagningar av fastigheter
finge äga rum, där särskilda omständigheter, såsom hänsyn till ägofigurer eller
dylikt, eller ock starka ekonomiska skäl föranledde därtill.

Lantbruksstyrelsen, som avstyrkte ett av kommissionen samtidigt framlagt
förslag till social arrendelag, yttrade beträffande förslaget till vanhävdslag:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

9

Då lantbruksstyrelsen icke kunnat tillstyrka det framlagda förslaget till
social arrendelag, följer redan därav, att styrelsen saknar fog tillstyrka ett
lagförslag, som synbarligen främst avser att göra denna mera effektiv.

Emellertid anser sig lantbruksstyrelsen i detta sammanhang böra framhålla,
att, ur synpunkten av de intressen styrelsen har att bevaka eller det svenska
jordbrukets och jordbruksproduktionens befrämjande, det ingalunda kan anses
vara berättigat att alltid som vanhävd betrakta ett nedläggande av ren jordbruksdrift
å en fastighet eller att sammanslå tvenne mindre fastigheter till en.
Visserligen undantages även i kommissionens förslag från vanhävd nedläggandet
av jordbruket å ägoområde, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller annan omständighet måste anses alldeles olämpligt för jordbruksdrift.
Senare erfarenhet, vunnen såväl genom praktiken som av verkställda försök,
ådagalägger emellertid tydligt, att lika väl som skogsodling på mindre tjänlig
åkerjord, långt ifrån att kunna betecknas såsom vanhävd, måste anses såsom
rationell användning av jord, lika litet kan ur jordbrukssynpunkt såsom vanhävd
anses ett utläggande av till och med god åkerjord till välskötta betesmarker.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 93 och
II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.

I fråga örn vanhävdsbegreppets utformning framhölls i motionerna, att såsom
vanhävd ej borde anses, därest jordbruket nedlades å en äga, som på grund
av sin naturliga beskaffenhet eller av någon annan omständighet måste anses
olämplig för jordbruksdrift eller som erfordrades för industriell anläggning,
bostäder eller dylikt.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, yttrade andra lagutskottet
beträffande vanhävdsbegreppet:

I fråga örn vad som bör anses för vanhävd synes utskottet därunder icke böra
inbegripas sådan vanvård av jordbruket, som endast föranleder, att jorden för
en kortare tid avkastar mindre än vad den eljest kunde eller borde och som
genom ett eller annat års driftigt arbete är lätt att avhjälpa. Endast därest
vanvården av jordbruket tagit den omfattning, att fara föreligger, att odlad
jord så småningom återgår till naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga
för framtiden i väsentlig grad reduceras, synes utskottet ingripande från
det allmännas sida böra äga rum. Härvid torde dock, såsom lantbruksstyrelsen
i sitt yttrande framhållit, vara att beakta, att en omläggning av odlad jord
till betesmark under vissa omständigheter kan vara ur jordbrukssynpunkt fullt
befogad. Då en dylik åtgärd, med den avfattning jordkommissionens utkast
äger, möjligen vore att anse såsom vanhävd, synes en omredigering härutinnan
vara erforderlig.

Beträffande förbudet mot nödiga byggnaders bortförande och förfall överensstämmer
jordkommissionens formulering med norrlandskommitténs förslag.
I sin motivering härtill framhöll denna kommitté: — -----------

Häremot anmärktes emellertid vid förslagets granskning i högsta domstolen,
att det vore obilligt, örn en jordägare, som hade flera fastigheter i sambruk,
skulle förmenas att flytta byggnader från en av dessa fastigheter till en annan,
där de kunde mod större fördel användas, eller att nedriva byggnaderna vid en
med huvudgården sammanslagen mindre gård, då vid huvudgården funnes för
bägge fastigheternas brukande tillräckliga byggnader. Kommittén medgåve
själv, att i sådant fall jordbruket icke egentligen försämrades, men åberopade

Riksdagen

1924.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

såsom skäl för sitt förslag, att genom bortförandet av byggnaderna eller försummat
underhåll av desamma den särskilda fastighetens värde såsom självständig
jordbrukspossession i avsevärd grad förminskades. Den omständigheten,
att ett jordområde vid någon tidpunkt varit styckat i smärre brukningsdelar,
finge väl dock icke utgöra hinder för dessas sammanförande till en större
possession, och vid bedömandet av spörsmålet, huruvida för jordbruket erforderliga
byggnader funnes, borde hänsyn då tagas till denna possession i dess
helhet. Det föreslagna stadgandet ledde i själva verket därtill, att jordbruket
i dylika fall komme att betungas med underhåll av byggnader, som vore för
detsamma överflödiga eller till belägenheten otjänliga. Detta bieve så mycket
kännbarare, för den händelse fastigheterna användes uteslutande för jordbruksändamål
och således icke industrien kunde tagas i anspråk för gäldande av de
onödiga kostnader, som pålades jordägaren.

Dessa anmärkningar vunno ej beaktande i den proposition, som förelädes
1907 års riksdag. Lagutskottet ansåg sig emellertid böra föreslå vissa modifikationer.
-----I enlighet med denna utskottets ståndpunkt gjordes

i propositionens ifrågavarande stadgande den förändring, att efter orden »lämnas
att förfalla» tillädes »där ej behovet fylles genom andra byggnader».

När proposition med förslag till vanhävdslag år 1909 ånyo förelädes riksdagen,
innehöll det i förevarande punkt följande: »Finnes----, skall

uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver, att icke jordbruket nedlägges
eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyras.» Lagutskottet tillstyrkte bifall till propositionen. Men
riksdagen antog efter sammanjämkning ett i utskottet av herr Widén reservationsvis
framlagt förslag av den lydelse, som lagen nu innehåller. Varken
i propositionen eller i riksdagen förekom något som helst omnämnande av
den nu föreliggande frågan.

Huruvida det varit riksdagens mening att med den antagna formuleringen
obetingat ansluta sig till det av norrlandskommittén föreslagna förbudet mot
att två eller flera särskilt bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel
på sådant sätt, att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller
flera av fastigheterna bleve onödiga och förty bortfördes eller förfölle, synes
utskottet kunna lämna rum för tvekan. Emellertid har såväl den av herrar
Wihlborg och Nilsson verkställda utredningen angående verkningarna av den
norrländska vanhävdslagstiftningen som ock den av jordkommissionen verkställda
undersökningen visat, att dylika sammanslagningar förekommit till icke
ringa antal, ävensom att de ofta företagits i direkt syfte att eludera uppsiktslagens
förbud mot byggnadernas vanvårdande. Samma utredningar hava ock
givit vid handen, att i de fall, då jordkommissionerna sökt förhindra sammanslagningar,
deras talan i detta hänseende blivit ogillad av domstolarna.

