Andra lagutskottets ''utlåtande Nr lif..

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 28 febr. 1931 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn beredande av skydd
mot vräkning vid arbetskonflikter åt arbetare, i vilkas
avlöning svillkor bostadsförmån ingår.

Andra lagutskottet Ilar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 132 i första kammaren av herr Möller
ni. fl. och nr 199 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning, avseende att skapa skydd mot
vräkning vid arbetskonflikter åt arbetare, i vars avlöningsvillkor bostadsförmån
ingår, och att utredningen jämte förslag i ärendet förelägges 1932 års
riksdag.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.

Riksdagen

im

ng

arbetskonfiikf.

Den nu föreliggande frågan förekom till behandling jämväl vid fjolårets

riksdag‘ . p , , „ „ „ Skydd mot

I de likalydande motionerna nr 165 i första kammaren av herr Möller m. fl. vräkning vid

och nr 255 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl. hemställdes
nämligen, att riksdagen måtte i skrivelse'' till Kungl. Maj :t anhålla om utredning,
avseende att skapa skydd mot vräkning vid arbetskonflikter åt arbetare,
i vars avlöningsvillkor bostadsförmån inginge, och att utredningen jämte förslag
i ärendet förelädes 1931 års riksdag.

Andra lagutskottet, som behandlade dessa motioner, begärde yttrande över

desamma från socialstyrelsen.

.Styrelsen anförde i avgivet yttrande:

Vad till en början omfattningen av förevarande spörsmål angår, torde densamma,
att döma av ordalagen i motionens slutkläm »--— — — åt arbe tare,

i vars avlöningsvillkor bostadsförmån ingår», kunna anses såsom mycket
vidsträckt. Dylik förmån ingår nämligen, förutom i de i motionen särskilt
omnämnda lantarbetarnas avlöningsvillkor, jämväl bland löneförmånerna för
ett stort antal arbetstagare inom industrien, handeln och kommunikationsväsendet
m. m. Även utom de egentliga näringarna finner man sådana arbetstagare,
bland vilka må nämnas de numera i de större städerna talrikt förekommande
portvakterna i hyreshusen. Av motionens motivering och innehåll
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 11 höft. (Nr lif.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1lt.

i övrigt torde emellertid få anses framgå, ätt motionärerna väsentligen åsyftat
industriens och lantbrukets arbetare — i främsta rummet de senare.

I vad mån industriens arbetare tillhandahållas bostäder av sina arbetsgivare
låter sig icke med ledning av tillgängliga upplysningar bedöma. Vid industriella
anläggningar, förlagda till större samhällen, torde så emellertid endast
mer undantagsvis vara förhållandet. I fråga örn industriföretag å landsbygden
åter är arbetsgivaren ofta nödgad att förse sina arbetare med bostäder.
Visserligen lär detta numera oftast ske i form av upplåtelse mot hyra — vanligen
lägre än den allmänna hyresmarknadens — men formliga hyresavtal
torde endast mer sällan upprättas. Anmärkas må för övrigt, att vid arbetskonflikter
inom industrien arbetsgivaren i regel ej är nödsakad och knappast
heller särskilt benägen att intaga nya arbetare. Arbetarna få sålunda, även
där de icke äga rätt därtill, i allmänhet bo kvar i arbetsgivarens hus även under
rätt långvariga konflikter, och något avsevärt antal vräkningar av industriarbetare
i samband med arbetskonflikter torde ej ha förekommit under de
senare åren.

De missförhållanden, varemot motionen vänder sig, äro alltså väsentligen
till finnandes inom lantbruket.

De senaste tillgängliga uppgifterna angående lantarbetarnas antal och fördelning
härröra från 1920 års folkräkning. Enligt denna källa hade nämnda
arbetargrupp härnedan angivna sammansättning:

Män

Kvinnor

Summa

1.

Befallningsmän, rättare 0. d.

.....6,830

_

6,830

2.

Trädgårdsarbetare......

.....7,254

942

8,196

3.

Ladugårdsdrängar 0. d.....

.....10,339

3,641

13,980

4.

Mejeriarbetare, mejerskor 0. d.

.....1,128

2,245

3,373

0.

Smeder, maskinister, snickare,

slöjdare,

kuskar, chaufförer 0. d. . . .

.....5,060

_

5,060

6.

Statare, gifta drängar ....

..... 26,762

—

26,762

7.

Tjänstefolk för jordbruket i husbondens kost 45,333

3,214

48,547

8.

Övriga jordbruksarbetare (daglönare m. fl) 93,813

11,149

104,962

Summa 196,519

21,191

217,710

I tabellen ha icke medtagits »brukare och jordtorpare», ehuru av dem antagligen
det övervägande antalet (måhända %) mer eller mindre regelmässigt utför
dagsverksarbete på huvudgården. Denna grupp, som år 1920 torde omfattat
cirka 80,000 personer, åtnjuter nämligen i allmänhet såsom ett slags arrendatorer
en annan och fastare nyttjanderätt till sin bostad.

