Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1931 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
nied anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa
av den internationella arbetsorganisationens konferens
år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 21 januari 1931 till riksdagen avlämnad proposition, nr 32,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande angående de
i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1930 vid dess fjortonde sammanträde fattade besluten.
De ifrågavarande besluten utgöras av dels förslag till två konventioner,
nämligen angående tvångs- eller obligatoriskt arbete samt angående reglering
av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, dels ock fem rekommendationer,
nämligen angående indirekt arbetstvång, angående reglering av tvångs- eller
obligatoriskt arbete, angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger
och liknande företag, angående reglering av arbetstiden vid teatrar och andra
förlustelseställen samt angående reglering av arbetstiden i företag för behandling
eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka.
I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
två i anledning av propositionen väckta, likalydande motioner, nämligen
nr 193 i första kammaren av herr Lindström och nr 330 i andra kammaren
av herr Vougt.
I motionerna har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anmäla, att riksdagen för sin del finner förslaget till konvention angående
tvångs- eller obligatoriskt arbete samt förslaget till konvention angående
reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda böra ratificeras.
De i propositionen omförmälda konventionsförslagen och rekommendationerna
hava i översättning till svenska språket följande lydelse:
I.
Förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt arbete.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 12 käft. (Nr 15.) 42G 8i 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
samt besluta antaga vissa förslag angående tvångs- eller obligatoriskt
arbete, en fråga, vilken innefattas i den första punkten på dagordningen
för sammanträdet,
ävensom besluta, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.
§ 1.
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att inom kortast möjliga tid undertrycka
användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former.
I avvaktan på det fullständiga undertryckandet må tvångs- eller obligatoriskt
arbete tillgripas allenast för offentliga ändamål och såsom en undantagsåtgärd
samt under de betingelser och med iakttagande av de skyddsföreskrifter,
som finnas angivna i efterföljande paragrafer.
Vid utgången av en tidrymd av fem år, räknat från denna konventions ikraftträdande,
ävensom vid behandlingen av den i § 31 föreskrivna rapporten
skall internationella arbetsbyråns styrelse undersöka möjligheten att utan
ytterligare uppskov undertrycka tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess
former samt taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra
denna fråga på konferensens dagordning.
§ 2.
Vid tillämpningen av denna konvention skall med beteckningen »tvångseller
obligatoriskt arbete» förstås varje arbete eller tjänst, som avfordras en
person under hot örn något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande
person icke erbjudit sig av fri vilja.
Dock skall vid tillämpningen av denna konvention beteckningen »tvångseller
obligatoriskt arbete» icke avse:
a) arbete eller tjänst, som avfordras någon i kraft av lagar örn obligatorisk
militärtjänst och avser arbete av rent militär karaktär;
b) arbete eller tjänst, som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna
för medborgarna i ett fullt självstyrande land;
c) arbete eller tjänst, som avfordras en person på grund av en i judiciell
väg meddelad dom, för såvitt arbetet eller tjänsten utföres under tillsyn
och kontroll av offentlig myndighet och personen i fråga icke utlejes eller
ställes till förfogande för enskilda personer, bolag eller juridiska personer
av privat karaktär;
d) arbete eller tjänst, som avfordras någon i fall av »force majeure», det
vill säga vid krigstillfällen, katastrofer eller tillbud därtill, såsom eldsvådor,
översvämningar, hungersnöd, jordbävningar, häftiga epidemier eller smittosamma
djursjukdomar, invasioner av vilda, djur, skadliga insekter eller växtparasiter
och i allmänhet händelser, som äventyra eller hota att äventyra
befolkningens liv eller de normala existensvillkoren för densamma i dess
helhet eller till en avsevärd del;
e) smärre arbeten i en samfällighet, det vill säga arbeten, som utföras i
samfällighetens omedelbara intresse av dess medlemmar och på denna grund
kunna betraktas såsom normala medborgerliga skyldigheter, åliggande medlemmarna
av samfälligheten ifråga, för såvitt befolkningen själv eller direkta
representanter för densamma äro berättigade att uttala sig rörande behovet
av dessa arbeten.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
§ 3.
Vid tillämpningen av denna konvention skola med beteckningen »vederbörande
myndigheter» förstås antingen moderlandets myndigheter eller det
ifrågavarande områdets överordnade centrala myndigheter.
§4-
Vederbörande myndigheter må icke ålägga eller medgiva åläggande av
tvångs- eller obligatoriskt arbete till förmån för enskilda personer, bolag
eller juridiska personer av privat karaktär.
Där tvångs- eller obligatoriskt arbete till förmån för enskilda personer,
bolag eller juridiska personer av privat karaktär förekommer vid den tidpunkt,
då en medlemsstats ratifikation av denna konvention inregistreras av
nationernas förbunds generalsekreterare, skall medlemsstaten fullständigt
undertrycka nämnda tvångs- eller obligatoriska arbete från den dag, då
denna konvention för dess del träder i kraft.
§ ö.
Koncession beviljad åt enskilda personer, bolag eller juridiska personer
av privat karaktär må icke ha till följd, att någon form av tvångs- eller
obligatoriskt arbete ålägges för att frambringa eller insamla produkter, vilka
ifrågavarande enskilda personer, bolag eller juridiska personer av privat
karaktär nyttja eller varmed de driva handel.
Örn gällande koncessioner innehålla bestämmelser, som ha till följd, att
sådant tvångs- eller obligatoriskt arbete ålägges, skola dessa bestämmelser
så snart som möjligt upphävas till efterkommande av föreskrifterna i § 1
av denna konvention.
§ 6.
De förvaltande tjänstemännen må, även då de hava att uppmuntra befolkningen
inom sina tjänsteområden att ägna sig åt något slags arbete, icke
utöva något kollektivt eller individuellt tvång gent emot befolkningen för
att förmå den att arbeta åt enskilda personer, bolag eller juridiska personer
av privat karaktär.
. § 7‘
Hövdingar, som ej utöva administrativa befogenheter, må icke ålägga
tvångs- eller obligatoriskt arbete.
Hövdingar, som utöva administrativa befogenheter, må, med vederbörande
myndigheters uttryckliga medgivande, tillgripa tvångs- eller obligatoriskt
arbete under de förutsättningar, som angivas i § 10 av denna konvention.
Hövdingar, som vederbörligen erkänts och icke erhålla tillfyllestgörande
gottgöreise i annan form, må, efter i behörig ordning utfärdade föreskrifter,
tillgodogöra sig personliga tjänster, förutsatt att lämpliga åtgärder vidtagits
till förebyggande av missbruk.
§ 8.
Ansvaret för varje beslut att tillgripa tvångs- eller obligatoriskt arbete
skall åvila vederbörande områdes överordnade civila myndigheter.
Dock må dessa myndigheter överlåta åt överordnade lokala myndigheter
att ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete i sådana fall, då arbetarna icke
förflyttas från sitt vanliga hemvist. Förstnämnda myndigheter må jämväl
överlåta åt överordnade lokala myndigheter att för de tidsperioder och under
de villkor, som stadgas i de uti § 23 av denna konvention föreskrivna be
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
stämmelser, ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete, för vars utförande arbetarna
nödgas förflytta sig från sitt vanliga hemvist, för såvitt därmed
avses att underlätta förflyttning av förvaltningspersonal under tjänsteutövning
eller transport av förvaltningens material.
