Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1931 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående centralisering av
fattigvården.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, ni 191,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Björnberg föreslagit, att riksdagen
måtte besluta det Kungl. Majit låter verkställa en skyndsam och allsidig
utredning med syfte att centralisera fattigvården genom att låta kostnaderna
för densamma bli enhetliga för större områden och sedan för riksdagen framlägga
förslag i antydd riktning.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att Historik,
varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunal- f^tt^Årdtförvaltning,
för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar med förordning.
andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja och bekosta
fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort sett var
den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.
I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag 0U1 ^tiftni^l''
fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskommittén rörande nu förevarande kommitténs
»i r-i• j betänkande
spörsmål följande. 1915.
Att den nuvarande anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen
skall vara behäftad med vissa olägenheter är klart, eftersom kommunerna
hava att uppvisa väsentliga olikheter i avseende å areal, folkmängd
och ekonomisk bärkraft. Detta förhållande framträder ej blott i åtskillnaden
mellan de stora städerna och landsbygdskommunerna utan även inom de senare
inbördes. Sålunda finnas över 100 landskommuner, vilkas areal ej uppgår
till 10 kvadratkilometer, under det att 27 landskommuner hava en areal
av minst 2,000 kvadratkilometer; och folkmängden växlade, enligt 1910 års
1''olkmängdssiffror, mellan 122 (Borrie i Malmöhus län) och 22,336 (Skellefteå
landskommun i Västerbottens län) personer. Ej mindre än 1,052 landskommuner
hade år 1910 mindre än 1,000 invånare; av dessa hade 386 mindre än
500 invånare; under 200 invånare hade 21 kommuner. Särskilt stort är antalet
kommuner med litet invånarantal i Gotlands, Älvsborgs och Skaraborgs
län; av Gotlands 92 kommuner hade under nämnda år blott 5 över 1,000 invånare.
Men även i åtskilliga andra län finnes ett ej ringa antal kommuner,
med liten folkmängd. I regel äro dessa kommuner även till arealen obetydliga.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 9 haft. (Nr 11.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Vad beträffar den ekonomiska bärkraften, är att anteckna, att år 1907 ett
antal av 14 landskommuner räknade mindre än 1,000 fyrkar (i Gällby kommun
av Älvsborgs län uppgick antalet fyrkar till 536), under det att uti ett
60-tal landskommuner antalet fyrkar översteg 100.000.
Ett till folkmängd och areal litet fattigvårdssamhälle erbjuder utan tvivel
vissa fördelar. Fattigvårdsmyndigheten har där på förhand noggrann kännedom
örn nästan alla samhällets invånare och kan därför utan tidsutdräkt
och besvärliga undersökningar bedöma om hjälp behöves och i vilken form
den bör lämnas.
Däremot saknar man i de små samhällena ofta möjlighet att lämna den
särskilda vård, som kräves. I många fall är nämligen anstaltsvården den enda
lämpliga formen för understödet, men för dessa små kommuner skulle det
medföra en alltför betungande utgift att bygga och underhålla lämpliga anstalter,
för vilka de tidtals hava ringa eller ingen användning. Vidare kan det
hända, att kostnaden för fattigvården i en liten kommun på grund av ett eller
annat förhållande kan komma att bliva så stor, att bördan för de skattebetalande
medlemmarna av kommunen blir rent av olidlig. Följden härav blir åter,
att man söker att till det minsta möjliga nedpressa utgifterna för fattigvården
och därmed också minska underhåll och vägra understöd i fall, då man annars
ej skulle gjort det.
Vad här sagts örn de små kommunerna som fattigvårdssamhällen gäller
ett stort antal av de svenska fattigvårdssamhällena, örn också icke i samma
grad. De anmärkta olägenheterna hava också föranlett, att från skilda håll
framställts yrkanden örn ändringar i de nuvarande förhållandena.
Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en
statsuppgift. 1839 års fattigvårdskommitté säger härom: »Fattigvården är ett
statens åliggande, såsom oundviklig för statens bestånd och dess bestämmelse
att lämna möjlighet för varje samhällsmedlems existens». Det kunde då tilläventyrs
även anses riktigare att lägga fattigvårdens handlmvande på staten.
