Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1931 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utvidgning och
skärpning av lagen om uppsikt å vissa jordbruk.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr Möller
m. fl. och nr 198 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte skyndsamt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till utsträckning av nu gällande
uppsiktslag till att omfatta andra slag av jordbruk än dem, för vilken den
nu gäller, samt att i samband därmed jämväl förslag framläggas till .sådana
skärpningar av nämnda lag, som må anses påkallade.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
I. Frågan om utvidgning av uppsiktslagens tillämpningsområde.
Lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk avser brukningsdelar,
som äro av den beskaffenhet och omfattning och tillhöra sådan ägare, att
med avseende å arrende därav gäller den s. k. norrländska arrendelagen eller vad
i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat örn jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare. Den norrländska arrendelagen
gäller arrende av jord å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,
Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt vissa
delar av Örebro län, därest arrendet omfattar högst 25 hektar odlad jord och minst
4 hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag
eller ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen
besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst
annorledes än genom jordbruket. De åberopade bestämmelserna i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom avse arrende av jord å landet inom rikets
(ivriga delar, därest arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst 4 och
högst 25 hektar samt jorden vid arrendeavtalets ingående tillhör jordägare av
Bihang ''till riksdagens "protokoll 1931. 9 sami. S avd. haft. (Nr 17.) 1
Gällande
bestäm
melser.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Historik.
Norrlands
kommittén.
Riksdagen
1907.
nyss angivet slag. Beträffande brukningsdel, som sålunda faller under uppsikts
lagen, föreskrives, att uppsikt skall hållas däröver att densamma ej vanhävdas.
vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande även
tyras, eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.
Därest brukningsdel är utarrenderad, skall dock i regel lagen äga tillämpning
endast i fråga om nödiga byggnader. Uppsiktslagen innehåller därjämte
närmare bestämmelser örn utövande av uppsikten och vidtagande av åtgärder
för avhjälpande av vanhävd.
Urägan örn vanhävdslagstiftning har vid åtskilliga tillfällen förelegat inför
riksdagen.
I sitt år 1904 avgivna betänkande föreslog norrlandskommittén vissa bestämmelser
till förekommande av vanhävd å jordbruk i Norrland och Dalarna.
Kommittén tog i sitt förslag sikte endast på den vanvård, vilken syntes innebära
ett medvetet åsidosättande av jordbruket på grund av att jordägaren icke
hade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade åt annat
håll. Vanhävdslagen föreslogs därför att gälla endast jord, tillhörig bolag, förening
för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som ej å fastigheten hade
sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besutte den huvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen. Hos några andra än dylika jordägare syntes
nämligen ifrågavarande medvetna åsidosättande av jordbruket icke kunna tänkas
förekomma. En vanlig enskild jordägare måste nämligen i regel för att kunna
tillgodose sina egna omedelbara behov av jordbrukets naturaprodukter ägna detta
större omsorg.
Tre reservanter, herrar Claéson, Kempe och Lindman, ville däremot ålägga
alla klasser av jordägare, således jämväl bönderna, att hålla odlad jord vid
makt. Skadan för det allmänna, framhölls det i reservationen, bleve lika stor
örn vanhävdande av jord förekom på det ena eller det andra hemmanet. Det
bomme vidare att väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot en jordägare,
som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd, lika väl som mot hans granne,
vilken senare endast i lika eller kanske i mindre grad gjorde sig skyldig till
samma fel.
I proposition till 1907 års riksdag föreslogs, att lagen skulle gälla ali i
enskild ägo varande jord. Som motivering till denna utvidgning av lagens
tillämplighetsområde anfördes i propositionen, att det visserligen måste medgivas,
att det endast varit å bolags och skogsspekulanters jord, som de
missförhållanden, vilka påkallade lagstiftningens ingripande, i någon betänkligare
grad framträtt. Men då lagen grundade sitt berättigande på den
skada för det allmänna, som förorsakades av en svårare vanhävd, samt
denna skada vore lika stor, i vems hand det vanhävdade hemmanet än
befunne sig, syntes följdriktigheten kräva att, såsom reservanter inom
norrlandskommittén samt jämväl vissa befallningshavande påyrkat, lagen
utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord. Ett dylikt principiellt
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
beriktigande torde, framhölls det vidare, kunna göras utan att lagen därigenom
i sin praktiska tillämpning fick någon väsentligt ändrad betydelse.
Det syntes nämligen vara ringa anledning att befara, att andra än trävaruindustriens
idkare kunde finna det med sin förmån förenligt att försumma
jordbruket å sin jord till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den
utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsatte. Ifrån lagens
tillämpning skulle dock undantagas jordägare, som på grund av fattigdom eller
annan giltig orsak var urståndsatt att avhjälpa vanhävden.
Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat skick godkänna propositionen
utan framlade i stället i sitt utlåtande i ärendet ett förslag, som i
huvudsak överensstämde med norrlandskommitténs. Kamrarna stannade i olika
beslut, i följd varav frågan föll.
Vid följande års riksdag återkom frågan i form av motioner. Kamrarna Riksdagen
stannade emellertid även då i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.
Vid riksdagen 1909 framlade Kungl. Majit ett nytt förslag till vanhävds- Riksdagen
lag, vilket i rätt väsentlig män avvek från 1907 års proposition. Lagen 1909-skulle endast vara tillämplig å bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter
tillhöriga fastigheter, som icke voro utarrenderade enligt den norrländska
arrendelagen.
Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Majlis förslag så gott som oförändrat. I
avgiven reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att då fastighet
utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas
över huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet.
Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lagutskottet
uppgjort sammanjämkningsförslag, innefattande reservantens förslag,
antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 utfärdades lag
angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.
I anledning av motion vid 1917 års riksdag örn utsträckt vanhävdslagstift- Riksdagen
ning uttalade lagutskottet vissa betänkligheter mot en vanhävdslagstiftning mot 1917''
sådana grupper av jordbruk, som förnämligast ägdes av yrkesjordbrukare.
Utskottet anförde:
Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att stifta
en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra yrkesidkare
får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke efter bästa förmåga.
Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens väg och
genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande bruk av landets
odlade jord är så viktigt för landet och dess invånare, att här dock måste
särskild hänsyn göras gällande. Men utskottet tror ej, att i dessa fall vanhävd
förekommer i så stor utsträckning, att någon tvingande nödvändighet föreligger
att, såsom i gamla dagar i viss mån gällde, åtminstone i lagen sätta jordbrukarna''till
yrket under uppsikt i deras sätt att hävda jord och byggnader. Säkerligen
skulle också en sådan lagstiftning icke utan fog möta ett allmänt och förbittrat
motstånd från bondeklassen och övriga jordbrukare.
Frågan förföll genom olika beslut hos kamrarna.
4: Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Undersök- Sedan Kungl. Majit under år 1918 förordnat häradshövdingen N. Wihlborg
verkningarna oc^ ö\ erlantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartemenaX
Uindska'' ^ biträda vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska
vanhävds- vanhävdslagen, framlade de sakkunniga den 10 november 1921 den begärda utlagen.
redningen.
Herrar Wihlborg och Nilsson hava i sin utredning omnämnt, att, ehuru
undersökningen ej direkt inriktats på berörda spörsmål, från åtskilliga håll
framkommit uttalanden av innehåll, att det principiellt riktiga vore, att uppsiktslagen
gällde ali jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.
