Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1931 kl. 8 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående beredande av tilllägg
ser sättning åt innehavare av livräntor enligt lagen
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 192,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hage m. fl. hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte
låta utreda, huruvida och i vilken omfattning de personer, som erhålla livräntor
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, borde i den mån behov därav föreligger beredas tilläggsersättning
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning
kan föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

Lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall 1901 års lag.
i arbete, vilken lag numera ersatts av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete, innehöll i huvudsak följande bestämmelser: Arbetsgivare,
vilken såsom yrke utövade i lagen angiven verksamhet, var pliktig att
till arbetare, som skadades till följd av olycksfall i arbetet, utgiva viss ersättning.
Avled arbetaren på grund av olycksfallet, skulle ersättning utgå till
efterlevande änka och minderåriga barn. Ersättningsskyldighet ålåg jämväl
staten eller kommun, därest de utövade sådan verksamhet, som i lagen avsågs,
på yrkesmässigt sätt. Lagen omfattade icke arbete i, bland annat, jordbruk,
hantverk eller handel. Örn olycksfall i arbete medfört för framtiden bestående
förlust eller minskning av arbetsförmågan, skulle — förutom sjukpenning under
viss tid — i ersättning utgivas en årlig livränta, i förra fallet å 300 kronor
och i senare fallet å det lägre belopp, som svarade mot arbetsförmågans minskning,
dock att livränta icke skulle utgå i de fall, där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondedel. Därest olycksfallet inom två år medfört döden,
skulle utgivas, förutom begravningshjälp, till änka en årlig livränta å 120 kronor,
så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt barn en årlig livränta
å 60 kronor, till dess det fyllt 15 år. Livräntor till efterlevande skulle dock

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 8 käft. (Nr 10.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

Frågans tidigare
behandling.

ej utgå med mera än sammanlagt 300 kronor. Arbetsgivare var berättigad att
i riksförsäkringsanstalten försäkra sina arbetare mot olycksfall med den verkan,
att arbetsgivaren, så långt försäkringen räckte, blev fri från ersättningsskyldighet
enligt lagen. Arbetsgivare, som på grund av inträffat olycksfall var
skyldig att utgiva livränta, kunde även genom inköp i riksförsäkringsanstalten
av sådan livränta befria sig från betalningsskyldigheten. Slutligen var arbetsgivare
givetvis oförhindrad att i enskild försäkringsanstalt försäkra sina arbetare
mot olycksfall.

Redan under den tid, då 1901 års lag var gällande, väcktes förslag örn höjning
av de enligt densamma utgående livräntorna. Förslaget vann emellertid
icke riksdagens bifall.

I anledning av en riksdagsskrivelse 1917 föreslog Kungl. Majit i en till 1918
års riksdag avlåten proposition viss höjning av sådana livräntor, som utgingo
till i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande enligt de i 1901
års lag angivna grunder, dock i fråga om livräntor till skadade arbetare endast
sådana, som uppgingo till minst 90 kronor örn året. Riksdagen fastställde
höjningen till 75 procent. Vid 1921 års riksdag ökades dessa livräntor ytterligare,
i det att höjningen då bestämdes till-125 procent.

Vid flera tillfällen hava, efter det 1901 års lag ersatts med en ny, i riksdagen
förslag väckts örn höjning av även andra enligt nämnda lag utgående livräntor
än de nyss berörda. Motioner i denna fråga väcktes sålunda vid 1919, 1921,
1924 och 1925 års riksdagar. I anledning av fyra särskilda vid sistnämnda års
riksdag väckta motioner hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit,
(nr 315), att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vilken
omfattning de personer, som erhålla livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, borde, i den mån
behov därav förelåge, beredas tilläggsersättning, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

Genom beslut den 24 juli 1925 anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

Uti ett den 28 oktober 1925 dagtecknat yttrande anförde dessa ämbetsverk,
bland annat:

Det torde ej kunna förnekas, att behovet av hjälp kan vara betydande för
många av ifrågavarande invalider. Någon rättsgrund för ett statens ingripande
i detta fall kan dock svårligen förebringas. Visserligen har av motionärer
vid riksdagen anförts, att på grund av den synnerligen bristfälliga
lagstiftningen på förevarande område staten skulle hava viss ansvarighet
för det svåra läge, vari ifrågavarande livräntetagare kunna befinna sig. Ett
dylikt skäl kan dock knappast giva fog för ett statens ingripande.

