4

Riksdagens skrivelse Nr 400.

Nr 400.

Godkänd av lörsta kammaren den 11 juni 1930.
Godkänd av andra kammaren den 11 juni 1930.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
angående möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom
i Västerbotten.

(Statsutskottets utlåtande nr 201 och memorial nr 204.)

Till Konungen.

Uti två likalydande motioner, I: 28 och II: 73, har hemställts, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Eders Kungl. Majit anhålla örn utredning
angående möjligheterna att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten
och att Eders Kungl. Majit därefter för riksdagen framlägger
förslag i ärendet.

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»Den otillräckliga arbetstillgång, som under en längre tid förefunnits
i landet och ännu är för handen, gör det till en bjudande nödvändighet
att alla möjligheter att öka landets ekonomiskt lönande produktion tillvaratagas.
I den mån staten kan medverka härtill utan att åsidosätta
sunda ekonomiska principer bör detta givetvis ske.

Från skilda delar av Norrland meddelas örn svårigheter att bereda befolkningen
en tillfredsställande utkomst. I motsats till på många andra
håll i landet, där de produktiva möjligheterna redan synas vara utnyttjade,
anses Norrland ännu kunna bjuda på en rik ekonomisk utveckling.
Detta gäller alla de områden av näringslivet, vilka baseras på tillvaron
av naturtillgångar i dessa trakter, alltså skogsbruk, jordbruk och bergsbruk.

Vad det norrländska bergsbruket beträffar pågår som bekant en betydande
exloatering för export av i Norrbotten befintliga järnmalmstillgångar.
Ett utnyttjande i ännu större skala av dessa tillgångar för försäljning
på utlandet torde icke vara ändamålsenligt, och frågan örn förädling inom
landet av järnmalm från Norrbotten är ännu svävande. Annorlunda är
däremot förhållandet med avseende på de i de norra delarna av Västerbottens
län under de senare åren gjorda upptäckterna av svavelkis, kopparmalm,
guld- och silverförande arsenikmalm ävensom zink- och blymalmer
med växlande halter av silver. Malmtillgångarna synas vara förhållan -

5

Riksdagens skrivelse Nr 400.

devis betydande och ge löften om tillkomsten av en helt ny Bergslag.
Exploateringen av fyndigheterna är för något år sedan påbörjad av ett
enskilt bolag, Skellefteå gruvaktiebolag, vilket är ägare till bl. a. Bolidens
malmfält. Bolaget har anlagt järnvägsförbindelse mellan detta malmfält
och statsbanan Bastuträsk—Skeleftehamn samt vid banans ändpunkt
uppfört ett smältverk, Rönnskär, vilket inom kort kommer att tagas i
bruk för sitt ändamål. Den mycket betydande kapitalinvesteringen i
gruvföretag, järnvägslinjer och smältverk tyder på högt ställda förväntpingar
på det västerbottniska bergsbrukets möjligheter.

Inom det till arealen synnerligen vidsträckta malmförande området
är staten ägare till åtskilliga fyndigheter dels ensam och dels tillsammans
med enskilda gruvintressenter. Statens malmtillgångar anses delvis vara
av stort värde och en exploatering ekonomiskt lönande, örn transportförhållandena
nöjaktigt ordnas. Men medan enskilda gruvägare påbörjat
brytningen av malmen eller vidtagit anstalter för gruvdrifts igångsättande,
har arbetet på statens gruvegendom hittills begränsats till uteslutande
geologiska undersökningar.

Vid 1927 års riksdag var frågan örn utnyttjande av statens gruvegendom
i Västerbotten föremål för riksdagens behandling i anledning av
en av Kungl. Majit framlagd proposition, nr 230, vilken utmynnade i förslag
till ett avtal mellan staten och Skellefteå gruvaktiebolag, enligt vilket
staten skulle till gruvbolaget för en tid av 60 år överlåta utnyttjningsrätten
av sin ifrågavarande gruvegendom. Propositionen blev emellertid
av riksdagen avslagen efter avstyrkande av statsutskottet, som bl. a. anförde: ''Såsom

motionsvis framhållits, hava undersökningarna av ovannämnda
fyndigheter ännu icke fortskridit så långt, att något mera tillförlitligt
begrepp örn deras omfattning och värde kunnat vinnas. Att under sådana
förhållanden nu fatta beslut för så lång framtid örn dispositionsrätten
över ifrågavarande gruvegendom synes utskottet icke vara välbetänkt
och detta i all synnerhet som staten enligt avtalet skulle bliva så
gott som helt utestängd från möjligheten till inflytande över att fyndigheterna
på ett rationellt sätt exploateras. Överhuvud hava inga
garantier lämnats för att ifrågavarande mineraltillgångar för framtiden
nyttiggöras på ett lämpligt sätt. Härtill kommer att grunderna för beräkningen
av det staten tilkommande vederlaget för upplåtelsen av gruvfälten
synas för staten mindre fördelaktiga.’

