Bankoutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1931 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 12 maj
1897 (nr 27) för Sveriges riksbank, dels ock fullmäktiges
i riksbanken framställningar örn ändrad lydelse
av 15 och 20 §§ samma lag.

I en till riksdagen avlåten, den 6 februari 1931 dagtecknad proposition nr 68, Ändringar
som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. 13 §■
Maj :t, under åberopande av propositionen bilägt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 12 maj
1897 (nr 27) för Sveriges riksbank.

Detta lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges

riksbank.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank,
vilket lagrum senast ändrats genom lag den 28 februari 1930 (nr 35),
skall i nedan intagna del hava följande ändrade lydelse:

13 §.

Riksbanken äger att driva utlåningsrörelse medelst:

a) diskontering----- — växlar;

b) utlåning-----förbindelse;

c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid av högst sex
månader i förening med panträtt, som stiftats genom överlåtelse av upplagspantbevis
eller upplagsbevis, varom stadgas i lagen om upplagshus och upplagsbevis,
eller upplåtits i varor liggande å allmän våg eller satta i förvar hos
tredje man, vilken förbundit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken till Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 8 sami. 25 Käft. (Nr 39•)

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 39.

handa, för så vitt den, som utfärdat beviset eller åtagit sig förbindelsen, prövas
därför vederhäftig;

d) beviljande — -— —--kassakreditiv.

Från — —---sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Lagförslaget har av föredragande departementschefen motiverats på följande
sätt:

»Genom proposition denna dag har Kungl. Maj:t efter hemställan av chefen
för justitiedepartementet beslutat förelägga riksdagen förslag till lag örn
upplagshus och upplagsbevis. Förslaget innebär, bland annat, att panträtt
i upplagd vara, varå utfärdats upplagsbevis med eller utan upplagspantbevis,
stiftas genom överlämnande av vederbörligen indosserat upplagspantbevis eller
upplagsbevis.

Enligt nuvarande lydelse av 13 § riksbankslagen gäller, att riksbanken äger
driva utlåningsrörelse medelst utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd
tid samt mot pant av varor, liggande å allmän våg eller satta i förvar hos
tredje man, som förbundit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken tillhanda
och prövas för en sådan förbindelse vederhäftig. Med anledning av
det nya medel för pantsättning, som skapas genom införande av upplagsbevisinstitutet,
hava de sakkunniga, som utarbetat förslaget till lag örn upplagshus
och upplagsbevis, ansett, att med pant av nyssnämnda art borde i riksbankslagen
likställas panträtt, stiftad enligt reglerna i nämnda förslag. I enlighet
härmed hava de sakkunniga avlämnat jämväl förslag till lag angående ändrad
lydelse av nämnda paragraf i riksbankslagen.

Fullmäktige i riksbanken, vilka beretts tillfälle att yttra sig beträffande
denna lagändring, hava förklarat, att de, under förutsättning att statsmakterna
beslöte genomförande av förslaget till lag örn upplagshus och upplagsbevis,
icke hade något att erinra mot den föreslagna ändringen i riksbankslagen.

Även jag anser riksbankslagen böra ändras i den riktning de sakkunniga
föreslagit.» : , I i

i I en till bankoutskottet avlåten, den 10 april 1931 dagtecknad skrivelse hava
fullmäktige i riksbanken hemställt, att 15 § lagen för Sveriges riksbank måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

»15 §.

Åt fullmäktig i riksbanken eller ledamot av styrelse vid avdelningskontor må
lån och kassakreditiv beviljas endast mot säkerhet av statens, allmänna hypoteksbanken
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer.

Lån — —--— diskonteras.

Vad i denna paragraf stadgas örn fullmäktig eller styrelseledamot gäller ock
suppleant för fullmäktig eller styrelseledamot.»

Till stöd för sin framställning hava fullmäktige anfört följande:

»I proposition nr 68 till riksdagen innevarande år har Kungl. Majit föreslagit
viss ändring av 13 § c) i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897,

É anie outskottets utlåtande Nr 89.

3

avseende bestämmelserna angående riksbankens utlåning mot panträtt i varor.

Förslaget är föranlett av den lag örn upplagshus och upplagsbevis, varom
Kungl. Maj :t i proposition nr 67 till årets riksdag framlagt förslag, som numera
i huvudsak godkänts av riksdagen. Örn förstnämnda förslag vinner riksdagens
bifall, synes ändring böra ske även av 15 § riksbankslagen, som innehåller
bestämmelser, bland annat, rörande utlåning mot pant av varor till fullmäktige
i riksbanken och ledamöterna av styrelserna vid bankens avdelningskontor.

