Första lagutskottets utlåtande Nr t$.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1931 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 22 kap.
15 § strafflagen.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 153,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hellberg hemställt, att 22
kap. 15 § strafflagen måtte upphävas.
I fråga örn de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Enligt 1864 års strafflag, som i detta avseende icke undergått någon ändring,
har 22 kap. 15 § följande lydelse:
Ear någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri
öva eller vinning sig förskaffa; straffas med böter eller fängelse i
högst ett år.
Lagrummet leder sitt ursprung från missgärningsbalken i 1734 års lag, vari
bland religionsbrotten upptogs ett särskilt kapitel (2 kap.) under rubriken »örn
trolldom och vidskepelse» och av följande lydelse:
1 §. Var som brukar trolldom och skadar annan till kropp eller egendom,
och varder med fulla skäl därtill vunnen; miste livet. Får någon död
därav; då skall man steglas, och kona halshuggas, och i håle brännas. Haver
man låtit trollkarl det göra, eller hulpit till, att den gärning fullkomna;
vare lag samma.
2 §. Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse; bote första
gången tio daler, eller mera, till fyrtio daler, allt som brottet är till, eller
sitte i häkte vid vatten och bröd. Gör han det annan gång; bote dubbelt.
Söker någon råd eller bot hos signare eller spåmän; bote fem daler, eller mera,
till tjugu daler, som brottet är till, eller plikte med fängelse vid vatten och
bröd.
Genom kungl, förordning den 20 januari 1779 upphävdes 1 §.
I lagkommitténs förslag till allmän kriminallag (1839) upptogs i 24 kap.,
»om bedrägeri», en 12 § av följande lydelse: Får man med spådom, signeri
eller annan vidskepelse, att därmed bedraga andra; straffes med böter eller
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. lard. 10 haft. (Nr 13.)
Historik.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
fängelse. — I motiven uttalades, att de som genom spådom, signeri eller vidskepelse
sökte bedraga allmänheten, ansåges straffvärda, evad de någon fördel
därav haft eller ej.
Det av lagberedningen år 1844 avgivna förslaget till straffbalk upptog i
25 kap., »om bedrägeri», en 13 § av följande lydelse: Far man med spådom,
signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa,
straffes med böter eller fängelse i sjunde grad. — I motiven uttalades
härom:
Enär de, som fara med spådom eller annan vidskepelse, gemenligen därmed
åsyfta egen vinning, och i det fallet böra vara straff underkastade, om det
ock ej kan bevisas att avsikten varit att bedraga andra, vilket så mycket
mindre kan tagas för givet, som det är otvivelaktigt att de, som idka sådana
konster, ej sällan själva anse dem såsom tillförlitliga; så har 13 § erhållit
ett tillägg, varigenom den även på det nämnda fallet är tillämplig.
Reformeringen av strafflagstiftningen på grundval av lagberedningens förslag
ägde rum i flera etapper, innan 1864 års strafflag kom till stånd. Redan
den 4 maj 1855 utfärdades en förordning om ansvar för stöld och snatteri
samt rån, genom vilken förordning vissa kapitel i missgärningsbalken upphävdes.
Vid 1856—58 års riksdag framlades proposition med förslag till författning
angående ansvar för förfalskning och bedrägeri. Därvid föreslogs
upphävande av bl. a. 2 kap. 2 § missgärningsbalken och upptogs under rubriken
»om bedrägeri» en 34 § av följande lydelse:
Far man med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri
öva eller vinning sig förskaffa, bote från och med fem till och med etthundra
riksdaler. Varder någon andra gången eller oftare därmed beträdd, må till
straffarbete från och med två månader till och med ett år dömas.
Lagutskottet föreslog i betänkande nr 40, som i denna del antogs av stän- •
derna, bibehållande av 2 kap. 2 § missgärningsbalken samt uteslutande ur förslaget
av 34 §.
Som skäl härför anförde utskottet bland annat:
övaT någon bedrägeri medelst spådom, signeri och vidskepelse, bör han
straffas såsom bedragare, såsom den, vilken, genom svikliga medel, bedragit
annan; ty medlet förmildrar ej i detta fall brottsligheten. Då i 2 § 2 kap. missgärningsbalken
stadgades straff å den som far med spådom, signeri eller annan
vidskepelse, var ock ändamålet något helt annat, än att förekomma bedrägeri
i dess egentliga och nu ifrågaställda betydelse. För att därom vinna insikt,
behöver man blott kasta blicken tillbaka på företeelserna under det århundrade,
som förflöt före antagandet av 1734 års lag och därmed jämföra ej allenast
hela innehållet av missgärningsbalkens berörda kapitel, än även den
plats samma kapitel har i nämnda lag. Då hade ännu icke hos menige man
tron på trolldom och vidskepelse försvunnit; och det menliga inflytande sådant
utövade på det religiösa ^livet, gav anledning att i lagen belägga med
straff sa väl trolldom, som spådom, signeri och annan vidskepelse. Bestämmelserna
därom intogos även i sammanhang med de stadganden, som lagstiftaren
aktade nödigt intaga i lagen för religionens och kyrkans upprätthållande;
och i sådan betydelse kvarstår ännu 2 § missgämingsbalkens oftanämnda
kapitel.^ Huruvida detta lagrum är fortfarande behövligt kan visserligen sättas
i fråga; men med nu ifrågaställda lagstiftning bör det ej sammanblandas.