Att staten härvidlag skulle träda emellan, skulle alltså vara betingat av
statens allmänna hjälpverksamhet mot behövande i vissa fall.

Ur principiell synpunkt kan emellertid mot ett statens särskilda ingripande
i detta fall göras mycket vägande erinringar. Statsmakterna hava

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. 3

ja genom pensionsförsäkringslagen fixerat normerna för statens understödsverksamhet
gentemot den invalida delen av befolkningen i allmänhet. Vid
denna understödsverksamhet tages icke hänsyn till huruvida invaliditeten
uppstått på ena eller andra sättet. Om arbetsoförmågan förorsakats av
yrkessjukdom eller annan sjukdom, av olycksfall i arbete för annan räkning
eller under arbete för egen räkning eller på grund av olycksfall utom
arbete är enligt pensionsförsäkringslagen utan betydelse för frågan, huruvida
understöd skall utgivas eller icke.

Den ifrågasatta höjningen av livräntorna enligt 1901 års lag skulle innebära,
att en speciell grupp av personer uttages och göres till föremål för
en särskild understödsverksamhet från statens sida. Även örn behovet av
hjälp kan vara betydande för många av ifrågavarande personer, gäller detta
även för andra grupper, som endast komma i åtnjutande av de understöd,
som utgå enligt pensionsförsäkringslagen. Ur principiell synpunkt kunna
därför knappast verkliga skäl framläggas för att personer, som blivit invalider
på grund av olycksfall vid sådana företag, som omfattades av 1901 ars
lag, och sålunda redan erhållit någon om ock ringa ersättning, skola understödjas
av allmänna medel framför andra invalidgrupper.

Slår man in på en dylik väg, torde man icke kunna undkomma att i vissa
fall gå. vidare och pröva skälen för särskild understödsverksamhet även beträffande
andra invalider. Ett dylikt förfaringssätt skulle emellertid icke
endast medföra orättvisa gentemot grupper, som ej bliva delaktiga utav dessa
speciella förmåner, utan även i viss mån verka förryckande på den understödsverksamhet,
som staten nu medelst pensionsförsäkringen bedriver.

Då de personer, varom här är fråga, genom 1901 års lag erhållit viss
ersättning, kunna starka skäl anföras för att exempelvis jordbrukets och
sjöfartens olycksfallsskadade, vilka icke omfattades av nämnda lag. och efterlevande
till sådana borde komma i åtnjutande av något understöd framför
nu ifrågavarande livräntetagare.

Ämbetsverken anse. att understödsverksamheten gentemot livräntetagare
enligt 1901 års lag bör regleras efter samma normer som understödsverksamheten
beträffande andra invalidgrupper samt att det alltså ur principiell
synpunkt kan anses föreligga skäl till särskilda åtgärder från statens sida
till förmån för dessa livräntetagare.

Enär det emellertid kan tänkas, att statsmakterna i allt fall kunna vilja
träda hjälpande emellan, hava ämbetsverken övervägt olika möjligheter

härför. .

Då Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen
att gemensamt verkställa ifrågavarande utredning, torde avsikten bland annat
hava varit, att särskilt borde undersökas i vad mån inom allmänna pensionsförsäkringens
ram någon förmån kunde beredas livräntetagarna enligt
1901 års lag.

