Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 4 februari 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 § i
lagen örn vissa av lundsäng eller kommun drivna sjukhus.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 18,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ekman hemställt, att riksdagen
ville för sin del besluta, att 17 § i lagen örn vissa av landsting eller kommun
drivna sjukhus den 22 juni 1928 skall hava följande ändrade lydelse:

”17 §. lör den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de
grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset; dock
att, där legosängsavgiften för patienter från eget sjukvårdsområde bestämts
skola utgå med lägre belopp än för patienter från andra sjukvårdsområden och
avgiften betalas av annan än vederbörande kommun, såsom patient från eget
sjukvårdsområde skall räknas en var, som vid intagningen å sjukhuset är
mantalsskriven inom sjukvårdsområdet eller som där har fast bostad eller
anställning.”

Motionären har vidare hemställt, att, därest riksdagen ansåge sig ej kunna
omedelbart bifalla detta förslag, riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla om förslag till nästkommande riksdag till ändring av sjukhuslagen
uti det i motionen angivna syfte.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

I § 17 i förenämnda lag, vilken lag avser sådana sjukvårdsanstalter, som
drivas av landsting eller kommun och som ej äro anordnade vid fattigvårdsanstalt
eller lyda under militär myndighet, föreskrives, att för den, som är
intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de grunder och till det belopp,
som fastställas av den, som driver sjukhuset. Några närmare bestämmelser
angående grunderna för beräkning av legosängsavgifter återfinnas icke
i lagen, utom vad angår ersättning för vård, som det jämlikt lagen örn fattigvården
eller lagen om samhällets barnavård åligger fattigvårdssamhälle eller
kommun att vidkännas, i vilket avseende skall gälla vad i sistnämnda lagar finnes
därom stadgat, samt beträffande personer, som vårdas för könssjukdom i

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 1 käft. (Nr 1—2.)

Gällande
stämmelser

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

smittsamt skede, vilka skola njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt,
såvida de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum, avsett
för sjuka å sådan sal.

1930 års
riksdag.

Den fråga, som i förevarande motion avses, förelåg till behandling jämväl
vid fjolårets riksdag.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 5, hemställde nämligen samme
motionär, att riksdagen ville besluta antingen, att 17 § i ifrågavarande lag skulle
hava följande ändrade lydelse:

17 §. För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de
grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset; dock
med iakttagande att, där olika avgifter stadgas för personer tillhörande landstingsområdet
eller kommunen och för personer från annan ort, den, som är
skattskyldig till landstinget eller kommunen, alltid skall i sjukvårdshänseende
räknas såsom tillhörande landstingsområdet eller kommunen.”

eller ock, därest riksdagen ansåge sig ej kunna omedelbart bifalla detta förslag,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om ändring av sjukhuslagen uti det
i motionen angivna syfte.

Till stöd för sin hemställan anförde motionären i huvudsak följande:

Enligt 17 § i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den
22 juni 1928 (nr 302) äger den som driver sjukhuset, alltså vederbörande
landsting eller kommun, att bestämma legosängsavgift. Vanligen bestämmes
denna så, att en mindre avgift utkräves av patienter tillhörande länet eller
kommunen, under det att patienter från annan ort få betala mera.

Emellertid hava åtskilliga landsting och kommuner därvid föreskrivit, att
personer, som inflyttat till länet eller kommunen efter fyllda 60 år, ehuru
i allt övrigt tillhörande länet eller kommunen, dock skola i sjukvårdshänseende
fortfarande räknas tillhöra den ort, där de voro mantalsskrivna då
de fyllde 60 ar, och salunda för sjukvård i det län eller den kommun de
numera tillhöra betala den högre, för personer från främmande ort fastställda^
avgiften. Orättfärdigheten härav ligger i öppen dag, då ju dessa personer
årligen påföras och erlägga landstingsskatt, varav en mycket avsevärd
del just åtgår till uppehållande av sjukhusvården inom landstingsområdet
eller kommunen; och förevarande motion avser att uti den oriktiga praxis,
som härutinnan på åtskilliga håll uppkommit, söka vinna rättvis ändring.