Enligt första stycket av sistnämnda paragraf gäller för närvarande, att åt
fullmäktige i riksbanken eller ledamot av styrelse vid avdelningskontor lån må
utlämnas endast mot pant av varor, liggande å allmän våg, eller av statens, allmänna
hypoteksbankens eller hypoteksföreningars obligationer samt kassakreditiv
beviljas endast mot säkerhet av nämnda obligationer.

Med anledning av den föreslagna lagstiftningen angående upplagshus och
upplagsbevis har i fråga örn 15 § riksbankslagen tagits under övervägande, huruvida
fullmäktiges och styrelseledamöters rätt till varubelåning borde utvidgas i
överensstämmelse med den föreslagna lydelsen av 13 § c) samma lag. Fullmäktige
hava emellertid kommit till det resultat, att rätten till varubelåning
för fullmäktige och styrelseledamöter synes kunna utan olägenhet helt upphävas.
Belåning av varor i riksbanken torde numera ej få anses vara av större
betydelse. Principiellt sett torde det för övrigt anses lämpligt, att möjligheten
att erhålla kredit i riksbanken för de personer, vilka hava att träffa avgöranden
i fråga örn låneansökningar, begränsas till sådana fall, där säkerheten utgöres
av första klass obligationer, för vilka börsnoteringen erbjuder en fullt objektiv
värdemätare. Utlåning till ifrågavarande personer skulle således äga rum endast
mot statens, allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer. De av hypoteksföreningar utgivna obligationerna
äro numera inlösta.

Med fullmäktig eller styrelseledamot torde i denna paragraf böra likställas
suppleant för fullmäktig eller styrelseledamot. Ordet ''fullmäktige’ i första
stycket synes böra utbytas mot ''fullmäktig’.»

Vidare hava fullmäktige i riksbanken i. en till bankoutskottet avlåten, lika- Ändringar
ledes den 10 april 1931 dagtecknad skrivelse — i samband med att fullmäktige 20
framlagt förslag till sådan ändring av § 10 i bankoreglementet, att den däri
stadgade begränsningen av beloppet för riksbankens utländska kredit skulle
borttagas (jfr. utlåtande nr 40) -—- gjort framställning i syfte att 20 § lagen
för Sveriges riksbank måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»20 §.

Riksbanken må, när sådant av fullmäktige prövas erforderligt, begagna utländsk
kredit.

Därjämte-----— räntegottgörelse.»

Fullmäktige hava motiverat sitt förslag örn upphävandet av den nu i § 10
bankoreglementet stadgade begränsningen av riksbankens utländska kredit till
högst 20 miljoner kronor på följande sätt:

»Enligt 20 § första stycket lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
må riksbanken, när sådant av fullmäktige prövas erforderligt, begagna utländsk
kredit i form av lån eller kreditiv inom belopp, som bestämmes i reglementet
för riksbanken. Beloppet av denna kredit må jämlikt § 10 i reglementet
ej överstiga tjugu miljoner kronor.

4

Bankoutskottets utlåtande Btr 39.

I 1835 års bankoreglemente infördes en bestämmelse av innehåll, att till
förstärkande av den metalliska kassan fullmäktige vore bemyndigade att å
utrikes ort upptaga ''kredit eller kreditiv till ett belopp, motsvarande högst
två miljoner riksdaler silver’. Detta belopp höjdes år 1845 till tre miljoner
riksdaler silver och år 1879 till sjutton miljoner kronor.

Då år 1897 nu gällande riksbankslag antogs, enligt vilken riksbanken icke
skulle äga att driva annan rörelse än den, som vore i lagen uttryckligen medgiven,
ansågs det erforderligt att i lagen införa stadgande örn rätt för riksbanken
att begagna utländsk kredit. De av 1897 års lag föranledda ändringarna
i reglementet fastställdes på förslag av fullmäktige av 1898 års riksdag,
och höjdes i samband därmed gränsen för ifrågavarande kredit till sitt
nuvarande belopp, tjugu miljoner kronor.

Till utjämnande av fluktuationer i fråga om tillgången av utländska betalningsmedel
är det givetvis ändamålsenligt, att riksbanken äger rätt att begagna
sig av tillfällig utländsk kredit. Men det torde vara tydligt, att det i reglementet
fastställda maximibeloppet för dylik kredit ej är anpassat efter den
utländska betalningsrörelsens nuvarande omfattning. Till belysande härav
må erinras, att omsättningen å riksbankens utländska rörelsegrenar år 1898 i
runt tal uppgick till 353 miljoner kronor, medan motsvarande belopp år 1930
utgjorde cirka 4,622 miljoner kronor.