I likhet med norrlandskommittén och jordkommissionen anser även utskottet,
att en av vanhävdslagstiftningens uppgifter bör vara att skydda de gamla
bondejordbruken. Faran för att dessa genom sammanslagningar skola bringas
att upphöra torde ökas, därest en social arrendelagstiftning med begränsning
till fastigheter av viss storlek kommer till stånd. Uteslutet torde nämligen
ej vara, att jordägare, som beröras av en dylik lagstiftning, skola —
i avsikt att såmedelst undandraga sig de förpliktelser, lagstiftningen skulle
medföra för dem — försöka sammanföra sina fastigheter till jordbruk av den
storlek, att lagen ej blir tillämplig å desamma. Med häns5m härtill synes utskottet
det i regel icke böra tillåtas, att åbyggnaderna å de gamla bondehemmanen
nedrivas eller genom bristande underhåll få förfalla, även om jordbruket
å brukningsdelen nödtorftigt kan upprätthållas genom dess sammanslagning
med annan. Tillfällen givas emellertid ej sällan, då en sammanslagning
av alltför små eller illa belägna brukningsdelar med därav följande ändrad

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

11

disposition i fråga om fastigheternas åbyggnader är ur nationalekonomisk
synpunkt fullt berättigad. Jorddelningen har mångenstädes i vårt land särskilt
i mera tättbebyggda trakter fortskridit alltför långt. Fastighetsbildningar,
som måste anses vara i hög grad olämpliga för jordbruket, äro inga
sällsynta företeelser. I vissa orter bar klyvnings förfarandet kommit till användning
i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade
i parceller av ringa storlek. Att denna jordsplittring är till skada för ett
sunt jordbruk, därom torde ej mera än en mening kunna råda. Mångenstädes
fortgår också numera en tendens att sammanföra dessa smärre fastigheter
till jordbruk av den omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt måste
anses önskvärd. Att binder för dylika sammanslagningar icke böra resas,
synes utskottet vara uppenbart. Behovet av en undantagsbestämmelse i detta
avseende är givetvis dock i sista hand beroende på den omfattning, som vanhävdslagen
erhåller. Kommer lagen att avse all enskild jord, synes en sådan
vara ofrånkomlig.

Vad nu sagts örn sammanslagning av självständiga jordbruk gäller i viss
mån även om nedläggning av torplägenheter. Ett nedläggande av torp, som
visat sig vara för litet att kunna tillfredsställande försörja sin brukare, synes
sålunda vara något i och för sig fullt befogat.

Såsom av det föregående framgår, har jordkommissionen i sitt utkast upptagit
en bestämmelse därom, att jordbruk utan hinder av vad i lagen stadgats
får, »i den mån det är oundgängligen nödigt, nedläggas å mark, som erfordras
för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat
dylikt ändamål». I sina motiv har kommissionen till utveckling av bestämmelsen
anfört, att därest ändamålet utan mera avsevärd olägenhet kunde
tillgodoses genom oodlad mark, borde det ej vara tillåtet, att odlad mark
foges i anspråk. I anledning härav vill utskottet framhålla, att därest en
bestämmelse i förevarande hänseende kommer till stånd, torde i allt fall ordet
»oundgängligen» böra utbytas mot en formulering, som mera smidigt anpassar
sig efter växlande förhållanden. Det synes utskottet nämligen icke vara av
behovet påkallat förbjuda, att odlad mark tages i anspråk i fall, där oodlad
mark visserligen är att tillgå, men där den odlade jorden på grund av sitt läge
eller andra omständigheter är för det avsedda ändamålet bättre lämpad.

1 anledning av motionerna hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl Majit anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.

Utskottet fann vidare vissa ändringar i 1909 års uppsiktslag böra omedelbart
genomföras och föreslog riksdagen att antaga av utskottet utarbetat förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i uppsiktslagen av följande innehåll
i

»1 §. Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk därå
kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver att jordbruket
å fastigheten ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras,
ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke
bortföras eller lämnas att förfalla.

Lag samma------ densamma.

Är fastigheten---— — ansvarig.

Vid prövning —----en fastighet.

2 §. Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläggande

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Jordsakkunnig
a.

av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon
annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Utan hinder av vad sålunda stadgats, må ock åbyggnad, som genom jordbruks
sammanslagning med armat bliver obehövlig, bortföras eller lämnas att förfalla,
för så vitt sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet av bärkraftigt
jordbruk.»

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets motivering
av herr Linder m. fl. I reservationen framhölls beträffande sammanslagning
av brukningsdelar, att det vore av synnerlig vikt, att det i landet förefintliga
förrådet av åbyggnader till jordbruk ej utan trängande skäl genom
förödelse minskades. Det gällde nämligen i folkförsörjningens intresse att upprätthålla
största möjliga antal brukningsdelar. Därtill komme, att skapande
av jordbruk ej blott vore en jordfråga utan i lika hög grad en byggnadsfråga.
Den stora kostnaden för åbyggnaders uppförande påkallade enligt reservanternas
mening, att det förefintliga förrådet av åbyggningar sparades.

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.

Den av 1924 års riksdag antagna lagen örn ändring i 1909 års uppsiktslag
blev av Kungl. Majit godkänd. Lag örn ändringarnas genomförande utfärdades
den 11 juli 1924 och trädde i kraft den 22 juli samma år.

I anledning av 1924 års riksdags hemställan om utarbetande av vanhävdslag
tillkallade Kungl. Maj :t under samma år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga).
Dessa avlämnade 1926 betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning.