Varken i Kungl. Maj:ts proposition till 1928 års riksdag (nr 101) eller i
andra lagutskottets utlåtande (nr 35) eller i riksdagens skrivelse (nr 251)
finnes något uttalande rörande den av mig här avsedda frågan.

Sjukhussakkunnige hava icke heller uttalat sig i den föreliggande frågan,
men yttra i annat sammanhang i sitt den 15 januari 1927 avgivna betänkande,
sid. 42, följande:

”Då i paragrafen (§ 1) talas om att anstaltsvård skall ombesörjas för dem,
som hava sin vistelseort eller hemort inom vederbörande landstingsområde eller
stad, avses närmast att betona, att anstaltsvård bör kunna erhållas för alla dem,
för vilka till vederbörande landstingsområde hörande kommun, resp. vederbörande
stad, i egenskap av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle enligt
lagarna örn fattigvården och om samhällets barnavård har att draga försorg.”

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

3

Lasarettsstadgekommittén, som utförde det egentligen grundläggande förarbetet
till 1928 års lag, har däremot ett uttalande, som berör avgiftsfrågan.
Kommittén föreslog i sitt den 18 oktober 1922 avgivna förslag till ”Allmän
sjukhusstadga” § 14 mom. 1 andra stycket ett stadgande av följande lydelse:

”Där anstalten så påfordrar, är inträdessökande eller intagen sjuk skyldig
låta anskaffa åldersbetyg, så ock intyg, varigenom kan styrkas, att den sjuke
tillhör landstingsområdet.”

I motiveringen yttrar kommittén härom:

”En annan nyhet är fordran på anskaffande av åldersbetyg, så ock intyg,
varigenom kan styrkas, att den sjuke tillhör landstingsområdet. Detta^ dock
endast i den mån vederbörande anstalt så påfordrar. — — — Då således
åldersbetyg i visst fall skall av inträdessökande företes, avser kommittén att
därmed må vinnas upplysning icke så mycket om den sökandes ålder — vilken
i det hela torde i detta sammanhang vara tämligen betydelselös — som fastmer
den sökandes nationalitet, varom åldersbetyget ävenledes innehåller uppgift.
Dylik uppgift är av vikt för särskilt det fall, att en svensk person, som
utflyttat till främmande land, återkommer hit och söker inträde å kommunal

sjukvårdsanstalt---. Fall uppgivas nu hava inträffat — särskilt med

avseende å intagning vid tuberkulossjukhus att t. ex. hemvändande emigrant,
förebärande bibehållet svenskt medborgarskap, sökt och vunnit inträde å kommunalt
sjukhus samt för vård å detta endast debiterats den lägsta legosängsavgiften.
Intyget att den sjuke tillhör landstingsområdet avser ju, även det,
den betalningsklass, till vilken en inträdessökande bör hänföras, varför bestämmelsen
därom icke torde behöva särskilt motiveras.”

Avfattningen av denna motivering visar med all tydlighet, att hänsynen till
den inträdessökandes ålder varken enligt förut gällande bestämmelser eller
enligt det nya förslaget ansetts hava den ringaste betydelse för hemortsrättens
bestämmande i fråga om sjukvård; men att däremot tillhörigheten till landstingsområdet
(vare sig vederbörande vid inflyttningen uppnått 60 års ålder
eller ej) var avgörande för den sjukes hänförande till den ena eller andra betalningsklassen.

Den praxis i annan riktning, som på vissa håll uppkommit, har icke heller
något som helst stöd i lagtexten, utan torde hava tillkommit, där den ej tidigare
förefunnits, allenast genom ett missförstånd av sjukhussakkunniges ovan anförda
motivering till lagens 1 §. De där förekommande orden ”vistelsesamhälle
eller hemortssamhälle enligt lagarna om fattigvården och om samhällets barnavård”
äro nämligen fullkomligt obegripliga, om icke med ”vistelsesamhälle
skall avses bostadsorten, som ju också är den lagliga mantalsskrivningsorten,
och med ”hemortssamhälle enligt lagarna om fattigvården och om samhällets
barnavård” det undantag från de vanliga hemortsreglerna, som gäller i fråga
örn understödstagare och dylikt, som till en kommun inflyttat efter fyllda 60
år. Ty något ”vistelsesamhälle”, vid vilket man i allmänhet skulle vara bunden
efter fyllda 60 år, existerar alls icke och kan sålunda icke hava varit av de
sakkunniga avsett.

