4
Bevillningsutskottets betänkande Nr .5.
Är 5.
Ankom till riksdagens kansli den 14 lebruari 1931 kl. 1 c. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
örn viss ändring i 22 § 1 moni. kommunalskattelagen.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 20
i lörsta kammaren av herr Fritiof Gustafson samt nr 52 i andra kam
maren av herr Skoglund m. fl., har hemställts, »att 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
måtte erhålla följande ändrade lydelse:
’1 mom. Från bruttointäkten av ---— skogskultur, skogsdikning
tiven i den mån skogsmarken därigenom förbättras, skogsindelning —
— — anses tillhöra arbetspersonalen’;
samt att andra stycket i sjunde punkten av anvisningarna till nämnda
paragraf måtte utgå».
Beträffande de till stöd för motionärernas förslag anförda skälen, i den
mån desamma ej nedan beröras, får utskottet hänvisa till motionerna.
Utskottet. Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 må
(fällande be- från bruttointäkt av jordbruksfastighet avdrag göras för omkostnader,
rörande1^ b*an{*- annat för kostnader för skogs vård och underhåll, såsom förvalttiu''avdrag
ning’ bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikfar
dikning ning, skogsindelning med mera dylikt, ävensom, då fråga är örn skogs -OIhdlrastiiu avverkning, kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivning, flottkomst.
ning med mera. Däremot får enligt 2 mom. i nämnda paragraf avdrag
icke göras för kostnad för grundförbättring å fastighet, såsom nyodling,
vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt. Med skyddsdikning å
skogsmark, därför avdrag får ske, avses enligt anvisningarna till 22 §
sådan dikning, vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga
och hindra skogsmarkens försumpning m. m.
I sitt år 1924 avgivna förslag till kommunalskattelag hade kommunal
skattekommittén föreslagit, att avdrag skulle få äga rum bland annat
för omkostnader för skogsdikning. I det år 1927 i proposition nr 102
framlagda förslag till kommunalskattelag utbyttes emellertid ordet skogsdikning
mot skyddsdikning. Föredragande departementschefen anförde
till motivering härför, att uttrycket skogsdikning kunde ge anledning till
den uppfattningen, att avdrag skulle vara medgivet även för sådan dik
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr .5.
5
niug i skog, som vore att hänföra till grundförbättring, något som kommittén
knappast avsett, eftersom jämlikt kommitténs förslag avdrag för
grundförbättring icke vöre medgivet. På grund härav hade nämnda uttryck
ersatts med det i gällande instruktion för värdesättning av skogsmark
använda uttrycket skyddsdikuing, vilket bättre utmärkte vad som
avsåges.
I motionerna har anförts, att statsmakterna understödja åtgärder Moti<p*rna.
för utdikning av skogsmark och att en sådan understödsverksamhet
vore väl på sin plats. Resultaten av skogsmarkens förbättring genom
utdikning komme i regel ej till synes förrän i en avlägsen framtid, och
den, som inläte sig på sådana företag, finge i regel ej själv draga fördel
därav, vadan de krafter, som föranledde skogsägarna till dessa för riket
i dess helhet ur ekonomiska och sociala synpunkter nyttiga företag merendels
ej vore starka. Det allmännas uppmuntrande av skogsdikningen
genom statsbidrag vore sålunda säkerligen på sin plats. Emellertid an
såge motionärerna det önskvärt, att statsmakterna genom en väl avpassad
skattelagstiftning ytterligare uppmuntrade till åtgärder för torrläggning
av den produktiva skogsmarken. Enligt motionärernas övertygelse
borde nämligen införande av rätt att vid beskattningen åtnjuta
avdrag för kostnad för skogsdikning utgöra en kraftigt verkande drivfjäder
till företagande av sådan dikning, desto viktigare med hänsyn till
de skattebetalare, framför allt bolagen, som ej erhålla statsbidrag för
ändamålet.
Såsom motionärerna owförmält har riksdagen från och med budget- statens skonsåret
1927/1928 anvisat särskilda skogsutdikningsanslag på riksstaten. För
innevarande budgetår är detta anslag bestämt till 700,000 kronor, och för
budgetåret 1931/1932 har Kungl. Majit i årets statsverksproposition (nionde
huvudtiteln, sid. 392 ff.) föreslagit höjning av anslaget till 800,000 kronor.
Villkoren för statsbidrag från anslaget hava reglerats genom kungörelse
den 27 juni 1927. Anslaget användes till understödjande medelst
statsbidrag utan återbetalningsskyldigliet inom område, varå skogsvårdslagen
äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av
alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbohl,
ävensom till förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för handhavandet
av ifrågavarande understödsverksamhet. Statsbidrag till företag
kan beviljas av skogsvärdsstyrelse, därest styrelsen finner nyttan
liv torrläggningen minst motsvara kostnaden därför. Styrelsen skall
tillse, att statsbidrag främst lämnas till sådana företag, som befinnas
mest förtjänta av understöd. Sådant statsbidrag kan beviljas till högst
10 procent av den utav vederbörande skogsvärdsstyrelse godkända kost
Haden för torrläggningsarbetet. Bidrag må emellertid ej utgå till aktiebolag.
fi
Bevillningsutskottets betänkande AV å.
Utskottets
yttrande.
