Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1931 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1930 till
och med den 9 januari 1931 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1930 till och med
den 3 januari 1931;

justitieärenden från och med den 16 januari 1930 till och med den 30 december
1930;

utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1930 till och med
den 3 januari 1931;

för sv ar sår enden från och med den 16 januari 1930 till och med den 3 januari
1931;

socialärenden från och med den 16 januari 1930 till och med den 3 januari
1931;

kommunikationsärenden från och med den 16 januari 1930 till och med den
3 januari 1931;

finansärenden från och med den 16 januari 1930 till och med den 3 januari
1931;

ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1930 till och med den 3 januari
1931;

jordbruksärenden från och med den 16 januari 1930 till och med den 3 januari
1931;samt

handelsärenden från och med den 16 januari 1930 till och med den 3 januari
1931.

Därjämte hava på därom särskilt gjord framställning till utskottet överlämnats dels

utdrag av det över försvarsärenden den 30 januari 1931 förda protokoll,
i vad det avser tillsättandet av en kommission för undersökning rörande flygolycka
å Malmslätt m. m.,

dels det över socialärenden den 20 mars 1931 förda protokoll, i vad det
avser ansökning av kommunalfullmäktige i Stocksunds köping i fråga örn fast Bihang

till riksdagens protokoll 1981. 5 sami. 9 käft. (Nr 9.)

1

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

ställelse å av kommunalfullmäktige antaget reglemente för den kommunala
medelsförvaltningen i köpingen,

dels ock det över jordbruksärenden den 13 mars 1931 förda protokoll, i vad
det avser reseunderstöd för lantbrukets studerande.

Slutligen har från utskottet framställning gjorts även örn överlämnande av
det eller de särskilda protokoll, som under tiden juni—september 1930 må hava
förts i statsrådet angående val vid Nationernas förbunds församlings elfte ordinarie
möte av domare i fasta Haagdomstolen och av medlemmar i rådet; men
har upplysning vunnits, att något sådant protokoll icke föreligger.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och nu
fullbordats,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt
§ 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.

l:o.

(Protokoll över försvarsärenden den 24 och den 31 januari 1930, den
26 februari 1930, den 7 och den 28 mars 1930 samt den 11 april 1930.)

I anledning av en inom första kammaren väckt motion beslöt riksdagen år
1927, på statsutskottets hemställan, att i skrivelse till Konungen anhålla, att
Kungl. Majit måtte skyndsamt låta utreda frågan örn upptagande av inhemsk
flygmotortillverkning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I skrivelsen framhöll riksdagen, bland annat, att det vore av synnerlig vikt,
att tillverkning av flygmotorer igångsattes inom landet, och att upptagandet
av en dylik tillverkning enligt för riksdagen tillgängliga uppgifter skulle
komma att ställa sig mycket förmånligt i ekonomiskt hänseende.

Sedan Kungl. Majit anbefallt flygstyrelsen att verkställa den av riksdagen
begärda utredningen, har sådan utredning genom flygstyrelsens försorg verkställts
av en inom flygstyrelsen tillsatt kommitté och jämte förslag till inhemsk
flygmotortillverkning med skrivelse den 31 augusti 1927 överlämnats till
Kungl. Maj :t. Flygstyrelsen beräknade kostnaderna för upptagande av motortillverkningen
och uppläggande av en första serie motorer vid statlig tillverkning
till 2,069,500 kronor och vid enskild tillverkning till 1,809,500 kronor,
därav 600,000 kronor såsom räntefritt lån till vederbörande företag för bestridande
av kostnaderna för tillverkningens igångsättande, avsett att amorteras

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

B

under loppet av tio år med visst belopp för levererad motor. I dessa kostnader
ingingo jämväl kostnaderna för gäldande av grundavgift för förvärv från utlandet
av licens för tillverkning av utländsk motor och ritningar härför med
227,500 kronor.

över förslaget hava, bland andra, särskilt tillkallade sakkunniga avgivit
yttrande och därvid beräknat kostnaderna vid enskild tillverkning till 1,700,000
kronor, därav 600,000 kronor i räntefritt lån.

I proposition, nr 246, till 1928 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t i enlighet
med den sålunda verkställda utredningen örn anvisande av erforderliga anslag
för igångsättande av inhemsk flygmotortillverkning i enlighet med de
sakkunnigas förslag, och framhölls i propositionen att det ur försvarsberedskapssynpunkt
vore av stor vikt, att åtgärder med det snaraste vidtoges för
igångsättande av flygmotortillverkning inom landet.

Statsutskottet tillstyrkte i utlåtande nr 154 propositionen och riksdagen biföll
densamma.

Av det sålunda beviljade anslaget användes under budgetåret 1928/1929 icke
något belopp för flygmotortillverkning, utan reserverades allenast ett belopp
av 540,000 kronor. I statsverkspropositionen till 1929 års riksdag beräknades
för budgetåret 1929/1930 ytterligare 560,000 kronor för flygmotortillverkning,
vilket belopp ingick i gemensamt anslag till bestridande av engångskostnader
för anskaffning av flygmateriel.

Riksdagen biföll propositionen i denna del och yttrade därvid i skrivelse till
Konungen: »Riksdagen måste med beklagande konstatera, att den inhemska

motortillverkning, varom beslut vid 1928 års riksdag fattades och då ansågs
vara av brådskande natur, ännu icke igångsatts. På grund härav anser sig
riksdagen böra uttala sin bestämda förväntan, att tillverkningen ofördröjligen
upptages samt att denna därvid överlämnas åt ett inhemskt företag. Riksdagen
har i anledning härav funnit sig böra bestämma, att av de medel, som avsetts
för tillverkningen i fråga, det belopp, som ännu icke anvisats, eller

560,000 kronor, ställes till förfogande för budgetåret 1929/1930.»

Sedan ovannämnda proposition nr 246/1928 av riksdagen bifallits, uppdrog
Kungl. Majit genom brev den 14 juni 1928 åt flygstyrelsen, bland annat, att
uppgöra och inkomma med förslag till avtal angående upptagandet av inhemsk
flygmotortillverkning.

Sedan flygstyrelsen under hösten 1928 bedrivit jämförande försök med motorer
av typerna »Jupiter», tillverkad av The Bristol Aeroplane Company i England,
»Jaguar», tillverkad av Armstrong Siddeley Motors Ltd likaledes i England
samt den amerikanska motorn »Hornet», inkom flygstyrelsen den 29 juni
1929 med utlåtande i ärendet och förordade därvid, att avtal måtte träffas
med Bristol-bolaget om tillverkning i Sverige av bolagets flygmotor »Jupiter».
Elygstyrelsens tekniska byrå uttalade enhälligt i ett den 15 juni 1929 avgivet
yttrande, att den av Armstrongbolaget tillverkade motorn bättre lämpade sig
för inhemsk tillverkning. I av rikskommissionen för ekonomisk försvarsbe -

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

redskap den 26 augusti 1929 avgivet utlåtande (närvarande generallöjtnanten
Åkerman, generaldirektören Fryxell, generallöjtnanten Hammarskjöld, konteramiralen
Lybeck, generaldirektören Huss, kommerserådet Enström, riksdagsmannen
Bärg, fil. doktorn Lindblad och direktören Settergren) förordade rikskommissionen
under hänvisning till tekniska byråns utlåtande avtal med Armstrong-bolaget,
särskilt med hänsyn till att den av detta bolag tillverkade motorn
syntes bäst lämpad för att inom landet åstadkomma en effektiv och vid
behov hastigt utvecklad produktion.

Kungl. Maj :t fattade beslut i anledning härav den 6 september 1929 och uppdrog
därvid åt flygstyrelsen att med tillverkarna av de engelska flygmotortyperna
»Jaguar» och »Jupiter» ävensom med vederbörande representanter för
det eller de svenska företag, som med beaktande av vad rikskommissionen i
nämnda utlåtande anfört ansåges kunna härvid ifrågakomma, ofördröjligen inleda
förhandlingar rörande villkoren för anordnande av flygmotortillverkning
vid inhemskt företag enligt de av rikskommissionen härutinnan angivna olika
alternativ samt att så fort ske kunde till Kungl. Maj :t inkomma med av vederbörande
in- och utländska företag härvid avgivna bindande anbud avseende
förutnämnda olika alternativ ävensom eget yttrande jämte av vederbörliga kostnadsberäkningar
åtföljt förslag rörande tillverkningens ordnande; och skulle
flygstyrelsen äga att i mån av behov för uppdragets utförande anlita särskilt
tillkallade sakkunniga.

I anledning härav tillkallade flygstyrelsen såsom sakkunniga kanslichefen
hos rikskommissionen P. Jacobsson, civilingenjören B. Dahlerus och professorn
I. Malmer, vilka därefter i England bedrevo underhandlingar örn förvärv av
licens med såväl Bristol- som Armstrongbolaget. De sakkunniga påpekade i
rapport den 8 oktober 1929, att det vore möjligt att den nya av Armstrongbolaget
konstruerade typen »Jaguar-Major» eller »Panther» komme att visa
sig vara av en synnerligen god kvalitet, men att det erfordrades ytterligare nio
månader för dess utexperimenterande, varför de sakkunniga för det dåvarande
förordade en förbättrad typ av Bristol-bölagets »Jupiter»-motor, kallad Mercury.

I underdånig skrivelse den 12 oktober 1929 förordade flygstyrelsen »Jupiter».
Chefen för tekniska byrån, flygöveringenjören Fjällbäck, vilken jämväl
på flygstyrelsens uppdrag i England förhandlat med de engelska bolagen, avgav
särskilt utlåtande, vari han ingående redogjorde för de olika motorerna och
förordade »Jaguar-Major» såsom avgjort överlägsen de övriga motortyperna.

Ingenjörsvetenskapsakademiens flygtekniska kommittés ledamöter (herrar
Gustaf Dalén, Hubendick, Roos af Hjelmsäter, Rosberg och Spaak) avgåvo utlåtande
den 1 november 1929 och förordade därvid »Jaguar» samt förklarade
sig anse, »med den kännedom de ägde örn den sakkunskap och omdömesgillhet,
som förefunnes inom flygstyrelsens egen tekniska byrå, att, sedan denna tagit
hänsyn till den senaste tekniska utvecklingen och örn enighet vore rådande inom
tekniska byrån, dess åsikt i detta fall borde tillmätas avgörande betydelse».

Sedan ovanberörda sakkunniga ävensom flygöveringenjören Fjällbäck ytter -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

5

ligare i England förhandlat med de ifrågasatta licensfirmorna, infordrades från
dessa anbud att ingivas till svenska legationen i London senast den 18 december
1929. Dessa anbud öppnades av flygstyrelsen den 21 december 1929, därvid
befanns att Bristol-bolaget, som vid förhandlingarna förut begärt högre pris
än Armstrong-bolaget, nu sänkt sitt pris till £ 21,500 mot Armstrong-bolagets
£ 28,200.

Flygstyrelsen avgav utlåtande den 8 januari 1930 och förordade kontrakt
med Bristol-bolaget, därvid flygstyrelsen betonade, att den uppgivna överlägsenheten
hos Jaguar-motorn hänförde sig till en typ, som ännu icke färdigbyggts,
än mindre provats. Flygstyrelsen påpekade beträffande Jupiter-motorn,
att oklarhet rådde rörande ett patent till Bristol-motorema. Flygöveringenjören
Fjällbäck ävensom stabschefen Lubeck anmälde avvikande mening och
förordade Jaguar-motorn. I de särskilda utlåtandena påpekades, att »JaguarMajor»
dåmera kunde anses utprovad, varjämte Fjällbäck, bland annat, anförde,
att, då för Armstrong-bolagets del samtliga inbetalda royaltyavgifter skulle
avräknas på det minimibelopp, som firman önskade erhålla för licensen, medan
för Bristol-bolagets del endast för Jupiter eller Mercury erlagda licensavgifter
därvid skulle tagas i betraktande, ernåddes möjlighet att tidigare lösas från
kontraktet i det förra fallet än i det senare. Så mycket mer vore detta händelsen,
som upptagandet av en tillverkning av Armstrong-bolagets motor Lynx
Major jämsides med Jaguar Major kunde förutses.

Efter ytterligare förhandlingar och sedan erforderliga ändringar i kontraktsförslaget
vidtagits, insände flygstyrelsen det sålunda ändrade kontraktsförslaget
till Kungl. Maj :t, varefter Kungl. Maj :t den 26 februari 1930 bemyndigade
flygstyrelsen att — i huvudsaklig överensstämmelse med de vid förhandlingarna
med Bristol-bolaget överenskomna villkor och efter ytterligare förhandlingar
med nämnda firma i fråga örn kontraktsbestämmelser, beträffande vilka enighet
ännu ej uppnåtts — under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande sluta
avtal med sagda firma rörande förvärvande av licens för flygmotortillverkning
inom landet.

Sedan slutligt kontrakt uppsatts och underskrivits mellan Bristol-bolaget och
flygstyrelsen, godkände Kungl. Maj :t kontraktet genom beslut den 7 mars 1930.

Flygstyrelsen hade redan den 5 oktober 1926 för bedömande av kostnaderna
för inhemsk tillverkning av flygmotorer och val av för densamma lämplig inhemsk
firma hos vissa industriföretag och enskilda personer gjort förfrågan,
huruvida intresse förefunnes för startande av licenstillverkning av flygmotorer
av typen Bristol Jupiter VI, i vilket fall anbud införväntades.

För bedömande av tillverkningens art bereddes representanter för de tillfrågade
företagen, resp. personerna, tillfälle att vid Bristol-bolagets verkstäder
studera fabrikationen.

Anbud inkommo från A.-B. Pentaverken i samarbete med A.-B. Bofors,
A.-B. Scania Vabis samt Tidaholms Bruks A.-B. De inkomna anbuden be -

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9

traktades av flygstyrelsen såsom preliminära och avsedda att läggas till grund
för styrelsens utredning angående förutsättningarna för motortillverkningens
upptagande.

Grenom departementsskrivelse den 28 februari 1928 anmodades flygstyrelsen
sedermera att införskaffa dels förnyade anbud från de tre ovannämnda firmorna,
dels ock anbud från Nydqvist & Holm A.-B. Dylika anbud infordrades
genom skrivelse den 29 februari 1928. Anbuden öppnades i flygstyrelsen den
9 mars 1928 och insändes till Statsrådet och Chefen för Försvarsdepartementet.

Sedan 1928 års riksdag härefter fattat beslut angående flygmotortillverkningens
igångsättande och flygstyrelsen jämlikt ovannämnda nådiga brev den
14 juni 1928 bl. a. anmodats inkomma med förslag till avtal rörande tillverkningen,
hemställde styrelsen i skrivelse den 29 juni 1929, att tillverkningen
skulle förläggas till något av företagen Tidaholms bruk eller Nydqvist & Holm,
varvid det förstnämnda ur strategisk synpunkt vore att föredraga, varjämte
Scania-Vabis borde få inkomma med nytt anbud, avseende annan plats än
Södertälje, varest bolaget i sitt anbud tänkt förlägga tillverkningen.

Flygöveringenjören Fjällbäck ansåg Nydqvist & Holm ur teknisk synpunkt
böra sättas i främsta rummet.

Sedan Kungl. Maj:t den 6 september 1929 fattat förut omförmälda beslut i
ärendet uppdrog flygstyrelsen åt de för underhandlingarna rörande licensfrågan
tillkallade sakkunniga att jämväl förhandla med de inhemska företagen.

De sakkunniga bedrevo härefter förhandlingarna med de svenska firmorna
jämsides med förhandlingarna rörande förvärv av licens. De sakkunniga,
som avgåvo utlåtande den 3 december 1929, föreslogo emellertid, att fortsatta
förhandlingar skulle föras med A.-B. Scania Vabis, A.-B. Pentaverken,
Nydqvist & Holm A.-B. och Tidaholms bruks A.-B.

Flygstyrelsen hade emellertid dessförinnan, i skrivelse den 29 november 1929
till sistomförmälda firmor, infordrat anbud och uppgifter, som skulle möjliggöra
en jämförelse mellan de beräkningsgrunder, enligt vilka de olika firmorna
kunde åtaga sig tillverkningen. Som motortypfrågan ännu icke blivit bestämd,
förklarade flygstyrelsen, att anbuden skulle avse ett principiellt pris. Normen
för fastställande av detta ävensom andra uppgifter lämnades firmorna i ett vid
skrivelsen fogat memorandum angående principiellt pris. Anbud skulle vara
flygstyrelsen tillhanda senast den 6 december 1929.

I berörda memorandum hade angivits dels den arbetstid, som erfordrades för
tillverkning av en motor, beräknad till 3,900 ackordstimmar eller omkring
25 % mindre verkligt använd tid, dels erforderligt material, beräknat för halvfabrikat
till 4,000 kronor och för helfabrikat till 2,000 kronor för motor, dels
ock anskaffningskostnaden för verktyg 252,000 kronor och för bromsanläggning
54,000 kronor. Följande uppgifter angåvos i berörda memorandum skola
lämnas av vederbörande firmor:

»1) Arbetslön per timme för de olika kategorierna arbete, som utföres.

2) Den tilläggsprocent i omkostnader för de olika kategorierna arbete, som
Ni önska tillägga.

3) Den kassationsprocent (ej beroende på fel i eller hos materialet), som
Ni önska tillägga vid beräkning av kostnaderna för arbetstimmar.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

7

4) Kostnaden för hel- och halvfabrikat nied härå belöpande tillägg av omkostnadsprocent.

Ni torde vidare meddela, huruvida i den ovan angivna omkostnadsprocenten
avskrivning av verktygen medräknats eller örn Ni önska tillägga särskilt omkostnadsbelopp
härför per motor. Till det sålunda erhållna självkostnadspriset
kommer ersättning för oförutsedda utgifter och vinst. Sålunda erhålles ett totalpris
per motor.

Enär i flera avseenden kostnaden kommer att variera örn en leverans av 50
eller 30 motorer per år äger rum, torde Ni godhetsfullt angiva totalkostnaden
per motor i ena eller andra fallet.

I skrivelsen torde även angivas, i vad mån sagda beräkningsgrund skall
ligga till grund för beräkning av kostnaden för tilläggsarbeten, för pris å reservdelar
samt å reparationsarbeten.

Ävenså emotser flygstyrelsen förslag angående den glidande skala, som Ni
önska införa för att skydda Eder mot eventuell fluktuation i priser å materiel
eller arbetslön.»

Inom föreskriven tid hade anbud inkommit från Nydqvist & Holm, Pentaverken
och Tidaholms Bruk med en slutsumma å resp. 7,779,000 kronor,
8,560,440 kronor och 7,470,000 kronor. Anbuden avgåvos under förutsättning
att de av flygstyrelsen lämnade primäruppgifterna voro riktiga och för flygstyrelsen
bindande.

Scania Yabis avgav intet anbud men förklarade i brev den 4 december 1929
till flygstyrelsen, bland annat, att uppgifter örn beräkningsgrunder för arbetslöner,
omkostnader, vinstpålägg m. m. av naturliga skäl icke brukade utlämnas
av industrien samt att bolaget ansåge, att en rättvis bedömning av
offerten enligt flygstyrelsens metod icke kunde ske.

Munktells Mek. Verkstads Aktiebolag, från vilket anbud icke infordrats,
samt Scania Vabis hava därefter i särskilda ansökningar hos Kungl. Maj :t anhållit
örn tillstånd, Munktell att inkomma med anbud å den ifrågasatta tillverkningen
av flygmotorer och Scania Vabis att inkomma med anbud å den eller
de motortyper, vilka kunde komma i fråga för tillverkningen.

Genom beslut den 24 januari 1930 och den 31 i samma månad har Kungl.
Maj :t uppdragit åt flygstyrelsen att ofördröjligen inleda förhandlingar med och
infordra anbud från Munktells resp. Scania Vabis, vilket styrelsen härefter
genom skrivelser till bolagen den 29 januari 1930 resp. den 4 februari samma
år verkställt.

Munktell inkom härefter med anbud slutande på en summa av minst 9,847,950
kronor och högst 10,384,900 kronor.

Scania Vabis förklarade i brev till flygstyrelsen den 10 februari 1930, bland
annat:

»Såsom vi tidigare förklarat, anse vi det icke vara möjligt att avgiva en
bindande offert i den av Eder önskade formen, utan är det nödvändigt att för
ett fullständigt bedömande av alla på kalkylen inverkande faktorer veta vad
som skall offereras. I saknad av uppgift örn motortyp kunna vi därför tyvärr
icke inkomma med vår offert inom den föreskrivna tiden. Vi tillåta oss därför
anhålla att få avgiva vår offert sedan motortypen blivit bestämd och erforderligt
underlag för offerten anskaffats från licensgivaren i fråga.»

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

För granskning av de inkomna anbuden tillsatte flygstyrelsen en kommitté
bestående av kommerserådet Enström samt ovannämnda Jacobsson och Malmer.
I avgivet utlåtande den 5 mars 1930 anförde de kommitterade, bland annat:

»Kommitterade önska framhålla, att huvudsynpunkten vid flygmotorfrågans
hittillsvarande behandling har varit att söka åstadkomma en självständig inhemsk
utveckling på flygmotorområdet, och av det skälet har bl. a. företräde
givits åt detlav The Bristol Aeroplane Co. avgivna anbudet, vilket medgav
större frihet åt den svenske tillverkaren än övriga anbud. Kommitterade vilja
också erinra örn, att rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap framhöll,
att ur statens synpunkt huvudsaken blir ’att uppdraget lämnas åt ett
företag, som har resurser och vilja att arbeta sig fram till det säkerligen icke
lätt uppnåeliga målet’. I jämförelse härmed fann rikskommissionen, ’att vid den
slutliga uppgörelsen en mindre prisskillnad icke får spela en avgörande roll’.

Kommitterade anse, att A.-B. Pentaverken besitter de bästa förutsättningarna
för att åstadkomma en självständig utveckling, och få därför förorda ifrågavarande
företag såsom inhemsk tillverkare trots det högre priset, som dess anbud
betingar jämfört med vissa andra firmors.»

Med överlämnande av samtliga anbud har flygstyrelsen i skrivelse den 8
mars 1930 tillstyrkt antagandet av det lägsta anbudet, nämligen Tidaholms
anbud.

Kungl. Majit har i beslut den 28 mars 1930 bemyndigat flygstyrelsen att
med Nydqvist & Holm träffa avtal med förbehåll för Kungl. Maj:ts godkännande.

Efter förhandlingar med sistnämnda bolag har flygstyrelsen den 28 mars
1930 uppgjort kontrakt med bolaget.

Härefter har Kungl. Majit den 11 april 1930 godkänt berörda kontrakt med
Nydqvist & Holm samt bemyndigat flygstyrelsen att lyfta de för budgetåret
1928/1929 under titeln »låneunderstöd» anvisade medel 600,000 kronor att
användas till avsett ändamål, varjämte Kungl. Majit ställt återstående anslag

980,000 kronor till flygstyrelsens förfogande.

I det sålunda godkända kontraktet med Nydqvist & Holm finnas intagna
bestämmelser örn, bland annat, i punkt 3 och 20 tillverkningens påbörjande och
påföljder, därest godkänd motor icke inom viss tid framställes eller motorerna
skulle befinnas behäftade med brister. I punkt 6 äro intagna bestämmelser örn
prisets beräknande. Där stadgas:

»Vid fastställande av priset för de 40 första motorerna skall förfaras på följande
sätt:

Flygstyrelsen och tillverkaren utsända samtidigt var sina representanter till
licensgivaren för inhämtande av detaljerade uppgifter rörande hos licensgivaren
använda upparbetade arbetstider för tillverkningen av i motorerna ingående
delar, samt upparbetad tid för inspektion, montering, provning m. m.,
ävensom detaljerade uppgifter angående kostnader för material och inköpta
delar, vilka ingå i motorerna. De sålunda erhållna uppgifterna beträffande
arbetstider och materialkostnader, omräknade att gälla för tillverkning
av serier örn 30 motorer, läggas till grund för beräknande av priset per motor
enligt nedanstående beräkningsschema och formler, varvid dock de engelska
inköpsprisen å material tillämpas endast å sådant material, som inköpes från
England.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

9

Beräkning sschema:
a) arbete.

Antal upp -

Arbetets art

arbetade
timmar med
10 * till-lägg för

Timför-

tjänst,

kr.

Omkost-

nads-

tillägg,

%

Summa

kostnad

kronor.

kassation

Maskinarbete.........

_

1.35

225

_

Montage och filning......

. . . -

1.50

210

—

Provning...........

... -

1.75

300

—

Plåtslageri...........

. . . -

1.50

165

—

Sandblästring o. platinisering . .

... —

1.50

275

—

Aluminiumgjutning......

... -

1.50

300

—

Värmebehandl..........

, . -

1.50

350

—

Inspektion...........

... -

1.65

250

—

Arbetskostnad kronor A

b) material:

Inköpskostnad Tillägg Summa

kronor % kronor

Materialkostnad

15 —

kronor B

c) Tillägg för oförutsedda kostnader och vinst, kronor

Grundpris per motor kronor A + B +

10 (A + B)
100

10 (A -t B)
100

För de 10 första motorerna beräknas priset enligt följande formel:

10(1.35 A + B)

100

Priset per motor i kronor = 1.35 ■ A + B

För motorerna nr 11—40 beräknas priset enligt följande formel:

10(1.2 A + B)

Priset per motor i kronor = 1.2 • A + B +

100

För motorerna nr 41—70 beräknas priset enligt följande formel:
Priset per motor i kronor = 1.1 ■ A + B + — — .

För motorer över nr 70 beräknas priset enligt följande formel:
Priset per motor i kronor = A + B + ^ ^ .

Priset å bela motorer skall, sedan de första 40 motorerna levererats, i början
av varje budgetår fastställas för det kommande året i enlighet med ovanstående
beräkningsschema, varvid arbetslöner och materialpriser var för sig korrigeras
uppåt eller nedåt för den händelse läget å den allmänna marknaden inom landet
sedan den föregående prissättningen förändrats med mer än 5 °/°.

