Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1931 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående organiserande av
en rättsordning innefattande en rätt till jorden för den
nödlidande lantbefolkningen.
I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 174,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att den på jordbruksministerns föredragning
den 4 december 1930 beslutade kommittén för sociala jordfrågor måtte
erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande att även överväga organiserandet
av en rättsordning, innefattande en rätt till jorden för den nödlidande
lantbefolkningen, oberoende av bolags och stora jordägares medgivande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
I anledning av vissa inom riksdagen väckta motioner anhöll 1930 års riksdag
i skrivelse den 23 maj 1930, nr 276, att Kungl. Maj:t ville
1) verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande
arrendelag i vad avser arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen,
med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska
arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, ävensom för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
2) verkställa fortsatt utredning rörande de ekonomiska förutsättningarna
för bärighet av mindre jordbruk och rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
3) i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredning verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt
underlätta frilösning av mindre arrendejordbruk, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
4) i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredning verkställa utredning
rörande de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att främja utökandet
av ofullständiga jordbruk, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda; samt
5) verkställa utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag
för att bereda ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden.
Utredning
rörande vissa
sociala jordfrågor.
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. 2 avd. 10 haft. (Nr 12—18.) 1
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Dea 4 december 11)30 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga för verkställande av den i berörda riksdagsskrivelse
ifrågasatta utredningen. Vid ärendets behandling anförde departementschefen
statsrådet von Stockenström efter redogörelse för innehållet i riksdagens
skrivelse:
Den i avseende å arrendelagstiftningen nu begärda utredningen åsyftar närmast
undersökning örn erfarenheterna vid tillämpningen av den sociala arrendelagstiftningen
beträffande arrenden under bolag i Värmland och vissa delar av
Bergslagen. Enligt de motioner, som föranlett riksdagsframställningen i denna
del, skulle vissa missförhållanden hava framträtt på detta område. Sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet, som införskaffat ytterligare upplysningar
örn arrendefrågan i Värmland och vissa delar av Bergslagen (utskottets
utlåtande nr 1 sid. 169 ff.), uttalar, att denna fråga vore i sådant läge, att den
ur allmän och social synpunkt ej borde lämnas obeaktad. Därför förordade utskottet
en undersökning, som i främsta rummet borde avse sammanhanget mellan
skogsarbetsfragan och arrendevillkoren, däribland arrendetidens längd, ävensom
spörsmålet om kombination av arbetsavtal och arrendeavtal. På grundval
av vad vid dylik utredning framkommit borde, enligt utskottet, förutsättningslöst
övervägas, huruvida och i vad mån åtgärder kunde vara av behovet påkallade,
utöver vad som förhandlingsvis skulle kunna vinnas, i syfte att de
framträdande missförhållandena måtte kunna undanröjas.
\ ad härefter angår den av riksdagen ifragaställda utredningen örn jordbruk
åt lantarbetare m. fl., må erinras, att riksdagen i skrivelse nr 232 år 1928 hemställt
om utredning och förslag rörande beredande av ökade möjligheter för
lantarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade och obemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna
jordbruk. De med anledning härav, på uppdrag av Kungl. Majit, av statens
egnahemsstyrelse verkställda utredningar och med utlåtanden den 5 december
1928 och den . 2 oktober _ 1929 avgivna förslag hava hittills icke föranlett
Kungl. Maj :t att till riksdagen avlåta framställning i ämnet. De obemedlades
jordfråga upptogs emellertid genom motioner vid 1930 års riksdag. I
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets förevarande utlåtande anför
utskottet i detta ämne bland annat följande: Utredningsarbetet beträffande de
mindre bemedlades jordfråga borde fullföljas, och i samband härmed borde de
ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jord brak noga utredas.
Härigenom skulle föreliggande egnahemsfråga sammankopplas med den ekonomiska
jordbruksfrågan i allmänhet och med spörsmålet örn rådgivning och
handledning åt de nya jordbrukarna. Den fortsatta utredningen borde, utöver
vad som åsyftades med riksdagsskrivelsen 1928, avse jämväl skogsarbetarnas
jordfråga. \ id utredningen borde — förutom de uppslag, som givits i egnahemsstyrelsens
utlåtanden samt i den vid styrelsens senare utlåtande fogade
reservationen även andra tänkbara ekonomiska anordningar övervägas, allt
i syfte att denna svårlösta angelägenhet bleve allsidigt belyst och undersökt.
