Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

1

i

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1931 kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
viss ändring i Nationernas förbunds akt.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 29, har herr Lundstedt hemställt,
”att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande
av en allsidig utredning av frågan, under vilka förutsättningar Sveriges
regering borde göra en framställning hos Nationernas förbund örn sådan
ändring i förbundsakten, att vårt land — med i övrigt bibehållen ställning
såsom medlem av förbundet — befriades från alla s. k. sanktionsplikter, vilka
kunde leda till landets indragande i krigiska förvecklingar, åtminstone under
den följd av år, som dels ännu icke de nationella rustningarna nedbragts till
det minimum, som kan vara erforderligt för världsfredens uppehållande, och
dels ännu icke en ny tidsanda, möjliggörande världsfredens uppehållande på
dylikt sätt, hunnit bemäktiga sig människorna”.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt Nationernas förbunds akt skall varje tvist mellan förbundsmedlemmar,
som är ägnad att medföra brytning, hänskjutas antingen till domstolsiörfarande
eller till undersöknings- och förlikningsförfarande inför förbundsrådet
(eller förbundsförsamlingen). För att domstolsförfarande med bindande
verkan skall komma till stånd erfordras dock, att de tvistande parterna överenskomma
att hänskjuta tvistefrågan till dylikt förfarande. Hänskjutes tvisten
emellertid icke till domstolsförfarande, skall den anhängiggöras hos rådet.
Härför erfordras likvisst icke enighet mellan parterna, utan är det tillräckligt,
att endera av dem vänder sig till rådet. Frågans behandling inför rådet
kan, örn så visar sig nödvändigt, äga rum utan den andra partens medverkan.
Ändamålet med rådets handläggning av tvisten är dennas biläggande. Skulle
rådet emellertid icke lyckas härutinnan, skall det offentliggöra en rapport
rörande tvisten. Är denna, med frånräknande av de tvistande parternas
röster, antagen enhälligt, äro förbundsmedlemmarna förpliktade att icke gripa
till krig mot part, som ställer sig det slut rapporten innehåller till efter Bihang

Ull riksdagens protokoll 1931. 5 sami. 7 käft. (Nr 7.)

1

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

rättelse. Men om dylik enhällighet icke kan uppnås inom rådet, äga förbundsmedlemmarna
rätt att handla så som de anse nödvändigt for rättens
och rättvisans hävdande, dock först tre månader efter rådsrapportens avgivande.

Efter förbundets upprättande hava betydelsefulla försök gjorts att vidare
utveckla förbundsaktens bestämmelser örn medel för undvikande av krig. 1
dessa strävanden har Sveriges utrikesledning verksamt bidragit i enlighet
med de av 1920 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 53) i samband med flugan
örn Sveriges anslutning till Nationernas förbund angivna riktlinjer. Få skiljedomsomrädet
hava dessa försök krönts med betydande framgång. Ett avsevärt
antal stater hava förbundit sig till obligatorisk skiljedom i rättstvister
genom anslutning till den fakultativa klausulen i stadgan för den fasta mellanfolkliga
domstolen i Haag, ett stort antal tvåsidiga skiljedomsfördrag
hava avslutats, varigenom den obligatoriska, förbehållslösa skiljedomen vunnit
ökad tillämpning i såväl rätts- som intressetvister, och genom den av 1928
års förbundsförsamling antagna s. k. generalakten har grunden lagts till allmänna
mellanfolkliga förpliktelser av hithörande slag. Motsvarande framsteg
som på skiljedomsområdet hava även ägt rum på förlikningsområdet. I ett
stort antal tvåsidiga fördrag har det föreskrivits, att förlikningsförfarande
inför särskilda nämnder såsom regel obligatoriskt och förbehållslöst skall
föregå rådsförfarande i den mån en tvist icke skall hänskjutas till rättsligt
avgörande, och genom den redan nämnda generalakten har ett fördrag av
dylikt slag skapats, vilket är öppet till anslutning för alla stater.

