Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
1
Nr 38.
Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1931 kl. 1 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt
och skatt för gåva jämte en i ämnet väckt motion.
I en den 26 februari 1931 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 211, bar Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.
Härigenom förordnas, att 3, 14, 18, 30, 31, 34, 35, 37, 38, 39 och 56 §§ förordningen
den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skola, 3,
14, 30, 35, 37, 39 och 56 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade
lydelse:
3
1 mom. Skatt på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgår:
1) för egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning,
vilken vid dödsfallet varit här i riket bosatt;
2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan avliden utlänning
än i 1) sägs:
a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till sådan
egendom samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som åt någon
upplåtits att utgå av egendomen;
b) här i riket befintlig, ovan under a) icke nämnd lös egendom, som är
att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes bedriven förvärvsverksamhet,
såsom levande och döda inventarier, råämnen, varor,
förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter, så ock
kapital, som finnes kontant tillgängligt eller som utlånats eller nedlagts
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 25 höft. (Nr 38.)
1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller som består av
andra fordringar eller av aktier, banklotter eller andelar i föreningar för
ekonomisk verksamhet, bolag eller rederier;
c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt
till sådan royalty och periodiskt utgående avgift, som utgöres för nyttjande
av dylik egendom; samt
d) svenska aktier, svenska banklotter och andelar i svenska föreningar
för ekonomisk verksamhet, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar
icke äro att hänföra till ovan under b) nämnd egendom.
2 mom. För egendom---dödsbo.
3 mom. Såsom bosatt här i riket anses den, som här har sitt egentliga
bo och hemvist.
Utlänning, som tillhör främmande makts härvarande beskickning eller
lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses i
i fråga örn arvsskatt icke vara bosatt här i riket. Vad nu sagts gäller
jämväl sådan persons hustru, barn under 16 år och enskilda tjänare, därest
de bo hos honom och äro utlänningar.
För sådana aktier, banklotter och andelar i föreningar för ekonomisk
verksamhet, örn vilka i 1 mom. 2) d) sägs, föreligger icke skyldighet att
erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats av utlänning, varom i nästföregående
stycke förmäles.
Vad i denna paragraf stadgas örn den, som är bosatt här i riket, skall
jämväl äga tillämpning å den, som stadigvarande vistas i riket utan att
vara här bosatt.
14 $.
Behållning---iakttages:
1) att bland---återbäras;
2) att bland---föreskrives;
3) att bland boets skulder icke må inräknas gäld, som är intecknad i
fast egendom av fideikommissnatur.
Från---arvsskatt.
18 §.
Vid beräkning av andel i kvarlåtenskap, varom förmäles i 3 § 1 mom.
2), må avdrag ske endast för gäld, som är intecknad i däruti ingående
fast egendom.
30 §.
Skall skatt —--belöper.
Vad här är stadgat ager icke tillämpning med avseende å skatt, som till
annan stat erlagts för egendom, som i 3 § 1 mom. 2) sägs.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. 3
31 $.
Skyldighet att erlägga skatt för gåva åligger, såframt ej annat stadgas
i denna förordning:
a) svensk medborgare, utlänning, som är här i riket bosatt, samt svenska
menigh eter, samfund, stiftelser, verk och inrättningar, bolag och föreningar
för ekonomisk verksamhet ävensom andra svenska juridiska personer:
för gåva av fast och lös egendom inom eller utom riket; samt
h) annan utlänning än i a) sägs, så ock utländska bolag ävensom andra
här i riket icke hemmahörande juridiska personer:
för gåva av sådan egendom, som angives i 3 § 1 mom. 2).
34 §.
Skattskyldighet äger rum, vare sig skriftlig handling örn gåvan upprättats
eller icke, och inträder vid tiden för gåvans mottagande eller, i
fall som avses i 35 § andra stycket, vid den tid, då däri omförmäld mottagare
av försäkringsbelopp erhåller sådan förfoganderätt över försäkringen,
som i 109 § lagen örn försäkringsavtal avses, dock att, klär belopp
på grund av kapitalförsäkring tidigare utbetalats till den berättigade,
skattskyldighet för sådant belopp inträder vid dess mottagande,
35 §.
Skattskyldighet---- gåva.