§ 9-
Med förbehåll för de undantag, som angivas i § 10 av denna konvention,
må myndighet, som har rätt att ålägga tvångs- eller obligatoriskt arbete,
icke medgiva tillgripandet av sådant arbete, förrän den försäkrat sig om
a) att den tjänst, som skall förrättas, eller det arbete, som skall utföras,
är av omedelbart och betydande intresse för den samfällighet, av vilken
tjänsten eller arbetet utkräves;
b) att tjänsten eller arbetet påkallas av en förhandenvarande eller överhängande
nödvändighet;
c) att det varit omöjligt att anskaffa frivillig arbetskraft för utförande av
tjänsten eller arbetet, trots erbjudande av löner och arbetsvillkor, som äro
åtminstone likvärdiga med dem, vilka inom området i fråga gälla för liknande
arbeten eller tjänster; och
d) att arbetet eller tjänsten icke medför en alltför tung börda för den nu
levande befolkningen med hänsyn till den tillgängliga arbetskraften och
dennas lämplighet för arbetet i fråga.
§ io.
Tvångs- eller obligatoriskt arbete, vilket utkräves såsom skatt, samt tvångseller
obligatoriskt arbete, som för allmänna arbetens utförande ålägges av
hövdingar, vilka utöva administrativa befogenheter, skola efter hand avskaffas.
Då i avvaktan härpå tvångs- eller obligatoriskt arbete utkräves såsom
skatt eller ålägges av hövdingar, vilka utöva administrativa befogenheter,
för utförande av allmänna arbeten, skola myndigheterna i förväg försäkra
sig örn
a) att den tjänst, som skall förrättas, eller det arbete, som skall utföras,
är av omedelbart och betydande intresse för den samfällighet, av vilken
tjänsten eller arbetet utkräves;
b) att tjänsten eller arbetet påkallas av en förhandenvarande eller överhängande
nödvändighet;
c) att arbetet eller tjänsten icke medför en alltför tung börda för den nu
levande befolkningen med hänsyn till den tillgängliga arbetskraften och
dennas lämplighet för arbetet ifråga;
d) att utförandet av arbetet eller tjänsten icke nödgar arbetarna att förflytta
sig från sitt vanliga hemvist;
e) att arbetets eller tjänstens utförande ledes med beaktande av religionens,
det samhälleliga livets och jordbrukets krav.
§ 11.
Endast vuxna och arbetsföra personer av mankön, vilkas ålder kan antagas
vara minst 18 år och högst 45 år, må åläggas tvångs- eller obligatoriskt
arbete. Med undantag för de slag av arbeten, som åsyftas i § 10 av denna
konvention, skola följande begränsningar och villkor iakttagas:
a) läkare, såvitt möjligt utsedd av förvaltningen, skall intyga att personen
i fråga ej företer någon smittosam sjukdom samt är fysiskt lämpad för det
arbete, som kräves, och de förhållanden, varunder detta skall utföras;
b) lärare och lärjungar i skolor, ävensom förvaltningspersonal i allmänhet
fritagas;
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
c) inom varje samfällighet skall bibehållas det antal vuxna och arbetsföra
män, som ovillkorligen kräves för familje- och dfe t samhälleliga livet;
d) hänsyn skall tagas till äktenskaps- och familjeband.
För tillgodoseende av det i moment c) avsedda syftet skola de i § 23 av
denna konvention föreskrivna bestämmelserna fastställa, huru stor del av
den permanenta, arbetsföra, manliga befolkningen må tågås i anspråk för
tvångs- eller obligatoriskt arbete; dock må denna del icke i något fall överstiga
25 % av befolkningen ifråga. Vid fastställandet av ifrågavarande del
skola vederbörande myndigheter taga hänsyn till befolkningens täthet, dess
sociala och fysiska utveckling, årstiden samt de arbeten, som skola utföras
i hemorten och för egen räkning; och skola myndigheterna därvid i allmänhet
respektera de ekonomiska och sociala betingelserna för vederbörande
samfällighets normala liv.
§ 12,
Den maximitidrymd, under vilken en individ kan hållas till tvångs- eller
obligatoriskt arbete i någon form, må icke överstiga sextio dagar under en
tidrymd av tolv månader, och skola i de sextio dagarna inräknas erforderliga
resdagar till och från arbetsplatsen.
Yarje arbetare, av vilken krävts tvångs- eller obligatoriskt arbete, skall
förses med intyg, angivande tidrymderna för fullgjort dylikt arbete.
§ 13-
Den normala arbetstiden för envar, som är underkastad tvångs- eller
obligatoriskt arbete, skall vara densamma som den, vilken allmänt tillämpas
vid frivilligt arbete; och det arbete, som förekommer utöver den normala
tiden, skall betalas efter samma lönesatser, som gälla för de fria arbetarnas
övertidsarbete.
En vilodag i veckan skall beviljas alla, som äro underkastade någon form
av tvångs- eller obligatoriskt arbete, och denna dag skall så vitt möjligt
sammanfalla med den dag, som vunnit hävd genom tradition eller sedvänja
i landet eller trakten.
§ 14-
Med undantag för det arbete, varom stadgas i § 10 av denna konvention,
skall tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla former ersättas kontant och
efter lönesatser, som icke understiga dem, vilka gälla i den trakt, där arbetarna
användas, eller i den trakt, där de värvats.
Vid arbete, som ålägges av hövdingar under utövandet av deras administrativa
befogenheter, skall lönebetalning i enlighet med bestämmelserna
i föregående stycke införas snarast möjligt.
Lönerna skola utbetalas till varje enskild arbetare och icke till hans
stamhövding eller annan myndighet.
De dagar, vilka erfordras för resor till och från arbetsplatserna, skola i
fråga örn avlöning räknas såsom arbetsdagar.
Utan hinder av vad som föreskrives i denna paragraf må arbetarna tillhandahållas
vanliga livsmedelsransoner såsom en del av lönen, och skola
dessa ransoner vara värda minst det penningbelopp, som de skola anses
representera. Avdrag må icke göras å lönen för erläggande av utskylder
eller för den särskilda kost, beklädnad eller bostad, varmed arbetaren förses
för att kunna utöva sitt arbete under de speciella förhållanden, varunder han
användes, och ej heller för tillhandahållande av redskap.
§ ISAH
lagstiftning rörande ersättning för olycksfall i arbete eller för av arbetet
förorsakad sjukdom och all lagstiftning angående ersättning åt per
-
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
söner, som varit beroende av avlidna eller skadade arbetare, vilka gälla eller
komma att gälla inom ifrågavarande område, skola jämväl äga tillämpning
å personer underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete under samma
villkor som beträffande fria arbetare.
I varje fall skall den myndighet, som använder en arbetare till tvångseller
obligatoriskt arbete, vara förpliktad att trygga arbetarens uppehälle,
därest olycksfall i arbetet eller sjukdom förorsakad av arbetet medför, att
han helt eller delvis blir ur stånd att försörja sig. Likaledes skall myndigheten
vara förpliktad att vid inträffad invaliditet eller dödsfall, som förorsakas
av arbetet, vidtaga åtgärder till beredande av underhåll åt en valson!
för sitt uppehälle verkligen varit beroende av arbetaren ifråga.
§ 16.
Personer, som äro underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete, må icke,
utom i fall av utomordentligt nödtvång, förflyttas till trakter, där näringsoch
klimatförhållandena till den grad skilja sig från dem, vid vilka arbetarna
varit vana, att desamma skulle erbjuda fara för arbetarnas hälsa.