Därest de särskilda åtgärderna för beredande av jordbruk åt de mindre bemedlade^
lantarbetarna, skogsarbetarna m. fl. till äventyrs befunnos kräva någon
speciell organisation, borde hithörande organisationsfråga även undersökas. Den
fortsatta utredningen borde så anordnas, att olika synpunkter och intressen därvid
och vid förslagens upprättande finge göra sig gällande.
Rörande åtgärder för underlättande av arrendefnlösningar bär i förenämnda,
av riksdagen godkända utskottsutlåtande betonats, att anledning i nuvarande
situation icke förelåge att tillgripa ytterligare lagstiftningsåtgärder, men att
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
det — i betraktande av ifrågavarande försäljningars stora omfattning och med
hänsyn till det sociala intresset av att brukaren i första hand finge tillfälle att
tillösa sig den gård, han bebott och brukat — vore av behovet påkallat, att ett
övervägande komme till stånd rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses
ägnade att ekonomiskt underlätta sådan frilösning.
''I fråga om åtgärder till förbättring av ofullständiga jordbruk har utskottet
framhållit, att tvångsåtgärder för markanskaffning åt sådana jordbruk ej borde
i nuvarande situation övervägas, men att ytterligare ekonomiskt biträde borde
kunna ifrågakomma för att främja utökandet av ofullständiga jordbruk, därvid
sådana åtgärder som höjning av tilläggsegnahemslånen och ytterligare upplysningsverksamhet
örn förefintliga hjälpanordamgar borde, jämte annat, övervägas.
.
De sålunda ifrågasatta utredningarna rörande arrendefrilösnmgar och ofullständiga
jordbruks förbättrande borde, enligt utskottets av riksdagen godkända
uttalanden, ske i samband med den fortsatta utredningen örn de mindre bemedlades
jordfråga. o
Det av riksdagen framställda utredningskravet rörande ökade lånemöjligheter
för anläggande av egnahernsbostäder har motiverats med, att för landsbygdens
vidkommande torde dylika kreditmöjligheter, trots att vissa åtgärder
vidtagits för frågans lösning, vara så begränsade, att anledning funnes överväga
lämpligheten och behovet av ökade låneanslag för ändamalet.
Jag vill tillstyrka, att utredning i de hänseenden och enligt de riktlinjer, som
av riksdagen angivits, nu kommer till stånd. Trots de betydelsefulla och omfattande
åtgärder, som redan vidtagits på hithörande områden, föreligger alltjämt
anledning för det allmänna att ägna särskild uppmärksamhet och intresse
åt de sociala jordfrågornas utveckling. Bland de av riksdagen nu ifrågasatta utredningsspörsmålen
bör, enligt min mening, särskild vikt fästas vid den behjärtansvärda,
men svårlösta angelägenhet, som avser beredande av ökade möjligheter
för lantarbetare, skogsarbetare m. fl. mindre bemedlade att erhålla egna
jordbruk. På sätt riksdagen angivit bör denna frågas fortsatta utredning äga
rum i omedelbart samband med undersökning om de ekonomiska _ förutsättningarna
för och bärigheten av mindre jordbruk. I närmaste anslutning härtill
böra spörsmålen örn ytterligare åtgärder av ekonomisk-organisatorisk art för
underlättande av arrendefrilösningar och för förbättring av ofullständiga jordbruk
upptagas till övervägande. Utredningen bör även omfatta det mera fristående
spörsmålet om den sociala arrendelagstiftningens verkningar och tillämpning
närmast i Värmland och de andra trakter av landet, till vilka den norrländska
arrendelagen 1927 utsträcktes, så ock den i riksdagsskrivelsen åsyftade
speciella frågan örn ökade kreditmöjligheter för egnahernsbostäder a landsbygden.
I den mån under utredningsarbetets fortgång behov må framkomma att
utvidga utredningen att avse även andra och närliggande sociala jordfrågor,
torde dessa lämpligen böra upptagas i detta sammanhang.
