JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1930

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1930

IVAR HASTIG STRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

‘292649

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Inledning...............................................

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) t. f. domhavanden S. Luterkort i fråga örn felaktigt förfarande beträffande omyn dighetsförklaring

(ämbetsberättelsen 1926 sid. 12)..................

2) notarius publicus E. Thulin för felaktigt förfarande vid verkställande av växel protest

(ämbetsberättelsen 1928 sid. 55).........................

3) t. f. fängelsedirektören G. Odén för underlåtenhet att vidarebefordra fånges nåd ansökning

(ämbetsberättelserna 1928 sid. 73 och 1929 sid. 9)...........

4) biträdande landsfiskalen E. A. Källström för obehörigt kvarhållande i polishäkte

av anhållen person (ämbetsberättelsen 1929 sid. 110)................

5) polismästaren N. Ericson i fråga örn lagstridig indragning av tryckta skrifter

(ämbetsberättelsen 1929 sid. 133)........................... ■

6) häradshövdingen H. Krok för felaktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 örn

fri rättegång (ämbetsberättelsen 1929 sid. 142)....................

7) kyrkoherden E. Meurling för förrättande av jordfästning i strid med jordfästnings lagen

..............................................

8) hovrättsrådet L. Kiellander m. fl. ledamöter av division i hovrätt för felaktiga

beslut, varigenom i hovrätten fullföljd talan förklarats icke kunna upptagas till
prövning......................................... • •

9) landsfiskalen M. Mattsson i fråga örn obehörigt beläggande med handbojor ....

10) stadsfiskalen G. Andersson för anställande av åtal för tjuvnadsbrott utan erfor derlig

förberedande undersökning m. ..........................

11) t. f. poliskommissarien T. Åkesson för obehörigt kvarhållande i polisarrest av

barn under 15 år m. ....................................

12) landsfiskalen C. Westberg för meddelande av handräckning utan att överexekutor

därom beslutat........................................

13) rådmannen G. Söderberg för dröjsmål med uppsättande av dombok m. m.....

14) advokatfiskal L. B. Schånberg för underlåtenhet att vidtaga åtgärder i anledning

av vid stämpelgranskning uppdagade felaktigheter m. m..............

15) polismästaren G. Hårleman i fråga om vilseledande uppgifter i ämbetsutlåtande

till J. O.............................................

16) utmätningsmannen E. Gottliebsson för felaktig handläggning av utmätningsärende

17) tredje polisintendenten E. Hallgren i fråga örn tjänstefel av polismyndighet, be stående

i otillbörlig metod för anskaffande av bevisning m. m...........

18) extra fängelseläkaren H. Herndal för dröjsmål med avgivande av utlåtande rö rande

häktad persons sinnesbeskaffenhet........................

19) häradshövdingen J. Bladh för olämpligt uppträdande mot nämndeman.......

Sid.

108

119

159

168

Sid.

20) landsfiskalen S. L. Lundin för missbrukande av tjänsteställning...........173

21) biträdande kriminalöverkonstapeln J. M. A. Köhler i fråga om obehörigt kvar hållande

å polisstation av anhållen person.......................179

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Fråga örn domstols skyldighet att på begäran av häktad person inkalla av denne

uppgivna personer för att höras såsom vittnen....................194

2) Fråga örn onödigt uppskov i hemskillnadsmål......................201

3) Frigivande av häktad person innan laga kraft åkommit underrätts utslag, varigenom

denne frikänts men förklarats skola kvarbliva i häkte, till dess utslaget vunnit
laga kraft eller hovrätt annorlunda förordnade....................205

4) Fråga örn hos myndighet anställd kommissionär haft rätt att uppfatta en till

honom personligen ställd försändelse såsom avseende ett privat uppdrag.... 208

5) Fråga om diarieförandet hos länsstyrelse av ansökan örn lantmäteriförrättning

enligt ensittarlagen.....................................214

6) Olämpligt förfarande av polisman vid efterforskning beträffande anhållen persons

arbetsanställning.................................... 215

7) Fråga om undantagande från utmätning av ännu icke utbetalda avlöningsmedel,

som jämlikt kungl, kungörelsen den 22 juni 1928 med tilläggsbestämmelser till
bland annat avlöningsreglementet för fast anställt manskap vid försvarsväsendet
varit insatta å postsparbanken..............................220

8) Fråga örn rätt för person, som valts till ledamot i gemensamt kyrko- och skolråd,

att taga säte i kyrko- och skolrådet, innan valet vunnit laga kraft, m. m. . . . 223

9) Fråga örn skyldighet för ordförande i skolråd att till skolrådssammanträde kalla

skolrådets samtliga ledamöter ävensom representanterna för lärarna vid distriktets
skolor m. m.......................................228

10) Fråga om utfärdande av felaktigt lagakraftbevis å underrätts utslag i brottmål . . 233

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. behov av föreskrifter rörande villkoren för namnstämpels användande i un dantagsfall

vid underdomstolarna.........................236

2) » behov av föreskrifter örn polismyndighets befogenhet att taga och med sina

samlingar införliva fotografier och fingeravtryck................240

3) » behov av förändrade bestämmelser rörande det förbud mot skådespels och

en del andra offentliga tillställningars anordnande å vissa helgdagar, som
finnes meddelat i kungl, kungörelse den 4 oktober 1895........... 252

IV. Inspektionsresor under år 1929 ........................... 256

V. Under år 1929 handlagda klagomål och anställda åtal m. m........257

Berättelse av tryckfrihetskommittén

260

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

I. Tabell över samtliga av 1929 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll................................262

II. Förteckning över de av 1929 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser:.....................................264

1) Justitiedepartementet................................264

2) Utrikesdepartementet.................................267

3) Försvarsdepartementet.................................268

4) Socialdepartementet..................................272

5) Kommunikationsdepartementet ...........................276

6) Finansdepartementet..................................281

7) Ecklesiastikdepartementet...............................288

8) Jordbruksdepartementet................................294

9) Handelsdepartementet.................................299

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ären den,

som vid utgången av år 1929 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende..........................302

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1929 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1929:.............................. 306

1) Justitiedepartementet.................................306

2) Försvarsdepartementet.................................309

3) Socialdepartementet..................................310

4) Kommunikationsdepartementet...........................316

5) Finansdepartementet..................................319

6) Ecklesiastikdepartementet...............................324

7) Jordbruksdepartementet................................331

8) Handelsdepartementet.................................338

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängiggjorts genom skrivelser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1929 och vari under år 1929
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift örn ärendenas behandling .... 342

Till RIKSDAGEN.

J^edan justitieombudsmannen Erik Geijer och hans av riksdagen utsedde
suppleant och efterträdare, häradshövdingen Hans Forsberg i anledning
därav, att de den 7 november 1929 blivit utnämnda att vara justitieråd,
Geijer från och med den 11 och Forsberg från och med den 18 november,
avsagt sig uppdragen att vara respektive riksdagens justitieombudsman
samt dennes suppleant och efterträdare, blev jag den 7 november
1929 av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret utsedd
att vara riksdagens justitieombudsman för tiden från och med den 11
i samma månad intill dess riksdagen anställt nytt val av justitieombudsman.
Till min suppleant och efterträdare utsågo fullmäktige samtidigt
ledamoten i lagberedningen, hovrättsrådet Harry Guldberg.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1929. Jag får därvid meddela, att justitieombudsmannen
Geijer med stöd av 25 § i instruktionen begagnat sig av semester
under tiden från och med den 11 juli till och med den 24 augusti samt att
under nämnda tid dåvarande häradshövdingen Forsberg förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten anställda
åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Fråga om felaktigt förfarande beträffande omyndighetsförklaring.

I 1926 års ämbetsberättelse (sid. 12 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Nils Lilienberg efter klagomål av friherre N. von Lantingshausen
von Höpken mot vice häradshövdingen S. Luterkort väckt åtal
för det han i egenskap av t. f. domhavande i Södra Roslags domsaga införskaffat
en av gode mannen för tillsyn å förmynderskap i östra Ryds
socken A. Andersson i Sundby författad promemoria angående klagandens
förvaltningsåtgärder vid av klaganden såsom fideikommiss inne -

liavda egendomen Bogesund nied underlydande hemman samt med anledning
därav låtit domsagans häradsrätt ex officio upptaga och vid flera
rättegångstillf allen handlägga frågan örn klagandens förklarande för
omyndig. Av redogörelsen framgår, att Svea hovrätt i utslag den 20
januari 1925 yttrat, att hovrätten väl funne Luterkort hava förfarit oriktigt
däiuti att han, utan att yrkande örn klagandens förklarande för omyndig
blivit i enlighet med 8:de punkten av förordningen den 7 juni 1749 till
hämmande av varjehanda med ungdomen övade bedrägerier framställt,
införskaffat samt till behandling upptagit Anderssons anmälan örn klagandens
förvaltningsåtgärder vid Bogesund och däröver infordrat yttrande
från vederbörande kommunalnämnd; men enär den vid tiden för ärendets
behandling gällande lagstiftning icke kunde anses fullständigt utesluta
möjligheten av den uppfattningen, att domstol ägt, även utan att
sådant yrkande förelegat, behandla fråga örn myndig, icke sinnessjuk persons
försättande i omyndighetstillstånd, en uppfattning, som i någon mån
sjntes vinna stöd såväl av uttalanden i rättsvetenskapliga arbeten som
ock i motiv till utarbetade lagförslag, ty och som med hänsyn till vad som
vid tiden för ärendets upptagande vid häradsrätten varit känt i fråga örn
klagandens förmögenhetsförvaltning, Luterkort med av honom hyst uppfattning
örn domstols befogenhet att självmant upptaga frågor örn omyndighetsförklaring
icke kunde anses hava saknat allt fog för den åtgärd,
som i förevarande fall vidtagits i sådant hänseende, alltså och då vad un
der ärendets handläggning vid första rättegångstillfället förekommit icke
innefattade så fullständig vederläggning av de häradsrätten tillhandakomna
uppgifterna rörande klaganden, att Luterkort kunde anses hava
forfarit felaktigt genom ärendets uppskjutande till senare tillfälle, funne
hovrätten de mot Luterkort framställda ansvars- och ersättningsyrkanden
icke kunna bifallas. Över hovrättens utslag hade klaganden anfort besvär.

Kungl. Mård har genom utslag den 14 december 1928 ej funnit skäl bifalla
ändringssökandet.

2. Felaktigt förfarande vid verkställande av växelprotest.

I 1928 års äinbetsberättelse (sid. 55 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av innehavaren av firman Anderssons
Bokhandel & Partiaffär i Malmö Aug. Andersson anbefallt åtal mot notarius
publicus i Malmö, magistratssekreteraren E. Thulin för det denne —
efter det postkontoret Malmö 1 på uppdrag av doktorn Ph. Hirsch i Berlin
den 8 april 1926 hos Thulin anhållit, att en av klaganden godkänd, den 7
april 1926 till betalning förfallen växel måtte protesteras för utebliven betalning
—- utan att i adresskalender eller telefonkatalog efterforska kla -

gandens adress verkställt protest av växeln såsom om adressen varit
okänd. Rådhusrätten i Malmö hade i utslag den 26 februari 1927 ogillat
den mot Thulin förda talan. Hovrätten över Skåne och Blekinge hade i
utslag den 2 september 1927 yttrat, att hovrätten väl funne, att Thulin i
anmärkta hänseende förfarit felaktigt, men enär hans förfarande ej kunde
anses vara av beskaffenhet att böra föranleda till ansvar såsom för tjänstefel,
prövade hovrätten rättvist fastställa rådhusrättens utslag, därigenom
åtalet lämnats utan bifall. Över hovrättens utslag hade enligt redogörelsen
J. O. anfört besvär.

Kungl. Maid har enligt utslag den 11 februari 1929 fastställt hovrättens
utslag.

Tre justitieråd voro av skiljaktig mening och förenade sig örn följande
av ett av dessa justitieråd avgivna yttrande:

”Enär Thulin genom anmärkta förfarandet visat oförstånd i utövningen
av sin befattning såsom notarius publicus, prövar jag rättvist att med
ändring av hovrättens utslag döma Thulin, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
och 11 § stadgan den 6 oktober 1882 angående notarii publicibefattningen,
att böta 25 kronor till kronan.”

3. Underlåtenhet av fängelsedirektör att vidarebefordra
fånges nådansökning.

Av 1928 års berättelse (sid. 73 o. f.) och 1929 års berättelse (sid. 9 o. f.)
framgår att, sedan justitieombudsmannen Geijer efter klagomål av å centralfängelset
i Mariestad intagne straffången P. F. Olsson anbefallt åtal
mot t. f. fängelsedirektören G. Odén för underlåtenhet att vidarebefordra
fånges nådansökning, Vadsbo norra tingslags häradsrätt i utslag den 5
april 1927 yttrat, att det emot Odéns bestridande ej vöre visat, att han
ägt kännedom örn den av klaganden uppsatta, i målet omförmälda nådansökningen,
men då i målet blivit utrett, att Odén i augusti månad år
1926, då Odén tjänstgjort såsom tillförordnad direktör vid centralfängel
set i Mariestad, emot bestämmelserna uti 2 § i lagen den 24 mars 1916 angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff förvägrat klaganden
att hos Konungen göra ansökan örn befrielse från viss del av klaganden
ådömt straffarbete, samt Odén därigenom visat oförstånd i sin tjänst, prövade
häradsrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Odén att,
för vad han således låtit komma sig till last, böta 30 kronor; att Göta hovrätt,
där Odén anfört besvär, i utslag den 15 december 1927 ej funnit skäl
göra ändring i häradsrättens utslag; samt att Odén anfört besvär över
hovrättens utslag.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 16 maj 1929 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Obehörigt kvarhållande i polishäkte av anhållen person.

Av 1929 års berättelse (sid. 110 o. f.) framgår, att justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av skogsarbetaren A. T. Olsson i Gäsjö förordnat
örn åtal mot biträdande landsfiskalen E. A. Källström för obehörigt kvarhållande
i polishäkte av klaganden såsom misstänkt för brott. Gamla Norbergs
bergslags och Vagnsbro härads tingslags häradsrätt bade i utslag
den 30 oktober 1928 dömt Källström att böta jämlikt 15 kap. 22 § strafflagen
för det han utan laga rätt anhållit och kvarbållit klaganden 40 kronor
och jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ samma lag för det oförstånd i tjänsten,
han låtit komma sig till last, 40 kronor eller tillhopa 80 kronor samt ålagt
Källström att till klaganden utgiva gottgörelse för honom åsamkat lidande,
mistad arbetsförtjänst ävensom för kostnaderna å saken bos J. O. med
tillhopa 100 kronor. Över häradsrättens utslag hade Källström anfört
besvär.

Svea hovrätt har i utslag den 29 januari 1929 funnit skäl ej vara anfört,
som föranledde ändring i häradsrättens utslag, samt förpliktat Källström
att ersätta klaganden vad han visade sig hava utgivit för hovrättens
utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Fråga om lagstridig indragning av tryckta skrifter.

I 1929 års berättelse (sid. 133 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund
anbefallt åtal mot polismästaren N. Ericson för det polismyndigheten
i Örebro på order av Ericson den 10 september 1927 med anledning av
stadgandena i § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen omhändertagit dels å
Venavägen i örebro invid Livregementets grenadjärers kaserner från ombudsmannen
D. Johansson 263 exemplar av en skrift ”Manskapsbladet. Årgång
2. Organ för militärmanskapet. N:r 3. 1927.” och 418 exemplar av en
annan skrift, ”Till kamraterna i lumpen”, dels ock vid centralstationen i
Örebro från skoarbetaren A. Hjalmarsson 52 exemplar av förstnämnda
skrift, vilka samtliga exemplar sedermera av polismyndigheten överlämnats
till regementsexpeditionen vid nämnda regemente. Av redogörelsen
framgår, att Svea hovrätt i utslag den 3 december 1928 yttrat, att hovrätten
funne det vara upplyst, att t.f. sekundchefen för Livregementets grenadjärer
i skrivelse den 9 september 1927 till polismästaren i Örebro an -

hållit om erforderligt bistånd från dennes sida för vidtagande av nödiga
åtgärder jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen för det fall, att
skrifter av den i lagrummet omförmälda natur komme att spridas vid
den till 1927 års repetitionsövning inryckande truppen, att det av chefen
för justitiedepartementet antagna ombud för tillsyn över tryckta skrifters
allmängörande i Örebro den 10 i samma månad, efter anmälan fran t.f.
sekundchefen att exemplar av ovan angivna skrifter påträffats inom regementets
förläggning, förordnat örn indragning av de exemplar av skrifterna,
vilka kunde vid regementet anträffas, att därefter polismyndigheterna
omhändertagit dels från Johansson ovanangivna antal exemplar av
ifrågavarande skrifter och dels, senare på dagen, då en trupp inryckande
värnpliktiga under militärbefäl varit på utmarsch från centralstationen,
från Hjalmarsson av honom innehavda exemplar av ”Manskapsbladet. Årgång
2. Organ för militärmanskapet. N:r 3. 1927.”, och enär den i förenämnda
lagrum innefattade bestämmelsen, att förordnande örn indragning
av skrift, som där avsåges, skulle verkställas av militärbefäl, icke, på
sätt åklagaren syntes förmena, uteslöte befogenhet för befälet att för verkställigheten
anlita bistånd av polismyndighet eller skyldighet för polismyndighet
att efterkomma en av befälet i sådant hänseende framställd
anmodan; ty och som, i betraktande av att Johansson vid det mot honom
skedda ingripandet befunnit sig invid kasernområdet och där varit i färd
med ifrågavarande skrifters utdelande till det inryckande manskapet, de
honom fråntagna skriftexemplaren måste anses hava, på sätt i samma lagrum
förutsattes, anträffats vid trupp; och även i fråga örn de från Hjalmarsson
omhändertagna skriftexemplaren gällde, att de blivit vid trupp
anträffade; alltså och då Ericson varit pliktig att till militärmyndighet,
på vars anmodan Ericson omhändertagit skrifterna, överlämna desamma,
prövade hovrätten rättvist ogilla åklagarens i målet förda talan. Av klaganden,
Johansson och Hjalmarsson framställda ersättningsyrkanden lämnades
av hovrätten utan avseende. Över hovrättens utslag hade enligt redogörelsen
J. O. anfört besvär under framhallande, att huvudfrågan
vilken hade principiell betydelse bland annat för tryckfrihetskommitténs
verksamhetsutövning — vore, huruvida de ifrågavarande i beslag tagna
skriftexemplaren varit att anse såsom anträffade vid trupp, vilket varit
ett villkor för att indragning i egentlig mening med laga fog kunnat ske.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 25 mars 1929 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

Ett justitieråd yttrade:

”1 fråga örn omhändertagandet på Ericsons order från Hjalmarsson av
52 exemplar av skriften ''Manskapsbladet. Årgång 2. Organ för militär -

manskapet. N;r 3. 1927.’ är upplyst att denna åtgärd — vilken ägde rum
efter det vederbörligt förordnande meddelats om indragning av de exemplar
av skriften, som anträffades vid Livregementets grenadjärer, samt regementschefen
anmodat Ericson örn handräckning för verkställande av
förordnandet så vitt anginge den till repetitionsövning vid regementet anryckande
truppen — företogs vid tillfälle då Hjalmarsson utdelade skriften
till värnpliktiga, som stodo uppställda under militärhefäl för avmarsch
till regementets förläggningsplats.

Under sådana omständigheter finner jag inskridandet mot Hjalmarsson
hava ägt rum i laga ordning och fastställer alltså det slut, vartill hovrätten
i denna del av målet kommit.

Däremot finner jag visserligen förordnandet örn indragning av de håda
ifrågakomna skrifterna icke hava grundat befogenhet för militärbefälet
och således ej heller för Ericson att på sätt skett låta från Johansson, då
han å Yenavägen utspridde dessa skrifter till värnpliktiga, som utan att
vara ställda under militärbefäl färdades vägen fram för inställelse till
tjänstgöring å regementets närbelägna förläggningsområde, omhändertaga
de exemplar av skrifterna, som Johansson innehade; men enär, med
hänsyn till avfattningen av § 4:12:o tryckfrihetsförordningen och i beti
aktande av omständigheterna vid ingripandet, Ericson icke kan anses
ha\a saknat allt skäl för en motsatt uppfattning, samt vid sådant förhållande
det förelupna felaktiga förfarandet icke bör för honom föranleda
ansvar,

finnér jag ej heller beträffande atalet i denna del skäl göra ändring i
det slut, vari hovrätten därutinnan stannat.”

Ett justitieråd anförde:

Såsom hovrätten yttrat anträffades de från Hjalmarsson omhändertagna
exemplaren vid trupp. Han var nämligen, då de fråntogos honom, i
färd med att utdela dem bland värnpliktige, som voro samlade under
militärbefäl.

De exemplar åter, vilka omhändertogos från Johansson, anträffades väl
i närheten av trupp, men dock icke vid trupp. Såväl Johansson suni de
inrj ekande värnpliktige, till vilka han sökte utdela exemplaren, befunno
sig å allmän plats utanför kasernområdet, och de värnpliktige stodo ej
under militärbefäl. Omhändertagandet var således felaktigt; men med avseende
å de föreliggande omständigheterna bör felet ej medföra ansvar.

Jag prövar alltså lagligt att, lika med hovrätten, lämna åtalet utan
bifall.”

6. Felaktig tillämpning av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

Enligt 1929 års berättelse (sid. 142 o. f.) hade, sedan justitieombudsmannen
Geijer efter klagomål av advokaten S. Hultman i Visby låtit anställa
åtal mot häradshövdingen H. Krok för felaktig tillämpning av lagen den
19 juni 1919 om fri rättegång, Svea hovrätt i utslag den 11 december 1928
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömt Krok att för fel i domarämbetet böta
100 kronor.

över hovrättens utslag har Krok anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. Förrättande av jordfästning i strid med jordfästningslagen.

I en artikel, införd i tidningen Svenska Morgonbladet för den 3 juli 1928
under rubriken ”Kyrkoherden i Kristdala åter på krigsstigen mot de frikyrkliga.
”, förekom, efter en beskrivning över avlidne byggmästaren K. P.
Karlbergs begravning å Kristdala kyrkogård midsommardagen år 1928,
vilken begravning ägt rum efter frikyrklig ritual utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning, en redogörelse, varav i huvudsak framgick
följande:

Den i och för sig fridfulla och högtidliga begravningsakten hade fått ett
störande efterspel, som dess bättre syntes vara enastående. Ehuru den
frikyrkliga begravningen förrättats under fullt lagliga former och ej ens
kyrkoherden i församlingen E. Meurling själv velat bestrida dess värdiga
förlopp, hade det otroliga hänt, att denne, i strid mot såväl lag som den
avlidnes och hans anhörigas önskan, sedan frid lysts över stoftet, beträtt
graven och utfört kyrklig jordfästning. Redan då anmälan gjorts örn begravningen,
hade Meurling uttalat hot örn att ”göra örn” det hela, men
ingen hade kunnat taga detta för annat än överord. Då det emellertid befunnits,
att graven ännu tre dagar efter begravningen var öppen, hade dödgrävaren
tillfrågats och därvid förklarat, att Meurling förbjudit honom
fylla graven, förrän Meurling själv nästkommande söndag, den 1 juli,
verkställt jordfästning. Meurling hade emellertid för sin del förklarat,
att ett misstag förelåge, samt lovat styra om, att graven genast bleve
fylld. Då anförvanterna, för att förvissa sig örn att så skett, efter några
timmar återvänt till kyrkogården, hade de fått se Meurling och klockaren
komma från graven, där kyrklig jordfästning med sång och förnyad klockringning
då hade förrättats.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i denna artikel anmodat kyrkoherden
Meurling att inkomma med yttrande, anförde Meurling bland annat
följande:

När en son till avlidne byggmästaren Karlberg tillsammans med en
medlem av Oskarshamns baptistförsamling hos Meurling anmält, att det
skulle bliva ”begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning”,
hade Meurling genast sagt ifrån, att han sedan tänkte göra en kyrklig
jordfästning. Denna sin avsikt hade Meurling ingalunda hållit hemlig.
Men ingen anhörig hade i förväg invänt något däremot, ehuru ingen, som
kände Meurling, borde kunna tro, att han icke skulle fullfölja en uttalad
avsikt. På fråga, örn han tänkte göra den kyrkliga jordfästningen vid
den frikyrkliga begravningshögtidligheten, hade Meurling svarat: ”Nej,
den vill jag visst inte blanda mig i, mig skall Ni efter önskan slippa se,
det gör jag senare.” Häremot hade ej den minsta invändning gjorts. Den
frikyrkliga begravningshögtidligheten hade hållits söndagen den 24 juni.
Meurling hade tillsagt kyrkovaktmästaren att fylla graven åtminstone till
hälften men lämna ett litet stycke, ungefär två kvadratdecimeter, fritt vid
kistans huvudända, enär Meurling senare ämnade jordfästa. Påföljande
onsdag kl. 1 e. m. hade två anhöriga till den avlidne träffat Meurling på
landsvägen utanför prästgården samt frågat, varför graven vore alldeles
öppen. I tanke, att kyrkovaktmästaren uraktlåtit vad Meurling tillsagt
honom, hade Meurling härtill svarat: ”Är den öppen, det måste vara ett
misstag, så har jag inte sagt åt kyrkovaktmästaren.” Härpå hade man
svarat, att det endast läge granris över kistan, samt tillagt: ”Blir graven
ej genast igenskottad, göra vi det själva.” Meurling hade då svarat: ”Det
behövs inte, jag skall genast se till att graven blir igenfylld.” Därpå hade
Meurling sökt upp kyrkovaktmästaren, och redan kl. 3 hade Meurling
stått vid graven och jordfäst enligt handbokens ritual. Graven hade varit
mer än till hälften igenfylld, men det hade legat så mycket granris över
jorden, att detta vilselett de anhöriga, så att de ej sett jorden över kistan.
Ingen människa hade vid tillfället funnits på kyrkogården. Där hade
endast närvarit klockaren, som sjungit en psalm, och Meurling, som läst
kyrkans höner. Meurling protesterade mot uttrycket att han velat ”göra
örn” den baptistiska begravningsakten. En begravningshandling, utförd
av en baptistpastor, kunde omöjligen vara en svenska kyrkans handling.
Meurling hade icke ”gjort örn den frikyrkliga jordfästningen”, utan han
hade gjort något helt annat, han hade följt svenska kyrkans ritual. De
anhöriga hade utan något hinder eller obehag från Meurlings sida fått
vad de enligt lagen den 5 november 1926 örn jordfästning haft rätt till.

Meurling kunde ej, anförde han vidare, finna, att han genom att efteråt
verkställa jordfästning brutit emot lagen. I 2 § i lagen funnes en ovillkorlig
föreskrift örn vilka, som skulle jordfästas av präst. Men ingenstädes
i lagen hade Meurling funnit ett ord, som förbjöde en präst att vid
en grav följa jordfästningsritualet. I lagen skildes mellan å ena sidan
begravning enligt 8 § utan jordfästning i kyrkans ordning och å andra

sidan jordfästning, som i övriga fall vore föreskriven. En efteråt företagen
jordfästning, sådan som den av Meurling utförda, bleve då likställd
med sådana kyrkliga handlingar som kyrklig välsignelse över äktenskap,
som förut avslutats inför borgerlig myndighet, d. v. s. det vore en kyrklig
handling utan några rättsverkningar'' i samhället. I Kristdala församlings
begravningsbok stöde också lagenligt antecknat örn Karlberg: Be gravd

utan jordfästning enligt svenska kyrkans ordning den 24 juni 1928.”

Då begäran örn begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
framställts, fortfor Meurling, hade Meurling erfarit, att det skulle anses
störande för de anhöriga, örn Meurling vid själva begravningen talade
kyrkans fastställda ord. Alltså hade Meurling ej då kunnat närvara eller
tala. Meurling hade emellertid ej velat bliva den förste kyrkoherden i
Kristdala, som icke tillsett, att kyrkan vigde det sista vilorummet för en
församlingsbos stoft. Han hade ej velat tillåta, att från kyrkans sida
ingenting skulle åtgöras för att lysa Guds välsignelse över stoftet av en
församlingsbo, vilken trots sina baptistiska åsikter livligt deltagit i den
kyrkliga verksamheten i Kristdala. Meurling hade ej heller kunnat använda
andra ord än den kyrkliga ritualens. Sådan missaktning hade han
ej velat visa. Ty enligt Meurlings åsikt vore kyrkans fastställda ord vid
dop, bröllop, konfirmation och begravning samt övriga gudstjänster att
vörda och akta högre än även de vältaligaste för tillfället formulerade
ord. Att Meurling — på egen bekostnad — låtit ringa i kyrkklockorna,
hade berott på, att han ej velat, att det i församlingen skulle sägas, att
den avlidne, en aktad och på sitt sätt gudfruktig man, fått sådan begravning
som de, vilka förr ”begravdes i tysthet”, eller ingen begravning alls,
vilket otvivelaktigt många skulle sagt. Att en person ginge till en grav,
stannade, toge av sig hatten och andaktsfull håde en bön, hade Meurling
hittills endast hört anses som en gärd av pietet och helgd. I Kristdala
hade det ända till på senaste tiden varit bruk vid jordfästningar, att även
de anhöriga kastat en handfull mull på kistan. Härav hade ingen tagit
anstöt. Men när nu Meurling i all stillhet och ensamhet gjort detta som
kyrkans tjänare, då vöre detta enligt tidningen Svenska Morgonbladet
”ett pinsamt uppträdande”, ”en störande epilog” och intolerans mot religiöst
oliktänkande”.

Ytterligare en annan synpunkt, androg Meurling slutligen, hade bestämt
Meurlings handlingssätt. Här vöre det icke fråga om en enskild
begravningsplats utan örn kyrkans kyrkogård. Det vore den kyrkliga invigningen
och de kyrkliga jordfästningarna, som gjorde denna till kyrkans
helgade begravningsplats. När kyrklig jordfästning ej längre förrättades
på en kyrkogård, upphörde denna att vara kyrkogård och bleve
en profan begravningsplats utan kyrklig helgd. Så länge Kristdala församling
vöre så helt kyrkligt enig som nu och kyrkan diir vore medel

låtit och försålt all befintlig eller i framtiden tillväxande skog, som holle
10 verktum och däröver i genomskärning en fot från marken och funnes å
viss till ifrågavarande hemmansägares skattetal hörande fyllnadsord. I
egenskap av ägare av ett till hemmanet ”/«»s mantal Landsom nr 3 hörande
skifte å nämnda fyllnadsord yrkade hemmansägaren Johan Erikss
son i Landsom efter stämning å Skönviks Aktiebolag — här nedan kallat
bolaget -— som på grund av nämnda kontrakt innehade avverkningsrätten
å ifrågavarande å skyddsskogsområde belägna skogsskifte, vid Sunne,
Ovikens och Hallens tingslags häradsrätt, att bolaget, som låtit utstämpla
ett antal undermåliga träd, måtte föreläggas att, innan vidare avverkning
finge ske, på egen bekostnad under Erikssons kontroll återstämpla
enligt kontraktet av den 8 december 1884 undermåliga träd, att, örn tvist
därvid uppstode, denna måtte förklaras skola avgöras av skiljemän, innan
avverkning av omtvistade träd finge ske, att, då tvist förelåge örn
mätningsmetoden, föreskrift måtte lämnas, efter vilka mätningsmetoder
återstämplingen skulle verkställas, samt att bolaget måtte förpliktas att
till Eriksson utgiva ersättning ej mindre för 14 undermåliga träd, som å
Erikssons ifrågavarande mark av bolaget avverkats, med tillhopa 42 kronor,
än även för den skada, som tillskyndats Eriksson därigenom att bolaget
låtit verkställa stämpling av 53 undermåliga träd, med 79 kronor
50 öre.

Häradsrätten fann i utslag den 23 november 1922, bland annat, styrkt,
att vederbörande skogstjänsteman efter framställning av bolaget å Erikssons
skifte utstämplat enligt kontraktet 67 stycken undermåliga träd, av
vilka 14 stycken redan avverkats och bortförts samt ett återstämplats på
order av vederbörande Överjägmästare, och ålade bolaget att på egen bekostnad
återstämpla de kvarvarande 52 stycken utstämplade undermåliga
träden, vilka det ålåge Eriksson att å tid, då marken därför vore tjänlig,
efter framställning av bolaget för detta utpeka, vid äventyr att eljest anses
hava avstått från desamma, varjämte bolaget förpliktades ersätta
Eriksson 14 stycken avverkade och bortförda träd med sammanlagt 9 kronor
80 öre ävensom för skada genom stämpling å 53 stycken träd med
18 kronor 55 öre. Bolaget förpliktades att ersätta Erikssons kostnader å
målet med 800 kronor ävensom lösen för protokoll och utslag.

Samma dag meddelade häradsrätten utslag i ytterligare tio mål mellan
bolaget, å ena, samt delägare i förenämnda fyllnadsjord, å andra sidan,
angående upphävande av avverkningsförbud. Svarandeparter i dessa mål
voro vid häradsrätten följande personer:

2) Anna Lisa Svensson, Sven Svensson och Brita Svensson, alla i Landsom,
den sistnämnda genom till förmyndare för henne förordnade Seth
Olof Olsson i Funäs;

3) änkan Kristina Olausson, Paul W. Olsson, Märta Eugenia Östman,
Bror Anselm Olausson och Elin Olava Olausson, alla i Sölvbacken, den
sistnämnda genom till förmyndare för henne förordnade Olof Eriksson
Blom i Svensåsen;

4) Johan Eriksson i Landsom;

5) Östen Olsson i Sölvbacken;

6) August Persson i Landsom;

7) Johan Jonsson i Landsom;

8) Johan Eriksson i Sölvbacken;

9) Anders Persson i Sölvbacken;

10) Lars Melander i Sölvbacken; och

11) Göran Östman i Landsom.

Mot samtliga dessa utslag, vilka gingo bolaget emot, erlade bolaget vad.

För talans fullföljande å bolagets vägnar i samtliga elva mål ingav
Gustaf Jonsson, anställd å vice häradshövdingen G. Huselius’ advokatbyrå
i Stockholm, den 22 december 1922 till Svea hovrätt elva libeller. Vid detta
tillfälle ingav och åberopade Jonsson i buvudskrift en så lydande rättegångsfullmakt: ”Fullmakt

för innehavaren härav eller för den, han i sitt ställe förordnar,
att såväl vid över- & underdomstolar som ock hos exekutiva och andra
myndigheter inom riket föra talan för Skönviks Aktie Bolag och bolagets
rätt bevaka, ägande ombudet jämväl att för bolaget framställa yrkande
örn ansvar i brottmål.

Ombudets lagliga åtgärder godkännas.

Skönvik den 5 september 1922.

Skönviks Aktie Bolag
Lennart Norström

Vittna; Anders Laurell Isidor Larsson.”

Å fullmaktens baksida fanns bestyrkt avskrift av kungl, patent- och
registreringsverkets bevis den 23 december 1921, enligt vilket Lennart Norström
ägde behörighet att teckna bolagets firma.

Svarandena i hovrätten inställde sig genom Erik Wahlgren, vilken den
15 februari 1923 till hovrätten i ett vart av samtliga elva mål ingav replik,
däri anmärktes, att bolagets vadeinlaga vore undertecknad endast
”Skönviks Aktiebolag”, varför det kunde ifrågasättas, huruvida bolaget
kunde anses hava behörigen inställt sig i hovrätten.

Den 6 mars 1923 ingav Jonsson å bolagets vägnar i vart och ett av de
elva målen en skrift, undertecknad av Jonsson för bolaget under åberopande
av fullmakt. I samtliga dessa skrifter anfördes, bland annat, att,

då vid ingivandet av bolagets vadeinlaga bolagets ombud med överlämnande
av fullmakt styrkt sin behörighet att föra bolagets talan, något avseende
icke syntes kunna fästas vid svarandens anmärkning örn bristfällighet
i vadeinlaga^ undertecknande.

Då akterna i de elva målen överlämnades från aktuariekontoret till
vederbörande division, låg den av Jonsson ingivna originalfullmakten i
akten till målet nr 1. I akterna till övriga tio mål synas hava funnits varken
avskrifter av fullmakten eller å aktuariekontoret gjorda anteckningar
örn att fullmakten åberopats jämväl i dessa mål. Å samtliga elva akter
hade emellertid med bläckpåskrifter utmärkts, att målen hade samhörighet
med varandra.

Målen förehådes av hovrätten den 22 och den 23 mars 1923, målen nr
1—7, vilka i hovrättens diarium för år 1922 äro införda under respektive
nr 0645, 0651—0655 och 0647, förstnämnda dag inför hovrättsråden Kiellander
och H. Glimstedt, dåvarande hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet
B. Scherdin och extra ordinarie hovrättsassessorn T. Sandström samt
målen nr 8—11, vilka i hovrättens diarium antecknats under nr 0646 och
0648—0650, allt 1922, den 23 mars inför förstnämnda tre ledamöter och dåvarande
hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet J. Sjögren.

I målet nr 1, som föredrogs av Glimstedt, fann hovrätten bolaget ej hava
anfört skäl, som föranledde ändring i häradsrättens utslag, och förpliktade
bolaget att ersätta Johan Eriksson i Landsom dennes utgifter å målet
i hovrätten med 75 kronor jämte vad Eriksson visade sig hava erlagt för
hovrättens dom. Jämlikt 30 kap. 5 § rättegångsbalken ägde icke bolaget
och på grund av stadgandet i 30 kap. 12 § samma balk ej heller Eriksson
fullfölja talan mot hovrättens dom.

I samtliga övriga tio mål fann hovrätten, enär Jonsson icke visat behörighet
för honom att i målen föra bolagets talan, vad å bolagets vägnar
i hovrätten anförts och yrkats icke kunna upptagas till prövning. Jonsson
förpliktades i vart och ett av dessa tio mål att ersätta vederbörande svarande
i hovrätten för utgifterna å målet därstädes med 75 kronor jämte
domslösen.

Hovrätten meddelade i vart och ett av sistnämnda tio mål fullföljdshänvisning
av innehåll, att talan mot hovrättens dom finge genom revisionsansökning
hos Kungl. Maj:t fullföljas av bolaget samt, därest bolaget
fullföljde talan i huvudsaken, jämväl av Jonsson beträffande honom
ådömd kostnadsersättning. Ville part söka revision, ålåge det honom att
före kl. 12 å trettionde dagen efter hovrättens doms dag skriftligen
hos hovrätten anmäla missnöje samt därvid tillika ingiva K. B:s bevis
örn nedsättning av ej allenast fullföljdsavgift, 150 kronor, utan ock enahanda
belopp till säkerhet för den kostnadsersättning, som Kungl. Majit
kunde komma att tillerkänna motpart. Kunde part, som anmälde miss -

nöje, icke förete bevis om nedsättning av båda dessa belopp, skulle han
vid sin missnöjesanmälan foga sådant intyg örn bristande tillgång, som i
30 kap. 22 § rättegångsbalken sägs. Att emot hovrättens dom fullfölja talan
allenast beträffande rättegångskostnad vore jämlikt 30 kap. 12 § rättegångsbalken
ej tillåtet för bolaget och ej heller för Jonsson under annan
förutsättning, än att talan i huvudsaken fullföljdes av bolaget, eller för
svarandepart.

I målen nr 1—7 voro samtliga ledamöter ense örn besluten. Såsom förut
berörts, skedde föredragningen av målen nr 8—11 inför hovrättsråden
Kiellander och Glimstedt samt hovrättsassessorerna Sjögren och Scherdin.
Kiellander, Glimstedt och Scherdin förenade sig örn förut omförmälda beslut
till dom. Hovrättsassessorn Sjögren, referent, var av skiljaktig mening
och anförde vid avgörandet av målet nr 8 — diarienummer 0646/1922
— följande:

”Av handlingarna i ett uti diariet för år 1922 under nr 0645 antecknat
mål framgår, att Jonsson den 22 december 1922 i kungl, hovrätten inställt
sig såsom ombud för bolaget under åberopande av en utav bolaget den 5
september 1922 utfärdad fullmakt för innehavaren eller den han i sitt
ställe förordnade att vid över- och underdomstolar föra talan för bolaget.
Vidare framgår av handlingarna i nyssnämnda och i förevarande mål
samt av handlingarna i nio andra, i diariet under n:ris 0647 0655 antecknade
mål, att Jonsson berörda den 22 december 1922 å bolagets vägnar ingivit
vadeinlaga i vart och ett av ifrågavarande elva mål, vilka samtliga
angå av bolaget företagen avverkning av skog å viss, hemmansägare i
Sölvbacken i Ovikens socken och Landsom i Myssjö socken tillhörig fyllnadsjord.
Enär Jonsson måste antagas hava avsett att åberopa ovannämnda
fullmakt i samtliga omförmälda elva mål och således jämväl i
nu förevarande mål mot Eriksson, samt fullmakten är av beskaffenhet att
medföra behörighet för Jonsson att uppträda som ombud för bolaget i målet,
alltså och utan avseende därå att i vadeinlagan icke hänvisats till berörda
fullmakt finner jag Jonsson hava ådagalagt behörighet att föra bolagets
talan i målet, och är förty beredd att ingå i prövning av vad å bolagets
vägnar anförts och yrkats.”

Vid avgörande av målen nr 9—11 hade Sjögren med det ovan intagna
analoga anföranden.

I enlighet med hovrättens ovan omförmälda beslut utfärdades domar i
samtliga målen den 11 maj 1923.

I en till J. O. ingiven skrift anförde klaganden klagomål däröver att,
ehuru Jonsson för bevakande av bolagets talan i ovan omförmälda mål till
hovrätten ingivit i original och behövligt antal avskrifter en av bolaget
utfärdad rättegångsfullmakt in blanco, endast det av målen, till vars libell

originalfullmakten kommit att fogas, upptagits till prövning, medan däremot
den fullföljda talan i de övriga målen, på sätt förut berörts, förklarats
ej kunna upptagas till prövning och Jonsson förpliktats att till bolagets
motparter utgiva ersättning för deras utgifter å dessa mål i hovrätten
med tillhopa <50 kronor jämte domslösen. Som G. Huselius’ advokatbyrå,
å vilken Jonsson vore anställd, hos klaganden försäkrat sig för det
civilrättsliga ansvar, som kunde drabba byrån gentemot klienter eller
tredje man, hade klaganden till nämnda advokatbyrå erlagt vad byrån på
grund av hovrättens omförmälda domar måst utgiva till bolagets motparter.
I följd därav hade klaganden jämlikt försäkringsavtalets bestämmelser
blivit innehavare av advokatbyråns anspråk mot tredje man på
grund av den inträffade skadan, och ville klaganden för den skull bringa
hovrättens förfarande till J. 0:s kännedom.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat aktuarien
i hovrätten J. D. Thulin att inkomma med upplysning, huru med de i
klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig, anförde Thulin följande: Till

fullföljd i hovrätten av ifrågavarande elva mål hade Jonsson den
22 december 1922 till Thulin ingivit elva libeller jämte behörighetshandlingar,
bolagets fullmakt dock endast i ett originalexemplar och tio avskrifter.
Därjämte hade ingivits elva avskrifter av libeller jämte å dessa
avskrifters baksida gjorda avskrifter av fullmakter. Jonsson hade hos
rhulin anhallit, att Thulin matte ex officio vidimera de fullmaktsavskrifter,
som voro avsedda att biläggas originallibellerna. Thulin hade då meddelat
Jonsson såsom sin erfarenhet från liknande fall i hovrätten, att
denna vidimation vöre onödig, då ju fullmakt i original funnes i ett av
målen och alla målen, såsom ägande sammanhang med varandra, komme
att samtidigt föredragas. Då Jonsson därefter ej vidhållit sitt yrkande
örn vidimation, hade Thulin försett den libell, till vilken originalfullmakten
fanns bilagd, med en blyertsanteckning med stor stil, sorn, såvitt den
numera, sedan anteckningen utstrukits, kunde tydas, lydde: ”1 samtliga
åberopas fullmakten i detta mål”. Efter hörande av de personer, som på
aktuariekontoret haft tillgång till akterna i vädjade mål, måste Thulin
såsom fullkomligt utesluten beteckna möjligheten, att denna anteckning
utraderats, innan målet efter lottning överlämnats till vederbörande ledamot.
I övertygelse, att denna anteckning, då å kapprocken till vart och
ett av de elva målen fanns med bläck angivet dess sammanhang med vart
och ett av de övriga, skulle vara tillräcklig för att i alla målen klarlägga
Jonssons behörighet, hade Thulin icke gjort någon vidare anteckning örn
behörigheten å vart och ett av de övriga målen. Sedermera syntes det biträde
å aktuariekontoret, som på Thulins ansvar hade att fullgöra diarie -

föringen å andra huvudavdelningen, hava till motpartsombuden utlämnat
de tio fullmaktsavskrifterna tillika med libellavskrifterna med därå tecknade
avskrifter. Såsom förklaring till att det vore Thulin möjligt att nu
erinra sig ovan relaterade omständigheter, ville Thulin nämna, att Thulin
kort tid sedan hovrättens domar fallit på föranledande av Jonsson utfärdat
ett intyg örn vad Thulin hade sig i saken bekant.

I en därefter hit ingiven skrift förmälde klaganden, att Jonsson avsett
att få de lösa avskrifterna av huvudfullmakten vidimerade ex officio men
att, då detta av Thulin icke ansetts erforderligt, samtliga tio avskrifter
ingivits i det skick en av klaganden till J. O. ingiven avskrift utvisade.
Emellertid syntes såväl avskrifterna av libellerna jämte därå tecknade
avskrifter av fullmakt och bevis från patent- och registreringsverket som
också ovanberörda separatavskrifter av fullmakten jämte bevis, vilka senare
avskrifter rätteligen hört till originallibellerna och vilka alla vore
datumstämplade av hovrätten den 22 december 1922, på sätt Thulin upplyst
hava blivit utlämnade till ombudet för bolagets motparter. Av denne
hade klaganden numera till låns bekommit ett par exemplar av avskrifterna.

Vid skriften var fogad dels en avskrift av libellen i målet nr 7 med
därå tecknade avskrifter av fullmakt och bevis från patent- och registreringsverket
dels ock en icke vidimerad avskrift av den av Jonsson ingivna
originalfullmakten jämte därå tecknad avskrift av nämnda bevis.
Båda handlingarna voro försedda med följande stämpel: Ing. till Svea

Hovrätt den 22 dec. 1922.” Å separatavskriften av fullmakten var därjämte
med stämpeltryck antecknat: ”Ing. av Gustaf Jonsson G. Huselius
Advokatbyrå. Wahrendorff sgatan 1.”

J. O. anmodade därefter Kiellander, Glimstedt, Scherdin och Sandström
att inkomma med yttrande.

I gemensamt avgivet yttrande anförde bemälda hovrättsledamöter huvudsakligen
följande:

Angående handlingarnas skick, då målen föredrogos, ville hovrättsledamöterna,
såvitt anginge behörighetsfrågorna, anmärka följande:

a) att i målet nr 1, däri bolagets talan upptagits till prövning, förelegat
i original en den 5 september 1922 av bolaget utfärdad fullmakt för innehavaren
att vid över- och underdomstolar föra bolagets talan och dess rätt
bevaka;

b) att denna fullmakt icke genom sin lydelse angåve sig såsom gällande
jämväl för målen nr 2—1.1;

c) att i målen nr 2—11 icke förelegat någon av bolaget utfärdad fullmakt
vare sig i huvudskrift eller i avskrift;

d) att den i målet nr 1 ingivna fullmakten icke åberopats i någon av de
i målen nr 2—11 ingivna libellerna;

e) att varken å omförmälda fullmakt i målet nr 1 eller — i målen nr
2—11 ~ å någon av libellerna eller någon annan handling funnits, ej heller
numera funnes någon anteckning örn att fullmakten åberopades jämväl
i målen nr 2 11; vilket sistnämnda förhållande, sedan det numera
upplysts, att avskrifter av fullmakten varit fogade vid dessa libeller, vore
så mycket mer anmärkningsvärt, som det enligt arbetsordningen för hovrätten
ålåge aktuarien att å emottagen inlaga göra anteckning örn bilagor;

f) att denna tjänsteplikt däremot iakttagits beträffande libellen i målet
nr 1, å vars nedre högra hörn anbragts i bläckskrift ordet ”Fullm.”, tydligtvis
ditskrivet av kontorsbiträdet, som biträdde Thulin med förandet
av diariet för mål, som tillhörde hovrättens andra huvudavdelning;

g) att, vad anginge Thulins ordande örn en å libellen i målet nr 1 av
honom verkställd blyertspåskrift, visserligen å nämnda libell numera kunde
skönjas en med gummi utraderad blyertsanteckning, som med tillhjälp
av förstoringsglas torde kunna tydas därhän, att den varit av det utav
Thulin påstådda innehåll: ”1 samtliga åberopas fullmakten i detta mål”.
Emellertid hade varken Glimstedt såsom referent i berörda mål eller
någon av de andra i målet dömande ledamöterna någonsin förr än efter
remissens mottagande sett ringaste spår av denna anteckning, som även i
sitt utraderade skick vore åtminstone delvis skönjbar för blotta Ögat. Befintligheten
av sagda anteckning i dess nuvarande skick, vilken anteckning
synbarligen i motsats mot övriga å aktuariekontoret gjorda anteckningar,
utom möjligen den å en svarandefullmakt i målet nr 2, härledde
sig av Thulins egen hand, skulle till äventyrs kunna på det sätt förklaras,
att Thulin först — med hänsyn till det enligt hans uppgift av ombudet
Jonsson accepterade avböjandet av Jonssons begäran örn vidimation
av de för biläggande vid handlingarna i målen nr 2—11 avsedda fullmaktsavskrifterna
å libellen i målet nr 1 anbragt ifrågavarande blyertspåskrift,
men sedermera, då Thulin utav de för svarandena avsedda
avskrifterna av libellerna i målen nr 2—11 funnit, att jämväl ifrågavarande
fullmakt däri intagits, ansett hinder möta för fullföljandet av det av
honom föreslagna och av Jonsson accepterade tillvägagåendet och i följd
därav borttagit eller låtit borttaga ifrågavarande å libellen i målet nr 1
anbragta blyertspåskrift, som emellertid kommit att delvis kvarstå. En
annan, något avvikande förklaring i nyss omhandlade hänseende läte sig
likaledes väl tänkas; och skulle enligt denna påskriften å libellen i målet
ni 1, vilken osökt läte sig uppfattas såsom en ren minnesanteckning örn
att vidimationsbevis begärts beträffande fullmaktsavskrifterna, hava, sedan
Thulin förmått Jonsson att avstå från framställd begäran örn vidimation,
förlorat sin betydelse och därför av Thulin utraderats. Nu gjorda

antaganden vore emellertid ej förenliga med Thulins uppgifter i det av
honom avgivna yttrandet samt motsades jämväl därav, att ledamöterna,
på sätt nyss sagts, icke iakttagit spår av en dylik utraderad anteckning
förr än efter remissens mottagande. Ehuru det försiktigtvis i Thulins
yttrande ej direkt utsädes, framginge dock av undermeningen i detsamma,
hurusom det ej kunde betraktas såsom uteslutet, att någon av de i målet
dömande ledamöterna skulle tillåtit sig att utstryka ifrågavarande blyertspåskrift.
En dylik understucken antydan ville ledamöterna på det
eftertryckligaste tillbakavisa.

Hovrättsledamöterna anförde vidare, att mot riktigheten av Thulins
kategoriska påstående, att han ”måste såsom fullkomligt utesluten beteckna
möjligheten, att denna anteckning”, d. v. s. ifrågavarande svagt
skönjbara blyertspåskrift å libellen i målet nr 1, ”utraderats innan målet
efter lottning överlämnats till vederbörande ledamot”, talade ytterligare
följande omständigheter:

h) att det måste anses överstiga vanlig mänsklig förmåga att, på sätt
Thulin för egen och icke namngivna personers del påstått, i november
1926 erinra sig vad som förelupit eller icke förelupit vid ifrågavarande
libellers ingivande den 22 december 1922 och under tiden därefter till målens
överlämnande till de föredragande hovrättsledamöterna; varjämte
borde framhållas, att Thulin, enligt vad ledamöterna inhämtat, under tiden
den 16 februari—den 3 mars 1923 åtnjutit semesterledighet, en omständighet,
som, åtminstone vad sistnämnda tid anginge, torde hava betagit
Thulin en del av hans iakttagelseförmåga beträffande förhållandena
å aktuariekontoret;

i) att Thulin — som till förklaring av sin exceptionella minnesgodhet
uppgivit, att han skulle ”kort tid” efter det hovrättens domar den 11 maj
1923 fallit, på föranledande av Jonsson, utfärdat ett intyg örn vad Thulin
hade sig i saken bekant — i berörda intyg, varav Thulin till Scherdin
överlämnat en vid yttrandet fogad avskrift och vilket intyg utfärdats
först den 7 december 1923 och sålunda mer än ett halvt år efter meddelandet
av hovrättens domar, icke med ett ord berört den hlyertspåskrift,
han skulle hava verkställt å libellen i målet nr 1, vartill komme den icke
mindre betydelsefulla omständigheten, att Thulin vid samtal den 27 december
1926 för Scherdin uttryckligen förklarat, att ifrågakomna blyertsanteckning
upptäckts först å J. 0:s expedition och därstädes påpekats för
Thulin;

j) att ledamöterna flerfaldiga gånger å handlingar, som gått genom
Thulins aktuariekontor, funnit överstrukna blyertsanteckningar eller spår
av dylika, vilka anteckningar otvivelaktigt verkställts å aktuariekontoret;

k) att aktuariekontoret i sistberörda hänseende genom vissa av hovrättsledamöterna
närmare angivna anteckningar och utraderingar mani -

festerat sig jämväl i förevarande serie av mål på ett sätt, som ej kunde
bestridas;

l) att Sjögren, som, på ledamöternas tillskyndan, för utformningen av
sin avvikande mening i målen nr 8—11, fått handlingarna i målet nr 1
till sig överlämnade, icke i den vidlyftiga motiveringen för sin mening
åberopat det av Thulin påstådda förhållande, att å lillelien i målet nr 1
skulle funnits anteckningen ”1 samtliga åberopas fullmakten i detta mål”,
vilken anteckning, därest den då varit verklig, skulle hava utgjort ett
det starkaste stöd för Sjögrens mening;

m) att Sjögren dessutom nyligen på fråga uppgivit, att icke heller han
å lillelien i målet nr 1 iakttagit någon blyertspåskrift; samt

n) att ledamöterna själva ägnat all uppmärksamhet åt handlingarnas
innehåll, jämväl såvitt anginge å aktuariekontoret gjorda blyertsanteckningar.

Beträffande den praxis i hithörande frågor, som Thulin till sitt försvar
syntes vilja fixera i sitt yttrande, ville ledamöterna göra bland annat följande
erinringar:

o) att, medan en avskrift av svarandefullmakten i målet nr 4 på visst
sätt kompletterats med blyertsanteckning å kapprocken till samma mål,
Thulin enligt sin egen framställning kompletterat de å kärandesidan ingivna
handlingarna i målen nr 2—11 genom påstådda anteckning å libellen
i annat mål, ett förfaringssätt som naturligen vore oriktigt;

p) att de av Thulin för avböjande av Jonssons anhållan örn vidimation
av fullmaktsavskrifterna i målen nr 2—11 anförda grunder vore från början
till slut oriktiga, i ty att dels under år 1922, då målen anhängiggjorts
i hovrätten, icke funnits ringaste antydan till erfarenhet om en praxis
sådan som den av Thulin härutinnan omförmälda, eller att vidimation i
hithörande fall icke skulle av hovrätten påfordras, dels ock målen, av
vilka nr 1 var ett s. k. A-mål och de övriga av vederbörande rubricerats
såsom B-mål, icke kunnat, oaktat de med varandra ägt sammanhang, föredragas
under en och samma sessionsdag eller ens inför i allo samma ledamöter;
börande härutinnan även beaktas, att i serier av konfererade mål
det vore en ej ovanlig företeelse, att, på sätt beträffande just ifrågavarande
elva mål blivit fallet, talan mot hovrättens beslut ej finge fullföljas
i det mål, däri originalfullmakt funnes, medan fullföljdsrätt förelåge
beträffande de mål, däri fullmakten åberopats blott i avskrift, samt
att detta förhållande givetvis kunde, i händelse ett eller flera av de sistnämnda
målen fullföljdes till högsta instans, utsätta vederbörande för en
rättsförlust.

Vid yttrandet var i bestyrkt avskrift fogat ett så lydande intyg:

”På begäran får undertecknad intyga följande: Den 22 dec. 1922 ingav
herr Gustaf Jonsson, kamrerare i Huselius’ advokatbyrå, libeller i 11 väd -

jade mål, i vilka Skönviks aktiebolag var kärandepart i hovrätten. Vid
libellerna funnos fogade behörighetshandlingar, bolagets fullmakt, dock
endast i ett exemplar. Herr Jonsson medförde dock avskrifter för att biläggas
handlingarna i alla målen, och anhöll hos mig, att jag ville ex
officio vidimera dessa avskrifter. Undertecknad meddelade då herr Jonsson
såsom min erfarenhet från liknande fall i hovrätten, att fullmaktsavskrifterna
skulle godtagas utan officiell vidimation och därmed följande
kostnader när fullmakt i original fanns i ett av målen och alla målen föredrogos
i ett sammanhang. Med anledning härav avstod herr Jonsson från
att hos mig påfordra vidimation. Ändamålet med förestående intyg är
att påpeka, att herr G. Jonsson eller Huselius’ byrå ej gjort sig skyldiga
till någon som helst försummelse vid uppvaktande i dessa mål. På målens
rent materiella resultat för bolaget har ju den bristande fullmaktsvidimationen
ej i någon mån inverkat, då i det mål däri bolaget ansågs
behörigen representerat talan ogillades och bolaget dömdes utbetala samma
belopp, som i de övriga kamrerare Jonsson. Stockholm den 7 dec. 1923.
John D. Thulin Aktuarie i Svea hovrätt.”

I avgivna påminnelse!’ yrkade klaganden att återbekomma de belopp,
som G. Huselius’ advokatbyrå nödgats utgiva utan att få ifrågavarande
tio mål sakligt prövade av hovrätten, utgörande dels till bolagets motparter
i målen utbetalda 790 kronor och dels för lösande av hovrättens
domar i målen — vilka domar voro belagda envar med 20 kronors stämpel
— utbetalda 210 kronor eller tillhopa 1,000 kronor. Därjämte fordrade
klaganden ersättning med 150 kronor för de klaganden genom ifrågavarande
anmälan åsamkade kostnader.

Vid påminnelserna voro fogade dels avskrift av ett den 2 juni 1923 dagtecknat
brev från Sjöbergs advokatbyrå Sjöberg & Selander i Östersund
till G. Huselius’ advokatbyrå, i vilket brev förstnämnda advokatfirma erkände
mottagandet i postremissväxel av 790 kronor, utgörande firman tillkommande
ersättning i ”Skönviksmålen”, dels ock i bestyrkt avskrift en
för G. Huselius’ advokatbyrå i Stockholm den 5 november 1926 undertecknad,
så lydande handling:

”Undertecknade advokatbyrå överlåter härmed å Försäkringsbolaget
Winterthur all byråns skadeståndsrätt mot tredje man med anledning av
att byrån dels till vissa jordägare i Landsom och Söabacken erlagt vad
hos byrån anställde Gustaf Jonsson jämlikt kungl. Svea hovrätts 10 domar
den 11 maj 1923 förpliktats utgiva till nämnda jordägare, dels ock i kungl,
hovrätten utlöst Jonssons exemplar av berörda domar.”

Därefter lämnade J. O. genom hovrätten Kiellander, Glimstedt, Scherdin

och Sandström ävensom Thulin tillfälle att avgiva förnyade yttranden.
Endast Thulin inkom med yttrande, däri meddelades, att han intet vidare
hade att anföra.

Med anledning av vad sålunda förekommit ställde justitieombudsmannen
Geijer hovrättsråden Kiellander och Glimstedt, hovrättsassessorn
Scherdin och extra ordinarie hovrättsassessorn Sandström under åtal inför
högsta domstolen. I en därvid avlåten ämbetsskrivelse anförde J. O.
följande:

”Hovrättens domar i de tio mål, som av hovrätten icke upptagits till
provning, lära otvivelaktigt innebära en felbehandling av målen från hovrättens
sida, eftersom det är tydligt, att Jonsson vid samtliga vadeinlagors
samtidiga ingivande företett och åberopat behörig fullmakt att företräda
bolaget, samt fullmaktens lydelse icke lagt hinder i vägen för dess
godtagande i alla målen.

De hovrättens ledamöter, som äro ansvariga för nämnda tio domar, hava
åberopat en del omständigheter, som de torde anse giva vid handen, att,
örn något fel förelupit vid målens avdömande, detta har sin grund närmast
i målens behandling å hovrättens aktuariekontor. Att vederbörande
å aktuariekontoret icke i alla avseenden förfarit med tillbörlig omsorg
torde vara obestridligt. Vad som därutinnan synes mig värt största uppmärksamheten
är dels underlåtenheten att å vadeinlagorna i målen nr 2

11 anmärka, att till stöd för Jonssons behörighet åberopats en i annan
akt liggande fullmakt, och dels det förbiseende, som föranlett, att samtliga
avskrifter kommit att utlämnas till bolagets motparter.

Emellertid kan jag icke finna annat än att bolagets talan oavsett akternas
något bristfälliga skick lagligen hort av hovrätten upptagas till prövning;
och hovrättsledamöternas förfarande i motsatt riktning innefattar
enligt min mening fel i domarämbetets utövning.

Samtliga målen hava otvetydigt utmärkts såsom ägande samband med
varandra, och de hava också å divisionen, örn än under två på varandra
följande dagar, handlagts såsom konfererade mål. Vid utlottningen å
rotlar hava de betecknats, ett såsom A-mål och de övriga såsom B-mål,
vilka grupper av mål icke omfatta s. k. deserta mål. Spörsmålet huruvida
den hlyertsanteckning å vadeinlagan i målet nr 1, av vilken spår upptäcktes
vid en omedelbart efter klagoskriftens inlämnande å min expedition
företagen granskning av hovrättsakterna, varit eller icke varit utplånad
före akternas överlämnande till divisionen har enligt min tanke
ingen avgörande betydelse för bedömandet av frågan, örn ämbetsfel från
hovrättsledamöternas sida föreligger eller icke. Då ledamöterna förklarat,
att anteckningen icke varit för dem tillgänglig, saknar jag också anled -

ning att åberopa ett bristande hänsynstagande till nämnda anteckning
såsom försvårande omständighet. Även i avsaknad av anteckningen hava
ledamöterna enligt mitt förmenande icke kunnat med fog betvivla, att
Jonsson tyst eller uttryckligt — vilketdera anser jag likgiltigt — åberopat
originalfullmakten i alla målen. Ett dylikt betvivlande skulle nämligen
hava grundats på det fullständigt orimliga antagandet, att Jonsson
tilläventyrs uttryckligen givit till känna, att han åberopade fullmakten
endast i målet nr 1 eller med andra ord att Jonsson själv utgått från, att
de andra tio målen icke skulle upptagas till prövning.

Hovrättsledamöterna hava i sitt till mig avgivna yttrande framhållit
att, örn de vid tiden för målens behandling haft sig bekanta dels högsta
domstolens uppfattning, sådan den kommit till uttryck i ett av mig mot
vissa av ledamöterna tidigare anhängiggjort aktionsmål (se min ämbetsberättelse
till 1927 års riksdag sid. 64 o. f.), och dels de förhållanden, som
vöre rådande å aktuariekontoret för vädjade mål, de utan tvivel skulle
föranstaltat örn Thulins hörande till utredande av hithörande förhållanden.
Vad sålunda anförts anser jag icke i någon mån kunna lända ledamöterna
till ursäkt. Ehuru jag ingalunda vill bestrida, att det ur vissa
synpunkter även denna gång kunde hava varit befogat att upptaga frågan
örn målens behandling å aktuariekontoret, var detta nämligen enligt
min tanke i förevarande fall icke behövligt för behörighetsfrågans bedömande.
”

På grund av vad ovan anförts yrkade J. O., att Kungl. Maj:t måtte döma
Kiellander, Glimstedt, Scherdin och Sandström till ansvar jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen för det de underlåtit att till prövning upptaga omförmälda
mål, de tre förstnämnda ledamöterna såvitt anginge målen nr 2—11
och Sandström såvitt anginge målen nr 2—7. Skulle detta yrkande icke
kunna bifallas, yrkade J. O., att ansvar jämlikt nämnda lagrum måtte ådömas
ledamöterna för det de, på sätt som skett, beslutat angående målen
utan att söka anskaffa ytterligare utredning i behörighetsfrågan genom
hänvändelse till hovrättens aktuariekontor.

Slutligen hemställde J. O., att Kungl. Majit måtte bifalla klagandens ersättningsanspråk,
i den mån desamma ansåges befogade.

Kungl. Majit har genom utslag den 31 januari 1929 yttrat följande:

Enär vid avgörandet i hovrätten av omförmälda elva mål det måste
hava varit uppenbart, att Jonsson vid det samtidiga ingivandet av vadeinlagorna
i målen, vilka, på sätt även antecknats å akterna, ägde samband
med varandra, avsett att åberopa den vid vadeinlagan i målet nr 1
fogade fullmakten jämväl i målen nr 2—11, samt denna fullmakt icke
varit inskränkt till att gälla allenast för visst eller vissa av målen, hade

den omständigheten att särskild fullmakt eller vederbörligen styrkt avskrift
av sådan icke vidfogats vadeinlagorna i målen nr 2—11 icke utgjort
laglig anledning för hovrätten att förklara Jonsson icke hava visat
behörighet att i dessa mål föra bolagets talan;

men ehuru hovrätten således genom att icke till prövning upptaga bolagets
talan i samma mål förfarit oriktigt, funné Kungl. Majit dock -—
vid det förhållande att den i målet nr 1 ingivna fullmakten icke i vadeinlagorna
i målen nr 2—11 uttryckligen åberopats till stöd för Jonssons
behörighet att företräda bolaget jämväl i sistnämnda tio mål — Kiellander,
Glimstedt, Scherdin och Sandström, vilka vöre ansvariga, de tre förstnämnda
för hovrättens domar i samtliga ifrågavarande mål och Sandström
för domarna i målen nr 2—7, icke genom sitt oriktiga förfarande
hava gjort sig skyldiga till fel i domarämbetets utövning av beskaffenhet
att för dem medföra ansvar och ersättningsskyldighet; och prövade Kungl.
Majit förty lagligt lämna den mot dem förda talan utan bifall.

9. Fråga om obehörigt beläggande med handbojor.

Av handlingarna i ett genom klagomål av agenten J. L. Jonsson i Östersund
härstädes anhängigjort ärende inhämtas följande!

Aktiebolaget Svenska Handelsbanken anmälde den 24 december 1926 till
polismyndigheten i Östersund, att å bankens avdelningskontor därstädes
den 21 i samma månad diskonterats en växel å 12,000 kronor, å vilken namnteckningarna
sedermera befunnits vara förfalskade. Vid de undersökningar
och spaningar, som på grund därav företogos, fästes vissa misstankar
på klaganden, vilken då uppehöll sig i Ede, Hammerdals socken. I
anledning härav framställdes den 4 januari 1927 från polismyndigheten i
Östersund i telefon till landsfiskalen i Hammerdals distrikt M. Mattsson
begäran, att klaganden måtte anhållas för att höras angående växelförfalskningen
ävensom att husundersökning måtte verkställas i klagandens
tillfälliga bostad i Hammerdal för utrönande av, huruvida där kunde anträffas
penningar eller annat, som kunde giva något uppslag för ertappande
av förövaren av förfalskningen. Mattsson efterspanade omedelbart
klaganden, som anträffades i Upplands Enskilda banks avdelningskontor i
Hammerdal samt anhölls.

I en till J. O. inkommen skrift anförde klaganden följande!

Vid klagandens besök å sistnämnda avdelningskontor den 4 januari 1927
hade klaganden av Mattsson blivit uppmanad att medfölja till dennes
tjänsterum. Sedan Mattsson och klaganden inkommit dit, hade Mattsson

omedelbart låtit påsätta klaganden handbojor. Därefter hade Mattsson i
närvaro av sitt biträde E. Österblom meddelat klaganden, att klaganden
vore misstänkt för att hava diskonterat förenämnda förfalskade växel i
Svenska Handelsbankens avdelningskontor i Östersund och utkvitterat
växelbeloppet. Mattsson hade därvid i synnerligen brysk ton uppmanat
klaganden att vidgå brottet, då klaganden ej ”kunde komma undan”, och
tillagt: ”det är icke allenast detta som Jonsson har på sitt samvete”, vilket
yttrande måst så förstås, att klaganden vore misstänkt jämväl Klandra
brott. Sedan förhöret avslutats, hade Mattsson låtit i automobil
föra klaganden, fortfarande belagd med handbojor, till järnvägsstationen
i Hammerdal, där klaganden fått kvarstanna i automobilen under det
Mattsson och hans biträde omkring 15 minuters tid uträttat egna angelägenheter.
Klaganden, som många år bott i Hammerdal och varit känd
av alla på orten, hade givetvis under denna väntan blivit föremål för bekantas
för honom synnerligen obehagliga uppmärksamhet. Därefter hade
han i automobilen förts till den gård i Ede, där han sista tiden logerat.
Mattsson och hans biträde hade genomsökt klagandens rum och återvänt
till automobilen efter omkring 20 minuters tid utan att, såsom i 16 § promulgationslagen
till strafflagen föreskreves, hava låtit klaganden närvara
vid denna husrannsakan. Jämväl under denna tid hade klaganden
fått kvarstanna i automobilen och blivit föremål för liknande uppmärksamhet
som vid järnvägsstationen. Därefter hade klaganden förts till
hemmansägaren E. Olssons i Ede gård, där Mattsson stannat omkring 15
minuter, varunder klaganden fortfarande fått kvarstanna fängslad i automobilen.
Slutligen hade klaganden återförts till Mattssons tjänsterum,
där bojorna borttagits strax innan polismän från Östersund kommit Klätt
föra klaganden till staden. I Östersund hade klaganden kvarhållits
för förhör under två dygn men därefter släppts. Något åtal hade ej följt.
I slutet av juni månad 1927 hade i Östersund anhållits tre arbetare, vilka
sedermera vid rannsakning inför rådhusrätten därstädes vidgått, att de
begått det brott, varför klaganden blivit anhållen.

Klaganden, vilken gjorde gällande, att sannolika skäl till misstanke
mot honom ej förefunnits, förmenade, att Mattssons åtgärd att kringföra
klaganden belagd med handbojor inom det samhälle, där alla kände klaganden,
inneburit oförstånd i tjänstens utövning, synnerligast som klaganden
sedan några år vore för Mattsson känd såsom en stilla och fridsam
man. Klaganden hemställde förty, att J. O. måtte föranstalta örn utredning
samt, därest omständigheterna därtill föranledde, vidtaga åtgärder
för Mattssons lagförande för det tjänstefel, han sålunda låtit komma
sig till last. Klaganden begärde tillika, att honom måtte beredas tillfälle
att emot Mattsson framställa skadeståndsanspråk.

I infordrad förklaring anförde Mattsson:

På förmiddagen den 4 januari 1927 hade poliskommissarien i Östersund

G. Franzon i telefon uppringt Mattsson och begärt, att klaganden måtte
anhållas och höras rörande förfalskningen av den förut omförmälda
växeln. Mattsson hade känt klaganden sedan klagandens föregående vistelse
i Hammerdal, varifrån han hade avflyttat till Östersund omkring
ett år tidigare. På Mattssons särskilda fråga hade Franzon yttrat: ”Det
råder ej någon tvekan örn, att Jonsson är skyldig.” På grund av sakens
brådskande natur hade Mattsson omedelbart avrest till Ede, varest han
fått reda på, att klaganden hade tillfällig bostad hos en arbetare Per Pålsson.
Där hade uppgivits, att klaganden samma morgon gått fram till
Hammerdal. Klaganden hade efter sökande anträffats i Hpplandsbankens
lokal samt i närvaro av Mattssons biträde anhållits och i täckt, med sidostycken
försedd automobil transporterats till det omkring en kilometer
därifrån belägna landsfiskalskontoret. Där hade klaganden, utan att beläggas
med fängsel och utan att, såsom klaganden i sin klagoskrift oriktigt
uppgivit, tillvitas misstanke örn annat brott, underkastats ett kort
förhör, vid vilket han förnekat förfalskningen i fråga. Sedan detta förhör
avslutats, hade Mattsson ringt upp Franzon och omtalat, att klaganden
anhållits och underkastats ett kort förhör, vid vilket förfalskningen förnekats.
Franzon hade yrkat, att klaganden skulle hållas anhållen samt
att undersökning skulle göras i klagandens tillfälliga bostad i Ede. Klaganden
skulle sedan på eftermiddagen avhämtas av Östersundspolisen,
förmodligen av Franzon själv. Samtidigt hade begärts, att klaganden
skulle förvaras väl, så att han ej finge tillfälle avvika. Då polismyndigheten
i Hammerdal, i likhet med landsbygdens polismyndigheter i allmänhet,
av samhället ej utrustats med ens den enklaste arrestlokal, där häktade
och anhållna personer kunde förvaras, hade klaganden för att kunna
lämnas utan bevakning av Mattsson och hans biträde å de ställen, där
undersökning och förhör skulle anställas, måst beläggas med fängsel och
i den fortfarande täckta och med sidostycken försedda automobilen medtagas
till Ede för att eventuellt vara till hands vid undersökning och förhör.
Efter ett hastigt besök å Hammerdals järnvägsstation — besöket hade
ej varat i 15 minuter, såsom klaganden oriktigt uppgivit — för avlämnande
av tjänstepost hade färden ställts till klagandens tillfälliga bostad
i Ede, där undersökning av hans tillhörigheter skett i närvaro av Österblom
och klagandens husvärd Per Pålsson, utan att något misstänkt kunnat
upptäckas. Klaganden hade under tiden fått kvarstanna i den täckta
automobilen utan att utsättas för någon särskild uppmärksamhet. Mattsson
bestrede, att denna husrannsakan gått olagligt till. I detta fall måste
Per Pålsson, såsom husvärd, räknas som husbonde och ej den tillfälligt
hos Per Pålsson inneboende klaganden. Det skulle för övrigt leda till

egendomliga och för samhället skadliga konsekvenser, örn ej en husrannsakan
skulle få ske annat än i närvaro av den för brott skyldige eller
misstänkte. Sedan denna husrannsakan skett, hade man uppsökt en person
vid namn B. Nilsson och med honom hos E. Olsson i Ede anställt ett
kortare förhör angående klagandens vistelse vid tiden för förfalskningen.
Klaganden hade även här fått kvarstanna i den täckta automobilen. Denna
hade ej heller här utsatts för någon särskild uppmärksamhet. Efter detta
förhörs avslutande hade Mattsson givit order örn hemresa till landsfiskalskontoret,
dit samtliga anlänt inom några minuter. Hela färden hade sannolikt
tagit väl en timmes tid. Vid hemkomsten hade klaganden befriats
från fängslen och fått vistas å kontoret. Efter omkring två timmars tid hade
poliskommissarien Franzon och en kriminalkonstapel anlänt från Östersund
och avhämtat klaganden. Mattsson hade således verkställt anhållandet
av klaganden på begäran av annan polismyndighet, och åtgärden hade
mera varit en ren handräckningsåtgärd, för vilken annan myndighet bure
ansvaret. Det vore förvånansvärt, att klaganden ens velat lägga skulden
till detta anhållande på Mattsson, som ej kunnat öva någon kontroll över
klagandens skuld till förfalskningen. Mattsson hade av Östersundspolisen
hibragts den uppfattningen, att klaganden förövat förfalskningen eller
vore starkt misstänkt därför, och Mattsson hade därför, sin plikt likmätigt,
tagit klaganden i förvar. Att Mattsson därvid under transporten
sett sig nödsakad använda fängsel torde icke hava inneburit något ovanligt
och finge ses mot den mörka bakgrund, under vilken landsbygdens
polisväsende arbetade. På landet vore det rätt allmänt, att landsfiskalen
finge hava den häktade eller anhållne förvarad å sitt kontor under den
bevakning, som kunde bjudas av landsfiskalen själv eller medlemmar av
hans hushåll. Primitiva hjälpmedel måste således många gånger användas
vid förvar av häktade och anhållna personer, och så länge dessa hjälpmedel
ej vore i lag förbjudna eller något bättre bjödes, måste det inträffa,
att så skedde. Mattsson hade under en lång tjänstetid alltid sökt visa anhållna
och häktade personer den hänsyn, dessa från polismyndigheternas
sida kunde hava rätt att fordra, men han hade även på samma gång sökt
tillvarataga statens rätt mot sådana personer. Staten komme ej att vinna
på, att denna rätt för polismyndigheterna allt för mycket kringskures.

Till förklaringen fogade Mattsson dels det av honom den 4 januari 1927
i saken förda polisförhörsprotokoll och dels intyg av sitt förenämnda biträde
Österblom samt av automobilföraren A. Unger i Hammerdal.

Av polisförhörsprotokollet framgick att, sedan klaganden anhållits, han
vid förhör förnekat all delaktighet i hrottet, att undersökning verkställts
i klagandens tillfälliga bostad i Ede i närvaro av klagandens husvärd Per
Pålsson samt Österblom utan att några klaganden tillhöriga penningar

3 — justitieombudsmannens änibetsberättelse till 1930 års riksdag.

kunnat anträffas, samt att förhör anställts med Nilsson i Ede angående
dennes mellanhavande med klaganden under den senast förflutna tiden.

I Österbloms intyg uppgavs bland annat följande: Klagandens uppgift
att han genast efter ankomsten till kontoret blivit belagd med handbojor
vore oriktig. Klaganden hade först undergått förhör. Sedan detta avslutats
samt Östersundspolisen telefonledes imderrättats örn anhållandet och
husundersökning begärts i klagandens tillfälliga bostad i Ede, hade klaganden
strax före avfärden till Ede blivit belagd med handbojor, vilket
ansetts nödvändigt, då automobilen för undersöknings och förhörs verkställande
måste lämnas vid flera tillfällen. Klaganden hade genast efter
ankomsten till kontoret uppträtt olämpligt och vid flera tillfällen lågt
ansvaret för anhållandet på Mattsson, ehuru denne uttryckligen för klaganden
påpekat, att han endast verkställde en vanlig handräckningsåtgärd
samt att hail icke hade någon möjlighet att kontrollera, örn Östersundspolisens
åtgärd vore befogad eller icke. Mattsson hade ej yttrat, att
det icke vore allenast detta brott, som Jonsson hade på sitt samvete. Transporten
till Ede, där förhör och husundersökning skulle äga rum, hade skett
i täckt automobil och hade ej kunnat vinna särskild uppmärksamhet.
Uppehållet å järnvägsstationen, där tjänstepost skulle lämnas, hade endast
tagit någon minut, och uppehållet i klagandens hemvist och hos Nilsson
hade ej heller blivit längre än nödigt. Den ”synnerligen obehagliga
uppmärksamhet”, för vilken klaganden under transporten till Ede och
under väntan därstädes skulle varit föremål, hade han då icke synts hava
något obehag av, utan hade han gjort vad i hans förmåga stått för att
ådraga sig denna uppmärksamhet såsom genom att vid passerandet av
någon bekant vinka mot denne med de fängslade händerna, ehuru han
blivit förehållen det otillbörliga i detta beteende. Klaganden hade under
vistelsen hos Mattsson blivit bemött med all möjlig hänsyn och fått intaga
mat tillsammans med Mattsson och Österblom.

Unger intygade, att han den 4 januari 1927 skjutsat Mattsson, Österblom
samt klaganden från landsfiskalskontoret till Ede i täckt automobil med
sidoskydd, varigenom de åkande varit skyddade mot att observeras; att
uppehållet å Hammerdals järnvägsstation endast varat högst 2 minuter,
medan Österblom avlämnat post; att automobilen eller klaganden under
tiden ej varit utsatt för någon uppmärksamhet från allmänhetens sida;
samt att ej heller under uppehållet i Ede automobilen eller de åkande varit
utsatta för uppmärksamhet från andra än de personer, som varit bosatta
i de gårdar, där uppehåll ägt rum.

I avgivna påminnelser anförde klaganden:

Österbloms och Ungers intyg vöre ofullständiga och delvis felaktiga.
Egendomligt syntes, att Österblom förnekat, att klaganden fängslats orne -

delbart efter det lian kommit in på landsfiskalskontoret, då Österblom
själv påsatt klaganden bojorna. När klaganden efter ankomsten till landsfiskalskontoret
fått av sig ytterkläderna, hade Mattsson i synnerligen
brysk ton sagt: ”Bekänn nu! Försök inte dupera ordningsmakten!” Därpå
hade följt meddelandet att klaganden vöre misstänkt jämväl för annat
brott. Då klaganden hänvänt sig till Österblom och bett denne lägga på
minnet vad som tillvitats klaganden, hade Mattsson givit följande order:
”Det är bäst vi plockar på honom handbojor.”

Klaganden fogade vid påminnelserna intyg av Per Pålsson och Magda
Pålsson, att anhållandet av klaganden och hans transporterande från Ede
i fängslat tillstånd åstadkommit stor uppmärksamhet och bestörtning samt
att klaganden, som förvarats i automobil, vid Mattssons besök i Per Pålssons
bostad i Ede fått vänta i automobilen under den tid, besöket varat,
eller omkring 20 minuter.

Klaganden fortsatte i sina påminnelser:

Då automobilen kört upp till den gård, vilken klaganden förut ägt, hade
några kvinnor fallit i gråt. Klaganden hade försökt lugna dem, då de
kommit omkring automobilen. Klaganden hade visat dem bojorna och
sagt sig vara oskyldig. Det hade varit detta klagandens förfarande, som
Österblom i sitt intyg ansett vara otillbörligt beteende. Den hårda behandlingen
hade kommit klaganden till del därför att klaganden var, som
Mattsson till annan person sagt, ”så uppkäftig” eller något liknande. Sedan
Mattsson vid de olika platserna stigit ur automobilen, hade sidostyckena
ej knäppts igen. Därigenom hade folk fått tillfälle se in till
klaganden i automobilen, och flera personer, som antagligen velat visa
sin medkänsla, hade tagit klaganden i hand. För Mattsson hade jämväl
av en närvarande person påpekats, att det säkerligen icke varit nödvändigt
att på detta sätt förvara klaganden, som Mattsson kände som en stillsam
man. Av grunderna för 16 § 8 mom. i promulgationslagen till strafflagen
torde följa, att klaganden bort beredas tillfälle närvara vid den
företagna husrannsakan, åtminstone då han varit på platsen. Användandet
av automobil med skinnsufflett och otätt sidoskydd såsom förvaringsarrest
i januari månad, årets kallaste, vore olämpligt och visade brist på
omdöme. Mattsson syntes anse sig försvarad genom Östersundspolisens
begäran, att klaganden skulle väl förvaras. Östersundspolisen hade emellertid
uppgivit, att den icke begärt klagandens fängslande med bojor, och
dessutom hade polisen i Östersund icke varit befogad giva landsfiskalen
instruktion, huru en anhållen person skulle förvaras. Det visade brist på
omdöme hos Mattsson, att han med den ofullständiga kännedom om brottets
detaljer, lian ägt, själv igångsatt undersökning. Därmed hade gott
kunnat anstå några timmar tills östersundspolisen ankommit. Hade Mattsson
nödvändigt själv velat verkställa undersökning, hade han kunnat sätta

klaganden under bevakning i sin bostad, vare sig belagd med bojor eller
utan. Det bade väckt mindre uppmärksamhet och vållat klaganden mindre
obehag. Mattssons tjänstebiträde eller fjärdingsmannen bade kunnat övervaka
klaganden.

I anledning av innehållet i ovanberörda handlingar anmodade J. O.
stadsfiskalen i Östersund att inkomma med yttrande. I avgivet yttrande
meddelade stadsfiskalen H. Flygare bland annat följande:

På grund av omständigheter, som framkommit vid de undersökningar,
vilka i anledning av Aktiebolaget Svenska Handelsbankens anmälan
igångsatts, hade Flygare ansett skälig anledning föreligga för klagandens
hörande i saken och hållande av husrannsakan i klagandens bostad i Ede.
Vid något tillfälle under förmiddagen den 4 januari 1927 hade därför poliskommissarien
Franzon på Flygares anmodan uppringt landsfiskalen i
Hammerdals distrikt samt framställt begäran därom. Franzon hade icke
kunnat erinra sig de ord, han använt, då fråga uppstått, att klaganden
vore misstänkt för förfalskningsbrottet. Han ville dock ej bestrida, att
han sagt: ”Det kan ej finnas någon tvekan örn, att Jonsson är skyldig.”
Kort efter detta telefonsamtal hade polisen i Östersund fått vetskap örn,
hos vilken person i Hammerdal klaganden för tillfället vistades, och hade
Franzon med anledning därav återigen ringt upp landsfiskalen i Hammerdal
för att underrätta honom örn detta. Vid detta tillfälle hade Franzon
ej anträffat Mattsson utan hans biträde, till vilket upplysningen lämnats,
och hade Franzon då uppmanat biträdet, ”att icke släppa Jonsson”, vilket
yttrande, enligt Franzons mening, måste vara det Mattsson avsåge med de
relaterade orden ”att Jonsson skulle förvaras väl”. Franzon bestrede, att
han tillsagt Mattsson att belägga klaganden med fängsel. Sedan Mattsson
per telefon meddelat, att klaganden blivit anhållen samt att han nekat till
förfalskningsbrottet, hade, då någon förvaringsarrest icke funnes i Hammerdal
samt klaganden under rådande förhållanden måst transporteras
till Östersund för undergående av förhör, Franzon och en kriminalkonstapel
samma dag i Hammerdal avhämtat klaganden, därvid denne transporterats
i täckt automobil utan att beläggas med fängsel. Under den utredning,
som därefter verkställts, hade icke framkommit sådana omständigheter,
att klaganden kunnat ställas under åtal för förfalskningsbrottet,
utan hade han frigivits.

I en efter tagen del av Flygares yttrande till J. O. ingiven skrift gjorde
klaganden gällande att, enligt vad av Flygares yttrande framginge, polismyndigheten
i Östersund icke anmodat Mattsson att belägga klaganden

med fängsel samt att, även om så varit fallet, en dylik anmodan icke i
och för sig vöre av beskaffenhet att fritaga Mattsson från ansvar för
åtgärden.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Jämtlands län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Mattsson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

Mattsson hade gjort gällande att, då han anhållit klaganden på begäran
av polismyndigheten i Östersund, denna hans åtgärd varit att anse såsom
en handräckning, vid vars fullgörande Mattssons möjligheter att ingå i
närmare undersökning, huruvida den framställda begäran örn klagandens
anhållande varit berättigad eller ej, varit av förhållandena begränsade.
Vad Mattsson sålunda anfört kunde J. O. i huvudsak lämna utan gensägelse.
De hos J. O. anförda klagomålen mot Mattsson avsåge emellertid
icke Mattssons åtgärd i och för sig att på polismyndighetens i Östersund
begäran anhålla klaganden utan riktade sig emot det behandlingssätt, för
vilket klaganden utsatts under den tid, han efter anhållandet befunnit sig
under Mattssons bevakning, och synnerligast mot Mattssons åtgärd att belägga
klaganden med fängsel.

