Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1931 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
beskattningen av äkta makar och örn hänsynstagande
vid beskattningen till försörjning av hemmavarande
barn.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 160, har herr Lindman m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit ville, med beaktande
av de synpunkter, som i denna motion framlagts, i samband med pågående
utredningar på beskattningsväsendets område föranstalta en ingående
utredning rörande frågorna örn äkta makars beskattning och örn
hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande barn
och för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen må föranledas».

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån densamma ej
här nedan återgivits, får utskottet hänvisa till motionen.

1910 års förordning örn inkomst- och förmögenhetsskatt byggde i princip
på skattens uttagande efter skatteförmågan. Det oaktat togs enligt nämnda
författning i dess ursprungliga lydelse icke någon större hänsyn till
sådana på skatteförmågan inverkande faktorer som levnadskostnadernas
höjd å boningsorten eller till det antal familjemedlemmar skattskyldig
hade att med sin inkomst försörja. Skattskyldig, vilkens taxerade belopp
icke översteg 3,000 kronor, kunde emellertid, för den händelse levnadskostnaderna
å boningsorten vore synnerligen höga i jämförelse med
vad de voro inom riket i allmänhet, medgivas avdrag från det taxerade
beloppet. Likaledes ägde skattskyldig, under förutsättning att hans taxerade
belopp icke översteg 6,000 kronor, erhålla nedsättning häri med 100
kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt underhållet
barn, vars ålder vid början av taxeringsåret understeg 15 år, för så vitt
barnet icke självt åtnjöt inkomst. Skyldighet att erlägga inkomst- och
förmögenhetsskatt inträdde vid ett taxerat belopp av 800 kronor. Äkta
makar behandlades, på sätt alltjämt gäller, i beskattningshänseende som
en enhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 26 haft. (Nr 39.)

Utskottet.

Historik.

1910 Ira lagstiftning:.

1

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Vad angår den kommunala beskattningen var densamma enligt 1910
års bevillningsförordning anordnad såsom en i huvudsak proportionell
skatt med endast en ringa degression för enskild skattskyldig med inkomst
understigande 1,800 kronor. Den omständigheten att skattskyldig
var gift berättigade icke i och för sig till skattelindring. Däremot kunde
de bevillningsfria avdragen något ökas, örn den skattskyldige huvudsakligen
försörjde, jämte sig själv, sammanlagt mer än tre personer.

Tillfälliga På grund av dyrtiden medgavs enligt åren 1916—1920 utfärdade förSkrfngarnd
ordningar tillfällig skattelindring främst för skattskyldig, som hade att
försörja barn under 15 år. Skattelindringen fick emellertid endast åtnjutas
vid den statliga taxeringen av den, vars taxerade belopp icke
översteg 6,000 kronor, samt vid bevillningstaxeringen av den, vars inkomst
icke översteg 3,000 kronor.

1919 års lag- Genom beslut vid 1919 års lagtima riksdag skedde en fullständig omstiffmng.
läggning av avdragssystemet vid den statliga beskattningen. Avdrag
skulle enligt de sistnämnda år beslutade författningsändringarna tillkomma
varje här i riket mantalsskriven svensk medborgare för ett belopp (ortsavdrag),
fastställt med hänsyn till storleken av de oundgängligen nödvändiga
levnadskostnaderna inom mantalsskrivningsorten. Den del av inkomsten,
som översteg detta existensminimum, men ej dubbla samman
därav, skulle beskattas endast till hälften. Detta system har benämnts
bankning. Riket indelades med avseende å levnadskostnadernas höjd
i fem olika ortsgrupper. Ortsavdraget beräknades enligt åren 1920—
1928 gällande förordningar i den billigaste ortsgruppen till 700 kronor
samt i den dyraste till 1,200 kronor. Vid bestämmandet av avdragens
belopp ansågs hänsyn böra tagas endast till utgifter för föda, bostad med
bohag, lyse och bränsle, kläder och tvätt samt sjukvård. Vidare infördes
förutom ortsavdrag s. k. familjeavdrag. Detta avdrag fick enligt
åren 1920—1928 gällande förordningar åtnjutas med 300 kronor för
hustru och med likaledes 300 kronor för varje hemmavarande eller av
skattskyldig helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått viss
ålder. Denna åldersgräns, som ursprungligen var fastställd till 21 år,
nedsattes år 1922 till 18 år. Särskilda bestämmelser meddelades till
förebyggande av att, därest barnets föräldrar icke vore gifta med varandra,
båda föräldrarna skulle äga åtnjuta barnavdraget. Ogift skattskyldig,
som hade hemmavarande barn, ägde erhålla avdrag för husföreståndarinna.