För det nu angivna utredningsarbetets bedrivande torde särskilda utredningsmän
böra tillkallas. Deras antal torde kunna begränsas till fem. Med hänsyn
till det nära sambandet mellan vissa delar av förevarande utredningsspörsmål
och statens egnahemsstyrelses uppgifter torde utredningen böra bedrivas under
samråd i mån av behov med styrelsen. I den mån utredningen avser spörsmålet
örn bärighet av mindre jordbruk, torde utredningsmännen böra samarbeta även
med den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1928 tillsatta jordbruksutredningen,
som är sysselsatt med vissa närbesläktade frågor i avseende
ä jordbrukets ekonomi oell avsättningen av jordbruksprodukter m. lii. Den del
av utredningsuppdraget, som avser arrendelagstiftningens verkningar inom
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
Utskottet.
Värmland och vissa delar av Bergslagen, torde sannolikt komma att föranleda
behov för utredningsmännen att få tillgång till på detta område speciell sakkunskap
samt att genom resor å ort och ställe inhämta närmare upplysningar i
ämnet. Efter anmälan av utredningsmännen torde härav påkallade särskilda
beslut komma att framdeles fattas.
Sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning hava numera tillkallats.
Vid behandling av de motioner, som föranledde 1930 års riksdags ovannämnda
skrivelse, förelåg till övervägande jämväl det i förevarande motion berörda
spörsmålet örn skapande av en effektiv rättsordning för bildande av nya jordbruk.
De önskemål, som i denna riktning framfördes av motionären, vunno
emellertid icke beaktande i vidare män, än riksdagens skrivelse utvisar.
. De direktiv, som av chefen för jordbruksdepartementet lämnats den i anledning
av riksdagsskrivelsen tillsatta kommittén, stå i överensstämmelse med de
i skrivelsen uttalade önskemålen.
Då riksdagen torde sakna anledning att frångå sin under fjolåret intagna
ståndpunkt i ämnet, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 24 februari 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer och Lindhagen, fröken
Hesselgren samt herrar Gustaf Tamm*, Norman och P. Sandström;
från andra kammaren: herrar Hage, Andersson i Rasjön*, Johanson i Hallagården*,
Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland
och Hansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
5
Reservationer:
1) av herr Lindhagen, som anfört:
»Den norrländska lagen örn uppsikt a vissa jordbruk utsträcktes senast ar
1927 att omfatta även vissa län inom mellersta delarne av riket. Vid olika tillfällen
har ifrågasatts dess utsträckning till hela landet eller andra slag av
jordbruk. Senast vid denna riksdag (andra lagutskottets utlåtande nr 17) föreligger
förslag örn att vidga lagens verksamhetsområde på ett eller annat sätt
och särskilt betonas behovet av dess utsträckning till stora jordegendomars
jordbruk.
Det är då ganska egendomligt, att 1930 års riksdag liksom 1931 års andra
lagutskott i förevarande betänkande tagit avstånd från ingripande mot den
ur nationalekonomisk och individuell synpunkt grundligaste misshushållning
med jorden, som förekommer just å nämnda större egendomar. Man slår sig till
ro med att odlingsbar jord får ligga ouppodlad till ingen nytta även om efterfrågan
därå göres av en arbetslös eller eljest nödlidande befolkning för att
skaffa sig ett uppehälle till husbehov av jordbruks- eller trädgårdsprodukter
eller utvidga ett ofullkomligt jordbruk med nyodlingar, upptagna på lediga
stunder, eller kanske rent av för skapandet av ett nytt jordbruk.
Skogs- och flottningsarbetare, lantarbetare, barn till småbönder, arrendatorer
och torpare utgöra en talrik klientel, fran vilka krav på en rätt till jorden
i odlingssyfte framkomma oavsett konjunkturerna och icke minst under
perioder av stor arbetslöshet. Riksdagen begärde dock ar 1905 främjandet av
jordbruk genom nyodling.