Sådana uttalanden hade gjorts ej blott av representanter för bolag -— vilket vore
helt naturligt —— utan även av andra personer såsom arrendatorer, ledamöter av
jordbrukskommissionerna och bönder, med vilka de sakkunniga under sina resor
sammanträffat. Även i en del av svaren från ortsmyndigheterna å vissa av de
till dem utställda frågor hade samma uppfattning kommit till uttryck. Sålunda
yttrade hushållningssällskapets förvaltningsutskott i ett av de norrländska länen,
att uppsiktslagen i sin nuvarande form vore att betrakta såsom en klasslag
(leli att densamma av denna anledning på många håll ansåges förhatlig, varjämte
framhölles, att för produktionen ali jord hade samma betydelse, vadan den ock
Iran det allmännas sida borde behandlas lika, oavsett i vems hand den befunne
sig. Ytterligare två förvaltningsutskott yttrade sig i samma riktning, därvid
dock det ena utskottet gjorde den reservation, att därest uppsiktslagen skulle utsträckas
till enskild jord i allmänhet, lagens bestämmelser borde gälla även för
mellersta och södra Sverige. -—- Wihlborg och Nilsson hava emellertid ansett
berörda fråga icke vara hänskjuten till deras bedömande.
Beträffande Wihlborgs och Nilssons uppfattning örn vilka jordägare böra
iräffas av vanhävdslagen må här hänvisas till vad därom anförts vid behandlingen
av frågan örn arrendelagstiftningens omfattning.
Jordkommis- I sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande, del VI, framlade jordkom
sionen.
missionen ett utkast till lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk, vilken
lag var avsedd att gälla hela landet. I motiveringen till denna lag anförde kommissionen
bl. a. följande.
1 fråga .örn. den omfattning, som bör givas en för hela riket gällande vanhävdslagstiftning,
skulle niahända tvekan kunna råda därom, huruvida densamme!
borde i likhet med den norrländska uppsiktslagen inskränkas
till den jord, vars ägare blomme att drabbas av den sociala arrendelagstiftningen
och fnköpningslagstiftningen. Till stöd för en dylik begränsning av lagstiftningen
kan anföras dels att vanhävdslagens karaktär av komplement till de sociala
arrende- och friköpningslagarna uppenbarligen icke kräver en vidsträcktare
omfattning av densamma dels ock att därmed skulle de fall av vanhävd, som hitintills
varit talrikast och mest svårartade, komma att träffas av lagen.’ Det kan
emellertid icke förbises, att lagen grundar sitt berättigande på den skada för
det allmänna, som vanhävd av jordbruk medför, samt att denna skada är lika
stor, i vilkens hand än den vanhävdade fastigheten befinner sig. Följdriktigheten
torde, sålunda enligt kommissionens förmenande kräva, att lagen gives den omfattning,
att den kommer att avse vanhävd av ali i enskild ägo varande jord.
Det torde vidare icke kunna frånses, att med en sådan begränsning av vanhävdslagstiftningen,
som ovan omförmälts, fall kunna inträffa, vilka för den
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
o
allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart är nämligen,
att en jordägare, vilken lagen enligt nämnda begränsning ej skulle avse,
gör sig skyldig till synnerligen svårartad vanhävd av sitt jordbruk. Det kunde
då ej annat än väcka rättmätig harm, att ingripande från det allmännas sida ej
kunde ske mot honom likaväl som mot lians granne, vilken kanske i mindre grad
låtit vanhävd komma sig till last.
Av det under 1921 avgivna betänkandet angående den norrländska vanliävdslagstiftningens
verkningar framgår också, att till utredning från åtskilliga
håll inom orterna framkommit uttalanden av innehåll, att uppsiktslagen borde
gälla all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.
Därest någon begränsning i fråga örn vanhävdslagstiftningens giltighet beträffande
i enskild ägo varande jord ej göres, komma vidare att undanröjas
de svårigheter, som enligt förutnämnda betänkande gjort sig gällande vid den
norrländska uppsiktslagens tillämpning. På grund av det för denna lags tilllämplighet
uppställda villkoret, att fastigheten skall av ägaren besittas huvudsakligen
för skogsavkastningens tillgodogörande, har i åtskilliga fall, då det
varit uppenbart, att vanhävd förelegat, antingen jordbrukskommissionen funnit
sig förhindrad att ingripa, enär ägaren icke ansetts besitta fastigheten för skogsavkastningens
skull, eller också, sedan talan örn vanhävdens avhjälpande blivit
vid domstol anhängiggjord, domstolen av enahanda själ ogillat denna talan. Det
har sålunda ansetts, att ingripande av jordbrukskommissionen icke kunde äga
rum, då fastighetens skog redan varit totalavverkad eller då vid förvärvet av
fastigheten avverkningsrätten till skogen varit genom intecknat kontrakt upplåten
till annan än den nye ägaren. I allmänhet synes uppfattningen vara den,
att uppsiktslagen icke är tilllämplig mot enskilda fastighetsägare, utan att deras
avsikt att tillgodogöra sig skogsavkastningen blivit på något sätt i handlingmanifesterad.
Genom denna tolkning av lagen hade de mest flagranta vanhävdsfall
undandragits åtgärd från jordbrukskommissionernas sida. Det har genom
den verkställda undersökningen konstaterats, att just i fall, då skogen till en
fastighet totalavverkats, och således varit utsatt för vanvård, ofta upprörande
vanhävd även av fastighetens jordbruk förelegat. Det är tydligt, att, därest ingripande
mot en jordägare, som besitter en skogsfastighet, skall få äga rum
först sedan han börjat verkställa skogsavverkning, vanhävden kan hava tagit en
sådan omfattning, att dess avhjälpande är betydligt försvårat eller måhända rent
av omöjliggjort.
I ovannämnda betänkande angående den norrländska vanhävdslagstiftningens
verkningar har föreslagits den ändring av den norrländska uppsiktslagen, att den
skulle komma att avse förutom jord, tillhörig bolag och ekonomiska föreningar,
fastighet, vars ägare icke vore mantalsskriven därå, oavsett om han innehade
fastigheten för att tillgodogöra sig dess skogstillgångar eller ej. Frånsett det
från kommissionens utgångspunkt principiellt oriktiga i varje begränsning av
vanhävdslagen, har kommissionen ansett stora betänkligheter möta emot en
sådan lagstiftning. Den skulle nämligen lämna bolag och spekulanter en möjlighet
öppen att undvika följderna av den sociala arrende- och friköpningslagen
genom överlåtelse av fastigheten å en bulvan, som mantalsskreve sig därå och
vilken sedan kunde utan att riskera ingripande från det allmännas sida nedlägga
jordbruket.
I fråga örn lagens tillämpning hava billighetsskäl krävt ett undantag. Där
jordägaren på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är urståndsatt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
att avhjälpa det lägervall, varuti hans hemman, kanske av samma orsak, råkat,
vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen föreskrivna procedur, som
då skulle innebära, att han vid strängt ansvar förelädes att vidtaga åtgärder,
som vore honom omöjligt att utföra» I enlighet med vad sålunda anförts har
lagens tillämplighet modifierats.
Inom jordkommissionen anfördes reservation av herr Lindhagen, som ansåg,
att under lagen borde falla enskild tillhörigt jordbruk, som på ett varaktigt sätt
plägat upplåtas på arrende; därigenom blev det även obehövligt att stadga undantag
för fall, då jordägaren vore medellös eller eljest urståndsatt att avhjälpa
vanhävd; jordbruk skulle anses hava på ett varaktigt sätt plägat upplåtas på
arrende, då det under minst 15 år i följd brukats av annan än jordägaren.
Herr Lindhagen anförde följande.
Vanhävdslagen kommer därigenom att fylla sin första uppgift att vara ett
stöd för arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kan nämligen
äventyras, att jordägare kringgå arrendelagen och friköpningslagen genom att
nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas av någon för
ändamålet anställd eller beordrad person. Detta var också ett huvudskäl för
norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.
Emellertid har, såvitt vanhävdslagen angår, ofta ifrågasatts, att den borde
äga tillämpning å alla jordbruk. Detta har ock nu föreslagits av jordkommissionen,
blott med det villkoret, som sagts, att jordbruket kan lämna huvudsaklig
bärgning åt en medelstor familj.