Ett stort antal av de fattigvårdsstyrelser, vilka begagnat sig av det utav
kommittén givna tillfället att framlägga anmärkningar och önskemål beträffande
fattigvårdens organisation, hava, såsom framgår av den gjorda sammanställningen
av dessa yttranden (del III sid. 74). uttalat sig för en sådan ordning,
att staten övertager fattigvården. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa
praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning
av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att bidraga till
fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet
till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån det
med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna örn skyldighet att
betala utgiven fattigvård.
Emellertid skulle det utan tvivel vara ett missgrepp, om man av dessa principiella
eller praktiska skäl läte staten övertaga och genom sina organ handhava
fattigvården. Det är icke så i den moderna staten, att denna själv direkt
ombesörjer alla statsfunktioner. I stor omfattning har staten överlämnat åt
medborgarna själva eller sammanslutningar av medborgare att ombesörja dylika
funktioner. Man har funnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet
för statsändamålet krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka
till arbetet föra en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång
sakna. Ett av de områden, på vilka detta alldeles särskilt ansetts vara fallet,
är fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning
undandragits statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt
kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens
Andra lagutskottets ut,låtande Nr 11. <>
verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,
ej direkt fattigvårdsgivande.
En verksamhet sådan som fattigvården kan endast till en viss grad med fördel
centraliseras. Arbetet inom fattigvården mäste, för att kunna med framgång
bedrivas, så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt.
Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel vara skadligt och verka förslappande
att lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka skulle sakna
tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett mera ingående, personligt
utövande av sin uppgift. Visserligen klagas mycket och med skäl över
det sätt, varpå fattigvården för närvarande mångenstädes handhaves. Men utan
tvivel skulle tillståndet dock varit vida sämre, örn fattigvården varit en statsangelägenhet,
som besörjts genom statsanställda tjänstemän. Det synes kommittén
uppenbart, att den offentliga fattigvården för att kunna fylla sin uppgift
måste utföras genom myndigheter och personer, som med de fattiga stå i en
närmare beröring än som kan åstadkommas genom statens egna organ.
Härtill kommer, att fattigvården, om den skulle handhavas av staten, skulle
bliva betydligt dyrare än den nu är. Huru en statlig organisation på detta område
skulle te sig, är ej lätt att säga. Något utformat förslag till en sådan kar
icke varit framlagt. Tvivelsutan skulle det emellertid krävas en både invecklad
och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. Men en ännu
större ökning i fattigvårdskostnaderna utan motsvarande förbättring i fattigvården
skulle utan tvivel bliva följden av det mera schablonmässiga sätt för
prövningen av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som oundvikligen
komme att vidlåda fattigvårdens handhavande genom avlönade statstjänstemän.
Ingenstädes har man, kommittén veterligt. slagit in på denna väg. Och
kommittén har ej heller funnit tillrådligt att föreslå något dylikt. De fördelar
i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens tunga och minskande
av fattigvårdstvisterna, som man velat ernå genom ifrågavarande förslag, fälman
söka vinna på andra vägar.
Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården, synes man
.för övrigt ej heller i allmänhet hava tänkt sig, att staten annat än i mycket
begränsad omfattning skulle själv ombesörja fattigvården. Man har tydligen
förnämligast avsett att genom överförande av fattigvårdskostnaderna på staten
befria kommunerna från utgifterna för fattigvården, under det att man val
ansett sig kunna låta kommunala myndigheter å statens vägnar ombesörja
själva vården. I viss mån ligger onekligen i detta något berättigat. Redan nu
deltager för övrigt staten i mer än ett avseende i fattigvården, dels direkt
genom att ombesörja vården av en del kategorier av nödställda, såsom sinnessjuka
och vissa slag av abnorma, för vilka, i den mån de ej själva kunna, betala
för sig, kommunerna visserligen hava att erlägga en viss avgift, dock icke
på långt nili motsvarande vårdkostnaden, dels indirekt genom understödjande av
kommunala och andra inrättningar för en del andra kategorier såsom sinnesslöa,
tuberkulösa m. fl., och dels slutligen genom utbetalning av gottgörelse
till kommunerna för vissa fattigvårdskostnader. Utan tvivel bör denna statens
verksamhet ytterligare utvecklas. Det är på denna väg, bland andra, som man
skall bereda en bättre anstaltsvård och åstadkomma en utjämning av fattigvårdstungan
mellan kommunerna. Man kan icke tänka sig att för framtiden
lösa frågan örn fattigvården och dess organisation ur den synpunkten, att på
en viss samhällelig sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga ^att ensam
ombesörja och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet i våra
dagar alltför invecklat. För att erhålla den ändamålsenligaste vården på det
billigaste och bäst avvägda sättet måste en mångfald av samhälleliga krafter
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
och myndigheter, däribland även staten själv, medverka. Kommittén kommer
att i annat sammanhang (5 kap.) närmare behandla frågan örn statens medverkan
till vinnande av detta mål. Denna medverkan behöver, såsom där skall
visas, ej gå ut på ett direkt deltagande i fattigvården, utan kan lämnas på områden,
som i viss mån ligga utanför fattigvården, och ändå bidraga till ett lättande
och utjämnande av bördan för kommunerna.