K. F. angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894 innehåller i § 8 mom. 1,
såsom detta lagrum lyder enligt K. F. den 20 maj 1927, den huvudregeln, att
”en var skall mantalsskrivas, där han är bosatt”. I följd härav anses i regeln
en persons hemort vara den ort, där han är mantalsskriven.

Från denna huvudregel innehåller dock lagen örn fattigvården den 14 juni
1918 ett undantag. Även här är huvudregeln, att mantalsskrivningsorten är
utslagsgivande för hemortsrätten. I 45 § stadgas nämligen: ”1 fråga örn fattig -

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

vård skall svensk medborgare anses, med nedan stadgade undantag, hava hemortsrätt
i det fatt.igvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven.”
Men därefter heter det i 46 §: ”Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke förvärva
ny hemortsrätt.”

Detta stadgande i fattigvårdslagen är emellertid ett undantagsstadgande, vars
giltighet icke får utsträckas utöver fattigvårdslagstiftningens område.

Bestämmelsen örn en viss åldersgräns — tidigare 55, numera 60 år — efter
vilken förändring av hemortsrätt i fattigvårdshänseende icke vidare må äga
rum, är av gammalt datum och har tillkommit i syfte att förhindra, att gamla
och orkeslösa personer, som icke längre kunde försörja sig själva, inflyttade
och folio fattigvården till last i kommuner, vilka till dem icke stodo i någon
förpliktelse till följd av erlagd skatt eller av dem under deras krafts dagar utfört
gagnande arbete. Då riksdagen år 1869 begärde åldersgränsens utsträckning
i berörda hänseende från 55 till 60 år, yttrade sålunda första kammarens
första tillfälliga utskott (uti. nr 2): ”Efter fyllda 60 år torde en var, för sin
övriga livstid, böra b behållas vid den hemortsrätt han då äger. Erfarenheten
har nämligen visat, att de flesta människor vid 55 års ålder, som enligt nu
gällande förordning utgör den tid, efter vilken ny hemortsrätt ej kan förvärvas,
äro i besittning av fulla kropps- och själskrafter, och utskottet har därför trott
sig böra föreslå, att nämnda gräns tillbakaflyttas till fyllda 60 år.”

Men detta motiv — förhindrandet av att en redan orkeslös person inflyttar
och faller fattigvården till last — har icke den ringaste tillämpning på den
sjukvård, som lämnas andra personer än dem, som falla under fattigvårdslagen.

De fattiga, för vilka vederbörande hemortskommun är pliktig sörja, betala
över huvud inga sjukvårdsavgifter. Kostnaderna för deras vård uttagas av
sjukvårdsanstalten hos den kommun, där den sjuke enligt fattigvårdslagens
bestämmelser har hemortsrätt. Men för dem, som icke ligga fattigvården till
last, måste skyldigheten att betala avgifter för lämnad sjukvård vara beroende
av de hemortsbestämmelser, som för dem gälla. Skälet är uppenbart: de äro
pliktiga att årligen betala skatt till den kommun och till det län, där de äro
mantalsskrivna, även örn de dit inflyttat efter fyllda 60 år; och den enklaste
rättvisa fordrar, att de vid sådant förhållande också skola åtnjuta de förmåner,
till vilkas bekostande de med sin skatt bidraga.

För vinnande av någon överblick över huru uti ifrågavarande hänseende vid
olika sjukvardsanstalter förfares har undertecknad vänt sig med förfrågningar
till ett 30-tal länslasarett och därmed jämförliga sjukhus. I de allra flesta
fall tillämpas den principen, att den, som är inom vederbörande landstingsområde
(resp. stad) mantalsskriven, räknas såsom i sjukvårdshänseende där hemmahörande,
oavsett vid vilken ålder inflyttningen skedde.

Men andra sjukhus finnas, där en motsatt princip tillämpas. — — — Rättvisan
fordrar, att en ändring härutinnan sker. Men utan lagändring torde
en sådan icke kunna åstadkommas.