Vår gällande rätt innehölle icke några i lag angivna regler beträffande
det sätt, varpå anhållen person finge förvaras. I 19 § 21 mom. i promulgationslagen
till strafflagen stadgades beträffande häktad person att, örn sådan
ej kunde säkert vårdas utan särskilt fängsel, då finge han därmed beläggas,
dock ej annorlunda eller på längre tid än säkerheten fordrade. Det
syntes ligga i sakens natur, att beträffande förvarandet av anhållen person
icke kunde gälla regler av strängare art än de, som sålunda givits
beträffande häktad person. Snarare torde, då det gällde anhållen person,
en ännu större varsamhet böra iakttagas i fråga örn tillgripandet
av en sådan ytterlighetsåtgärd som åsättandet av särskilt fängsel. I ett
inom justitiedepartementet av särskilt tillkallade sakkunniga år 1919 upprättat
utkast till lag angående polisundersökning i brottmål samt häktning
m. m. hade i 1 kap. 9 § intagits särskilda föreskrifter angående sättet
för förvaring av anhållen person. Dessa föreskrifter innefattade bland
annat, att undersökningsledaren skulle tillse, att den anhållnes frihet ej
inskränktes i vidare mån än som för vinnande av syftet med anhållandet
vore oundgängligen nödvändigt samt att hans förvaring eller förflyttande
ej onödigtvis väckte för honom menlig uppmärksamhet. Dessa föreskrifter,
vilka jämväl influtit i det förslag till lag i samma ämne, varöver
Kungl. Majit i statsrådet den 27 februari 1920 beslutat att inhämta lagrå -

dets yttrande, syntes äga sådan allmängiltighet, att desamma måste anses
gälla, oaktat de ännu icke givits formen av laghud.

Vad nu förevarande fall anginge, kunde till en början anmärkas, att intet
i handlingarna utvisade, att Mattsson haft skälig anledning antaga, att
klaganden vid anhållandet eller därefter umgåtts med planer att avvika.
Klaganden syntes, då han av Mattsson anmodats att medfölja till dennes
tjänsterum, hava godvilligt åtföljt Mattsson. Icke ens örn rymningsavsikt
kunnat misstänkas vara för handen hos klaganden torde det emellertid
kunna göras gällande, att till förhindrande av en dylik avsikts realiserande
det varit oundgängligt att belägga klaganden med handbojor.

Under automobilfärden hade, förutom föraren och klaganden, medföljt
såväl Mattsson som hans biträde Österblom, och säkerheten syntes i varje
fall icke hava fordrat, att klaganden belagts med handbojor, så länge automobilen
varit i gång och klaganden sålunda kunnat bevakas av såväl
Mattsson som Österblom. Det hade också uppgivits, att handbojornas åsättande
ansetts nödvändigt, enär automobilen för undersökning och förhör
måst lämnas vid flera tillfällen. Likaså syntes, örn klaganden, såsom han
själv uppgivit, under det första förhöret å landsfiskalskontoret och jämväl
efter automobilresan varit belagd med handbojor, en dylik säkerhetsåtgärd
hava varit onödig och följaktligen synnerligen olämplig. Hade under
automobilfärden eller eljest utöver den bevakning, Mattsson och Österblom
kunnat utföra, någon ytterligare åtgärd till förhindrande av ett avvikande
varit behövlig, syntes det hava i första hand bort ifrågakomma
att till förstärkande av bevakningen anlita fjärdingsman. Vad slutligen
särskilt anginge det till rättfärdigande av åtgärden att pålägga handbojor
åberopade tillvägagångssättet att gång på gång lämna klaganden sittande
i automobilen syntes det J. O. som örn detsamma alls icke behövt förekomma.

Till en början syntes det nämligen kunna betvivlas, att det varit av
behovet påkallat att medtaga klaganden vid den resa i undersökningssyfte,
som Mattsson efter anhållandet företagit, när meningen ändå tydligen
icke varit att låta klaganden närvara vid undersökningen i dennes
hostad. Klaganden hade då efter allt att döma i stället kunnat kvarlämnas
i Mattssons tjänstelokal under lämplig bevakning. Hade husundersökningen
och förhöret med Nilsson givit anledning till att avfordra klaganden
någon upplysning eller att underkasta honom något förhör, hade väl
detta kunnat ske vid hemkomsten. Enligt J. 0:s mening hade det emellertid
varit lämpligt att låta klaganden få bevista husundersökningen i hans
bostad; och i all synnerhet gällde detta, när klaganden i allt fall medförts
på resan. Att då i stället låta klaganden sitta kvar i automobilen, fängslad
med handbojor, funne J. O. innefatta en otillbörlig behandling av klaganden.
Klaganden hade enligt J. 0:s mening bort få medfölja in i huset och

därigenom undandragas uppmärksamhet från de personers sida, som uppehållit
sig i närheten av automohilen. Sammalunda syntes Mattsson hava
hort förfara under det uppehåll, som gjorts för Nilssons hörande, örn nu —
vilket kunde betvivlas — detta förhör över huvud taget behövt äga rum
just vid detta tillfälle. Att den uppmärksamhet, för vilken klaganden utsatts,
måst vara av för honom ganska obehaglig art, syntes J. O. uppenbart.
Klaganden hade varit tillfälligtvis boende å den gård, där husrannsakan
ägde rum, och hade för ej länge sedan bott i Ede, där förhöret med
Nilsson försiggått. Klaganden hade således varit känd å dessa platser, och
ryktet örn de uppseendeväckande former, varunder klaganden hållits i förvar,
måste uppenbarligen lätt hava spritt sig i trakten. Vad anginge besöket
på järnvägsstationen för posts avlämnande, hade väl detta, örn det
över huvud måst kombineras med den ifrågavarande automobilfärden,
kunnat ske utan att mera än en person lämnat fordonet. Säkerligen hade
Mattsson, örn han aktat ett sådant hänsynstagande nödigt, kunnat på ena
eller andra sättet ordna det hela så, att klagandens beläggande med fängsel
icke behövt ifrågakomma och i varje fall icke behövt ske under den
uppmärksamhet från utomståendes sida, som här varit för handen.

Mattsson hade uppgivit, att polismyndigheten i Östersund begärt, att
klaganden måtte förvaras väl, så att han ej finge tillfälle att avvika, och
det förefölle, som örn Mattsson däri ville se ett försvar för sin åtgärd att
förse klaganden med handbojor. Att i det uppgivna yttrandet inlägga en
uppmaning till vidtagande av en dylik åtgärd torde emellertid vara förhastat,
vartill för övrigt bomme att, när Mattsson tillhandagått annan
polismyndighet med klagandens anhållande, det ankommit på Mattsson
att avgöra, huru den anhållne hort bevakas, och att därvid icke överskrida
sin befogenhet vare sig av egen maktfullkomlighet eller på uppmaning av
en Mattsson icke överordnad myndighet.

J. O. fann alltså, att Mattsson genom att, på sätt som skett och under
sådana omständigheter som i detta fall, belägga klaganden med handbojor
och föra honom sålunda fängslad omkring i trakten överskridit sin Omogenhet
på ett sätt, som icke kunde undgå beivran. J. O. uppdrog därför åt
åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Mattsson för tjänstefel samt å honom yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i
målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den
mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Hammerdals tingslags häradsrätt, där åtalet anhängiggjördes, yttrade
i utslag den 11 mars 1929 följande:

Enär Mattsson genom att vid ifrågavarande tillfälle belägga klaganden

nied handbojor ävensom att sålunda fängslad medföra honom till platsen
för husundersökningen icke med hänsyn till omständigheterna i målet
kunde anses hava överskridit sin tjänstebefogenhet, samt Mattsson ej heller
i övrigt vid behandlingen av klaganden gjort sig skyldig till tjänstefel,
prövade häradsrätten rättvist ogilla den mot Mattsson i målet förda
ansvars- och ersättningstalan; och skulle statsverket vidkännas vad av allmänna
medel förskjutits eller kunde komma att förskjutas till de av åklagaren
i målet inkallade vittnena samt klaganden själv vidkännas sin
rättegångskostnad.

Med anledning av denna utgång av målet uppdrog justitieombudsmannen
Geijer åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att därstädes anföra besvär*
I en skrivelse till advokatfiskalen anförde J. O., bland annat,
följande:

Mattsson hade själv vitsordat, att klaganden i orten varit känd som en
hederlig man. Vid sådant förhållande och med hänsyn till omständigheterna
i övrigt syntes det hava varit opåkallat att under automohilfärden
belägga honom med handbojor. Själva det brott, för vilket klaganden anhållits
såsom misstänkt, hade icke varit av den art, att det i och för sig tytt
på våldsamhet; och icke heller i övrigt syntes särskilt skäl hava förelegat
att befara våld eller avvikande. Det måste ju hava varit lätt att förvissa sig
örn att klaganden var obeväpnad. Mattsson och hans biträde hade å andra
sidan varit oförhindrade att medföra nödiga verktyg för att betvinga
eventuella försök till oordning från klagandens sida. Det hade väl då bort
ga an att tillsvidare lita på, att Mattsson med hjälp av sitt biträde och,
örn så tarvats, av chauffören skolat kunna nöjaktigt bevaka klaganden. Vid
husundersökningen hade otvivelaktigt det riktigaste varit att låta klaganden
närvara, särskilt då han ändå medförts på resan. Något uppseendeväckande
”utplockande” av klaganden ur automobilen -— såsom Mattsson
uttryckte saken — hade väl icke behövt ifrågakomma, örn klaganden icke
varit belagd med bojor, utan hade väl denne då antagligen kunnat förflytta
sig som en vanlig människa; och uppenbarligen hade det ur hans
synpunkt varit mindre nedsättande, örn han själv fått närvara, då hans
tillhörigheter genomsökts, i stället för att såsom nu detta i hans frånvaro
verkställts av polismyndigheten. Husundersökningen hade därför icke utg
joi t något godtagbart skäl för handbo jomas åsättande. Säkerligen hade
också det obetydliga förhöret med Nilsson kunnat anordnas utan att håde
Mattsson och hans biträde behövt lämna klaganden ur sikte. Chauffören
eller annan person hade kunnat tjänstgöra såsom vittne.

Polismyndigheten i Östersund hade icke begärt klagandens häktande
utan endast hans anhållande; och till denna omständighet hade Mattsson
haft att hålla sig vid bedömandet av de ingrepp i klagandens frihet, som

kunnat anses befogade. Åsättande av handklovar betraktades icke utan
skäl såsom i viss mån nesligt för den, mot vilken åtgärden riktades, och
detta icke blott örn utomstående personer bleve vittnen därtill utan redan
på grund av vederbörandes självkänsla. Det innebure därför ingalunda
någon Menlighet, örn man såsom synnerligen angeläget hävdade, att polismyndigheten
icke utan verkligt tvingande orsak finge tillgripa detta medel
mot den, som ännu icke vöre dömd och icke ens häktad.

Jämväl klaganden har besvärat sig.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

10. Anställande av åtal för tjuvnadsbrott utan erforderlig förberedande
undersökning m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Axel Svenningsson och O. Fält
i Värnamo härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid av stadsfiskalen G. Andersson med ynglingen Göte Heiel i januari
1928 hållet polisförhör uppgav denne såsom delaktig i fruktstölder i trädgårdar
inom nämnda stad springpojken Ivar Svenningsson, murerilärlingen
Gösta Rosengren, snickaren Knut Fält och barberarbiträdet Sture
Björkman. Med anledning härav anställde Andersson förhör med dessa
personer.

Ivar Svenningsson, örn vilken det i polisförhörsprotokollet antecknades,
att han var född den 25 oktober 1911, berättade vid polisförhör den 7
februari 1928: Under år 1926 hade Ivar Svenningsson tillsammans med
Heiel i Härenstams trädgård i fastigheten nr ”27” kvarteret Lejonet tillgripit
äpplen. Under samma års höst hade de jämväl tillgripit äpplen i
Åkerfelts trädgård i fastigheten nr 6 kvarteret Åkern. Tre eller fyra år
före förhöret hade de i Hedda Peterssons trädgård å fastigheten Bellmansro
tillgripit äpplen.

Andersson instämde sedermera Ivar Svenningsson ”till personlig inställelse”
inför Östbo häradsrätt den 6 mars 1928 att lagligen ansvara för
det han under hösten 1926 i trädgårdar tillhörande fastigheterna nr 6
kvarteret Åkern och nr ”29” kvarteret Lejonet i Värnamo olovligen tillgripit
där växande frukt; och yrkades ansvar å Ivar Svenningsson för å
olika tider och ställen förövat snatteri jämlikt 20 kap. 1 § jämförd med
4 kap. 2 § strafflagen.

Vid målets handläggning inför häradsrätten anförde Ivar Svenningsson
i anledning av stämningen bland annat: I början av september 1926 hade
Ivar Svenningsson i sällskap med annan person gått in i fru Gullander»
trädgård i kvarteret Åkern, kallad Bellmansro'', varest de dels på träden

och dels på markell tagit B till 4 äpplen, värda lika många ören. Senare under
samma vecka hade de gått igenom Härenstams trädgård i kvarteret
Lejonet utan att likväl taga någon frukt. Detta hade varit alla de gånger,
som Ivar Svenningsson varit inne i en annans trädgård. Ivar Svenningsson
yrkade, att han jämlikt 5 kap. 1 § strafflagen måtte förklaras strafflös,
då han i september 1926 endast uppnått en ålder av 14 år 10 månader
och några dagar. Dessutom yrkade Ivar Svenningsson, att Andersson,
som icke finge anses sakna kännedom örn detta lagrum, måtte dömas skyldig
ersätta Ivar Svenningsson hans rättegångskostnad med angivna
belopp.

Andersson genmälde: Äpplens mognadstid i Värnamo inträffade först
i slutet av oktober eller början av november, ofta efter det snö fallit.
Tillgreppen måste sålunda hava ägt rum efter det Ivar Svenningsson
fyllt 15 år, något som Ivar Svenningsson vid polisförhöret icke bestritt.
Ivar Svenningsson hade vid polisförhör icke ens uppgivit, att tillgreppen
skulle hava ägt rum före det han fyllt 15 år. Med hänsyn till att Ivar
Svenningsson nu bestrede åtalet och då målsägarna icke kunnat närmare
angiva tiden för tillgreppen samt Andersson icke ansåge sig kunna mot
Ivar Svenningssons bestridande bevisa, att tillgreppen ägt rum efter det
han fyllt 15 år, såge Andersson sig nödsakad avstå från fullföljd av talan
i målet. Andersson bestrede emellertid Ivar Svenningssons ersättningsyr
kandern

I den 6 mars 1928 meddelat utslag förklarade sig häradsrätten låta bero
vid Anderssons avstående från fullföljd av talan i målet. Med hänsyn till
omständigheterna i målet prövade häradsrätten lagligt lämna Ivar Svenningssons
yrkande örn ersättning för kostnader å målet utan bifall.

Vid polisförhör med Rosengren, som är född den 18 februari 1912, erkände
denne, att han en kväll i september 1927 i sällskap med en del
andra ynglingar i avsikt att stjäla frukt gått till trädgården å fastigheten
Bellmansro. Rosengren hade hittat några plommon på ett träd och
några stycken under trädet, vilka han tagit med sig. Rosengren förnekade
ytterligare tillgrepp av frukt. Knut Fält och Björkman, av vilka
den förre är född den 30 juni 1910 och den senare den 9 januari 1912, medgåvo
vid polisförhör, att de under hösten 1927 i trädgården å Bellmansro
tillgripit plommon.

Jämväl mot dessa tre personer anställde Andersson inför häradsrätten,
efter stämningar, vari personlig inställelse ålagts dem, åtal för snatteri.
Knut Fält och Björkman, vilka inför häradsrätten i stort sett vidblevo
sina vid polisförhöret lämnade uppgifter, dömdes envar att för snatteri
böta 15 kronor. Rosengren åter anförde inför häradsrätten: Någon dag i
september 1927 hade han jämte ett tjugotal andra ynglingar befunnit sig
utanför Bellmansro. Då en del av dessa gått in i trädgården, hade Rosen -

gren följt med. Rosengren hade från marken upptagit 3 till 4 plommon,
som han förtärt. Strax efter det han upptagit plommonen, hade han lämnat
trädgården. Han visste sig icke hava gjort sig skyldig till något olovligt.
Plommonen hade icke haft något som helst värde, där de legat på
marken. Han hade varken förr eller senare gjort sig skyldig till dylik
gärning och funne det därför vara synnerligen hårt att nu stå tilltalad
för snatteribrott. En fällande dom medförde alltid obehagliga konsekvenser,
och hemställde därför Rosengren, örn Andersson icke i detta fall ville
avstå från åtalet. Skulle så ej ske, hade Rosengren intet annat yrkande
att framställa, än att han, då de upptagna plommonen saknade något som
helst värde, måtte frikännas från straff. Andersson förklarade sig icke
vilja bestrida Rosengrens uppgift angående den tillgripna kvantiteten
frukt men uppgav, att värdet av en liter plommon vid ifrågavarande tid
varit ungefär 90 öre, att å en liter plommon gånge 10 å 15 stycken samt
att vid köp av plommon styckevis dessa kostat minst 5 öre stycket. I utslag
den 30 april 1928 yttrade häradsrätten: Ehuru Rosengren erkänt, att
han en dag i september 1927 i trädgården å fastigheten Bellmansro i Värnamo
olovligen å marken tagit 3 eller 4 stycken plommon, likväl och då
nämnda plommon måste anses hava saknat penningvärde, prövade häradsrätten
lagligt ogilla den mot Rosengren i målet förda talan.

Samtliga ovannämnda tilltalade inställde sig personligen inför häradsrätten,
därvid de biträddes av person, vilken på grund av fullmakter
förde talan jämväl för de tilltalades fäder.

I en den 5 juni 1928 hit inkommen skrift anförde klagandena huvudsakligen
följande: Till polisförhören med ovannämnda tilltalade hade Andersson
icke inkallat dessas målsmän, ej heller hade han meddelat dem,
att stämningar utfärdats. Att så skett hade därför för målsmännen kommit
som en fullkomlig överraskning. Först sedan stämningarna delgivits,
hade målsmännen kommit i tillfälle att utfråga sina söner örn händelserna.
De uppgifter, som de tilltalade därvid lämnat och sedermera vidhållit
inför häradsrätten, stöde i uppenbar strid mot innehållet i Anderssons
polisförhörsprotokoll. Man kunde icke undgå att få den uppfattningen,
att förhörsprotokollen återgivit händelsernas förlopp svårare, än de
uppskrämda ynglingarna menat eller avsett. Vidare hade ej samtliga deltagare
i tillgreppen åtalats, utan hade ett urval skett. Sådant vore icke
rättvist och efterlämnade ovillkorligen den känslan, att mannamån ägt
rum. I samtliga målen hade Andersson av egen myndighet ålagt de tilltalade
personlig inställelse. Därmed hade tydligen avsetts att hindra deras
målsmän från att skydda sina söner vid rätten och att göra dessas
skam så mycket större. Nu för tiden läge den största smädelse för en
svarande i åklagarmål just däri, att lian nödgades iakttaga personlig in -

ställelse, ty den alltid nyfikna allmänheten och den överallt närvarande
pressen gjorde alltid saken svårare för den åtalade, än den i själva verket
vore. Andersson vöre alldeles ensam örn den uppfattningen, att äpplens
mognadstid i Värnamo inträffade först i slutet av oktober och början
av november. Varje förståndig människa visste, att det skulle vara en
ren händelse, örn icke fruktskörden vöre fullkomligt slut till den 15
oktober. Påståendet hade tillkommit för att skydda Andersson för att
han avglömt eller saknat kännedom därom, att den, som ej fyllt 15 år, vöre
straff™ för sina gärningar. Den omständigheten, att Andersson själv i
polisrapporten angående Ivar Svenningsson upptagit, att denne vore född
den 25 oktober 1911, hade bort föranleda Andersson att eftertänka, örn
Ivar Svenningsson med hänsyn till åldern verkligen kunde åtalas. Nålman
såge stämningarna i deras sammanhang, finge man det intrycket,
att Andersson först och främst velat åt de tilltalade och önskat få dem
fällda och att Andersson aldrig tänkt på att i dessa fall med målsmännens
bistånd näpsa och sedan släppa dem. Örn i en civil process någon
part gjort sig skyldig till samma glömska eller okunnighet som Andersson
i målet mot Ivar Svenningsson, hade han för visso fått betala motpartens
rättegångskostnader. Med anledning av vad sålunda anförts hemställde
klaganden, att Andersson måtte ställas till ansvar.

I infordrat yttrande tillbakavisade Andersson klagomålen såsom helt
obefogade och anförde huvudsakligen följande:

Under flera års tid hade i Värnamo begåtts åtskilliga ouppklarade brott,
såsom sönderslagning av fönsterrutor, tillgrepp av diverse lösegendom å
kontor och i fabriksbyggnader, dit tjuvarna tydligen inkommit genom
att klättra över plank eller intränga genom sönderslagna fönster. Åtskilliga
fastighetsägare hade beklagat sig över och till polisen gjort uttalanden
därom, att i deras fruktträdgårdar även bortsnattats frukt, därvid
också fruktträd skadats. I åtskilliga av de sistnämnda fallen hade
trädgårdarna varit inhägnade, varför tjuvarna inkommit i trädgårdarna
genom att klättra över inhägnaden. Tydligen hade i åtskilliga av dessa
fall inbrott förelegat. Med skäl hade man misstänkt, att en del ungdom
varit gärningsmännen. Slutligen hade en av de unga gärningsmännen
låka! fast, och genom förhör med denne hade tillgreppen så småningom
uppklarats. Det hade varit en hel rad ungdomar, som på ovan angivet
sätt gjort sig skyldiga till brott emot 20 kap. strafflagen. Uppenbarligen
hade Andersson icke kunnat låta tillgreppen passera, även örn det kunnat
göra Andersson ont örn ynglingarna i en del fall. Att Andersson
skulle ha\ a utvalt somliga av ynglingarna och åtalat endast dessa vore
icke sant. Klagandena hade icke dragit sig för att påstå, att ynglingarna
icke skulle hava lämnat de uppgifter, som polisrapporterna ir.nehölle. Att

Andersson eller någon annan förhörsledare skulle hava skrämt ynglingarna
till att taga på sig mera än vad de gjort vöre osant. Att ynglingarnas
målsmän icke varit närvarande vid polisförhöret vore riktigt, men
detta hade förestavats av nödvändigheten att få fram sanningen. En lång
erfarenhet i Anderssons tjänst hade givit vid handen, att ynglingar i sina
föräldrars närvaro ofta talade osanning i rädsla för att fadern efteråt
skulle näpsa dem eller av en förklarlig önskan att stå bättre inför föräldrarna,
än verkligheten gåve vid handen. Målsmännen hade väl avvetat
stämningarna i målet, vilket framginge bäst därav, att åtskilliga
av dem varit inne på Anderssons kontor före målens handläggning och
rådgjort med Andersson, varjämte målsmännen uppträtt inför häradsrätten
genom särskilt rättegångsombud, som jämväl varit ombud för
de tilltalade. Vidare hade klagandena anmärkt på, att Andersson i stämningarna
ålagt deras harn personlig inställelse. Andersson ville framhålla,
att i åtskilliga fall inbrott med största fog kunnat anses föreligga.
Vidare hade svarandena vid förhören lämnat skiftande uppgifter, varför
det varit önskvärt, att de personligen inställde sig, för att häradsrätten
dels skulle kunna närmare få fram sanningen genom att ställa svarandena
emot varandra och dels tillika få ett eget intryck av dem, för den
händelse villkorlig straffdom eller andra skyddsåtgärder med hänsyn till
deras ungdom borde komma i fråga. För övrigt hade Andersson förut
telefonledes inhämtat rättens ordförandes önskan, att vederbörande måtte
komma personligen tillstädes i nu angivna syftemål. Härav förklarades
stämningarnas avfattning. De innebure intet annat än en uppmaning till
svarandena att komma personligen tillstädes. Att domstolen i sista hand
hade att pröva, huruvida personlig inställelse vore nödvändig, framginge
av lagen. Men av gängse praxis och även av kommentarer till lagen framginge,
att under vissa omständigheter och vid förefallande behov en stämning,
så formulerad som de nu ifrågakomna stämningarna, hade fullständigt
fog. Andersson vågade till och med gå så långt, att Andersson ansåge
det innebära en ren tjänst i detta fall emot en tilltalad att påminna
honom örn, att personlig inställelse enligt lag vore av nöden eller kunde
vara av nöden. Att Anderssons syfte med stämningarna skulle varit det
av klagandena framhållna, måste Andersson med harm tillbakavisa. Vad
slutligen beträffade åtalet emot Ivar Svenningsson, torde klagandena stå
tämligen ensamma örn sin uppfattning rörande äpplens mognadstid i
Värnamo. Härutinnan hänvisade Andersson till en del intyg, av vilka
framginge, att i Värnamo frukten mognade vid sådan tid, att därigenom
finge anses styrkt, att Ivar Svenningsson vid tillgreppens förövande fyllt
15 år. Heiel och en dennes broder linde även uppgivit, att Ivar Svenningsson
varit delaktig i snatterier av frukt under år 1927. Andersson kunde
hava påkallat uppskov med målet samt genom vidare förhör och under -

sökningar bragt dessa omständigheter i dagen, men hade Andersson velat
se så milt som möjligt på saken, varför Andersson omedelbart överlämnat
målet till häradsrättens prövning. Till tack härför hade nu klagomål
riktats mot Andersson för fel i tjänsten.

I avgivna påminnelser anförde klagandena, bland annat, att Ivar Svenningsson
icke under år 1927 gjort sig skyldig till något tillgrepp av frukt.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Jönköpings län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Andersson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

”1 gällande instruktion för stadsfiskalerna, liksom i instruktionerna för
landsfogdarna och landsfiskalerna, förutsättes att, innan åtal för brott anställes,
förberedande undersökning skall äga rum angående brottet. Syftet
med denna undersökning är bland annat att åvägabringa utredning av
sådan beskaffenhet, att åklagaren därigenom sättes i stånd att pröva, om
laga skäl till atal mot viss person äro för handen. Sagda prövning bör
uppenbarligen taga sikte ej allenast på frågan, i vad mån den föreliggande
bevisningen lämnar stöd för antagande, att den för brottet misstänkte
verkligen begått detsamma, utan jämväl på spörsmålet, huruvida åtal på
grund av sådana förhållanden som åtalspreskription eller den misstänktes
låga ålder vid gärningens begående är uteslutet.

I förevarande fall har Andersson — sedan vid förhör med annan person
denne såsom delaktiga i stölder av frukt i trädgårdar inom Värnamo stad
angivit Ivar Svenningsson, Rosengren, Knut Fält och Björkman — anställt
förhör med dessa personer. Vid förhören med de båda förstnämnda
har, enligt vad förhörsprotokollen utvisa, framkommit: beträffande Ivar
Svenningsson att han, som antecknats vara född den 25 oktober 1911, erkänt
sig hava ''under år 1926’ och under ''samma års höst’ tillgripit äpplen
i två olika trädgårdar, samt i fråga om Rosengren att han i sällskap
med en del andra ynglingar i avsikt att stjäla frukt gått till viss trädgård
samt där hittat några plommon på ett träd och några under detsamma,
vilka han tillägnat sig. Sedan Andersson vid Östbo häradsrätt anställt
åtal mot Ivar Svenningsson och Rosengren för snatteri av frukt, hava Ivar
Svenningsson och Rosengren inför rätta påstått: Ivar Svenningsson att
han allenast i en trädgård tillgripit äpplen, 3 till 4 stycken, och att tillgreppet
ägt rum redan i början av september 1926 eller alltså innan Ivar
Svenningsson fyllt 15 år, samt Rosengren att han vid det med åtalet avsedda
tillfälle allenast från marken upptagit 3 till 4 plommon, vilka dock

icke haft något som helst värde. Då Andersson mot Ivar Svenningssons
bestridande icke kunnat visa, att de tillgrepp, för vilka denne åtalats, ägt
ruin efter det han fyllt 15 år, har Andersson nödgats avstå från fullföljd
av sin talan mot Ivar Svenningsson. Och då de av Rosengren tillgripna
plommonen måste anses hava saknat penningvärde'', har häradsrätten ogillat
åtalet mot denne.

Med hänsyn till Ivar Svenningssons ålder samt de av honom enligt polisförhörsprotokollet
lämnade uppgifterna örn tiden för tillgreppens förövande
hade det för Andersson hort framstå såsom angeläget att före åtals
anställande genom ytterligare förhör med Ivar Svenningsson eller annorledes
söka närmare utreda, huruvida hrotten begåtts före eller efter det
Ivar Svenningsson fyllt 15 år, och detta särskilt som målsägarna, enligt
vad Andersson inför häradsrätten uppgivit, icke kunnat närmare angiva
tiden för tillgreppen. Utan utredning på denna punkt saknade Andersson
tydligen all möjlighet att bedöma, huruvida Ivar Svenningsson lagligen
kunde för brotten ådömas straff eller ej. Andersson har väl gjort gällande,
att Ivar Svenningsson vid polisförhöret icke skulle hava bestritt, att
tillgreppen förövats efter det han fyllt 15 år, och att Ivar Svenningsson
icke ens uppgivit, att desamma ägt rum före sistnämnda tidpunkt.
Därom innehåller emellertid polisförhörsprotokollet intet. Att Andersson,
örn tiden för tillgreppen verkligen vid polisförhöret blivit beaktad
med hänsyn till Ivar Svenningssons ålder, skulle hava underlåtit att protokollföra
vad därom avhandlats, förefaller allt annat än troligt. Den i
stämningen av Andersson angivna tidpunkten för de åtalade tillgreppen,
''hösten 1926’, ävensom andra i saken förekomna omständigheter giva
ganska oförtydbart vid handen, att Andersson underlåtit att, sin plikt likmätigt,
framställa några frågor till Ivar Svenningsson i nu ifrågavarande
hänseende. Denna Anderssons uraktlåtenhet och hans åtgärd att på grundvalen
av den bristfälliga polisundersökningen anställa åtal mot Ivar Svenningsson
synes mig icke kunna förklaras annorledes än så, att Andersson
icke ägnat saken den omsorg, som ett noggrant utövande av åklagaremakten
måste förutsätta. Vad Andersson andragit örn äpplens mognadstid i
Värnamo och örn möjligheten att bevisa, det Ivar Svenningsson under år
1927 snattat frukt, förtjänar intet som helst avseende i förevarande sammanhang.

Den vid polisförhöret med Rosengren förebragta utredningen innehåller
i fråga örn mängden av den tillgripna frukten allenast, att Rosengren
erkänt, att han tagit ''några plommon på ett träd och några stycken under
trädet’. Örn det tillgripnas värde saknas varje upplysning. Inför rätta
har Rosengren ändrat sina uppgifter därhän, att han endast å marken
tagit 3 till 4 plommon, vilka icke haft något som helst värde. Häremot har
Andersson ej haft annat att anföra, än att nämnda 3 till 4 plommon varit

värda minst 15 å 20 öre. Även vid detta måls anhängiggörande synes mig
Andersson hava brustit i tillbörlig omsorg, även örn det icke skett i sådan
grad, att Anderssons förfarande därutinnan synes mig skäligen böra beivras
såsom tjänstefel.

Vad Andersson i samband med åtalet mot Ivar Svenningsson låtit
komma sig till last bör däremot enligt min mening icke lämnas obeivrat.
Genom åtalet har Ivar Svenningsson — förutom att utgifter åsamkats honom
för rättegången — tillfogats smäleken att hava varit tilltalad för
tjuvnadsbrott, ett brott som i allmänhetens ögon mer än de flesta framstår
såsom vanhedrande. Att Andersson sedermera vid häradsrätten ansåg
sig böra avstå från åtalet synes icke ägnat att i nämnvärd grad förringa
det lidande, som åtalet för Ivar Svenningsson och hans anhöriga
måste hava medfört. Ett ogillande av åtalet, när detta nu en gång var
väckt, hade måhända för dem till oell med varit att föredraga. Även örn
det alltid för en åklagare ligger synnerlig vikt uppå att före åtals anställande
med största omsorg pröva befogenheten av detsamma, gäller detta i
alldeles särskild grad, när fråga är örn minderåriga. Det ligger i sakens
natur, att beträffande dessa, vilkas känslighet för påverkan i olika riktningar
i regel är större än äldre personers, synnerlig varsamhet är av
nöden.

Klagandena hava vidare påtalat, att Andersson i stämningarna i ovanberörda
fyra mål ålagt de tilltalade personlig inställelse inför häradsrätten.
En dylik befogenhet tillkommer icke åklagare. Det ankommer på de
dömande myndigheterna att förelägga sådan inställelse. Till försvar för
sitt handlingssätt har Andersson bland annat anfört, att stämningarnas
innebörd icke varit ett åläggande att iakttaga personlig inställelse utan
endast en uppmaning därtill, förestavad av lämplighetsskäl. Häremot talar
dock stämningarnas i detta avseende klara avfattning, som går ut på
stämning till personlig inställelse. I de förevarande fallen var ju Anderssons
ifrågavarande handlingssätt så mycket olämpligare som de snatteribrott,
varom fråga var, icke utan vidare kunde antagas enligt lag nödvändiggöra
personligt svaromål. Något sådant som inbrottsstöld var ju icke
ens antytt i stämningarna, och alla rimliga skäl att antaga förhandenvaron
av sådant brott torde hava saknats. Det är icke osannolikt, att de tilltalade,
vilka samtliga haft rättegångsbiträde, på grund av Anderssons egenmäktiga
föreläggande ansett sig icke kunna underlåta att iakttaga personlig
inställelse inför häradsrätten. Att härigenom obehag och onödig
tidsspillan kan hava förorsakats dem lärer ej kunna bestridas. Jag finner
Anderssons förfarande jämväl i denna del böra bliva föremål för åtal.”

J. O., som fann vad av klagandena emot Andersson i övrigt andragits
icke föranleda vidare åtgärd, uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig

domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Andersson för
de fel i tjänsten, vartill han, på sätt J. O. ovan funnit, gjort sig skyldig
dels genom åtalet mot Ivar Svenningsson och dels genom att i de fyra
stämningarna ålägga svarandena personlig inställelse. Åklagaren borde
bereda klagandena ävensom övriga av Anderssons ifrågavarande åtgärder
tilläventyrs skadelidande personer tillfälle att yttra sig i målet samt, i den
mån de ersättningsanspråk, som av dem framställdes, funnes befogade,
understödja desamma.

Östbo häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes och såsom målsägande
inställde sig klagandena samt muraren C. A. Rosengren och stationskarlen
Axel Björkman i egenskap av målsmän för sina ovannämnda söner, yttrade
i utslag den 11 mars 1929 följande:

Enär Andersson på sätt J. O. funnit gjort sig skyldig till fel i tjänsten
dels genom åtalet mot Ivar Svenningsson och dels genom att i stämningarna
ålägga Ivar Svenningsson, Knut Fält, Gösta Rosengren och Sture
Björkman personlig inställelse, men berörda tjänstefel ej kunde anses tilllika
innefatta annat brott, prövade häradsrätten, med ogillande av åklagarens
talan örn ansvar enligt 16 kap. 11 § strafflagen, rättvist döma Andersson
jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 2 § strafflagen att böta för åtalet
mot Ivar Svenningsson 25 kronor och för åläggandet i stämningarna av
personlig inställelse 25 kronor eller tillhopa 50 kronor. Andersson förpliktades
dels att i skadestånd för åsamkat lidande utgiva till målsäganden
Axel Svenningsson 25 kronor och till en var av de övriga målsägandena
10 kronor, dels ock att ersätta målsägandena deras kostnader å målet med
10 kronor till en var av dem.

Göta hovrätt, där Andersson anförde besvär, yttrade i utslag den 25 november
1929 följande:

Hovrätten funne ej skäl göra ändring i häradsrättens utslag, såvitt Andersson
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömts att för åtalet mot Ivar Svenningsson
böta 25 kronor.

Vidkommande ansvarsfrågan i övrigt funne hovrätten väl Andersson
hava förfarit felaktigt genom att instämma Ivar Svenningsson, Knut Fält,
Gösta Rosengren och Sture Björkman till personlig inställelse inför häradsrätten,
men enär med hänsyn till förekomna omständigheter vad Andersson
sålunda låtit komma sig till last icke kunde anses vara av beskaffenhet
att för honom böra föranleda ansvar, prövade hovrätten lagligt att,
med upphävande av häradsrättens utslag i denna del av målet, befria Andersson
från honom därutinnan ådömt ansvar.

Vad anginge den mot Andersson förda talan örn skadestånd samt ersättning
för rättegångskostnader funne hovrätten skäligt att, med upphävande

4 — Justitieombudsmannens ämbets})erättelse till 1030 års riksdag.

av häradsrättens utslag jämväl i denna del, ogilla berörda yrkanden. Av
Andersson i hovrätten framställt yrkande örn ersättning av enskilda motparterna
för kostnaderna å målet därstädes lämnades utan bifall.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

11. Obehörigt kvarhållande i polisarrest av barn under 15 år m. m.

I en till J. O. inkommen klagoskrift anförde Th. Sandgren i Nynäshamn,
att t. f. poliskommissarien därstädes T. Åkesson hållit en 13-årig gosse,
Arne Berlin, förvarad i polisarrest under 30 timmar med avbrott allenast
för polisförhör rörande av äldre ynglingar anstiftade spritstölder. Förvaringsarresten
hade uppgivits vara synnerligen kall och olämplig såsom
uppehållsställe för barn. Gossens fader, instrumentmakaren J. G. Berlin,
hade mestadels erhållit ohövliga svar, då han framställt begäran att själv
få taga hand örn sonen och aga denne, för den händelse han skulle hava
begått någon förseelse. Efter frigivningen hade gossen hemkommit, darrande
av rädsla, och fadern befarade, att sonen i psykiskt hänseende tagit
skada för framtiden.

I infordrat yttrande anförde Åkesson:

Enligt å polisstationen i Nynäshamn förd dagjournal hade Arne Berlin,
vilken vore född år 1913, blivit anhållen lördagen den 15 oktober 1927 kl.
10,10 f. m. tillsammans med en annan, jämväl år 1913 född gosse, Gustaf
Adolf Gustafsson. Båda hade varit misstänkta för delaktighet uti inbrottsstölder.
Förhören hade omedelbart påbörjats, och hade desamma beträffande
Gustafsson kunnat avslutas redan kl. 5 e. m. samma dag, då Gustafsson
fått lämna polisstationen. Beträffande Arne Berlin däremot hade förhör
pågått till kl. 9 e, m. men då måst avbrytas för att fortsättas påföljande
dag, söndagen den 16 oktober. Kl. 4,30 e. m. sistnämnda dag hade utredningen
fortskridit så långt, att även Arne Berlin kunnat få lämna polisstationen.
Vid undersökningen hade utrönts, att Arne Berlin i samråd med
andra minderåriga ynglingar förövat vissa inbrottsstölder. Han hade dessutom
under augusti månad 1927 varit delaktig uti ett olovligt tillgrepp av
fyra flaskor vinglögg, varom anmälan dock ej inkommit. Att utredningen
ej kunnat avslutas tidigare än som skett hade helt och hållet berott därpå,
att Arne Berlin från början förnekat all vetskap örn och delaktighet i de
anmälda brotten samt varit ovillig att besvara till honom i saken framställda
frågor. Under lördagen den 15 oktober hade han fått uppehålla sig
å polisstationens vaktrum, men då Åkesson nödgats kvarhålla honom över
natten, hade Åkesson måst insätta honom uti en av arrestlokalerna. Här

hade han fått både madrass och filt, och han torde knappast hava legat
mycket sämre än i sitt hem. Visserligen funnes det cementgolv uti arresterna,
men där vore dock anbragta träbritsar med sitt- eller liggplats på
20 centimeters höjd från golvet. Då lokalerna, som vore inrymda i ett
modernt, större bostadshus, också vore försedda med centralvärme, vilken
alltid fungerat utan anmärkning, torde berättigade klagomål mot lokalernas
uppvärmning ej kunna framställas. Åtskilliga gånger hade i stället
inträffat, att i arrestlokalerna förvarade personer förklarat lokalerna vara
väl mycket uppvärmda. Åkesson ansåge sig böra nämna dels att instrumentmakaren
Berlin på anmodan inställt sig å polisstationen lördagen
den 15 oktober på eftermiddagen, därvid sonen i faderns närvaro delvis avgivit
sin berättelse örn delaktighet i de anmälda brotten, och dels att Åkesson
själv söndagen den 16 oktober på eftermiddagen, åtföljd av en polisman,
fört Arne Berlin till hans hem, varest denne då i sin moders närvaro
avgivit en mera fullständig berättelse rörande sin ifrågavarande delaktighet.
För att styrka sin befogenhet att, på sätt som skett, kvarhålla Arne
Berlin ville Åkesson framhålla ej blott att fadern, örn sonen redan å lördagsaftonen
överlämnats till hemmet, genom sin påverkan i olämplig riktning
sannolikt skulle hava försvårat utredningen i dess helhet utan även
att en Arne Berlins broder, Karl Holger Berlin, född år 1908, gjort sig
skyldig till efterföljande delaktighet i en av de ifrågavarande inbrottsstölderna,
ett förhållande, vars omfattning då ej hunnit till fullo utredas.
Den sistnämnde, som erkänt vad som lades honom till last, vore av Åkesson
ställd under åtal för bland annat berörda brott. På grund av vad sålunda
anförts hemställde Åkesson, att J. O. måtte lämna förevarande anmälan
utan avseende.

I en till J. O. sedermera inkommen skrift anförde Åkesson ytterligare,
att han icke förrän söndagen den 16 oktober 1927 erhållit vetskap örn att
Arne Berlin vore blott 14 år gammal, en omständighet, som Åkesson ej
ansett sig böra taga med i beräkningen, då Åkesson på grund av Arne
Berlins utseende varit övertygad örn att han uppnått minst 15 års ålder,
samt att Arne Berlins broder Karl Holger Berlin av Sotholms tingslags
häradsrätt den 25 september 1928 dömts till en månads fängelse, villkorlig
dom, för bland annat efterföljande delaktighet uti av Arne Berlin begången
inbrottsstöld.

I en annan till J. O. insänd skrift anförde Sandgren i egenskap av ombud
för skräddarmästaren O. Kruse i Nynäshamn följande:

Åkesson hade anhållit Kruse i dennes hem och bortsläpat honom såsom
en förbrytare samt under fyra dygn, nämligen den 3—den 7 juni 1927 eller
praktiskt taget under hela pingsthelgen nämnda år, hållit honom inspärrad
i polisarrest. Åkesson hade icke uppgivit laga skäl därför, än mindre

genom att å Kruse uttaga stämning till domstol låtit honom veta, i vilket
avseende han förhrutit sig. Under berörda tid hade Kruse på alla upptänkliga
sätt utsatts för okvädinsord, pinliga förhör, våld och provokation.

I till J. O. avgivet yttrande anförde Åkesson i huvudsak följande:

Åkessons vid det ifrågavarande tillfället gjorda ingripande emot Kruse
hade ägt rum med stöd av 1 och 5 §§ i lagen den 30 juni 1013 örn behandling
av alkoholister. För att styrka de av Åkesson vidtagna åtgärdernas
befogenhet hänvisade Åkesson till innehållet uti en rapport över i saken
verkställd undersökning samt ett införskaffat läkarutlåtande. Att Åkesson
ej fullföljt ärendet genom att hos länsstyrelsen i Stockholms län begära
Kruses intagning å alkoholistanstalt utan i stället försatt honom å
fri fot, hade berott därpå, att såväl Kruse som dennes hustru gjort upprepade
enträgna framställningar örn, att saken ej skulle slutföras. Makarna
hade nämligen varit övertygade örn, att en ändring till det bättre
i allt fall därefter skulle inträda, och hade dessutom befarat, att mannens
internering å alkoholistanstalt kunde medföra den för en näringsidkare
ej obetydliga nackdelen, att en större allmänhet finge kunskap örn förhållandet.
Måhända hade Åkesson rätteligen bort lämna denna deras begäran
utan avseende och fullfölja ärendet. Åkesson hade dock ansett sig såtillvida
höra taga hänsyn till de av makarna Kruse anförda omständigheterna,
att Åkesson för tillfället låtit med sakens fullföljd anstå, ehuru han
föresatt sig att noggrant iakttaga Kruses uppträdande i fortsättningen.
I klagoskriften förekommande uppgifter örn ”okvädinsord, pinliga förhör,
våld och provokation” förtjänade knappast att bemötas. Ej heller
torde dessa uppgifter hava tillkommit med Kruses vetskap, eftersom både
denne och hans hustru den 7 juni 1927 till Åkesson framfört sitt tack för
den humana behandling och det tillmötesgående, som visats Kruse.

Den vid yttrandet fogade rapporten innehöll bland annat följande:

Kl. 10,50 f. m. fredagen den 3 juni 1927 hade bokhållaren G. A. Edström,
boende i den av honom ägda fastigheten Villagatan nr 5 i Nynäshamn,
telefonledes till polisstationen anmält, att Kruse, som vore hyresgäst i fastigheten.
under en längre tid fört ett mycket supigt och oordentligt levnadssätt
och att Kruse samma dag uti berusat tillstånd misshandlat och
hotat sin hustru och dotter, så att dessa måst söka skydd hos andra personer.
I anledning därav hade Åkesson, åtföljd av polismannen G. O. Malm
såsom vittne, omedelbart begivit sig till förenämnda fastighet. Kruses
hustru hade anträffats där i ett synnerligen uppskakat tillstånd. På frågor
hade hon bekräftat vad Edström telefonledes uppgivit, och hade hon
begärt, att hennes man måtte omhändertagas. På samma gång hade hon
dock på det kraftigaste velat varna Åkesson och den honom åtföljande po -

lismannen för att komma i Kruses närhet, då lian vore berusad. Sedan
man fått veta, att Kruse uppehölle sig i makarnas låsta bostad, hade Åkesson
berett sig tillträde till densamma samt där anhållit Kruse och anmodat
honom att medfölja till polisstationen. Då Kruse emellertid vägrat
ställa sig denna anmodan till efterrättelse, hade han av Åkesson och polismannen
Malm med våld måst avföras till polisstationen, därvid Kruse
gjort synnerligen kraftigt motstånd och uttalat allehanda hotelser. Efter
ankomsten till polisstationen hade Kruse omedelbart efter verkställd
kroppsvisitation blivit insatt i förvaringsarrest. Något förhör med honom
hade på grund av hans onyktra tillstånd icke kunnat anställas samma dag.

Uti saken hade enligt rapporten hörts en del personer, vilka berättat
följande:

1. Kruses hustru: Hon hade sedan den 6 juli 1913 varit gift med Kruse
och hade med honom tre harn, respektive 14, 11 och 6 år gamla. Under
hela äktenskapet hade hon såväl biträtt mannen uti dennes skrädderirörelse
som också skött makarnas hushåll. Alltifrån äktenskapets början
hade mannen fört ett synnerligen supigt leverne, som blivit värre undan
för undan. Därigenom hade familjen upprepade gånger utsatts för nöd
och vanvård. På grund därav hade hustrun den 28 augusti 1922 nödgats
hänvända sig till kyrkoherden i Gustaf Vasa församling i Stockholm, där
makarna då bott. Denne hade såsom följd därav under påföljande oktober
månad meddelat Kruse varning för hans supiga och oordentliga leverne.
Varningen hade haft den verkan, att mannen under de följande sex månaderna
uppfört sig utan anmärkning. Den 14 april 1927 hade familjen
Kruse flyttat till Nynäshamn. Mannen hade därefter nästan ständigt varit
berusad och bråkig. Därvid hade han upprepade gånger med knytnävarna
misshandlat såväl hustrun som makarnas 14-åriga dotter ävensom
stört husvärden och övriga närboende personer. Fredagen den 3 juni 1927
hade Kruse vid 10-tiden på morgonen kört ut barnen ur lägenheten samt
därefter låst in hustrun och försökt att misshandla henne. Barnen hade
emellertid ropat på hjälp, varefter husvärden Edström genast telefonledes
anmält förhållandet till polisstationen, med påföljd att Kruse anhållits.
Strax innan Åkesson anlänt, hade hustrun Kruse lyckats taga sig ut ur
lägenheten. Kruse hade åtskilliga gånger hotat såväl henne som makarnas
nyssnämnda dotter till livet, ett hot som hustrun vid det nu ifrågavarande
tillfället fruktat skulle bliva förverkligat.

2. Bokhållaren Edström: Han vitsordade riktigheten av hustrun Kruses
ovan intagna uppgifter därom, att mannen Kruse så gott som varje lördag
och söndag efter sin inflyttning den 14 april 1927 till Nynäshamn varit i
berusat tillstånd samt att Kruse därvid flera gånger uttalat hotelser emot
sin hustru och makarnas äldsta dotter. Ett par gånger hade Kruse i onyktert
tillstånd ofredat Edström och andra i huset boende personer. Till följd

därav hade Edström och hans hyresgäster nödgats låsa sina dörrar vid de
tillfällen, då Kruse synts vara berusad. Edströms bestämda uppfattning
vore, att Kruse i berusat tillstånd vöre synnerligen farlig för andras och
icke minst för sin hustrus personliga säkerhet.

3. Hustrun Emma Kristina Johansson och hustrun Anna Mathilda Andersson,
håda boende i huset nr 5 vid Villagatan i Nynäshamn, bekräftade
riktigheten av Edströms förenämnda uppgifter. Vid ett tillfälle hade
hustrun Kruse beklagat sig för hustrun Johansson och sagt sig vara rädd
för sin man, då denne vore onykter. Vid sådana tillfällen hade också makarna
Kruses harn verkat mycket uppskrämda.

Extra landsfiskalen i Färentuna distrikt G. Holmberg, boende i Drottningholm,
vilken på Åkessons begäran verkställt undersökning inom Skå
socken rörande Kruses förhållanden under dennes vistelse därstädes från
september månad 1923 till den 14 april 1927, hade enligt rapporten den 6
juni 1927 telefonledes meddelat, att Kruse i orten ansetts såsom alkoholist
samt troligen på sådan grund fått sin ekonomi undergrävd. Dessa uppgifter
hade sammanstämmande lämnats av flera personer i Väsby, Skå
socken. En person därstädes hade omtalat, att Kruse vid ett tillfälle hotat
honom till livet samt att det åtskilliga gånger tydligt synts, att Kruses
hustru blivit misshandlad, en misshandel som ej gärna kunnat förövas av
annan än Kruse.

Kruse hade enligt rapporten upprepade gånger hörts i saken och därvid
förklarat, att han hade ”ett mycket dåligt ölsinne”, men att han ej
kunde påminna sig vad som skett, eftersom han varit berusad. Kruse hade
emellertid ej velat förneka riktigheten av sin hustrus uppgifter. Vidare
hade Kruse förklarat, att han för framtiden skulle helt och hållet avstå
från förtäring av spritdrycker.

Det i Åkessons yttrande åberopade läkarutlåtandet var utfärdat den 4
juni 1927 av köpingsläkaren G. Rothman samt utmynnade i det omdömet,
att Kruse vore hemfallen åt dryckenskap och med hänsyn därtill i behov
av behandling å alkoholistanstalt.

I till J. O. avgivna påminnelser bestred Kruse, att han misshandlat sin
hustru och dotter och att han vore i behov av vård å alkoholistanstalt. Tilllika
anhöll Kruse örn ersättning för att han anhållits och förvarats å polisstationen
under ifrågavarande tidrymd.

I en till J. O. sedermera inkommen skrivelse anförde Åkesson bland
annat:

Den ifrågavarande läkarundersökningen hade verkställts lördagen den
4 juni 1927 kl. 2,30 e. m. Någon tjänsteläkare, som tidigare kunnat verkställa
undersökningen, hade ej funnits att tillgå i Nynäshamn. Länssty -

relsens i länet expeditionstid för dagen hade varit avslutad, då läkarundersökningen
ägt rum, och på grund av den mellankommande pingsthelgen
hade expeditionen ej sedan varit öppen förrän tisdagen den 7 juni. I
polisrapporten intagna uppgifter från extra landsfiskalen i Färentuna distrikt
hade ej erhållits förrän på morgonen den 7 juni, och Åkesson hade
på grund av vid undersökningen erhållna upplysningar ej ansett rådligt
att tidigare än som skett försätta Kruse på fri fot.

Vid skrivelsen var fogat ett av Edström utfärdat, den 23 oktober 1928
dagtecknat intyg av innehåll, att Kruse, därest han under pingsthelgen
1927 fått vara på fri fot, enligt Edströms bestämda uppfattning skulle hava
varit synnerligen vådlig för annans liv, en uppfattning, som Edström ansett
sig pliktig delgiva Åkesson, medan Kruse förvarats a polisstationen i
Nynäshamn.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Stockholms län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Åkesson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

Åkessons åtgärd att å polisstationen, pa sätt som skett, kvarhalla Årne
Berlin funne J. O. icke kunna försvaras. Denne hade icke uppnått sådan
ålder, att han kunde ställas under åtal, utan hade han, örn det gällt för
samhället att reagera mot hans handlingar, varit underkastad ett helt
annat förfarande. Ett kvarhållande av en person, som ej fyllt 15 år, i polisarrest
kunde uppenbarligen, särskilt örn förvaringen räckte så många timmar
som i detta fall, under ogynnsamma omständigheter i psykiskt avseende
medföra menliga följder för den anhållne. Och därtill komme, att
en sådan behandling av person under straffharhetsåldern icke kunde ur
det allmännas synpunkt tjäna något verkligt intresse, som uppvägde det
skadliga och motbjudande i förfarandet. Nödgades polisman förhöra ett
harn, läge det synnerlig vikt uppå, att det skedde under så milda former
som möjligt. Åkessons invändning att han först den dag, då Arne
Berlin frigivits, fått veta, att denne icke uppnått 15 års ålder, förtjänade
enligt J. 0:s mening icke det minsta avseende, då Åkesson otvivelaktigt
haft skyldighet att på förhand förvissa sig örn gossens ålder. J. O. funne
Åkessons ifrågavarande behandling av Arne Berlin icke kunna undgå
beivran.

Vidkommande Åkessons förfarande gentemot Kruse vore att beakta särskilt
följande bestämmelser i lagen den 30 juni 1913 örn behandling av
alkoholister.

I 1 § 1 mom. föreskreves bland annat att, örn någon vore hemfallen åt
dryckenskap och till följd därav funnes vara farlig för annans personliga

säkerhet eller eget liv eller utsätta hustru eller harn, som han vore skyldig
att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, kunde i den ordning, som
i berörda lag stadgades, förordnas örn hans intagande å allmän anstalt
för vård av alkoholister.

Enligt 4 § 3 mom. i lagen skulle ansökning örn sådant förordnande göras
hos K. B. Vid ansökningen skulle fogas prästbevis enligt av Konungen
fastställt formulär samt utlåtande av legitimerad läkare, avfattat enligt
av Konungen meddelade anvisningar och grundat å undersökning, som
verkställts inom en månad före ansökningens ingivande.

Ansökning, som ovan sagts, kunde, enligt 5 § 1 morn., då åt dryckenskap
hemfallen person vore farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv,
göras å landet av landsfiskal. Ansökningen skulle innehålla en fullständig
redogörelse för de av polismyndigheten i ärendet inhämtade upplysningar
samt vara åtföljd av prästbevis och läkarutlåtande, som i 4 § sades,
örn dylika handlingars anskaffande kunde utan våda avvaktas.

5 § 2 mom. innehölle, att därest i fall, som i 1 mom. avsåges, faran vore
så överhängande, att åtgärd, som ankomme på K. B., ej utan våda kunde
avvaktas, hade myndighet, varom i samma moment förmäldes, att vidtaga
erforderlig åtgärd för farans avvärjande; och ålåge det myndigheten att,
örn ansökning enligt nämnda moment ej redan gjorts, ofördröjligen till

K. B. insända sådan ansökning.

I 9 § stadgades att, örn anledning förekomme, att den, som ansökningen
avsåge, vore farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, finge återkallelse
av ansökningen ej utgöra hinder för K. B. att fortsätta med målets
handläggning.

Jämväl vid behandlingen av Kruse hade Åkesson enligt J. 0:s mening
förfarit felaktigt. Vid handläggningen av detta ärende syntes Åkesson på
grund av ett kungl, brev den 3 december 1926, jämfört med gällande landsfiskalsinstruktion,
hava haft den befogenhet, som enligt 5 § alkoholistlagen
tillkomma landsfiskal. Att Åkesson, såsom han själv medgivit, anhållit
Kruse med stöd av föreskrifterna i lagen örn behandling av alkoholister,
syntes J. O. därför med hänsyn till omständigheterna icke kunna läggas
Åkesson till last såsom tjänstefel. Anhållandet hade skett den 3 juni
1927 på förmiddagen. Påföljande dag hade Kruse blivit undersökt av köpingsläkaren,
som i ett samma dag dagtecknat utlåtande förklarat sig
anse, att Kruse vore hemfallen åt dryckenskap och med hänsyn därtill i
behov av behandling å alkoholistanstalt. Det hade emellertid ålegat Åkesson
att ofördröjligen efter anhållandet till K. B. insända ansökning orri
förordnande örn Kruses intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister.
Men denna skyldighet hade Åkesson åsidosatt. Icke desto mindre
hade Kruse kvarhållits i förvar ända till den 7 juni 1927. Själva kvarhållandet
i och för sig ville J. O. icke, lika litet som anhållandet, betrakta så -

som tjänstefel. Men Åkessons underlåtenhet, samtidigt som han kvarhallit
Kruse, att insända ansökning innefattade däremot enligt J. 0:s mening
ett felaktigt förfarande, förtjänt av heivran. Vad Åkesson därutinnan
anfört till sitt försvar syntes icke kunna tjäna honom till ursäkt.
Därest utlåtande av legitimerad läkare icke kunnat omedelbart erhållas,
hade Åkesson nämligen enligt 5 § i alkoholistlagen kunnat insända läkarutlåtande
senare. Ansökningen hade däremot utan någon som helst tidsutdräkt
skolat insändas, på det att K. B., såsom med ifrågavarande lag
tydligen avsåges, skulle erhålla tillfälle att snarast möjligt övertaga ledningen
och ansvaret.

Örn sålunda själva anhållandet och kvarhållandet av Kruse icke borde
i och för sig läggas Åkesson till last, syntes detsamma knappast kunna
sägas örn hans åtgärd att den 7 juni utan vidare endast på grund av makarna
Kruses begäran avstå från sakens fullföljande. På den punkt, till
vilken förfarandet då framskridit, hade enligt J. 0:s mening en dylik prövningsrätt
icke legat hos Åkesson. Ty örn han, såsom vederbort, redan före
pingsten insänt ansökning till K. B., hade, enligt vad 9 § utvisade, bestämmanderätten
helt och hållet legat hos sistnämnda myndighet. Och försummelsen
i fråga örn ansöknings insändande kunde icke rimligen antagas
hava förlänat Åkesson en vidsträcktare befogenhet. Med hänsyn till
den verkställda utredningens resultat syntes det också kunna ifrågasättas,
huruvida åtgärden att nedlägga hela saken verkligen varit, från den
materiella prövningens synpunkt, välbetänkt, ett förhållande som föranledde
än större betänksamhet inför Åkessons överskridande av den honom
tillkommande formella befogenheten. På nu anförda grunder funne J. O.
handläggningen av ärendet angående Kruse icke kunna undgå heivran.

J. O. uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Åkesson för vad han i ovan anmärkta
hänseenden låtit komma sig till last samt å honom yrka ansvar enligt lag
och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas vederbörande målsägande
att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Sotholms tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 9 april 1929 följande:

Häradsrätten funne Åkessons åtgärd att, på sätt som skett, i arrest kvarhålla
ynglingen Arne Berlin, vilken då ännu ej fyllt 15 år, väl icke överensstämma
med gällande föreskrifter men dock, med hänsyn till vad Åkesson
till stöd för sin åtgärd anfört, icke vara av beskaffenhet att böra för
Åkesson föranleda ansvar för tjänstefel, och prövade häradsrätten förty
rättvist ogilla åtalet i denna del av målet. Enär, sedan Åkesson anhållit

Kruse såsom hemfallen åt dryckenskap och farlig för annans personliga
säkerhet samt läkare i avgivet utlåtande förklarat Kruse vara i behov av
behandling å alkoholistanstalt, Åkesson icke ägt befogenhet att, på sätt
som skett, avstå från fullföljd av ärendets behandling enligt lagen den 30
juni 1913 örn behandling av alkoholister, samt Åkesson förty därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel, vilket dock, med hänsyn till vad i målet
blivit upplyst, måste anses hava begåtts under synnerligen förmildrande
omständigheter, prövade häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
rättvist döma Åkesson för vad han därutinnan låtit komma sig till last att
böta 15 kronor. Av Kruse framställt ersättningsyrkande lämnade häradsrätten
utan vidare avseende.

Svea hovrätt, där advokatfiskalen vid hovrätten på J. 0:s anmodan anförde
besvär över häradsrättens utslag, såvitt det angick Åkessons åtgärd
att i polisarresten kvarhålla Arne Berlin, samt Åkesson besvärade sig,
fann enligt utslag den 11 oktober 1929 ej skäl att i anledning av någondera
partens besvär göra ändring i överklagade utslaget.

över hovrättens utslag har Åkesson anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Majrts prövning.

12. Meddelande av handräckning utan att överexekutor därom

beslutat.

I en hit inkommen skrift anförde bagaren O. Malm i Kramfors klagomål,
förutom över annat, som J. O. fann ej föranleda någon J. 0:s vidare
åtgärd, däröver att polismyndigheten i Kramfors den 10 januari 1928
handräckningsvis förhjälpt Anna Forslund därstädes till tillträde till en
lägenhet, som hon förhyrt av klaganden men klaganden låtit stänga för
att hindra Anna Forslund att, såsom hon haft för avsikt, under hyrestiden
bortföra sina möbler.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat landsfiskalen
i Gudmundrå distrikt C. Westberg att inkomma med upplysning, huru
med de i klagoskriften uppgivna omständigheter förhölle sig, överlämnade
Westberg i ärendet infordrade yttranden från polismannen V. Helin
och polisuppsyningsmannen J. F. Ohlsson, båda i Kramfors, varjämte
Westberg avgav eget utlåtande.

Helin anförde följande:

En dag i början av andra veckan i januari 1928 hade Anna Forslund
infunnit sig i Helins bostad i Kramfors och omtalat, att klaganden, av

vilken, hon förhyrde en bostadslägenhet i Jättesta, tagit nyckeln till sagda
lägenhet i sitt förvar och bestämt vägrade att utlämna densamma till
henne. Anna Forslund hade uppgivit, att hon betalat hyran till och med
den 16 januari 1928. Hon hade ej kunnat uppvisa något kontrakt, emedan
hon hade detta förvarat i sin lägenhet i Jättesta. Hon hade ombett Helin
medfölja för att övertala klaganden att till henne utlämna nyckeln till
hennes lägenhet. Under samtalet hade Anna Forslund även sagt, att hon
ej ämnade ho hos klaganden under vintermånaderna, enär dels det vore
mycket kallt i lägenheten och dels lägenheten vore besvärad av råttor.
Helin hade villfarit hennes begäran och medföljt till klaganden. På frågor
av Helin hade klaganden upplyst, att Anna Forslund vore hyresgäst
hos klaganden samt att hon betalat hyran till och med den 16 januari
1928. Klaganden hade uppgivit, att han tagit ovanberörda nyckel, emedan
det kvällen förut kommit främmande personer för att hämta Anna
Forslunds tillhörigheter. Anna Forslund hade uttalat önskan att få avflytta
ur lägenheten, och detta hade klaganden förklarat sig ej hava något
emot, men hade klaganden anmärkt, att hon hade hort vända sig till honom
först och omtala saken, innan hon gjort sig i ordning för flyttning.
Under det fortsatta samtalet hade klaganden sagt, att Anna Forslund
hyrt på ett år och att han ämnade lägga beslag på hennes tillhörigheter
för att såmedelst säkerställa sig för att få hyran. Helin hade förklarat,
att flyttningen vore en sak, som Helin egentligen ej brydde sig örn, blott
Anna Forslund finge tillträde till sin förhyrda lägenhet och klaganden
utlämnade nyckeln. Helin hade därefter erhållit nyckeln, varpå Helin och
Anna Forslund begivit sig till hennes lägenhet och öppnat dörren till
denna. En del möhler hade stått som rustade till flyttning. Anna Forslund
hade förklarat, att hon ämnade avflytta under vintermånaderna men
behålla lägenheten och betala hyran. Hon hade framvisat sitt hyreskontrakt,
varav framgått, att hyran finge betalas per månad. Kontraktet
hade varit av klaganden kvitterat till och med den 16 januari 1928. Sedan
Helin besett lägenheten, hade Helin avlägsnat sig. Någon timma senare
hade Anna Forslund telefonerat till Helin och meddelat, att klaganden
hindrade henne att flytta, samt hett Helin, att han skulle tala vid klaganden
och utverka, att hon finge flytta, varpå Helin svarat, att han
skulle telefonledes till klaganden framföra hennes begäran. Helin hade
per telefon till klaganden framfört Anna Forslunds begäran, som av klaganden
avslagits. Detta hade Helin omedelbart meddelat Anna Forslund.
Helins åtgörande hade skett på enskilt uppdrag och för att efter bästa
förstånd medla mellan tvistande parter.

Någon dag senare, anförde Helin vidare, hade Helin av polisuppsyningsmannen
Ohlsson erhållit order att begiva sig till klaganden och förhjälpa
Anna Forslund att få tillträde till den av henne förhyrda lägenheten.

Helin hade begivit sig till Jättesta och där sammanträffat med Anna
Forslund och agenten E. M. Eriksson. Anna Forslund hade förklarat, att
hon icke hade någon nyckel till sin lägenhet och således ånyo saknade
tillträde till lägenheten, i vilken hon önskade komma in. I sällskap med
Anna Forslund och Eriksson hade Helin begivit sig till klagandens hostad.
Vid sammanträffandet med klaganden hade Helin förklarat, att han
nu komme å tjänstens vägnar, och uppmanat klaganden att öppna lägenheten.
Klaganden hade förklarat, att han ej ämnade öppna till lägenheten
och att Anna Forslund ej finge komma dit, varpå Helin avlägsnat sig.
Från en närbelägen gård hade Helin telefonledes satt sig i förbindelse
med sina förmän och rapporterat det skedda för att få vidare instruktioner.
Örn en stund hade polisuppsyningsmannen Ohlsson, polismannen

K. S. Lindberg och kontorsbiträdet F. Johannesson anlänt. Helin hade
muntligen redogjort för förhållandena, varpå Ohlsson övertagit ledningen.
Slutligen tilläde Helin, att värdet av Anna Forslunds tillhörigheter,
som huvudsakligen utgjordes av sängkläder och husgeråd — möblerna
hade uppgivits tillhöra klaganden — syntes uppgå till 150 å 200
kronor.

Ohlsson anförde följande:

Den 10 januari 1928 omkring kl. 6 e. m. hade Anna Forslund, åtföljd av
agenten Eriksson, inkommit å poliskontoret i Kramfors och anhållit örn
polishandräckning för att få inkomma och bruka en av henne av klaganden
förhyrd bostadslägenhet, till vilken hon förvägrats tillträde av klaganden.
Anna Forslund hade uppvisat ett hyreskontrakt, av vilket framgått,
att hon av klaganden hyrt en möblerad lägenhet örn ett rum och
kök från den 16 november 1927 på ett års tid och att hyressumman varit
betald och kvitterad till och med den 16 januari 1928. Då således Anna
Forslund haft ostridig rätt att få inkomma och nyttja lägenheten, hade
Ohlsson meddelat landsfiskalen Westberg vad som förekommit och anhållit
örn besked, huruvida den begärda handräckningen skulle beviljas.
Westberg hade därvid bifallit Anna Forslunds handräckningsbegäran.
Med anledning därav hade Helin, som tidigare, enligt Anna Forslunds
uppgift, på privat väg försökt ordna saken, beordrats att medfölja henne
till klaganden och försöka förmå denne att utlämna nyckeln till lägenheten.
Efter en stunds bortovaro hade Helin i telefon meddelat, att klaganden
fortfarande vägrade Anna Forslund tillträde till lägenheten.
Ohlsson hade då från poliskontoret uppringt klaganden och framhållit
att, därest klaganden icke lämnade Anna Forslund tillträde till lägenheten,
i vilken hon hade full rätt att inkomma, den av henne begärda
polishandräckningen skulle verkställas, vartill klaganden svarat att, därest
polisen skulle blanda sig i saken, skulle han bruka våld. Som det så -

ledes synts lönlöst att förmå klaganden utlämna nyckeln till lägenheten,
hade Ohlsson, åtföljd av Lindberg och Johannesson, omedelbart begivit
sig till klagandens hostad, utanför vilken Helin uppehållit sig för att invänta
Ohlssons ankomst. Vid sammanträffandet med klaganden i förstugan
till hans bostad hade Ohlsson två gånger tillfrågat honom, huruvida
han fortfarande vägrade Anna Forslund tillträde till lägenheten, och
hade klaganden sagt sig stå fast vid sitt beslut. Då någon utsikt således
icke förefunnits att förmå klaganden att ändra heslutet, hade Ohlsson och
polismännen begivit sig till Anna Forslunds lägenhet, varvid Ohlsson, i
hennes och de andra personernas närvaro, upplåst ytterdörren med en
därtill passande nyckel, varefter de samtliga gått in. I köket hade en del
Anna Forslund tillhörigt lösöre, vars värde, enligt Ohlssons åsikt, knappt
kunde överstiga 200 kronor, varit hoppackat på golvet. Någon befattning
med Anna Forslunds avflyttning hade Ohlsson icke tagit.

I eget utlåtande anförde Westberg, att Anna Forslund på förmiddagen
den 10 januari 1928 infunnit sig hos Westberg och begärt upplysning,
huruvida hon icke ägde rätt att utan vidare avflytta från ifrågakomna
lägenhet, för vilken hon erlagt avtalad hyra till den 16 januari. Hon hade
vidare uppgivit, att lägenheten, som förhyrts i det närmaste fullt möblerad,
vore för henne obeboelig genom den mängd av råttor, som huserade
där, och på grund av omöjligheten att under kylig väderlek hålla den
något så när uppvärmd; att hon hos klaganden gjort framställning örn
att utan vidare få avflytta, men att detta förvägrats henne; att, då klaganden
tagit sig före att utestänga henne från lokalen, hon anmodat polismannen
Helin att söka medla mellan henne och klaganden, sa att hon
finge flytta eller i varje fall erhålla tillträde till lägenheten; samt att,
även då hon den 10 januari ånyo besökt lägenheten, ytterdörren till densamma
varit stängd. På given anledning hade Anna Forslund tillagt, att
värdet å hennes i lägenheten befintliga egendom, inbegripet klädespersedlar,
icke uppginge till 200 kronor, samt att klaganden med säkerhet
vore underkunnig därom och i varje fall kunde obehindrat förvissa sig
örn att så vore förhållandet. Westberg hade därefter för henne omtalat
vad som funnes stadgat i 3 kap. 30 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom och rått henne att ännu en gång söka på enskild
väg komma till uppgörelse med klaganden. Därjämte hade Westberg sagt
att, örn klaganden fortfarande vägrade henne tillträde till lägenheten,
hon ägde påkalla handräckning hos Westberg eller i hans frånvaro hos
polisuppsyningsmannen å platsen, vilken Westberg skulle giva närmare
order. På aftonen samma dag hade Westberg, medan han var borta på
tjänsteförrättning, uppringts av polisuppsyningsmannen, som meddelat,
att Anna Forslund infunnit sig och påkallat handräckning för att vinna

tillträde till lägenheten. Polisuppsyningsmannen hade då erhållit order
att först bevisligen uppmana klaganden att öppna dörrarna och att vid
underlåtenhet därutinnan på lämpligaste sätt förhjälpa Anna Forslund
att få tillträde till lägenheten. Rörande det närmare händelseförloppet
vid tillfället i fråga ville Westberg hänvisa till Ohlssons och Helins yttranden.

Därjämte tilläde Westberg, att uppgiften att en åkare skulle hava kommit
till stället och verkställt flyttningen samtidigt med polismännens besök
vore oriktig. Enligt alla de närvarandes samstämmiga uppgifter hade
de vid tillfället icke märkt, att något sådant var i görningen. Westberg
hemställde slutligen, att J. O. måtte låta hero vid vad i ärendet blivit
upplyst.

Klaganden avgav påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Västernorrlands län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Westberg. I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O.
följande:

”1 191 § utsökningslagen stadgas att, örn man egenmäktigt pantat något
till sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest själv tagit sig
rätt, äge överexekutor genast besittningen eller annat förhållande, som
rubbat är, återställa.

Ansökning örn dylik handräckning skall, enligt 195 § samma lag, göras
skriftligen och må ej bifallas, innan tillfälle att därå svara blivit vederparten
lämnat. Finner överexekutor saken sådan, att den dylikt uppskov
ej tåla kan, äger han, utom i vissa särskilt angivna fall, att den äskade
åtgärden bevilja tillsvidare och intill dess annorledes förordnat varder.

Att själv taga sig rätt är icke tillåtet annat än i vissa särskilt i lag
angivna undantagsfall. Genom ovan berörda stadganden har emellertid
möjlighet beretts den, som genom annans egenmäktiga förfarande skilts
från innehavet av fast eller lös egendom, att snabbt få det rubbade besittningsförhållandet
återställt. Huru han därvid har att gå till väga är närmare
angivet i 195 § utsökningslagen.

Beträffande tolkningen av bestämmelserna i 191 § utsökningslagen, tidigare
upptagna i 157 §, anför Trygger i sin kommentar till utsökningslagen,
Uppsala 1904, sid. 457 o. f., att självtäkt — att själv taga sig rätt — vore
förbjuden, så snart den ej i lag uttryckligen medgivits. Staten ställde i
ersättning därför rättegång och exekution till dens förfogande, som krävde
realisation av sin rätt. Skulle emellertid självtäkt obehörigen hava ägt
rum, vore den, som varit föremål därför, berättigad att yrka besittnings -

förhållandets återställande och stödja detta yrkande blott på den omständigheten,
att han varit i besittning av föremålet och redan på grund
därav ägt rätt att fortvara i besittningen. En dylik besittningstalan
kunde göras gällande antingen vid domstol eller hos överexekutor. I förra
fallet måste man anse, att den instämmandes motpart vore berättigad att
värja sig emot anspråket på besittningens återställande genom åberopande
och styrkande av en rätt att besitta, som vore bättre än besittningsbavarens
rätt såsom sådan, t. ex. äganderätt, nyttjanderätt o. s. v. Den,
som väckt besittningsprocessen, vore ej berättigad att fordra, att processen
skulle begränsas till att vara en blott besittningsprocess. Vad nu
sagts gällde emellertid blott det fall, att besittningens återställande yrkades
i en civilprocess. Skulle åter buvudyrkandet gå ut på ansvar för egenmäktigt
förfarande och i samband därmed yrkas besittningens återställande,
syntes det böra bero på domstolens prövning i varje fall, örn svaranden
skulle få ådagalägga rättmätigheten av att besittningen stannade
där den vore. Men örn sålunda yrkandet örn besittningens återställande,
när det gjordes i en civilprocess, aldrig och, när det gjordes i en straffprocess,
icke alltid uteslöte svaranden från att till förmån för status quo
åberopa en starkare rätt att besitta, än den som följde av besittningen
själv, gällde åter, när besittningens återställande bos överexekutor yrkades,
att svaranden icke vore berättigad att få prövad den rätt att besitta,
som oberoende av besittningen själv kunde tillkomma honom. Därom
handlade förevarande 157 §, som stadgade, att vid obehörig självtäkt överexekutor
ägde att genast besittningen eller annat förhållande, som rubbat
vore, återställa, överexekutor vore således icke tvungen att förordna örn
det förra besittningsförhållandets återställande, även örn det yrkades.
Sålunda syntes överexekutor böra vägra handräckning, när den, som begärde
sådan, själv på samma olagliga sätt, som han tillvitade motparten,
skilt denne från besittningen. Hade t. ex. A egenmäktigt tagit en sak
från B och denne likaledes egenmäktigt återtagit den från A, borde A:s
begäran örn handräckning mot B icke bifallas.

Prövningen av en ansökan örn handräckning enligt 191 § utsökningslagen
är icke sällan av den beskaffenhet, att densamma fordrar ingående
kunskaper örn innehållet icke blott i utsökningslagen utan även i andra
lagstadganden. I nya lagberedningens år 1876 framlagda betänkande med
förslag till utsökningslag, vilket ligger till grund för den gällande lagen,
framhölls, att befattningen med en del utsökningsmål krävde ett ej ringa
mått av juridisk insikt och skarpsinnighet samt i förening därmed snabbhet
i besluten och kraft i utförandet. Uppgiftens svårighet, anförde lagberedningen,
ökades ännu mera därigenom att, på samma gång man av
den exekutiva myndigheten fordrade att den, utan att äga tillgång till all
den bevisning, som kunde inför domstol åstadkommas, borde på förhand

urskilja det i varje fall juridiskt eller materiellt rätta, man tillika måste
uppställa det oeftergivliga anspråk, att det exekutiva förfarandet leddes
med en omsorg och grannlagenhet, som ej lämnade rum för någon misstanke
örn godtycklighet. Lagberedningen ansåg därför, att utsökningsmålen
hörde, vad anginge landet och städer under landsrätt, fortfarande
handläggas av K. B. såsom överexekutor och icke anförtros underexekutorerna.

Enligt ovan anförda stadganden i utsökningslagen tillhöra också handräckningsmålen
överexekutors och icke utmätningsmans prövning.

I den genom socialdepartementets försorg utgivna läroboken i rättskunskap
för blivande landsfiskaler har Alexanderson i IV delen 3 underavdelningen,
som handlar örn utsökning, å sid. 153 yttrat, att i alla de i
8 kap. utsökningslagen — i vilket ovanberörda paragrafer ingå — omförmälda
fallen av handräckning tillkomme det överexekutor att besluta
örn handräckning; utmätningsmannen hade endast att, på ansökan, verkställa
vad överexekutor förordnat.

I förevarande fall har klaganden, för utövande av den retentionsrätt,
som enligt 3 kap. 30 § i lagen örn nyttjanderätt till fast egendom kunde
tillkomma honom i Anna Forslunds i lägenheten befintliga lösören till
säkerhet för ogulden, ännu icke förfallen hyra, stängt omförmälda lägenhet
och vägrat Anna Forslund tillträde till densamma. Vare sig klaganden
nu ägt rätt att kvarhålla Anna Forslunds tillhörigheter eller icke,
torde klagandens åtgärd att utestänga henne från lägenheten — vilken
Anna Forslund redan då synes hava övergivit såsom bostad och dit hon
önskat inkomma för att bortföra sin egendom — icke kunnat på rättslig
väg angripas i annan ordning än genom rättegång vid domstol eller ansökning
örn handräckning enligt 191 § utsökningslagen hos K. B. Icke ens
örn klaganden i större eller mindre omfattning skulle kunna anses hava
genom sin åtgärd obehörigen tagit sig rätt, lärer det hava tillkommit
någon under K. B. lydande myndighet, vare sig polismyndighet eller utmätningsman,
att besluta i fråga örn besittningens återställande.

Sedan Anna Forslund vänt sig till landsfiskalen Westberg med begäran
örn handräckning för att få tillträde till lägenheten, har Westberg beviljat
Anna Forslunds framställning och givit Ohlsson order att verkställa
handräckningsåtgärden. Denna Westbergs åtgärd, som torde innefatta ett
tydligt åsidosättande av utsökningslagens bestämmelser örn forum och
procedur i övrigt, synes mig felaktig. Av vad såväl Westberg som de
honom underlydande polismännen anfört torde framgå, att det varit Westberg
bekant, att Anna Forslund hade för avsikt att snarast möjligt avflytta
från den av henne förhyrda lägenheten. Det synes därjämte hava
varit Westberg bekant — man måste i varje fall förutsätta, att han gjort
sig däi örn underrättad att det varit av just nämnda anledning, som

klaganden, för att förhindra Anna Forslund att från lägenheten bortföra
hennes där förvarade lösören, stängt dörren till lägenheten. Vidare har
Westberg, såsom av hans till mig avgivna yttrande framgår, ingalunda
förbisett innehållet i 3 kap. 30 § nyttjanderättslagen, enligt vilket klaganden
kunde äga rätt att till säkerhet för hyra, som skulle förfalla till betalning
inom de närmaste sex månaderna, kvarhålla berörda lösören, i den
mån bestämmelserna i 65 § utsökningslagen icke lade hinder i vägen. Vid
sådant förhållande synes Westbergs beslut, som icke ens synes hava föregåtts
av någon undersökning örn förutsättningarna för tillämpning av
65 § utsökningslagen — Anna Forslund kunde ju äga även annorstädes
förvarad lösegendom — än mindre välbetänkt. Genom detsamma möjliggjordes
uppenbarligen den sedermera samma dag av Anna Forslund verkställda
flyttningen av hennes tillhörigheter. Oavsett huru därmed må
förhålla sig lärer emellertid Westberg genom att meddela handräckning
för att bereda Anna Forslund tillträde till lägenheten hava överskridit
sin befogenhet.”

J. O. fann på grund av vad sålunda anförts Westbergs åtgärd att förordna
örn handräckning i förevarande fall icke kunna undgå beivran.
J. O. uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Westberg samt å honom yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de ansåges befogade, av åklagaren understödjas.

Ångermanlands södra domsagas häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 15 april 1929 följande:

Enär, på sätt J. O. i sin instruktion för åklagaren anfört, Westberg överskridit
sin befogenhet genom att vid det med åtalet avsedda tillfälle förordna
örn handräckning för att bereda Anna Forslund tillträde till den
av henne förhyrda lägenheten; ty och med avseende å omständigheterna
i målet funne häradsrätten med stöd av 25 kap. 17 § strafflagen skäligt
döma Westberg för vad honom sålunda till last läge att höta 25 kronor;
varjämte och då klaganden icke visat fog för anspråk på gottgörelse för
rengöring av och hyra för lägenheten; samt klaganden skäligen icke kunde
anses berättigad till högre ersättning än 20 kronor för sin talans utförande,
häradsrätten funne klagandens i målet framställda anspråk på
ersättning icke kunna i vidare mån bifallas än att Westberg förpliktades
genast mot kvitto till klaganden utgiva 20 kronor; och skulle Westberg
gottgöra klaganden för inställelsen vid häradsrätten med skäliga ansedda
15 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

5 — Justitieombudsmannens ämb elsb erätt else till 1930 års riksdag.

13. Dröjsmål med uppsättande av dombok m. m.

Den 29 maj 1928 företog J. 0. inspektion av rådhusrätten och magistraten
i Enköping, varvid närvoro borgmästaren R. Wijkmark och rådmannen

G. Söderberg.

Vid inspektionen genomgick och granskade J. 0. rådhusrättens domböcker
och småprotokoll för de senare åren, magistratens protokoll för
samma tid ävensom rotlar, diarier och fastighetshöcker. J. 0. fann därvid
anledning till ett flertal anmärkningar, däribland följande.

Brottmålsdomboken, vilken det enligt gällande arbetsordning för rådhusrätten
och magistraten, fastställd genom kungl, brev den 3 mars 1922,
ålåg rådmannen Söderberg att föra, var färdigställd endast till och med
den 19 mars 1928. Sista domboksparagrafen var § 65. Beträffande tiden
efter nämnda dag hade dessutom uppsatts ävensom expedierats eller i
varje fall utskrivits de protokoll, som voro avsedda att sedermera i domboken
upptagas under §§ 75, 78, 94, 95 och 109.

Magistratsprotokollen, vilkas förande jämväl ålåg Söderberg, vörö icke
uppsatta för tiden efter den 3 oktober 1927.

Söderberg förklarade, att memorialanteckningarna till de ännu icke
uppsatta domboksparagraferna och magistratsprotokollen funnes å rådhuset
och att han skulle kunna uppsätta ifrågavarande dombok och magistratsprotokoll
före den då innevarande veckans utgång.

Söderberg företedde därpå memorialanteckningar, som avsågo 32 dagar
från och med den 17 oktober 1927 till och med den 21 maj 1928.

Söderberg förklarade på fråga, att han icke omedelbart kunde avgöra, i
vad mån dessa anteckningar, i vilka domboksärenden och magistratsärenden
förts örn varandra, ännu vore ouppsatta.

Sedan de dagar, memorialanteckningarna avsågo, antecknats, tillsades
Söderberg, att domböckerna och protokollen i fråga borde uppsättas snarast
möjligt och jämte tillhörande memorial för påseende översändas till
J. 0:s expedition tillika med intyg av borgmästaren Wijkmark, att de
vore fullständiga för respektive tidsperioder.

Den 18 juni 1928 inkom till J. 0:s expedition från Wijkmark en skrivelse,
vid vilken fogats brottmålsdombok för tiden från den 19 mars till och med
den 21 maj 1928, §§ 66—121, samt magistratsprot okoll för tiden från den
3 oktober 1927 till och med den 21 maj 1928, §§ 83—97 för år 1927 och
§§ 1—27 för år 1928. I berörda skrivelse intygade Wijkmark att, såvitt
han funnit, protokollen voro fullständiga för nämnda tidsperioder.

Brottmålsdomboken för tiden från den 19 mars till och med den 21 maj
1928 upptog, såsom nämnts, 56 paragrafer, sträckande sig — bilagor oräknade
— över något mera än 25 stora maskinskrivna helarkssidor. Det sista
målet för april månad hade paragrafnummer 99, för den 7 maj 108 och

för den 14 maj 117. Målet under § 66, som handlagts den 26 mars 1928 och
angick våld å polisman m. m., hade uppskjutits att åter förekomma den
10 april 1928, då utslag meddelats under § 78. Målet under § 68, som handlagts
den 26 mars 1928 och angick misshandel, hade uppskjutits att åter
förekomma den 23 april 1928, då svaranden skulle komma tillstädes vid
vite av 50 kronor, örn vilket beslut åklagaren i god tid skulle bevisligen
underrätta svaranden. Den 23 april hade målet på framställning av åklagaren
avskrivits, enär svaranden vistades å okänd ort. Målet under § 96,
som handlagts den 30 april 1928 och angick fylleri m. m., hade uppskjutits
till den 14 maj 1928, då svaranden skulle komma tillstädes vid vite av 25
kronor, varom åklagaren hade att i god tid bevisligen underrätta svaranden.
Den 14 maj hade åtalet bifallits. Målet under § 100, som angick fylleri,
hade den 7 maj 1928 på liknande sätt uppskjutits till den 4 juni 1928.

Magistratsprotokollen för den ifrågavarande tiden sträckte sig — bilagor
oräknade — över omkring 12 maskinskrivna sidor.

En jämförelse mellan de färdigställda protokollen och anteckningarna
vid inspektionen visade, att av de då framtedda 32 memorialprotokollen
22 kommit till användning vid det nu utförda färdigställandet av brottmålsdomhoken
och magistratsprotokollen för ifrågavarande tidsperioder.

Vid inspektionen antecknades vidare, att rådhusrätten den 4 juli 1927,
då rådmannen Söderberg fört ordet i rätten, under § 31 i lagfartsprotokollet
beviljat lagfart för montören Knut Vidar Brohlin och hans hustru
Hulda Amalia Brohlin, född Eriksson, å 2,1 kappland eller 3,24 ar planterings
jord av nr 65 i Västra hägnaden, som de enligt köpebrev den 14
april 1927 köpt av Johan Erik Johansson. I ärendet hade dels företetts
rådhusrättens lagfartsbevis den 3 december 1923, § 58, för Johan Erik Johansson
och hans hustru Augusta Karolina Johansson, född Pettersson, å
ifrågavarande fastighet, och dels antecknats, att Augusta Karolina Johansson
avlidit.

Borgmästaren Wijkmark påvisade, att Johan Erik Johansson enligt
testamente, som den 10 maj 1926 under § 28 i protokollet över bouppteckningar
m. m. bevakats efter hustrun, skulle efter hustruns död ensam äga
och besitta all den egendom, såväl fast som lös, som i makarnas bo fanns.

J. O. framhöll, att ifrågavarande lagfart ändock icke hort beviljas, förrän
säljaren efter hustruns död erhållit lagfart.