Om genom av tillverkaren föreslagna konstruktionsändringar arbetstiden hos
tillverkaren nedbringas, skall den sålunda enligt beräkningsschemat uppkomna
minskningen i tillverkningskostnad tillgodoräknas flygstyrelsen med
50 % och tillverkaren med 50 %.

Enligt ovanstående schema beräknade priser gälla vid beställning av 30
motorer per år. Vid beställning av ett större antal motorer minskas priset per
motor med följande antal %:

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

Vid beställning av minst 35 motorer per år med 1.5 %

» » » » 40 » » » » 3.5 %

» » » » 45 » » » » 5.5 %

» » » » 50 » » » » 7.5 jé».

I kontraktet saknas däremot bestämmelser örn rätt för staten att, i händelse
prisen enligt de sålunda fastställda beräkningarna skulle bliva uppenbart
orimliga, kunna häva avtalet eller eljest minska beställningen.

Sedermera har såsom ombud för Armstrongbolaget civilingenjören Fritz
Egnell i skrift den 12 juli 1930 till Kungl. Majit framhållit, att något fast
pris icke uppgjorts angående tillverkningskostnaden, samt vidare yttrat:

Det har visat sig, att tillverkningen av den av Flygstyrelsen så energiskt
förordade Jupiter icke lämpligen kan ske, utan Flygstyrelsen har bestämt, att
tillverkningen skall omfatta en annan ännu icke färdigprovad motor beträffande
vilken Bristol-firman sökt närma sig Siddeleymotorns konstruktionsprinciper.
Det är uppseendeväckande, att Flygstyrelsen redan nu ansett sig nödsakad att
frångå den typ, som låg till grund för Kungl. Maj:ts beslut vid typvalet, och
skälen härtill torde knappast kunna hänföras till andra orsaker än att Flygstyrelsen
nu upptäckt, huru rätt de tekniskt sakkunniga hade, då de framhöllo
svårigheterna med tillverkningen av Jupitermotorn och dess underlägsenhet
i effekt jämfört med Jaguar-Major. Flygstyrelsens beslut innebär
jämväl ett avvikande från den förut intagna ståndpunkten, som även av Kungl.
Maj :t synes hava godtagits.-----

Det har vidare visat sig, att uppgiften örn erforderliga antalet arbetstimmar
för Jupitermotorn varit felaktig. Detta medför en ökning av kostnaderna
per motor från det av Flygstyrelsen beräknade priset med 15,000:— ä
20.000:-— kronor, eller en ökning med mellan 55 ä 75 %. Icke ens till detta
pris torde emellertid ett fast prisavtal kunna träffas med den svenska tillverkaren.
De nu beslutade motorerna komma därför att draga en fullkomligt
onödig merkostnad av mellan 4.5 ä 6 miljoner kronor, och det finnes
ingen garanti för, att merkostnaden stannar vid denna siffra. Flygstyrelsen
har redan nödgats anmäla väsentliga fördyringar av den materialanskaffning,
som av riksdagen godtagits genom antagande av försvarspropositionen.
Den ovannämnda merkostnaden är av den betydelse, att den helt kullkastar
uppsättningsplanen och omöjliggör anskaffande till rimligt pris av ett flygförsvar
av den omfattning, som i försvarspropositionen avsetts.

Som själva förutsättningen för det av Kungl. Majit träffade beslutet, nämligen
det beräknade priset å Bristolmotorn bortfallit, och det i stället visat
sig, att priset kommer att bliva så högt, att det av riksdagen beslutna anslaget
kommer att vida överstigas, anser jag det ofrånkomligt, att frågan av Eders
Kungl. Majit upptages till prövning, och jag framställer i underdånighet yrkande
härom. På grund av att de fattade beslutens verkställande för varje
dag draga med sig åtgärder, som försvåra en rättelse av de påtalade förhållandena,
är en skyndsam behandling av ärendet önskvärd.

Dessa beräkningar hava, såvitt utskottet kunnat finna, grundats på primäruppgifter
angående de faktiska tillverkningsförhållandena hos vederbörande
tillverkare och äro endast i det avseendet ovissa, att flygstyrelsen ännu icke
godtagit tillverkarens därpå grundade anspråk såsom riktiga.

Ärendet remitterades till flygstyrelsen den 11 oktober 1930. Styrelsen förklarade
i utlåtande den 22 november 1930, att styrelsen vore sysselsatt med utredning
i syfte att såvitt möjligt exakt fastställa kostnaden för den kontrakts -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

11

enliga tillverkningen av Bristol-motorer vid Nohab Flygmotorfabrikers A.-B.
(ett dotterbolag till Nydqvist & Holm A.-B., särskilt bildat för flygmotortillverkningen).
Vidare säger styrelsen: »I skrivelse den 3 november 1930 bar
civilingenjör Egnell bland annat förklarat, att firman Armstrong Siddley Motors
Limited, därest flygstyrelsen så önskade, vore beredd upptaga förhandlingar
med Nohab Flygmotorfabriker A.-B. rörande i vilken form och till vilket
pris tillverkning av Jaguar-motorer kunde ske vid nämnda flygmotorfabriker.

Då flygstyrelsen anser, att en sådan underhandling i varje fall vore synnerligen
önskvärd för flygmotorfrågans allsidiga utredning i nuvarande läge, får
styrelsen hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet hemställa, det täcktes Eders
Kungl. Majit bemyndiga flygstyrelsen att föranstalta om dylika underhandlingars
upptagande.»

Kungl. Majit har i beslut den 4 december 1930 funnit framställningarna
för närvarande icke föranleda annat yttrande, än att flygstyrelsen anbefalles
att efter avslutande av utredningen till Kungl. Maj :t inkomma med densamma
jämte det förslag, vartill omständigheterna kunna föranleda, viljande Kungl.
Majit i samband därmed upptaga de nu gjorda framställningarna till förnyad
prövning och avgörande.

Den sålunda anbefallda utredningen har ännu icke avslutats. En inom flygstyrelsen
upprättad, den 18 mars 1931 dagtecknad P. M. har emellertid ställts
till utskottets förfogande- I denna P. M. framhålles bland annat:

Då under förhandlingarna med de svenska företag, som ansågos kunna ifrågakomma
för flygmotortillverkningen, den motortyp, som skulle bliva föremål
för densamma, icke kunnat bestämmas, kunde anbud avseende ett fast
pris per motor icke erhållas. För att erhålla möjlighet till jämförelse mellan
anbuden måste dessa därför baseras på ett beräkningsscbema, baserat på tillgängliga
uppgifter angående antal arbetstimmar och materialkostnad vid licensfirmans
fabrik. En försvårande omständighet utgjorde därvid det förhållandet,
att de båda engelska firmor, som konkurrerade angående licensaffären,
enständigt vägrade att före licensavtals undertecknande lämna några
som helst upplysningar i ifrågavarande avseende. Det såsom grund för anbudens
avgivande inom flygstyrelsen utarbetade beräkningsschemat för fastställande
av motorpriset, vilket schema jämväl ingick såsom en del i det
sedermera med A. B. Nydqvist & Holm träffade avtalet, måste följaktligen
baseras på uppgifter, som tidigare kommit till styrelsens kännedom. Härvid
hade styrelsen i första hand att tillgå en av civilingenjören Fritz Egnell i
egenskap av ledamot i den av Kungl. Arméförvaltningens Fortifikationsdepartement
före flygvapnets uppsättande tillsatta flygmotorkommittén lämnad uppgift
angående antalet arbetstimmar och materialkostnad för flygmotorn, typ
Bristol Jupiter IV. Denna angav en sammanlagd arbetstid av 3,930 timmar.
Beträffande motorn, typ Jupiter VI, hade Bristol-bolagets dåvarande
representant Colonel Bristow meddelat, att arbetstiden icke överstege 2,500
timmar. En i flygstyrelsen anställd civilingenjör, vilken i annat uppdrag
varit beordrad till ovanberörda firmas verkstäder, hade inofficiellt sökt kontrollera
antalet arbetstimmar och därvid funnit uppgiften örn i runt tal 3.900
arbetstimmar i stort sett riktig. Detta antal utgjorde emellertid s. k. ackordstimmar,
motsvarande en verkligt använd arbetstid av i runt tal 3,040 timmar.
Med hänsyn till den enligt ovan av Colonel Bristow lämnade uppgiften an -

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

såg sig styrelsen vara på den säkra sidan genom att lägga siffran 3,040 till
grund för beräkningarna. Styrelsen var visserligen därvid icke omedveten om,
att någon ändring i det erforderliga antalet arbetstimmar skulle kunna komma
att uppstå, bl. a. därigenom, att den motortyp, som sedermera skulle komma
att bliva föremål för tillverkning, sannolikt skulle komma att vara försedd
med nedväxling för propellern oell eventuellt förkompressor, men höll i varje
fall före, att den angivna siffran utgjorde en god grund för en jämförelse
mellan de svenska anbudsgivama ur prissynpunkt. Den till styrelsens underdåniga
skrivelse den 8 mars 1930 fogade jämförande pristablån var sålunda
endast avsedd att tjäna detta jämförelsesyfte.

Sedan kontrakt avslutats med Bristol-bolaget förelåg icke längre något hinder
att vid sagda företags verkstäder bedriva studier för tillverkningskostnadens
fastställande.

Jämlikt bestämmelserna i punkt 6 av kontraktet med Nydqvist & Holm A.-B.
hade firman utsänt en ingenjör för att vid licensgivarens fabrik bedriva tidsstudier.

Härom anföres vidare i promemorian:

På grundval av under dessa studier gjorda rön föreslog A. B. Nydqvist &
Holm i skrivelser till flygstyrelsen den 3. och 7. maj 1930, att tillverkningen
skulle baseras på den i licensavtalet ingående typen Mercury Yl, vilket vid
sammanträde den 10. maj 1930 jämväl blev flygstyrelsens beslut. Styrelsen
utsände sedermera dels en i styrelsen anställd civilingenjör, dels chefen för
styrelsens tekniska byrå för att jämte Nydqvist & Holms representanter fullfölja
de av sagda firmas representant på,började tidsstudierna.

Genom att vid Bristol-bolaget tillverkning i serie av motorn, typ Mercury,
ännu icke igångsatts, måste studierna baseras på den serietillverkade motortypen,
Jupiter VIII F, som närmast överensstämde med Mercury-typen, med
beräknade korrektioner i de fall, där skiljaktigheter förekommo.

Rapport över tidsstudierna inkom till flygstyrelsen den 17. juni 1930, varjämte
A. B. Nydqvist & Holm i skrivelse den 16. september 1930 till styrelsen
insände en beräkning över arbetskostnaden för motorerna, baserad på de under
tidsstudierna erhållna uppgifterna.

Det antal arbetstimmar, som enligt ovanberörda handlingar skulle åtgå
för tillverkning av en motor, utgjorde icke mindre än 5,016 timmar, varvid
emellertid är att märka, att A. B. Nydqvist & Holm anse sig enligt kontraktet
äga rätt att såsom produktiv arbetstid jämväl medräkna den tid,
som åtgår för sandblästring, värmebehandling och inspektion, sammanlagt 895
timmar, vilka vid licensfirman inräknas bland verkstadsomkostnaderna. Även
i ett par andra punkter föreligga tidsuppgifter, som äro diskutabla, varför
underhandlingar bedrivits dels med A. B. Nydqvist & Holm och dels med
The Bristol Aeroplane Co. Ltd.

Sålunda hade flygstyrelsen den 30. januari 1931 sammanträde med direktören
för Nohab, varvid beslöts avsändande av ett telegram till Bristol-bolaget
med anhållan om uppgift å det vid tillverkning av Mercury-motom använda
antalet arbetstimmar. Som svar härå meddelade sagda firma, att serietillverkningen
av Mercury-motorn ännu icke fortskridit så långt att tillförlitliga
arbetstider beträffande densamma kunde lämnas, men att firman å sin motortillverkning
i allmänhet vidtagit sådana förändringar, att antalet arbetstimmar
väsentligen nedgått. Dessa förändringar kunde endast studeras vid firmans
verkstäder, varför firman föreslog, att representanter för flygstyrelsen och
Nohab skulle utsändas till Bristol.

Detta förslag vidarebefordrades till Nohab, som först ställde sig avvisande,
men som sedermera den 10. mars 1931 förklarat sig villiga biträda förslaget

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

13

på villkor, att Nohabs kostnad härför bestrides av statsmedel. Flygstyrelsen
avser att till Kungl. Maj:t snarast inkomma med underdånig framställning
härutinnan.

Kostnaden för i motorerna ingående material har av Nohab efter infordrande
av anbud i skrivelse till flygstyrelsen den 22. januari 1931 angivits till
kr. 12,000:— per motor.

Av den ovan lämnade redogörelsen för behandlingen av frågan örn inhemsk
flygmotortillverkning framgår, att det förelegat synnerligen stark konkurrens
mellan de håda engelska firmorna, Bristol-bolaget och Armstrong-bolaget,
örn försäljning av tillverkningslicensen för Sverige. Uppenbart är, att det
varit förenat med svårigheter att avgöra, vilken flygmotortyp som varit mest
lämpad för tillverkning i Sverige. Det förefaller dock som örn den tekniska
sakkunskapen, representerad av ingenjörsvetenskapsakademiens flygtekniska
kommitté, flygstyTelsens tekniska byrå m. fl., varit enig örn förord fÖT Arcnstrong-bolagets
motor »Jaguar Major». Flygstyrelsen har däremokföröftfah
konkurrentfirmans tillverkning Jupiter-motorn, bland annat och-''såsom det
synes huvudsakligen av det skäl, att denna varit fullt utexperimentefad;häder
det att Armstrong-bolagets motortyp icke undergått tillräcklig'' provning.
Kungl. Majit följde genom sitt beslut den 26 februari 1930 flygstyrelséns mening
i denna del. Redan några månader därefter har emellertid. flygsfyrelsen
varit färdig att i sitt utlåtande den 22 november 1930 i anledning äy ÉgnelTs
ovanintagna skrift förorda upptagande av förhandlingar örn tillverkning av
konkurrentfirmans motortyp »Jaguar». Orsaken härtill synes havn yard:, att1
tillverkningen av Jupitermotorn eller dess förbättrade typ Mdrehry ekonomi
sk t ingalunda slagit väl ut. Då motortypfrågan den 26 februari 1930 avgjordes
av Kungl. Majit, kunde givetvis icke en sådan utveckHiitt löTOtsesjmeh
med hänsyn till vad de tekniskt sakkunniga yttrat lärer dock skäl dill uppskov
med avgörandet icke hava saknats, i trots av att det för pabörjanclet av den'' inhemska
motortillverkningen vore önskvärt, att motortjij)‘éråJgaif éhafäglf^lbfe^es
och licensavtal med utländsk firma träffades. L''IVl1 luigi.,,örn l!’11 ^!"''

Även örn det i denna del på grund av sistnämnda ömshfndighrt ''linnde anses
försvarligt att i ärendets dåvarande skick träffa ''itai1 Wåttrfty^fr&^itf^

måste dock de åtgärder, som vidtagits för träffanfe‘äv Vil^dfknffilä%kbntiå''kr
med svensk tillverkare, anses illa beräknade och ''fökhandliiikå^ä!
bedrivits med en skyndsamhet, som äventyrat ''iFfäfeih^^cKlifeä1 Riding''''om
icke ens med hänsyn till önskvärdheten av attuMromäk ^l^^hoförMUsHefWin^
snarast upptoges kan anses försvarlig.

Flygstyrelsen har sålunda den 29 novembfei- WfeOVhfémiVrt1 kfiburUä Wik
verkningspriset till den 6 december samma år. Vid denna tiÖiiuhkt''Vår frågan
om vilken motortyp tillverkningen sktfFlé årtifadtä ähhiVlhké'' Utrfedd’, än
mindre avgjord. Flygstyrelsen har vissefligfeh 1 fiffel''fiffel lifter ditt11 Jhjifféi''-motorn, men, såsom förut framhållits, havä ické1: utfå effe; Stifrfé'' kkåff ''fräd'''' toftJ
niskt sakkunniga och andra myndigheter1''tfhförts1 ''föV Jagirär-lnötidrn;: Detina
fråga var sålunda svävande och utgångeti1biiiöjlijg1''ätt'' JtWrtSC.1 ÄtFhétFsådaht
läge infordra slutliga anbud, vilka beträffande, bland annat, prisfrågan skulle

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

läggas till grund för det slutliga avtalet med den inhemska tillverkaren, synes
varit fullständigt meningslöst. Det var måhända riktigt att, såsom skett,
jämsides med förhandlingarna med de engelska licensgivarna bedriva förhandlingar
med de svenska firmorna och även preliminärt söka utforma förslag
till avtal med dessa senare firmor. Men att infordra slutliga anbud beträffande
en tillverkning, som vederbörande ännu icke kunnat veta vad den
komme att omfatta, måste anses som ett olämpligt och oriktigt tillvägagångssätt.

De anbudsgivande firmorna hava i allmänhet, liksom även Scania Vabis i
sin ansökan att efter anbudstidens utgång få inkomma med anbud, antytt eller
framhållit denna sak. Icke förty har föredragande departementschefen vid
avgörande av berörda ansökan liksom av Munktellbolagets ansökan den 31 resp.
den 24 januari 1930 tillrått Kungl. Maj :t att besluta att uppdraga åt flygstyrelsen
att infordra anbud även från dessa firmor och icke, i trots av att motortypfrågan
då ännu vore oavgjord, förordat att nya anbud skulle infordras, sedan
frågan örn motortypen avgjorts. Det dröjsmål, som härigenom skulle hava
uppkommit, måste anses vara av fullständigt underordnad betydelse i jämförelse
med de fördelar, som ett sådant förfarande skulle medfört. Skäligen kunde
riksdagens år 1929 uttalade förväntan, att tillverkningen ofördröjligen måtte
upptagas, icke avse, att tillverkningen under alla omständigheter skulle upptagas,
utan måste givetvis ha inneburit, att det också skulle noggrant tillses,
att förutsättningarna härför vore för handen och att staten icke utsattes för
onödiga ekonomiska risker. I förevarande fall skulle även ett eventuellt dröjsmål
hava blivit obetydligt i jämförelse med det dröjsmål, som redan dessförinnan
ägt rum.

På grund av ärendets förberedande behandling har detsamma sålunda, då
Kungl. Majit den 28 mars 1930 fattade beslut om att tillverkningen skulle
överlåtas till Nydqvist & Holm A.-B., förelegat i mycket otillfredsställande
skick.

Licensavtal med Bristolbolaget godkändes den 7 mars 1930. Först därefter
har möjlighet förefunnits att bedriva erforderliga undersökningar vid
den licensgivande firmans verkstäder för tillverkningens ordnande och beräknande
av tillverkningskostnaderna. De anbudsgivande firmorna hava emellertid,
såsom förut framhållits, aldrig blivit i tillfälle att taga del av dylika
utredningar, utan deras priser hava baserats på otillförlitliga undersökningar,
vilka gjorts bland annat beträffande antalet arbetstimmar, som erfordras för
tillverkning av motortyp liknande den för tillverkning bestämda motorn. Det
är under sådana förhallanden klart, att de svenska firmorna näppeligen kunnat
godkänna andra bestämmelser beträffande priset än som slutligen infördes i
avtalets 6:e punkt.

Dessa bestämmelser äro emellertid synnerligen oförmånliga för staten. Priserna
kunna stiga obegränsat och även örn det skulle visa sig, att den befarade
kostnadsökningen pa ända upp till 75 % av det beräknade priset kan
reduceras, måste det betraktas såsom äventyrligt för staten att beträffande
en beställning på omkring nio miljoner kronor träffa avtal angående priset

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

15

på sådana villkor, vilka kunna och i detta fall sannolikt måste medföra högst
betydande kostnader utöver vad som beräknats. De uppgifter, som lämnats
i Egneils ovanintagna skrift och äro grundade på uppgifter angående de faktiska
tillverkningskostnaderna, utvisa dock, att föga utsikter finnas att undvika
en kostnadsökning av mellan 55 och 75 %.

Genom berörda bestämmelser i avtalet har priset sålunda gjorts beroende
av vissa vid avtalets träffande okända faktorer, utan möjlighet för staten
att, i händelse härigenom orimligt höga priser och merkostnader skulle uppstå,
kunna komma ifrån kontraktets fullgörande. Föredragande departementschefen
hade bort inse, att, då någon tillförlitlig utredning angående erforderlig
arbetstid för tillverkning av motor ävensom beträffande erforderlig
materiel icke förefanns, det måste vara synnerligen riskabelt att göra priset
huvudsakligen beroende av dessa båda faktorer.

Då utskottet sålunda funnit, att genom berörda förfarande, särskilt beträffande
dels tillvägagångssättet vid infordrande av anbud från svenska firmor
örn tillverkning av flygmotorer, innan motortypen bestämts, dels ock prisfrågans
behandling, föredragande departementschefen icke ådagalagt skicklighet
och nödig omsorg örn rikets ekonomiska intressen samt därigenom äventyrat
flygvapnets effektivitet inom den fastställda kostnadsramen, får utskottet hos
riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Malmberg.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg, David Bergström, G.
W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Hellberg, Larsén, Valfrid Eriksson, P. Sandström*,
Magnusson i Tumhult, Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken**, Pehrsson
i Göteborg, Hallén, Laurén, Karlsson i Vadstena, Petersson i Broaryd och Norling
i Lesjöfors.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

2:o.

(Protokoll över försvarsärenden den 30 maj 1930.)

I november 1929 demonstrerades å Barkarby för inbjudna statsråd och militära
myndigheter ett av Svenska Aeroaktiebolaget konstruerat och byggt jaktplan,
»Jaktfalk». Flygplanet hembjöds därefter till inköp av svenska staten,
varjämte Svenska Aeroaktiebolaget samtidigt anhöll därom, att beställningar
för svenska flygvapnets räkning måtte placeras i företaget i en omfattning, som
tryggade dess fortsatta verksamhet. Häröver avgav flygstyrelsen utlåtande och
förslag den 10 december 1929. Flygstyrelsen, som den 18 juli 1929 avgivit förslag
rörande disposition av 1929/1930 års anslag till engångskostnader för anskaffning
av flygmateriel m. m. och därvid föreslagit inköp av bl. a. 11 jaktplan
av utländskt fabrikat samt vidare förutsatt, att efter licensköp vederbörande
utländska jaktflygplan skulle tillverkas inom landet, hemställde nu örn
bemyndigande att i stället anskaffa tre flygplan, typ »Jaktfalk», och tre jaktplan
av någon utprövad engelsk typ samt att vid anskaffningen av de fem
återstående planen hänsyn skulle tagas till de vid jämförande prov mellan de

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

svenska och de engelska maskinerna vunna erfarenheterna. Genom beslut den
31 december 1929 biföll Kungl. Majit flygstyrelsens förslag och tillkännagav
samtidigt, att beslut rörande disposition av den återstående delen av anslaget —

450,000 kronor •— senare skulle fattas.

Det redan färdiga svenska jaktplanet inköptes av flygstyrelsen i januari månad
1930 och godkändes vid provflygningarna; kontrakt angående leverans av
de två återstående planen (nr 72 och 73) undertecknades den 28 mars 1930. Den
1 april, innan maskinerna ännu levererats, utbetalade flygstyrelsen halva köpesumman
i förskott mot viss av Svenska Aeroaktiebolaget ställd säkerhet. Vid
provflygningarna sommaren 1930 godkändes nr 73, varemot nr 72 icke kunde i
befintligt skick godkännas, enär det visade sig behäftat med vissa skakningsfenomen.
Efter framställning av firman att trots dessa vibrationsfenomen få
flygplanet godkänt, beslöt flygstyrelsen den 26 juli 1930 godkänna och likvidera
flygplanet med innehallande av ett belopp av 5,000 kronor, vilket ur
teknisk synpunkt ansågs betryggande för de påtalade bristfälligheternas avhjälpande.
I sammanhang härmed bör nämnas, att det å likviden resterande
beloppet utbetalades till bolaget den 21 november 1930, sedan omfattande försök
att avhjälpa felet utförts och överenskommelse träffats örn de ytterligare
ändringar, som skulle vidtagas å flygplanet och vilka ännu i januari 1931 pågingo.
Det andra av de i nyssnämnda kontrakt beställda flygplanen (nr 73),
på vilket icke visade sig dylika utpräglade vibrationsfenomen, slutlikviderades
den 21 oktober 1930.

Ur de rapporter rörande provflygningar av planen, som avgivits den 31 juli
av ingenjör E. Sparman, den 12 september av major A. Gyllenkrook samt den
13 september av löjtnant E. Ekman och kapten M. Bång, må följande utdrag och
sammanfattningar anföras:

ol. »Sorn sammanfattning av rapporten anser undertecknad sig böra framhålla,
att han ej kan godkänna flygplanet i dess nuvarande skick för vingglidning
samt att övriga anmärkta brister (beträffande fotspak, förarestol och vingtyg)
borde avhjälpas före leverans.»

2. »Typen ''Jaktfalken’ är långt ifrån till fullo utexperimenterad. Några
säkra erfarenheter rörande detta flygplan förefinnas icke. De hittills konstruerade
flygplanen av denna typ hava icke identiskt samma utformning; de hava
endast en obetydlig gångtid, man känner icke orsaken till vibrationerna hos
flygplan nr 1 (nr 72) och äger till sist icke några som helst erfarenheter rörande
planens motståndskraft och uthållighet vid påfrestningar under en längre
tid.

Typen besitter emellertid otvivelaktigt mycket goda flygegenskaper.

På grund av det ovan framhållna anser jag, att fortsatta försök under en
längre tid böra utföras med flygplan nr 2 (nr 73). Jag anser det icke tillrådligt,
och förenat med risker, att insätta flygplan nr 1 på dessa försök, innan orsakerna
till dess nuvarande felaktigheter blivit upptäckta och avhjälpta.»

3. Föraren framhåller, att med hänsyn till de anmärkningar, som av honom
framställts, han icke anser att flygplanet nr 72 i sitt nuvarande skick lämpligen
kunde användas vid fortsatta jämförande försök. Flygplanet nr 73 gav ett gott
helhetsintryck. Detta kunde godkännas för fortsatta jämförande prov.