I fråga om vanhävdsbegreppet förklarade sig jordsakkunniga sakna anledning
att frångå den gällande lagens bestämning. På grund av en mer tillfällig
vanvård syntes en så allvarlig åtgärd, som ett ingripande från statens sida
innebure, ej böra äga rum. Ej heller finge lagen utgöra hinder för en sådan
omläggning av jordbruket, som ur jordbrukssynpunkt vore fullt befogad. -—
Vad anginge frågan om sammanslagning av brukningsdelar framhöllo jordsakkunniga,
att bevarandet av de gamla brukningsdelarna vore av stor samhällelig
betydelse. Detta gällde i främsta rummet de självständiga bondejordbruken,
men även sådana mindre brukningsdelar, som ej kunde giva sina brukare
huvudsaklig bärgning, borde skyddas. Jordsakkunniga ville därför i
princip förbjuda ett nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga
brukningsdelar. Endast för det fall, att ingen av de brukningsdelar, som ifrågasattes
till sammanslagning, kunde giva sin brukare huvudsaklig bärgningav
därå bedrivet jordbruk samt att genom sammanslagningen uppstode ett självständigt
jordbruk, borde en sammanslagning tillåtas. Därest det, även örn
sådana förhållanden ej förelåge, med hänsyn till jordbruksnäringens gagn
kunde finnas synnerligen önskvärt, att en sammanslagning komme till stånd,
syntes möjlighet böra beredas att genom dispens erhålla tillstånd därtill. Likaledes
föreslogo sakkunniga, att, därest för särskilda undantagsfall erfordrades,
att jord, varå lagen skulle äga tillämpning, toges i anspråk för industriell an -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

13

läggning, bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål, särskilt tillstånd
därtill skulle kunna erhållas.

Det av jordsakkunniga framlagda förslaget innehöll beträffande vanhävdsbegreppet
de bestämmelser, som återfinnas i nu gällande lag, därvid förslagets
2 § upptog de stadganden, som intagits i gällande lags 3 §. I förslagets 13 §
återfunnos de i nuvarande uppsiktslags 14 § införda bestämmelserna örn dispensrätt.

över jordsakkunnigas förslag avgåvos yttranden av länsstyrelserna, domänstyrelsen
och lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens
förvaltningsutskott utom i Uppsala och Gotlands län, Sveriges allmänna
lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Uti en till justitiedepartementet den 4 oktober 1926 inkommen skrift framställde
därjämte borgmästaren C. Lindhagen vissa erinringar mot de sakkunnigas
förslag.

Rörande bestämningen av vanhävdsbegreppet ansågo länsstyrelserna i Kalmar
och Jämtlands län intet vara att erinra mot förslagets ståndpunkt.

Lantbruksstyrelsen framhöll under åberopande av sitt utlåtande över jordkommissionens
förslag, att ordalydelsen av 2 §, första stycket, ur produktionssynpunkt
måste anses vara otillfredsställande, örn också med den knappare
åkertillgången i Norrland, Dalarna och Värmland en snäv begränsning av jordägarens
rätt att förfoga över sin åkerjord kunde anses i någon mån befogad,
funne styrelsen denna begränsning icke ur produktionssynpunkt tillfredsställande
i fråga örn södra delarna av landet med dessas helt olika förhållanden i
detta avseende. Skulle bestämmelser i här ifrågavarande avseende lagfästas,
funne styrelsen det nödvändigt, att dessa gjordes sådana, att en utläggning av
sådan åker till betesmark eller för skogsproduktion, som på grund av jordbeskaffenhet
eller andra förhållanden bättre lämpade sig härför, icke omöjliggjordes.

Enahanda uttalanden gjordes av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Östergötlands och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrade: Nu förevarande lagförslag har ju
tillkommit i syfte att främja jordbruksnäringen samt för att förekomma, att
areal, som redan är tagen i anspråk i denna närings tjänst såsom odlad jord,
får förfalla eller tagas i bruk för annat ändamål. Det förefaller emellertid, som
om de sakkunniga väl mycket stirrat sig blinda på just detta lagstiftningens
syfte utan att taga behörig hänsyn till andra näringar, främst skogsbruket.
Särskilt här i Södra Sverige torde fall lätt kunna förekomma, då en nu odlad
mager jordbit med större ekonomisk fördel bör kunna planteras med skog. Så
vitt länsstyrelsen kan finna, lämnar den i 13 § stadgade dispensrätten icke
möjlighet till meddelande av dispens i ett dylikt fall. Även örn det icke kan anses
påkallat att företaga en ändring härutinnan, så vitt angår det nordliga Sverige
med dess stora tillgång till skog, anser länsstyrelsen dock nödvändigt, att en
dylik ändring genomföres så vitt angår de sydligare delarna av landet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anförde: De jordsakkunniga synas i avseende
å jordbruksdriften vilja medgiva jordägaren en rörelsefrihet, som i det hela
tillåter honom att utnyttja jorden på det ekonomiskt sett mest givande sättet,
vilket under nuvarande tryckta förhållanden kanske är detsamma som det enda

Yttranden
över jordsakkunnigas

förslag.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

sättet att göra jordbruket ekonomiskt givande. En omläggning från sädesodling
till betesvall, vartill utvecklingen tydligen tenderar, skulle alltså även i
fortsättningen få äga rum. Men det förefaller dock, som örn tvånget i många fall
att alltjämt underhålla efter omläggningen obehövliga hus skulle utgöra ett
allvarligt hinder för dylika strävanden att göra jordbruksdriften räntabel.

J ordbrukskommissionen i Jämtlands län avstyrkte bestämmelsen, att jordbruket
skulle få nedläggas å ägor, som på grund av någon annan omständighet
än sin naturliga beskaffenhet måste anses olämplig för jordbruksdrift. En
sådan bestämmelse innebure, att jordbruk, vilkets belägenhet i förhållande till
vägar och andra kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsamt, skulle få
nedläggas. Visserligen hade brukare av sådana fastigheter det ganska besvärligt,
men sedan statsmakterna börjat lämna anslag till ödebygdsvägar, hade
dessa fastigheters utsikter att komma i åtnjutande av farbar väg avsevärt förbättrats.
Det kunde numera ej anses försvarligt att bereda bolagen, som inom
länet ägde många vid avvittringen tillskapade hemman, till vilka väg ännu ej
hunnit brytas, möjlighet att nedlägga desamma.

Herr Lindhagen ansåg, att bestämmelsen i 2 §, första stycket, kunde leda till
ett obehörigt nedläggande av jordbruk. Den ursprungliga formuleringen i norrlandslagen
borde bibehållas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län åter framhöll,
att en sådan omständighet som avlägsenhet från kommunikationsleder måste
utgöra en legitim grund för nedläggande av ett jordbruk. Det förekomme
fall, då jordägaren icke hade någon möjlighet att erhålla brukare till alltför
avlägsna lägenheter.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hemställde, att ordet
»alldeles» i 2 § första stycket måtte utgå, enär en rigorös tolkning skulle omöjliggöra
en önskvärd anpassning efter växlande ekonomiska förhållanden.