I intet fall må dylik förflyttning av arbetare medgivas, med mindre alla
sådana hygieniska och inkvarteringsåtgärder, som fordras för deras anpassande
efter de ändrade förhållandena och för bevarandet av deras hälsa,
noggrant tillämpas.
För det fall, att en dylik förflyttning icke kan undvikas, skola på vederbörande
läkares tillstyrkan vidtagas åtgärder, som äro ägnade att efter hand
vänja arbetarna vid de nya kost- och klimatförhållandena.
I de fall, då arbetare, varom här är fråga, kallas att utföra ett regelbundet
arbete, vid vilket de icke äro vana, skola åtgärder vidtagas, som
trygga deras anpassande efter detta slags arbete, och skall därvid särskilt
beaktas progressiv träning, arbetstid och beredande av raster under arbetet
ävensom den förbättring eller ökning av livsmedelsransonen, som kan vara
erforderlig.
§ n. _
Innan tillgripandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete medgives för byggnads-
eller underhållsarbeten, som nödga arbetarna att uppehålla sig på
arbetsplatsen under en längre tidrymd, skola vederbörande myndigheter försäkra
sig örn
1) att alla erforderliga åtgärder vidtagits för att vidmakthålla arbetarnas
hälsa och tillförsäkra dem nödig läkarvård samt särskilt: a) att arbetarna
underkastas läkarundersökning, innan de börja arbetet, ävensom förnyade
läkarundersökningar med bestämda mellanrum under anställningstiden; b) att
det sörjts för tillräcklig läkarpersonal ävensom för dispensärer, sjukrum,
sjukhus och utrustning, tillfyllestgörande för alla behov; c) att det på ett
tillfredsställande sätt sörjts för god hygien på arbetsplatserna samt för
arbetarnas förseende med vatten, föda, bränsle och köksredskap ävensom i
fall av behov med tillfredsställande kläder och bostad;
2) att lämpliga åtgärder vidtagits till tryggande av uppehället för arbetarens
familj, särskilt genom träffande av anstalter för översändande, med
arbetarens samtycke eller på hans begäran, av en del av lönen på säkert
sätt till hans familj;
3) att arbetarnas resor till och från arbetsplatsen ombesörjas av förvaltningen
på dess ansvar och bekostnad samt att förvaltningen underlättar
resorna genom att i vidast möjliga mån använda alla tillgängliga transportmedel;
4)
att i händelse av sjukdom eller olycksfall, som medför arbetsoförmåga
av viss varaktighet, arbetarn^ hemförskaffas på förvaltningens bekostnad;
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. •
5) att varje arbetare, som vid utgången av tiden för tvångs- eller det
obligatoriska arbetet önskar stanna på platsen som fri arbetare, skall hava
möjlighet att göra detta med bevarande under en tid av två år av rätten
till kostnadsfri hemförskaffning.
§ 18.
Tvångs- eller obligatoriskt arbete för transport av personer eller varor,
såsom bärning och rodd, skall undertryckas inom kortast möjliga tid. I avvaktan
härpå skola vederbörande myndigheter utfärda bestämmelser, vilka
särskilt fastställa: a) förpliktelse att icke använda sådant arbete annat än
för underlättande av förflyttning av förvaltningspersonal under tjänsteutövning
eller av förvaltningens material; endast i fall av den mest trängande
nödvändighet må dylikt arbete användas för transport av andra personer än
tjänstemän; b) förpliktelse att till dylika transporter icke använda andra
arbetare än sådana, som genom föregående läkarundersökning, där sådan är
möjlig, konstaterats vara fysiskt lämpade för arbetet; i de fall, da dylik
undersökning icke är möjlig, skall den, som använder arbetskraften, på eget
ansvar försäkra sig örn att de använda arbetarna äro i besittning av erforderliga
fysiska egenskaper och icke lida av smittosam sjukdom; c) bördornas
maximivikt; d) det längsta avstånd, som arbetarna må beordras tillryggalägga
från sitt hemvist; e) det högsta antal dagar i månaden eller under annan
tidrymd, under vilka arbetarna må anlitas, häri inräknat dagarna för återresan;
f) de personer, som äga behörighet att påkalla detta slag av tvångseller
obligatoriskt arbete, ävensom den utsträckning, i vilken de lia rätt
därtill. . .
Vid fastställande av de maxima, varom fråga ar i morn. c), d) och e) av
denna paragraf, skola vederbörande myndigheter taga hänsyn till alla de
faktorer, som tiora komma i betraktande, såsom den fysiska lämpligheten
hos den befolkning, från vilken arbetarna rekryteras, beskaffenheten av den
väg, som skall tillryggaläggas, och de klimatiska förhållandena.
Vederbörande myndigheter skola vidare tillse, att den normala dagsresan
icke överstiger ett avstånd, som svarar mot en genomsnittlig åtta timmars
arbetsdag, och bör därvid hänsyn tagas icke blott till den börda, som skall
transporteras, och den sträcka, som skall tillryggaläggas, utan även till
vägens beskaffenhet, årstiden och övriga omständigheter av betydelse i förevarande
avseende; örn det är nödvändigt att ålägga bärarna extra gångtid,
böra de ersättas därför efter lönesatser, som äro högre än de vanliga.
§ 19- .
Vederbörande myndigheter må medgiva tillgripandet av obligatoriska
odlingsarbeten allenast till förebyggande av hungersnöd eller brist på livsmedel,
och skall sådant medgivande alltid förbindas med det förbehåll, att
de sålunda erhållna livsmedlen och produkterna skola stanna i de individers
eller den samfällighets ägo, som frambringat dem.
Denna paragraf må icke lia till verkan, att, i fall då produktionen enligt
lag eller sedvänja är grundad på gemensamhetssystem och produkterna
eller av deras försäljning uppkommande vinst stannar i samfällighetens ägo,
förpliktelsen för samfällighetens medlemmar att utföra salunda ålagt arbete
upphäves.
11 § 20.
Lagstiftning orri »kollektiv bestraffning», enligt vilken en hel samfällighet
kan straffas för förseelse, som begåtts av några av dess medlemmar, må icke
stadga tvångs- eller obligatoriskt arbete för samfälligheten såsom en av bestraffningsmetoderna.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
§ 21.
. Tvångs- eller obligatoriskt arbete må icke användas för arbete under iord
i gruvor. J
§ 22.
De årliga redogörelser, som medlemmar, vilka ratificera denna konvention
enligt bestämmelserna i art. 408 av Versaillestraktaten och motsvarande
artiklar av de ^ övriga fredsfördragen förbinda sig att avgiva till internationella
arbetsbyrån rörande de åtgärder, som de vidtagit för genomförande av
bestämmelserna i denna konvention, skola beträffande varje ifrågakommande
område, innehålla så fullständiga upplysningar som möjligt rörande den utsträckning,
i vilken tvångs- eller obligatoriskt arbete tillgripits inom området
ävensom rörande följande punkter: det ändamål, för vilket arbetet utförts;
sjukdoms- och dödsfallsfrekvens; arbetstid; avlöningsmetoder och lönesatser
samt andra uppgifter av betydelse för bedömande av konventionens tilllampmng.
§ 23.
.. j förverkligandet av bestämmelserna i denna konvention skola vederbörande
myndigheter utfärda fullständiga och noggranna bestämmelser rörande
användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete.