Det synes mig dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora
mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område,
böra underkastas en sådan lagstiftning. Det ligger i deras intresse att vårda
jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga
bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Visserligen har uppsikten
icke ordnats på det sättet, att en obligatorisk inspektion skall, såsom i gamla tider,
äga rum genom statens tjänstemän på bondgårdarna. Ett ingripande bör äga
rum allenast, i den mån anmälan örn uppkommen vanhävd i ett visst fall inlupit
eller annorledes blivit känt. Detta gör saken mindre äventyrlig. Frånsett
emellertid denna omständighet synes mig fortfarande som tillförne något behov
eller fog icke förefinnas att anordna en särskild kontroll på de yrkesmässiga
jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta andra yrkesmän.
Det gives emellertid vissa kategorier av jordägare, som hava i sin ägo jordbruk,
vilka icke pläga upplåtas på varaktigt arrende men ändock särdeles ofta
råka i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk. Det klagas ofta över, att
vissa gods skötas dåligt eller råkat i uppenbar vanhävd. Vanligen är detta
fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister) eller vilkas
ägare försummar jordbruket på grund därav, att han har sina intressen och inkomster
även från andra håll och lämnar sitt jordbruk till spillo av liknöjdhet
för detsamma. Denna erfarenhet blir aktuell för lagstiftningen, då en vanhävdslag,
såsom nu är fallet, ifrågasättes att utsträckas till södra och mellersta delarna
av riket, där de större enskilda jordbruksdomänerna huvudsakligen förefinnas.
Det är här företrädesvis själva jorden, som är utsatt för vanhävd, varemot
faran plägar vara mindre överhängande för åbyggnaderna.
Möjligheter till ett ingripande för sådana fall synas mig därför i vanhävdslagen
också böra inrymmas. En gränslinje bör således här uppdragas mellan
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17, *.
gods oell bondejordbruk. Vill man följa utkastet till arrendelag, bör gränsen
dragas så, att under vanhävdslagen falla alla jordbruk nied en areal av mera
än 25 hektar odlad jord. Enligt förslaget I i kommissionens betänkande för
bildande av nya jordbruk dragés åter gränsen så att till gods hänföras egendomar,
som äga ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och pa samma gang
en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns synes mig böra åtminstone
för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen merendels just sådana egendomar,
där fara för vanhävd i stor utsträckning över vida arealer kan förekomma.
Erfarenheten må sedan giva vid handen, huruvida ett vidgande av lagens
tillämplighetsområde på denna punkt bör äga rum.
Av de myndigheter, som särskilt yttrat sig över jordkommissionens utkast ^y^r^ord
till vanhävdslag, hava länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällska- Uommissiopets
förvaltningsutskott i Gotlands län förklarat sig icke hava något att erinranens förslag.
mot förslaget.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Örebro,
Gävleborgs, Västernorrlands, Norrbottens och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Västmanlands och Jämtlands län hava uttalat sig för behovet av en vanhävdslagstiftning-,
avseende all enskild jord.
Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 9o och Riksdagen
II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.
I motionerna anfördes bl. a. följande.
Då en vanhävdslag har sitt berättigande däri, att genom densamma förekommes
den skada, som jordens vanhävd medför, samt denna skada är. lika
stor, i vilkens hand jorden än befinner sig, skall erkännas, att ehuru inom
jordkommissionen yppats olika åsikter örn det giltighetsområde, som bör givas
en dylik lagstiftning, skäl tala för att densamma ina avse ali i enskild^ ägo
befintlig jord. Om emellertid i detta avseende meningsskiljaktighet ratt, så synes
man i varje fall vara ense därom, att en vanhävdslag erfordras såsom ett
nödvändigt komplement till en social arrendelag och en friköpningslag i fråga
örn de fastigheter, varå dessa lagar skulle äga tillämpning.. Det kan nämligen
tagas för givet, att vederbörande jordägare eljest komme att.i större, eller mindre
utsträckning nedlägga jordbruket för att därigenom undvika de i deras föreställning
säkerligen betydligt överdrivna olägenheterna, som genom samma lagar
skulle förorsakas dem.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40. anförde andra lagutskottet
bland annat följande.
Såsom komplement till en social arrendelagstiftning är enligt utskottets mening
en lagstiftning mot vanhävd att tillråda.
Torde sålunda enighet råda örn behovet av en sådan lagstiftning som den,
varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå i sär, då det gäller att taga
ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning lämpligen bör
.8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
aga Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen i överensstämmelse
med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet å all i enskild ägo varande
jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada, som genom vanhävd av odlad
jord lipp stal, lika stor i venis hand jorden än befinner sig. Skall lagstiftningen
begiänsas att avse endast vissa kategorier av jordägare, möta givetvis också stora
vanskligheter vid uppdragandet av gränserna. Huru dessa än fastställas komsannolikhet
fall att inträffa, vilka, såsom jordkommissionen framhållit,
skulle för den allmänna rättskänslan vara i hög grad kränkande. För folkuppfattningen
skulle det nämligen säkerligen verka såsom en oegentlighet och
orättvisa, att exempelvis av två närbelägna fastigheter, vilka båda av sina ägare
vanhävdades, ingripande från det allmännas sida blott kunde ske beträffande den
ena, medan till följd av lagens begränsning vanhävden å den andra finge opåtalt
fortgå. Desto betänkligare skulle detta te sig, örn det, såsom anledning finnes
att antaga bleve de fall, där vanhävden vore störst, vilka komme att falla utom
lagens räckvidd. Erfarenheten har visat, att den grövsta vanhävden av jordbruk
merendels förekommer å fastigheter, vilka förvärvats i ett eller annat spekulationssyfte.
En av lagstiftningens förnämsta uppgifter måste således vara att
förekomma vanhävd just å dessa s. k. enskilda spekulanter tillhöriga hemman.
Emellertid torde det knappast låta sig göra att, örn man önskar en fullt effektrv
anstiftning, tillfredsställande utforma denna så, att den väl komme att avse
wnuin personer\ men eJ samtidigt andra enskilda jordbrukare. Den av herrar
Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen angående den norrländska
uppsiktslagen har sålunda ådagalagt, att denna lag, ehuru den i stort sett synes
hava haft goda verkningar, dock i nu ifrågavarande avseende visat sig vara
löga effektiv. Att, såsom nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter inom
jordkommissionen föreslagit, tillägga mantalsskrivning ensamt avgörande betydelse
synes även mindre tillfredsställande. Väl är det sant, att för närvarande
en enskild spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet,
han vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises, att därest en mot spekulanterna
riktad lagstiftning gives tillämplighet allenast å fastigheter därå
agaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större omfattning än nu låta mantalsskriva
sig på de av dem i spekulationssyfte förvärvade fastigheterna för
vilket förfarande hinder merendels ej skulle möta. Önskar man i vanhävdslagstiftnmgen
vinna ett effektivt skydd mot den skada, som tillfogas det allmänna
genom spekulanternas ödeläggande av jordbruk, gives sålunda enligt utskottets
mening näppeligen någon annan möjlighet än att denna lagstiftning göres tilllämplig
å vanhävd av all enskild jord. Flertalet av de myndigheter, vilka yttrat
sig i denna fråga, hava, såsom av det föregående framgår, också obetingat uttalat
sig för, att, därest en vanhävdslagstiftning bomme till stånd, denna borde
erhålla en dylik omfattning. Då lagstiftningen givetvis icke bör hava till uppgilt
att kontrollerande ingripa i de enskildas skötsel av deras jordbruk i andra
lall, an clar dettas existens är genom vanhävden uppenbarligen hotad, torde det
ej vara att befara, att lagstiftningen genom en sådan utvidgning i sin’praktiska
tillämpning skulle fa någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med om den
i likhet med den norrländska uppsiktslagen endast avsåge bolag och spekulanter.