4. Föraren anser att Jaktfalk nr 72 i sitt nuvarande skick icke kunde godkännas
för de längre jämförande proven och att Jaktfalk nr 73 kunde godkännas
efter ändring av fotpedaler och förarsits.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

17

Då det för bedömandet av ett flygplans lämplighet erfordrades, att planet
varit viss tid i tjänst, framhöll han betydelsen av de jämförande provens avslutande,
innan inköp av flygplan ägde rum.

Den 24 september 1929 hade kontrollavdelningen vid flygstyrelsens tekniska
byrå avgivit följande yttrande rörande Svenska Aeroaktiebolagets tekniska
möjligheter att fullgöra eventuella seriebeställningar av flygplan:

»Tekniska byråns kontrollavdelning får med anledning av eventuella seriebeställningar
av flygplan vid Svenska Aerö A.B. vördsamt bringa till flygstyrelsens
kännedom följande erfarenheter betr. tillverkningen å nämnda bolags
verkstad.

I rent verkstadstekniskt hänseende lämnar tillverkningen en hel del övrigt att
önska betr. precision och passning, bl. a. till följd av brist på mallar m. m. Denna
olägenhet gör sig starkt påmind vid utbyte av delar (flottörer, roder m. m.)
å flygplan i tjänst.

På grund av starkt begränsat utrymme tvingas verkstaden att frångå en rationell
disposition av de olika grenarna inom tillverkningen. Så t. ex. företagas
målningsarbeten i lokal, vilken samtidigt användes till snickeriverkstad.
Dessutom måste av ovan nämnda orsak oupphörliga flyttningar av färdiga flygplandelar
ske, vilket lätt resulterar i skador å desamma.

I samband härmed må särskilt framhållas, att verkstaden saknar möjligheter
att slutmontera ett flygplan under tak. Att flygplanen vid ogynnsamma
klimatiska omständigheter ej fara väl är uppenbart, förutom att monteringsarbetet
ofta i otillbörlig grad påskyndas.

Som sammanfattning får sägas, att verkstaden, inrymd i en för båtbyggnad
avsedd lokal, får betecknas som ett provisorium, vilket ej kan lämna det arbete,
som bör fordras vid en fullgod seriefabrikation av flygplan.

På grund av ovanstående får kontrollavdelningen framhålla följande:

1. Serietillverkning å Svenska Aerö AB:s verkstad av flygplan för flygvapnets
räkning är under nuvarande form ej att tillråda.

2. Skall sådan tillverkning komma till stånd, bör bolaget förständigas att:

a) i samförstånd med flygstyrelsen anskaffa större och mera ändamålsenliga
verkstadsutrymmen,

b) anskaffa mallar enligt t. ex. Fokkers system i den utsträckning flygstyrelsen
anser nödvändig,

c) skärpa avsyning och tillverkningskontroll.»

Av handlingarna i ärendet framgår icke, att dylikt förständigande av flygstyrelsen
givits eller att bolaget vidtagit av kontrollavdelningen påyrkade omläggningar
av verkstadsarbetet. Det oaktat fattade Kungl. Majit den 30 maj
1930 beslut örn inköp av ytterligare flygplan från företaget.

I skrivelse till Konungen den 5 april 1930 — omedelbart efter undertecknandet
av kontraktet rörande slutleveransen av de beställda svenska flygplanen
men innan dessa av flygstyrelsen provflugits eller godkänts —- hemställde
Svenska Aeroaktiebolaget att för tryggande av dess fortsatta verksamhet ytterligare
beställningar av flygmaskiner måtte beredas företaget. De sporadiska
beställningar, företaget erhållit från flygstyrelsen, hade varit av så ringa omfattning,
att driften vid flygmaskinsfabriken endast med stora svårigheter och
betydande finansiella uppoffringar kunnat uppehållas.

Den 22 april 1930 avgav flygstyrelsen till Kungl. Majit infordrat yttrande

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 5 sami. 9 käft. (Nr 9.) 2

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

över Svenska Aeroaktiebolagets hemställan. Sedan flygstyrelsen erinrat om
styrelsens förslag den 10 december 1929 rörande jämförande prov mellan svenska
och engelska flygplan, anför styrelsen följande:

»Ett avvaktande av erfarenheterna vid de avsedda proven skulle medföra, att
någon omedelbar hjälp till Svenska Aerö A.B. i form av ytterligare beställning
å jaktflygplan av typ »Jaktfalken» ej skulle kunna lämnas. I betraktande av
att firmans jaktflygplanstyp »Jaktfalken», som, ehuru det ännu icke kunnat
fullt utprövas, redan visat sig äga lovande egenskaper och sålunda väl värt att
ingående prövas i jämförelse med jaktflygplan av erkänt framstående typ, varvid
gjorda erfarenheter kunna komma den svenska typen till godo, samt med
hänsyn till nödvändigheten att snarast tillföra, flygvapnet ökat antal jaktflygplan,
synes det flygstyrelsen ändamålsenligt att omedelbart hos firman beställa
ytterligare 4 st. jaktflygplan av typ »Jaktfalken». För att före de jämförande
provens avslutande en dylik beställning skall kunna företagas, bör emellertid
firman ikläda sig att å typen vidtaga de förändringar, vartill proven skäligen
kunna föranleda.»

En dylik förbindelse från Svenska Aeroaktiebolaget, att utan kostnad för
flygstyrelsen å de jaktflygplan, flygstyrelsen hade för avsikt att beställa hos
bolaget, vidtaga de förändringar och omkonstruktioner, som före den 1 juli
1930 av flygstyrelsen skäligen ur säkerhets- och militär synpunkt kunde påfordras,
bifogades flygstyrelsens utlåtande. Då kontraktet rörande leverans av
dessa flygplan efter Kungl. Maj:ts senare beslut i ämnet undertecknades den
5 juni 1930, framflyttades tiden för förbindelsens giltighet till den 15 augusti
1930.

I skrivelse samma dag -— den 22 april ■— avgav flygstyrelsen förslag angående
flygplansanskaffningen. Skrivelsen är, i de delar densamma avser anskaffning
av jaktplan, av följande lydelse:

»Genom nådigt brev den 31 december 1929, D. n:r 3992, H. D. n:r 59, 92 och
133, har Eders Kungl. Maj:t bl. a. föreskrivit, att under budgetåret 1929—
1930 3 st. jaktflygplan, typ »Jaktfalk», och 3 st. jaktflygplan av engelsk typ
skola genom flygstyrelsens försorg anskaffas.

På grund härav har flygstyrelsen dels inköpt 1 st. jaktflygplan, typ »Jaktfalk»,
dels beställt ytterligare 2 st. jaktflygplan av samma typ.

Med avseende på anskaffning av jaktflygplan av engelsk typ, vilken anskaffning
fördröjts på grund av att frågan om motortyp för den inhemska flygmotortillverkningen
först nyligen fått sin lösning, har det befunnits, att av för
leverans till utlandet av Air Ministry frigivna jaktflygplan typen »Bristol
Bulldog», engelska flygvapnets standardmaskin, synes vara den lämpligaste
för jämförande prov mellan engelsk typ och »Jaktfalken». Air Ministry har
för det den 1 april 1930 påbörjade engelska budgetåret beställt icke mindre än
92 jaktflygplan av typen »Bristol Bulldog». Denna typ torde sålunda kunna
anses vara en av de förnämsta, som för närvarande står att erhålla.

Genom inköp av 3 st. jaktflygplan, typ »Bristol Bulldog» avser flygstyrelsen
att på kort tid kunna verkställa prov dels med enskilda flygplan (proven
av huvudsakligen teknisk art), dels med flygplan i förband (grupp), avseende
utrönande av typens förutsättning att göra sig gällande i luftstrid.

För sådana jämförande prov mellan enskilda flygplan, vilka prov av flygstyrelsen
avses, är det icke tillfyllest att disponera endast ett flygplan av typerna
»Jaktfalken» och »Bristol Bulldog», dels enär det icke kan beräknas, att ett
enda flygplan av vardera typen är i flygbart skick, närhelst detta för proven

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

19

erfordras, dels emedan flygplan — även i serie tillverkade — ofta visa sig individuella
i sina prestationer, vadan för en slutgiltig, ingående bedömning av
en flygplantyp en prövning av flera individer av typen i fråga är oundgängligen
erforderlig.

3 st. jaktflygplan, typ »Bristol Bulldog», skulle kunna levereras till Sverige
inom en månad (andra engelska motsvarande typer beräknas draga en leveranstid
av närmare ett halvt år). Inköpet skulle sålunda giva möjlighet till de
jämförande provens snara igångsättande samt dessutom utgöra ett välbehövligt
tillskott till flygvapnets effektivitet och till möjligheterna för jaktflygares övningar.

I betraktande av att det svenska jaktflygplanet »Jaktfalken», som, ehuru
det ännu icke kunnat fullt utprövas, redan visat sig äga lovande egenskaper
och sålunda väl värt att ingående prövas i jämförelse med jaktflygplan av
erkänt framstående typ, varvid gjorda erfarenheter kunna komma den svenska
typen till godo, samt med hänsyn till nödvändigheten att snarast tillföra flygvapnet
ökat antal jaktflygplan, synes det flygstyrelsen ändamålsenligt att omedelbart
beställa ytterligare 4 st. jaktflygplan, typ »Jaktfalk».

Inom flygstyrelsens militärbyrå och tekniska byrå utarbetad sammanställning
den 10 april 1930 rörande jaktflygplans egenskaper m. m. bifogas.

Jämlikt ovannämnda nådiga brev den 31 december 1929 har Eders Kungl.
Majit bland annat låtit meddela, att beträffande användningen av å anslaget
till engångskostnader för flygmateriel m. m. återstående belopp av
450,000:—kronor för anskaffande av ytterligare avsedda flygplan under budgetåret
1929—-1930 beslut framdeles skulle fattas. Enligt flygstyrelsens förslag
i skrivelse den 18 juli 1929, D. N:r H. 321, hade detta belopp avsetts för
anskaffning av 5 st. jaktflygplan ä 90,000:-— kr. = 450,000:— kronor.

I enlighet med vad ovan anförts, får flygstyrelsen sålunda i underdånighet
hemställa det täcktes Eders Kungl. Majit dels godkänna förslag till huvudritning
till jaktflygplan, typ Bulldog, varå ritning i 4 exemplar här bifogas,
dels ock föreskriva

att å 1929—1930 års anslag till engångskostnader för anskaffning av flygmateriel
m. m. återstående belopp, kronor 450,000:—, måtte få disponeras för
anskaffning av:

4 st. jaktflygplan, typ »Jaktfalk» med motor kr. 360,000:-—

1 st. sjöspaningsflygplan av förbättrad typ _» 90,000: —

Summa kr. 450,000: —

Härtill har stabschefen avgivit särskilt underdånigt yttrande, vilket bifogas.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Lubeck, Kjellson
och Bogman föredragande.»

Till flygstyrelsens utlåtande har, såsom ovan säges, särskilt yttrande avgivits
av stabschefen Thor Lubeck. Denne framhåller, att en inhemsk tillverkning på
licens av jaktflygplan av typen »Bristol Bulldog» i enlighet med flygstyrelsens
förslag den 18 juli 1929 finge anses utesluten av den anledningen, att härför erfordrades
dyrbara specialmaskiner. Även om vid de jämförande proven mellan
svenska och engelska flygplan mot all förmodan »Jaktfalk» skulle visa sig avgjort
underlägsen »Bristol Bulldog», saknade flygstyrelsen efter provens avslutande
i alla fall hållpunkt för frågans vidare lösning, då en tillverkning av
»Bristol Bulldog» i Sverige icke vore tillrådlig. Då vidare ur krigsberedskapsoch
kostnadssynpunkt en övergång till »Jaktfalk» vore förmånligast, hade enligt

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

stabschefens uppfattning efter Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1929 sådana
förändrade förhållanden inträtt, att en beställning av tre flygplan av typ
»Bristol Bulldog» vore utan framtida nytta för flygvapnet och därför icke borde
göras. Då emellertid tillgången till ett flygplan av godkänd engelsk typ
kunde vara till nytta för flygvapnet för en ingående granskning av flygplanets
militära utrustning, instrumentering m. m., vore inköp av ett flygplan av typ
»Bristol Bulldog» motiverat. Stabschefen föreslog sålunda, att tillgängliga
medel för nyanskaffning av flygmateriel för budgetåret borde disponeras bl. a.
för inköp av ett jaktflygplan av typ »Bristol Bulldog» och sex jaktflygplan av
typ »Jaktfalk».

Chefen för generalstaben framhåller i yttrande över flygstyrelsens förslag
den 3 maj 1930 följande:

»Beträffande flygstyrelsens förslag att i enlighet med nådigt brev av den 31
december 1929 inköpa jaktflygplan, typ Bristol Bulldog, för att snarast kunna
verkställa de erforderliga jämförande proven med tidigare inköpta och beställda
jaktflygplan, typ Jaktfalk, har jag intet att erinra. Några omständigheter,
som skulle giva anledning till ändring härutinnan i Eders Kungl. Maj :ts beslut
av den 31 december 1929 föreligga icke.

Däremot synes det mig, att resultaten av de jämförande proven — angivna i
bilaga 5 till flygstyrelsens underdåniga framställning — böra avvaktas, innan
en ytterligare beställning av jaktflygplan, typ Jaktfalk, göres, på det att icke
en summa av 450,000 kronor må nedläggas i en i stort sett oprövad flygplantyp,
beträffande vilken erfarenheterna begränsas till ett flygplan.

Beträffande flygstyrelsens förslag att tillföra Svenska Aerö A.-B. de föreslagna
beställningarna, vill jag i anslutning till, vad jag ovan anfört, i underdånighet
framhålla betydelsen, av att — ehuru skapandet av en inhemsk flygindustri
särskilt med hänsyn till ersättningen i krig är högst önskvärt — detta
icke må ske på bekostnad av flygmaterielens användbarhet.»

Chefen för marinstaben ansluter sig utan särskild motivering till flygstysens
förslag.

Ri ks k o rn m i s s i o n e n för ekonomisk försvarsberedskap yttrar sig den 20 maj
1930. Med hänsyn till de intressen, kommissionen hade att förfäkta, syntes
det kommissionen önskvärt, att anskaffningen av utländska plan kunde begränsas
till inköp av endast ett, varigenom ytterligare medel skulle bli tillgängliga
för inköp från inhemska flygplanstillverkare. Ur beredskapssynpunkt ägde det
stor betydelse, örn inhemsk tillverkning av flygplan kunde uppdrivas, och följaktligen
vore det ett statligt intresse att understödja redan förefintlig flygplansindustri.
Med dessa utgångspunkter tillstyrkte sålunda rikskommissionen inköp
av flygplan från Svenska Aeroaktiebolaget i första hand i den utsträckning,
som av flygstyrelsen föreslagits, dock under den förutsättningen, att
»Jaktfalk» besutte goda egenskaper och att den efter vidtagande av de justeringar,
som de jämförande proven med ett engelskt jaktplan kunde giva anledning
till, visade sig fullt lämplig för det svenska flygvapnet. För den händelse
det skulle visa sig onödigt att inköpa mer än ett engelskt plan, kunde
beställningen hos Svenska Aeroaktiebolaget utökas från de fyra jaktplan, som
flygstyrelsen föreslagit, till sex plan. I ärendets handläggning inom kommissionen
hade deltagit ordföranden general Åkerman, vice ordföranden gene -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

21

raldirektör Fryxell, generaldirektör Huss, bankdirektör Rydbeck, kommerserådet
Enström samt i överläggningen, men icke i beslutet, extra ledamoten
generalmajor Amundson.

Till kommissionens utlåtande avgåvos särskilda yttranden av de båda sistnämnda.

Kommerserådet Enströms yttrande är av följande lydelse:

»Undertecknad kan för sin del icke helt instämma i det uttalande, som formulerats
av majoriteten av de i beslutet deltagande ledamöterna. Hela den uppläggning
av anskaffningsproblemet, som flygstyrelsen gjort, anser jag vara ur
såväl beredskaps- som effektivitetssynpunkt felaktig. I st. f. att utgå från att
vi i princip skola skaffa utländska förebilder i och för studier och eventuell efterapning
och att vi under tiden skola skänka ett slags fattigunderstöd till
svensk industri för att hålla en sådan nödtorftigt vid liv, anser jag man numera
har rätt att visa det modet och den tillförsikten till svensk teknik och industri
att förutsätta, att den självständigt kan lösa en uppgift sådan som den föreliggande.
De senare årens erfarenhet på åtskilliga områden ha givit vid handen
att svenska tekniska insatser av intellektuell natur skapat svenska tillverkningar,
som visat sig överlägsna utländska sådana, gentemot vilka på grund av bl. a.
utlandets större erfarenhet en konkurrens från början framstått såsom skäligen
hopplös. Alldeles särskilt gör sig våra tekniskt-industriella egenskaper gällande
gentemot engelska prestationer.

Med denna allmänna utgångspunkt anser jag, att man bör inrikta sig på att
söka i första hand utnyttja svenska resurser i fråga örn konstruktörsskicklighet,
arbetsskicklighet och material i syfte att i samarbete mellan den militära
sakkunskapen och svensk teknik skapa en inhemsk jagaretyp. För min del anser
jag förutsättningarna för ett överlägset resultat synnerligen stora, något som
bestyrkes av de goda prestationer som det redan föreliggande pioniärarbetet
uppvisat. Med denna uppfattning, enligt vilken icke blott effektiviteten, utan
jämväl beredskapssynpunkterna skulle på bästa sätt tillgodoses, kan jag icke
f. n. tillstyrka inköp av ett så dyrbart experimentmaterial som tre engelska
jaktflygplan. Möjligen kan jag tillstyrka inköp av ett sådant, om det som man
därav kan lära i fråga örn smärre praktiska detaljer kan anses motsvara utgiften.
För min del vill jag tillstyrka att tillgängliga medel i första hand användas
till utbildande av en svensk jagaretyp.»

Chefen för flygvapnet anförde såsom extra ledamot i kommissionen följande:

»Flygstyrelsen delar Rikskommissionens åsikt att en enskild flygverkstad,
som för sin tillverkning använder svensk materiel, är värd uppmuntran.

Denna måste dock hålla sig inom de gränser, som säkerhetssynpunkterna och
de militära fordringarna kräva.

Med avseende på flygmaterielen är det i all synnerhet jaktflyget, som härutinnan
är ömtåligt. Dess fordringar kunna endast till en del angivas i siffror
eller teoretiskt beräknas, de framkomma huvudsakligen i praktiken, varför
jaktplanen måste underkastas prov dels med enskilda flygplan, avseende konstruktionen,
dels med flygplan i förband (grupp), avseende utrönandet av typens
förutsättningar att göra sig gällande i en luftstrid, sikt, följsamhet, accelerationsförmåga,
lämplighet vid skjutning under manöver.

Proven bliva ej av värde eller utslagsgivande, om de ej göras i jämförelse med
jaktflygplan av befintlig bästa typ, vartill flygstyrelsen utsett och föreslagit
»Bristol Bulldog».

Jaktflygplanen uppträda mestadels i förband, varför deras förhållande under
förbandsflygning är av största vikt. Vid operationer i förband måste det
enskilda planet uppträda på väsentligt olika sätt mot då det uppträder enskilt

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

samt måste utföra manövrer, som ställa andra krav på dess flygegenskaper.
Under en strid blir den grupp (division) etc. den segrande, som smidigast kan
utföra sina manövrer, hastigast göra sina omformeringar, som har bästa sikten
och skjuter bäst.

Det är därför ej nog att känna det enskilda planets flygegenskaper, utan
måste omfattande jämförande prov i grupp företagas, enär prov i division
omöjliggöras av ekonomiska skäl.

Jaktfalken har hittills utfört ett jämförelsevis litet antal flygningar, har
visat goda egenskaper, hastighet, stigförmåga m. m. under ett fåtal av våra
bästa flygare, ehuru vissa anmärkningar (sikten) framkommit. Den har hittills
endast flugits med en motor (Jaguar), för vilken den ej är avsedd. Den
måste ytterligare prövas i daglig tjänst, av vanliga flygare med den ordinarie
motorn samt i jämförelse med jaktplan av Bristol-Bulldog-typ, såväl enskilt
som i grupp. Avsikten med de jämförande proven är att försöka aptera de
fördelar, som Bulldog kan komma att uppvisa, enskilt eller i grupp, på Jaktfalken
för att ^experimentera denna till örn möjligt en jämbördig eller överlägsen,
för flygvapnet väl användbar typ.

Denna avsikt är ju även till firmans bästa.

Utexperimenterandet av nya flygplantyper plägar i andra länder taga lång
tid och bedrivas synnerligen noggrant. Då flygstyrelsen redan nu icke desto
mindre vågat föreslå en anskaffning av 4 Jaktfalk (förutom 3 förut) beror detta
på firmans betryckta läge och styrelsens förhoppning, att Jaktfalk skall visa
sig komma att uppfylla högt ställda fordringar såsom stridsflygplan. Förslaget
skulle ej skett, örn ej flygstyrelsen erhållit firmans förbindelse att kostnadsfritt
utföra under försöken såsom erforderliga befunna och före viss tid
angivna ändringar i konstruktion eller utförande.

Såväl chefen för generalstaben som chefen för marinstaben tillstyrka i stort
sett flygstyrelsens förslag, varvid emellertid den förstnämnde ställer sig något
tveksam beträffande det föreslagna beställandet av 4 st. Jaktfalk, innan de
jämförande proven avslutats.

Att redan nu innan proven utförts beställa ytterligare antal Jaktfalken,
måste jag såsom ansvarig vapenchef på det bestämdaste motsätta mig.

Jag vidhåller också, att jag anser det nödvändigt för att proven med Jaktfalken
skola bliva utslagsgivande, att frenne Bulldog omedelbart anskaffas.
Någon anledning att uppskjuta avgörandet härom, till dess en Bulldog anskaffats,
förefinnes icke, varför jag får anmäla min reservation mot kommissionens
beslut härutinnan. Ett ytterligare uppskov med frågans avgörande
skulle i onödan uppskjuta tidpunkten för flygvapnet att erhålla modern jaktmateriel,
väl erforderlig såväl för övning som för utfyllande av mob. behovet.»

Genom beslutet den 30 maj 1930 godkände Kungl. Majit den av flygstyrelsen
genom skrivelse den 22 april samma år föreslagna fördelningen av de utav
anslaget till engångskostnader för anskaffning av flygmateriel m. m. för
budgetåret 1929—1930 återstående 450,000 kronor. Dessa medel skulle disponeras
för anskaffning av fyra jaktflygplan, typ »Jaktfalk», kronor 360,000: -—
och ett sjöspaningsflygplan, kronor 90,000: —. Vidare fastställde Kungl. Maj :t
av flygstyrelsen lämnat förslag till huvudritning till jaktflygplan, typ »Bristol
Bulldog».

Den 5 juni 1930 undertecknade flygstyrelsen kontrakt med Svenska Aeroaktiebolaget
örn leverans av fem dylika flygplan. Kostnaden för det femte
planet skulle bestridas från de under anslaget till flygmateriel anvisade medlen
till ersättande av totalhaverier.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

23

Enligt leveranskontraktets 2 § förband sig leverantören att hava leveransen
avslutad fem månader efter kontraktets undertecknande, alltså senast den 5 november
1930. Enligt § 6 medgavs förlängning av leveranstiden, därest leveransen
skulle försenas genom eldsolycka eller annan force majeure, arbetsinställelse
eller av annan händelse utom leverantörens kontroll. Rörande leveransen
av de genom beslut den 30 maj inköpta flygplanen har flygstyrelsen till utskottet
lämnat följande meddelande:

»Med anledning av framställd förfrågan har flygstyrelsen härigenom ärar.
meddela, att av jämlikt nådigt brev den 30 maj 1930 hos Svenska Aerö A.-B.
beställda flygplan, typ Jaktfalk, ännu intet plan levererats. (Det först färdigställda
exemplaret förolyckades som bekant under provflygning den 27 januari
1931.)

Orsaken till leveransens försening är, att vid tidigare leverans av samma
flygplantyp uppträtt vissa skakningsfenomen, vilkas avhjälpande varit föremål
för utredning. Detta föranledde bl. a. leverantören att föregående höst
under omkring två månader praktiskt taget inställa arbetet a den senare leveransen.
På grund av vissa svårigheter med den till motorn hörande bensinpumpen
har färdigställandet av nästa flygplan av nämnda beställning sedermera
ytterligare försenats.

För närvarande pågå leveransflygningar med 2 flygplan av ifrågavarande
typ. Leveransen i sin helhet väntas vara slutförd i mitten av nästa månad.

Stockholm den 8 april 1931.

På flygstyrelsens vägnar:

E. VIRGIN.

I Krust Fogman.»

Utskottet anser sig av formella skäl icke kunna till granskning upptaga frågan
angående flygstyrelsens beslut att lämna förskott på flygplan, ej heller
flygstyrelsens åtgärd att trots provflygningarnas resultat till inköp godkänna
visst flygplan, men hyser den uppfattning, att vederbörande departementschef
skäligen bort i dessa stycken utöva skarpare kontroll över flygstyrelsen, jämlikt
kungl, cirkuläret den 18 maj 1849.