Arid utgången av nästlidna mars månad uppgingo riksbankens utländska
tillgodohavanden till cirka 302 miljoner kronor. Riksbanken har således för
närvarande icke behov av utländsk kredit, men förhållandena i detta avseende
kunna, såsom erfarenheten visat, ändras. Den kredit, som banken äger använda,
synes^ ej böra begränsas till så lågt belopp, att därigenom svårigheter
kunna uppstå för riksbanken att tillgodose behovet av utländska betalningsmedel.
Det är emellertid ej möjligt att på förhand angiva huru stort belopp,
som för sådant ändamål må erfordras.

Fullmäktige vilja i detta sammanhang erinra, att jämlikt § 33 i reglementet
för riksgäldskontoret, såsom paragrafen lyder enligt beslut av 1930 års riksdag,
riksgäldsfullmäktige äga att på framställning av fullmäktige i riksbanken
ställa till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skattkammarväxlar
eller skuldförbindelser i annan form intill erforderligt belopp i utländskt mynt
med en löptid av högst två år ävensom att genom överenskommelse med fullmäktige
i riksbanken träffa erforderliga närmare bestämmelser rörande skuldförbindelsernas
form, belopp, löptid, myntslag, inlösen m. m.

Beslutet av 1930 års riksdag innebar, att den förutvarande begränsningen
av ifrågavarande skuldförbindelsers belopp till högst 40 miljoner kronor upphävdes.

I memorial nr 59 till nämnda riksdag anförde bankoutskottet beträffande
ifrågavarande ändring av riksgäldskontorets reglemente, bland annat, att utskottet
under hand inhämtat av undertecknad förste deputerad, att det med
hänsyn till den betydligt ökade omfattningen av kapitalrörelserna mellan Sverige
och utlandet ur riksbankens synpunkt vore önskvärt, att nämnda begränsning
upphävdes. Utskottet förklarade sig dela denna uppfattning och tillstyrkte
därför ändringsförslaget. Utskottet förutsatte dock därvid, att det
i § 33 riksgäldskontorets reglemente avsedda förfaringssättet för täckande av
eventuellt uppkommande behov av utländska valutor liksom dittills komme
att tillämpas endast under sådana förhållanden, då detsamma ställde sig fördelaktigare
för riksbanken än de övriga utvägar, som i sådant avseende stöde
riksbanken till buds, och då det icke föranledde olägenhet för riksgäldskontoret.

Såsom bankoutskottet år 1930 framhöll, torde för anskaffande av utländsk
kredit riksgäldskontorets medverkan av riksbanken böra påkallas endast i så -

Bankoutskottets utlåtande Nr S9.

5

darit fall, då detta tillvägagångssätt ställer sig fördelaktigare för banken än
de övriga utvägar, som stå banken till buds. Iför att bereda riksbanken ökad
möjlighet att vid behov på så fördelaktiga villkor som möjligt åstadkomma
en reserv av utländska betalningsmedel, vilken banken måhända ej komme att
taga i anspråk men som skulle stärka bankens valutapolitiska ställning, synes
i överensstämmelse med berörda ändring av riksgäldskontorets reglemente böra
upphävas den i riksbankens reglemente införda begränsningen till visst högsta
belopp av den utländska kredit, som banken må begagna.

Fullmäktige vilja erinra, att. för den händelse utländsk kredit av riksbanken
begagnas, skuldbeloppet givetvis kommer att redovisas bland skulderna
till utlandet i den översikt över ställningen, som banken för varje månad har
att offentliggöra.

Enligt gällande.bestämmelser skall den utländska krediten begagnas ’i form
av lån eller kreditiv’. En dylik precisering synes emellertid ej vara ändamålsenlig,
utan torde fullmäktige i detta avseende böra erhålla möjlighet att använda
den för riksbanken vid varje tillfälle lämpligaste upplåningsformen.»

I anslutning till vad sålunda anförts hava fullmäktige föreslagit,

dels att § 10 bankoreglementet måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Riksbanken äger begagna utländsk kredit enligt vad därom stadgas i lagen
för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 20 § första stycket»,

dels ock — under förutsättning att detta förslag vunne riksdagens bifall —-att 20 § i riksbankslagen måtte avfattas på sätt ovan sagts.

Såsom framgår härav hava fullmäktige utgått från, att riksdagen skulle
fatta beslut örn ändring av 20 § riksbankslagen först sedan riksdagen tagit
ståndpunkt till frågan örn ändring av § 10 i bankoreglementet. Då emellertid
sakligt sett erinran icke torde kunna göras mot en motsatt ordning för riksdagens
beslut, för vilken praktiska skäl i detta fall tala, har utskottet funnit sig
böra till prövning upptaga förslaget örn upphävandet av maximibeloppet för
den utländska krediten i anslutning till ovanberörda ändringsförslag beträffande
riksbankslagen.