Likaledes inträder skattskyldighet såsom för gåva för vad som tillfaller
någon på grund av att han i enlighet med lagen örn försäkringsavtal
blivit insatt såsom förmånstagare, så ock för vad stärbhusdelägare,
som är berättigad till laglott, erhåller på grund av stadgandet i 104 §
andra stycket samma lag. Dock skall, där försäkringen är tagen
a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen
skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio
år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än
en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas,
därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande,
eller
b) för olycksfall eller sjukdom,
vid skattens beräkning från värdet av vad som tillfallit den berättigade
avräknas ett belopp av 15,000 kronor, och bedömes frågan örn och till vilket
belopp skatt skall utgå allenast med hänsyn till vad därefter återstår,
varvid likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år på grund av
förordnande av samma person tillfallit den berättigade ej må avräknas
mer än sammanlagt nyss nämnda belopp.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare, skall
denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
anses sorn om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen
och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna
i anstalten ägt ram.
Tillkommer försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens
död, dennes make såsom förmånstagare, inträder icke skattskyldighet för
den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar det belopp, varmed, därest
försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens
jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.
Skattskyldighet enligt andra stycket äger ej rnm för rätt till sådan
livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen.
37 $.
Skyldskapsförhållandet--— tillämpning.
Egendom, för vilken skattskyldighet enligt detta kapitel äger rum, upptages
till sitt värde vid tiden för skattskyldighetens inträde.
38 $.
De i fråga örn skatt på grund av arv eller testamente i 3 § 3 morn., 5, 6,
8, 9, 12, 13, 19, 22, 23, 25 och 30 §§ meddelade bestämmelser skola i tillämpliga
delar gälla beträffande skatt för gåva.
39 $.
Inom---fall äro:
l:o) då arvfallen---utlänning;
2:o) då egendom---dödsbo;
3:o) då egendom —---dödsbo;
4:o) då egendom---- erlagts; samt
5:o) då egendom tillfallit någon genom gåva eller därmed jämlikt 35 §
i beskattningshänseende likställt fång.
Deklaration skall, då den avser gåva eller annat fång, som ovan under
5:o) sägs, eller testamenterad egendoms övergång vid annat tillfälle
än förre rättsinnehavarens dödsfall, avlämnas till Konungens befallningsbavande
i det län, där den skattskyldige är bosatt, eller, i fråga örn
juridisk person, där styrelsen har sitt säte, samt, då deklarationen avser
arvfallen eller testamenterad egendom i övrigt, till Konungens befallningsbavande
i det län, där arvlåtaren eller testamentsgivaren varit bosatt.
Finnes icke någon myndighet, till vilken jämlikt angivna bestämmelser
deklaration skall avlämnas, skall den avlämnas till Överståthållarämbetet
för nppbördsärenden.
Vederbörande — — — Konungens befallningshavande.
Försäkringsgivare, som avses i lagen örn försäkringsavtal, åligger
att, där förmånstagare i enlighet med samma lag blivit insatt,
inom en månad efter det vetskap örn sådan händelse, som enligt 34 §
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
5
medför skattskyldighets inträde, kommit försäkringsgivaren till handa till
Konungens befallningshavande i det län, där förmånstagaren är bosatt,
lämna skriftlig uppgift härom och, enligt närmare föreskrifter, som meddelas
av Konungen, örn de förhållanden, som äro av betydelse för skattskyldighetens
bedömande; dock att nu stadgad skyldighet icke skall gälla,
där försäkringsbeloppet eller, där fråga är örn flera försäkringar, dessas
sammanlagda belopp, ej överstiger 3,000 kronor.
Vad i — — — Överståthållarämbetet för uppbördsärenden.
56 §.
Från tillämpningen av vad i denna förordning stadgas örn skattskyldighet
för egendom, som efterlämnats av utlänning, samt för egendom,
vilken såsom gåva mottages av utlänning, äger Konungen, utom i avseende
å egendom, varom förmäles i 3 § 1 mom. 2), under förutsättning av
ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i visst annat land.
Överenskommelse---uppsägning.
Har Konungen---avgift.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1931, och skall, där sådan
händelse sedermera inträffar, som enligt 34 § i dess lydelse enligt denna
förordning föranleder skattskyldighets inträde, äga tillämpning utan hinder
därav att förordnandet örn förmånstagares insättande skett tidigare.
Vidkommande vad föredragande departementschefen anfört till stöd
för förslaget, i den mån redogörelse härför ej lämnats i det följande, får
utskottet hänvisa till förenämnda statsrådsprotokoll.