Men härifrån och till statens övertagande av fattigvården är steget långt.
Och det synes ej heller tillrådligt att taga ett sådant steg. Även för detta fall
skulle krävas en statsorganisation av tämligen vidlyftig beskaffenhet. Kommunernas
fullständiga befriande från utgifterna skulle därjämte från deras handhavande
av fattigvården borttaga allt ekonomiskt intresse, vilket återigen skulle
komma att visa sig ödesdigert både ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan
på understödstagarna. För att förekomma alltför stora missförhållanden
härav finge man lov att anordna en vidlyftig och ingående kontroll, som
komme att betydligt inskränka de kommunala myndigheternas frihet i handhavandet,
åstadkomma slitningar och minska intresset. Men även med en än
så ingående kontroll komme det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Vad
som .slutligen även här bör vara ett avgörande skäl mot en anordning sådan
som den åsyftade är, att det personliga i fattigvården, som är så huvudsakligt
för fattigvårdens framgångsrika handhavande och som nu i den kommunala
fattigvården mångenstädes gjort sig gällande och åstadkommit mycket goda resultat,
vida mindre eggas att framträda och verka än nu. Kommittén anser
salunda, att ett statens övertagande av fattigvården även i nu angiven form ej
är att förorda.
Det har ock stundom föreslagits, att landstingsområdena skulle övertaga uppgiften
att vara fattigvårdssamhällen. Även här gäller dock i huvudsak detsamma,
som sagts örn statens övertagande av fattigvården. Visserligen är det
angeläget, att även landstingen i större omfattning än nu äger rum anlitas för
lösande av fattigvårdens uppgifter. Särskilt bör detta ske med avseende på
anstaltsvarden, där kommittén, såsom framdeles kommer att närmare utvecklas,
anser landstingen böra erhålla i hög grad ökade uppgifter både i fråga örn
lämnande och bekostande av vården. Men ett överflyttande på landstingen av
fattigvården i sin helhet, även örn därmed avsåges allenast ett övertagande av
kostnaderna, skulle enligt kommitténs mening vara lika litet tillrådligt som att
lägga fattigvården på staten.
Kommittén har alltså, på grund av vad här ovan blivit anfört, ansett skäl
icke föreligga att frångå den gällande ordningen, att fattigvårdssamhälle i
regel bör sammanfalla med primärkommunen, socken på landet samt stad
eller köping, som har egen kommunalförvaltning.
■Riksdagen Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag yttrade före1918-
dragande departementschefen i denna fråga följande.
Ur synpunkterna om utjämnande av kommunernas fattigvårdsbördä och bortfallande
eller minskande av processerna om ersättning för lämnad fattigvård
skulle naturligen en centralisering av fattigvården medföra väsentliga fördelar,
särskilt om den kunde drivas därhän, att staten eller landstingsområdena övertoge
fattigvården eller ansvarade för de därför erforderliga kostnaderna. Även
med hänsyn till anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen medföra
förmåner i flera hänseenden. Emellertid talar, på sätt bland andra svenska
fattigvårdsförbundet anmärkt, hänsynen till den öppna fattigvården emot en
dylik stark centralisation. Tillika har man att räkna med nödvändigheten att
Andra la (/utskottets utlåtande, Nr 11.
5
skapa nya organisationer för att för statens eller landstingens räkning utföra
eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen. Dessutom bör ej
förglömmas, att den anstaltsvård från statens eller landstingens sida, som påfordras.
ej låter sig med ens genomföra, utan att en utveckling till detta mål
endast kan ske efter hand. Jag finner därför i likhet med kommittén, att man
för närvarande icke bör ifrågasätta, att staten eller landstingen helt övertaga
fattigvården, utan i stället, med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen.
låta staten och landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna,
särskilt i syfte att bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare
samt därmed lätta på kommunernas bördor.