Nu finnes ingen partisplittring vidare. Alla manstarka partier hava enat
sig om att avvisa detta krav om rätt till fristående nyodling, sa snart bolag och
andra stora jordägare ej medgiva det. Sista riksdagen och lagutskottets förevarande
betänkande avvisa varje lagstiftad förpliktelse att • givetvis med
iakttagande av skälig hänsyn — avstå jord för fristående nyodlingar till större
eller mindre omfång samt plats jämväl för boningshus med åbyggnader. För
utvidgning av ett ofullständigt jordbruk, frilösning av arrendejordbruk och
anskaffande av tomtmark för bostäder avvisade 1930 års riksdag varje bistånd
därtill genom en lagstiftning, byggd på en rätt till jorden med expropriationsbestämmelser
såsom sista utvägen. I dessa senare punkter antydde en liten
minoritet inom utskottet, ehuru svagt, även en sådan eventualitet.
Nej, ingen spade och ingen plog får röra ens vid ett fristående odlingstillfälle,
såvida ej jordägaren i nåder tillåter det. Staten och den arbetslöse eller
otillräckligt försörjde skola stå där, tycker man, med mössan i hand och tigga
sig till några smulor till och med av den odlingsbara jord, som ligger obegagnad.
Detta kan verkligen kallas för en lagstiftning om upprätthållande av
den största möjliga vanhävd å jordbruksduglig odlingsmark på bolags och
andra stora jordägares marker.
När det däremot gäller att för kapitalstarka spekulanter lägga sig till med
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.
obegagnade mineralfyndigheter på annans mark, då har rättsordningen infört
s. k. inmutningsrätt eller med andra ord en omfattande lagstiftning för att
tvångsvis tillhandagå spekulanterna med hans önskningar utan hänsyn till
jordägarens belägenheter. Men en inmutningsrätt å större domäner för fattiga
människor till odlingslägenheter, som ligga till ingen nytta, det motsätter
sig svenska statsmakten särskilt nu i arbetslöshetens tider.
Man kan för övrigt icke rimligen begära, att en större jordägare annat än i
undantagsfall skall gå med på att avstå odlingsjord inom sina marker och än
mindre örn husbehovsskog skall medfölja. Ett sådant utbud har ännu icke förekommit,
och det får ej, såsom ständigt sker, förblandas med salubjudna egendomar
för uppstyckning av redan odlad jord. Det är begripligt, att jordägaren
kommer att i regel vara synnerligen motvillig. Att då bär föreskriva frivillighet
såsom förutsättning för medverkan från statsmakten är detsamma som att.
knäsätta det underliga begreppet motvillig frivillighet såsom den tongivande
sociala faktorn i jordfrågan.
De nya jordkommitterades av utskottet åberopade instruktion sätter i främsta
rummet enligt 1930 års riksdags utskott dikterade önskan såsom deras uppgift
att undersöka »de ekonomiska förutsättningarna för och bärighet av mindre jordbruk».
Därmed har man till gagn för den heliga äganderätten velat kasta en
skugga över de arbetslöses och otillräckligt försörjdes krav. De kommitterade
äro emellertid fullständigt oförmögna att kunna lösa denna fråga. Det kan ej
bliva något bevänt med deras utlåtande i denna del. De enda »sakkunniga»
på detta område äro Lars, Petter och Jonas samt Greta, Stina och Maja. De
ensamma kunna avgöra vad livet kan bjuda dem för möjligheter i deras tysta
kamp för uppehället i undanskymda vinklar och vrår av det så kallade fäderneslandet.
Ty det är väl ej meningen att rent ut skatta åt den industriella
mondismens, några nationalekonomers och »Lubbe-riets» benägenhet understundom
att med jämnmod se jordbrukets försvinnande såsom en avsevärd insats
i svenska folkets försörjningsmöjligheter.
Det bör, såsom i motionen betonas, aldrig få saknas i riksdagen och allra
minst under folkets nu betryckta läge en påminnelse örn dödligheten i en sådan
jordpolitik, som nu behärskar statsmakten. Det hemställes således,
att riksdagen med anledning av förevarande motion ville
hos Kungl. Majit anhålla, att den på jordbruksministerns föredragning
den 4 december 1930 beslutade kommittén för sociala
jordfrågor måtte erhålla sitt uppdrag utvidgat med bemyndigande
att överväga organiserandet av en rätt till jorden
för den nödlidande lantbefolkningen genom möjligheter även
till skälig tvångsavlösning av jord från bolags och stora jordägares
domäner.»
2) av herrar Linder, Norman. Hage, Pettersson i Hällbacken och Hansson
i Trollhättan.