Det synes utskottet anmärkningsvärt, att Kungl. Maj:t genom beslut den
30 maj 1930 medgivit inköp av fyra flygplan av typ »Jaktfalk» utöver de
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1929 inköpta, innan jämförande
prov mellan dessa jaktplan och engelska flygplan av utprövad typ verkställts.
Enligt flygstyrelsens av Kungl. Maj:t gillade förslag den 10 december 1929
skulle med ytterligare inköp av svenska flygplan anstå, till dess de jämförande
proven ägt rum. Resultatet av provflygningarna med de först inköpta svenska
jaktplanen utvisar icke blott att de av Svenska Aeroaktiebolaget levererade maskinerna
varit av synnerligen ojämn beskaffenhet utan även att ett av dessa
jaktplan varit till utförandet så otillfredsställande, att det icke kunnat för fortsatta
prov godkännas. Av de handlingar, till vilka utskottet haft tillgång,
framgår, att ifrågavarande plan ännu i januari 1931, ett halvt år efter leveransen,
icke kunnat på tillfredsställande sätt justeras. Det har icke undgått

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

utskottets uppmärksamhet, att Svenska Aeroaktiebolaget förbundit sig att på
de av företaget till flygvapnet levererade jaktplanen utan kostnad för statsverket
vidtaga de förändringar, vartill de jämförande proven med de engelska
flygplanen kunde föranleda, dock under förutsättning att dessa justeringar
påfordrades före den 15 augusti 1930. Denna garanti synes emellertid utskottet
värdelös. Den tidrymd, inom vilken flygstyrelsen skulle påkalla erforderliga
förändringar, var för knappt tilltagen för att inom densamma de engelska maskinerna
skulle kunna anskaffas, plan över provflygningarna uppgöras och de
jämförande provflygningarna företagas. Kungl. Majit borde vid beslutets
fattande hava beaktat detta och avvaktat resultatet av förut beslutade provflygningar
mellan svenska och engelska maskiner, innan beslutet örn disposition
av anslagets återstod fattades. I sammanhang härmed anser sig utskottet
böra fästa uppmärksamheten vid de allvarliga betänkligheter rörande ifrågavarande
företags tekniska möjligheter att fullgöra seriebeställningar för flygvapnet,
vilka framförts av flygstyrelsens kontrollavdelning och i det föregående
återgivits. Riktigheten av de gjorda anmärkningarna sjmes hava fått sin bekräftelse
bl. a. genom de avsevärt försenade leveranserna av de genom beslut
den 30 maj inköpta maskinerna, varigenom under en längre tid flygvapnet
icke kommit att tillföras flygdugliga maskiner.

Utskottet saknar möjlighet att bilda sig en uppfattning rörande de här ifrågakommande
flygplanens inbördes värde. Av handlingarna i ärendet synes dock
framgå, att intresset att skapa en inhemsk flygindustri spelat en avgörande roll
vid val av flygplantyp. Utskottet delar till fullo den uppfattningen, att svensk
vara och svensk industri örn möjligt bör tagas i anspråk vid leverans av materiel
till svenska flygvapnet. Dylik leverans får dock i intet fall äga rum på bekostnad
av flygmaterielens tillförlitlighet eller användbarhet. Med hänsyn
till de betydande risker, som alltid äro förenade med flygningar, och i betraktande
av det stora ansvar, som åvilar staten ifråga örn den vid flygvapnet anställda
personalens liv och säkerhet, är endast förstklassig och efter prov såsom
varande bäst befunnen materiel god nog. I förevarande fall har, trots avrådande
från ansvariga myndigheters sida, för betydande belopp gjorts en större
beställning av en i stort sett oprövad och i åtskilliga hänseenden efter allt att
döma icke utexperimenterad flygplantyp. De berättigade och allvarliga farhågor,
som av generalstabschefen före Kungl. Majlis beslut i ärendet uttalats,
hava synts utskottet värda ett avgörande hänsynstagande.

På grund av vad sålunda i ärendet förelupit, får utskottet hos riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Malmberg.

Närvarande: Herrar Sävström, Strömberg, David Bergström, G. ltr. Hansson,

Sundberg, Vennerström, Hellberg*, Mellén, Larsén, Valfrid Eriksson, Per Andersson*,
Magnusson i Tumhult, Gustafson i Kasenberg, Persson i Trången, Hallén,
Laurén, Karlsson i Vadstena*, Lindmark, Norling i Lesjöfors och Lundén.

Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

25

3:o.

(Protokoll över finansärenden.)

Viel granskningen av statsrådsprotokollen över finansärenden har utskottet
uppmärksammat, att statsminister Ekman anmält jäv vid behandlingen i statsrådet
den 3 juli, den 17 oktober, den 31 oktober och den 21 november 1930 av
ärenden angående bostadskreditföreningar. En undersökning av orsaken härtill
har visat, att statsminister Ekman, som före tillträdandet av statsministerämbetet
av Kungl. Majit för en tid av tre år, räknat från och med den 15 september
1929, förordnats till ledamot av och ordförande i styrelsen för Svenska
bostadskreditkassan med ett årligt arvode av 5,000 kronor, även efter utnämningen
till ledamot av statsrådet fortsatt att utöva ledamot- och ordförandeskapet
i kassans styrelse samt härför uppburit arvode.

Utskottet finner det icke förenligt med de principer, som lett till utformningen
av den bestämmelse i § 34 regeringsformen, enligt vilken ledamot av
statsrådet icke tillika må annat ämbete utöva eller några inkomster därav
uppbära, att person, som av Kungl. Majit förordnats till ledamot av styrelsen
för Svenska bostadskreditkassan, efter tillträdande av statsrådsämbete fortfar
att utöva ledamotskap i kassans styrelse. Av Kungl. Majit förordnad
ledamot av kassans styrelse har till uppgift att tillvarataga statens intresse i
kassan. Kassans ändamål är nämligen att tillgodose behovet av kredit för
bostadsändamål i städer och stadsliknande samhällen, i den män detta behov
icke i annan ordning tillgodosetts. Sålunda lämnar kassan lån åt bostadskreditföreningar,
vilka i sin tur tillhandahålla sina medlemmar lån mot säkerhet
av inteckning i fastighet. Härtill kommer, att staten såsom grundfond för
kassan ställt till förfogande statsobligationer till ett nominellt belopp av minst
trettio miljoner kronor. Det är uppenbart, att genom förordnandet skapas ett
ansvar för den sålunda utsedde styrelseledamoten inför den statliga uppdragsgivaren.
Å andra sidan åligger det styrelsens ledamöter att tillika bevaka
bolagets intressen. Härvid kunna meningsskiljaktigheter av olika slag tänkas
uppkomma även mellan bolaget och staten. Medlem av statsrådet, som samtidigt
utövar ledamotskap i kassans styrelse, försätter sig sålunda i belägenheten att
antingen under statsrådsansvar nödgas bedöma åtgärder, som han möjligen i
egenskap av ledamot i kassans styrelse och med ansvar såsom sådan redan tidigare
handlagt, eller att anmäla jäv vid sådana ärendens behandling i statsrådet.
Det är emellertid ägnat att väcka samma betänkligheter antingen ett statsråd,
och allra helst statsrådets främste ledamot, samtidigt intager ställningen
som kontrollerande myndighet och kontrollerad instans eller anmäler jäv, då
ett ärende angående kassan handlägges i statsrådet. Härtill kommer, att tillsyn
över kassan icke utövas av bank- och fondinspektionen såsom över bankaktiebolag
m. fl. därmed jämförliga inrättningar eller av annat centralt ämbetsverk,
utan den offentliga kontroll över kassans verksamhet, som må ifrågakomma,
måste omedelbart utövas av Kungl. Maj :t i statsrådet, vilket än ytterligare
ökar betänkligheterna mot att statsministern utövar ledamotskap i kas -

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

sans styrelse. Det är dessutom knappast förenligt med de tyngande arbetsuppgifter,
som åvila ledamot av statsrådet, att statsministern, som därjämte utövat
chefskapet för försvarsdepartementet, jämsides härmed fungerat såsom
ledamot av och ordförande i kassans styrelse. Statsminister Ekman borde
därför enligt utskottets tanke icke längre hava handhaft sistnämnda uppdrag,
sedan han inträtt såsom medlem av statsrådet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot statsministern Ekman.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, David Bergström**, G. W. Hansson,
Sundberg, Vennerström, Hellberg, Larsén, Rydberg*, Karl August Johansson*, P.
Sandström*, Magnusson i Tumhult, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken,
Pehrsson i Göteborg, Forssell, Fast*, Petersson i Broaryd och Norling i Lesjöfors.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

4:o.

(Protokoll över jordbruksärenden juni—augusti 1930.)

1930 års riksdag hemställde i skrivelse, nr 376, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa åtgärder till det svenska jordbrukets
stödjande jämte i ämnet väckta motioner bl. a., att Kungl. Majit täcktes
från tidpunkt under år 1930, som Kungl. Majit ägde bestämma, utfärda
förordning rörande inmalnings- och inblandningstvång beträffande vete och råg
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som funnos angivna i ett
i särskilda utskottets utlåtande nr 2 intaget förslag till förordning angående
användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl.

I särskilda utskottets, av riksdagen i denna del godkända utlåtande nr 2
framhölls i förevarande ämne, att utskottet funnit det önskvärt, att förslag till
de grundbestämmelser, som vore avsedda att säkerställa den inhemska skördens
förbrukning såsom människoföda, förelädes riksdagen och bleve av denna
prövat. Härigenom bleve det möjligt för riksdagen att för sin del taga ståndpunkt
såväl till inmalningsföreskrifternas principer som till det sätt, varpå
saken i praktiken lämpligen syntes böra ordnas. Såsom huvudregel för ett inmalningstvång
beträffande såväl vete som råg borde enligt utskottet gälla, att
det skulle åligga en var, som dreve kvarn och därvid förbrukade vete respektive
råg av utländskt ursprung, att vid framställning av vetemjöl respektive
rågmjöl använda svensk spannmål i den omfattning, att den svenska varan i
genomsnitt under en förmalningsperiod utgjorde viss procent av all vid kvarnen
förmald spannmål av det slag, varom vore fråga. För att bereda den inhemska
produktionen av vete- och rågmjöl erforderligt skydd i konkurrensen
med utländskt mjöl ansågs ett inmalningstvång beträffande vete och råg såsom
komplement fordra ett inblandningstvång, d. v. s. skyldighet för importö -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

27

rer att i importerat vete- och rågmjöl inblanda mjöl av svenskt ursprung. Utöver
i propositionen föreslagna fall, då undantag från tillämpningen av inmalnings-
och inblandningstvånget borde stadgas, torde ytterligare fall kunna inträffa,
då undantag från reglerna om inmalnings- och inblandningsskyldighet
borde kunna medgivas, varför Kungl. Maj :t enligt utskottets uppfattning borde
äga befogenhet att medgiva de ytterligare undantag från dessa regler, som
kunde visa sig av förhållandena påkallade. Utskottet hyste emellertid den uppfattningen,
att en överenskommelse med kvarninnehavarna i riket, som säkerställde
syftet med inmalningstvånget, vore att föredraga framför tillämpningen
av ett genom förordning påbjudet sådant tvång; en på dylikt sätt frivilligt
åtagen inmalningsskyldighet kunde tänkas bliva i sin tillämpning mjukare
och för olika kvarnföretag mindre betungande. Med hänsyn till de fördelar,
som en på överenskommelse med kvarnarna grundad inmalningsskyldighet
sålunda kunde förväntas medföra, ansågs Kungl. Majit böra äga befogenhet
att, örn och i den mån sådan frivillig överenskommelse kunde komma till
stånd, förordna att dylik överenskommelse skulle tillämpas i stället för vad i
en blivande författning i ämnet kunde bliva föreskrivet och sålunda författningen
icke äga tillämpning beträffande de företag, med vilka sådan överenskommelse
kunde träffas. I enlighet med denna uppfattning infördes en slutbestämmelse
i förslaget till förordning i ämnet. Utskottet, som förutsatte, att
erforderliga författningar komme att träda i kraft den dag under år 1930,
Kungl. Majit bestämde, gav i samband härmed uttryck åt uppfattningen örn
vikten av att, även örn inmalnings- och inblandningstvånget icke lämpligen
kunde -—- åtminstone icke i hela sin utsträckning — träda i kraft förrän från
och med inträdandet av den tidpunkt, då konsumtionsår skulle taga sin början,
Kungl. Majit till förhindrande av en spekulation i tvångsregleringens emotsedda.
verkningar, som vore ägnad att motverka eller omintetgöra syftemålet
nied densamma åtminstone under den första tiden för dess tillämpning, utan
uppskov borde vidtaga åtgärder till förekommande av en sådan utveckling.

I anledning av inom riksdagen väckta förslag örn bemyndigande för Kungl.
Majit att införa minimipriser på vete och råg anförde särskilda utskottet i
samma utlåtande, att, ehuru utskottet icke ville bestrida, att det väckta förslaget
kunde vara värt beaktande, utskottet likvisst vid övervägande av detta
spörsmål kommit till den uppfattningen, att man, innan införande av minimipriser
ifrågasattes, borde avvakta, vilka verkningar i avseende å prisbildningen
å brödsäd inmalningstvånget, sådant utskottet förordat detsamma, kunde erhålla.
Utskottet avstyrkte därför bifall till de väckta förslagen och dess hemställan
bifölls av riksdagen.

Vid anmälan av riksdagens ovannämnda skrivelse i konselj den 13 juni 1930
beslöt Kungl. Majit utfärda dels förordning (nr 249) örn användande av svenskt
vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., dels ock kungörelse (nr
250) örn skyldighet tillsvidare att vid införsel av vetemjöl eller rågmjöl däri
inblanda svensk vara m. m. Kungörelsen skulle träda i kraft den 4 juli 1930
och gälla tills vidare intill dess förut nämnda förordning trädde i kraft. I den -

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

samma föreskrevs en genomsnittlig inblandningsprocent beträffande vete av
minst 45, en minimiprocent beträffande vete av minst 30 samt en inblandningsprocent
beträffande råg av minst 50. Förordningen var utformad i nära anslutning
till det av särskilda utskottet uppgjorda förslaget till förordning i ämnet.
Den innehöll i sin 14 § följande bestämmelse: »Därest syftet med denna förordning
kan, i anslutning till här ovan stadgade grunder, ernås genom överenskommelse
med kvarninnehavare i riket, äger, örn och i den mån sådan överenskommelse
bringas till stånd, Konungen förordna, att denna skall träda i stället för förordningens
bestämmelser.» Förordningen skulle träda i kraft den dag Konungen
bestämde. Dylikt beslut fattades den 14 augusti 1930 och innebar, att
förordningen skulle träda i kraft den 1 september samma år. I samband härmed
utfärdades kungörelse med tillämpningsföreskrifter. Sedermera fastställde
Kungl. Maj :t genom beslut den 28 augusti 1930 för tiden 1 september-—31
oktober 1930, vilken tid skulle utgöra förmalningsperiod, den i förordningen omförmälda
inmalningsprocenten beträffande vete till 60, minimiprocenten beträffande
vete till 40 samt inmalningsprocenten beträffande råg till 70.

Den 1 juli 1930 överlämnade ett antal större svenska kvarnar en förbindelse
rörande inköp och förmälning av svenskt vete och svensk råg till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet. I den skrivelse till departementschefen,
till vilken förbindelsen var fogad såsom bilaga, framhölls, att kvarninnehavarna,
ehuru detta icke i förbindelsen angivits, förutsatte, att förbindelsen av dem
var given åt regeringen och med departementschefen såsom dennas representant.
I förbindelsen åtogo sig de undertecknande kvarnarna bl. a., dels att under
tiden för förbindelsens giltighet till minst den omfattning, som föranleddes
av genom förbindelsen åtagna förpliktelser rörande inmalning av svenskt vete
och svensk råg, av i första rummet producenterna inköpa utbjuden, fullgod
svensk spannmål av vete eller råg till ett pris fritt kvarn av för vete av viss kvalitet
minst 19 kronor för 100 kg. och för råg av viss kvalitet minst 16 kronor
för 100 kg., dels att i den mån som svensk spannmål utbjödes till angivna priser
tillämpa en inmalningsprocent för svenskt vete av minst 45, jämte en minimiprocent
av minst 30, och för svensk råg en inmalningsprocent av minst 50, dels
ock att för vetemjöl eller rågmjöl, som framställdes under tiden för förbindelsens
giltighet, icke betinga sig högre pris än som beredde normal förmalningslön.
Förbindelsen förklarades gälla till den 15 september 1930 men kunde
efter ingången av augusti månad av kvarnarna uppsägas, för så vitt uppsägning
skedde från visst antal kvarnar med viss sammanlagd produktionskapacitet,
i vilket fall förbindelsen skulle upphöra att gälla efter sju dagar från
uppsägningsdagen. Förbindelsen var avgiven under förutsättning bl. a., att
den i förordningen den 13 juni 1930 örn användande av svenskt vete och svensk
råg vid framställning av mjöl m. m. föreskrivna inblandningen av svenskt
mjöl i importerat mjöl sattes i kraft med samma procentsatser och för samma
tidpunkter, som angavos i förbindelsen, ävensom de i samma förordning avsedda
kontrollföreskrifterna beträffande import av och handel med utländsk spannmål.

Konstitutionsutskottets memorial Kr 9.

29

Sedermera överlämnade efter uppmaning av chefen för jordbruksdepartementet
även vissa andra svenska kvarnar till departementet liknande förbindelser,
så att förbindelser sammanlagt kom att avgivas av ett åttiotal av de i departementets
kvarnförteckning upptagna etthundrafyrtio kvarnar, som voro av en
storleksklass, att deras anslutning till kvarnavtalet ansetts önskvärd.

Genom beslut den 14 juli 1930 utfärdade Kungl. Maj :t kungörelse örn ändrad
lydelse av 2 § i kungörelsen den 13 juni 1930 örn skyldighet tillsvidare att vid
införsel av vetemjöl eller rågmjöl däri inblanda svensk vara m. m., varigenom
den genomsnittliga inblandningsproc.enten beträffande vete höjdes från minst
45 till minst 55 och beträffande råg från minst 50 till minst 60.

För att bringa kvarnavtalet i överensstämmelse med detta beslut utsändes
under tiden 17—19 juli 1930 från jordbruksdepartementet till avtalets undertecknare
m. fl. cirkulärskrivelser, vari hemställdes dels att kvamavtalets undertecknare
måtte medgiva nyssnämnda höjning av inblandningsprocenten, dels
ock att den bestämmelse i förbindelsen skulle utgå, vilken utformats i anslutning
till en av föreskrifterna i 4 § i förordningen den 13 juni 1930 angående
användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m. och
jämlikt vilken vid beräkningen av de myckenheter spannmål, som vid viss kvarn
förmaldes under tiden för förbindelsens giltighet, hänsyn icke skulle tagas till
svenskt vete, som förmaldes tillsammans med annan brödsäd eller svarar
mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandades med mjöl av annan brödsäd.
Flertalet av kvarnavtalets undertecknare godkände de sålunda föreslagna ändringarna
i förbindelsen, vissa mindre kvarnar dock med reservation mot minimipriser.

Den 14 augusti 1930 skedde uppsägning från och med utgången av samma
månad i erforderlig omfattning från undertecknare av kvarnavtalet för att uppsägningen
skulle vara giltig.

I skrivelse till Konungen den 16 augusti 1930 anmälde statens spannmålsnämnd,
att, efter överläggningar inför nämnden, vissa kvarnar den 15 i samma
månad avlämnat en förbindelse, enligt vilken de åtoge sig att för tiden 1 september
1930—31 augusti 1931 vid inköp av svenskt vete och svensk råg tilllämpa
betalning jämlikt vissa i förbindelsen angivna bestämmelser, därvid för
fullgod svensk spannmål bl. a. minst skulle betalas fritt kvarn under september

1930 18 och 15 kronor per hektoliter vete resp. råg och under maj—augusti

1931 20 och 17 kronor, dock att av kvarnar vid kusten skulle betalas priser, som
med minst 50 öre per 100 kg. överstege de i förbindelsen upptagna priserna.
Kvarnarna förbunde sig vidare att för vetemjöl eller rågmjöl, som av dem framställdes
under tiden för förbindelsens giltighet, icke betinga sig högre pris än
som beredde dem normal förmalningslön. Åtagandet skulle gälla under förutsättning
dels att förordningen den 13 juni 1930 örn användande av svenskt vete
och svensk råg vid framställning av mjöl m. m. jämte därtill hörande tilllämpningsbestämmelser
trädde i kraft samt bleve gällande under tiden 1
september 1930—31 augusti 1931, dels att under samma tid beträffande de
kvarnar, som undertecknat denna förbindelse, ävensom de kvarnföretag, vilka

30

K onstitutionsutskottets memorial Nr 9.

före den 7 september 1930 utan förbehåll skriftligen biträdde densamma, inmalningsprocentema
för vete och råg samt minimiprocenten för vete finge understiga
de jämlikt förenämnda förordning fastställda eller medgivna lägsta
motsvarande procentsatserna med minst 10 enheter, samt stadgandet i förordningens
4 § beträffande »svenskt vete, som förmales tillsammans med annan brödsäd
eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren blandas med mjöl av annan
brödsäd» icke skulle äga tillämpning, dels ock att Kungl. Maj :t för sin del godkände
nyss angivna förutsättningar. Tillika hemställde spannmålsnämnden, att
Kungl. Maj :t ville, med godkännande av de i förbindelsen angivna förutsättningarna,
medgiva, att under tiden 1 september 1930—31 augusti 1931 beträffande
de kvarnar, som undertecknat förbindelsen, ävensom de kvarnar, som före den 7
september 1930 utan förbehåll skriftligen biträdde densamma, dels inmalningsprocenterna
för vete och råg samt minimiprocenten för vete måtte understiga de
jämlikt förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) om användande av svenskt
vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m. fastställda eller medgivna
lägsta motsvarande procentsatserna med tio enheter eller det högre tal, som
Kungl. Majit efter förslag av spannmålsnämnden funne gott bestämma, dels
stadgandet i ovannämnda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales
tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren
blandas med mjöl av annan brödsäd», ej skulle äga tillämpning.

Den 28 augusti 1930 beslöt Kungl. Majit i enlighet med föredragandens,
statsrådet von Stockenströms, av statsrådets övriga närvarande ledamöter, statsministern
Ekman, statsråden Gärde och Österberg, biträdda hemställan, lämna
bifall till vad statens spannmålsnämnd sålunda hemställt samt anbefalla nämnden
att upprätta förteckning över de kvarnföretag, som före den 7 september
1930 utan förbehåll skriftligen biträtt förbindelsen, samt att tillställa samma
kvarnföretag bevis därom, att företaget biträtt förbindelsen, ävensom avskrift
av det kungl, brevet.

Även detta senare kvarnavtal kom att tillämpas av ett åttiotal av de i jordbruksdepartementets
kvarnförteckning upptagna etthundrafyrtio kvarnarna.

Vid granskningen av förevarande viktiga frågors handläggning har utskottet
funnit vissa avvikelser därvid hava ägt rum från behöriga konstitutionella
formers iakttagande, som utskottet ansett vara av beskaffenhet att böra bringas
till riksdagens kännedom.

a).

I § 7 regeringsformen stadgas, att alla regeringsärenden, med undantag av
kommandomål, skola inför Konungen i statsrådet föredragas och där avgöras..
Överenskommelsen mellan staten och kvarnarna av juli 1930 hade därför, även
örn chefen för jordbruksdepartementet ägde behörighet att för beredning av
ett regeringsärende föra underhandlingar med kvarnarna angående avslutande

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

31

av ett avtal mellan staten och dessa, bort underställas Kungl. Maj:ts prövning
och godkännande. Enligt vad statsrådsprotokollen över jordbruksärenden utvisa,
har detta kvamavtal emellertid icke gjorts till föremål för behandling i
konselj vare sig omedelbart eller medelbart på så sätt, att åt departementschefen
delegerats behörighet att slutgiltigt godkänna en överenskommelse med kvarnarna.
Vid sådant förhållande innebär departementschefens förfarande vid
förevarande frågas handläggning ett överskridande av de befogenheter, som
enligt grundlagens föreskrifter tillhöra en departementschef. Utan något
Kungl. Maj:ts beslut har alltså statens handlingsfrihet bundits i förhållande
till enskilda på ett område, som är av den största betydelse för landets hushållning,
och avtalet kommit att innehålla bestämmelser örn minimipriser på
spannmål, vilka icke funnos i den i huvudsaklig överensstämmelse med riksdagens
beslut utfärdade förordningen den 13 juni 1930 örn användande av
svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hos riksdagen beträffande
sättet för kvarnavtalets ingående göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet von Stockenström.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström*, Strömberg, K. J. Ekman*, Thulin,
David Bergström*, G. W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Hellberg*, Mellén, Magnusson
i Tumhult, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken, Hallén,
Laurén, Karlsson i Vadstena*, Petersson i Broaryd och Björck i Kristianstad.

* Ej närvarande vid justeringen.

b).

(Protokoll över jordbruksärenden den 28 augusti 1930).

Beslutet den 28 augusti 1930, vilket innefattade Kungl. Maj:ts principiella
avgörande av frågan örn medgivande till de kvarnar, som förbunde sig att tilllämpa
vissa minimipriser vid inköp av svenskt vete och svensk råg, att såsom
gottgörelse härför få tillämpa en lägre inmalningsprocent för vete och råg
samt en lägre minimiprocent för vete än som i förordningen den 13 juni 1930
angående användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av
mjöl m. m. bestämmes, torde icke kunna anses stå i överensstämmelse med grunderna
för denna förordning och följaktligen icke heller kunna innebära ett
genomförande av föreskriften i § 14 i förordningen. Då beslutet sålunda även
innebär en avvikelse från förordningens innehåll, hade bestämmelsen i § 8 regeringsformen,
att statsrådets samtliga ledamöter, där de icke äga laga förfall,
skola övervara alla mål av synnerlig vikt och omfattning, som förekomma i
statsrådet och röra rikets allmänna styrelse, vartill hänföras bl. a. frågor och
förslag örn nya allmänna författningars vidtagande samt om upphävande och
förändring av de förut gällande, krävt, att avgörandet i frågan träffats i fulltaligt
statsråd. Statsrådsprotokollet över jordbruksärenden utvisar emellertid,
att förevarande beslut fattats i närvaro av förutom föredragande departements -

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

chefen endast tre statsråd. Vid sådant förhållande har vid avgörandets träffande
icke behörigen iakttagits den nämnda i § 8 regeringsformen uttalade
grundsatsen örn fulltaligt statsråd vid behandling av ärenden av synnerlig
vikt, som röra rikets allmänna styrelse. Härtill kommer, att, då beslutet icke
överensstämmer med riksdagens uttalade uppfattning i fråga om minimipriser
på spannmål och tvångsinmalning, denna omständighet bort utgöra ett ytterligare
skäl för föredragning av förevarande, för landets hushållning betydelsefulla
ärende i fulltaligt statsråd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet
von Stockenström samt övriga vid beslutet närvarande statsråd, nämligen statsministern
Ekman samt statsråden Gärde och Österberg.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström*, Strömberg, K. J. Ekman*, Thulin,
David Bergström*, O. W. Hansson, Sundberg, Vennerström, Hellberg*, Mellén, Magnusson
i Tumhult, Engberg, Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken, Hallén,
Laurén, Karlsson i Vadstena*, Petersson i Broaryd** och Björck i Kristianstad.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Stockholm den 20 april 1931.