I fråga örn rätten att efter sammanslagning av särskilda brukningsdelar nedlägga
obehövliga byggnader uttalades, att den föreslagna bestämmelsen i 2 §,
andra stycket, innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens rätt
att förfoga över honom tillhöriga fastigheter. Sålunda anförde länsstyrelsen
i Stockholms län, att det föreslagna skyddandet av små och otillräckliga brukningsdelar
sköte över målet och att möjligheten att sammanslå brukningsdelar
borde, utan att riskera det berättigade syftet med en vanhävdslagstiftning,
kunna göras något vidare.

Enahanda synpunkter framhöllos av länsstyrelsen i Kristianstads län och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands
län framhöllo, att stadgandet borde modifieras så, att sammanslagning
av fastigheter finge äga rum, där särskilda omständigheter såsom hänsyn till
ägofigurer eller dylikt eller ock starka ekonomiska skäl därtill föranledde.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrade: De sakkunniga anse således, att bevarandet
av varje brukningsdel är ett sådant samhällsintresse, att bevarandet,
oavsett örn det är ekonomiskt, bör tvångsvis genomföras. Länsstyrelsen håller
för sannolikt, att flertalet brukningsdelar, varom det kan vara fråga, att de

Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.

15

komma att försvinna, icke äro förtjänta av denna uppmärksmhet. Lika olämpligt,
som det skulle vara, att genom stränga bostadsbestämmelser på landsbygden
tvinga människor bort från vad som dock för dem är ett hem, lika olämpligt
anser länsstyrelsen vara att genom konstlade åtgärder vidmakthålla hem,
vilkas övergivande i regel betyder, att de icke längre uppfylla en ny tids
större och berättigade fordringar. De brukningsdelar, varom nu är fråga, äro
mestadels de avlägset belägna skogstorpen och lägenheterna. Besinnar man,
huru dessa hem uppstått, ligger däri ingen anledning till deras förevigande.
Det var ingen förkärlek för den långa skogsstigen till den avlägset belägna
dagliga arbetsplatsen, det tillfälliga arbetet eller den fjärran belägna skolan,
som gav anledning till val av plats. Det var tvånget — omöjligheten att på
annat håll finna ett hem. Förintelsen betyder i regel, att sådana möjligheter
nu yppat sig — betyder en ekonomiskt och socialt förkättrad ställning för den
medborgarklass, som tidigare måste åtnöja sig med fjärran belägna mindervärdiga
odlingslägenheter. Genom att låta dessa brukningsdelar för framtiden
parasitera på industriens bekostnad, som är det sakliga innehållet i tvångslagen
mot bolagen, fylles intet socialt ändamål och ej heller något jordbruksekonomiskt.

Genom utgallringen av en del skogstorp kommer naturligtvis bebyggelsen i
våra skogar ej att försvinna. Många odlingslägenheter äro av den godhet och
den omfattning, att de komma att av egen kraft bestå. Vidare fordrar ett alltmer
intensifierat skogsbruk ökad arbetskraft i närheten av arbetsplatsen och
således bosättning i skogen. Och till sist kan man räkna med att ett alltmer
förgrenat vägnät och i övrigt förbättrade kommunikationsmedel så småningom
komme att utvidga den rayon, inom vilken boplatserna kunna bli eftersökta av
befolkningen. Med dessa säkra framtidsutsikter borde man med mera jämvikt,
än vad nu är fallet, kunna finna sig i att se en del av den mindervärdiga
kultur, som av tvång och nöd vuxit fram i våra skogar, gå till spillo och ej envisas
att med konstlade medel söka uppehålla densamma,

Länsstyrelsen vill med några exempel belysa nu framhållna synpunkter.

Utmed Vänerns västra strand mellan sjön och den odlade dalboslätten löper
ett skogsbälte av växlande bredd. I dessa sjöskogar funnos för ej så många
årtionden sedan en hel del småtorp och lägenheter. Dessa lia nu i stort antal
försvunnit. Vandraren stöter här ofta på åkerlappar, som återerövrats av
skogen, och den traditionella krusbärsbusken återfinnes vid den skövlade härden.
Den urbane jordexperten finner här ock stoff till vreda utgjutelser över
hårda jordägare. Evakueringen har emellertid varit helt frivillig. Bättre utkomstmöjligheter
ha yppat sig när och fjärran. Utåt slätten resa sig nya hem,
och ute på den uppväxande samhällen, som lämna nya arbetstillfällen, vittna
om den kringliggande jordbruksbygdens förkovran. Ingen anledning finnes
att begråta vad som försvunnit. Det var allt för mycket förenat med brist och
umbäranden. Men hade dessa skogar kommit i bolagshand och nu föreslagna
lagstiftning varit gällande, skulle allt detta måst hållas vid liv. Man frågar
till vad nytta? Ett annat exempel. Det gäller en snart hundraårig livskraftig
textilindustri, belägen i en skogstrakt. Bolaget äger ej obetydliga jordområden.
Jordbruket, ladugårdsskötseln och skogsbruket äro i mönstergillt skick.
Men åbyggnaderna till några avlägsna skogstorp lia under senare år flyttats
till grannskapet av fabrikerna och de gamla torparfamiljerna lia flyttat med.
Torpens inägojord har inhägnats till bete för ungdjur och i ett fall — det mest
avlägsna — igenlagts till skog. Detta arrangemang skulle varit omöjligt, om
nu föreslagna lag varit i kraft. Ej ens den i övrigt föga lämpliga dispensvägen
hade stått öppen i ett fall som detta. Bolaget hade måst bygga nya
bostäder vid fabrikerna för de gamla torparfamiljerna, som flått nog av sko -

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

garnäs avskildhet och brist på förtjänster, jämförliga med vad industrien kan
erbjuda för särskilt det uppväxande kvinnliga släktet. Vidare hade bolaget
varit tvunget att underhålla till hus och jord det gamla torpet och detta oberoende
av, huruvida en ny innehavare, med mindre anspråk på livet än den
avflyttande, varit villig att övertaga det eller om så ej varit fallet.