Genom upprättandet av Nationernas förbund och den senare utvecklingen
inom förbundets ram av förliknings- och skiljedomsinstitutet har, jämfört
med förhållandena före världskriget, avsevärda framsteg gjorts i riktning
mot ett garanterande av världsfreden. En förhandlingsordning har skapats,
som i hög grad försvårar för en stat att gripa till krig utan att först hava
låtit tvisten underställas en utomstående myndighets prövning, ett förhållande,
som måste tillmätas ett betydande fredsvärde. I den mån staterna befunnits
villiga att ersätta förbundsaktens fakultativa skiljedomsbestämmelse
med obligatorisk skiljedom i rättstvister eller i dessa och i intressetvister
kan det vidare förväntas att de i framtiden liksom hittills skola komma att
ställa sig en i skiljedomsfördragets ordning tillkommen dom till efterrättelse.
De fredliga folken, och icke minst de under världskriget neutrala nationerna,
hava dessutom genom förbundet och dess organ erhållit möjlighet att på ett
annat sätt än tidigare göra sig gällande vid kritiska tillfällen till förmån
för fredens upprätthållande eller återställande mellan folken.

Nationernas förbunds universalitet torde emellertid utgöra en av förutsättningarna
för en mellanfolklig samhällsordnings utbyggande till fullt fasta
och betryggande former. Förbundet är likvisst icke universellt. Det kan
emellertid icke förnekas, att förbundet efter sitt upprättande gjort betydande

Konstitutionsutskottets utlåtande Ar 7.

3

framsteg i riktning mot universalitet, främst genom Tysklands upptagande i
detsamma. Fortfarande stå emellertid så betydande världsmakter som Sovjetunionen
och Amerikas Förenta Stater utanför förbundet, och det finnes föga
hopp om att någon av dessa stater under den närmaste framtiden skulle vilja
åtaga sig en förbundsmedlems förpliktelser. Artikel 17 i förbundsakten innehåller
emellertid bestämmelsen, att rådet vid konflikter mellan stater, av vilka
endera eller alla stå utom förbundet, skall inbjuda denna eller dessa utomstående
stater att för tvistens lösning på villkor, som rådet må finna rättvisa,
åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet.

Världskriget har också efterlämnat vissa särskilda orosanledningar och
konfliktämnen. Den utarmning och den förstörelse, som följt i krigets spår,
har i åtskilliga länder medfört statsrättsliga och sociala omvälvningar, som
icke alltid äro ägnade att verka i fredsfrämjande riktning. Vissa av fredens
bestämmelser kännas av de besegrade folken såsom en förödmjukelse. Även
andra av fredsfördragens stadganden, särskilt de territoriella bestämmelserna,
hava icke medverkat att minska oron i Europa. Genom förbundsakten
fastslås emellertid icke den nya territorialfördelningen såsom något
för all framtid oföränderligt utan tillhandahålles tvärtom en organisation,
ägnad att medgiva mellanfolkliga frågors alltjämt fortskridande reglering i
enlighet med framtidens krav. Enligt artikel 11 i akten förklaras det sålunda,
att varje krig eller krigshot vidkommer förbundet i dess helhet samt
att detta bör taga de mått och steg, som äro lämpliga och ägnade att verksamt
trygga freden mellan staterna, och i artikel 19, att församlingen tid
efter annan må föreslå förbundets medlemmar att taga under omprövning
fördrag, som blivit otillämpliga, ävensom förhållanden av mellanfolklig betydelse,
vilkas fortbestånd skulle kunna utgöra en fara för världsfreden.