På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

33

Reservationer:

A. Vid särskilda , punkter i utskottets memorial.

I.

Vid punkten 1 :o i utskottets memorial:

av herrar Sundberg, Valfrid Eriksson, Sandström, Magnusson i Tumhult,
Gustafson, i Kasenberg, Pehrsson i Göteborg och Laurén, som anfört:

Vid bedömande av utskottsmajoritetens anmälan, som går ut på att frågan
örn den inhemska flygmotortillverkningen blivit av departementschefen oskickligt
handlagd med påföljd att för staten uppstått stora ekonomiska risker, bör
enligt vår mening uppmärksammas följande.

För tillverkningens igångsättande erfordrades först förvärvande av licens beträffande
lämplig motortyp. Det ligger i sakens natur, att varje licensgivare,
i synnerhet när det gäller konstruktioner av nu ifrågavarande slag, mäste finna
det synnerligen angeläget tillse, att konstruktionsritningar och andra upplysningar
rörande tillverkningen icke utlämnas annat än under betryggande
garantier att kännedom därom icke erhalles av annan än licenstagaren eller dennes
ombud. Då underhandlingar örn licens upptogos med de två engelska firmorna,
kunde följaktligen några upplysningar därifrån icke erhållas, vare sig
angående motorernas konstruktion eller för deras förfärdigande erforderliga
arbetstimmar och material m. m., förr än efter licensavtalets avslutande och da
endast i fråga örn tillverkning av licenstagaren själv eller den svenska firma,
som antagits för tillverkningen. Ett utlämnande av dessa upplysningar för infordrande
av anbud hos ett antal svenska firmor har alitsa varit uteslutet. Under
sådana förhållanden torde annan utväg icke stått till buds än att i förväg
från svenska firmor infordra anbud med ledning av de uppgifter örn arbetstimmar,
material m. m. rörande motortyp, som kunde komma i fråga, och sedan,
efter jämförelse mellan de inkomna anbuden, bestämma sig för den firma, åt
vilken tillverkningen borde uppdragas och till vilken alltså nödiga uppgifter
kunde utlämnas från licensgivaren.

På detta sätt har också förfarits, varvid, efter antagande av Aktiebolaget
Nydqvist & Holms anbud, kontrakt den 11 april 1930 upprättats med detta
bolag.

Enligt vår mening kan klander icke rättvisligen framställas mot detta tillvägagångssätt,
vilket synes ha varit det enda möjliga, då det var meningen att
tillverkningen skulle överlämnas till svensk firma inom landet. Vid handläggningen
har även i möjligaste mån tagits hänsyn till riksdagens aren 1928 och
1929 uttalade önskan att tillverkningen ofördröjligen måtte upptagas.

Utskottsmajoriteten har anmärkt mot kontraktet med Nydqvist & Holm, att
det saknar bestämmelse om rimligt maximipris, samt i övrigt gjort gällande,
att det antal arbetstimmar och den materialkostnad, som kommer att ligga till
grund för beräkningen av motorpriset, avsevärt överstiger vad som upptagits i

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 5 sami. 9 käft. (Nr 9.) 3

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

det beräkningschema, på grund varav anbuden infordrats, samt att i följd härav
måste uppkomma en mycket stor kostnadsökning, utöver vad för ändamålet
beräknats.

Häremot invändes, att det icke lärer varit möjligt att förmå Aktiebolaget
Nydqvist & Holm eller någon annan firma att gå med på fastställande av visst
maximipris, samt att den undersökning, som åberopats som stöd för påståendet
örn prisförhöjning, icke är fullständig och behöver grundligt revideras, innan
man kan uppnå ett resultat, som slutligen kan fastställas, något som också
framgår av en av flygstyrelsen d. 18 mars 1931 avgiven V. P. M. Sådan revision
är avsedd att äga rum, och det är icke otänkbart att vid det slutliga fastställandet
av arbetstimmar och materialkostnad kan uppnås i det närmaste samma
resultat som ovan nämnda beräkningsschema utvisar.

På grund av vad sålunda anförts, kunna vi icke biträda den mot föredragande
departementschefen, statsrådet Malmberg, gjorda anmälan.

II.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

av herr Magnusson i Tumhult, som med instämmande av herrar Sundberg
och Gustafson i Kasenberg anfört:

De uttalanden angående flygplanet Jaktfalk, vilka vid ärendets avgörande
voro tillgängliga, synas mig giva vid handen, att berättigade anledningar förelågo
till den förhoppningen, att en tillfredsställande jaktplanstyp skulle kunna
framställas inom landet, vilket ur såväl krigsberedskapssynpunkt som av hänsyn
till beredandet av arbete åt vår industri måste anses vara av synnerlig vikt.

För att hålla möjligheterna till sådan inhemsk tillverkning öppna, var det
nödvändigt, att den svenska firman, åtminstone intill de beslutade provens avslutning,
kunde uppehålla sin verksamhet. Då detta icke synes hava varit
möjligt, utan att bolaget erhöll ytterligare beställningar, och då sådana livligt
förordades av tre bland de fyra myndigheter, vilka yttrat sig i frågan, kan jag
icke biträda, att regeringens åtgärd i fråga örn inköp av de omhandlade flygplanen
göres till föremål för utskottets anmärkning.

III.

Vid punkten 3:o i utskottets memorial:

av herrar Sundberg, Sandström, Magnusson i Tumhult, Jansson i Edsbäcken,
Gustafson i Kasenberg och Pehrsson i Göteborg, vilka ansett tillräckliga skäl
för biträdande av den av utskottet gjorda anmälan icke vara för handen.

IV.

Vid punkten 4:o a) i utskottets memorial:

1) av herrar David Bergström och Jansson i Edsbäcken, vilka ansett den
under punkt 4:o a) av utskottets memorial omförmälda åtgärd icke vara av be -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

35

skaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen.

2) av herr Björck i Kristianstad.

Vid punkten 4:o b) i utskottets memorial:

1) av herrar David Bergström och Jansson i Edsbäcken, vilka ansett den
under punkt 4:o b) av utskottets memorial omförmälda åtgärd icke vara
av beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen.

2) av herrar Sundberg, Mellén, Magnusson i Tumhult, Gustafson i Kasenberg,
Laurén och Björck i Kristianstad, vilka ansett tillräckliga skäl icke föreligga
för biträdande av den av utskottet gjorda anmälan.

B. Reservationsvis framställda yrkanden,

a) Ingressuttalanden.

Y.

av herr K. J. Ekman, som anfört:

Vid granskningen av de till konstitutionsutskottet överlämnade protokollen
över handels-, kommunikations-, finans-, jordbruks- och justitiedepartementsärenden
har befunnits, att ett icke obetydligt antal ärenden i protokollet försetts
med dubbla nummer, utan att anledningen därtill alltid kunnat av protokollet
inhämtas. I protokollen över utrikes-, social-, försvars- och ecklesiastikärenden
däremot förekomma icke några sådana dubbelbetecknade protokollsparagrafer.

Vad angår protokollen över handels-, kommunikations- och finansärenden
synes dubbelbeteckning hava förekommit allenast i det fall, att ett motsvarande
antal ärenden i ett sammanhang avgjorts. I ett fall, nämligen i protokollet
över finansärenden för den 21 februari 1930, har dock under dubbelnumret
3—6, — vilket enligt protokollets kantrubrik angår »ansökningar avseende
dels vissa ändringar av § 20 i förordningen om mått och vikt dels ock
dispens i visst avseende från bestämmelserna i § 25 i nämnda förordning» •—
handlagts sammanlagt fem ärenden eller sålunda ett mera än dubbelnumret angiver.
Det övertaliga ärendet, en ansökan av Svenska aktiebolaget Toledo örn
dispens från förordningens § 25, avslogs. Emellertid synes samma, av aktiebolaget
Toledo anhängiggjorda ärende, såvitt framgår av de till utskottet överlämnade
handlingarna hava blivit jämväl i följande paragraf i protokollet, under
självständigt nr 7, ånyo upptaget och där avgjort på enahanda sätt som
under dubbelnumret 3—6.

Vad angår protokollen över jordbruks- och justitiedepartementsärenden hava
observerats följande dubbelbetecknade ärenden:

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

J ordbruksär enden.

Prot. den

16 jan.

nr

16—17

avser

i

ärende,

»

28 febr.

»

13—22

»

10 ärenden.

»

»

7 mars

»

40—41

»

1

ärende,

»

»

21 >

»

33—34

»

1

T>

»

»

28 >

»

22—23

»

1

»

»

11 april

»

4—5

»

1

»

»

»

2 maj

»

35—36

»

1

»

»

»

6 juni

»

24—25

»

1

»

»

»

13 »

»

26—27

»

1

»

»

1 aug.

»

2—3

»

1

»

»

»

1 >

»

4—5

»

1

»

varförutom i protokollen den 4 sept., 24 okt., 14 nov. ock 4 dec. förekomma
dubbelbetecknade protokollsparagrafer, vardera avseende allenast 1 ärende.

Justitiedepartementsär enden.

Prof. den

9

jan.

nr

• 7—8

avser

1

ärende,

»

28 febr.

»

46—48

»

3

ärenden,

»

»

28

»

»

51—52

»

2

3»

»

»

21

»

»

20—21

»

1

ärende,

»

»

21

»

»

28—29

»

2

ärenden,

»

»

30

maj

»

51—52

»

1

ärende,

»

»

13

juni

»

11—12

»

1

»

»

»

13

»

»

19—20

»

1

»

»

»

25 juli

»

3—4

»

1

»

»

»

25

3»

»

16—17

»

1

»

»

»

12 sept.

»

3—4

1

»

»

11

okt.

»

1—2

»

1

»

»

»

11

3»

»

38—40

»

3

ärenden,

»

14

nov.

»

6—7

T>

1

ärende,

»

»

21

»

»

30—31

»

1

»

21

»

»

33—34

»

1

»

»

28

»

»

21—22

»

1

»

»

»

28

»

»

23—24

»

2

ärenden,

»

»

28

»

»

35—37

»

3

»

»

»

28

»

»

39—40

»

2

»

»

3»

28

»

»

42—43

»

2

»

»

28

»

»

47—49

»

3

»

»

28

»

»

50—51

»

1

ärende,

»

»

28

»

»

60—61

»

1

»

»

28

»

»

63—64

»

2

ärenden,

»

»

28

»

»

65—66

»

2

»

»

»

28

»

»

69—70

»

1

ärende,

»

»

28

»

»

72—73

»

1

»

»

»

28

»

»

119—120

»

1

»

»

12

dec.

»

37—39

»

3

ärenden.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

37

Såsom exempel på förfarandet kan anföras ärendet nr »1 och 2» i protokollet
över justitiedepartementsärenden den 11 oktober 1930. Paragrafen innehåller
allenast, att — i anledning av en från länsstyrelsen i Malmö inkommen
anmälan örn den genom f. d. generalkrigskommissarien Värner Rydéns frånfälle
uppkomna ledigheten i riksdagens Första kammare — Kungl. Majit,
jämlikt § 28 mom. 2 R. O., anbefaller länsstyrelsen i Malmöhus län föranstalta
örn utseende av riksdagsman i Rydéns ställe. Till grund för detta Kungl.
Majits beslut ligger endast en kortfattad skrivelse på fyra rader från länsstyrelsen,
innefattande nyssnämnda anmälan.

Av en jämförelse mellan å ena sidan statsrådsprotokollet och å andra sidan
de -— av utskottet infordrade — i § 8 R. F. föreskrivna föredragningslistorna
jämte till respektive ärenden hörande handlingar har framgått, att i regeln, då
allenast 1 ärende förevarit, dubbelbeteckningen föranletts därav, att något i föredragningslistan
upptaget ärende icke, såsom ämnat varit, i konseljen företagits
till avgörande utan tillåtits ur listan »utgå», varvid givetvis i listans
nummerföljd uppstått en lucka, som på angivna sätt utfyllts i protokollet. I
några fall synes dock anledningen vara någon annan, såsom att i ärendet yttranden
infordrats från två skilda ämbetsverk eller att i ärendet ingivits två
särskilda skrifter, som legat till grund för beslutet.

För utskottets granskningsarbete innebär dubbelbeteckningen en avsevärd olägenhet,
Denna granskning avser bland annat —• och icke minst — att kontrollera,
att icke något i konseljen fattat beslut blivit i protokollet överhoppat
eller därur uteslutet eller att något beslut obehörigen i protokollet infogats.
Men denna kontroll försvåras avsevärt genom dubbelbeteckningen, som nödvändiggör,
att i de flesta dubbelbetecknade ärenden de därtill hörande handlingarna
måste infordras och särskilt granskas, ehuru i regeln ärendena i och
för sig icke äro av beskaffenhet att påkalla någon särskild uppmärksamhet.
Det synes vara en billig fordran, att i protokoll av den vikt, statsrådsprotokollet
har, protokollsföringen sker på ett sådant sätt, att intet tvivel bör kunna
uppkomma örn, vilka och huru många ärenden, som i konseljen förevarit. Och
betänkligt skulle vara, örn genom dubbelbeteckningen möjlighet öppnades att
under samma nummer företaga till behandling ärenden, som icke ägde något
verkligt samband med varandra, varigenom lätt — örn också oavsiktligt —
något av dessa ärenden kunde undgå konstitutionsutskottets granskning.

Den omständigheten, att i fyra av departementen icke vare sig under granskningsåret
eller, såvitt jag kan erinra mig, tidigare någon som helst dubbelbeteckning
av protokollsparagraferna förekommit, giver vid handen, att dubbelbeteckningen
icke är av något verkligt behov påkallad.

Utan att vilja göra anmärkning mot någon särskild ledamot av statsrådet
för den bristande noggrannhet i protokollföringen, som förelupit, och som genom
vederbörande statsråds underskrift av protokollet vunnit sanktion, har
jag dock velat fästa uppmärksamheten därå, särskilt med hänsyn därtill, att en
viss tendens till ökad användning av förfarandet synes på väg att göra sig
gällande.

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

VI.

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar G. W. Hansson, Vennerström,
Larsén, Engberg, Karlsson i Vadstena och Petersson i Broaryd anfört:

Utskottet vill erinra därom, att vid 1930 års riksdag från statsutskottet
till konstitutionsutskottet inkom en anmälan, som föranledde konsitutionsutskottet
att (i memorial nr 26, punkt 9), göra vissa uttalanden. Statsutskottets
anmälan avsåg, att det under tionde huvudtiteln för budgetåret 1928/1929
upptagna reservationsanslaget till extra utgifter icke blott i sin helhet förbrukats
utan därutöver utvisade en brist på över 20,000 kronor, vilken balanserats
under förskottstitel. överskridandet hade föranletts bl. a. därav, att utgifter
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga, sedan reservationsanslaget
härför icke lämnade tillgång till bestridande av därunder hänförliga utgifter,
bestritts från reservationsanslaget till extra utgifter. Statsutskottet erinrade
örn riksdagens skrivelse nr 175 år 1929, vari riksdagen i anledning av statsrevisorernas
framställning uttalat, att samtliga kostnader för kommittéer och
sakkunnigeutredningar borde bestridas av de under vederbörliga huvudtitlar
uppförda anslagen till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Konstitutionsutskottet framhöll i anledning härav, att skulden till överskridandena
icke skäligen kunde läggas på dåvarande departementschefer mera än
å tidigare. Utskottet ansåg det dock anmärkningsvärt, att trots gjorda erinringar
från statsrevisorer och statsutskott åtgärder till förekommande av denna
felakiga praxis icke vidtagits. Enligt utskottets uppfattning borde sådan omläggning
av statsbokföringen ske, att det i varje ögonblick bleve möjligt att även
överblicka, huru mycket som å ett obetecknat anslag eller reservationsanslag
återstode odisponerat. För bokföringssystemet läge såsom grund verkställda utbetalningar
och icke gjorda dispositioner, vadan sålunda upplysning kunde lämnas
från det bokförande verket, riksräkenskapsverket, endast om storleken av
de belopp, som redan utbetalts, men icke örn storleken av de belopp, som disponerats
och alltså vid en senare tidpunkt utginge. Under alla förhållanden borde
genom vissa anteckningar inom departementen statsbokföringens bristfälligheter
kunna neutraliseras.

Utskottet framhöll sålunda:

’Det ligger i sakens natur, att riksräkenskapsverket icke kan lämna besked
örn annat än vad av dess bokföring framgår och således heller icke örn utgiftsbelopp,
som, ehuru beslutade, ännu ej utgått. Att en ändring i bokföringen
måste fordras, är uppenbart, och det torde icke erbjuda oöverkomliga svårigheter
att för statsbokföringen föreskriva, att även beslutade dispositioner skola
genom den bliva synliga; någon rubbning av det nu tillämpade systemet i och
för sig behöver ej därav bliva en följd. I varje fall borde dock inom vederbörande
departement kunnat föras en liggare över de å departementets föredragning
beslutade eller medgivna dispositionerna å departementets olika anslagstitlar,
så att redan inom departementet skulle i varje fall omedelbart kunnat
konstateras, vilka totalbelopp som då å dessa blivit anvisade. Örn så skett, hade
knappast något som helst överskridande behövt ifrågakomma, där ej ett sådant
antingen berott av felföring, som alltid kan inträffa, men som också utan vidare
kan rättas till, så snart den observerats, eller därav att Kungl. Maj :t med

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

39

hänsyn till rikets sannskyldiga nytta i visst fall under statsrådens vanliga ansvar
härför och med full insikt om överskridandet dock anbefallt utbetalningen,
som ity fall bort föras å förskottstitel under samtidigt beslut om inhämtande
av riksdagens godkännande av den sålunda gjorda antecipationen.

Utskottet, som anser nödvändigt, att den felaktiga praxis, vilken här utvecklats,
snarast blir undanröjd och ändrad såväl hos Kungl. Majit, som hos de
Kungl. Maj :t underställda myndigheterna, har, med hänsyn härtill och ehuru
vederbörande statsråd i detta fall endast formellt bär ansvaret, funnit sig böra
mot föredragandena, statsråden Lundvik och Johansson, i anledning av den av
statsutskottet framställda anmärkningsanledningen hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen.’

Vid debatten i andra kammaren framhöll chefen för handelsdepartementet i
avseende på de av utskottet påtalade bokföringstekniska ofullständigheterna:

''Innan jag yttrar mig angående den anmälan, som gjorts mot mig, skulle jag
vilja framhålla, att de påpekanden och uttalanden, som i förevarande sammanhang
gjorts av konstitutionsutskottet angående önskvärdheten av en reform i
fråga örn bokföring av dispositionen å anslag för vinnande av större överskådlighet,
synes mig beaktansvärda och att enligt min mening åtgärder örn möjligt
böra vidtagas i sådan riktning, att överskridanden av anslag — vilka överskridanden,
såsom erfarenheten visat, f. n. äro hart när oundvikliga — för framtiden
kunna undvikas.’

Jordbruksministerns uttalande gick i samma riktning.

Punkten lades i kamrarna till handlingarna.

I statsrevisorernas till innevarande års riksdag avgivna revisionsberättelse
konstateras (§ 21), att under granskningsåret för bestridande av kommittékostnader
från anslagen till extra utgifter och till tryckningskostnader under de
olika huvudtitlarna anvisats inalles ungefär 50,000 kronor. Revisorerna framhålla,
att det uppenbarligen möter stora svårigheter att på förhand beräkna
kostnaderna för ett visst kommittéuppdrags genomförande. Icke desto mindre
syntes det böra eftersträvas, att beräkningarna rörande ett kommande budgetårs
kommittéutgifter verkställdes med sådan noggrannhet, att vederbörande
kommittéanslag lämnade tillgång till utgifternas bestridande. Revisorerna erinrade
om riksdagens förut omnämnda skrivelse nr 175 vid 1929 års riksdag.

Då de av utskottet i år granskade statsrådsprotokollen icke lämnat upplysning
ang. några, i anledning av förra årets uttalanden, vidtagna åtgärder fran
Kungl. Maj:ts sida, hemställde utskottet i skrivelse den 5 mars 1931, enligt
§ 46 riksdagsordningen, örn överlämnande till utskottet av de handlingar, som
under tiden 1 januari 1930—5 mars 1931 kunde finnas rörande utfärdande av
bestämmelser örn bokföring av gjorda dispositioner av statsmedel.

Såsom svar härpå har ingått meddelande, »att — bortsett från vissa liggare och
minnesanteckningar rörande av Kungl. Maj :t beslutade medelsanvisningar
några handlingar ej finnas inom departementen i avseende å sådan bokföring,
som i skrivelsen omförmäles; några bestämmelser i ämnet ha ej utfärdats under
den av utskottet angivna tidsperioden». Därjämte har emellertid utskottet
inhämtat, att frågan är under övervägande inom finansdepartementet. Då utskottet
finner det vara angeläget, att frågan snabbt erhåller en tilliredsställan -

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

de lösning, har utskottet ansett sig höra uttala sin livliga förhoppning att detta
övervägande måtte före nästa riksdag föranleda bestämda åtgärder i angiven
riktning, även örn motstånd häremot skulle möta från vissa verk eller myndigheter.

Utskottet vill tillika i detta sammanhang ytterligare understryka några
viktigare synpunkter. Då riksräkenskapsverket från statskontoret 1920 övertog
statsbokföringen (instruktion för riksräkenskapsverket nr 869 i Sv. Fört.-samling år 1920), bestämdes i instruktionen, att till grund för bokföringen skola
läggas från vederbörande myndigheter inkommande kassarapporter (§5, mom.
1). Bokföringen grundar sig sålunda på verkställda utbetalningar och icke
på gjorda dispositioner, vilket system tidigare tillämpats. Omläggningen
till denna s. k. kassabokföring hade visserligen påbörjats tidigare och genomfördes
successivt, allteftersom statsbokföringskommittén lyckades få sina
förslag beaktade, men det slutliga avgörandet skedde i och med
riksdagens godkännande av riksräkenskapsverkets inrättande, och riksräkenskapsverket
har blivit såsom statsbokföringskommitténs arvtagare den främsta
talesmannen för det nya systemet. Det är såsom utskottet funnit en vanlig,
ej minst av riksräkenskapsverket omhuldad, men icke desto mindre felaktig
uppfattning, att denna reform icke inneburit något, som grundväsentligt skiljer
sig från det tidigare bokföringssystemet; betraktas frågan uteslutande från
bokföringsteknisk synpunkt, kan måhända uppfattningen försvaras, men statsbokföringen
har också och ingalunda minst en konstitutionell betydelse och innebörd,
vilken för sagda uppfattning synes vara okänd eller likgiltig och oförståelig.
Att en genomförd dispositionsbokföring av konstitutionell betydelse
emellertid är möjlig, visar bokföringen hos armé- och marinförvaltningarna,
även örn denna icke skulle av bokföringsexperter betecknas som »bokföring i
vanlig bemärkelse, utan närmast en samling noteringar av fattade beslut», och
även örn densamma i ett eller annat avseende skulle hava, såsom det sagts, »med
utnyttjande av de principer, som ligga till grund för dispositionsbokföringen»
lett till tekniska räkenskapsåtgärder, som icke kunnat godtagas, exempelvis enligt
uttalanden från riksdagarna 1927 och 1929, vilka uttalanden likväl icke
kunna tolkas såsom innehållande ett underkännande av dispositionsbokföringen i
och för sig ur konstitutionell synpunkt eller en förklaring, att enhart »de kassamässiga
utgifterna skola ligga till grund för anslagsredovisningen». Riksdagens
skrivelse 1927 (nr 225 p. 3), som anknyter till ett statsrevisorernas yttrande,
avser — såsom särskilt även framgår av riksdagsskrivelsen 1929 nr 175
p. 2 (sid. 5) — väsentligen mindre de s. k. »återstående utgifterna» än vissa
andra poster och berör icke frågan örn bokföringens anordnande så, att den även
kan tillgodose de konstitutionella kraven. Utskottet vidhåller sin tidigare uttalade
uppfattning, att, oavsett huru räkenskapen ordnas ur teknisk bokföringssynpunkt,
vilket är en sak för sig, en konstitutionellt tillfredsställande dispositionsbokföring
är nödvändig, och att denna icke bör bestå allenast i spridda,
möjligen ej ens officiella minnesanteckningar, utan uppgöras och föras i viss
stadgad ordning. Ej minst är detta behövligt beträffande reservationsanslagen
till kommittékostnader.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9-

41

Statskontoret ombestyr i de flesta fall utbetalandet av belopp från resp.
departementsreservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.
Till grund för utbetalningarna ligga kungliga brev. Dessa brev
pläga dels anvisa till siffran bestämda utanordningsbelopp, dels ock angiva
vissa automatiska grunder för utbetalningarnas verkställande. Detta senare
tillvägagångssätt är det vanligast förekommande och i detta fall utgå utgifterna
från anslaget i form av dagarvoden, avlöningsersättningar, rese- och traktamentsersättningar
till ledamöter och sekreterare o. s. v. I det förra fallet är utgiften
till beloppet bestämd, i det senare fallet är det svårt att i förväg beräkna
storleken av de sammanlagda belopp, som komma att utgå i enlighet med de i det
kungliga brevet givna grunderna (KU:s mern. nr 26, sid. 76 år 1930).