Jämlikt beslut av 1921 års riksdag skulle vid taxering till såväl statlig
som kommunal beskattning dels hustrus inkomst av arbetsanställning
eller tjänst samt av rörelse eller yrke medräknas allenast örn och i den
mån ifrågavarande inkomst sammanlagt överstege 200 kronor, dels ock
avdrag få ske för kostnad för nödigt biträde i hemmet för det fall att
gift kvinna av förvärvsverksamhet vore i avsevärd grad förhindrad att

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

3

ägna sig åt hemmets skötsel, vilket avdrag skulle göras från hennes inkomst
av dylik verksamhet, med iakttagande av att sammanlagda avdraget
från olika inkomstkällor i intet fall finge överstiga 200 kronor.

Vad beträffar kommunalbeskattningen infördes liknande avdragsbestämmelser
som vid den statliga taxeringen i samband med antagandet
av det s. k. kommunalskatteprovisoriet. Avdragen bestämdes emellertid
till hälften av de vid den statliga taxeringen utgående. I proposition
nr 191 till 1920 års riksdag åberopade chefen för finansdepartementet till
stöd för förslaget i denna del en inom departementet upprättad promemoria.
I denna promemoria anfördes bland annat, att i fråga örn den
kommunala inkomstskatten hade det ansetts skäligt att till underlättande
av såväl deklarationernas upprättande som taxeringsmyndigheternas arbete
vinna största möjliga överensstämmelse med skatteförordningen. I
enlighet härmed hade ifrågasatts, att avdrag för existensminimum borde
anordnas efter de principer, som av 1919 års lagtima riksdag fastslagits
i fråga örn den statliga beskattningen. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen
inom särskilt en del mindre landskommuner skulle det emellertid,
örn ej de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skulle
bliva allt för tungt beskattade, vara erforderligt att sätta avdragsbeloppen
lägre vid den kommunala än vid den statliga beskattningen.

I sitt den 15 oktober 1924 avgivna betänkande angående den kommunala
beskattningen föreslog 1921 års kommunalskattekommitté beträffande
orts- och familjeavdrag ett system, som i princip anslöt sig till det då
gällande. Den s. k. bankningen skulle upphävas. Ortsavdragen skulle
utgå i fem dyrortsgrupper med respektive 400, 450, 500, 550 och 600 kronor.
Dessa avdrag finge av en var enskild skattskyldig åtnjutas i helt
eller halvt ortsavdrag. Familjeavdragen beräknades i halvt eller fjärdedels
ortsavdrag. Kommittén hade emellertid övervägt även andra utvägar
att lösa ifrågavarande spörsmål. Sålunda anförde kommittén i sitt
nämnda betänkande (sid. 196—197) följande:

»Vid övervägande av frågan örn ortsavdragen har kommittén beträffande
den teoretiska motiveringen av dessa avdrag till en början kommit
till den uppfattning, att fiktionen örn ortsavdraget såsom uttryck
för ett efter dyrortsgrupneringen avpassat existensminimum, vilken fiktion
anfördes som bärande grund för ortsavdragets skattefrihet, då detsamma
år 1919 infördes i statsbeskattningen, icke kan upprätthållas. Den
kan icke upprätthållas redan därför, att ett sådant existensminimum i
verkligheten är ett annat och mindre, per person räknat, för medlemmarna
i ett gemensamt hushåll än för en ensamstående person. Faktiskt
kunde den ej heller upprätthållas, då ortsavdragen år 1920 infördes i
kommunalbeskattningen, utan nödgades man då nedsätta skattefriheten
till hälften av ortsavdragen enligt statsskatteförordningen, d. v. s. till
halvt existensminimum, vilket naturligtvis i och för sig är en orimlighet.
Frågan örn och i vad mån en inkomst, som överstiger vad som under
inga förhållanden kan beskattas, bör göras bidragspliktig har i verk -

1920 års provisoriska
lagstiftning.