Enligt den ovan anförda 17 § i sjukhuslagen har ”den, som driver sjukhuset”.
d. v. s. landstinget resp. stadsfullmäktige, fått bemyndigande — trots
sjukhusvårdens karaktär av en samhällets allmänna angelägenhet — att utan
all kontroll eller begränsning från statsmakternas sida enväldigt bestämma
efter vilka grunder och till vilka belopp legosängsavgifterna vid de allmänna
sjukhusen skola utgöras. Av det föregående framgår emellertid med all tydlighet,
att åtminstone en begränsning måste i lag göras, nämligen den att envar.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 5

Born betalar landstingsskatt, också skall vara berättigad att åtnjuta sjukhusvård
till det för länets invånare i allmänhet gällande priset vid det sjukhus,
som han med sin landstingsskatt bidrager att uppehålla.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, lämnade styrelserna för Svenska
stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund tillfälle att yttra sig över motionen.

Svenska stadsförbundets styrelse anförde i avgivet yttrande, bland annat:

Principiellt sett torde ingenting vara att invända mot ett fastslående i allmän
författning av vissa ensartade normer på området. Vad däremot innehållet
i dylika generella föreskrifter anginge, torde en närmare utredning få förutsättas,
innan beslut fattades. Väl kunde det synas självfallet, att en person,
som efter 60-årsåldern inflyttade i ett landstingsområde, skulle berättigas
åtnjuta den billigare vårdkostnaden, då han betalade sin landstingskatt,
som ju i väsentlig grad ginge till sjukvårdsändamål. Men å andra sidan torde
det vara nödvändigt att förebygga, att inflyttning till ett visst län stimulerades
genom de särskilt goda läkarkrafter och resurser i övrigt, landstinget
där möjligen disponerade över. Det kunde icke vara skäligt, att i länet
kanske hela sitt liv bosatta personer skulle se sina intressen tillbakasätta
tack vare en tillströmning av äldre, sjuka personer, som önskade på gamla
dagar mot den lägre taxan utnyttja vårdmöjligheter, till vilkas åstadkommande
de icke bidragit. Ett borttagande av skillnaden patientgrupperna emellan
skulle också verka därhän, att landsting och kommuner med goda och
allmänt uppskattade läkare skulle nödgas bära ökade sjukhuskostnader. Vissa
restriktiva bestämmelser torde således ej kunna undvaras, örn man ville förekomma
missbruk. Efter en närmare undersökning av saken torde det måhända
icke vara omöjligt att finna lämpliga generella bestämmelser beträffande
betalningen av sjukvård å inom ett län efter 60-årsålderns inträde
inflyttade personer, som själva betalade sina avgifter. Helt annorlunda ställde
det sig däremot, när fattigvårdssamhälle och icke den enskilde betalade vårdkostnaden.
I fråga örn de fattigvårdsunderstödda torde det nämligen få anses
självklart, att fattigvårdslagens hemortsrättsbegrepp i full utsträckning borde
komma i tillämpning. Därest riksdagen önskade hemställa om en ändring av
sjukhuslagen i motionens syfte, torde ärendet i sinom tid bliva remitterat till
statens sjukvårdskommitté, vilken hade att utreda, bland annat, frågan om
hemortsbegrepp och legosängsavgifter vid sjukhus. Den fråga, motionen avsåge,
skulle under sådana förhållanden bliva belyst i sitt rätta sammanhang
och möjligheter till en god lösning bliva noggrant undersökta. Då en allt mera
enhetlig praxis för landstingens del numera gjorde sig gällande beträffande
utomlänspatienternas vårdkostnader, torde det uppskov, som kunde vållas
genom en sådan utredning, icke medföra allvarsammare olägenheter.

Svenska landstingsförbundets styrelse yttrade i huvudsak:

Vid legosängsavgifternas bestämmande hava landstingen och städer utanför
landsting utan undantag gått in för ett system med lägre avgifter för patienter
från landstingsområdet eller staden än för patienter från främmande sjukvårdsområde.
Före år 1928 rådde emellertid på förevarande område en stor
oreda så till vida, att begreppet patient från sjukvårdsområdet fattades mycket
olika vid olika anstalter. För att patient skulle få räknas som inomläns -