Enligt kungl, kungörelsen den 29 augusti 1921 (nr 517) angående kommittéer
skall för kommittéuppdrag ersättningsräkning ingivas till statssekreteraren
i vederbörande departement. Därest denne med hänsyn till föreskrifterna
finner anledning till anmärkning, och rättelse icke åstadkommes under hand,
skall han anmäla förhållandet för departementschefen och göra anteckning å räkningen.
Räkning, som ej föranlett anmärkning, skall av statssekreteraren attesteras.
Därefter skall statssekreteraren överlämna räkningen till statskontoret,
som likviderar räkningen. Ytterst bär naturligen dock departementschefen
ansvaret för alla dessa åtgärder.

Inom departementen torde sålunda kunna konstateras endast storleken av de
utgifter, som föranletts av inkommande räkningar. Möjlighet finnes knappast
officiellt, att vid varje tidpunkt bedöma anslagens verkliga ställning, varvid
hänsyn måste tagas till storleken av de belopp, som redan disponerats, men för
vilka ännu ersättningsräkningar icke inkommit och som sålunda först vid en
senare tidpunkt komma att föranleda utbetalning.

Detta är en olägenhet, som givetvis icke gäller enbart anslaget till kommittéer
och utredningar, men som beträffande dessa i icke oväsentlig grad skulle
kunna undanröjas, redan därest föreskrift gåves, att räkningar å anslaget
skulle ingivas t. ex. i början av varje månad jämte approximativ kostnadsberäkning
för den följande.

Varken riksräkenskapsverket, statskontoret eller statsdepartementen synas
sålunda äga officiell och direkt möjlighet att vid varje tidpunkt helt överblicka,
huru stor del av ett anslag, som ännu finnes disponibelt.

Emellertid kunna anslag överskridas på olika sätt. Konstitutionsutskottet
1930 begränsade sig till erinringar örn vissa mera synliga överskridanden av
reservationsanslag. En undersökning har visat, att något överskridande av reservationsanslag
till kommittéer och utredningar efter konstitutionsutskottets
anmärkning år 1930, på sätt i memorialet angavs, sedermera icke i någon anmärkningsvärd
omfattning skett. Men då anslag kunna överskridas även på
det sätt, att från reservationsanslag, som fortlöper under efterföljande budgetår,
sådana utgifter bestridas, vilka bort på föregående budgetårs anslag utanordnas,
och då genom ett dylikt framskjutande av tidpunkten för utanordningen
ett synligt överskridande av vederbörande anslag i vissa fall undvikes, har i år
utskottet låtit verkställa undersökningar också rörande de utanordningar, som

42

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

efter den 1 juli 1930 gjorts från de under huvudtitlarna upptagna reservationsanslagen
till kommittéer och utredningar genom sakkunniga (1930/1931) och
som avsett kostnader, vilka bort bestridas av reservationsanslag för budgetåret
1929/1930. Denna undersökning har begränsats till sådana huvudtitlar,
■(''ilka på dessa anslag till nästföljande budgetår haft en reservation på mindre
än 10,000 kronor, nämligen II:e, IV:e, VI:e, Villie och IX:e huvudtitlarna.
Dylika maskerade överskridanden ha skett på lilie och IX:e huvudtitlarna. I
nedanstående förteckning hava icke upptagits sådana utanordningar, vilka
rimligtvis icke kunde göras före utgången av budgetåret 1929/1930 av den anledningen,
att räkningarna gällde ersättning för uppdrag, vilka utförts fram
till de sista dagarna av juni månad eller på den grund, att ersättningsräkningen
inkommit först de sista dagarna av juni månad eller ännu senare.

lil huvudtiteln.

Räkningen avser

Räk-

ningens

datum

Belopp

Ink. till
utr.-dep.

Ut-

anordna!

Anm.

Kostnader för resa till ock
uppehåll i Genéve (förbe-redande nedrustningskom-missionen)

13/6

ungefår

1,200

14/7

Före resans anträdande hade rese-fårskott utbetalats, och detta för-skott täcktes genom utanordning
från 1930/1931 års reservations-anslag till kommittéer och utred-ningar.

IX huvudtiteln.

Räkningen avser

Räk-

nin-

gens

datum

Belopp

Ink.

till

stats-

kon-

toret

Utan-

ordna^

dag

Anmärkningar

Band o. sid.
i statskon-torets ut-giftsveri-fikationer.

Ersättning åt viss
person för samman-träden o. utrednings-arbeten inom Jord-bruksutredningen un-der tiden s/s>—s%-

2/e

379:05

%

*/v

Räkningen försedd med bly-ertsanteckning: »De kvitterade
medlen hava till Adler utbetalts
av statssekr. Berglöf, till vil-ken räkningens medel torde
överlämnas.» Räkningen kvitte-rad av Adler, dock utan angi-vande av datum. Till räknin-gen är fogad en fullmakt för
Berglöf att i statskontoret upp-bära och kvittera Adler på gr.
av räkning den 2/a 1930 till-kommande ersättning, 379 kro-nor 5 öre, såsom ledamot av
jordbruksutredningen. Fullmak-ten daterad den 30 juni 1930.

1:25-29

Arvode m. m. för
ledamot av 1929 års
sockersakkunniga
under tiden 17/t—
so/«.

so/e

722: —

7»

*/7

Inkommo till dep. den 20/6
1930.

I: 215-216

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

43

Räkningen avser

Räk-

nin-

gens

datum

Belopp

Ink.

till

stats-

kon-

toret

Utan-

ordnat,

dag

Anmärkningar

Band 0. sid.
i statskon-torets ut-giftsveri-fikationer.

Arvode m. m. åt
ledamot av 1927 års
skogssakkunniga ti-den S,/4—S1/6.

Ve

746; —

Vt

8/t

Inkommet till departementet
den 8/«.

1:261,262

d:o tiden 7*—10/«
1930.

uh

1,608: —

Vt

3/t

1:262, 263

d:o tiden ''/«—s4/6
1930.

714: —

Vt

8/t

Inkommet till departementet
den 4/e.

1:262, 265

Arvode m. m. åt
ledamot av sakkun-niga för utredandet
av distriktsveterinä-rernas anställnings-och löneförhållanden
tiden 10/e—S8/e 1930.

*7»

624:70

Vt

8/t

I: 266-267

Tryckning av be-tänkande med förslag
ang. ordnande av den
högre lantbruksun-dervisningen. Dep.
skrivelse den */12
1929.

8%

10,402: 26

6/e

s/t

Räkningen försedd med bly-ertsanteckning: »Kvarligger till
1 juli.»

I: 277-278

Biträde vid 1929

års sockersakkunni-ges förrättning i
Malmö; tiden 10/e—
ls/6 1930.

1B/«

113:-

8/t

4/t

11:402

Utandning ang. kyl-lagerhus i Göteborg
och Malmö.

*7»

1,067: 30

7t

,2/t

Inkommet till departementet
den 24 maj.

VII: 1791-1793

Anun. Vid budgetårets 1929/1930 utgång återstod å lilie huvudtitelns res.-anslag till kommittéer m. m. till nästföljande budgetår en reservation av kronor
31:13 och å IX :e huvudtitelns anslag kronor 53:94. Från statskontoret har
erhållits nedanstående uppgift örn ställningen inom IX :e huvudtitelns ifrågavarande
reservationsanslag den 6/a 1930, då, såsom av ovanstående sammandrag
framgår, till statskontoret inkom en räkning, lydande på över 10,000 kronor:

Inkomster.

Eiksstaten anvisar ........................................ 85,000: —

Uppbörd å anslaget........................................ 202,366:29

Summa 287,366:29

Utgifter.

Vid budgetårets början förefanns en brist å anslaget av........ 3,481: 93

Av Statistiska Centralbyrån utanordna!...................... 3,000: —

44

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

Av länsstyrelsen i Falun utanordnat........................ 1,400: —

Av statskontoret utanordnat t. o. m. den 4/„ 1930 ............ 270,595:07

Disponibelt den 6/s 1930 .................................. 8,889:29

Summa 287,366:29

Utskottet, som ingalunda förbiser, att ett införande, vid sidan av n. v. bokföringssystem,
tillika av vad utskottet ansett sig kunna beteckna som en dispositionsbokföring,
kan föranleda vissa ökade kostnader, finner dock föga sannolikt,
att dessa kostnader skulle behöva bliva särskilt stora och i intet fall sådana,
att de icke skulle fullt motsvara de därmed förenade fördelarna, såvida anordningen
sker på ett konstitutionellt riktigt sätt, utan att genom bokföringstekniska
hänsyn, som för detta ändamål sakna betydelse, onödigtvis invecklas.

Då varje departementschef är konstitutionellt ansvarig för att inga obetecknade
anslag eller reservationsanslag under departementets huvudtitel eller de
huvudtitlar, som falla under departementets kontroll, överskridas, torde det
ligga lika mycket i vederbörande departementschefers som i riksdagens intresse,
att en effektiv konstitutionell kontroll häröver anordnas. Utskottet har
ansett sig böra i detta sammanhang härom allenast göra en erinran.

VII.

av herr Reuterskiöld1, som med instämmande av herrar G. W. Hansson, K. A.
Johansson, Engberg och Brännberg anfört:

Utskottet har vid protokollsgranskningen bl. a. funnit, att Kungl. Maj :t den
24 oktober 1930 (försvarsärendet nr 71) beslutat igångsätta en av riksdagen begärd
utredning av försvarsfrågan. Riktlinjerna för utredningen angåvos sålunda:
»I första hand avses en undersökning av möjligheterna att, utan större
rubbningar i den nuvarande organisationen, påskynda försvarsutgifternas reducering
till den i 1925 års riksdagsbeslut åsyftade kostnadsramen. Vidare bör
en allsidig utredning av hela vårt försvarsproblem komma till stånd, varvid
det gäller att ingående pröva och mot varandra väga de skäl, som kunna åberopas
för:

l:o) förstärkta militära försvarsanordningar, dock givetvis med hänsynstagande
till landets allmänna ekonomiska förutsättningar;

2:o) en ändamålsenlig organisation av vårt försvarsväsende inom den kostnadsram,
som åsyftats vid antagandet av nu gällande försvarsordning, med
inriktning tillika på eventuell rustningsminskning och avrustning i samband
med internationella överenskommelser; samt

3:o) isolerad nationell avrustning;

ävensom att avgiva de förslag, vartill denna prövning må föranleda.»

Till ledamot i kommissionen utsågs bl. a. »statsrådet F. T. Hamrin».

Utskottet har ansett sig böra i anledning härav erinra, att det visserligen
före genomförandet vid 1840—41 års riksdag av den s. k. departementalreformen,
genom vilken ett statsråd kom att ställas såsom chef i spetsen för vart och

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

45

ett av statsdepartementen, varit vanligt, att ett eller flera statsråd, vilka då alla
voro konsultativa, och även statssekreterare — vilka senare vid denna tid ägde
säte och stämma i statsrådet i regel endast när ärenden där förekommo, som hörde
till området för deras ämbetsbefattning — utsågos till ledamöter i kommittéer.
Under tiden 1809—20 synes detta ha förekommit i omkring 45 % av samtliga
fall, i vilka kommittéer tillsattes, och under tiden 1821—40 i omkring 35 %
av fallen. Anledningen till det stora antalet förordnanden av statsråd till kommittéledamöter
under förevarande tid torde åtminstone delvis vara att söka i
en strävan att råda bot på de olägenheter, som före departementalreformens
genomförande voro rådande i fråga örn konseljärendenas beredning.

Mellan tidpunkten för departementalreformens genomförande och den vid 1844
—45 års riksdag genomförda ändringen i § 34 regeringsformen ang. förbud för
statsråd att utöva annat ämbete torde endast tre fall hava förekommit, i vilka
statsråd förordnats till kommittéledamöter. I samtliga dessa fall förordnades
de i egenskap av departementschefer.

Från och med år 1845 och fram till år 1914 synes därmed bruket att utse
statsråd till ledamöter av kommittéer praktiskt taget hava upphört. Tre fall
kunna dock anföras av dylika förordnanden, nämligen dels från åren 1847, då
cheferna för civil- och finansdepartementen utsågos till ledamöter av en kommitté
för utredning angående ny tulltaxa, och 1873, då chefen för civildepartementet
utsågs till medlem av en kommitté för utredning angående landsstatens
lönereglering, dels från år 1911, då ordförandeskapen i de under den Staaff ska
ministären inom lant- och sjöförsvars- samt finansdepartementen tillsatta beredningarna
»till råd och biträde åt regeringen» vid utredning av frågan örn
rikets försvar utövades av statsrådsledamöter.

Erån och med år 1914 och till år 1931 hava — bortsett från 1930 års
fall — sammanlagt fem gånger ledamöter av statsrådet utsetts till kommittémedlemmar
eller att leda kommittéarbete. År 1914 förordnades sålunda chefen
för civildepartementet, eller, då han var förhindrad, chefen för finansdepartementet
till ordförande i statens industrikommission, år 1916 chefen för justitiedepartementet
att »leda» strafflagskommissionens arbete, år 1918 chefen för
ecklesiastikdepartementet att »leda» skolkommissionens förhandlingar, år 1920
dåvarande statsrådet Sandler till ordförande och ledamot av socialiseringsnämnden,
och år 1925, efter dåmera statsminister Sandler, dåvarande statsrådet
Möller till ordförande i socialiseringsnämnden. I de tre förstnämnda fallen avsåg
alltså förordnandet departementschefer i denna deras egenskap. Men i de
två sistnämnda fallen var förhållandet formellt icke detsamma; dock må framhållas,
att herr Möller vid sitt förordnande var chef för socialdepartementet,
ehuru han, enär förordnandet gällde för honom personligen och icke såsom departementschef,
kvarstod i nämnden även efter avgången från chefskapet för
socialdepartementet.

En statistisk undersökning för åren 1911—30 angående de fall, då personer,
som utsetts till statsråd, därvid dels entledigats från innehavda kommitté- eller
sakkunniguppdrag, dels kvarstått såsom kommittéledamöter eller sakkunniga,
visar att det förra varit regel och det senare utgjort undantag: i 43 av 57 fall

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

har ett entledigande skett. I detta sammanhang må erinras örn ett fall från
år 1921, då lektor Wigforss förordnats att under den tid, statsrådet Lindqvist
förvaltade statsrådsämbetet (chefskapet för socialdepartementet), i hans ställe
vara ordförande i kommittén för industriell demokrati, dock att Lindqvist, där
han så funne lämpligt, fortfarande skulle äga utöva ordförandeskapet inom kommittén,
likväl utan rätt att därvid deltaga i beslut.

Med hänsyn till den ställning s. k. sakkunniga inom departement intaga till
vederbörande departementschef, äger departementschefen redan på grund av
sin ämbetsställning även utan särskilt bemyndigande leda och deltaga i sådana
sakkunnigas arbete. Denna behörighet för vederbörande departementschef torde
även hava kommit till praktisk användning i ett flertal fall.

Den försvarskommission, som 1930 tillsattes på föredragning av försvarsdepartementets
chef, vilken dock ej själv blev vare sig ordförande i eller ledamot
av kommissionen, har visserligen att, såsom alltid varit fallet i fråga örn försvarsorganisatoriska
uppgifters lösning, i hög grad taga hänsyn till kostnaderna,
men i nu förevarande fall har kostnadsramen redan i förväg blivit bestämd.
Även örn sålunda viss anledning kunde förefinnas att giva chefen för
finansdepartementet rätt till deltagande i kommissionens arbeten, måste utskottet
finna betänkligt, örn den stadgade praxis, vilken efter departementalreformens
genomförande efter hand kommit till stånd, nu skulle brytas och ändras.
Utskottet har emellertid ansett statsrådet Hamrins förordnande till ledamot av
försvarskommissionen kunna betraktas såsom föranlett av hans chefsskap för
finansdepartementet och sålunda icke innebära något principiellt brytande med
den praxis, utskottet fortfarande finner vara den konstitutionellt riktiga.

P) Anmärkningsyrkanden.

VIII.

(Protokoll över finansärenden den 28 november 1930-)
a)

av herr Fast, som med instämmande av herrar Reuterskiöld, Sävström, K. A.
Johansson, Karlsson i Vadstena, Petersson i Broaryd och Holmström anfört:

Huvudmännen för Sala stads sparbank beslöto den 22 maj 1928, på framställning
av förste stadsläkaren C. Friberg, att av den å sparbankens rörelse
år 1927 uppkomna vinsten 134,591 kronor 89 öre anslå — förutom 5,000 kronor
för sparsamhetens främjande — till vissa olika ändamål tillhopa 31,400
kronor, därav 15,000 kronor till fullbordandet av Sala stads badhus.

Bankens styrelse hade tillstyrkt samtliga dessa anslag, med undantag av
beloppet å 15,000 kronor.

Bankens reservfond uppgick vid 1927 års slut till 1,589,460 kronor 72 öre,
pensionsfonden till 107,435 kronor 77 öre och insättarnas behållning till
16,923,572 kronor 25 öre.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

47

Huvudmännens beslut underställdes jämlikt 35 § 2 stycket i lag den 29 juni
1923 örn sparbank Konungens befallningshavandes i Västmanlands län prövning.
K. B., som till reservfonden inräknade även årsvinsten, yttrade i resolution
den 15 juni 1928:

Enär reservfonden överstiger 10 % av insättamas behållning, ty och som
emellertid beslutet örn anslag å 15,000 kronor till stadens varmbadhus icke
torde kunna anses överensstämma med föreskrifterna i 35 § sparbankslagen,
finner Konungens befallningshavande, med stöd av 35 § merberörda lag, skäligt
förklara de underställda besluten, med ovan angivna undantag, vara i överensstämmelse
med föreskrifterna i lagen örn sparbanker samt för sparbanken
gällande reglementet.

över detta beslut anförde C. Friberg m. fl. av sparbankens huvudmän besvär
och yrkade, att Kungl. Majit måtte förklara huvudmännens berörda beslut
vara i överensstämmelse med föreskrifterna i sparbankslagen och sparbankens
reglemente.

K. B. har avgivit utlåtande över besvären, varefter klagandena inkommit
med påminnelser, däri meddelats, bland annat, att stadsfullmäktige i Sala
den 3% 1928 beslutat förskottera 15,000 kronor för badhusets iordningställande
i avvaktan på besvärens avgörande.

Bank- och fondinspektionen har avgivit infordrat utlåtande.

Kungl. Maj :t har på statsrådet Hamrins föredragning den 28 november 1930
beslutat, att enär huvudmännens beslut måste anses avse ett sådant allmännyttigt
ändamål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses
genom skattebidrag, prövat lagligt att, med upphävande av Konungens befallningshavandes
resolution i vad den blivit överklagad, fastställa huvudmännens
ifrågavarande beslut.

Beträffande frågan örn förhållandet mellan reservfonden och insättarnas behållning
hava bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen samt sparbanksföreningen
funnit huvudmännens beslut överesstämma med sparbankslagen.
Därvid har pensionsfonden, som består dels av inbetalda pensionsavgifter
från bankens tjänstemän, dels ock av tillskott från banken, inräknats i reservfonden
med undantag dock av värdet av sparbankens förpliktelser att utgiva
pension, beräknade till 16,300 kronor. Av årsvinsten åtgå då allenast
11,760 kronor 74 öre för att uppbringa reservfonden till föreskrivet belopp.
Bankens anslagsrätt enligt 35 § 2 st. sparbankslagen omfattar då 58,915 kronor
58 öre.

Inräknas däremot icke någon del av pensionsfonden i reservfonden åtgå av
årsvinsten 102,896 kronor 51 öre för att uppbringa reservfonden till föreskrivet
belopp av 10 % av insättarnas behållning. I detta fall finnes allenast 13,347
kronor 69 öre att disponeras till allmännyttiga och välgörande ändamål. Detta
belopp anse klagandena vara det belopp, som av sparbanken kan disponeras för
sådana ändamål.

Bankens verksamhetsområde utgöres av Sala stad, över Tjurbo, Våla, Simtuna,
Torstuna, Norrbo och Wagnsbro härad i Västmanlands län samt Folkare
härad i Kopparbergs län. Styrelsen har sitt säte i Sala.

48

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

Den 15 december 1926 beslöto stadsfullmäktige i Sala att å tomt inom staden
uppföra ett varmbadhus, innefattande i övervåningen jämväl läsesalong
och bibliotek samt i källarvåningen en s. k. uthymingstvättstuga, allt i enlighet
med ritningar, samt att för ändamålet bevilja 205,000 kronor att utgå ur
badhusfonden.

Till denna fond har sparbanken under åren 1897—1921 anslagit tillhopa
47,700 kronor och staden åren 1921 och 1922 tillhopa 101,000 kronor.

Den beräknade kostnaden för badhuset kom emellertid att överskridas, sa
att det i stället numera beräknas sålunda:

Totalutgifter för dess uppförande...... 234,459:46

Entreprenörens innestående fordran, som antagligen
kommer att utbetalas under året . . . 2,800: — 237,259:46

Kronor 237,259:46

Ifrågavarande utgifter hava bestritts på följande sätt:

Från Yarmbadhusfonden.......... 210,883:73

Tillgängligt överskott från gamla varmbadhuset
.................. 4,859:09 215,742:82

Av stadsfullmäktige förskotterat belopp intill
dess frågan örn sparbankens anslag å 15,000

kronor blivit slutligen avgjort....... 15,000: —

Resterande beloppet torde komma att bestridas

genom uttaxering........... • •___6,516: 64

Kronor 237,259:46

Badhuskommittén anför örn dessa kostnadsökningar:

»Under tiden för badhusets uppförande har det måst vidtagas en del förändringar
i det från början uppgjorda programmet, ändringar som varit nödvändiga
för att göra anläggningen så ändamålsenlig och hållbar som möjligt.
Dessa ändringar hava givetvis medfört ökade kostnader mot de ursprungligen
beräknade. Vidare visade det sig vid entreprenadens uppgörande, att särskilt
vad de maskinella anläggningarna beträffar, de från början gjorda beräkningarna
ej hållit streck. Dessutom har det ansetts nödvändigt och fördelaktigt
att anskaffa vissa inventarier, vilka, enligt vad det redan visat sig, komma
att inom en snar framtid betala sig. Som exempel härå må nämnas en automatisk
våg i simhallsavdelningen och en kalkstensmangel i tvättavdelningen.»

Styrelsen avstyrkte med 6 röster mot 2 ifrågavarande anslag och anförde,
att, sedan numera på grund av stadsfullmäktiges beslut för stadens räkning
ett varmbadhus uppförts och tagits i bruk samt förvaltningen av detsamma
övertagits av staden, sådana förhållanden knappast kunde anses föreligga, att
det begärda anslaget kunde hänföras till sådant allmännyttigt eller välgörande
företag, som icke på grund av gällande författningar skulle tillgodoses genom
skattebidrag.

Huvudmännens beslut fattades med 17 röster mot 5. Mot beslutet reserve -

Konstitutionsutslcottets memorial Nr 9.

49

rade sig 4 huvudmän, därav 8 av de 4 huvudmän, som utsetts av Västmanlands
östra Domsagas Häradsrätt.

Allmänna ombudet landsfiskalen Alfred Bolander anförde i skrift den 5
juni 1928:

»Det synes vara tämligen uppenbart, att den redan uppkomna bristen bör
täckas genom skattebidrag. Sala stad torde ej heller kunna underlåta att jämväl
till det yttre färdigställa byggnaden. Ovannämnda bidrag å 15,000 kronor
har sålunda icke beviljats för att möjliggöra badhusets uppförande utan
för att täcka en brist, som ingen annan än Sala stad bör vidkännas. Bidraget
utgör i verkligheten gåva till Sala stad, ägnad att i någon mån minska skattetrycket
för stadens invånare.»

I besvärsskriften den 28 juni 1928 anföres bland annat,

1) att anslaget är begärt och beviljat för badhusets fullbordande, att varken
badhusets avdelning för sommarbad och ej heller dess avdelning för biblioteks-
och läsestugu verksam het ännu äro så färdiga, att de kunnat tagas i
bruk,

2) att allmännyttan i fråga örn ett badhusbygge ligger i förhoppningarna
örn dettas framtida inflytande på folkhälsan, att dessa förhoppningar sålunda
komma närmare sin realisering i den mån som badhuset färdigställes och kan
fylla sin huvuduppgift att öka badfrekvensen och i den mån staden har förmåga
och vilja att bära de ekonomiska bördor, som den genom badhusets tillkomst
åtagit sig, att allmännyttan sålunda förutsätter ej blott ett nära färdigt
badhusbygge utan tillika dess fullbordande,

3) att den omständigheten, att anslaget givetvis i sin mån minskar skattetrycket,
ingalunda stör dess överensstämmelse nied sparbankslagen, att överhuvud
taget få allmännyttiga ändamål kunna vara så likgiltiga, att icke ett
bidrag till deras realiserande i sin mån minskar skattetrycket, så vida ej sparbanken
nödvändigt skall själv helt realisera ett sådant,

4) att lagen endast tillmäter allmännyttan och författningsenliga skyldigheter
gällande krav vid prövning av överensstämmelsen med lagen, att badhusets
fullbordande av oss nyss visats vara allmännyttigt ändamål, att varken
styrelsen, allmänna ombudet eller Konungens Befallningshavande åberopat
någon gällande författning, som ålägger staden vare sig att bygga eller att
fullborda ett påbörjat badhusbygge.

Allmänna ombudet gör i förklaringsskrift den 15 september 1928 gällande
att byggnaden var till det inre färdigställd och tagen i bruk den 12 juni 1928
och anför vidare:

»Den omständigheten, att avdelningen för biblioteks- och läsestuguverksamheten
måhända icke var fullt färdig vid den tid, då anslaget beviljades, saknar
betydelse. Det är nämligen meningen, att hyra skall till Sala stad erläggas
för de lokaler, som användas för detta ändamål. Denna avdelning kan således
icke, lika litet som varje annan uthyrd byggnad, betraktas som en allmännyttig
eller välgörande inrättning.»

Sparbanksinspektionen hemställde, att besvären måtte lämnas utan avseende
och anförde:

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 5 sami. 9 haft. (Nr 9.)