I en av de av statsutskottet åberopade motionerna, II: 474, hemställdes,
förutom örn avslag å den kungliga propositionen, om framläggande
av nytt förslag till utnyttjande av statens gruvegendom i Skelleftefältet,
som bättre än det då föreliggande tillgodosåge statens fiskaliska intressen
och gåve staten möjlighet att öva inflytande på gruvegendomens
utnyttjande. Denna del av motionsyrkandet blev icke föremål för någon
riksdagens åtgärd och hade alltså förfallit. Något nytt förslag om hur

6

Riksdagens skrivelse Nr 400.

statens malmtillgångar skola tillvaratagas har sedermera icke förelagts
riksdagen och veterligt icke heller varit föremål för förberedande överväganden.

Då en förändring i läget sedan 1927 i vissa avseenden ägt rum, bör
tidpunkten vara inne att på nytt upptaga frågan till behandling. De
av Statens geologiska undersökning utförda malmletnings- och undersökningsarbetena
ha fortsatt även under de tre sista åren och en överblick
i stora drag hör ha vunnits örn beskaffenheten av statens gruvegendom.
Ett av de skäl, som anfördes för avslag å 1927 års kungliga proposition,
nämligen de då verkställda undersökningarnas otillräcklighet, äger därför
icke längre samma styrka. Även på annat sätt har läget förändrats
sedan år 1927. I den kungliga propositionen hade frågan örn en järnvägslinje
från norra stambanan genom det malmförande området väster örn
denna skjutits undan till en oviss framtid med betonande av att järnvägsfrågan
saknade aktualitet. I förutnämnda motion framhölls detta som en
svaghet i den kungliga propositionen, enär tillkomsten av järnvägslinjen
utgör förutsättningen för att statens gruvegendom överhuvud skall kunna
exploateras. Utvecklingen av Skellefteå gruvaktiebolags verksamhet tyder
på att järnvägsfrågan rätt snart kommer att tränga sig fram till lösning.
Malmtillgångarna öster örn statsbanan kunna vid ändamålsenlig
brytning knappast tillgodose smältverkets hela behov och därtill kommer
att en effektiv guldutvinning ur Bolidemalmen uppges vara beroende
av att denna malm uppblandas med andra kopparrika malmsorter,
av vilka de mera betydande tillgångarna ligga väster örn stambanan, alltså
inom det område, där en järnvägslinje för malmtransporterna blir erforderlig.
Statens fyndigheter innehålla malm av för nyssnämnda blandning
lämplig sammansättning och äro delvis gynnsammare belägna än
huvuddelen av de enskilda gruvintressenternas fyndigheter med motsvarande
malmsorter.

De malmer, som finnas i Västerbotten, äro av mycket olikartad sammansättning.
En del av dem äro högvärdiga och ge rikt metallutbyte,
för vilket avsättningssvårigheter icke torde föreligga. För biprodukter
och en del malmsorter torde däremot avsättning kunna vinnas först genom
upparbetande av marknad för dem. Det är känt, att de enskilda
gruvägarna ägna mycken omsorg åt denna sak, och de anstalter, som
vidtagits för gruvbrytning och malmförädling, tyda på en optimistisk
bedömning av hithörande förhållanden. Även gruvägaren staten bör
ägna uppmärksamhet åt marknadsläget och dess utveckling och utnyttja
de möjligheter till näringslivets förkovran, som tilläventyrs kunna erbjuda
sig. I den mån statens gruvegendom kan tjäna detta ändamål,
bör den givetvis göras produktiv, och detta är alldeles särskilt påkallat
i en tid, då tillvaron av en kännbar arbetslöshet nödvändiggör de största
ansträngningar för att bereda medborgarna sysselsättning och utkomst.»

I likhet med motionärerna anser riksdagen, att en förnyad utredning

7

Riksdagens skrivelse Nr 400.

rörande de här ifrågavarande fyndigheterna bör komma till stånd. I
främsta rummet synes denna höra avse erhållande av en möjligast uttömmande
kännedom rörande malmtillgångarnas sammansättning och brytningsvärde
samt angående de med en eventuell drift sammanhängande
frågorna örn kapitalinvestering, transportförhållanden, avsättningsmöjligheter
o. s. v. Vidare synes en plan höra utarbetas angående själva formen
för fyndigheternas utnyttjande.

Med åberopande av det anförda får riksdagen i anledning av förevarande
motioner anhålla örn utredning angående statens gruvegendom i
Västerbotten, ävensom rörande förutsättningarna och formen för utnyttjandet
av denna egendom, samt att Eders Kungl. Majit därefter för riksdagen
framlägger förslag i ärendet.

Stockholm den 11 juni 1930.

Med undersåtlig vördnad.