1921 års kommunalskattekommitté.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Gällande bestämmelser.

ligheten föga med existensminimum att göra, utan beror av den bärkraft
i skattehänseende, som man anser sig böra tillmäta en sådan inkomst.
Och härvid lärer det vara klart, att ju mindre inkomsten är, ju svagare
är den såsom skatteobjekt och ju större skattefritt avdrag behöver den,
medan däremot skatteförmågan stiger i den mån, som inkomsten stiger,
och i samma mån behöver den mindre skattefritt avdrag, så att vid en
viss punkt inkomsten nått den storlek, att den kan anses icke vara i behov
av något skattefritt avdrag alls.

Är detta, såsom kommittén tror, riktigt, så borde — tyckes det — en
rationell lösning kunna vinnas genom att sätta de skattefria avdragen i
relation till inkomsten, så att de bleve större för de mindre inkomsterna
och därefter minskades i den mån inkomsten stege för att slutligen vid
ett visst mått av högre inkomst alldeles upphöra. Ett enkelt sätt att
åstadkomma en dylik successiv minskning av avdragen i förhållande till
inkomstens stegring vore att föreskriva, att de ortsavdrag, envar skattskyldig
skulle vara berättigad åtnjuta, skulle minskas med 10 procent av
den skattskyldiges taxerade inkomst. Genom denna anordning skulle de
förut vid alla inkomstlägen utgående avdragen så småningom amorteras,
så att exempelvis den skattskyldige, då hans taxerade inkomst uppginge
till feni gånger hans ortsavdrag, finge åtnjuta allenast hälften av samma
avdrag samt, då hans taxerade inkomst uppginge till tio gånger hans
ortsavdrag, icke erhölle något ortsavdrag alls. Men verkningarna av ett
sådant avdragssystem komme icke att motsvara vad som åsyftats, beroende
på den kommunala inkomstbeskattningens karaktär av repartitionsskatt.
Örn man bortser från den inverkan, som ifrågavarande avdragssystem
på grund av ökningen i antalet skattekronor kunde hava
på belastningen av objektskattekronorna och de juridiska personernas
skattekronor, samt till en början antager, att ingen skattskyldig inom
kommunen hade en taxerad inkomst, som överstege tio gånger ortsavdraget,
så är det klart, att den proportionella ökning av den beskattningsbara
inkomsten, som skulle äga rum genom nu ifrågavarande avdragssystem,
icke åstadkomme någon förändring i skattetrycket. Ökningen
av antalet skattekronor för varje skattskyldig komme att motvägas av
nedgången i utdebiteringen per skattekrona. Örn däremot inom kommunen
funnes skattskyldiga, vilkas taxerade inkomster överstege tio gånger
deras ortsavdrag, så komme deras beskattningsbara inkomster med detta
avdragssystem icke att ökas i samma proportion som de övrigas utan
med ett jämförelsevis mindre belopp — mindre (proportionsvis) ju högre
inkomsten vore. För dem komme alltså nedgången i utdebiteringen att
hava större betydelse än ökningen i antalet av deras skattekronor. Systemet
skulle således, jämfört med nu gällande system, resultera däruti,
att de skattskyldiga, som icke åtnjöte något ortsavdrag alls, erhölle skattelindring
på bekostnad av de mindre inkomsttagare, som åtnjöte de reducerade
ortsavdragen. För att undvika denna förskjutning av skattetungan
nedåt på de mindre inkomsterna måste sålunda ortsavdrag medgivas
över hela linjen.»

Gällande bestämmelser beträffande ortsavdrag tillkommo genom beslut
av 1928 års riksdag. Ortsavdraget omfattar grundavdrag och familjeavdrag,
vilkas storlek skiftar inom olika dyrortsgrupper. Grundavdragen
utgöra vid den statliga beskattningen i ortsgrupp I: 680 kronor;
i ortsgrupp II: 760 kronor; i ortsgrupp lil: 840 kronor; i ortsgrupp IV:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

5

920 kronor och i ortsgrupp V: 1,000 kronor. Familjeavdraget utgör, med
lika belopp för hustru och varje barn, som icke uppnått 16 år, i ortsgrupperna
I och II: 320 kronor; i ortsgrupperna III och IV: 360 kronor
samt i ortsgrupp V: 400 kronor. Vid den kommunala beskattningen utgöra
ortsavdragen hälften av de vid statsskattetaxeringen medgivna avdragsbeloppen.
Ogift skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna
anställd hos sig och haft hemmavarande barn, för vilket
han varit berättigad erhålla avdrag, äger åtnjuta samma familjeavdrag,
som tillkommer skattskyldig för hustru.

