Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1931 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
införande av ett dagordning sinstitut i vår författning.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 209, hava herrar Westman och
Hellberg hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning, huruvida och på vad sätt ett dagordningsinstitut
bör införas i vår författning samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen föranleder».
Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Sedan parlamentarismen införts i vårt land har — man torde knappast
kunna bestrida det — regeringsbildningens problem icke erhållit en lösning, som
bringar det i överensstämmelse med huvudgrundsatserna för vårt statsskick.
I ett demokratiskt och parlamentariskt land bör en regering uppbyggas
på folkmajoritetens breda bas. Örn riksdagen utgör en demokratisk representation
av folket, såsom fallet är i vårt land, blir det då ett naturligt förhållande,
att samarbetet mellan regering och riksdag äger rum efter den riktlinjen,
att regeringen äger riksdagsmajoritetens förtroende.
Ett sådant principiellt läge är av värde ur flera synpunkter. För regeringen
innebär det givetvis en tillgång av styrka, att den kan påräkna riksdagsmajoritetens
stöd för de åtgärder, som den ur statsstyrelsens synpunkt anser
gagneliga. För riksdagsmajoriteten är det tydligen en fördel, att den i regeringen
får förfoga över ett organ, som är ägnat att i en ledande ställning förverkliga
gemensamma avsikter. Härigenom förebygges bl. a., att riksdagsmajoriteten
slår in på den vägen, att den för att utföra sina önskemål utbildar
organ vid sidan av regeringen och därmed ger upphov åt en regerande riksdag,
som på ett desorganiserande sätt ingriper i riksstyrelsen. Av ej mindre vikt
är, att riksdagsmajoriteten, när den inträtt i borgensförbindelse för regeringen,
föranledes att känna sitt ansvar för riksstyrelsens skötsel.
För att det sist angivna syftet skall ernås är det uppenbarligen gynnsamt,
att regeringen samarbetar med en fast riksdagsmajoritet. Om riktningen av
rikets ledning bestämmes av ständigt växlande majoriteter inom riksdagen,
följer härav lätt, att då ingen sida konsekvent kan genomföra sina planer,
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 5 sami. 13 haft. (Nr 13—lif.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 13.
ingendera sidan anser sig fullt ut skyldig att bära ansvaret för rikspolitiken.
Örn regeringen bygger sin maktställning på växlande partitaktiska kombinationer,
kan statsmakten utsättas för faran att bli rotlös och förlora det psykologiska
grepp över folket, som ensamt ger styrka åt ett statsskick.
I ett parlamentariskt och demokratiskt land är det därför önskvärt, att,
när en regering bildas, en ansvarig riksdagsmajoritet tydligt och offentligt
framträder och anger sin ställning till densamma. Liksom regeringen är ansvarig
inför riksdagen, bör riksdagsmajoriteten. påtaga sig ansvaret inför valmännen.
Härav följer även att riksdagen bör tillkännagiva, när regeringen
icke längre uppbäres av dess förtroende.
Vårt statsskick har emellertid icke utbildat sådana former, att riksdagen
kan genom ett klart och otvetydigt beslut ange sin ställning till regeringen.
Det institut, dagordningen, som i andra parlamentariska länder står till riksdagens
förfogande, saknas som bekant hos oss. Denna brist kan efter nu
vunnen erfarenhet ej anses vara på ett ur politisk synpunkt tillfredsställande
sätt ersatt genom de utvägar att utkräva konstitutionellt ansvar, som vår författning
stadgar eller som konstitutionsutskottet i sina utlåtanden vid 1928 och
1930 års riksdagar (1928: 18, 1930: 20) ifrågasatt till användning (instämmanden
i kamrarna och anmälan enligt § 57 R. O.).
Även örn det under vårt statsskicks historia mer än en gång visat sig, att
vår statsförfattning äger det levandes tänjbarhet, är det givet, att det möter
vissa svårigheter att på ett organiskt sätt införliva ett dagordningsinstitut
med en historiskt framvuxen författning sådan som vår.