Vad angår de i tabellen upptagna grupperna, torde arbetsgivaren, vanligen
utan särskilt avtal därom, tillhandahålla bostad åt samtliga arbetstagare med
undantag för en viss del — kanske hälften -— av gruppen »övriga jordbruksarbetare»
(gr. 8), vilken utgöres av dagsverkare utan naturaförmåner och med
egen bostad på icke alltför stort avstånd från huvudgården. Den av arbetsgivaren
upplåtna bostadens art betingas i huvudsak av örn arbetaren är gift
(eller eljest familjeförsörjare) eller icke. För de ogifta lantarbetarna består
bostaden oftast av sovplats i drängkammaren eller dylikt möblerat rum (eget
eller delat), och utgöres denna grupp av det ogifta tjänstefolket jämte vissa
personer inom grupperna 1—5, tillhopatagna kanske 60,000 ä 70,000 personer.
Läggas härtill de i grupp 8 ingående tillfälliga daglönarna, säsongarbetarna
och dydika, vilka under sina ofta kortvariga arbetsanställningar erhålla
kost och logi (eller stundom endast bostad och vissa livsförnödenheter) av

Andra lagutskottets utlåtande Nr l4.

o

arbetsgivaren, ökas antalet lantarbetare med mera tillfällig eller löslig nyttjanderätt
till bostad till närmare 100,000 eller omkring hälften av hela den
egentliga lantarbetargruppen. Den återstående delen (c:a 70,000 personer)
utgöres av gifta eller eljest familjeförsörjande personer, vilka arbetsgivaren
tillhandahåller familjebostäder.

Nästan undantagslöst betraktas nyttjanderätten till sådan lägenhet såsom
en del av arbetslönen, och i denna ingå i regel även andra naturaförmåner, såsom
bränsle och lyse, potatisjord och planteringsland, ävensom, när det gäller
statare och dylika, livsförnödenheter såsom mjölk, spannmål m. m. Egentliga
nyttjanderättsavtal förekomma knappast, men kollektivavtalen för jordbruket
innehålla ganska detaljerade bestämmelser rörande bostadsförmånen.
Såsom bekant är dock kollektivavtalens räckvidd inom jordbruket mycket begränsad,
och även inom deras giltighetsområde kan arbetsgivaren mot viss
ersättning befrias från skyldigheten att tillhandahålla föreskrivet bostadsutrymme.

Denna här ovan senast omnämnda grupp av gifta eller eljest familjeförsörjande
statare, drängar och andra lantarbetare är det, för vilka förevarande
fråga först och främst äger betydelse.

För bedömande av den ifrågasatta reformens betydelse vore det givetvis
önskvärt att äga tillgång till uppgifter, som lämnade upplysning rörande
antal och fördelning på olika verksamhetsområden m. m. av vräkningar, föranledda
av arbetskonflikter. Den officiella statistiken bereder emellertid icke
tillgång till dylika uppgifter; det enda material, som kan tjäna till upplysning
i berörda avseende, är hopbragt genom en utredning, som verkställts av
socialstyrelsen år 1925 med hänsyn till ett par till styrelsen hänskjutna frågor,
nämligen örn avskaffande av legostadgan och reformering av hyresrätten.

Av nämnda utredning, som avsåg vräkningsärenden under åren 1923 och
1924, framgick bl. a., att utav hela antalet vräkningsansökningar, resp. 3,484
och 3,677, resp. 190 och 413 grundade sig på arbets- eller tjänsteavtals upphörande.
Av dessa ansökningar beviljades resp. 154 och 246 saint verkställdes
resp. 35 och 71 — den starka stegringen från det ena till det andra året
torde väsentligen vara att tillskriva konflikten inom jordbruket i Malmöhus
län under hösten 1924. Då antalet ansökningar örn vräkning år 1923 mycket
nära överensstämmer med medeltalet för de närmast föregående tio åren samt
vräkningar med stöd av den numera upphävda legostadgan visat sig förekomma
i endast obetydlig omfattning, torde man med visst berättigande kunna
anse nämnda tal 35 giva en föreställning om maximiförekomsten av vräkningar
med anledning av arbetskonflikter — tydligtvis måste antalet vräkningar
av sådan anledning vara lägre, då åtskilliga vräkningar på grund av
arbets- eller tjänsteavtals upphörande givetvis ej stå i något samband med arbetskonflikter.