Skulle någon av de konfliktanledningar, som faktiskt förefinnas eller som
kunna tänkas uppstå, i trots av bestämmelserna i Nationernas förbunds akt
angående fredlig handläggning av mellanfolkliga tvister och de inom förbundets
ram avslutade förliknings- och skiljedomsföidragen, leda till krig, uppköper
frågan om tillgripande av tvångsåtgärder mot den fredsbrytande staten
från förbundsmedlemmarnas sida. Enligt förbundsakten skiljes det mellan krig
mellan förbundsmedlemmarna, som uppkommit i strid med aktens föreskrifter,
samt andra krig. Vid dessa senare äro de utanför tvisten stående medlemsstaterna
berättigade att intaga den ställning, som tillkommer neutrala stater
enligt den allmänna folkrätten. Vid de förra åter, d. v. s. krig, som påbörjas
av en förbundsmedlem mot en annan, utan att tvistefrågan hänskjutits till domstolsförfarande
eller prövning inför rådet, eller som påbörjats mot en makt,
som ställer sig ett domstolsutslag eller en enhällig rådsrapport till efterrättelse,
eller som påbörjats inom tre månader efter avgivande av domstolsutslaget eller
rådsrapporten, vare sig denna är enhällig eller icke, anses enligt artikel 16 i
akten den fredsbrytande staten därigenom utan vidare hava begått en krigs -

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

handling mot övriga medlemmar av förbundet. Är den stat, som tillgripit kriget,
en utom förbundet stående stat och har den vägrat att för tvistens biläggande
underkasta sig förhundsaktens bestämmelser, skall enligt artikel 17 bestämmelserna
i artikel 16 träda i tillämpning mot denna stat.

Sanktionerna äro dels av ekonomisk, dels av militär art. I fråga örn de ekonomiska
sanktionerna gäller, att förbundsmedlemmarna äro förpliktade 1) att avbryta
alla kommersiella eller finansiella förbindelser med den stat, som bryter
mot akten, 2) att förbjuda varje slåss förbindelse mellan statens esna innebyggare
och innebyggare i den stat, som bryter mot akten, samt 3) att förhindra alla
slags finansiella, kommersiella eller personliga förbindelser mellan den fredsbrvtande
statens innebyggare och innebyggare i alla andra stater vare sig dessa tillhöra
förbundet eller icke. I fråga örn de militära sanktionerna åter gäller, att det
åligger rådet att föreslå de särskilda regeringar, saken angår. med vilka stridskrafter
de särskilda förbundsmedlemmarna skola bidraga till de väpnade styrkor,
som skola användas till hävdande av förbundsförpliktelsernas helgd. Med
regeln om deltagandet i militärt sanktionsförfarande sammanhänger bestämmelsen,
att varje förbi!ndsmedlem på sitt område skall tillåta och understödja
passage för trupper, tillhörande förbund smedlem, som går förbundets ärenden.

Vid behandlingen av frågan om Sveriges anslutning till Nationernas förbund
år 1920 uttalades såväl i propositionen (nr 90) som i riksdagens skrivelse i
ämnet den uppfattningen, att varje förbundsmedlem själv äger avgöra, örn förutsättningarna
för tillgripande av sanktionsåtgärder föreligga. Denna upofattning
torde kunna betraktas såsom en förutsättning för Sveriges inträde i förbundet
och har senare konsekvent hävdats från svensk sida, liksom även från flera andra
makters. Detta innebär dock icke, att man från svensk sida skulle hava
ansett, att Sverige skulle sträva efter att i varje uppkommande fall undandraga
sig ett deltagande i sanktioner. Tvärtom torde man få anse, att de svenska
statsmakterna i de fall, då de efter prövning funnit, att en kränkning av aktens
bestämmelser angående fredlig handläggning av mellanfolkliga tvister förelåge
samt att fredens återställande krävde sanktionsåtgärders tillgripande, ingalunda
skulle vilja undandraga sig de plikter, som artikel 16 i förbundsakten
ålägger förbundsmedlemmarna. Sveriges regering och riksdag torde vid behandlingen
av frågan om Sveriges inträde i förbundet till fullo hava beaktat,
att förbundsaktens bestämmelser om fredlig handläggning av mellanfolkliga
tvister såsom ett nödvändigt komplement även måste innehålla sanktion sföreskrifter
för det fall. att förbundsmedlem i strid med sina åtagna förpliktelser
tillgriper väpnat våld.