Särskilt skola dessa bestämmelser innehålla regler, vilka möjliggöra för
en var, som underkastats tvångs- eller obligatoriskt arbete, att till myndigheterna
framföra alla klagomål rörande arbetsförhållandena, och vilka bereda
“ySgket för att dessa klagomål prövas och vederbörligen beaktas.
§ 24.
Lämpliga åtgärder skola i varje fall vidtagas till tryggande av att bestämmelserna
rörande användande av tvångs- eller obligatoriskt arbete noggrant
..lampas; och må detta ske vare sig genom att utsträcka den befogenhet
vilken tillkommer redan inrättade inspektionsorgan för övervakande av frivilligt
arbete till att avse jämväl inspektion av tvångs- eller obligatoriskt
arbete eller på annat ändamålsenligt sätt. Åtgärder böra även vidtagas för
att berörda bestämmelser skola komma till de personers kännedom, som äro
underkastade tvångs- eller obligatoriskt arbete.
§ 25.
Olagligt utkrävande _ av tvångs- eller obligatoriskt arbete skall vara hemfallet
under straffpåföljd; och varje medlem, som ratificerar denna konvention,
skall vara pliktig försäkra sig örn, att de i lag föreskrivna straffbestämmelserna
äro verkligt effektiva och strängt tillämpas.
§ 26.
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att tillämpa densamma å områden underkastade
dess suveränitet, jurisdiktion, protektion, suzeränitet, uppsikt eller
m\ndigliet, för såvitt den är berättigad att åtaga sig förpliktelser rörande
frågor örn inre rättskipning. Vill medlem begagna sig av bestämmelserna
i .art. 421 av \ ersaillestraktaten och motsvarande artiklar i de övriga fredsfördragen,
skall den till ratifikationen foga en förklaring, vari angivas
1) de områden, inom vilka medlemmen har för avsikt att tillämpa denna
konventions bestämmelser i deras helhet;
. 2) de områden, inom vilka den har för avsikt att tillämpa bestämmelserna
i denna konvention med vissa modifikationer, jämte uppgift örn, vari dessa
modifikationer bestå;
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
3) de områden, beträffande vilka den förbehåller sig att fatta beslut.
Ovannämnda förklaring skall anses vara en integrerande del av ratifikationen
och hava samma rättsverkan som denna. Det skall tillkomma varje
medlem, som avgivit dylik förklaring, att genom en ny förklaring helt eller
delvis avstå från de förbehåll, som enligt mom. 2) eller 3) av denna paragraf
innehållas i den tidigare förklaringen.
§ 27.
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.
§ 28.
Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.
Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.
Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.
§29.
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Ilan skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.
§ 3°. _ ■
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
paragraf föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
femårsperiod.
§ 31.
Vid utgången av varje tidrymd av fem år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan om
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.
§ 32.
I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation
av den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning
av förevarande konvention oberoende av vad i § 30 här ovan stadgas om
tidsfrist.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.
Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.
§ 33.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
II.
Rekommendation angående indirekt arbetstvång.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående indirekt tvång till arbete, en
fråga, vilken innefattas i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen:
Konferensen,
som antagit ett förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt
arbete
och som önskar komplettera konventionsförslaget genom en framställning
av de grundsatser, vilka synas konferensen bäst ägnade att tjäna till ledning
för medlemmarnas politik i deras strävan att undvika varje indirekt
tvång till arbete, som skulle kunna medföra en alltför tung börda för befolkningen
i de områden, där konventionsförslaget äger tillämpning,
hemställer till varje medlem att beakta följande grundsatser:
I.
Tillgången på arbetskraft och befolkningens lämplighet för arbetet samt
de menliga verkningar en alltför plötslig förändring i befolkningens levnadsoch
arbetssätt kunde utöva på dess sociala tillstånd äro faktorer, vartill
varje förvaltning bör taga hänsyn vid beslut i frågor, som röra den ekonomiska
utvecklingen av föga framskridna områden, och särskilt vid beslut
rörande:
a) ökning till antal och omfattning av industri-, gruv- och jordbruksföretag
inom områdena ifråga;
b) eventuell bosättning inom områdena av icke infödda element;
c) beviljande av koncessioner, vare sig med eller utan karaktären av monopol,
beträffande skog eller andra föremål.
II.
Man bör undvika att tillgripa indirekta medel, vilka ha till verkan att på
ett konstlat sätt öka det ekonomiska tryck, vilket redan pressar vissa ele
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 11
ment av en befolkning till lönat arbete, och särskilt sådana medel, som
bestå i
a) att pålägga befolkningen så tunga skattebördor, att de skulle kunna
förmå densamma att taga anställning som lönarbetare hos enskilda företag;
b) att pålägga sådana restriktioner å ägande, besittningstagande eller
nyttjande av jord, att därigenom skulle uppstå verkliga svårigheter för arbetaren
att täcka sina behov genom självständig odling;
c) att på ett sätt, som innebär missbruk, vidga det allmänt godtagna begreppet
»lösdrivare»;
d) att utfärda sådana bestämmelser rörande »förflyttningstillstånd», som
skulle medföra, att arbetare i andras tjänst ställdes i ett förmånsläge i förhållande
till övriga arbetare.
III.
Det är olämpligt att pålägga sådana restriktioner å den fria omflyttningen
av arbetskraft från en sysselsättning till en annan eller från en trakt till en
annan, som skulle kunna ha till indirekt verkan att nödga arbetarna att söka
anställning i vissa industrier eller i vissa trakter; undantagsvis må dock så
förfaras i fall, då dylika restriktioner anses nödvändiga i vederbörande befolknings
eller arbetares eget intresse.
III.
Rekommendation angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt
arbete.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av tvångs- eller
obligatoriskt arbete, en fråga, vilken innefattas i den första punkten på
dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen.
Konferensen,
som antagit ett förslag till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt
arbete
och som önskar giva uttryck åt vissa grundsatser och regler rörande
tvångs- eller obligatoriskt arbete, vilka synts konferensen ägnade att göra
tillämpningen av konventionsförslaget mer effektiv,
hemställer till varje medlem att beakta följande grundsatser och regler:
I.
Alla föreskrifter, som utfärdats med tillämpning av konventionsförslaget
angående tvångs- eller obligatoriskt arbete likaväl gom alla andra legislativa
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
eller reglementariska föreskrifter rörande användande av tvångs- eller obligatoriskt
arbete, vilka gälla vid tiden för ratifikationen av konventionsförslaget
eller sedermera utfärdas, därunder inbegripna alla lagar och förordningar
rörande ersättning eller skadestånd i händelse av sjukdom eller
olycksfall, som drabbat arbetaren, eller i händelse av dödsfall, böra genom
vederbörande myndigheters försorg tryckas på ett eller flera inhemska språk,
så att innehållet av dem blir bekant för vederbörande arbetare och den befolkning,
bland vilken arbetarna rekryteras. Åt de tryckta texterna bör
givas en vidsträckt spridning, och i fall av behov böra anordningar vidtagas
för deras muntliga delgivande åt respektive arbetare och befolkning; man
bör även kunna förskaffa sig exemplar av dessa texter till självkostnadspris.
II.
Tillgripandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete bör regleras på sådant
sätt, att icke vederbörande samfälligheters livsmedelsproduktion äventyras.
lil.
Då tvångs- eller obligatoriskt arbete tillgripes, böra alla till buds stående
åtgärder vidtagas till tryggande av att arbetets utförande icke i något fall
verkar därhän, att kvinnor eller barn komma att olagligt användas till tvångseller
obligatoriskt arbete.