Såsom redan ovan i viss mån berörts, torde det vara uppenbart, att motionen
endast åsyftar sådana fall, där en arbetares nyttjanderätt till bostad är beroende
av ett för honom gällande arbetsavtal — vare sig allenast på visst sätt
bestämd bostadsförmån är honom tillförsäkrad genom arbetsavtalet eller viss
lägenhet upplåtes åt honom genom ett nyttjanderättsavtal, vars bestånd är gjort
beroende av arbetsavtalets. I avsaknad av lagstiftning rörande arbetsavtal på
ifrågavarande verksamhetsområden — den upphävda legostadgan innehöll en
bestämmelse om bostadsförmån — finnes i det förra av nu berörda fall ingen
lagstadgad reglering i fråga om sådan förmån. Har åter arbetstagaren, såsom
i det senare fallet förutsättes, slutit hyresavtal med arbetsgivaren — arrende -

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr JJh

avtal kail det här knappast vara fråga om — äger tydligtvis lagen den 14 juni
1907 örn nyttjanderätt till fast egendom tillämpning på det sålunda uppkomna
hyresförhållandet. Att ett sådant förhållande kan göras beroende av ett arbetsavtal,
förutses i lagens 3 kap. 23 §: 1, som stadgar, att hyresriltten är förverkad
och hyresvärden förty berättigad att uppsäga avtalet, örn hyresgästen,
där han på grund av avtalet skall utgöra arbete eller annan tjänstbarhet, undandrager
sig att fullgöra vad sålunda åligger honom eller vid arbetets utförande
visar tredska. Enligt 25 § i samma kapitel måste annat förbehåll i hyresavtalet
rörande hyresrättens beroende av arbetsavtalet anses förbjudet och utan
verkan. Vid uppsägning med stöd av nyss återgivna stadgande i 23 §: 1 skall
enligt 27 § hyresavtalet genast upphöra att gälla.

Ehuru nämnda lag sålunda kan komma till tillämpning i avseende å arbetstagares
nyttjanderätt till bostad, som tillhör hans arbetsgivare, bereder lagen,
såsom av det ovan anförda torde framgå, ej arbetstagaren något avsevärt skydd
för hans rätt till bostad vid arbetskonflikter, med mindre verkligt, av arbetsavtalet
oberoende hyresavtal är upprättat. Framhållas må för övrigt, att lagens
nu berörda bestämmelser knappast varit avsedda för ifrågavarande fall
utan för det, då hyresavtalet varit det för förhållandet mellan parterna huvudsakligen
bestämmande och den avtalade arbetsprestationen varit begränsad till
att enbart eller jämte kontant hyra utgöra vederlag för hyresrätten.

Ett lagstadgande, som i förevarande sammanhang förtjänar omnämnas, förekommer
i 193 § utsökningslagen. Detta stadgande, som tillkommit genom proposition,
nr 77, vid 1925 års riksdag, innebär, att förordnande av vräkning i
regel ej får verkställas, förr än fyra dagar förflutit, efter det hyresgästen fått
underrättelse örn att verkställighet av förordnandet blivit sökt. Vidare bemyndigas
utmätningsmannen att, där förhållandena därtill föranleda, medgiva skäligt
anstånd med vräkningen, dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.

Anmärkas må, att nyssnämnda tidsbegränsning av bemyndigandet för utmätningsmannen
att medgiva anstånd med vräkningen tillkommit genom riksdagens
beslut — i propositionen var detta bemyndigande lämnat utan dylik begränsning.
En med anledning av propositionen av herr Dahlén m. fl. väckt motion,
A. K. nr 298, vilken avsåg långt gående eftergifter och garantier till
förmån för den med vräkning hotade, vann ej riksdagens bifall.

Socialstyrelsen övergår nu till att söka i någon mån belysa skäligheten och
möjligheten av det med motionen åtsyftade skyddet vid vräkning.

Såsom även av motionens motivering framgår, utgör vräkning från bostad i
regel en från humanitär synpunkt motbjudande och ej sällan upprörande åtgärd.
Emellertid är det å andra sidan uppenbart, att denna åtgärd ej kan undvaras
för rättsordningens upprätthållande. Vad som utan avsevärd olägenhet i sistberörda
avseende kan göras för att lindra vräkningens karaktär av våldsam
rubbning bör dock givetvis göras, och en anordning i sådant syfte innebära ovan
återgivna bestämmelser i utsökningslagens 193 §.

Längre gående åtgärder för tillgodoseende av berörda syfte vid arbetskonflikter
möta emellertid betänkliga svårigheter. Staten kan sålunda knappast
utan att uppgiva sin opartiska ställning vid sådana konflikter tillförsäkra arbetaren
tillgoclonjutande av rätt till bostad såsom löneförmån utöver tid, varför
han överhuvud taget är berättigad till lön. I praktiken kommer arbetaren visserligen
att åtnjuta uppskov med vräkningen till följd av ärendets handläggning,
och enligt omnämnda stadgande i utsökningslagen kan utmätningsmannen
dessutom medgiva sex dagars anstånd, men det förefaller tvivelaktigt örn något
längre, särskilt uppskov för arbetare, invecklade i arbetskonflikt, kan stadgas
utan avsteg från nyss antydda princip. Möjligen skulle det kunna ifråga -

Andra lagutskottets utlåtande Nr Uh

sättas, att arbetsgivaren skulle vara pliktig att mot skälig ersättning låta arbetstagaren
behålla sin bostad viss tid utöver arbetsavtalets bestånd. Oavsett
osäkerheten att utfå sådan ersättning, kan mot en dylik anordning invändas,
att arbetsgivaren i fall, där driften ej kan inställas, såsom vanligen är förhållandet
vid konflikter inom jordbruket, oftast har behov av bostaden för annan
arbetskraft.