I därefter av J. O. infordrat yttrande anförde Söderberg, att han erkände
de anmärkta försummelserna, vilka till stor del berott på en av åderförkalkning
härrörande nedsättning i hans arbetsförmåga. Visserligen sutte
Söderberg tidigt och sent vid sina protokoll, men arbetet ginge trögt och
tungt samt bleve på grund därav ofta försenat. I det anmärkta lagfartsärendet,
anförde Söderberg vidare, hade Söderberg gjort sig skyldig till

ett svårt och för Söderberg själv obegripligt förbiseende, då Söderberg
meddelat lagfart för köparen, innan säljaren efter hustruns död erhållit
sådan, och för denna tanklöshet hade Söderberg ingen ursäkt att anföra.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Geijer därefter följande:

”Såsom av det ovan anförda framgår, förelåg vid den av mig verkställda
inspektionen en viss arbetsbalans beträffande dombok och magistratsprotokoll,
vilkas förande enligt den för rådhusrätten och magistraten i Enköping
gällande arbetsordningen ålåg rådmannen Söderberg. Att dylik
arbetsbalans icke uppstår vid domstolarna är utan tvivel en av de viktigaste
betingelserna för att rättskipningen skall kunna utövas med den
snabbhet och säkerhet, som den rättssökande allmänheten bör kunna fordra.
Arbetsbalans vid en domstol medför nämligen avsevärda olägenheter och
risker. Särskilt måste detta bliva fallet, örn mål uppskjutas till förnyad
handläggning och domboken från det föregående rättegångstillfället icke
färdigställes till uppskovsdagen. Såsom av det ovan anförda framgår, synes
ett dylikt missförhållande hava förelegat beträffande vissa uppskjutna
mål vid rådhusrätten i Enköping, oell detta till och med i sådana fall, då
rådhusrätten förelagt den ena parten att i god tid bevisligen underrätta
den andra parten örn uppskovsbeslutet. Att det måste vara angeläget för
parterna i ett uppskjutet mål att före uppskovsdagen kunna av domboken
vinna kännedom örn vad som förekommit vid det tidigare rättegångstillfället
torde ligga i öppen dag. En annan olägenhet, som här må särskilt
framhållas, förknippad med dröjsmål med protokollens uppsättande, är,
att ju längre uppsättandet förhalas desto mera förbleknar minnet av vad
som förekommit vid rättsförhandlingarna, en omständighet som uppenbarligen
är ägnad att äventyra protokollens tillförlitlighet, då man icke
alltid torde kunna räkna med alldeles fullständiga och i allo felfria memorialanteckningar.
Det nu sagda gäller i tillämpliga delar jämväl magistratsprotokollen.

Vad Söderberg anfört till försvar för sin underlåtenhet att inom behörig
tid uppsätta ifrågavarande dombok och magistratsprotokoll kan jag
icke godtaga. Arbetsbördan för den lagfarne rådmannen vid rådhusrätten
i Enköping torde icke vara större, än att samtliga de göromål, som
enligt arbetsordningen åligga honom, böra utan svårighet kunna i god tid
medhinnas. Den nu ifrågakomna arbetsbalansen omfattade visserligen, åtminstone
vad angår domboken, icke någon längre tidrymd, men då det
icke är första gången Söderberg gjort sig skyldig till försummelse med
avseende å uppsättande av dombok och magistratsprotokoll, synes Söder -

bergs senast visade försummelse böra anses svårare än örn han tidigare
skött sitt ämbete utan anmärkning. Av J. 0:s ämbetsberättelse till 1920
ars riksdag sid. 243 o. f. framgår, att Söderberg genom Svea hovrätts utslag
den 22 april 1919, däri Kungl. Majit genom utslag den 18 oktober
1919 ej funnit skäl att göra ändring, dömts jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen
för i berättelsen närmare angiven försummelse med avseende å uppsättande
av dombok, saköreslängder och magistratsprotokoll till mistning
av ämbetet under 1 år 6 månader. Det förhållandet att Söderberg ånyo,
ehuru icke i så stor utsträckning, försummat uppsättandet av dombok och
magistratsprotokoll synes utvisa, att Söderberg icke, såsom sig bort, låtit
nyssberörda straff utgöra en tillräcklig påminnelse att ordentligt fullgöra
sina åligganden. Därest Söderbergs nu visade försummelse icke föranledde
åtal, skulle detta kunna öka faran för uppkomsten av ytterligare
arbetsbalans i framtiden. Jag finner därför nämnda försummelse böra
beivras.

Emellertid måste Söderberg även i ett annat hänseende anses hava gjort
sig skyldig till tjänstefel. Såsom förut berörts har rådhusrätten under
Söderbergs ordförandeskap den 4 juli 1927, § 31, beviljat lagfart för Knut
Vidar Brohlin och hans hustru Hulda Amalia Brohlin å en fastighet, som
de enligt köpebrev den 14 april 1927 köpt av Johan Erik Johansson. Då
köpebrevet endast varit undertecknat av Johan Erik Johansson, men enligt
ett i ärendet företett lagfartsbevis lagfart å fastigheten den 3 december
1923 beviljats för Johan Erik Johansson och hans hustru Augusta
Karolina Johansson, har rådhusrätten uppenbarligen haft att, innan lagfart
beviljades på grund av berörda köpebrev, för sig klargöra, huruvida
icke saknaden av Augusta Karolina Johanssons underskrift å detsamma
utgjorde hinder för lagfartens beviljande. Detta synes emellertid rådhusrätten
icke hava iakttagit utan i stället — tydligen såsom en förklaring
till saknaden av nämnda underskrift — endast antecknat, att Augusta
Karolina Johansson avlidit. Det sålunda antecknade förhållandet har
emellertid, långt ifrån att ådagalägga riktigheten av att blott Johan Erik
Johansson skrivit under köpebrevet och medgiva rådhusrätten att, på sätt
som skett, bevilja lagfart på grund av detsamma, i stället bort föranleda
rådhusrätten att icke utan vidare bevilja den sökta lagfarten. Då det varit
för rådhusrätten känt, att Augusta Karolina Johansson avlidit, hade det
nämligen bort stå klart, att lagfart på grund av ifrågavarande köpebrev
icke kunde beviljas, förrän Johan Erik Johansson hade lagfart å hela
fastigheten. I vad mån äganderätten till densamma efter hustruns död
tillkom honom eller hustruns lagliga arvingar synes ej hava varit för rätten
känt vid lagfartsärendets behandling. Enligt ett den 10 maj 1926 vid
rådhusrätten bevakat, den 17 februari 1910 dagtecknat testamente mellan
makarna Johansson skulle vid enderas död den av makarna, som över -

levde den andra, äga och besitta hela kvarlåtenskapen. Om detta testamente
vunnit laga kraft, varom upplysning dock synes hava saknats,
torde väl äganderätten till fastigheten hava tillkommit Johan Erik Johansson.
Men uppenbarligen var den år 1923 beviljade lagfarten icke tillfyllestgörande.
Till yttermera visso må framhållas, att det torde hava
ålegat Johan Erik Johansson att erlägga stämpelavgift vid ansökan örn
lagfart å testamentslott av fastigheten.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att rådhusrätten genom att, på
sätt som skett, bevilja lagfart för makarna Brohlin på grund av det ifrågavarande
av Johan Erik Johansson utfärdade köpebrevet förfarit felaktigt.
För rådhusrättens beslut äro väl förutom Söderberg, i egenskap av
t. f. borgmästare vid ifrågavarande tillfälle, jämväl rådhusrättens övriga
vid tillfället tjänstgörande, icke lagfarna ledamöter ansvariga. Med hänsyn
till beskaffenheten av ifrågavarande ärende, i vilket det enligt arbetsordningen
ålåg Söderberg i nyssnämnda egenskap att föra protokoll, anser
jag dock, att Söderberg skäligen hör i första rummet göras ansvarig
för det vid ärendets handläggning begångna felet.”

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Söderberg
under åtal dels för den försummelse, vartill han enligt vad J. O. sålunda
anfört gjort sig skyldig genom att icke i behörig tid uppsätta dombok
och magistratsprotokoll, och dels för det vid handläggningen av omförmälda
lagfartsärende begångna felet samt å honom yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 31 maj 1929 följande:

Enär Söderberg — vilken enligt den för rådhusrätten och magistraten i
Enköping gällande arbetsordning hade till åliggande, bland annat, att
föra rådhusrättens dombok ävensom protokoll i magistratsärenden — på
sätt J. O. anmärkt, försummat att i behörig tid färdigställa rådhusrättens
dombok i brottmål för tiden från den 19 mars 1928 till och med den 21 maj
samma år och magistratens protokoll för tiden från den 3 oktober 1927
till och med den 21 maj 1928, förty och då rådhusrätten vid handläggning
av i målet omförmälda lagfartsärende förfarit felaktigt i det av J. O. anmärkta
hänseende, samt Söderberg, vilken vid ärendets handläggning
tjänstgjort såsom ordförande i rådhusrätten, vore ansvarig för berörda
fel, alltså prövade hovrätten rättvist döma Söderberg jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen att böta för försummelsen med avseende å uppsättande av dombok
och magistratsprotokoll 400 kronor och för anmärkta fel vid handläggning
av lagfartsärendet 100 kronor eller tillhopa 500 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

14. Underlåtenhet av advokatfiskal vid hovrätt att vidtaga åtgärder
i anledning av vid stämpelgranskning uppdagade felaktigheter m. m.

I en den 13 januari 1928 till advokatfiskalen vid Göta hovrätt L. B.
Schånberg avlåten skrivelse anförde J. 0. följande:

Genom uppgifter i tidningspressen hade J. 0. erfarit, att hovrätten efter
yrkande av Schånberg nyligen haft under behandling fråga om dröjsmål
av häradshövdingen i Tveta, Vista och Mo domsaga A. Hj. Roos med inlevererande
till hovrätten av kontrollstämplar, hörande till renoverade
domstolsprotokoll. Sedan J. 0. hos generalpoststyrelsen begärt och erhållit
utdrag av Roos’ tjänstepostgirokonto samt avskrift av Roos’ i december
1927 avgivna redovisning över stämpelpapper och stämpelmedel, funne
J. 0. sig föranlåten att anhålla, det Schånberg ville till J. 0. inkomma med
upplysning, huruvida han företagit någon närmare undersökning rörande
orsakerna till omförmälda dröjsmål och därmed sammanhängande förhållanden
samt vad vid denna undersökning i så fall inhämtats och i anledning
därav åtgjorts, eller också huruvida någon dylik undersökning
vore påtänkt eller påbörjad, men ännu icke avslutad.

I skrivelse till hovrätten den 20 januari 1928 anhöll Schånberg därefter
— med förmälan, att det syntes honom erforderligt att, innan av honom
vid hovrätten mot Roos anhängiggjort åtal för försummelse med inlevererande
av kontrollstämplar slutfördes, i Roos’ närvaro å domsagans
kansli en åtminstone förberedande undersökning företoges för vinnande
av utredning i av J. O. angivna hänseenden — att hovrätten matte förordna
någon i hovrätten tjänstgörande lämplig person att såsom biträdande
advokatfiskal verkställa nämnda förberedande undersökning; och
förordnade hovrätten genom beslut sagda den 20 januari t. f. fiskalen
A. Ramfors att i Schånhergs ställe verkställa den avsedda utredningen.

Hovrätten förordnade sedermera den 13 februari 1928 Ramfors att utföra
talan i ovanherörda, av Schånberg mot Roos anhängiggjorda mål
ävensom att i övrigt gentemot Roos vidtaga av dittills verkställd undersökning
påkallade, å advokatfiskalsämbetet ankommande åtgärder, däri
inbegripet anhängiggörande eventuellt av ny talan.

I ett den 10 mars 1928 till hovrätten ingivet memorial ställde Ramfors
därefter — med återkallande av den av Schånberg väckta talan — Roos
under tilltal jämlikt 25 kap. 11 och 12 §§ strafflagen för det han tillgripit
och förskingrat penningmedel, som han i kraft av sitt ämbete till redovisning
emottagit, samt därjämte till döljande av bristen förfarit bediägligt
i vissa angivna avseenden. I memorialet förbehöll sig vidare Ramfors
rätt att gentemot Roos framställa de ersättningsanspråk, vartill utredningen
i målet kunde giva anledning. Under målets handläggning

hemställde Ramfors örn muntligt förhör med Roos, och slutligen yrkade
Ramfors uti en den 7 maj 1928 till hovrätten ingiven skrivelse, att hovrätten
måtte förordna örn Roos’ omedelbara häktning. Efter det Roos
emellertid avlidit, blev Ramfors av hovrätten entledigad från vidare befattning
med målet, och avskrevs detsamma den 26 juni 1928.

Efter anmodan inkom Ramfors sedermera till J. O. med redogörelse för
vad från hans sida blivit i saken åtgjort.

Från hovrätten införskaffades de till ifrågavarande mål hörande handlingar,
av vilka bland annat nedanstående inhämtades.

Uti ovanberörda, den 10 mars 1928 till hovrätten ingivna memorial anförde
Ramfors — under åberopande av vid memorialet fogade undersökningsprotokoll
— bland annat följande:

Roos hade uppgivit, att han för hösttinget 1926 och vårtinget 1927 förlorat
för renovationerna av småprotokoll avsedda stämpeldelar till stora
belopp. Enligt av Roos angiven beräkningsgrund hade storleken av ifrågakomna
belopp kunnat bestämmas till 50,594 kronor 40 öre. På närmare
anförda skäl gjorde emellertid Ramfors gällande, att Roos tid efter annan
tillgripit och förskingrat stämpelmedel till det belopp, som svarade mot
de av honom såsom förkomna angivna kontrollstämplarna.

Härutinnan uppgav Ramfors, bland annat, att det ingalunda varit ovanligt,
att Roos — som regelmässigt själv ombesörjt stämpelbeläggning av
lagfarts- och bouppteckningshandlingar — för sådant ändamål haft dylika
handlingar kvarliggande å sitt ämbetsrum under ett halvt år, ett år
eller inemot ett och ett halvt år och att det under sådana förhållanden läte
sig lätt tänkas, att i de fall, då vederbörande inlämnare icke varit påstående
gentemot Roos, originalhandlingen aldrig utlämnats och därigenom
ej behövt förses med stämpel, att handlingar, dragande höga stämpelbelopp,
i två av Ramfors undersökta fall uppgivits hava, sedan de
stämpelbelagts, förkommit å domsagokansliet, men att de åsyftade handlingarna,
enligt Ramfors’ förmenande, helt visst blivit av Roos undandolda
eller förstörda, utan att desamma — på sätt Roos velat göra gällande —
någonsin blivit stämpelbelagda, samt att åtskilliga andra likartade fall
säkerligen skulle kunna påträffas.

I anslutning därtill uttalade Ramfors den förmodan, att Roos vid insändande
till hovrätten av renovation för ting, under vilket handling
”förkommit”, nödgats tillgripa med nr 2 märkta delar av kontrollstämplar,
hörande till påföljande ting, samt att genom berörda förfarande skillnaden
mellan å ena sidan värdet av för redovisning erforderliga ”tvåor”
och å andra sidan värdet av till stämpelbeläggning använda ”ettor” så
småningom kunnat stiga till omförmälda belopp, 50,594 kronor 40 öre. Det
vore därför ingalunda någon tillfällighet — anförde Ramfors i sitt memorial
— att Roos under de senare åren regelmässigt insänt renovationer till

hovrätten först sex månader efter tingens avslutande och beträffande vårtingen
under därpå följande januari månader.

Under målets handläggning sökte Ramfors påvisa, hurusom Roos i åtskilliga
fall uraktlåtit att till verkställande av stämpelbeläggning i enlighet
med vad protokollen utvisade använda mottagna stämpelmedel.

I målet blev upplyst, att renoverade exemplar av häradsrättens småprotokoll
inkommit, för vårtinget 1920 den 26 januari 1921, för hösttinget

1920 den 2 maj 1921, för vårtinget 1921 den 25 januari 1922, för vårtinget

1922 ”i januari” 1923, för vårtinget 1923 den 18 januari 1924, för hösttinget

1923 den 20 juni 1924, för hösttinget 1924 den 23 juli 1925, för hösttinget
1925 den 7 juli 1926, för vårtinget 1926 den 26 januari 1927 och för hösttinget
1926 den 27 juli 1927, ävensom att renovationerna för hösttingen

1921 och 1922 samt vårtingen 1924 och 1925 — beträffande vilka renovationer
ej antecknats dagarna, då de inkommit till hovrätten — blivit översända
med skrivelser, dagtecknade respektive den 4 juni ”1923”, den 12
juni 1923, den 20 januari 1925 och den 26 januari 1926.

Vid förhör inför Ramfors uppgav Roos, att det berott på gammal praxis,
att renovationerna icke insänts inom föreskriven tid, samt att Schånberg
för Roos uppgivit, att Schånberg ej vore så noga i detta avseende.

E. o. notarien A. Wirgin, vilken tjänstgjort i domsagan under tiden
den 12 oktober 1924—den 1 juli 1927, upplyste härutinnan, att han ofta
uppmanat Roos att tillse, att renovationerna färdigställdes i rätt tid, men
att Roos därvid alltid genmält, att Schånberg meddelat Roos begärda uppskov
med renovationernas ingivande.

Slutligen omtalade ett i domsagan sedan den 1 oktober 1923 anställt
skrivbiträde, att det, enligt de instruktioner, biträdet erhållit, varit tillfyllest,
örn renovationerna varit färdigskrivna inom sex månader efter
tings avslutande.

Numera häradshövdingen H. Wullt, vilken tjänstgjort i domsagan under
tiden den 1 oktober 1924—den 7 juni 1925, uppgav i skrivelse till Ramfors,
att han, då han börjat sin tjänstgöring i domsagan, ryktesvis försport, att
Roos brukade ”ligga” på stämpelmedlen, till följd varav utlämnandet av
ingivna handlingar icke kunde ske inom föreskriven tid; att Wullt beträffande
av honom i domsagan hållna sammanträden icke kunnat av
Roos utfå stämplar i tid; samt att det stämpelbelopp, för vilket Wullt haft
att svara, på grund av berörda förhållanden undan för undan ökats, så
att det i mitten av januari 1925 uppgått till bortåt 20,000 kronor.

I skrivelsen anförde Wullt vidare:

Då Wullt dragit sig för att vara för påfordrande gentemot Roos, men på
samma gång tyckt, att han borde göra något för att i största möjliga mån
fritaga sig från ansvar, hade Wullt, antagligen i slutet av januari 1925,
uppsökt Schånberg å hans ämbetsrum. Wullt hade därvid för Schånberg

omtalat svårigheterna att få stämplar av Roos och uttryckt sin förmodan,
att Roos vore skyldig statsverket rätt betydande belopp, därvid Wullt
framhållit den risk, han själv löpte, därest Roos icke förmådde redovisa
stämpelmedlen. Under samtalet hade Schånberg varit ense med Wullt
därom, att Wullt med hänsyn till de omständigheter, under vilka stämpelförsäljningen
skedde i domsagan, svårligen kunde anses skyldig ersätta
statsverket för skada genom Roos’ underlåtenhet att tillhandahålla stämplar.
I övrigt hade Schånberg lugnat Wullt med den förklaringen, att
”Roos nog klarade stämplarna, ty de se nog till att sådana saker ordnas
i första hand, och för övrigt har han ju borgen”, samt ansett, att Wullt
icke behövde vidtaga någon kraftåtgärd mot Roos. Wullt kunde icke
nu ordagrant återgiva samtalet, men detsammas innebörd hade varit den
angivna. Det hade ingalunda varit fråga örn någon angivelse mot Roos,
utan ändamålet med besöket hade endast varit att få ett gott råd av
Schånberg.

Sammanträde för avslutande av hösttinget 1926 hölls den 30 december
nämnda år. Renoverade exemplar av småprotokollen för samma ting inkommo,
såsom ovan nämnts, först den 27 juli 1927 till hovrätten. I en vid
renovationen fogad, till hovrätten ställd skrivelse, dagtecknad nämnda
den 27 juli, förklarade Roos sig ”översända renoverade exemplar av dels
vid särskilt sammanträde med tremansnämnd den 16 augusti 1926 och dels
samma års lagtima höstting med Tveta, Vista och Mo härad hållna småprotokoll
jämte tillhörande duplettstämplar”.

Vid företagen granskning befanns emellertid, att kontrollstämplar saknades
till ett sammanlagt belopp av 21,674 kronor, varav å sammanträden,
hållna av Roos, assessorn T. Gullström, Wirgin och e. o. notarien U. BarckHolst,
belöpte respektive 5,856 kronor, 4,750 kronor, 10,300 kronor och 768
kronor.

I anledning därav anmodade Schånberg genom särskilda, den 7 oktober
1927 dagtecknade memorial Roos, Gullström, Wirgin och Barck-Holst att
senast den 22 i samma månad till advokatfiskalsämbetet inkomma med
yttranden.

Samtliga ifrågavarande memorial blevo emellertid, enligt vad Roos vid
förhör inför Ramfors uppgivit, översända till Roos, en åtgärd, som —
enligt Roos’ uttalande — sannolikt förestavats av grannlagenhetsskäl.

Gullström, vilken tjänstgjort i domsagan såsom biträdande domare
sedan den 31 mars 1926, anförde inför Ramfors, att Gullström redan den 6
oktober 1927 blivit uppkallad till Schånberg och att Schånberg därvid
meddelat honom, att det bruste i redovisningen av kontrollstämplar för
hösttinget 1926 med ovan angivna belopp, 21,674 kronor. Schånberg hade
därvid — enligt vad Gullström vidare uppgav — tillika föreslagit Gullström
att tillsammans med Wirgin och Barck-Holst upptaga ett lån för

täckande av den del av bristen, som belöpte å dem, men bade Gullström å
sin sida inför Schånberg bestritt, att han vore ansvarig ens för någon del
av det felande stämpelbeloppet.

Gullström anförde ytterligare:

Samma den 6 oktober eller möjligen påföljande dag hade Gullström
hänvänt sig till Koos i saken. Roos hade då förklarat, att han slarvat med
räkningen av stämplarna, men lovat, att han skulle utlämna nödigt antal
stämplar för bristens täckande. Den 8 oktober hade Gullström åter talat
med Koos i denna angelägenhet, och Gullström hade vid detta tillfälle av
Roos erhållit kontrollstämplar till så stort belopp, som svarade mot Gullströms
andel av bristen. Vid överlämnandet av stämplarna hade Roos
sagt: ”Jag får tala örn, att dessa, som jag lämnar ut, har jag fått låna från
vårtinget och jag får framdeles ersätta dem.” Stämplarna hade ej varit
påtecknade, i anledning varav Gullström själv försett dem med nödiga
anteckningar. Roos hade vid detta eller möjligen något senare tillfälle
sagt, att han i sin bostad haft stämplar, som förkommit, därmed han klart
åsyftat de kontrollstämplar, som saknats till av Gullström under hösttinget
1926 hållna sammanträden.

Enligt Ramfors’ förhörsprotokoll hade Roos i anledning av de omförmälda
memorialen till advokatfiskalsämbetet översänt felande duplettstämplar,
den 8 oktober 1927 till belopp av 11,374 kronor och den 7 därpå
följande november till belopp av 10,300 kronor. Roos uppgav inför Ramfors,
att han icke haft så många stämplar inne, att han på en gång kunnat
ersätta samtliga felande stämplar, och att därför stämplar till täckande
av bristen översänts i två omgångar.

Vid förhör inför Ramfors uppgav Roos, att han, ehuru det vid översändandet
av renovationen för hösttinget 1926 felats stämplar, ej nämnt
något därom uti den till hovrätten ställda, vid renovationen fogade skrivelsen;
att han emellertid tänkt att muntligen för Schånberg omnämna
saken; men att han i förhoppning, att de felande stämplarna, vilka förkommit
i Roos’ bostad, skulle komma till rätta, låtit därmed anstå.

Enligt anteckning i förhörsprotokollet hade Schånberg i november 1927
till Roos försålt stämplar till ett belopp av 11,645 kronor.

Sammanträde för avslutande av vårtinget 1927 hölls den 16 juli. Då
renovationen ännu den 17 november samma år ej var till hovrätten insänd,
anförde Schånberg i ett nämnda dag till hovrätten ingivet memorial
bland annat följande:

För den åtgärd, vartill kungl, förordningen angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden den 16 juni 1875, jämförd
med kungl, breven den 11 december 1766 och den 4 februari 1/68, föranledde,
anmälde Schånberg, att från Roos till hovrätten ej inkommit
ifrågavarande protokoll. Då skäl därtill syntes föreligga, hemställde

Schånberg tillika, att hovrätten måtte förelägga Roos vid vite att inom
viss tid inkomma med de felande protokollen. Såsom av hovrättens domarelistor
framginge, hade Roos visserligen åtnjutit tjänstledighet från
en del av de under tinget hållna sammanträdena, men då, enligt vad från
vederbörande vikarier för advokatfiskalsämbetet uppgivits, dessa efter
varje av dem hållet sammanträde till Roos överlämnat respektive protokoll
i komplett skick, ansåge Schånberg Roos vara ensam ansvarig för
renovationens fullgörande. Vad beträffade de protokollen tillhörande
stämplar, hade vikarierna icke tagit befattning med stämpelförsäljningen
i annan mån, än att med avseende å inteckningsärenden Roos tillhandahållit
dem erforderliga stämplar mot återbekommande av kontrollstämplarna.
Stämpelbeläggningen av övriga till de s. k. småprotokollen hörande
handlingar hade Roos själv ombesörjt.

Roos anförde därefter i ett den 5 december 1927 avgivet yttrande, bland
annat, följande:

Roos vitsordade riktigheten av Schånbergs uppgift därom, att Roos
vore ensam ansvarig för renovationens fullgörande ävensom att Roos —
med nedan nämnda undantag —- själv ombesörjt stämpelbeläggningen av
till boupptecknings- och lagfartsprotokollen hörande handlingar. Ovan
antydda undantag utgjorde det förhållande att, där brådskande handlingar
såsom lösöreköp och även ibland lagfarter utlämnades tidigare än
eljest, stämplar av Roos utlämnades antingen till kontorsskrivaren Hj.
Sandberg eller till någon av notarierna, varefter de verkställde stämpelbeläggningen
samt försåge stämpeln nr 2 med erforderlig påskrift. Alla
dylika stämplar förvarades av Roos i särskilt kuvert, varjämte anteckning
angående dessa gjordes i av Roos förd förteckning över samtliga till
dessa protokoll hörande stämplar. På sätt Roos förut muntligen för
Schånberg omnämnt, hade samtliga ej påtecknade stämplar, hörande till
nämnda protokoll vid 1926 års höstting samt till flera sammanträden
under 1927 års vårting, förkommit under det att Roos för granskning haft
dem hemma i sin hostad. Då Roos väl insåge, att denna förklaring icke
kunde utan vidare godtagas, samt annan än indirekt bevisning givetvis
icke kunde förebringas, ville Roos i sådant hänseende påpeka följande.
Då i juli månad 1927 renovationen för 1926 års höstting skulle avsändas,
hade av ovan nämnd anledning alla ej påtecknade duplettstämplar till
ifrågavarande protokoll saknats, av vilken anledning Roos måst använda
kvarvarande stämplar från 1927 års vårting. Som dessa emellertid ej förslagit
därtill, hade stämplar saknats till sammanlagt 61 expeditioner, till
vilka stämplar först efter skedd anmärkning kunnat av Roos inlevereras.
Vilka dessa expeditioner vore, framginge av en utav Sandberg upprättad
förteckning. Av vissa åberopade handlingar torde emellertid enligt Roos’
åsikt med full tydlighet framgå, att samtliga till såväl 1926 års höstting

som 1927 års vårting hörande lagfarts- och bouppteckningshandlingar,
med undantag av två under vårtinget ingivna bouppteckningar, rörande
vilka Roos för det dåvarande ej kunde förebringa utredning, blivit utlämnade
och därvid varit stämpelbelagda. Det hade för Roos varit av
vikt att få denna bevisning till stånd för att därigenom befria sig från
misstanken, att ett stort antal äldre expeditioner ej skulle i vederbörlig
ordning stämpelbelagts. Det vore uteslutande denna synpunkt, som varit
för Roos bestämmande, enär Roos till fullo insåge, att Roos icke lagligen
kunde befrias från skyldighet att ingiva ifrågavarande duplettstämplar.
Roos kunde således ej framställa någon invändning mot Schånbergs yrkande
utan medgåve detsamma. Vad ovan visats syntes Roos emellertid
innefatta giltig anledning därtill, att Roos för fullgörandet av denna skyldighet
erhölle något längre anstånd än som skulle beviljats, därest försummelsen
orsakats av underlåtenhet att stämpelbelägga vederbörande
handlingar; och hemställde Roos i anledning därav, att anstånd i sådant
avseende meddelades till den 15 januari 1928 eller, därest detta av någon
anledning icke kunde bifallas, åtminstone till den 31 december 1927.

Vid yttrandet hade fogats ett av kontorsskrivaren Sandberg den 3 december
1927 utfärdat intyg, innehållande bland annat följande:

Sandberg hade, alltsedan Roos under år 1913 tillträtt domarämbetet i
domsagan, ensam haft hand örn utlämnande av samtliga expeditioner.
Över räkenskaperna fördes av Sandberg dels kassabok angående till domarämbetet
hörande expeditioner, dels sportellista för tingsexpeditioner,
dels ock en kassakladd, däri Sandberg för varje dag antecknade vad som
inflöte för tingsexpeditioner med angivande av namnet å den, som löst
handlingen. För de handlingar, som utlämnades under själva tingen,
hunne däremot ej antecknas namnen, utan angåves allenast sammanlagda
beloppet såsom ”Diverse expeditioner”. I sportellistan infördes alla till
tingen hörande expeditioner, även örn någon då ej funnes färdig, och
gjorde Sandberg för sådana anteckning i listan, som sedermera vid expeditionens
bekommande överströkes. På begäran av Roos hade Sandberg
genomgått sportellistorna för 1926 års höstting och 1927 års vårting samt
därvid funnit, att enligt Sandbergs anteckningar samtliga expeditioner
utom två bouppteckningar under vårtinget — därav den ena ej vore åsatt
någon stämpel — blivit av Sandberg mottagna. Då de flesta expeditioner
utlämnades under tingen, hade Sandberg i fråga örn kassakladden allenast
sökt återfinna de i en av Sandberg upprättad förteckning upptagna 61
expeditioner, därav dock allenast de, vid vilka tecknats en \/, befunnits
utlösta mellan tingen. På grund av denna utredning och då några gamla
expeditioner ej kvarlåge hos Sandberg, ansåge Sandberg något tvivel ej
kunna råda därom, att samtliga dessa expeditioner, troligen även förenämnda
bouppteckningar, blivit utlösta. Ej heller kunde Sandberg erinra

sig, att på många månader någon expedition från 1926 efterfrågats, och
det vore alldeles orimligt att tänka sig, att detta ej annars skulle hava
skett. Då expeditioner utlämnades till Sandberg, eftersåge Sandberg, örn
de vore stämpelbelagda, och granskade Sandberg i regel även beloppen.
Sandberg hade därvid visserligen vid några tillfällen funnit, att Roos
åsatt för höga stämplar, men aldrig motsatsen. Det hade heller aldrig
hänt, att någon kommit till Sandberg med utlöst handling, som ej varit
stämpelbelagd.

Den i intyget omförmälda, av Sandberg upprättade förteckning, vilken
jämväl bilagts yttrandet, utvisade, att 17 expeditioner på av Sandberg
angivet sätt markerats såsom utlösta mellan tingen.

Efter det hovrätten genom utslag den 20 december 1927, vilket utslag
delgavs Roos den 21 samma december — jämte det hovrätten jämlikt 2
och 4 §§ i ovannämnda kungl, förordning den 16 juni 1875 dömt Roos att
böta tillhopa 93 kronor — förelagt Roos vid visst vite att inom tio dagar
från delfåendet av hovrättens utslag inkomma med renoverade exemplar
av häradsrättens ifrågavarande protokoll för 1927 års lagtima vårting,
därest sådant icke före delgivningen skett, anmälde Schånberg i ett den
4 januari 1928 till hovrätten ingivet memorial, att Roos den 31 december
1927 och alltså inom den förelagda tiden till advokatfiskalsämbetet väl
låtit ingiva ifrågavarande protokoll, men däremot underlåtit inkomma
med de samma protokoll tillhörande kontrollstämplar till belopp av
”41,141 kronor 15 öre”. Advokatfiskalsämbetet föranlätes för den skull —
anförde Schånberg vidare i memorialet — att mot Roos anhängiggöra åtal
med yrkande, att han för den försummelse, som han genom kontrollstämplarnas
innehållande låtit komma sig till last, måtte av hovrätten dömas
till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen eller det eller de lagrum, hovrätten
kunde finna skäl tillämpa. Tillika hemställde Schånberg, att hovrätten
måtte ålägga Roos att, vid av hovrätten bestämt äventyr och inom
av densamma förelagd tid, fullgöra sin renovationsskyldighet jämväl i
övrigt och för sådant ändamål till advokatfiskalsämbetet inbetala det felande
beloppet ”41,141 kronor 15 öre” antingen i penningar eller medelst
kontrollstämplar.

Enligt vad Ramfors i sitt förhörsprotokoll antecknat uppgick stämpeluppbörden
under vårtinget 1927 till 1,107 kronor 50 öre mera än som motsvarade
beloppet av de kontrollstämplar, som Schånberg för samma ting
avfordrat Roos.

Roos å sin sida anförde uti en den 3 januari 1928 till hovrätten inkommen
skrivelse, att de till ifrågavarande protokoll hörande, ehuru i hovrättens
den 20 december 1927 meddelade utslag ej omnämnda stämplar,
ännu ej ingivits och att detta berott på i sista stund inträffade oförutsedda
omständigheter, vilka ej behövt inträffa, därest Roos ej på grund av sjuk -

lighet nödgats övergiva planen på en tillämnad resa. Roos anhöll i skrivelsen
tillika om anstånd med stämplarnas ingivande till den 10 januari
1928.

Roos lät vidare den 4 berörda januari till hovrätten ingiva ett intyg,
däri dels tingshusvaktmästaren J. Jonsson intygade, att han, då han en
gång under år 1927 tömt Roos’ papperskorg, däri funnit flera stämplar,
troligen dock ej mera än omkring 6 stycken, vilka han lagt på Roos hord,
dels ock Sandberg vitsordade, att Jonsson på sin tid lämnat enahanda
uppgifter till Sandberg, varjämte Sandberg förklarade, att han flera
gånger tyckt, att Roos handskats för vårdslöst med stämplar, och jämväl
varnat Roos för att förvara sådana hemma.

Genom utslag den 5 samma januari dömde hovrätten Roos jämlikt 2 och
4 §§ i ovanherörda kungl, förordning den 16 juni 1875 att böta ytterligare
tillhopa 19 kronor 50 öre samt föreläde Roos vid visst vite att inom fyra
dagar från delfåendet av hovrättens utslag inkomma med samtliga med
nr 2 märkta delar av de till häradsrättens ifrågavarande protokoll för

1927 års lagtima vårting hörande dubbla beläggningsstämplar.

Sedan sistnämnda utslag den 7 januari 1928 blivit Roos tillställt, meddelade
Schånberg slutligen uti en den 13 i samma månad till hovrätten ingiven
skrivelse, att samtliga ifrågavarande stämpeldelar den 11 januari

1928 inkommit till advokatfiskalsämbetet. Sistnämnda dag syntes Schånberg,
enligt vad han till Ramfors uppgivit, hava till Roos försålt dubbla
beläggningsstämplar till belopp av dels 553 kronor 50 öre, som av Roos
kontant erlagts, och dels 37,342 kronor. Ramfors hade i sitt den 10 mars
1928 avgivna memorial meddelat, att samtliga med nr 2 märkta delar till
dessa hos Schånberg inköpta stämplar använts till fullgörande av föreläggandena
rörande renovationen för vårtinget 1927. Av ett yttrande, som
t. f. landssekreteraren U. Sterner under Ramfors’ undersökning fällt till
denne, syntes framgå, att det varit Sterner, som med ett från skilda håll
anskaffat belopp av 37,342 kronor inköpt stämplar till renovationen av
1927 års vårting.

I förklaring, avgiven den 13 januari 1928, anförde Roos i anledning av
Schånbergs i memorialet av den 4 samma januari framställda ansvarsyrkande,
bland annat, att det i föreliggande fall icke vore statsverket
utan Roos, som tillskyndats förlust, och detta en högst betydande sådan.

I sin ovan omförmälda skrivelse till Ramfors uppgav häradshövdingen
Wullt följande:

Antagligen någon av de allra första dagarna av januari 1928 hade Wullt
en afton blivit uppringd av stadsfiskalen R. Stenvik i Nässjö, som meddelat,
att Roos’ stämpelbrist blivit upptäckt, att han fått föreläggande att
inkomma med kontrollstämplarna för föregående år senast örn ett par
dagar, och att släktingar och vänner till Roos insamlat ett avsevärt belopp

för täckande av bristen, men att ännu återstode en stor summa. Stenvik
hade frågat, örn icke Wullt hade förbindelser i Göteborg, vilka skulle
kunna tänkas bidraga till resterande beloppets anskaffande. Då Wullt efter
Stenviks upplysning, att saken vore allmänt känd i Jönköping, påpekat,
att det väl då båtade föga örn penningarna skaffades, eftersom förskingringsbrott
stöde under offentligt åtal, hade Stenvik sagt: ”Ja, det är nog
sant, men bristen skulle bortförklaras genom föregiva att kontrollstämplarna
kommit bort vid städning av Roos’ skrivbord.” Då Wullt betvivlat,
att en dylik förklaring skulle vinna tilltro, hade Stenvik genmält, att man
hade förskaffat sig visshet örn att förklaringen skulle av vederbörande godtagas,
blott stämplarna eller däremot svarande penningar inlevererades.

Stenvik anförde inför Ramfors, att vad Wullt i sin skrivelse anfört därom,
att Stenvik skulle hava upplyst, att ”bristen skulle bortförklaras” etc.
måste bero på ett missförstånd. Stenvik hade tvärtom sagt, att de insamlade
medlen skulle komma till användning allenast under förutsättning,
att det visade sig, att Roos icke förfarit kriminellt. Stenvik hade ej heller
fällt det i Wullts intyg omförmälda yttrandet, att ”Roos’ stämpelbrist blivit
upptäckt” etc. Stenvik hade till Wullt endast omnämnt, att stämplar
återstode att redovisa. Stenvik hade vidare yttrat, att Roos uppgivit, att
stämplar förkommit. Uppgiften i Wullts intyg, att Stenvik skulle hava
sagt, att ”förklaringen skulle av vederbörande godtagas”, vore likaledes
oriktig. Stenvik hade i stället förklarat, att Schånberg uppgivit, att örn
stämplarna inlevererades vore allt klart.

Inför Ramfors hade Stenvik vidare uppgivit, att Stenvik under ett samtal
med Sterner — för vilket samtal tiden icke närmare angivits — sagt,
att det kanske vore något ”galet” med stämplarna, och att båda kommit
överens örn, att Stenvik skulle tala med Schånberg därom. Stenvik hade
uppsökt Schånberg, och hade Schånberg då förklarat, att en viss summa
återstode oredovisad, vilket förhållande endast kunde medföra dagaböter.
Något brottsligt hade Schånberg icke ansett föreligga. Någon tid därefter
hade Stenvik sett ett tidningsuttalande utav Schånberg av samma
innehåll.

I memorialet av den 10 mars 1928 anförde Ramfors, att Roos, i den mån
han avgivit redovisning för det ovan omförmälda beloppet å 50,594 kronor
40 öre, därtill använt dels med nr 2 märkta delar av hos Schånberg den 11
januari 1928 inköpta dubbla beläggningsstämplar, motsvarande ett belopp
av 37,895 kronor 50 öre — därav andra personer tillskjutit 37,342 kronor
— dels ock inneliggande stämpeldelar till visst belopp; och uppgav
Ramfors vidare, att Roos för hösttinget 1927 skulle innehava och kunna
redovisa stämpeldelar nr 2 till ett belopp av 36,072 kronor 95 öre, men att
det vid inventering av Roos’ stämpelförråd den 18 februari 1928 funnits

inneliggande kontrollstämplar, motsvarande ett belopp av allenast 42 kronor,
vadan dylika stämplar till ett belopp av 36,030 kronor 95 öre saknats.

På anförda skäl gjorde Ramfors vidare beträffande sistnämnda brist i
memorialet gällande, att Roos tillgripit och förskingrat under hösttinget
1927 uppburna stämpelmedel till belopp av 23,994 kronor 10 öre samt att
stämpeldelar nr 2 till ett belopp av 12,036 kronor 85 öre eller skillnaden
mellan förenämnda två belopp å 36,030 kronor 95 öre och 23,994 kronor
10 öre av Roos använts till redovisning av tidigare ting.

På grund av vad J. O. sålunda och i övrigt inhämtat av de för J. O. tillgängliga
handlingarna fann J. O. anledning ifrågasätta, huruvida Schånberg
kunde anses kava behörigen fullgjort sin skyldighet att övervaka
renovationernas insändande i rätt tid och ordning samt stämpelavgiftens
utgörande ävensom att vidtaga i anledning av uppdagade felaktigheter
erforderliga åtgärder. J. O. upptog därför ovan anmärkta förhållanden i
en till Schånberg ställd skrivelse och anmodade denne att inkomma med
yttrande i berörda hänseende.

I avgivet yttrande anförde Schånberg följande:

Schånberg hade samma dag, J. 0:s skrivelse av den 13 januari 1928 kommit
Schånberg till handa, telefonledes till J. 0:s expedition lämnat de upplysningar
med avseende å i skrivelsen berörda frågor, som av Schånberg
då kunnat lämnas, nämligen att han efter upptäckten, att stämplar fattades
till hösttinget 1926 i ifrågavarande domsaga, den 7 oktober 1927 uti
till häradshövdingen Roos, assessorn Gullström samt e. o. notarierna
Wirgin och Barck-Holst avlåtna memorial anmärkt, att till sagda ting
felades stämplar till belopp av 21,674 kronor, att Roos förklarat, det anledningen
till stämpelbristen vore, att stämplar för honom förkommit, att
det för Schånberg ingalunda framstått såsom uppenbart, att denna hans
uppgift varit oriktig, desto mindre som det visat sig, att han efter inköpet
av stämplar i januari 1928 funnit sig innehava stämpeldelar nr 1 till stor
myckenhet utöver, vad han för karter in g av handlingarna haft behov av,
och enligt vad Schånberg då förnummit anledning förelegat antaga, att
samtliga utlämnade handlingar vederbörligen belagts med stämplar nr 1,
samt att Schånberg vid å domsagokansliet verkställd undersökning jämfört
vid vårtinget 1927 enligt kassakladden inkomna stämpelposter med
de i protokollet antecknade belopp, därvid Schånberg funnit beloppen
stämma endast med det undantag, att Roos genom dubbelföring av belopp
till sin nackdel påfört sig betalningsskyldighet för visst av honom icke
uppburet belopp. Telefonledes hade Schånberg ock, enligt vad Schånberg
nu med bestämdhet ville erinra sig, meddelat J. 0:s expedition, att Schånberg
komrne att hos hovrätten begära förordnande för särskild person att

(j — Justitieombudsmannens ämb et »berättelse till 1930 års riksdag.

företaga mera ingående undersökning i domsagan samt i övrigt mot Roos
framställa de yrkanden och vidtaga de åtgärder, som kunde anses erforderliga
för fullföljd av det av Schånberg den 4 januari 1928 anhängiggjorda
åtal.

Med anledning av att J. O. ifrågasatt — fortsatte Schånberg — huruvida
Schånberg kunde anses hava behörigen fullgjort sin skyldighet att övervaka
renovationernas insändande i rätt tid och ordning, måste Schånberg
vitsorda, att Roos för varje gång erhållit anstånd med insändande av renovation;
men Schånberg ville tillika framhålla, att detta skett på Roos’
upprepade ansökningar örn dylikt anstånd. Såsom skäl hade Roos därvid
förehurit, att det varit omöjligt för honom att erhålla tillräcklig renskrivningshjälp
för ändamålet, och för varje ting hade Roos med samma
argumentering enträget anhållit, att anstånd måtte beviljas honom. Att
påstötningar från Schånhergs sida örn påskyndande av renovationernas
insändande ej saknats, torde av personalen å kansliet kunna intygas. Roos
vore ej den ende, som på samma grund begärt dylikt anstånd; och hade
Schånberg, när han funnit skäl därtill föreligga, ej heller ansett sig höra
förvägra sådant. Att någon svårighet med stämplarnas redovisning kunnat
ligga till grund för dröjsmålen hade Schånberg icke kunnat tänka
sig, det kunde han uppriktigt försäkra, och han hade desto mindre velat
vara alltför rigorös i avseende å påtalande av försenad renovation — när
han ansett verkliga svårigheter med renskrivningshjälp föreligga —
som han ej velat synas ådagalägga en alltför närig sportelhunger.
Som bekant åtnjöte advokatfiskalen hälften av böterna för renovationsförsummelse.
Nu efteråt insåge Schånberg väl, att i ett fall som
det förevarande hans tillmötesgående av ansökning örn anstånd för Roos
underlättat eventuella manipulationer med stämplar, och Schånberg
kunde därför ej annat än beklaga, att han i detta fall varit alltför godtrogen.
Av det som inträffat hade Schånberg emellertid erhållit en varning,
och dylikt anstånd beviljades icke vidare av honom, såvida ej bevisligen
trängande skäl förelåge, liksom Schånberg, därest renovationen ej i
rätt tid inträffade, omedelbart gåve föreläggande örn dess ingivande inom
viss kort förelagd tid samt, örn detta ej skulle medföra önskat resultat,
efter anståndstidens slut omedelbart gjorde anmälan örn renovationsförsummelsen
till hovrätten. Roos’ yttrande till biträdena, att Schånberg
icke vore så noga med renovationens insändande i rätt tid, vore att illa
löna det undseende, Schånberg visat honom, då Schånberg, troende på
hans ständiga lamentationer över svårigheter med renskrivningshjälp,
låtit beveka sig till beviljande av anstånd. Ehuru Schånberg varit bosatt
i samma stad, där domsagokansliet varit förlagt, hade Schånberg, örn han
undantoge en av honom själv inlämnad bouppteckning efter disponenten

H. Strandh i Äng, förrän stämpelbristen upptäckts aldrig sig veterligen

hört talas om någon svårighet för Roos att stäinpelbelägga till häradsrätten
ingivna handlingar.

Stämpelgranskningen i Göta hovrätt — anförde Schånberg vidare
verkställdes av Schånberg beträffande bouppteckningar samt i övrigt av
hovrättens ordinarie notarier. Granskningen av de insända kontrollstämplarnas
överensstämmelse med kantanteckningarna i protokollens
marginaler granskades vad beträffade bouppteckningar av det hos Schånberg
anställda biträdet. Hela stämpelgranskningen borde enligt lag vara
avslutad året näst efter det år, renovationen avsett. Med de mindre tillfredsställande
förhållandena med avseende å arbetskrafter — sitt biträde
hade Schånberg på grund av besparingsskäl måst dela med sekreteraren
— kunde det dröja rätt långt in på året, innan renovationen för ett föregående
år hunne granskas. Detta vore att beklaga, och man komme säkerligen
med det snaraste att söka vinna ett bättre sakernas tillstånd därutinnan
antingen genom anställande av en särskild person med uppdrag att
endast granska kontrollstämplarnas överensstämmelse med kantanteckningarna
eller på annat sätt. I början av oktober 1927 hade Schånbergs
biträde anmält för Schånberg, att biträdet, som börjat genomgå stämplarna
till bouppteckningarna vid 1926 års höstting i domsagan, funnit, att
de insända stämplarna ej överensstämde med protokollet. Med anledning
därav hade Schånberg genomgått detta protokoll och övriga, av notarierna
ännu ej granskade protokoll för sagda ting och därvid upptäckt den stämpelbrist,
som uti memorial den 7 i samma månad gjordes till föremål för
anmärkningar. Misstänkande, att underlåtenheten att insända stämplar
berott på bristande förmåga att redovisa, hade Schånberg omedelbart
efter upptäckten begärt och erhållit först samtal med Gullström såsom
äldsta biträde i domsagan, vilket samtal emellertid av Gullström såtillvida
missförståtts, att Schånberg väl förklarat, att han ansåge Roos ensam
ansvarig för försummelsen, men att det emellertid förefunnes prejudikat,
enligt vilket biträden dömts ersätta av dem till ordinarie domare överlämnade,
men av denne ej redovisade stämpelmedel. Det vore i detta sammanhang
fråga uppkommit örn medels uppbringande genom lån. Påföljande
dag hade Roos inställt sig å advokatfiskalsexpeditionen samt därvid
framhållit, att för honom förkommit stämplar till avsevärda belopp;
och Schånberg ville i detta sammanhang med eftertryck betona, att han
då trott Roos och att han fått denna sin uppfattning styrkt genom de
upplysningar, han genom förfrågningar hos kontorsskrivaren Sandberg
m. fl. erhållit. Schånberg hade emellertid ansett sig på sakens dåvarande
ståndpunkt ej berättigad vidtaga annan åtgärd emot Roos, än att Schånberg,
på sätt omedelbart skett, anmält förhållandet för hovrätten. Schånberg
kunde dock ej underlåta att i detta sammanhang omnämna, att till
statsverket i allt fall influtit stämplar för såväl hösttinget 1926 som vår -

tinget 1927. Anmärkningsmemorialens översändande till Roos hade berott
på uttrycklig begäran från honom med motivering, att han vore ensam
ansvarig för stämplarnas redovisning, sålunda ej alls av grannlagenhetsskäl,
såsom Roos uppgivit. De åtgärder, som av advokatfiskalsämbetet
utöver vad ovan sagts vidtagits med anledning av den uppkomna situationen,
vore dels en den 17 november 1927 till hovrätten gjord anmälan,
att renovation för 1927 års vårting ej inkommit, och dels anmälan den 4
januari 1928, att väl renovation inkommit, men att några stämplar ej bifogats
densamma. Därjämte hade ämbetet yrkat ansvar å Roos jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen eller det eller de lagrum, hovrätten kunde finna
skäl tillämpa. Den ”11 februari” hade ämbetet för hovrätten anmält, att
stämplar till sistsagda ting samma dag inkommit. Redan den 20 januari
hade Schånberg begärt det förordnande för t. f. fiskalen Ramfors, varom
Schånberg förut nämnt. Sedan Roos avlidit och åtalet på den grund nedlagts,
hade Schånberg icke vidtagit andra åtgärder i ärendet, än att han
två gånger begärt skingringsförbud för till kansliet inkomna domsagomedel
samt hos länsstyrelsen i Jönköpings län anmält Kungl. Maj:ts och
kronans fordran för bevakning i urarvakonkursen efter Roos. Att den till
hovrätten lämnade uppgiften örn summan av stämplarna till 1927 års vårting
understege sammanlagda summan av i protokollen antecknade belopp
berodde på en ren felräkning. Två biträden hade var för sig på
räknemaskin upprepade gånger sammanräknat de särskilda beloppen och
därvid kommit till lika resultat, men denna felräkning syntes så mycket
mindre kunna läggas Schånberg till last, som han ej haft annan skyldighet
än att uppgiva för hovrätten, att samtliga stämplar felats, ehuru han
till ledning för bedömande av bristens storlek låtit biträdena göra sammanräkningen
i fråga. Roos hade haft att, oavsett vilken summa av
Schånberg uppgivits, till hovrätten inleverera samtliga till tinget hörande
stämplar. De av häradshövdingen Wullt till Ramfors lämnade uppgifter
angående den förres samtal med Schånberg såge Schånberg sig nödsakad
att bestämt taga avstånd ifrån. Uppgiften att Wullt till Schånberg sagt,
att Wullt vore övertygad, att Roos vöre skyldig statsverket rätt så betydliga
belopp, kunde Schånberg ej vitsorda, men väl mindes Schånberg, att
han på Wullts förfrågan, huru han skulle ställa sig, därest han ej finge
vederbörliga stämplar av Roos, förklarat, att Roos ju vore tvungen att
lämna ifrån sig dylika, enär saken eljest komme in på ett kriminellt stadium,
och hade Schånberg tillika framhållit, måhända tanklöst, att det ej
funnes risk för att stämplar ej funnes, då Roos ju hade stämpelborgen.
Då man naturligtvis ej ens finge ifrågasätta, att en person i Wullts domareställning
skulle kunna låta förleda sig till förvanskningar av utav
Schånberg fällda yttranden eller låta sig påverkas av någon för Schånberg
ofattbar animositet, vilket man av Wullts enligt Schånbergs upp -

fattning tendentiöst avfattade skrivelse skulle kunna förledas tro, kunde
Schånberg endast uti ett svårt missförstånd å Wullts sida se en förklaringsgrund
till den i Wullts intyg gjorda vantolkningen av det samtal,
som mellan Wullt och Schånberg förts; och Schånberg kunde endast beklaga,
att han hörsammat Wullts begäran örn beviljandet av ett samtal,
som skett fullt konfidentiellt. Till stadsfiskalen Stenvik liksom till tidningarna,
som oupphörligen uppringt Schånberg för upplysningars erhållande,
hade Schånberg av försiktighetsskäl ej lämnat annan uppgift, än att på
dåvarande stadium ej förelegat talan för annat än renovationsförsummelse.
För eventuella utläggningar av denna uppgift stöde Schånberg
helt naturligt ej i ansvar. Frågan örn vilken ställning häradshövdingarna
på grund av sin stämpelförsäljning intoge vore enligt Schånbergs förmenande
synnerligen svårlöst och invecklad. Att Schånberg ej lagligen kunnat
företaga någon ingående undersökning av stämpelmedlen i den Koos
anförtrodda domsagan, innan det var uppenbart, att oegentligheter i fråga
örn samma medel förelågo, syntes Schånberg ovedersägligt. På sakens
dåvarande stadium torde Schånberg alltså ej varit lagligen skyldig eller
ens berättigad att gentemot Roos vidtaga andra åtgärder än dem Schånberg,
på sätt ovan anförts, föranstaltat örn.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll justitieombudsmannen
Geijer, att Göta hovrätt måtte gå i författning om, att åklagare bleve i
vederbörlig ordning förordnad att anhängiggöra och utföra åtal mot
Schånberg. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

”1 2 § i kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden stadgas, att de i 1 § i förordningen
nämnda protokoll — de s. k. småprotokollen — skola insändas
till hovrätten å landet av den, som hållit ting eller tingssammanträde,
vid vilket sådant protokoll förts, inom tre månader från tingets avslutande
och i stad av rådhusrätten för varje månad inom utgången av nästa
månad därefter.

Försummas skyldigheten att till hovrätten insända nämnda protokoll,
heter det vidare i samma paragraf, höte den försumlige minst 1 krona 50
öre och högst 3 kronor för varje dag protokollen eller något av dem uteblivit.
Hovrätten äge, när skäl därtill ära, vid vite förelägga den försumlige
att inom viss tid inkomma med felande protokoll; ställer han sig sådant
föreläggande till efterrättelse och varder förty ej fälld till vitet, bote
enligt vad nu är sagt även för den tid försummelsen efter föreläggandet
fortfarit.

Enligt § 33 i arbetsordningen för Göta hovrätt är advokatfiskalen kro -

nans ombudsman och allmän åklagare i hovrätten; och har han i denna
egenskap att iakttaga och bevaka kronans och det allmännas rätt och
talan i alla till hovrättens prövning hörande mål, som antingen varda till
hans handläggning och åtgärd överlämnade eller vilka han eljest är befogad
att utföra, ävensom att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föroskrifter,
som i lag och särskilda författningar äro i avseende å hans tjänstutövning
givna eller honom av vederbörande meddelas.

Det åligger, hette det vidare i samma paragraf enligt dess lydelse vid
ifrågavarande tid, advokatfiskalen särskilt:

att jämte notarierna, efter den fördelning presidenten bestämmer, verkställa
den i förordningen angående stämpelavgiften och förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva föreskrivna granskning av stämpelbeläggningen
av vissa handlingar vid underrätterna och vidtaga erforderliga
åtgärder i anledning av vid granskningen befunna felaktigheter; samt

att tillse, att renoverade exemplar av underrätternas protokoll och domböcker
varda inom föreskriven tid insända till hovrätten och efter vederbörlig
granskning överlämnade till arkivarie!! för förvaring.

Det åligger sålunda advokatfiskalen att i egenskap av allmän åklagare
beivra brott i allmänhet, i den mån de falla inom området för denna hans
ämbetsutövning. I fråga örn de ämbetsbrott, som sammanhänga med uppbörden
och redovisningen av stämpelmedel, har denna skyldighet i instruktionen
blivit särskilt framhållen; och densamma torde utan överdrift
kunna sägas utgöra ett av advokatfiskal^ viktigaste åligganden.
Till beivrande av brott hör icke endast själva åtalets utförande utan också
den förberedande undersökning, som är en nödvändig förutsättning dels
för att kunna besluta, huruvida tillräckliga skäl för åtal mot viss person
äro för handen, och dels för att kunna på ett tillfredsställande sätt utföra
åtalet. När advokatfiskalens stämpelgranskning ger anledning till icke
alltför obestämda misstankar om brottsligt förhållande, måste det därför
anses åligga honom att med all skyndsamhet företaga eller föranstalta
örn dylik förberedande undersökning. Icke blott undersökningens verkställande
utan också själva initiativtagandet ankommer på advokatfiskalen;
och det är därför också honom, som ansvaret drabbar, örn ett av omständigheterna
påkallat ingripande uteblir.

I förevarande fall kan jag icke finna annat än att Schånberg underlåtit
att med tillbörlig skyndsamhet vidtaga sådana ämbetsåtgärder, som betingats
av för honom kända förhållanden. Det är visserligen sant, att
Schånberg under hösten 1927 och i början av år 1928 vidtagit vissa åtgärder.
Men jag nödgas beteckna desamma såsom enligt min mening otillräckliga
med hänsyn till de föreliggande omständigheterna. Sant är också,
att Schånberg slutligen den 20 januari 1928 hos hovrätten begärt förordnande
för annan person att verkställa undersökning. Visserligen är det

omöjligt att bevisa, att Schånberg icke skulle hava, även utan påverkan
utifrån, tagit ett sådant steg för igångsättande av en grundlig undersökning.
Det är icke heller min mening, att åtal mot Schånberg bör grundas
på ett dylikt påstående. Vad som däremot synes mig kunna konstateras
är, att Schånberg intill tiden för hans begäran örn förordnande för annan
person att företaga undersökning intagit en alltför passiv hållning, kännetecknad
icke endast av underlåtenhet att handla utan också av brist på
förståelse för situationen. Beträffande särskilt Schånbergs uppgift, att
lian telefonledes meddelat min expedition sin avsikt att hos hovrätten
begära dylikt förordnande, må omnämnas att, enligt vederbörandes å
expeditionen bestämda uppfattning, något sådant meddelande av Schånberg
icke lämnats tidigare än vid telefonsamtal, som ägt rum i nära samband
med avlåtandet av min skrivelse den 13 januari 1928 och sedan
Schånberg måste hava förstått, att jag ansåg undersökning erforderlig.
Det kan också anmärkas, att Schånbergs berörda begäran hos hovrätten
icke synes hava föranletts av att några för honom tidigare okända fakta
i fråga om Roos’ handhavande av stämpeluppbörden och därmed sammanhängande
omständigheter just då kommit till Schånbergs kännedom,
utan att denne långt tidigare haft lika giltiga skäl att verkställa eller
föranstalta örn undersökning, ehuru han det oaktat ända till den 20
januari 1928 underlåtit detta.

Huru tidigt nödvändigheten att grundligt ingripa bort av Schånberg
inses, är uppenbarligen omöjligt att utan en ingående kännedom om de
upplysningar, som vid varje särskild tidpunkt stått honom till buds, med
bestämdhet fastslå. Man bör icke av de resultat, som den sedermera verkställda
utredningen givit, låta förleda sig till överdrivna anspråk på den
vaksamhet och handlingskraft, som åklagaren tidigare bort lägga i dagen.
Även örn det måste förutsättas och icke kan lämnas helt ur räkningen, att
de förhållanden, vilka slutligen föranlett Ramfors’ åtal mot Roos, under
en ganska lång tidrymd därförut dragit till sig den närmaste omgivningens
uppmärksamhet och utgjort föremål för samtal man och man emellan,
synes det dock klart, att anmärkningarna mot Schånberg i främsta rummet
måste taga sikte på frågan, i vad mån denne direkt genom sin ämbetsutövning
blivit ställd inför fakta, som förr- än nu blivit fallet bort leda
till handling. Därutinnan torde följande böra framhållas.

I början av oktober 1927 upptäckte Schånberg vid granskningen av renovationerna
för 1926 års höstting, att kontrollstämpla!* till ett sammanlagt
belopp av 21,674 kronor saknades. Detta synes hava motsvarat melån
hälften av sammanlagda stämpelbeloppet för nämnda ting. Det kan
icke antagas hava förbigått Schånberg, i vilken egendomlig dager Roos
därigenom kommit, då denne omkring två månader tidigare insänt renovationerna
utan att med ett ord beröra den förefintliga bristen i stämpel -

redovisningen. Ett sådant tillvägagångssätt, sorn, enligt vad Roos uppgivit,
icke har ägt rum av förbiseende och som icke heller utan vidare
kunde av Schånberg antagas äga en dylik förklaringsgrund, måste ju dock
hava förefallit så hänsynslöst, att detsamma i och för sig utgjorde en fullt
giltig anledning att ingående undersöka orsakerna därtill och, örn icke
tungt vägande ursäkter kunde anföras, beivra detsamma såsom tjänstefel.
I stället lät Schånberg sig utan dylik undersökning nöja med Roos’ obestyrkta
och, efter vad man med ledning av handlingarna i det av Ramfors
mot Roos anhängiggjorda målet kan taga för givet, tämligen svävande
uppgifter örn att kontrollstämplar till avsevärt belopp genom något
missöde för Roos förkommit. Däremot kan anmärkas, att det måste hava
tett sig såsom högst osannolikt, att Roos, örn han verkligen träffats av ett
sådant missöde, icke skulle omedelbart hava yppat detta utan i stället
tigit med saken i månader, medvetet utsättande sig för de mer än vanligt
starka misstankar, för vilka ett sådant förfarande har alla utsikter att i
sinom tid bliva föremål. Att, såsom Roos gjort, undanskjuta den uppkomna
stämpelhristens slutliga uppklarande genom att redovisa med kontrollstämplar,
tillhörande senare ting, var för övrigt under alla omständigheter
i och för sig ett tjänstefel av allvarlig beskaffenhet. Har Schånberg,
vilket icke synes otroligt, i samband med meddelandet i början av
oktober 1927 örn det missöde, genom vilket stämplar skulle hava förkommit,
blivit upplyst jämväl örn Roos’ förfarande i sist berörda avseende,
förefaller det därför så mycket mera anmärkningsvärt, att Schånberg
varit tillfreds, blott att kontrollstämplar, motsvarande de felande, sent
omsider till honom överlämnades. Här gällde det ju dock något helt annat
än en vanlig anmärkning, avseende uraktlåten eller för låg stämpelberäkning.

Än mera påtagliga anledningar att ingripa fick emellertid Schånberg
genom vad som något senare under hösten 1927 förekom med avseende å
renovationema för 1927 års vårting. I sitt yttrande den 5 december 1927
tillkännagav Roos öppet, hur han vid insändandet i juli 1927 av renovationerna
för 1926 års höstting saknat kontrollstämpla!’ och av sådan anledning
måst för redovisningen använda ''kvarvarande stämplar från 1927
års vårting’. Därmed var ju otvetydigt, att renovationerna till 1926 års
höstting aldrig förelegat i laga skick. Och vidare låg det antagandet ytterst
nära till hands, att stämplar från 1927 års höstting kommit till användning
för täckande av den tidigare under hösten 1927 anmärkta bristen
i redovisningen för 1926 års höstting och att en blivande redovisning för
1927 års höstting på den grund vore i hög grad äventyrad. Att det oaktat
underlåta en grundlig undersökning och ett beivrande av den sålunda
ostridigt vilseledande stämpelredovisningen för 1926 års höstting måste
jag beteckna såsom en alltför långt gående efterlåtenhet. Intrycket härav

1''örstärkes, om man besinnar, att Schånberg, vilken vid denna tid visste,
hurusom Roos, till synes utan tvekan, tillämpade den icke tillåtliga metoden
att redovisa för tidigare ting med kontrollstämplar från senare ting,
vid ringaste eftertanke måste hava insett det uppseendeväckande i att
Roos, trots detta, såg sig nödsakad att på sätt som skett förhala hela stämpelredovisningen
för 1927 års vårting. För Schånbergs i detta fall visade
passivitet och brist på eftertanke finner man vidare tydliga belägg i hans
senare vidtagna åtgärder att dels den 4 januari 1928, alltjämt utan undersökning,
låta sitt då omsider väckta, men högst ytligt lagda åtal rikta sig''
endast mot den ''försummelse’, som Roos ''genom kontrollstämplarnas innehållande’
låtit komma sig till last, och dels den 13 januari 1928 för hovrätten
anmäla, att ''samtliga ifrågavarande stämpeldelar’ den 11 januari
1928 inkommit till advokatfiskalsämbetet. Det av Schånberg framställda
ansvarsyrkandet liksom även berörda anmälan passa uppenbarligen alltför
illa i stycke redan med vad Roos själv långt tidigare hade uppgivit
örn att kontrollstämplar, hörande till 1927 års vårting, förkommit och örn
den användning, han gjort sig av de kvarvarande till samma ting hörande
kontrollstämplarna. Örn dessa senare hade ju Roos upplyst, att de använts
för redovisning av tidigare ting. Enligt Roos’ upplysningar hade sålunda
ifrågavarande stämplar, hörande till 1927 års vårting, alls icke innehållits
och icke heller, åtminstone icke i den mån de fått tjänstgöra som verifikationer
för tidigare ting, kunnat den 11 januari 1928 av Roos avlämnas.
Frågan, huruvida kontrollstämplar till 1927 års höstting funnos i behåll,
synes, anmärkningsvärt nog, icke vid denna tid, lika litet som tidigare,
hava bekymrat Schånberg.

Schånberg har i sin till mig avgivna förklaring låtit förstå, att han icke
ansett sig ens berättigad att företaga någon ingående undersökning, innan
det var uppenbart, att oegentligheter förelågo. Detta försvar finner jag
ägnat att väcka förvåning och av två orsaker omöjligt att godtaga. För
det första var det, enligt vad jag tror mig hava i det föregående ådagalagt,
i förevarande fall redan på hösten 1927 fullt klart, att allt icke var
som det skulle. Och för det andra synes det mig tydligt, att en åklagare
icke får visa en sådan återhållsamhet som den av Schånberg såsom riktig
ansedda. En åklagare måste naturligtvis i stället i många fall ingripa
med en undersökning endast på grund av misstanke örn brottsligt förhållande
och icke vänta på, att oegentligheterna skola komma i dagen och
bliva uppenbara utan lians medverkan. Med särskild styrka gör sig berörda
krav på åklagaren gällande, när fråga är örn ett för såväl staten
som den rättssökande allmänheten så viktigt område som uppbörden och
redovisningen av stämpelmedel, varutinnan advokatfiskalerna i hovrätterna
fått sig vissa åligganden uttryckligen anförtrodda. Det ligger också
i öppen dag, att ingripanden, som visa sig nödvändiga, på detta område

mer än på många andra måste ske utan tidsutdräkt. Endast därigenom
kan önskvärd respekt för lag oell rätt upprätthållas och den föga uppbyggliga
situationen undvikas, att, skenbart eller i verkligheten, det är
allmänhetens omsider erhållna kunskap om för åklagaren redan på ett
tidigare stadium kända förhållanden, som föranleder ingripandet. En sådan
situation har i detta fall uppkommit. Det tjänstefel, som Schånberg
därigenom låtit komma sig till last, kan enligt min tanke icke undgå
beivran.

I anledning av Schånbergs påstående, att frågan örn häradshövdingarnas
ställning såsom stämpelförsäljare skulle vara svår och invecklad, vill
jag erinra dels att stämpelförordningen innehåller klara bestämmelser
örn skyldigheten att vid renoverade exemplar av srnåprotokoll foga de med
nr 2 märkta delarna av de dubbla helaggningsstämplar, med vilka de till
protokollen hörande handlingarna blivit försedda, och dels att redan under
senare halvåret 1927 gällde kungörelsen av den 20 maj samma år, enligt
vilken stämpelförsäljare är pliktig att hava influtna medel insatta å
tjänstepostgirokonto. Detta konto ävensom de hos generalpoststyrelsen förvarade
redovisningshandlingarna kunna lämna goda utgångspunkter vid
igångsättandet av en undersökning av ifrågavarande slag.

Upplyst är vidare, att Schånberg regelmässigt under de senaste fem
åren underlåtit att beivra det förhållandet, att renoverade exemplar av
småprotokollen från ifrågavarande domsaga icke inkommit i rätt tid. Med
hänsyn till omständigheterna finner jag även denna Schånbergs underlåtenhet
böra beivras såsom tjänstefel.”

På grund av vad ovan anförts och under åberopande för övrigt av innehållet
i handlingarna i de mot Roos hos hovrätten under åren 1927 och 1928
anhängiggjorda målen uppdrog J. O. åt åklagaren att vid hovrätten anhängiggöra
och utföra åtal mot Schånberg för ovan omförmälda tjänstefel.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 17 juni 1929 följande:

Enär Schånberg underlåtit beivra Roos’ försummelse att å föreskrivna
tider till hovrätten insända vid häradsrätten förda, i 1 § av ovan omförmälda
kungl, förordning den 16 juni 1875 nämnda protokoll för åren 1923
—1926, samt, efter det Roos i sin vid renovationen för hösttinget 1926 fogade
skrivelse förklarat, att protokollen jämte tillhörande duplettstämplar
översändes, Schånberg i början av oktober 1927 vunnit kännedom örn, att
av dessa stämplar sådana till belopp av 21,674 kronor icke bifogats protokollen,
och av Roos ej erhållit annan förklaring däröver än att stämplar
till avsevärda belopp för honom förkommit, och det på grund därav och
med hänsyn till det påfallande dröjsmål i fråga örn insändande av renovation
med därtill hörande stämplar, som Roos under en följd av år regel -

bundet låtit komma sig till last, måste anses hava redan i början av oktober
1927 funnits tillräckliga skäl för Schånberg att utan uppskov verkställa
grundlig undersökning angående orsakerna till Roos’ försummelse beträffande
kontrollstämplars ingivande; ty och som vad i hithörande avseenden
senare kommit till Schånbergs kännedom, särskilt innehållet i Roos’
förklaring av den 5 december 1927 samt Roos’ underlåtenhet att vid den
från honom den 31 december 1927 ingivna renovationen för vårtinget 1927
foga kontrollstämplar, bort hava för Schånberg tydliggjort nödvändigheten
av ofördröjlig och ingående undersökning angående Roos’ redovisning
av stämpelmedel och därmed sammanhängande förhållanden, men
de åtgärder, som, enligt vad ovan angivits, av omständigheterna påkallats,
icke blivit av Schånberg på sätt vederbort vidtagna; alltså och då
vadi Schånberg låtit komma sig till last måste anses utgöra fortsättning
av en och samma ämbetsförseelse, prövade hovrätten rättvist jämlikt 25
kap. 17 § samt 4 kap. 3 § strafflagen döma Schånberg att för försummelse
i sitt ämbete böta 200 kronor.

Två av hovrättens ledamöter voro av skiljaktig mening och yttrade:

Enär Schånberg dels underlåtit beivra Roos’ försummelse att å föreskrivna
tider till hovrätten insända vid häradsrätten förda, i 1 § av omförmälda
kungl, förordning den 16 juni 1875 nämnda protokoll för åren
1923—1926, dels ock, såvitt rörde åtalet i övrigt, gjort sig skyldig till av
pluraliteten i denna del angiven försummelse, prövade ledamöterna rättvist
döma Schånberg jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen att för vad
Schånberg i först nämnda hänseende låtit komma sig till last böta 100
kronor samt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för vad Schånberg i övrigt
förbrutit böta 200 kronor eller tillhopa 300 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

15. Fråga om vilseledande uppgifter i ämbetsutlåtande till J. O.

(.Jfr denna ämbetsberättelse sid. 215 o. f.)

I en den 12 november 1928 till Ö. Ä. för polisärenden avlåten skrivelse
anförde justitieombudsmannen Geijer, att i ett flertal tidningsartiklar
uppgivits, att en å en automatrestaurang i Stockholm anställd kvinna,
vilken tidigare varit intagen å statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona,
den 20 oktober 1928 av polis anhållits å Drottninggatan och avförts till
polisstationen samt att en polisöverkonstapel därefter haft samtal med
föreståndarinnan å automatrestaurangen med påföljd, att ovannämnda
kvinna blivit avskedad från sin anställning å restaurangen.

I anledning därav anhöll J. 0. i skrivelsen, att Ö. Ä. måtte inkomma
med upplysning angående hur vid ifrågavarande anhållande tillgått, vilka
åtgärder polisen vidtagit gentemot ifrågavarande kvinna och vad som vid
ovanberörda samtal från polisens sida meddelats kvinnans arbetsgivare.

Till svar därå överlämnade och åberopade ö. Ä. med skrivelse den 13
november 1928, undertecknad av polismästaren G. Hårleman, en av kommissarien
i fjärde polisvaktdistriktet i ärendet avgiven rapport.

Av berörda polisrapport inhämtades bland annat följande:

Den 20 oktober 1928 kl. 3,40 e. m. hade konstapeln i fjärde vaktdistriktet
D. L. Gustafsson å distriktets vaktstation infört ogifta Gerda Margareta
Johnsson och rapporterat, att han kort förut anhållit henne å Drottninggatan
för det hon nästan dagligen sedan omkring en månads tid synts
utestrykande under omständigheter, som tydde på att hon levde sedeslöst.
Gustafsson hade därvid upplyst, bland annat, att Gerda Margareta Johnsson
”på vanligt sätt” låtit sig tilltalas av män i uppenbart syfte att utbjuda
sig till skörlevnad. Överkonstapeln T. Dahnberg, som vid tillfället
varit vakthavande överkonstapel å polisstationen, hade hört Gerda Margareta
Johnsson örn nämnda förhållande. Gerda Margareta Johnsson hade
därvid uppgivit, att hon hade anställning som diskerska å Vasa-automaten
i huset nr 15—17 vid Vasagatan mot en månadslön av 80 kronor jämte fri
mat. För att kontrollera denna uppgift hade Dahnberg telefonerat till
automatens föreståndarinna, fröken Elin Axén. Dahnberg hade därvid
meddelat sitt namn och sin tjänsteställning samt frågat, örn någon kvinna
med namnet Johnsson vore anställd som diskerska å automaten. Då denna
fråga besvarats jakande, hade Elin Axén tillsports, hur Gerda Margareta
Johnsson skötte sitt arbete. Elin Axén hade svarat, att hon därvidlag intet
hade att anmärka. Då Elin Axén begärt att få veta anledningen till
frågorna, hade Dahnberg, utan att giva tillkänna att Gerda Margareta
Johnsson anhållits, yttrat: ”Ja, vi ville blott konstatera hennes arbete, då
vi har anledning misstänka, att hon vore ute och hoppade emellanåt.”
Efter detta svar hade Elin Axén yttrat: ”Det var bra jag fick veta det,
för då ska’ hon få sluta.” Dahnberg hade därtill genmält: ”Det är väl
synd, att hon skall få sluta sitt arbete för den saken.” Elin Axén hade då
svarat: ”Jag kan icke för den övriga personalen ha en sådan kvar, som
missköter sig på sådant sätt.” På detta yttrande hade Dahnberg ännu en
gång uttryckt sitt beklagande över en dylik åtgärd, vartill Elin Axén
låtit förstå, att hon hade andra skäl för sin åtgärd mot Gerda Margareta
Johnsson. Vilka de voro hade Elin Axén emellertid icke sagt. Efter detta
samtal, under vilket Gerda Margareta Johnsson uppehållit sig i yttre
vaktrummet, hade Gerda Margareta Johnsson av Dahnberg inkallats på
överkonstapelsrummet och tillsagts följande: ”Då ni nu har plats med en

lön av 80 kronor i månaden och fri mat, bör ni kulina klara er utan att
giva er ut på extraförtjänster. Jag uppmanar er nu att låta bli att springa
ute på gatorna här i Klara på sätt som skett. Sköt nu ert arbete. Nu får
ni gå.” Gerda Margareta Johnsson hade därpå avlägsnat sig.

Vid förhör inför kommissarien i ovannämnda distrikt hade enligt polisrapporten
Gustafsson redogjort för de närmare omständigheterna vid
Gerda Margareta Johnssons anhållande och införande å polisstationen.
Gustafsson hade bland annat berättat, att Gustafsson efter Gerda Margareta
Johnssons införande å polisstationen för Gahnberg framhållit, att det
icke varit hans avsikt att anhålla henne men att han tvingats därtill genom
motsträvigt uppträdande från hennes sida. Efter Dahnbergs samtal
med Elin Axén, vilket samtal Gustafsson åhört, hade Gustafsson yttrat:
”Hon måtte väl aldrig få sluta för det här.”

Elin Axén hade enligt rapporten vid förhör berättat, att Gerda Margareta
Johnsson varit anställd vid Vasa-automaten som diskerska sedan någon
dag i slutet av september 1928. Därunder hade Gerda Margareta
Johnsson skött sin plats till belåtenhet, och Elin Axén hade ingen anmärkning
mot hennes uppförande. Gerda Margareta Johnssons arbetstid hade
varit så indelad, att hon ena dagen arbetat från kl. 9 på morgonen till kl.
4 e. m., den andra dagen från kl. 12 på middagen till kl. 12 på natten och
den tredje dagen från kl. 4 e. m. till kl. 12 på natten. Var tredje söndag
hade hon åtnjutit fullständig ledighet. Sedan Gerda Margareta Johnsson
innehaft sin anställning omkring 14 dagar, hade Elin Axén fått höra, att
Gerda Margareta Johnsson vid något tillfälle under 1924 eller 1925 genom
polisens försorg intagits på sjukhus för könssjukdom. Elin Axén hade, då
hon erhållit kännedom därom, tänkt uppsäga Gerda Margareta Johnsson
från hennes anställning men då icke ansett sig kunna göra detta, enär
Gerda Margareta Johnssons sjukdom icke synts vara tillräcklig anledning.
Sedan Elin Axén erhållit meddelande från polismyndigheten örn att Gerda
Margareta Johnsson vore misstänkt för att vara ute i osedligt syfte under
sin fritid, hade Gerda Margareta Johnsson samma dag blivit avskedad
från sin anställning.

Rörande telefonsamtalet med Dahnberg hade enligt rapporten Elin Axén
uppgivit följande: Den 20 oktober 1928 omkring kl. 4 e. m. hade en herre,
som uppgivit sig vara överkonstapel å Klara polisstation, telefonerat till
Elin Axén och gjort förfrågan, örn Gerda Margareta Johnsson vore anställd
å automaten. Sedan Elin Axén jakande besvarat denna förfrågan,
hade överkonstapeln frågat, om Gerda Margareta Johnsson vore skötsam.
Denna fråga hade Elin Axén även besvarat jakande, varpå hon framställt
förfrågan till överkonstapeln örn anledningen till de gjorda frågorna. Elin
Axén hade då erhållit till svar, att Gerda Margareta Johnsson vore ute
och ”hoppade” emellanåt. Av detta yttrande hade Elin Axén förstått, att

Gerda Margareta Johnsson brukat stryka ute under sin fritid i osedligt
syfte, varför Elin Axén yttrat: ”Hjälp mig att bliva av med henne.”
Emellertid hade därvid överkonstapeln svarat, att ”det vore väl synd, att
hon skulle få sluta sin anställning för den här saken, utan ge henne i
stället en varning”.

Efter vad sålunda förekommit avlät J. O. den 27 december 1928 till Ö. A.
en skrivelse av följande lydelse:

”Till Ö. Ä. för polisärenden.

I skrivelse den 12 november 1928 anhöll jag i anledning av innehållet i
ett flertal tidningsartiklar rörande polisens åtgärder mot en tidigare å
statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona intagen kvinna, Gerda Margareta
Johnsson, att Ö. Ä. ville till mig inkomma med närmare upplysningar
i vissa angivna hänseenden.

Till svar därå har Ö. Ä. överlämnat och åberopat en den 12 november
1928 uppsatt polisrapport i saken.

Då av rapporten framgår, att överkonstapeln T. Dahnberg lämnat Gerda
Margareta Johnssons arbetsgivare visst meddelande angående sina misstankar
i fråga örn Gerda Margareta Johnssons privatliv, vilket meddelande
enligt arbetsgivarens uppgift givit anledning till hennes avskedande
från innehavd anställning, och lämpligheten av detta meddelande
synes mig kunna ifrågasättas, får jag, med översändande av handlingarna
i ärendet, anhålla, att Ö. Ä. ville inom en månad efter mottagandet härav
från Dahnberg infordra och till mig överlämna yttrande ävensom till mig
avgiva eget utlåtande och därvid upplysa dels huruvida Dahnbergs berörda
förfarande lämnats helt utan anmärkning och dels huruvida detsamma
kan anses förenligt med de grundsatser, vilka den under Ö. Ä. lydande
polispersonalen i fall sådana som det förevarande enligt meddelade
instruktioner hör följa.”

Med anledning därav överlämnade Ö. Ä. med skrivelse den 22 januari
3929, undertecknad av polismästaren Hårleman, ett av Dahnberg avgivet
yttrande ävensom ett tryckt exemplar av instruktion för polispersonalen
i Stockholms polisdistrikt, fastställd av Ö. Ä. den 5 februari 1927. I berörda
skrivelse avgav Ö. Ä. eget utlåtande i ärendet.

Dahnberg anförde bland annat följande:

Då det klandrats, att Dahnberg genom sin påringning till föreståndarinnan
för Vasa-automaten Elin Axén orsakat Gerda Margareta Johnssons
avskedande, ville Dahnberg erinra om, att Dahnberg skyndsammast
och på enklaste sätt måst tjänsteenligt konstatera kvinnans uppgifter om
hennes anställning. Kvinnan hade ej, därest hon haft anställning, fått
kvarhållas längre än oundgängligen varit nödigt, varför Dahnberg endast

haft att, enligt gängse bruk, genom telefon införskaffa besked. Det skulle
ju kunna tänkas, att Dahnberg kunde hava inhämtat uppgiften i fråga
utan att behöva giva sig tillkänna, och detta skulle hava varit bästa utvägen.
Men därvidlag stötte man på en svårighet. Då man i egenskap
av polisman sökte en upplysning, kunde man fordra att få densamma i
överensstämmelse med sanningen. Örn man däremot uppträdde anonymt,
så kunde detta leda därhän, att å begärd upplysning lämnades ett med
sanningen icke överensstämmande svar. Dahnberg skulle således vid sin
påringning kunnat få det beskedet, att den efterfrågade icke vore anställd
å automaten, ett svar, som kunde tänkas lämnat för att personalen å ett
dylikt ställe icke onödigtvis skulle störas i sitt arbete. Konsekvensen därav
hade blivit, att Dahnberg måst överlämna kvinnan till kriminalavdelningen
för behandling som lösdrivare. Där skulle ju givetvis hava utretts,
hur Dahnberg skött konstaterandet av hennes arbetsanställning, och skulle
detta ådragit honom berättigat klander. Det vore ju helt naturligt, att
föreståndarinnan för restaurangen, när Dahnberg ringt upp, haft anledning
att fråga om orsaken till påringningen. Att Dahnberg skulle underlåtit
besvara en sådan fråga eller avfärdat den med en osanning, hade
givetvis icke kunnat komma i fråga, vadan Dahnberg haft att avlämna
en förklaring, som han kunnat stå för. Emellertid hade Dahnberg ansett
det onödigt och för den anhållnas vidkommande olämpligt att för hennes
principal blotta, vad som förekommit vid och givit anledning till hennes
anhållande. Dahnberg hade därför som en medelväg valt den i rapporten
återgivna meningen ”att vi hade anledning misstänka, att hon vore ute
och hoppade emellanåt”. Dahnberg ville påstå, att detta svar lämnat föreståndarinnan
ett något så när klart besked örn vad saken gällde samt att
Dahnberg på detta sätt kommit att undvika detaljer, som skulle hava
ställt kvinnan i en mera ofördelaktig ställning. Det vore ju att beklaga,
att hon avskedats från sin plats, men att polisen skulle få sitta emellan
för detta syntes vara väl mycket begärt.

För egen del anförde Ö. Ä. i sitt, av Hårleman undertecknade, utlåtande
den 22 januari 1929 följande:

”0. Ä. utgår från den uppfattningen att den föreliggande frågan avser
den sakliga innebörden i det i ärendet omnämnda meddelande som Dahnberg
lämnat Gerda Margareta Johnssons arbetsgivare med påföljd att hon
blivit skild från sin anställning och att det sålunda kan lämnas åsido,
huruvida detta meddelande i avseende å uttryckssättet givits i lämplig
form.

Instruktionen för polispersonalen i Stockholms polisdistrikt, av vilken
ett tryckt exemplar här bifogas, innehåller icke någon bestämmelse, på
grund varav det ifrågavarande meddelandet kan anses olämpligt. Någon

sådan föreskrift har icke heller i annan ordning meddelats polispersonalen.
I 12 § 4 mom. lösdrivarelagen är i fråga örn den vissa frigivna tvångsarbetsfångar
ålagda skyldigheten att hos polismyndighet anmäla bostad
och försörjningsmedel föreskrivet att denna skyldighet bör så ordnas att
den anmälningsskyldige icke störes i sin lovliga verksamhet. Det synes
emellertid icke finnas någon anledning att giva den grundsats som fått
uttryck i detta stadgande, vilket har sin givna begränsning, en mera allmängiltig
betydelse, ö. Ä. kan i varje fall icke finna, att något allmänt
intresse fordrar att polisen i sådana fall som det nu föreliggande följer en
liknande regel.

Polisen var i detta fall skyldig att ingripa mot en person, som uppträdde
ordningsstörande på gatorna och kunde misstänkas föra ett sådant levnadssätt
att åtgärd mot henne kunde ifrågakomma på grund av 1 § lösdrivarelagen.
Den å polisstationen tjänstgörande överkonstapeln var skyldig
att genast verkställa undersökning i saken för att kunna bedöma,
huruvida hon skulle kvarhållas, och han synes under för handen varande
omständigheter icke gärna kunnat underlåta att kontrollera riktigheten
av hennes uppgift örn arbetsanställning. Ö. Ä. finner det i vart fall icke
vara berättigat att hans åtgärd att hos arbetsgivaren göra sig underrättad
i nämnda hänseende och därvid lämna upplysning örn anledningen till
sin förfrågan betecknas såsom felaktig eller olämplig och har därför icke
heller funnit skäl att giva Dalinberg någon erinran i anledning av hans
förfarande.”

I tanke att denna sak, vilken dittills icke varit under överståthållarens
handläggning, med hänsyn till de föreliggande omständigheterna måhända
kunde befinnas höra till dem, med vilka överståthållaren aktade
nödigt att själv taga befattning, överlämnade J. O. därefter med skrivelse
den 22 februari 1929 handlingarna i ärendet till överståthållaren för de
åtgärder, som överståthållaren möjligen kunde finna påkallade. I nämnda
skrivelse, vilken finnes utförligt återgiven å sid. 215 o. f. i denna ämbetsberättelse,
gjorde J. O. vissa uttalanden, bland annat beträffande den av
polismästaren Hårleman i Ö. Ä:s skrivelse den 22 januari 1929 tillkännagivna
uppfattningen rörande Dahnbergs förfarande, varjämte J. O. anhöll
att få motse besked örn överståthållarens ställning till saken.

Hedan vid avlåtandet av nämnda skrivelse hade J. O. genom ett meddelande,
som under hand givits J. O. av överståthållaren den 18 februari
1929, erfarit, att polismästaren Hårleman, i anledning av vad som förekommit
vid ett den 13 februari 1929 på J. 0:s begäran hållet samtal mellan
överståthållaren och J. O., till överståthållaren givit vissa, i nyssberörda
skrivelse den 22 januari 1929 till J. O. utelämnade upplysningar, av -

fattade i en till överståthållaren ställd promemoria. Vid samtalet den 13
februari 1929 hade J. O. till överståthållaren muntligen framfört enahanda
synpunkter som sedermera i skrivelsen den 22 februari 1929.