Äkta makar, som under beskattningsåret levat tillsammans, beskattas
såsom en enhet. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under
beskattningsåret haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, äger,
i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med
200 kronor.

1928 års lagstiftning på förevarande område medförde sålunda en reducering
av grundavdragen och en ökning av familjeavdragen, vilka senare
graderades efter dyrortsgrupperna. Vidare avskaffades gift kvinnas rätt
till avdrag för kostnad för nödigt biträde i hemmet. Sambeskattningen
av äkta makar bibehölls dock med den ändringen, att makar, som icke
levde tillsammans, skulle beskattas oberoende av varandra. I fråga örn
barnavdragen sänktes åldersgränsen från 18 till 16 år.

Sambeskattningen av äkta makars inkomst medför dels att det gemensamma
skattefria avdraget kommer att understiga de avdrag, som tillkommit
makarna, örn de taxerats var för sig, dels ock att den progressiva
beskattningen gör sig hårdare gällande. Anledningen till att äkta makars
inkomst beskattas såsom en enhet är uppenbarligen den, att skattekraften
ansetts vara densamma vare sig inkomstbeloppet åtnjutits endast
av den ena maken eller av båda makarna. Såsom skäl, att avdraget för
hustru satts lägre än för ogift person, har närmast åberopats, att levnadskostnaden
för ett gift par ansetts vara lägre än för två ogifta personer.

I motionen har ifrågasatts, huruvida det anförda skälet för att hustruavdraget
satts lägre än grundavdraget äger full giltighet. Bildandet av
familj vore nämligen ofta förenat med anskaffning av något anspråksfullare
hostad än vederbörande haft som ogifta och anskaffning av bohag
medförde vissa merkostnader. Därest vederbörande sammanflyttade utan
att ingå äktenskap, vannö de omedelbart de ekonomiska fördelar, som
kunde bliva en omedelbar följd av sammanflyttningen, men bibehöllo det
oaktat den förmånligare ställningen i beskattningshänseende. Man kunde
därför starkt ifrågasätta införandet av lika stora avdrag för hustru som
för ogift person, även om detta för ett eller annat fall skulle betyda ett
längre gående steg än som i och för sig kunde anses påkallat. En nära
till hands liggande utväg att åstadkomma en lämpligare avvägning i
beskattningen av gifta och ogifta, vilken utväg åtminstone beträffande

Motionen.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

de progressiva skatterna kunde genomföras utan rubbning av den inbördes
proportionen mellan stora och små inkomsttagare, vore att göra hustruavdraget
proportionellt till inkomsten men liksom nu med viss
minsta, möjligen även visst högsta belopp. Detta avdrag kunde ju bestämmas
till exempelvis en tiondel eller annan bråkdel av inkomsten,
varigenom erhölles en effektiv differentiering mellan gifta och ogifta.
Ävenledes kunde progressivskatten så omläggas, att för de gifta och
ogifta tillsammans i visst inkomstläge skatten bleve exakt densamma
som förut. En reform på denna punkt finge icke betyda någon minskning
av beskattningsunderlaget, utan det åstundade resultatet borde vinnas
genom jämkning uppåt och nedåt av olika slags avdrag. Vid avdragens
bestämmande borde hänsyn tagas även till barnavdragens storlek.