Den enda form, under vilken detta rimligen skulle kunna tänkas ske, torde
vara ett medgivande, att livränta enligt 1901 års lag ej skall räknas som
inkomst vid beräkning av pensionstillägg eller understöd. Såsom sådan inkomst
skall eljest enligt 7 § pensionsförsäkringslagen räknas all den inkomst
av fast egendom, kapital och arbete, som någon skäligen kan antagas komma
att tills vidare årligen åtnjuta, dock att såsom inkomst icke räknas avgiftspension
enligt 6 §, ej heller, intill ett belopp av högst 300 kronor, pension
på grund av frivilliga avgifter enligt 34 §. Förutom sistnämnda två undantag
från regeln, att en persons samtliga inkomster skola medräknas, finnes

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

i 5 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen
om allmän pensionsförsäkring ytterligare ett undantagsstadgande. enligt vilket
vid bestämmande av årsinkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen hänsyn
icke skall tagas till understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom
flottans pensionskassa utgående pensioner till avskedade båtsmän och marinsoldater
samt gratifikationer och pensioner från Invalidhusfonden. Detta
undantagsstadgande lär ofta såväl från allmänhetens som från enskilda pensionstagares
sida betraktas som en orättvisa. Beträffande de personer, som
uppbära livränta enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. gäller liksom i
fråga örn nyssnämnda understödstagare och gratialister, att de tillhöra en
småningom försvinnande grupp. Det är emellertid att märka, att de senare
tillerkänts berörda förmån på den grund, att de ägnat en del av sin tid åt
statens tjänst, vilket icke är fallet med de förra. Pensionsstyrelsen har
emellertid vid olika tillfällen uttalat sig för det principiellt riktiga i att
upphäva de nu gällande undantagen. Sålunda föreslog pensionsstyrelsen i
skrivelse till Kungl. Majit den 23 februari 1921 i samband med en väsentlig
höjning av pensionstilläggen, att pension på grund av obligatoriska avgifter
skulle inräknas i inkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen. Även statens
besparingskommitté har uttalat sig i liknande riktning. I varje fall synes
det av flera skäl vara betänkligt att utöka undantagen från ovanberörda, i
7 § angivna regel.

Rent principiellt sett måste det verka egendomligt, om en inkomstpost i
förevarande hänseende skulle behandlas på annat sätt än en annan. Detta
skulle bliva särskilt i ögonen fallande, örn t. ex. en livränta enligt 1916 års
olycksfallsförsäkringslag skulle räknas som inkomst, men icke en enligt 1901
års lag. Och ännu egendomligare skulle det te sig, om en livränta enligt
1901 ars lag skulle räknas som inkomst, men icke en tilläggsersättning till
en sådan livränta. En dylik anordning skulle dessutom verka synnerligen
tyngande och förvillande ur ren arbetssynpunkt.

Med hänsyn till anförda förhållanden anse sig ämbetsverken böra bestämt
avstyrka en utsträckning på antytt sätt av undantagen från bestämmelsen
om inkomstberäkning enligt 7 § pensionsförsäkringslagen.

Om särskilda förmåner beviljas livräntetagare enligt 1901 års lag inom
pensionsförsäkringens ram. skulle detta för övrigt endast komma vissa livräntetagare
till godo, nämligen dem, som äro berättigade till pensionstillägg
eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen. Angående antalet av dessa
är det synnerligen svårt att i det hela erhålla någon säker uppgift. Beträffande
de personer, som på grund av olycksfallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten
åtnjuta livränta, har emellertid av verkställd undersökning synts
framgå, att ungefär 1jf. av olycksfallsinvaliderna med minst 50 procent invaliditet
och något mera än 1f(l av efterlevande änkor och barn till genom
olycksfall i arbete omkomna jämväl uppburo pensionstillägg från allmänna
pensionsförsäkringen.

För att mera allmänt kunna bereda livräntetagare enligt 1901 års lag
tilläggsersättning måste särskilda statsmedel anvisas. Beträffande de villkor,
under vilka dylik ersättning eventuellt bör beviljas, torde ämbetsverken få
anföra följande.

