Riksdagens skrivelse Nr 217.
3
Nr 217.
Godkänd av första kammaren den 9 maj 1930.
Godkänd av andra kammaren den 9 maj 1930.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om ersättning åt Knut Sigurd Bexelius för olycksfall under
arbete vid ett av arbetslöshetskommissionen anordnat
arbetsföretag.
(Bankoutskottets utlåtande nr 34.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion (II: 161) har hemställts, »att riksdagen
ville tillerkänna Knut Sigurd Bexelius i Nederkalix ersättning efter samma
grunder, som gälla i motsvarande fall enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete och som örn han varit direkt anställd hos statens arbetslöshetskommission.
»
Frågan örn ersättning åt Bexelius var föremål för prövning av 1929 års
riksdag i anledning av ett motionsvis då framställt förslag av samma innebörd
som den nu föreliggande framställningen. Ifrågavarande motion föranledde
icke till någon riksdagens åtgärd.
Av handlingarna i ärendet inhämtades, att Knut Sigurd Bexelius’ fader,
stenhuggaren Emil Bexelius i Rolfs av Nederkalix’ socken inom Norrbottens
län, enligt åtagande i avgivet anbud på entreprenad verkställt arbete med
aftagning och leverans av sten till pelare och landfästen för en såsom nödhjälpsarbete
av statens arbetslöshetskommission anordnad brobyggnad över
Kalix älx, att sonen Knut Sigurd jämte 7 andra personer deltagit i ett av
fadern för ifrågavarande arbeten bildat arbetslag ävensom att Knut Sigurd
Bexelius den 25 november 1927 drabbats av olycksfall i berörda arbete,
varvid lian ådragit sig vissa skador.
Genom utslag av försäkringsrådet är fastställt, att Knut Bexelius icke är
lagligen berättigad till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Den i
motionen samt av vissa myndigheter i avgivna yttranden berörda frågan,
huruvida Bexelius vid det tillfälle, då olycksfallet inträffade, arbetat hos sin
4
Riksdagens skrivelse Nr 217.
fader såsom arbetsgivare eller själv varit, liksom arbetslagets övriga medlemmar,
att anse såsom självständig företagare, lärer härvidlag vara utan
betydelse. Ej heller torde denna fråga böra tillerkännas avgörande vikt,
då det gäller att bedöma, huruvida Bexelius genom statens ingripande bör
av billighetsskäl tillerkännas understöd.
Vid den ingående undersökning rörande det föreliggande fallet, varom
riksdagens vederbörande utskott på grundvalen av föreliggande utredning
och med hänsyn bland annat till i motionen omförmälda rättsfall ansett
sig böra föranstalta, har utskottet funnit vissa särskilda omständigheter
tala för att staten här träder hjälpande emellan. De inhämtade upplysningarna
synas visa, att det föreliggande fallet torde kunna betecknas såsom
ett gränsfall, vilket i väsentliga punkter kommer mycket nära de förhållan-)
den, under vilka ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen skulle hava
förelegat. En huvudsaklig anledning till att ersättning icke kunnat utgå
torde sålunda hava varit, att den sten, som skulle uttagas för fullgörande
av de avtalade prestationerna, hämtats från en plats, där fadern Emil Bexelius
innehade rätt till stentäkt och även tidigare brutit sten, i stället för
— såsom ursprungligen avsetts —- från viss av arbetslöshetskommissionen
anvisad plats. Hade stenen uttagits från sistnämnda plats, torde den träffade
överenskommelsen hava kommit att betraktas såsom ett arbetsavtal
och ej såsom ett leveransavtal, varför ersättning kommit att utgå. Oberoende
av denna formella åtskillnad torde emellertid den fullgjorda arbetsprestationen
i sak få anses hava utgjort ett arbete för statens räkning.
Härtill kommer, såsom för frågans bedömande enligt riksdagens mening
betydelsefulla omständigheter, dels att den skada, som drabbat Bexelius,
är av synnerligen svår beskaffenhet — enligt vad vederbörande utskott inhämtat,
torde invaliditetsgraden kunna beräknas ligga mellan 90 och 100 %
— dels ock att Bexelius synes vara i stort behov av understöd.
På grund av vad nu anförts har riksdagen funnit billighetsskäl påkalla,
att Bexelius genom statsmakternas ingripande beredes något understöd i
anledning av den honom drabbade skadan. Riksdagen har därför funnit
sig böra frångå den ståndpunkt, som riksdagen förlidet år, med ledning av
då föreliggande utredning, intagit i frågan. Att, såsom i motionen påyrkats,
ersättning skulle medgivas med vad som enligt olycksfallsförsäkringslagen
skulle hava utgått, därest Bexelius varit direkt anställd hos statens arbetslöshetskommission,
har riksdagen dock — bland annat med hänsyn till de
konsekvenser, som skulle kunna föranledas av ett dylikt beslut _ icke
kunnat bifalla. Riksdagen har i stället funnit sig böra medgiva, att understöd
beviljas från allmänna indragningsstaten med skäligt belopp. Med
hänsyn tagen bland annat till inhämtade upplysningar rörande genomsnittlig
arbetsförtjänst vid ifrågavarande tid för en sten- och diversearbetare
inom arbetsorten har riksdagen ansett understödet böra bestämmas till 800
kronor eller, jämkat till ett i helt krontal med tolv jämnt delbart belopp,
Riksdagens skrivelse Nr lil.
5
till 804 kronor. Understödet, å vilket dyrtidstillägg ej bör utgå, har beviljats
från och med den 1 januari 1930.
På grund av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen, i anledning
av förevarande motion, medgivit, att Kurt Sigurd Bexelius må i anledning
av den skada, som drabbat honom under arbete för statens arbetslöshetskommissions
räkning, från och med den 1 januari 1930 under sin
återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 804 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.
Stockholm den 9 maj 1930.
Med undersåtlig vördnad.