Deltagandet i de i förbundsaktens artikel 16 föreskrivna sanktionsåtgärderna
innebär emellertid ett uppgivande av neutraliteten i hittillsvarande omfattning och
utsätter otvivelaktigt staten för en viss risk att indragas i konflikter. Farans
storlek är framför allt beroende på de tillgripna sanktionsåtgärdernas art, angriparens
styrka och det geografiska avståndet mellan denna och den stat, som
deltager i tvångsåtgärderna. Vid behandlingen av frågan om Sveriges anslut -

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

5

ning till Nationernas förbund bestod själva huvudfrågan i en avvägning mellan
de förmåner, som förbundet erbjöde genom en förminskning av de risker för
krigiska förvecklingar, som tidigare ofta svävat som ett hot även över länder,
vilka liksom Sverige fört en bestämd freds- och neutralitetspolitik, och de risker,
som en stat utsatte sig för genom att underkasta sig aktens sanktionsförpliktelser.
Förmånerna ansågos då överväga riskerna. Det politiska läget i världen
och främst kring Östersjön torde senare icke hava undergått en sådan
förändring, att bedömandet nu bör utfalla på annat sätt. Den handlingsfrihet,
som i verkligheten skulle tillkomma en mindre stat utom förbundet, om
aktens sanktionsbestämmelser trädde i tillämpning, hör icke heller överskattas.
Då förbundsmedlemmama äro förpliktade att hindra samfärdseln mellan
den fredsbrytare statens innebyggare och innebyggare i alla andra stater, torde
möjligheten för en mindre stat, även om denna ställde sig utom förbundet, att
upprätthålla de rättigheter, som tillkomma en neutral stat, vara ytterst ringa.

Även örn förbundsaktens sanktionsbestämmelser utsätta förbundsmedlemmama
för vissa risker, torde det dock böra betraktas såsom mindre önskvärt, om de
mindre staterna eller vissa av dem åt stormakterna inom förbundet allena skulle
överlämna den för upprätthållandet av förbundsaktens fredsbestämmelser nödvändiga
omsorgen örn maktåtgärders företagande mot en fridsstörare. En dylik
hållning skulle vara ägnad att motverka de mindre staternas naturliga och berättigade
strävan efter verkligt inflytande på förbundets angelägenheter. Vid
en allvarlig konfliktanledning mellan stormakter torde det i främsta rummet
vara de mindre, under världskriget neutrala staterna, vilka finge till sin uppgift
att genom en tillräckligt fast hållning söka åvägabringa konfliktens biläggande
på fredligt sätt. Deras betydelse i detta hänseende torde icke böra underskattas.
Men utan att de visat sig villiga att under vissa förutsättningar även
göra offer för världsfredens sak, torde de ej kunna vara i stånd att fylla en verklig
fredsmission vid allvarlig kris mellan stormakter. Det skulle knappast heller
stå väl tillsammans med de mindre staternas anspråk på likvärdighet inom förbundet,
örn dessa, på samma gång de droge fördel av den tryggade rättsordning
förbundet erbjuder, sökte undandraga sig skäligt deltagande i nödvändiga bördor
för denna ordnings upprätthållande.