Man frågar sig, örn »vissa ekonomiska frihetsteorier» ej fortfarande kunna
stå sig vid jämförelse med ekonomiska uppsiktslagars tafatthet och oförmåga
att anpassa sig efter livets skiftande förhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalade följande: Enligt förslaget skall såsom

vanhävd regelmässigt anses exempelvis nedläggandet av ett torp och dess sammanslagning
med huvudgården, därest denna redan tidigare är att anse såsom
självbärigt jordbruk, likasom och sammanslagning till gemensamt bruk av tvenne
dylika jordbruksfastigheter. En sådan bestämmelse kan länsstyrelsen
under inga omständigheter biträda. Länsstyrelsen håller fastmera före, att
fall, sådana som de här avsedda, böra bedömas uteslutande ur praktisk ekonomisk
synpunkt; och det måste härvid även ur det allmännas intresse sett obetingat
vara till skada att genom lagstiftning söka förhindra en av föreliggande
förhållanden betingad utveckling. Befogenheten av denna anmärkning mot förslaget
synes icke förringad därav, att enligt § 13 dispens från sammanslagningsförbudet
under viss förutsättning skulle kunna erhållas, enär dels sådant
endast i undantagsfall torde kunna äga rum och dels det måste anses principiellt
oriktigt att på dylikt sätt behandla vad som det oaktat borde vara

fullt tillåtet.

Domänstyrelsen anförde: Det gives emellertid vid lagförslagets utformning

till synes ej förutsedda fall, där ej heller hinder bör resas mot att särskild

brukningsdel nedlägges såsom dylik och att därå befintliga byggnader bort föras

eller lämnas att förfalla. Där nämligen jordägaren finner med sin fördel
förenligt att såsom självständigt jordbruk nedlägga ett avlägset eller eljest
olämpligt beläget torpställe med måhända dåliga byggnader, som tarva ombyggnad,
och därefter använda jorden exempelvis för betesbruk antingen till
fastighetens huvudgård eller till annan arrendegård samt i stället å annan för
ändamålet tjänligare odlad mark, som avskiljes från exempelvis fastighetens
huvudgård, anordna en ny självständig brukningsdel med erforderliga byggnader,
så bör det stå honom fritt vidtaga dylik anordning. Ehuru åtgärden måste
anses välbetänkt och några betänkligheter däremot ur social synpunkt icke torde
kunna påvisas, synes med lagförslagets formulering hinder möta att i dylikt
fall bortföra åbyggnaderna på den äldre lägenheten eller låta dem förfalla.
Viss komplettering av 2 § för tillgodoseende av dylikt rimligt krav synes böra
ske.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs lån yttrade: Det
kan också stundom, såväl från jordbruksekonomisk som från social synpunkt,
vara fullt berättigat att sammanslå mindre brukningsdelar till större, även om
de förra brukningsdelarna var för sig lämna »bostad och nödtorftigt bidrag till
underhållet av en familj». — Detta gäller exempelvis, om ett antal mindre arrendatorer
hämta sin huvudsakliga utkomst av någon industriell rörelse, som till
följd av varaktig konjunkturförändring måste nedläggas. Under sådana förhållanden
synes det lämpligast, att en del av dessa små arrendatorer söka sig
arbete på annat håll och att lägenheterna sammanläggas till brukningsdelar
av sådan storlek, att de kunna ge sina innehavare fullt uppehälle av jordbruk.
Ingen anledning finnes då att bibehålla de överflödiga åbyggnaderna. Vanhävdslagen
bör icke, enligt förvaltningsutskottets mening, lägga hinder i vägen
för en dylik naturlig och nationalekonomiskt riktig anpassning efter tidsläget
och konjunkturerna. Enligt jordsakkunnigas förslag (13 §) skulle visserligen
länsstyrelsen kunna lämna tillstånd till sammanslagning av jordbruk, där detta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

17

vore för jordbruksnäringen synnerligen önskvärt. Det synes dock icke lämpligt
att tillgripa dispensvägen för fall, som kunna bli ganska talrika.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län anförde: Det torde
emellertid icke sällan inträffa, att sammanslagning av jordbruk såväl ur produktionssynpunkt
som ur allmänt ekonomiska synpunkter kan vara synnerligen
önskvärd. I sådant fall torde i regel icke böra förhindras, att byggnad, som
genom sammanslagningen blir obehövlig, bortföres. Att, såsom jordsakkunniga
föreslå, för varje särskilt fall göra en dylik åtgärd beroende av länsstyrelsens
medgivande, synes icke motiverat.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län framhöll, att
lagen ej borde lägga hinder i vägen för eller försvåra uppkomsten av ^självförsörjande
jordbruk. Jordbruket inom länet vore till stor del baserat på arbetsförtjänster
i stället för att det skulle vara självständiga jordbruk,_ som gåve
familjen full bärgning. Ett ekonomiskt välstånd bleve icke möjligt inom länet,
förrän jordbrukarna uppodlat så stora jordbruk att de kunde leva därpå och
därigenom kunna undgå att konkurrera med arbetarna örn arbetsförtjänsterna.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrade: Dessa be stämmelser

kunna vålla stora svårigheter för en jordägare, som har ett flertal
små arrendejordbruk utströdda i sin skogsmark med ty åtföljande betesrätt på
skogen, men som vill bedriva rationellt skogsbruk. För att göra detta måste
han förhindra betningen i skogen; en del arrendeboställen måste därför nedläggas
och sammanslås med huvudgården, kanske helt läggas i betesvall, en
driftform, som i många fall torde vara den mest räntabla. Blir förslaget upphöjt
till lag, torde det vålla stora svårigheter att få en dylik reform genomförd.
Det starka intrång, lagförslaget gör i jordägarens möjligheter att fritt
få disponera sin egendom för åstadkommande av bästa möjliga driftsekonomi,
anser utskottet icke lyckligt. Förslaget bör omarbetas, så att det medger jordägaren
större rörelsefrihet.