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

patient krävdes sålunda vid vissa sjukvårdsinrättningar, att patienten vore
mantalsskriven inom sjukvårdsområdet, vid åter andra att han vöre både
mantalsskriven och kyrkoskriven inom området, vid andra att han vore därstädes
mantalsskriven eller kyrkoskriven. Vid en mycket stor grupp sjukhus
slutligen gällde den av motionären med rätta påtalade bestämmelsen, att
patient tor att få betraktas såsom inomlänspatient ovillkorligen måste äga
hemortsrätt inom sjukvårdsområdet i enlighet med fattigvårdslagens bestämmelser.
Vid en del lasarett saknades någon egentlig definition å begreppet
inomlänspatient. Dit räknades sålunda patienter ”från länet”, ”patienter bosatta
inom länet” eller ”patienter tillhörande länet” o. s. v. Inom ett och samma
sjukvårdsområde tillämpades under stundom vid olika anstalter olika regler
eller olika praxis i fråga örn hemortsbegreppet.

Ett för samtliga sjukvårdsinrättningar enhetligt definierat hemortsbegrepp
utgör givetvis en fördel för alla parter. Från individens sida sett och med
hänsyn till vikten att i möjligaste mån underlätta för vederbörande att till
billigt pris erhålla vård å närmaste sjukvårdsinrättning är det givetvis önskvärt,
att omförmälda hemortsbegrepp göres så vitt som möjligt. Idealet ur
denna synpunkt vore tydligen att vid sjukhusvård helt och hållet underlåta
att taga någon hänsyn till hemorten och låta legosängsavgifterna oberoende
av hemort utgå med de låga belopp, som för närvarande gälla för inomlänspatienter.
Så långt kan man emellertid av flera skäl icke gå. Upprätthållandet
av skillnad mellan patienter från eget och patienter från annat
sjukvårdsområde utgör i själva verket en nödvändig åtgärd för att icke vissa
sjukhus skola fyllas med patienter från andra sjukvårdsområden, varigenom
vården för det egna landstingsområdets eller den egna stadens patienter
äventyras.__________________ ______

För patienter, vars legosängsavgifter bestridas av fattigvården, måste man
vidare helt naturligt även vid lasarettsvård utan inskränkning tillämpa det
i fattigvårdslagen angivna hemortsbegreppet. Hemortsbegreppet måste för
den fattigvårdsunderstödda vara detsamma oberoende av örn han vårdas å
kommunen tillhörig fattigvårdsanstalt eller å landstinget tillhörigt lasarett.

Frågorna om hemortsbegrepp och legosängsavgifter vid landstingens lasarett
och sjukstugor hava sedan länge varit föremål för uppmärksamhet från
Svenska landstingsförbundets sida. Redan år 1922 igångsatte styrelsen ett
vidlyftigt utredningsarbete i dessa frågor. Resultaten av dessa utredningar
äro publicerade i ”Meddelanden från Svenska landstingsförbundets byrå” nr 3
för år 1924, nr 2 för år 1925 samt nr 2 för år 1927. Med beaktande av önskemålen
att åstadkomma ett enhetligt och i möjligaste mån vidgat hemortsbegrepp
vid våra lasarett och sjukstugor samt att utan rubbning av den
nuvarande principen, att landstingen böra svara för vårdkostnaderna för sina
respektive skattebetalare, förbilliga legosängsavgifterna för vissa utomlänspatienter,
avlät Svenska landstingsförbundets styrelse, sedan sagda utredningar
slutförts, i maj 1927 en framställning till samtliga landsting med
anhållan, att desamma måtte besluta:

att, för det fall att patient icke åtnjöte fattigvård såsom patient från landstingsområdet
(inomlänspatient) räkna en var person, som minst ett år före
intagningen i sjukhuset förvärvat fast bostad eller fast anställning inom
landstingsområdet, ävensom tjänare anställd i hushåll hos person från landstingsområdet,
då denne er lägger legosängsa vgiften;

att bidraga till vården av de icke fattigvårdsunderstödda (civila) patienter
från landstingsområdet, vilka insjuknat inom ”främmande” landstingsområde

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

och där inlagts å allmän sal vid lasarett eller sjukstuga (eller militärsjukhus)
med det merbelopp, som vederbörande patient betalat i patientavgifter utöver
vad han skolat betala, örn han varit intagen å landstingets motsvarande
anstalt, dock att landstingsbidraget i intet fall må överstiga kronor 2:50 per
patient och dag; samt

att låta legosängsavgiften för de icke fattigvårdsupderstödda patienter från
annat landstingsområde, vilka insjuknat inom landstingsområdet och erhållit
vård å allmän sal vid landstingets lasarett eller sjukstugor, utgå med högst
samma belopp, som den av Kungl. Majit fastställda ersättningen för vård av
fattiga utomlänspatienter å anstalten i fråga — för närvarande vid vård å
sjukstuga kronor 3: 50 och vid vård å lasarett i allmänhet kronor 4: —.