Sedan berörda promemoria återgivits i en tidning för den 26 februari
1929, avlät J. O. påföljande dag, den 27 februari, till Hårleman en skrivelse,
däri J. O. anförde följande:

Omförmälda promemoria hade uppenbarligen icke varit ägnad att mildra
J. 0:s omdöme örn den oriktiga grunduppfattningen i Hårlemans svar
till J. O. och därför icke kunnat utöva något inflytande på J. 0:s skrivelse
till överståthållaren. Då sedermera genom tidningspressen givits
offentlighet åt promemorian, såge J. O. sig i stånd att omedelbart, utan att
avvakta att promemorian måhända i samband med överståthållarens svar
officiellt till J. O. avlämnades, bereda Hårleman tillfälle att till J. O. avgiva
förklaring över det enligt J. 0:s tanke anmärkningsvärda förhållandet
att Hårleman, trots J. 0:s tydligt formulerade frågor, ansett sig höra
lämna ett sådant svar som det i skrivelsen den 22 januari 1929 avgivna,
vars bristande överensstämmelse med promemorians innehåll syntes påtaglig.

I skrivelse den 6 mars 1929, vilken skrivelse utförligt återgives i denna
ämbetsberättelse sid. 217 o. f., meddelade överståthållaren J. O. sin uppfattning
rörande polisens åtgärder i omförmälda sak samt upplyste därjämte,
att han omedelbart efter det J. O. under hand givit honom del av
handlingarna i ärendet, varom han förut saknat all kännedom, av Hårleman
begärt och erhållit de närmare upplysningar, som innefattades i en
med skrivelsen överlämnad promemoria, så lydande:

"P. M.

till herr överståthållaren.

På anmodan av riksdagens justitieombudsman har jag å Ö. Ä:s vägnar
avgivit utlåtande angående en av polisöverkonstapeln Johan Torsten Dahnberg
mot en anhållen kvinna Gerda Margareta Johnsson vidtagen tjänsteåtgärd.
Palmberg hade för kontrollerande av en av Johnsson lämnad uppgift
örn arbetsanställning gjort förfrågan därom hos hennes arbetsgivare
med påföljd att hon blivit skild från nämnda anställning.

Sedan herr överståthållaren anmodat mig att i visst avseende lämna
upplysning rörande min befattning med nämnda ärende får jag härom
vördsamt meddela följande.

Samma dag överkonstapeln Dahnbergs ifrågavarande åtgärd först omnämndes
i tidningspressen framhöll andre polisintendenten Bäckman för
ordningspolisens samtliga kommissarier vid sammanträde med dessa att
polisen i ett fall som det föreliggande hade att förfara med försiktighet
så att en anhållen person icke genom polisens åtgöranden onödigtvis ut -

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse lill 1030 års riksdag.

sattes för svårigheter i sitt lovliga arbete samt tillsade kommissarierna
att var och en inom sitt distrikt tillse att ett sådant förfaringssätt som det
påtalade örn möjligt undvekes.

Varken jag eller polisintendenten Bäckman kunna nu med säkerhet
minnas huruvida Bäckman av mig anmodats att göra ett sådant uttalande
till kommissarierna. Jag gillade i varje fall Bäckmans åtgärd. På
min uppmaning framhöll Bäckman därefter detsamma för överkonstapeln
Dahnberg. Enligt vad Bäckman meddelat mig yttrade han därvid till
Palmberg att det varit mindre lämpligt att Dahnberg hos den ifrågavarande
kvinnans arbetsgivare ''genom uppgivande av sin tjänsteställning’
förvissat sig örn att hennes uppgifter örn sin anställning vore riktiga och
uttalade även en önskan att överkonstapel Dahnberg i framtiden skulle i
liknande fall förfara — såsom Bäckman enligt vad han ville minnas uttryckt
sig — på ett ''smidigare’ sätt än i föreliggande fall.

Nämnda uttalanden till kommissarierna och överkonstapeln Dahnberg
gjordes i undervisningssyfte. Det var icke fråga örn någon disciplinär åtgärd
mot Dahnberg och uttalandena hade icke heller karaktären av några
för polispersonalen bindande föreskrifter. För min del ansåg jag det vara
angeläget att polisen söker undvika att onödigtvis utsätta sig för klander
från allmänhetens sida i den ömtåliga frågan örn behandlingen av lösaktiga
kvinnor. Polisens förhållande till allmänheten är ju för övrigt alltid
sådant att av polispersonalen fordras en viss smidighet och anpassningsförmåga
och det är alltid av stor vikt att polisen undviker att onödigtvis
bliva föremål för offentligt klander. Detta är nödvändigt för att
polisen i sin utsatta ställning skall få den arbetsro, som den så väl behöver.

Vad sålunda förekommit fann jag icke anledning att omnämna i utlåtandet
till J. O. Jag utgick nämligen från dels den uppfattningen att
J. 0:s remiss avsåg eventuellt beivrande av tjänstefel och dels den bestämda
meningen att varken Dahnbergs förfarande eller någon polisledningens
underlåtenhet i avseende å detta förfarande under några förhållanden
kunde berättiga till något ingripande från J. 0:s sida. Den i utlåtandet
omnämnda bestämmelsen rörande övervakningen av vissa frigivna
tvångsarbetsfångar är ju uttryck för ett naturligt humanitetskrav,
gällande sådana personer som äro på väg till upprättelse, men då det är
fråga örn en person som uppträder oanständigt ute på gatorna kräver det
allmänna intresset att polisen i första rummet fullgör sin ordningsuppgift,
vartill hör fullständig utredning angående gjord angivelse, och det
går icke för sig att förbjuda polisman, som gör utredningen, att tala om
saken med den anhållnes arbetsgivare. Man är här inne på frågan örn
förfarandet vid polisens förundersökning och det är enligt min mening
ytterst vanskligt att därom giva polispersonalen bindande föreskrifter,''
som begränsa möjligheterna att anskaffa tillgängliga upplysningar. Att

min underlåtenhet att giva sådana föreskrifter, för vilka jag varken i lag
eller instruktion haft något stöd, skulle kunna bedömas såsom tjänstefel
torde vara alldeles uteslutet.

De genom andre polisintendenten muntligen givna anvisningarna hade
såsom nämnts endast karaktär av undervisning. De komma kanske icke
heller att få någon varaktig betydelse. Efter vad jag nu erfarit synas de
hava fått en kraftigare verkan än den som avsetts. Det är alltid så med
maningar till försiktighet att de lätt kunna verka alltför återhållande
och alltför mycket försvaga polisens aktivitet. Det blir därför kanske nödvändigt
att nya anvisningar givas till rättelse av de förut meddelade. Men
jag har tillsvidare icke ansett mig höra vidtaga någon ändring i detta
avseende.

Stockholm den 16 februari 1929.

G. Hårleman.”

Till svar å J. 0:s skrivelse den 27 februari 1929 anförde därefter Hårleman
i en den 7 mars 1929 avgiven förklaring följande:

Ö. Ä. för polisärenden hade i J. 0:s skrivelse den 27 december 1928 anmodats
att upplysa dels huruvida Dahnbergs förfarande lämnats helt
utan anmärkning och dels huruvida detsamma kunde anses förenligt med
de grundsatser, vilka den under Ö. Ä. lydande polispersonalen i fall sådana
som det förevarande enligt meddelade instruktioner borde följa. Den
första frågan hade Hårleman icke kunnat fatta annorlunda än så, att den
avsett upplysning örn anmärkning för felaktigt förfarande. Med hänsyn
till gällande bestämmelser örn J. 0:s uppgift hade Hårleman icke på annat
sätt kunnat förstå anledningen till J. 0:s ingripande. Innehållet i den
andra frågan rörande meddelade instruktioner hade Hårleman också fattat
såsom överensstämmande med sitt nämnda antagande. De anvisningar,
som i form av undervisning lämnats av andre polisintendenten i anslutning
till Dahnbergs åtgärd, hade emellertid såsom Hårleman i promemorian
framhållit icke inneburit någon anmärkning för felaktigt förfarande.
För undervisning huru personalen lämpligen borde förfara i tjänsten gåves
dag efter dag i omedelbar anslutning till förekommande fall dylika anvisningar
av polisbefälet, utan att därmed avsåges någon anmärkning för
felaktighet. Vöre fråga örn sådan anmärkning, behandlades saken såsom
ett disciplinärt ärende. För besvarande av J. 0:s skrivelse hade Hårleman
därför ansett det icke vara behövligt att lämna upplysning örn nämnda
anvisningar, och det hade även synts Hårleman vara tvivelaktigt, örn det
över huvud taget vore lämpligt att omnämna dem, då de därigenom lätt
kunnat få sken av att hava en innebörd, som de i själva verket icke ägde.
Det hade också varit ovisst, örn de kunde få någon varaktig giltighet. Det
hade ju här gällt icke en olycklig kvinna, som efter att hava kommit

100

linder lösdrivarelagen varit på väg till upprättelse, utan en kvinna, som
uppenbart visat, att bon icke ville föra ett ordentligt liv, och som därtill
uppträtt ordningsstörande, så att det icke saknats skäl att anmäla henne
till åtal för förargelseväckande beteende. Beträffande särskilt anledningen
till åtal kunde det naturligtvis frågas, örn det icke heller skulle vara lämpligt
att i ett dylikt fall delgiva stämning å arbetsplatsen, därest den, som
söktes, icke anträffades i sin bostad. Vidare kunde det invändas, att konsekvent
borde fordras hemligt förfarande även vid domstolen, vid uttagande
av böter o. s. v. Det kunde ju också frågas, örn icke Dahnbergs
förfarande hade varit mindre utsatt för kritik, örn han tagit strängare på
saken och anmält kvinnan till åtal. Under sådana förhållanden och med
hänsyn till vad Hårleman i promemorian anfört örn syftet med de givna
anvisningarna hade Hårleman icke velat åberopa dessa till sitt försvar
utan föredragit, att frågan örn hans ansvar bleve prövad oberoende av
dem. I fråga örn det värde, som en upplysning örn anvisningarna emellertid
kunnat äga för J. 0:s prövning, ville Hårleman slutligen framhålla,
att av J. 0:s skrivelse till Hårleman framginge, att promemorians innehåll
för J. O. icke varit av någon betydelse. J. 0:s skrivelse innekölle ju
nämligen det uttryckliga tillkännagivandet, att promemorian icke varit
ägnad att mildra J. 0:s omdöme och därför icke kunnat utöva något inflytande
på J. 0:s skrivelse till överståthållaren. Dess innehåll hade således
icke inverkat på J. 0:s ställningstagande, även örn det meddelats
J. O. i det till J. O. avgivna utlåtandet.

Vid vad polismästaren Hårleman sålunda åtgjort och anfört fann justitieombudsmannen
Geijer på följande grunder omöjligt att låta bero.

I utlåtandet den 22 januari 1929 hade Hårleman reservationslöst givit
tillkänna den åsikten, att intet allmänt intresse fordrade, att polisen i sådana
fall som det föreliggande följde en regel, liknande den i 12 § 4 mom.
lösdrivarelagen uttalade, enligt vilken frigiven tvångsarbetares anmälningsskyldighet
bör så ordnas, att denne icke störes i sin lovliga verksamhet.
Hår lemans enligt J. 0:s mening felaktiga uppgifter i utlåtandet, att
Dahnberg icke fått någon erinran och att inga föreskrifter givits, enligt
vilka Dahnbergs förfarande kunde anses olämpligt, hade sålunda åtföljts
av en åsiktsdeklaration, vilken syntes J. O. stå i det mest uppenbara motsatsförhållande
till den åsikt, som tidigare kommit till uttryck i de hemlighållna
anvisningarna till poliskommissarierna. Dessa enligt J. 0:s mening
fullt riktiga anvisningar — som gått ut på att polisen i fall sådana
som det föreliggande hade att tillse, att anhållna personer icke onödigtvis
genom polisens åtgöranden utsattes för svårigheter i sitt lovliga arbete —

101

syntes J. O. hava i utlåtandet icke endast förnekats utan till och med till
sin principiella grundval utdömts. Utlåtandet var därför enligt J. 0:s mening
icke blott i fråga örn de sakliga uppgifterna oriktigt utan också ägnat
att förrycka polispersonalens uppfattning i själva principfrågan. Detta
sistnämnda fann J. O. desto betänkligare, som denna fråga, för vars rätta
besvarande § 16 regeringsformen syntes lämna den bästa ledning, otvivelaktigt
vore av synnerlig vikt för all polisverksamhet och i den praktiska
tillämpningen, vilken ofta vore svår, tydligen löpte än större fara att lösas
oriktigt, örn till och med polisbefälet svävade på målet rörande vilken lösning,
som borde eftersträvas.

I den till överståthållaren avgivna promemorian bade Hårleman såsom
skäl för sin underlåtenhet att för J. O. omnämna de tillsägelser, som givits
Dabnberg och kommissarierna, andragit bland annat, att han utgått
från ”den bestämda meningen att varken Dahnbergs förfarande eller någon
polisledningens underlåtenhet i avseende å detta förfarande under
några förhållanden kunde berättiga till något ingripande” från J. 0:s
sida. Detta syntes J. O. innebära, att Hårleman, utan att i utlåtandet eller
eljest därom på minsta vis göra någon antydan, med stöd av sin egen,
tydligen felaktiga tolkning av bestämmelserna örn J. 0:s åligganden, bade
undanhållit J. O. det upplysningsmaterial, som denne uttryckligen och
med all rätt begärt men som Hårleman förmenat sig kunna å J. 0:s vägnar
bedöma såsom för J. O. obehövligt. Ett dylikt tillvägagångssätt fann
J. O. icke möjligt att skänka sitt gillande.

I sina förklaringar bade Hårleman, enligt vad J. O. fann, förfäktat, att
han handlat riktigt. Det kunde därför enligt J. 0:s tanke förväntas, att
Hårleman ämnade för framtiden följa samma grundsatser vid besvarandet
av remisskrivelser. Då J. O. emellertid fann sig nödsakad att reagera
däremot och, med hänsyn till vad Hårleman anfört, ansåg uteslutet, att
detta kunde på ett effektivt sätt ske annorledes än genom åtal, anförde
J. O. i en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse följande:

”När jag i skrivelse den 27 december 1928 hos Ö. Ä. hemställde örn upplysning
i vissa hänseenden, ställde jag med avsikt mina frågor så, att jag
skulle kunna förvänta tydligt besked, huruvida polisledningen på något
än så obetydligt sätt reagerat mot Dahnbergs förfarande eller över huvud
taget ansåge förfarandet lämpligt. Mot bakgrunden av dessa frågor framstår
också polismästarens svar — något som vid svarets bedömande noga
måste fastbållas — skenbart såsom ett klart och fullständigt besked i nyss
angivna hänseenden, i det att svaret otvetydigt giver vid banden, att Ö. Ä.
icke funnit skäl att giva Hahnberg någon erinran, att detta berott på att
ämbetet funnit förfarandet varken felaktigt eller olämpligt, att instruktionen
för polispersonalen icke innehölle någon bestämmelse, på grund
varav det ifrågavarande telefonmeddelandet kunde anses olämpligt, samt

102

att någon sådan föreskrift icke heller i annan ordning meddelats polispersonalen.
I anledning av min hänvändelse någon tid därefter till överståthållaren,
som tidigare icke handlagt saken, kom det i dagen, att polismästarens
till mig lämnade uppgifter icke varit med verkligheten överensstämmande
utan i stället direkt ägnade att vilseleda mig i fråga örn vad
i saken tilldragit sig. I detta avseende hänvisar jag till polismästarens
promemoria och hans till mig avgivna förklaring. Nämnda förhållande
heror icke, såsom man närmast skulle vara böjd att förmoda, på något
mer eller mindre ursäktligt förbiseende. Fullt avsiktligt synes polismästaren
vid avgivandet av sitt svar hava förbigått, hurusom dels Palmberg,
efter föranstaltande av polismästaren själv, tillsagts, att förfarandet varit
mindre lämpligt, samt tillhållits att för framtiden iakttaga större försiktighet,
dels ock ordningspolisens samtliga kommissarier, bland annat, tillsagts
att var inom sitt distrikt tillse, att ett sådant förfaringssätt som det
ifrågavarande örn möjligt undvekes, en tillsägelse som polismästaren vetat
av och gillat.

Polismästarens försvar för sitt berörda sätt att handhava skriftväxlingen
med mig finner jag allt annat än övertygande. Detsamma synes i
huvudsak grundat på polismästarens eget bedömande av gränsen för min
ämbetsbefogenhet och hans uppfattning, att jag överskridit denna gräns.
Frånsett att jag måste göra anspråk på att innehavaren av J. 0:s
ämbete bibehålies vid sin rätt att i första hand själv pröva, var berörda
gräns går och vilka åtgärder han bör vidtaga, förefaller det mig
som örn polismästaren vid utövandet av sin självtagna prövningsrätt
farit i hög grad vilse. Jag torde i sådant hänseende endast behöva hänvisa
till den år 1915 utfärdade instruktionen för riksdagens justitieombudsman,
däri talas, bland annat, örn en allmän tillsyn över lagars, författningars
och instruktioners efterlevnad, örn ingripande såväl genom
åtal som även i sådana fall, då åtal kan visa sig obehövligt, samt örn en
vidsträckt befogenhet att, med ledning av vunnen erfarenhet och inhämtade
upplysningar, framställa förslag till lagars och författningars ändring
och komplettering. Vad angår polismästarens godtyckliga tolkning av de
av mig framställda frågorna, anser jag mig utan vidare kunna beteckna
densamma såsom ohållbar. Åt deras eget värde torde jag ock kunna lämna
polismästarens skäl i övrigt och icke minst den skillnad, han synes vilja
göra mellan å ena sidan ''anmärkning’ och ''erinran’ samt å andra sidan
''undervisning’ utan hänsyn till, att ''undervisningen'' dock utgjorts av,
bland annat, en sådan tillrättavisning som den ovan omförmälda.

Polismästarens utlåtande den 22 januari 1929, vars avgivande otvivelaktigt
innefattat en ämbetsåtgärd, finner jag med hänsyn till det ovan
anförda ur två i viss mån skilda synpunkter böra föranleda talan örn ansvar
för ämbetsfel.

103

Först och främst måste man i all skriftväxling myndigheter emellan
fordra, att full uppriktighet iakttages, så att ingen myndighet föres bakom
ljuset genom felaktiga eller ofullständiga upplysningar beträffande sådant,
som för tjänstens skötande är erforderligt att veta. Detta framgår redan
av § 47 regeringsformen. För mitt ämbetes utövande är det av den största
vikt, att nämnda regel upprätthålles. Hårlemans antagande, att det för
hela denna sak varit likgiltigt, örn jag från början fått veta sanningen,
förefaller mig obegripligt. Tydligt torde vara att, örn Hårleman aldrig
avgivit ett yttrande av sådan beskaffenhet som utlåtandet den 22 januari
1929, jag icke haft någon anledning att, på sätt jag funnit nödigt, under
en ganska tidsödande skriftväxling vända mig mot hans ställningstagande.
Uppenbarligen hade det nu dessutom lätt kunnat inträffa, att jag fattat
ett beslut i ärendet på grundvalen av de felaktiga uppgifterna, en möjlighet
som Hårleman rent av synes hava åsyftat, eftersom han nu öppet
tillkännagiver sig hava önskat, att frågan örn hans ansvar bleve prövad
oberoende av de givna anvisningarna. Mina frågor gällde dock vad som
inträffat, icke vad Hårleman funne nödigt eller önskvärt bringa till min
kännedom. Utlåtandets vilseledande beskaffenhet utgör därför den ena
anledningen till den talan, jag finner böra anställas mot Hårleman.

Den andra anledningen ligger i den menliga inverkan på andan inom och
allmänhetens förtroende för poliskåren, som kännedomen örn ett dylikt
utlåtande enligt min mening måste utöva. Hedan innan jag visste, att utlåtandet
icke var med verkligheten överensstämmande, fann jag detsamma
ur nämnda synpunkt beklagligt. De upplysningar, som jag sedermera erhöll
och som visade, att polismästaren tidigare givit uttryck åt och handlat
på grundvalen av en annan åsikt, voro visserligen icke ägnade att
mildra mitt omdöme örn den nya ståndpunkt, polismästaren intagit i utlåtandet
den 22 januari 1929, men väl att i visst hänseende avsevärt öka
mina nyss berörda betänkligheter. Man måste nämligen fråga sig, vilket
inflytande det skall utöva på stadga och respekt för givna anvisningar
inom en poliskår, att dess chef i en sak som denna deklarerar en ståndpunkt
den ena dagen och en rakt motsatt den andra. Dahnberg, som först
på föranstaltande av sin chef fick en tillrättavisning för sitt förfarande
men inom kort tid därefter erfor, att chefen sedermera i ett ämbetsutlåtande
uttryckligen betecknat samma förfarande såsom icke olämpligt,
kunde icke gärna få annan uppfattning än att tillrättavisningen icke varit
alltför allvarligt menad, och sådant måste i sin ordning verka upplösande
på disciplinen. Det sist sagda gäller naturligtvis också de poliskommissarier,
som först erhöllo order att var inom sitt distrikt tillse, att det anmärkta
förfaringssättets upprepande örn möjligt undvekes, men sedan
fingo veta, att polismästaren icke ansett förfarandet olämpligt. Så mycket
betänkligare ter sig ett dylikt vacklande, när, såsom enligt min mening

104

här är fallet, den givna tillrättavisningen och de gjorda åläggandena varit
ytterst befogade och välbehövliga.”

På sålunda anförda grunder anmodade J. O. advokatfiskalen att inför
hovrätten ställa polismästaren Hårleman under åtal för tjänstefel samt å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 21 juni 1929 följande:

Enär, med hänsyn till vad Hårleman uppgivit rörande innebörden av
andre polisintendenten Bäckmans ifrågakomna uttalanden till ordningspolisens
kommissarier och till Hahnberg, Hårleman icke kunde anses
hava gjort sig skyldig till felaktigt förfarande i de av J. O. anmärkta
hänseenden därigenom att han på sätt, som skett, besvarat J. 0:s skrivelse
av den 27 december 1928, prövade hovrätten lagligt ogilla den mot
Hårleman i målet förda talan.

Presidenten i hovrätten yttrade:

Enär Hårleman måste anses hava ägt visst fog för sitt antagande att
med J. 0:s skrivelse den 27 december 1928 avsetts allenast att åstadkomma
utredning, huruvida Hahnberg gjort sig saker till tjänstefel, samt
från denna utgångspunkt Hårlemans i skrivelsen den 22 januari 1929
lämnade uppgifter icke kunde betraktas vare sig såsom avsiktligt vilseledande
eller såsom innebärande avvikelse från ståndpunkt, sorn tidigare
intagits av ledningen för huvudstadens polisväsen, prövade även presidenten
lagligt ogilla åtalet.

Över hovrättens utslag anförde justitieombudsmannen Geijer besvär under
yrkande, att åtalet måtte bifallas. I besvären anförde J. O. följande:

”Hå jag anser nödvändigt att fullfölja talan mot utslaget, sker det i den
bestämda övertygelsen att, örn Hårlemans tillvägagångssätt förklaras riktigt,
en sådan utgång av målet, långtifrån att för framtiden befrämja ett
korrekt besvarande av remisser, i stället är ägnad att oskäligt öka de
vanskligheter, som ändock esomoftast äro förknippade med anskaffandet
av utredning skriftväxlingsvägen.

Även örn man bortser från remisskrivelsens innehåll, kan man av svaret,
icke minst såsom helhet betraktat, ej få någon annan uppfattning än
att polisledningen i allt väsentligt funnit överkonstapeln Hahnberg hava
handlat i sak riktigt och att dennes förfarande därför icke föranlett några
som helst erinringar eller åtgärder. En dylik uppfattning om utlåtandets
innebörd kom också till uttryck i tidningspressen och föranledde där skarpt
klandrande uttalanden, nu riktande sig icke blott mot Hahnberg utan jäm\äl
och än mera mot Hårleman. Att den i utlåtandet tillkännagivna stånd -

105

punkten ingalunda var densamma som den, vilken med all rätt hade intagits,
då den s. k. undervisningen meddelats åt poliskommissarierna och
Dahnberg, ligger emellertid i öppen dag. Av det ogillande, som då inom
den trängre kretsen kommit till synes, återfinnes icke ett spår i utlåtandet,
vilket i stället inrymmer enbart godkännande omdömen. Läser man
utlåtandet med kännedom örn de framställda frågorna samt därom att
lämpligheten av Dahnbergs förfarande uttryckligen ifrågasatts i remissskrivelsen,
blir det nyssnämnda intrycket än starkare. När jag genom min
hänvändelse till överståthållaren angrep den i utlåtandet uttalade ohållbara
grunduppfattningen, vilken Hårleman tydligen hade hoppats, att jag
i stället skulle godtaga, kunde Hårleman icke heller försvara utlåtandet
annorledes än genom försök att bortförklara dess faktiska innehåll under
åberopande av de tidigare givna anvisningarna såsom ett i hemlig reserv
bevarat bevis för den verkliga ståndpunkten.

Hårleman kan enligt min mening icke hava på allvar trott, att jag avsett
allenast åstadkommande av utredning, huruvida Dahnberg gjort sig
saker till tjänstefel. Remisskrivelsens hela avfattning förbjuder ett sådant
antagande. Jag hade uttryckligen, under det jag satt i fråga lämpligheten
av Dahnbergs förfarande, sport efter polisledningens ställning till frågan
såväl i det särskilda fallet som i allmänhet, naturligtvis i förhoppning
att polisledningen skulle dela min syn på saken och i tanke att en dylik
uppfattning kanske redan i någon form tillkännagivits. Hårleman har
också, formellt taget och frånsett svarets sakinnehåll, besvarat båda mina
frågor på ett fullständigt sätt. Örn Hårleman verkligen varit övertygad
örn, att jag åsyftat blott frågan örn tjänstefel i egentlig mening av Dahnberg,
så hade han väl rimligtvis bort i någon mån formulera sitt svar därefter
och icke dels förneka anvisningarna till poliskommissarierna och
dels vid sidan av frågan, huruvida Dahnbergs förfarande vöre felaktigt, i
svaret behandla jämväl frågan, huruvida förfarandet dock vore åtminstone
olämpligt. Och i så fall hade ju Hårleman icke heller, såsom nu uppgivits
hava skett, vid remissens besvarande behövt överväga all den varsamhet
och alla de hänsyn, varom han ordat i målet. Icke heller hade under
den nämnda förutsättningen Hårleman vid svarets avlåtande behövt,
på sätt han sagt sig hava gjort, reflektera över J. 0:s befogenheter eller
pröva, huruvida jag lämpligen borde få avgöra ärendet med eller utan
kännedom örn den verkliga situationen i av mig omfrågade avseenden. En
utväg, som stått Hårleman till buds, örn han åtminstone i förhållande till
mig velat gå fullt öppet till väga, hade varit att meddela sig med mig.
Hårlemans i hovrätten uttalade tvivel på att jag skulle låtit tala vid mig
äro naturligtvis grundlösa. Men Hårleman hade sannolikt den riktiga
känslan, att jag, även örn sanningen endast samtalsvis delgåves mig, icke
skulle våra benägen att medverka till dess hemlighållande.

106

Uppenbarligen har Hårleman insett eller i varje fall ovillkorligen bort
inse, att det fullständigt skulle svarat mot såväl ordalagen som andemeningen
i mina frågor att upplysa örn de tillsägelser, som poliskommissarierna
och Hahnberg hade erhållit. Men därifrån synes Hårleman hava
låtit sig avhållas av en missriktad och sitt eget syfte motverkande månliet
örn att poliskåren till varje pris utåt skulle stå anmärkningsfri. Hellre
än att — helt visst till båtnad för poliskårens anseende, eftersom Dahnbergs
förfarande ändå var allmänt bekant och i pressen gjorts till föremål
för klander -— offentligen vidgå, att en underordnad begått en oförsiktighet
och att polisledningen i anledning därav företagit vissa åtgärder,
har Hårleman förnekat den tidigare intagna ståndpunkten och prutat högst
betydligt på skyldigheten att utan omsvep besvara remisskrivelsen. Detta
lärer alldeles icke få anses tillåtet, även örn avsikten icke närmast gått
ut på att vilseleda. Svarets beskaffenhet har vidare medfört den skadan,
att Dahnbergs förfarande kommit att inför offentligheten och därmed också
inför poliskåren framstå och kommenteras såsom i princip gillat och
godkänt. Därigenom fick saken en räckvidd, som den aldrig behövt erhålla.

Ett bemötande av hovrättsutslaget försvåras därav att i detsamma ingen
upplysning lämnats, varför de av polisledningen givna tillsägelsernas innebörd
ansetts utesluta felaktigt förfarande. Denna oklarhet i hovrättens
motivering kan giva anledning till principiellt vitt skilda slutsatser, då
man icke vet, örn hovrätten menat, att de framställda frågorna icke omfattat
något sådant som upplysning rörande de meddelade tillsägelserna,
eller örn meningen tilläventyrs är den, att tillsägelserna i alla händelser
saklöst kunnat hemlighållas. I vilketdera fallet som helst finner jag motiveringen
icke hållbar.

Beträffande Hårlemans uppgifter örn de givna anvisningarnas innebörd
torde med hänsyn till avfattningen av hovrättsutslagets rubrik hovrätten
få antagas hava åsyftat, att anvisningarna inneburit varken disciplinär
åtgärd eller ''för polispersonalen bindande föreskrifter’. Jag upprepar då
till en början att, örn Hårleman inskränkt sig till att konstatera frånvaron
av disciplinär bestraffning eller dylikt, så hade utlåtandet erhållit en annan
karaktär. Svaret hade då varit ofullständigt, men det hade icke behövt
vara vilseledande. Nu hade Dahnberg erhållit tillsägelse, att hans
förfarande varit mindre lämpligt, och en önskan hade uttryckts, att Dahnberg
i framtiden skulle i liknande fall förfara på ett smidigare sätt. Vid
sådant förhållande kan, såvitt jag förstår, den av Hårleman i utlåtandet
lämnade upplysningen, att Dahnbergs förfarande såsom varken felaktigt
eller olämpligt lämnats utan erinran, icke hava tillkommit i god tro, alldenstund
glömska uppenbarligen icke är för handen. En erinran kan tydligen
äga rum i den allra mildaste form, utan att bestraffning eller liknande
åtgärd alls är på tal. Och när Hårleman i utlåtandet utan någon

107

reservation fritagit Dahnbergs förfarande icke blott från felaktighet utan
även från olämplighet, så står väl utlåtandet i denna del i ett uppenbart
motsatsförhållande till de tidigare gjorda erinringarna. Vad därefter angår
den undervisning, som poliskommissarierna erhöllo, var ju densamma
en muntligen given instruktion och hade måhända såsom sådan även enligt
hovrättens mening legat inom ramen av den andra frågan i remissskrivelsen,
under förutsättning blott att undervisningen ansetts innefatta
''bindande föreskrifter’, något som hovrätten synes hava ansett icke vara
fallet. Polispersonalen skulle alltså icke behöva känna sig bunden av anvisningarna
att förfara med försiktighet, så att en anhållen person icke
genom polisens åtgöranden onödigtvis utsattes för svårigheter i sitt lovliga
arbete, eller att tillse, att ett sådant förfaringssätt som det påtalade
om möjligt undvekes. Orimligheten därav synes påtaglig. De angivna
grundsatserna äga dessbättre säkrare fäste än i en polisinstruktion. De
kunna väl, såsom i detta fall skett, genom en skriftlig eller muntlig instruktion
inskärpas men icke genom en sådan till sin innebörd och giltighet
rubbas. Då Hårleman i slutet av sin till överståthållaren avlämnade
promemoria säger, att anvisningarna måhända komme att av Hårleman
ändras, men att ändring ännu icke vidtagits, så har detta därför i förevarande
sammanhang sitt största intresse såsom bevis för att Hårleman
i allt fall då ansett anvisningarna fortfarande gällande och väl också i
någon mån bindande, eftersom Hårleman i promemorian bebådat nödvändigheten
att framdeles ändra desamma.

Det åligger J. O. bland annat att hava tillsyn över lagars, författningars
och instruktioners efterlevnad av ämbets- och tjänstemän. Då möjligheten
att fullgöra denna skyldighet är beroende av kännedom örn givna instruktioner
och örn myndigheternas egna åtgärder för efterlevnad av gällande
rätt, nödgas jag framhålla, att berörda möjlighet i viss mån äventyras, såframt
icke domstols stöd kan påräknas för upprätthållande eller ens för
erkännande av den principen, att uttryckliga förfrågningar i dithörande
ämnen skola besvaras i en lojal anda utan undanflykter och förtolkningar.”

Kungl. Maid har genom utslag den 17 december 1929 yttrat följande:

Kungl. Majit funne väl, att Hårleman med anledning av J. 0:s i skrivelse
den 27 december 1928 framställda frågor bort i sin skrivelse den 22
januari 1929 meddela upplysning örn Bäckmans ovan omförmälda uttalanden
till ordningspolisens kommissarier och till Dahnberg;

men enär med hänsyn till vad Hårleman åberopat till stöd för sin uppfattning
örn innebörden av de till honom framställda frågorna och av
Bäckmans uttalanden Hårleman icke kunde anses genom sitt i skrivelsen
den 22 januari 1929 avgivna svar hava i de av J. O. anmärkta hänseenden
gjort sig skyldig till tjänstefel, prövade Kungl. Majit lagligt fastställa
det slut, hovrättens utslag innehölle.

108

16. Felaktig handläggning av utmätningsärende.

I en hit inkommen skrift anförde Johan Andersson i Kristineberg,
Kungsör, i uppgiven egenskap av likvidator i Aktiebolaget Kungsörs
Möbelfabrik i likvidation följande:

Genom utslag den 28 september 1927, nr 164, hade Västerbergslags domsagas
häradsrätt i mål angående betalning för borgade varor förpliktat
möbelhandlaren D. E. Andersson i Ludvika att genast emot kvitto till bolaget
utgiva 195 kronor jämte 6 procent ränta därå från den 22 augusti
1927, tills betalning skedde, ävensom ersätta bolagets rättegångskostnader
med 73 kronor 90 öre jämte vad bolaget kunde visa sig hava utgivit i
stämpel och lösen för häradsrättens protokoll i målet. Den 22 oktober 1927
hade Östergötlands juridiska byrå i Norrköping på uppdrag av disponenten
D. Lundgren i Norsholm såsom likvidator i samma bolag för verkställighet
översänt utslaget till utmätningsmannen i Ludvika. I mitten av
november samma år hade klaganden i egenskap av likvidator i bolaget
från D. E. Andersson erhållit en tablå över dennes tillgångar och skulder,
upptagande tillgångar i säkra fordringar, lager och inventarier till ett
värde av 2,955 kronor samt skulder till ett sammanlagt belopp av 14,849
kronor 80 öre. Vid ungefär samma tidpunkt hade klaganden från utmätningsmannen
erhållit ett återtagningsbevis jämte en begäran, att klaganden
skulle underskriva nämnda bevis och återställa detsamma till utmätningsmannen.
Denna begäran hade klaganden emellertid icke efterkommit.
I början av år 1928 hade därefter utmätningsmannen till Östergötlands
juridiska byrå återställt ifrågavarande utslag, utan att ärendet blivit
återkallat och utan att å utslaget gjorts någon anteckning örn orsaken
till att det återsänts. Till svar å en av klaganden sedermera hos utmätningsmannen
gjord förfrågan örn anledningen till utslagets återställande
hade denne i skrivelse den 25 februari 1928 meddelat, att han den 31 december
1927 redovisat ärendet med hindersbevis, tecknat å utslaget. Något
dylikt bevis funnes emellertid icke å utslaget. Klaganden ville på grund
av vad sålunda förekommit underställa J. O. frågan, huruvida det icke
ålegat utmätningsmannen att befordra utslaget till verkställighet, då
D. E. Andersson, såsom framginge av den till klaganden översända tablån,
ägt tillgångar uppgående till 2,955 kronor, och örn det icke ålegat utmätningsmannen
att å utslaget göra anteckning, av vilken anledning detsamma
återsändes. Därest J. O. skulle finna, att utmätningsmannen gjort
sig skyldig till försummelse vid utmätningsärendets behandling, hemställde
klaganden, att J. O. måtte vidtaga lämpliga åtgärder samt förhjälpa
klaganden till skadestånd.

Vid klagoskriften vörö fogade bland annat dels utdrag av Västerbergslags
domsagas häradsrätts dombok för den 28 september 1927, nr 164, ut -

109

visande att D. E. Andersson förpliktats att till ovannämnda bolag i likvidation
utgiva 195 kronor jämte ränta och rättegångskostnader i enlighet
med vad ovan anförts, dels ovanberörda tablå över D. E. Anderssons tillgångar
och skulder, dels ock ett å tryckt blankett skrivet, icke undertecknat
förslag till s. k. återtagningsbevis.

I infordrat yttrande anförde utmätningsmannen E. Gottliebsson
följande:

Handlingarna i ärendet hade ursprungligen översänts till landsfiskalen
i Ludvika distrikt, vilken överlämnat desamma till Gottliebsson i egenskap
av utmätningsman i Ludvika stad. Vid tiden för ifrågavarande ärendes
anhängiggörande hos Gottliebsson hade förelegat ytterligare fyra utmätningsansökningar
mot D. E. Andersson för tillhopa 2,456 kronor 91 öre
jämte ränta. Vid upprepade utmätningsförsök hos D. E. Andersson, som
vid denna tid hållit på att bjuda sina borgenärer ackord, hade Gottliebsson
tillfrågat Andersson, örn han hade någon utestående säker fordran,
men hade Andersson då förklarat sig icke hava någon sådan. Några utmätningsbara
lösören, som kunnat värderas till 500 kronor, hade Gottliebsson
icke kunnat finna hos Andersson. Först av den vid klagoskriften
fogade tablån hade Gottliebsson erfarit, att Andersson skulle hava haft
andra tillgångar, men Gottliebsson betvivlade emellertid tillvaron av
dessa, då Gottliebsson visste, att Andersson å olika håll sökt upplåna
medel för att kunna fullgöra erbjudet ackord, och då av Andersson till
800 kronor värderad lösegendom vid exekutiv auktion säkerligen icke
skulle hava inbringat ens halva detta belopp.

En dag i början av december 1927, anförde Gottliebsson vidare, hade
polismannen E. Sjöstrand, vilken ibland biträdde Gottliebsson å hans
kontor, haft ett telefonsamtal med klaganden, varvid klaganden sagt sig
skola återtaga ifrågavarande utslag från vidare verkställighet. Med anledning
därav hade Gottliebsson återsänt utslaget till Östergötlands juridiska
byrå. Det vore riktigt, att Gottliebsson å utslaget icke tecknat bevis
om hinder för verkställigheten. Detta berodde därpå, att Gottliebsson
vid uppgörande av månadsrapport tecknat hindersbevis på åtskilliga utslag
och därvid av förbiseende underlåtit att förse ifrågavarande utslag
med dylikt bevis.

Vid yttrandet funnos fogade dels utdrag av dagboken i utsökningsmål
hos utmätningsmannen i Ludvika stad 1927 rörande ifrågavarande utmätuingsärende
och dels ett av Sjöstrand den 2 april 1928 avgivet intyg.

Enligt utdraget av dagboken hade ifrågavarande ärende, betecknat med
nr 40, anhängiggjorts hos utmätningsmannen den 25 oktober 1927. I
kolumn 9 förekommo följande anteckningar: ”Vn underrättelse. 28/u anstånd
lämnat till den */« —27. Vid utmätningsförsök Ilar gäldenären be -

Ilo

funnits sakna känd utmätningsbar lös egendom. 3l/u handlingarna åter till
sökandens ombud.”

Sjöstrand anförde i ovanberörda intyg, att han vid flera tillfällen under
år 1927 såsom vittne närvarit vid utmätningsförsök bos D. E. Andersson,
vilken vid dessa tillfällen befunnits sakna utmätningsbar lös egendom.
Vid ett telefonsamtal, som Sjöstrand haft med klaganden i början av december
månad 1927, hade denne uppgivit, att han skulle från vidare verkställighet
återtaga ifrågavarande utslag. Vid ovanberörda tillfällen hade
utmätningsförsök gjorts även på grund av andra utslag mot Andersson.
Utslagen hade återtagits från verkställighet av respektive sökande med
undantag av klaganden.

Sedan J. O. genom sin expedition den 7 april 1928 låtit anmoda Gottliebsson
att omedelbart till J. O. inkomma med protokoll rörande de utmätningsförsök,
som i anledning av ifrågakomna ansökning gjorts hos
D. E. Andersson, anförde Gottliebsson i ett den 13 april 1928 dagteeknat
yttrande, att några protokoll över berörda utmätningsförsök icke förts.
Vid besök hos D. E. Andersson i exekutionsärenden hade Gottliebsson
medfört s. k. u tmätningsbevis, som förut utskrivits och, örn utmätningsbar
tillgång anträffats, av Gottliebsson vid tillfället undertecknats och till
gäldenären överlämnats. I sådant fall hade Gottliebsson gjort ”anteckning
örn U. D. N:r 40 och att tillgång saknats och om vem som närvarit såsom
vittne”. Vittne i detta fall hade varit Sjöstrand. Vid första utmätningsförsöket
hade Gottliebsson även medhaft sådant bevis, som det ju icke
varit någon idé att överlämna, då utmätning icke skett. Vid senare sammanträffanden
med D. E. Andersson, dels per telefon och dels personligen,
både ute och inne, hade Gottliebsson upprepat kravet, varvid Andersson
ställt i utsikt, att skulden skulle regleras antingen med anskaffande av
kontanter eller meddelande att ackord antagits. Vid dessa senare sammanträffanden
med Andersson hade vittne icke närvarit. Gottliebsson ansåge
sig hava gjort utmätningssökanden en tjänst genom att icke vid
första utmätningsförsöket meddela fattigdomsbevis, då Gottliebsson gärna
velat, liksom vid upprepade fall tidigare, avvakta uppfyllandet av Anderssons
löften att anskaffa penningar, något som flera gånger lyckats.
Örn så skulle vara nödvändigt, kunde Gottliebsson naturligtvis utskriva
utmätningsprotokoll, vilket dock, enligt Gottliebssons förmenande, borde
för sökanden medföra kostnad för lösen och stämpel.

Den 25 maj 1928 lät J. O. ånyo genom sin expedition anmoda Gottliebsson
att snarast möjligt inkomma med protokoll angående samtliga de åtgärder,
som vidtagits uti ifrågavarande utmätningsärende.

Till svar därå meddelade Gottliebsson i skrivelse den 15 juni 1928, att
något utförligt protokoll icke förts i ärendet.

Sedan J. O. därefter genom resolution den 21 juni 1928 anmodat Gott -

lil

liebsson att inkomma med fullständig och noggrann redogörelse för vart
och ett av de utmätningsförsök, som i förevarande utmätningsärende
gjorts, upptagande för varje förrättning tid och ort för densamma, uppgift
i vad mån utmätningsbar tillgång fanns, vilket vittne, som därvid
närvarit, och i övrigt allt, som borde i ett utmätningsprotokoll omnämnas,
överlämnade Gottliebsson med skrivelse den 27 juni 1928 protokoll rörande
utmätningsförrättning den 8 november 1927 hos D. E. Andersson. I skrivelsen
meddelade Gottliebsson, att han icke kunde lämna uppgift å tid
och ort för ytterligare utmätningsförsök hos D. E. Andersson, enär dessa,
såsom Gottliebsson förut uppgivit, tillgått så, att Gottliebsson vid olika
tillfällen dels träffat Andersson på gatan och dels telefonerat till honom.

Enligt det översända protokollet hade till Gottliebsson för verkställighet
inkommit fyra olika utslag — bland dem nu ifrågavarande — varigenom
D. E. Andersson förpliktats att utgiva tillhopa 1,601 kronor 92 öre
jämte ränta och kostnader. Med anledning därav hade, enligt protokollet,
Gottliebsson den 8 november 1927 med Sjöstrand såsom vittne inställt sig
hos Andersson. Denne hade sagt sig icke hava några utmätningsbara tillgångar,
icke ens några säkra fordringar, varför, då hans nödiga arbetsredskap
och lösören å exekutiv auktion icke kunde anses inbringa mer
än högst ett par hundra kronor, någon lösegendom icke utmätts.

På anmodan av J. O. att avgiva yttrande angående det förhållandet, att
anteckning i författningsenlig ordning icke skett beträffande vare sig utmätningsförsöket
den 8 november 1927 eller det hinder, som därvid mött
för utmätnings verkställande, anförde Gottliebsson i ett den 19 september
1928 avgivet yttrande, att av vad han förut i ärendet anfört framginge,
att utmätningsförsök gjorts. Att datum för ett av dessa — den 8 november
1927 — icke insatts i utsökningsdagboken hade berott därpå, att flera
olika dagar försök gjorts i hopp, att sökanden skulle kunna erhålla likvid.
Naturligtvis hade det varit formellt riktigare att i dagboken anteckna:
’’8/ii utmätningsförsök, ingen utmätningsbar tillgång.”

Klaganden erhöll tillfälle att inkomma med påminnelser men underlät
att inkomma därmed.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Kopparbergs län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot *
Gottliebsson. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O.
följande:

”1 54 § utsökningslagen stadgas att, örn nian vill på grund av dom eller
utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, erhålla ut -

112

mätning hos denne, man skall till utmätningsmannen ingiva domen eller
utslaget samt i särskilt angivna fall jämväl vissa andra handlingar.

Har utmätningsman för verkställighet mottagit dylikt utslag, är utmätningsmannen
pliktig att så skyndsamt och omsorgsfullt som möjligt
vidtaga de åtgärder, som på honom ankomma. Av 162 § utsökningslagen
framgår, att landsfiskal ovillkorligen, såframt verkligt hinder ej mött,
bör hava förrättat utmätning och i fråga örn lös egendom i allmänhet
även försäljning av det utmätta sist inom två månader, sedan han mottagit
de handlingar, som omförmälas i förstnämnda lagrum. Försummar
landsfiskal att inom sagda tid verkställa utmätning, skall enligt samma
lagrum landsfiskalen själv svara för det belopp, varför utmätning hort
ske, i den mån han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke uppkommit.
Styrker landsfiskalen, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med
betalningen eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som
landsfiskalen ej kunnat förekomma, är han från all ansvarighet fri. Möter
sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må till ursäkt
räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall av landsfiskalen hållas.

Därest i stad, som lyder under landsrätt, särskild utmätningsman jämlikt
3 § utsökningslagen blivit av K. B. förordnad, gäller vad enligt det
ovan anförda stadgats örn landsfiskal jämväl örn sådan utmätningsman.

I förevarande fall har Västerbergslags domsagas häradsrätts utslag den
28 september 1927, varigenom D. E. Andersson förpliktats att till Aktiebolaget
Kungsörs Möbelfabrik i likvidation utgiva 195 kronor jämte ränta
och rättegångskostnader, den 25 oktober 1927 för verkställighet inkommit
till Gottliebsson. Som Gottliebsson var förordnad enligt 3 § utsökningslagen
till särskild utmätningsman inom Ludvika stad, har det alltså
ålegat Gottliebsson att inom den för landsfiskal stadgade tid verkställa
utmätning och försäljning av eventuellt utmätt lös egendom. Den 8 november
1927 har enligt uppgift Gottliebsson hos D. E. Andersson gjort ett
utmätningsförsök för uttagande av ifrågavarande fordran och ytterligare
tre andra fordringar, utan att någon egendom blivit utmätt. Därefter synes
något verkligt, i laga ordning förrättat utmätningsförsök icke hava
förekommit, innan Gottliebsson den 31 december 1927 återsänt handlingarna
i ärendet till Östergötlands juridiska byrå i dess egenskap av sökandeombud.

Av det anförda framgår sålunda, att ingen utmätning på grund av
ifrågavarande utslag kommit till stånd inom den i 162 § utsökningslagen
stadgade tid. Såsom skäl härför har Gottliebsson åberopat, att D. E. Andersson
vid utmätningsförsök, som gjorts den 8 november 1927, befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar. Detta förhållande utgör visserligen, om
förrättningen försiggått i laga ordning, ett sådant hinder, som skulle

113

liava befriat Gottliebsson från det jämlikt nämnda lagrum utmätningsman
åliggande ansvar för det utsökta beloppet, men förutsättningen för
en dylik befrielse hade varit, att hindret genast antecknats i dagboken.
(Jfr Tryggers kommentar till utsökningslagen, Uppsala 1904, sid. 422.) Så
har emellertid icke skett i förevarande fall. I kolumn 9 i dagboken finnes
väl antecknat, att gäldenären vid utmätningsförsök befunnits sakna känd
utmätningsbar lös egendom, men denna anteckning har icke gjorts förrän
efter antecknandet av det den 26 november 1927 beviljade anståndet med
utmätningen. Därtill kommer, att anteckningen är bristfällig därutinnan,
att den ej angiver dagen för utmätningsförsöket. I 9 § utsökningslagen
heter det, att landsfiskal skall hålla dagbok över alla mål, i vilka utmätning
äskas, och däri teckna dagen, då varje mål inkommit, den åtgärd
därmed vidtagits och dagen, då det skett, eller hinder som förefallit. I
2 § 7 mom. i kungl, kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och
stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas stadgas uttryckligen,
att i kolumn 9 i dagboken alltid skall utsättas dagen, då åtgärd vidtagits,
hinder mött etc.

Det förfarande, som Gottliebsson i förevarande fall med avseende å utmätningsärendets
handläggning låtit komma sig till last, synes sålunda
medföra, att Gottliebsson kan bliva ansvarig för det utsökta beloppet;
och underlåtenheten att genast göra anteckning i dagboken står, såsom
ovan påvisats, i uppenbar strid med givna föreskrifter.

Handläggningen av ifrågavarande utmätningsärende synes mig emellertid
kunna göras till föremål för anmärkning även i andra hänseenden.
Sålunda synes mig Gottliebssons förfarande att till Östergötlands juridiska
byrå återsända handlingarna i utmätningsärendet utan att vare sig
genom anteckning å utslaget eller annorledes meddela något örn resultatet
av den gjorda ansökningen örn utmätning icke kunna anses lämpligt.
Den, som gör en dylik ansökning, synes kunna göra anspråk på att
erhålla besked örn utgången av ärendet. I förevarande fall synes detta
hava varit så mycket mera av behovet påkallat, som anteckningarna i
dagboken icke varit av sådan beskaffenhet, att fullständiga upplysningar
därur kunnat inhämtas.

Särskilt anmärkningsvärt synes mig emellertid vara, att Gottliebsson
icke förrän efter härifrån upprepade gånger givna anledningar uppsatt
något protokoll rörande utmätningsförrättningen den 8 november 1927.
Denna underlåtenhet synes mig icke förenlig med gällande bestämmelser.
I 84 § utsökningslagen stadgas, att vid all utmätning skall, örn gäldenär
eller borgenär det äskar, protokoll över förrättningen genast eller,
där det ej kan ske, nästa dag hållas honom till handa. I § 16 i kungl, förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen stadgas där 8

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1030 års riksdag.

114

jämte att, om vid utmätning borgenär eller gäldenär äskar protokoll över
förrättningen, sådant protokoll bör senast nästa dag hållas honom till
handa. Dessa stadganden förutsätta uppenbarligen, att ett konceptprotokoll
skall omedelbart efter förrättningen uppsättas. Detta synes också
hava antagits av Alexanderson i den genom socialdepartementets försorg
utgivna läroboken i rättskunskap för blivande landsfiskaler, IV delen 3
underavdelningen, däri å sid. 94 o. f. anföres, att vid all utmätning skall
föras protokoll över förrättningen och att protokollet i regel skall upprättas
genast, vilket ansetts framgå av 84 § utsökningslagen. I fråga örn
skyldigheten att föra protokoll har Trygger i sin kommentar till utsökningslagen
vid 84 § ett liknande uttalande, därvid i en not gjorts det antagandet,
att utmätningsman är skyldig att över all verkställighet föra
protokoll.

Protokoll över utmätningsförrättning är i första hand erforderligt för
sökande eller annan, som vill anföra besvär över förrättningen. Men att
sådant protokoll kan erfordras även för annat ändamål torde framgå av
innehållet i 3 § i lagen den 13 maj 1921 örn utmätningsed. Enligt detta
lagrum skall vid ansökning örn åläggande för gäldenär, som vid utmätningsförrättning
befunnits sakna full tillgång till gäldande av den skuld,
varför utmätning skett, att avlägga utmätningsed sökanden foga i huvudskrift
eller bestyrkt avskrift protokoll över den utmätningsförrättning,
som föranlett ansökningen. Då dylik ansökning kan göras intill sex månader
efter utmätningsförrättning, torde det vara av synnerligen storvik!,
att konceptprotokoll över förrättningen genast uppsättes, så att utdrag
därav kan expedieras även örn utmätningsmannen sedermera skulle
hava förflyttats till annan tjänst eller avlidit. I sistnämnda fall skulle,
därest konceptprotokoll icke uppsatts, detta möjligen kunna medföra rättsförlust
för sökande i ett ärende rörande utmätningsed.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att Gottliebsson försummat icke
blott att göra vederbörlig anteckning i dagboken utan också under flera
månader att uppsätta protokoll. Dessa försummelser, vilkas betydelse
ökas av det förhållandet, att något bevis örn utmätningsförsöket icke heller
tecknats å det återsända utslaget och att sålunda ingen officiell anteckning
örn utmätningsförsöket synes hava funnits före protokollets uppsättande,
böra enligt min mening föranleda talan örn ansvar för felaktig
handläggning av ärendet.

Enligt det protokoll, som sent omsider uppsatts, har ett utmätningsförsök
gjorts den 8 november 1927. Angående vad som därvid förekommit
äro dock ordalagen i protokollet synnerligen svävande. Man stannar vid
läsning av protokollet i tvivelsmål, örn det överlämnats åt gäldenären att
bedöma, huruvida förefintliga fordringar vöre så säkra, att de förtjänade
utmätas; örn osäkra fordringar funnits, vilka kunnat hava något värde;

115

om endast nödiga ''arbetsredskap och lösören'' efterfrågats; om någon undersökning
gjorts utöver de till gäldenären riktade förfrågningarna o. s. v.
(Jfr Tryggers kommentar till utsökningslagen vid 54 §, slutet.) En utredning
synes böra verkställas, bland annat genom förhör med polismannen
Sjöstrand, beträffande frågan huruvida förrättningen i laga ordning försiggått
å angiven tid och ort, varefter talan i målet mot Gottliebsson
torde lämpas efter utredningens resultat.”

J. O. uppdrog åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Gottliebsson för tjänstefel samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
klaganden att bliva i målet hörd, och borde av klaganden framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Västerbergslags domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjördes,
yttrade i utslag den 28 juni 1929 följande:

Gottliebsson hade den 25 oktober 1927 fått för verkställighet mottaga
ett av häradsrätten den 28 september samma år meddelat utslag, varigenom
D. E. Andersson förpliktats att till Aktiebolaget Kungsörs Möbelfabrik
i likvidation utgiva 195 kronor jämte 6 procent ränta därå från
den 22 augusti 1927, tills betalning skedde, ävensom att gälda bolagets
kostnader med 73 kronor 90 öre jämte protokollslösen. Gottliebsson hade
den 31 december samma år till ombud för sökanden återställt utslaget,
utan att utmätning skett och utan att D. E. Andersson fullgjort sin betalningsskyldighet.
Av vad i målet förekommit finge anses utrett, att
Gottliebsson den 8 november samma år inställt sig hos D. E. Andersson
för att verkställa utmätning, men att för utmätningen mött det hinder
att några utmätningsbara tillgångar icke påträffats. Gottliebsson hade
beträffande sin fortsatta verksamhet med ifrågavarande ärende uppgivit,
att han, som haft grundad anledning antaga, att D. E. Andersson inom
den närmaste tiden antingen skulle anskaffa penningar till skuldens gäldande
eller ock träffa ackordsuppgörelse med sina borgenärer, ansett det
för sökanden av verkställigheten fördelaktigt att giva D. E. Andersson
något anstånd med betalningen och därefter vid flera tillfällen krävt
D. E. Andersson. Vad Gottliebsson sålunda uppgivit vunne stöd av utredningen
i målet och dessa Gottliebssons uppgifter toges därför av häradsrätten
för goda. Gottliebssons berörda förfarande innefattade tydligen
mer än vad som strängt taget ålegat honom såsom utmätningsman
— det hade väl icke ålegat honom att göra något ytterligare utmätningsförsök
— men Gottliebsson hade tillsynes ansett sig böra, såvitt möjligt,
ombestyra, att fordringen bleve gulden. Något hinder för utmätnings -

116

man att, då utsikt till framgång förefunnes, verkställa upprepade utmätningsförsök,
torde icke förefinnas. Av bestämmelserna i 162 § utsökningslagen
framginge visserligen att, därest sådant hinder, som i sagda paragraf
sades, uppstode för utmätning och utmätningsmannen underläte att
i dagboken genast anteckna hindret, han bleve ansvarig för utmätningsbeloppet.
Då emellertid — såsom i förevarande fall syntes hava varit förhållandet
— Gottliebsson haft för avsikt att, örn ej återkallelse skedde,
verkställa nytt utmätningsförsök, kunde det ej anses, att hinder för utmätningen
slutligen ådagalagts. Av ovannämnda stadgande kunde således
icke anses framgå, att sådan ansvarighet inträdde, därest, innan utmätningsförfarandet
vore avslutat, ansökningen örn utmätningen återkallades.
Gottliebsson hade uppgivit att, sedan anstånd med betalningen den
26 november 1927 lämnats till den 3 december 1927, sökanden en dag i början
av sistnämnda månad sagt sig skola återtaga utslaget från verkställighet.
Detta Gottliebssons påstående vunne stöd av vad i målet såsom vittne avhörde
polismannen Sjöstrand i saken berättat ävensom av det förhållande
att sökanden för underskrift fått från Gottliebsson mottaga ett s. k. återtagningsbevis.
Häradsrätten saknade förty anledning antaga annat än att
Gottliebssons försök till utmätning icke avslutats, innan Gottliebsson erhållit
meddelande örn, att utmätningssökanden ämnade återkalla sin ansökan
örn verkställighet av utslaget.

Uti den av Gottliebsson förda dagboken över utmätningar förekomme
icke annan anteckning om ifrågavarande utmätningsförsök, än att efter
anteckningen örn anstånd införts följande: ”Vid utmätningsförsök har gäldenären
befunnits sakna känd utmätningsbar lös egendom.” Denna anteckning
saknade uppgift om tidpunkten för försöket eller försöken och
vore uppenbarligen införd tidigast den 26 november 1927. Det hade enligt
häradsrättens åsikt ålegat Gottliebsson att genast efter utmätningsförsöket
den 8 samma månad örn detsamma i dagboken göra anteckning.

Beträffande frågan örn skyldighet för Gottliebsson att över utmätningsförsöket
den 8 november 1927 uppsätta protokoll vore att framhålla: Någon
uttrycklig lagbestämmelse örn skyldighet för utmätningsman att över
samtliga utmätningsärenden uppsätta s. k. konceptprotokoll förefunnes
icke. Stöd för åsikten örn en sådan förpliktelse vore således att söka annorstädes
än i uttryckliga laghud. I sådant avseende hade innehållet i
84 § utsökningslagen åberopats. Därutinnan syntes kunna invändas, att
det icke med tydlighet framginge, att med uttrycket ”utmätning” avsåges
andra förrättningar än sådana, där utmätning verkligen komme till stånd.
För en sådan tolkning talade icke blott den omständigheten att ur språklig
synpunkt försök till utmätning icke vore att likställa med utmätning
utan ock den synpunkten att ur rättslig synpunkt upprättande av protokoll
vore långt betydelsefullare vid utmätning än vid ett försök därtill;

117

om det senare kunde i de flesta fall anteckning i dagboken fylla föreliggande
behov. Vidare kunde framhållas, att skyldighet för utmätningsman
att till part utgiva protokoll ”örn gäldenär eller borgenär det äskar”
ej med nödvändighet förutsatte, att konceptprotokoll genast och i alla
utmätningsärenden uppsattes. Stadgandet uti 3 § i lagen örn utmätningsed
den 13 maj 1921 örn att vid ansökan av där angivet innehåll skulle fogas
”protokoll över den utmätningsförrättning, som föranlett ansökningen”,
vilken lag tillkommit långt efter 84 § i utsökningslagen, syntes icke kunna
användas till tolkning av innehållet i sistnämnda paragraf; och stadgandet
visade ju ej mera än att lagstiftaren utgått från möjligheten av att
på begäran få ett protokoll över förrättningen utskrivet, vilket beträffande
utmätningsförsök syntes kunna ske med ledning av anteckningar i
dagboken. I fråga örn yrkandet örn ansvar å Gottliebsson för det han icke
skulle, oaktat utmätningssökanden begärt protokoll över förrättningen,
expedierat sådant, vöre i målet ej styrkt, att sådan begäran framställts.
Med den av Gottliebsson hysta uppfattningen, att sökanden icke längre
vidhölle sin avsikt att få utslaget verkställt, funne häradsrätten Gottliebssons
underlåtenhet att å utslaget teckna bevis örn hinder för verkställighet
ursäktlig.

Då vid nu angivna förhållanden: Gottliebssons underlåtenhet att örn
utmätningsförsöket den 8 november 1927 genast i dagboken göra anteckning
måste räknas såsom försummelse av en honom såsom utmätningsman
åliggande plikt; skyldighet för honom att över sagda utmätningsförsök
uppsätta protokoll icke klarligen ålegat honom; underlåtenhet att å
utslaget teckna bevis örn hinder för utmätningen varit ursäktligt; skyldighet
för honom att till sökanden expediera protokoll över utmätningsförsöket
icke, såvitt visats, ålegat honom samt Gottliebssons försök att
verkställa utslaget icke avslutats förrän vid den tidpunkt, då han haft
anledning antaga, att sökanden icke längre vidhölle sin begäran örn utslagets
verkställande, prövade häradsrätten, med ogillande av sökandens,
Aktiebolaget Kungsörs Möbelfabrik i likvidation, yrkande örn skadestånd
och ersättning för sina rättegångskostnader, allenast såtillvida fälla Gottliebsson
till ansvar i målet, att han jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för
försummelse att verkställa anteckning i dagbok dömdes att böta 20 kronor.

Som justitieombudsmannen Geijer icke ansåg sig böra åtnöjas med häradsrättens
utslag, såvitt detta avsåg det mot Gottliebsson framställda yrkandet
örn ansvar för underlåtenhet under flera månader att uppsätta
konceptprotokoll rörande utmätningsförrättningen, uppdrog han åt advokatfiskalen
vid Svea hovrätt att därstädes anföra besvär. I en skrivelse
till advokatfiskal framhöll J. O. utöver vad tidigare anförts, att utmätningsmans
dagbok i utsökningsmål ingalunda torde innehålla alla de för

118

uppsättande av utmätningsprotokoll nödiga uppgifterna om förrättningens
gång, vem som varit närvarande såsom vittne vid förrättningen m. m.
Meningen med gällande föreskrifter syntes i stället vara den, att protokollet
skulle ligga till grund för anteckningarna i dagboken.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 19 december 1929 följande:

Enär stadgandet i 84 § utsökningslagen uppenbarligen förutsatte, att
över all utmätning, varmed måste förstås jämväl försök till utmätning,
skulle av utmätningsman utan dröjsmål uppsättas konceptprotokoll, samt
förty Gottliebsson, vilken enligt vad han medgivit först i juni 1928 på anmodan
av J. O. efter av Gottliebsson gjorda minnesanteckningar uppsatt
dylikt protokoll över en av Gottliebsson den 8 november 1927 verkställd
utmätning, därigenom visat försummelse och oförstånd i sin tjänst, prövade
hovrätten lagligt att, med upphävande av häradsrättens utslag, såvitt
talan däremot fullföljts, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Gottliebsson
att för ifrågavarande tjänstefel böta 75 kronor, i följd varav Gottliebsson
alltså skulle böta dels för den förseelse, som av häradsrätten lagts
honom till last, 20 kronor, dels ock för förevarande tjänstefel 75 kronor
eller således sammanlagt 95 kronor.

Örn detta beslut vörö tre av hovrättens ledamöter ense. En ledamot yttrade
följande:

Enär det måste anses åligga utmätningsman att över all utmätning,
varmed måste förstås jämväl försök till utmätning, uppsätta protokoll,
men Gottliebsson medgivit, att han först i juni 1928 efter upprepade anrnaningar
av J. O. uppsatt protokoll över det av honom den 8 november
1927 hos D. E. Andersson verkställda utmätningsförsöket, funne ledamoten
Gottliebsson, för vad han sålunda låtit komma sig till last, vara förfallen
till ansvar enligt 25 kap. 17 § strafflagen, alltså och då berörda tjänstefel
samt vad häradsrätten lagt Gottliebsson till last finge anses utgöra fortsättningen
av en och samma tjänsteförseelse, prövade ledamoten rättvist på
det sätt ändra överklagade utslaget, att Gottliehsson för ifrågavarande
tjänstefel samt för vad häradsrätten lagt honom till last, jämlikt 25 kap.
1/ § samt 4 kap. 3 § strafflagen, dömdes att böta 75 kronor.

119

17. Frågor om tjänstefel av polismyndighet, bestående i dels
otillbörlig metod för anskaffande av bevisning, dels olagligt försäljningsförbud,
dels olagligt anhållande, dels ock vilseledande
avfattning av polisrapport.

Av handlingarna i två särskilda genom klagomål av fabrikören Hj.
Mellquist i Södertälje och målarmästaren D. Dvoretsky i Stockholm var
för sig härstädes anhängiggjorda ärenden inhämtas följande:

Den 12 januari 1928 avgav tredje polisintendenten i Stockholm E. Hallgren
en rapport rörande en av polisen verkställd undersökning i fråga örn
försäljning av med sprit konserverade frukter för användning såsom berusningsmedel.
I polisrapporten omförmäldes till en början att, sedan
det kommit till kriminalavdelningens kännedom, att glasflaskor, vilka
vöre försedda med etiketter och kapsyler märkta Bigarrå i Marokäng,
Union Girondine, Bordeaux”, i Stockholm salubjudits under sådana omständigheter,
att det skäligen kunde misstänkas, att innehållet i nämnda
flaskor vore avsett såsom berusningsmedel, kriminalkonstaplarna E. H.
Köpper och K. Hj. Bergman beordrats att närmare undersöka förhållandet,
varefter anfördes följande:

Den 13 december 1927 kl. 6 e. m. hade Köpper och Bergman å kriminalavdelningens
station infört Dvoretsky och köpmannen J. M. Ingvaldsen
samt rapporterat, att de samma dag av anledning, som i rapporten omförmäldes,
anhållit Dvoretsky och Ingvaldsen i Södertälje. Köpper och Bergman
hade, enligt order, i Stockholm sökt utröna, vilka personer som salubjudit
förenämnda glasflaskor, därvid de kommit underfund med att Dvoretsky
vore den, som salubjudit flaskorna. Med anledning därav hade de
närmare observerat Dvoretsky, vilken slutligen sistnämnda dag med bantåg
avrest till Södertälje. I en anskaffad automobil hade därefter Köpper
och Bergman begivit sig till Södertälje, där de vänt sig till polismyndigheten
för erhållande av handräckning. Efter en stund hade Köpper och
Bergman tillsammans med kriminalöverkonstapeln F. Fredrikson i Södertälje
iakttagit, att Dvoretsky och Ingvaldsen med en automobil begivit sig
från staden, därvid de tagit vägen ut mot Baltics verkstäder, varför polismännen
följt efter i en annan automobil. Då de kommit i närheten av
Baltics verkstäder, hade Dvoretsky och Ingvaldsen stigit ur automobilen
och begivit sig in i en närbelägen villa, där de kvarstannat. Efter en stund
hade polismännen följt efter in och, da do inkommit därstädes, hade de
observerat Dvoretsky och Ingvaldsen, vilka avsmakat innehållet i en
flaska, försedd med ovannämnda etikett och kapsyl. Vid därefter företagen
undersökning i ett lagerrum i nämnda villa hade polismännen anträffat
18 stycken lådor med tillsammans 429 flaskor, varav en del innehållit
plommon och en del körsbär, inlagda i en sprithaltig vätska. Denna

120

hade vid avprovning befunnits innehålla 26-procentig konjak. Kamreraren
A. F. Johansson, vilken uppgivit sig vara anställd hos Mellquist, hade
upplyst, att han samma dag av Mellquist per telefon erhållit order att
visa inneliggande lager av frukter i glasflaskor. Mellquist hade omtalat,
att han i Stockholm sammanträffat med två män, vilka uppgivit sig skola
inköpa partiet. Sedan männen ankommit till fabriken, hade de fått avprova
varan, men hade därunder polismännen tillkommit. Johansson hade
förnekat, att han ägde någon som helst kännedom örn, att innehållet i de
nämnda flaskorna skulle avyttras i syfte att förtäras såsom berusningsmedel.
Johansson hade av polismännen blivit tillsagd, att icke avyttra
förenämnda parti förrän vidare besked lämnades i saken, och skulle detsamma
under tiden få kvarstå i fabriken.

Å kriminalavdelningens station hade enligt polisrapporten Dvoretsky
och Ingvaldsen blivit hörda av biträdande kriminalöverkonstapeln J. A.
Gustafsson i närvaro av Bergman. Dvoretsky hade därvid berättat, att
han omkring ett och ett halvt år tidigare i Stockholm sammanträffat med
en frukthandlare vid namn Bergström, som under denna tid haft frukthandel
i huset nr 4 Vasagatan. Dvoretsky hade vid besök i Bergströms
butik fått se, att Bergström hade en del flaskor, innehållande frukter,
varför han frågat efter innehållet. Bergström hade då uppgivit, att frukterna
vore inlagda i konjak och att innehållet vore ett berusningsmedel,
som vöre lätt att försälja. Bergström hade omtalat, att försäljarna vore
bosatta i Södertälje, men kunde Dvoretsky icke erinra sig, huruvida han
hört försäljarnas namn. Den 8 december 1927 hade han i Stockholm sammanträffat
med Ingvaldsen, vilken han förut kände, därvid de börjat tala
örn spritaffärer. Dvoretsky hade därvid omtalat, att han kände till, att
olika frukter försåldes i staden, vilka frukter vore inlagda i konjak, och
att dessa vore lämpliga såsom berusningsmedel. Ingvaldsen hade frågat,
örn Dvoretsky kunde för hans räkning anskaffa några flaskor, men Dvoretsky
hade icke vid detta tillfälle kunnat lämna besked, varför han sagt
till Ingvaldsen, att de skulle sammanträffa vid ett senare tillfälle, då Dvoretsky
skulle lämna vidare besked i saken. Dvoretsky hade därefter vänt
sig till Bergström och av honom erhållit Mellquists namn och telefonnummer,
varefter Dvoretsky själv telefonerat till Mellquist, därvid han frågat,
örn Mellquist hade några fruktflaskor kvar. Mellquist hade svarat, att
han hade omkring 10 lådor, vilka han vore villig att försälja efter ett pris
av 84 kronor per låda, och skulle Dvoretsky erhålla procent på den eventuella
försäljningen. Något vidare hade icke överenslcommits med Mellquist
vid detta tillfälle. Därefter hade Dvoretsky kommit överens med
Ingvaldsen, att de skulle sammanträffa å järnvägsautomaten vid Vasagatan
för vidare underhandlingar. De hade även sammanträffat å avtalad
tid och plats, därvid de kommit överens, att Ingvaldsen skulle inköpa par -

121

tiel efter det förenämnda priset men att de dessförinnan skulle avresa till
Södertälje för att närmare undersöka innehållet. Den 12 december 1927
hade Dvoretsky ensam rest till Södertälje för att sammanträffa med Mellguist,
varefter Dvoretsky skulle sammanträffa med Ingvaldsen vid återkomsten.
Efter framkomsten till Södertälje hade Dvoretsky begivit sig in
i Edströms partilager för att förevisa en del prover å aluminiumputsmedel.
Där hade han för innehavaren beklagat sig över den dåliga procent,
han skulle erhålla av Mellquist för försålda varor, och hade med anledning
därav innehavaren av nämnda lager telefonerat till Mellquist och
med Mellquist avhandlat, att Dvoretsky skulle erhålla 5 procent på all
försåld vara. Med Mellquist hade därunder Dvoretsky avtalat, att han
skulle anskaffa köpare till de förenämnda fruktflaskorna, men sagt, att
köparen först ville avprova innehållet. Därefter hade Dvoretsky avrest
till Stockholm, där han sammanträffat med Ingvaldsen, därvid Dvoretsky
omtalat, att Mellquist hade 10 eller 15 lådor stående i sin fabrik i Södertälje
och att Mellquist vore villig att försälja desamma efter ett pris av
84 kronor per låda. Därefter hade de kommit överens örn att sammanträffa
följande dag kl. 9,30 f. m. å ett konditori vid Karduansmakaregatan,
vilket de även gjort. Därifrån hade Dvoretsky och Ingvaldsen avrest till
Södertälje för att närmare avprova varan. Vid framkomsten till Södertälje
hade de stigit av tåget på olika stationer, varefter Dvoretsky uppsökt
Mellquist under det att Ingvaldsen skulle invänta Dvoretsky å Badhotellet.
Mellquist, som skulle resa bort, hade telefonerat till kamreraren
Johansson och uppmanat denne att visa och låta Dvoretsky och Ingvaldsen
avprova partiet. Dvoretsky hade därefter avrest till Mellquists fabrik
och därstädes avprovat två flaskor av partiet, varav den ena flaskan innehållit
körsbär och den andra plommon, men hade därunder polismännen
tillkommit och avbrutit den vidare uppgörelsen.

Ingvaldsen hade enligt polisrapporten berättat, att han för någon tid
sedan å en hierstuga i Stockholm blivit sammanförd med Dvoretsky av
en man vid namn Nilsson, vilken ginge under namnet ”Chokladnisse”.
Därunder hade det blivit tal örn julsprit, därvid Dvoretsky nämnt, att det
funnes en del franska frukter inlagda i konjak, som vore lämpliga såsom
berusningsmedel. Dvoretsky hade omtalat, att han avsmakat dessa frukter
och att han därvid funnit desamma innehålla sprit, enär han blivit
berusad av dem. Ingvaldsen hade frågat, var denna vara kunde erhållas,
och hade därvid Dvoretsky omtalat, att han hade en bekant, som visste
var densamma vore tillgänglig för försäljning. Dvoretsky hade tillagt, att
varan vore fullt legitim, så att någon risk icke i detta fall skulle föreligga.
Ingvaldsen hade svarat, att han hade en köpare till varan, därest Dvoretsky
kunde framskaffa densamma, vilket även Dvoretsky lovat ordna. Under
de följande dagarna hade de vid flera tillfällen sammanträffat, och

122

hade de därunder träffat överenskommelse, att Dvoretsky skulle avresa till
Södertälje, där partiet skulle vara liggande, för att närmare ordna saken
och att Ingvaldsen efter Dvoretskys återkomst den 12 december på kvällen
skulle möta Dvoretsky vid centralbangården. Å avtalad tid och plats hade
de även sammanträffat, därvid det bestämts, att de följande dag skulle avresa
till Södertälje för att se och avprova partiet, vilket skulle utgöra 50
lådor med 24 flaskor i varje låda. Från ett kafé vid Karduansmakaregatan
hade därefter Dvoretsky telefonerat till Mellguist och meddelat, att han
tillsammans med köparen, vilken på Dvoretskys inrådan skulle heta Olsson,
följande dag skulle komma till Södertälje för att avprova varan. Följande
dag hade de rest till Södertälje, och hade dem emellan träffats avtal,
att de vid senare tidpunkt skulle sammanträffa å Badhotellet för vidare
underhandlingar. Ingvaldsen hade begivit sig direkt till Badhotellet, där
han avvaktat Dvoretskys ankomst. Efter cirka 40 minuter hade även Dvoretsky
ankommit och meddelat, att Mellguist givit order till sin kamrerare,
att denne skulle anvisa partiet och låta Dvoretsky och Ingvaldsen
avprova detsamma. Vidare hade Mellguist givit order, att kamreraren
skulle taga betalt för varan. De hade därefter med en automobil avrest
till Mellguists fabrik, där de mottagits av en man, som uppgivit sig vara
kamrer hos Mellguist, och hade mannen presenterat sig under namnet Johansson.
Ingvaldsen hade under hela tiden hållit sig passiv och låtit Dvoretsky
och Johansson avhandla saken. Därefter hade de gått in i ett inre
rum, där de först avsmakat innehållet i en flaska, innehållande körsbär
och konjak. På fråga huru stor sprithalt vätskan innehölle hade Johansson
förklarat, att densamma innehölle minst 30 procent. Därefter hade
Johansson framtagit en annan flaska, innehållande plommon och konjak,
varvid Johansson förklarat, att sprithalten i denna och övriga flaskor av
samma slag skulle vara starkare. Ingvaldsen hade frågat, örn det visade
partiet vore det enda, som funnes kvar, vartill Johansson svarat, att de
icke hade mer kvar i Södertälje men att återstoden funnes i Stockholm.
Under samtalet dem emellan hade emellertid polismän tillkommit, så att
Ingvaldsen icke hunnit med att slutföra affären. Ingvaldsen hade tänkt
att sedermera söka försälja de olika flaskorna med förtjänst i Stockholm.

I polisrapporten anfördes vidare, att Mellguist, vilken icke vid det
ifrågavarande tillfället varit hemma, sedermera per telefon till polisen
meddelat, att han under våren 1927 inköpt ett parti av ifrågavarande vara
från Frankrike i avsikt att söka försälja detsamma och att han för det
dåvarande hade kvar endast omförmälda flaskor. Av kungl, kontrollstyrelsen
hade Mellguist emellertid erhållit erinran örn att vid försäljning
iakttaga försiktighet, enär varan lätt kunde användas i berusningssyfte,
och hade Mellguist, sedan han erhållit detta meddelande, iakttagit stor
försiktighet. Dvoretsky och Ingvaldsen hade han icke känt förut, och Ing -

123

valåsen hade han aldrig sett. Dvoretsky hade åberopat en gemensam
affärsbekant i Södertälje, vilken rekommenderat Dvoretsky till det bästa.
Med Dvoretsky hade Mellquist avtalat, att Dvoretsky först skulle få se på
partiet och uppgöra med Johansson, varefter Dvoretsky, sedan partiet blivit
betalt, av Mellquist skulle erhålla 5 procent av försäljningssumman.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit hade polisrapporten följande
lydelse:

”Sedan Dvoretsky och Ingvaldsen blivit hörda i saken fingo de lämna
kriminalavdelningens station.

De ifrågavarande flaskorna kvarstå fortfarande å Mellquists fabrik i
Södertälje, men har fabrikör Mellquist blivit tillsagd att icke avyttra några
av desamma, enär innehållet kan användas såsom berusningsmedel.”

Längre fram i polisrapporten var intagen en av stadsfiskalen i Södertälje
den 28 december 1927 avgiven redogörelse rörande ett av honom på
begäran av kriminalpolisen i Stockholm hållet förhör med Mellquist. Vid
detta förhör hade Mellquist uppgivit bland annat följande:

Mellquist hade under år 1925 från Frankrike börjat importera bigarråer
och körsbär, inlagda i sprithaltig vätska. Då i september månad 1926 en
del av de handlande, som av Mellquist inköpt av bären i fråga, blivit
ställda under åtal för förseelse mot kungl, förordningen angående försäljning
av rusdrycker, hade Mellquist upphört med importen. Till nämnda
tid hade Mellquist emellertid importerat tillhopa högst 700 lådor, innehållande
vardera 24 flaskor. Den 2 juli 1927 hade Mellquist av de sålunda importerade
varorna innehaft sammanlagt 69 lådor eller tillhopa 1,656 flaskor.
Av detta parti hade han den 13 december 1927 haft 18 lådor i lager. Mellquist
hade icke vid något tillfälle försålt större parti än högst 2—3 lådor
åt gången till varje kund, i de flesta fall frukt- och delikatesshandlare
inom olika delar av landet. Vid försäljningarna av bären hade Mellquist
betingat sig ersättning med 84 kronor per låda. Han hade nämligen aldrig
försålt mindre partier. Till Stockholm hade Mellquist i mycket liten omfattning
försålt av de nämnda varorna, enär importörer även funnes därstädes.
Mellquist ville hålla för troligt, att han till Stockholm sedan importens
början år 1925 icke försålt mer än högst 15—20 lådor bär, därav
efter den 2 juli 1927 högst 5 lådor. I Stockholm hade Mellquist försålt
ifrågavarande bigarråer och körsbär till frukthandlama Bergström, Vasagatan
4, Olausson, Vasagatan 6 eller 8, Eriksson, Vasagatan 44, och Hedberg,
Götgatan 1, samt till en fröken Borén, Lilla Bältgatan. På grund av
kontrollstyrelsens erinran den 2 juli 1927 hade Mellquist inskränkt försäljningen
under sista halvåret till omkring 50 lådor. Han hade vid dessa
försäljningar, liksom förut, icke försålt av varorna till andra än handlande.
Då varorna inneliölle alkohol, förelåge alltid möjlighet till missbruk
av desamma. Mellquist hade ansett sig icke kunna förhindra, att

124

varorna i tredje hand kanske användes i berusningssyfte. Han vöre emellertid
övertygad, att icke någon av de personer, till vilka försäljningarna
av honom verkställts, inköpt varorna i berusningssyfte. Dvoretsky och
Ingvaldsen hade varit för Mellquist okända, och Mellquist hade således
icke haft någon kännedom örn, att dessa håda män ämnat inköpa hären i
avsikt att sedermera avyttra desamma såsom berusningsmedel.

I en den 24 januari 1928 hit inkommen klagoskrift anförde därefter Mellquist,
att han den 10 eller den 11 december 1927 per telefon blivit uppringd
av Dvoretsky, som meddelat, att en grosshandlare Olsson i Stockholm vore
köpare till 50 lådor bigarråer och körsbär i sprit, och anhållit att få förmedla
försäljning därav. Mellquist hade svarat, att Mellquist ej hade
större lager än cirka 10 å 15 lådor. Sedan grosshandlaren N. Hedström i
Södertälje påföljande dag per telefon tillkallat Mellquist till sitt kontor,
där presenterat Mellquist för Dvoretsky samt meddelat Mellquist, att han
sedan flera år gjort affärer med Dvoretsky såsom förmedlare, varför han
kunde rekommendera honom, hade uppgjorts, att grosshandlaren Olsson
påföljande dag skulle komma och bese varorna, som Mellquist förklarat
sig villig sälja till ett pris av 3 kronor 50 öre för flaska att betalas vid avhämtandet.
Enär Mellquist påföljande dag, då försäljningen skulle äga
rum, varit i Uppsala på affärsresa, hade Mellquist beordrat sin kamrer,
Johansson, att ombesörja försäljningen på avtalade villkor, därest dessa
uppfylldes.

Efter att hava berört det besök, Dvoretsky och Ingvaldsen, den sistnämnde
under namnet Olsson, gjort å Mellquists fabrik samt polisens ingripande
vid detta tillfälle, framhöll Mellquist vidare i sin klagoskrift,
att det måste betraktas såsom något märkligt, att kriminalpolis från Stockholm,
som Mellquist veterlig! saknade varje befogenhet inom Södertälje,
ansett sig befogad att där meddela förbud mot avyttring av den Mellquist
tillhöriga varan. Någon vecka senare hade en person, som uppgivit sig
heta Gustafsson och vara anställd vid kriminalpolisen i Stockholm, per
telefon meddelat, att det stöde Mellquist fritt att sälja varan, men visste
Mellquist ännu ej med bestämdhet, örn förbudet att sälja, därest det varit
lagligt, vore lagligen upphävt, då Mellquist endast erhållit ett telefonmeddelande
från en för Mellquist okänd person.

Vid närmare undersökning av saken, anförde Mellquist vidare, hade
Mellquist emellertid funnit omständigheter av den egendomliga beskaffenhet,
att Mellquist jämväl beträffande dem måste påkalla J. 0:s ingripande.
Av Stockholmspolisens rapport framginge, att Ingvaldsen och Dvoretsky
i samförstånd avrest till Södertälje men stigit av vid olika stationer,
och att de därefter sammanträffat å avtalad plats, varifrån de begivit
sig till Mellquists affärslokal. Ett av överkonstapeln Fredrikson den 18

125

januari 1928 avgivet intyg utvisade, att Ingvaldsen efter ankomsten till
Södertälje lämnat en kriminalkonstapel från Stockholm ett meddelande
samt att den sistnämnde därefter synbarligen sammanträffat med Ingvaldsen
två olika gånger, varefter han kunnat meddela, när Dvoretsky
och Ingvaldsen eller någon av dem antingen själva skulle begå en lagstridig
handling eller föranleda en eventuell säljare till något dylikt. Polismyndighet
syntes sålunda här hava haft vetskap örn, att något, som
den ansåge brottsligt, planerades, men det oaktat underlåtit att vidtaga
den åtgärd, som effektivt skulle hava förhindrat, att något lagstridigt
skulle komma att ske, nämligen att underrätta Mellquist eller hans ställföreträdare
i affären, vilken köparen i verkligheten vore. Det skedda hade
väckt en för Mellquist obehaglig uppmärksamhet, varav Mellquist givetvis
lidit skada. Mellquist yrkade därför, att tillfälle måtte beredas honom att,
i händelse av åtal, utföra skadeståndstalan, grundad å det förfång, som en
lojal affärsman måste lida av att hans namn obehörigen sattes i samband
med namnen på illojala affärsmän i sprit.

Vid klagoskriften var fogad, förutom avskrift av polisrapporten i saken,
ovanberörda av kriminalöverkonstapeln Fredrikson avgivna intyg, däri
anfördes följande:

Den 13 december 1927 kl. omkring 2 e. m. hade Köpper inkommit å polisstationen
i Södertälje samt tillfrågat Fredrikson, örn denne själv eller
eventuellt någon annan polisman ville följa med till Mellquists fabrik, där
Köpper och två andra kriminalkonstaplar från Stockholm ämnade verkställa
beslag å ett parti körsbär och bigarråer i sprit, som enligt Köppers
uppgift av Mellquist genom ombud försåldes i Stockholm såsom berusningsmedel.
Då Fredrikson genom föregående undersökningar beträffande
bären i fråga haft kännedom örn, att Mellquist importerat hären från
Frankrike och att han hade kontrollstyrelsens medgivande till importen,
hade Fredrikson meddelat Köpper detta samt förklarat sig av sådan anledning
icke kunna bifalla Köppers begäran örn handräckning, i all synnerhet
som Fredrikson även ansett, att stadsfiskalen i Södertälje borde
giva order örn beslagets verkställande eller ock själv vara tillstädes. Fredrikson
hade därför anmodat Köpper att uppsöka stadsfiskalen i hans hostad
för att inhämta hans besked i saken, varför Köpper avlägsnat sig.
Omkring 15—20 minuter därefter hade Fredrikson i telefon av stadsfiskalen
erhållit order att medfölja Köpper och de båda andra till Mellquists
fabrik för att övervara deras förehavanden därstädes. Kort före ovannämnda
telefonmeddelande hade en person, som uppgivit sitt namn vara
Ingvaldsen, ringt till polisstationen och frågat efter Köpper. Då Ingvaldsen
erhållit besked, att Köpper för tillfället icke befunne sig därstädes,
hade han begärt, att Köpper skulle meddelas, att Ingvaldsen kunde anträffas
å Badhotellet i staden. En kort stund därefter hade Fredrikson

126

blivit hämtad i en av de tre polismännen innehavd automobil. Vid Järnagatan
hade Fredrikson därefter åter sammanträffat med Köpper, för vilken
Fredrikson omtalat, att en man vid namn Ingvaldsen, som uppehölle
sig å Badhotellet, ville tala med Köpper. Denne hade därpå begivit sig
in å restaurangen men kort därefter återkommit samt meddelat Fredrikson
och sina båda kamrater, att tiden för ett besök i Mellquists fabrik
ännu ej vore lämplig, enär den blivande köparen, som uppgivits hava
namnet Dvoretsky och förut hava varit tilltalad eller misstänkt för rusdrycksförsäljning,
ännu icke anlänt till staden. Av Köppers samtal med
sina kamrater hade Fredrikson fått den uppfattningen, att Ingvaldsen på
något sätt skulle locka Dvoretsky att inköpa ett parti körsbär och bigarråer
i sprit hos Mellquist, varefter de tre polismännen skulle göra beslag
på de inköpta varorna, enär Dvoretsky med all säkerhet senare ämnade
avyttra det inköpta som berusningsmedel. Sedan Fredrikson och de tre
andra polismännen en kort stund uppehållit sig i restaurangens kafélokal,
linde Köpper blivit utkallad. Vid återkomsten hade Köpper meddelat, att
Ingvaldsen och Dvoretsky skulle kl. omkring 3,30 e. m. medfölja en omnibus
till Mellquists fabrik. Kl. omkring 4 e. m. hade polismännen jämte
Fredrikson begivit sig till nämnda fabriksanläggning vid Uthamnen, där
hos Mellquist anställde kamreraren Johansson samt två för Fredrikson
okända män, Ingvaldsen och Dvoretsky, uppehållit sig i ett innanför kontorslokalen
i fabriken befintligt lagerrum. Ingvaldsen och Dvoretsky hade
därstädes varit i färd med att avsmaka körsbär och bigarråer ur två öppna
flaskor. Därvid hade, såvitt Fredrikson kunnat uppfatta, icke varit något
tal örn köp från vare sig Ingvaldsens eller Dvoretskys sida. Johansson
hade emellertid på fråga uppgivit, att han av Mellquist samma dag per
telefon fått tillsägelse, att en köpare från Stockholm vid namn Olsson
skulle komma till staden för inköp av kvarvarande lager, omkring 15—18
lådor, innehållande vardera 24 flaskor körsbär och bigarråer, inlagda i
sprithaltig vätska. Johansson hade emellertid erhållit tillsägelse att icke
utlämna några varor, med mindre dessa betaltes kontant eller finge avsändas
mot efterkrav. Köpper hade till en början förklarat, att han hade
för avsikt att taga bärpartiet i beslag, men sedermera ändrat sig så tillvida,
att partiet skulle få kvarbliva i förrådsrummet på villkor, att ingenting
av bären finge försäljas, förrän vidare meddelande erhölles från polisen
i Stockholm. Kort därpå hade polismännen avlägsnat sig från platsen,
därvid Ingvaldsen och Dvoretsky blivit anhållna samt av Köpper och de
båda andra kriminalkonstaplarna medförda till Stockholm för att höras
i saken.