I en inom första kammaren Albekt motion, nr 145, uttalade herr Hult, att
det varit önskvärt, örn i samband med det framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning
Kungl. Maj:t sökt att främja frågan örn den kommunala
skatteutjämningen genom att fördela fattigvårdsbördan på större områden. Härefter
anförde motionären:
Man har härvid, sj-nes det mig, att välja mellan tre vägar. Antingen blir hela
riket ett fattigvårdssamhälle och staten övertar hela fattigvårdsbördan. En lösning
av frågan efter denna linje lärer av flere skäl vara fullkomligt utesluten,
varför denna utväg redan från början bör lämnas ur räkningen. En andra möjlighet
är att låta landstingsområdet utgöra ett enda fattigvårdssamhälle och
ett tredje alternativ är att fortfarande låta de nuvarande primärkommunema
vara fattigvårdssamhällen men genom landstingets försorg årligen fördela utgifterna
för fattigvården under gångna året så, att varje fattigvårdssamhälle
får betala lika belopp per bevillningskrona. Vilken av dessa två sistnämnda
vägar som bör väljas, kan kanske vid närmare påseende komma ungefär på
ett ut; dock förefaller det, som örn det förslag, som förordats av bland andra
Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen i nämnda län, nämligen att
landstingsområdet får utgöra fattigvårdssamhälle, skulle ur flera synpunkter
vara att föredraga, detta enligt min mening med hänsyn till organisation a\''
inspektion och anläggningar för handhavandet av fattigvården, men under förutsättning
att ändå bibehålla den nuvarande kommunala organisationen för det
omedelbara handhavandet av fattigvårdsbestyret. Men även det tredje alternativet,
sorn förordas av bland andra fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden
i Sundbyberg, torde förtjäna komma under övervägande. Genom fattigvårdsutgifternas
fördelning mellan fattigvårdssamhällena inom landstingsområdet
skulle ju en verklig utjämning komma till stånd i ungefär samma utsträckning,
som örn landstingsområdet utgör fattigvårdsamhälle. Vid lösning av frågan
efter denna linje torde det emellertid även bliva av praktiska hänsyn önskvärt,
att inspektion och anläggningar för fattigvårdens handhavande i största möjliga
utsträckning göras till en landstingets angelägenhet, ävensom att processer i
fattigvårdsmål kommunerna emellan inom landstingsområdet såsom överflödiga
förhindras genom regler och bestämmelser i lagen. En fördel med detta alternativ
är, synes det mig, att skatteutjämningen kunde vinnas med bibehållande a\-den kommunala organisationen i huvudsak oförändrad.
En anordning med lika beskattning för fattigvården inom landstingsområdet
skulle enligt motionären medföra viktiga fördelar beträffande bl. a. fattigvårdsprocessen.
Härutinnan anförde motionären följande:
Vad åter angår fattigvårdsprocessen, så vore fattigvårdssamhällenas nedbringande
till ett antal av omkring 30 från omkring 2,500 av en så genomgripande
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
betydelse för ett lättande av länsstyrelsernas och kungl, kammarrättens arbetsbörda,
att redan detta skäl borde vara tillräckligt talande för en sådan lösning
av fattigvårdsreformen, som tillgodoser även detta synnerligen viktiga
intresse. De flesta myndigheter med erfarenhet på området hava också i sina
yttranden över förslaget till lösandet av fattigvårdsfrågan starkt betonat nödvändigheten
av en sådan lösning.
På grund av vad sålunda anförts hemställde motionären örn avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Hajd göra framställning om nytt förslag i ämnet med beaktande av de av
motionären framlagda synpunkterna.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet
i denna fråga följande.
Ett undanröjande av de av motionären angivna olägenheterna i fråga om
fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste naturligen
framstå såsom önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen.