Ett försök att uppmjuka eller upphäva förbundsaktens sanktionsbestämmelser
torde under nuvarande omständigheter även kunna betraktas såsom dömt att
misslyckas. Sverige framställde jämte Danmark och Norge redan vid första förbundsförsamlingen
förslag till ändring i artikel 16 i förbundsakten, varigenom
befogenhet skulle lämnas rådet att på framställning av stat, för vilken tillämpningen
av de ekonomiska sanktionsbestämmelserna skulle medföra synnerlig
fara, medgiva denna stat att upprätthålla förbindelserna med den fördragsbrytande
staten i viss av rådet angiven omfattning. Detta förslag ledde visserligen
vid påföljande förbundsförsamling till införandet av ett tillägg i artikel
16, men den vidtagna ändringen har icke ratificerats av ett för ikraftträdande
tillfyllestgörande antal stater och måste numera anses förfallen. Vid de

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

närmast följande förbundsförsamlingarna togo strävandena att förstärka garantierna
för förbundsaktens efterlevnad överhand och kommo bland annat till uttryck
i försöken att skapa allmänna säkerhetsavtal. Sedan dessa avförts från
dagordningen, hava nämnda strävanden på skilda håll lett till avslutandet av
regionala säkerhetstraktater. De krafter, som härvid verkat för ett mera fulländat
sanktionssystem, härröra i främsta rummet från de stater, som under
världskriget kämpade för sin existens, och i ännu högre grad från de stater,
som uppstått såsom en följd av världskriget. Dessa stater känna sig i allmänhet
i behov av en större säkerhet än den, som de anse förbundsakten för närvarande
erbjuda dem. Någon uppmjukning av förbundsaktens sanktionsbestämmelser
torde de under sådana omständigheter icke vara villiga att medverka
till.

Med säkerhetsfrågan sammankopplas dessutom i allmänhet nedrustningsfrågan.
För genomförande av den i artikel 8 i förbundsakten förutsedda allmänna
nedrustningen kräva ett flertal stater såsom ett oeftergivligt villkor åtminstone
det minimum av säkerhet, som förbundsaktens sanktionsbestämmelser för närvarande
erbjuda. Ett försök att uppmjuka dessa skulle därför kunna vara ägnat
att motverka Sveriges konsekventa strävan inom förbundet till allmän begränsning
av rustningarna och, sedan den förberedande nedrustningskommissionen
i slutet av år 1930 avslutat sitt arbete, förminska möjligheten till träffandet av
en allmän, positiv överenskommelse vid den allmänna nedrustningskonferens,
som skall sammanträda år 1932.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 6 mars 1931.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: herrar Reuterskiöld. Sävström, Strömberp, K. J. Ekman*, David Bergström,
Sundberg. Vennerström, Hellberg, Larsén*, Valfrid Eriksson*, Åkerberg, Magnusson
i Tumhult*, Engberg*, Gustafson i Kasenberg*, Jansson i Edsbäcken*, Persson
i Trången, Hallén*, Forssell*, Fast och Björck i Kristianstad.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

7

Reservationer:

1) av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande
lydelse:

Motionären, som utgår från den uppfattningen, att ett europeiskt krig, '' kanske
t. o. m. inom de närmaste decennierna, icke ligger utanför de praktiska
möjligheternas gränser vill genom en ändring av förbundsaktens bestämmelser
örn deltagande i de s. k. sanktionerna öka (Sveriges och i allmänhet de mindre
staternas möjlighet att vid ett sådant krig hålla sig utaniör detsamma, Härmed
avser motionären varken att Sverige ensidigt skulle undandraga sig nu
bestående förbindelser enligt förbundsakten eller att över huvud den internationella
fredsorganisation, som förefinnes, skulle på något sätt försvagas, än mindre
att Sverige skulle utträda ur folkförbundet. Men motionären, som uppenbarligen
anser folkförbundet väsentligen vara av mindre praktisk betydelse än
de däri ingående stormakterna, och som förutsätter, att dessa vid konflikttillfällen
väsentligen komma att fullfölja uteslutande egna maktintressen, men tilllika
att söka genom folkförbundet draga med sig, även mot deras vilja, de mindre
makterna, finner detta förhållande så mycket mera både sannolikt och möjligt
därför att den folkrättsliga ordning, som nu gäller, eller, från motionärens synpunkt
sett blott anses gälla, och som i folkförbundet har eller skulle ha sitt huvudsakliga
organ, i verkligheten enligt motionären utgör en rent faktisk ordning
med blott ett visst sken av rättslighet och mera skapar fara än säkerhet.