Sedan justitieombudsmannen Geijer i anledning av innehållet i klagoskriften
anmodat stadsfiskalen i Södertälje att låta verkställa noggrann

127

utredning beträffande ifrågavarande händelseförlopp, såvitt detsamma tilldragit
sig i Södertälje, anförde stadsfiskal P. Sundin i avgivet yttrande
följande:

Den 13 december 1927 hade en person, som uppgivit sig vara kriminalpolis
från Stockholm och heta Köpper, infunnit sig hos Sundin och sagt
sig vara på väg till Mellquists nederlag i Södertälje för att verkställa beslag
å ett parti i sprit konserverade bigarråer. Han hade under samtalet
vidare yttrat, att Sundin kunde få verkställa beslaget i fråga, därest Sundin
så önskade. Sundin hade emellertid avböjt detta och framhållit, att
Sundin icke i en handvändning vore försedd med någon utredning, som
kunde motivera ett beslag, varefter Köpper meddelat, att han skulle verkställa
heslaget själv. Då emellertid Köpper varit för Sundin fullständigt
okänd, hade Sundin tillfrågat honom, huruvida han innehade förordnande
som kriminalpolisman även inom Södertälje stad, vartill Köpper svarat
jakande. Efter av Köpper därpå framställd begäran att få med sig en
polisman för lokaliseringsändamål hade Sundin meddelat honom, att överkonstapeln
Fredrikson kunde i sådant syfte få medfölja. I anslutning därtill
hade Sundin också tillsagt Fredrikson att medfölja Köpper men icke
vidtaga någon tjänsteåtgärd i saken. Sedan Köpper därpå avlägsnat sig,
hade Sundin icke erhållit någon underrättelse från honom eller hans förmän
förrän den 22 december 1927, då kriminalpolisen i Stockholm i skrivelse
av den 21 december anhållit örn viss utredning beträffande Mellquist.
Som svar å denna skrivelse hade Sundin avlåtit ovan omförmälda redogörelse
angående förhör, som hållits med Mellquist. Köpper hade vid
ifrågavarande tillfälle icke varit inordnad under Sundins förmanskap.

För närmare utredning, anförde Sundin vidare, hade Johansson och
Fredrikson blivit hörda i saken.

Johansson hade därvid berättat, att han den 10 eller den 11 december
1927 mottagit en telefonpåringning till Mellquists kontor, därvid en mansperson
bett att få tala med Mellquist. Johansson hade då frågat, vem
han kunde få hälsa ifrån, varpå rösten uppgivit ett egendomligt, av Johansson
ej tydligt uppfattat namn, som nog kunde vara Dvoretsky. Därefter
hade Johansson kopplat samtalet till Mellquists bostad. Den 12 december
på eftermiddagen hade Mellquist för Johansson uppgivit, att en
person från Stockholm påföljande dag skulle infinna sig i affären och
hava med sig en kund, som önskade köpa bigarråer. Mellquist själv hade
ämnat sig på affärsresa, varför Johansson skulle mottaga kunden. Den 13
december kl. strax före 2 e. m. hade en person, som uppgivit sig heta Dvoretsky,
inkommit på Mellquists kontor, där Johansson ensam uppehållit
sig, och frågat, huruvida en grosshandlare Olsson från Stockholm under
dagen varit på kontoret och frågat efter Dvoretsky. Då detta icke varit
fallet, hade Johansson svarat nekande, varpå Dvoretsky, under det han

128

förklarat sig skola fara in i staden oell söka reda på Olsson, avlägsnat sig
under uppgift att lian snart skulle återkomma. Samma dag kl. omkring
4 e. m. kade till kontoret kommit samme Dvoretsky jämte en person, som
Dvoretsky presenterat såsom grosshandlare Olsson. Dvoretsky hade uppgivit,
att Olsson önskade köpa bigarråer, varpå Olsson begärt att få se och
avsmaka varan i fråga. Sedan Johansson därpå i angränsande lagerrum
framtagit och öppnat en burk i sprithaltig vätska konserverade bigarråer,
hade såväl Dvoretsky som Olsson smakat av innehållet i burken, varunder
Olsson gjort den anmärkningen, att innehållet vore väl sött. Olsson hade
därefter begärt att få avsmaka även konserverade plommon, varför Johansson
framtagit och öppnat en sådan burk. I samma ögonblick och sålunda
innan något köp blivit avslutat hade på kontoret och vidare in i
lagerrummet till Johansson och ”kunderna” inkommit två för Johansson
okända manspersoner och dessutom överkonstapeln Fredrikson. En av
dessa personer, som sedan under vistelsen på kontoret ringt till tredje
polisintendentens i Stockholm hostad och vid samtal med förmodligen intendenten
uppgivit sig vara Köpper, hade vid inträdet i lagerrummet sagt:
”Stopp här”, varpå han vänt sig till Dvoretsky och yttrat: ”Jaså, Dvoretsky
är här och gör affärer.” Därtill hade Dvoretsky svarat ja. På grund
av detta egendomliga besök hade Johansson yttrat till de närvarande:
”Vad är det fråga om?” Köpper hade då svarat Johansson, att de vore
från kriminalpolisen i Stockholm, och därpå anmodat Johansson att följa
med in till Mellquists kontor, varefter Köpper, Johansson och Fredrikson
samlats där, under det de övriga stannat kvar i lagerrummet. Ett ögonblick
därefter hade ytterligare en person utifrån kommit in å kontoret
men icke inblandat sig i samtal där. På kontoret hade Köpper därpå förhört
Johansson och därvid frågat, huru mycket konserverade bigarråer
vid tillfället funnits i lager, varifrån de importerats samt till vilka personer
sådan vara blivit från Mellquists affär eller nederlag försåld. Sedan
Johansson lämnat svar på dessa frågor och därvid uppgivit, att i lager
funnes 17 eller 18 lådor med 24 flaskor i varje låda, att varan importerats
från Frankrike samt att av densamma såsom laglig handelsvara försålts
endast till återförsäljare över hela Sverige, hade Johansson frågat Köpper
örn anledningen till förhöret och besöket. Köpper hade därtill svarat, under
det han utpekat Dvoretsky och Olsson, att dessa två personer vore
kända spritlangare. Köpper hade därpå uppmanat Johansson att gå ut
från kontoret, förmodligen emedan Köpper ämnade använda telefonen,
varför Johansson gått ut i den angränsande fabriken och uppehållit sig
där omkring 10 minuter, varefter Johansson, sedan han genom dörren sett,
att Köpper efter telefonerandet gått ut i lagerrummet, återvänt till kontoret
och lagerrummet. Köpper hade därpå för Johansson bestämt förklarat,
att de, nämligen Köpper och hans sällskap, skulle beslagtaga kon -

129

serverna i fråga. Någon anledning till denna åtgärd hade varken Köpper
eller i hans sällskap varande person omnämnt. På av Johansson till Köpper
därpå framställd fråga, varest godset skulle förvaras under tiden för
beslaget, linde Köpper svarat, att varorna skulle omedelbart forslas till
Stockholm. Sedan Johansson därpå varskott örn, att returfrakten nog
bleve dyr, vartill polismännen icke svarat något, hade Fredrikson på begäran
av Köpper telefonerat för att få bil att frakta varorna på, under
vilket telefonsamtal Johansson börjat plocka ihop varorna i fråga. Därvid
hade Johansson vänt sig till en person i Köppers sällskap och bett om
kvitto på varorna, därest dessa skulle bortföras, vartill denne person svarat,
att Johansson väl kunde få kvitto eller också kunde de besökande legitimera
sig. Johansson hade dock yrkat på kvitto. Efter ovanberörda telefonsamtal
med troligen tredje polisintendenten i Stockholm hade, sedan
Johansson och en i Köppers sällskap varande polisman från Stockholm
uppräknat varorna, Köpper meddelat Johansson, att varorna skulle få
ligga kvar hos Mellquist men att någon försäljning av desamma absolut
icke finge äga rum. Detta försäljningsförbud hade Köpper upprepat, så
att det blivit sagt inne på Mellquists kontor två gånger till Johansson.
Därpå hade sällskapet, Dvoretsky och Olsson förmodligen anhållna, avlägsnat
sig och icke vidare avhörts. Den 12 januari 1928 hade en person,
som uppgivit sig heta Gustafsson och tillhöra kriminalpolisen i Stockholm,
uppringt Mellquists kontor och yttrat till Johansson, att det icke mötte
något hinder från Stockholmspolisens sida att fortsätta försäljningen av
ifrågavarande varor men att Mellquist, innan försäljningen åter började,
skulle vända sig till stadsfiskal i Södertälje för att höra, huruvida från
hans sida mötte något hinder för försäljning. Samma dag hade Johansson
därpå uppringt nämnde stadsfiskal och omtalat detta samt efterhört,
huruvida försäljning finge äga rum, vartill stadsfiskal svarat, att något
hinder för en laglig försäljning icke mötte från hans sida.

Fredrikson, vilken lämnats tillfälle att taga del av Johanssons förestående
berättelse, hade förklarat sig instämma i densamma, i vad den avsåge
tiden för Fredriksons närvaro vid Köppers förrättning i Mellquists
affär. Fredrikson hade särskilt velat understryka, att Köpper två gånger
tillsagt Johansson, att bigarråerna i fråga icke finge försäljas. Vidare
hade Fredrikson tillagt, att då, på sätt han i sitt intyg av den 18 januari
1928 uppgivit, Fredrikson jämte Köpper och de i dennes sällskap varande
två polismännen någon stund uppehållit sig å Badhotellets restaurang,
där polismännen intagit förtäring, även Ingvaldsen uppehållit sig där och
intagit förtäring vid ett annat bord. När Köpper därpå betalat vad polismännen
intagit, hade han yttrat till serveringsflickan, under det han pekat
på Ingvaldsen, att Köpper skulle betala även för den sålunda utpekade.
Serveringsllickan hade emellertid därtill svarat, att den av Köpper

<) — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1930 års riksdag.

130

utpekade personen redan betalt sin förtäring. Köpper hade då leende svarat:
”Så slapp jag den utgiften för honom.” Slutligen hade Fredrikson
förklarat sig vidhålla sina i sitt skriftliga intyg lämnade uppgifter.

Sedan J. 0. därefter i skrivelse den 8 februari 1928 anmodat Ö. Ä. för
polisärenden att i ärendet verkställa noggrann utredning samt till J. O.
inkomma därmed ävensom med eget yttrande, överlämnade och åberopade
ö. Ä. en av tredje polisintendenten Hallgren den 8 mars 1928 till polismästaren
avgiven promemoria.

I berörda promemoria anförde Hallgren bland annat följande:

Under en lång följd av år hade det i vårt land stått klart för statsmakterna,
att alkoholmissbruket måste i möjligaste mån bekämpas. För detta
ändamål hade vidtagits omfattande lagstiftningsåtgärder, gående ut icke
blott på fastslående av vissa principer i fråga örn rusdrycksförsäljningen,
utan också på skapandet av möjligheter till ett effektivt ingripande mot
sådana samhällsskadliga element, som förskaffade sig uppehälle eller bidrag
därtill genom utövande av olaga rusdryckshantering. Statsmakterna
hade föranletts att gång efter annan lagstifta särskilt till förhindrande av
spritsmugglingens utbredande, men också till bekämpande av de andra
former, vari den olaga rusdryckshanteringen klätt sig och som likaledes
kunde allvarligt hota att omintetgöra de resultat i nykterhetsavseende,
som senare tider kunnat uppvisa. Den stora fara för samhället, som den
olaga rusdryckshanteringen innebure, hade emellertid nödvändiggjort vidtagandet
även av andra åtgärder än skärpt lagstiftning. Det hade nämligen
ansetts ändamålsenligt att å vissa håll inom landet skapa särskilda
organ för upptäckande och utredande av brott mot de lagar, som syftade
till ett förhöjt nykterhetstillstånd. Sålunda hade enligt kungl, brev den
28 september 1923 organiserats en särskild polisstyrka för verksamhet inom
Stockholms stad och län. I enlighet med detta kungl, brev hade den däri
omnämnda organisationen sedermera verkat inom Stockholms stad och
län. De polismän, som vore anknutna till densamma, vilken i dagligt tal
plägade benämnas ”tullpolisen”, hade polismannabefogenhet även inom
Stockholms län. Dess åtgärder hade varit och vore i främsta rummet riktade
på hejdande och tillbakaträngande av spritsmugglingen. Men då erfarenheten
visat att, allt efter som spritsmugglingen försvårats och sålunda
striden mot en av formerna för den olaga rusdryckshanteringen
krönts med framgång, en annan kanske ej mindre farlig form trätt i stället,
hade Hallgren, i den mån tid och arbetskrafter tillåtit, låtit personalen
vara verksam för bekämpande av alla de former, i vilka efter ditintills
vunna erfarenheter den olaga rusdryckshanteringen kunnat uppträda,
och detta särskilt med tanke därpå, att — enligt vad iakttagits —- sprit -

131

smugglaren, när han funnit sitt arbete försvårat eller omöjliggjort, ofta
slagit sig på annan olaga sprithantering.

Vid något tillfälle under hösten 1927 — fortfor Hallgren — hade kriminalkonstapeln
Köpper, som vore anställd vid tullpolisen, för Hallgren rapporterat,
att i Stockholm försåldes som berusningsmedel glasflaskor med
i sprithaltig vätska inlagda frukter. Hallgren hade i anledning därav tillsagt
Köpper att hava sin uppmärksamhet riktad på saken samt söka utröna,
vilka försäljarna vore och varifrån ”frukten” kunde komma samt
huruvida varan försåldes i större utsträckning. Någon tid därefter hade
Köpper rapporterat, att anledning funnes befara, att detta berusningsmedel
användes uti icke ringa omfattning, enär han försport, att varan,
som uppgivits innehålla en alkoholstyrka mellan 20 och 30 procent, utbjudits
på gator och arbetsplatser i Stockholm. Enligt Hallgrens förmenande
hade det nu icke kunnat råda någon tvekan därom, att i staden
försåldes ett sådant alkoholhaltigt preparat, som omtalades i kungl, förordningen
den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.,
och att denna försäljning ägde rum i strid med 5 § i sagda förordning. Då
Hallgren ansett det vara sin plikt att förhindra denna olaga rusdrycksförsäljning
och funnit, att detta kunde ske, allenast örn det lyckades polisen
utröna, varifrån och under vilka omständigheter varorna i fråga
bomme i händerna på försäljarna i Stockholm, hade Hallgren tillsagt
Köpper att fortsätta spaningarna och örn möjligt söka utröna inköpskällorna.
Någon tid därefter hade Köpper meddelat Hallgren, att han fått
anledning taga en person vid namn Ingvaldsen uti förhör, därvid Köpper
av denne erfarit, att Dvoretsky i Stockholm troligen försålde eller förmedlade
försäljning av varan, samt att Dvoretsky föreslagit Ingvaldsen,
att de tillsammans skulle avresa till Södertälje, där partiet skulle finnas
hos en fabrikör Mellquist, och förhandla örn inköp. För bedömande av de
åtgärder, som i anledning av denna upplysning kunde och borde lagligen
vidtagas, hade Hallgren ansett nödvändigt icke blott att erhålla närmare
bekräftelse på misstanken, att den i Stockholm försålda varan bomme från
Mellquist, utan även att vinna utredning, huruvida Mellquist i så fall
varit medveten örn att varan användes som berusningsmedel. Då enligt
Hallgrens förmenande utredning i första avseendet kunde åtminstone delvis
vinnas, därest Mellquist befunnes fortfarande innehava och utbjuda
varan, hade Hallgren för Köpper förklarat, att Hallgren icke hade något
att erinra mot att Dvoretsky och Ingvaldsen fullföljde sin avsikt att resa
till Södertälje och underhandla med Mellquist, men tillsagt honom att
noga övervaka, huruvida resan bleve verklighet och örn sammanträffande
med Mellquist ägde rum. Då Hallgren givetvis icke velat, att spaningsåtgärden
skulle kunna betecknas som provokation, hade Hallgren vidare
tillsagt Köpper att, örn sammanträffande ägde rum, begära tillträde till

132

detta så fort efter detsamma, att något försäljningsavtal icke hunne
träffas. Hallgren hade ytterligare beordrat Köpper att, därest Dvoretsky
och Ingvaldsen besökte Mellquist, höra denne angående de försäljningar,
han gjort i Stockholm, och att hos polismyndigheten i Södertälje påkalla
erforderligt biträde, enär, även örn tullpolisen enligt förenämnda kungl,
brev vore berättigad vidtaga polisåtgärder i Södertälje, Hallgren likväl
ansett lämpligt att för polismyndigheten därstädes anmäla de åtgärder,
som från tullpolisens sida vidtoges i staden. Kort därefter hade Köpper
meddelat Hallgren, att Ingvaldsen för Köpper uppgivit, att han och Dvoretsky
ämnade resa till Södertälje den 13 december 1927, samt att Köpper
uppmanat Ingvaldsen att, därest Ingvaldsen gjorde allvar av resan, i Södertälje
sätta sig i förbindelse med Köpper, som likaledes komme att
begiva sig dit. Sagda dag på eftermiddagen hade Köpper telefonledes från
Södertälje meddelat Hallgren, att Dvoretsky och Ingvaldsen besökt Mellquists
kontor, att Köpper enligt den honom givna ordern infunnit sig å
kontoret så tidigt, att något köpeavtal icke hunnit träffas, att Mellquist
vore bortrest, varför något förhör med honom icke kunnat hållas, att Mellquist
innehade cirka 432 flaskor med ”frukter” samt att Köpper önskade
instruktion, huruledes han skulle vidare förfara. Vid övervägande därav
hade Hallgren å ena sidan funnit att, ehuru den i Stockholm försålda och
som rusdryck använda ”konserven” nu skäligen kunde misstänkas hava
kommit från Mellquist, tillräckliga skäl för varans beslagtagande likväl
icke förelåge, särskilt emedan Mellquist icke hörts i saken. Men då försäljningarna
i Stockholm av den Mellquistska varan otvivelaktigt avsett
ett tillhandahållande av rusdryck, hade Hallgren å andra sidan funnit
nödvändigt och fullt i överensstämmelse med förut åberopade kungl, förordning,
att någon åtgärd vidtoges till förhindrande av denna olagliga
rusdrycksförsäljning. Det hade vidare för Hallgren stått klart, att 9 §
i förordningen anvisade de åtgärder, Hallgren hade att vidtaga. Hallgren
hade därför i enlighet med sagda lagrum beslutat att erinra Mellquist om
innehållet i 5 § i förordningen. Till fullföljd av detta beslut hade Hallgren
omedelbart och såsom svar på Köppers begäran örn instruktioner beordrat
honom att icke beslagtaga varan, utan att i stället tillsäga Mellquists
representant att icke sälja varan olagligt, varjämte Hallgren tillsagt
Köpper att, då Dvoretsky och Ingvaldsen omedelbart skulle återvända till
Stockholm, anmoda dem medfölja för ytterligare förhör. Efter återkomsten
från Södertälje hade Köpper för Hallgren muntligen avlagt rapport
örn vad vid undersökningen förekommit. Köpper hade i huvudsak anfort
att, sedan Ingvaldsen i Södertälje underrättat Köpper örn tiden, då han
och Dvoretsky komme att besöka Mellquists kontor, Köpper begivit sig dit,
att vid Köppers ankomst Dvoretsky och Ingvaldsen i sällskap med Johansson
varit sysselsatta med avsmakande av några ”frukt”-fläskor, men

133

att Köppers inträde ägt rum så tidigt, att något försäljningsavtal icke
hunnit träffas, att Köpper påvisat för Johansson, hurusom ”frukten” användes
som berusningsmedel, och i samband därmed understrukit, att
”frukt”-flaskorna icke finge säljas för sådant ändamål.

Utredningen angående ifrågavarande rusdrycksförsäljning, anförde
Hallgren vidare, hade därefter fortsatts. Därunder hade bland annat utrönts,
att vid en undersökning av alkoholhalten uti en i Stockholm anträffad
flaska av ifrågavarande slag alkoholhalten i vätskan utgjort cirka
26 volymprocent, att vid en av kontrollstyrelsen den 2 juli 1927 hos Mellquist
förrättad inspektion anträffats 1,656 flaskor med ”fruktkonserver”,
att Mellquist sagda dag tillsagts att vid försäljningen iakttaga den största
varsamhet och försiktighet, samt att, då Mellquist den 13 december 1927
fortfarande haft kvar 432 flaskor, han följaktligen efter inspektionen sålt
1,224 flaskor. Enär enligt Hallgrens förmenande kontroll styrelsen borde
underrättas örn vad utrönts, hade rapporten av den 12 januari 1928 uppsatts,
i samband varmed Hallgren låtit biträdande kriminalöverkonstapeln
Gustafsson, för undvikande av varje missförstånd, telefonledes klargöra
för Mellquist, att den honom förut givna erinran icke avsåge försäljning
över huvud taget utan sådan försäljning, som kunde komma i strid med
lag, samt uppmana honom att sätta sig i förbindelse med vederbörande
myndighet i Södertälje för erhållande av närmare upplysningar örn vad
han hade att iakttaga. Rapporten hade den 14 januari 1928 överlämnats
till kontrollstyrelsen.

I promemorian anförde Hallgren därjämte, att Köpper i anledning av
Mellquists klagomål för Hallgren uppgivit, att han vid ankomsten till
Södertälje uppsökt Fredrikson och för honom framhållit, att misstanke
förelåge mot Mellquist, att denne försålde under namn av fruktkonserver
en vara, som användes i berusningssyfte. Fredrikson hade uppgivit sig
äga kännedom örn Mellquist och hans affärer samt kort och gott förklarat,
att han icke ville göra något åt saken, utan hänvisat till stadsfiskalen.
Denne hade Köpper omedelbart uppsökt i bostaden. Stadsfiskalen hade
medgivit, att Fredrikson finge medfölja till Mellquist, men samtidigt förklarat,
att han icke ville hava vidare med saken att skaffa. Beträffande
samtalet med kamreraren Johansson vore det möjligt, att Köpper under
detta och innan han ännu telefonerat till Hallgren yttrat, att varan
komme att beslagtagas. Något beslag hade Köpper emellertid varken
gjort eller haft för avsikt att göra utan närmare order. Huru orden fallit
kunde Köpper icke i detalj erinra sig, särskilt som han haft bråttom och
sökt påskynda undersökningen så mycket som möjligt, enär han för andra
tjänsteförrättningar önskat så fort ske kunde återvända till Stockholm.

För egen del anförde Hallgren slutligen, att verkställd utredning visade,
att den av Mellquist bedrivna ”fruktkonserv”-försäljningen resulterat däri,

134

att i ganska avsevärd utsträckning sprit utkommit i marknaden vid sidan
av gällande rusdryckslagstiftning ock i direkt strid mot denna. Att här
förelegat en företeelse, som det varit varje polismyndighets oavvisliga
plikt att noga följa, syntes vara obestridligt. För den för Mellquist enligt
hans egen uppgift obehagliga uppmärksamhet, som tullpolisens spaningsverksamliet
väckt, torde lian hava sig själv att skylla, då han givit
sig in på försäljning av en vara, som vore till fullo karakteriserad i en av
Hallgren i förevarande ärende åberopad analysattest. Då de i Södertälje
av tullpolisen verkställda undersökningarna och vidtagna åtgärderna, för
vilka Hallgren ensam bure ansvaret, utförts allenast i syfte att bekämpa
en samhällsskadlig rusdrycksförsäljning och vidtagits med stöd av gällande
föreskrifter, anhölle Hallgren, att Ö. Ä. måtte hemställa, att Mellquists
klagomål icke måtte föranleda till vidare åtgärd.

Vid promemorian var bland annat fogad en avskrift av ovanberörda
kungl, brev den 28 september 1923 angående närmare bestämmelser rörande
särskild polisstyrka i Stockholm för uppdagande av olovlig införsel
av spritdrycker m. m. Enligt detta kungl, brev har Kungl. Maj:t med avseende
å däri omförmälda polisstyrkas organisation och verksamhet meddelat
följande bestämmelser: Under befäl av tredje polisintendenten i
Stockholm skall vid Stockholms poliskår finnas anställt det antal för nedan
angivna ändamål erforderliga polismän, som det till deras avlöning
lämnade anslag medgiver. Dessa polismän skola hava polismannabefogenhet
jämväl inom Stockholms län. Polispersonalen i fråga skall inom Stockholms
stad och län dels under samarbete med tullpersonalen bedriva spaning
för uppdagande av olovlig införsel och därmed sammanhängande
olovlig försäljning av spritdrycker samt i övrigt fullgöra de åligganden,
som jämlikt bestämmelserna i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig
varuinförsel kunna ankomma å densamma, dels lämna tullverket allt det
biträde, som påkallas för fullgörande av dess personal tillkommande åligganden
beträffande olovlig spritinförsel, dels ock fullgöra den tjänstgöring
i övrigt, som tredje polisintendenten i Stockholm prövar för ifrågavarande
ändamål nyttig.

I avgivna påminnelser anförde Mellquist, att han delade den av Hallgren
hävdade uppfattningen, att det vore ett samhällsintresse att bekämpa
den olaga rusdrycksförsäljningen, men Mellquist hävdade lika bestämt,
att det vore ett minst lika viktigt samhällsintresse, att den, som i likhet
med Mellquist i vederbörlig ordning importerat och förtullat en vara, till
vars försäljning såväl polismyndigheterna i Södertälje som kontrollstyrelsen
på förekommen anledning förklarat Mellquist berättigad, icke skulle
hindras däri genom ingripanden från Stockholms kriminalpolis av den
natur, att samma polismyndighet själv nödgats återtaga ett utan all rätt

135

meddelat försäljningsförbud. Av Fredrikson» berättelse franninge ju, att
Köpper meddelat dylikt förbud. Vad beträffade det egendomliga faktum,
att Köpper syntes hava stått i så intim kontakt med Ingvaldsen, att Köpper
och Ingvaldsen i samråd planerat den resa till Södertälje, där Ingvaldsen
och Dvoretsky skulle köpa av varan och Köpper i det rätta ögonblicket
ingripa såsom rättvisans tjänare, tillkomme det ej Mellguist att
därom uttala något omdöme. Maskopi mellan tullpolis och personer, som
kunde misstänkas vilja köpa spritvaror i olagligt syfte, syntes emellertid
ej vara en riktig spaningsmetod och torde dessutom strida mot polismyndighetens
värdighet.

I en sedermera hit ingiven skrift förmälde Mellquist, att han i klagoskriften
av misstag uppgivit tiden för telefonpåringningen från kriminalpolisen
i Stockholm till Mellguist» kontor till någon vecka efter polismännens
besök därstädes samt att, såsom ett av kamreraren Johansson den 15
september 1928 utfärdat intyg utvisade, nämnda telefonpåringning rätteligen
ägt rum den 12 januari 1928.

I en den 31 mars 1928 hit ingiven skrift anförde därefter Dvoretsky
klagomål rörande polisens ovan omförmälda förfarande gentemot honom.
Dvoretsky, vilken beklagade sig över att hava hlivit utpekad såsom en
känd poliskund, i samråd med Ingvaldsen stämplande mot lag och förordning,
framhöll, att det varit den från polisen utsände Ingvaldsen, som
fört på tal frågan örn inköp av i sprit inlagda frukter, en vara som Dvoretsky
aldrig haft befattning med, och att Ingvaldsen angivit sig såsom
spekulant till fördelaktigt pris. Dvoretskys uppträdande hade även måst
göra uppenbart för den utsände, att Dvoretsky själv aldrig gjort någon
affär i den ifrågavarande branschen, ehuru Dvoretsky genom en personlig
vän bland detaljisterna varit i tillfälle att erhålla upplysning örn inköpskällan
för ifrågavarande frukter och därav letts till att förmedla affären.
Dvoretsky hade ej närmare känt till Ingvaldsen och ej heller haft någon
anledning till misstänksamhet mot honom.

Vid klagoskriften var fogat ett av Carl Johan Nilsson i februari 1928 utfärdat
intyg, däri anfördes följande:

Den 9 december 1927 omkring kl. 3 eller 4 e. m. hade Nilsson besökt
restaurangen Zum Franziskaner i Stockholm för att intaga förtäring. Vid
sitt inträde i lokalen hade Nilsson vid ett bord iakttagit Dvoretsky och
Ingvaldsen, vilka Nilsson förut kände. Nilsson hade gått fram till dem
och deltagit i deras samtal, som till en början rört sig örn en del bijouteriprover,
som Dvoretsky innehaft och varav Nilsson inköpt en del. Så småningom
hade Ingvaldsen fört in samtalet på frukt, inlagd i sprithaltig
vätska. Ingvaldsen hade berättat, att han nyligen blivit bekant med en
för honom tidigare okänd person, som utbjudit dylik frukt men med vil -

136

ken han dock icke velat träda i någon affärsförbindelse. Dvoretsky hade
då förklarat, att dylik frukt funnes att få litet varstädes i fruktaffärer,
och nämnt exempel på dylika. Vidare hade Dvoretsky sagt, att han av en
bekant frukthandlare lätt skulle kunna skaffa reda på, vem som förde
varan i marknaden. Detta hade Ingvaldsen gärna velat veta, ty han hade
kommit i kontakt med en person, som ville köpa dylik frukt. Dvoretsky
hade då avlägsnat sig för att telefonera örn saken och örn en stund kommit
tillbaka med upplysningen, att det vore en fabrikör Mellquist i Södertälje,
som förde fruktburkarna i marknaden, och att han ävenledes ringt
till Mellquist, som förklarat sig innehava en del lådor till salu efter ett
pris av 84 kronor per låda. Ingvaldsen hade förklarat sig mycket intresserad
av affären och velat hava Dvoretskys biträde med ordnande av densamma.
Det hade sålunda varit Ingvaldsen och alls icke Dvoretsky, som
bragt på tal frågan örn möjligheten att åtkomma frukter i sprit.

Därefter anmodade J. O. i skrivelse den 18 september 1928 Ö. Ä. att dels
fullständiga utredningen i erforderliga delar, dels lämna Hallgren tillfälle
att inkomma med förnyat yttrande, dels ock bereda. Köpper tillfälle
att avgiva yttrande över klagomålen.

I anledning därav överlämnade Ö. Ä. med skrivelse den 23 oktober 1928
dels utdrag av protokoll, hållet inför polismästaren den 20 och den 22 oktober
1928, med därvid fogade yttranden av Köpper samt kriminalkonstaplarna
Bergman och E. J. 8. Magnusson, dels ock av Hallgren och kriminalöverkonstapeln
Gustafsson avgivna yttranden, varjämte Ö. Ä. i berörda
skrivelse avgav eget utlåtande.

Enligt nyssnämnda protokollsutdrag hade i anledning av J. 0:s remiss
inför polismästaren hållits förhör med Ingvaldsen, Köpper, Bergman och
Magnusson, av vilka de tre sistnämnda jämväl avlämnat ovanberörda vid
protokollsutdraget fogade yttranden.

Ingvaldsen hade vid nämnda förhör berättat, att han en dag i december
1927 i centralposthusets ingång vid Vasagatan sammanträffat med en person,
vilken utbjudit till salu frukter, inlagda i glasflaskor med sprithaltig
vätska. Sedermera hade Ingvaldsen erfarit, att samme man dagligen brukade
där utbjuda sådan vara. Av samtalet med mannen hade tydligt framgått,
att försäljningen avsåge anskaffning av sprit till julen och att det
vore denna omständighet, som gjorde varan särskilt begärlig. Ingvaldsen
hade varken då eller senare hört, att någon köpt varan för fruktens skull.
Ingvaldsen hade även hört av en person, vilken hette Nilsson och ginge
under namnet Chokladnisse ’, att dylika frukter utbjödes av någon, som
brukade uppehålla sig i centralposthuset. Vid ett senare tillfälle hade Ingvaldsen
i en ölstuga vid Skeppsbron sammanträffat med Nilsson, som då

137

haft Dvoretsky i sällskap, och hade Ingvaldsen där av Nilsson fått höra,
att Dvoretsky kunde ”skaffa flaskor”. Dvoretsky hade bekräftat detta och
yttrat, att han kunde skaffa tusentals sådana flaskor, samt framhållit, att
försäljningen vore fullt laglig. Ingvaldsen hade tänkt köpa ett parti flaskor,
men då han vetat, att Nilsson sysslade med underliga affärer, hade
han ansett försiktigheten bjuda att först taga närmare kännedom örn
flaskornas innehåll. Vid denna tid hade Ingvaldsen ännu icke talat med
Köpper örn saken. Dagen efter sammanträffandet med Nilsson och Dvoretsky
hade Ingvaldsen köpt en flaska av Dvoretsky, som samtidigt för
Ingvaldsen framhållit, att spriten i flaskan ej vöre så stark. Efter några
dagar hade Dvoretsky visat ett annat prov under framhållande av, att
detta vore starkare. Under samtalen med Dvoretsky hade denne meddelat,
att fruktflaskorna kunde köpas hos Mellquist. Dvoretsky hade även
uppgivit, att Mellquist hade ett större parti lagrat i Klaratrakten i Stockholm.
Dessa flaskor, i vilka vätskan förstärkts med sprit till 40 å 50 procent,
hade i första hand varit avsedda att försäljas till Norrland, men försök
skulle göras att avyttra dem även i Stockholm. Då Ingvaldsen hyst
vissa betänkligheter mot att göra upp någon affär med hänsyn till Nilssons
inblandning i saken, hade han vänt sig till Köpper, som han kände
sedan några tidigare affärer. Ingvaldsen hade nämligen vid ett pär tillfällen
lämnat polisen anvisningar på personer, som sysslat med olaga sprithantering,
och hade därigenom kommit i förbindelse med Köpper. Ingvaldsen
hade omtalat för Köpper vad han erfarit och frågat, örn flaskorna
finge försäljas, varom Ingvaldsen varit tveksam, närmast därför att Nilsson
hade sin hand med i affären. Ingvaldsen hade därjämte velat göra
Köpper en tjänst genom sina upplysningar och för Köpper uppgivit, att
Dvoretsky föreslagit, att Dvoretsky och Ingvaldsen skulle resa till Södertälje
för att närmare undersöka flaskornas innehåll och eventuellt uppgöra
örn köp. Köpper hade då förklarat, att han hade annat ärende till
Södertälje och kunde resa dit samtidigt och ”titta” på affären. Ingvaldsen
hade fått den uppfattningen, att Köpper intresserade sig endast för
de starkare varorna, och trott, att det icke funnes något hinder för honom
att göra ett köp hos Mellquist, om han endast köpte av den svagare sorten.
Det hade icke varit fråga örn att Dvoretsky skulle bliva vilseledd att framträda
såsom köpare. Mellan Köpper och Ingvaldsen hade icke funnits något
samförstånd i sådant avseende. Det hade icke heller varit tal om eller avsett,
att Ingvaldsen skulle i någon form få ersättning för den tjänst, han
gjort Köpper. Då Ingvaldsen varit inblandad i en spritaffär, som omtalats
i tidningarna, hade Dvoretsky på resan å tåget till Södertälje föreslagit,
att Ingvaldsen skulle för Mellquist presenteras under namnet Olsson,
detta för att Mellquist ej skulle draga sig för att göra affär med Ingvaldsen.
Ingvaldsen hade skolat göra köpet och Dvoretsky förmedla affä -

138

ren. Under resan till Södertälje hade Dvoretsky och Ingvaldsen kommit
överens om att stiga av tåget på olika ställen och att Dvoretsky först skulle
gå ensam till Mellquists fabriker och sedan hämta Ingvaldsen på Badhotellet.
Ingen överenskommelse hade varit träffad med Köpper örn tid eller
plats för sammanträffande i Södertälje. Köpper hade emellertid vetat med
vilket tåg Ingvaldsen skulle komma till Södertälje, och Ingvaldsen hade
per telefon till polisstationen därstädes frågat efter Köpper samt anhållit
örn meddelande till Köpper, att Ingvaldsen kunde träffas på Badhotellet.
På hotellet hade Ingvaldsen druckit en lättgrogg och betalat den själv.
Huruvida Köpper velat betala groggen, kände Ingvaldsen ej till. Såvitt
Ingvaldsen kunde minnas hade Köpper icke talat med honom på Badliotellet,
men det vore möjligt, att han yttrat något till Ingvaldsen, innan
denne och Dvoretsky hegåvo sig därifrån. Ingvaldsen och Dvoretsky hade
följts åt till Mellquists lokal, där de träffat kamreraren Johansson, som
visat dem prov av olika flaskor. Just som de hållit på med att prova varorna,
hade polismännen kommit. Dessa hade gjort undersökning, och
Köpper hade frågat, örn även starkare saker funnes, men av Johansson
fått ett nekande svar. Efter ett telefonsamtal med Hallgren, därvid Köpper
frågat, huru lian skulle förfara, hade Köpper givit tillsägelse örn att
ingen försäljning finge ske. Ingvaldsen ville minnas, att Köpper därvid
till Johansson uttalat sig i ordalag, som inneburit, att försäljning icke
finge ske under sådana förhållanden, att vätskan i flaskorna kunde antagas
hilva använd såsom rusdryck. Köpper hade också meddelat, att sedermera
skulle givas vidare besked från polisen i Stockholm. Det hade för
Ingvaldsen varit en överraskning, att icke någon försäljning fick komma
till stånd. Dagen efter Södertäljeresan hade Dvoretsky för Ingvaldsen omtalat,
att det varit avtalat mellan Mellquist och Dvoretsky, att Mellquist
icke skulle vara närvarande i Södertälje vid Dvoretskys och Ingvaldsen
besök. Mellquist hade nämligen ansett det vara lämpligare, att han icke
syntes vid affärens uppgörande. Dvoretsky hade också förmenat, att det
icke betydde något, att resan till Södertälje misslyckats. De kunde förnya
försöket, vilket Dvoretsky med den kännedom, han hade örn saken, ansett
icke skulle möta hinder från Mellquists sida, då denne visste, att han icke
hade att befara något ingripande av Södertäljepolisen.

Köpper hade i sitt skriftliga yttrande anfört följande:

Beträffande det samtal, Köpper haft med Hallgren vid återkomsten från
Södertälje, ville Köpper hänvisa till Hallgrens yttrande av den 8 mars
1928. Någon dag i november eller möjligen någon av de första dagarna i
december 1927 hade Ingvaldsen, som Köpper kände sedan tre år tillbaka,
kommit hem till Köppers bostad, varvid han uppgivit, att han av Dvoretsky
och Nilsson å ett kafé i staden mellan broarna blivit erbjuden att göra
affärer med frukter, inlagda i konjak. Ingvaldsen hade medfört och för

139

Köpper företett en glasflaska, fylld med frukter, inlagda i konjak. Ingvaldsen,
”i anledning härav närmare hörd i saken”, hade uppgivit, att
han av Dvoretsky inköpt nämnda flaska för ett pris av 5 kronor. Då
Köpper sålunda erfarit, att Nilsson vöre med i denna sak, och Köpper
vetat, att Nilsson förut deltagit i olaga sprithantering i större omfattning,
varför han även dömts, hade Köpper haft anledning antaga,
att det vore fråga örn en olaga spritförsäljning i dylik omfattning.
I anledning därav och på grund såväl av de meddelanden Ingvaldsen
lämnat som ock av vad Köpper förut vetat örn den försäljning, som
hedrevs med dessa flaskor, hade Köpper uppmanat Ingvaldsen att uppehålla
kontakten med Dvoretsky och Nilsson och för Köpper omtala vad
de förehade. Någon dag senare hade Ingvaldsen omtalat, att han av Dvoretsky
fått uppgift örn, att konjakslagret skulle finnas i Södertälje. Vad
Köpper sålunda inhämtat hade Köpper meddelat Hallgren. Någon dag
därefter hade Köpper av Ingvaldsen erfarit, att han och Dvoretsky överenskommit
örn att resa till Södertälje den 13 december 1927. Efter att därom
hava underrättat Hallgren hade Köpper meddelat Ingvaldsen sin avsikt
att medfölja dit. Vid samma tillfälle hade Köpper tillsagt Ingvaldsen
att i Södertälje sätta sig i förbindelse med Köpper och där för Köpper
omtala, vilka upplysningar han eventuellt kunnat inhämta av Dvoretsky.
Varken Ingvaldsen eller Dvoretsky hade erhållit någon som helst gottgörelse
för resor och kost. Ingvaldsen hade kallat sig för Olsson på uppmaning
av Dvoretsky. Å hotellet hade Ingvaldsen omtalat, att Dvoretsky
varit hos Mellquist, men att denne ej vore hemma, utan att Johansson vore
den, som skötte örn försäljningen i Mellquists frånvaro, samt att Dvoretsky
för Ingvaldsen uppgivit, att han förut ej köpt av Mellquist. Ingvaldsen
hade å hotellet druckit en pilsner eller lättgrogg, vilken han själv betalat.
Ingvaldsen hade av Köpper blivit tillsagd att förhålla sig passiv vid besöket
hos Mellquist å dennes kontor och icke inlåta sig på något, som
kunde giva sken av provokation. Fredrikson hade på tal örn Mellquist
ansett, att Mellquist hade märkvärdiga affärer, men förklarat, att polismyndigheten
i Södertälje icke kunde göra något åt saken.

Den order, hette det vidare i Köppers yttrande, vilken Köpper i telefonen
erhållit av Hallgren, hade Köpper uppfattat i full överensstämmelse
med vad som nämnts i Hallgrens yttrande av den 8 mars 1928. I vilka ordalag
Köpper framfört nämnda order mindes Köpper icke, men Köpper hade
för Johansson framhållit, att varan ej finge försäljas till personer, som
icke idkade handel med dylika varor, eller till personer, som icke vore
kända, enär då varan med ali sannolikhet komme att beslagtagas. Mellquist
hade erhållit Köppers tillsägelser genom Johansson, vilka tillsägelser
tydligen missuppfattats. Slutligen ville Köpper framhålla, att Ingvaldsens
medverkan icke påkallats för att framlocka ett brott, utan alle -

140

nast lör avslöjande av en pågående, enligt Köppers förmenande brottslig
verksamhet. Så långt hade Köpper haft Hallgrens medgivande att gå,
men icke längre; och längre hade Köpper icke heller gått.

Muntligen hade Köpper vid förhöret inför polismästaren uppgivit, att
på Badhotellet i Södertälje mellan Köpper och de övriga polismännen talats
örn spritbeslag i allmänhet. Det vore möjligt, att Fredrikson därav
fatt den uppfattningen, att beslag skulle verkställas hos Mellquist. Det
hade dock icke varit tal om att beslag skulle verkställas just vid detta
tillfälle. Mellan Köpper och Ingvaldsen hade icke överenskommits, att
Dvoretsky skulle förledas att göra köp hos Mellquist. Något sådant hade
icke heller varit av Köpper avsett utan endast att Dvoretsky skulle få
vara i den tron, att Ingvaldsen ämnade göra ett köp. Köpper hade önskat
på detta sätt få lämpligt tillfälle att göra undersökning hos Mellquist,
särskilt för att få utrönt, örn där funnes sådana flaskor med starkare sprithalt,
som uppgivits vara lagrade i Stockholm. Köpper hade även räknat
med, att hos Mellquist kunde anträffas flaskor, innehållande exportsprit,
vilket kunde misstänkas, då varan blivit så begärlig. Köpper hade emellertid
icke kunnat vara med örn, att någon försäljning till Dvoretsky eller
Ingvaldsen finge äga rum, och hade därför jämte de övriga polismännen
infunnit sig å platsen strax efter det Dvoretsky och Ingvaldsen kommit
dit. Köpper hade också, då Ingvaldsen lämnade Badhotellet, tillsagt honom,
att ingen provokation finge ske, varmed han avsett, att ingen försäljning
finge komma till stånd. Huru Köpper efter telefonsamtalet med
Hallgren uttryckt sig till Johansson kunde han icke så noga minnas, men
meningen hade. såsom han också uppfattat Hallgrens order, varit att söka
förhindra försäljningar av sådant slag, som det vid detta tillfälle varit
fråga om. Han hade fått den uppfattningen, att hela affären vore inriktad
på just sådan försäljning och att rörelsen därför på det hela taget
vore sådan, att den ledde till missbruk. Köpper hade yttrat, att sedermera
skulle givas vidare besked från polisen i Stockholm. Något försäljnmgsförbud
enligt 9 § i förordningen angående alkoholhaltiga preparat hade
icke varit avsett med Köppers tillsägelse.

Bergman hade i sitt skriftliga yttrande anfört, att efter ankomsten till
Mellquists fabrik hade Köpper och Fredrikson genast gått in därstädes,
under det Magnusson och Bergman stannat utanför. Då Bergman efter
en kort stund infunnit sig i fabriken, hade Bergman iakttagit, att i ett
innanför kontoret beläget lagerrum uppehöllo sig, förutom Köpper och
Fredrikson, även Dvoretsky och Ingvaldsen. Vid den därpå följande visitationen
hade ifrågakomna flaskor anträffats. Dessa hade räknats av
Bergman, därvid Johansson varit närvarande och kontrollräknat. Därefter
hade Köpper ringt till Hallgren. Bergman hade åhört samtalet, därvid
Köpper begärt råd, hur han i detta fall skulle förfara, särskilt huru -

141

vida partiet skulle medföras till Stockholm eller icke. Efter samtalets
slut hade Köpper för Bergman omtalat, att Hallgren givit order om att
partiet skulle kvarligga. Därefter hade Köpper haft ett samtal med Johansson,
därvid han förmodligen meddelat denne den erhållna ordern.
Konstaplarna hade därefter avlägsnat sig, därvid Dvoretsky och Ingvaldsen
medförts till kriminalpolisens station i Stockholm.

Magnusson hade i sitt skriftliga yttrande anfört, att vid framkomsten
till Mellquists fabrik hade Fredrikson och Köpper gått in först, varemot
Magnusson och Bergman stannat utanför en stund. Sedan därefter Bergman
och någon stund senare Magnusson gått in, hade omedelbart efter
Magnussons inträde i fabrikslokalen uppräkningen av en del flaskor börjats
i ett innanför beläget rum. Efter en stund hade Köpper, Fredrikson
och Johansson begivit sig till kontoret för att telefonera, under det att
Magnusson och Bergman kvarstannat dels för att övervaka spritflaskorna
och dels för att se efter Dvoretsky och Ingvaldsen.

Vid förhöret hade Bergman och Magnusson muntligen upplyst, att varken
på Badhotellet eller eljest mellan polismännen talats örn, att hos Mellquist
skulle göras något beslag eller att Dvoretsky skulle luras att göra
något köp.

Gustafsson hade anfört, att Mellquist någon dag efter Köppers, Bergmans
och Magnussons besök i Mellquists fabriker telefonerat till tullpolisavdelningen,
därvid Mellquist frågat efter Gustafsson personligen. Anledningen
till detta torde hava varit, att Mellquist kände Gustafsson till
namnet från ett tidigare förhör rörande ett likartat fall mot en annan
teknisk fabrik. Vid telefonsamtalet hade Mellquist frågat efter anledningen
till polismännens besök och varför frakterna beslagtagits. Gustafsson
hade uttryckligen klargjort för Mellquist, att han tidigare erhållit erinran
från kontrollstyrelsen att icke sälja frukterna olagligt, men att han
icke finge anse desamma såsom beslagtagna, enär dessa i så fall omedelbart
skulle hava avhämtats från fabriken. Under fortsättningen av samtalet
hade Mellquist förklarat, att han dagarna före julen hade större förtjänst
att sälja frukterna. På fråga örn anledningen därtill och om Mellquist,
därest han sålde till affärsfirmor, just vid denna tid kunde erhålla
större förtjänst, hade Mellquist förklarat, att sådana varor vöre lättare
att försälja vid en sådan högtid som julen. På Gustafssons särskilda fråga
varför dessa varor vore mera begärliga just vid en sådan högtid kunde
eller ville icke Mellquist lämna något svar. Beträffande Köppers rapport
till Gustafsson vore densamma i verkligheten återgiven i rapporten av
den 12 januari 1928. Gustafsson hade av Hallgren erhållit order att telefonledes
sätta sig i förbindelse med Mellquist och för honom ytterligare
förklara, att han icke i strid mot gällande lag finge sälja frukterna och
att han för detta ändamål finge siitta sig i förbindelse med vederbörande

142

polismyndighet i Södertälje, vilken myndighet hade att bestämma örn saken.
Vid uppringning till Mellquists fabrik hade emellertid Mellquist icke
träffats, enär han, enligt upplysning av Johansson, vistats å resor i landsorten.
Gustafsson hade då till Johansson framfört Hallgrens order och
uppmanat Johansson att sätta sig i förbindelse med Mellquist och för honom
omtala, att han skulle sätta sig i förbindelse med polismyndigheten
i Södertälje, vilken hade att bestämma i saken. Vid detta telefonsamtal
hade kriminalkonstapeln O. F. Forssell varit närvarande, och kunde Forssell
intyga, att Gustafsson ordagrant framfört Hallgrens order.

Hallgren hade i sitt förnyade yttrande anfört följande:

Den utredning, som Hallgren i sitt yttrande den 8 mars 1928 förebragt
rörande fruktkonserverna i fråga, gåve enligt Hallgrens förmenande klara
skäl för det påståendet, att här ej varit fråga örn någon legitim konservförsäljning
utan örn en maskerad spritförsäljning. Den till inköp lockande
egenskapen hos frukten vore icke dess kvalité som fruktkonserv, utan den
alkohol, som inrymdes i densamma och i konserveringsvätskan. Flaskorna
innehölle en spritmängd, som motsvarade nära dubbelt så mycket brännvin,
som plägade åtfölja å restauranger i Stockholm intagen måltid. Mellquist
syntes icke hava varit okunnig därom, att det varit fruktens och
konserveringsvätskans alkoholhalt, som gjort försäljningen lönande. Den
order, som Köpper telefonledes erhållit av Hallgren, hade anknutit sig
till den företagna undersökningen, vilkens ändamål varit att vinna klarhet
därom, huruvida den olaga försäljning av fruktkonserver, som ägde
rum i Stockholm, emanerade från Mellquist. Ordern hade åsyftat att
varna Mellquist för sådan lagöverträdelse. I ordern hade icke åberopats
något lagrum eller angivits något motiv. En order plägade icke innehålla
sådant. Givetvis hade ordern kunnat formuleras tydligare och däri särskilt
hänvisas till §§ 5 och 9 i 1918 års förordning. Men ehuru så icke skett,
hade Mellquist bort kunna inse, att den tillsägelse han fått haft avseende
på den försäljning i Stockholm, som resulterat i att varan omsattes i smyghandeln.
Att Mellquist kunde för annat ändamål sälja varan hade Hallgren
då varit i okunnighet örn. Vid det samtal med Köpper, som Hallgren
haft efter hans återkomst, hade icke innehållet i den tillsägelse, som
Köpper fått, berörts. Hallgren hade icke heller reflekterat över den saken.
Därefter hade Hallgren icke haft anledning att befatta sig med denna sak
förrän polisrapporten uppsatts. Vid samtal då med Gustafsson hade Hallgren
tänkt över de vidtagna åtgärderna och uppmanat Gustafsson — utan
någon särskild anledning — att till förebyggande av varje missförstånd
underrätta Mellquist, att det vore olaga försäljning av varan, han icke
finge företaga sig, men att, om han kunde försälja varan på legitimt sätt,
det givetvis stöde honom fritt. Detta telefonsamtal hade varit överflödigt,

143

då enligt vad förebragt utredning utvisade, varans förnämsta värde läge i
dess stora alkoholstyrka, vilken lockade till inköp. Rapporten av den 12
januari 1928 vore uppsatt av Gustafsson och undertecknad av Hallgren,
som sålunda ansvarade för densamma. Uttrycket ”anhållen” i densamma
torde så tillvida vara mindre lyckligt, som någon tvångsåtgärd icke vidtagits,
utan allenast en uppmaning ställts till Dvoretsky och Ingvaldsen
att de, som i varje fall skulle återvända till Stockholm, skulle medfölja
för att närmare höras. Även örn 16 § i den i målet åberopade författningen
skulle från ansvar fria den, som köpte alkoholhaltiga preparat för berusningsändamål,
friade lagrummet dock icke den köpare, som i sin tur sålde
varan, och i det avseendet hade icke saknats skäl att tillspörja Dvoretsky.
Hallgrens åtgärder i saken torde framgå av vad Hallgren nu och förut
anfört. Avsikten med Ingvaldsens medverkan hade icke varit att locka
Mellquist till en lagstridig handling, men väl till att få full bevisning därom,
huruvida han vore den, från vilken den i Stockholm i smyghandeln
försålda, alkoholhaltiga fruktkonserven härrörde.

För egen del anförde ö. Ä., vars utlåtande undertecknats av polismästaren
G. Hårleman, följande:

Smyghandeln med spritvaror bedreves liksom spritsmugglingen med
mycken list och förslagenhet, och det vore nödvändigt att särskilda metoder
användes för överträdelsernas uppdagande. Polisen hade efter hand
måst anpassa sig efter lagbrytarnas tillvägagångssätt, spioneriet i polisens
tjänst hade måst alltmera utvecklas och alla lagliga medel måste
utnyttjas för avslöjande av den brottsliga hanteringen. Förledande till
brottslig handling kunde sålunda visserligen icke anses tillåtet, men polisen
kunde icke avstå från ett verksamt förfaringssätt endast av den anledningen,
att det kunde synas gränsa till provokation och därför kanske
för många tedde sig mindre tilltalande. Lagstiftningen på det ifrågavarande
området hade ställt polisen inför en sådan uppgift, att den icke
finge vara alltför nogräknad, örn den ville vinna framgång i sitt arbete.
Denna lagstiftning hade också genom sina bestämmelser örn beslagsandelar
och belöningar velat särskilt uppmuntra till verksamma åtgärder.
Om polisen skulle vara hänvisad till att använda endast ett mera hänsynsfullt
förfaringssätt, syntes det vara tämligen meningslöst att vidare upprätthålla
den särskilda polisorganisation, som under namn av tullpolisavdelningen
inrättats i huvudstaden. Polismyndigheten hade givetvis
icke något eget intresse av att denna institution bibehölles. Vad särskilt
tredje polisintendenten anginge kunde framhållas, att den ganska betydande
tillökning av hans förut mycket stora arbetsbörda, som genom tillkomsten
av nämnda avdelning pålagts honom, icke medfört någon som
helst ökad avlöningsförmån för honom, oaktat hans verksamhet därige -

144

noin utsträckts utanför stadens område. Beträffande det nu föreliggande
fallet ville Ö. Ä. hänvisa till vad handlingarna i ärendet innehölle, och
kunde ämbetet för sin del icke finna, att det ifrågavarande förfarandet
kunde anses vare sig lagstridigt eller klandervärt.

I en den 31 oktober 1928 hit ingiven skrift lämnade sedermera Dvoretsky
en utförlig redogörelse för vad han hade sig i förevarande sak bekant. I
denna redogörelse förekom bland annat följande:

Ingvaldsen hade sagt till Dvoretsky, att det vore hans kunder från Norrland,
som skulle köpa fruktkonserver, och att de också skulle medfölja till
Södertälje. Till slut hade Dvoretsky lovat Ingvaldsen att medfölja och
bestämt, att de skulle råkas vid centralstationen vid 1,20-tåget. Före avresan
hade Dvoretsky ringt till Mellquist och frågat, var han hade sitt
kontor. Sedan Dvoretsky fått veta detta, hade Ingvaldsen och Dvoretsky
rest. Ingvaldsen kunder skulle enligt vad Ingvaldsen uppgivit resa i
automobil till Södertälje. I Södertälje skulle Ingvaldsen uppsöka dessa
personer, som han kallat sina kunder. I Mellquists lagerrum hade Köpper
vänt sig till Ingvaldsen med orden: ”Jaså, är herr Ingvaldsen här”, vartill
denne svarat: ”Affär är affär.” Efter ett telefonsamtal hade Köpper
sagt till kamreraren Johansson: ”Vi lämna lådorna kvar, men Ni får inte
sälja av dem.” Efter telefonsamtalet hade också en hyrbil, som ankommit
till platsen, fått återvända utan att tagas i anspråk.

I skrivelse den 6 november 1928 anhöll J. O. därefter, att kontrollstyrelsen
måtte till J. O. inkomma dels med fullständig redogörelse för den
befattning, kontrollstyrelsen vid olika tidpunkter kunde hava tagit med
frågan örn Mellquists rätt att inköpa och försälja ifrågavarande fruktkonserver,
dels med upplysning, huruvida någon åtgärd av kontrollstyrelsen
vidtagits i anledning av polisrapporten av den 12 januari 1928, dels
ock med utlåtande, vilken rätt Mellquist i december 1927 haft att försälja
fruktkonserverna.

Till svar därå anförde kontrollstyrelsen i ett den 20 november 1928 dagtecknat
utlåtande följande:

Under senare hälften av år 1926 hade uppgifter till kontrollstyrelsen
lämnats från olika delar av landet, att alkoholhaltiga fruktkonserver i ej
obetydlig omfattning börjat användas såsom ersättningsmedel för rusdrycker.
Så hade bland annat meddelanden därom inkommit från polismyndigheterna
i Sävsjö, Kalmar, Gävle och Norberg, vilka samtidigt utvisat,
att ifrågavarande konserver försålts till respektive återförsäljare
av Mellquist. Nu nämnda omständigheter hade utgjort den närmaste anledningen
till att kontrollstyrelsen den 4 januari 1927 ingivit en framställ -

145

ning till Kungl. Majit med förslag till åtgärder till motverkande av missbruket
av vissa alkoholhaltiga varor. Kungl. Majit hade därefter avgivit
proposition till 1927 års riksdag med förslag till ändring i vissa delar av
förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat. Sedan riksdagen
bifallit propositionen, hade den 22 april 1927 utkommit förordning om
ändring i vissa delar av förstnämnda förordning. Jämväl under förra
hälften av år 1927 hade inkommit meddelanden angående missbruk av alkoholhaltiga
konserver, ävenledes härrörande från Mellguist, nämligen från
polismyndigheterna i Arvidsjaur och Arjeplog, där en handelsresande per
bil medfört större parti dylika konserver samt försålt desamma vid vissa
marknadstillfällen. Dylik anmälan hade även inkommit från nykterhetsnämnden
i Kiruna. Då samtliga de fall av missbruk av alkoholhaltiga
fruktkonserver, som rapporterats till kontrollstyrelsen, visat sig härröra
från vara, vilken inköpts från Mellquist, hade kontrollstyrelsen den 2 juli
1927 eller dagen efter ikraftträdandet av ändringarna i förordningen angående
vissa alkoholhaltiga preparat låtit förrätta inspektion hos Mellquist,
varvid konstaterats, att han vid nämnda tidpunkt innehade ett lager
av 1,656 burkar, innehållande alkoholhaltiga fruktkonserver. Kontrollstyrelsen
hade därefter den 6 juli 1927 till Mellquist avlåtit en skrivelse,
vari kontrollstyrelsen anmodat honom att vid försäljning av alkoholhaltiga
inläggningar från det hos honom kvarliggande lagret iakttaga den
största varsamhet och försiktighet.

Den i J. Ois skrivelse omnämnda polisrapporten av den 12 januari 1928,
anförde kontrollstyrelsen vidare, hade inkommit till kontrollstyrelsen den
16 i samma månad men icke föranlett någon styrelsens åtgärd, emedan, såsom
därav framginge, redan polisingripande skett. Enär efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande intet missbruk av alkoholhaltiga fruktkonserver
kommit till kontrollstyrelsens kännedom, hade kontrollstyrelsen
icke ansett sig böra meddela Mellquist förhud jämlikt 10 § i förordningen
angående vissa alkoholhaltiga preparat att försälja de av honom innehavda
alkoholhaltiga fruktkonserverna. Mellquist hade sålunda, otvivelaktigt
haft rätt att i december 1927 på de i nämnda förordning angivna
allmänna grunder försälja av det innehavda lagret.

Mellquist avgav ytterligare påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer ö. Ä. att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning -anhängiggöra och utföra åtal mot Hallgren. I
den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O. följande!

”Såsom jag i det följande närmare skall utveckla, finner jag, att tredje
polisintendenten Hallgren förfarit felaktigt i sin tjänst därigenom, att

10 — Justitieombudsvxannens ämbetsberättclse till 1930 åra riksdag.

146

han vid handläggningen av ärendet rörande Mellquists försäljning av
fruktkonserver dels tillåtit kriminalkonstapeln Köpper att, på sätt och
under de omständigheter det skett, i hemligt samförstånd med Ingvaldsen
förbereda och medverka vid de händelser, som utspelats den 13 december
1927, dels sistnämnda dag genom Köpper meddelat Mellquist försäljningsförbud,
av Hallgren sedermera betecknat såsom sådan erinran, varom förmäles
i 9 § i kungl, förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. m., dels vid samma tillfälle låtit anhålla och till Stockholm
avföra Dvoretsky, dels ock slutligen låtit avfatta och till kontrollstyrelsen
överlämna en polisrapport i ärendet av sådant innehåll, som
givits åt den med Hallgrens namn underskrivna rapporten av den 12
januari 1928.

I 1 § andra stycket i nyssnämnda förordning, sådan den lyder enligt
kungl, förordningen den 22 april 1927, som trätt i kraft den 1 juli samma
år, stadgas att, örn närings- eller njutningsmedel, efter frånskiljande av
däri ingående fasta beståndsdelar, innehåller mera än två och en fjärdedels
volymprocent alkohol och varan enligt gällande bestämmelser icke är
att anse såsom rusdryck, pilsnerdricka, exportöl eller apoteksvara, så skall
i fråga örn tillverkning, införsel till riket och försäljning av varan vad i
5—10 §§, 11 § 2 och 3 mom. samt 12—20 §§ är stadgat i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

I 5 § föreskrives, att ingen må försälja eller tillhandagå annan med anskaffande
av alkoholhaltigt preparat, där han har skälig anledning antaga,
att missbruk av detsamma kommer att äga rum.

Enligt 8 § har kontrollstyrelsen att vaka över, att tillverkning, införsel
till riket eller försäljning av alkoholhaltigt preparat icke giver anledning
till missbruk.

I 9 § stadgas att, örn försäljningen inom en kommun av visst alkoholhaltigt
preparat befinnes giva anledning till missbruk, och rättelse oaktat
meddelad erinran ej sker, äger polismyndighet eller nykterhetsnämnd att
förbjuda försäljningen av ifrågavarande preparat tillsvidare inom kommunen.
Beslut därom går genast i verkställighet men skall, vid äventyr
att detsamma eljest går åter, inom åtta dagar underställas K. B., som har
att antingen för viss tid fastställa eller ock upphäva förbudet.

I 10 § heter det bland annat att, örn tillverkning eller försäljning av
alkoholhaltigt preparat skulle finnas giva anledning till preparatets användande
i större utsträckning som ersättningsmedel för rusdrycker, så
äger kontrollstyrelsen föreskriva villkor eller inskränkningar i avseende
å tillverkningen eller försäljningen eller ock meddela förbud däremot.
Beslut därom länder till efterrättelse utan hinder av besvär.

II § 2 morn. innehåller straffbestämmelse, bland annat, för avyttrande
av alkoholhaltigt preparat under omständigheter, som bort giva säljaren

147

skälig anledning antaga, att varan är avsedd att användas som ersättningsmedel
för rusdrycker.

Enligt 12 § 1 mom. äro i fall, som avses i 11 §, förråd av alkoholhaltiga
preparat, som anträffas hos den brottslige eller eljest uppenbarligen äro
avsedda för olovlig användning eller försäljning, jämte kärl och emballage
underkastade beslag.

I 16 § första stycket stadgas straff, bland annat, för den, som uppsåtligen
förleder annan till förbrytelse, varom i 11 § 2 mom. sägs, men i andra
stycket av 16 § föreskrives, att den, till vilken varan avyttrats, icke skall
vara förfallen till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första
stycket sägs.

Såsom kontrollstyrelsens yttrande i förevarande ärende torde visa, hade
Mellquist i december 1927 rätt att på de i 1918 års förordning angivna allmänna
grunder försälja av sina behörigen importerade fruktkonserver.
Om nu Hallgren funnit, att denna försäljning inom Stockholm gav anledning
till missbruk i större utsträckning, så hade han enligt min mening
bort framgå på den vägen, att han påvisat detta för kontrollstyrelsen, som
då haft att enligt 10 § i förordningen vidtaga på styrelsen ankommande
åtgärder. Till grund för en dylik framställning till kontrollstyrelsen hade
väl då bort läggas en inom Stockholm verkställd undersökning rörande
det därstädes förekommande missbruket jämte ett påvisande av att de
varor, som föranlett missbruk, härstammade från Mellquists lager. Och
örn Mellquists försäljningar föranlett missbruk inom Södertälje, synes det
hava tillkommit polisen därstädes att mot honom ingripa enligt 9 §. Däremot
kan jag icke finna, att det ovan återgivna kungl, brevet av den 28
september 1923, som Hallgren åberopat och vari talas örn olovlig varuoch
spritinförsel samt därmed sammanhängande försäljning, givit Hallgren
eller honom underlydande personal någon befogenhet att emot en i
Södertälje stationerad försäljare av lagligen införda konserver vidtaga
åtgärder, vare sig erinringar eller försäljningsförbud, enligt nyssnämnda
paragraf liksom icke heller att göra beslag enligt 12 §. Lika litet låg det
enligt min mening inom området för Hallgrens formella befogenhet att
i Södertälje låta anhålla Dvoretsky med anledning av dennes därstädes
förda underhandlingar örn förmedling mellan Mellquist och Ingvaldsen.
I den mån de ifrågavarande polisåtgärderna inneburit eller från början
åsyftat ingripande enligt 9, 11 eller 12 §§, finner jag dem därför beteckna
ett överskridande av Hallgrens kompetensområde och således redan av
dylik anledning utgöra ett felaktigt förfarande.

Det är emellertid icke ur denna formella synpunkt som polisens åtgärder
i förevarande fall synas mig mest anmärkningsvärda. Ser man, som
sig bör, dessa åtgärder i deras sammanhang med varandra, får man det
intrycket, att bär huvudsakligen på konstlad väg framskapats en situa -

148

tion, som ansetts ägnad att försätta Mellquists fruktförsäljning i en besvärande
dager och som också fått tjäna såsom anledning till försäljningsförbud
m. m. samt slutligen såsom underlag för en vilseledande och med
försåtliga halvsanningar bemängd rapport till kontrollstyrelsen, d. v. s.
till den myndighet, som haft en mycket ingående bestämmanderätt över
Mellquists ifrågavarande partihandel. En sådan sak är i och för sig ytterst
betänklig, alldeles oberoende av frågan, huruvida Hedquists konservaffärer
i övrigt lett till missbruk eller icke. Ingalunda vill jag dock påstå, att
Hallgren från början till slut medvetet handlat i det nyss antydda syftet.
Till frågan örn de medverkande personernas avsikter skall jag i det följande
återkomma. Jag talar tillsvidare endast örn händelseförloppets
objektiva sammanhang och verkningar.

Hallgren har framhållit, att man önskat undvika att giva förfarandet
sken av provokation. För sådant ändamål skulle Köpper ingripa, innan
försäljning kom till stånd. Utan att tillsvidare inlåta mig på frågan, örn
det kunnat ligga något brottsligt eller otillbörligt i avslutandet eller för
beredandet av ett försäljnihgsavtal med Dvoretsky som förmedlare mellan
Mellquist och Ingvaldsen, vill jag här framhålla, hurusom det icke kan
anses riktigt, örn i ett fall som detta polisen medverkar till att framprovocera
en handling i syfte att i något hänseende lägga vederbörande just
denna handling till last, låt vara att handlingen icke tillåtits utveckla sig
till något brottsligt förfarande. Det är också en betydande skillnad mellan,
å eila sidan, sådana fall då polisen endast passivt observerar en händelseutveckling
i syfte att låta densamma på egen hand mogna, i avbidan
på att ett ingripande vid senare tidpunkt möjligen kan finnas påkallat,
och, å andra sidan, sådana fall då polisen, respektive någon dess medhjälpare,
är aktivt verksam i syfte att händelserna skola länkas i sådan riktning,
att polisens ingripande gentemot én framprovocerad situation skall
framstå såsom befogat. Enligt min mening föreligger här ett fall av det
senare slaget, och polisens efterföljande åtgärder, försäljningsförbud m. m.,
hava tydligen grundats just på den situation, som förelåg, då polismännen
inkommo i Mellquists lagerrum. I fråga örn beskaffenheten av Mellquists
tidigare affärer, för vilkas undersökande det ifrågavarande förfarandet
ingalunda varit behövligt, kunde ju berörda situation icke anses
utgöra något bevis. Själva innehavet av fruktkonserverna liksom deras
hållande till salu var fullt lagligt.

Att Ingvaldsen avsikt varit att bistå Köpper, icke att själv göra någon
affär i vanlig mening med Mellquist, synes uppenbart. Vid uppgiften att
Ingvaldsen velat genom att vända sig till Köpper få visshet rörande lagligheten
av en verkligen tillämnad affär kan jag icke fästa något som
helst avseende. Däremot talar bland annat Ingvaldsens uppgift, att han
velat göra Köpper en tjänst, sitt tydliga språk. På sakens nuvarande sta -

149

dium måste jag anse Dvoretskys redogörelse i allmänhet trovärdigare än
Ingvaldsen^, och Dvoretsky har uppgivit, att det varit Ingvaldsen som
först fört affären på tal och att Dvoretsky, vilken tidigare icke gjort någon
affär i branschen, därefter genom en bekant person tagit reda på, att Mellquist
hade den ifrågavarande varan till salu. Vad angår Dvoretskys avsikt
med det hela, synes det mig ganska tydligt, att hans intresse huvudsakligen
varit inriktat på erhållande av förmedlingsprovision.

I fråga örn Köppers avsikter synas mig mer än sannolika skäl, för vilkas
fulla bestyrkande torde finnas goda utsikter, tyda på, att det varit ett
större beslag, som föresvävat honom. Jag behöver i sådant avseende blott
erinra örn kriminalöverkonstapeln Fredriksons utsagor samt örn den omständigheten,
att vid det ifrågavarande tillfället förberedande åtgärder
rent av synas hava vidtagits för varornas omhändertagande och bortförande,
ehuru Köppers telefonsamtal med Hallgren i sista ögonblicket kommit
i vägen. Det torde därför få antagas, att Köpper ursprungligen tänkt
sig saken så, att underhandlingarna mellan å ena sidan Mellquist, respektive
dennes kamrerare, samt å andra sidan Dvoretsky och Ingvaldsen skulle
utgöra tillräcklig anledning till ett beslag enligt 12 § 1 mom. i 1918 års
förordning. Enligt Ingvaldsens berättelse vid det med honom hållna ''polisförhöret’
har det ju också vid underhandlingarna i Mellquists fabrik fogat
sig så, att Mellquists kamrerare tillfrågats angående alkoholhalten, en
fråga som tydligen aldrig behövt framställas, därest icke Ingvaldsen, den
tilltänkte köparen, röjt intresse för densamma. Nu måste emellertid Köpper
varit på det klara med, att Ingvaldsens avsikt icke var att göra något
inköp. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av vad Köpper vid förhöret
inför polismästaren uppgivit därom, att han avsett, att ''Dvoretsky
skulle få vara i den tron, att Ingvaldsen ämnade göra ett köp’. Ett dylikt
samspel, örn vars beskaffenhet i övrigt ytterligare utredning måhända står
att vinna, mellan Köpper och Ingvaldsen, drivet i det ovannämnda syftet,
tvekar jag icke att beteckna såsom otillbörligt, oavsett frågan vilkendera
av Hallgren eller Köpper bär ansvaret för detsamma. Ingvaldsens mellan
honom och Köpper avtalade medverkan vid underhandlingarna örn ''köpet’
var ju blott och hart ett spegelfäkteri, som tydligen aldrig var ämnat att
leda till avslutandet av någon affär. Köpper synes hava menat, att Mellquist
skulle komma att framstå såsom den där ville avyttra varan under
omständigheter, vilka bort giva honom skälig anledning antaga, att varan
vore avsedd att användas som ersättningsmedel för rusdrycker. Den i
samförstånd med Köpper varande Ingvaldsen, vilken uppgivits hava tidigare
varit inblandad i en i tidningarna omnämnd spritaffär, samt Dvoretsky
skulle därvid uppträda såsom sådana köpare, till vilka Mellquist vid
äventyr av straff bort undvika att sälja. Utsikterna till denna plans framgångsrika
genomförande har man dessutom, efter vad det vill synas, velat

150

öka genom att inför säljaren, men naturligtvis icke sedermera inför offentligheten,
låta Ingvaldsen gå under det skyddande namnet ''Olsson’, som ju
i och för sig knappast kunde vara ägnat att hos Mellquist eller hans kamrerare
väcka misstankar örn missbruk av konserverna och sålunda för dem
innebära något moment i varnande riktning. Hela detta förfarande, vilket
måste betecknas såsom polisen ovärdigt, är sådant, att den därför ansvarige
icke kan undgå åtal för tjänstefel. Nu har emellertid Köpper tid
efter annan rådgjort med och inhämtat medgivanden av Hallgren. För
min del är jag visserligen icke alldeles övertygad örn, att detta skett under
sådana omständigheter och så grundligt med hänsyn till alla detaljer,
att Hallgrens ansvar kan anses fullt ut lika stort som det skulle varit, örn
Hallgren själv handlat så som Köpper. Men Hallgren bär uttryckligen
förklarat, att han ensam bär ansvaret för de vidtagna åtgärderna; och i
brist på tillförlitlig utredning i motsatt riktning nödgas jag åtminstone
tillsvidare avstå från att föranstalta örn ansvarstalan mot Köpper.

Hallgren har, enligt egen uppgift, i anledning av Köppers förfrågan
rörande den tillämnade Södertäljeresan för denne tillkännagivit, att han
icke hade något att erinra mot att Dvoretsky och Ingvaldsen fullföljde sin
avsikt att resa till Södertälje och underhandla med Mellquist. Innan resan
företogs, har Hallgren emellertid haft klart för sig, att Ingvaldsen ställt
sig till Köppers förfogande, något som framgår bland annat därav, att
Hallgren enligt egen uppgift fått veta dels att Ingvaldsen för Köpper uppgivit
dagen för resan och dels att Köpper uppmanat Ingvaldsen att i
Södertälje sätta sig i förbindelse med Köpper. Hallgren måste således
hava förstått, att Ingvaldsen i själva verket var Köppers medhjälpare och
icke på allvar reflekterade på inköp i syfte att i sin tur på olagligt sätt
avyttra varan. Sin avsikt med tillåtelsen till företaget har Hallgren förklarat
vara att få utrett, huruvida Mellquist befunnes fortfarande innehava
och utbjuda varan. Denna förklaring förefaller mig sökt och måhända
tillkommen för att överskyla den brist på eftertanke, som man dock
gärna ville tro hava varit anledningen till Hallgrens berörda medgivande.
Tänkbart är emellertid också, att Hallgren icke alldeles förbisett, att Mellquist
bomme att försättas i en situation, som kunde begagnas till hans
nackdel. Jag måste i avseende därpå redan i detta sammanhang framhålla
det förhållandet att händelserna i Södertälje sedermera genom försåiljningsförbudet,
Dvoretskys anhållande och den av Hallgren underskrivna
polisrapportens avfattning skenbart förlänats en för Mellquist
besvärande innebörd, vars framkonstruerande i och för sig pekar utöver
det nyssnämnda av Hallgren för mig uppgivna syftet. Örn Hallgren ingenting
annat önskat än att få fastslaget, huruvida Mellquist fortfarande innehade
och försålde varan, hade det stått honom öppet att på en mycket
rakare väg nå detta mål. Enligt 8 § i 1918 års förordning kan nämligen

151

kontrollstyrelsen ålägga försäljare att föra de anteckningar eller vidtaga
de övriga åtgärder, som för utövande av kontroll kunna finnas nödiga;
och enligt samma paragraf är försäljare pliktig att låta kontrollstyrelsen
eller den, nämnda myndighet därtill förordnat, taga del av hans handelsböcker
jämte därtill hörande verifikationer. Därav torde framgå, att det
ingalunda var nödvändigt enbart för de nämnda upplysningarnas erhållande
att samtycka till Köppers förslag. Hallgren har tydligen också insett,
att detta förslag var av betänklig art, ty han uppgiver i sin förklaring,
att han vid tillfället velat undvika, att spaningsåtgärden skulle
kunna betecknas som provokation, och därför tillsagt Köpper att förhindra
tillkomsten av ett försäljningsavtal. Såsom jag ovan framhållit,
var det dock otillbörligt — även örn man försäkrat sig örn att det icke
skulle komma till ett försäljningsavtal — att framprovocera den situation,
som sedermera genom försäljningsförbudet, Dvoretskys anhållande och
polisrapportens avfattning utnyttjats. Hallgren hade ovillkorligen bort
inse, att det av Köpper föreslagna tillvägagångssättet var lika olämpligt
som onödigt, och förty förbjuda detsamma. Genom att i stället samtycka
därtill har Hallgren enligt min mening gjort sig skyldig till tjänstefel.

I den av Hallgren underskrivna polisrapporten står det på ett ställe,
att Mellquists kamrerare ’av polismännen blivit tillsagd, att icke avyttra
förenämnda parti förrän vidare besked lämnades i saken’ och, heter det
vidare, ''skulle detsamma under tiden få kvarstå i fabriken’. Längre fram
i rapporten lämnas till yttermera visso följande förklaring: ’De ifrågavarande
flaskorna kvarstå fortfarande å Mellquists fabrik i Södertälje,
men har fabrikör Mellquist blivit tillsagd att icke avyttra några av desamma,
enär innehållet kan användas såsom berusningsmedel. Att Köpper
meddelat ett verkligt försäljningsförbud synes mig därigenom och
genom utredningen i övrigt vara ställt utom allt tvivel. Särskilt erinrar
jag örn kriminalöverkonstapeln Fredrikson bestämda utsaga i detta avseende.
Även Köpper har uppgivit, att Köpper i detta sammanhang sagt,
att vidare besked sedermera skulle givas från polisen i Stockholm. Men
sådant besked kom icke förrän efter omkring en månad. Hallgren kar
medgivit, att han telefonledes meddelat Köpper en order, men han har
icke kunnat närmare redogöra för dess avfattning. Vidare har Hallgren,
såsom nämnts, i polisrapporten givit upprepade, tydliga uttryck för att
ett förbehållslöst förbud mot försäljning meddelats. Hallgrens i tämligen
svävande ordalag sedermera gjorda påståenden om att ordern till Köpper
endast avsett, att Mellquist skulle enligt 9 § i 1918 års förordning varnas
för att företaga olaga försäljning, synas mig närmast framstå såsom ett
försök i efterhand att anpassa händelseförloppet till gällande bestämmelser,
stridande som dessa påståenden äro mot utredningen i övrigt. Enligt
min mening måste det antagas, att Hallgren till Köpper uttryckt sig på

152

sådant sätt, att Hallgren är ansvarig för det förbud, som tydligen har givits.
Jag håller för troligt, att förbudet i hastigheten tillkommit såsom
en interimsåtgärd, sedan tvekan uppstått rörande det från början, i allt
fall av Köpper, tillämnade beslaget. Tilläggas må att, sedan Hallgren
under förevarande förhållanden givit en order, han i varje fall lärer hava
varit skyldig, allrahelst då den icke avfattats skriftligen, att övervaka
dess utförande på av honom åsyftat sätt. Men ännu så sent som en månad
därefter har Hallgren utan anmärkning skrivit under polisrapporten med
dess otvetydiga omnämnanden av försäljningsförbudet. Enligt min mening
har Hallgren, såsom nämnts, saknat formell befogenhet att över huvud
i detta fall ingripa enligt 9 §. Den framprovocerade situationen synes
mig icke heller hava varit ägnad att giva något sakligt berättigande åt
vare sig erinran eller förbud enligt nämnda paragraf. Beslutet örn försäljningsförbud
har icke underställts någon myndighet. Jag finner på anförda
grunder Hallgren hava även med avseende å försäljningsförbudets
meddelande gjort sig skyldig till tjänstefel.

I Södertälje blevo enligt polisrapporten Dvoretsky och Ingvaldsen anhållna.
Kriminalkonstapeln Magnusson har uppgivit, att han under tiden
för Köppers telefonsamtal å Mellquists kontor haft till uppgift att ’se
efter’ Dvoretsky och Ingvaldsen. Sedan blevo dessa avförda till Stockholm
och underkastade polisförhör. Vad Ingvaldsen angår, var väl detta endast
ett led i den roll, som han åtagit sig att spela. Men för Dvoretsky var det
en rättskränkning i form av ett obehörigt ingrepp i hans personliga frihet.
Den omständigheten att han i Södertälje förberedelsevis underhandlat
örn att förmedla försäljning av ett större parti av ifrågavarande lagligen
importerade konserver, därvid den ene kontrahenten ju dessutom
var i hemligt samförstånd med polisen, har, enligt min mening, icke i någon
mån kunnat giva Hallgren vare sig formell eller saklig befogenhet
att låta anhålla och till Stockholm avföra Dvoretsky. Invändningen att
Dvoretsky ändå skulle resa till Stockholm förtjänar naturligtvis intet avseende.
Det är nämligen en avsevärd skillnad på att resa som en fri man
och såsom anhållen av polisen. Det tjänstefel, som sålunda förelupit, kan
icke undgå min beivran.

I det föregående har jag betecknat den av Hallgren underskrivna och
till kontrollstyrelsen överlämnade polisrapporten såsom vilseledande och
bemängd med halvsanningar. Den, som läser rapporten utan att i övrigt
känna till något örn själva saken, bibringas ovillkorligen den uppfattningen,
att polismännen verkligen överraskat samtliga de personer, vilka
vid deras ankomst befunnit sig i Mellquists fabrik, samt genom sitt ingripande
avvärjt en faktiskt förestående försäljning av så misstänkt beskaffenhet,
att till och med varans alkoholhalt särskilt omnämnts vid underhandlingarna.
Såsom förut påvisats, måste ju emellertid ett dylikt

153

omnämnande, om det förekommit, hava inspirerats av Ingvaldsen, polisens
egen medhjälpare. Sakens hela uppläggning i rapporten är i ovan
berörda avseende försåtlig. Polisens samförstånd med Ingvaldsen har förbigåtts
med fullständig tystnad. Rapportens framställning tager i stället
från början närmast sikte på Dvoretsky, som man ''närmare observerat’.
Polismännen uppgiva sig hava ''kommit underfund med att Dvoretsky vöre
den som salubjudit flaskorna’, vilket uttryck i sitt sammanhang ingiver
en föreställning örn Dvoretsky såsom den, vilken systematiskt på ett
mindre önskvärt sätt utminuterat konserverna i Stockholm, en föreställning
som måste anses falsk mot bakgrunden av vad som i det avseendet
verkligen påvisats. Över huvud taget är det knappast lämpligt att i en
polisrapport på dylikt sätt inblanda polisens omdömen och slutledningar,
åtminstone örn det icke samtidigt klarlägges, på vilka fakta man stöder
sig. Dvoretsky och Ingvaldsen betecknas i rapporten såsom ''anhållna'' och
''införda å kriminalavdelningens station’. För Dvoretskys del var det ju
ett verkligt, ehuru enligt min mening obefogat, anhållande. Men i fråga
cm Ingvaldsen anser jag, att rapporten på det mest betänkliga sätt avviker
från sanningen. Såsom ovan framhållits, måste ju dock Hallgren hava
i det väsentliga vetat, vilken roll Ingvaldsen spelat. Icke förty har enligt
rapporten med honom hållits ett förhör, som utmynnat i en för rapportens
hela tendens synnerligen utmärkande passus, däri Ingvaldsen tillåtits eller

tillhållits att upplysa följande: ''Under samtalet---hade emellertid

polismän tillkommit så att Ingvaldsen icke hunnit med att slutföra affären.
Ingvaldsen hade tänkt att sedermera söka försälja de olika flaskorna
med förtjänst här i Stockholm.’ Den på två ställen i rapporten lämnade
uppgiften örn det försäljningsförbud, som vid tillfället meddelats Mellquist,
är ägnad att hos läsaren ytterligare förstärka intrycket av affärens
allvarliga beskaffenhet. Har, såsom Hallgren numera vill göra gällande,
intet försäljningsförbud meddelats, var ju uppgiften av beskaffenhet att
direkt föra kontrollstyrelsen bakom ljuset. Att kontrollstyrelsen tagit hänsyn
till berörda uppgift, framgår ju också av dess utlåtande. Har däremot,
såsom jag påstår, ett försäljningsförbud meddelats, synes det mig egendomligt,
att rapporten ingenting innehåller örn dess återkallande. Över
huvud taget omnämnes icke i rapporten den ställning, polisen slutligen
intagit till hela saken, vilket i sin mån är ägnat att hålla rapportens läsare
kvar i de föreställningar, som rapportens övriga innehåll hos honom framkallat.
Hallgren synes mig hava jämväl genom sin befattning med ifrågavarande
polisrapport, som innefattar ett slutligt fullföljande av hela det
föregående felaktiga förfarandet, gjort sig skyldig till fel i tjänsten.”