Sistberörda omständighet ställer sig givetvis hindrande i vägen ej blott, då
bostaden upplåtes allenast genom arbetsavtalet och såsom löneförmån bland
andra, utan även för det fall att arbetstagaren söker bereda sig en tryggare
nyttjanderätt genom särskilt hyresavtal. I alla de fall, där arbetet måste upprätthållas
vid strejk och bostaden måste tagas i anspråk för den nya arbetskraften,
symes det sålunda knappast låta sig göra att tillförsäkra arbetarna
något avsevärt sökt uppskov med vräkning vid arbetskonflikt.

Skulle det emellertid befinnas lämpligt att vidtaga några åtgärder för tillgodoseende
av motionens syfte, vill det synas, som örn man i främsta rummet
borde söka trygga nyttjanderätten till bostaden oberoende av arbetsavtalets bestånd.
Detta kan givetvis ske genom intagande av för ändamålet erforderliga
bestämmelser i arbetsavtalet, antingen det kollektiva eller individuella, och
kunna dylika bestämmelser måhända lämpligen anknyta till stadganden i förut
omnämnda lag örn nyttjanderätt till fast egendom. Helst synes dock särskilt
hyreskontrakt böra upprättas. Med hänsyn till parternas rätt vanliga obenägenhet
att göra upp formliga avtal och till kollektivavtalens förut berörda begränsade
giltighet skulle emellertid här ifrågavarande reglering av nyttjanderätten
till arbetarnas bostäder sannolikt lämpligast förverkligas _ genom lagstiftning,
och tillåter sig socialstyrelsen i detta sammanhang erinra örn, att
styrelsen i sitt den 21 oktober 1925 avgivna utlåtande rörande legostadgans
upphävande framhållit betydelsen av avtalslagstiilning bl. a. för jordbruket.
Möjligt skulle väl även vara att åvägabringa dylik lagstadgad reglering genom
tillfogande av några bestämmelser i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom,
men synes ett sådant tillvägagående mindre lämpligt med hänsyn till denna
lags för ifrågavarande reglering väsentligen främmande innebörd.

Hur än här åsyftade lagstiftningsåtgärd komme att bringas till stånd, måste
den tydligtvis, om den skall tillförsäkra arbetarna avsett skydd, innebära tvingande
bestämmelser, d. v. s. inkräkta på avtalsfriheten. En följd härav skulle
bli, att området och förutsättningarna för regleringens tillämpning, till undvikande
av oskäliga eller olämpliga konsekvenser, måste noggrant preciseras,
vilket icke torde låta sig göra utan vissa svårigheter. Anmärkas kan också,
att en lagstadgad reglering på området, åt vilken väl i viss mån måste givas
så att säga paritetisk karaktär, antagligen skulle för arbetarna medföra ökad
bundenhet, som stundom skulle bli för dem oläglig.

I detta sammanhang må slutligen, vad jordbrakets arbetare angår, påpekas,
att ett utbrytande av bostadsförmånen från det vanliga komplexet av löneförmåner
in natura och dess särskilda reglering såsom ett självständigt hyresförhållande
icke torde kunna undgå att medföra konsekvenser av betydelse för
jordbrukets och dess arbetares förhållanden i mer väsentliga avseenden. Sålunda
skulle en dylik reform sannolikt vara ägnad att verka i viss man upplösande
på den inom jordbruksdriften ännu i betydande omfattning tillämpade
naturahushållningen. En annan följd skulle antagligen bli, att arbetsgivares
benägenhet att minska den permanenta arbetarstammen komme att ån ytterligare
skärpas.

Utskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 27:

G Andra lagutskottets utlåtande Nr lJh

Såsom socialstyrelsen erinrat i sitt till utskottet avgivna yttrande Ilar det i
motionerna innefattade spörsmålet sin betydelse väsentligen för förhållandena
inom jordbruket. Vanligt torde här vara att arbetsgivaren tillhandahåller bostad
åt arbetaren. Den av arbetsgivaren upplåtna bostadens art är i huvudsak
beroende därav, huruvida arbetaren är familjeförsörjare eller ej. Under det att
den ogifte lantarbetaren i allmänhet erhåller ko^t hos husbonden och beredes
sovplats i drängkammaren, plägar den familjeförsörjande lantarbetaren oftast
erhålla nyttjanderätt till en lägenhet å fastigheten ävensom vissa andra naturaförmåner,
såsom planteringsland m. m.