4

50

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

»Badhusbygget är ett av staden beslutat och till omfattningen fastställt
byggnadsföretag, som står under stadens förvaltning, och av vilket staden får
uppbära den vinst, som möjligen kan uppstå å driften. För att täcka kostnaderna
för detta kommunala företag i den mån de överstiga förutnämnda fonderade
medel, är staden givetvis hänvisad till anlitande av skattebidrag. Härav
följer enligt sparbanksinspektionens mening, att huvudmännens beslut örn ett
anslag av 15,000 kronor till fullbordande av badhuset måste anses innebära
en användning av sparbankens vinst till allmännyttigt ändamål, som skall tillgodoses
genom skattebidrag.»

Det bör uppmärksammas, att sparbankens styrelse, som närmast bär ansvaret
för bankens skötsel, med 6 röster mot två avstyrkt anslaget till färdigställandet
av Sala stads badhus. Huvudmännen fattade sitt beslut först efter
votering med 17 röster niot 5, varvid de huvudmän, som voro bpende längst
bort från Sala stad, både röstade mot beslutet och reserverade sig däremot. Allmänna
ombudet liksom sparbanksinspektionen avstyrkte synnerligen energiskt
anslaget och ansåg detsammas utgående strida mot sparbankslagens bestämmelser,
varjämte Kungl. Maj :ts befallningshavande i länet vägrade fastställelse
å huvudmännens beslut. Det synes, som om Kungl. Maj :t icke utan tungt
vägande skäl bort frångå den ståndpunkt, som de hörda myndigheterna intagit
och som bankens egen styrelse hävdat. Kungl. Maj:ts beslut mot myndigheternas
och bankstyrelsens bestridande kan lätt medföra en vidgad användning
av sparbankernas överskottsmedel, vilket för sparbankernas sunda utveckling
kan leda till icke önskvärda resultat.

För att kunna anslå ifrågavarande belopp å 15,000 kronor har sparbanken
till reservfonden måst inräkna en del av en för tjänstemännens pensionering
avsatt fond, vilket är ägnat att väcka betänkligheter. Att vid förekommande
behov använda en pensionsfond för annat än avsett ändamål innebär ett försvagande
av den trygghet, som pensionsfonden avsett att skapa för i banken
anställd personal. Ett sammanblandande av reservfond och pensionsfond innebär
givetvis ett försvagande av båda dessa fonder, vilket i detta fall ej var
påkallat i annat syfte än att öka anslagen av vinstmedel och torde icke lagligen
kunna ske i dylikt syfte, utan allenast när fråga blir om fullgörande av sparbankens
förpliktelser till insättare och andra.

Det bör uppmärksammas, att Sala stad beslutat badhusets uppförande och
anvisat, hur byggnaden skulle finansieras. Härmed har staden iklätt sig
betalningsskyldigheten även för det överskridande av byggnadskostnaderna,
som ej lagligen kan åvila annan att gälda. I detta fall hava stadsfullmäktige
i Sala stad icke gjort någon erinran mot byggandskommitténs åtgöranden örn
förändringar i byggnadens uppförande eller utrustning, överskridandet av
kostnaderna för byggnadens uppförande och utrustning hänför sig i första
hand till den del av utrustningen, som avser att göra företaget mera räntabelt
och sålunda öka stadens inkomster. Byggnaden inrymmer icke blott badhus
utan jämväl läsesalong, bibliotek och uthyrningstvättstuga, varför staden
betingar sig hyra, liksom staden ensam bestämmer avgifterna för tillträde till
baden.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

51

Det torde vara ostridig!, att Sala stad varit skyldig erlägga det belopp för
byggnadens uppförande och utrustning, varmed kostnaderna kommit att överstiga
de beräknade, och att anslaget från Sala stads sparbank å 15,000 kr. inneburit
en skattelättnad för skattebetalarna i staden.

Med hänvisning till vad ovan anförts har jag ansett, att utskottet bort för
riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen
statsrådet Hamrin.

b)

av herr Fast, som, med instämmande av herrar Rent er skiöld, Mellén, K. A.
Johansson, Petersson i Broaryd och Brännberg, anfört:

På hemställan av styrelsen för Ardre sparbank beslöto nämnda banks huvudmän
den 28 april 1930 att av bankens vinstmedel anslå till reparation av
Ljugams varmbadhus kr. 250, till Ljugarns telefonförening kr. 400 och till
restaurering av Ljugarns missionshus kr. 200.

Enligt styrelseberättelse för år 1929 uppgick vid nämnda års utgång insättarnas
behållning till 247,532 kronor 12 öre, reservfonden uppgick till 36,068
kronor 69 öre och årsvinsten till 1,721 kronor 59 öre.

Konungens befallningshavande i Gotlands län, vars prövning beslutet enligt
lag skall underställas, har genom resolution den 14 maj 1930 fastställt beslutet
beträffande anslagen till varmbadhus och telefonföreningen men vägrat
fastställelse beträffande anslaget till Ljugams missionshus, enär detta anslag
icke kunde anses vara ämnat att gagna något sådant ändamål, som avses i
35 § 2 stycket i lag den 29 juni 1923 örn sparbanker.

I 35 § 2 stycket sparbankslagen stadgas: »När reservfonden eller, där förbehåll
örn tillskjuten grundfonds återbärande icke gjorts i reglementet, sammanräknade
beloppet av grund- och reservfonderna överstiger tio procent av
insättamas behållning enligt senaste bokslut, äge sparbankens huvudmän, efter
det styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att intill hälften av vinsten
eller, örn vinsten till någon del jämlikt första stycket i denna paragraf bestämts
för där avsett allmännyttigt ändamål eller behöver tagas i anspråk för
åvägabringande av nyss angivna förhållande emellan reservfonden eller sammanräknade
beloppet av grund- och reservfonderna samt insättarnas behållning,
intill hälften av vad därefter återstår skall användas till sådant allmännyttigt
eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning
skall tillgodoses genom skattebidrag.»

över K. B:s beslut anförde Ljugarns friförsamling såsom ägare av missionshuset
besvär hos Kungl. Maj :t och åberopade därvid, bland annat, att
Ljugarn, en hamnplats och badort, vore belägen c:a 8 km. från Ardre sockens
kyrka samt att missionshuset, som vore platsens enda gudstjänstlokal sedan
år 1884, stöde öppet för all ideell och religiös verksamhet.

Sparbanksinspektören avgav yttrande och anförde:

»Då Ljugarns missionshus, som äges av en förening, företrädande särskild
religiös meningsriktning, huvudsakligen torde vara avsett för fyllande av

52

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

föreningens behov av samlingslokal, och upplåtelse för annat ändamål torde
vara beroende av föreningens bestämmande, synes anslag för missionshusets
retaurering icke avse sådant ändamål, som omförmäles i 35 § 2 stycket sparbankslagen.
Då dessutom Ljugarns friförsamling icke visat behörighet att
föra klagan, får sparbanksinspektionen i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Majit måtte lämna de anförda besvären utan avseende.»

Den 28 november 1930 har Kungl. Majit på statsrådet Hamrins föredragning
beslutat, att med upphävande av K. Bis resolution i vad den överklagats
fastställa sparbankens huvudmäns beslut.

Det synes, som örn K. B. haft goda skäl för sin vägran att fastställa huvudmännens
beslut örn anslag från sparbankens överskottsmedel till restaurering
av Ljugarns friförsamlings missionshus. Det torde vara första gången, som
med Kungl. Majits medgivande sparbanksöverskottsmedel givits en dylik
användning. Att missionshuset stöde öppet även för andra ändamål än församlingens
egna har ej styrkts annat än genom ett uttalande av dem som överklagat
K. Bis resolution. Några föreningsstadgar för friförsamlingen finnas
icke bland handlingarna, liksom ej heller något protokollsutdrag som utvisar
styrelsens sammansättning eller församlingens beslut att anföra klagan mot
K. Bis resolution. Sparbanksinspektören har sålunda icke saknat fog för sin
tveksamhet, huruvida klagorätten blivit vederbörligen styrkt. Riktigheten av
sparbanksinspektörens uttalande, att, därest missionshuset skall upplåtas för
något allmänt ändamål, detta är helt beroende av församlingens godtycke, torde
icke kunna bestridas. Det är icke blott religiösa föreningar, vilka äga samlingslokaler,
utan jämväl andra föreningar, som kunna åberopa Kungl. Majits
beslut i förevarande ärende såsom stöd för erhållandet av bidrag av sparbanks
överskottsmedel. Sparbankernas huvudmän ha genom Kungl. Majits beslut
utan lagändring fått vidgad rörelsefrihet för användandet av sparbankernas
vinstmedel, vilket i avsaknad av klara gränslinjer kan bliva till skada för en
sund utveckling av vårt sparbanksväsende.

Visserligen är det belopp som här är fråga örn mycket ringa, men då Kungl.
Maj :ts beslut kan leda till icke önskvärda konsekvenser, har jag ansett, att utskottet
bort för riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen statsrådet Hamrin.

IX.

(Protokoll över jordbruksärenden juni—augusti 1930.)

av herr Engberg, som, med instämmande av herrar Sävström, Strömberg, G.
W. Hansson, Vennerström, Larsén, Fast och Norling i Lesjöfors, anförti
I anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen år 1930 nr 108 angående
vissa åtgärder till det svenska jordbrukets stödjande väckte herr Nilsson
i Hörby m. fl. i andra kammaren en motion nr 472, i vilken bland annat
hemställdes, att riksdagen måtte

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

53

besluta, att för nästkommande konsumtionsår, räknat från den 1 september
1930 till och med den 31 augusti 1931, skulle för vete och råg av fullgod kvalitet,
som odlats inom landet, till en myckenhet, som bestämdes av Kungl.
Majit efter förslag av statens spannmålsnämnd, av staten garanteras ett niinimipris
av 22 kronor för 100 kilogram vete och 20 kronor för 100 kilogram råg.
Herrar Ander och Lundgren hemställde i motion i andra kammaren (nr 482),
att riksdagen måtte, därest jordbruksutredningens förslag örn inblandningsoch
mjölblandningstvång samt importreglering m. m. vunne riksdagens bifall,
besluta komplettera detta med ett av staten garanterat minimipris för tiden
sept. 1930—aug. 1931 av 21 kronor för 100 kg. vete och 19 kronor för 100 kg.
råg under månaderna sept.—okt. och sedan ett tillägg av 20 öre per 100 kg. för
varje månad till dess leveransen skedde till kvarnarna, och att vederbörande
utskott måtte föreslå den lagtext, som bleve erforderlig för den händelse utskottet
tillstyrkte bifall till motionen.

I utlåtandet nr 2 framhåller särskilda utskottet i avseende på införandet av
minimipriser för vete och råg på sätt som föreslagits i nyssnämnda motioner
följande: (sid. 58)

»Utskottet vill icke bestrida, att det i motionerna framförda förslaget kan
vara värt beaktande. Utskottet finner sålunda, att vid ett av dumpingartade
åtgärder från andra länder framkallat prisfall av större omfattning en anordning
med lämpligt avvägda minimipris kan fylla en uppgift såsom skydd mot
i ett dylikt läge eljest ofrånkomliga förluster.

Vid övervägande av detta spörsmål har emellertid utskottet kommit till den
uppfattningen, att, innan en sådan åtgärd ifrågasättes, man torde böra avvakta,
vilka verkningar i avseende å prisbildningen å brödsäd inmalningstvånget,
sådant utskottet förordar detsamma, kan erhålla.»

Särskilda utskottet hemställde sålunda, att riksdagen måtte förklara motionen
nr 472, i vad den avsåg minimipriser, och nr 482 icke föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid förevarande punkt hade reservation avgivits av herrar Per Gustafsson
i Benestad och Olsson i Kullenbergstorp (sid. 102 ff. i utskottets utlåtande),
vilka hemställde, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit
dels anhålla, att Kungl. Maj :t måtte vid de underhandlingar örn sådan överenskommelse
med kvarninnehavare i riket, som avsåges i § 10 i förslaget till
förordning ang. användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning
av mjöl, jämväl söka träffa uppgörelse örn vissa lägsta priser å inhemskt vete
och råg, bestämda i förhållande till viss normalkvalitet av vartdera sädesslaget,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, därest sådan uppgörelse icke kunde åvägabringas,
provisoriskt utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet,

dels ock anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta verkställa utredning
samt, så snart ske kunde, vid 1931 års riksdag framlägga förslag örn stödåtgärder
för den svenska brödsädesodlingen, väsentligen grundade på ett system
med garanterade lägsta priser för till människoföda lämpligt inhemskt
vete och råg.

54

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

1 F. K. (nr 42: 33 ff.) avslogs reservationen nied 109 röster mot 19 (varvid
bl. a. herr vem Stockenström avstod från att rösta).

Under överläggningen i A. K. (nr 43: 83 ff.) yrkade herr C. G. Ekman avslag
på reservationen och bifall till utskottets hemställan och framhöll därvid: Jag

förmodar, att kammarens ledamöter vid studiet av den föreliggande reservationen
funnit, att det måste möta starka betänkligheter även för dem, som
sympatisera med dess syfte, att yrka bifall till densamma.

Då en princip utav den omfattning, som det här gäller, hittills icke varit på
något sätt officiellt prövad, vare sig i fråga örn innehåll eller i fråga örn ''de
former i enlighet med vilka ett beslut skulle tillämpas, att man med andra ord
i ett dylikt fall skulle besluta att för kvarnarna, vare sig det nu sker genom
lagbestämmelser eller genom fria avtal, minimipriser skulle bestämmas, ävensom
att det skulle uppdragas åt Kungl. Maj :t att utfärda provisorisk förordning
i ämnet, förefaller det mig otänkbart, att kammaren skulle lämna sitt befall
till de därvidlag gjorda yrkandena.

Vid voteringen avslogs reservationen och bifölls utskottets hemställan med
123 röster mot 92 röster.

Riksdagen hade sålunda med stor majoritet uttalat sig emot tvångsinmalningens
förknippande med minimipriser. Till yttermera visso hade särskilda
utskottet, vars utlåtande bifogades riksdagens skrivelse till Kungl. Majit, med
skärpa framhållit nödvändigheten av att riksdagen finge pröva och angiva
principerna för inmalningsförfarandet och i detta hänseende anfört följande
(sid. 48) :

»Vad beträffar anordnandet av inmalningstvånget delar utskottet visserligen
den uppfattning, som, vad angår vetet, kommit till uttryck i propositionen,
nämligen att den mest önskvärda formen för säkerställandet av den inhemska
skördens förbrukning såsom människoföda måste anses vara, att kvamindustrien
genom avtal förbinder sig att vid förmalningen använda svensk vara i
den omfattning, som erfordras för vinnande av angivna syfte. I olikhet med
Kungl. Maj :t har dock utskottet funnit önskvärt, att förslag till de grundbestämmelser,
som äro avsedda att reglera detta förfarande, förelägges riksdagen
och bliver av denna prövat. Härigenom blir det möjligt för riksdagen att för
sin del taga ståndpunkt såväl till inmalningsföreskrifternas principer som till
det sätt, varpå saken i praktiken lämpligast synes böra lösas.»

I den skrivelse till Kungl. Majit, som av rikslagen expedierades i anledning
av besluten rörande stödåtgärder för jordbruket, anhåller riksdagen sålunda,
med hänvisning till särskilda utskottets av riksdagen i förevarande delar godkända
utlåtande nr 2, att Kungl. Majit täcktes från tidpunkt under innevarande
år, som Kungl. Majit bestämmer, utfärda förordning rörande inmalningsoch
inblandningstvång beträffande vete och råg i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som funnos angivna i ett till utskottets berörda utlåtande
intaget förslag till förordning angående användande av svenskt vete och
svensk råg vid framställning av mjöl.

Nyssnämnda förordning, vilken låg till grund för Kungl. Majits senare den
13le 1930 utfärdade förordning, innehöll i överensstämmelse med utskottets åsikt
icke bestämmelser, tillåtande andra förändringar i fråga örn inmalningsförfa -

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

55

landels uppläggning än som kunde genomföras i anslutning till i förordningen
stadgade grunder (§ 14), och minimiprisema kunde så mycket mindre anses
stå i överensstämmelse med förordningen som särskilda utskottet genom att
avstyrka de i ämnet väckta motionerna och riksdagen genom att avslå den till
förmån för minimipriser inom utskottet gjorda reservationen uttalat sig emot
införande av minimipriser.

Av konstitutionsutskottets motivering (sid. 25—30 i utskottets mern.) till
de båda anmärkningarna rörande Kungl. Maj:ts formella handläggning av ärendet
framgår, att Kungl. Majit, trots riksdagens nyssnämnda beslut, genom de
båda s. k. kvamavtalen infört minimipriser på svenskt vete och svensk råg. Genom
den första förbindelsen av den 1 juli 1930 åtogo sig de undertecknande
kvarnarna bland annat, dels att under tiden för förbindelsens giltighet till
minst den omfattning, som föranleddes av genom förbindelsen åtagna förpliktelser
rörande inmalning av svenskt vete och svensk råg, av i första rummet
producenterna inköpa utbjuden fullgod svensk spannmål av vete eller råg till
ett pris fritt kvarn av för vete av viss kvalitet minst 19 kronor för 100 kg.,
för råg av viss kvalitet minst 16 kronor för 100 kg., dels att i den mån, som
svensk spannmål till kvarnarna utbjödes till nyss angivna priser, tillämpa vissa
inmalnings- och minimiprocenter.

Sedan nyssnämnda förbindelse upphört att gälla, åvägabringades en ny förbindelse,
vilken skulle gälla tiden 1 sept. 1930—31 aug. 1931. De förbindelsen
undertecknande kvarnarna åtogo sig under vissa förutsättningar — bland
annat mot vederlag av vissa lindringar i inmalningsbestämmelserna -— att för
svenskt vete och svensk råg av viss kvalitet per hl. fritt kvarn betala minst
följande priser.

Vete,

Råg,

kr.

kr.

Under september

1930 ........

.........18: —

15: —

1—15 oktober

> ........

.........18:20

15:20

16—31 »

> ........

.........18:40

15:40

1—15 november

> ........

.........18:60

15:60

16-30 >

» ........

.........18:80

15:80

1—15 december

> .........

.........19: —

16: —

16-31

> ........

.........19:20

16:20

Januari

1931........

.........19:40

16: 40

Februari

> ........

.........19:60

16:60

mars

* ....... .

.........19:75

16: 75

april

> ........

.........19:90

16: 90

maj—augusti

> ........

.........20: —

17: —

Att observera är, att genom dessa prisbestämmelser infördes den glidande
prisskala, som föreslagits i förut omnämnd motion av herrar Ander och Lundgren
och som icke rönt riksdagens bifall.

Kungl. Majda bifall till statens spannmålsnämnds hemställan rörande nytt
kvarnavtal gavs i konselj den 28 augusti 1930. Beslutet skedde i överensstämmelse
med föredragandens, statsrådet von Stockenström, av statsrådets övriga
närvarande ledamöter, statsministern Ekman, statsråden Gärde och Österberg,
biträdda hemställan.

56

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9

Detta senare kvarnavtal har enligt uppgifter av handlingarna och från spannmålsnämnden
i likhet med det föregående kvarnavtalet tillämpats av ett 80-tal
av de i jordbruksdepartementets kvarnförteckning upptagna 140 kvarnar.

Utöver vad som meddelats i det föregående och utöver vad som anförts i utskottets
motivering till punkt 4 i granskningsmemorialet, må här följande nämnas: Det

första kvarnavtalet undertecknades icke av alla de kvarninnehavare, till
vilka från jordbruksdepartementet anmaningar örn anslutning utsändes. Av
de, som skriftligen angåvo skälen härför, anfördes i de flesta fall betänkligheter
just emot avtalets prisbestämmelser. Ett antal kvarnar vägrade sålunda
ansluta sig till kvarnavtalet, åter andra anslöto sig med reservation mot minimipriserna.
Belysande för dessa kvarninnehavares betänkligheter — undantagslöst
är det härvidlag fråga örn mindre handelskvarnar — är följande utdrag
av protokollet vid ett sammanträde i Katrineholm den 9 juli 1930 med representanter
för ett mindre antal handelskvarnar i Södermanlands och Örebro län:

»Sedan ordföranden förklarat att sammanträdet kommit till stånd med anledning
av det mellan regeringen och storkvarnarna ingångna avtalet örn inköp
och förmälning av svenskt vete och svensk råg samt jordbruksministerns skrivelse
av den 4 juli till en del av de vid sammanträdet representerade mindre
handelskvarnarna, diskuterades den föreliggande situationen, varefter de närvarande
enhälligt beslöto göra följande uttalande:

Principiellt ha de mindre handelskvarnarna intet att invända mot den i avtalet
mellan regeringen och storkvarnarna stipulerade inmalningsprocenten, i
synnerhet som de mindre handelskvarnarna förut i regel inmalt avsevärt större
procenttal svensk spannmål. Men i fråga örn avtalsbestämmelsernas praktiska
utformning hava sistnämnda kvarnar anledning att hysa betänkligheter.

I prisavseende har avtalets bestämmelser kullkastat förutvarande naturliga
relation mellan storkvarnarnas och de mindre handelskvarnarnas inköpspris
från producenterna, då de mindre handelskvarnarna tidigare kunnat tillgodogöra
sig dels fraktkostnaderna till närmäste inköpsvilliga storkvarn, dels omkostnaderna
för hopsamling och lagring av smärre spannmålspartier. Detta
har i sin tur motiverats av den omständigheten, att de mindre handelskvamarna
ej kunnat erhålla lika höga priser för sitt mjöl som storkvarnarna för sina
märken av amerikansk typ, samt därav, att de mindre handelskvarnarna vid användandet.
av utländsk spannmål fått vidkännas högre omkostnader såväl i
fråga örn inköpspris som .beträffande frakter och omlastningar. I och med det
att här ovan berörda möjligheter till billigare inköp fråntagas de mindre handelskvarnarna
försvaras dessas legitima verksamhet i en grad, som äventyrar
eller omöjliggör deras fortsatta existens.

De mindre handelskvarnarna kunna i regel förmala endast en ringa del av
den spannmålskvantitet, som till dem utbjudes inom respektive naturliga inköpsområden.
Följaktligen mäste nämnda kvarnar bedriva en omfattande spannmålshandel,
som i mångå fall utgör den viktigaste delen av rörelsen. Det är
av vikt, att rätten till utövande av denna verksamhet blir bevarad och att de
mindre ^handelskvarnarna fortfarande få intaga samma ställning som övriga
S?^1i^ln^S^lan^are * vilka synbarligen även efter de nya linjerna äro

oförhindrade att träffa avtal med hugade producenter örn köp av deras spannmål
till det pris, varom parterna kunna enas.

Visserligen hava storkvarnarna förbundit sig att i första rummet inköpa
spannmålen av producenterna, men denna utfästelse kommer säkert icke att
göra spannmålshandlarna obehövliga. Det har alltid stått lantbrukarna öppet

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

57

att sälja direkt till storkvarnarna oell få ut dagens notering, men då spannmålshandlaren
betalt efter samma grundpris minskat med de avdrag, varom överenskommits,
så har hans tjänst tagits i anspråk, och är det knappast troligt att
någon förändring härutinnan nu kommer att ske.

Det finns oändligt många lantbrukare, som sakna både förmåga och sinne
för att sända prov på sin säd till en avlägset boende köpare, som de icke känna,
och med denne korrespondera örn pris, leveranstid etc. Mången behöver också
en slant innan säden är tröskad och kan provtagas, för att icke tala om de penningtransaktioner,
som måste ordnas, medan grödan ännu står på rot.

Det synes uppenbart att de mindre handelskvarnarna såsom spannmålshandlare
fortfarande få stora uppgifter att fylla, och det är för dem mycket viktigt
att icke bli avstängda från utövandet av denna verksamhet.»

Ett antal kvarnar hava ansett det tillräckligt att till jordbruksdepartementet
insända ovan citerade protokoll såsom förklaring till deras betänkligheter gentemot
anslutning till kvarnavtalet.

Vidare må här anföras nedanstående skrivelser från några hushållningssällskap
rörande kvarnavtalets verkningar på prisbildningen och efterfrågan å brödsäd,
vilka skrivelser hava sitt värde bland annat för bedömande av riktigheten
av särskilda utskottets uttalande rörande olämpligheten av att för ögonblicket
taga frågan örn införande av minimipriser under övervägande.

Östergötlands läns hushållningssällskap anför i skrivelse den 18 juli 1930
följande:

»Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott får härmed
äran hemställa, att Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet
måtte beakta vad förvaltningsutskottet här nedan tillåtit sig anföra.

Sedan numera avtalet mellan regeringen och kvarnarna angående inmalning
av svenskt vete och svensk råg ävensom örn visst minimipris å sagda spannmålsslag
varit gällande så lång tid, att verkningarna därav på försäljningen av
inhemsk brödsädesspannmål hunnit framträda, har förvaltningsutskottet funnit
anledning att framföra några synpunkter och uttala vissa önskemål beträffande
nämnda avtal.

Förvaltningsutskottet anhåller först få erinra om, att inmalningsprocenten,
då avtalet ingicks, bestämdes för svenskt vete till 45 % och för svensk råg till
50 %. Genom senare, den 16 juli d. å. träffad överenskommelse har inmalningsprocenten
höjts med 10 % för båda sädesslagen och uppgår alltså nu till
55 % för vetet och 60 % för rågen. De överenskomna minimipriserna äro för
svenskt vete, vägande 77.5 kg. pr hl., 19 kr. och för svensk råg, vägande
72.8 kg. pr hl., 16 kr.

Från ett synnerligen stort antal av länets jordbrukare, vilka innehava till
avsalu avsedda partier av brödsäd, har till förvaltningsutskottet inkommit meddelande
örn, att dessa vid försäljningsutbud av kvarnarna lära fått det beskedet,
antingen att kvarnarna ingenting köpa, eller att de möjligen kunde köpa till
pris, som mer eller mindre understege minimipriset, eller — i vissa fall — om
säljaren förbunde sig att genom kvarnen köpa sitt behov av t. ex. kraftfoder.
Det vanligaste lärer emellertid ha varit, att kvarnarna bestämt avböjt att köpa.
Genom av förvaltningsutskottet företagna undersökningar har kvarnarnas vägran
att köpa svenskt vete och svensk råg kunnat konstateras föreligga i mycket
stor utsträckning.