Till bevillningsutskottets behandling har jämväl överlämnats en i anledning
av propositionen inom andra kammaren av herr Wijkander väckt
motion, nr 409, i vilken hemställts, »att riksdagen ville besluta,
1) att det belopp, som jämlikt 35 § i den av Kungl. Majit föreslagna
förordningen örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 örn arvskatt och skatt för gåva skall få vid skattens beräkning avdragas
från värdet av vad som tillfallit den berättigade, skall sättas till
25,000 kronor i stället för av Kungl. Majit föreslagna 15,000 kronor och
2) att nämnda förordning kompletteras med ett övergångsstadgande av
innehåll, att beskattning icke skall ifrågakomma med avseende å belopp
utfallande till förmånstagare, som insatts genom förordnande före den 1
januari det år, lagen träder i kraft.»
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
De föreslagna ändringarna i förordningen om arvsskatt oell skatt för
gåva avse dels skattskyldigheten, vilka jämkningar påkallats främst i
syfte att underlätta avslutandet av överenskommelser med främmande
stater till undvikande av dubbelbeskattning av arv, testamente och gåva,
dels ock beskattning i viss omfattning av försäkringsbelopp, vilka tillfalla
enligt lagen örn försäkringsavtal genom försäkringstagares förordnande
insatt förmånstagare.
Bestämmelser
rörande
skattskyldighet.
Proposi
tionen.
De föreslagna bestämmelserna rörande skattskyldighet innebära i huvudsak
följande.
Skatt på grund av arv efter utlänning skall utgå för hela den efterlämnade
egendomen, därest utlänning vid dödsfallet varit här i riket bosatt,
medan nu såsom förutsättning för sådan oinskränkt skattskyldighet gäller,
att utlänningen vid dödsfallet varit eller bort vara här i riket mantalsskriven.
Beträffande skatteplikt för egendom, som efterlämnats av
annan utlänning, är skattskyldigheten för närvarande beroende av örn
egendomen är bär i riket nedlagd eller icke. De föreslagna bestämmelserna
innebära en utvidgning av beskattningsområdet att omfatta jämväl
bland annat nyttjanderätt och rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,
som åt någon upplåtits att utgå av här i riket belägen fast egendom ävensom
nyttjanderätt till och rätt till royalty av bär i riket befintlig lös
egendom, hänförlig till anläggnings- eller driftkapital i härstädes bedriven
förvärvsverksamhet. Särskilda bestämmelser angående skattskyldighet
i fråga örn utlänning, som tillhör främmande makts härvarande beskickning
eller konsulat, hava meddelats.
Medan enligt gällande bestämmelser icke andra utlänningar äro skattskyldiga
för gåva än sådana, som äro eller böra vara mantalsskrivna här
i riket, skall enligt förslaget utlänning, som är här i riket bosatt, erlägga
skatt för gåva av varje slag av egendom, samt annan utlänning bliva
skattskyldig för gåva av sådan egendom — huvudsakligen här i riket belägen
fast egendom, i förvärvsverksamhet här i riket nedlagd egendom
ävensom svenska aktier — som enligt förordningen är underkastad arvsskatt
oberoende av den avlidnes nationalitet eller boningsort. Med utlänning
jämställas utländska bolag och andra i utlandet hemmahörande
juridiska personer. I fråga örn svensk medborgares skattskyldighet föreslås
den ändringen, att skatt skall utgå jämväl för gåva av fast egendom
belägen utom riket. Vad beträffande arvsskatt föreslagits rörande
kvarlåtenskap efter personer, som i Sverige åtnjuta exterritorialrätt, skall
för sådana personer äga motsvarande tillämpning, såvitt angår gåvoskatt.
Som en konsekvens av de utvidgningar i fråga örn gåvobeskattningen,
som föreslagits, bar möjlighet lämnats öppen för de skattskyldiga
att, i överensstämmelse med vad nu gäller rörande arvsskatt, i
vissa fall vinna nedsättning på grund av att gåvan beskattats även utom
riket.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
7
Slutligen Ilar föreslagits, att deklaration rörande arv eller gåva, i de
fall där föreskrifter angående den myndighet, som skall mottaga sådan
deklaration, för närvarande saknas eller där deklaration nu skall avlämnas
till länsstyrelse i det län, där förmögenhet till huvudsaklig del är
nedlagd, i stället skall ingivas till Överståthållarämbetet.