Genom legostadgans upphävande år 192G hava bestämmelserna örn vräkning
under vissa forhållanden ur tjänsten bortfallit. Under sådana förhållanden äga
stadgande^ i utsökningslagen om vräkning tillämpning i här omnämnda fall.
Ur humanitär synpunkt har i denna lag föreskrivits, att förordnande örn vräkning
i regel icke får verkställas förrän fyra dagar förflutit, efter det hyresgästen
fått underrättelse örn att verkställighet av förordnandet blivit, sökt. Där
förhållandena därtill föranleda, äger därjämte utmätningsmannen medgiva skäligt
anstånd med vräkningen, dock högst sex dagar utöver nyss angivna tid.
Ifrågavarande bestämmelser hava tillkommit genom beslut vid 1925 års riksdag.

I motionerna hemställes, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att
utredning verkställes, avseende att skapa skydd mot vräkning vid arbetskonflikter
åt arbetare, i vars avlöningsvillkor ingår bostadsförmån.

Det sålunda väckta spörsmålet sammanhänger nära med den sedan lång tid
tillbaka vid upprepade tillfällen berörda frågan örn lämplig avtalsform för
jordbrukets arbetsförhållanden.

Som bekant avlät 1918 års riksdag en skrivelse till Kungl. Majit med hemställan
örn utredning avseende legostadgans avskaffande och ersättande med en
efter tidsförhållandena avpassad avtalsform. Till stöd för denna hemställan
anfördes bland annat, att på jordbrukets område förefunnes sådana särskilda
förhållanden, att en särskild avtalsform, som skänkte behövlig stadga åt förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare, vore ur båda parternas synpunkt
påkallad. Jordbrukets arbetsgivare måste fordra, att de arbetare, som
anställdes, kvarstannade i tjänst den avtalade tiden. Ej mindre viktigt vöre
dock, att den ifrågasatta avtalsformen tillförsäkrade arbetarna behövligt skydd.
Särskilt statkarlarna, som i regel bebodde av arbetsgivaren upplåtna bostäder,
behövde erhålla säkerhet att få tvärstanna i tjänsten och innehava bostaden,
sa länge de fullgjorde sina förpliktelser enligt avtalet. Med hänsyn särskilt
till jordbrukets behov av längre avtalstid borde en eventuell ny avtalslagstiftning
enligt riksdagens mening icke gälla anställning under så kort tid som en
månad eller därunder.

I sammanhang med prövning vid 1919 års lagtima riksdag av ett genom
proposition framlagt förslag till upphävande av vissa bestämmelser i legostadgan,
uttalade andra lagutskottet sin förvissning därom, att de partiella förbättringar,
som lagförslaget innebure, icke skulle verka fördröjande på arbetet på
den nya fullständiga lagstiftningen i ämnet.

Då andra lagutskottet vid 1920 års riksdag till förberedande behandling förebåda
motioner örn legostadgans fullständiga avskaffande, yttrade utskottet
bland annat, att utskottet visserligen kunde i någon mån dela den uttalade uppfattningen,
att frågan om en moderniserad lagstiftning såsom ersättning för
legostadgan vore synnerligen omfattande och invecklad, men att utskottet ej
kunde finna, att jordbruksarbetarnas avtalsfråga icke skulle kunna lösas annorledes
än i sammanhang med en kommande ny utredning av arbets- och avtalsförhållandena
inom industrien. Berörda svårlösta fråga borde enligt utskot -

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 14.

7

tets mening ingalunda verka hindrande på utredningen angående legostadgans
ersättande med bestämmelser, upptagande en efter tidsförhållandena avpassad
avtalsform.

Vid 1921 års riksdag föreslogs ånyo i väckta motioner att legostadgan skulle
upphävas. Andra lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande i ärendet till sitt yttrande
vid 1920 års riksdag samt förklarade sig vidhålla sin däri intagna ståndpunkt
att i samband med legostadgans avskaffande borde antagas en efter nutida
förhållanden avpassad lagstiftning på dithörande område.

Frågan örn lagstiftningsåtgärder inom det område, som berördes av legostadgan,
var även i annat sammanhang föremål för behandling vid 1921 års riksdag,
nämligen genom motioner örn utredning rörande åtgärder till arbetsfredens
tryggande, bland annat inom jordbruksnäringen, varvid framhölls behovet
av en efter jordbrukets krav avpassad lagstiftning angående arbetsavtalet och
dess rättsverkningar. I sitt över motionerna avgivna utlåtande gjorde andra
lagutskottet det uttalandet, att frågan örn arbetsfreden på jordbrukets område
borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens begäran örn en modern
avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade legostadgan.

Legostadgan har sedermera avskaffats utan att ersättas med en avtalslagstiftning.
Frågan om en för jordbruket lämpad avtalslagstiftning kvarstår
sålunda alltjämt olöst. Då det i motionerna berörda spörsmålet ingår som ett
led i denna fråga, vore det enligt utskottets mening icke ändamålsenligt att
upptaga detsamma till fristående behandling.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att motionerna icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Vid 1930 års riksdag förelåg till behandling även frågan örn förbättring av
lantarbetarnas bostadsförhållanden.