Det synes nämligen vara ringa anledning befara, att andra jordägare
an de, vilkas intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets avkastning,
kunna linna det med sin fördel_ förenligt att försumma detta till den grad att
vanhavd bomme att föreligga i den utsträckning, som den ifrågasatta lagen
tor sin tillämplighet skulle förutsätta.
Om än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den om fatt -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
9
ning, som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att
möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke erhåller
större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För en sådan begränsning
talar ock, att lagstiftaren redan i fråga örn de nordligare delarna av
landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom nämnts, i stort sett
visat sig fylla sin viktiga uppgift.
Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord, synes
utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits, undantag
göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller annan giltig
orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets motivering
av herr Linder m. fl. I reservationen anfördes bl. a. följande.
Olika meningar hava yppats örn vanhävdslagen bör gälla alla jordbruk eller,
på sätt norrlandslagen stadgar, allenast bolags och enskilda spekulanters jordbruk
eller med andra ord sådana fastigheter, vilkas ägare ej hava intresse av
jordbruket samt därför också permanent utarrendera detsamma. I motionerna
har denna fråga lämnats öppen.
Villigt skall erkännas, att åtskilliga skäl kunna anföras för bägge ståndpunkterna.
För vår del finna vi emellertid övervägande grunder tala för, att lagstiftningen
även i fortsättningen bör inskränka sig, åtminstone tillsvidare, till att
ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Det är av alla jordundersökningar
konstaterat att vanhävd företrädesvis äger rum på gårdar tillhöriga bolag och
enskilda spekulanter. Detta är en naturlig följd av jordägarens bristande intresse
för jordbruket i förening med arrendatorns fattigdom, hans liknöjdhet i
att nedlägga ett för honom fruktlöst arbete på annans jord och även arrendators
förhinder i en myckenhet fall att ägna tillräckligt arbete åt jorden i följd av hans
utskickande av jordägaren till annat sysslande. Lagen fyller med förenämnda
begränsning på samma gång sin uppgift att vara ett nödvändigt komplement
till den sociala arrendelagen för upprätthållande av dennas effektivitet. Det
kan ock allvarligt ifrågasättas, huruvida något större behov eller fog förefinnes
att anordna en särskild kontroll också på de yrkesmässiga jordbrukarna till
skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det ligger i den stora mängden bönders,
de verkliga yrkesidkarnas på jordbrukets område, intresse att vårda jordbruket,
så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga bör avhjälpas
genom upplysning och ekonomiskt stöd.
På utskottets hemställan avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit, däri
riksdagen hemställde, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.
I anledning av 1924 års riksdagsbeslut tillkallade Kungl. Majit under samma
år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga). Den 3 september 1926 avlämnade
dessa betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning. Beträffande
lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper av jordägare
anförde de sakkunniga.
Då det nu ifrågasättes att utsträcka den speciella arrendelagstiftningen att
omfatta hela landet, torde det ej vara anledning att frångå den gällande grundsatsen,
att en vanhävdslag endast skall utgöra ett komplement till den speciella
arrendelagstiftningen. Härmed är också, omfattningen a.v vanhävdslagstiftningen
Jordsak
kunniga.
Yttranden
över j ordsakkunnigas
förslag.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
given med hänsyn såväl till skilda grupper av jordägare som ock till vederbörande
jordbruks storlek. Allenast beträffande sådan jord, som, därest den varit
utarrenderad, skolat, örn ej undantag därifrån medgivits, vara underkastad de
av de jordsakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser örn vissa jordbruksarrenden
under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och
trävaruhandlare, synes vanhävdslagen böra vara tillämplig. De föreslagna särskilda
bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och örn vissa
andra stadigvarande jordbruksarrenden torde ej vara av den beskaffenhet, att de
såsom komplement tarva särskilda vanhävdsbestämmelser. Vanhävdslagen skall
sålunda gälla jord, tillhörig bolag eller ekonomiska föreningar eller ock enskilda
personer, som driva industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter.
Från lagens tillämplighet böra undantagas aktiebolag och föreningar,
som erhållit lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, samt
enskilda spekulanter, som uppenbarligen besitta fastigheten för annat ändamål
än att i sin rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott
eller annan dylik naturtillgång. Lagen skall vidare, i likhet med vad som föreslagits
i den särskilda arrendelagstiftningen, avse sådana brukningsdelar, som
omfatta odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Det avgörande
blir således ej örn en hel kameral eller lantmäteriteknisk fastighet innehåller
odlad jord till nu angiven areal utan huruvida viss brukningsdel av en
dylik fastighet omfattar sådan areal. Med denna avfattning kommer lagen även
att omfatta torp och därmed jämförliga lägenheter, såvitt de innehålla odlad
jord till nu angiven omfattning.
Över jordsakkunnigas förslag i fråga örn vanhävdslagstiftningen hava yttranden
avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna,
hushållningssällkapens förvaltningsutskott utom i Uppsala
och Gotlands län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägarförbund.
I en till Kungl. Maj:t ställd, den 1 oktober 1926 dagtecknad skrift
har herr Lindhagen framställt vissa erinringar beträffande jordsakkunnigas
förslag samt hemställt, att vad sålunda anförts måtte vinna beaktande vid utarbetande
av proposition i ämnet.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands. Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, domänstyrelsen,
jordbrukskommissionerna i Jämtlands och Västerbottens län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kronobergs län hava anslutit sig till förslagets
ståndpunkt beträffande lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper
av jordägare.
Uttalanden att lagen skulle avse alla enskilda jordägare hava framförts av
länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, jordbrukskommissionen
i Västernorrlands län samt hushållningssällskapets förvaltningsutkott i Södermanlands,
Kalmar läns norra del och Västmanlands län.
Sålunda yttrade länsstyrelsen i Västmanlands län: De skäl, som anförts till
stöd för omförmälda ståndpunkt, synas så mycket mera vägande som den njm
vanhävdslagen därigenom skulle komma att befrias från ett eljest ofrånkomligt
särdrag av att vara en slags »klasslag», av att vara tillkommen för att hålla
efter vissa särskilda grupper av jordbrukare, mot vilkas sätt att hävda jorden,
jämfört med andra lantmäns, i stort sett intet berättigat klander synes kunna
framställas åtminstone beträffande rikets mellersta och sydligare delar.
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17-
Länsstyrelsen i Stockholms län anlorde: En huvudgrupp av den föreslagna
arrendelagens strängare »särskilda bestämmelser» gäller även jordbruksarrenden
under fideikommiss och vissa andra »stadigvarande jordbruksarrenden». De
sakkunniga hava icke angivit några skäl för sitt uttalande, att för sådan jord
icke skulle tarvas några vanhävdsbestämmelser. Det torde fastmera icke saknas
anledning att åtminstone beträffande fideikommiss i vissa fall förmoda nyt''
satsen. Här är en av de punkter, där man saknar verklig utredning i betänkandet,
och där en dylik utredning eventuellt kunde tänkas föranleda någon variation
av de föreslagna vanhävdsbestämmelserna för olika kategorier av jord.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhöll, att det av principiella skäl ej borde
vara uteslutet att i alldeles uppenbart fall av vanhävd å enskilds fastighet genom
ingripande från samhällets sida avägabringa rättelse. . .. , ,
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands
län uttalade, att den gällande lagens bestämmelser i förevarande hänseende borde
tillerkännas företräde.
Länsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Örebro län gjorde gällande, att för lagens tillämplighet borde fordras, att
det förefunnes ett visst sammanhang mellan det av en enskild person bednvna
jordbruket och den av honom idkade rörelsen. .
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
län, vilka i huvudsak ansluta sig till förslagets ståndpunkt, framhöllo att det
förekommit, att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet t. ex. för jaktens
skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation, och att det
understundom visat sig behövligt, att sådana fastigheter bleve föremål föi uppsikt.