Hur detta problem skall lösas synes böra göras till föremål för en blivande
utredning. Här må endast i korthet antydas några av de spörsmål, som därvid
böra komma i beaktande:
I anslutning till vad konstitutionsutskottet uttalade i sitt utlåtande till
1930 års riksdag bör enligt vår åsikt riksdagen erhålla möjlighet till en samlad
meningsyttring därigenom att dagordningsinstitutet göres tillgängligt för
båda kamrarna. Skulle skiljaktighet mellan kamrarna framträda i fråga om
institutets användning, torde det läge, som därigenom uppkomme, böra göras
till föremål för politiskt bedömande i varje särskilt fall, på sätt, vartill motsvarighet
utomlands föreligger.
Man synes vidare böra eftersträva, att dagordningsinstitutet kommer till
användning i samband med debatter av allmän betydelse för bedömandet av
förhållandet mellan regering och riksdag, t. ex. remissdebatten — eventuellt
under bestämmelser, som bereda nödigt rådrum för överläggningar, innan beslut
fattas.
Till en debatt av sådan art bör regeringen i visst givet fall kunna bereda
tillfälle. En dylik överläggning bör även kunna framkallas genom en interpellation,
varvid dock torde böra övervägas, örn garantier mot missbruk av
dagordningsinstitutet böra uppställas. Likaså torde böra undersökas, huruvida
bestämmelser erfordras för att förebygga, att kollision uppkommer mellan
Konstitutionsutslcottets utlåtande Nr 18. 3
dagordningsinstitutets användning och en frågas avgörande efter behandling i
utskott.
Den brist, som vidlåder författningen därutinnan att riksdagen saknar en
form för att ge ett klart och rent politiskt uttryck åt sin uppfattning i en
fråga av sådan vikt i ett fritt statsskick som frågan örn riksdagens förhållande
till regeringen, har blivit alltmera kännbar. Vi ha därför kommit till den uppfattningen,
att spörsmålet örn införande av dagordningsinstitutet i vår författning
bör upptagas till utredning.»
Vid 1928 och 1930 års riksdagar väcktes förslag om införande av dagordningsinstitut
i Sveriges konstitutionella rätt bland annat i syfte att stärka regeringsmaktens
ställning på parlamentarisk grundval. Motionerna avslogos emellertid
av riksdagen på framställning av konstitutionsutskottet. Utskottet anförde
härvid, att ett dagordningsbeslut såsom avslutning på en interpellationsdebatt
stöde i strid med §§ 90 och 107 regeringsformen och i praxis icke heller
förekomme. Grundlagsändringar syntes därför erforderliga för att införliva
dagordningsinstitutet med svensk statsrätt eller parlamentarisk praxis. Författningsändringar
i dylikt syfte ansåg sig utskottet emellertid icke kunna
förorda. Såsom skäl härför anförde utskottet bland annat, att dagordningsinstitutet
i vissa länder i sin mån torde hava bidragit till de talrika regeringsväxlingar,
som där tidtals varit utmärkande för det parlamentariska livet,
ehuru det å andra sidan icke kunde förnekas, att det i vissa andra länder
medfört en del goda verkningar beträffande gestaltningen av de parlamentariska
förhållandena. Erfarenheterna från dessa senare länder kunde enligt
utskottets tanke icke utan vidare läggas till grund för bedömande av
institutets möjliga! verkningar hos oss, då dessa i hög grad vore beroende
av sådana faktorer som författningens allmänna karaktär, folklynnet, de politiska
traditionerna och partiförhållandena. Utskottet anförde vidare, att redan
för närvarande två vägar stöde till buds, på vilka samma syfte kunde nås som
genom ett dagordningsinstitut, nämligen massinstäinmanden efter partiledares
eller andra talares anföranden vid en interpellationsdebatt och användandet,
när omständigheterna det påkallade, av det i grundlagen reglerade ansvarsinstitutet
för statsrådets ledamöter. Dessutom befarade utskottet, att ett dagordningsinstitut
i vårt land skulle vara ägnat att framkalla konflikt mellan
kamrarna. I detta avseende anförde utskottet vid 1930 års riksdag att, genom
dagordningsinstitutets införande endast i andra kammaren, den för statsskicket
grundläggande principen örn kamrarnas lika behörighet och myndighet
skulle lida intrång.