Ämbetsverken återgåvo därefter av riksförsäkringsanstalten verkställda beräkningar
rörande sannolika beloppet av då utgående livräntor enligt 1901 års
lag, vilka beräkningar utvisade följande:

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

5

Livräntans art

På grund av olycks-fallsförsäkring i
riksförsäkrings-anstalten utgående

På grund av liv-ränteköp i riksför-säkringsanstalten
utgående

Övriga (uppskattade
siffror)

Antal

Årligt belopp
kronor

Antal

Årligt belopp
kronor

Antal

Årligt belopp

kronor

Tnvalidlivräntor...............

3,209

224,377

1,637

130,156

11,600

780,000

10— 14 procent .........

941

31,254

188

6,464

3,250

105,000

15- 29 „ .........

1,544

92,803

950

56,422

5,900

345,000

30- 49 „ .........

431

54,884

297

31,384

1,425

145,000

50—100 „ .........

293

54,436

202

35,886

1,025

185,000

Efterlevande livräntor......

531

50,940

286

31,560

1,125

120,000

Änkor........................

315

38,160

240

28,800

875

105,000

Barn ........................

216

12,780

46

2,760

250

15,000

Tillsammans

3,740

275,317

1,923

161,716

12,725

900,000

Därefter behandlade ämbetsverken olika förslag om höjning av ifrågavarande
livräntor, därvid ämbetsverken förklarade sig anse lämpligt, att tilläggsersättningen
för invalider skulle utgå med viss procent av det belopp, varmed livräntan
överstege exempelvis 90 eller 150 kronor. Ämbetsverken anförde vidare:

För bedömande av kostnaderna för tilläggsersättning enligt denna princip
hava tre olika exempel sammanställts, för vilka dessa kostnader uppskattats.
Därvid har antagits, att tilläggsersättning skulle utgå enligt de grunder, som
angivas i något av följande tre alternativ.

Alternativ I. Den årliga tilläggsersättningen för invalider bestämmes till
250 procent av det belopp, varmed livräntan överstiger 150 kronor (50 procent
invaliditet). Efterlevandelivräntorna höjas med 125 procent.

Alternativ II. Den årliga tilläggsersättningen för invalider bestämmes
till 300 procent av det belopp, varmed livräntan överstiger 150 kronor.
Efterlevandelivräntorna höjas med 150 procent.

Alternativ lil. Den årliga tilläggsersättningen för invalider bestämmes
till 200 procent av det belopp, varmed livräntan överstiger 90 kronor (30
procent invaliditet). Efterlevandelivräntorna höjas med 140 procent.

Kapitalvärdena i nedanstående sammanställningar äro beräknade för tidpunkten
den 1 januari 1925.

För invalid- och efterlevandelivräntorna tillsammantagna skulle alltså erhållas
följande resultat:

Livräntegrupp

Höjningens årliga be-lopp i 1,000-tal kr.

Höjningens kapital-värde i 1,000-tal kr.

Alt. 1.

Alt. 2.

Alt. 3.

Alt. 1.

Alt. 2.

Alt. 3.

Utgående på grund av olycksfallsförsiik-

89

107

141

1,050

1,260

1,764

Utgående på grund av livränteköp i

53

64

89

634

760

1,112

Övriga .............................................

228

274

387

2,926

3,512

5,185

Samtliga

370

445

617

| 4,610

5,532

8,061

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

För jämförelse hava motsvarande kostnader även uppskattats för det fall,
att den årliga tilläggsersättningen skulle bestämmas till 125 procent av livräntans
årliga belopp för efterlevandelivräntor samt för de invalidlivräntor, som
uppgå till 150 kronor eller mera för år, respektive 90 kronor eller mera för år.
Därvid hava följande resultat erhållits för invalid- och efterlevandelivräntorna
tillsammantagna:

Livräntegrupp

Höjningens årliga
belopp i 1,000-tal kr.

Höjningens kapital-värde i 1,000-tal kr.

Gräns
150 kr.

Gräns
90 kr.

Gräns
150 kr.