I motsats till dessa uttalanden anförde jordbrukskommissionen i Jämtlands
län: Även örn det må vara riktigt, att en sammanslagning av brukningsdelar
stundom kan vara ändamålsenlig, håller kommissionen dock före att detta ej
må kunna ske i annan ordning än de sakkunniga föreslagit i § 13, andra stycket,
ävensom att mera avgörande inflytande på frågan därvid bör tillmätas
jordbrukskommissionens yttrande. Särskilt för Norrland, där kulturens landvinningar
ännu ej framskridit längre än att stor del av hemmansbruken hava
blott några få hektar odlad jord, men där riklig tillgång på odlingsmark möjliggör
dessa små hemmansdelars utveckling till besuttna gardar, skulle den
av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen hava till följd, att bolagen i stor
utsträckning sammansloge mindre brukningsdelar hellre än att avyttra deni,
och den döda handens verkningar skulle därigenom bliva mera ödesdigra än
nödigt vore.

Rörande dispensbestämmelserna yttrade länsstyrelsen i Stockholms län: Jordsakkunniga
hava sökt en säkerhetsventil för nu ifrågavarande stränga förbudsbestämmelser
i medgivandet av dispens genom länsstyrelse (13 §). Länsstyrelsen
vill med anledning härav göra samma anmärkning som beträffande en
liknande bestämmelse i den föreslagna arrendelagen, nämligen^att sa, vitt löjligt
undantag från dylika regler böra direkt medgivas, i den man de äro behövliga,
genom uttryckliga förbehåll i lagen. Att lägga hela ansvaret för en skäll
ghetsprövmng i fall av denna art på länsstyrelserna även örn såsom här
»jordkommissionen» i länet skall höras — synes vara att ställa allt för stora
krav på länsstyrelserna, vilka knappast kunna anses rustade därför. Sa som

lUhang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. :! avd. 1 ■> hafi. (Nr 18.) 1

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

dispensförfarandet nu anordnats, vill det synas, som om länsstyrelserna skulle
bliva i realiteten i det närmaste beroende av »jordkommissionerna».

Länsstyrelsen i Östergötlands län gjorde gällande, att de i § 13, andra stycket,
av förslaget omförmälta befogenheter lämpligen borde kunna anförtros åt
andra myndigheter än länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda redan nu vore tung
och som dessutom icke alltid ägde speciella förutsättningar för bedömande av
detta slag av ärenden. Inom de blivande jordbrukskommissionema torde sakkunskapen
på jordbrukets område säkerligen varda företrädd och torde väl få
antagas, att de även i övrigt så sammansattes, att några betänkligheter icke
kunde resas mot anförtroende åt dessa kommissioner av beslutanderätten i nu
åsyftade ärenden.

Herr Lindhagen gjorde gällande, att den kontroll, som vore lagd i länsstyrelsernas
hand, enligt erfarenheten i regel betydde föga. Ansökningarna komme
att tämligen okontrollerat bifallas.

Beträffande de föreslagna stadgandena örn möjlighet att i vissa fall erhålla
dispens från lagens bestämmelser framställdes vissa erinringar.

Sålunda framhöllo länsstyrelserna i Blekinge, Örebro och Kopparbergs län,
jordbrukskommisSkmen i sistnämnda län, Örebro läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och Sveriges skogsägareförbund, att fall, som avsåges i
13 § första stycket, icke kunde betraktas såsom vanhävd. Att fordra tillstånd
för användande av odlad jord till industriell anläggning o. d''. syntes vara att
väl starkt begränsa jordägarens frihet att förfoga över sin jord. Stadgandet
borde utgå och inarbetas i 2 §.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrade: I enlighet med denna formule ring

torde befallningshavanden näppeligen kunna meddela tillstånd exempelvis
till ett mindre odlat jordområdes användning såsom idrottsplats, örn också området
för sådant ändamål vore aldrig så lämpligt och detsamma därjämte kunde
utan olägenhet för någon därtill användas. Jordkommissionen har i förevarande
hänseende anfört bland annat, att det vore givet att jordbruk finge nedläggas
då marken erfordrades för ändamål, som måste anses vara av större vikt
för det allmänna än markens bevarande för jordbruksproduktion. Det torde
vara åt denna princip, som man velat giva uttryck uti det föreliggande lagförslagets
13 §, men bör då också detta lagrum erhålla en i enlighet därmed bättre
avpassad formulering.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län hemställde,
att uttrycket »bostäder åt ortsbefolkningen» måtte utelämnas, enär tillgodoseendet
av bostadsbehovet måste anses såsom en nödvändig angelägenhet i all
synnerhet som bostadsbyggande utan motsvarande behov näppeligen kan tänkas
komma till stånd.

Rörande 13 § andra stycket framhöll länsstyrelsen i Blekinge län, att ordet
»synnerligen» måtte utgå eller uttrycket på annat lämpligt sätt mildras.

Länsstyrelsen i Hallands län anförde: Jämväl ifall husen äro så obekväma
och otidsenliga eller eljest i sådant skick, att de böra ombyggas, men detta
skulle på grund av byggnadskostnademas storlek i förhållande till jordens värde
vara påtagligen oekonomiskt, synes möjlighet till dispens böra förefinnas.
Även andra situationer kunna tänkas. Man ser ju, hur bebyggelsen å landsbygden
i vissa orter går tillbaka. Anledningarna kunna vara mångahanda men

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

19

torde sammanhänga dels med att jordbruket med nutidens mekaniska hjälpmedel
ej behöver så mycken människokraft som förr, dels ock med att folket numera
har andra anspråk på livet än fordom. Länsstyrelsen håller därför före,
att antingen själva bestämmelsen i 1 § örn husens bibehållande bör uppmjukas
eller ock dispensmöjligheten i 13 § utvidgas till att efter länsstyrelses beprövande
gälla alla de fall, då särskilda skäl föreligga därtill.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del yttrade:

Det är av synnerlig vikt, att i lagen inga sådana bestämmelser få inflyta, som
försvåra eller omöjliggöra ett rationellt och tidsenligt utnyttjande av å jordbruksfastighet
förefintliga möjligheter beträffande såväl jord som byggnader.

Den i § 13 av lagförslaget anvisade dispensvägen för erhållande av tillåtelse
till jordbrukssammanslagning av andra orsaker än som angivas i § 2 synes förvaltningsutskottet
sålunda vara tillrådlig endast under förutsättning, att verklig
praktisk skälighet sprövning i varje särskilt fall äger rum.

Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag Riksdagen
angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på
jordsakkunnigas förslag.