Beträffande de skäl, som föranlett att aktiebolag uteslutits från rätt
till statsbidrag, torde följande böra framhållas. För utredande av frå
gan, huruvida och på vad sätt staten borde lämna bidrag för utdikning
av sådana enskilda tillhöriga vattensjuka marker, som kunde göras tjänliga
till skogsbol, tillkallades ar 1926 särskilda sakkunniga, Vilka den
26 november 1926 avgåvo betänkande i ämnet. I detta betänkande anförde
de sakkunniga, som föreslogo att bidraget skulle utgå med ett maximum
av 50 procent av den godkända kostnaden, att det vore klart, att
lägre bidrag kunde ges, när omständigheterna syntes tala för en sådan
åtgärd. En omständighet, som i vissa fall kunde finnas böra föranleda
sådan reduktion av bidragsbeloppet eller medföra, att bidrag alldeles
vägrades, vöre äganderätten till marken. Ehuruväl skogsmarkernas utdikning
vore ett stort samhälleligt intresse, i vems ägo än marken befunne
sig, syntes det icke vara lika nödvändigt att med statsunderstöd
bispringa alla markägare. De, vilka såsom aktiebolagen vöre avsedda
att hava en utöver människors livslängd utsträckt fortvaro, borde såväl
med hänsyn till det mera stadigvarande och uthålliga intresse, de kunde
förväntas hava av skogsmarkers utveckling och förbättring, som ock på
grund av sin i regel mer solida ekonomi anses äga förutsättningar att i
högre grad än andra enskilda skogsägare av egna medel bekosta utdik
uingar på sina marker. Aktiebolagen hade också merendels en sakkunnig
skogsförvaltning, vilken icke i samma mån som enskilda skogsägare
i allmänhet tarvade fackmässigt biträde vid utdikningsföretagens planläggande
och vid de ekonomiska kalkylernas uppgörande. Det syntes angeläget,
att det understöd, som beviljades, koinme i första hand de skogsägare
till godo, som vore främst i behov därav.
Vid anmälan i statsråd elen 18 februari 1927 av proposition nr 156 angående
anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag för budgetåret
1927/1928 anförde föredragande departementschefen med avseende på frågan,
huruvida vid beviljande av bidrag hänsyn borde tågås till sökandens
ekonomiska ställning eller hans egenskap av fysisk eller juridisk
person, att med hänsyn till vad de sakkunniga härutinnan anfört bidrag
tillsvidare ej borde utgå till aktiebolag. Beträffande övriga skogsägare
syntes det böra ankomma å den bidragsbeviljande myndigheten, skogs
vårdsstyrelsen, att för varje fall fritt pröva, i vad mån nyssangivna örn
ständigheter borde inverka vid bidragstilldelningen. Skogs vårdsstyrelsen
borde dock givetvis härvid städse tillse, att statens uppoffring för
ifrågavarande ändamål i intet fall gjordes större än som erfordrades för
vinnande av det därmed avsedda syftet.
Delade meningar torde knappast kunna råda därom, att ur principiell
synpunkt avdrag icke är befogat för kostnad för skogsutdikning,
som utgör grundförbättring. Motionärerna hava även såsom huvudskäl
för sitt yrkande framhållit de fördelaktiga verkningar i nationalekonomiskt
och socialt hänseende, som avdragsrätten skulle kunna medföra.
Bevillningsutskottets betänkande. Nr 5. 7
Vid utmätandet av det direkta understödet till skogsutdikningsföretag
skola såsom ovan nämnts främst sådana företag tillgodoses, som be
finnas mest förtjänta därav, ävensom hänsyn i viss mån tagas till
markägarens behov av understöd. En dylik avvägning kan givetvis
icke äga rum vid lämnande av subvention i form av skattelindring. De
skattskyldiga, som i regel skulle komma i åtnjutande av de största fördelarna
genom ett dylikt understöd, vore de mera välsituerade skogsägarna,
som hava att erlägga skatt efter jämförelsevis hög progression.
Därjämte skulle aktiebolagen, som för närvarande icke äro berättigade
till understöd från anslaget, beredas förhållandevis stora fördelar. Den fö
reslagna skattelindringen skulle vidare medföra, att kommunerna komme
att jämte staten lämna bidrag till skogsdikningsföretag. Ett understödjande
av dessa företag på sätt i motionerna föreslagits skulle därför
bryta mot flera av de principer, som ligga till grund för den direkta
understödsverksamheten.
Det torde kunna ifrågasättas, örn en skattelindring skulle, förutom i
vissa undantagsfall, medföra de av motionärerna åsyftade verkningarna.
Det är uppenbarligen icke möjligt att med större grad av tillförlitlighet
förutsäga vilka minskningar i skatt motionärernas förslag skulle medföra
för staten och kommunerna, men inom utskottet verkställda överslagsberäkningar
tyda i allt fall på, att dessa belopp i jämförelse med
det direkta understödet komme att bliva tämligen blygsamma. Därest ett
motsvarande belopp komme att användas för direkt understöd, skulle
otvivelaktigt skogsutdikningen komma att uppmuntras mera effektivt
och rationellt. Enligt utskottets mening torde således ett tillgodoseende
av motionärernas syfte, i den mån detta efter prövning i vederbörlig ordning
befinnes böra beaktas, lämpligare kunna ske genom direkt understöd.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna 1:20 av herr Fritiof
Gustafson samt II: 52 av herr Skoglund m. fl., örn
viss ändring i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1931.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: se under betänkandet nr 4.