Mot genomförande av det förslag till avhjälpande av nämnda olägenheter, som
motionären i första rummet förordat, nämligen att göra landstingsområdet
till fattigvårdssamhälle, möta emellertid stora betänkligheter. I fråga örn den
öppna fattigvården är det tvivelsutan lämpligast, att denna bibehålies hos
mindre enheter, som själva få bära kostnaden för densamma. Och även den
del av anstaltsvården, som bör ombesörjas å den vanliga fattigvårdsanstalten
(ålderdomshemmet), låter sig ej med fördel centraliseras i den utsträckning,
som nämnda förslag innebär. Härtill kommer, att landstinget för närvarande
saknar organ för utförande av en så omfattande verksamhet, som
skulle bliva följden av en dylik omläggning, även örn man därvid begagnade
sig av den nuvarande kommunala organisationen. Genomförande av motionärens
förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för fattigvården,
vadan någon lättnad i bördan över huvud taget knappast vore att förvänta.
Vid det av motionären alternativt framförda förslaget att genom landstingens
försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården, så att varje fattigvårdssamhälle
finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna
bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. Så till vida innebär dock
detta förslag en förändring i den nu bestående ordningen, att primärkommunen
utgör ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag en kommun
skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sin egen fattigvårdsförvaltning
utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i andra kommuner
inom landstingsområdet. Mot denna anordning möta i stort sett samma
betänkligheter som mot förslaget att göra landstingsområdet till fattigvårdssamhälle
med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelsen såsom landstingets
organ. Man har ej att räkna med samma omtanke vid fattigvårdsförvaltningen,
och det måste inrättas organ ej blott för själva likvideringen utan
även för kontrollen över fattigvårdsmedlens användande. I sistnämnda avseende
måste landstinget här gent emot varje enskild kommun utöva kontroll
såsom representant för alla andra kommuner inom landstingsområdet. Denna
anordning med likvidering och därav härflytande kontroll genom landstingets
försorg torde i tillämpningen snart nog framtvinga ett landstingens övertagande
av förvaltningen. Det är vidare att märka, att den utjämning av fattigvårdskostnaderna
liksom av kommunalbördorna i allmänhet, som för visso
är önskvärd, icke synes böra verka inom varje landstingsområde för sig med
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
t
påföljd, att det ena området kan bliva vida mer skattetyngt än det andra utan
bör ske över landet i sin helhet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet ansett sig ej kunna
förorda bifall till det i motionen framställda yrkandet, vars antagande enligt
utskottets mening skulle kunna föranleda, att ännu flera år skulle förflyta,
innan en välbehövlig reform av fattigvårdslagstiftningen bomme till stånd.
Under den utredning, som föregått det av Kungl. Majit nu framlagda förslaget,
hava olägenheterna av att bibehålla primärkommunerna såsom fattigvårdssamhällen
varit föremål för övervägande, och förslaget innehåller åtskilliga
utvägar för att råda bot för dessa olägenheter. Då dessa utvägar
efter utskottets mening äro antagliga och även andra åtgärder, som verka i
samma riktning, torde kunna ifrågakomma, har utskottet funnit anledning
saknas att frångå vad Kungl. Majit föreslagit i 5 §.
Kungl. Majlis proposition blev i förevarande del av riksdagen bifallen.
Vid 1027 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till lag örn ändrad ly- Riksdagen.
heise av 6. 31 och 00 §§ i 1018 års fattigvårdslag. De föreslagna ändringarna,
vilka föranletts av en utav statens inspektör för fattigvård och barnavård, till
Kungl. Majit gjord framställning i ämnet, hade till huvudsakligt syfte att genom
skärpta tvångsmedel främja mindre kommuners sammanslutning till gemensamt
fattigvårdssamhälle eller förening örn gemensam anstalt.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, erinrade i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 28, till en början, att 1026 års riksdag på förslag
av enskilda motionärer beslutat viss förlängning av den i fattigvårdslagen medgivna
tidsfristen med ordnande av de i 31 § i lagen omförmälda anstalter. Efter
redogörelse för de skäl, som föranlett utskottet att tillstyrka medgivande av
berörda uppskov, anförde utskottet:
Det beslut, som i enlighet med andra lagutskottets ovan omtalade förslag
fattades vid fjolårets riksdag, avsåg att trygga kommunernas möjlighet att på
frivillighetens väg lösa den viktiga frågan om anstaltsvårdens ordnande. Den
ökade frist, som i detta syfte medgavs kommunerna, har ännu icke börjat löpa.
och någon erfarenhet örn dess användning kan alltså för närvarande icke föreligga.