Lagen borde därför omfatta fastighet, tillhörande enskild person, vilken
driver industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter eller
eljest förvärvat jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk. Ett sadant
tillägg torde icke föranleda ökad svårighet att urskilja, vilka fastigheter skulle
vara underkastade lagens tillämplighet. .
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens
län uttalade, att lagen borde äga tillämpning å jord, som av enskild person
förvärvats i spekulationssyfte. Nämnda förvaltningsutskott yttrar: Utskottet
finner det betänkligt att från lagens tillämpning undandrages den jordbruks,jord.
som i enskilda spekulanters händer ofta bli föremål för omfattande vanhävd såväl
vad gäller jord som byggnader. Sådan vanhävd. förefaller också mest upprörande
då knappast någon förmildrande omständighet här torde kunna andr
agas.’Tvärtom måste dylika enskilda jordförvärv i ^spekulationssyfte betraktas
såsom icke önskvärda, då de ej hava annat ändamål än att lämna spekulanten
profit örn möjligt utan att han skall behöva fullgöra någon skyldighet at det
allmänna''eller landets näringsliv. Det synes så mycket mindre föreligga anledning
att skona vederbörande från att tvångsvis fullgöra rimliga sk,vidighetel.
som man beträffande vanhävdslagen i allmänhet nied all rätt utgår ifrån att det
allmännas intresse bör gå före den enskildes. Med den formulering, sorn givits
lagförslagets § 1, kommer detsamma enligt förvaltningsutskottets mening att i
tillämpningen leda till för den allmänna rättsuppfattningen kiänkande konst.
Qvenser, varför utskottet anser en omarbetning nödvändig i så måtto, att jord i
enskilda spekulanters händer, dessa må nu vara jordbrukare eller andra, som
spekulera i t. ex. s. k. styckningsegendomar eller andra fastigheter, må falla
under lagens tillämpning.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag
angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på
jordsakkunnigas förslag i ämnet.
I motioner framfördes förslag till utsträckt omfattning av lagen.
Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna I: 290 av herr Sandén m. fl.
och 11:398 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., att riksdagen måtte besluta
sadan ändring i propositionen, att lagen komme att gälla även för de arrendejordbruk
under fideikommiss, som omförmäldes i 54 § i det för riksdagen framlagda
förslaget till ändring i nyttjanderättslagen, ävensom för vissa andra jordbruk,
som omförmäldes i 56 § i samma lagförslag, med den arealbegränsning,
som för sådana arrendejordbruk kunde komma att bliva fastställd.
I en av herr Lindhagen m. fl. väckt motion 1:315 yrkades, att riksdagen
ville besluta sådant tillägg till ovannämnda lag eller, örn detta icke bifölles,
åtminstone till norrlandslagen, att lagen komme att gälla även jordbruksärenden
under fideikommiss och vissa andra jordbruksärenden, örn vilka stadgades i
54—56 §§ av förslaget till social arrendelagstiftning.
Slutligen hemställdes i en av herr Lindhagen väckt motion 1:316, att riksdagen
ville besluta, att uppsiktslagen utsträcktes att omfatta sådana gods, som
ägde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång en åkerareal
av mer än 75 hektar.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet
beträffande ovannämnda motioner följande.
Jordsakkunniga hava funnit de föreslagna särskilda bestämmelserna örn jordbruksarrenden
under fideikommiss och örn vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden
ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda
vanhävdsbestämmelser. Denna uppfattning har departementschefen delat. Utskottet
vill giva sin anslutning härtill och kan således icke biträda den i motionerna
framförda åsikten, att uppsiktslagen borde erhålla tillämpning på även
dylika jordbruk. Utskottet har för övrigt i sitt förutnämnda utlåtande nr 1 hemställt,
att de av Kungl. Majit föreslagna särskilda bestämmelserna rörande den
senare kategorien av arrenden icke skola godtagas av riksdagen.
I fråga örn herr Lindhagens yrkande i motionen 1:316 vill utskottet erinra,
att samma yrkande framställts av herr Lindhagen i hans reservation till jordkommissionens
betänkande i ämnet. Då utskottet anser, att uppsiktslagen helt
bör ansluta sig till arrendelagens särskilda bestämmelser rörande arrenden under
bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämnställda rättssubjekt,
följer härav, att utskottet ej heller kan biträda herr Lindhagens sist omförmälda
yrkande.
Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utskottets betänkande var fogad en reservation av herr Linder m. fl.
Reservanternas däri framställda yrkande innebar, att lagen skulle vara tilllämplig
jämväl å jordbruksarrenden under fideikommiss och å de arrenden, som
omnämndes i 56 § av Kungl. Maj:ts förslag till arrendelag.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
13
Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande mo- Riksdagen
tioner, 1:107 av herr Möller och 11:181 av herr Hansson i Stockholm, vari hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag
rörande vanhävd å jordbruk.
Under åberopande bland annat av vad tidigare .i ämnet förekommit uttalade
motionärerna den meningen, att vanhävdslagen borde omfatta all i enskild ägo
befintlig odlad jord jämte nödiga åbyggnader.
Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 30:
Det vid innevarande års riksdag framställda yrkandet innebär, att riksdagen
skulle, med frånträdande av sin år 1927 intagna ståndpunkt, hos Kungl. Majit
hemställa örn förslag till en vanhävdslagstiftning, som skulle omfatta alla enskilda
jordägare och alla jordbruksfastigheter oavsett deras storlek.
Såsom skäl för nödvändigheten att giva vanhävdslagen denna utsträckning
har bland annat anförts, att en lagstiftning på detta område »ej kan förr än den
kommer att gälla alla jordägare befrias från att vara en slags klasslag tillkommen
i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare». Den begränsning av
vanhävdslagens giltighetsområde, mot vilken motionärerna vända sig, beror
emellertid därpå, att denna lag är ett komplement till den sociala arrendelagstiftningen,
varav följer, att den sistnämnda lagstiftningens omfattning blivit
bestämmande för vanhävdslagens.
En vanhävdslagstiftning gör sig kännbar ej blott för de jordägare, som av
bristande vilja eller insikt vanvårda sin fastighet, utan även för de, som sakna
tillräckliga ekonomiska resurser för dess lämpliga skötsel, samt för de, som
av ekonomiska skäl föranledas att övergå till viss annan driftform vid brukandet
av sin egendom. De betänkligheter, som man med hänsyn härtill kan hysa
mot en utsträckning av vanhävdslagen till att gälla för landets alla jordbruksfastigheter,
framträda med ökad styrka under innevarande för jordbrukarna
svåra ekonomiska tider. Vid en ifrågasatt mindre omfattande utvidgning av
vanhävdslagen till att avse vissa större jordägare, vilka innehava egendom utöver
viss areal och visst taxeringsvärde, skulle så stora svårigheter möta vid
fastställandet av lagstiftningens gränser, att en tillfredsställande lösning knappast
synes kunna ernås.
Utskottet förbiser icke, att därest de ogynnsamma ekonomiska förhållanden,
under vilka vårt jordbruk arbetar, skulle medföra ett nedläggande i större omfattning
av särskilt mindre jordbrukslägenheter i vissa trakter, detta vore ägnat
att tilldraga sig statsmakternas uppmärksamhet. En sådan företeelse skulle
emellertid knappast i första rummet påkalla tillgripande av vanhävdslagstiftning
utan böra närmast behandlas under beaktande av dess ekonomiska orsaker. Utskottet
vill i sammanhang härmed erinra därom, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 18 juli 1928 inom jordbruksdepartementet tillkallats sakkunniga
för verkställande av utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt
angående de åtgärder, som skulle kunna vidtagas i syfte att höja jordbrukets
ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning, som av jordbruket hava
sin utkomst.
Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vanhävdslagstiftningens
omfattning
i
geografiskt
hänseende.
Utskottet.
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr ,17.
Vid utskottets utlåtande vörö fogade reservationer dels av hr Linder, dels av
herr Thorberg m. fl., som yrkade, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket
sätt en utvidgning av vanliävdslagen borde ske till att omfatta andra slag av
jordbruk än dem, för vilka lagen vore gällande, dels ock av herr Lindhagen, som
hemställde, att riksdagen ville begära skyndsamt förslag om att gällande lag
måtte utvidgas att få tillämpning även å jordbruksarrenden under gods och därmed
jämnställda enskilda jordbruk samt å vissa dylika domäners huvudgårdar.
Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.
Den norrländska uppsiktslagen gällde i sin ursprungliga avfattning de fyra
nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län. Lagen
utsträcktes sedermera dels genom lag den 10 maj 1912 till återstående delar av
Gävleborgs län och dels genom lag den 2 maj 1917 till Värmlands län. Den år
1927 antagna lagen har som ovan nämnts avseende å hela landet.
Det yrkande, som framförts i föreliggande motioner, innebär, att gällande uppsiktslag
skulle utsträckas till att omfatta även andra slag av jordbruk än dem,
som nu falla under lagen.
Den nuvarande uppsiktslagen har tillkommit som ett komplement till den
sociala arrendelagstiftningen. Denna lagstiftning avser vissa fastigheter, som
tillhöra bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. skogsspekulanter, och
ålägger i flera avseenden jordägaren strängare förpliktelser vid utarrendering
än som funnits påkallade beträffande övriga arrenden. I syfte särskilt att förhindra,
att de brukningsdelar, som omfattades av den sociala arrendelagstiftningen,
nedlades, ansågs det nödvändigt att fullständiga arrendelagstiftningen
med en lagstiftning örn uppsikt å sådana brukningsdelar. Uppsiktslagens giltighetsområde
har fastställts i överensstämmelse härmed, och dess bestämmelser
hava utformats i anslutning till det sålunda angivna syftet.
Det torde därför ur lagteknisk synpunkt vara mindre lämpligt att utvidga
gällande uppsiktslag till att omfatta även sådana jordbruk, som icke beröras
av den sociala arrendelagstiftningen. Skulle motionärernas önskemål tillgodoses,
skulle detta måhända erfordra, att en härefter särskilt avpassad vanhävdslagstiftning
utarbetades.
Frågan att införa en vanhävdslagstiftning för all i enskild ägo befintlig jord
har, såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens
övervägande. De krav, som i denna riktning framförts, hava emellertid icke
vunnit bifall. Utskottet finner ej heller skäl att frångå den ståndpunkt i ämnet,
som utskottet intog vid 1929 års riksdag. Att anordna kontroll över huru
jordbrukarna utöva sin näring skulle ur principiell synpunkt måhända komma
att betraktas som ett första steg mot införande av en uppsiktslagstiftning för
näringsidkare över huvud. Utskottet vill ingalunda bestrida, att det är ett
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 15
allmänt intresse av synnerlig vikt, att den odlade jorden hålles i god hävd,
men för det stora flertalet jordbrukare, vilka utöva lantbruk som yrke, torde
en vanhävdslagstiftning icke vara erforderlig, då det ligger i deras eget intresse
att så hävda jorden, att de därav kunna erhålla sin utkomst. Därest den
yrkesmässige jordbrukaren av bristande vilja eller insikt låter vanhävd komma
sig till last, torde han i regel inom kort bliva nödsakad att överlämna sin fastighet
i andra händer.
Stora svårigheter skulle uppstå att i lag så utforma själva vanhävdsbegreppet,
att jordägarens berättigade krav på den rörelsefrihet, som kan vara nödvändig,
särskilt för driftens omläggning i kristider, bleve tillgodosedda.
I den mån vanhävd förorsakas av ekonomiska svårigheter för jordägaren, torde
det icke i första hand vara påkallat att tillgripa lagstiftning till förhindrande
härav. Såsom utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet vid 1929 års riksdag,
böra dylika fall av vanhävd främst behandlas under beaktande av deras ekonomiska
orsaker. Även örn, såsom motionärerna ifrågasatt, vid lagstiftning hänsyn
skulle tagas till vederbörandes ekonomiska oförmåga att sköta sitt jordbruk,
skulle det vid tillämpningen bliva synnerligen vanskligt att avgöra, i vad mån
sådan oförmåga verkligen föreligger.
Därest lagstiftningen skulle begränsas till att avse endast vissa större jordbruksfastigheter,
skulle, såsom utskottet tidigare erinrat, så stora svårigheter
möta vid uppdragandet av lagtiftningens gränser, att en tillfredsställande lösning
knappast skulle kunna ernås.
På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke kunna förorda bifall
till motionärernas ifrågavarande yrkande.
II. Frågan om skärpning av uppsiktslagen.
Enligt 1927 års uppsiktslag skall för utövande av uppsikt å de brukningsdelar,
som falla under lagen, för varje hushållningssällskaps förvaltningsområde
finnas en jordbrukskommission, bestående av tre ledamöter. Då kommissionen
finner skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd,
äger kommissionen förordna gode män att företaga syn å fastigheten. Efter
verkställd syn å stället skola gode männen däröver till kommissionen avgiva
redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må
finnas nödiga. Därest kommissionen med ledning av synemännens utlåtande
finner, att vanhävd föreligger, skall kommissionen söka träffa skriftlig överenskommelse
med ägaren, varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst
fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av vanhävden. I överenskommelsen
skall angivas, vilka åtgärder ägaren skall vidtaga samt beträffande
varje särskild åtgärd utsättas den tid, inom vilken densamma skall vara fullgjord.
Örn frivillig överenskommelse ej kan träffas eller ägaren ej fullgör sitt
Gullmi (le
bestämmelser.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Historik.
Norrlands
kommittén.
Riksdag arn
1907, 1908
och 1909.
Jordkom
missionen.
lii
åtagande enligt överenskommelsen, äger kommissionen vid domstol föra talan
mot ägaren. Domstolen äger därvid föreskriva erforderliga åtgärder för vanhävdens
avhjälpande och förelägga ägaren viss tid, högst fyra år, inom vilken
varje särskild åtgärd skall hava vidtagits. Försittes den av domstolen utsatta
tiden, äger domstolen på yrkande av kommissionen meddela ägaren nytt föreläggande
att avhjälpa vanhävden. Underlåter fastighetsägare att inom föreskriven
tid fullgöra åtgärd, som fastställts genom frivillig överenskommelse eller
bestämts av domstol, skall ägaren efter åtal, som anhängiggöres av allmän åklagare
på uppdrag av kommissionen, ådömas bötesstraff, minst 200 och högst
5,000 kronor. Är ägaren bolag eller förening, skall bötespåföljd drabba envar,
som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller
föreningen. Dock skall den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill
att åtgärden ej fullgjorts, vara fri från ansvar. Motsvarande gäller beträffande
den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt enskild
fastighetsägare. Om brukningsdel, efter det att densamma varit föremål för
syn enligt uppsiktslagen, upplåtes på arrende, är ägaren ändock ansvarig för
avhjälpande av den vanhävd, som förefanns vid tiden för synen. Överlåtes
fastigheten efter synen till ny ägare, är förre ägaren likväl ansvarig för avhjälpande
av den vid synen befintliga vanhävden, därest ej kommissionen medgiver,
att ansvarigheten övertages av den nye ägaren.
1 det av norrlandskommittén år 1904 framlagda förslaget till lag innefattande
bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk i Norrland
och Dalarne funnos i huvudsak samma föreskrifter angående avhjälpande av
vanhävd som i nu gällande lag, dock att strafflatituden upptog böter från 500
till 2,000 kronor.