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
3
Spådom och signeri i omförmälda betydelse är icke sådant bedrägeri, vars
bestraffande nu avses; det kan dock begagnas såsom medel därtill; men alla
sätt att bedraga kan, efter vad sagt är, ej av lagstiftaren uppräknas.
I 1864 års strafflag, varigenom då ännu gällande delar av missgärningsbalken
upphävdes, upptogs i bedrägerikapitlet en 15 § av ovan angiven lydelse.
Nedan intagna, från rättsstatistiken för åren 1913—1928 hämtade uppgif- Bättster
utvisa i vilken omfattning åtal enligt förevarande lagrum ägt rum samt stat^-8ti^endessa
åtals resultat. I
Åta män |
lade kvinnor |
Frikända |
Bötfällda |
ÅdBmda fängelsestraff |
|
1913............... |
1 |
1 |
|||
1914............... |
1 |
1 |
— |
2 |
— |
1915............... |
— |
— |
'' — |
— |
— |
1916............... |
— |
6 |
2 |
4 |
— |
19i7 • .............. |
2 |
2 |
— |
4 |
— |
1918............... |
1 |
2 |
— |
3 |
— |
1919............... |
2 |
6 |
1 |
6 |
1 |
1920.............. |
— |
5 |
1 |
4 |
— |
1921............... |
— |
1 |
— |
1 |
— |
1922 ............... |
— |
7 |
1 |
6 |
— |
1923............... |
— |
2 |
1 |
1 |
— |
1924. . ............. |
— |
— |
— |
— |
— |
1925 ............... |
1 |
5 |
— |
6 |
— |
1926 ............... |
— |
1 |
— |
1 |
— |
1927 ............... |
— |
1 |
— |
1 |
— |
1928 ............... |
1 |
9 |
— |
10 |
— |
Summa |
8 |
49 |
6 |
50 |
1 |
I den del av de av professor Johan C. W. Thyrén utarbetade förberedande Prof. Thyutkast
till strafflag (speciella delen IV; 1922), vari bland annat bedrägeri- réne utkast.
brottet upptagits till behandling, återfinnes icke någon straffbestämmelse, motsvarande
22 kap. 15 § strafflagen. I fråga örn detta lagrum uttalar professor
Thyrén, att såvitt den däri avsedda gärningen fyllde bedrägerirekvisitet, vilket
tydligen kunde vara fallet även örn icke den vanemässighet förelåge, som troligen
avsåges med uttrycket far någon med, syntes intet skäl finnas att icke
behandla denna gärning såsom vanligt bedrägeri enligt utkastets 1 §. De fall
åter, där detta icke vore förhållandet, torde liksom vissa andra bedrägeriartade
handlingar finna sin rätta plats bland förseelserna.
I utkastet lämnar professor Thyrén jämväl redogörelse för vissa utländska yiSBa „tlagars
ståndpunkt till denna fråga. Enligt denna redogörelse nämna vissa ondska ingar.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 13,
KF 1916
ang. hypnotism.
Utskottet.
strafflagar ockrande på vidskepelse genom spådom o. d. för att uttryckligen
likställa det med annat bedrägeri. Bland exemplen härpå nämnes 1866 års
danska strafflag (»Sträffebestemmelsen i § 251 kommer ligeledes til Anvendelse
... paa den, der ved Signen, Maalen, Manen, Spaaen eller ved Hjselp af
andre overtroiske Kunster fravender Nogen Penge eller Gods».) Denna lag
har emellertid under sistlidet år upphävts och ersatts med en ny strafflag,
vari något stadgande av förevarande slag icke upptagits.1 Såsom en andra
grupp av lagar upptagas i utkastet sådana, vari förevarande fall förekommer
såsom en visserligen generellt men i ringa grad straffbar förseelse. Häribland
märkes den finska strafflagen, vars 42 kap. 8 § innehåller, att den som för vedergällning
befattar sig med spådom, signeri eller dylik vidskepelse, bote högst
200 mark. Slutligen uppräknas en tredje grupp av lagar, vari ockrande på
vidskepelse genom spådom o. d. straffas endast under någon särskild förutsättning,
oftast då den, att det skett yrkes- eller vanemässigt. Hit hänföres, utom
den svenska lagen, bland andra de franska, belgiska och engelska lagarna.
Här må jämväl erinras örn bestämmelserna i kungl, förordningen den 26 maj
1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. Enligt denna förordning
åligger det den, som vill giva offentlig föreställning, vid vilken skall
förekomma hypnotiska eller andra därmed likartade experiment, att söka tillstånd
härtill hos polismyndighet, och må tillstånd ej meddelas annan än den,
som företer av medicinalstyrelsen utfärdat intyg, att styrelsen anser föreställningen
kunna utan våda honom tillåtas. Vid meddelande av tillstånd kan
stadgas villkor för tillståndet samt givas erforderliga ordningsföreskrifter.