Beträffande barnavdragen kunde det med fog ifrågasättas, örn dessa
vore tillräckligt höga för att utjämna skillnaden i levnadskostnader.
Denna fråga finge särskild betydelse, örn den betraktades i samband med
det befolkningspolitiska spörsmål, som i vårt land under de senaste årtiondena
fått allt större aktualitet. De starkt sjunkande nativitetssiffrorna
gåve detta problem en allvarlig tyngd. Ett helt komplex av etiska,
sociala och ekonomiska frågor måste beaktas vid behandlingen av detta
problem, och sannolikt läge tyngdpunkten i detta på ett område, som icke
kunde direkt nås av statliga åtgärder och reformer. Men det syntes å
andra sidan vara uppenbart, att uraktlåtenhet från samhällets sida att
vidtaga åtgärder i syfte att lätta de barnrika familjernas ofta stora svårigheter
kunde vara en bidragande orsak till minskningen av nativiteten.
Det vore hög tid, att vi övergiva den negativa eller indifferenta hållning,
som på detta område varit utmärkande för svensk befolkningspolitik,
och i stället sökte att genom positiva åtgärder främja familjebildning
och lätta de barnrika familjernas börda i beskattningshänseende.
Att skattepolitiken icke saknade betydelse i detta hänseende, vore uppenbart,
och i vår skattelagstiftning hade också viss hänsyn tagits till dessa
synpunkter, ehuru icke i den utsträckning som syntes vara önskvärt. Det
vore tänkbart, att för de minsta inkomsttagarna i de billigare ortsgrupperna
de nuvarande avdragen, åtminstone örn barnen vore många, verkligen
åstadkomme en skattedifferentiering, som svarade mot skillnaden
i skatteförmåga. Men för de dyraste ortsgrupperna vore den nuvarande
differentieringen icke tillräcklig ens för de små inkomsttagarna, och under
alla förhållanden vore den uppenbarligen otillräcklig för familjeförsörjax-e
med något större inkomster, vilka kunde hänföras till den egentliga
medelklassen, vars kulturbärande betydelse gjorde den i lika hög
grad förtjänt av samhällets intresse och omvårdnad som någon annan
samhällsklass. Nativitetsspörsmålet vore för denna klass särskilt
brännande. Det syntes motionärerna vara uppenbart, att en effektiv
skattelindring för barnrika familjer skulle få en stor reell betydelse särskilt
för denna klass, samtidigt som en dylik åtgärd skulle för alla, vare

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 7

sig stora eller små, inkomsttagare framstå såsom en rättvis åtgärd från
samhällets sida och därigenom få en icke oväsentlig psykologisk effekt.

Vid övervägande av olika möjligheter att åstadkomma en sådan skattelindring
syntes motionärerna den utvägen, som ovan antytts beträffande
äkta makars beskattning, nämligen de skattefria barnavdragens bestämmande
i viss proportion till inkomsten åtminstone vid den progressiva
beskattningen, ligga nära till bands. Därvid förutsattes givetvis, att en
lämplig avvägning emellan stora och små inkomsttagare bibebölles, vilket
bär som i fråga örn äkta makars beskattning kunde ske genom jämkning
av de progressiva skalorna. Motionärerna avsåge sålunda icke
någon minskning av beskattningsunderlaget genom den föreslagna reformen,
vars ändamål kunde vinnas genom en justering av avdragen.

Flertalet utländska skattelagar innehålla bestämmelser rörande sär- utländsk lagskilda
avdrag för familjeförsörjare. Den ensamstående tillkommande stiftning.
avdragsrätten är inom vissa skattesystem så ordnad, att avdraget såsom
motsvarande ett existensminimum får tillgodonjutas av alla enskilda
skattskyldiga, medan enligt andra skattelagar avdraget förbehållits skattskyldiga
med viss begränsad inkomst.

I England äger varje enskild skattskyldig åtnjuta avdrag vid taxering
för allmän inkomstskatt till staten med 135 pund. Avdrag utgår för
hustru med 90 pund, för det första barnet med 60 pund och för vart och
ett av de följande med 50 pund. Såsom förutsättning för rätt till barnavdrag
bar uppställts, att barnet antingen icke uppnått 16 år eller åtnjuter
full undervisning vid skola eller universitet samt att barnets föräldrar
äro gifta med varandra. För styvbarn och utomäktenskapliga
barn. ävensom vissa andra närstående personer, vilka underhållas av
skattskyldig, äger denne åtnjuta avdrag med vissa lägre belopp. Å den
del av inkomsten, som ligger över existensminimum, utgår för de första
225 punden endast halv skatt. Vid den särskilda progressiva beskattningen,
som dock endast drabbar inkomster överstigande 2,000 pund, må
avdrag ej tillgodonjutas.

Avdraget för ensamstående i Amerikas Förenta Stater utgör vid statsbeskattningen
1,500 dollar samt ökas för gift skattskyldig till 3,500 dollar.
För varje barn, som icke uppnått 18 år, äger skattskyldig åtnjuta
ett avdrag av 400 dollar.