Även nu föreliggande förslag åsyftar att genom införandet av ett dagordningsinstitut
stärka regeringsmaktens ställning på parlamentarisk grundval.
Motionärerna framhålla, att regeringsbildningens problem efter parlamentarismens
införande i Sverige icke erhållit en tillfredsställande lösning. I en demo
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
kratisk stat bör regeringsmakten uppbyggas på folkmajoritetens breda bas, så
att den äger representationens förtroende. Riksdagen bör därför, anse motionärerna,
äga praktiskt användbara former, genom vilka den kan tillkännagiva
sin ställning till en nytillträdande regering och klart kan ådagalägga,
när en sittande regering icke längre äger dess förtroende. De vägar, som i vårt
land redan stå till buds härför, och örn vilka konstitutionsutskottet vid 1928
och 1930 års riksdagar erinrat, finna motionärerna emellertid icke tillfredsställande.
De föreslå därför en undersökning av förutsättningarna för dagordningsinstitutets
införande i Sveriges konstitutionella rätt.
Utskottet överskattar icke det praktiska värdet av dagordningsinstitutet som
medel för skapandet av bättre stabilitet i det parlamentariska systemet. Förutsättningarna
för en sådan stabilitet torde ytterst bero på de praktiskpolitiska
sedvanorna. Då emellertid dagordningsinstitutet allmänt förekommer i de parlamentariskt
styrda länderna och då det icke lärer kunna bestridas, att institutet
kan bidraga till att skapa bättre möjligheter att vinna klarhet i fråga om
riksdagens och regeringens inbördes förhållanden till varandra, har utskottet
ansett, att en förutsättningslös utredning bör företagas. Denna utredning
skulle avse att få utrönt, huruvida och på vad sätt institutet i fråga bör intagas
i grundlag, i kamrarnas arbetsordningar eller i parlamentarisk praxis.
Utskottet finner det så mycket mera önskvärt, att en utredning i ämnet nu
igångsattes, som frågan örn riksdagens arbetsformer för närvarande befinner
sig under utredning. Därest utredningen örn dagordningsinstitutet skulle leda
till förslag örn införande av detta institut även i vårt konstitutionella liv, bör
detta förslag lämpligen kunna upptagas till prövning och avgörande jämsides
med det förslag till ändrade arbetsformer för riksdagen, vartill den för detta
ändamål igångsatta utredningen kan föranleda.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion ville i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
verkställa utredning, huruvida och på vad sätt ett dagordningsinstitut
bör komma till stånd, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen föranleder.
Stockholm den 5 maj 1931.
På konstitutionsutskottets vägnar:
AUD. SÄVSTRÖM.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
5
Närvarande: Herrar Sävström, Thulin, David Bergström, Vennerström*, Hellberg*,
Larsén, Valfrid Eriksson*, Åkerberg*, Ehrnberg*, Rydberg*, Jansson i Edsbäcken*,
Laurén, Petersson i Broaryd*, Holmström, Norling i Lesjöfors*, Alströmer*, Brännberg*,
Västberg* och Björck i Kristianstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Holmström, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:
Det måste vara förenat med mycket stora svårigheter att med vårt riksdagsskick
införliva dagordningsinstitut. Och värdet av ett sådant torde också kunna
starkt ifrågasättas.
Då emellertid frågan örn riksdagens arbetsformer nu är föremål för utredning,
kan det, med hänsyn till de upprepade framställningar, som gjorts inom
riksdagen angående införande av dagordningsinstitut, vara lämpligt, att den
kommitté, som verkställer ovan nämnda utredning, även till behandling upptager
frågan örn dagordningsinstitutets införande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte
uppdraga åt den kommitté, som utreder frågan örn riksdagens
arbetsformer, att även verkställa utredning, huruvida och på
vad sätt ett dagordningsinstitut bör komma till stånd.