IV.
Alla till buds stående åtgärder böra vidtagas till minskande av nödvändigheten
att tillgripa tvångs- eller obligatoriskt arbete för transport av personer
eller varor. Tillgripandet därav bör förbjudas i alla de fall, då det
är möjligt att använda transportmedel, drivna med djur eller maskinkraft.
Y.
Alla till buds stående åtgärder böra vidtagas till undvikande att arbetare,
som underkastas tvångs- eller obligatoriskt arbete, utsättas för frestelsen
att missbruka alkoholhaltiga drycker.
IV.
Förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för aflars
och
kontorsanställda.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda, en fråga, vilken innefattas i den andra
punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra oell trettio
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.
§ 1
1) Denna konvention äger tillämpning å personalen i följande företag,
vare sig de äro offentliga eller enskilda:
a) handelsföretag, därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen
samt de grenar av andra företag, vilka avse han delsverksamhet;
b) företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsättes
med kontorsarbete;
c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, såvida de icke
äro att anse såsom industriella företag.
I varje land skall vederbörande myndighet fastställa gränsen mellan handelsföretag
och företag, i vilka personalen huvudsakligen sysselsätta med
kontorsarbete, å ena sidan, samt industriella företag och jordbruksföretag,
å andra sidan.
2) Konventionen äger icke tillämpning å personalen i följande företag:
a) företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller
sinnessjuka;
b) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där
förtäring tillhandahålles;
c) teatrar och förlustelseställen.
Dock skall konventionen äga tillämpning å personalen i sådana avdelningar
av de i a), b) och c) uppräknade företag, vilka, örn de vore självständiga,
skulle inbegripas bland de företag, å vilka konventionen äger tillämpning.
3) Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning
undantaga:
a) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta
;
b) offentliga förvaltningar, där den anställda personalen fungerar såsom
organ för statsmakten;
c) personer i ledande ställning eller som bekläda förtroendeposter;
d) resande och representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför
företaget.
§ 2-
I denna konvention avses med »arbetstid» den tid, under vilken personalen
står till arbetsgivarens förfogande; i densamma inbegripas ej raster,
under vilka personalen icke står till arbetsgivarens förfogande.
§ 3.
Arbetstiden för den personal, å vilken denna konvention äger tillämpning,
må icke överstiga 48 timmar i veckan eller åtta timmar örn dagen,
med förbehåll dock för de undantag, varom stadgas i det följande.
,§4‘
Den i § 3 angivna veckoarbetstiden kan fördelas så, att den dagliga arbetstiden
icke överstiger tio timmar.
§5.
1) I fall av allmänt inställande av arbetet på grund av a) högtider av
lokal natur eller b) olyckshändelser eller fall av force majeure (olyckshändel
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
ser, som drabba driftsinrättningarna, avbrott i tillförseln av kraft, ljus, värme
eller vatten, händelser, som förorsaka allvarliga materiella skador å anläggningar)
må, för återtagande av de förlorade arbetstimmarna, den dagliga
arbetstiden utsträckas på följande villkor:
a) återtagande av förlorad arbetstid må icke medgivas för mer än 30 dagar
om året och skall äga rum inom skälig tid;
b) ökningen av den dagliga arbetstiden må icke överstiga en timme;
c) den dagliga arbetstiden må icke överstiga tio timmar.
2) Vederbörande myndighet skall underrättas örn arten av, orsaken till
och tidpunkten för det allmänna inställandet av arbetet ävensom örn antalet
förlorade arbetstimmar och de tillfälliga ändringarna i arbetstidsplanen.
§ 6-
I undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet måste utföras,
gör det omöjligt att tillämpa bestämmelserna i §§ 3 och 4, må genom författningar,
utfärdade av offentlig myndighet, medgivas en fördelning av arbetstiden
över en längre tidrymd än en vecka; dock må den genomsnittliga
arbetstiden, beräknad med hänsyn till det avsedda antalet veckor, icke överstiga
48 timmar i veckan eller arbetstiden under någon dag överstiga tio
timmar.
§ 7-
Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola angiva:
1) de ständiga undantag, som kunna beviljas beträffande
a) vissa kategorier av personer, vilkas arbete är intermittent till själva
sin natur, såsom portvakter och personal för övervakande eller underhåll
av lokaler och lager;
b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande
eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom
den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden;
c) butiker och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens
storlek eller antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa den
i §§ 3 och 4 fastställda arbetstiden.
2) de tillfälliga undantag, som kunna beviljas i följande fall:
a) då olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa samt i fall av forne
majeure eller då brådskande arbete behöver utföras i avseende å maskiner
eller redskap, dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig
rubbning av företagets normala drift;
b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå förlorade eller till undvikande
av att arbetets tekniska resultat äventyras;
c) för att möjliggöra utförande av särskilda arbeten, såsom upprättande
av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande
och avslutande av konton;
d) för att möjliggöra för företagen att möta osedvanlig ökning av arbetet,
förorsakad av särskilda omständigheter, för såvitt icke arbetsgivaren i vanliga
fall kan väntas tillgripa andra åtgärder.
3) Utom vad beträffar mom. 2) a) skola de enligt denna paragraf utfärdade
författningarna angiva den förlängning av arbetstiden, som må kunna
medgivas för dag samt, vad beträffar tillfälliga undantag, för år.
4) Lönen för övertid, som medgives enligt mom. 2) b), c) och d), skall
utgå med minst 25 % tillägg till den normala lönen.
§ 8.
De i §§ 6 och 7 åsyftade författningarna skola utarbetas efter samråd
med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer samt med särskild
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 15
hänsyn tagen till de kollektivavtal, som kunna vara gällande mellan dessa
organisationer.
§ 9-
Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering
försättas ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara
för landets säkerhet.
§ io.
Ingen bestämmelse i denna konvention skall verka rubbning av sedvänja
eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller lönen högre
än som föreskrives i denna konvention.
Yarje begränsning, som ålägges genom denna konvention, skall gälla utöver
och icke rubba de begränsningar, som kunna ha ålagts genom lag, förordning
eller annan författning, vilken ‘fastställer kortare arbetstid eller högre lön
än som föreskrives i denna konvention.
§ 11.
För en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna konvention:
1) skola lämpliga åtgärder vidtagas för att trygga en tillfredsställande
inspektion;
2) skall varje arbetsgivare:
a) genom anslag på väl synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt
ställe eller ock på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt bekantgöra
tiderna för arbetets början och slut eller, där skiftarbete förekommer,
tiderna för varje skifts början och slut;
b) på samma sätt bekantgöra de åt personalen beviljade rasterna, vilka
enligt § 2 icke inräknas i arbetstiden;
c) på sätt av vederbörande myndighet föreskrives föra anteckning över alla
förlängningar av arbetstiden, som ägt rum enligt § 7 mom. 2), ävensom över
beloppet av den härför erlagda betalningen.
3) Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta någon utöver den arbetstid,
som fastställts enligt mom. 2) a), eller under de tider, som fastställts
enligt mom. 2) b).
§ 12.
Yarje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga åtgärder
i form av straffpåföljder till tryggande av konventionens tillämpning.
§ 13-
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.
§ 14.
Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.
Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.
Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.
§ 15.
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
16
Andra lagutskottets utlåtande N"r IS.
generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella
arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen
av ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.
§ 16.
Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.
Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.
■ § 17.
Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.
§ 18.