Vid taxering för allmän statlig inkomstskatt i Frankrike åtnjuter
skattskyldig ett avdrag av 7,000 francs. För hustru och ett vart barn
utgör avdraget 3,000 francs.

I Norge äro skattskyldiga med hänsyn till antalet personer, som av
envar försörjes, uppdelade i åtta skatteklasser med olika avdrag inom
varje klass. Skilda avdrag gälla för stad och land. Å landet utgör, därest
avdragen utgå utan förhöjning eller sänkning, högsta avdraget för
ensamstående 600 kronor, vilket avdrag nås vid en inkomst av lägst 1,000

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Utskottets

yttrande.

kronor, och för skattskyldig inom åttonde klassen med en inkomst av
minst 4,150 kronor ett belopp av 2,700 kronor. Motsvarande avdrag i stad
äro respektive 1,000 kronor och 4,675 kronor. Avdrag må åtnjutas för
hustru, för barn under 15 år samt för vissa andra närstående, vilka skattskyldig
försörjer.

I Danmark må barnavdrag åtnjutas, oavsett inkomstens storlek, medan
avdragen för ensamstående och för äkta makar äro förbehållna skattskyldig,
vilkens inkomst ej överstigit 10,000 kronor. Äkta makar åtnjuta
ett avdrag, som är dubbelt så högt som avdraget för ensamstående. Avdragen
hava differentierats med hänsyn till levnadskostnaderna och utgå,
avdraget för ensamstående i lägsta ortsgruppen med högst 600 kronor
och inom den dyraste ortsgruppen med högst 800 kronor, under det
att barnavdraget utgör 200 respektive 300 kronor för barn under 15 år.

Vid statlig taxering i Tyskland medgives avdrag för ensamstående endast.
för så vitt inkomsten understigit 10,000 riksmark. Avdrag för
hustru och barn åter utgår, oavsett inkomstens storlek, men avdragen bestämmas
i viss mån i förhållande till dennas storlek. Avdragen äro
maximerade till högst 600 riksmark för hustru samt enahanda belopp
för varje barn. Vissa minimibelopp hava därjämte bestämts för avdragen,
i det att detsamma utgör för hustru 100—120 riksmark och för
första barnet 100—120 riksmark. Barnavdraget stiger sedermera för
varje barn till och med det femte samt utgör för detta 720—960 riksmark.

Av den lämnade redogörelsen framgår, hurusom under ett tidigare skede
det taxerade beloppets storlek utgjorde praktiskt taget den enda mätaren
av skatteförmågan. Efter hand har en ändring härutinnan ägt rum, så
att numera i och för skattens beräknande hänsyn tages jämväl till levnadskostnadernas
storlek å den ort, där skattskyldig bor, ävensom till
skattskyldig åliggande plikt att försörja hustru och minderåriga barn.
De belopp, som enligt vår skattelagstiftning må avdragas den taxerade
inkomsten i form av ortsavdrag vid den statliga beskattningen, äro dock
så låga, att de endast i undantagsfall täcka existensminimum, och vid den
kommunala beskattningen hava ortsavdragen av hänsyn till kommunernas
ekonomi tillmätts så knappt, att dessa avdrag uppenbarligen icke
motsvara ett dylikt minimum.

Ehuru genom 1928 års skattereform familjeavdragen något ökats och
samtidigt differentierats med avseende å levnadskostnadernas höjd å
skattskyldigs boningsort, vill det synas som örn dessa avdrag äro särskilt
låga och sålunda icke blott absolut taget utan även i förhållande till grundavdragen
otillräckliga. Utskottet vill i detta sammanhang peka på det
kända, framför allt i de större städerna ofta förekommande förhållandet,
att skatt icke kunnat genom införsel uttagas, enär den skattskyldiges
inkomst icke ansetts överstiga vad han behövt till underhåll för sig eller
sin familj. I det övervägande antal fall, då skatt av denna anledning