Kommittén framhöll, att den tid, inom vilken åtgärder för avhjälpande av
vanhävd skulle vidtagas, icke borde sättas så kort, att den för jordägaren bleve
obekvämt knapp, men att å andra sidan ett allt för långt utdragande av bättringsarbetet
icke borde tålas. Kommittén hade därför ansett lämpligt att bestämma
ifrågavarande tid till högst fyra år. Kommittén anmärkte vidare, att
höga bötesbelopp torde vara nödvändiga, örn man skulle kunna hysa någon förhoppning
örn att de skulle visa sig verksamma i varje förekommande fall samt
att man med de av kommittén föreslagna böterna icke torde behöva befara, att
jordägaren i längden skulle finna lämpligt att underlåta vanhävdens botande.
De av Kungl. Majit vid 1907 års och 1909 års riksdagar framlagda förslagen
till vanhävdslag ävensom av enskilda motionärer vid 1908 års riksdag avgivna
förslag i ämnet överensstämde beträffande åtgärder för avhjälpande av vanhävd
med norrlandskommitténs ståndpunkt. Sträf flat! tudén upptog dock böter
från 200 till 2,000 kronor.
I sitt 1923 framlagda förslag till vanhävdslag anslöt sig jordkommissionen
uti ifrågavarande avseende i väsentliga delar till 1909 års lag. Kommissionen
Andrei lagutskottets utlåtande Nr 17.
17
föreslog- emellertid, att vid fastställande av de åtgärder, som jordägare vore
skyldig vidtaga för avhjälpande av vanhävd, viss tid skulle bestämmas för fullgörande
av varje särskild åtgärd. Därjämte upptog kommissionen såtillvida ändrade
bestämmelser örn straffpåföljderna, att dels straffet vid synnerligen mildrande
omständigheter skulle kunna nedsättas till 50 kronors böter, dels ock
domstol skulle, därest vanhävden var synnerligen grov och jordägaren visat
uppenbar tredska att avhjälpa densamma, kunna vid underlåtenhet att fullgöra
föreskriven åtgärd förklara, att fastigheten skulle, sedan ett år förflutit från
det utslaget vunnit laga kraft, genom överexekutors försorg försäljas å offentlig
auktion.
Kommissionen framhöll beträffande sistnämnda stadgande, att staten måste
anses berättigad att under berörda förutsättningar påfordra, att jordägaren
skildes från innehavet av fastigheten.
De år 1924 tillkallade s. k. jordsakkunniga upptogo till övervägande del av
jordkommissionen framförda förslaget örn rätt för domstol att i vissa fall förordna
örn försäljning av vanhävdad fastighet. De sakkunniga funno emellertid
en sådan bestämmelse icke böra upptagas och anförde till stöd därför följande:
En bestämmelse av nu antydd art, som i så hög grad ingriper i den enskilde
jordägarens rätt till sin egendom, bör uppenbarligen ej införas utan synnerligen
tvingande skäl. Endast därest erfarenheten från den norrländska uppsiktslagen
gåve vid handen, att de möjligheter, som redan nu stå till buds för ernående
av det med lagen avsedda ändamål, visat sig i hög grad otillfredsställande,
synes en dylik bestämmelse vara befogad. Den av herrar Wihlborg och Nilsson
verkställda undersökningen har emellertid ingalunda ådagalagt, att det finnes
något behov av att tillerkänna domstol en sådan rätt. Under sådana omständigheter
hava de jordsakkunniga ansett sig sakna anledning att föreslå upptagande
i lagen av någon bestämmelse av nämnda innehåll.
Det av Kungl. Maj:t vid 1927 års riksdag framlagda förslaget till uppsiktslag
anslöt sig i fråga örn åtgärder för vanhävdens avhjälpande till jordsakkunnigas
förslag, dock med den ändringen att med hänsyn till penningvärdets förändring
bötesmaximum höjts till 5,000 kronor.
Vid förslagets behandling i lagrådet framhölls, att höjningen av bötesmaximum
syntes anmärkningsvärd, då utredningen i ärendet icke gåve vid handen,
att dittills gällande lags böteshot visat sig brista i effektivitet. Lagrådet anmärkte
tillika, att enligt förslaget viss tid skulle utsättas för vidtagande av
varje särskild för vanhävdens avhjälpande erforderlig åtgärd samt att alltså
straffbestämmelsen kunde komma att tillämpas ett flertal gånger i ett och samma
fall, allt eftersom jordägaren försummade att inom resp. tider vidtaga föreskrivna
åtgärder.
I anledning av Kungl. Maj:ts förslag hemställde herr Lindhagen i en inom
första kammaren väckt motion, nr 318, att riksdagen ville besluta sådant tillägg
till förslagets straffpåföljder, som påyrkats av jordkommissionen, och alltså
införa rätt för domstol att förordna örn vanhävdad fastighets försäljning.
nilian!) till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 1b käft. (Nr 17.) 2
Jordsakkun
niga.
Riksdagen
isa?.
1''tskottet.
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt i ärendet
avgivna utlåtande, nr 2, om avslag å berörda yrkande, därvid utskottet åberopade
jordsakkunnigas ovannämnda yttrande.
Kungl. Maj:ts förslag vann i denna del riksdagens bifall.
nSom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, återfanns den i gällande
uppsiktslag intagna bestämmelsen, att tiden för avhjälpande av vanhävd må
fastställas till högst fyra år, redan i norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.
Denna maximitid har sedermera upptagits i samtliga lagförslag i ämnet. Den
nuvarande straffsatsen för underlåtenhet att vidtaga de åtgärder, som föreskrivits
för avhjälpande av vanhävd infördes vid antagande av 1927 års lag. Det i
1909 års lag fastställda bötesmaximum, 2,000 kronor, höjdes då till 5,000
kronor.
, Såsom skäl för nödvändigheten att genomföra en skärpning av uppsiktslagen
hava motionärerna åberopat vissa erfarenheter av lägens tillämpning mot viss
jordägare i Värmlands län. Beträffande de fall av vanhävd, som därvid åsyftas;
har utskottet från jordbrukskommissionen i Värmland inhämtat följande,
^ Under de senaste åren har kommissionen konstaterat vanhävd å nio fastigheter
tillhörande ifrågavarande jordägare. Därjämte har kommissionen i november
1930 beslutat föranstalta örn syn å ytterligare två fastigheter tillhöriga
såmme ägare. Beträffande förstnämnda nio fastigheter har kommissionen till
en''börjag sökt träffa skriftlig överenskommelse med ägaren örn vanhävdens
avhjälpande. I fråga om sju av dem träffades sådana överenskommelser
1925, därvid den tid, inom vilken bristerna skulle vara botade, i vissa fall bestämdes
redan till den 1 oktober 1926. Å en av dessa fastigheter avhjälptes vanhävden,
men vid syn 1930 konstaterades därå ny vanhävd. Överenskommelse
örn avhjälpande av denna vanhävd träffades 1930, därvid jordägaren förelädes
att vidtaga föreskrivna åtgärder senast den 1 oktober 1931. Å sex av de fastigheter,
sorn avsågos i 1925 års överenskommelser, underlät jordägaren att inom
föreskriven tid bota de anmärkta bristerna. Jordägaren instämdes i anledning
därav till domstol, som 1929 med tillämpning av 1909 års uppsiktslag dömde
honom att böta 250 kronor för vardera fastigheten. I åtskilliga av dessa fall
föreläde även domstolen på yrkande av kommissionen jordägaren att före den
1 oktober 1930 hava avhjälpt vissa brister. Då jordägaren icke ställt sig berörda
förelägganden till efterrättelse, har talan ånyo anhängiggjorts mot honom.
Rättegångar härom pågå för närvarande. Angående de två återstående fallen
synas överenskommelser hava träffats först 1930 resp. 1931, därvid jordägaren
förelagts att avhjälpa vanhävden före den 1 oktober 1931 resp. den 1 oktober
1932.