I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation
av den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning
av förevarande konvention oberoende av vad i 8 16 här ovan stadias örn
tidsfrist.
Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.
Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.
§ 19.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
Y.
Rekommendation angående reglering av arbetstiden i hotell,
restauranger och liknande företag.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
i hotell, restauranger och liknande företag, en fråga, vilken innefattas i
den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.
Konferensen,
som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda
och som önskar framdeles utsträcka tillämpningen av reglerna i nämnda
förslag till så många slag av företag som möjligt, däribland hotell, restauranger
och liknande företag,
hemställer:
1) att de medlemmar, vilka sakna lagstadgad reglering av arbetstiden för
personalen i hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag,
som uteslutande eller huvudsakligen ha till uppgift att tillhandahålla
sina kunder bostad eller mat och dryck, måtte företaga en särskild undersökning
rörande de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid
hänsyn bör tagas till reglerna i förut omförmälda konventionsförslag;
2) att de medlemmar vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden
för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning
rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas
till reglerna i nämnda konventionsförslag;
3) att i båda fallen medlemmarna måtte inom en tid av fyra år, räknat
från antagandet av denna rekommendation, och enligt en av internationella
arbetsbyråns styrelse godkänd enhetlig plan meddela arbetsbyrån utförliga
upplysningar rörande resultatet av sina undersökningar i syfte att bereda
arbetsbyrån tillfälle att utarbeta en särskild rapport, på grundval av vilken man
skulle kunna överväga lämpligheten av att, för antagande av ett konventionsförslag
i ämnet, på dagordningen för ett kommande konferenssammanträde
uppföra frågan örn arbetstiden för personal, anställd uti ifrågavarande företag.
Yl.
Rekommendation angående reglering av arbetstiden vid teatrar och
andra förlustelseställen.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
vid teatrar och andra förlustelseställen, en fråga, vilken innefattas i den
andra punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt be
Bihang
till riksdagens protokoll t {till. 9 sami. avd. lil haft. (hr 15.) 4S« st 1
18 Amira lagutskottets utlåtande Nr 15.
stämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.
Konferensen,
som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda
och som önskar framdeles utsträcka tillämpningen av reglerna i nämnda
förslag till så många slag av företag som möjligt, däribland teatrar och andra
nöjesföretag,
hemställer:
1) att de medlemmar, vilka sakna lagstadgad reglering av arbetstiden för
personalen vid teatrar, varietéer, biografer och andra förlustelseställen, vare
sig inom- eller utomhus, måtte företaga en särskild undersökning rörande
de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid hänsyn bör tagas
till reglerna i förut omförmälda konventionsförslag;
2) att de medlemmar, vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden
för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning
rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas
till reglerna i nämnda konventionsförslag;
3) att i båda fallen medlemmarna måtte inom en tid av fyra år, räknat
från antagandet av denna rekommendation, och enligt en av internationella
arbetsbyråns styrelse godkänd enhetlig plan meddela arbetsbyrån utförliga
upplysningar rörande resultatet av sina undersökningar i syfte att bereda
arbetsbyrån tillfälle att utarbeta en särskild rapport, på grundval av vilken man
skulle kunna överväga lämpligheten av att, för antagande av ett konventionsförslag
i ämnet, på dagordningen för ett kommande konferenssammanträde
uppföra frågan örn arbetstiden för personal, anställd uti ifrågavarande företag.
VII.
Rekommendation angående reglering av arbetstiden i företag för behandling
eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden
i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller
sinnesrubbade, en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen
för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusenniohundra och trettio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördi-aget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.
Konferensen,
som antagit ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda
Andni lagutskottets utlåtande Nr lo. 19
oell suni oaskar utsträcka en dylik reglering till så mångå slag av företag
som möjligt, däribland företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande
eller sinnessjuka,
hemställer: .
1) att de medlemmar, vilka ännu sakna lagstadgad reglering av arbetstiden
för personalen i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande
eller sinnessjuka måtte företaga en särskild undersökning rörande
de förhållanden, som råda inom nämnda företag, varvid hänsyn bör tagas till
reglerna i förut omförmälda konventionsförslag;
2) att de medlemmar, vilka redan äga lagstadgad reglering av arbetstiden
för personalen uti ifrågavarande företag, måtte företaga en särskild undersökning
rörande tillämpningen av denna reglering, varvid hänsyn bör tagas
till reglerna i nämnda konventionsförslag;
3) att i båda fallen medlemmarna måtte inom en tid av fyra år, räknat
från antagandet av denna rekommendation, och enligt en av internationella
arbetsbyråns styrelse godkänd enhetlig plan meddela arbetsbyrån utförliga
upplysningar rörande resultatet av sina undersökningar i syfte a,tt bereda
arbetsbyrån tillfälle att utarbeta en särskild rapport, på grundval av vilken man
skulle kunna överväga lämpligheten av att, för antagande av ett konventionsförslag
i ämnet, pä dagordningen för ett kommande konferenssammanträde
uppföra frågan örn arbetstiden för personal, anställd uti ifrågavarande företag.
Den internationella arbetsorganisationens fjortonde konferens hölls i
Genéve under tiden 10—28 juni 1930. Sverige deltog däri med en fullständig
delegation, d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera
av arbetsgivar- och arbetarsidorna. I fråga örn verkställigheten av de
å nämnda konferens fattade besluten åligger det, såsom i propositionen pmförmäles,
varje medlem av arbetsorganisationen att inom ett år eller vid
förhinder på grund av exceptionella förhållanden senast inom 18 månader
från avslutandet av sammanträdet underställa därvid antagna rekommendationer
och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller
vidtagande av andra åtgärder. Därest en rekommendation ej leder till någon
lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett
konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad någon
vidare förpliktelse med hänsyn därtill.
Såsom bilaga till detta utlåtande har utskottet ansett sig böra foga i
översättning en av internationella arbetsbyrån utgiven översikt över ratifikationer,
upprättad i februari 1931.
1. Förslaget till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt arbete.
Med tvångs- eller obligatoriskt arbete» förstås enligt § 2 i konventionsförslaget
varje arbete eller tjänst, som avfordras en person under hot om
något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person icke erbjudit
sig av fri vilja. Vissa undantag finnas dock upptagna. Bland dessa ina
nämnas arbete eller tjänst, som kräves på grund av lagar om obligatorisk
militärtjänst och avser arbete av rent militär karaktär, arbete eller tjänst
Ko n ventinnen.
Departements
chefen -
Motionerna.
Utskottet.
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
som ingår i de normala medborgerliga skyldigheterna för medborgarna i ett
land med full självstyrelse, arbete eller tjänst som utkräves av någon på
grund av en i judiciell väg meddelad dom, såvida arbetet eller tjänsten utföres
under offentlig myndighets tillsyn och kontroll och vederbörande icke
ställes till förfogande för enskilda eller för privata bolag.eller juridiska
personer, samt vidare arbete eller tjänst som utföres under krig eller vid
inträffade eller hotande katastrofer såsom eldsvåda, översvämning m. m.
Den stat, som ratificerat konventionen, förbinder sig därmed att inom
kortast möjliga tid undertrycka användandet av tvångs- eller obligatoriskt
arbete i alla dess former. Innan detta fullständiga undertryckande genomförts,
må ifrågavarande arbete användas endast för offentliga ändamål och
såsom en undantagsåtgärd samt under iakttagande av de villkor och skyddsföreskrifter,
som angivas i konventionsförslaget.