Tili stöd för de sålunda föreslagna bestämmelserna har föredragande Departementsdepartementschefen
anfört bland annat följande. Departementschefen Zeferi.
anslöte sig till den uppfattning, som i promemorian kommit till uttryck
rörande behovet av vissa ändrade bestämmelser angående skyldigheten
att erlägga skatt för förvärv genom arv eller gåva. Skilda regler tilllämpades
å detta område i olika länder. Detta förhållande ledde i sin tur
till att skyldighet att erlägga skatt till staten för ett sådant förvärv
kunde komma att föreligga i mer än ett land, men det kunde ock inträffa,
att skyldighet att erlägga skatt för förvärvet icke inträdde i något land.
Ville man söka undgå de stötande konsekvenser, som de nu gällande olika
principerna å förevarande område medförde, syntes den häst framkomliga
vägen vara avslutandet av överenskommelser med andra stater, genom
vilka en uppdelning av beskattningsrätten komme till stånd mellan de
fördragsslutande staterna. För att underlätta tillkomsten av dylika
överenskommelser hade det emellertid visat sig föreligga behov av att
vissa enligt svensk rätt gällande regler rörande skattskyldigheten bringades
i närmare överensstämmelse med i andra länder å förevarande område
allmänt vedertagna principer.
En ytterligare anledning att nu upptaga reglerna örn skattskyldighet
för förvärv genom arv och gåva till granskning vore, att medan en viss
principiell överensstämmelse i fråga örn reglerna för bestämmande av
skattskyldighetens omfattning rått mellan 1914 års förordning örn arvsskatt
och skatt för gåva samt vid denna tid gällande författningar örn bevillning
för inkomst samt örn inkomst- och förmögenhetsskatt, denna överensstämmelse
genom tillkomsten av 1928 års lagstiftning örn skatt å inkomst
och förmögenhet i vissa hänseenden hävts. Det syntes önskvärt,
att man å förevarande område åter sökte åvägabringa enhetlighet, där
så utan olägenhet kunde ske.
Departementschefen funne alltså bärande skäl föreligga att nu upptaga
frågan örn åstadkommande av vissa ändrade regler för bestämmande
av skattskyldighetens omfattning, så vitt anginge skatt å arv och gåva.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot propositionen i utskottets
denna del. yttrande.
Enligt 102 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal gäller i avse- Beskattning
ende å livförsäkring —■ oavsett om den är att beteckna som kapitalför- av försäk
säkring
eller (jfr 118 %) som livränteförsäkring— att försäkringstagare, so ramfall ler
som vill, att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan, må insätta denne så- förmånstagare.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
som förmånstagare, samt att sådant förordnande må av försäkringstagaren
när som keist återkallas, så framt han ej gent emot förmånstagaren
förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt, dock att efter
försäkringstagarens död återkallelse ej må äga rum. Enligt 104 § första
stycket av samma lag skall, där förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp,
som utfaller efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.
I samma lagrums andra stycke lämnas därefter viss bestämmelse
till skydd mot att ett återkalleligt insättande av förmånstagare
skall verka till kränkning av giftorätt, rätt till vederlag eller laglott,
varjämte i 116 § andra stycket försäkringstagarens borgenärers
anspråk i viss utsträckning tillgodosetts. Vidare stadgas i 122 § av lagen,
bland annat, att vad i 102 § och 104 § första stycket är för livförsäkring
stadgat beträffande förmånstagare, skall äga motsvarande tilllämpning,
när fråga är örn olycksfalls- eller sjukförsäkring.
inom finans- Sedan advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt fäst Kungl. Maj:ts uppdepartemenM
xnärksamhet å ett av högsta domstolen meddelat utslag, enligt vilket —
promemoria, tydligen med hänsyn till de nyss återgivna bestämmelserna i försäkringslagen
— vid stämpelbeläggning av bouppteckning arvsskatt funnits icke
böra beräknas å belopp av livförsäkring, till vilken den avlidne insatt
förmånstagare, bar inom finansdepartementet verkställts utredning i förevarande
ämne, varefter en promemoria utarbetats och för yttrande
överlämnats till vissa myndigheter och sammanslutningar. Propositionen
i denna del ansluter sig i huvudsak till vad i promemorian föreslagits.