Framställningen hade god framgång, i det att icke mindre än 18 landsting
beslöto i huvudsaklig överensstämmelse med förbundsstyrelsens förslag.

Av vad sålunda anförts torde framgå, dels att förbundsstyrelsen är enig
med motionären därutinnan, att fattigvårdslagens hemortsbegrepp icke lämpligen
bör tillämpas vid avgörandet, huruvida en ej fattigvårdsunderstödd
patient skall betraktas såsom inomläns- eller utomlänspatient, dels att den
av motionären påtalade oegentligheten för landstingssjukliusens vidkommande

föreligger allenast i fråga örn några enstaka sjukvårdsinrättningar. —--

I själva verket är styrelsen för sin del sinnad att i fråga örn de ej fattigvårdsunderstödda
patienterna tillstyrka ytterligare någon vidgning av hemortsbegreppet
men håller däremot bestämt före, att i fråga om de fattigvårdsunderstödda
patienterna fattigvårdslagens hemortsbegrepp måste strikt tilllämpas.
Rent principiellt har styrelsen ej heller något att erinra däremot, att
sjukhusens hemortsbegrepp i lag fastställes. — — — — — — — — — —

Att märka är emellertid, att den jämlikt nådigt bemyndigande den 12 mars
1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté i enlighet med av socialministern
givna direktiv har att utreda jämväl frågan om hemortsbegrepp och legosängsavgifter
vid kroppssjukhusen. Enligt vad styrelsen har sig bekant
torde vid detta utredningsarbete komma att beaktas bl. a. de synpunkter på
frågan, som styrelsen redan tidigare gjort sig till tolk för och som ju i det
stora hela överensstämma med motionärens intentioner. Men därjämte torde
kommitténs utredningar komma att omfatta även vissa andra härmed sammanhängande
frågor, såsom legosängsavgifter för sjömän, legosängsavgifter,
då ansvarsförbindelse från fattigvårdssamhälle föreligger, o. s. v.

Under sådana förhållanden kan det icke anses lämpligt att med föregripande
av sagda kommittés utredningar nu företaga någon ändring av 17 § i
sjukhuslagen. Ej heller riksdagsskrivelse örn sådan ändring kan anses
påkallad.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse framhöll slutligen:

Följderna av det nu rådande systemet bliva, såsom i motionen framhålles,
att varje person, som efter viss ålder eller, oberoende av åldern, utan att
hava ett ”fattigvårdsfritt” år flyttar till ett sådant landstingsområde eller stad,
som infört ifrågavarande grunder för legosängsavgifternas erläggande, i
förra fallet för återstående delen av sin livstid och i senare fallet för kanske
lång tid framåt i sjukvårdshänseende betraktas och behandlas som en främling,
medan han däremot i skattehänseende i författningsenlig ordning beskattas
efter samma grunder som landstingets — stadens — övriga skattskyldiga.
I sin nya hemort blir vederbörande alltså i själva verket utan
hemortsrätt i sjukvårdshänseende, och om han kommer från en ort, där före -

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

varande villkor icke gälla, blir han i sådant hänseende utan någon hemortsrätt
i hela riket, utan att härför på något sätt erhålla lindring i skattehänseende.
Det ligger i öppen dag, att ett system, som leder till dylika orimliga
konsekvenser, måste betecknas såsom i hög grad orättvist för den därav
berörde.