Gräns

90 kr.

Utgående på grund av olycksfallsförsäkring i

riksförsäkringsanstalten.............................

131

188

1,657

2,489

Utgående på grund av livränteköp i riksförsäk-

ringsanstalten ..........................................

84

123

1,062

1,606

Övriga.........................................................

381

562

5,147

7,776

Samtliga

596

873

7,866

11,871

Ämbetsverken vilja emellertid framhålla, att dessa sistnämnda alternativ äro
behäftade med den olägenheten, att en invalid, vars livränta obetydligt understiger
den angivna gränsen, icke skulle erhålla någon tilläggsersättning alls,
under det att örn livräntan uppgår till gränsvärdet, en betydlig tilläggsersättning
skulle utgå. Exempelvis skulle en livränta av 90 kronor om året kunna höjas
med ett belopp av 112 kronor 50 öre, under det att en invalid med 75 kronors
årlig livränta icke skulle erhålla någon som helst tilläggsersättning.

Såsom ovan framhållits, äro emellertid de uppskattningar, som ligga till
grund för dessa beräkningar, i vad de avse gruppen ”övriga livräntor”, att
anse som ytterligt osäkra. Vid verkställandet av dessa uppskattningar har,
såsom även tidigare anförts, hänsyn icke kunnat tagas till den omständigheten,
att ett sannolikt icke obetydligt antal livräntor, understigande 45
kronor örn året, utbytts mot ett kapital för en gång. Hänsyn har givetvis
icke heller kunnat tagas till det förhållandet, att ett antal livräntor, även
det sannolikt icke obetydligt, överhuvudtaget icke utgå. Orsakerna härtill
kunna vara flerahanda, såsom obekantskap med lagens bestämmelser, särskilt
under de första åren av dess giltighetstid, arbetsgivarens iråkade konkurs
eller obestånd, livräntetagarens vistelse utomlands m. m. De för gruppen
”övriga livräntor” angivna siffrorna äro därför att betrakta som en övre
gräns, vilken med största sannolikhet icke kommer att uppnås.

Huru tilläggsersättningen skulle verka för den enskilde livräntetagaren
enligt de tre först nämnda olika alternativen, framgår av nedanstående sammanställning,
där emellertid endast invalidlivräntor medtagits.

Invaliditets-

grad

Livräntas

grundbelopp

kr.

Tilläggsersättning

enligt

Tilläggsersätt-ning med 125
procent för
samtliga

Alt. 1
kr.

Alt. 2
kr.

Alt, 3
kr.

30 procent

90

_

_

_

_

112: 50

35 j

105

—

—

—

30: —

131: 25

50

150

—

—

—

120: —

187: 50

55

165

—

37:50

45: —

150: —

206: 25

662/3 ^

200

—

125: —

150: —

220: —

250: —

75 »

225

—

187:50

225: —

270: —

281: 25

100

300

—

375: —

450: —

420: —

375: —

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

7

I detta sammanhang torde emellertid höra påpekas, att örn ifrågavarande
livräntetagare herodes särskild tilläggsersättning, komme härigenom i en del
fall rätten till understöd från pensionsförsäkringen att minskas eller helt
bortfalla.

Det torde böra stadgas, att den, som under året näst före det, under vilket
framställning om tilläggsersättning göres, varit taxerad till inkomst- eller
förmögenhetsskatt, icke må beviljas sådan tilläggsersättning. Givetvis är
det icke något hinder, att, örn förhållandena sedan förändras och vederbörande
icke vidare är taxerad, förnyad framställning kan göras. Vidare torde
en bestämmelse böra införas av innehåll, att örn den, som åtnjuter tilläggsersättning,
sedermera blir taxerad till inkomst- och förmögenhetsskatt, må
tilläggsersättningen indragas. I fall en inkomstgräns införes i enlighet med
vad nu ifrågasatts, komma givetvis kostnaderna att något minskas. Huru
stor minskningen kan komma att bliva, är emellertid omöjligt att på förhand
förutsäga.