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

icke kunnat uttagas, torde skattskyldig haft familj att försörja. Visserligen
kunna dessa större betalningssvårigheter för familjeförsörjarna föranledas
av att särskilt bland kroppsarbetare avlöningarna i allmänhet
icke utgå med högre belopp för äldre än för yngre löntagare, men även
i fall, där familjeförsörjarens avlöning överstiger den ensamståendes,
så att den beskattningsbara inkomsten och förty även skattens belopp
är lika stort för båda, torde i regel familjeförsörjaren hava vida större
svårigheter att fullgöra skatteplikten än den ensamstående. Ju större familj
skattskyldig har att försörja, desto starkare gör sig vanligen denna
ökade svårighet gällande för familjeförsörjaren i förhållande till den ensamstående.
Orsaken till nu nämnda förhållande är väl närmast den, att
familjeavdragen absolut taget tillmätts allt för knappt samt att med stigande
försörjningsplikt möjligheterna minskas att anpassa de faktiska
levnadskostnaderna till de låga belopp avdragen representera. Härtill
kommer att särskilt minderåriga barn föranleda vissa utgifter såsom
för skolgång och annan undervisning, till vilka, enligt vad av den förut
lämnade redogörelsen framgår, hänsyn icke tagits vid harnavdragets bestämmande.
Olikheten i skatteförmåga vid lika skatt framträder icke
endast beträffande de minsta inkomsterna utan även i fråga örn sådana
till högre belopp.

Det vill därför synas som örn redan från den principiella ståndpunkt,
som ligger till grund för gällande avdragssystem, skäl skulle föreligga att
lätta skattebördan för familjeförsörjare med låga eller medelstora inkomster.
Det synes desto mera angeläget att söka åstadkomma en jämnare avvägning
av skattebördan, som det ur social synpunkt icke låter sig försvara
att utnyttja skatteförmågan förhållandevis starkare hos familjeförsörjaren
än hos den ensamstående.

Stora svårigheter torde emellertid möta att avgöra, på vad sätt nämnda
missförhållande lämpligast bör avhjälpas, och ett sådant avgörande bör
givetvis, såsom även motionärerna förutsatt, föregås av en närmare utredning.
Möjligheterna att vinna en tillfredsställande lösning äro uppenbarligen
vida större vid den statliga beskattningen än vid den kommunala.
Flera utvägar att utan en minskning av underlaget för inkomst- och förmögenhetsskatten
reglera familjeavdragen föreligga därvid. Sålunda
kan detta ske genom sänkning av grundavdragen eller en omläggning
av den progressiva skalan.

Ehuru det först efter en närmare utredning torde bliva möjligt att fatta
ståndpunkt till, efter vilka linjer frågan bör lösas, har utskottet likväl ansett
sig höra framhålla följande. 1928 års lagstiftning på förevarande område
har sannolikt genom ortsavdragens sänkning medfört en icke obetydlig
höjning av skatteunderlaget. Därest utredningen giver vid handen,
att detta är riktigt, torde, med hänsyn bland annat till att en sådan
höjning icke synes hava avsetts, det knappast framstå såsom obilligt,
att familjeavdragen ökas så, att det sammanlagda avdragsbeloppet kommer
att ungefärligen överensstämma med vad i sådant hänseende gällde

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 26 hafi. (Nr 39.)

2

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

före 1929 års ingång. Säkerligen skulle dock den höjning av familjeavdragen,
som härigenom möjliggjordes, icke vara tillräcklig att åstadkomma
en tillfredsställande avvägning av familjeförsörjarnas beskattning.
Det torde därför bliva nödvändigt att för vinnande av nämnda syfte anlita
även andra utvägar. Motionärerna hava åsyftat en lösning, som icke
skulle medföra minskning av skatteunderlaget. Det torde dock höra
framhållas att, därest fiktionen att grundavdraget bör motsvara existensminimum
för en ensamstående skall kunna upprätthållas, detta avdrag
icke torde kunna sänkas. Utskottet håller emellertid före, att andra framkomliga
utvägar kunna beträdas. I vart fall synas de fördelar, som stå
att vinna genom en mera tillfredsställande avvägning av familjeavdragen,
vara så stora, att en ökning av dessa synes böra ske, även örn
därigenom skatteunderlaget komma att något minskas samt skatten förty
komme att utgå efter ett något högre procenttal än som eljest varit
motiverat.

Beträffande den kommunala beskattningen föreligga knappast andra
möjligheter för vinnande av ifrågavarande syfte än att minska antingen
grundavdragen eller den beskattningsbara inkomstens belopp. Det synes
emellertid särskilt angeläget att vid denna beskattning åstadkomma en
lindring för familjeförsörjaren, då de lägsta och medelstora inkomsterna
i regel belastas långt hårdare genom den kommunala skatten än genom
den statliga.