Kungl. Maj :ts förslag till ändring av 13 § lagen den 12 maj 1897 för Sveriges
riksbank avser att möjliggöra för riksbanken att verkställa utlåning mot
panträtt, som stiftats genom överlåtelse av upplagspantbevis eller upplagsbevis
i enlighet med reglerna i ett av Kungl. Majit för innevarande års riksdag
framlagt förslag till lag örn upplagshus och upplagsbevis. Under erinran
att detta lagförslag numera i huvudsak antagits av riksdagen, får utskottet
tillstyrka den föreslagna ändringen i ovanberörda lagrum.

I anslutning till Kungl. Maj :ts nyssnämnda lagförslag hava fullmäktige
föreslagit sådan ändring av 15 § riksbankslagen, att lån hos riksbanken må
beviljas fullmäktig eller styrelseledamot vid riksbankens avdelningskontor
ävensom suppleant för fullmäktig eller styrelseledamot endast mot säkerhet
av statens, allmänna hypoteksbanken* och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer. Detta förslag har utskottet funnit väl motiverat, varför
utskottet förordar detsamma.

Vad slutligen angår fullmäktiges förslag, att den nu stadgade begränsningen
till 20 miljoner kronor av beloppet för riksbankens utländska kredit skulle bort -

Utskottet.

6

Éanlcoutslcottels utlåtande Nr É9.

tagas, har utskottet på av fullmäktige anförda skäl funnit sig böra biträda
detsamma. Utskottet tillstyrker den av fullmäktige i anslutning till nämnda
förslag förordade lydelsen av 20 § riksbankslagen.

De ändringar i riksbankslagen, som sålunda tillstyrkts, synas lämpligen böra
sammanföras i en lag. Denna torde böra träda i kraft dagen efter den, då;
densamma enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i svensk författningssamling;
dock att den nya lydelsen av 13 § torde böra erhålla tillämpning
först från och med den 1 januari 1932, då lagen örn upplagshus och upplagsbevis
träder i kraft. Utskottet framställer i det följande förslag i nu angivna
hänseenden.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 68 och fullmäktiges i riksbanken omförmälda framställningar,
må — med förklarande, att Kungl. Maj:ts i nämnda
proposition framlagda lagförslag icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas — för sin del antaga följande

Forsla g

till

Lag

om ändrad lydelse av 13, 15 och 20 §§ lagen den 12 maj
1897 (nr 27) för Sveriges riksbank.

Härigenom förordnas, att 13, 15 och 20 §§ lagen den 12 maj
1897 för Sveriges riksbank, vilket förstnämnda lagrum senast
ändrats genom lag den 28 februari 1930 (nr 35), skola i nedan
intagna delar hava följande ändrade lydelse:

13 §.

Riksbanken äger att driva utlåningsrörelse medelst:

a) diskontering -— ----växlar;

b) utlåning-----förbindelse;

c) utlåning mot förbindelse till återbetalning å bestämd tid
av högst sex månader i förening med panträtt, som stiftats genom
överlåtelse av upplagspantbevis eller upplagsbevis, varom
stadgas i lagen om upplagshus och upplagsbevis, eller upplåtits
i varor liggande å allmän våg eller satta i förvar hos tredje
man, vilken förbundit sig att hålla dem eller deras värde riksbanken
tillhanda, för så vitt den, som utfärdat beviset eller
åtagit sig förbindelsen, prövas därför vederhäftig;

d) beviljande -—- — ----kassakreditiv.

Från-----sägs.

Bankoutskottets utlåtande Nr 39.

7

15 §.

Åt fullmäktig i riksbanken eller ledamot av styrelse vid avdelningskontor
må lån och kassakreditiv beviljas endast mot
säkerhet av statens, allmänna hypoteksbankens eller konungariket
Sveriges stadshypotekskassas obligationer.

Lån-----diskonteras.

Vad i denna paragraf stadgas om fullmäktig eller styrelseledamot
gäller ock suppleant för fullmäktig eller styrelseledamot.

20 §.

Riksbanken må, när sådant av fullmäktige prövas erforderligt,
begagna utländsk kredit.

Därjämte —-----:--räntegottgörelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
utom i vad den avser ändring i 13 §, i vilken del
lagen träder i kraft den 1 januari 1932.

Stockholm den 5 maj 1931.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Johansson i Östersund, Ström
i Lidköping, Johansson i Friggeråker, Stendahl, Berling, Lindmark* och Bengtsson*; från

andra kammaren: herrar Winkler, Svensson i Betingetorp*, Lovén, Ryberg,
Carlsson i Solberga*, Höglund i Göteborg*, Törnkvist i Bjuv och Johansson i
Edsbyn.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.