Ej heller i övrigt hava sådana skäl anförts, att de enligt utskottets
mening böra föranleda riksdagen att nu frånträda den principiella ståndpunkt,
som innefattas i fjolårets riksdagsbeslut, och att på sätt i propositionen föreslås
nu skrida till vidtagande av åtgärder, vilka innebära en inskränkning av
kommunernas självstyrelse inom en betydelsefull gren av deras verksamhet.
Utskottet hemställde, att propositionen icke måtte av riksdagen bifällas.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Vid 1928 års riksdag förekom det nu föreliggande spörsmålet till behandling. Riksdagen
I en inom andra kammaren väckt motion, nr 366, hemställde nämligen fru
Ekberg och fru Thuring, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl, Majit hemställa
örn utredning angående landstingsområdenas utgörande av fattigyårdssamhälle
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen föranleder.
Andra lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, inhämtade
yttrande i ämnet från statens inspektör för fattigvård och barnavård.
8
Andra lagutskottets utlåtande, 1W 11.
Fattigvårdsinspektören yttrade, efter redogörelse för innehållet i utlåtanden,
sorn på hans begäran avgivits av rikets fattigvårdskonsulenter, följande:
För egen del får jag vitsorda att en omläggning enligt motionärernas förslag
skulle vålla ett väsentligt avbräck i det arbete, som nu i tio år pågått för
att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna såväl den slutna som den öppna fattigvården.
Detta arbete har ännu ej avslutats, och det är tydligt, att i samma
stund en utredning om den föreslagna omorganisationen fattades, skulle mångå
kommuner, som i det längsta dröjt med att ordna särskilt anstaltsfrågan, finna
en välgrundad anledning att på obestämd tid uppskjuta densamma. En utredning
i denna organisationsfråga skulle därför, även örn den lämnade ett negativt
resultat, leda till ett avbrott i nu pågående reformarbete på fattigvårdens
område, som vore högeligen beklagligt. Men även principiella skäl tala emot
motionärernas förslag. Det kan icke anses vara med en sund ekonomi förenligt
att primärkommunerna, såsom motionärerna föreslå, besluta om meddelande av
fattigvård och landstingen bestrida kostnaderna därför. Allt talar för att en
sådan anordning blir dyrbar för samhället i sin helhet.
Om åter saken skulle så ordnas, att landstinget genom sina organ skulle
äga besluta örn meddelande av fattigvård, kan det med fog göras gällande,
att landstingsområdena i flertalet fall liro allt för stora för att en tillfredsställande
ledning och kontroll skall låta sig genomföras.
Örn sålunda ur olika synpunkter det ej kan tillstyrkas, att landstingsområdet
blir fattigvårdssamhälle, så skall det gärna erkännas att, såsom motionärerna
framhålla, en hel del kommuner äro allt för små för att kunna på ett
tillfredsställande sätt tillämpa fattigvårdslagens bestämmelser. Denna uppfattning
har jag vid flera tillfällen hävdat, senast i den skrivelse, som föranledde
Kungl. Maj:ts proposition vid 1927 års riksdag angående ändrad lydelse
av 6, 31 och 90 §§ i lagen örn fattigvården (nr 109), vilken dock ej av
riksdagen bifölls. Möjlighet att sammansluta små kommuner till gemensamt
fattigvårdssamhälle eller att bilda kommunalförbund i och för uppförande av
gemensamt ålderdomshem föreligger visserligen för närvarande och har vad
beträffar bildandet av kommunalförbund tagits i anspråk i stor utsträckning.
Men det kan ej förväntas, att man allenast på frivillighetens väg i någon större
omfattning skall kunna åstadkomma åtminstone gemensamma fattigvårdssamhällen.
Alltjämt har jag därför den uppfattningen, att örn några väsentliga resultat
skola uppnås i detta senare avseende, måste ökad befogenhet meddela?
Kungl. Majit att skapa sådana större fattigvårdssamhällen, där det uppenbarligen
skulle vara till allmänt gagn.
För den händelse en lösning i denna riktning kunde ske, skulle utan större
svårigheter och utan den av motionärerna föreslagna fullständiga omläggningen
av hela fattigvårdens organisation det av motionärerna önskade målet kunna nås.
På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt avstyrka bifall till den
föreslagna motionen.
I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde utskottet efter redogörelse
för frågans tidigare behandling:
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår behandlades nu förevarande
spörsmål vid 1918 års riksdag i sammanhang med antagandet av gällande fattigvårdslag.