Vad sålunda förekommit synes enligt utskottets mening icke utgöra skäl för
en skärpning av uppsiktslagen i de avseenden, motionärerna åsyfta. Gällande
bestämmelser i ämnet torde med effektiv tillämpning vara tillfyllest för att
framtvinga avhjälpande av befintlig vanhävd. Utskottet vill därvid erinra, att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
19
viss tid skall utsättas för fullgörande av varje särskild åtgärd, som finnes erforderlig
för botande av vanhävden, samt att underlåtenhet att iakttaga varje
sådan tidsfrist medför särskilt ansvar.
Utskottet finner sig alltså icke kunna tillstyrka bifall till motionerna i förevarande
del.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 6 mars 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer*, Frändén* och
Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herrar Gustaf Tamm och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Andersson i Rasjön*,
Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken*, Gardell i Gans
och Ljung*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i
Hällbacken, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Utskottet finner, vad motionärerna i denna fråga anfört, vara av den art,
att det fullt motiverar, att Kungl. Majit upptager till utredning, såväl frågan
örn i vilken utsträckning nedläggning av jordbruk och vanhåvdande av jord
skett i vårt land under den senaste tiden, som ock spörsmålet, huruvida en lagstiftning
för beivrande av uppenbar vanhävd bör åstadkommas att gälla för
sådana jordbruk, som ej lyda under den redan existerande uppsiktslagen.
Otvivelaktigt måste det vara ett stort allmänt intresse att söka förhindra nedläggande
eller vanhävdande av existerande jordbruk, icke minst med hänsyn
därtill, att riksdagen varje år anslår betydande belopp för framskapande av
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
nya jordbruk. Särskilt måste det kunna anses som ett allmänt intresse att beivra
ett sådant vanhävdande av jorden, som påtalats i motionerna, där det framgår,
att en hel bygds möjligheter till arbete och förtjänst väsentligt förminskats
genom vanhävden.
Alltså anser sig utskottet, med denna utgångspunkt, böra föreslå en utredning
örn vidtagande av åtgärder mot uppenbar vanhävd, främst när det gäller
större egendomar. Det må sedan bliva ett spörsmål, som kan upptagas till prövning
på grundvalen av utredningens resultat, örn en vanhävdslagstiftning av
samma art även bör utsträckas till att omfatta medelstora eller mindre jordbruk.
Såväl skäl som motskäl torde kunna anföras mot en så långt gående utsträckning
av lagstiftningen, som ligger i det senare alternativet. Under alla förhållanden
bör lagen ej gälla, där det kan påvisas, att vanhävden beror på ekonomisk
eller annan oförmåga att väl hävda jorden.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen måtte med anledning av de väckta motionerna
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte
låta utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt en lagstiftning
för beivrande av uppenbar vanhävd må komma till
stånd, omfattande jordbruk av andra slag än dem som falla
under den nu existerande uppsiktslagen.
2) av herr Lindhagen, som anfört:
»Den norrländska vanhävdslagen tillkom i första hand av hänsyn till befolkningens
försörjning och jordbruksnäringens betydelse för landet. Det gällde
att vidmakthålla tekniskt de gamla bondejordbruk, som kommit i främmande
händer. Dess nya ägare, bolag och skogsspekulanter, hade nämligen förvärvat
fastigheterna för skogens skull. De vanvårdade därför jordbruket mer eller
mindre till skillnad från de självägande bönderna. Detta låg i sakens natur och
vitsordades även av folkopinionen och anställda enquéter. Denna lagstiftning
syftade således till att bevara de förberörda jordbrukens hävd till åker, äng
och byggnader.
För att emellertid stödja dessa i regel permanent utarrenderade jordbruk
insåg man, att även arrendatorerna måste skyddas i sin besittning. Man borde
bereda dem ett varaktigt hem och ett varaktigt intresse för en rationell skötsel
av jordbruket. Av denna bevekelsegrund tillkom ytterligare den norrländska
arrendelagen. Vanhävdslagen framstod då tillika såsom ett erforderligt komplement
till arrendelagen. Den utgjorde ett skydd mot att jordbruket nedlades
för att undgå en social arrendelag och, såsom man förr förutsåg, jämväl en
tilltänkt frilösning av arrendejordbruk.
När det sedan blev fråga att utsträcka norrlandslagstiftningen till södra och
mellersta Sverige, stötte man på fideikommissen och andra stora jordbruks
-
21
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
gods, under vilka också lydde en myckenhet mindre permanent utarrenderade
gårdar. Här räckte det således icke längre till att skydda jordbruk och arrendatorer
å bolags- och skogsspekulanters domäner. Samma skydd måste också
utsträckas till de mindre arrendegårdarna under godsen. Erfarenheten visade
nämligen, att de enskilda godsägarne okontrollerat nedlade jordbruket mer eller
mindre på smärre arrendegårdar eller sammanslogo dem med huvudgårdens
jordbruk.
Trots detta utsträcktes dock de båda norrlandslagarne endast till bolags och
spekulanters jordbruk i övriga delar av landet.
Samtliga gods ha däremot befriats från vanhävdslagen. Beträffande arrendelagsbestämmelser
även för godsen ha dessa inskränkts till en lagstadgad arrendetid
av minst tio år för vissa arrendegårdar under fideikommiss. Men icke ens
denna bestämmelse har stötts av vanhävdslagen.
Av dessa skäl har av jordkommissionen och upprepade gånger inom riksdagen
framställts krav bland annat, att vanhävdslagen skall utsträckas att gälla även
vissa mindre arrendejordbruk, lydande under fideikommiss och andra gods. Ett
yrkande härom kan inrymmas även under de nu väckta motionernas slutliga
hemställan, ehuru saken ej närmare beröres i motiveringen.
Eortfarande som vid tidigare tillfällen synes det mig däremot med synnerligt
fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora mängden jordbrukare, såsom
de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område, böra underkastas en vanhävdslagstiftning.
Det ligger i deras intresse att vårda jordbruket efter ortens
sed, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga böra avhjälpas
genom upplysning och ekonomiskt stöd. Det finnes icke något avsevärt
behov eller fog att anordna en särskild kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna
i landet till skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det skulle verkligen
kunna kallas en klasslag. Att »utreda» denna sak är ingen mening i, såvitt
jag förstår. Den är tidigare utredd ända till leda. Känd sak är för övrigt
lika god som vittnad. Och sunda förnuftet bör val också ha något att säga
till örn.
Emellertid har uppmärksamheten fästs på den vanhävd, varför större huvudgårdars
jordbruk en och annan gång äro utsatta. Vanligen är detta fallet med
sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister). Likaså försummas
någon gång jordbruket på sådana större gårdar på grund därav att ägaren har
sina intressen och inkomster även från andra håll och lämnar sitt jordbruk til]
spillo av liknöjdhet för detsamma. Även andra orsaker kunna föreligga. Genom
sådan vanvård kan även ortens ekonomi och trevnad sättas på spel.
Enligt tillrådan av statistiska centralbyrån föreslog jag därför i jordkommissionen,
att till gods, som borde drabbas av en vanhävdslagstiftning, lämpligen
kunde hänföras egendomar med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor
och på samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns
synes mig böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.
merendels just sådana egendomar, där fara för vanhävd enligt vana i stor utsträckning
ibland förekommer.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen i anledning av motionerna ville begära skyndsamt
övervägande och förslag i syfte, att gällande lag örn
uppsikt a vissa jordbruk måtte utvidgas och få tillämpning
jämväl:
1) å mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och andra
större gods, samt
2) å fideikommissfastigheter och andra större jordbruks -domäner.»
Stockholm 1931. Kungl. Hovboktryckeriet Iduna Tryckeri A.-B.
316001