Vid lagförslagets remitterande till lagrådet framhöll chefen för justitiedepartementet
statsrådet Thyrén, att den olikhet, som förelåge i fråga om jordbrakets
naturliga förutsättningar i skilda delar av landet, komma i vanhävdslagstiftningen
i betraktande huvudsakligen vid lagens tillämpning. Sålunda
kunde lagen knappast mer än i allmänt hållna ordalag definiera begreppet vanhävd,
men vid lagtillämpningen torde det visa sig, att vad som i en landsända
med all rätt vore att anse som vanhävd icke komrae att så betraktas i en annan
del av riket.

I fråga örn den utformning, vank ärv dsbe greppet erhållit i förslaget, anförde
departementschefen:

Beträffande frågan hur långt vanvård av jordbruket skall hava fortskridit
för att ett ingripande mot jordägaren skall anses befogat hava jordsakkunniga,
i huvudsak ställt sig på den nuvarande lagens ståndpunkt. Häremot har ej
heller i yttrandena framställts någon anmärkning.

I vissa yttranden har gjorts gällande, att stadgandet i 2 § första stycket i
förslaget innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens intresse att
på ekonomiskt bästa sätt tillvarataga jordens avkastningsmöjligheter, särskilt i
fråga örn rätt att omlägga driften. Det ma då först framhallas, att förslaget
i allmänhet ej avser att förhindra en rationell omläggning av jordbruksdriften
såsom sådan. Däremot medger ej förslaget rätt till nedläggande av jordbruk
å annan äga än sådan, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon
annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Detta
stadgande, som helt överensstämmer med motsvarande bestämmelse i den norrländska
uppsiktslagen, kan måhända synas rigoröst, särskilt med hänsyn till
förhållandena i vissa delar av södra Sverige. Da nu ifragasättes, att lagen
skall utsträckas till hela landet, skulle en viss modifikation av stadgandet
kunna synas påkallad för att jordägarens intresse att på det ekonomiskt
mest givande sättet utnyttja sin jord ej må motverkas. Emellertid har jag
icke funnit mig böra härutinnan föreslå någon avvikelse från den nuvarande
lagen. Jag utgår därvid från att vid stadgandets tillämpning skälig hänsyn
kommer att tagas till lokala och ekonomiska förhållanden. Genom att detta
stadgande erhölle en mera obestämd avfattning kunde lagen lätt komma att
öppna möjlighet till upprepande av de missförhållanden, vilka föranlett den

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

nuvarande formuleringen. Faran härför synes större än att en alltför restriktiv
och till orimliga konsekvenser ledande tolkning skall kunna göra sig gällande.
Här föreligger otvivelaktigt ett fall, då lagtillämpningen kan komma
<itt ställa sig olika i Norrland och i vissa delar av det övriga Sverige. En
åtgärd med avseende a jordens utnyttjande kan i södra och mellersta Sverige
vara fullt befogad, under det att den i Norrland kan vara att hänföra till uppenbar
vanhävd. Sammalunda är förhållandet, då det gäller att avgöra vilka
andra omständigheter, än jordens naturliga beskaffenhet må föranleda till antagande,
att en äga måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Vidkommande spörsmålet örn rätt att sammanslå brukningsdelar hava jordsakkunniga
f ramhälls den samhälleliga betydelsen av de gamla brukningsdelarnas
bevarande såsom självständiga jordbruk. De sakkunniga hava föreslagit
en skärpning av den gällande lagens bestämmelser i syfte att från förintelse
skydda jämväl de små brukningsdelar, som ej giva sina brukare mer
än nödtorftig bärgning. Mot denna förslagets ståndpunkt hava i flera av de
avgivna yttrandena framställts invändningar.. Därvid har framhållits, att
möjligheter att sammanslå brukningsdelar borde, utan att det berättigade syftet
med en vanhävdslagstiftnmg därmed riskerades, kunna göras något vidare
samt att lagen ej borde förhindra en av starka ekonomiska skäl betingad utveckling.
Villigt må ock medges, att ett på föreslaget sätt vidgat skydd för
dylika smålägenheter stundom kan vara oförenligt med ett ur ekonomisk synpunkt
fullt rationellt tillgodogörande av jorden. I detta avseende torde emellertid
de sociala synpunkt erna kräva särskilt beaktande. Under nuvarande
och säkerligen för lång tid framåt rådande förhållanden, då i städer och stadsliknande
samhällen finnes ett ej obetydligt befolkningsöverskott, som ej där
Län vinna utkomst, är det av största betydelse att för den växande befolkningen
tillvaratagas de försörjningsmöjligheter, som kunna erbjuda sig på landsbygden.
Under sådana omständigheter måste tillses, att redan befintliga odlingsmarker
vidmakthallas och att icke genom nedläggande av existerande
brukningsdelar den jordbrukande befolkningen förminskas. Jag kan därför
ej biträdande framställda anmärkningarna i den mån de innebära, att såsom
regel möjligheten att sammanslå brukningsdelar skall göras vidsträcktare än
jordsakkunniga föreslagit. Emellertid torde utan att det nu antydda syftet
äventyras möjligheten att erhålla dispens i förevarande avseende kunna något
\idgas.
önskvärt, att en sammanslagning kommer till stånd, utan jämväl då så är
1 öihallandet pa grund av andra omständigheter, synes dispens kunna medgivas.
Såsom särskilda omständigheter, vilka kunna komma i betraktande, må
1 ramhallas personliga förhållanden, vilka göra en flyttning önskvärd eller
rent av nödvändig, förändrade förhållanden inom näringslivet på orten eller
ett yppande av andra försörjningsmöjligheter för brukningsdelens åbo.

Vad angår den föreslagna dispensrätten framhöll departementschefen att,
då enligt framlagt förslag till ändringar i arrendelagstiftningen dispensrätten
lagts i länsstyrelsernas hand, anledning ej syntes föreligga att beträffande dispensärenden
enligt uppsiktslagen överlämna avgörandet åt andra myndigheter.