Under åberopande av vad han sålunda anfört uppdrog ,T. O. åt åklagaren
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra

154

åtal mot Hallgren samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Mellguist och Dvoretsky borde beredas tillfälle att yttra sig i
målet, och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de
funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Stockholms rådhusrätt, där den av Ö. Ä. förordnade åklagaren efter
stämning påstod ansvar å Hallgren för tjänstefel i de fyra avseenden, J. O.
funnit Hallgren hava förfarit felaktigt, samt Mellguist och Dvoretsky
framställde anspråk på skadestånd av Hallgren, yttrade i utslag den 9
augusti 1929 följande:

Vidkommande första stämningspåståendet, så ehuru Hallgren erkänt,
att — sedan Köpper för Hallgren rapporterat dels att i Stockholm för användning
såsom berusningsmedel försåldes viss sprithaltig vätska, uti vilken
i glasflaskor förvarade frukter vore inlagda, dels att Dvoretsky troligen
försålde eller förmedlade försäljning av varan, och dels att denna
funnes i lager hos Mellguist i Södertälje — Hallgren i december 1927 lämnat
sitt medgivande till att Köpper i hemligt samförstånd med annan
person, som för Dvoretsky uppgivit sig vara spekulant å varan, begivit
sig till Mellguists lager, under det att Dvoretsky därstädes för omförmälda
persons räkning förhandlat örn inköp av varan, likväl och som Hallgren
vid lämnandet av omförmälda medgivande icke, såvitt visats, ägt vetskap
örn att, såsom numera i målet vöre upplyst, omförmälda vara blivit av
Mellguist i vederbörlig ordning hit till riket införd, utan det fasthellre
av omständigheterna i målet måste anses framgå, att Hallgren därvid ägt
giltig anledning antaga, att fråga vore örn bedrivande av spaning för uppdagande
av med olovlig införsel av spritdrycker sammanhängande olovlig
försäljning av sådana drycker, vid vilket förhållande den omständigheten,
att medgivandet avsett vidtagande av polisåtgärder inom Södertälje stads
polisdistrikt, icke, mot bestämmelserna uti det i målet åberopade kungl,
brevet av den 28 september 1923, i och för sig vore av beskaffenhet att för
Hallgren föranleda ansvar, alltså och då påtalade polisåtgärden ej heller
eljest kunde anses vara av sådant art, att Hallgren genom att lämna sitt
medgivande till åtgärdens vidtagande kunde anses hava gjort sig skyldig
till tjänstefel, bleve åtalet i denna del av rådhusrätten ogillat.

Vad anginge andra stämningspåståendet, så enär annat förhållande icke
kunde anses ådagalagt, än Hallgren uppgivit, eller att Hallgren, då Köpper
efter försäljningsunderhandlingarna i telefon uppringt Hallgren och anmält,
huru stor myckenhet av varan anträffats å nämnda lager, och anhållit
örn besked, huru han skulle förfara med varan, beordrat Köpper att
tillsäga den person, vilken vid underhandlingarna företrätt Mellguist, att
varan icke finge försäljas olagligt, samt lämnandet av denna order icke
kunde anses innefatta av Hallgren begånget tjänstefel, ty och som — även

155

om i målet finge anses utrett, att vid orderns verkställande förfarits felaktigt
— det förhållandet, att Hallgren i målet förklarat sig ensam bära
ansvaret för de vidtagna åtgärderna, icke lagligen kunde medföra, att
Hallgren på grund av sådan felaktighet blivit förvunnen till ansvar för
tjänstefel, alltså och då Hallgren ej heller i övrigt blivit i förevarande del
av målet förvunnen örn brottslighet i åtalat hänseende, funne rådhusrätten
åtalet därutinnan icke kunna bifallas.

Beträffande tredje stämningspåståendet vore väl upplyst, att Köpper på
order av Hallgren låtit i Södertälje anhålla och till Stockholm avföra Dvoretsky,
men enär sagda åtgärd med hänsyn till i målet inlupna omständigheter
måste antagas hava varit av förhållandena påkallad, prövade rådhusrätten
rättvist ogilla åtalet i denna del av målet, och bleve Dvoretskys
på förment brottsligt förfarande uti ovan angivna hänseenden grundade
skadeståndstalan tillika ogillad.

Vad slutligen beträffade fjärde stämningspåståendet, så ehuru av utredningen
i målet framginge, att vid avfattandet av den däri omförmälda till
kungl, kontrollstyrelsen ingivna, av Hallgren undertecknade polisrapporten
av den 12 januari 1928 delvis felaktigt och ofullständigt återgivits från
polismyndighetens sida i saken vidtagna åtgärder, anmärkta oriktiga förfarande
i allt fall, vid övervägande av vad å ömse sidor i målet andragits,
icke kunde anses vara av så svårartad beskaffenhet, att Hallgren därigenom
ådragit sig ansvar för tjänstefel, funne rådhusrätten åtalet ej heller
i denna del kunna vinna bifall.

Vid denna utgång av målet, i vad detsamma avsåge ansvarstalan, och
då de åtgärder, för vilka Hallgren, enligt vad ovan sagts, förklarat sig
bära ansvaret, icke vore av sådan beskaffenhet, att Hallgren på grund därav
kunde anses skyldig att gottgöra Mellquist av denne i målet fordrade
ersättningsbelopp, prövade rådhusrätten rättvist ogilla även Mellquists
talan. Mellquist skulle själv vidkännas sina å målet havda kostnader.

Med anledning av denna utgång av målet uppdrog tjänstförrättande
justitieombudsmannen Forsberg åt advokatfiskalen vid Svea hovrätt att
därstädes anföra besvär.

I en till advokatfiskalen därefter avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Geijer, bland annat, följande:

Ett huvudargument i rådhusrättens motivering vore, att Hallgren icke
skulle ägt vetskap örn att ifrågavarande konserver blivit av Mellquist i
vederbörlig ordning hit till riket införda utan att Hallgren i stället skulle
haft giltig anledning antaga, att fråga vore örn spaning för uppdagande
av med olovlig införsel av spritdrycker sammanhängande olovlig försäljning
av sådana drycker. Emot detta domskäl kunde ställas Hallgrens
egna ord i hans den 8 mars 1928 dagtecknade, till J. O. överlämnade för -

156

klaring, däri han på följande sätt utvecklade den uppfattning, han fått
vid ett av de samtal, som han redan på ett tidigt stadium haft med Köpper:
”Enligt mitt förmenande kunde det nu icke råda någon tvekan därom,
att här försåldes ett sådant alkoholhaltigt preparat, som omtalas i
kungl, förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat
m. m., och att denna försäljning ägde rum i strid med 5 § i sagda förordning.
” Hallgren hade icke ens vetat, örn de konserver, som försålts i
Stockholm, härrört från Mellquist. Men även örn så varit fallet och Hall
gren vetat detta, så hade däri icke legat något giltigt skäl till antagande,
att varan varit olovligen införd, lika litet som det i och för sig skulle hava
utgjort något bevis örn att Mellquist vid av honom bedriven försäljning
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Att varan kunde missbrukas
hade varit förutsatt redan av kontrollstyrelsen, som dock det oaktat medgivit,
att varan finge hållas till salu. När Hallgren alltså, långt förr än
resan till Södertälje beslutats, haft klart för sig, att det gällt en sådan
vara, som avsåges i 1918 års förordning, så måste han också på grund av
andra stycket i förordningens första paragraf hava insett, att det icke
vore fråga örn en vara, vilken enligt gällande bestämmelser kunde betecknas
såsom rusdryck. Vilken giltig anledning rådhusrätten kunnat anse
Hallgren hava haft att tro, det fråga vore örn olovlig införsel, vöre höljt i
fullständigt dunkel. Hallgrens egna, härovan citerade ord antydde ingenting
sådant. I polisrapporten av den 12 januari 1928 yttrades icke en misstanke
örn olovlig införsel. Hallgren hade själv uppgivit syftet med undersökningen
hava varit allenast att vinna klarhet, huruvida den olaga försäljning,
som ägde rum i Stockholm, emanerade från Mellquist. Och Hall
grens ombud hade vid sista rättegångstillfället anfört, att aldrig något
annat åsyftats än utredning örn den förmodade Mellquistska försäljningen
av de sprithaltiga konserverna, vilka sedermera visat sig hava kommit till
olaga användning. Icke heller det sålunda angivna syftet tydde på, att
”spaningen” gått ut på att finna smuggelsprit. När Hallgren, såsom han
själv betygat, redan före beslutet örn Södertäljeresan haft fullt klart för
sig, att fråga vore örn sådan vara, som avsåges i 1918 års förordning, så
hade han också med hänsyn till förordningens innehåll enligt J. 0:s mening
varit skyldig att, om han betvivlade Mellquists rätt att över huvud
innehava och försälja varan, därom söka inhämta upplysning i första hand
hos kontrollstyrelsen. Innan så skett, hade Hallgren icke haft rätt att
lägga konservförsäljningen i Stockholm till grund för ett antagande, att
hos Mellquist funnes insmugglad sprit, och på ett dylikt antagande grunda
sådana åtgärder som de förevarande. Något sådant antagande hade, som
sagt, Hallgren efter allt att döma icke heller gjort. Hade ”spaningen” avsett
förhandenvaron av smuggelsprit, så hade väl detta på något sätt kommit
till synes i det rörande resan uppsatta protokollet; och vidare hade

157

väl i sådant fall hela företaget fått avstanna, när nian icke kommit över
någon sådan sprit. Men i stället hade de framprovocerade underhandlingarna
i Södertälje tagits till utgångspunkt för försäljningsförbudet, Dvoretskys
anhållande och avlåtandet av den vilseledande rapporten rörande
den av Mellquist tillämnade försäljningen, ehuru Hallgrens i målet lämnade
uppgifter om hans telefonorder till Köpper ävensom polisrapportens
omnämnande av kontrollstyi-elsens tidigare befattning med Mellquists försäljning
väl så tydligt som det vore möjligt ådagalade, att Hallgren vid
förbudets meddelande, Dvoretskys anhållande och rapportens avlåtande
haft reda på, att det icke varit smuggelsprit, man haft att göra med. I sin
redogörelse för telefonsamtalet sade ju Hallgren, att det stått klart för
honom, att 9 § i 1918 års förordning anvisade de åtgärder, som Hallgren
hade att vidtaga. Och av polisrapporten framginge, hurusom Hallgren
vid dess avlåtande måste haft reda på, att Mellquist haft kontrollstyrelsens
medgivande till att sälja varan. Kunde man sålunda utgå från att
Hallgren på förfarandets olika stadier saknat anledning att förutsätta och
i själva verket ej heller förutsatt olovligt spritinnehav, förföll© först och
främst rådhusrättens resonemang i behörighetsfrågan. När J. O. påstode,
att Hallgren icke haft rättighet att inskrida på sätt som skett, innebure
detta emellertid ingalunda, att Hallgren stillatigande behövt åse en i
Stockholm sig utbredande olaglig försäljning. J. O. ansåge i stället uppenbart,
att Hallgrens argumentering vore fullkomligt förfelad, då han försökte
framställa det beivrade förfaringssättet såsom framför andra nykterhetsfrämjande.
9 och 10 §§ i 1918 års förordning anvisade de olika utvägarna,
då det gällde att stäcka en försäljning, vilken, med eller utan
ond avsikt hos försäljaren, visade sig skadlig. I 9 § talades örn tillvägagångssättet,
då de lokala myndigheterna iakttoge missbruk inom vederbörande
kommun; och i 10 § omtalades, hur det borde förfaras, örn de
skadliga verkningarna toge större omfattning. Då Hallgren, enligt vad
han själv andragit, redan från början insett, att fråga vöre örn sådan vara,
som avsåges i 1918 års förordning, hade det väl varit naturligast,
att han satt sig i förbindelse med kontrollstyrelsen, där upplysningar
stått att vinna örn det lovliga innehavet på skilda håll av varan. Dylika
upplysningar, vilka uppenbarligen kunnat inhämtas utan någon
som helst skriftväxling oell utan att det minsta uppseende väckts, hade
varit en värdefull utgångspunkt för konstaterande av, varifrån de i Stockholm
missbrukade konserverna härlett sig. Örn det sedan kunnat visas —
naturligtvis icke genom förstuckna provokationsmetoder utan genom verklig
och saklig bevisföring — att de kommit från Mellquist eller annan försäljare
å ort utom Stockholm, så hade tiden varit inne att hos kontrollstyrelsen
göra anmälan för åtgärder enligt 10 §. I stället för att gå denna
i författningen klart antydda väg, hade Hallgren medgivit Köpper att

158

sätta i gång med det ifrågavarande provokationsartade förfarandet och
sedan själv fullföljt detsamma genom förbudet, anhållandet och polisrapporten.
Ändamålet med undersökningen i Södertälje hade av Hallgren angivits
vara endast att vinna klarhet därom, huruvida den olaga försäljning,
som ägt rum i Stockholm, emanerat från Mellquist. Hallgren utvecklade
detta närmare, då han anförde, att syftet varit att skaffa belägg
för att de i Stockholm sålda bären härrört från Mellquist och att Hallgren
därför icke ansett sig kunna gå fram på den av J. O. rekommenderade
raka vägen. Det vore just detta sätt att anskaffa bevisning, som J. O.
funne klandervärt. Det hade gällt icke blott att bevisa, att Mellquist innehade
sådan vara som den ifrågavarande — något som även Hallgren syntes
anse hava kunnat ske på annat sätt — utan även att erhålla bekräftelse
på misstanken, att den i Stockholm försålda varan kommit från Mellquist.
Någon bekräftelse därpå hade Hallgren icke haft tidigare. Det
förefölle högst anmärkningsvärt, att Hallgren verkligen kunde göra gällande,
att de genom Ingvaldsen igångsatta underhandlingarna örn inköp
från Mellquist skulle kunna innefatta något som helst bevis för att Mellquist
vid andra tillfällen sålt till Stockholm. I det förevarande fallet hade
det ju icke ens varit Mellquist, som tagit initiativet, utan det hade varit
polisens egen medhjälpare, som hos Mellquist låtit anmäla sig såsom köpare.
Vad hade väl detta i verkligheten kunnat bevisa örn arten av Mellquists
övriga försäljningar? Naturligtvis ingenting. Men — och detta
vore av synnerlig vikt för bedömande av det hela — genom det ofullständiga
och vilseledande sätt, på vilket händelseförloppet återgivits i polisrapporten,
hade tilldragelsen fått ett skenbart värde såsom bevis för att
Mellquist i det förevarande fallet inlåtit sig på förhandlingar nied en köpare,
som visat sig särskilt intresserad av alkoholhalten. Detta helt och
hållet framprovocerade belägg för misstankarna mot Mellquist hade sedan
i polisrapportens form bragts till kontrollstyrelsens kännedom. I fråga om
det meddelade försäljningsförbudet, som uteslutande grundats på den
framprovocerade situationen, vidhölle J. O. vad förut anförts. Hallgren
hade själv den 12 januari 1928 undertecknat en rapport, i vilken på två
ställen uttryckligen omförmälts, att ett ovillkorligt försäljningsförbud
givits. Detta syntes vara bevis nog. Beträffande Dvoretskys anhållande
hade detsamma också helt och hållet grundat sig på den framprovocerade
situationen. I fråga örn polisrapporten hade rådhusrätten visserligen fastslagit
dess bristande överensstämmelse med verkligheten, men icke förty
lämnat åtalet härutinnan utan bifall. Hallgren hade medgivit, att med
rapporten åsyftats att upplysa kontrollstyrelsen därom, att ”Mellquist
fortsatte med sin förut av styrelsen påtalade försäljning”, d. v. s. att Mellquist
försålde varan på ett skadligt sätt. Såsom rapporten avfattats, hade
den också varit väl ägnad att ingiva kontrollstyrelsen en dylik föreställ -

159

ning. Men om rapporten avfattats sanningsenligt, så hade kontrollstyrelsen
i stället fått veta, att polisens medhjälpare, Ingvaldsen, tagit initiativet
och lyckats inleda underhandlingar genom att föregiva sig vilja köpa
samt att samme Ingvaldsen därvid uppträtt såsom intresserad jämväl av
varans alkoholhalt. Riktigt avfattad hade rapporten såsom bevis emot
Mellguist och Dvoretsky icke haft det värde, den nu kunde hava, alldenstund
det moment, som skulle bevisas, då hade tett sig i sin rätta dager
såsom framprovocerat under förhållanden, vilka givit vid handen, att det
varit polisens egen medhjälpare, som påtryckt underhandlingarna deras
misstänkta prägel. Nu hade i stället Ingvaldsen i rapporten fått framstå
såsom av polisen ertappad, anhållen och förhörd. Hallgren hade medgivit,
något som för övrigt vore uppenbart, att rapportens avfattning därutinnan
icke varit oavsiktlig. Hallgren hade nämligen anfört, att en anledning
till, att Ingvaldsens medverkan icke röjts i rapporten, varit den, att
sådant skulle för Ingvaldsen kunnat medföra obehag och att Hallgren ansett
det vara sin skyldighet att rädda Ingvaldsen från dylik konsekvens
av hans hjälpsamhet mot polisen. Sin verkliga skyldighet att skriva sanningsenligt,
så att icke Mellguist och Dvoretsky försattes i sämre dager
än nödigt, syntes Hallgren hava tagit mera lätt. Då man visste, vilken betydelsefull
roll polisprotokollen spelade i de flesta brottmål, bleve man betänksam
inför Hallgrens berörda argumentering. För sin del trodde J. O.
icke, att en rättsuppfattning, enligt vilken Hallgrens förfarande lämnades
utan påföljd, stöde i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet
i vårt land.

Jämväl Mellguist och Dvoretsky anförde besvär över rådhusrättens
utslag.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

18. Dröjsmål med avgivande av utlåtande rörande häktad
persons sinnesbeskaffenhet.

Vid av J. O. den 26 juni 1928 företagen inspektion å straffängelset i Jönköping
fann J. O., att Tveta, Vista och Mo häradsrätt i rannsakningsmål
angående för barnamord häktade Alvina Stattin den 21 december 1927 beslutat
inhämta kungl, medicinalstyrelsens utlåtande rörande Alvina Statens
sinnesbeskaffenhet och i avbidan på dylikt utlåtande förklarat målet
vilande. Någon rannsakning med Alvina Stattin hade därefter icke
ägt rum.

På fråga av J. O. uppgav direktören vid straffängelset T. Olson, vilken
var närvarande vid inspektionen, att Alvina Stattin, då läkaren vid fängel -

160

set med stöd av § 215 i arbetsordningen för fångvårdsstaten förklarat sig
förhindrad att verkställa erforderlig undersökning av henne, den 5 januari
1928 för undersökningens verkställande förflyttats till centralfängelset i
Växjö; att, sedan undersökning verkställts av hospitalsläkaren H. Herndal,
Alvina Stattin återförts till straffängelset i Jönköping den 23 maj
1928; samt att utlåtande rörande den sålunda verkställda undersökningen
ännu icke avgivits av Herndal.

Alvina Stattin, som därefter fick företräda, klagade över att undersökningen
av hennes sinnesbeskaffenhet icke verkställts nog skyndsamt, varigenom
häktningstiden för henne blivit onödigtvis förlängd. Alvina Stattin
upplyste därvid att, sedan hon ankommit till centralfängelset i Växjö
den 5 januari 1928, Herndal icke förrän den 21 mars 1928 verkställt någon
undersökning av henne. Härefter hade Herndal undersökt henne den 12
april och den 3 maj 1928. Vid undersökningen den 12 april hade Herndal
till Alvina Stattin sagt, att det vore tillräckligt, om undersökningen verkställdes
inom sådan tid, att medicinalstyrelsens utlåtande kunde avgivas
till den 16 juni 1928. Herndal hade icke avgivit något utlåtande vid tiden
för tredje undersökningen, men den 5 maj hade direktören vid fängelset
för Alvina Stattin uppgivit, att Herndal då avsänt sitt utlåtande till medicinalstyrelsen.
Alvina Stattin hade förvarats å centralfängelset i Växjö
hela undersökningstiden, till dess hon återförts till Jönköping.

Direktören Olson upplyste, att han dagen förut på förfrågan erhållit
meddelande, att Herndal inom de närmaste dagarna skulle översända utlåtande
rörande den verkställda undersökningen till medicinalstyrelsen.

Då J. O. därefter den 28 juni 1928 verkställde inspektion å Tveta, Vista och
Mo domsagas kansli, inhämtade J. O. angående målet mot Alvina Stattin,
i vilket mål talan fördes jämväl mot å fri fot varande T. Lindqvist och däri
Alvina Stattin biträddes av e. o. hovrättsnotarien G. Kempe, att domsagans
häradsrätt den 21 december 1927 under ordförandeskap av biträdande
domaren, hovrättsassessorn T. Gullström meddelat följande beslut: Med
hänsyn till de omständigheter, som i målet förekommit rörande Alvina
Stattins sinnesbeskaffenhet, aktade häradsrätten nödigt att, före det målet
till slutligt avgörande företoges, infordra medicinalstyrelsens yttrande
angående Alvina Stattins sinnesbeskaffenhet vid åtalade gärningarnas begående,
i avbidan varpå målet jämväl såvitt Lindqvist anginge förklarades
vilande. Genom domhavandens försorg skulle underrättelse meddelas
parterna ävensom Kempe angående tiden för målets återupptagande. I
avbidan på medicinalstyrelsens yttrande skulle Alvina Stattin i häktet
kvarbliva. Handlingarna i målet skulle genom ordförandens försorg överlämnas
till medicinalstyrelsen.

Assessorn Gullström upplyste på av J. O. framställda frågor, att enligt
vad marginalanteckning i domboken utvisade samtliga protokoll i målet

161

jämte missiv av Gullström den 28 december 1927 expedierats till fängelseläkaren
i Jönköping, fältläkaren G. Rundqvist. Enligt vad Gullström ville
erinra sig hade Gullström själv överlämnat handlingarna vid ett personligt
besök hos Rundqvist. Dröjsmålet med medicinalstyrelsens utlåtande
hade Gullström antagit vara beroende därpå, att undersökningen beträffande
Alvina Stattin varit av vidlyftig art eller måst förnyas.

I skrivelse den 4 juli 1928 till medicinalstyrelsen anhöll J. O. därefter, att
medicinalstyrelsen måtte verkställa utredning rörande dröjsmålet med
ovanberörda läkarundersöknings verkställande och avgivande av utlåtande
däröver samt till J. O. inkomma med utredningen ävensom med det utlåtande,
som därav föranleddes.

I skrivelse den 28 augusti 1928, varmed medicinalstyrelsen överlämnade
den av J. O. begärda utredningen, däribland från Herndal i ärendet infordrad
förklaring, anförde medicinalstyrelsen följande:

Uti skrivelse till medicinalstyrelsen den 13 juni 1928 hade Kempe anhållit
örn upplysning, när styrelsens utlåtande rörande Alvina Stattins
sinnesbeskaffenhet vore att förvänta. Enär någon begäran örn dylikt utlåtande
då icke till styrelsen inkommit, hade styrelsen den 15 juni 1928
avlåtit en skrivelse till K. B. i Jönköpings län med begäran örn meddelande,
varest Alvina Stattin befunne sig och vilka åtgärder, som vidtagits
i ärendet. Med anledning därav hade inkommit meddelande, att Tveta,
Vista och Mo häradsrätt den 21 december 1927 beslutat inhämta styrelsens
utlåtande i angivet hänseende, att Alvina Stattin för erforderlig läkarundersökning
den 5 januari 1928 överförts till centralfängelset i Växjö,
där undersökningen uppdragits åt hospitalsläkaren Herndal, samt att Alvina
Stattin återkommit till fängelset i Jönköping den 23 maj 1928. Därom
hade styrelsen den 26 juni 1928 underrättat Kempe samt tillagt, att
yttrande från Herndal utlovats inom den närmaste tiden. Den 6 juli 1928
hade inkommit skrivelse från domhavanden med begäran örn utlåtande i
ärendet, vilken skrivelse varit åtföljd av protokollen i målet och Herndals
yttrande. Uti detta hade Herndal anfört, att hopade samtidiga yttranden
jämte tjänstegöromål hindrat honom att tidigare än som skett inkomma
med yttrande angående Alvina Stattin. Den 16 juli 1928 hade styrelsen
till domhavanden avgivit utlåtande av innehåll, att Alvina Stattin visserligen
vore i viss mån psykiskt abnorm, men att tillräckliga skäl dock saknades
för antagandet, att hon vid tiden för åtalade gärningarnas begående
befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avhandlades i 5
kap. 5 och 6 §§ strafflagen.

På grund av J. 0:s skrivelse den 4 juli 1928, anförde medicinalstyrelsen
vidare, hade styrelsen genom K. B. i Kronobergs län den 6 juli 1928 an -

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1930 års riksdag.

162

modat Herndal att senast den 19 juli 1928 till styrelsen inkomma med yttrande
i anledning av skrivelsen. Samtidigt hade styrelsen av Herndal
begärt närmare upplysningar beträffande de yttranden, som enligt av
honom förut lämnad uppgift skulle hava vållat dröjsmålet med yttrandet
angående Alvina Stattin. Uti en den 19 juli 1928 till styrelsen inkommen
skrivelse hade Herndal anfört, att han icke erhållit något förordnande
att verkställa undersökningen och avgiva yttrandet utan allenast därom
anmodats av fängelsedirektören, sedan fängelseläkaren i Växjö liksom
tidigare fängelseläkaren i Jönköping frånsagt sig uppdraget, att han, såvitt
han mindes, mottagit handlingarna den 10 januari 1928, att han avgivit
andra utlåtanden under januari 1928 beträffande tre närmare angivna
personer, under februari 1928 beträffande en person, under mars
1928 beträffande en person och under juni 1928 beträffande en person, att
han icke kunde bestämt uppgiva, vilka dagar undersökningen av Alvina
Stattin verkställts, att den 26—den 29 mars 1928 förrättats inspektion av
Växjö hospital, att tiden efter en inspektion alltid å kriminalavdelningen
medförde ökad oro och ökat arbete även frånsett de förslag till permission
eller utskrivning, som då finge ökad aktualitet, samt att avgörandet
av Alvina Stattins sinnesbeskaffenhet synts särskilt vanskligt i synnerhet
med avseende på en eventuell tillämpning av den s. k. förvaringslagen,
varför Herndal ock, för att hålla denna utväg öppen, slutligen stannat
för en tillämpning av strafflagens 5 kap. 6 §. På förfrågan av medicinalstyrelsen
hade fångvårdsstyrelsen den 18 juli 1928 meddelat, att någon
anmälan örn oskäligt dröjsmål med utlåtandets avgivande i förevarande
fall icke blivit av fängelsedirektören till fångvårdsstyrelsen ingiven. Vidare
hade upplysts, att enligt anteckningar i fängelsets fångrulla handlingarna
i målet den 7 januari 1928 överlämnats till Herndal, vilken den
21 i samma månad förklarat sig villig verkställa undersökningen, att
Herndal den 2 juli 1928 till fängelsedirektören avlämnat yttrandet i två
exemplar, av vilka samma dag på föreskrivet sätt ett exemplar översänts
till domstolen och ett till medicinalstyrelsen, samt att Herndal vid flera
tillfällen av fängelsedirektören erhållit uppmaning att påskynda undersökningen.
Ordinarie läkaren vid centralfängelset i Växjö H. Goldkuhl
hade i infordrat yttrande anfört att, sedan Herndal åtagit sig undersökningen,
Goldkuhl icke ansett sig äga befogenhet att i något avseende söka
påverka hans arbete. Slutligen kunde antecknas, att — sedan Herndal, på
sätt framginge av ett bifogat utdrag av styrelsens protokoll den 20 april
1928, vid flera föregående tillfällen låtit dröjsmål med avgivande av yttranden
komma sig till last — styrelsen sistnämnda dag låtit anhängiggöra
åtal mot Herndal för tjänstefel. Genom utslag den 30 juni 1928 hade
Herndal av Konga häradsrätt dömts för försumlighet i ämbetet att böta
100 kronor. På grund av vad sålunda förekommit finge medicinalstyrel -

163

sen meddela, att de av Herndal åberopade skälen för det långa dröjsmålet
med avgivande av ifrågavarande yttrande rörande Alvina Stattins
sinnesbeskaffenhet enligt styrelsens förmenande icke kunde anses bärande
samt att Herndal förty brutit mot gällande bestämmelser örn den tid, inom
vilken yttranden av ifrågavarande slag skulle avgivas.

Av Herndals vid skrivelsen fogade förklaring framgick, att Herndal
påbörjat undersökningen av Alvina Stattin, så snart Herndal, efter avgivandet
den 18 mars 1928 av ett utlåtande i annat ärende, hunnit genomgå
rättegångsprotokollen.

Vid medicinalstyrelsens skrivelse var fogat bland annat utdrag av medicinalstyrelsens
protokoll den 20 april 1928, varav inhämtades, att i ärenden
rörande dröjsmål från Herndals sida med avgivande av utlåtanden i fråga
örn häktade personers sinnesbeskaffenhet medicinalstyrelsen beslutat dels
den 13 oktober 1922 att tilldela Herndal en allvarlig varning och erinran
att, särskilt i fråga örn häktade personer, noggrant iakttaga den tid, inom
vilken infordrade yttranden rörande deras sinnesbeskaffenhet skulle avgivas,
dels den 13 oktober 1925 att tilldela Herndal en allvarlig varning
och erinran att ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse vid äventyr
att, därest det försummades, styrelsen komme att i vederbörlig ordning
anmäla honom till åtal, dels den 20 januari 1928 att låta bero vid av
Herndal i det avsedda fallet avgiven förklaring men uppdraga åt föredraganden
i ärendet att fästa Herndals uppmärksamhet på vikten av att
noga iakttaga de för avgivande av utlåtande fastställda tiderna, vilket
uppdrag av föredraganden fullgjorts genom handbrev till Herndal samma
dag, dels ock den 20 april 1928 att — såsom i medicinalstyrelsens i nn förevarande
ärende avgivna utlåtande omförmälts — låta anställa åtal mot
Herndal för tjänstefel på grund av i visst fall förelupet dröjsmål med avgivande
av utlåtande.

Sedan J. O. därefter anmodat direktören vid centralfängelset i Växjö att
inkomma med yttrande, anförde fängelsedirektören H. Fehrnström följande: Sedan

läkaren vid centralfängelset förklarat sig sakna tid för ifrågakomna
undersöknings verkställande, hade protokollen i målet angående
Alvina Stattin den 7 januari 1928 av Fehrnström överlämnats till hospitalsläkaren
Herndal, som efter handlingarnas genomgående den 21 i
samma månad förklarat sig villig utföra undersökningen. Hemdal hade
för uppdragets utförande upprepade gånger besökt fängelset, varjämte
Alvina Stattin, som varit förvarad å fängelsets sinnessjukavdelning, under
hela förvaringstiden i enlighet med Herndals anvisningar varit underkastad
observation av avdelningens tjänstepersonal. Då undersökningstiden
visat sig överskrida den tid, som i allmänhet användes, hade Fehrn -

164

ström tid efter annan hos Herndal förfrågat sig, när undersökningen kunde
väntas avslutad. Sedan Hemdal meddelat, att han icke hade behov av
vidare observation av Alvina Stattin, hade hon den 23 maj 1928 återsänts
till straffängelset i Jönköping. Den 2 juli 1928 hade Herndal avlämnat
skriftligt utlåtande rörande undersökningen i två exemplar, vilka samma
dag avsänts, ett exemplar till ordföranden i Tveta, Vista och Mo häradsrätt
samt ett exemplar till medicinalstyrelsen.

Enligt vad J. O. inhämtat hade häradsrätten genom utslag den 28 juli 1928
dömt Alvina Stattin dels för det hon i ett fall fött i enslighet, som hon ej
sökt, samt fostret å lönn lagt, jämlikt 14 kap. 25 § strafflagen, till fängelse
två månader, och dels för det hon i ett annat fall fött i enslighet, som
hon ej sökt, och därefter lagt fostret å lönn, jämlikt 14 kap. 9 och 25 §§
samt 4 kap. 1 § strafflagen, till fängelse fyra månader eller att i en hot
undergå fängelse i sex månader, vilket straff dock med hänsyn till omständigheterna
i målet skulle anses helt och hållet verkställt genom den
dömdas hållande i häkte. Häradsrätten hade därjämte förordnat, att Alvina
Stattin skulle omedelbart försättas på fri fot.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Kronobergs län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Herndal. I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O.
följande:

”Enligt § 214 i fångvårdsstyrelsens arbetsordning för fångvårdsstaten
åligger det fängelseläkare att angående för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet
skyndsamt avgiva utlåtande, som av vederbörande myndighet
infordras, samt att, där i följd av särskilda omständigheter bestämt
yttrande ej kan lämnas inom två månader från mottaget uppdrag, i sitt
slutliga utlåtande angiva skälen till dröjsmålet. När fängelseläkare erhåller
uppdrag av berörda art, skall han därom underrätta fängelsets föreståndare,
som har att i fångrullan låta anteckna dag, då myndighetens
begäran örn undersökning ingått, samt dag, då läkarens utlåtande avlämnats,
ävensom att i händelse av oskäligt dröjsmål med utlåtandet hos
fångvårdsstyrelsen göra den anmälan, som av omständigheterna må anses
påkallad.

I § 215 i arbetsordningen stadgas att, där vid fångvårdsanstalt läkaren
finner sig sakna tillräcklig tid eller nog psykiatrisk erfarenhet för verkställande
av sakkunnig undersökning och utredning av sådana tilltalade
personers sinnesbeskaffenhet, beträffande vilka omständigheterna häntyda

165

på psykisk sjukdom eller undermålighet, bör sådan fånge från anstalten
förflyttas till annat fängelse för undersökningens och utredningens verkställande.

Från rikets södra delar skola enligt sistnämnda paragraf i dylika fall
kvinnliga fångar sändas till centralfängelset i Växjö, där läkare vid Växjö
hospital må vid behov kunna anlitas för undersökningens verkställande.

I förevarande fall är upplyst, att sedan läkarna vid respektive strafffängelset
i Jönköping och centralfängelset i Växjö med stöd av § 215 i
ovanberörda arbetsordning förklarat sig förhindrade att verkställa den
i anledning av Tveta, Vista och Mo häradsrätts beslut den 21 december
1927 erforderliga undersökningen av Alvina Stattins sinnesbeskaffenhet,
direktören vid sistnämnda fängelse den 7 januari 1928 med stöd av fångvårdsstyrelsens
i nyssnämnda paragraf givna generella bemyndigande
överlämnat protokollen i målet angående Alvina Stattin till hospitalsläkaren
Herndal, vilken den 21 i samma månad förklarat sig villig utföra undersökningen.
I och med uppdragets mottagande måste Herndal hava varit
att betrakta såsom förordnad att förrätta det ifrågavarande tjänsteärendet.
Det har förty ålegat honom att skyndsamt verkställa undersökningen
och däröver avgiva utlåtande. Att skyndsamhet är av nöden, då
det gäller undersökning av sinnesbeskaffenheten hos esperson, som är tilltalad
för brott, i all synnerhet örn denne hålles häktad, ligger i sakens
natur men har till yttermera visso uttryckligen framhållits såväl i ovanberörda
stadgande i § 214 i arbetsordningen för fångvårdsstaten som ock
i gällande hospitalsstadga. Såsom av det ovan anförda framgår, har också
Herndal erhållit upprepade varningar och erinringar örn angelägenheten
av dylik skyndsamhet.

Av vad i saken förekommit synes uppenbart, att Herndal, i stället för
att skyndsamt verkställa ifrågavarande undersökning, med avseende å
densamma låtit ett avsevärt dröjsmål komma sig till last. Alvina Stattin
har uppgivit, att Herndal icke förrän den 21 mars 1928 verkställt någon
undersökning av henne, en uppgift, som av Herndal lämnats obestridd och
vilken för övrigt står i god överensstämmelse med av Herndal lämnade
uppgifter. Det synes sålunda hava förlupit hela två månader efter det
Herndal åtagit sig att verkställa undersökningen, innan han ens inställt
sig å fängelset och undersökt Alvina Stattin. Sedan därefter undersökningen,
som med hänsyn till det fåtal gånger Herndal behövt avlägga besök
hos Alvina Stattin i och för sig synes hava dragit alltför långt ut på
tiden, verkställts och Alvina Stattin den 23 maj 1928 återförts till strafffängelset
i Jönköping, har Herndal icke förrän den 2 juli 1928 avgivit
utlåtande rörande hennes sinnesbeskaffenhet. För avfattande av utlåtandet
har Herndal sålunda använt en tid av mer än fem veckor efter det
Alvina Stattin transporterats från centralfängelset i Växjö. Allt som allt

166

har Herndal för verkställande av ifrågavarande undersökning och avgivande
av utlåtande använt en tid av mer än fem månader, varunder Alvina
Stattin suttit i häkte. Genom undersökningens förhalande synes mig
Herndal hava gjort sig skyldig till en anmärkningsvärd försummelse vid
det ifrågavarande tjänsteuppdragets utförande. Vad Herndal andragit till
försvar för det förelupna dröjsmålet kan, såsom medicinalstyrelsen funnit,
icke anses bärande. Då därtill kommer, att Herndal vid flera tillfällen
tidigare gjort sig skyldig till försummelse av nu ifrågavarande slag
och därför i olika fall erhållit varning eller ställts under åtal för tjänstefel,
utan att han låtit sig därav rättas, synes mig hans nu ifrågavarande
försummelse böra betraktas såsom än mera allvarlig och icke kunna undgå
laga näpst.”

J. O. uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Herndal för tjänstefel samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
Alvina Stattin att bliva i målet hörd; och borde av henne framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Rådhusrätten i Växjö, var est åtalet anhängigg jördes samt Alvina Stattin,
vilken beretts tillfälle att utföra målsägandetalan, i en till rådshusrätten
insänd skrift yrkade, att Herndal måtte åläggas att till henne utgiva
skadestånd med 300 kronor, yttrade i utslag den 26 augusti 1929 följande:

Vad beträffade i målet förda ansvarstalan, så hade rådhusrätten av vad
i denna del av målet förekommit inhämtat att, sedan läkaren å centralfängelset
i Växjö förklarat sig förhindrad att utföra den undersökning av
häktade Alvina Stattins sinnesbeskaffenhet, varom Tveta, Vista och Mo
häradsrätt förordnat, fängelsedirektören i enlighet med stadgandet i § 215
i fångvårdsstyrelsens arbetsordning för fångvårdsstaten hänvänt sig till
Herndal i dennes egenskap av läkare vid Växjö hospital med anmodan,
att Herndal måtte utföra samma undersökning; att Herndal, som den 7
januari 1928 fått handlingarna i det av allmänna åklagaren emot Alvina
Stattin vid häradsrätten anhängiggjorda rannsakningsmålet till sig överlämnade,
den 21 i samma månad förklarat sig villig att utföra förenämnda
undersökning; att Herndal enligt obestridd lämnad uppgift först den 21
mars 1928 företagit den första undersökningen av Alvina Stattin, vilken
undersökning därefter av honom slutförts omkring den 23 maj samma år,
då Alvina Stattin återförts till straffängelset i Jönköping, varest hon hållits
i fängsligt förvar i anledning av rannsakningen inför häradsrätten
rörande av henne förövat brott; samt att Herndal sedermera den 2 nästpåföljande
juli månad avgivit utlåtande rörande den av honom å Alvina

167

Stattin företagna undersökningen; och enär Herndal genom att emottaga
uppdraget att utföra oftanämnda undersökning måste hava varit att anse
såsom förordnad att i fängelseläkarens ställe förrätta ifrågavarande tjänsteärende
samt i följd därav varit skyldig att i enlighet med vederbörlig
bestämmelse i ovannämnda arbetsordning skyndsamt avgiva infordrat
utlåtande rörande för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet; ty och
som Herndal genom vad i målet förekommit måste anses vara lagligen
förvunnen att hava låtit försummelse komma sig till last vid avgivande
av utlåtande rörande den av honom å Alvina Stattin företagna undersökningen,
samt vad Herndal till sitt fredande därutinnan i målet anfört
icke kunde föranleda till hans befriande från ansvar för nämnda försummelse,
prövade rådhusrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma
Herndal att för försummelse i tjänsten höta 125 kronor.

Vidkommande därefter Alvina Stattins i målet framställda yrkande örn
ersättnings utbekommande av Herndal för det lidande, som hon genom
förelupna dröjsmål i fråga örn undersökningen ansett sig hava tillfogats,
så prövade rådhusrätten i denna del av målet uppskjuta detsammas handläggning
till den 80 september 1929, då Alvina Stattin och Herndal hade
att komma tillstädes, Alvina Stattin beredd att närmare utföra sin skadeståndstalan,
varjämte åklagaren hade att vid samma tillfälle komma tillstädes
för att i enlighet med J. 0:s uppdrag lämna Alvina Stattin det biträde
vid samma talans utförande, vartill han kunde finna anledning föreligga.
Alvina Stattin hade att, såvitt möjligt, senast den 23 berörda september
till rätten inkomma med utredning rörande sitt skadeståndsanspråk,
så att före skadeståndsmålets handläggning vid rätten såväl åklagaren
som Herndal bleve satta i tillfälle att taga del av utredningen och
däröver vid förenämnda rättegångstillfälle ingå i yttrande.

Sedan Alvina Stattin i en den 12 september 1929 till rådhusrätten inkommen
skrift närmare utvecklat sitt skadeståndsanspråk samt åklagaren och
Herndal, vilka beretts tillfälle att taga del av innehållet i nämnda skrift,
i anledning därav till rättens ordförande inkommit med särskilda yttranden,
handlades målet ånyo inför rådhusrätten den 30 september 1929, varefter
rådhusrätten i utslag den 21 oktober 1929 yttrade följande:

Av utredningen i målet framginge, att Alvina Stattin blivit häktad den
3 december 1927; att Herndal, sedan han den 21 januari 1928 åtagit sig att
verkställa undersökning av Alvina Stattins sinnesbeskaffenhet, den 2 juli
samma år avgivit utlåtande däröver; samt att Tveta, Vista och Mo häradsrätt
genom utslag den 28 i sistnämnda månad dömt Alvina Stattin dels
jämlikt 14 kap. 25 § strafflagen till fängelse två månader och dels jämlikt
14 kap. 9 och 25 §§ ävensom 4 kap. 1 § strafflagen till fängelse fyra månader
eller att i en hot undergå fängelse i sex månader, vilket straff dock

168

med hänsyn till omständigheterna i målet skulle anses helt och hållet
verkställt genom den dömdas hållande i häkte, varjämte häradsrätten förordnat,
att Alvina Stattin omedelbart skulle försättas på fri fot; och enär
antagas måste, att Alvina Stattin, därest Herndal skyndsamt inkommit
med utlåtandet rörande hennes sinnesbeskaffenhet, icke kommit att hållas
i fängslig! förvar under längre tid än som motsvarat det henne ådömda
straffet; ty och som Alvina Stattin fått kvarstanna i häkte en månad
tjugofem dagar utöver ovannämnda tid, samt hon därigenom måste anses
hava tillskyndats onödigt lidande, prövade rådhusrätten, jämlikt 6 kap.
3 § strafflagen, rättvist förplikta Herndal att i skadestånd till Alvina Stattin
utgiva 200 kronor.

Rådhusrättens båda utslag i målet hava vunnit laga kraft.

19. Åtal mot häradshövding för olämpligt uppträdande

mot nämndeman.

I en den 2 mars 1929 hit inkommen klagoskrift anförde förre nämndemannen
O. Svensson i Gåsamåla följande:

Till andra allmänna sammanträdet under 1924 års lagtima höstting med
östra härad i Blekinge län hade klaganden, som vid denna tid varit nämndeman
vid Östra häradsrätt, blivit instämd med yrkande örn åläggande
för klaganden att utgiva bidrag till underhållet av ett harn, som en hos
klaganden såsom hushållerska förut anställd kvinna fött utom äktenskap
och till vilket harn klaganden påståtts vara fader, ehuru så icke varit fallet.
Efter målets första handläggning vid häradsrätten den 22 september
1924 hade häradshövdingen i domsagan J. Bladh till klaganden avlåtit en
skrivelse, däri Bladh ålagt klaganden att genast ingiva sin ansökan örn
entledigande från nämndemansuppdraget samt därjämte förolämpat
klaganden.

Bladhs skrivelse var i avskrift bifogad klagoskriften, och hade densamma
följande lydelse:

”Till nämndemannen Oskar Svensson i Gåsamåla.

Jag har i dag haft den ytterst pinsamma och sorgliga plikten att handlägga
ett mål, däri ni är svarande och däri åläggande yrkats mot eder att
utgiva bidrag till uppfostran av ett barn, till vilket ni uppgivits vara fader.
Att en nämndeman, en ledamot i en domstol, ställer sig så, att han
blir instämd som svarande i ett dylikt mål, är redan i och för sig en skandal
av betydande mått, och skandalen blir enligt min mening oerhörd, då
saken är så pass sjuk, som den i förevarande fall synes vara. Det skedda
visar, att ni totalt saknar såväl den känsla av värdighet som den urskilj -

169

ning, man nödvändigt måste fordra av en rättens ledamot, och jag anser
er därför fullkomligt olämplig såsom nämndeman. Denna min uppfattning
delas av samtliga de nämndemän, som i dag tjänstgjort i rätten. Jag
och dessa nämndemän hava därför ock i dag enhälligt beslutat att genom
mig rikta en uppmaning till eder att avgå såsom nämndeman. Jag säger
bestämt ifrån, att jag icke vill se eder här vidare som ledamot i rätten.
Målet mot eder är uppskjutet till den 20 nästkommande oktober, och har
det ålagts eder att då iakttaga personlig inställelse i målet vid vite av 25
kronor. Jag förväntar att dessförinnan få mottaga eder avskedsansökan.
Lyckeby den 22 september 1924.

John Bladh

Häradshövding i östra härads domsaga.”

Klaganden anförde i klagoskriften vidare att, då någon omständighet,
som enligt lag gjorde klaganden obehörig att utöva nämndemansuppdraget,
icke förelegat, klaganden icke efterkommit Bladhs anmodan. Till en
början hade emellertid klaganden på grund av innehållet i Bladhs skrivelse
ansett det omöjligt för klaganden att tjänstgöra i nämnden. Då klaganden
dock vetat, att svårigheter uppstode, örn antalet tjänstgörande
nämndemän minskades, hade klaganden till ett tingssammanträde, då klaganden
skolat tjänstgöra, anmodat två förutvarande nämndemän att
tjänstgöra i klagandens ställe var sin dag under sammanträdet. Båda
dessa personer hade, då de anmält sig vilja tjänstgöra i klagandens ställe,
avvisats av Bladh under motivering, att han tillsagt klaganden att inkomma
med avskedsansökan. Beträffande barnuppfostringsmålet ville
klaganden upplysa att, sedan klaganden avlagt ed i målet, kärandens talan
blivit ogillad. Efter rättegångens slut hade klaganden, som dittills
varit hindrad att tjänstgöra i nämnden under ett års tid, utan Bladhs
vidare hörande intagit sin plats i nämnden och tjänstgjort intill utgången
av år 1928, då den tid, för vilken klaganden blivit vald, utgått. Klaganden,
vilken för häradsrättens anseendes skull icke velat göra något åt
saken förr än klagandens tjänstetid i nämnden gått till ända, anhölle, att
J. O. måtte taga under omprövning, huruvida icke Bladhs förfarande borde
beivras, så att klaganden erhölle upprättelse.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat häradshövdingen
Bladh att inkomma med yttrande, anförde Bladh följande:

Beträffande det i skriften avsedda målet ville Bladh lämna följande
upplysningar. En förutvarande tjänarinna hos klaganden hade instämt
denne, som vore en man på över 48 år, med yrkande örn utfående av uppfostringsbidrag
till ett barn, varmed hon skulle hava blivit rådd av klaganden
under den tid, hon varit anställd i dennes tjänst. Barnavårdsmannen
för barnet hade i målet upplyst, att han sökt träffa uppgörelse med

170

klaganden om underhåll till barnet, men att klaganden bestritt att ingå
på någon uppgörelse under förklaring, att han icke någonsin haft samlag
med tjänarinnan. Första gången målet förekommit vid rätten hade klaganden
inställt sig genom ombud och erkänt, att han haft samlag med
tjänarinnan, men invänt, att detta skett å sådan tid, att han icke kunde
vara fader till barnet. Såsom i domsagan plägade ske, då en svarande i
barnuppfostringsmål bestrede faderskapet, hade klaganden vid vite ålagts
personlig inställelse i målet. Personligen tillstädes hade klaganden vidhållit
vad ombudet uppgivit. Vittnen hade hörts, av vilka ett par haft för
klaganden ganska graverande saker att berätta. Tjänarinnan hade anhållit
att få gå ed i målet samt företett intyg från vederbörande pastor, att
hon vore en kvinna, åt vilken edgång väl kunde anförtros. Klaganden
hade bestritt, att sådan bevisning förebragts i målet, att edgång kunde
ifrågakomma, men icke erbjudit sig att själv gå ed. Häradsrätten hade
ålagt tjänarinnan edgång. Klaganden hade besvärat sig i hovrätten, som
såtillvida ändrat häradsrättens utslag, att edgång ålagts klaganden, och
denne hade därefter gått eden. Huruvida klaganden i hovrätten gjort särskild
framställning örn att få gå ed, kände Bladh icke till. Käromålet
hade sedan ogillats. Bladh ville framhålla såsom ganska betecknande för
häradsrättens och klagandens kamraters i nämnden uppfattning örn klaganden,
att häradsrätten anförtrott eden icke åt honom, husbonden och
nämndemannen, utan åt hans tjänarinna. Bladh hade icke själv haft något
som helst med målets avgörande att skaffa, men Bladh visste, att häradsrättens
beslut fattats efter moget övervägande, och ville Bladh tillägga
att, örn Bladh suttit som ordförande i rätten vid målets avgörande, Bladhs
votum kommit att överensstämma med det beslut rätten fattat.

I domsagan funnes, anförde Bladh vidare, sjutton nämndemän, vilka
med avseende å tjänstgöringen vore fördelade i två grupper, den ena med
åtta och den andra med nio nämndemän, vilka grupper omväxlande tjänstgjorde
i rätten. En lycklig tillfällighet hade fogat det så, att klaganden
kommit att tillhöra gruppen med nio nämndemän, varför han för rättens
arbete varit skäligen överflödig. Beträffande klagandens uppgift, att han
vid ett tingssammanträde skulle hava skickat två före detta nämndemän
att tjänstgöra i hans ställe och att Bladh skulle avvisat dessa med motivering,
att Bladh tillsagt klaganden att inlämna sin avskedsansökan, kunde
Bladh icke erinra sig något sådant fall, men örn Bladh verkligen avvisat
någon av klaganden skickad icke i tjänst varande nämndeman, d. v. s.
förklarat, att han icke behövdes såsom ledamot i rätten, så hade detta
skett, emedan rätten utan honom varit fulltalig och Bladh ansett det oriktigt
att vid sådant förhållande låta någon annan än en i tjänst varande
nämndeman taga säte i rätten. Att Bladh skulle motiverat ett ”avvisande”
med att Bladh tillsagt klaganden att inlämna sin avskedsansökan bestrede

171

Bladh, då ju en dylik motivering skulle varit fullkomligt meningslös. Bladh
ville vidare framhålla, att Bladh visserligen sökt förmå klaganden att frivilligt
avgå som nämndeman, men Bladh hade aldrig vid något rättegångstillfälle
sökt hindra honom att taga säte i rätten. Klaganden påstode,
att Bladhs skrivelse till honom avsänts såsom tjänsteförsändelse,
varmed han torde mena, att brevet å kuvertet betecknats såsom tjänstebrev
och att befordringsavgift för detsamma icke erlagts. Då Bladh icke
undertecknat brevet på domareämbetets vägnar, betvivlade Bladh riktigheten
av klagandens uppgift, åtminstone ansåge Bladh sig hava allt skäl
därtill, örn Bladh själv ombesörjt brevets förseende med adress och dess
postbefordran, något som Bladh emellertid ofta överläte åt den maskinskriverska,
som tjänstgjorde å kansliet. För övrigt kunde Bladh icke
finna, att det skulle varit så oriktigt, örn brevet betraktats som tjänstebrev,
då Bladh naturligtvis avsänt brevet i sin egenskap av häradshövding
och detta skett uteslutande för att söka värna örn rättens och nämndens
anseende, något vartill Bladh, ansett sig icke blott berättigad utan
även pliktig och vilket väl torde kunna anses avse tjänsten.

Att det vore av största vikt — anförde Bladh slutligen — att olämpliga
element hölles borta från en domstol, vöre uppenbart. Skämde en nämndeman
ut sig, så drabbade detta icke blott nämndemannen utan rätten i
dess helhet, och det syntes även vara svårt att i en nämnd, vari olämpliga
ledamöter funnes, erhålla andra fullt lämpliga sådana. En av Bladhs
bästa och mest aktade nämndemän, som upprepade gånger för Bladh beklagat
sig över obehaget att behöva tjänstgöra tillsammans med klaganden,
hade också på sin tid, innan hans tjänstetid tilländagått men efter
det han tjänstgjort så länge, att han varit berättigad att avgå, inlämnat
sin avskedsansökan, en åtgärd, som Bladh satt i direkt samband med
nämnda klagomål. Det hade endast varit genom Bladhs enträgna böner,
som han förmåtts återtaga sin ansökan. Bladh hade uttalat sin mening
örn klaganden i den ifrågakomna till honom avlåtna skrivelsen, och denna
mening vidhölle Bladh. Häradsrätten hade uttalat sin mening örn honom
genom sitt utslag i bamuppfostringsmålet, då rätten enhälligt ansett sig
böra anförtro edgång icke åt klaganden utan åt hans tjänarinna. Klagandens
sockenbor hade slutligen tillkännagivit sin mening örn honom
vid nämndemansval, som hållits vid utgången av klagandens tjänstetid
som nämndeman, vid vilket val icke en enda röst höjts för klagandens
återval och hans namn icke ens nämnts.

Klaganden avgav påminnelser, därvid klaganden fogade den av Bladh
till honom avlåtna skrivelsen i original jämte ett från ”domareämbetet i
östra härads domsaga” avsänt, till klaganden adresserat kuvert, försett
med beteckningen ”tjbrev” samt poststämplat: ”Lyckeby 2,/o 1924.”

172

I en till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde justitieombudsmannen Geijer följande:

”Bestämmelserna örn häradsnämnd och val av ledamöter i sådan äro
upptagna i 1 kap. 1, 2 och 3 §§ rättegångsbalken. Val av nämndemän förrättas
på landet å kommunalstämma och i stad, som lyder under landsrätt,
å allmän rådstuga.

Enligt 2 § i nämnda kapitel är till nämndeman valbar varje inom valkretsen
bosatt person, som är 25 år gammal och själv äger rösträtt vid
nämndemansval, dock ej den, som står under förmynderskap eller annans
husbondevälde eller som är i konkurstillstånd; ej den, som är förklarad
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom
ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning; ej den, som genom
utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom
sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd; ej den, som är dömd ovärdig föra andras talan
inför rätta; ej heller den, som är i Konungens eller rikets tjänst. Nämndeman
väljes för sex år, dock med rätt för den valde att efter två år avgå.

Enligt 3 §, som innehåller bestämmelser örn klagan över nämndemansval,
äger rätten pröva den valdes behörighet, ändå att klagan ej föres.

Då lagen uttryckligen angiver vilka omständigheter, som utesluta behörighet
till nämndemansuppdrag, är det tydligt, att inga andra omständigheter
än de sålunda angivna kunna tvingande inverka på valbarheten
eller behörigheten att vara nämndeman. Den häradsrätten i 1 kap. 3 §
rättegångsbalken medgivna officialprövningen, som icke torde vara inskränkt
till det tillfälle, då anmälan göres örn val av ny nämndeman, utan
lärer få anses föreligga hela den tid, under vilken nämndemannen tjänstgör,
måste självfallet hänföra sig till de lagstadgade behörighetsreglerna.
Att häradsrätten betagits möjligheten att i annan mån än nyss nämnts
inverka på nämndens sammansättning torde också stå i god överensstämmelse
med den gamla uppfattningen av nämndemansuppdraget såsom ett
kommunalt förtroendeuppdrag, på grund av vilket nämndemännen såsom
folkets representanter utöva dess andel i lagskipningen. Att häradshövdingen
ensam icke får utöva något inflytande på häradsnämndens sammansättning
torde vara uppenbart och med hänsyn till vad jag nyss anfört
välgrundat.

I förevarande fall är upplyst, att häradshövdingen Bladh av den anledningen,
att klaganden blivit till Östra häradsrätt, där klaganden var
nämndeman, instämd såsom svarande i ett barnuppfostringsmål, i tjänsteskrivelse
till klaganden i synnerligen kategoriska ordalag anmodat denne
att begära entledigande från sitt nämndemansuppdrag. Vad Bladh till
försvar för denna sin åtgärd anfört synes mig icke kunna godtagas. Även
örn det ej skulle kunna anses otillåtet för en häradshövding att till en

173

nämndeman, vilkens kvarstående i befattningen vore uppenbart olämpligt,
uttala en önskan örn, att han måtte avgå från densamma, torde i allt
fall en sådan åtgärd, vidtagen under sådana former som Bladh i förevarande
fall använt, icke vara tillåten. Såsom av det ovan anförda torde
framgå, tillkommer det icke häradshövdingen utan häradsrätten att tillse,
att nämndeman är behörig att utöva sitt uppdrag, därvid dock häradsrätten
är bunden av lagens föreskrifter rörande betingelserna därför.
Bladh har i egenskap av häradshövding, utan hänsyn till att vad han
själv ansett utgöra hinder för klaganden att fortfarande utöva nämndemansuppdraget
icke utgjorde något lagligt hinder därför, anmodat klaganden
att begära entledigande från uppdraget samt i sin skrivelse bland annat
yttrat: ’Jag säger bestämt ifrån, att jag icke vill se eder här vidare
som ledamot i rätten.’ Efter att hava upplyst, att målet mot klaganden
uppskjutits till den 20 oktober 1924, har Bladh i sin skrivelse slutligen
uttalat, att han förväntade att dessförinnan få mottaga klagandens avskedsansökan.
Då därtill kommer, att skrivelsen i sin helhet är avfattad
i en för klaganden kränkande ton, synes mig Bladh genom avlåtandet av
ifrågavarande skrivelse hava överskridit sin befogenhet såsom häradshövding
på ett sådant sätt, att förfarandet icke kan undgå beivran.”

J. O. uppdrog därför åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Bladh
under åtal för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de ansåges
befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 11 oktober 1929
följande:

Hovrätten funne väl Bladh icke hava bort i den form som skett uppfordra
klaganden att avgå ur nämnden; men enär Bladhs förfarande ej kunde
anses vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar såsom för tjänstefel,
lämnade hovrätten den mot Bladh förda talan utan bifall.

över hovrättens utslag har klaganden anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. Missbrukande av tjänsteställning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av G. Östling i Hallstavik härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Till Väddö och Närdinghundra tingslags häradsrätts sammanträde den
29 september 1923 instämde landsfiskalen S. L. Lundin, å tjänstens vägnar,

174

chauffören R. Edberg i Hallstavik med yrkande om ansvar å honom för
förseelse mot föreskrifterna i §§ 20 och 22 i kungl, förordningen den 30
juni 1916 örn automobiltrafik, bestående däri att han skulle hava tjänstgjort
såsom förare å till omnibus monterad automobil, som icke godkänts
till sådan trafik.

Vid målets handläggning den 29 september, då Edberg inställde sig genom
ombud, ingav och åberopade Lundin till utveckling av sin talan en
polisrapport, däri anfördes att, sedan Häverösunds konsumtionsförening
under våren 1923 inköpt en lastautomobil och till chaufför antagit Edberg,
denne på söndagarna under sommaren samma år monterat lastautomobilen
till omnibus och därefter företagit körningar till olika platser med så
många personer, som automobilen rymt. Ifrågavarande automobil bade
icke blivit godkänd för sådan trafik, och Edberg innehade ej heller tillstånd
att i dylik trafik tjänstgöra som förare.

Sedan från svarandesidan gjorts gällande, att det icke vore Edberg utan
föreningen, som borde ansvara för det åtalade förfarandet, uppsköts målet
på åklagarens begäran till den 23 november 1923.

Vid sistberörda rättegångstillfälle kom Edberg tillstädes genom ombud,
som upplyste, att det icke varit Edberg utan en annan person, som tjänstgjort
såsom förare å föreningens automobil ifrågakomna söndagar. På
grund därav bestred ombudet åtalet såsom obefogat. Målet uppsköts till
den 15 februari 1924.

Sistnämnda dag, då Edberg ånyo inställde sig genom ombud, förmälde
Lundin, att han på grund av vad i målet blivit upplyst återkallade sin
däri mot Edberg förda ansvarstalan. Som Edbergs ombud icke bade något
yrkande i målet, blev, enligt häradsrättens dombok, detsamma från vidare
behandling avskrivet.

Med en den 14 december 1928 hit inkommen skrift överlämnade klaganden
Östling avskrifter av tre av Lundin respektive den 7 och den 12
februari 1924 samt den 21 september 1925 avlåtna skrivelser; och anhöll
klaganden att, då innehållet i dessa skrivelser icke syntes överensstämma
med den tjänsteplikt, som ålåge landsfiskal, J. O. måtte mot Lundin vidtaga
den åtgärd, vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Berörda skrivelser vörö av följande lydelse:

”Till Föreståndaren för konsumtionsföreningen i Hallstavik.

Sedan det från flera håll inrapporterats till landsfiskalskontoret i Väddö,
att konsumtionsföreningen i Hallstavik och Herräng idkade personbefordran
med automobil, utan att föreningen vöre därtill berättigad eller hade
godkänd förare eller bil, tillkom det mig att beivra denna förseelse. Jag
stämde därför Hindersson i Herräng och Reinhold Edberg i Hallstavik,
därvid häradsrätten för angivna överträdelse dömde Hindersson i Herräng

175

till 75 kronors böter. Då Edberg emellertid vill göra gällande, att det icke
är han som utfört dessa körningar, utan Helmer Hellman, som efter anmaning
kört utan tillstånd, vill jag härmed höra, örn Ni ville tala med
Edberg örn saken och därvid säga honom, att jag nedlägger målet, örn föreningen
ersätter honom för hans kostnader. Dessa får jag eljest ersätta
honom, men då kommer jag att stämma bemälde Hellman och då bliver
han ävenledes dömd till kanske ännu högre böter, än de som Hindersson
blivit dömd att utgiva, då Hellman kört betydligt flera gånger än vad
Hindersson gjort. De utdömda böterna torde både Hindersson och Hellman
sedan komma och fordra, att föreningen skall betala och den torde ej
heller komma ifrån dem, då det är föreningsmedlemmarna, som anmodat
dem att köra. Då saken är utsatt att förekomma vid häradsrätten den 15
innevarande februari, bleve jag tacksam, örn jag med det snaraste kunde
få ett skriftligt meddelande i saken, och kommer ärendet icke vidare att
behandlas inför domstolen örn föreningen går in på mitt förslag. Edberg
eller ombud för honom behöver då icke infinna sig vid rätten den 15 dennes.
Väddö i landsfiskalskontoret d. 7 februari 1924. S. L. Lundin.”

”Till styrelsen för Häverösunds konsumtionsförening.

Sedan flera bilägare i Häverö socken med omnejd till mig uttalat sitt
stora missnöje över, att konsumtionsföreningen med sin lastautomobil under
sommaren 1923 idkat persontrafik, ansåg jag min tjänsteplikt likmätigt
att lagligen beivra denna överträdelse, då ifrågavarande lastbil ej var
godkänd att gå i sådan trafik och ej heller deras förare hade rättighet
att tjänstgöra däri. Jag ställde därför handelsföreståndaren Hildersson i
Herräng och chaufför Eeinhold Edberg under åtal, men blev det under
rättegången känt att Edberg icke hade tjänstgjort i omförmälda trafik,
utan att chaufför Helmer Hellman på styrelsens begäran överträtt sin
befogenhet, vilket givetvis medför ansvar. Då bemälde Edberg kan komma
att begära ersättning för sin inställelse inför domstol, örn jag skulle nedlägga
målet mot honom och i stället instämma förenämnda Hellman, förklarar
jag mig härmed villig, att helt och hållet nedlägga saken emot bemälde
Edberg, Hellman och styrelsen för ovansagda konsumtionsförening,
under villkor, att konsumtionsföreningen ersätter Edberg de kostnader,
som han eventuellt kan komma att fordra vilket härmed till bevis meddelas.
Väddö i landsfiskalskontoret den 12 februari 1924. S. L. Lundin.”

”Väddö den 21 september 1925.

Till styrelsen för Häverösunds konsumtionsförening.

Under sommaren 1923 hade styrelsen låtit montera föreningens lastautomobil
till omnibus och gång efter annan satt den i yrkesmässig trafik,
utan att föreningen därtill hade tillstånd. Såsom chaufför i angivna
trafik hade antagits Eeinhold Edberg och sedan förseelsen hit inrapporterats,
blev nämnde Edberg stämd. Vid häradsrätten framgick det, att Ed -

176

berg hade dragit sig för att tjänstgöra i den olovliga trafiken, men att i
stället hade chauffören Helmer Hellman i Häverösund stått Eder till
tjänst. Jag nedlade då ansvarstalan emot Edberg under förmälan, att åtal
skulle anhängiggöras mot föreningens styrelse och Hellman. Efter samtal
med föreståndaren uppgjordes saken på ett sådant sätt, att föreningen
skulle betala Edbergs fordrade 25 kronor och därmed skulle ärendet avskrivas.
Nu har emellertid Edberg kommit till mig och meddelat, att han
icke bekommit dessa 25 kronor. Med anledning därav hemställes, att beloppet
i fråga utbetalas med det snaraste, för i annat fall är det ju inget
som hindrar att ärendet åter upptages vid domstol, och då kommer kostnaden
att bliva betydligt större. I förhoppning att saken härmed ordnas
upp har jag äran teckna. Högaktningsfullt S. L. Lundin Landsfiskal.”

Sedan J. O. med anledning av innehållet i berörda handlingar anmodat
Lundin att inkomma med yttrande, anförde Lundin bland annat följande:

På hösten 1923 hade en del trafikchaufförer i Häverö socken till Lundin
anmält, att styrelsen för Häverösunds konsumtionsförening idkat persontrafik
med sina lastautomobiler till folkfester och andra sammankomster
under söndagarna, utan att konsumtionsföreningen ägde tillstånd till yrkesmässig
trafik eller hade godkända förare därtill. Såsom chaufförer
hade hos föreningen då varit anställda E. Hildersson och Edberg. Med anledning
av vad sålunda kommit till Lundins kännedom hade Lundin instämt
dem till häradsrätten med yrkande örn ansvar för vad de låtit komma
sig till last. Under målets handläggning hade Hildersson erkänt, att han
vid ett par tillfällen under den gångna sommaren tjänstgjort såsom förare
i angivna trafik, och därför dömts att böta 75 kronor, som konsumtionsföreningen
sedermera för Hilderssons räkning erlagt. Edberg däremot
hade bestritt åtalet under förklaring, att han visserligen vore anställd som
chaufför hos konsumtionsföreningen för deras godsbefordran men icke
tjänstgjort såsom förare under omförmälda söndagsturer, vilket däremot
chauffören Hellman gjort. Edberg hade yrkat ersättning för sin inställelse
vid häradsrätten med 25 kronor, som rätten tillerkänt honom och
ålagt Lundin att utbetala. Vid den undersökning, som Lundin därefter
företagit i saken, hade det framkommit, att det varit medlemmar i konsumtionsföreningen,
som efter träffad överenskommelse med styrelsen begagnat
sig av angivna trafik. Lundin hade då börjat anse, att Hellman,
som även, enligt vad som upplysts, tillhörde konsumtionsföreningen, rätteligen
icke kunde fällas till ansvar för sina söndagsturer, enär de åkande
färdats i egen automobil. Men Lundin hade emellertid icke kunnat frångå,
att styrelsen för konsumtionsföreningen, som i sin åskådning holle så
strängt på fackförenings- och arbetsrätt inom alla områden, då det gällde
arbetare — och några andra förekomme ej här — icke borde taga brödet

177

från yrkesehaufförerna, vilka ständigt klagade över dåliga förtjänster.
Med denna sin förutfattade mening hade Lundin ansett, att konsumtionsföreningen
jämväl borde till Edberg utbetala de 25 kronor, som Lundin
blivit förpliktad att till honom utgiva. Under dessa förhållanden bade
Lundin till föreståndaren för konsumtionsföreningen avlåtit de skrivelser,
som klaganden lade till grund för sin anmälan, och föreningen bade
också till Edberg utbetalat 25 kronor. Lundin ansåge sig därmed icke hava
gjort sig skyldig till någon försummelse eller något tjänstefel, enär Lundin
med all sannolikhet icke kunnat få Hellman dömd för ifrågavarande
sak. Lundin tillhörde för övrigt icke de åklagare, som sparade på åtal,
då befogenhet eller skyldighet därtill förelåge. Under hänvisning till vad
han sålunda anfört hemställde Lundin, att J. O. måtte lämna klagomålen
utan avseende.

Klaganden avgav påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer K. B. i Stockholms län att förordna särskild åklagare att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Lundin. I den för åklagaren utfärdade instruktionen anförde J. O.
följande:

Enligt svensk rätt ålåge det allmän åklagare att, då sannolika skäl förelåge
för misstanke att någon gjort sig skyldig till brott, som hörde under
allmänt åtal och varom bevisning kunde förebringas, ställa denne under
åtal. Det läge då icke i åklagarens skön att på grund av omständigheter
av ena eller andra slaget fritt pröva och besluta, örn åtal skulle äga rum.
Under inga förhållanden finge åklagaren av personliga motiv underlåta
att i fall av ovannämnda beskaffenhet föranstalta örn åtal. Den åklagare,
som sökte vinna egen fördel genom att underlåta att fullgöra sin åtalsplikt,
denna månde nu vara fullt tydlig eller icke, gjorde sig förvisso skyldig
till grovt tjänstefel.

Vad som förekommit i nu ifrågavarande ärende syntes giva vid handen,
att landsfiskalen Lundin ansett ledamöterna i styrelsen för ovannämnda
konsumtionsförening och Hellman hava gjort sig skyldiga till förseelser
mot 1916 års förordning angående automobiltrafik. I stället för att ställa
de enligt hans mening skyldiga under åtal för dessa förseelser, syntes
I,undin hava begagnat situationen på sådant sätt, att han, sedan han funnit
det av honom mot Edberg för samma förseelser anhängiggjorda åtalet
obefogat och antagit, att han själv skulle nödgas ersätta Edberg för dennes
kostnader å målet, under hot att ställa styrelsen och Hellman under
åtal sökt förmå styrelsen att ersätta Edberg med av denne för berörda

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1930 års riksdag.

178

kostnader fordrat belopp. I fråga om skyldigheten för Lundin att ersätta
Edberg berörda kostnader torde Lundin hava missmint sig såtillvida, att
häradsrätten icke ålagt honom att gälda dessa. Av Lundins skrivelser
syntes emellertid sannolikt, att något ersättningsyrkande, innan målet avskrivits,
icke blivit från Edbergs sida framställt just emedan denne av
Lundin utlovats ersättning. Att Lundin själv bort vidkännas denna kostnad
syntes rimligt. Det oaktat bade Lundin sökt förmå styrelsen för konsumtionsföreningen
att gälda densamma till Edberg. Redan före målets
avskrivande hade Lundin i skrivelsen den 12 februari 1924 förklarat sig
villig att ”helt och hållet nedlägga saken” mot Edberg, Hellman och styrelsen
under villkor, att föreningen skulle ersätta Edberg de kostnader,
han kunde komma att fordra. Överenskommelse hade enligt Lundins i
skrivelsen den 21 september 1925 lämnade uppgift träffats om att föreningen
skulle utgiva ersättning till Edberg med 25 kronor. Då detta sedermera
icke skett, hade Lundin till föreningens styrelse avlåtit sistnämnda
skrivelse, däri Lundin under hot örn att eljest ställa styrelsen och
Hellman under åtal för förseelser mot förordningen örn automobiltrafik
anmodat styrelsen att till Edberg utbetala beloppet, en anmodan som också
syntes hava efterkommits.

Genom nämnda under åren 1924—1925 fortsatta förfarande måste Lundin
anses hava uppsåtligen utnyttjat sin tjänsteställning såsom allmän åklagare
på ett sätt, som icke kunde anses tillåtet.

J. O. uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Lundin samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet.

Väddö och Närdinghundra tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjördes,
yttrade i utslag den 25 oktober 1929 följande:

Enär i målet vore utrett att, sedan Lundin såsom allmän åklagare hösten
1923 vid häradsrätten anhängiggjort åtal mot en hos Häverösunds konsumtionsförening
anställd person för förseelser mot då gällande förordning
örn automobiltrafik, men det visat sig, att åtalet anhängiggjorts mot
fel person, Lundin sökt förmå föreningen att ersätta den sålunda felaktigt
instämde därav föranledda kostnader med 25 kronor, att detta skett under
hot att Lundin eljest skulle för samma förseelse anställa åtal mot föreningens
styrelseledamöter eller annan hos föreningen anställd person, som
rätteligen haft att svara för förseelserna, samt att Lundin, som ansett, att
föreningen gått med på att betala ersättningen, i anledning därav underlåtit
att för förseelserna ställa till ansvar andra personer, men handlingarna
i målet gåve vid handen, att Lundin haft anledning antaga att, därest
åtal anhängiggjorts mot den, som rätteligen haft att svara för förseelserna,

179

föreningen skolat för denne erlägga de böter, som kunnat väntas bliva utdömda,
alltså och med hänsyn till övriga i målet upplysta förhållanden
prövade häradsrätten, som lämnade av Lundin framställd preskriptionsinvändning
utan avseende, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen rättvist
döma Lundin för oförstånd och försummelse i tjänsten att böta 125 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

21. Fråga om obehörigt kvarhållande å polisstation
av anhållen person.

I tidningen Arbetaren för den 18 juli 1928 var under rubriken ”Vad
några nitiska Årstakolonister kunna ställa till” införd en artikel, däri berättades,
att en ung man under säregna omständigheter blivit anhållen
och överlämnad till kriminalpolisen i Stockholm. Enligt tidningsartikeln
hade mannen, som ägde en kolonilott vid Enskede, företagit en kvällspromenad
i omgivningen upp mot Jeannedals koloniområde. Därvid hade
mannen stött på några barn, som lekte invid en hydda, och av dessa hade
en flicka blivit rädd för mannen och uppgivit höga rop på hjälp. Mannen,
som hörde till de fridsamma i landet, hade hastigt vänt barnen ryggen i
hopp, att de skulle lugna sig. Flickan hade dock fortsatt att skrika, medan
de modigare pojkarna följt efter mannen, som gått vidare mot sitt koloniområde.
Han hade emellertid blivit upphunnen av tre personer, som misshandlat
honom och därefter fört honom till en inom Jeannedals koloniområde
bosatt person, som uppgivits vara polis. Genom dennes försorg
hade mannen förts vidare till Katarina polisstation. Där hade mannen
uppgivit sitt namn och berättat, att han tagit en promenad i skogen, att
barnen blivit rädda och att han utsatts för misshandel, ehuru en av pojkarna,
som medföljt från barnens lekplats, intygat, att mannen ingenting
gjort. Mannen hade därpå överförts till polisens kriminalavdelning, där
han fått kvarstanna över natten. Påföljande morgon hade förhör med honom
anställts, varvid han meddelat adress på sin arbetsgivare och andra,
som kände honom. Han hade emellertid icke fått sätta sig i förbindelse
ens med sin moder, som ej hade någon vetskap örn vart han tagit vägen
och följaktligen var orolig. Ehuru förhören resulterat i att icke något
brottsligt kunde läggas mannen till last, hade polisen dock tagit fingeravtryck
av honom samt låtit fotografera honom och insatt hans fotografi
i sitt f Örbr y tar album.

I en den 4 augusti 1928 hit inkommen klagoskrift anförde förgyllaren
Karl Wilhelm Löfström i Stockholm, med förmälan att han vore den i

180

tidningsartikeln avsedde mannen, som blivit anhållen, och under åberopande
av innehållet i artikeln, klagomål över att polisen, i tanke att klaganden
skulle hava gjort sig skyldig till tukt och sedlighet sårande handling,
anhållit klaganden samt, efter förhör med klaganden, tagit fingeravtryck
av honom ävensom fotografi, vilket införts i polisens förbrytaralbum.
Klaganden hade, anförde han vidare, den uppfattningen, att polisen
icke finge anhålla någon person, såvitt bevisning saknades därom, att
brott blivit begånget eller förberetts. Klaganden hade uraktlåtit att för
polisen uppgiva, att han ägde en kolonistuga i grannskapet av den plats,
där han uppehållit sig vid ifrågakomna tillfälle, och detta hade tydligen
ansetts giva tillräckliga skäl för misstanken, att klaganden utan giltig
anledning strukit omkring koloniområdet. Men att detta skulle berättiga
polisen att behandla klaganden som förbrytare och införa klagandens fotografi
och fingeravtryck bland polisens samlingar av dylika vågade klaganden
bestrida. Klaganden förbisåge icke det skydd, som fotografering
och tagande av fingeravtryck innebure, men så länge dylika åtgärder icke
obligatoriskt vidtoges beträffande varje medlem av landets befolkning för
att åstadkomma legitimt identifieringsbevis för alla, måste polisen åläggas
att använda dessa medel med någon varsamhet.

Sedan Ö. Ä. för polisärenden anmodats att inkomma med upplysning,
huru med de i handlingarna uppgivna omständigheter förhölle sig, överlämnade
och åberopade ö. Ä. en av polisens kriminalavdelning, efter i
ärendet verkställd utredning, den 16 augusti 1928 avgiven polisrapport.

Av polisrapporten framgick följande:

Den 9 juli 1928 kl. 10,50 e. m. hade poliskonstapeln A. L. Andreason å
åttonde distriktets vaktstation infört klaganden samt rapporterat, att han
kort förut anhållit klaganden å Dianelunds koloniområde utanför Skanstull
i Brännkyrka församling, enär klaganden skäligen kunde misstänkas
för sedlighetsbrott. Andreason hade uppgivit, att han ifrågavarande dag
vid 9-tiden på eftermiddagen uppehållit sig inne i en av honom innehavd
kolonistuga å omförmälda koloniområde, varvid han fått höra högljutt
skrik från ett barn i närheten och därför begivit sig ut. Då Andreason
kommit ut, hade skriket tystnat, men han hade av grannar på området
fått veta, att en minderårig flicka jämte en del andra harn uppehållit sig
på en lekplats i närheten och därvid blivit skrämda av en okänd man, som
kommit fram bland träden och närmat sig barnen. Andreason, som jämväl
haft sig bekant, att det förut inträffat, att en okänd man uppehållit
sig vid koloniområdet och närmat sig harn under sådana omständigheter,
att dessa blivit rädda, hade jämte bilhiträdet Karl Edvin Eugén Sandström
och andra tillstädesvarande personer genomsökt platsen, där den
okände mannen observerats, utan att dock kunna anträffa någon person.

181

Andreason hade därför gått tillhaka till sin kolonistuga. Omkring en
kvarts timme senare, då skymning i viss grad inträtt, hade förenämnde
Sandström infunnit sig hos Andreason och meddelat, att mannen i fråga
åter varit synlig på samma plats men lyckats undkomma. Som Andreason
känt sig illamående, hade han då icke gått ut för att åter söka efter mannen.
Sedermera kl. omkring 10,30 på kvällen hade Sandström och en kolonist
vid namn Nilsson infunnit sig vid Andreasons kolonistuga och medfört
en okänd man, som befunnits vara klaganden. Sandström och Nilsson
hade därvid uppgivit, att mannen, som på tillfrågan uppgivit sig heta
Sven Sahlin och vara boende i huset nr 26 vid Södermannagatan, av några
andra okända män, för vilka Sandström och Nilsson omtalat, att en mansperson
brukade uppehålla sig vid koloniområdet och skrämma harn, fasttagits
och överlämnats till dem. Andreason hade då presenterat sig som
polisman och anställt ett kortare förhör med mannen, som fortfarande vidhållit,
att han hette Sven Sahlin och vore boende i nr 26 Södermannagatan.
Som Andreason väl känt till sagda plats på Söder, hade han tillfrågat
mannen, varest huset i fråga vore beläget. Därtill hade mannen lämnat
oriktigt svar, vilket Andreason påvisat. Mannen hade därpa förklarat, att
han vore boende i ”Gamla stan” utan att uppgiva närmare adress. Därom
tillfrågad hade mannen medgivit, att han tidigare på kvällen uppehållit
sig vid koloniområdet, därvid en minderårig flicka blivit rädd och sprungit
och skrikit. Mannen hade likaledes medgivit, att han vid flera tidigare
tillfällen brukat uppehålla sig vid koloniområdet, utan att han kunnat
uppgiva någon som helst anledning därtill. Då Andreason, som förut
nämnts, haft sig bekant, att en okänd man vid flera föregående tillfällen
uppehållit sig vid koloniområdet och sökt närma sig lekande harn samt
erbjuda dessa godsaker, hade han ansett skäl föreligga att avföra mannen
till Katarina polisstation.

I saken närmare hörd av jourhavande överkonstapeln å Katarina polisvaktstation
hade mannen enligt polisrapporten uppgivit sitt rätta namn
vara förgylleriarbetaren Karl Wilhelm Löfström. Han hade medgivit, att
han förut under kvällen uppehållit sig i skogen vid ifrågavarande koloniområde,
därvid några harn, som fått se honom, blivit rädda och skrikit,
utan att han kunde lämna någon som helst förklaring till sin vistelse därstädes.
Med anledning därav hade klaganden för sakens vidare utredning
blivit överlämnad till kriminalavdelningen, dit han införts den 10 juli
kl. 12,15 f. m.

Enligt polisrapporten hade Sandström, underofficeren vid flottan Karl
Fredrik Nilsson, hustrun Elsa Cecilia Karlsson, 10-åriga Margit Karlsson,
8-åriga Daga Karlsson och 11-årige Stig Nilsson blivit i saken hörda.

Sandström hade enligt rapporten berättat att, då han den 9 juli 1928 vid
9 tiden på kvällen uppehållit sig vid sin kolonistuga, han plötsligt fått

182

höra skrik från en del harn, vilka lekt vid en närbelägen skogsdunge, varefter
barnen kommit springande emot honom under yttrande, att ”det var
en gubbe som ville tala med dem”. Med anledning därav bade Sandström
i sällskap med en del andra män begivit sig in i skogen för att söka efter
mannen i fråga, utan att någon person då kunnat anträffas. Sandström
och några andra personer, däribland Karl Fredrik Nilsson, som hade
koloni intill Sandström, hade emellertid fortsatt att söka efter mannen.
Därvid hade de omtalat för några okända män, att en mansperson, som
skrämt barn, varit sedd där i närheten tidigare på kvällen. Omedelbart
därefter hade den okände mannen blivit synlig ej långt från den plats, där
de uppehållit sig, och springande sökt avlägsna sig. Såväl Sandström och
Nilsson som de okända männen hade då satt efter mannen, varvid sannolikt
någon av de okända männen fasttagit honom. På tillfrågan hade mannen
uppgivit sig heta Sven Sahlin och vara boende i nr 26 Södermannagatan.
Sandström hade icke sett, att mannen på något sätt blivit misshandlad.
Som det även förut hänt, att en okänd man uppehållit sig vid
koloniområdet och sökt närma sig lekande harn under sådana omständigheter,
att dessa blivit rädda, hade Sandström och Nilsson avfört mannen
till konstapeln Andreason, varvid Sandström fattat tag i mannens arm.
Andreason hade sedermera med biträde av Sandström fört mannen, som
även inför Andreason vidhållit det uppgivna namnet, till Katarina polisvaktstation.
Därom särskilt tillfrågad hade mannen icke kunnat lämna
någon förklaring till att han under förenämnda omständigheter uppehållit
sig vid koloniområdet.

Karl Fredrik Nilsson hade berättat, att han vid tillfället i fråga uppehållit
sig i sin kolonistuga, varvid han fått höra ett kraftigt skrik, som
ett nödrop, från något barn i närheten. Nilsson hade därför gått ut samt
träffat Andreason och Sandström, vilka uppgivit, att en okänd man, som
uppehållit sig i skogen härintill, skrämt en minderårig flicka. Vid sökande
i skogen hade emellertid någon person då icke kunnat anträffas. Som
Nilsson själv hade en minderårig flicka och vid tidigare tillfällen hört,
att okända män varit närgångna mot barn vid koloniområdet, hade han
sedermera ensam fortsatt att söka efter mannen. Då han därvid kommit
omkring 100 meter in i skogen, hade han fått se en okänd man, som springande
avlägsnat sig och lyckats komma undan. Därefter hade Nilsson åter
sammanträffat med Sandström, varefter de träffat fyra okända män. För
dessa män hade Nilsson och Sandström omtalat, av vilken anledning de
varit ute. Under samtalet hade en okänd man, som sedermera befunnits
vara klaganden, rest sig upp från en buske i omedelbar närhet och börjat
springa i riktning mot Stugans koloniområde. Efter det klaganden sprungit
omkring 50 meter, hade han blivit upphunnen av en av de fyra okända
männen. Tillfrågad örn anledningen till sin vistelse på platsen och sitt be -

183

teende i övrigt, hade klaganden icke kunnat lämna något svar. Då Nilsson
frågat klaganden, om det vore han som ofredade harn, hade klaganden
svarat, att han tyckte det vore roligt att se barnen leka. Därefter hade
Sandström fört klaganden till konstapeln Andreason, varvid Nilsson medföljt.
Därvid hade Sandström och Nilsson talats vid, om de skulle giva
klaganden stryk eller överlämna honom till polisen. De hade emellertid
beslutat sig för det senare, och hade icke vare sig Nilsson eller Sandström
på något sätt rört klaganden i syfte att misshandla honom utan överlämnat
honom till Andreason.

Elna Cecilia Karlsson, under sommaren boende å Dianelunds koloniområde,
hade enligt rapporten berättat, att hennes minderåriga flickor
Margit och Daga vid flera tillfällen under sommaren 1928 omtalat att, när
de jämte andra barn lekt vid koloniområdet, de blivit förföljda av en
okänd man, som i buskarna smugit sig alldeles inpå dem utan att dock
hava gjort dem något illa eller på obehörigt sätt blottat sig för dem. Detsamma
hade Elna Cecilia Karlsson även hört av andra harn. Vid en del
tillfällen hade mannen velat giva barnen choklad, och när de icke velat
mottaga den av honom, hade han kastat den efter dem. Det hade alltid
varit på kvällarna, som mannen observerats vid koloniområdet.

Margit Karlsson hade uppgivit, att hon, som å kriminalstationen varit
i tillfälle att se klaganden och känt igen denne, redan under sommaren
1927 under vistelsen å koloniområdet ofta sett klaganden uppehålla sig
där eller i omedelbar närhet. Det hade även vid flera tillfällen hänt, att
klaganden uppmanat barnen att komma till honom, så skulle de få choklad.
Han hade alltid sökt att oförmärkt smyga sig så nära inpå barnen som
möjligt. Även under sommaren 1928 hade klaganden vid olika tillfällen
under liknande omständigheter uppehållit sig vid koloniområdet. Den 9
juli 1928 hade Margit icke sett honom, men däremot systern Daga, och hade
hon då blivit rädd och sprungit och skrikit. Klaganden hade icke vid
något tillfälle gjort eller sökt göra något barn illa eller på oanständigt
sätt blottat sig för dem, utan endast sökt smyga sig så nära inpå dem som
möjligt, så att de därigenom blivit rädda.

Daga Karlsson, som likaledes å kriminalstationen sett klaganden och
känt igen denne, hade enligt rapporten berättat, att hon under sommaren
1927 vid flera tillfällen på kvällarna sett klaganden uppehålla sig invid
koloniområdet. Även under sommaren 1928 hade Daga vid olika tillfällen
sett klaganden uppehålla sig därstädes. Måndagen den 9 juli på kvällen,
då Daga och andra minderåriga flickor hållit på att bygga cn koja invid
koloniområdet, hade klaganden kommit fram emellan två buskar samt
kommit alldeles inpå barnen, utan att han dock rört något av dem. Daga
lsado då blivit mycket rädd, varför hon sprungit och skrikit, och hade de
andra barnen följt efter henne.

184

Stig Nilsson, som jämte sina föräldrar var tillfälligt boende å Dianelunds
koloniområde, hade berättat, att han, som jämväl å kriminalstationen
sett och känt igen klaganden, under sommaren 1927 vid två olika tillfällen
sett denne uppehålla sig vid koloniområdet. Under sommaren 1928
hade Stig vid flera tillfällen sett klaganden smyga omkring bland träden
vid koloniområdet och närma sig hamén, när de varit upptagna av lekar.
Klaganden hade icke gjort något av barnen illa eller på obehörigt sätt
blottat sig för dem.