Ehuru andra särskilda utskottet vid nämnda riksdag uttalade, att
ett undanröjande av olägenheterna i fråga örn fattigvårdsbördans ojämna fördelning
och fattigvårdsprocesserna måste framstå såsom önskemål vid en reform
av fattigvårds!ag.stiitningen, ansåg likväl utskottet, att så stora betänk
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
9
ligheter mötte mot att göra landstingsområdena till fatigvårdssamhällen, att
utskottet ej kunde förorda en sådan ordning.
De invändningar, som vid lagens antagande gjordes mot landstingens övertagande
av fattigvården, förtjäna alltjämt beaktande. Den av motionärerna
föreslagna anordningen skulle dessutom numera medföra ett sönderbrytande av
den organisation, som med stora kostnader för vederbörande fattigvårdssamhällen
till stor del genomförts enligt nu gällande bestämmelser. Härtill kommer,
såsom statens fattigvårdsinspektör i sitt till utskottet avgivna yttrande framhållit,
att redan en utredning rörande den föreslagna omläggningen skulle i nu
pågående reformarbete på fattigvårdens område leda till ett avbrott, som vore
högeligen beklagligt. Utskottet tillåter sig för den skull hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Den nu föreliggande frågan är i viss omfattning föremål för utredning av
de s. k. organisationssakkunniga, vilka enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 26 april 1929 tillkallats av chefen för socialdepartementet för verkställande
av utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation.
Vid behandling av frågan örn tillkallande av dessa sakkunniga lämnade
föredragande departementschefen statsrådet Lubeck till en början en redogörelse
för tidigare vidtagna åtgärder för organisation av berörda verksamhet ävensom
för de olägenheter, som vore förenade med den nuvarande organisationen, samt
anförde därefter:
Vad jag yttrat rörande de allvarliga olägenheter, som äro förenade med den
nuvarande ordningen, synes böra föranleda, att frågan upptages till en allmän
utredning. Vid en dylik utredning möta tydligen två skilda ehuru med varandra
nära sammanhängande problem.
Det ena av dessa är frågan örn åstadkommande av större lokala enheter,
främst för den sociala omvårdnaden men möjligen i anslutning därtill även i
fråga örn handhavandet av vissa andra samhälleliga uppgifter. Det gäller tydligen
här närmast att undersöka möjligheterna för en sådan samorganisation
eller eljest ett sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller i allt
fall de mindre av dessa, att berörda uppgifter kunna handhavas på ett så ekonomiskt
och i övrigt rationellt sätt som möjligt, på samma gång som hänsyn
tages till att verksamhetens syfte och de lokala intressena icke sättas i fara.
En förberedande åtgärd för en dylik utredning har redan vidtagits genom att
Kungl. Majit på mitt förslag genom beslut den 7 mars 1929 uppdragit åt länsstyrelserna
att uppgöra och till allmän kännedom inom länen förmedla förslag
till en plan för länens uppdelning i kommunalförbund för gemensamma fattigvårdsanstalter
ävensom i gemensamma fattigvårdssamhällen med uppgift att
handhava fattigvården i dess helhet. 1 direktiven för berörda uppdrag har
erinrats örn att den behandlade frågan måste ses i samband med vissa andra
för närvarande aktuella spörsmål, i det att stora fördelar skulle stå att vinna,
därest de kommunala sammanslutningar, som bildades för tillgodoseende av
fattigvårdens ändamål, skulle kunna utgöra distrikt eller underlag jämväl för
lokal organisation på andra, närliggande områden. Vid anförande härav syftade
jag närmast på den statliga pensionsförsäkringen men även i viss mån på en
reformerad frivillig sjukförsäkring. .Tåg anförde tillika, att vid uppgörande av
de anbefallda planerna i regel syntes böra iakttagas, att stikler skulle utgöra
lii hung till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 3 ard. 9 käft. (Nr 11.) 2
Organisa tionssak kunniga -
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Utskottet.