Såsom av ovanstående framgår, anse sig ämbetsverken av anförda principiella
skäl böra avstyrka, att särskilda åtgärder vidtagas för att framför
andra understödja de personer, som äro berättigade till livränta enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada tili följd av olycksfall i arbete.
Därest emellertid statsmakterna skulle finna, att dessa principiella skäl icke
böra stå hindrande i vägen utan att tilläggsersättning bör tillerkännas dessa
personer, synes enligt ämbetsverkens uppfattning tilläggsersättningen böra
utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som tillämpats på de
alternativ, vilka ovan anförts såsom exempel, och under de villkor i övrigt,
ämbetsverken förutsatt.

Vid anmälan av ärendet den 6 december 1929 beslöt Kungl. Majit, att 1925
års riksdags ovannämnda skrivelse icke skulle föranleda någon vidare åtgärd.

Jämväl vid fjolårets riksdag förekom frågan till behandling.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 348, hemställde nämligen herr
Andersson i Stockholm m. fl., att riksdagen måtte besluta, att ersättning för
nedsättning i arbetsförmågan till följd av olycksfall i arbete — s. k. livränta
skulle från och med den 1 juli 1930 utgå enligt grunder, som vore fastställda i
gällande lag, oavsett örn olycksfallet inträffat före gällande lags ikraftträdande,
samt att vid beräknande av livräntan den arbetsförtjänst Indes till grund, som
under tiden 30 juni 1929—1 juli 1930 tillkommit en arbetare inom det yrke, där
skadan skedde, och i den ort, där den skadan inträffat.

Sedan andra lagutskottet, som behandlade motionen, inhämtat yttrande^
ärendet från riksförsäkringsanstalten, anförde utskottet uti sitt i anledning av
motionen avgivna yttrande, nr 19:

Riksförsäkringsanstalten har förklarat sig anse, att ett genomförande av
motionärernas förslag icke kan sättas ifraga. Bortsett fran att det mäste möta
synnerligen stora praktiska svårigheter att fastställa arbetsföi tjänsten pa sätt
i * motionen föreslagits, skulle enligt anstaltens mening kostnaderna för en
enligt dessa grunder vidtagen höjning av ersättningen säkerligen bliva högst
betydande.

Ett realiserande av motionärernas förslag skulle för övrigt innebära, att

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

Utskottet.

enskilda försäkringsbolag skulle förpliktas att utgiva ersättning till avsevärt
högre belopp än som legat till grund för premieberäkningen.

Utskottet tillåter sig hemställa att förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Sedan 1925 års riksdag hemställt örn utredning, huruvida och i vilken omfattning
tilläggsersättning borde beredas innehavare av sådana livräntor, som
avses i förevarande motion, har, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen,
sådan utredning verkställts av riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande hava ämbetsverken av principiella
skäl avstyrkt, att särskilda åtgärder vidtoges för att framför andra understödja
innehavare av ifrågavarande livräntor. Ämbetsverken hava emellertid utarbetat
vissa alternativa förslag till frågans lösning. Utmärkande för samtliga dessa
förslag är, att de icke förmå skänka rättvisa åt alla livräntetagare utan, såsom
av utredningen framgår, mera oberäkneligt komma att bringa hjälp åt vissa
grupper men lämna andra utan bistånd.

I den föreliggande motionen hava motionärerna icke anvisat några utvägar,
som skulle kunna läggas till grund för en ny utredning med utsikt att leda till
en rättvis lösning av det spörsmål, som beröres i motionen.

Med hänsyn härtill får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 20 februari 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Hagman, Frändén, fröken
Hesselgren samt herrar Gustaf Tamm, Norman och Olof Carlsson*-,

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde*,
Hage, Wallerius, Olovson i Västerås, Aronson, Gardell i Gans och Osberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hagman, Norman, Olof Carlsson, Magnusson i Kalmar, Hage och
Olovson i Västerås, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.

Stockholm 1931. A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.