I anledning av propositionen hemställdes i en inom första kammaren av herr
Georg Dahl väckt motion, nr 299, att riksdagen ville besluta sådant tillägg till
lagens 3 §, att användandet av odlad jord till bostäder, industrianläggningar
och andra dylika ändamål bleve tillåtet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

21

I motionen anförde motionären, bland annat:

För mig står det klart, att ett jordområdes användande till en industrianläggning,
som kan giva utkomst för tiotals eller kanske hundratals familjer, är
med hänsyn till det allmänna bästa avsevärt att föredraga framför att en ensam
jordbrukarfamilj där kan draga sig fram. Enahanda synpunkter måste
man anlägga på bostadsbyggande. Det är ett utslag av ensidig och överdriven
jordbruksprotektionism, att bevarandet av ett litet jordbruk skall få försvåra
för de bostadssökande att erhålla lämplig tomtmark. Jag vill i detta sammanhang
erinra örn, att då fråga varit om införande av en mot bolag riktad expropriationslagstiftning,
så har man motiverat en sådan även därmed, att behov
förelåge att för bostadsändamål komma åt bolagens fastigheter och därvid jämväl
deras jordbruks jord. Denna omtanke örn de bostadsbehövande har man nu
släppt.

Jordsakkunniga hava försvarat nu förevarande lagbestämmelse även därmed,
att byggandet av bostäder och uppförandet av industrianläggningar i första
hand borde ske å annan mark än odlad jord. Dispensförfarandet behövde
då endast i undantagsfall komma i tillämpning. Denna ståndpunkt finner
jag ohållbar. Bostadslägenheterna behöva trädgårdsmöjligheter, och industrietablissemangen
måste av kostnadsskäl och med hänsyn till de tekniska möjligheterna
att anordna järnvägsspår, kajer, magasin och upplagsplatser m. m. i
regeln hava lättplanerad mark, d. v. s. just åkerjord.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet förklarade i sitt i ärendet avgivna
utlåtande, nr 2, att utskottet ansåge det i sistnämnda motion föreslagna
undantaget från lagens tillämpning icke erforderligt, då lagens dispensmöjligheter
enligt utskottets mening vore tillräckliga för att tillgodose ifrågavarande
ändamål. Utskottet lämnade Kungl. Maj:ts förslag, såvitt detsamma avsåg
vanhävdsbegreppet och dispensrätten, utan erinran.

Propositionen vann även i dessa delar riksdagens bifall.

De yrkanden, som framställts i föreliggande motioner, avse i första hand, Utskottet,
att de i uppsiktslagen införda bestämmelserna om vad som är att hänföra till
vanhävd måtte så ändras, att såväl nedläggande av jordbruk som sammanslagning
av brukningsdelar må medgivas i större utsträckning än nu är fallet.

Nedläggande av jordbruk får enligt gällande lag ske, då äga antingen på
grund av sin naturliga beskaffenhet eller ock till följd av annan omständighet
är alldeles olämplig för jordbruk. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår,
att ett stadgande av detta innehåll först upptogs i det betänkande, som avgavs
av de sakkunniga, vilka 1918 tillkallades för att verkställa undersökning angående
verkningarna av 1909 års uppsiktslag. De sakkunniga framhöllo, att
nedläggande av jordbruk i vissa fall borde tillåtas, även om en ägas naturliga
beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, nämligen då erforderlig
dikning skulle medföra oproportionerliga svårigheter och kostnader, då
ägan vore frostländig eller då belägenheten i förhållande till vägar eller andra
kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsam. Nedläggning borde dock
enligt de sakkunnigas mening ej få ske, med mindre alldeles särskilda skäl
1 aläde därför. I anslutning härtill utformade de sakkunniga det stadgande örn
rätt att i vissa fall nedlägga jordbruk, vilket sedermera med mindre, formella

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

jämkningar upptogs i följande lagförslag i ämnet oell återfinnes i gällande lag.
Vid framläggande av förslaget till 1927 års uppsiktslag anmärkte föredragande
departementschefen, att vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelse hänsyn
givetvis måste tagas till lokala och ekonomiska förhållanden.

Det torde alltså icke föreligga tillräcklig anledning att tolka innebörden av
gällande lag på det sätt, att enligt denna rätten att nedlägga jordbruk skulle
göras beroende blott av rent jordbrukstekniska omständigheter, medan hänsyn
till ekonomiska förhållanden skulle vara utesluten.

Utskottet anser sig icke med stöd av de skäl, som motionärerna anfört, böra
förorda en utvidgning av uppsiktslagens bestämmelser i ämnet.

De stadganden i uppsiktslagen, som avse att förhindra sammanslagning av
brukningsdelar, hava helt förestavats av sociala skäl. Under förarbetena till
lagen framhölls, som ovan nämnts, att det under rådande förhållanden vore av
största betydelse, att för den växande befolkningen tillvaratoges de försörjningsmöjligheter,
som kunde erbjuda sig på landsbygden, samt att man därför borde
tillse, att redan befintliga odlingsmarker vidmakthölles och att genom nedläggande
av existerande brukningsdelar den jordbrukande befolkningen icke
förminskades. De synpunkter, som sålunda ligga till grund för ifrågavarande
lagbestämmelser, äga enligt utskottets förmenande alltjämt berättigande. Utskottet
vill för övrigt erinra, att undantag från lagens bestämmelser i denna
del kan medgivas. Länsstyrelsen äger nämligen efter hörande av jordbrukskommissionen
tillåta sammanslagning, då det av hänsyn till jordbruksnäringens
gagn eller på grund av andra omständigheter kan anses synnerligen önskvärt,
att sammanslagning kommer till stånd.

Motionärerna hava slutligen föreslagit sådan ändring av uppsiktslagen, att
användande av åkerjord till bostads- eller industriella ändamål ej skall vara
beroende av länsstyrelsens prövning. Då undantag från föreskrifterna i den
sociala arrendelagstiftningen skola prövas av länsstyrelse samt uppsiktslagen
tillkommit som ett komplement till denna lagstiftning, synes det utskottet lämpligt,
att prövning av undantag från uppsiktslagen handhaves av samma myndighet.
Den omgång, det föreskrivna dispensförfarandet kan medföra, torde icke
vara av den betydelse, att det utgör skäl för en lagändring.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1931.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

23

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer*, Frändén* och
Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herrar Gustaf Tamm och Norman;

från andra kammaren: herrar Hage, Andersson i Rasjön*, Johanson i Hallagården,
Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hällbacken*, Sandström i
Nyland* och Hansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar von Geijer, Tamm, Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson och Sandström
i Nyland, vilka ansett, att motionen bort tillstyrkas i vad den avser skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran örn omarbetning av lagen den 17 juni 1927
om uppsikt å vissa jordbruk i så måtto,

att vanhävdsbegreppet förtydligas och erhåller en mjukare utformning samt
att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej
förhindras.