Det torde alltså få anses tillfullo ådagalagt, att berörda avtals verkningar
icke varit tillfredsställande från jordbrukarnas synpunkt. Det är påtagligt
och torde även i viss mån framgå av de på sin tid verkställda inventeringarna,
att jordbrukarna i stor omfattning lagrat sin brödsädesspannmål i avvaktan på

58

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

de åtgärder, som från statsmakterna kunde komma att beslutas för att trygga
dess avsättning till skäligt pris. Att till följd härav efter avtalets ingående
en mängd utbud på jämförelsevis kort tid förekommit, torde få anses antagligt.
Naturligtvis kan det tänkas, att svårigheterna att sälja i någon mån härröra
därav. Säkerligen torde det emellertid vara andra orsaker, som i långt övervägande
grad medfört, att kvarnarna vägrat att köpa inhemsk brödsädesspannmål
och att i stort sett det ingångna avtalet hittills varit till föga gagn
för länets jordbrukare.

Bland dylika orsaker, anser förvaltningsutskottet elen fastställda inmalningsprocenten
särskilt böra nämnas. Den nu företagna höjningen av densamma
giver uppenbarligen vid handen, att den redan från början sattes för lågt. Men
även efter nämnda höjning — som enligt uppgift tillkommit på kvarnarnas
initiativ — är säkerligen inmalningsprocenten alltjämt otillräcklig. Nedan i
det föregående anser sig förvaltningsutskottet förebragt några av skälen för
denna uppfattning. Till dessa kan läggas, att brödsäd av årets skörd högst
sannolikt kommer i marknad omkring två veckor tidigare än de föregående
åren. Det måste betecknas som ett högst angeläget önskemål, att tryggad avsättning
beredes för inneliggande lager av fjolårsskörden, innan den nya är
färdig för försäljning. Eljest kommer jordbrukets redan nu högst bekymmersamma
läge att ytterligare förvärras.

På grund av vad sålunda anförts får förvaltningsutskottet på det enträgnaste
vädja till Herr Statsrådet, att omedelbart gå i författning örn, att med kvarnarna
träffa överenskommelse örn inmalningsprocentens höjande för svenskt
vete och svensk råg till minst 70 % eller den högre procent, som kan visa sig
erforderlig för att bereda tryggad avsättning av hos jordbrukarna inneliggande
friska partier av dessa spannmålsslag, innan den nya skörden kommer i marknaden.
Skulle ej sådan överenskommelse kunna ingås på frivillighetens väg,
hemställer förvaltningsutskottet, att den av riksdagen beslutade tvångsinmalningen
måtte utan tidsutdräkt genomföras. Efter vilka linjer uppgörelsen örn
en högre inmalningsprocent än kan komma till stånd, förlitar sig förvaltningsutskottet
på, att en effektiv kontroll över dess efterlevnad kommer att utövas.»

Malmöhus läns hushållningssällskap anför den 24 juli 1930:

»Från skilda håll inom länet har till Malmöhus läns Hushållningssällskap
gjorts påpekande, att den utfästelse de större kvarnarna inom landet gjort att
inmala viss del svensk spannmål i råg och vetemjöl ännu icke verkat till någon
lättnad för lantmännen vid deras försäljning av spannmål. Anledningen härtill
synes vara den, att kvarnarna för närvarande ligga med betydande lager
svensk spannmål och därför uppskjuta sina inköp av dylik. Då det emellertid
synes som örn den nya skörden innevarande år skulle kunna föras i marknaden
förhållandevis tidigt, föreligger otvivelaktigt en betydlig fara, att jordbrukarna
icke innan så sker kunna få sin spannmål försåld.

Malmöhus läns Hushållningssällskaps Förvaltningsutskott har ansett det
såsom sin skyldighet att framhålla dessa omständigheter i förhoppning att
Eders Kungl. Majit skall lyckas finna utvägar, varigenom lantmännen skola
säkras avsättning för sina ännu kvarliggande lager av råg och vete från föregående
år.»

Kalmar läns norra hushållningssällskap anför den 24 juli 1930:

»Tillgången på brödsäd inom landet har befunnits vara större än som utav
infordrade deklarationer framgick -— även örn så icke är förhållandet beträffande
norra Kalmar län. Den överenskommelse, som träffats med kvarnarna,
även sedan en viss höjning av inmalningsprocenten skett, bereder icke möjlighet
för jordbrukarna att finna avsättning för sina inneliggande lager av brödsäd.

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

59

I det avseendet äro denna ortens jordbrukare särskilt ogynnsamt ställda med
hänsyn till att inom området saknas kvarnar, som uppköpa brödspannmål, och
angränsande storkvarnar vägra att inköpa spannmål härifrån länsdelen.

Kvarnarna ligga nu inne med för årstiden ovanligt stora spannmålslager,
varför svårigheter komma att möta jordbrukarna även vid utbuden av den inom
kort väntade nya skörden av råg och vete.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott vill därför på det enträgnaste
härmed vädja till herr Statsrådet att omedelbart föranstalta om sådan höjning
av inmalningsprocenten, att jordbrukarna få avsättning för såväl nu inneliggande
lager som ny skörd av råg och vete till fastställda minimipriser.»

Hallands läns hushållningssällskap anför i skrivelse den 10 juli 1930:

»Från Godsägaren Karl Klinker å Månstorp, Laholm, har inkommit bilagda,
till Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ställda skrivelse
jämte däri åberopade, jämväl här närslutna två brev till honom, det ena från
Hallands Lantmäns Centralförening i Falkenberg och det andra från Helsingborgs
Ångqvarnsaktiebolag i Hälsingborg.

Av innehållet uti skrivelsen och breven synes framgå, att kvarnarna, som
under senaste tiden lära höjt priset å rågmjöl två gånger, ena gången före och
andra gången efter den mellan regeringen och kvamindustrien den 1 i denna
månad träffade överenskommelse rörande inköp och förmälning av svensk
brödsädesspannmål, hava redan före nämnda dag inköpt så stora mängder råg,
att de i tidigare icke beräknad utsträckning synas förslå för den i överenskommelsen
bestämda inmalningsprocenten av svensk råg.

Med anledning härav får förvaltningsutskottet hemställa, att Herr Statsrådet
måtte taga under övervägande, huruvida icke till avsedd, ytterligare lättnad i
de svårigheter, nied vilka vårt jordbruk kämpar, omedelbart och innan ny skörd
av råg inom kort kommer i marknaden den genom förenämnda överenskommelse
bestämda inmalningsprocenten av svensk råg borde höjas i den mån, att inneliggande
partier råg kunna beräknas bliva, så vitt möjligt är, såsom brödsäd
använda under konsumtionsåret.»

Vid genomförandet av andra kvarnavtalet togs i någon mån hänsyn till de
mindre kvarnarnas intressen bland annat genom uppdelningen av kvarnarna på
inlands- och kustkvarnar och därigenom, att möjlighet bereddes kvarnarna att
inköpa spannmål på annat sätt än i första rummet direkt från producenterna.

Spannmålsregleringens inverkan på prisbildningen å svensk brödspannmål
framgår av följande uppgifter, som utskottet erhållit från statens spannmålsnämnd: -

Y e

t e

Råg

M

I

a n i t o
II

b a

III

La Plata

Svenskt

Tysk

Rysk

Svensk

1930

Juni.....

. . -

20:71

20: 44

19:04

18: 97

10:89

—

13: 32

Juli.....

. . 19: 78

19: 43

19:08

18:19

18:91

12: 44

—

15:94

Augusti . . .

. . 19:53

19: 29

—

18: 47

18:81

12:54

—

15: 81

September . .

. . 17: 77

17: 49

—

16: 76

18:50

11: 38

—

15:50

Oktober . . .

. . 16: 92

16:60

—

15: 42

18:80

11:23

—

15:80

November . .

. . 15:98

15: 67

—

14:33

19:20

11:16

—

16:20

December . .

. . 15: 09

14:82

—

13:56

19:60

—

10: 92

16:60

1931

Januari . . .

. . 14: 67

14:49

—

12: 49

19:90

10: 75

(11: 15)

16:90

Februari . . .

. . 15: 41

15:31

—

12: 73

20:10

(10: 40)

—

17:10

Mars.....

. . 14: 91

14: 81

—

12: 54

20: 25

—

—

17: 25

60

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

Av redogörelsen här ovan har framgått, att riksdagen vid behandlingen av
ärendet angående stödåtgärder för det svenska jordbruket genom beslut i här
ifrågavarande avseende tog avgörande ståndpunkt till frågan angående införande
av minimipriser på svenskt vete och svensk råg. Särskilda utskottet avstyrkte
de i ämnet väckta motionerna med den motiveringen, att, »innan en sådan
åtgärd ifrågasättes, man torde böra avvakta, vilka verkningar i avseende
å prisbildningen å brödsäd inmalningstvånget, sådant utskottet förordar detsamma,
kan erhålla». Genom att bifalla särskilda utskottets förslag och avslå
den till förmån för minimipriser avgivna reservationen, gjorde riksdagen utskottets
nyssnämnda åsikt till sin, och Kungl. Maj :t kunde så mycket mindre sväva i
ovisshet örn motiven härför som utskottets utlåtande bifogades riksdagens skrivelse
i ärendet till Kungl. Maj :t. Ej heller kunde de anföranden, som under debatten
i kamrarna hållos av representanter för utskottsmajoriteten, rimligen tagas
till intäkt för den uppfattningen, att riksdagen vore benägen att jämka på
särskilda utskottets kategoriska avstyrkande av förslagen angående minimipriser.

I avgjord strid mot riksdagens i frågan uttalade mening vidtog Kungl. Maj:t,
såsom av den förut lämnade redogörelsen framgått, åtgärder för beredande av
minimiförtjänster vid försäljning av brödspannmål åt vissa svenska spannmålsodlare.
Så mycket egendomligare te sig dessa åtgärder, som statsministern Ekman
i egenskap av särskilda utskottets ordförande under debatten i andra kammaren
klart och riktigt, med större skärpa än någon annan i debatten uppträdande,
slog fast, att det vore otänkbart, att kamrarna skulle lämna sitt bifall
till yrkandena rörande minimipriser, då principen hittills icke varit på något
sätt officiellt prövad, vare sig i fråga om innehållet eller i fråga örn de former, i
enlighet med vilka ett beslut skulle tillämpas, det vore otänkbart, att man skulle
besluta »att för kvarnarna, vare sig det nu sker genom, lag bestämmelser eller
genom fria avtal, minimipriser skulle bestämmas, ävensom att det skulle uppdragas
åt Kungl. Maj:t att utfärda provisorisk förordning i ämnet».

Men ej nog härmed. Särskilda utskottet ville — i motsats till Kungl. Maj :t
— garantera riksdagen behörigt inflytande på inmalningsprincipernas utformning
och framlade därför förslag till grundbestämmelser, avsedda att reglera
detta förfarande. Därest minimipriser ansåges böra införas jämsides med inmalningstvång,
bleve dessa båda åtgärder tydligtvis med varandra korrespondederande
och av varandra direkt beroende. Det kunde aldrig hava varit riksdagens
avsikt att åt Kungl. Maj:t medgiva full och oinskränkt frihet att genom
vissa bestämmelser angående minimipriser rubba de grunder för inmalningsförfarandet,
som riksdagen nyss föreslagit och uttryckligen förbehållit sig rätten
att utforma. Icke desto mindre har Kungl. Maj :t genom beslut den 28 augusti
1930 genom inmalningstvångets förknippande med minimipriser för vissa kvarnar
frångått en av grundtankarna i riksdagens förslag till inmalningsbestämmelser,
den nämligen, att bestämmelserna i största möjliga utsträckning skulle
gälla lika för alla kvarnar.

Nyss har nämnts, att särskilda utskottet vid behandlingen av förslaget angående
införande av minimipriser funnit, att innan sådana åtgärder ifrågasattes,
man borde avvakta inmalningstvångets verkningar i avseende å prisbild -

KonstitutionsutsJcottets memorial Nr 9.

61

ningen å brödsäd. Minimipriserna infördes genom första kvarnavtalet (juli
1930) utan att Kungl. Majit ägde denna erfarenhet om tvångsinmalningens
verkningar. Andra kvarnavtalet (augusti 1930) avlöste första kvarnavtalet och
förutsatte likaledes minimipriser, fortfarande utan att Kungl. Majit ägde kännedom
örn tvångsinmalningens isolerade inverkan på prisbildningen å brödsäd.
Kungl. Majit kunde däremot vid detta senare tillfälle konstatera, att särskilda
utskottets betänksamhet gentemot införandet av minimipriser före vunnen erfarenhet
om tvångsinmalningens verkningar var synnerligen väl motiverad. De
i det föregående citerade skrivelserna från några hushållningssällskap bära i
någon mån vittnesbörd härom. Då Kungl. Majit hade att taga ställning till
andra kvarnavtalet och kunde bedöma de genom första kvarnavtalet införda
minimiprisens verkningar, torde dessa icke ens ifrån Kungl. Maj :ts synpunkter
hava varit odelat gynnsamma. Av nyssnämnda skrivelser framgår sålunda, att
utbuden å spannmål varit vida större än efterfrågan från kvarnarnas sida. Redan
detta är en omständighet, som torde hava gjort minimiprisen skäligen illusoriska.
Kvarnarna torde icke hava saknat möjligheter att, för så vitt minimiprisen
strikt tillämpades, skapa sig kompensation. Det synes sålunda i stor utsträckning
hava förekommit, att kvarnarna vid utbud av spannmål förklarat sig
villiga köpa endast under det villkoret, att spannmålsproducenterna från kvarnarna
inköpte kraftfoder till kraftigt uppskruvade priser. Frågan rörande i
vilken mån minimiprisen kommit spannmålsproducenterna till godo måste dock
i detta sammanhang lämnas åsido. Här kan blott fastslås, att alla skäl talade
för riktigheten av riksdagens ståndpunkt i fråga om minipriserna, att Kungl.
Majit, därest Kungl. Majit ansett det nödvändigt att komplettera inmalningsbestämmelserna
med minimipriser, borde före beslut härom1 hava berett riksdagen
tillfälle taga ståndpunkt till förslaget och bedöma de nya omständigheter,
som föranlett detsamma.

De i det föregående anförda siffrorna rörande spannmålsnoteringen utvisa,
att det svenska vete- och rågpriset under tiden från juni 1930 i jämförelse med
de utländska noteringarna undergått en oerhörd stegring. Denna utveckling
var näppeligen av riksdagen direkt avsedd, då beslutet vid föregående års riksdag
fattades. Syftemålet med riksdagens beslut angående inmalningstvång var
huvudsakligen att trygga avsättningen av den svenska brödsädesskörden.

Kungl. Majit har sålunda mot riksdagens mening infört minimipriser på
svenskt vete och svensk råg. Därigenom ha till väsentlig del rubbats de förutsättningar,
som lågo till grund för riksdagens beslut i ämnet. Dessutom hava
genom dessa åtgärder äventyrats principerna i de bestämmelser, som riksdagen
klart och tydligt förbehållit sig rätten att utforma. Då införandet av minimipriser
slutligen är ett ytterst betydelsefullt och aldrig förut prövat ingripande i
landets ekonomiska liv, som rimligtvis icke kunnat få göras utan riksdagens
samtycke, och då det måste möta starka betänkligheter att på sätt, som skett,
och utan att därför giltig anledning synes hava förelegat binda staten vid diverse
enskilda intressen, hava vi ansett, att utskottet bort hos riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet von Stockenström, och mot de för ifrågavarande beslut ansvariga övriga
statsråden, statsministern Ekman, statsråden Gärde och Österberg.

62

KonstitutionsutsTcotteis memorial Nr 9.

X.

(Protokoll över handelsärenden den 9 maj 1930.)

av herr Thulin, som med instämmande av herr Petersson i Broaryd anfört:

Jämsides med att Kungl. Maj:ts befogenhet att mera fritt förfoga över de i
riksstaten anvisade medel allt mera inskränkts genom av riksdagen givna, tämligen
långt i detalj gående direktiv, har på grund av tidsomständigheterna en
utväg öppnats för Kungl. Maj :t att få medel, som inom vissa gränser mycket
fritt kunna disponeras. Lotteriväsendet har utbildats till en ganska fast och
bestående organisation, och de av penninglotterierna erhållna medel hava stått
till Kungl. Maj:ts förfogande för att användas till ändamål, vartill medel icke
kunnat eller icke ansetts böra begäras hos riksdagen och som Kungl. Majit
funnit vara förtjänta av understöd. I den av 1929 års statsrevisorer avgivna
berättelsen finnes (sid. 157) en sammanställning av inkomsterna av penninglotterierna
under åren 1 jan. 1920—15 nov. 1929. Dessa inkomster utgjorde i
runda tal 45,053,000 kronor, varav 23,700,000 kronor utdelats till teater, musik
och konst. Av sistnämnda belopp hade ej mindre än 12,796,000 kronor tillfallit
de kungl, teatrarna i huvudstaden, varav 3,403,000 kronor Dramatiska
teatern och 9,392,000 kronor Operan.

Det torde under nu förevarande förhållanden måhända vara ofrånkomligt,
att för bedrivande av sådan teaterverksamhet, som utövas på de kungl, teatrarna,
bidrag från det allmänna erfordras. Detta krav kan i särskild grad
uppställas under nuvarande förhållanden på grund av den starka konkurrens,
som gör sig gällande på nöjeslivets område.

Denna uppfattning av det allmännas skyldighet att bidraga till teaterverksamhetens
hållande på en hög konstnärlig nivå får emellertid icke föranleda,
att dessa bidrag lämnas utan all hänsyn till ifrågavarande företags ekonomiska
skötsel. Då teaterverksamheten vid Operan och Dramatiska teatern i ganska
stor omfattning finansieras med medel, som i realiteten äro att anse såsom statsmedel,
bör också staten få en möjlighet att utöva inflytande på den ekonomiska
planläggningen av sagda företag.

Detta har också framhållits av 1929 års statsrevisorer, som i sin berättelse
ägnat en ingående uppmärksamhet beträffande Dramatiska teaterns ekonomiska
skötsel (sid. 95—117).

Revisorerna anförde, att för dem stöde klart, att verksamheten vid ett företag,
som år efter år ställde orimligt stora krav på det allmänna för täckande
av underskott å driften, icke kunde få fortgå på samma sätt som hittills, utan
att en genomgripande omläggning i fråga örn företagets organisation och förvaltning
måste genomföras till nedbringande av det allmännas utgifter för
verksamheten. Dramatiska teaterns konstnärliga förpliktelser kunde icke enbart
lämna förklaringen till det ekonomiskt dåliga resultatet av dess verksamhet.
Under alla förhållanden kunde man utgå från att det allmänna för
ifrågavarande kulturändamål näppeligen kunde förmås att offra lika betydande
belopp som hittills. En av anledningarna till Dramatiska teaterns ekonomiskt
dåliga resultat vore sannolikt även brister i organisation och allmän förvaltning,
varigenom de löpande utgifterna icke på förhand noga övervägdes och

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

63

därför ej heller kunde hållas inom den ram, som med hänsyn till teaterns ekonomi
varit påkallad. Efter att hava verkställt en jämförelsevis ingående
granskning av teaterns förvaltning kommo revisorerna till den uppfattningen,
att det otvivelaktigt vore möjligt att avsevärt nedbringa åtskilliga utgiftsposter.
Vid sin granskning av teaterns ekonomi hade revisorerna fått ett bestämt intryck
av att vid teaterns skötsel visats bristande ekonomiskt sinne samt brist på
förtänksamhet och noggrann planläggning från ledningens sida. Revisorerna
framhöllo till sist att, även örn det hittills varit så, att det allmänna utan någon
mera ingående kontroll nödgats år efter år tillskjuta de avsevärda belopp, som
åtgått för att täcka teaterbolagets brist, borde detta dock icke av bolagets ledning
tolkas så, att det allmänna godtagit vilka onödiga utgifter som helst.
Man borde hos styrelsen och ledningen för teatern kunna förutsätta ett sådant
ansvar inför det allmänna, att man •—- med uppehållande av en såsom lämplig
befunnen konstnärlig nivå — dock sökte göra sitt yttersta för att hålla kostnaderna
härför inom så snäva gränser som möjligt. Svårigheten för att icke säga
omöjligheten att skapa garantier för en sundare ekonomisk förvaltning av Dramatiska
teatern, så länge det anses eller i varje fall handlas så, som vore det
en självklar sak, att uppkommande förluster kunde vältras över på det allmänna,
vore enligt revisorernas mening uppenbar.

Som bekant väckte revisorernas anmärkningar den största uppmärksamhet.
Vad revisorerna anfört var också av den beskaffenheten, att det på ett bjärt
sätt ådagalade den ekonomiska misshushållning, som förekommit vid Dramatiska
teatern och som ytterst gått ut över allmänna medel. Revisorernas anmärkningar
vunno också gensvar inom riksdagen, och statsutskottet, som avgav
sitt utlåtande över statsrevisorernas berättelse, ägnade särskild uppmärksamhet
åt frågan om Dramatiska teaterns verksamhet. Utskottet hade icke kunnat
undgå att finna utgifterna för teaterns verksamhet alltför höga och en avsevärd
begränsning av desamma ofrånkomlig samt uttalade därjämte, att, då
Dramatiska teatern i första hand tjänade Stockholms stads och dess befolknings
intressen, den fordran borde kunna uppställas, att staden jämväl bidroge till
teaterns drift. Riksdagen biföll vad utskottet hemställt och riksdagens skrivelse
i ämnet till Kungl. Maj:t är dagtecknad den 2 maj. Där hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för nedbringandet
i möjligaste mån av kostnaderna för Dramatiska teaterns verksamhet ävensom
för ordnandet överhuvud taget av teaterns ekonomi på ett mera tillfredsställande
sätt än vad nu vore fallet.

Man hade rättighet att, efter vad sålunda förekommit, förvänta, att från
vederbörande departementschefers sida särskild uppmärksamhet skulle ägnas
åt beviljande av lotterimedel till Dramatiska teatern, när frågan därom ånyo
kom upp. Så synes icke hava skett. Genom beslut den 9 maj 1930 medgav
Kungl. Maj :t på handelsministerns föredragning, att ett penninglotteri finge
anordnas, av vars behållning 315,000 kronor skulle utbetalas till Dramatiska
teatern, — teaterstyrelsen hade begärt 350,000 kronor. Av detta belopp skulle

300,000 kronor upptagas å inkomstsidan i teaterns stat för spelåret 1930—1931
och återstoden användas antingen för täckande av eventuell förlust under spelåret
1929—1930 eller reserveras för verksamheten under spelåret 1931—1932.

64

Konstitutionsutskottets memorial Nr 9.

Det enda villkor, som knöts till medgivandet, var, att riksdagens revisorer
skulle äga granska teaterns förvaltning och räkenskaper.

Under det första decenniet av teaterbolagets verksamhet uppgingo bidragen
till Dramatiska teatern till jämförelsevis blygsamma belopp, och under flera
år av denna period lämnade verksamheten t. o. m. överskott. Av de i statsrevisorernas
berättelse (sid. 95) åberopade tabellerna inhämtas, att lotteribidragen
till Dramatiska teatern under tiden 1 juli 1908—30 juni 1920 i medeltal
hållit sig omkring 30,000 kr. för år räknat.

Från och med år 1920 hava bidragen till teatern blivit mera betydande.
Enligt vad som framgår av statsrevisorernas berättelse (sid. 160) ha under
åren 1920—1929 i medeltal per år lämnats Dramatiska teatern i understöd av
lotterimedel 340,000 kronor. Dessa år innefatta flera år av anmärkningsvärd
ekonomisk misshushållning. Det belopp, som den 9 maj 1930 beviljades av
Kungl. Majit, understiger endast i ringa grad vad som i medeltal per år utgått
till teatern av lotterimedel och, örn man tager hänsyn till det under de
senaste åren stigande penningevärdet, är bidraget för spelåret 1930—1931 säkerligen
i realvärde lika stort som det genomsnittliga bidraget. En nedsättning
av lotteri bi draget kunde också synas motiverad av den ökning i recettmedlen,
som kunde motses som en följd av de förhöjda biljettprisen.

Så långt handlingarna utvisa har något som helst försök från departementschefens
sida icke gjorts för att tillgodose de från statsrevisorernas och riksdagens
sida uttalade önskemålen örn åstadkommande av »en avsevärd begränsning»
av utgifterna. Enligt de av statsrevisorerna publicerade tabellerna hava
utgiftssummorna vid Dramatiska teatern under spelåren 1908—1929 i medeltal
per år utgjort 793,000 kr. Utgifterna för verksamheten under spelåret
1929—1930 hava enligt den senast avgivna styrelse- och revisionsberättelsen
utgjort 1,068,000 kr. En närmare undersökning av förhållandena ger emellertid
vid handen, att den verkliga utgiftssumman under det ifrågavarande spelåret
varit betydligt högre än den sålunda uppgivna. Enligt vad som kan inhämtas
av handlingarna i ärendet, synes icke någon verklig undersökning hava
gjorts vid ärendets förberedande behandling beträffande möjligheten att
nedbringa utgifterna eller ens att skaffa garantier för en bättre ekonomisering
av verksamheten. I handlingarna föreligga allenast dels förslag till inkomstoch
utgiftsstat 1929—1930, slutande å 1,040,295 kronor, dels förslag till normalstat,
slutande å 979,000 kronor. Med hänsyn till erfarenheten från den
gångna tiden, nu rådande förhållanden samt statsrevisorernas och riksdagens
uttalade önskan torde ifrågavarande utgiftssummor få anses allt för höga.

Anmärkningsvärt är ock, att hänsyn hittills ej tagits till det av riksdagen uttalade
önskemålet, att Stockholms stad jämväl skulle bidraga till teaterns drift.

Då förevarande ärende icke handlagts på sådant sätt, man synes hava rätt att
kräva med hänsyn till de upplysningar, som lämnats i ärendet av riksdagens
revisorer, vilka jämväl vunnit understöd från riksdagens sida, har jag inom utskottet
yrkat, att anmärkning skulle framställas mot föredragande departementschefen.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311063