Enligt polisrapporten hade klaganden hörts av biträdande kriminalöverkonstapeln
J. M. A. Köhler och därvid förnekat, att han gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande. Klaganden hade därefter berättat en del i rapporten
upptagna detaljer ur sitt eget könsliv, hänförande sig endast till
hans egen person.

Rörande vad som tilldragit sig vid nu ifrågakomma tillfälle hade klaganden
berättat, att han den 9 juli 1928 slutat sitt arbete vid 8-tiden på eftermiddagen,
varefter han begivit sig direkt till Skanstull för att komma ut
i det fria och hämta frisk luft. Därefter hade han begivit sig till närheten
av Dianelunds koloniområde i tanke att, örn han finge se någon vuxen
kvinna, tillfredsställa sin könsdrift utan att likväl närma sig henne. Klaganden
hade sannolikt ankommit till koloniområdet vid 9- eller 9,30-tiden
på kvällen, varefter han uppehållit sig där över en timme, till dess han
blivit anhållen. Därvid hade han kommit nära en del barn, som lekte, varvid
något av barnen ropat: ”en gubbe” och blivit rädd samt börjat skrika,
varpå alla barnen springande avlägsnat sig. Klaganden hade då begivit
sig längre inåt skogen för att icke bliva upptäckt. Något senare på kvällen
hade klaganden blivit anhållen av okända civilklädda män, vilka tydligen
gått och sökt efter honom i skogen intill koloniområdet. Då klaganden
sett sig uppmärksammad av männen, hade han sökt att springande
avlägsna sig men ej hunnit långt, förrän han blivit uppnådd och fasttagen
av en av männen. Därvid hade en okänd man med sin ena troligen knutna
hand tilldelat klaganden ett lindrigare slag. Denna misshandel vore av så
ringa betydelse, att klaganden icke fäste något avseende därvid. Vid anhållandet
hade klaganden på tillfrågan uppgivit oriktigt namn och orätt
bostad, vilka uppgifter han till en början även vidhållit för polisen. Därtill
kunde klaganden icke uppgiva någon anledning. Klaganden hade tyckt,
att från den ifrågavarande platsen vid Dianelunds koloniområde vore särskilt
god utsikt över Årstaviken, vilket vore den huvudsakligaste anledningen
till att han, som själv förhyrde en lott å det närbelägna Ensta och
Sundsborgs koloniområde, såväl vid detta tillfälle som vid ett flertal föregående
tillfällen dels under sommaren 1927 och dels under sommaren 1928
uppehållit sig därstädes. "V id en del av dessa tillfällen hade klaganden
närmat sig lekande harn och även velat giva dem choklad, men han för -

185

nekade ihärdigt, att detta skett i osedligt syfte ävensom att han på sedlighetssårande
sätt blottat sig för barnen eller eljest tillfogat dem eller
haft för avsikt att tillfoga dem någon skada. Någon anledning till detta
sitt handlingssätt knnde klaganden icke uppgiva. Vid anhållandet hade
klaganden icke kommit sig för att omtala, att han innehade koloni i omedelbar
närhet.

I polisrapporten anfördes därefter att, som det oupphörligt förekomme,
att män, vilka vöre behäftade med perversa böjelser, blottade sig för minderåriga
flickor eller vuxna kvinnor eller eljest uppträdde på ett tukt- och
sedlighetssårande sätt, och det i de flesta fall inträffade, att sådana personer
återfölle i brott, hade det vid efterspanandet av dylika personer
visat sig vara av stor betydelse, att fotografier funnes av förut för nämnda
brott hörda och tilltalade personer. Detta hade i många fall lett till personernas
anträffande. Av denna anledning hade även klaganden under
vistelsen å kriminalstationen blivit överlämnad till därvarande centralbyrå
för fotografering och tagande av fingeravtryck. Då det — anfördes
vidare i rapporten — särskilt örn någon tid förflutit efter fotografiernas
tagande, inträffat, att personer nekat till sina fotografier, hade det visat
sig vara behövligt att även taga fingeravtryck, enär dessa jämte vederhörandes
namnteckning utgjorde ett bindande bevismaterial angående personens
identitet. Med hänsyn därtill hade även fingeravtryck tagits av
klaganden. Fotografi och fingeravtryck av klaganden förvarades vid kriminalavdelningens
och centralbyråns registratur.

Efter utredningens slut hade klaganden fått lämna kriminalstationen
den 10 juli 1928 kl. 4,10 e. m.

Någon vidare åtgärd hade, enligt vad slutligen meddelades i rapporten,
icke vidtagits i saken.

På grund av vad sålunda blivit upplyst anhöll J. O. därefter i skrivelse
den 17 oktober 1928 till Ö. Ä. för polisärenden, att Ö. Ä. ville dels infordra
yttranden från de under Ö. Ä. lydande befattningshavare, som vore ansvariga
för klagandens behandling vid förevarande tillfälle och för införlivandet
av klagandens fotografi och fingeravtryck med polismyndighetens
registratur, dels verkställa den ytterligare utredning, som tilläventyrs
kunde befinnas erforderlig, dels ock till J. O. inkomma med utredningen
ävensom med eget utlåtande.

I anledning därav överlämnade Ö. Ä. med skrivelse den 10 november 1928
i ärendet infordrade yttranden från tredje polisintendenten E. Hallgren,
t. f. polisassessorn S. Åkerblad, kriminalöverkonstapeln G. Medin samt
Köhler och Andreason; och hemställde Ö. Ä. i berörda skrivelse, som var
undertecknad av polismästaren G. Hårleman, under åberopande av vad i

186

Hallgrens yttrande anförts, att klagomålen icke måtte föranleda någon
åtgärd från J. 0:s sida.

Andreason anförde, under åberopande av sin i polisrapporten intagna
berättelse, i sitt yttrande ytterligare följande:

Det vore en känd sak icke blott, att perversa män plägade söka sig till
sådana platser, där barn uppehölle sig, för att örn tillfälle erbjöde sig uppträda
på ett tukt och sedlighet sårande sätt eller locka dem med sig, utan
även att allmänheten vore ytterst angelägen örn att polisen ingrepe mot
sådana personer. På grund därav hade Andreason ansett det vara sin
oavvisliga plikt att bereda tillfälle till närmare undersökning örn klagandens
förehavanden vid ifrågavarande och föregående tillfällen, helst som
han för Andreason uppenbarligen lämnat oriktiga uppgifter icke endast
örn bostad utan även örn arbetsplats. Den senare hade klaganden uppgivit
vara i ramlistaffären i huset nr 57 vid Mästersamuelsgatan, men som Andreason
varit stationerad i Klara distrikt med polisstation i bredvidliggande
hus, hade klaganden kunnat heslås med osanning även beträffande
denna uppgift. Tillspord örn han smugit sig efter småflickor å ifrågavarande
område, hade klaganden bejakat detta samt tillagt: ”Jag skall aldrig
göra så mera.” Även vore att märka, att flickan Daga Karlsson efter
skrämseln blivit så medtagen, att hon icke samma afton kunnat till föräldrarna
lämna någon redogörelse för det timade eller upplysa, örn hon
tillfogats något ont. Således hade enda sättet, varpå Andreason i detta
fall kunnat fullgöra sin plikt, varit att avlämna klaganden till närmaste
polisstation och rapportera det som inträffat. Klaganden hade medföljt till
Ringvägen, utan att Andreason ens behövt hålla i honom, och därifrån hade
färden ställts till Katarina polisstation. Under vägen till polisstationen
hade klaganden blivit uppmärksamgjord på det absurda i att störa barn i
deras lek, därvid han berättat, att han sökt sällskap med större flickor,
men att dessa på allt sätt sökt undgå hans sällskap, och att han med anledning
av detta upprepade gånger under den sistförflutna tiden sökt
närma sig småflickor. Anmärkningsvärt vore, att klaganden, som anlänt
till barnens lekplats vid 9-tiden e. m. och uppehållit sig å ifrågavarande
plats och däromkring, tills han vid 10,30-tiden e. m. anträffats där, ville
göra troligt, att han vistats där till följd av den vackra utsikten, då det
under större delen av denna tid rått mörker, samt att han omkring en halv
timme efter det han skrämt flickan sökt smyga sig fram till barnens hydda,
där fortfarande några barn lekt under bevakning av föräldrarna, men
observerat denna bevakning i så god tid, att han även denna gång lyckats
försvinna bland buskar och träd.

Köhler, som under natten mellan den 9 och den 10 juli 1928 tjänstgjort
som jourhavande överkonstapel å kriminalavdelningen, anförde, att klaganden
införts nämnda natt kl. 12,15 å kriminalavdelningens station. I

187

anledning av de uppgifter, som Andreason lämnat till åttonde vaktdistriktet
angående klagandens uppträdande vid Dianelunds koloniområde, samt
då den utredning, som Köhler funnit saken oavvisligen kräva, naturligtvis
icke kunnat företagas under natten, hade klaganden fått kvarstanna å kriminalavdelningen,
varefter Köhler på morgonen den 10 juli 1928 rapporterat
saken till jourhavande kommissarien.

Medin, som vid kriminalavdelningen tjänstgjort såsom jourhavande
kommissarie från kl. 9 f. m. den 9 till kl. 9 f. m. den 10 juli 1928, anförde
följande:

Då Medin den 10 juli kl. 7,45 f. m. infunnit sig å kriminalavdelningen,
hade jourhavande överkonstapeln rapporterat, att klaganden kl. 12,15 på
natten införts från åttonde vaktdistriktet såsom misstänkt för sedlighetsbrott.
Samtidigt hade från sagda distrikt meddelats de uppgifter, som Andreason
dit lämnat angående klagandens anmärkningsvärda uppträdande
vid Dianelunds koloniområde. I anledning därav och då det från allmänhetens
sida såväl enskilt till kriminalpolisen som offentligt i tidningspressen
ofta framförts skarpa krav på skydd mot perversa män för de å olika
ställen i staden lekande barnen, hade Medin ansett det vara sin oavvisliga
plikt att utreda och undersöka, örn klaganden gentemot barnen vid koloniområdet
i fråga låtit sig komma något otillbörligt till last. Sådan undersökning,
som naturligtvis icke kunnat åstadkommas under natten, hade
påbörjats omedelbart på morgonen. Under utredningens gång hade ärendet
anmälts för tjänstförrättande tredje polisintendenten Åkerblad. Då
klaganden enligt egna uppgifter vore perverst betonad samt hans uppträdande
gentemot barnen synnerligen anmärkningsvärt, hade Medin ansett
skäl föreligga att införliva klagandens fotografi med kriminalavdelningens
fotografisamling. Då dessutom klaganden inför Andreason uppgivit
falskt namn och adress, hade jämlikt föreskriften i 1 § i kungörelsen örn
fingeravtryck å häktade m. m. funnits skäl att taga avtryck av klagandens
fingrar. Denna Medins uppfattning hade Medin vid ärendets anmälan
delgivit tjänstförrättande tredje polisintendenten, som givit sitt bifall
till åtgärderna, varefter desamma vidtagits. Med fingeravtrycket hade
förfarits i enlighet med nämnda kungörelse. Fotografiet hade införlivats
med kriminalavdelningens fotografisamling.

Åkerblad, vilken vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjort såsom t. f. tredje
polisintendent, anförde att, då Åkerblad vid föredragning den 10 juli 1928
av de mot klaganden framkomna omständigheterna funnit dessa innefatta
ett sådant fall, i vilket — enligt vid kriminalavdelningen sedan länge tilllämpad
praxis — fotografi plägade tagas, och därjämte sådant fall förelåg,
i vilket fingeravtryck enligt 1 § i kungörelsen om fingeravtryck å
häktade m. m. skulle upptagas, Åkerblad lämnat Medin medgivande till
dessa åtgärders vidtagande.

188

Hallgren anförde i avgivet yttrande följande:

Årligen inkomme till polisens kriminalavdelning ett icke ringa antal
anmälningar därom, att uppenbarligen perverst betonade män närmade
sig barn i otuktigt syfte. I regel förfore de så, att de uppsökte barnens lekplatser,
antingen i stadens parker eller annorstädes, eller uppehölle sig i
närheten av skolorna samt närmade sig barnen med tilltal, erbjöde dem
penningar eller godsaker och föresloge Aud lämpligt tillfälle något av barnen
att medfölja antingen hem eller in i en trappuppgång eller ut i någon
av skogarna i närheten av staden under förespegling, att barnet skulle
erhålla mer penningar eller annat lockande. Tyvärr icke så sällan lyckades
de i sitt uppsåt och tillfogade barnet skador, varav det kunde bliva
lidande hela li\ret. Upptäckandet av en dylik niding och hans befordrande
till straff vore nästan undantagslöst förenat med stora svårigheter. Den
beskrivning, barnen kunde lämna, innebure oftast föga ledning. Däremot
hade tillgång till fotografisamling och dennas företeende för barnen ofta
givit gott resultat. Det funnes icke något brott, mot vilket allmänhetens
rättskänsla reagerade kraftigare än mot de ovan åsyftade. Flera gånger
örn året finge Hallgren mottaga klagomål från föräldrar, målsmän och
skolrepresentanter över att barn bleve utsatta för förföljelse och lockelser
från ifrågavarande slag av män, och ofta vore klagomålen förbundna med
häftigt klander mot polisen för att den icke ingrepe kraftigare och åt det
uppväxande släktet lämnade bättre skydd mot perverst anlagda individer.
Då polisen icke hade tillräckliga arbetskrafter till ständig bevakning av
barnen, hade de av en enhällig opinion stödda klagomålen nödvändiggjort
icke blott noggranna spaningar och undersökningar i varje till polisens
kännedom kommet fall av ifrågavarande art, utan också till anskaffande
av den tekniska hjälp i spaningarna, som kunde erhållas. I följd därav
hade under många år å kriminalavdelningen praktiserats, att personer,
vilkas uppträdande mot barn varit av sådan art, att misstanke örn otuktigt
syfte kunnat föreligga, blivit å stationen fotograferade, varefter fotografiet
införlivats med kriminalavdelningens fotografisamling. Något lagstridigt
därutinnan kunde Hallgren icke finna. Det utomordentligt stora
samhällsintresse, som läge däri, att barnen skyddades, syntes kräva, att
den person, som i sitt uppträdande mot barnen ådroge sig misstanke örn
brottsligt syfte, finge i samband med förhöret underkasta sig att bliva
fotograferad. Skulle en dylik åtgärd icke anses tillåtlig, vredes ett vapen
i striden mot ifrågavarande personer ur polisens händer, och dess kamp
komme att ytterligare försvåras till samhällets skada och till ifrågavarande
personers fördel. Vad beträffade nu förevarande fall, hade Hallgren,
som mellan den 26 juni och den 29 juli 1928 bestritt polismästarämbetet i
Stockholm, icke tagit befattning med detsamma.

Klaganden avga\'' påminnelser.

189

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Geijer Ö. Ä. att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Köhler. I en för
åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O. följande:

I de förklaringar, som i ärendet till J. O. avgivits, hade kraftigt betonats
vikten av att barn, så långt det vore möjligt, skyddades mot för dem skadliga
yttringar av i sexuellt hänseende abnorma personers böjelser. Mot
denna grundsats i och för sig kunde uppenbarligen ingen befogad invändning
göras. Envar, vilkens sjukliga tendenser toge sig uttryck av nyss
antytt slag, måste finna sig i de ingrepp i hans personliga frihet och rättigheter,
som befunnes nödiga för skadans avvärjande. Vad i ärendet förekommit
gåve emellertid i detta sammanhang anledning till erinran särskilt
i två hänseenden. Det ena — nästan alltför självklart för att behöva
utsägas — vore, att helt onödiga rättsförluster och obehag icke finge tillfogas
ens den, som vore misstänkt för otillbörligt förfarande, och det andra
vöre, att ingreppen mot dylik person under alla förhållanden måste hållas
inom sådana gränser, att de stöde i skäligt förhållande dels till den nytta,
som därav kunde förväntas, och dels till vad personen låtit komma sig till
last. Såsom J. O. i det följande närmare skulle utveckla, ansåge J. O., att
polismyndigheten i förevarande fall i viss utsträckning onödigtvis berövat
klaganden hans frihet under sådana förhållanden, att tjänstefel därutinnan
måste läggas vederbörande till last. Vidare syntes polisen hava
genom att med sina samlingar införliva klagandens fotografi och fingeravtryck
tillfogat klaganden ett obehag, beträffande vilket kunde ifrågasättas,
örn detsamma uppvägdes av den därmed för samhället förenade
nyttan samt kunde försvaras med stöd av gällande bestämmelser och klagandens
eget uppträdande. Med hänsyn till bristen på tydliga föreskrifter
samt i betraktande av omständigheterna i det föreliggande fallet hade
J. O. emellertid icke ansett sistberörda förfarande böra betecknas såsom
tjänstefel av beskaffenhet att föranleda ansvar. Beträffande dithörande
frågor avläte J. O. en framställning till Konungen. (Jfr sid. 240 o. f.)

Handlingarnas innehåll syntes giva anledning till den uppfattningen, att
de personer, vilka förevarande kväll gripit klaganden och fört honom till
poliskonstapeln Andreasons kolonistuga, därvid haft ganska lösa grunder
för sitt antagande örn brottsligt förfarande från klagandens sida. Detta
intryck finge man icke minst av den omständigheten, att anhållandet ägt
rum omkring en och en halv timme efter den händelse, vilken uppgivits
såsom orsak till detsamma, och att Andreason under denna tid icke funnit
anledning att föranstalta örn någon grundligare undersökning. De
ifrågavarande personernas uppträdande syntes dock i viss mån förklarligt;
och det omedelbara bedömandet därav folie för övrigt utanför gränserna
för J. 0:s ämbetsbefogenhet. Icke heller ville J. O. lägga Andreason

190

eller överkonstapeln å Katarina polisstation till last deras åtgärder, varigenom
klaganden klockan en kvart över 12 på natten överlämnats till kriminalavdelningen.
J. O. hade nämligen ingen invändning att göra mot
polismyndighetens åsikt, att klaganden genom sitt uppträdande givit befogad
anledning till en undersökning av fallet. Klagandens behandling å
kriminalavdelningen måste dock enligt J. 0:s tanke betecknas såsom felaktig.
Att undersökningen rörande vad som försiggått å koloniområdet
icke företagits omedelbart på natten utan fått anstå till nästföljande dag
funne J. O. visserligen naturligt. Men J. O. kunde icke finna, att något
giltigt skäl för klagandens kvarhållande under natten å polisstationen
varit för handen. Tillräckligt stöd för denna från klagandens synpunkt
sett allvarliga åtgärd hade omöjligen kunnat ligga enbart i den omständigheten,
att klaganden kommit nära några harn med påföljd att dessa
blivit rädda och skrikit. Sådant kunde ju, särskilt vid en så sen timme på
dagen som den ifrågavarande, inträffa av den mest obetydliga anledning.
Någon sannolikhet för att brottsligt förfarande ägt rum syntes icke heller
hava förelegat, även örn, såsom nämnts, en undersökning i dylikt hänseende
icke kunnat anses opåkallad. Andreasons uppgift i yttrandet den 9 november
1928, att en flicka, som uppgivits hava blivit skrämd vid det ifrågavarande
tillfället, därvid blivit så medtagen, att hon icke kunnat samma
afton lämna någon redogörelse för förloppet, förefölle i betraktande av
polisrapportens innehåll ganska överraskande. Rapporten syntes nämligen
visa, att händelseförloppet varit tämligen oskyldigt, och den antydde icke
ens, att Andreason vid tillfället gjort något försök att genom barnen eller
deras föräldrar göra sig underrättad om tilldragelsen eller följderna av
densamma. Även i övrigt hade Andreason i nämnda yttrande haft en del
uppgifter, vilka dåligt överensstämde med polisrapportens innehåll, av vilket
sistnämnda framginge, att klaganden uttryckligen förnekat, att han
med sitt närmande till barnen haft något otillbörligt syfte. Men även om
man, vilket dock knappast vore möjligt, utan vidare skulle vilja taga Andreasons
uppgifter i det nyss omförmälda yttrandet för goda och tillmäta
dem samma betydelse, som örn de lämnats å kriminalavdelningen vid klagandens
införande därstädes, hade vad i ärendet förekommit dock icke
innefattat tillräcklig anledning förutsätta, att vid det tillfälle, varom nu
varit fråga, något brottsligt över lravud förelupit. Än mindre hade funnits
något verkligt stöd för ett antagande, att klaganden förfarit brottsligt.
Emot klaganden hade anförts, att han icke genast uppgivit sitt rätta
namn. Detta kunde J. O. i förevarande sammanhang icke tillmäta någon
större betydelse. Man måste betänka, att det varit civila personer och icke
poliser, vilka, efter vad det ville synas, på ett ganska bryskt sätt gripit
klaganden och, efter överläggning örn möjligheten att öva misshandel å
honom, överlämnat honom till Andreason. Att klaganden sedan vid An -

191

dreasons kolonistuga vidhållit sin oriktiga uppgift om namn torde icke
heller böra läggas honom allt för mycket till last. Att märka vore nämligen,
att klaganden, när han sedan införts på polisstationen och sålunda
måst inse sin sanningsplikt, uppgivit det rätta namnet. För sin del ansåge
J. O., att kriminalkonstapeln Köhler, vilken tjänstgjort såsom jourhavande
överkonstapel å kriminalavdelningen, då klaganden dit införts, och i vederbörande
kommissaries frånvaro haft att avgöra, huru med klaganden
skulle förfaras, utan giltiga skäl kvarhållit klaganden å polisstationen över
natten. För den undersökning, som ansetts behövlig men icke genast kunnat
företagas, hade det ingalunda varit nödvändigt, att klaganden hållits
arresterad. Hade Köhler tilläventyrs icke ansett sig säker på, att klaganden
uppgivit sitt rätta namn, hade han enligt J. 0:s tanke omedelbart kunnat
vidtaga åtgärder för att förvissa sig örn klagandens identitet, t. ex.
genom att låta en polisman åtfölja denne till uppgiven bostad. Därefter
hade klaganden, i den mån den fortsatta undersökningen givit anledning
därtill, kunnat å lämplig tid kallas till förhör. Att i stället onödigtvis
hålla klaganden inspärrad och låta anhöriga och arbetsgivare förgäves
vänta på honom syntes innefatta tjänstefel av beskaffenhet att icke kunna
undgå beivran.

Klockan en kvart före 8 på morgonen efter klagandens anhållande hade
kriminalöverkonstapeln Medin i egenskap av jourhavande kommissarie
infunnit sig å polisstationen. Sedan rapport till honom avlämnats, hade
ansvaret för klagandens kvarhållande övergått å honom. Då emellertid
undersökningen angående föregående dags händelser omedelbart igångsatts,
funne J. O. det icke höra läggas Medin till last såsom tjänstefel att
klaganden för detta ändamål fått kvarstanna å polisstationen, även örn
ett riktigare förfarande syntes hava varit att lämna klaganden tillfälle att,
örn än för sent, inställa sig till sitt arbete i avbidan på att den fortsatta
undersökningen givit anledning att ytterligare höra honom.

Under åberopande av vad han sålunda anfört samt innehållet i tillämpliga
delar av den av Ö. Ä. den 5 februari 1927 fastställda instruktionen för
polispersonalen i Stockholms polisdistrikt uppdrog J. O. åt åklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Köhler samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle
borde beredas klaganden att hilva i målet hörd, och borde av honom
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid Stockholms rådhusrätt, till vilken Köhler vid
målets handläggning den 30 juli 1929, under tillkännagivande att densamma
till honom överlämnats vid klagandens införande å kriminalavdelningens
station natten till den 10 juli 1928, ingav en av tjänstgörande överkonstapeln
i Katarina valdistrikt upprättad rapport, så lydande:

192

”P. M. till kriminalavdelningen.

Måndagen den 9 juli 1928 klockan 10,50 eftermiddagen blev förgyllaren
Karl Wilhelm Löfström införd å 8:de vaktdistriktets station av konstapeln
vid ordonnansavdelningen Anton Levin Andreason, som rapporterade, att
han kort förut anhållit Löfström inom Dianelunds koloniområde utanför
Skanstull, enär han skäligen kunde misstänkas för försök till sedlighetsbrott.

Konstapeln Andreason har härom berättat:

Måndagen den 9 juli 1928 klockan 9-tiden eftermiddagen hade han, som
vid denna tid uppehållit sig inne i en av honom innehavd kolonistuga
inom sagda koloniområde, fått höra höga skrik från en minderårig flicka,
vilken kommit springande från den närbelägna skogen. Vid efterfrågan
hade Andreason fått kännedom örn, att flickan varit på en lekplats i skogen
tillsammans med några andra minderåriga barn, därvid en mansperson
kommit fram bland träden och sökt fasttaga flickan, som då blivit
rädd och springande begivit sig mot sina föräldrars kolonistuga inom området
i fråga. Andreason och andra personer hade på grund härav undersökt
området, men hade de icke då påträffat någon person. En stund senare
hade Andreason fått meddelande från några andra kolonister, att dessa
påträffat en man som sedermera befunnits vara Löfström, vilken legat
gömd bland en del buskar i skogen invid koloniområdet. Löfström, som
med sannolika skäl kunde misstänkas vara den, som på förut nämnt sätt
sökt fasttaga ifrågavarande flicka, hade därför blivit fasttagen av Andreason
och andra personer. På fråga hade Löfström uppgivit, att han
hette Sven Sahlin och vore boende i huset nr. 26 Södermannagatan hos
sina föräldrar. Kort därpå hade han ändrat denna sin uppgift angående
bostad och sagt, att han bodde i staden mellan broarna. Som det med sannolika
skäl kunde misstänkas, att Löfström i brottsligt syfte uppehöll sig
å platsen i fråga, blev han anhållen av Andreason och avförd till vaktstationen.

Förenämnda flickas fader, som för närvarande bor å lott nr. 4 inom omnämnda
koloniområde, heter Karlsson.

Som vittne i saken har dessutom anmält sig bilbiträdet Karl Edvin
Eugén Sandström, som bor i huset nr. 100 Åsögatan, 2 34 trappa upp, men
vistas för närvarande å koloniområdet ifråga å lott nr. 11. Dessutom kunde
Andreason senare uppgiva namn på flera personer, som sett saken.

Å vaktstationen hörd har Löfström uppgivit, att han av anledning som
han icke kunde uppgiva, vid tiden ifråga uppehållit sig i skogen invid
koloniområdet och att han därvid påträffat en av barn uppförd lekstuga, i
vilken en del minderåriga barn uppehållit sig. Dessa hade därvid, då de
fått se Löfström, blivit rädda och under högljutt skrik sprungit från stugan.
Någon avsikt att skrämma eller i Övrigt företaga sig något med barnen
ifråga hade Löfström icke haft. Han sade sig emellertid nu inse, att
lian burit ’sig dumt åt’ och skulle härefter aldrig mera besöka denna plats.

193

Andreason hade dessutom uppgivit, att det vid flera föregående tillfällen
inträffat dylika händelser invid koloniområdet, fast vederbörande då
ieke kunnat påträffas.

På grund av ovanstående överlämnas Löfström härmed till kriminalavdelningen
för behörig åtgärd.

Sandström har lovat inställa sig å kriminalavdelningen tisdagen den 10
dennes klockan 9 förmiddagen och då eventuellt medtaga de personer, som
åsett händelsen, bland andra förenämnda flickas fader.

Stockholm och Katarina vaktstation den 9 juli 1928.

överkonstapel.”

Stockholms rådhusrätt yttrade i utslag den 29 oktober 1929 följande:

I målet hade J. O. låtit utföra åtal mot Köhler med yrkande örn ansvar
å honom för felaktigt förfarande i tjänsten för det Köhler såsom jourhavande
överkonstapel å kriminalavdelningen, sedan klaganden natten
mellan den 9 och den 10 juli 1928 dit införts såsom misstänkt för sedlighetsbrott,
kvarhållit klaganden därstädes från kl. 12,15 sagda natt till kl. 7,45
följande morgon; men enär med hänsyn till den i målet förebragta utredning
Köhler icke kunde anses hava saknat fog för berörda kvarhållande
eller genom detsamma handlat i strid mot Ö. Ä:s instruktion för polispersonalen
i Stockholms polisdistrikt; alltså funne rådhusrätten den mot
Köhler i målet förda talan icke kunna bifallas; dock skulle med hänsyn till
sakens beskaffenhet Köhler själv vidkännas sina å rättegången havda
kostnader.

Ehuru handlingarna i förevarande ärende, innan åtal anbefalldes, av
J. O. två gånger remitterats till ö. Ä. för polisärenden för upplysningars
erhållande, har ändock icke förr än vid rådhusrätten åberopats en på kvällen
den 9 juli 1928 upprättad polisrapport, vilken åtföljt klaganden vid
dennes överförande till kriminalavdelningen. Av denna rapport framgår,
att samma kväll förhör hållits såväl med klaganden som Andreason. Härigenom
har enligt min uppfattning saken i viss mån kommit i ett annat
läge. Anmärkningen att klaganden av polisen kvarhållits under natten
utan att hava underkastats ens ett förberedande förhör förfaller härmed.
Berörda rapport ådagalägger visserligen enligt min mening lika litet som
utredningen i övrigt, att klagandens kvarhållande å polisstationen med
skäl kunnat grundas på misstanke örn något vid ifrågavarande tillfälle
begånget brott. Däremot synes mig, med hänsyn till vad vid nämnda förhör
förekommit ävensom arten av den förbrytelse, varför klaganden misstänktes,
tvivel kunna råda, huruvida ändock icke visst fog förefunnits för
kvarhållande av klaganden i och för en närmare undersökning av hans
förhållande i övrigt. På grund härav har jag ansett mig höra låta bero
vid rådhusrättens utslag. Detta har sedermera vunnit laga kraft.

13 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1930 års riksdag.

194

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

Under denna avdelning har jag, i likhet nied vad som skett de närmast
föregående åren, av utrymmesskäl intagit redogörelse för allenast ett tiotal
under år 1929 behandlade ärenden.

1. Fråga om domstols skyldighet att på begäran av häktad person
inkalla av denne uppgivna personer för att höras såsom vittnen.

I en hit inkommen klagoskrift anförde advokaten H. Densloe i Stockholm
följande:

Inför Stockholms rådhusrätts fjärde avdelning hade den 29 juni samt
den 6 och den 13 juli 1928 handlagts ett rannsakningsmål angående för
dråp häktade maskinisten K. E. Sjöström. Enligt Ö. Ä:s förordnande hade
klaganden i rättegången biträtt Sjöström. Vid förstberörda rättegångstillfälle
hade polisrapporten i målet genomgåtts, varefter Sjöström underkastats
förhör. Den 6 juli hade på åklagarens begäran såsom vittnen hörts
tio personer, däribland vid Mjölkcentralen i Stockholm anställde eldaren
E. K. Olsson. Denne hade kommit att bliva ett slags huvudvittne i målet,
enär han verkställt en, så att säga, privat polisundersökning i saken, vars
resultat han förelagt rätten. Vittnesförhöret med honom hade givit anledning
till en del frågor och motfrågor mellan honom och Sjöström, huvudsakligen
utgående på olika eldningssätt i Mjölkcentralens pannrum. Efter
tagen del av protokollet från sistnämnda rättegångstillfälle hade Sjöström
önskat att ånyo få Olsson inkallad såsom vittne för att ytterligare utfråga
denne örn nyssnämnda eldningssätt m. m., detta givetvis i avsikt att möjligen
genom sin sakkunskap få Olssons teorier kullkastade. Sin plikt likmätigt
och, enär klaganden ansett de frågor vara av betydelse i målet,
vilka Sjöström önskat få till Olsson framställa, hade klaganden å Sjöströms
vägnar vid rättegångstillfället den 13 juli 1928 anhållit, att
Olsson måtte genom rättens försorg inkallas till vittnesmål, därvid klaganden,
på fråga av rättens ordförande rådmannen W. Sebardt, uppgivit,
att avsikten med Olssons hörande huvudsakligen vore att få denne utfrågad
örn olika eldningssätt m. m. i fyrarna till Mjölkcentralens pannrum.
Då Sebardt genast förefallit obenägen därför, hade klaganden begärt
rättens beslut i saken, varefter rätten dragit sig tillbaka för enskild
överläggning. Då rättens ledamöter ånyo intagit sina platser vid dombordet,
hade klaganden, före avkunnandet av rättens beslut, ingivit en
skriftlig förteckning å åtta frågor, som vittnesmålet med Olsson i första

195

hand skulle avse. Utan att ens se på frågorna eller taga närmare del av
desamma hade Sebardt genast varit beredd att avkunna rättens beslut,
som var av det innehållet att, ”enär Olsson redan tidigare varit inkallad
såsom vittne och Sjöström då haft tillfälle att till Olsson framställa de
frågor, han kunnat finna erforderliga”, rådhusrätten funnit klagandens
yrkande, att Olsson skulle genom rättens försorg ånyo inkallas, icke kunna
bifallas.

Då enligt klagandens förmenande, anförde klaganden vidare, en häktad
persons rätt att få genom domstolen till vittnen inkallade de personer, av
vilkas hörande han ville sig begagna och vilkas utsagor kunde förväntas
vara i saken relevanta, torde vara ostridig, förefölle rådhusrättens nyssberörda
beslut anmärkningsvärt, så mycket mera som det dock här gällde
ett mål angående tagande av annans liv, i vilket mål, örn åklagarens yrkande
örn ansvar för dråp skulle bifallas, straffet kunde bliva straffarbete
på livstid. I alla mål vore väl tendensen att söka i desamma införa all
den utredning, som däri funnes tillgänglig, och denna tendens måste vara
desto starkare, allteftersom målet gällde grövre brott. Ifrågasättas kunde
därför, huruvida från domstolens sida borde möta hinder mot införande i
målet av dylik utredning. Rådhusrättens motivering för avslagsbeslutet
syntes, oavsett nyssnämnda tendens, även den kunna bliva föremål för den
reflexionen att, enär Olsson i sitt vittnesförhör kommit in på helt nya
frågor, varom icke nämnts ett ord i polisrapporten, svårighet förefunnits
att genast kunna i den sålunda oväntade situationen till honom rikta alla
de frågor, vartill hans nya utsagor kunde giva skäl. Då sålunda torde
kunna sättas i fråga, huruvida den av rådhusrätten uttalade uppfattningen
vöre i överensstämmelse med gällande svensk rättstillämpning och
rättsuppfattning, vore emellertid i saken så mycket mera anmärkningsvärt,
att Sebardt avkunnat rättens beslut utan att ens taga del av de detaljfrågor,
varom vittnet skulle höras. Enligt klagandens personliga uppfattning
stöde ett dylikt sätt att handlägga rannsakningsmål icke i överensstämmelse
med gällande lags innehåll och anda. Klaganden hade velat
bringa ovannämnda förhållande till J. 0:s kännedom med hemställan örn
det uttalande eller eventuellt den åtgärd av annat slag, vartill J. O. kunde
finna fog.

Sedan Stockholms magistrat anmodats att infordra och hit insända yttranden
från ledamöterna av rådhusrättens fjärde avdelning vid det i klagoskriften
omförmälda rättegångstillfället den 13 juli 1928, inkom magistraten
med i ärendet avgivna särskilda yttranden av rådmannen Sebardt, t. f.
rådmannen E. Österberg och t. f. kriminalassessorn E. Berndt.

Rådmannen Sebardt anförde i sitt yttrande följande:

Klagandens påstående att det torde vara ostridigt, att häktad ägde rätt

196

att genom domstolens försorg få inkallade de personer, av vilkas körande
lian ville begagna sig, vore icke riktigt. Ett godkännande av klagandens
uppfattning skulle innebära, att jämväl häktads vittnen skulle erhålla ersättning
av statsmedel. Att detta icke vore meningen framginge uppenbart
vid en jämförelse mellan nya lagberedningens förslag till bestämmelse
i förevarande avseende och den lydelse, som lagen örn ersättning åt
vittnen i brottmål erhållit. Sebardt bade heller icke under sin 35-åriga
domareverksamhet tidigare hört den av klaganden hävdade åsikten omtalas.
En annan sak vore, att domstolen på grund av den i viss mån inkvisitoriska
princip, som reglerade den svenska processen i brottmål, kunde,
örn den aktade nödigt, gå i författning örn ett sådant inkallande. I
regel hade emellertid den häktade eller hans rättegångsbiträde jämlikt
bestämmelsen i 17 kap. 3 § rättegångsbalken att själv vidtaga åtgärden.
Sjöström hade jämväl vid tillfället anvisats denna utväg och hade sedermera
följt anvisningen. Anledning för rådhusrätten att ånyo inkalla Olsson
hade uppenbarligen saknats. Beträffande klagomålen över att Sebardt
före avkunnandet av rådhusrättens beslut icke tagit del av eller delgivit
rättens övriga ledamöter innehållet i den skriftliga formuleringen av frågorna
kunde anmärkas, att efter rättens redan fattade beslut denna formulering
saknat varje betydelse för den fråga, som varit föremål för rättens
prövning. Den i viss mån olika uppfattning, som framlyste i de särskilda
yttrandena, torde förklara den formulering, som givits åt rådhusrättens
beslut.

T. f. rådmannen Österberg, med vilken t. f. kriminalassessorn Berndt
instämde, anförde följande:

Av den inkvisitoriska rättegångsformen i brottmål och domstolens skyldighet
att i sådana mål sörja för fullständig utredning följde enligt Österbergs
mening, att domstolen kunde på häktads begäran låta inkalla vittne,
som av den häktade åberopades till fredande från ansvar. Häktad persons
begäran örn inkallande av vittne genom domstolens försorg borde emellertid
icke under alla förhållanden bifallas, utan hade domstolen att pröva,
huruvida det ifrågasatta vittnesförhöret kunde antagas lända till utredning
av någon för målets bedömande betydelsefull fråga. I förevarande
fall hade den person, som av klaganden för den tilltalades räkning åberopats
till vittne, redan ingående hörts angående de förhållanden, som muntligen
uppgivits skola bliva föremål för nytt förhör. På grund därav hade
Österberg ansett skäl ej föreligga för rådhusrätten att föranstalta örn vittnets
inkallande. Vad anginge den av klaganden omnämnda i protokollet
sedermera intagna förteckningen över frågor, som varit avsedda att till
vittnet framställas, ville Österberg framhålla, att klaganden icke aktat nödigt
att ingiva densamma, innan rätten dragit sig tillbaka för överläggning
till beslut i anledning av begäran örn vittnets inkallande, och att

197

densamma efter den muntliga uppgiften örn det ifrågasatta vittnesförhörets
ändamål saknat betydelse. På grund av vad sålunda anförts hemställde
Österberg, att klagandens framställning måtte lämnas utan avseende.

Klaganden avgav påminnelser.

Enligt rådhusrättens den 13 juli 1928 i målet förda dombok hade klaganden
hemställt, att genom rättens försorg till nästa rättegångstillfälle
måtte såsom vittne inkallas eldaren Olsson för att Sjöström måtte bliva i
tillfälle att till Olsson framställa vissa i en av Sjöström i detta sammanhang
ingiven förteckning upptagna frågor. Förteckningen var därefter
intagen i domboken.

Sedan åklagaren på fråga förklarat, att han för sin del saknade anledning
att påkalla Olssons förnyade hörande såsom vittne i målet, hade rådhusrätten,
efter enskild överläggning, meddelat beslut i överensstämmelse
med vad klaganden uppgivit i klagoskriften.

I en till rådhusrättens fjärde avdelning avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Geijer följande:

I 17 kap. 3 § rättegångsbalken stadgades att, örn någon ville sin talan
med vittne fästa, skulle han taga det själv med sig eller låta det lagligen
till rätten stämma.

Huvudregeln vore sålunda, att part skulle själv ombesörja ett vittnes
inställelse vid domstol. I lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av
allmänna medel till vittnen i brottmål vore emellertid förutsatt, att vittnen
i dylika mål jämväl kunde inkallas av domstol. Sedan i 1 § i nämnda
lag föreskrivits, att var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens
vägnar förde talan, av åklagaren åberopades såsom vittne och inställde sig
vid domstol, ägde att, så framt vittnet äskade ersättning för inställelsen
och domaren funne sådan böra utgå, av allmänna medel njuta ersättning,
hette det nämligen vidare i samma paragraf, att enahanda rätt till ersättning
skulle tillkomma den, som i mål av nämnda beskaffenhet blivit enligt
domstols förordnande inkallad såsom vittne eller av åklagaren åberopats
eller enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis höras.

Beträffande tillkomsten av sistnämnda bestämmelser kunde framhållas
följande.

I sitt år 1884 framlagda betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
hade nya lagberedningen i betänkandets tredje del, XVI kap.
26 §, upptagit bestämmelser angående ersättning i vissa fall till vittnen i
brottmål. De tre första momenten av denna paragraf hade innefattat före -

198

skrifter om vittnes rätt till skälig ersättning för omkostnader och tidsspillan,
örn förpliktelse för enskild part, som inkallat vittne, att gälda dylik
ersättning samt om skyldighet för målsägande eller tilltalad, som vöre
på fri fot, dels att, då han ville till vittnesmål inkalla någon, vars vistelseort
vore belägen på visst avstånd från det ställe, där vittnet skulle höras,
ställa säkerhet för den vittnet tillkommande ersättning, dels ock att, ifall
vittnet uppgåve sig sakna tillgång att bestrida kostnaden för inställelsen,
genom lämnande av förskott eller på annat lämpligt sätt bereda vittnet
tillfälle att inställa sig vid förhöret. Samma paragraf hade vidare i 4 momentet
innehållit bland annat följande:

”Inkallas vittne av allmän åklagare, skall ersättningen till vittnet genast
förskottsvis gäldas av allmänna medel enligt väsentligen med nu gällande
föreskrifter överensstämmande särskild taxa; och hör för ersättningens
utbekommande skriftligt besked örn det fastställda beloppet utan dröjsmål
avgiftsfritt tillhandahållas vittnet genom domstolens ordförande eller
tjänsteman vid domstolen.

Denna bestämmelse gäller även för det fall att vittne inkallas enligt
domstolens förordnande eller på begäran av tilltalad, som hålles häktad.”

I en till Konungen avlåten skrivelse hade 1885 års riksdag anfört, att de
bestämmelser angående ersättning i vissa fall till vittne i brottmål, vilka
innehölles i då gällande kungl, kungörelse den 6 augusti 1881 och i kungl,
kungörelse den 8 oktober 1851, icke kunde anses tillfredsställande; och
hade riksdagen under erinran, att nya lagberedningen i sitt ovanberörda
betänkande föreslagit förändrade bestämmelser i ämnet, vilka syntes riksdagen
välbetänkta, anhållit, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och —
oberoende av förslag angående ombildning av rättegångsväsendet i dess
helhet — för riksdagen framlägga ett huvudsakligen på de av nya lagberedningen
föreslagna grunder byggt förslag till ändrade bestämmelser
beträffande ersättning åt vittne, som i brottmål blivit av allmän åklagare
inkallat och sig inställt.

I anledning av riksdagens skrivelse hade Kungl. Majit uppdragit åt nya
lagberedningen att huvudsakligen på de grunder, som angivits i ovan omförmälda
betänkande, utarbeta förslag till författning i det i skrivelsen
avsedda ämnet.

I skrivelse den 2 november 1885 hade nya lagberedningen framlagt ett
förslag till lag angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.
I detta lagförslag hade 1 § erhållit följande lydelse:

”Var, som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan,
av åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att,
så framt vittnet det äskar och domaren prövar sådant skäligt, för sin inställelse
njuta ersättning av allmänna medel med högst 1 krona 50 öre
till vittnets uppehälle för varje dag, som för resan och vistandet vid dom -

199

stolen erfordras, och dessutom, därest vittnets hemvist är beläget på minst
5 kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträder, skjutspenningar
för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller ångbåtslä
genhet kan för resan eller någon del därav begagnas, avgift för billigaste
plats å bantåg eller ångbåt.

Enahanda rätt till ersättning tillkommer den, som i mål av nämnda beskaffenhet
blivit enligt domstols förordnande inkallad såsom vittne eller
för att upplysningsvis höras.”

I motiven till det framlagda förslaget hade nya lagberedningen anfört,
bland annat, följande:

Vid en jämförelse med gällande stadganden i de hänseenden, varom vore
fråga, befunnes de föreslagna och av riksdagen förordade ändringarna
och tilläggen bestå väsentligen härutinnan: att, då jämlikt 1881 års kungörelse
allenast de vittnen, vilka blivit av allmän åklagare å tjänstens
vägnar åberopade i mål, där åklagaren förde talan å brott av den beskaffenhet
att det kunde av honom åtalas utan angivelse av målsägande, ägde
att, då domaren det prövade skäligt, av allmänna medel undfå ersättning
för sin inställelse, denna förmån nu skulle utsträckas till vittnen, som i
varje brottmål, där allmän åklagare utförde tjänstetalan, blivit, vare sig
av honom eller av tilltalad, som bölles häktad, åberopade och sig inställt;
att i lag skulle stadgas skyldighet för vederbörande att, sedan vittnets ersättning
blivit bestämd, utan dröjsmål och avgiftsfritt tillhandahålla vittnet
skriftligt besked, enligt vilket ersättningsbeloppet finge till vittnet
utbetalas; samt att den inkallade, örn han ej kunde av egna medel bestrida
inställelsekostnaden, borde genom offentlig myndighet sättas i tillfälle att
iakttaga behörig inställelse. Från dessa grunder hade alltså nya lagberedningen
haft att utgå vid fullgörande av det förelagda uppdraget; och finge
beredningen härmed redogöra för de mindre väsentliga modifikationer
härutinnan, som vid utarbetande av lagförslag i ämnet ifrågakomma. Örn
det i allmänhet torde böra såsom riktig grundsats erkännas, att en var,
som uppå vederbörlig kallelse infunnit sig vid domstol för att höras i mål,
där lian ej själv vore part, och som förty enligt lag ägde att för sin kostnad
och tidsspillan i anledning av inställelsen erhålla gottgörelse, borde
anses berättigad att, såvitt möjligt vore, utan avvaktande av målets utgång
och oberoende av de omständigheter, som inverkade på frågan örn
ersättningsskyldigheten parterna emellan, utbekomma sådan gottgörelse,
så syntes de förut omförmälda, i 1881 års kungörelse upptagna bestämmelser,
vilka även dessförinnan sedan år 1845 varit gällande, angående
lätt för vittne, som av allmän åklagare i vissa brottmål åberopats, att förskottsvis
av statsmedel utfå skälig gottgörelse, böra med lika fog tillämpas
i varje fall, där vittnet blivit antingen av allmänna åklagaren å tjänstens
vägnar åberopat eller ock på grund av domstolens förordnande in -

200

kallat. I ena som i andra fallet vore vittnets skyldighet att hörsamma
kallelsen, likasom dess äventyr i händelse av uteblivande, enahanda; och
i håda fallen vore inställelsen föranledd av åtgärd eller prövning, som på
ett statens organ i utövningen av dess tjänst ankommit. Att emellertid
tillämpningen av nämnda grundsats, såvitt anginge vittnen, som inkallats
på grund av domstolens förordnande, i allmänhet ej kunde ifrågakomma
i andra mål än rannsakningar angående grövre brott, följde av
grunderna för gällande rättegångsväsende. Örn nämligen domstol uppsköte
ett mål för att lämna åklagare eller enskild part rådrum till inkallande
av uppgiven person, örn vars hörande begäran blivit framställd, så
torde detta ingalunda kunna betraktas såsom ett beslut, varigenom domstolen
förordnat, att samma person skulle till avhörande i målet inkallas.
Endast i det fall, att domstolen prövat lagligt meddela ett beslut av sistnämnda
beskaffenhet, skedde kallelsen på grund av domstolens förordnande;
och under sådant förhållande syntes den omständighet, huruvida
beslutet fattats med eller utan föranledande av åklagare, angivare eller
tilltalad, vare sig häktad eller på fri fot, i ingen mån höra inverka på den
inkallades rätt att utan onödig omgång få inställelsekostnaden gottgjord.
Till följd därav syntes någon särskild föreskrift örn dylik rätt för den tilltalades
vittnen, i händelse han hölles häktad, icke vara behövlig. På domstolen
borde i allt fall ankomma att i varje mål pröva, om och till vad
belopp fordrad ersättning finge utgå med iakttagande av stadgade beräkningsgrunder,
i vilket hänseende beredningen ej funnit anledning frångå
de i 1881 års kungörelse influtna bestämmelser.

Efter högsta domstolens hörande hade Kungl. Majit i proposition nr 17
till 1886 års riksdag framlagt ett lagförslag i ämnet i huvudsaklig över
ensstämmelse med det av nya lagberedningen framlagda förslaget. Denna
proposition hade av riksdagen antagits i oförändrat skick. Därvid hade
sista punkten i 1 § erhållit sin nuvarande lydelse.

Klart syntes vara — anförde J. O. vidare — att en häktad person icke,
såsom klaganden antagit, ovillkorligen kunde göra anspråk på att domstolen
skulle förordna örn inkallande av de personer, vilkas hörande i målet
den häktade kunde anse önskvärt. Såsom rådhusrättens ledamöter
framhållit torde frågan därom tillhöra domstolens prövning och avgörande.
Motiven till 1886 års lag syntes emellertid giva vid handen, att man
sannolikt tänkt sig, att domstol i grövre brottmål skulle mindre strängt
fasthålla vid deli i 17 kap. 3 § rättegångsbalken uttalade huvudregeln att
part skulle själv ombesörja vittnes inställelse vid domstol. Den inkvisitoriska
processens tillärnjming i brottmål och domstolens skyldighet att i
sådana mål sörja för fullständig utredning torde också böra giva domstol
anledning att icke uppställa alltför stränga fordringar för ett bifall
till en begäran av häktad örn domstolens förordnande att viss person skulle

201

inkallas såsom vittne. Örn det antoges, att den åberopade personens hörande
kunde lända till upplysning om sanningen i målet, torde allra minst
den omständigheten, att personens inkallande genom domstolens försorg
eventuellt skulle kunna komma att medföra, att rese- och traktamentsersättning
till denne kunde komma att drabba statsverket, böra hindra domstolen
att fatta beslut örn personens inkallande. Lika litet syntes den omständigheten,
att personen möjligen redan förut blivit hörd såsom vittne i
målet, i och för sig böra utgöra hinder för personens inkallande av domstolen,
örn betingelser därför i övrigt förefunnes.

Vad anginge nu förevarande fall syntes också rådhusrättens vägran att
ex officio inkalla Olsson hava grundats på en prövning av behovet av
Olssons förnyade hörande. Det måste dock enligt J. 0:s mening betecknas
såsom mindre lyckligt, att rådhusrättens beslut avfattats på sätt som
skett. Att klaganden därigenom kunnat erhålla den uppfattningen, att
det endast varit den omständigheten, att Olsson förut hörts såsom vittne
i målet, som legat till grund för rådhusrättens ifrågavarande beslut, syntes
J. O. förklarligt. Någon skada torde emellertid icke hava uppkommit
genom den anmärkta avfattningen av beslutet.

Beträffande den omständigheten, att rådmannen Sebardt icke vare sig
själv tagit del av den av klaganden efter överläggningen men dock före
tillkännagivandet av rådhusrättens beslut ingivna skriftliga formuleringen
av de frågor, klaganden avsett att vid ett förnyat vittnesförhör
med Olsson få framställda till denne, eller givit rättens övriga ledamöter
del av densamma, så syntes det icke hava gjorts gällande, att någon väsentlig
skillnad förefunnits mellan klagandens muntliga uppgifter före
nämnda överläggning och den skriftliga formuleringen av frågorna. J. O.
ansåge sig emellertid i denna del böra erinra, att den enskilda överläggningen
naturligtvis icke kunde anses hava avskurit klaganden från rätten
att framlägga nya skäl för sin begäran örn Olssons inkallande.

Med dessa uttalanden avskrev J. O. ärendet ur sitt diarium såsom slutbehandlat.

2. Fråga om onödigt uppskov i hemskillnadsmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av advokaten S. Hultman i Visby
härstädes anhängiggjort ärende inhämtades följande:

Till Gotlands södra häradsrätts sammanträde den 25 september 1928 instämde
hustrun Fanny Karlsson i Västerhejde sin man Ariel Karlsson
därstädes med yrkande, att häradsrätten måtte döma till hemskillnad mellan
makarna samt tillerkänna käranden vårdnaden örn ett makarnas barn

202

och ålägga svaranden att utgiva bidrag med visst belopp i månaden till
barnets underhåll.

Då målet den 25 september under ordförandeskap av häradshövdingen

H. Krok företogs till handläggning, inställde sig klaganden i egenskap av
ombud för käranden samt svaranden personligen.

Klaganden ingav till häradsrätten bland annat prästbevis av innehåll,
att medling mellan makarna företagits.

Därefter anhöll klaganden, att rätten måtte döma till hemskillnad mellan
makarna jämlikt 11 kap. 2 § 2 mom. giftermålsbalken, samt yrkade
även i övrigt bifall till käromålet.

Svaranden medgav den begärda hemskillnaden och hade icke något att
erinra mot, att hustrun tillerkändes vårdnaden örn makarnas harn. Han
förklarade sig dessutom villig att betala det äskade underhållsbidraget till
ifrågavarande barn.

Målet överlämnades därpå å ömse sidor till rättens prövning, varvid
klaganden hegärde ersättning för rättegångskostnaderna.

Därefter tillsades, att utslag i målet skulle meddelas den 22 oktober 1928.

Sistnämnda dag meddelade häradsrätten, däri Krok förde ordet, beslut
av innehåll, att häradsrätten för bevisnings förebringande aktade nödigt
utsätta målet till vidare handläggning den 20 november 1928, då parterna
ägde infinna sig personligen vid vite av 25 kronor för dem vardera.

Vid rättegångstillfället den 20 november 1928, då t. f. domhavauden
G. Kjällman förde ordet i rätten, inställde sig parterna personligen samt
klaganden såsom biträde åt käranden.

Svaranden anhöll nu, att honom måtte tillerkännas vårdnaden om parternas
barn, då han ansåge, att käranden ej vore lämplig därtill.

Käranden bestred denna anhållan samt framhöll, att svaranden förut
medgivit, att hon finge vårdnaden örn barnet.

Därefter hördes två genom domhavandens försorg till denna dag instämda
vittnen, av vilka det ena bland annat upplyste, att vittnet ej kände
till något, som gjorde att vare sig käranden eller svaranden skulle vara
olämplig att tillerkännas vårdnaden örn barnet, och det andra berättade,
att käranden skött barnet bra samt hållit rent och snyggt ävensom att
käranden själv skött barnet och ej lämnat det i andras vård. I övrigt hördes
vittnena rörande parternas förhållanden samt söndringen i deras
äktenskap.

Den 15 december 1928 meddelade häradsrätten under Kjällmaus ordförandeskap
utslag i målet, däri häradsrätten jämlikt 11 kap. 2 § giftermålsbalken
dömde till hemskillnad mellan parterna samt förordnade, att käranden
under hemskillnadstiden skulle hava vårdnaden örn pax-ternas barn,
och förpliktades svaranden att utgiva bidrag till barnets underhåll.

203

Emellertid hade i en den 7 november 1028 hit inkommen skrift klaganden
hemställt örn J. 0:s utlåtande, huruvida häradsrättens uppskovsbeslut
den 22 oktober 1028 kunde anses riktigt, då svaranden i målet vitsordat,
att söndring i parternas äktenskap förelåge, och medgivit kärandens
yrkanden såväl örn hemskillnad som örn vårdnaden örn barnet och
bidrag till dess underhåll. Att gemensam ansökning, anförde klaganden
vidare, icke kommit till stånd i förevarande fall hade berott endast därpå,
att mannen före stämningens uttagande förhållit sig passiv i förhållande
till hustruns åtgärder för ernående av hemskillnad. Skulle häradsrättens
mening vara riktig, komme klaganden givetvis att för framtiden förse sig
med tillgänglig bevisning örn söndring redan till första rättegångstillfället,
utan avseende på huruvida käromålet komme att medgivas av vederbörande
svarande eller icke. Skulle häradsrättens mening vara felaktig, ansåge
klaganden emellertid, att ett dylikt förfarande alltför mycket skulle
betunga parterna — och statsverket i fall, där fri rättegång beviljats — för
att icke tala örn konsekvenserna i de fall, där annan bevisning icke funnes
än parternas gemensamma önskan att skiljas. Klaganden ansåge för
sin del den förelupna medlingsförrättningen, där parterna borde hava
varit personligen närvarande, utgöra tillräcklig och av lagen avsedd utredning
för de fall, då parterna vore ense örn skillnad. Men icke blott kostnadsfrågan
rönte inverkan av rättens berörda beslut. Klaganden föreställde
sig nämligen, att den nya giftermålshalkens mening vore den, att
makar, som vore ense om vinnande av hemskillnad och som underkastat
sig medling, skulle vara befriade från skyldighet att inför rätten redogöra
för orsakerna till söndringen eller att nödgas infinna sig personligen
inför rätten.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat häradshövdingen
Krok att inkomma med yttrande och därvid lämna fullständig
redogörelse för de förhållanden, beträffande vilka häradsrätten ansett bevisning
erforderlig, anförde Krok i ett den 9 november 1928 avgivet yttrande,
att Krok ej hade något annat att förmäla än att, då jämlikt 15 kap.
9 § giftermålsbalken parts erkännande av viss omständighet icke vore tillräckligt,
örn ej annan bevisning också funnes, samt annan bevisning ej
funnits, han ansett sig böra uppskjuta målet för bevisnings anskaffande
örn själva huvudyrkandet. Hemskillnad hade ju yrkats jämlikt 11 kap.
2 § 2 mom. giftermålsbalken.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att Kroks medgivande att
målet uppskjutits för bevisning angående själva huvudsaken ställde frågan
på sin spets. Huru skulle angående sådant förhållande som att parterna
funnit sig ej kunna fortsätta sammanlevnaden och vore ense örn

204

skillnad bevisning på annat sätt än genom upptagande av parternas förklaringar
kunna komma i fråga? Och att tillämpa 11 kap. 2 § 2 mom. giftermål
»balken, sedan 1 § i samma kapitel blivit tillämplig, kunde väl icke
försvaras.

I en till Krok avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Geijer
följande:

Enligt 11 kap. 1 § giftermålsbalken ägde makar, vilka funne sig på
grund av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden,
vinna hemskillnad, när de vore därom ense. I 2 § av samma kapitel
angåves vissa omständigheter, vilka make även emot den andra makens
bestridande kunde åberopa såsom anledning att vinna hemskillnad.

I 15 kap. 9 § giftermålsbalken stadgades, att rätten hade att i äktenskapsmål
sörja för fullständig utredning och för sådant ändamål ägde införskaffa
erforderlig bevisning samt att parts erkännande av viss omständighet
icke skulle gälla, såvida det ej styrktes av annan bevisning. Vad
sålunda vore stadgat hade dock icke tillämpning beträffande särskilda, i
sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, örn vilka parterna
kunde träffa avtal.

Enligt 9 § i lagen den 11 juni 1920 örn barn i äktenskap skulle rätten, då
det dömdes till hemskillnad mellan föräldrar, tillika meddela förordnande
angående vårdnaden örn barnen. Därvid skulle rätten, örn föräldrarna
vore ense, giva sitt beslut i överensstämmelse med vad de önskade, såframt
det ej vore uppenbart stridande mot barnens bästa.

Vid rättegångstillfället den 25 september 1928 hade det varit ostridigt
mellan parterna, att hemskillnad finge beviljas på grund av djup och varaktig
söndring. Makarna hade varit därom ense. Att enigheten på denna
punkt icke tagit sig uttryck i en gemensam ansökan örn hemskillnad utan
kommit till synes först genom det svaromål, som den instämde maken personligen
avgivit inför häradsrätten, hade uppenbarligen icke kunnat betaga
makarnas överensstämmande viljeförklaringar deras giltighet och
rättskraft. Detta följde omedelbart av lagtexten men hade också framhållits
under förarbetena till lagen. Lagberedningen hade sålunda anfört, att
enighet emellan makarna örn separationen uppenbarligen vore för handen,
såväl då hägge makarna samfällt sökte separation, som då den ene gjort
framställning därom och den andre medgåve separationen.

Vad anginge Kroks åberopande av föreskrifterna i 15 kap. 9 § giftermålsbalken,
syntes det J. O. klart att, då lagstiftaren uttryckligen medgivit
makarna att, örn de vore ense, erhålla hemskillnad, någon annan bevisning
i sådant fall icke vore erforderlig än framläggandet av båda makarnas
överensstämmande viljeförklaringar. Även i denna del hade lagbe -

205

redningen yttrat sig i anslutning till stadgandena i nyssnämnda lagrum,
i det beredningen anfört att, då makar vore berättigade att erhålla separation,
så snart de vore ense därom, hade rätten, när bägge makarnas förklarande
i sådant hänseende förelåge, icke att ingå i någon vidare efterforskning
angående förhållandena inom äktenskapet.

Då J. O. remitterat den ifrågavarande klagoskriften till Krok, hade J. O.
därför icke väntat sig, att Krok skulle förklara det av häradsrätten under
Kroks ordförandeskap meddelade uppskovsbeslutet såsom betingat av behov
att anskaffa bevisning rörande själva liemskillnadsfrågan. I stället
hade J. O. förutsatt möjligheten av att Krok haft i tankarna det ovan berörda
stadgandet i lagen örn barn i äktenskap samt att häradsrätten, ehuru
detta icke utsagts i uppskovsbeslutet, av någon anledning hyst tvekan, åt
vem av makarna vårdnaden örn barnet borde anförtros. Över denna fråga
rådde nämligen icke makar alldeles oinskränkt, utan rätten kunde besluta
i strid med föräldrarnas eniga framställning, örn densamma funnes uppenbart
strida mot barnets bästa. Att döma av den av Krok avgivna, den 9
november 1928 dagtecknade förklaringen vöre det dock icke detta, som
föresvävat Krok, utan syntes Krok hava haft för avsikt att skaffa bevisning
i själva hemskillnadsfrågan. I den mån så varit fallet, måste J. O.
enligt det ovan anförda beteckna beslutet såsom oriktigt.

Emellertid gåve vad som i målet efter uppskovsbeslutet förekommit
stöd för den uppfattningen, att enigheten i vårdnadsfrågan i själva verket
icke varit synnerligen utpräglad, ity att svaranden vid rättegångstillfället
den 20 november 1928 yrkat att varda tillerkänd vårdnaden örn barnet.
Därtill komme, att den vid sistnämnda rättegångstillfälle förebragta bevisningen
faktiskt haft avseende jämväl å vårdnadsfrågan. I betraktande
därav samt med hänsyn till omständigheterna i övrigt funne J. O. skäligt
låta bero vid ovan gjorda uttalanden.

3. Frigivande av häktad person innan laga kraft åkommit underrätts
utslag, varigenom denne frikänts men förklarats skola kvarbliva
i häkte, till dess utslaget vunnit laga kraft eller hovrätt

annorlunda förordnade.

Vid Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt yrkade t. f. landsfogden
C. I. Berggren å tjänstens vägnar ansvar å häktade Erik Eriksson Wäng
från Björkberg för det denne skulle hava övat otukt med tre sina döttrar.

Den 13 juni 1928 meddelade häradsrätten utslag i målet, och yttrade
häradsrätten däri följande: Enär vad i målet förekommit icke kunde anses
innefatta sådan bevisning, att Eriksson Wäng därigenom mot sitt nekande
blivit lagligen övertygad att hava övat otukt med sina döttrar,

206

tunne häradsrätten Berggrens talan icke kunna bifallas. I målet förskjutna
vittneslöner skulle stanna å statsverket. För lämnat biträde åt Eriksson
Wäng i rättegången tillerkändes advokaten F. Widstrand ersättning med
100 kronor att utgå av allmänna medel. Jämlikt 19 § 20 mom. andra punkten
i kungl, förordningen den 16 februari 1864 örn strafflagens införande
stadgade häradsrätten, att Eriksson Wäng skulle förbliva i häkte, tills utslaget
vunne laga kraft eller hovrätten annorledes förordnade.

Vid av tjänstförrättande J. O. den 24 juli 1928 företagen inspektion å
kronohäktet i Hudiksvall, där Eriksson Wäng såsom häktad i nyssnämnda
inål förvarats, befanns, att borgmästaren H. Rissler i egenskap av tillsyningsman
vid häktet den 3 juli 1928, efter utgången av besvärstiden i målet,
förordnat, att Eriksson Wäng ej skulle längre i häktet kvarbliva; att
Eriksson Wäng på grund därav samma dag försatts på fri fot; att vederbörande
åklagare emellertid i Svea hovrätt anfört besvär över häradsrättens
utslag, varefter hovrätten utställt besvären till kommunicering med
Eriksson Wäng; samt att Eriksson Wäng därefter ånyo häktats och den
13 juli 1928 införpassats till kronohäktet.

Sedan med anledning av vad sålunda förekommit yttrande infordrats
från Rissler, anförde Rissler, att han medgåve, att han förfarit oriktigt,
då han icke före Eriksson Wängs försättande på fri fot i hovrätten inhämtat,
om besvär emot häradsrättens utslag anförts eller icke. Då ärendet
rörande Eriksson Wängs frigivning underställts Rissler, hade emellertid
tiden icke medgivit utslagets insändande till hovrätten för erhållande av
bevis därutinnan före den 3 juli 1928. Då Rissler fått den föreställningen,
att besvär icke blivit anförda emot utslaget, hade Rissler ansett sig böra
frigiva Eriksson Wäng, för att han icke skulle komma att sitta häktad
utöver den tid, då han, därest besvär icke anförts, bort frigivas. Rissler
insåge emellertid, att han bort telegrafiskt hava förvissat sig, örn besvär
anförts eller icke.

Enligt vad J. O. inhämtat hade den senaste häktningsåtgärden mot
Eriksson Wäng verkställts av t. f. landsfogden Berggren med biträde av
kriminalkonstapeln D. Edström, vilken senare den 13 juli 1928 ånyo införpassat
Eriksson Wäng till kronohäktet i Hudiksvall. Denna häktning och
Eriksson Wängs införpassande till häktet hade för statsverket medfört
kostnader till ett sammanlagt belopp a.v 340 kronor 28 öre, därav K. B. i
Gävleborgs län under för skottstitel utanordna! dels den 26 juli 1928 på
grund av två av Edström ingivna räkningar tillhopa 68 kronor 70 öre och
dels den 22 oktober 1928 på grund av en av Berggren ingiven räkning 271
kronor 58 öre.

207

Genom utslag den 20 augusti 1928 hade, enligt vad J. O. vidare inhämtat,
hovrätten dömt Eriksson Wäng för otukt med dotter, jämlikt 18 kap.
1 och 8 §§ samt 4 kap. 1 § strafflagen, till straffarbete nio år.

I en till Rissler avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Geijer
följande:

I 19 § 20 mom. i promulgationslagen till strafflagen stadgades att, örn
den, som häktad vore, bleve frikänd, skulle rätten giva honom lös, så framt
han ej skulle i häkte hållas för annat brott än det, varifrån han frikänd
blivit. Hade vid underrätt, hette det vidare i samma moment, synnerligen
besvärande omständigheter emot honom förekommit, ägde underrätten förordna,
att han skulle i häkte förbliva, till dess underrättens dom vunnit
laga kraft eller hovrätt annorlunda förordnat.

Hade en underrätt beträffande häktad person, som frikänts, meddelat
förordnande av sist omförmälda slag, vore det tydligt, att denne borde
senast å dag, då domen vunnit laga kraft, försättas på fri fot. Givet vöre
emellertid, att den myndighet, som hade att fatta beslut örn den häktades
frigivande, dock måste dessförinnan förskaffa sig full visshet örn att do
men verkligen tagit åt sig laga kraft. Då det å andra sidan vore av vikt,
att den häktade icke i onödan kvarhölles utöver häktningstiden, syntes
det vara den nämnda myndighetens plikt att i god tid vidtaga sådana åtgärder,
att visshet i ovanherörda hänseende kunde ernås snarast möjligt
efter utgången av besvärstiden i målet. Därvid torde ju olika möjligheter
stå myndigheten till huds. Lämpligast syntes dock vara, att myndigheten
någon dag före besvärstidens utgång hos vederbörande hovrätts aktuarie
för besvärsmål hegärde, att meddelande huruvida utslaget angående den
häktade vunnit laga kraft måtte skyndsamt lämnas myndigheten, därvid,
i händelse dylikt meddelande icke skulle kunna avlåtas förrän efter besvärstidens
utgång, telegrafiskt svar syntes höra lämnas.

I förevarande fall — anförde J. O. vidare — vore upplyst att, sedan
Västra Hälsinglands domsagas häradsrätt i utslag den 18 juni 1928, jämte
det häradsrätten ogillat av allmän åklagare förd talan örn ansvar å
Eriksson Wäng, som hölls häktad i målet, bestämt, att Eriksson Wäng
skulle förbliva i häkte, till dess utslaget vunne laga kraft eller hovrätten
annorledes förordnade, Rissler den 3 juli 1928 utan att dessförinnan
hava förskaffat sig vetskap örn, huruvida utslaget vunnit laga kraft,
låtit försätta Eriksson Wäng på fri fot. På grund av vad J. O. ovan anfört
funne J. O., att Rissler, såsom han ock själv medgivit, därigenom förfarit
felaktigt. Det felaktiga i Risslers förfarande framstode i detta fall
så mycket tydligare som, enligt vad det sedermera visat sig, från åklagaresidan
anförts besvär över häradsrättens utslag med påföljd, att Eriksson

208

Wäng av hovrätten dömts till mångårigt frihetsstraff. Av vad i ärendet
förekommit torde vidare framgå, att Risslers ifrågakomna förfarande haft
till följd, att Eriksson Wäng måst ånyo häktas och införpassas till kronohäktet.
För denna senare häktning och Eriksson Wängs införpassande
till häktet hade statsverket fått vidkännas kostnader till ett belopp av
340 kronor 28 öre.

Innan J. O. vidtoge vidare åtgärd i ärendet ville J. O. lämna Rissler tillfälle
att till J. O. inkomma med yttrande beträffande sistberörda förhållande.

Sedan Rissler i därefter avgivet yttrande upplyst, att han ersatt statsverket
kostnaderna för Eriksson Wängs häktande och införpassande till
kronohäktet i Hudiksvall den 13 juli 1928, lät J. O. bero vid vad i ärendet
förekommit.

4. Fråga om hos myndighet anställd kommissionär haft rätt att
uppfatta en till honom personligen ställd försändelse såsom
avseende ett privat uppdrag.

I en den 18 juni 1928 hit inkommen skrift anförde byggmästaren J. Svantesson
i Vara klagomål däröver, att länsstyrelsen i Skaraborgs län ännu
icke inregistrerat en klaganden tillhörig automobil, ehuru ansökan därom
insänts redan den 8 februari 1928.

Sedan J. O. i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat länsstyrelsen
att inkomma med yttrande, meddelade länsstyrelsen i ett den 17
juli 1928 avgivet yttrande, att landskanslisten Carl August Andersson i
fråga örn det i klagoskriften omförmälda ärendets förhistoria, innan detsamma
kommit under länsstyrelsens behandling, upplyst följande:

Från klaganden hade någon dag efter den 8 februari 1928 i till Andersson
personligen adresserat brev ankommit en till länsstyrelsen ställd, av
hesiktningsinstrument åtföljd skrift, däri klaganden, med uppgift att hans
boningsort vore Jutagården, Vara, anmält, att äganderätten till personautomobilen
A 7355 genom köp övergått till honom. Då emellertid dels
automobilens blivande hemort i länet icke varit tillfyllestgörande angiven,
ity att enligt officiella förteckningen å postadresser m. m. i länet funnes
ett stort antal ställen med benämning Jutagården, därav ej mindre än
tre i skilda kommuner belägna hade adressort Vara, dels några som helst
penningmedel för bestridande av registrering icke bifogats, dels ock Andersson
funnit lämpligt att i samband med registreringen åt klaganden
anskaffa skattekvitto med nya igenkänningsmärket i den ordning 8 § i
kungl, kungörelsen den 12 december 1924 angående uppbörd av automobil -

209

skatt m. m. medgåve, för vilket ändamål erfordrats tillgång till kvitto å
verkställd skatteinbetalning för år 1928, hade Andersson i brev omkring
den 23 mars 1928 anmodat klaganden att omedelbart insända sistnämnda
skattekvitto ävensom i övriga hänseenden komplettera ansökningen. Klaganden
hade därefter i brev till Andersson av den 2 april meddelat, att
hemorten vore Önums socken, men underlåtit bifoga begärda skattekvittot.
Sedermera hade klaganden i till länsstyrelsen ställd skrift av den
15 maj, som ankommit under Anderssons adress, begärt upplysning, huruvida
ansökningen kommit under länsstyrelsens behandling. I anledning
därav hade Andersson i brev den 21 maj 1928 ånyo uppmanat klaganden
att insända skattekvitto, vilken uppmaning av Andersson förnyats i brev
den 24 i samma månad. Först med skrivelse den 1 juni 1928 — ävenledes
ställd till länsstyrelsen — hade klaganden till Andersson insänt skattekvitto.
Av detta hade framgått, att skatt efter företagen indrivning inbetalts
till ö. Ä. först den 31 maj 1928.

Andersson hade, meddelade länsstyrelsen vidare, den 5 juni 1928 av
egna medel nedsatt stadgad registreringsavgift och samtidigt inlämnat
ovannämnda till honom förut insända ansökningshandlingar. Automobilen
hade därefter registrerats hos länsstyrelsen den 13 juni, varom underrättelse
samtidigt meddelats Ö. Ä. Registreringsbevis samt skattekvitto
med igenkänningsmärke hade därefter av Andersson översänts till klaganden
den 15 i samma månad, varom Andersson ytterligare i telefon
samma dag underrättat klaganden.

För egen del anförde länsstyrelsen i sitt yttrande, att det till en början
kunde framhållas, att klaganden i omförmälda ärende syntes hava helt
åsidosatt att iakttaga gällande bestämmelser. Enligt dessa hade det ålegat
klaganden ej mindre enligt § 10 mom. 1 i kungl, förordningen den 15 juni
1923 örn motorfordon att hos Ö. Ä. till registrering anmäla äganderättens
övergång till honom samt därvid upplysa, att automobilen skulle registreras
i Skaraborgs län, än även enligt mom. 6 i samma paragraf att hos länsstyrelsen
till registrering anmäla automobilen och därvid meddela de uppgifter
samt bifoga det penningbelopp, som i sådant hänseende stadgades.
Detta oaktat hade emellertid registreringsärendet av länsstyrelsen kunnat
behandlas på grundval av ovan förstnämnda från klaganden inkomna
skrift. Att länsstyrelsen, som den 5 juni fått kännedom örn ärendet och
den 13 i samma månad däri meddelat beslut, gjort sig skyldig till försummelse,
syntes rättvisligen icke kunna göras gällande. Vad därefter
vidkomme landskanslisten Andersson, torde ej heller påstående i sådan
riktning med fog kunna göras. Andersson vore väl av länsstyrelsen antagen
till kommissionär. I sådan egenskap hade han emellertid icke i förevarande
fall anlitats av klaganden utan torde få anses hava fungerat endast
såsom dennes enskilda biträde. Oavsett detta förhållande syntes An 3

4 — Justitieombudarnannena ämbetsberättelae till 1930 dra rikadag.

210

(lersson med nit hava iakttagit sin uppdragsgivares intressen. Länsstyrelsen
hade emellertid fäst Anderssons uppmärksamhet på lämpligheten av
att underrättelse örn föreliggande ärende bort på ett tidigt stadium av
honom meddelas vederbörande avdelningschef, som då kunnat bistå med
anvisningar i och för ärendets fortskyndande. Någon förlust torde emellertid
icke hava tillskyndats klaganden genom dröjsmålet med registreringen.
På grund av vad sålunda anförts hemställde länsstyrelsen, att
klagomålen icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Med anledning av vad länsstyrelsen sålunda anfört anhöll J. O. i skrivelse
den 17 oktober 1928, att länsstyrelsen måtte infordra och till J. O. inkomma
med yttrande från kommissionären Andersson samt avgiva eget
utlåtande, på vilka grunder länsstyrelsen funnit Andersson i förevarande
fall icke hava av klaganden anlitats i egenskap av kommissionär.

I ett den 10 november 1928 avgivet yttrande anförde Andersson, att
klagandens hänvändelse till Andersson formellt icke syntes hava skett i
överensstämmelse med 4 § i kungl, kungörelsen den 28 maj 1886 angående
anställande av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk
m. fl. myndigheter. Denna omständighet hade föranlett Andersson
till den uppfattningen, att hänvändelsen icke vore att betrakta såsom kommissionärsuppdrag.
Oavsett detta förhållande hade Andersson, såsom av
länsstyrelsens till J. O. den 17 juli 1928 överlämnade utredning i saken
framginge, betjänat klaganden i registreringsärendet. Ansökningen hade
emellertid icke varit i vederbörligt skick, ity att klaganden uraktlåtit att
därvid foga besiktningsinstrument i två exemplar, meddela nödiga upplysningar
för fastställande av hemortskommun i länet och inbetala registreringsavgift.
Följden därav skulle hava blivit avslag på registreringsansökningen.
Någon begäran örn meddelande, därest eventuella felaktigheter
skulle vidlåda ansökningshandlingarna, hade klaganden icke framställt.
Ur praktiken visste Andersson mer än väl, att lämnade, men icke
begärda meddelanden örn erforderliga rättelser eller kompletteringar ofta
uppfattades såsom opåkallade och tillkomna endast i syfte att öka kostnadsräkningen.
Det hade varit för att lämna klaganden tillfälle att komplettera
sin ofullständiga ansökning, som Andersson låtit anstå med att
ingiva densamma till länsstyrelsen. Som klaganden i förenämnda fall icke
synts vidtaga den nödiga kompletteringen, hade Andersson emellertid vid
flera olika tillfällen meddelat honom, vad han hade att iakttaga för autoinobilens
registrering. Vad skattekvittot vidkomme kunde väl medgivas,
att detsamma formellt icke fordrats för erhållande av registrering, men
det hade visat sig nödigt i liknande fall som det förevarande att hjälpa
allmänheten till rätta med klarläggande av skattebetalningen och utbyte

211

av skattekvitto för att automobilen skulle kunna obehindrat användas och
vederbörande undgå ansvar. I allmänhet visade man sig även tacksam
för biträde därutinnan. I nu föreliggande fall syntes klarläggande av
skattebetalningen just hava visat sig nödvändig. Det syntes Andersson
som om klaganden genom dröjsmålet med skattekvittots företeende själv
till allra största delen föranlett dröjsmålet. I Anderssons intresse läge
givetvis att betjäna allmänheten så bra som möjligt, enär Andersson vid
visad försummelse förlorade förtroendet och inkomsten av kommissionärsbefattningen.
Slutligen kunde nämnas, att klaganden vid de telefonsamtal,
Andersson haft med honom i saken, icke särskilt givit något missnöje
tillkänna. Av länsstyrelsen vore nu för Andersson klarlagt, huruledes
Andersson bort förfara i förevarande fall, och skulle det bliva Anderssons
strävan att noga ställa sig direktiven till efterrättelse, så att icke anledning
till klagomål uppkomme. Andersson hemställde därför, att vad i
ärendet förelupit icke måtte föranleda till någon påföljd för Andersson.

I eget, den 10 november 1928 dagtecknat utlåtande anförde länsstyrelsen,
att länsstyrelsens i det förut avgivna utlåtandet uttalade förmodan,
att klaganden icke finge anses hava i föreliggande fall anlitat Andersson
i hans egenskap av kommissionär, föranletts av det av Andersson uppgivna
förhållande att klagandens ansökningshandlingar och övriga skrifter
ankommit i postförsändelser, adresserade till Andersson personligen
och icke till kommissionären, vilket sistnämnda även under hand betonats
a,v Andersson. Bestämmelsen i 4 § i kungörelsen den 28 maj 1886 att den,
som med begagnande av allmänna posten ville anlita kommissionären,
skulle ställa brevet till ”kommissionären”, vilket väl finge anses böra ske
genom motsvarande adress på postförsändelsen, hade synts länsstyrelsen
särskilt avse att konstituera hänvändelsens natur av kommissionärsuppdrag
och formellt giva stöd för ovan antydda förmodan. En sådan tolkning
torde emellertid få anses alltför snäv och föranleda olägenheter för
allmänheten. I såväl allmänna tidningarna som länskungörelserna bekantgjordes
kommissionärsuppdragen samt namnen å dem, som innehade
sagda uppdrag, och för allmänheten, som väl icke särskilt toge kännedom
om innehållet i författningen, torde det uppfattas såsom nöjaktigt, örn å
postförsändelsen utsattes enbart kommissionärens namn utan angivande
av hans sistnämnda befattning. I föreliggande fall hade därför kommissionärsuppdrag
hort anses föreligga. Länsstyrelsen hade även fäst Anderssons
uppmärksamhet på länsstyrelsens nu uttalade uppfattning och
hos honom inskärpt att ställa sig nämnda betraktelsesätt till efterrättelse.
Enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning hade Andersson, då han icke
ansett sig såsom uppdragsgivarens kommissionär, givetvis bort omedelbart
överlämna klagandens ansökningshandlingar till avdelningen för automo -

212

bilregistret för att i författningsenlig ordning behandlas av länsstyrelsen,
till vilken ansökningen var ställd. Det dröjsmål med ärendets behandling,
som genom Anderssons förfarande uppstått, funne länsstyrelsen synnerligen
beklagansvärt. Då Andersson förklarat sig för framtiden samvetsgrant
skola ställa sig länsstyrelsens omförmälda instruktioner till efterrättelse,
vore länsstyrelsen, med den kännedom länsstyrelsen ägde örn Andersson,
förvissad därom, att ett upprepande av det inträffade icke vore att
befara.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

I en till länsstyrelsen avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen
Geijer följande:

I ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag, sid. 212 o. f., hade J. O. lämnat
redogörelse för ett under J. 0:s handläggning draget ärende, däri fråga
uppkommit örn lämpligheten av att kommissionär, som enligt kungörelsen
den 28 maj 1886 vore anställd hos myndighet, åtoge sig uppdrag utanför
kungörelsens ram. J. O. hade påpekat, huru ömtålig den dubbelställning
vore, som en kommissionär vid sådant sysslande kunde komma att intaga,
och J. O. hade funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke kommissionärens
verksamhet såsom förmedlare mellan allmänhet och myndighet borde
i dess helhet regleras och för kommissionärens vidkommande all advokatverksamhet
inför myndigheten utanför den sålunda bestämda ramen förbjudas.

Ett i viss mån likartat spörsmål hade framskymtat i det nu föreliggande
ärendet. Här hade dock knappast varit fråga örn något sådant kommissionärens
sysslande, som på grund av dess egen beskaffenhet folie utanför
ramen av 1886 års kungörelse. Kommissionären Andersson hade i stället
ansett sig kunna uppfatta klagandens hänvändelse till honom såsom ett
privat uppdrag och icke såsom ett uppdrag i Anderssons egenskap av kommissionär,
oaktat klaganden icke framställt begäran om någon åtgärd, vilken
Andersson varit obehörig att handlägga i sistnämnda egenskap. Detta
betraktelsesätt hade motiverats därmed, att postförsändelsen adresserats
till Andersson personligen och icke till ”kommissionären”. Det stadgades
nämligen i kungörelsens 4 §, att den, som med begagnande av allmänna
posten ville för något av de i kungörelsen angivna ändamål anlita kommissionär,
hade att därom meddela sig med denne i betalt brev, ställt till
”kommissionären” hos vederbörande myndighet. Såsom länsstyrelsen emellertid
i det senast avgivna utlåtandet anfört, torde det ingalunda kunna
anses riktigt att av en sådan anledning som den nyssnämnda fatta en hänvändelse
till kommissionären såsom en begäran till denne, att han skulle

213

utföra ett privat uppdrag. Den berörda föreskriften i kungörelsen syntes
närmast få uppfattas såsom avsedd att för den rättssökande förenkla saken
i så måtto, att lian icke behövde göra sig underrättad örn kommissionärens
namn. Men kände han detsamma och adresserade sin försändelse
till kommissionären personligen, så syntes det uppenbart, att nämnda omständighet,
därest det lämnade uppdraget enligt sin natur folie inom området
för en kommissionärs sysslande, icke kunde fritaga kommissionären
från skyldigheten att handlägga ärendet under tjänstemannaansvar och
mot den ersättning, som vore i kungörelsen stadgad. Det syntes J. O. vara
av en för allmänheten icke ringa vikt, att de myndigheter, hos vilka kommissionärer
vore anställda, noggrant övervakade, att kommissionärerna
icke under formalistiska förevändningar, låt vara i god tro, förläde sin
kommissionärsverksamhet utanför de garantier, som de i ämnet meddelade
bestämmelserna torde vara ämnade att skapa.

Såframt Andersson haft att uppfatta den till honom ställda försändelsen
såsom innefattande ett uppdrag, syntes det J. O. följaktligen tydligt,
att detta uppdrag icke varit av privat natur. Då med försändelsen icke
syntes hava följt några penningar, icke ens nödiga postpenningar, torde
klaganden, rent formellt sett, knappast kunnat fordra, att hans uppdrag
skulle utan vidare utföras av Andersson i dennes egenskap av kommissionär.
Det torde dock vara vanligt och syntes ganska rimligt, att kommissionär
på eget äventyr förskotterade nödiga postpenningar för att skyndsamt
kunna underrätta den rättssökande örn det förskott, som erfordrades
för att uppdraget skulle utföras. Örn Andersson emellertid av en eller annan
anledning icke velat inlåta sig därpå, hade han dock, såsom länsstyrelsen
i det senaste yttrandet ock framhållit, icke lämpligen bort låta ärendet
ligga obehandlat. Det naturliga syntes då hava varit att han, såsom
varje annan tjänsteman hos länsstyrelsen väl skulle hava gjort, överlämnat
den till länsstyrelsen ställda handlingen såsom en direkt till myndigheten
med posten inkommen försändelse. I förevarande fall hade ett dylikt
tillvägagångssätt legat så mycket närmare till hands som det då jämlikt
11 § 2 mom. i förordningen örn motorfordon hade ålegat länsstyrelsen
att, sedan registrering vägrats, ofördröjligen till sökanden med allmänna
posten översända skriftlig underrättelse med uppgift tillika å skälen för
beslutet.

Under erinran att klaganden emellertid själv syntes hava väsentligen
bidragit till att registreringen fördröjts vida längre tid än som av Anderssons
förfarande behövt bliva följden, lät J. O. bero vid ovan gjorda uttalanden
och avskrev ärendet såsom av J. O. slutbehandlat.

214

5. Fråga om diarieförandet hos länsstyrelse av ansökan örn
lantmäteriförrättning enligt ensittarlagen.

Ansökan om lantmäteriförrättning enligt lagen den 18 juni 1925 örn rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område (ensittarlagen) skall enligt 5 § i nämnda lag i allmänhet ingivas
till länsstyrelse senast den dag, då enligt vanliga regler nyttjanderättshavaren
är skyldig avträda marken.