Utan att ingå på den rättsteori, motionären omfattar och i motionen gett
uttryck åt, och som synes utskottet innebära, att frånvaron av rättskaraktär
i praktisk mening hos folkrätten skulle bero därav, att det icke finnes något
överstatligt samhälle, vars myndigheter, oberoende av alla de särintressen, av
vilka förbundsstaterna äro var för sig bärare, kunde med makt och på opartiskt
sätt genomföra rättsnormerna för detta samhälle, vill utskottet gärna medgiva,
att motionären i varje fall så till vida torde äga fog för sin uppfattning, som
folkförbundet historiskt och juridiskt icke är annat än en formlig organisation
av det gamla statssystem, vilket fanns redan före världskriget och vars båda
principer örn alla staters formella likställighet, oavsett makt och omfång, samt
örn enstämmighet mellan alla deltagande stater vid kongresser, konferenser och
dylika sammankomster — alltså även inom förbundsförsamlingar — för åstadkommande
av beslut, behärska även det n. v. folkförbundet. Onekligen följer
härav, att det ytterst och sist alltfort beror av staterna själva, enkannerligen
stormakterna, både örn något och i så fall vad som i givna utrikespolitiska
situationer skall ske; huruvida denna ordning bör betecknas som en rättsordning
eller ej, torde i detta sammanhang vara av mindre betydelse, då efter utskottets
uppfattning det faktiska läget icke av någon makts regering missförstås
och ej heller föranleder någon makts regering till lättsinnigt förlitande på

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Ni- 7.

folkrättens möjlighet att av egen kraft skapa säkerhet, även om många enskilda
kunna vilseledas av skenet.

i? asthåiies dessa synpunkter, blir det spörsmål, utskottet har att besvara, dels
frågan, huruvida en sådan reform av förbundsakten, som motionären önskar, är
i och för sig möjlig att ernå, dels frågan, huruvida i händelse av sagda frågas
bejakande »venge nu bör taga initiativ i den riktning motionären förordar.

.betrafianue uen förra frågan är uppenbart, att den ordning folliförbundsakten
skapat lene kan utan s. k. sanktioner bestå elier ens själv beteckna sig som en
räitsorumng. Men givetvis kunna sanktionerna gestaltas på annat sätt, vare sig
så, att deras handhavande överlämnades tili stormauterna aliena med beirieise
för de mindre staterna, eller så, att deras handhavande lades i handerna på ett
nytt, av staterna helt oberoende, överstatligt organ. Motionären själv har dock ej
uttalat sig direkt för eller örn någotdera av dessa alternativ. Den förra utvägen
kan emellertid icke godtagas, då därigenom stormakterna även formellt skulle
tilläggas en överman tig stallning, vilken synes utskottet långt lättare än nu
kunna leda till krig dem emellan, då motsättningarna dem emellan i thy fall,
även vid konflikter mellan mindre stater inbördes inom deras intressesfärer,
skulle skarpare framträda utan att kunna som nu i väsentlig grad hämmas
genom uen biockbiidning av mindre stater, vilken ej sällan i olika situationer
inträtt och faktiskt inom folkförbundets ram verkat i fredsbefrämjande riktning.
Vad åter angår den andra antydda utvägen, synes den för närvarande ej vara
framkomlig, då ingen stat i närvarande tid torde vara villig att uppgiva det
oberoende den har till förmån för en överstatlig organisation. Att framlägga
förslag härom i det politiska läge, som består, eiler ens inleda en undersökning
örn förutsättningar och medel för en sådan ordnings genomförande, synes utskottet
både lönlöst och t. o. m. för saken själv otjänligt.