Det synes styrelsen med fog kunna ifrågasättas, huruvida fastställande
av sådana villkor vid legosängsavgifternas bestämmande är i överensstämmande
med gällande författningar. När kommunalförordningarna och landstingslagen
giva vederbörande samfälligheter rätt att vårda eller besluta om
vissa gemensamma angelägenheter och att för tillgodoseende av dessa uttaga
skatt av de till landstinget, resp. kommunen skattskyldiga, synes det åtminstone
icke stå i överensstämmelse med författningens anda att utav vissa
kategorier skattskyldiga uttaga skatt men samtidigt i sjukvårdshänseende
likställa dem med till landstinget, resp. kommunen icke hörande personer.
Då emellertid nämnda villkor faktiskt är i tillämpning på flera håll, torde
en ändring härutinnan kunna ernås endast genom lagändring.

Genom införande i hela riket av nämnda av vissa landsting och städer tilllämpade
grunder för legosängsavgifternas bestämmande skulle visserligen
den fördelen ernås, att ingen på grund av flyttning mellan olika orter i riket
skulle gå förlustig hemortsrätt i sjukvårdshänseende inom hela riket. Men
denna teoretiska hemortsrätt skulle i många fall tydligen bliva utan någon
som helst praktisk nytta, då hemortsrättslänet och vistelseorten ligga på
längre avstånd från varandra; i andra fall åter, såsom då fråga är om i
landsting icke deltagande stad och omgivande län, skulle visserligen hemortsrätten
icke behöva bliva utan allt praktiskt värde, men i varje fall skulle
stora olägenheter kvarstå.

Det synes därför styrelsen ofrånkomligt, att en ändring sker i den av
motionären föreslagna riktningen, d. v. s. att i lagen uttryckligen fastslås,
att den, som är skattskyldig till landsting eller kommun eller mantalsskriven
inom dess område, alltid skall i sjukvårdshänseende räknas såsom tillhörande
landstingsområdet resp. kommunen. Endast på detta sätt kan rättvisa för de
enskilda personerna ernås.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 24, anförde utskottet: Utskottet
hade funnit de synpunkter, motionären framfört i den då föreliggande motionen,
värda allt beaktande. Såsom erinrats i de av styrelserna för Svenska stadsförbundet
och Svenska landstingsförbundet avgivna yttrandena torde emellertid
det föreliggande spörsmålet komma att upptagas till behandling av den under
1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté. I denna kommittés uppdrag inginge
nämligen såsom en betydelsefull uppgift att söka angiva lämpliga former för
samverkan mellan de viktigaste administrativa enheterna för sjukvårdens ordnande
och såsom en konsekvens därav överväga antingen slopande av de spärrar
mellan olika sjukvårdsområden, som existerade i form av olika vårdavgifter
för patienter, boende inom resp. utom vederbörande län eller stad,
eller ock införande av en regel av den ungefärliga innebörd, att vederbörande
län eller stad erlade skillnaden i vårdkostnad för patienter från annat resp.
eget sjukvårdsområde. Då sålunda anledning funnes att antaga, att det ifrågavarande
spörsmålet bleve föremål för en ingående utredning, syntes någon
framställning från riksdagens sida då lämpligen icke böra ske. Utskottet hem -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 9

ställde fördenskull, att motiorien icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt gällande bestämmelser tillkommer det vederbörande landsting eller
kommuns beslutande myndighet att fastställa de avgifter, som skola utgå för
vård å sjukhus, drivet av landstinget eller kommunen. Någon begränsning i
dessa myndigheters beslutanderätt beträffande ifrågavarande avgifter förefinnes
icke, utom vad angår vissa, ovan angivna fall. Såsom allmän regel gäller, att
legösängsavgifterna bestämmas till olika belopp, allt eftersom fråga är örn
patienter, tillhörande det landsting eller den kommun, som driver sjukhuset,
eller patienter, som ej tillhöra sjukvårdsområdet. Skillnaden i avgiftsbeloppen
för dessa båda kategorier av patienter är i allmänhet avsevärd. Vid avgörande
av frågan, vilket sjukvårdsområde en person skall anses tillhöra,
tillämpa de olika myndigheterna skiljaktiga principer. I allmänhet torde, såsom
utredningen giver vid handen, personer, som äfo mantalsskrivna inom
sjukvårdsområdet, i sjukvårdshänseende anses tillhöra området och alltså komma
i åthjutande av de lägre taxorna. Vissa landsting gå ännu längre och
tillämpa dessa taxor även för dem, som inom landstingsområdet äga fast bostad
eller anställning eller över huvud äro anställda hos arbetsgivare från området,
i sistnämnda fall under förutsättning att arbetsgivare!! ansvarar för legosängsavgiften.
Andra myndigheter åter tillämpa i detta avseende fattigvårdslagens
bestämmelser örn hemortsrätt och frånkänna alltså personer, som efter
fyllda 60 år inflyttat till sjukvårdsområdet, rätt att å områdets sjukhus erhålla
vård till den för egna patienter bestämda avgiften, även om personen i fråga
erlägger landstings- resp. kommunalskatt till området och själv är i stånd att
gälda legosängsavgift. Enligt vad utskottet inhämtat, tillämpas sistnämnda princip
inom Stockholms stad, Stockholms län, Göteborgs Stad och i vise utsträckning
Östergötlands län, därvid i Stockholm och Göteborg vederbörande myndighet
dock äger rätt att på ansökan nedsätta avgiften för person, som enligt
fattigvårdslagen skulle betraktas som främmande patient, till samma belopp som
för patient från sjukvårdsområdet, därest patienten är eller bort vara mantalsskriven
inom staden.