Föredragande departementschefen har beträffande konventionsförslaget
yttrat följande. Ifrågavarande förslag hade i den slutliga utformningen erhållit
sådan lydelse, att det helt och hållet saknade praktisk betydelse för
vårt land. Sådant arbete, som det i vissa fall enligt svensk lag kunde
åläggas någon att fullgöra, såsom deltagande i släckning av skogseld eller
i vinterväghållning, innefattades sålunda icke under konventionen, och avsikten
vore tydligen även att lösdrivare och andra i administrativ väg ådömt tvångsarbete
icke skulle falla under konventionen. Arbete i samband med undervisning
torde icke innefattas under den allmänna definitionen. Med hänsyn
till Sveriges ställning som ledamot av internationella arbetsorganisationen
torde det emellertid, enligt den gängse uppfattningen inom organisationens
ledning och skilda medlemsstater, vara önskvärt och lämpligt, att även i fall
sådana som det förevarande ratifikation komme till stånd såsom ett uttryck för
landets principiella inställning till själva rättsfrågan. I enlighet med det
anförda ansåge departementschefen, att ifrågavarande konvention borde
av Sverige ratificeras. Såsom antytts i ett av den socialpolitiska delegationen
avgivet yttrande, torde emellertid sådan åtgärd icke lämpligen böra nu vidtagas,
utan torde man böra avvakta, att någon eller några av de större
kolonialländer, för vilka konventionen framför allt vore av praktisk betydelse,
tagit ståndpunkt till densamma.
I de i anledning av propositionen väckta motionerna har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen för sin
del finner förevarande konventionsförslag böra ratificeras.
Av vad ovan anförts framgår, att ifrågavarande konventionsförslag icke
har någon praktisk betydelse för Sveriges del. Såsom föredragande departementschefen
framhållit, torde det emellertid med hänsyn till vårt lands ställning
som medlem av den internationella arbetsorganisationen vara önskvärt
och lämpligt, att ratifikation av konventionsförslaget kommer till stånd såsom
ett uttryck för landets inställning till den föreliggande rättsfrågan.
Med anledning av vad departementschefen i övrigt anfört anser sig utskottet
böra uttala den meningen, att ratifikation synes böra ske, så snart detta
enligt internationell sedvana lämpligen kan äga rum.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
21
II och lil. Rekommendationerna angående indirekt arbetstvång samt
angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt arbete.
Rekommendationerna ifråga ansluta sig till nyssnämnda konventionsförslag,
vilket de åsyfta att komplettera. Sålunda avser rekommendationen
angående indirekt arbetstvång att fastslå vissa principer, som medlemsstaterna
uppmanas att taga i betraktande vid förvaltningen av territorier på
ett primitivt utvecklingsstadium oell som syfta till att icke genom omvägar
sådana bördor skola läggas på befolkningen, som kunna medföra ett indirekt
arbetstvång. Rekommendationen angående reglering av tvångs- eller obligatoriskt
arbete innehåller vissa principer och regler för dylikt arbete, vilka
arbetskonferensen ansett vara av natur att göra tillämpningen av nyssnämnda
konvention mera effektiv.
Utskottet biträder föredragande departementschefens uttalande, att dessa
rekommendationer fullständigt sakna betydelse för Sveriges del och följaktligen
icke böra föranleda någon åtgärd från svensk sida.
IV—VII. Konventionsförslaget angående reglering av arbetstiden för affärsoch
kontorsanställda oeh därtill anslutna rekommendationer.
Konventionen avser enligt § 1 följande företag, såväl enskilda som offentliga,
nämligen dels alla handelsföretag, därunder inbegripna post, telegraf
och telefon, liksom även kommersiella avdelningar av andra företag, dels
företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsättes
med kontorsarbete, dels och alla företag, som hava på samma gång kommersiell
och industriell karaktär, såvida de icke äro att anse som industriella
företag. Inom varje land skall det tillkomma vederbörande myndighet att
uppdraga gränslinjen mellan nu avsedda företag, å ena sidan, och, å andra
sidan, industriella''och jordbruksföretag.
Från konventionens sålunda bestämda tillämpningsområde finnas stadgade
dels vissa allmänna undantag, vilka angå företag, som hava till ändamål
behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka, samt
hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring
tillhandahålles, ävensom teatrar och andra förlustelseställen, dels och
vissa undantag, som vederbörande myndighet i varje särskilt land kan medgiva.
Sistnämnda grupp av undantag angår dels företag, i vilka endast medlemmar
av arbetsgivarens familj äro sysselsatta, dels sådana offentliga förvaltningar,
i vilka den anställda personalen handlar såsom företrädare för
statsmakten, dels personer, som intaga en ledande ställning eller bekläda
en förtroendepost, och dels slutligen handelsresande och andra representanter,
i den mån de utföra sitt arbete utanför företagets lokaler.
Som arbetstid'' räknas, enligt § 2, i allmänhet den tid, under vilken personalen
står till arbetsgivarens förfogande. Huvudregeln är, att arbetstiden
för den personal, som konventionen avser, icke får överstiga 48 timmar i
veckan eller 8 timmar örn dagen, dock med de undantag som närmare angivas
i konventionen (§ 3). Genom författningar, utfärdade av offentlig myn
-
Utskottet.
Konventionen.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
RekommendaHöner
na.
Departements
chefen.
dighet, kunna enligt § 7 vidare medgivas undantag för vissa kategorier avpersonal
(ständiga ■ undantag) eller under vissa omständigheter (tillfälliga
undantag). De ständiga undantagen avse dels personal, vars arbete till
sin natur är intermittent, såsom portvakter, vaktpersonal m. fl., dels personal,
som direkt sysselsättes med förberedelser eller avslutningsarbeten,
vilka nödvändigtvis måste utföras utanför gränserna för den arbetstid, som
är bestämd för företagets övriga personal, och dels butiker och andra företag,
där arbetets natur, befolkningens storlek eller antalet av anställda personer
göra den fastslagna arbetstidsregleringen otillämplig.
Tillfälliga undantagen må av vederbörande offentliga myndighet medgivas,
bland annat vid inträffad olyckshändelse e. dyl., eller för att möjliggöra utförande
av särskilda arbeten såsom upprättande av inventarieförteckning
o. dyl. eller för möjliggörande för företagen att möta osedvanlig ökning av
arbetet. Lönen för sådant övertidsarbete skall i allmänhet utgå med minst
25 % tillägg till den normala lönen.
I § 8 föreskrives, att de här behandlade undantagen från de normala
arbetstidsreglerna skola fastställas, sedan man rådfrågat vederbörande arbetareoch
arbetsgivareorganisationer och särskild hänsyn tagits till existerande
kollektivavtal.
Rekommendationerna avse reglering av arbetstiden dels i hotell, restauranger
och liknande företag, dels vid teatrar och andra förlustelseställen, dels
ock i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka.
Rekommendationerna anbefalla samtliga de medlemsstater, som icke
redan genomfört en reglering av arbetstiden för personalen i de angivna
slagen av företag, att skrida till speciell undersökning rörande de arbetsvillkor,
som gälla'' i dylika företag, därvid hänsyn bör tagas till de principer,
som fastslagits i konvention sförslaget örn anställdas arbetstid. De medlemsstater
åter, som redan hava en arbetstidsreglering på området, uppmanas
att företaga en speciell undersökning rörande tillämpningen av denna lagstiftning,
därvid jämväl hänsyn bör tagas till principerna i nyssnämnda
kon ven tion sförslag. I båda fallen uppmanas slutligen medlemsstaterna att
inom 4 år och efter en enhetlig plan, fastställd av arbetsbyråns styrelse,
lämna detaljerade upplysningar rörande resultaten av de föreslagna undersökningarna,
varefter styrelsen skall upprätta en speciell rapport i frågan.