Med erinran örn att — under det att sådana försäkringsbelopp, till vilka
förmånstagare ej finnes insatt och som därför ingå i kvarlåtenskapen,
äro underkastade arvsskatt enligt vanliga grunder — de försäkringar,
där den avlidne insatt förmånstagare, för närvarande gå fria från varje
beskattning, har i promemorian föreslagits begränsning av denna skattefrihet.
I promemorian bar till stöd för skattefrihetens upphävande anförts, att
den kunde missbrukas, och att den i allt fall innebure en avsevärd fara
ur statsfinansiell synpunkt. Det förekomme belt visst fall, där man allenast
i syfte att arvingar skulle undgå arvsskatt insatte dem som förmånstagare
till försäkringar å höga belopp och kanske till och med läte
dryga premier mer eller mindre konsumera sina tillgångar; de däremot
svarande försäkringsbeloppen komme genom att vara undandragna arvsskatt
att bliva för arvingarna-förmånstagarna en värdefullare tillgång
än motsvarande tillgångar i form av kvarlåtenskap i dödsboet skulle
hava utgjort. Det behövde knappast påpekas, att en utveckling i bär
antydd riktning innebure fara för icke oväsentlig minskning av tillförseln
från en för staten betydelsefull inkomstkälla.
Såsom skäl för att från beskattning undantaga viss del av försök -
Bestämmelser
i försäkringsavtalslagen.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
9
ringsbelopp, som utbetalas till förmånstagare, har i promemorian åberopats
livförsäkringsväsendets samliällsgagnande verksamhet. Då statsmakterna
i viss mån eftersatt dödsbodelägares oell borgenärers intressen
i syfte att i möjligaste män trygga ett så vitalt samhällsintresse som
familjeförsörjningen, måste man väl utgå från, att de vore villiga att i
samma syfte göra eftergifter även beträffande det egna anspråket på
ifrågavarande förmögenhetsförvärvs beskattning. Det syntes alltså befogat,
att det gynnande av sparsamhet oell den omsorg örn efterlevandes
försörjning, som gällande försäkringsavtalslag i sina bestämmelser örn
insättande av förmånstagare inneliölle, komrne till uttryck jämväl i beskattningshänseende.
Propositionen i denna del innebär i huvudsak följande. Skattskyldighet
såsom för gåva skall inträda för försäkringsbelopp, som tillfaller någon
på grund av att han i enlighet med lagen örn försäkringsavtal blivit
insatt såsom formånstagare, så ock för vad laglottsberättigad stärbhusdelägare
erhåller på grund av stadgande i 104 § andra stycket i samma
lag.
Skattelindring medgives, örn försäkring är tagen å försäkringstagarens
eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara
fullgjord under en tid icke understigande tio år och ej heller under något
år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda
beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen
lika fördelats på tio år från avtalets slutande, ävensom där försäkring
tagits för olycksfall eller sjukdom. 1 nämnda fall skall vid skattens beräkning
från värdet av vad som tillfallit den berättigade avräknas ett
belopp av 15,000 kronor och frågan örn och till vilket belopp skatt skall
utgå bedömas allenast med hänsyn till vad därefter återstår, varvid likväl
å värdet av vad som inom loppet av tio är på grund av förordnande
av samma person tillfallit den berättigade ej må avräknas mer än sammanlagt
nyss angivna belopp.
Från skattskyldighet undantagas vidare följande grupper av livränta,
vilka finnas upptagna under a)—c) i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen,
nämligen dels livränta, som utgår på grund av pupillförsäkring, för vilken
avgifter erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än
mot engångspremie, dels livränta, som i annat fall än nyss sagts utgår
på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgift på grund av tjänst erlagts
av arbetsgivaren eller av den anställde, dels ock livränta, som eljest
utgår pä grund av pensionsförsäkring, därest livräntan är livsvarig och
ej utgår på grund av försäkring mot engångspremie.
Skattskyldighet inträder vid den tid, då mottagare av försäkringsbelopp
erhåller förfoganderätt över försäkringen genom försäkringstagarens
död eller, där belopp på grund av kapitalförsäkring tidigare utbetalats
till den berättigade, vid dess mottagande.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 25 höft. (Nr 38-)
Proposi
tionen.
2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
Principerna
för skattefrihet.
Beskattning
av rätt till
livränta.
Den föreslagna förordningen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1931,
och skall, där sådan händelse sedermera inträffar, som föranleder skattskyldighets
inträde, äga tillämpning utan hinder därav att förordnandet
örn förmånstagares insättande skett tidigare.