Att ett tillämpande av olika principer vid avgörande av frågan, vilket område
en person i sjukvårdshänseende skall anses tillhöra, medför olägenheter,
torde ligga i öppen dag. Såsom motionären framhållit, kan ett sådant förfarande
leda till att en person ingenstädes får tillgodonjuta de för egna patienter
fastställda lägre avgifterna, utan måste, å vilket sjukhus han än söker
vård, erlägga de för främmande patienter bestämda, avsevärt högre avgifterna.
Fattigvårdslagens bestämmelser örn hemortsrätt synas utskottet icke böra komma
till användning vid avgörande av frågan örn tillhörighet till visst sjukvårdsområde
i de fall, då vederbörande patient själv erlägger sjukhusavgift. Att
beröva en person, som efter fyllda 60 år inflyttat till ett sjukvårdsområde och

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami., 2 avd. 1 huff. (Nr 1—2.) 2

Utskottet.

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

kanske under flera år erlagt landstings- resp. kommunalskatt inom området,
möjlighet att å områdets sjukhus erhålla vård till den för egna patienter
fastställda lägre avgiften, kan icke anses överensstämma med billighet. De
missförhållanden, som alltså enligt utskottets förmenande föreligga, böra snarast
möjligt avhjälpas.

I sitt under fjolåret i förevarande ärende avgivna utlåtande framhöll utskottet,
att, då anledning funnes till antagande, att det ifrågavarande spörsmålet bl ve
föremål för en ingående utredning av den under 1929 tillsatta statens sjukvårdskommitte,
någon framställning från riksdagens sida då lämpligen icke borde ske.
Enligt av utskottet inhämtad upplysning har statens sjukvårdskommitté ännu
icke fattat ställning till spörsmålet och kan icke uppgiva, när så kommer att
ske. Med hänsyn till de synnerligen vidlyftiga arbetsuppgifter, som tilldelats
kommittén, torde något slutgiltigt förslag i förevarande fråga icke vara
att vänta förrän efter avsevärd tid. Såvitt utskottet kunnat finna, torde ifrågavarande
spörsmål utan olägenhet kunna lösas utan samband med övriga till
sjukvårdskommitténs behandling överlämnade uppgifter.

I ärendet föreligger emellertid icke sådan utredning, att utskottet anser sig
kunna föreslå riksdagen antagande av lagbestämmelser i angiven riktning

Utskottet får fördenskull i anledning av förevarande motion hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning rörande den i motionen
väckta frågan om ändrade bestämmelser för fastställande
av avgifter för vård å de sjukhus, motionen avser, samt för 1932
ars riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva
anledning.

Stockholm den 4 februari 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

fran förssa kammaren: harrar T"estman, ron Sydow. Under, 8''nfr’d Hansson,
von Geijer och Frändén, fröken Hesselgren samt herr Norman.

från andra kammaren: herrar Marnusson i Fa’mar, Hage, Johanson i Hallagården,
* Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Aronson, Sandström
i Ny and och Björnberg.

Ej närvarande vid utlätandets justering.