På grundval därav skall man sedan taga under övervägande, huruvida
det kan vara lämpligt att upptaga frågan örn en internationell konvention
i ämnet.
Efter att hava redogjort för innehållet i de yttranden från myndigheter
— däribland socialstyrelsen och delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet — och sammanslutningar, som avgivits över nu ifrågavarande
konvention och rekommendationer, har föredragande departementschefen
anfört följande:
Den föregående redogörelsen har utvisat, att såväl svenska regeringen
som också de hörda myndigheterna vid behandlingen av denna fråga
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 15.
23
allmänt ställt sig tveksamma till lämpligheten av införande av lagstadgad
arbetstidsreglering för de personalkategorier, om vilka här är fråga. En
dylik tveksamhet synes också naturlig, då det här gäller arbetstidsreglering för
en personal, vars arbete i allmänhet får anses vara av mindre ansträngande och
riskfylld beskaffenhet än det för kroppsarbetarna vanliga och som därjämte
inom stora områden genom praxis eller avtal fått sin arbetstid bestämd på
ett för dem förmånligare sätt, än som skulle behöva följa av anslutning till
konventionel?. Givetvis måste man i princip ansluta sig till den uppfattningen,
att reglering av arbetstiden för ifrågavarande personalgrupper bör ske,
i den mån så erfordras till förhindrande av missförhållanden i avseende
å arbetstiden. Därvid kan emellertid klarhet knappast sägas ännu finnas
därom, i vad män sådana olägenheter i praktiken förekomma, som motivera
en lagstiftning i ämnet, och i varje fall kan icke nu avgöras, örn dylik lagstiftning
lior erhålla den utsträckning, som avses i konventionsförslaget. Under den
förberedande behandlingen av ärendet har även på sina håll hänvisats till
att frågan lämpligen bör få sin lösning genom frivilliga överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare. Det lärer ock vara anledning förvänta,
att den redan på många håll utan lagstiftning genomförda arbetstidsregleringen
alltjämt skall kunna utvidgas till nya områden.
Redan av sålunda anförda skäl har jag kommit till den uppfattningen,
att en ratifikation av konventionen för Sveriges del icke gärna för närvarande
bör äga rum. Härtill kommer, att konventionen — såsom också påvisats
i de avgivna yttrandena — på ett flertal punkter innehåller bestämmelser,
vilka vad angår arbetstidsregleringen för industriarbetare icke för
närvarande ansetts kunna införas i vårt land och vilka på här ifrågavarande
område måste möta än större betänkligheter; jag syftar här bland
annat på regleringen av rätten till övertidsarbete och ersättningen därför.
Efter erinran att vid behandling av konventionsförslaget från svensk sida
påyrkats vissa modifikationer, vilka endast i mindre utsträckning vunnit beaktande,
har departementschefen vidare anfört:
Vad jag sålunda anfört innebär emellertid icke, att jag skulle mena, att
förevarande fråga skall lämnas åsido. Tvärtom delar jag den av socialstyrelsen
och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
uttalade meningen, att förevarande konventionsförslag och de till detsamma
anslutna rekommendationerna böra utgöra en ytterligare anledning att påskynda
och komplettera de utredningar, som redan verkställts eller pågå
beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier, som innefattas under
konventionsförslaget eller rekommendationerna. Jag syftar härvid närmast
på butikspersonalen, för vars del, för vårt lands vidkommande, behovet av
arbetstidsreglering synes vara störst, men anser därjämte särskilt angeläget,
att verkställda utredningar rörande arbetstiden på sjukhusen i olika hänseenden
fullständigas. Det är därför min avsikt att vid senare tillfälle föreslå
vidtagande av sådana åtgärder, som kunna erfordras för åstadkommande av
nödig ytterligare utredning även rörande andra personalgrupper. När sådan
utredning föreligger, torde frågan örn arbetstidsreglering på hithörande områden
böra upptagas till förnyat övervägande. Därvid bör givetvis, i den mån
lagstiftning finnes lämplig och nödig, de i konventionsförslaget fastslagna
principerna följas, så långt sådant utan olägenhet låter sig göra.
I motionerna 1 : 193 av herr Lindström och II : 330 av herr Vougt har,
med anledning av departementschefens uttalande, hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anmäla, att riksdagen för sin del finner ifrågavarande
konventionsförslag böra ratificeras.
Motionerna.
Utskottet.
24 Ändra lagutskottets utlåtande Nr 15.
Utskottet delar föredragande departementschefens uppfattning angående
den ställning Sverige bör intaga till föreliggande konventionsförslag och de
därtill anslutna rekommendationerna,
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
I. att riksdagen, med anledning av förevarande proposition
samt motionerna 1:193 och II: 330, måtte i skrivelse till
Kungl. Majit meddela,
a) att riksdagen för sin del finner förslaget till konvention
angående tvångs- eller obligatoriskt arbete- böra ratificeras,
samt
b) att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot
vederbörande departementschefs uttalanden i det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet beträffande
1) rekommendationen angående indirekt arbetstvång,
2) rekommendationen angående reglering av tvångs- eller
obligatoriskt arbete,
3) förslaget till konvention angående reglering av arbetstiden
för affärs- och kontorsanställda,
4) rekommendationen angående reglering av arbetstiden i
hotell, restauranger och liknande företag,
5) rekommendationen angående reglering av arbetstiden vid
teatrar och andra förlustelseställen och
6) rekommendationen angående reglering av arbetstiden i
företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande
eller sinnessjuka; samt
II. att motionerna 1:193 och II: 330 må anses besvarade
genom vad utskottet hemställt under I a och I b/3.
Stockholm den 27 februari 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow,* T Ander* Sigfrid Hansson,
von Geijer, Hagman,* Frändén och fröken Hesselgren.
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,* Hage, Wallerius, Aronson,
Sandström i Nyland, Björnberg* Hedvall och Gardell i Gans.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.
25
Reservationer:
Beträffande utskottets hemställan under I a)
av herr von Sydow, som anfört:
Då förslaget till konvention angående tvångs- eller obligatoriskt arbete
enligt socialministerns uttalande icke har någon praktisk betydelse för Sverige
och jag av principiella skäl är av den mening, att en stat icke bör deltaga
i behandling av ett konventionsförslag, som icke har betydelse för staten i
fråga, anser jag, att utskottet bort föreslå riksdagen att göra det uttalande,
att konventionsförslaget icke bör föranleda någon åtgärd från svensk sida.
Beträffande utskottets hemställan under Ib 3)
av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Magnusson i Kalmar, Hage
och Hedvall, vilka ansett, att utskottet bort med anledning av förevarande
proposition och motionerna nr 193 i första kammaren och nr 330 i andra
kammaren hemställa,
att riksdagen måtte för sin del uttala, att Kungl. Majit
snarast måtte vidtaga åtgärder i syfte att bringa den svenska
lagstiftningen i sådan överensstämmelse med förslaget till konvention
angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontor
sanställda, att denna konvention kan ratificeras av Sverige.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 12 käft. (Nr 15).
426 81 3