Av förenämnda promemoria framgår, att man övervägt möjligheten
att göra frågan om förmånstagarens skattskyldighet beroende av hans
ekonomiska ställning, vilket ansetts logiskt riktigt ur den synpunkt, som
överhuvud motiverade, att skattefrihet för förmånstagare kunde ifrågasättas,
men att av praktiska skäl en lösning av frågan efter denna linje
icke ansetts höra ifrågakomma. De synpunkter, som motiverat att livförsäkringar
mot engångspremier eller premier under viss kortare tid undantagas
från skattelindringen, äro väsentligen, att dylika livförsäkringar
ansetts kunna innebära en med vissa andra former för kapitalplacering
jämförlig anordning, medan livförsäkringens särställning — såsom
en möjlighet även för personer i jämförelsevis blygsam ekonomisk ställning
att genom en icke alltför kännbar uppoffring omedelbart vinna viss
trygghet för de efterlevandes ekonomi — framträdde tydligt, då premiebetalningen
vore fördelad över en längre tidrymd. En begränsning av
skattefriheten så, att försäkringar mot engångspremier och därmed likartade
försäkringar undantoges, vore ägnad att i avsevärd mån förhindra
illojala strävanden att förvandla skattepliktig egendom i boet till skattefria
försäkringsbelopp.
Flera över promemorian hörda myndigheter och sammanslutningar
hava förordat höjning av det skattefria beloppet. Departementschefen
har emellertid funnit sig bland annat av statsfinansiella skäl icke böra
föreslå ändring i beloppet.
I över promemorian avgivna yttranden har föreslagits, att från beskattning
måtte undantagas även rätt till sådan livränta, för vilken engångspremie
erlagts, eller att dylik rätt, för såvitt livräntans årliga belopp understiger
1,000 kronor, måtte fritagas från skatt.
Departementschefen anförde i anledning av nämnda förslag, att det
syntes mindre lämpligt att från ifrågavarande skattskyldighet fritaga all
rätt till livränta, bland annat av det skäl, att därmed en i ögonen fallande
brist på överensstämmelse med reglerna för arvsbeskattningen skulle
uppkomma. De livräntor, som skulle komma att beskattas, utgjordes av
de under d) i 32 § 2 mom. upptagna. Då dessa vid deklaration enligt kommunalskattelagen
skulle upptagas allenast till ett reducerat värde i det
att vad som ansåges utgöra amortering å kapital finge avräknas, syntes
det vara rättvist att gåvoskatt för kapitalvärdet utginge vid förmånstagarens
förvärv av sådan livränta.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
11
Till stöd för sitt yrkande om höjning av det skattefria försäkringsbe- Motionen.
loppet har motionären framhållit vådan, att en stark begränsning av beloppet
skulle föranleda försäkringstagare att i stället för insättande av
förmånstagare överlåta försäkringarna med full äganderätt åt de personer
de vilja gynna, för att därigenom i vissa fall undgå skattskyldighet.
Vad övergångsstadgandena angår har motionären gjort gällande, att
allmänheten genom 1927 års försäkringslag bibragts den uppfattningen,
att ifrågavarande försäkringsbelopp vore skattefria, varför de nya bestämmelserna
icke borde tillämpas med avseende å belopp utfallande till
förmånstagare, som insatts genom förordnande före den 1 januari det år,
lagen trädde i kraft.
I skrivelse till utskottet har direktionen för Allmänna änke- och pupill- Fra1>^äUni^
kassan i Sverige fäst uppmärksamheten på vissa från kassans synpunkt änlce. och
mindre tilltalande verkningar, som förslagets genomförande skulle få pupillkassan i
med avseende å kassans pensionstagare. Direktionen har anfört, att kas- Sveri9esan
enligt sitt reglemente hade till ändamål att meddela försäkring för
beredande av överlevelseräntor och att försäkringarna med få undantag
vore avsedda att bereda pension till efterlevande hustru eller barn. I
det stora flertalet fall uttoges försäkringarna i den s. k. huvudkassan
mot engångsavgifter och mera sällan i den s. k. premieavdelningen mot
årliga avgifter. Efter framhållande av att enligt kassans reglemente
pension ej finge betingas till högre belopp än 3,000 kronor samt att tidigare
beskattning för arv eller gåva icke förekommit av överlevelseräntornas
kapitalvärde ävensom att i många fall svårigheter förelåge för den
efterlevande att erlägga skatten, Ilar kassan anfört följande:
»De från kassan utgående livräntorna äro, såsom redan framhållits, till
beloppet begränsade på sådant sätt, att desamma måste anses vara avsedda
allenast att bereda försäkringstagarnas efterlevande en nödtorftig
försörjning; och den omständigheten att betalning medelst engångspremie
under kassans nära etthundrafemtioåriga verksamhet varit och alltjämt
är det företrädesvis anlitade sättet för förvärv av pensionsrätt är
ingalunda beroende på någon önskan hos försäkringstagarna att undandraga
sig beskattning utan har sin naturliga förklaring däri att viss
företrädesrätt med avseende å pensionsförhöjning är delägarna i huvudkassan
tillförsäkrad.