Under sådana förhållanden finner utskottet även ogörligt att förorda ett
svenskt initiativs tagande i föreliggande motions syfte. Men utskottet vill samtidigt
betona, att utskottet förutsätter, att den politik, som Sverige inom folkförbundet
hittills företrätt, nämligen att det för fredens bevarande är viktigare att
vidtaga åtgärder till förebyggande av krigsfara och krig än att ägna någon
större uppmärksamhet åt frågan om utbyggande och utformning av sanktionerna
och sanktionsförfarandet, fortfarande kommer att följas. I likhet med
motionären finner utskottet ”allmänna sanktioner gentemot en stormakt” innebära
en viss fara, vars betydelse ej får underskattas, och anser önskvärt att,
även örn sanktionssystemet skulle vidare utbildas, detta kunde ske på ett sätt,
som utan att den solidaritetsgrundsats brytes, varpå folkförbundet vilar och
måste vila, minskar i stället för ökar riskerna för Sverige och övriga mindre makter
att i en kritisk situation vid konflikt mellan stormakter inbördes, där folkförbundsrådet
måhända enhälligt, men alltså dock utan medverkan av alla mindre
stater, vilka ju icke alla samtidigt kunna tillhöra rådet, tager ståndpunkt mot
exempelvis ett pär stormakter, vilkas röster, även örn dessa makter hava säte
i rådet, såsom partsröster icke medräknas, intvingas i en krigisk konflikt mot

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

9

sin vilja och utan sitt eget beslut kanske på den sida, där de med hänsyn till eget
välförstått intresse eljest icke borde ställa sig, men nu — örn neutralitet är
omöjlig — nödgas så göra, även örn folkförbundsrådet möjligen blott formellt
skulle representera det såsom folkrättsligt betecknade intresset.

Vad slutligen angår den neutralitet, som motionären förordar vid alla krigiska
förvecklingar, vill utskottet erinra, att redan inträdet i folkförbundet 1920
innebar ett uppgivande av den absoluta neutralitetsprincipen och att, även örn
neutralitet fortfarande kan i vissa och kanske i många fall bevaras, dess innebörd
dock numera icke är lika obestridlig som före 1914, utan torde böra vid
behov ånyo regleras; läget, i avseende å neutralitet är numera snarast likartat
med läget före år 1780, d. v. s. det år, då de första efter hand allmänt erkända
neutralitetsreglerna genom den s. k. väpnade neutraliteten utformades
beträffande den neutrala sjöfarten. Utskottet finner därför angeläget, att icke
heller neutralitetens betydelse överskattas.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionen 11:29 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

2) av herr K. J. Ekman, som anfört följande:

Jag bär från början varit en avgjord motståndare till Sveriges inträde i Nationernas
förbund och jag är följaktligen även en motståndare till Sveriges deltagande
uti de i förbundsakten föreskrivna sanktionerna, genom vilka vårt land
löper den största fara att vid en väpnad konflikt mellan andra makter tvingas
ut ur sin neutralitet.

Men det är mig likväl omöjligt att i minsta avseende följa en motionär, som
principiellt förnekar tillvaron av alla moraliska begrepp, alla rättigheter, alla
skyldigheter, all plikt att stå vid givet ord och avtal, allt ansvar för egna handlingar,
vare sig på gott eller ont, som anser källan till ali ordnad samlevnad
människorna och folken emellan vara att söka allenast i fruktan för straff, skadeståndspåföljder,
krig och annat sådant, och som icke kan eller vill erkänna
den högre norm för gott och ont, för rätt och orätt, och för all ordnad samlevnad,
som är nedlagd i människans samvete.

Existerar icke en sådan högre norm för människornas och folkens handlande,
är det fåfängt att genom vilka som helst andra medel söka uppnå en förblivande
världsfred.

Beträffande motionärens yrkande instämmer jag i utskottets hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 5 sami. 7 käft. (Nr 7.)

2