egna understödsområden. Vid sammanförande av små landskommuner syntes
hänsyn böra tagas till bland annat följande synpunkter, nämligen befolkningens
storlek, ytvidden, befintliga kommunikationer, redan bildade kommunalförbund
för handhavande av gemensamma ålderdomshem samt eljest redan försiggående
samarbete mellan olika kommuner såsom ingående i samma pastorat eller samma
landsfiskals-, respektive polisdistrikt eller barnmorskedistrikt eller kommunalförbund
för annat ändamål än förut nämnts. Vidare borde i vissa fall beaktas,
att kommuner av likartad struktur, exempelvis av utpräglad jordbruks- eller
industrikaraktär, lämpligen borde samverka med varandra. Endast undantagsvis
syntes invånarantalet i de blivande distrikten böra understiga 1,000; helst
borde det vara betydligt större. Samtidigt framhöll jag emellertid, att fördelarna
med åstadkommande av större lokala enheter alltid måste bedömas med
hänsyn till att man icke borde gå så långt, att den personkännedom, som vore
av så stor betydelse såväl för vårdens rätta handhavande som i ekonomiskt hänseende,
på ofördelaktigt sätt försvagades. Ehuru den indelningsplan, som sålunda
skall uppgöras, icke är avsedd att på något sätt tvångsvis genomföras
utan endast skall tjäna till ledning vid bedömande av uppkommande indelningsfrågor,
torde densamma kunna bliva av betydelse för den nu ifrågasatta utredningen.
Den andra av de båda i det föreliggande problemet ingående huvudfrågorna
avser åstadkommandet av .större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna,
respektive nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.
Problemet rörande förhållandet mellan de olika stödformerna, i första hand
pensionsförsäkringen och fattigvården, måste klarläggas i hela sin vidd. Möjligen
visar det sig därvid nödvändigt att omarbeta nuvarande fattigvårdslag i
vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna samt
mellan kommunerna och staten får tagas i förnyat övervägande.
Det nu föreliggande spörsmålet behandlades, såsom av den ovan lämnade
redogörelsen framgår, redan under förarbetena till gällande fattigvårdslag.
Erån skilda håll framfördes därvid det önskemålet, att man vid en reformeringav
fattigvårdslagstiftningen borde söka undanröja de olägenheter, som på grund
av anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen förelåge i
fråga örn fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna.
Eramställda förslag att i detta syfte helt överflytta fattigvårdskostnaderna på
staten eller landstingsområdena vunno emellertid icke statsmakternas bifall.
Däremot genomfördes bestämmelser, enligt vilka staten och landstingen kraftigare
än dittills varit fallet skulle bidraga till minskande av primärkommunernas
kostnader för fattigvård. Vidare skapades möjlighet för kommuner att
förena sig till större fattigvårdssamhällen. Möjligheterna för kommuner att
sammansluta sig för ordnande av fattigvården hava sedermera utökats genom
den 1919 antagna lagen om kommunalförbund.
De utvägar, som lagstiftningen sålunda anvisat för skapande av större fattigvårdsområden,
hava i viss mån utnyttjats. Enligt vad utskottet inhämtat hava
visserligen sammanslutningar av kommuner till gemensamma fattigvårdssamhällen
förekommit endast i ett fåtal fall, men kommunalförbund för handhavande
av fattigvård hava bildats i ganska stor utsträckning. Vid 1930 års
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
11
utgång'' funnos i riket, huvudsakligen i landets mellersta och södra delar, 161
sådana kommunalförbund, omfattande sammanlagt 599 kommuner. Vid samma
tid voro under bildning 18 dylika förbund, vilka voro avsedda att omfatta tillhopa
66 kommuner.
Frågan att sammanföra primärkommunerna till större lokala enheter för
handhavande, bland annat, av fattigvården är, som ovan nämnts, för närvarande
föremål för utredning av de s. k. organisationssakkunniga. Dessa sakkunniga
hava även bemyndigats att till behandling upptaga det i föreliggande
motion berörda spörsmålet örn förhållandet i fattigvårdshänseende mellan primäroch
sekundärkommunerna samt mellan kommunerna och staten.
Med hänsyn härtill får utskottet — som anser sig icke böra i sakens nuvarande
läge taga ställning till de olika möjligheter för att åstadkomma en
jämnare fördelning av fattigvårdsbördan, som i motionen berörts — hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 24 februari 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Hagman och Frändén, fröken
Hesselgren samt herrar Gustaf Tamm* Norman och Olof Carlsson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,* Hage, Wallerius, Olovson i
Västerås, Aronson, Björnberg, Gardell i Gans och Skoglund*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
av herr Björnberg.
Reservation