Innan tillståndsbevis erhållits, är det icke tillåtet att utlämna inträdeskort eller
att fordra, begära eller mottaga avgift. Meddelat tillstånd kan återkallas, när
helst skälig anledning därtill förekommer.
Herr Hellberg har vid innevarande riksdag jämväl väckt en motion (I: 154),
avseende ändring i nämnda förordning. I motionen framhålles att förordningen
borde äga tillämpning endast i fråga örn hypnotiska experiment, därvid en
person utövade makt över en annan, men att i praktiken medicinalstyrelsens
tillstånd fordrats även för anordnande av offentliga möten med experiment i
clairvoyance under trancetillstånd, vilka endast innebure av individen själv
förstärkt koncentration. På grund härav hemställes i nämnda motion örn skrivelse
till Kungl. Majit för erhållande av ett sådant förtydligande tillägg till
nämnda förordning, att tranceseanser undantagas från dennas tillämpning.
Utlåtande över motionen, vilken hänvisats till första kammarens första tillfälliga
utskott, har ännu icke avgivits.
De i förevarande lagrum avsedda handlingarna, vilka ursprungligen betraktats
såsom brott mot religionen, bestraffas nu ur den synpunkten, att utnyttjande
av vidskepelse i vinningssyfte ansetts såsom i viss mån jämförligt med
bedrägeri. Dessa handlingar komma dock under en lägre straffskala än vanligt
bedrägeri. Lagrummet blir tillämpligt även i fråga örn sådan verksamhet,
1 Ej heller i den norska strafflagen av 1902 finnes något sådant stadgande.
Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
5
som uppfyller lagens kännemärken på vanligt bedrägeri, sålunda exempelvis
örn någon mot bättre vetande bedriver spådom mot betalning. En sådan verksamhet
skulle, örn förevarande paragraf ej funnits, kunnat straffas enligt den
allmänna bedrägeriparagrafen. Sin egentliga betydelse får det särskilda stadgandet
såtillvida, att straff — under förutsättning av vanemässighet och vinningssyfte
— kan ådömas den, som far med spådom e. d., även örn det icke
framgår annat än att han själv tror på sin förmåga.
Enligt motionärens mening bör straff för sådan verksamhet, som faller under
uttrycket spådom, icke inträda i andra fall än då bedrägeri föreligger.
Det framhålles i motionen, att klarsynen (clairvoyancen) jämte tankeöverföringen
(telepatin) tagits upp till behandling av flera framstående vetenskapsmän.
Det hade därvid konstaterats, att förmågan till klarsyn i stor utsträckning
funnes hos de flesta människor och, i likhet med den musikaliska begåvningen,
kunde utbildas genom övning. De yttre medel — exempelvis kortleken, handen
eller kristallen — som stundom vid spådom användes, utgjorde endast koncentrationsmedel,
som förhjälpte clairvoyanten att få sin förmåga frigjord. Efter
den omsvängning i uppfattningen, som ägt rum, vore det föråldrat och oriktigt
att straffbelägga klarsynen och spådomsverksamheten. Faran av att lämna
fältet fritt även för dem, som dreve spådomsverksamhet utan att äga förmågan
till klarsyn, vore synnerligen ringa, emedan kunderna snabbt nog bomme
underfund med, örn vederbörande kunde prestera något äkta eller ej. Det
förelåge dessutom ett behov såväl för vetenskapsmännen att få studera begåvningar
på detta område som för allmänheten att få rådfråga sådana.
Utskottet hyser den uppfattningen, att med hänsyn till den förestående allmänna
strafflagsrevisionen partiella ändringar i strafflagen böra äga rum,
endast då synnerliga skäl därtill föreligga. Örn än utskottet kan medgiva, att
det numera knappast finnes något starkare behov av att vid sidan av den allmänna
bedrägeriparagrafen ha en straffbestämmelse av förevarande slag, kan
utskottet icke finna skäl föreligga att i detta avseende, med föregripande av
den blivande allmänna reformen, genomföra någon lagändring. Örn motionärens
påstående är riktigt, att det på ifrågavarande område även förekommer
verksamhet av så vederhäftigt slag, att densamma kan vara av värde såväl för
vetenskapsmännen som för allmänheten, lärer förevarande straffbuds förefintlighet
icke lägga hinder i vägen för sådan verksamhet. Uppenbarligen kan
emellertid på detta område även förekomma såväl privata konsultationer som
offentliga föreställningar, vilka innebära ett otillbörligt ockrande på allmänheten^
godtrogenhet utan att dock kunna hänföras till bedrägeri. Det torde
i allmänhet endast ha varit vid dylika uppenbara missbruk, som straffbudet
— åtminstone i senare tid — trätt i tillämpning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 3 mars 1931.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr IS.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Akerman, greve Spens, Bissmark*, Norling,
Wagnsson> Jonsson i Lycksele*, Forssell och Julin;
från andra kammaren: herrar Björkman, Lindley, Olsson i Rimforsa, Hedlund
i Östersund*, Christenson*, Johanson i Huskvarna, Olsson i Mellerud och Jonsson
i Risinge*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
310676