I likalydande motioner nr 228 i första kammaren av herr Möller m. fl. och
nr 377 i andra kammaren av herr Sävström m. fl. hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära undersökning av lantarbetarnas bostadsförhållanden
och snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag till åtgärder
dels för avhjälpande av rådande bristfälligheter och dels för tryggande
i framtiden av en bättre ordning bland annat genom en med tillräckliga befogenheter
utrustad bostadsinspektion på landsbygden.

I anledning av berörda motioner beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas bostadsförhållanden
samt utredning om och på vad sätt genom åtgärder från det allmännas
sida bristfälligheter på detta område skulle avhjälpas och för framtiden
i möjligaste mån förhindras att uppstå ävensom för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

I nämnda skrivelse, nr 188, anförde riksdagen!

Frågan om lantarbetarnas bostadsförhållanden har sedan länge uppmärksammats,
och värdefulla utredningar hava redan verkställts till belysning av
frågan. Riksdagen får härutinnan hänvisa särskilt till socialstyrelsens i ärendet
avgivna yttrande. Inom nämnda styrelse pågår jämväl för närvarande

Lan t ar be
tamas bostadsförliål

landen

Ö

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr lJh

kompletterande utredning i ämnet, och styrelsen anser, att denna utredning
bör kunna slutföras inom en nära framtid.

Av vad som blivit bekant framgår, att lantarbetarnas bostäder under senare
år rätt väsentligt förbättrats, men att fortfarande på skilda håll inom
landet brister kvarstå att avhjälpa. Omfattningen och arten av dessa brister
samt anledningen till desamma torde bliva bättre kända genom den utredning,
med vilken socialstyrelsen är sysselsatt. Härmed bör emellertid enligt
riksdagens mening utredningsarbetet icke avslutas. Goda bostäder för landsbygdsbefolkningen
äro nämligen av utomordentlig betydelse för folkhälsan i
allmänhet och bidraga därjämte verksamt till att tillräcklig och fullgod arbetskraft
stannar vid jordbruket. Landsbygdens bostadsfråga är därför ett
viktigt samhällsintresse, för vars tillgodoseende det kan finnas skäl att det
allmänna inträder. En undersökning på området synes därför icke böra stanna
med socialstyrelsens utredning, som lärer vara av rent beskrivande art. Om
ytterligare utredning ger vid handen, att bristerna hos de bostäder, som upplåtas
åt stora grupper lantarbetare, äro av den art och omfattning, att särskilda
åtgärder böra vidtagas för deras avhjälpande, bör därför undersökning ske,
örn och på vad sätt det allmänna skall på annat sätt än nu gällande bestämmelser
göra möjligt ingripa reglerande eller stödjande på området.

Det synes därvid först böra prövas, huruvida icke inom nu gällande lagstiftningsram
förbättringar kunna ernås exempelvis genom en effektivare tilllämpning
av hälsovårdsstadgans bestämmelser och en fastare övervakning av
bestämmelsernas tillämpning. Genom utvidgning av dispensärverksamheten torde
även förbättrade förhållanden kunna ernås. Hemkonsulentverksamheten synes
kunna utvidgas och kraftigare ekonomiskt understödjas och på så sätt sträckasin
rådgivande uppgift till vidare kretsar än som nu är möjligt.

Härjämte lärer uppmärksamhet böra riktas på anordnande av en särskild
bostadsinspektion på landsbygden. Genom en sådan inspektions sakkunniga och
rådgivande verksamhet kunde säkerligen bättre förhållanden ernås i bland
annat det utan tvivel icke obetydliga antal fall, där ett avhjälpande av förefintliga
brister kunde ske utan nämnvärda kostnader. Av betydande värde kunde
även den upplysningsverksamhet i bostadshygieniskt avseende bliva, som en
sådan inspektion borde utöva.

Fordras för erhållande av tillfredsställande bostäder nya byggnader eller
större reparationsarbeten, torde man icke kunna undgå att beakta, att frågan
örn reformer rörande bostäder åt de med lantbruk arbetande, såväl självständiga
idkare som anställda, på det närmaste sammanhänger med jordbruksnäringens
allmänna ekonomi. Under nuvarande för jordbruket tryckta förhållanden
synes det ej kunna ifrågasättas, att lantarbetsgivarna skulle kunna åläggas
att för anskaffande av bostäder åt sina arbetare ikläda sig nya kostnader av
sådan omfattning, att dessa komma att kännbart öka jordbruksnäringens ekonomiska
svårigheter. En mycket viktig detalj av den fortsatta utredningen torde
därför bliva att lösa frågan, i vilken utsträckning och på vad sätt det allmänna
i dylika fall bör träda hjälpande emellan.

itftredniiig I anledning av 1930 års riksdags förenämnda skrivelse anbefallde Kungl,
''tornasbo- M^t genom beslut den 11 oktober 1930 socialstyrelsen att i samband med avsUdsförbål-
givande av berättelse rörande styrelsen genom tidigare beslut anbefalld utD
m* redning inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av nämnda
utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar

Andra lagutskottets utlåtande Nr lJh

9

sådan ytterligare utredning rörande åtgärder för förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden, som i riksdagsskrivelsen ifrågasatts, borde åvägabringas,
ävensom att, därest så befunnes böra bliva fallet, framlägga förslag till plan
för en dylik utredning.