Vid kommunalbeskattningen utgå grundavdragen med endast hälften av
de belopp, som gälla vid den statliga taxeringen, och till följd härav torde
fiktionen att betrakta dessa avdrag såsom ett existensminimum icke kunna
upprätthållas. Vidare är levnadskostnadernas höjd densamma för alla inom
det kommunala beskattningsområdet bosatta, vadan en differentiering av
avdragen med hänsyn till levnadskostnadernas storlek har jämförelsevis
ringa betydelse. Den kommunala beskattningen bygger i ganska begränsad
omfattning på principen skatt efter förmåga. Den avvägning av
skattebördan, som med hänsyn till denna princip är önskvärd, torde med
fördel kunna åstadkommas på annat sätt än genom det nuvarande avdragssystemet.
Så har kommunalskattekommittén uppskisserat ett avdragssystem,
som fullständigt avviker från nu gällande. Kommittén har
emellertid icke velat förorda detsamma, då därigenom de lägre inkomsterna
kunde komma att vidkännas relativt större skatteökning än de högre, enär
det ökade skatteunderlaget komme att åstadkomma sänkt utdebiteringsprocent.
Annorlunda blir emellertid resultatet, för den händelse skatteunderlaget
genom ökning av familjeavdragen bibehålies oförändrat. För
övrigt torde det, genom avpassande av det skattefria avdragets belopp
samt genom användande av en lämplig beräkningsgrund för avdragets
reducerande vid högre inkomster, vara möjligt att vinna en bättre avvägning
efter skatteförmågan än det nuvarande avdragssystemet medger.

Såsom ett huvudskäl för det nuvarande avdragssystemets införande vid

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 11

komnmnalbeskattningen har anförts, att en nära anslutning till det statliga
systemet vore av taxeringstekniska skäl önskvärd. Detta skäl synes
knappast böra tillmätas större betydelse. För den händelse avdragssystemet
göres ur tillämpningssynpunkt enkelt, böra praktiska olägenheter
näppeligen behöva möta genom att skilda principer gälla vid de båda
taxeringarna.

Vid utredningen bör givetvis undersökas, i vad mån 1928 års skattereform
i fråga örn avdragssystemet påverkat det kommunala beskattningsunderlaget.
En mindre höjning av familjeavdragen, motsvarande den av
1928 års skattereform föranledda ökningen av skatteunderlaget, synes
lämpligen kunna äga rum.

Utskottet har icke förbisett, att en omläggning av grundavdragen
för möjliggörande av höjning utav familjeavdragen kan komma att föranleda
vissa modifikationer av fastighetsägarnas beskattning. Frågan
rörande den kommunala beskattningen av fastighet är emellertid föremål
för utredning av kommunalskatteberedningen; och utskottet vill uttala
sin förväntan, att nödigt sammanhang kommer att upprätthållas mellan
denna berednings arbete och den utredning, som utskottet här förordar.

Beträffande i motionen framförda önskemål i fråga örn ändrade grunder
för äkta makars beskattning, vill utskottet erinra, att denna fråga jämförelsevis
nyligen varit föremål för riksdagens prövning och att därvid tillräckliga
skäl icke ansetts föreligga för ett frångående av hittills gällande
principer å detta område. Ehuru utskottet för sin del icke delar aliade
synpunkter på förevarande fråga, som framförts i motionen, har utskottet
dock velat framhålla lämpligheten av att vid den blivande utredningen
uppmärksamhet ägnas jämväl åt sistnämnda spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motion
II: 160 av herr Lindman m. fl., i skrivelse hos
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn utredning rörande frågan örn ändrade grunder
för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
ävensom för riksdagen framlägga det förslag
som av utredningen föranledes.

Stockholm den 15 maj 1931.

På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg, Boman, Ericson i Oberga, Jönsson i Slätåker,
Björnsson, Lövgren i Nyborg, Olsson i Golvvasta, Wohlin, Olsson i Gävle,
Nilsson i Hörby, Åström, Östergren, Larsson i Örbyhus, Ericson i Boxholm,
Lithander, Anderson i Norrköping och Blomquist.

Reservation

av herrar Nilsson i Kristianstad, Boman, Wohlin och Lithander mot
viss del av motiveringen.

angli. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.