Då föredragande departementschefen i proposition (sid. 50) framhållit,
att skattefriheten bör begränsas till förebyggande av att försäkringsavtalslagens
regler örn förmånstagare medföra ur statsfinansiell synpunkt
betänkliga följder, vågar direktionen uttala den förmodan, att från denna
synpunkt några betänkligheter icke kunna möta mot ett frikallande från
skattskyldighet i nu ifrågavarande form av livräntor, som i likhet med
de från kassan utgående äro begränsade till belopp, som uppenbarligen
avse allenast beredande av nödtorftig försörjning åt livräntetagaren.
Den gräns för skattefriheten, som härvidlag lärer böra uppdragas, har
direktionen tänkt sig kunna bestämmas antingen så, att vid beräkning av
Utskottets
yttrande.
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
skatten för kapitalvärdet av mot engångspremie tagen livränta finge avräknas
samma belopp — i propositionen föreslaget till 15,000 kronor — för
vilket avdrag kommer att medgivas från förmånstagare tillfallet kapitalförsäkringsbelopp,
eller ock så, att skattefrihet medgåves för livränta
intill visst årsbelopp och allenast kapitalvärdet av överskjutande livräntebeloppet
bleve föremål för beskattning.
Under alla omständigheter lärer billigheten fordra, att ett övergångsstadgande
införes av innehåll att kapitalvärdet av livränta, som betingats
före den 1 januari det år lagen träder i kraft, icke skall bliva föremål för
beskattning.»
Såsom i det föregående omförmälts råder, sedan lagen örn försäkringsavtal
trätt i tillämpning, skattefrihet för försäkringsbelopp, som vid eller
efter försäkringstagares död tillfaller av honom insatt förmånstagare.
Härigenom har möjlighet yppats att i stor omfattning undgå arvsskatt,
och genom missbruk av nämnda lags bestämmelser i sådant syfte kunna
ur statsfinansiell synpunkt avsevärda olägenheter uppstå. Det är därför
angeläget, att den genom försäkringsavtalslagen uppkomna luckan icke
längre hålles öppen. På grund härav har utskottet i princip anslutit sig
till förslaget örn beskattning av försäkringsbelopp, som tillfalla genom
försäkringstagares förordnande insatt förmånstagare.
Vad angår den föreslagna skattelindringen i fråga örn kapitalförsäkringar,
som tagits annorledes än mot engångspremie, innebär förslaget
uppenbarligen ett avsteg från vad i allmänhet gäller rörande beskattning
för arv och gåva. Å andra sidan äro de skäl, som åberopats till förmån
för detta förslag, av den art, att utskottet icke velat motsätta sig
detsamma. Utskottet har härvid velat särskilt framhålla vikten av att sådana
ur samhällets synpunkt önskvärda försäkringar, som tillkommit i
sparsamhetsintresse och för att trygga närståendes försörjning, genom
skattelindring lämnas stöd och uppmuntran. Såsom i promemorian antytts,
kan möjligen ur principiell synpunkt erinran göras mot det sätt,
varpå skattelindringen anordnats. Med hänsyn till att lagstiftningens
genomförande synes brådskande och det förty icke varit möjligt att i
detta sammanhang ingå på en mera allmän revision av arvsbeskattningen
samt då det måste anses önskvärt, att bestämmelserna bliva vid tillämpningen
enkla, har utskottet biträtt förslaget i denna del. Nu nämnda förhållande
talar emellertid jämte de statsfinansiella skälen mot att det
skattefria beloppet bestämmes högre än som kan anses nödigt för vinnande
av det därmed avsedda syftet. Enligt utskottets mening kan det i
propositionen föreslagna beloppet av 15,000 kronor ingalunda anses för
lågt tillmätt, och utskottet har därför icke kunnat ansluta sig till motionärens
förslag örn ökad skattefrihet.