Socialstyrelsen har sedermera med skrivelse den 5 januari 1931 överlämnat
utredning uti ifrågavarande hänseende. Efter en sammanfattande redogörelse
för utredningens resultat har socialstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen
i nämnda skrivelse framlagt det förslag, vartill styrelsen ansett utredningen
böra föranleda. Det sålunda framlagda förslaget innebär i huvudsak
följande:

De främsta bland de frågor, som borde utredas, vore följande, nämligen huruvida
och i vad mån hälsovårdsstadgans nuvarande bostadsbestämmelser borde
förtydligas, konkretiseras och kompletteras, huruvida periodiska besiktningar
av byggnader och bostäder lämpligen kunde göras till ett åliggande jämväl
för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter samt huruvida det vore lämpligt att
vid sidan av och över en dylik kommunal bostadsinspektion anordna en sådan
inspektion för större distrikt, exempelvis landstingsområden. I samband med
dessa frågor borde övervägas, huruvida det kunde vara lämpligt att utfärda
byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena avpassad form även för andra
delar av landsbygden, än som förutsattes i ett för närvarande inom justitiedepartementet
under förberedande behandling varande förslag till ny byggnadsstadga.
Vid en eventuell revision av hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgan
borde emellertid enligt socialstyrelsen syftemålet mindre vara att skapa stränga
bestämmelser och kontroll med karaktär av uppsikt från myndigheternas sida
än att för landsbygdens del åstadkomma former och organ för rationell vägledning
och upplysningsverksamhet rörande bostadsförhållandena. En dylik vägledning
och upplysning, som särskilt på senare tid med framgång utövats av ett
flertal olika befattningshavargrupper i statens, landstingens, hushållningssällskapens
och kommunernas tjänst, borde avse dels det ur hygieniska och ekonomiska
synpunkter lämpligaste sättet för ny- och ombyggnad av boningshus
och dels metoder för husägarna att med minsta möjliga omkostnader hålla lägenheterna
i tillfredsställande och trivsamt skick, varjämte upplysning borde
meddelas husmödrarna beträffande bostadsvårdens grunder.

Vid utredningen borde även beaktas frågan rörande de förmer, under vilka
lantarbetarbostäderna upplåtas av vederbörande arbetsgivare; för bostadsfrågan
vore det nämligen av stor betydelse, att lantarbetarna i detta hänseende
erhölle en tryggare ställning.

Ett ytterligare område, som närmare borde undersökas, vore enligt socialstyrelsen
åstadkommande av anordningar av positivt hjälpande natur såsom komplettering
till ifrågasatta lagstiftnings- och inspektionsåtgärder. Bland anordningar,
som i detta syfte borde övervägas, påpekar styrelsen användande av
de medel ur rusdrycksmedelsfonden, som tidigare disponerats av statens byggnadsbyrå
såsom lån till förmån företrädesvis för stadssamhällena, till utlåning
som stöd för strävandena att förbättra bostadsförhållandena på landsbygden.
Genom en dylik kreditgivning skulle enligt styrelsen, bland annat, arbetslösheten
i olika hänseenden komma att motverkas.

Slutligen anför socialstyrelsen i sin skrivelse, att styrelsen lika litet som
lantbruksstyrelsen förfogade över all den speciella sakkunskap, vilken vore nödvändig
för framläggande av förslag i de sålunda angivna hänseendena. För ut Ttihnng

lill riksdagens protokoll 1931. ''■) sami. 2 aril. t] haft. (Nr lif.} 2

Socialsty relsen -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr IJf.

arbetande av dylika förslag erfordrades alltså enligt ämbetsverkens mening tillskapande
av ett särskilt tillfälligt organ, förfogande över tillräcklig sakkunskap
på olika områden.

Den 6 februari 1931 bär Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för socialdepar''
tementet, att tillkalla utredningsmän för att biträda med utredning rörande åtgärder
till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande
ämnen. Vid ärendets behandling redogjorde departementschefen
för, bland annat, förenämnda riksdagsskrivelse och socialstyrelsens i anledning
därav avgivna yttrande ävensom vissa vid innevarande års riksdag väckta motioner,
däribland de nu föreliggande. Departementschefen anförde därefter:

Den i det föregående behandlade utredningsfrågan ined alla de särskilda däri
ingående momenten är givetvis ur olika synpunkter av den största betydelse.
Det numera föreliggande materialet lärer sålunda på ett otvetydigt sätt hava
bekräftat, att bostadsförhållandena för lantarbetarna och med dem jämställda
kategorier mångenstädes äro sådana, att en snar och genomgripande förbättring
är ur skilda synpunkter i hög grad önskvärd. Olika utvägar för ernående av en
dylik förbättring synas därför utan uppskov böra övervägas. Givetvis kan det
anföras, att tidpunkten för omprövning av dylika åtgärder för närvarande icke
är lämplig, detta med hänsyn till det svåra läge, vari jordbruksnäringen i vårt
land för närvarande befinner sig. Dessa förhållanden göra onekligen den föreliggande
frågan mera invecklad och svårlöst. Såsom torde hava framgått av redogörelsen
för socialstyrelsens skrivelse, synas emellertid utsikter finnas för att,
även med fullt beaktande av angelägenheten av att under det nuvarande läget
inom jordbruket icke ytterligare i avsevärd mån betunga denna näring, vissa
åtgärder skulle kunna vidtagas, som ledde till verklig förbättring av ifrågavarande
befolkningsgruppers bostadsförhållanden.

Av det sålunda anförda framgår, att jag delar socialstyrelsens och lantbruksstyrelsen.
? uppfattning därom, att i anslutning till de av riksdagen år 1930
uttalade önskemålen en utredning bör komma till stånd angående vad som på
förevarande område står att uträtta, vilken utredning, på sätt ämbetsverken
förordat, torde böra verkställas genom särskilt tillkallade utredningsmän. Därvid
böra givetvis samtliga i riksdagsskrivelsen och socialstyrelsens skrivelse
påpekade moment upptagas till skärskådande, liksom även de i berörda riksdagsmotioner
framställda kraven böra beaktas, i den mån de icke bliva föremål
för omprövning i annan ordning. Emellertid delar jag ämbetsverkens uppfattning
även därom, att en dylik utredning, som för att bliva fullständig skulle
behöva omspänna mycket vidsträckta områden och således bliva av tidsödande
natur, bör begränsas till undersökning rörande sådana åtgärder, som i nuvarande
läge och utan längre uppskov kunna vara praktiskt genomförbara. Att närmare
precisera utredningsuppdraget lärer för närvarande icke kunna eller böra ifrågakomma,
I samband med en sådan begränsning av utredningen, som nyss förordats,
lärer även kunna fordras, att densamma skall verkställas med all skyndsamhet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr lA. 11

Sakkunniga för verkställande av berörda utredning hava numera tillkallats.

I anledning av föreliggande motioner Ilar utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, från Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
begärt uppgifter för ett vart av åren 1928, 1929 och 1930 angående antalet
vräkningsansökningar resp. verkställda vräkningar grundade på arbets- eller
tjänsteavtals upphörande. Av uppgifterna från länsstyrelserna framgår, att antalet
vräkningsansökningar av nämnda slag för berörda tre år utgjorde resp.
92, 160 och 144 samt att verkställighet följt i resp. 18, 63 och 39 fall. Överståthållarämbetet
har meddelat, att antalet dylika ärenden inom ämbetets förvaltningsområde
under ovannämnda tre år utgjort sammanlagt högst 10. Tydligtvis
är antalet vräkningsansökningar resp. vräkningar i samband med arbetskonflikter
lägre än ovan nämnts, då åtskilliga av de utav myndigheterna upptagna
fallen icke stå i något samband med sådana konflikter.

Det i föreliggande motioner upptagna spörsmålet har, såsom i motionerna jämväl
angives, betydelse väsentligen med hänsyn till de avlöningsvillkor, som vanligen
förekomma inom jordbruket.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att de sakkunniga, som jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931 tillkallats för verkställande av
utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden
och därmed sammanhängande ämnen, till behandling skola upptaga även
frågan örn de former, under vilka lantarbetarbostäder upplåtas av vederbörande
arbetsgivare. Enligt de direktiv, som av chefen för socialdepartementet lämnats
de sakkunniga, skola därvid beaktas de uti ifrågavarande motioner framställda
kraven.

Med hänsyn härtill får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1931.

På andra- lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder*, Sigfrid Hansson,
von Geijer, fröken Hesselgren samt herrar Gustaf Tamm och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Johanson i Hallagården ,
Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström
i Nyland och Björnberg*.

Antalet
v räkn ingalill.
ni.

Utskottet

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr Uf.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Norman, Magnusson i Kalmar, Olovson
i Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort vara av följande lydelse:

Det i föreliggande motioner---de uti ifrågavarande motioner fram ställda

kraven.

Det synes emellertid utskottet vara av vikt, att den i motionerna påyrkade utredningen
verkställes så snart, att förslag må kunna föreläggas 1932 års riksdag.
För att möjliggöra detta torde utredningen böra anförtros särskilda sakkunniga.
Med hänsyn härtill får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning, avseende att skapa skydd mot vräkning vid
arbetskonflikter åt arbetare, i vars avlöningsvillkor bostadsförmån
ingår, och att utredningen jämte förslag i ärendet förelägges
1932 års riksdag.

Stockholm 1931. Kungl. Horboktryckeriet Iduna Tryckeri A.-B.
315903