Enligt propositionen skulle förmånstagares rätt till livränta underkastas
beskattning endast i fall, där livräntan inköpts mot engångsbelopp
och icke utgör tjänstepension. I dylikt fall blir kapitalvärdet av liv
-
13
Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
räntan regelmässigt i sin helhet föremål för skatt. Allmänna änke- och pupillkassan
har häremot erinrat, att bestämmelserna komme att få obilliga
verkningar gentemot kassans pensionstagare. Vad kassan anfört till stöd
för skattelindring för nämnda slag av livränta synes vara förtjänt av beaktande.
Ur statsfinansiell synpunkt böra knappast betänkligheter möta
för tillmötesgående av nämnda framställning. Det ligger sålunda i sakens
natur, att missbruk av dylika försäkringar i syfte att undandraga staten
arvsskatt näppeligen behöva befaras. Vad den av departementschefen
framhållna principiella betänkligheten angår, synes densamma, för det
fall att endast viss del av livräntans kapitalvärde undantages från
beskattning, icke böra tillmätas större betydelse. Ihågkommas bör nämligen,
att det belopp, som må undantagas vid beskattning av kapitalförsäkringar,
i likhet med kapitalvärdet av livränta skall upptagas i självdeklaration
såsom förmögenhet och därför, även örn beloppet förbrukas av
ägaren, icke beskattas såsom inkomst.
Ur billighetssynpunkt har det synts lämpligt att i anledning av kassans
framställning föreslå, att skattefrihet medgives för visst årsbelopp av
livränta grundad på engångspremie. Såsom skäligt beskattningsfritt belopp
har utskottet ansett sig böra föreslå 1,500 kronor eller så stor del av
livräntans årsbelopp, som jämlikt 67 § utsökningslagen är fri från utmätning.
Utskottet har därvid föreslagit en sådan avfattning av 35 §
sista stycket arvsskatteförordningen, att, därest samma person insätter
annan såsom förmånstagare till flera livräntor, sammanlagda avdraget
skall komma att begränsas till en årsränta av 1,500 kronor. Försäkring
för olycksfall eller sjukdom, tagen mot engångspremie och avseende
livränta, kommer, i överensstämmelse med propositionens allmänna
ståndpunkt, att i allt fall gynnas framför livförsäkring mot engångspremie
och avseende sådan ränta, i det från kapitalvärdet av en
livränta, som utgår på grund av förstnämnda slag av försäkring, får vid
beskattningen avräknas, förutom vad som motsvarar 1,500 kronors årsränta,
ett belopp av 15,000 kronor.
Vad slutligen beträffar motionärens yrkande örn ändring i övergångsbestämmelserna,
har utskottet icke ansett skäl föreligga att frångå propositionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 211 icke kunnat
oförändrad bifallas samt med avslag å motionen
II: 409 av herr Wijkander, antaga ovan införda förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt
och skatt för gåva med den ändringen att 35 § sista
stycket erhåller följande lydelse:
Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 25 häll. (Nr 38.)
3
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.
Skattskyldighet enligt andra stycket äger ej runi
för rätt till sådan livränta, som avses i 32 § 2 mom.
a)—c) kommunalskattelagen, ej heller för rätt till annan
livränta, i den mån vad som på grund av förordnande
av samma person såsom sådan livränta tillfallit
den berättigade icke överstiger ettusenfemhundra kronors
årsränta.
Stockholm den 15 maj 1931.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman* Boman, Ericson i Oberga, Björnsson,
Leander*, Månsson i Furuvik* Olsson i Ramsta*, Björklund* Oisson i
Golvvasta, Olsson i Gävle, Nilsson i Hörby, Wahlmark*, Forssberg* Östergren,
Ericson i Boxholm, Lithander, Anderson i Norrköping och Larsson i Tönnersta*.
*) Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Reservation
av herr Lithander, som yrkat, att övergångsbestämmelserna skola hava
följande lydelse:
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1931; dock skall, där sådan
händelse sedermera inträffar, som enligt 34 § i dess lydelse enligt denna
förordning föranleder skattskyldighets inträde, denna förordning icke äga
tillämpning å förordnande örn förmånstagares insättande, som skett före
den 1 januari 1931.
811613. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.