Av handlingarna till ett av Kungl. Majit den 21 maj 1929 givet utslag
på besvär, som hov jägmästaren G. A. Hagemann anfört över ett av Vemmenhögs,
Ljunits och Herrestads härads ägodelningsrätt den 3 oktober
1927 meddelat utslag, inhämtade J. O. att, sedan i berörda mål fråga uppstått,
huruvida två makar Olsson, vilka emot Hagemann riktat lösningsanspråk,
inkommit med ansökan inom föreskriven tid, av kommissionären
hos länsstyrelsen i Malmöhus län lämnats följande upplysningar:

Kommissionären hade i denna sin egenskap den 24 mars 1926 mottagit
ansökan av makarna Olsson om förordnande av förrättningsman. Samma
dag, han fått ansökningshandlingen, hade han inlämnat den till den juridiskt
utbildade befattningshavare å landskansliet, som enligt den där gällande
arbetsfördelningen hade att bereda och handlägga ärenden av hithörande
slag. I motsats till vad fallet vore med nästan alla andra till
landskansliet inkommande ärenden infördes ansökningar, avseende ensittarlagen,
i diarium icke vid ingivandet, utan först då åtgärd av länsstyrelsen
på grund av ansökningen företoges. Senare på dagen den 24 mars
1926 hade vederbörande befattningshavare å landskansliet lämnat kommissionären
uppgift örn, att handlingen behövde kompletteras med gravationsbevis
rörande den stamfastighet, till vilken huslägenheten hörde. Då
dylikt bevis sedermera den 12 maj 1926 kommit kommissionären tillhanda,
hade han samma dag inlämnat detsamma till den ifrågavarande befattningshavaren,
på vars föredragning länsstyrelsen två dagar därefter på
grund av ansökningen meddelat förordnande för förrättningsman. Diarieförandet
av ärendet hade skett i samband med gravationsbevisets ingivande.

Av utslaget framgick, att domstolarna i målet funnit utrett, att makarna
Olsson låtit ingiva ansökan inom behörig tid, ehuru diarieförandet
ägt rum senare.

Då J. O. emellertid fann ärendets handläggning hos länsstyrelsen anmärkningsvärd
och ägnad att äventyra sökandenas rätt, anmodade J. O.
länsstyrelsen att till J. O. inkomma med yttrande.

215

I skrivelse den 19 juli 1929 meddelade därefter länsstyrelsen, att länsstyrelsen
vidginge, att ifrågavarande ansökan om förordnande av förrättningsman
enligt nämnda lag bort diarieföras den 24 mars 1926, ehuru viss
komplettering av densamma erfordrats, samt att länsstyrelsen ämnade för
framtiden tillse, att ansökningar, varom här vore fråga, bleve diarieförda
den dag, de inkommit till länsstyrelsen direkt, eller till kommissionären.

Vid vad sålunda förekommit lät J. O. bero.

6. Olämpligt förfarande av polisman vid efterforskning beträffande
anhållen persons arbetsanställning.

(Jfr denna ämbetsberättelse sid. 91 o. f.)

Härovan å sid. 91 o. f. redogöres i annat ärende delvis för en skriftväxling,
som uppstått mellan J. O. och Ö. Ä. rörande det sätt, varpå överkonstapeln
T. Hahnberg bedrivit efterforskning i fråga örn en den 20 oktober
1928 anhållen persons, Gerda Margareta Johnssons, arbetsanställning.
Under hänvisning därtill redogöres i det följande för vad i övrigt i
berörda ämne förekommit.

I justitieombudsmannen Geijers skrivelse till överståthållaren den 22
februari 1929 anfördes följande:

Den av polismästaren Hårleman i utlåtandet den 22 januari 1929 tillkännagivna
uppfattningen funne J. O. ägnad att väcka förvåning. Ett
offentligt uttalande i tjänsten av dylikt innehåll vore, när det komme från
polismästaren, praktiskt taget likvärdigt med en instruktion för den polismästaren
underlydande personalen. Uttalandets innebörd vore därför, att
icke blott J. O. utan även polispersonalen i Stockholm nu fått veta, att
enligt polischefens åsikt en polisman, örn han handlade så som Hahnberg i
förevarande fall gjort, icke betedde sig olämpligt och icke utsatte sig för
någon erinran från sina förmäns sida. Även örn polismästaren Hårlemans
uppfattning icke stöde i strid med någon uttrycklig lagbestämmelse, skulle

J. O. icke tveka att beteckna densamma såsom felaktig. Enligt J. 0:s mening
måste nämligen det naturliga rättsmedvetandet såsom förkastlig
utdöma varje polisåtgärd, vilken onödigtvis kunde vålla en människas
ofärd. Den nu ifrågavarande polisrapporten lämnade ett belysande exempel
på en dylik polisåtgärd. Det hade gällt att utröna, örn den anhållna
kvinnan icke farit med osanning, då hon uppgivit sig hava arbetsanställning.
Tydligen hade svaret på denna fråga ansetts böra bliva avgörande
för hennes vidare behandling, ty polisrapporten visade att, till och med
sedan kvinnans arbetsgivare för Dahnberg angivit sin föresats att avskeda
henne, den omständigheten att kvinnan dock ännu formellt hade anställningen
kvar varit nog för att hon utan vidare skulle få lämna polissta -

216

tionen. Dahlberg hade alltså varit både skyldig och berättigad att skaffa
sig den erforderliga vissheten. Men det bade ingalunda varit nödvändigt
att göra detta på ett sådant sätt, att det ”laga försvar” för kvinnan, om
vars tillvaro man baft att förvissa sig, i samma ögonblick blivit benne
berövat. Faran för en dylik utgång av samtalet hade Dahnberg enligt
J. 0:s mening bort betänka. Hade det gällt att för uppdagande av
ett brott anskaffa upplysningen utan att väcka arbetsgivarens uppmärksamhet,
hade, därom kunde man vara förvissad, alltid någon utväg för
sådant ändamål stått till buds och även blivit anlitad. Man behövde blott
exempelvis erinra örn, bur nära till bands det legat att beordra en polissyster
att telefonledes göra en förfrågan, huruvida och under vilka tider
kvinnan vore att träffa. I detta fall bade emellertid oförsiktigbeten icke
inneburit något äventyrande av spaningens resultat såsom sådant, och
vederbörande tjänsteman syntes icke hava varit tillräckligt besjälad av
föresatsen att så långt möjligt tillvarataga även den anhållna personens
intressen, vilka i detta fall dock belt torde liava sammanfallit med samhällets.
Då Dahnberg med angivande av sin ställning som polisman själv
gjort förfrågan hos arbetsgivaren, hade det ju varit att förutse, att samtalet
icke kunde avlöpa utan att arbetsgivaren å sin sida frågade efter
anledningen därtill. Det svar, som Dahnberg då avgivit, torde, bur välment
det än kunde hava varit, få anses hava med sin mångtydigbet varit
för den person, som därmed avsågs, av det mera oförmånliga slaget. Att
Dahnberg sålunda gjort sig skyldig till en obetänksamhet och, i den mån
han trott sådant möjligt, sökt försvara densamma vore kanske i och för
sig icke så förvånande. Men den omständigheten att polismästaren Hårleman
förfäktat lämpligheten av Dabnbergs åtgärd kunde J. O. icke undgå
att finna synnerligen anmärkningsvärd. J. O. bade ovan anfört, att rättsmedvetandet
reste sig mot en dylik uppfattning. Uttryck därför saknades
icke heller i lagstiftningen. Då i § 16 regeringsformen stadgades, att
Konungen borde ”ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig
frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är”, så syntes
detta vara ett otvetydigt uttryck för bland annat den grundsatsen
att polismyndigheterna borde sträva efter att så handhava sin grannlaga
uppgift, att icke genom deras förvållande någon människa — hennes ställning
månde vara hög eller ringa, bennes vandel oförvitlig eller av misstänkt
beskaffenhet — i onödan skadades till sitt rykte och sin lovliga utkomst.
I 12 § 4 mom. i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling
stadgades, att för frigiven person föreskriven skyldighet att anmäla
bostad och försörjningsmedel borde så ordnas, att den anmälningsskyldige
icke stördes i sin lovliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet.
Detta stadgande vore uppenbarligen endast en erinran av lagstiftaren
för ett särskilt fall örn den städse tillämpliga grundsats, som vore

217

uttalad i regeringsformen, och något behov förelåge följaktligen icke av
att lösdrivarelagens föreskrift analogivis åberopades beträffande andra fall.
Men berörda föreskrift visade i sin mån, örn nu någon tvivlat på den saken,
att stadgandet i regeringsformen bade avseende även på personer, vilka
frigivits från tvångsarbetsanstalterna. Det läge, vari förevarande sak kommit
genom polismästaren Hårlemans till J. O. avgivna yttrande, måste
J. O. beteckna såsom otillfredsställande. Man borde enligt J. 0:s mening
kunnat förvänta, att på vederbörligt båll i ena eller andra formen klart
och tydligt sagts ifrån, så att varken Dabnberg eller polispersonalen i
övrigt vidare kunnat tveka därom, att i det föreliggande fallet icke handlats
med den omsikt och förtänksamhet som vederbort. Här gällde det
enligt J. 0:s mening mindre att utforma detaljerade föreskrifter för olika
tänkbara fall. Sådana gäckades lätt av verkligheten med dess mångfald
av situationer. Angelägnare syntes vara att, med tillämpning på det givna
fallet, vikten av den allmänna norm inskärptes, vilken bjöde, att ordningsmakten
vore till i främsta rummet för att hjälpa, icke för att stjälpa.

I en den 6 mars 1929 dagtecknad skrivelse lämnade överståthållaren följande
svar:

Omedelbart efter det J. O. i medic av februari under band givit överståthållaren
del av handlingarna i ärendet, varom överståthållaren förut
saknat all kännedom, bade överståthållaren av polismästaren Hårleman begärt
och erhållit de närmare upplysningar, som innefattades i den skrivelsen
bilagda promemorian (jfr ovan sid. 97 o. f.). Såsom av densamma framginge
bade dels redan samma dag, Dahnbergs ifrågavarande åtgärd först
omnämnts i tidningspressen, från polisledningens sida för ordningspolisens
samtliga kommissarier framhållits, att polisen i ett fall som det föreliggande
hade att förfara med försiktighet, så att en anhållen person icke
genom polisens åtgörande onödigt utsattes för svårigheter i sitt lovliga
arbete, samt kommissarierna ålagts att var inom sitt distrikt tillse, att ett
sådant förfaringssätt, som det påtalade, örn möjligt undvekes, och dels
sedermera samma erinran från polisledningens sida givits Dabnberg under
framhållande av att bans tillvägagångssätt i det förevarande fallet
varit mindre lämpligt samt att han för framtiden borde i liknande fall
förfara på ett ”smidigare” sätt. Vid sådant förhållande funne överståthållaren
någon vidare åtgärd från hans sida, utöver den som av polisledningen
redan vidtagits, icke vara erforderlig till förekommande för framtiden
i görligaste mån av ett upprepande av det nu passerade. I likhet
med J. O. ansåge överståthållaren visserligen, att ordningsmakten — utan
att dock i minsta mån uppgiva sin lag- och instruktionsenliga huvuduppgift
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet — ”är till i främsta
rummet för att hjälpa, icke för att stjälpa”, en uppfattning, varåt över -

218

ståthållaren ock redan givit uttryck inför den samlade poliskåren (i följande
ordalag: ”polisen i en storstad är dess och dess invånares trogna
och säkra vakt och väktare, men också dess hjälpare, vägledare och stöd
uti mångahanda livets besvärligheter”). Av handlingarna syntes ock
framgå, att Dahnherg i det föreliggande fallet varit besjälad av och
velat handla efter denna grundsats, i det han, i stället för att strängt
och strikt i ordningens intresse — och kanske även i samhällets — omedelbart
befordra den anhållna, felande kvinnan till laga näpst med de konsekvenser
detta otvivelaktigt skulle medfört även med hänsyn till hennes
arhetsanställning, släppt henne fri, sedan han först, sin plikt likmätigt,
verifierat hennes uppgift örn innehavd arhetsanställning. Att han därvid
förfarit på sätt som skett syntes överståthållaren ock i viss mån förklarligt,
icke minst med hänsyn till den anhållnas föregående och tydligen
fortsatta vandel, men därför icke försvarligt och i konsekvens med hans
uppfattning att den anhållna kvinnan i händelse av innehavd arbetsanställning
borde släppas med den möjlighet till varning och bättring, som
det skedda anhållandet utan vidare påföljd kunde tänkas innebära. För
sin del funne överståthållaren det emellertid, med kännedom örn den tyvärr
alltför slappa samhälls- och könsmoralen, ingalunda så självklart,
att Dahnherg i ett sådant fall som det förevarande på förhand bort kunna
inse, att hans direkta förfrågan och upplysning hos arbetsgivaren örn den
anhållna skulle få dennas avskedande till följd, varjämte det syntes överståthållaren
av handlingarna framgå, att avskedandet icke uteslutande
föranletts av detta Dahnbergs tillvägagångssätt. Något tjänstefel kunde
sålunda icke heller enligt överståthållarens förmenande läggas Dahnherg
till last, ej heller det passerade giva anledning till ändrade instruktionsföreskrifter.
Även för sin del funne överståthållaren dock ett upprepande
av vad som skett böra i görligaste mån undvikas och de erinringar, som
med anledning av det påtalade fallet givits från polisledningens sida såväl
till poliskåren i gemen som särskilt till Dahnherg, hava varit i hög
grad på sin plats, men också fullt och helt vara till fyllest för att polisen
vid den särdeles ömtåliga behandlingen av lösaktiga kvinnor, utan att
eftersätta sin -plikt som ordningens väktare, skulle låta sig vägleda av
grundsatsen att hellre söka hjälpa än stjälpa. De sålunda från polisledningens
sida självmant och omedelbart vidtagna åtgärderna hade emellertid
enligt överståthållarens uppfattning lämpligen bort relateras redan uti
Ö. Ä:s för polisärenden officiella svarsskrivelse till J. O. den 22 januari
1929, en uppfattning, som överståthållaren ock genast delgivit polismästaren
Hårleman.

Justitieombudsmannen Geijer avslutade därefter ärendet med en skrivelse
till överståthållaren, däri anfördes följande:

219

Det huvudsakliga syftet med hänvändelsen till överståthållaren kunde
J. 0. anse sig hava uppnått. Överståthållaren hade nämligen vid sin handläggning
av ärendet offentligen tillkännagivit sin uppfattning vara, att
ett upprepande av vad som skett, så långt görligt vöre, horde undvikas.
Polismästaren Hårlemans förklaring till J. 0., att Dahnbergs åtgärd icke
vore olämplig, kvarstode sålunda icke längre såsom sista ordet av polisledningen
i huvudstaden.

Tillika hade J. 0. erhållit bekräftelse på att Dahnberg i själva verket
redan på ett tidigt stadium, trots polismästarens uppgift till J. 0. i motsatt
riktning, mottagit en erinran örn det mindre lämpliga i det ifrågavarande
förfarandet. Det hade just varit möjligheten av en dylik lindrigare
tillrättavisning, J. O. haft i tankarna, då J. 0. på sin tid framställt frågan,
om Dahnbergs förfarande ”lämnats helt utan anmärkning”. J. 0. kunde
också dela överståthållarens uppfattning, att någon bestraffningsåtgärd
mot Dahnberg icke nu vore på sin plats. Men eftersom diskussion i frågan
vore väckt, ville J. 0. icke underlåta att tillkännagiva sin avvikande
mening beträffande de skäl, överståthållaren åberopat för nämnda uppfattning.
Dahnbergs skyldighet att av hänsyn till kvinnans arbetsanställning
iakttaga försiktighet ansåge J. 0. hava förelegat alldeles oberoende
av hur det förhölle sig med samhälls- och könsmoralens av överståthållaren
anmärkta slapphet, av vilken kvinnans arbetsgivare väl icke utan
vidare hort antagas vara anfrätt. Hade åter Dahnberg, såsom överståthållaren
icke syntes vara obenägen antaga, mera tillgodosett laga ordning
och samhällets bästa genom att utan hänsyn till frågan örn arbetsanställning
kvarhålla kvinnan, skulle enligt J. 0:s tanke underlåtenhet härutinnan
under inga omständigheter kunnat uppfattas som en tillämpning
av grundsatsen att ordningsmakten vore till för att hjälpa. Ty berörda
grundsats hade, sådan den av J. 0. fattats, ingen inriktning mot samhällets
intressen. Men Dahnbergs egen utgångspunkt, den enda från vilken
hans nu ifrågavarande handlingssätt lämpligen kunde bedömas, hade varit
att kvinnan borde frigivas, örn hon hade anställning. Vid sådant förhållande
kunde J. 0. icke finna, att någon som helst undskyllan för Dahnbergs
beteende kunde sökas i än så befogade misstankar beträffande kvinnans
vandel. När hon givits fri, så hade nämligen, ju närmare branten
hon befunnit sig, hennes behov av arbetsanställningens stöd valdt desto
större. Då J. 0., som sagt, likväl ansåge, att bestraffning av Dahnberg
icke nu borde ifrågakomma, grundade J. 0. denna åsikt främst därpå, att
polismästaren själv syntes hava efter moget övervägande intagit en synnerligen
vacklande hållning i frågan och att det vid sådant förhållande
kunde synas obilligt att utkräva ansvar av en underordnad, som haft att
handla utan lång betänketid. Skulle däremot, efter vad sedermera förekommit,
t. ex. Dahnberg i ett likartat fall upprepa sill obetänksamhet, så
skulle J. 0. otvivelaktigt anse bestraffning höra följa.

220

7. Fråga om undantagande från utmätning av ännu icke utbetalda
avlöningsmedel, som jämlikt kungl, kungörelsen den 22 juni 1928
med tilläggsbestämmelser till bland annat avlöningsreglementet för
fast anställt manskap vid försvarsväsendet varit
insatta å postsparbanken.

Sedan rådhusrätten i Karlskrona genom särskilda utslag ålagt sjömännen
vid första yrkeskompaniet i Karlskrona nr 23B Nilsson, nr 685 Eklund
och nr 192 Vogel att till vissa personer i Karlskrona utgiva närmare angivna
belopp jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader, hade
stadsfogden A. F. Niklason för verkställighet av berörda utslag ävensom
för uttagande av exekutionskostnader å kompaniets expedition verkställt
utmätning av där förvarade, ifrågavarande gäldenärer tillkommande lönemedel.
Niklason hade sålunda den 25 oktober 1928 utmätt Nilsson tillkommande
medel till belopp av 256 kronor 85 öre och den 27 samma oktober
tagit i mät dels medel, som innestått för Eklunds räkning, till belopp av
209 kronor 69 öre, dels ock vad som funnits innestå för Vogels räkning eller
ett belopp av 139 kronor 78 öre.

I skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona
anförde sedermera chefen för första yrkeskompaniet, kaptenen T. Dyrssen,
att de penningar, som sålunda utmätts, utgjort medel, vilka jämlikt gällande
föreskrifter blivit insatta i postsparbanken och bort vara från utmätning
undantagna, enär vederbörande utmätningsgäldenärer vid tiden
för förrättningarnas företagande alltjämt kvarstått i tjänst. I skrivelsen
uttalade Dyrssen därjämte, att Niklason i ett av ovan angivna fall åsidosatt
de i 65 § utsökningslagen meddelade föreskrifterna angående undantagande
från utmätning av viss för gäldenären eller hans familj oumbärlig
egendom.

över vad Dyrssen sålunda andragit avgavs yttrande till stationsbefälhavaren
av advokatfiskalen vid flottans station i Karlskrona L. Levertin.
Levertin anförde därvid bland annat följande:

Av Dyrssens skrivelse framginge, att de utmätta medlen utgjort postsparbanksmedel,
och torde Niklason hava upplysts därom vid förrättningarnas
företagande. I kungl, kungörelsen den 22 juni 1928 med tilläggsbestämmelser
till bland annat avlöningsreglementet den 11 maj 1928 för fast
anställt manskap vid försvarsväsendet stadgades, såvitt nu vore i fråga,
att medel, som blivit för beställningshavares räkning insatta i postsparbanken,
icke finge för gäld utmätas, så länge beställningshavaren kvarstode
i tjänst. De ifrågavarande utmätningsgäldenärerna hade först den
31 oktober 1928 avgått ur tjänsten, och hade förty enligt Leverans förme -

221

ilande de medel, som vid förrättningarna den 25 och den 27 oktober samma
år tagits i mät, bort vara fredade från utmätning. Huruvida penningarna
vid förrättningstillfällena varit uttagna från postsparbanken eller ej, inverkade
enligt Levertins åsikt ej på frågans bedömande, enär avlöningsreglementet
tilläte utmätning av medel, varom nu vore fråga, allenast
efter befattningshavarens avgång ur tjänsten. Huruvida Niklason genom
sitt berörda handlingssätt kunde hava gjort sig skyldig till tjänstefel eller
ej, tilltrodde sig Levertin ej att bedöma. Enär det emellertid torde vara
av vikt att få ett uttalande i saken, föresloge Levertin, att stationsbefälhavaren
ville draga densamma under J. 0:s prövning.

I en till J. 0. inkommen skrivelse anhöll stationsbefälhavaren därefter,
med överlämnande av handlingarna i ärendet, att J. 0. måtte vidtaga den
åtgärd, som av de anmärkta förhållandena funnes påkallad.

Sedan J. 0. anmodat Niklason att inkomma med yttrande, anförde Niklason
i avgiven förklaring huvudsakligen följande:

Den åberopade bestämmelsen i tillägg till gällande avlöningsreglementen
medgåve enligt Niklasons mening frihet från utmätning endast i fråga
örn i postsparbanken insatta medel, och ansåge Niklason alltså ifrågavarande
bestämmelse icke tillämplig med avseende å medel, vilka efter insättningen
åter uttagits från postsparbanken. Detta gällde enligt Niklasons
mening oavsett, huruvida medlen å vederbörande kompani fortfarande
redovisades under rubriken postsparbanksmedel. De påtalade förrättningarna
den 25 och den 27 oktober 1928 vore enligt Niklasons ovan
uttalade åsikt lagligen grundade, enär de medel, varom därvid varit fråga,
sedan lång tid tillbaka funnits förvarade å kompaniexpeditionen. Vad
särskilt anginge den gentemot Vogel företagna utmätningen skulle Niklason
emellertid enligt Dyrssens mening jämväl hava förfarit i strid mot bestämmelserna
i 65 § utsökningslagen. Däremot kunde emellertid anföras,
att Vogel haft att under berörda oktober månad uppbära över 800 kronor,
i följd varav det måste antagas, att han vid utmätningstillfället haft utväg
till nödtorftigt uppehälle. Hade så ej varit fallet, bade förrättningen
säkerligen överklagats. Men även örn tvekan därutinnan kunnat uppstå
vid förrättningstillfället, hade Niklason, till följd av de för utmätningsman
gällande kvalificerade skadeståndsbestämmelserna, icke kunnat undgå
att på sätt som skett verkställa förrättningen.

Vid yttrandet hade fogats avskrifter av till Niklason inkomna meddelanden
från generalpoststyrelsen, utvisande att de för Nilssons och Eklunds
räkning i postsparbanken innestående medel blivit vederbörligen
utanordnade den 8 oktober 1928 ävensom att utanordning skett den 4 och

222

den 8 samma oktober av för Vogels räkning innestående postsparbanksmedel,
tillhopa 785 kronor 36 öre.

Stationsbefälhavaren lämnades tillfälle att avgiva påminnelser i ärendet
och överlämnade i anledning därav med eget utlåtande dels yttrande
från Levertin och Dyrssen, dels ock särskilt yttrande från den sistnämnde.

I en till Niklason avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Geijer
följande:

I 67 § utsökningslagen meddelades föreskrifter örn utmätningsfrihet under
angivna omständigheter för avlöning m. m., och hette det i lagrummet
därjäipte bland annat, att till efterrättelse skulle lända vad eljest i
lag eller författning funnes stadgat därom, att viss egendom ej finge utmätas.

I 1 kap. 3 § av kungl, kungörelsen den 22 juni 1928 med tilläggsbestämmelser
till bland annat avlöningsreglementet den 11 maj 1928 för fast anställt
manskap vid försvarsväsendet meddelades föreskrifter om insättning
i postsparbanken av intjänade lönemedel och örn villkor för utbetalning
av insatta medel m. m.

I 1 morn. av nämnda paragraf föreskreves sålunda, att för ogift manskap
utom för högbåtsman och flaggkorpral skulle månatligen genom befälets
försorg av vederbörandes avlöning i postsparbanken insättas ett efter
angivna grunder bestämt belopp, därvid dock medgivits regementschef
eller därmed likställd chef att under särskilda omständigheter besluta, att
iiisättning finge ske med mindre belopp än sålunda angivits eller att befrielse
från sådan insättning finge äga rum. Medel, som blivit på föreskrivet
sätt insatta i postsparbanken, jämte därå upplupen ränta skulle
jämlikt 2 mom. i örn förmälda paragraf utbetalas vid avgång ur krigstjänsten,
vid angivna fall av befordran eller vid ingående av äktenskap,
varjämte åt regementschef eller likställd chef överlämnats att, då särskilda
skäl därtill förelåge, jämväl i andra fall förordna örn utbetalning
helt eller delvis av innestående sparbanksmedel. I 3 mom. föreskreves, att
kronan ägde av medel, som enligt 1 mom. blivit i postsparbanken insatta,
hålla sig skadeslös för kostnader eller förluster, för vilka beställningshavare
på grund av felaktigt förhållande i tjänsten eller eljest i vederbörlig
ordning förklarats ersättningsskyldig. Enligt 4 morn. finge medel, som
enligt 1 mom. blivit för beställningshavares räkning i postsparbanken insatta,
icke för gäld utmätas, så länge beställningshavaren kvarstode i
tjänst. I 5 mom. slutligen föreskreves, att även högre belopp än vad i 1
mom. föreskrivits kunde för den, som så önskade, genom befälets försorg
insättas i postsparbanken.

223

Den riktiga ordningen för erhållande av svar på uppkommen fråga,
huruvida en utmätning vore laglig med hänsyn till den utmätta egendomens
beskaffenhet att kunna utmätas, vore otvivelaktigt i allmänhet, att
frågan genom utmätningens överklagande i den ordning utsökningslagen
stadgade underställdes de dömande myndigheternas prövning.

Från denna regel utgjorde den i förevarande fall uppkomna frågan
knappast något undantag. Till tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda
J. 0:s ingripande syntes Niklason nämligen icke kunna anses hava
gjort sig skyldig genom den av honom förfäktade tolkningen av de föreliggande
bestämmelserna.

Efter nämnda reservation — enligt vilken J. O. alltså icke avsåge att på
något sätt föregripa myndigheternas prövning — ville J. O. emellertid icke
undandraga sig att giva sin mening till känna. Det syntes J. O. häst överensstämma
med den ifrågavarande författningens syfte, att medel, vilka
en gång blivit för vederbörande beställningshavares räkning insatta i postsparbanken,
icke utmättes förr än medlen finge av honom lyftas. Detta
inträffade regelmässigt icke förr än vid hans avgång ur tjänsten. Ordalagen
i 1 kap. 3 § 4 mom. av den ifrågavarande kungörelsen syntes också
lämna ett gott stöd för den åsikten, att medel, som blivit insatta i postsparbanken,
i regel icke finge utmätas, så länge vederbörande kvarstode i
tjänst, oberoende av örn medlen någon tid före hans avgång ur tjänsten av
befälet uttagits för att vid avgången hållas honom tillhanda. Däremot
syntes knappast — trots en i detta avseende något otydlig avfattning av
bestämmelserna — samma skäl tala för att, sedan medlen undantagsvis
tidigare blivit för beställningshavaren tillgängliga, något hinder för utmätning
av desamma skulle under hans återstående tjänstetid kunna sökas
i den omständigheten, att medlen en gång varit jämlikt den förevarande
kungörelsen för hans räkning insatta i postsparbanken.

Med detta uttalande avskrev J. O. ärendet såsom slutbehandlat.

8. Fråga om rätt för person, som valts till ledamot i gemensamt
kyrko- och skolråd, att taga säte i kyrko- och skolrådet,
innan valet vunnit laga kraft, m. m.

I en den 18 juli 1928 hit inkommen skrift anförde hemmansägaren
J. Lindman i Tärby i huvudsak följande:

Vid kyrkostämma den 29 maj 1928 med Varnums och Tärby församlingar,
som hölls under ordförandeskap av kyrkoherden i pastoratet Hj.
Holmstrand, hade bland annat förekommit fyllnadsval av ledamot i det
för nämnda båda församlingar gemensamma kyrko- och skolrådet efter

224

avlidne K. Pettersson i Tärby; och hade klaganden därvid utsetts till sådan
ledamot för tiden intill utgången av år 1930. Protokollet vid stämman
hade genast blivit justerat. Gudstjänst hade därefter nästa söndag eller
den 3 juni 1928 förrättats av komministern F. Almegård i Tärby församlings
kyrka, men hade Almegård underlåtit att, såsom bort ske, därvid
tillkännagiva protokollets justering. Sådant tillkännagivande i samma
församlings kyrka hade ägt rum först söndagen den 10 juni 1928.

Enligt vad i klagoskriften vidare anfördes hade av Almegård, efter omförmälda
val, den 4 juni 1928 hållits sammanträde med de håda församlingarnas
gemensamma kyrko- och skolråd. Då klaganden ej kallats till
sammanträdet, hade han före sammanträdet hos Almegård efterhört anledningen
därtill, varvid Almegård svarat, att klaganden ej ägde rätt
tjänstgöra i kyrko- och skolrådet, förrän valet vunnit laga kraft. Klaganden,
som icke kunnat godtaga denna uppfattning, hade emellertid infunnit
sig vid sammanträdet samt yrkat att få deltaga i förhandlingarna.
Detta hade emellertid av Almegård förvägrats honom. I anledning av vad
sålunda anförts yrkade klaganden, att J. O. måtte vidtaga de åtgärder,
som av omständigheterna funnes påkallade.

I infordrat yttrande anförde Almegård bland annat följande:

Det vore riktigt, att Almegård icke vid gudstjänsten i Tärby församlings
kyrka den 3 juni 1928 tillkännagivit justeringen av protokollet vid
omförmälda kyrkostämma. Detta hade berott därpå, att Almegård icke
därom anmodats av stämmans ordförande. Icke heller hade Almegård
varit vid stämman närvarande eller blivit underrättad örn att justeringen
verkställts genast. Någon saklig olägenhet hade för övrigt ej uppkommit
därav, att kungörandet verkställts först en vecka senare. Ifrågavarande
kyrko- och skolrådssammanträde den 4 juni 1928 hade av Almegård hållits
på uppdrag av kyrkoherden Holmstrand. På Almegårds förfrågan hos
Holmstrand vem som borde tjänstgöra vid sammanträdet, klaganden eller
den förut för Pettersson utsedde suppleanten, kronojägaren F. Sandblom,
hade företräde ansetts enligt lag böra givas åt Sandblom, och hade till
följd därav bestämts, att Sandblom skulle kallas till sammanträdet. Detta
hade meddelats klaganden såväl vid hans förfrågan före sammanträdet
som ock då han vid sammanträdet infunnit sig. Då kyrko- och skolrådet
för övrigt endast haft att avgiva infordrat yttrande över ett tidigare i
viss fråga fattat beslut, i vilket Sandblom deltagit, hade det, sakligt sett,
också synts ligga närmast till hands att denne även fått yttra sig över
beslutet.

Klaganden avgav påminnelser samt uttalade därvid, att Almegårds påstående,
att han den 3 juni 1928 saknat vetskap örn kyrkostämmoprotokol -

225

lots justering, icke kunde vara nied sanningen överensstämmande. Protokollsboken,
som, enligt vad bestämt blivit, skulle förvaras hos Almegård,
hade nämligen redan samma dag kyrkostämman hållits tillsänts honom.
Almegård hade även samma dag, som tillkännagivandet örn protokollsjusteringen
bort ske i Tärby kyrka, därstädes sammanträffat med klaganden,
varvid befunnits, att Almegård förut känt till klagandens inval i kyrkooch
skolrådet.

Beträffande Almegårds vägran att tillåta klaganden tjänstgöra vid sammanträdet
den 4 juni 1928 anförde klaganden, att denna åtgärd möjligen
torde kunna förklaras därav, att vid sammanträdet yttrande skolat avgivas
över besvär, som anförts över ett val för tillsättande av en folkskollärar-
och klockartjänst i Varnum och Tärby. Den till tjänsten utsedde
hade nämligen varit en för Almegård ej önskvärd person och ovannämnde
Sandbloms åsikter hade därutinnan sammanfallit med Almegårds, under
det att klaganden såväl som flertalet övriga församlingsmedlemmar i frågan
intagit en motsatt ståndpunkt. Den uppfattning, som Almegård i förevarande
fall gjort gällande, att klaganden ej skulle äga tjänstgöra i kyrkooch
skolrådet, innan valet vunnit laga kraft, stöde i strid med tidigare av
Almegård tillämpat förfaringssätt.

Sedan därefter Holmstrand anmodats att från Almegård infordra förnyat
yttrande samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande, avgav
Almegård förklaring, däri han närmare bemötte de av klaganden gjorda
påståendena.

I eget utlåtande anförde Holmstrand, att han icke funnit det nödigt anmana
Almegård att tillkännagiva justeringen av det vid kyrkostämman
den 29 maj 1928 hållna protokollet, då Almegård givetvis vetat örn stämman
och det därvid förekomna fyllnadsvalet. Tillika uttalade Holmstrand
att, såvitt han kunde förstå, Almegård förfarit riktigt genom att under
för handen varande förhållanden kalla Sandblom till sammanträdet.

Klaganden avgav därefter ytterligare påminnelser.

I en till Almegård avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen
Forsberg följande:

Enligt § 17 i förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd borde, sedan förhandlingarna vid kyrkostämma vore
avslutade, därvid förda protokoll genast justeras, där så ske kunde, eller i
annat fall vid kyrkostämma senast 14 dagar därefter; och stadgades vidare
att, sedan justering skett, tillkännagivande därom skulle ske från predikstolen
i kyrkan nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst hölles.

I § 41 i samma förordning föreskreves angående överklagande av kyrko -

15 — Justitieombudsmannens ämbetsberättclse till 1930 dra riksdag.

226

stämmas beslut, att besvär i den i paragrafen närmare angivna ordning
skulle anföras inom 30 dagar efter det tillkännagivande örn verkställd justering
av det över beslutet förda protokoll enligt § 17 i förordningen ägt
rum, dagen då detta skett likväl oräknad.

Med hänsyn till den betydelse, tillkännagivande av justeringen sålunda
hade i fråga om besvärstidens beräknande, måste det ligga stor vikt uppå
att någon försummelse i avseende å tillkännagivandet ej förekomme, då
ju därigenom frågan örn ett vid kyrkostämman fattat besluts överklagande
komme att stå öppen längre än förutsatts, varav givetvis i många fall
olägenheter kunde uppstå.

I förevarande ärende vore upplyst att, sedan vid den av kyrkoherden
Holmstrand den 29 maj 1928 med Varnums och Tärby församlingar hållna
kyrkostämman det därvid hållna protokollet genast justerats, något tillkännagivande
om justeringen likväl icke skett vid den nästpåföljande söndag
eller den 3 juni 1928 av komministern Almegård förrättade gudstjänsten
i Tärby kyrka, utan hade sådant tillkännagivande skett i samma kyrka
först söndagen därefter eller den 10 juni 1928.

Då, enligt vad J. O. av inkomna handlingar inhämtat, efter nämnda
kyrkostämma gudstjänst ej hållits i Varnums kyrka, där tillkännagivande
örn protokollsjusteringen även skolat ske, förrän den 10 juni 1928, och sålunda
det förelupna dröjsmålet med tillkännagivandet i Tärby kyrka, i
förevarande fall i sak varit utan betydelse, skulle J. O. ej funnit anledning
att närmare ingå på klagomålen i denna del, örn J. O. ej funnit vad
Almegård i sina förklaringar uppgivit såsom anledning till att tillkännagivande
av protokollsjusteringen ej skett den 3 juni 1928 vara av beskaffenhet
att tarva några erinringar.

Almegård hade sålunda därutinnan uppgivit att han, som icke varit närvarande
vid kyrkostämman, icke anmodats av stämmans ordförande att
verkställa kungörandet och ej heller blivit underrättad örn att vid stämman
justering genast ägt rum. Vad Almegård sålunda anfört syntes J. O.
svårligen kunna åberopas såsom laga ursäkt. Av utredningen i ärendet
framginge nämligen uppenbart, att Almegård före den 3 juni 1928 ägt kännedom
örn kyrkostämmosammanträdet och det därvid förekomna fyllnadsvalet
av ledamot i kyrko- och skolrådet. Också hade Holmstrand i sin förklaring
uttalat, att Almegård givetvis väl vetat örn sammanträdet och
fyllnadsvalet, varför han ansett någon anmaning örn tillkännagivande av
protokollsjusteringen onödig. Därjämte hade, enligt vad utretts, den vid
sammanträdet använda protokollsboken, vilken alltid brukat förvaras hos
Almegård, då den ej använts vid stämmorna, omedelbart efter ifrågava
rande sammanträde översänts till Almegårds hem. Även örn Almegård
icke haft så stort intresse av vad vid sammanträdet förekommit, att han
på grund därav funnit anledning taga del av protokollet, i vilket fall han

227

ju skulle observerat att protokollet genast justerats, hade det i allt fall
bort vara en tjänsteplikt för Almegård att, innan han den 3 juni 1928 begivit
sig till gudstjänsten i Tärby kyrka, göra undersökning i protokollsboken
för att efterse, om ej tillkännagivande av protokollsjustering skulle
ske vid gudstjänsten. Vad Almegård anfört därom, att han vid denna tid
varit så överhopad av ämbetsgöromål, att det varken blivit ”tillfälle eller
tanke” att undersöka protokollsboken, syntes knappast förtjäna avseende,
då en dylik undersökning behövt taga i anspråk högst någon minut.

Vad därefter anginge Almegårds underlåtenhet att till kyrko- och skolrådssammanträdet
den 4 juni 1928 kalla klaganden, vilken vid förenämnda
kyrkostämma den 29 maj 1928 blivit vald till ledamot av kyrko- och skolrådet,
samt Almegårds vägran att, sedan han emellertid infunnit sig vid
sammanträdet, tillåta honom deltaga i förhandlingarna måste J. O. finna
den uppfattning, som, enligt vad Almegård anfört, legat till grund för
detta hans förfarande, mycket egendomlig. Visserligen funnes i förenämnda
förordning lika litet någon bestämmelse, att ett enligt förordningen
förrättat val omedelbart skulle lända till efterrättelse, som något
stadgande, att val skulle gälla först sedan det vunnit laga kraft. Men det
syntes vara uppenbart och ligga i sakens natur, att ett dylikt val skulle
hava gällande verkan, tills det eventuellt efter anförda besvär kunde varda
upphävt. För den uppfattningen att i fråga om sådana val annat skulle
gälla än beträffande andra kommunala eller allmänna val funnes väl intet
som helst skäl. Och exempelvis vad anginge kommunalfullmäktige- eller
stadsfullmäktigeval hade väl aldrig ifrågasatts, att ett sådant vals tilllämpning
skulle vara beroende av att det vunnit laga kraft. Beträffande
stadsfullmäktigeval ville J. O. för övrigt hänvisa till ett i regeringsrättens
årsbok 1919 sid. 58 o. f. refererat rättsfall. Innehållet vore i korthet
följande. Sedan vid förrättat val vissa personer utsetts till ledamöter av
stadsfullmäktige i den angivna staden, hade valet på anförda besvär blivit
av vederbörande K. B. genom meddelat utslag upphävt. Över K. B:s
utslag hade besvär anförts. Medan dessa ännu varit på Kungl. Maj:ts
prövning beroende, hade av stadsfullmäktige hållits sammanträde, i vilket
deltagit jämväl de personer, som vid det av K. B. då upphävda valet utsetts
till ledamöter av stadsfullmäktige, över ett vid detta sammanträde
fattat beslut hade hos K. B. viss person besvärat sig under yrkande, att
beslutet måtte undanröjas. Såsom skäl därför hade anförts, att de personer,
vilka vid det av K. B. upphävda valet utsetts till stadsfullmäktige,
icke varit behöriga deltaga i stadsfullmäktiges förhandlingar vid det
ifrågavarande sammanträdet. I den resolution, som K. B. i anledning av
besvären över beslutet meddelat, hade förklarats, att enär de personer,
vilka vid omförmälda stadsfullmäktigeval utsetts till ledamöter av stadsfullmäktige,
måste anses berättigade att i stadsfullmäktiges förhandlingar

228

taga del, intill dess valet blivit genom laga kraft ägande beslut undanröjt,
men K. B:s utslag, enligt vilket berörda val upphävts, vid tiden för det nu
överklagade beslutets fattande ännu icke vunnit laga kraft, samt följaktligen
den omständigheten att i samma beslut deltagit personer, som vid
det av K. B. upphävda stadsfullmäktigevalet invalts i stadsfullmäktige,
icke föranledde därtill att stadsfullmäktige vid fattande av ifrågakomna
beslut icke varit att anse såsom beslutföra, prövade K. B. rättvist ogilla
besvären. Efter det besvär anförts över denna K. B:s resolution, hade
Kungl. Majit ej funnit skäl i densamma göra ändring.

Detta rättsfall utvisade sålunda att, även örn ett förrättat kommunalt
val överklagats, detsamma i allt fall skulle lända till efterrättelse ända
till dess det blivit genom laga kraft ägande beslut upphävt.

J. O. funne sålunda, att Almegård genom sin vägran att tillåta klaganden
att vid det ifrågavarande kyrko- och skolrådssammanträdet taga del i
förhandlingarna förfarit felaktigt. Att Almegård därvid, såsom i klagomålen
antytts, skulle låtit sitt handlingssätt dikteras av motiv, som sammanhängt
med Almegårds privata uppfattning i den fråga, som vid sammanträdet
skolat förekomma till behandling, kunde J. O. ej antaga. Påståendet
finge ju också anses vederlagt därigenom att Almegård, enligt
vad upplysts, före sammanträdet rådfrågat Holmstrand angående hans
mening vem som borde till sammanträdet kallas, klaganden eller den förut
utsedde suppleanten, därvid han delat Almegårds uppfattning i frågan.
Enligt handlingarnas föranledande syntes ej heller den omständigheten
att klaganden icke deltagit i förhandlingarna vid sammanträdet haft inverkan
å utgången av den därvid till behandling förehavda frågan.

J. O. hade därför ansett sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit
under förväntan, att Almegård för framtiden i fall av liknande beskaffenhet
måtte hava J. 0:s uttalanden i minnet.

9. Fråga om skyldighet för ordförande i skolråd att till skolrådssammanträde
kalla skolrådets samtliga ledamöter ävensom representanterna
för lärarna vid distriktets skolor m. m.

I en hit inkommen klagoskrift anförde folkskolläraren E. G. Fröding i
Sunnemo klagomål mot komministern M. Lagerlöf i bland annat nedannämnda
avseenden.

Till en början lade klaganden Lagerlöf i egenskap av ordförande i Sunnemo
församlings skolråd till last, att Lagerlöf icke till skolrådets sammanträden
plägade kalla skolrådets samtliga ledamöter utan endast så
många, att skolrådet bleve beslutmässigt, samt att Lagerlöf icke till
nämnda sammanträden kallade de av lärarkårerna vid församlingens folk -

229

och fortsättningsskolor för deltagande däri utsedda representanterna. Klaganden
upplyste därvid, att han vore representant för lärarkåren vid fortsättningsskolan.

I infordrat yttrande anförde Lagerlöf att, när förr ^anordning från
landskontoret av statsanslag ifrågakommit, krav framställts på att kvitto
därå skulle underskrivas av visst antal skolrådsledamöter. Det hade då
varit angeläget, att dessa icke hodde alltför långt från kyrkan. Då sedermera
också ledamöter hehövts vid mera avlägsna skolor, hade vid utarbetande
av nytt skolreglemente föreslagits, att antalet ledamöter i skolrådet
skulle ökas till åtta, varom beslut också fattats. Man hade därvid tänkt
sig, att för viktigare ärenden skolrådet i sin helhet skulle sammankallas,
men i andra fall endast så många ledamöter, att skolrådet bleve beslutmässigt.
Några ledamöter bodde rätt långt från kyrkan eller hade en,
helst tidtals, besvärlig väg dit. En ledamot hade meddelat Lagerlöf, att
han icke kunde komma till sammanträde å söckendag, då han vore borta
på arbete. Måste nu efter lag alla ledamöterna kallas, vilket Lagerlöf icke
ville bestrida, skulle Lagerlöf ställa sig detta till efterrättelse, ehuru det
bomme att medföra ökade kostnader för sammanträdena.

Beträffande klagomålen över att Lagerlöf icke plägade kalla lärarrepresentanterna
till skolrådets sammanträden anförde Lagerlöf, att dessa representanter
kallades till sammanträdena, där ej större svårighet mötte,
eljest de av lärarkårerna utsedda suppleanterna för dem. Sig veterligt
hade Lagerlöf icke, åtminstone icke med avsikt, underlåtit att i behörig
ordning kalla klaganden, sedan han blivit utsedd till representant för
fortsättningsskolans lärare.

Vidare anförde klaganden klagomål över att Lagerlöf, då klaganden
den 30 november 1928 infunnit sig hos honom i den omkring en mil från
klagandens hostad belägna prästgården och begärt att få taga del av vissa
skolråds- och kyrkostämmoprotokoll, skulle hava vägrat klaganden tillgång
till dessa protokoll.

I sitt yttrande anförde Lagerlöf beträffande denna klagopunkt att, då

I.agerlöf en dag i november 1928 hållit kyrkoskrifning i Viljamsbols skolhus,
han på klagandens begäran dit medtagit de böcker, som innehöllo församlingens
skolråds- och kyrkostämmoprotokoll. Klaganden hade fått låna
böckerna med sig in i sin bostad under de timmar, Lagerlöf uppehållit sig
i skolsalen, och Lagerlöf hade fördröjt sin hemresa något för att klaganden
längre skulle kunna få se i den protokollsbok, som omfattade protokollen
för de fyra sista åren, vilken bok Lagerlöf icke kunde undvara. Den
andra protokollsboken hade klaganden mot kvitto fått behålla några dagar.
En fredag längre fram i samma månad hade klaganden på aftonen kommit
till Lagerlöf i prästgården och begärt att få granska förstnämnda

230

protokollsbok. Då med granskningen av så nya protokoll ej något kulturhistoriskt
intresse kunnat vara förknippat och det ej heller varit fråga
om att taga avskrift av protokoll från någon nyss hållen stämma och få
den bestyrkt, hade Lagerlöf hyst och även uttalat tvivel, huruvida han
vore skyldig lämna boken till granskning på stället. Lagerlöf hade föreslagit
klaganden, att Lagerlöf skulle tillsammans med honom, åtminstone
till en början, genomgå protokollen, men detta förslag hade av klaganden
avböjts med den förklaringen, att han hade ”andra ögon” att se med än
Lagerlöf. Då det emellertid börjat lida mot kvällen, hade Lagerlöf ansett
sig med avseende på predikoberedelsen för söndagen skyldig säga klaganden,
att Lagerlöf så sent på dagen ej kunde hålla sitt rum tillgängligt
för forskning i handlingarna. Detta skulle nu heta, att Lagerlöf nekat
klaganden att taga del av protokollen. Klaganden hade i klagoskriften
åberopat en större del protokoll och även angivit tiden för desamma. Detta
visade bäst, att han fått tillfälle granska protokollsböckerna.

I förnyat yttrande anförde Lagerlöf, att han vid sistnämnda tillfälle
visserligen till klaganden uttalat tvivel, huruvida han vore skyldig utlämna
den begärda protokollsboken till genomseende, då klaganden ej ville
tillsammans med Lagerlöf granska den, men Lagerlöf hade dock ställt i
utsikt, att klaganden en annan dag kunde få forska i boken. Lagerlöf hade
således ej helt tvärt och utan vidare avslagit klagandens begäran. Lagerlöf
hade endast förklarat sig ej kunna för det tillfället ställa sitt rum till
hans förfogande. Efter överenskommelse skulle klaganden framdeles hos
Lagerlöf få forska i böckerna.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att Lagerlöfs uppgift örn lånet
av protokollsböckerna vöre riktig så tillvida, att klaganden fått mottaga
dem under tiden för Lagerlöfs besök vid skolan. Då det emellertid
ej infunnit sig någon till den då ifrågavarande förrättningen, hade Lagerlöf
rest hem och därvid medtagit den nya protokollsboken men kvarlämnat
den gamla mot kvitto. Denna hade klaganden ej längre haft någon
användning för, varför klaganden återsänt den så gott som omedelbart.
Klaganden hade därpå den ifrågavarande fredagsaftonen infunnit sig på
pastorsexpeditionen mellan kl. 5 och 5,30 e. m. för att få genomgå några
protokoll i den nya boken, ej för att genomgå denna helt, och då fått vänta
omkring en timme, då Lagerlöf varit upptagen på expeditionen av en församlingsbo.
Därefter hade bjudits på kaffe, varpå klaganden brutit upp
och bett att få framföra sitt ärende. Att Lagerlöf hållit på att skriva sin
predikan eller haft bråttom hade ej kunnat förmärkas. Klaganden hade
blivit nekad att se protokollsboken under förklaring från Lagerlöfs sida,
att Lagerlöf ”ej ville ha något spionerande i protokollsböckerna”.

231

I en till Lagerlöf avlåten skrivelse anförde justitieombudsmannen Geijer
följande:

I kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd stadgades i § 23, att kyrkoherden eller den hans ämbete förestode
skulle vara ordförande i skolrådet, samt i § 25, att skolråd skulle
sammanträda på ordförandens kallelse så ofta han det nödigt funne.

Kungl. Maj:ts förnyade stadga den 26 september 1921 angående folkundervisningen
i riket innehölle i § 8 mom. 7, att vid skolrådets sammanträden
ägde av de inom skoldistriktet anställda lärarna, förutom den eller
de, som tilläventyrs kunde vara valda till ledamöter i skolrådet, ytterligare
en lärare vara tillstädes. Funnes inom skoldistrikt två eller flera
vid folkskoleväsendet anställda lärare, som ej vore valda till ledamöter i
skolrådet, ägde dessa att för nämnda ändamål bland sig för en tid av fyra
kalenderår utse en representant jämte en suppleant för honom. Protokoll
örn valet skulle tillställas skolrådets ordförande, vilken det ålåge att till
skolrådets sammanträden kalla lärare, som, enligt vad ovan vore sagt,
hade rätt att vara tillstädes vid dessa sammanträden.

I § 50 i kungl, stadgan den 16 september 1918 för fortsättningsskolan
funnes motsvarande bestämmelser örn rätt för de inom distriktet anställda
lärarna vid fortsättningsskolan att utse en representant att närvara vid
sammanträden med skolrådet.

Av dessa bestämmelser framginge, att ordförande i skolråd vore skyldig
att till skolrådssammanträden kalla ledamöterna ävensom representanterna
för lärarna vid folk- och fortsättningsskolorna inom distriktet.
Några bestämmelser beträffande sättet för kallelsen funnes emellertid icke
meddelade. På ordföranden ankomme följaktligen att välja det för ändamålet
lämpligaste förfaringssättet, därest icke skolrådet beslutat, att kallelse
skulle ske på visst sätt. I sakens natur läge dock, att ordföranden,
vilket kallelsesätt som än användes, vore skyldig tillse, att vederbörande
— d. v. s. såväl skolrådets ledamöter som lärarrepresentanterna — verkligen
bleve kallade. Tydligt vore också, att samtliga skolrådsledamöter
borde kallas till varje sammanträde med skolrådet.

Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, att Lagerlöf icke i allo
ställt sig dessa bestämmelser till efterrättelse. Med hänsyn emellertid till
vad Lagerlöf i detta hänseende anfört till sitt försvar och därtill, att Lagerlöf
utlovat att för framtiden kalla samtliga skolrådsledamöter till sammanträdena,
funne J. O. sig kunna låta bero vid en erinran till Lagerlöf
om hans skyldighet såväl härutinnan som att till sagda sammanträden
kalla lärarrepresentanterna.

Vad anginge Lagerlöfs vägran att till klaganden för genomgående utlämna
ovanberörda protokollsbok för de senaste fyra åren ville J. O. er -

232

hira Lagerlöf — förutom, såvitt anginge kyrkostämmans protokoll, örn
stadgandet i § 19 i förordningen örn kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
att envar, som det åstnndade, skulle äga att av nämnda protokoll taga
avskrift och att utan lösen få avskriftens riktighet av ordföranden bestyrkt
— örn innehållet i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen. I första stycket
av detta moment bestämdes att, med vissa angivna undantag, det skulle
vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva alla såväl rättegångar som
andra allmänna ärenden rörande handlingar, av vad namn och beskaffenhet
de vara marida; och stadgades tillika, att till den ändan icke allenast
alla sådana handlingar vid domstolar och andra ifrågavarande verk och
ämbeten borde genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas åt vem
det äskade, antingen han hade i saken del eller ej, vid ansvar såsom för
tjänstens försummelse, örn sådant av någon publik tjänsteman vägrades
eller obehörigen fördröjdes, utan även, vid samma ansvar, i alla arkiv,
var och en skulle lämnas fri tillgång att få på stället avskriva eller avskriva
låta, eller, örn därvid betydande hinder vore, i bevittnad avskrift,
emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som
helst. Till ytterligare bekräftelse därav hette det i sista stycket av § 2
mom. 4 att, som det bleve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen,
mål och ärenden med noggrannhet utsätta, det skulle stå var och en fritt
att i tryck allmänt kunnigt göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen
icke funnes uttryckligen förbjudet.

Det anförda lagrummet torde giva vid handen, att åtminstone en statstjänsteman
i regel alltid vore pliktig att för avskrift på stället tillhandahålla
hos honom å tjänstens vägnar förvarade handlingar, vilka icke särskilt
undantagits från offentligheten. I egenskap av självskriven ordförande
å kyrkostämma samt i kyrko- och skolråd utövade kyrkoherde eller
den hans ämbete förvaltade en honom såsom statstjänsteman tillkommande
funktion.

Lagerlöfs skyldighet att på begäran av klaganden tillhandahålla honom
ifrågakomna protokollsbok syntes därför tydlig. Med hänsyn såväl till
omständigheterna vid det ifrågakomna tillfället, då klaganden begärt att
få taga del av protokollsboken, som ock därtill, att Lagerlöf utfäst sig att
till klaganden, vilken redan före nämnda tillfälle fått taga del av protokollsboken,
vid framställd begäran ånyo utlämna boken, funne J. O. sig
kunna låta hero vid en erinran till Lagerlöf örn att han för framtiden borde
noggrant iakttaga gällande bestämmelser örn handlingars offentlighet.

233

10. Fråga om utfärdande av felaktigt lagakraftbevis å
underrätts utslag i brottmål.

Vid granskning av en från K. B. i Västernorrlands län hit inkommen
förteckning över utslag, varigenom frihetsstraff ådömts icke häktade personer,
och av vissa i samband därmed infordrade handlingar inhämtades
följande:

Genom utslag den 27 juli 1928 dömde rådhusrätten i Sundsvall arbetaren
A. A. Rudholm därstädes jämlikt 12 kap. 4 § samt 22 kap. 1 och 11 §§
strafflagen, jämförda med 4 kap. 2 § i samma lag, att för förfalskning under
synnerligen förmildrande omständigheter undergå straffarbete i två
månader, att för vart och ett av sju särskilda hedrägeribrott hållas till
fängelse en månad, eller sålunda tillhopa sju månader, samt att för förskingring
hållas till fängelse en månad; och förordnade rådhusrätten, att
det Rudholm ådömda fängelsestraff skulle förvandlas till fyra månaders
straffarbete, vid vilket förhållande Rudholm skulle undergå straffarbete i
tillhopa sex månader.

Sedan amanuensen å Svea hovrätts aktuariekontor E. Fristedt den 29
augusti 1928 å utslaget tecknat bevis, att emot detsamma besvär icke blivit
inom laga tid hos hovrätten anförda, blev Rudholm den 11 september 1929
anhållen och införpassad till kronohäktet i Sundsvall för avtjänande av
straffet.

Tillsyningsmannen vid kronohäktet förordnade därpå i resolution berörda
den 11 september, att det Rudholm ådömda straffarbetet, som tagit
sin början samma dag, skulle, därest laga hinder icke mötte, sluta den 11
mars 1929.

Påföljande dag, den 12 september, blev, sedan upplysts, att Rudholm
inom laga tid anfört besvär emot ovannämnda utslag, Rudholm enligt order
från K. B. i Västernorrlands län frigiven kl. 6,45 e. m.

Sedan Fristedt i anledning av vad sålunda förekommit anmodats att
inkomma med yttrande rörande det felaktiga lagakraftheviset, anförde
Fristedt i avgivet utlåtande följande:

Anmärkta bevis hade på begäran av länsstyrelsen i Västernorrlands län
av Fristedt utfärdats i egenskap av amanuens hos aktuarien för besvärsmål
i Svea hovrätt. På grund av det för Fristedt i sådant avseende meddelade
förordnande hade Fristedt, jämlikt 38 § sista stycket i den vid tidpunkten
för bevisets utfärdande gällande arbetsordningen för hovrätten,
haft att på eget ansvar i aktuaries ställe meddela sådana diariebevis, som
av myndigheter rekvirerades till upplysning, huruvida underdomstols utslag
i brottmål vunnit laga kraft. Beviset hade utfärdats med ledning av
de register, som fördes till brottmålsdiarierna, nämligen dels domstols -

234

registret, upptagande för varje underrätt överklagade utslagens dag i
kronologisk ordning, dels ock namnregistret, i vilket infördes vederbörande
klagandes namn. Båda dessa register fördes av aktuarien, som efter
expeditionstidens slut verkställde registrering av under dagen inkomna
besvär. I regel skedde denna registrering med bläck, men för det fall att
besvärshandlingarna icke åtföljdes av protokoll och innehållet av besvärshandlingarna
ej lämnade säker ledning för anteckningars verkställande,
skedde införingarna till en början med blyerts och kompletterades efter
det protokoll ingivits. I förevarande fall hade Rudholm den 27 augusti
1928 genom ombud ingivit till hovrätten ställda besvär över rådhusrättens
utslag den 27 juli 1928. Rådhusrättens protokoll i målet hade ingivits
först den 27 september 1928. Den 12 sistnämnda månad hade Rudholms
ombud till Fristedt anmält, att Rudholm under föregående dag skulle
hava införpassats till kronohäktet i Sundsvall för undergående av det honom
genom rådhusrättens utslag ådömda straff. Vid den undersökning av
registren, som då företagits, hade befunnits, att vederbörliga anteckningar
rörande Rudholms besvär verkställts såväl i domstols- som namnregistret.
Då under tiden mellan den 27 augusti och den 12 september 1928 icke av
Rudholm till komplettering av hans besvär ingivits några handlingar,
som kunnat föranleda ändring av i registren vid besvärens ingivande verkställda
och till grund för ifrågavarande bevis liggande anteckningar,
måste Fristedt antaga, att detsamma tillkommit genom förbiseende från
Fristedts sida, samt medgiva, att ansvaret för den skada, som genom bevisets
utfärdande vållats, åvilade honom. Sedan Fristedt av ombudet sålunda
uppmärksamgjorts på det förelupna felet — vilket skett omkring
kl. 1 e. m. berörda den 12 september — hade Fristedt omedelbart satt sig i
telefonförbindelse med länsstyrelsen och meddelat vad som förekommit,
varjämte han senare under dagen i telegram till länsstyrelsen bekräftat
vid telefonsamtalet lämnade uppgifter.

Vidare upplyste Fristedt, att han samma den 12 september hos Rudholms
huvudombud, advokaten G. Berggren i Sundsvall, förklarat sig beredd
ersätta Rudholm den skada, han lidit, samt att uppgörelse med Rudholm
i sådant avseende sedermera träffats på sätt yttrandet bifogade handlingar
utvisade. Med hänsyn därtill och under medgivande av ersättningsskyldighet
till statsverket för i anledning av ifrågavarande bevis uppkomna
kostnader anhölle Fristedt, att vad i saken förekommit ej måtte
föranleda till annan åtgärd än åläggande för honom att till statsverket utgiva
ersättning för nyssberörda kostnader.

Vid yttrandet voro fogade dels ett av Berggren den 16 november 1928
till Fristedt avlåtet brev, däri Berggren på uppdrag av Rudholm anhöll,
att ersättning med 35 kronor ”allt som allt för Rudholms besvär och kostnader”
i anledning av ifrågakomna lagakraftbevis måtte översändas till

235

Berggren, dels ock ett av Berggren den 25 december 1928 utfärdat kvitto å
mottagandet för Kudkolms räkning av omförmälda belopp.

Sedan jag av handlingarna i ärendet inhämtat, att Rudholm för avtjänandet
av det honom genom rådhusrättens utslag ådömda straffet anhållits''
i Hässjö inom Ljustorps landsfiskalsdistrikt och därifrån införpassats
till kronohäktet i Sundsvall, lät jag den 25 november 1929 genom expeditionens
försorg hos K. B. inhämta upplysning angående de av införpassandet
och Rudholms förvarande i kronohäktet föranledda kostnaderna
för statsverket.

Till svar därå meddelade K. B. i skrivelse den 28 november 1929, att
kostnaden för Rudholms införpassande till kronohäktet enligt inkommen
räkning, å vilken anordning dock ännu icke skett, uppginge till 15 kronor
30 öre. I händelse beloppet, som förskjutits av landsfiskalen i Ljustorps
distrikt, skulle ersättas landsfiskalen, syntes detta lämpligen kunna ske
genom insättning å landsfiskalens postgirokonto. Beträffande kostnaderna
för Rudholms förvarande å kronohäktet upplyste K. B., att enligt vad föreståndaren
för häktet meddelat kostnaderna i september 1928 för fånge per
dag vid häktet uppgått till 55 öre. Då fångföraren utspisat Rudholm för
den 11 september och upptagit kostnaden därför i ovannämnda räkning,
skulle statsverket således endast gottgöras kostnaderna för en dag eller
med 55 öre.

Med anledning av vad sålunda blivit upplyst lämnade jag Fristedt tillfälle
att ersätta de statsverket genom hans felaktiga förfarande åsamkade
kostnaderna.

I en den 14 december 1929 hit inkommen skrivelse meddelade Fristedt,
att han ersatt nämnda kostnader; och bifogade Fristedt till bevis därom
dels ett levereringsreversal, utvisande att Fristedt den 5 december 1929 för
länsstyrelsens i Härnösand räkning i riksbanken nedsatt ett belopp av 55
öre, utgörande kostnad för Rudholms förvaring å kronohäktet den 12 september
1928, och dels ett samma den 5 december utfärdat postkvitto å inbetalning
för landsfiskalen i Ljustorps distrikt å postgirokonto nr 19956
av ett belopp av 15 kronor 30 öre.

Vid prövning av ärendet fann jag mig därefter kunna låta bero vid vad
i saken förekommit.

236

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående behov av föreskrifter rörande villkoren
för namnstämpels användande i undantagsfall
vid underdomstolarna.

Den 24 januari 1929 avlät justitieombudsmannen Geijer till Konungen
följande framställning:

”Vid flera tillfällen Ilar min uppmärksamhet riktats på det förhållandet,
att underdomare stundom, i stället för att förse av dem å ämbetets
vägnar utfärdade handlingar med egenhändiga namnunderskrifter, för
namnteckningens ditsättande använda sig av namnstämpel. Man har för
mig uttryckt sin förvåning över ett dylikt förfarande och menat, att detsamma
från vissa synpunkter sett vore olämpligt och därför icke borde
tillåtas.

Såvitt jag kunnat finna, är det berörda tillvägagångssättet beträffande
domstolars protokoll och expeditioner ingalunda någon vanlig företeelse.
Den allmänt gängse uppfattningen torde helt visst vara, att å ämbetets
vägnar utfärdade handlingar böra vara egenhändigt undertecknade, och
det synes också höra till de rena undantagsfallen, att man icke handlar
efter denna regel. Dessa undantagsfall kunna tänkas bero av olika, mer
eller mindre giltiga anledningar såsom sjukdom, särskilt s. k. skrivarsjuka,
samt arbetsbördans omfattning, vilken kan inbjuda till anlitandet
av ifrågavarande hjälpmedel för arbetets underlättande. Det torde emellertid
också hava inträffat, att namnstämpel kommit till användning även
där intet mera trängande behov varit för handen.

Frågan i vad mån det är tillåtet eller otillåtet att begagna namnstämpel
synes icke vara i någon författning reglerad, utan lärer densamma få bedömas
med ledning av sakens natur och det allmänna rättsmedvetandet.

En kortfattad granskning av de fördelar och nackdelar, som äro förenade
med metodens användning, torde därför vara nödvändig för frågans
besvarande. Fördelarna synas helt och hållet inskränka sig till, att namnstämpeln
i hög grad underlättar handlingars förseende med namnunderskrifter,
ity att den dels medgiver en vida större snabbhet i arbetet.än
den egenhändiga skriften och dels icke ställer samma anspråk som denna
senare på vederbörandes kondition vid det tillfälle, då underskriften verkställes,
ett förhållande som uppenbarligen vid vissa sjukdomsfall kan vara
av betydelse. Det sistnämnda förhållandet sammanhänger emellertid just
med det, som innefattar den största svagheten hos det ifrågavarande för -

237

farandet. Under det att nämligen en till synes egenhändigt utförd namnteckning
i regel innefattar en icke oväsentlig garanti, örn också ingen
verklig säkerhet, för att vederbörande själv av fri vilja och i medveten avsikt
satt sitt namn å handlingen, lämnar ett å handlingen anhragt faksimile
av vederbörandes namnteckning i vida högre grad den frågan
öppen, huruvida den, vilkens namnteckning det gäller, ens varit själv närvarande
vid det tillfälle, då namnet fästs å papperet. En namnteckning,
som av allt att döma är utan namnstämpel egenhändigt utförd, är därför
otvivelaktigt i och för sig ägnad att ingiva större förtroende än en genom
dylik stämpel åstadkommen underskrift. Den senare är enligt det gängse
föreställningssättet långt mindre än den förra ett synligt uttryck för ett
ärendes omsorgsfulla och ansvarsmedvetna handläggning. Denna namnstämpelns
oförmåga att väcka förtroende kan utan tvivel betecknas som
en mycket allvarlig olägenhet, vilken i sin ordning medför allehanda nackdelar
av beskaffenhet att icke här behöva närmare utvecklas. Det misstroende,
som helt säkert förefinnes gentemot underskrifter, åstadkomna
genom namnstämpel, lärer icke heller kunna avvisas såsom alldeles ogrundat.
Detta beror enligt min tanke mindre därpå, att det skulle vara lättare
att förfalska en dylik underskrift än en egenhändigt verkställd namnteckning.
För sådant ändamål torde nämligen den moderna teknikens
hjälpmedel i såväl ena som andra fallet vara tillräckliga. Men namnstämpelns
förefintlighet innebär ur annan synpunkt en fara av mera påtaglig
art. Såsom exempel på vad jag åsyftar kunna förhållandena vid
under domstolar na tjäna. Arbetet därstädes, särskilt inom domsagorna,
bedrives ju i stor utsträckning med hjälp av personer, vilka ofta måste
byta vistelse- och verksamhetsort. Förordnande på en ort avlöses av sådant
på en annan. Helt naturligt följer merendels därav en viss svårighet
att medhinna färdigställandet av alla protokoll och expeditioner före avresan,
något som då och då kommer till synes vid inspektioner hos domstolarna.
Skulle nu den vanan tillåtas vinna insteg och utbredning, att
underskrift kunde ske genom namnstämpel, ligger det så nära till hands,
att det torde kunna antagas såsom ganska visst, att det icke skulle dröja
länge, förrän det icke heller vore ovanligt, att efter utgången av ett domareförordnande
namnstämpeln lämnades kvar under någon tid, sedan
innehavaren avrest från platsen, såsom ersättningsmedel för eljest nödvändiga
resor och försändelser av handlingar. Och att därmed en uppenbar
osed skulle hava slagit rot lärer ingen vilja bestrida.

Ur sakliga synpunkter torde sålunda knappast mer än en mening kunna
råda därom att, så snart fråga är om handlingar av någon större vikt, användande
av namnstämpel — utom i undantagsfall och då giltiga skäl
äro för handen — är synnerligen olämpligt. Såsom förut berörts, lärer
den hos såväl ämbets- och tjänstemän som allmänhet gängse uppfatt -

238

ningen också peka i samma riktning. Då emellertid vid underdomstolarna
i några fall synas hava förekommit icke önskvärda avsteg från vad
härutinnan enligt det ovan anförda torde få anses gälla såsom regel, har
jag trott mig böra inför Eders Kungl. Majit framlägga detta förhållande.
Av olika anledningar har jag nämligen trott mig finna en allmän och konsekvent
tillämpning av regeln, att namnunderskrift hör vara i verklig
mening egenhändig, i första hand helst böra åvägabringas och säkerställas
genom lämpligt avvägda författningsföreskrifter. Att i sakens nuvarande
läge genom åtal vid domstol låta beivra missbruk av namnstämpel
har däremot synts mig örn möjligt böra undvikas. Främst har jag därvid
fäst avseende vid att icke all användning av namnstämpel kan anses förkastlig
samt att gränsdragningen mellan tillåten och otillåten användning
av sådan stämpel berör en lämplighetsfråga, som knappast i varje
fall kan på ett oemotsägligt sätt lösas med stöd allenast av rättsmedvetandet,
och att det därför synts mig lätteligen kunna framstå såsom i
viss mån obilligt att, då inga bestämmelser därom givits, i förekommande
fall föranstalta örn åtal.

De av mig såsom behövliga antydda föreskrifterna synas mig, såsom
av det redan anförda torde framgå, höra avse icke så mycket ett direkt
fastslående av den enligt min tanke även därförutan gällande regeln örn
namnunderskrifts egenhändighet som fastmera under vilka förhållanden
undantag från nämnda regel kunna medgivas.

Vid övervägande av detta spörsmål kan uppenbarligen icke helt bortses
från det redan här ovan i förbigående vidrörda förhållandet, att den
nyssnämnda regeln icke utan vidare lärer kunna tillämpas på alla slag
av de av ämbets- och tjänstemän utfärdade handlingar. På åtskilliga områden
torde användning av namnstämpel beträffande vissa grupper av
handlingar förekomma och även väl kunna försvaras med hänsyn till
handlingarnas mängd och beskaffenhet. Med förevarande framställning
är det icke min avsikt att föreslå ett införande av föreskrifter, som uttömmande
reglera hithörande förhållanden för alla myndigheter och befattningshavare.
Ett sådant upptagande av frågan i hela dess vidd skulle
sannolikt medföra jämförelsevis vidlyftiga utredningar, vilkas nytta icke
skulle motsvara de av dem föranledda kostnaderna. Något behov av en
så djupgående undersökning torde icke heller för närvarande hava gjort
sig gällande. Vad som nu närmast synes mig vara av behovet påkallat
är att inskrida, i den mån olägenheter kommit till synes som en följd av
att bestämmelser på området saknas.

Såsom jag ovan anfört, torde detta kunna sägas, örn också ännu så länge
i mycket inskränkt omfattning, vara fallet beträffande underdomstolarna.
Att de handlingar, som skola förses med domarens eller hans ställföreträ -

239

dares underskrift, äro av den vikt och beskaffenhet, att vederhörandes
namnteckning, såvitt möjligt, bör vara i verklig mening egenhändig, torde
emellertid utan vidare kunna tagas för givet. Det har därför synts mig
kunna ifrågasättas, örn det icke vöre lämpligt att utfärda bestämmelser,
vilka tydligt angiva, under vilka förutsättningar ifrågavarande befattningshavare
må frångå regeln örn egenhändig underskrift och i stället
använda namnstämpel. Då det dock torde vara förenat med vissa svårigheter
att i författningens form med tillräcklig tydlighet och fullständighet
angiva alla de omständigheter, som kunna tänkas innefatta giltig orsak
i berörda hänseende, förefaller det mig vara lämpligt att icke i en
dylik författning närmare ingå på dessa omständigheter utan i stället åt
vederbörande hovrätt överlåta att i varje särskilt fall fritt pröva de skäl,
som kunna anföras. Väljes denna utväg, kommer alltså befattningshavare,
som av en eller annan anledning önskar använda namnstämpel, att
vara hänvisad till att därtill söka hovrättens tillstånd. Användning av
namnstämpel utan dylikt tillstånd betraktas utan vidare såsom otillåten.
En dylik anordning synes även ur den synpunkten önskvärd, att frågan,
huruvida giltig anledning föreligger, lämpligen icke hör bedömas av vederbörande
befattningshavare själv utan av en opartisk högre myndighet.
Därtill kommer också den fördelen, att med anordningen åstadkommes en
tillförlitlig utgångspunkt för beivrande av överträdelser.

För den händelse att Eders Kungl. Majit kommer att vidtaga någon åtgärd
i den av mig här ovan antydda riktning, vill jag tillika hemställa,
örn det icke vore lämpligt föreskriva, att tillstånd till användande av
namnstämpel städse skall uttryckligen förbindas med villkor, att stämpeln
under ingen som helst förevändning utlämnas till begagnande i tjänsteärenden
av annan än befattningshavaren själv samt att den förvaras på
ett sätt, som tillförlitligen förebygger dess obehöriga användande.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed
för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter
till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen
föranleda.”

över framställningen hava hovrätterna, sedan häradshövdingarna och
rådhusrätterna inkommit med infordrade yttranden, avgivit utlåtanden.

240

2. Framställning angående behov av föreskrifter om polismyndighets
befogenhet att taga och med sina samlingar
införliva fotografier och fingeravtryck.

Den 31 maj 1929 skrev justitieombudsmannen Geijer till Konungen
följande:

”Enligt kungl, kungörelsen den 19 november 1920 örn fingeravtryck å
häktade m. m. skola fingeravtryck av vissa kategorier av häktade, anhållna
och i förvar tagna personer, på sätt i kungörelsen närmare förmäles,
tagas ävensom bevaras registrerade och klassificerade å en under
överinseende av Ö. Ä. stående centralbyrå, inrättad för nämnda ändamål.

Jämlikt av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925 fastställd
normalinstruktion för polispersonal skall å kriminalpolisavdelning
i större städer föras dels daktyloskopiskt registratur, vari alla fingeravtryck,
som tagits av avdelningens personal eller eljest kommit i avdelningens
besittning, systematiskt ordnas, och dels fotografiskt registratur
över yrkesförbrytare, upptagande alla inom avdelningens arbetsområde
veterligen sig uppehållande yrkesförbrytare, ordnade efter brottskategorier.
I normalinstruktionen förutsättes att, även där de nyssnämnda registraturen
icke föreskrivas, å kriminalpolisavdelning skola samlas alla
där tagna eller dit inkomna fingeravtryck och fotografier angående
brottslingar.

I den instruktion för polispersonalen i Stockholms polisdistrikt, som av
Ö. Ä. fastställts den 5 februari 1927, återfinnas de ovannämnda i normalinstruktionen
förekommande stadgandena. Det daktyloskopiska registratur,
som sålunda enligt polisinstruktionen skall föras i Stockholm, hålles
gemensamt med den samling av fingeravtryck för hela riket, som skall
finnas enligt 1920 års kungörelse örn fingeravtryck å häktade m. m.

Nämnda kungörelse föreskriver, att fingeravtryck skola tagas och förvaras
i vissa angivna fall, men ordalagen utesluta i och för sig icke, att
det kan ske — och i verkligheten sker det — även i andra fall än de i kungörelsen
upptagna. I normalinstruktionen och de polisinstruktioner, för
vilka densamma tjänat som förebild, talas helt allmänt örn alla fingeravtryck,
som tagits av kriminalpolisavdelnings personal eller eljest kommit
i avdelningens besittning.

Beträffande frågan, i vilka fall polismyndighet skall verkställa fotografering,
synes icke i gällande bestämmelser lämnas annan ledning än den,
som ligger i polisinstruktionernas ordalag, då däri talas örn fotografiskt
registratur över yrkesförbrytare och fotografier angående brottslingar. I
förbigående må här anmärkas, att i § 83 i den arbetsordning för fång -

241

vårdsstaten, som av fångvårdsstyrelsen fastställts den 9 april 1923, särskilda
föreskrifter däremot äro givna, hurusom vid straffanstalt fotografier
skola tagas av därifrån avgående fångar, vilka anses vara för den
allmänna säkerheten mera vådliga eller opålitliga eller gjort sig kända
för synnerlig vanart. Exemplar av i sådan ordning tagna fotografier skola
överlämnas till polismyndigheterna i vissa i paragrafen uppräknade städer.

Örn gränserna för polismyndighets befogenhet att taga fingeravtryck
och fotografier samt införliva desamma med sina samlingar äro allt för
svävande, måste detta betecknas såsom en olägenhet. I polismyndigheternas
intresse ligger, att berörda samlingar äro fullständiga och omfattande;
och det är därför endast naturligt, att nämnda myndigheter utnyttja
den givna ramen så långt det anses möjligt. Å andra sidan betraktas
det gemenligen icke utan skäl såsom något nedsättande att i den
ordning, varom nu är fråga, hava sitt fotografi eller fingeravtryck i polisens
förvar. Samhällets uppgift måste i förevarande hänseende vara att på
ett förnuftigt sätt avväga dessa varandra motsatta intressen, så att polismyndigheterna
visserligen bibehållas vid möjlighet att för sitt arbete använda
de ifrågavarande synnerligen effektiva vapnen, men att detta likväl
får ske endast i den mån, det kan anses förenligt med den enskildes
befogade anspråk på att icke utan skäl betecknas såsom en mer eller
mindre misstänkt individ.

Att detta avvägande, såsom nu i det hela är fallet, ligger i polismyndigheternas
hand utan att desamma därvid äga stödet av mera fullständiga
föreskrifter i ämnet, kan, som sagt, knappast anses lyckligt. För att
belysa detta skall jag här i korthet omnämna ett fall, som genom klagomål
dragits under min prövning.

Å ett koloniområde i Stockholm hade omkring kl. 9 e. m. en dag under
sommaren 1928 inträffat, att några barn blivit skrämda av att en okänd
man kommit fram bland träden och närmat sig barnen. En polisman, som
innehade en kolonistuga på området, hade genomsökt platsen utan att anträffa
någon person. Ungefär en och en halv timme senare hade civila
personer framkommit till nämnda kolonistuga medförande en man, vilken
gripits såsom misstänkt för att vara den person, genom vilken barnen
blivit skrämda. Denne hade av polismannen forts till vederbörande polisstation
och därifrån sedermera överlämnats till polisens kriminalavdelning,
där undersökning följt. Av handlingarna i ärendet framgick, att
den anhållne, vilken var bosatt hos sin moder i Stockholm och hade anställning
vid en ramlistaffär därstädes, själv förhyrde en lott å ett närbeläget
koloniområde; att han medgivit sig hava vid vissa tillfällen närmat
sig lekande harn och även velat giva dem choklad; att han bestämt
förnekat, att detta skett i osedligt syfte; samt att han vid polisförhöret
på frågor lämnat vissa upplysningar örn helt privata och honom ensam

16 — Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1930 års riksdag.

242

berörande tilldragelser i sitt sexualliv. I fråga om brottsligt förfarande
bade utredningen lämnat fullständigt negativt resultat, icke blott beträffande
den anhållnes skuld utan även så till vida, att ingen som helst uppgift
örn brottsligt förfarande från något håll framkommit. Icke desto
mindre hade polisutredningen avslutats med att fotografi och fingeravtryck
av den anhållne tagits och införlivats med polisens samlingar.

Enligt vad jag förvissat mig örn finnes ifrågavarande persons fotografi
på ett ställe i nämnda samlingar infört med påskriften ’Den % 1928 anin f.
(sedl.sår.handl.) sedlighetsbrott (småpojkar)’ och på ett annat ställe under
brottskategorin ’sedlig''hetsförbrytare’.

Berörda förfarande har av polismyndigheten försvarats med att det
oupphörligt förekomme, att män, vilka vore behäftade med perversa böjelser,
närmade sig barn och tillfogade dem skador; att det i flertalet fall
inträffade, att dylika personer återfölle till sådant brottsligt förfarande;
att företeende för vederbörande barn av en fotografisamling över misstänkta
personer ofta lett till den brottsliges upptäckande; att det därför
under många år praktiserats, att personer, vilkas uppträdande mot barn
varit av sådan art, att misstanke örn otuktigt syfte kunnat föreligga, blivit
fotograferade; samt att det visat sig behövligt att även taga fingeravtryck,
alldenstund det, särskilt örn någon tid förflutit efter fotografiernas
tagande, inträffat, att personer nekat till sina fotografier.

Den person, örn vilken det i nämnda fall var fråga, kan, såvitt känt,
icke betecknas såsom brottsling eller yrkesförbrytare. Icke heller synas
bestämmelserna i 1920 års kungörelse örn fingeravtryck å häktade m. m.
hava varit å honom tillämpliga. Tagandet av fotografi och fingeravtryck
kan sålunda knappast i detta fall sägas hava haft direkt stöd i gällande
bestämmelser. Och dock kan icke heller polismyndighetens resonemang
utan vidare avvisas såsom alldeles ohållbart.

Det anförda exemplet, vilket enligt av mig inhämtade upplysningar icke
är enastående, ådagalägger enligt min mening, att skäl finnas för ett övervägande,
huruvida icke hithörande föreskrifter äro i behov av att kompletteras
och modifieras. Överlämnas det hela åt polismyndighetens fria
prövning, kan förfarandet, till skada icke minst för polismyndigheten
själv, lätt få en bismak av polisgodtycke. Större trygghet och följdriktighet
skulle otvivelaktigt uppnås, örn bestämmelser utfärdades, vilka
byggde på en allsidig utredning och den säkerligen icke obetydliga erfarenhet,
som förefinnes på ifrågavarande område.

Det skulle då först och främst gälla att så klart som möjligt uppdraga
en gräns för polismyndighetens befogenhet att för sina samlingar taga
fotografier och fingeravtryck. Därvid synes det vara av betydelse att välja
uttryckssätten så, att tagandet t. ex. av fingeravtryck av på en brottsplats
sig uppehållande personer för att konstatera, örn ett där anträffat avtryck

243

har något värde som bevismedel, icke kommer att beröras av de föreskrifter,
som avse samlingarna. Detta kan knappast anses iakttaget i de nuvarande
instruktionerna.

Vid de eventuella bestämmelsernas utformning torde även en annan terminologisk
fråga vara av principiell vikt. Den nesa, som allmänneligen
anses förknippad med att hava sitt fotografi eller fingeravtryck intaget
i polisens samlingar, ökas uppenbarligen, örn i de gällande föreskrifterna
användas ordalag, enligt vilka brottslighet eller befogad misstanke därom
utgöra förutsättning för ett dylikt intagande. Anses det ur samhällets
synpunkt erforderligt, att i vissa fall även ringare grad av otillbörligt
förfarande må kunna medföra åtgärder av antydd art, synes det också
böra tillses, att nödig åtskillnad göres, så att icke i registraturen brottslingar
och jämförelsevis oförvitliga personer blandas örn varandra under
beteckningar, som passa endast för den förra kategorin.

I händelse det ovan anförda vinner beaktande, synes också lämpligen
böra tagas i övervägande, örn icke den rätt, vilken redan nu torde vara
för handen, att genom besvär draga frågor av hithörande slag under högre
myndighets prövning, bör i vederbörande författning uttryckligen tillkännagivas
och regleras.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta lörhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna
framställningen föranleda.”

över framställningen avgav Ö. Ä. den 26 augusti 1929, med överlämnande
av yttranden från polismästaren G. Hårleman och tredje polisintendenten
E. Hallgren, utlåtande, däri Ö. Ä., efter att hava redogjort för
tillkomsten av 1920 års kungörelse örn fingeravtryck å häktade m. m.,
huvudsakligen anförde följande!

Såvitt fråga vore örn polismyndighetens rätt att taga fingeravtryck,
tilläte sig Ö. Ä. framhålla, att de av Kungl. Majit år 1920 utfärdade bestämmelserna
i detta ämne grundades å en, såvitt Ö. Ä. kunnat finna,
synnerligen allsidig utredning, avseende såväl svenska som utländska
förhållanden, och tillika innefattade ett tillgodogörande av den icke
obetydliga erfarenhet, som redan vid denna tidpunkt förefunnits. Det
torde vara tydligt, att just hänsyn till utredningens resultat och den då
vunna erfarenheten föranlett dåvarande chefen för civildepartementet
förorda, att åt polismyndigheten skulle givas större befogenhet i förevarande
hänseende än Ö. Ä. tillåtit sig föreslå. Ö. Ä. kunde för sin del icke
finna annat, än att gällande kungörelse klart uppdroge en gräns för polismyndighetens
befogenhet att för sina samlingar taga fingeravtryck. Dylika
avtryck hade ej heller, Ö. Ä. veterligen, därstädes tagits i andra lall,

244

än som i kungörelsen angåves. Att så skett i det av J. O. åberopade fallet
berodde därpå, att den anbållne uppgivit namn, som misstänkts — och
jämväl befunnits — vara falskt; åtgärden syntes förty hava skett i full
enlighet med bestämmelsen i åberopade kungörelsen 1 §, 2. Givetvis kunde
detta oaktat anses påkallat, att polismyndighetens rätt och skyldighet
enligt berörda kungörelse begränsades utöver vad nu vore fallet. Så
hade även varit Ö. Ä:s uppfattning i dess år 1918 framlagda förslag. Då
emellertid Kungl. Maj:t så nyligen, som här vore fallet, täckts biträda
en annan åsikt, borde för en framställning örn ändring därav kunna åberopas
tungt vägande skäl. Några sådana hade Ö. Ä. för sin del icke kunnat
finna av J. O. anförda. Polismyndighetens åtgöranden i det av J. O.
åberopade fallet kunde enligt ämbetets mening ingalunda så betraktas.
Den erfarenhet, Ö. Ä. vunnit under tiden efter tillkomsten av 1920 års kungörelse,
talade däremot helt för riktigheten av vederbörande departementschefs
uppfattning, då denne i nu förevarande hänseende föreslagit en vidsträcktare
föreskrift rörande skyldigheten att taga fingeravtryck. Vidkommande
frågan örn polismyndighetens rätt att i vissa fall fotografera
anhållna eller häktade personer, hade densamma redan före år 1920 bragts
under Kungl. Maj:ts omprövning genom ett yttrande från länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län. Detta yttrande, såvitt detsamma här vore i
fråga, hade emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Ehuru
bestämmelser ej heller senare meddelats i nu berörda hänseende, hade polismyndigheten
i Stockholm därvidlag tillämpat de bestämmelser, som meddelats
i kungörelsen örn fingeravtryck m. m. Från denna regel hade gjorts
allenast det undantag, att sådana män, vilka kunde misstänkas att i och
för tillfredsställandet av pervers böjelse vilja närma sig barn, blivit fotograferade
jämväl i andra fall, än som i omförmälda kungörelse angåves.
Det sålunda tillämpade förfarandet hade Ö. Ä. för sin del funnit riktigt
och väl motiverat av samhällets befogade intresse därav, att åtgärder vidtoges
till skydd för oförvitliga medborgare och deras barn — ett intresse,
vars tillvaratagande ju vore polismyndighetens uppgift.

Ö. Ä. kunde icke finna någon omständighet hava förekommit, som nu
skulle påkalla ett lagfästande av detta förfarande, och än mindre kunde
Ö. Ä. finna någon begränsning därav vara påkallad. Åtskilliga betydligt
mera ingripande åtgärder från polismyndighetens sida hade ännu icke
blivit — eller blott delvis blivit — i lag reglerade, exempelvis rätten till
husrannsakan, kroppsundersökning m. m., och någon olägenhet därav hade
icke försports. Det syntes vid jämförelse därmed mindre betydelsefullt,
att polismyndighetens rätt att fotografera vissa misstänkta personer ännu
icke lagligen reglerats. Vad J. O. anfört örn sättet för fotografiers och
fingeravtrycks förvarande torde närmast avse en intern organisationsfråga,
då ju dessa samlingar givetvis icke vore tillgängliga för allmän -

245

heten. Att skilja exempelvis fotografierna i olika avdelningar allt eftersom
den fotograferade blivit dömd för brott eller blott anhållen men i
brist på bevis ej åtalad eller möjligen väl åtalad men frikänd, torde näppeligen
kunna förordas. Däremot knnde givetvis beteckningarna å olika
delar av samlingen ändras till noggrannare överensstämmelse med det förfarande
från samhällets sida, varför den fotograferade varit föremål; sålunda
kunde beteckningen ”sedlighetsförbrytare” utbytas mot exempelvis
beteckningen ”för sedlighetsbrott anhållna eller dömda personer”. Av
praktiska skäl hade man visserligen sökt erhålla så kortfattade beteckningar
som möjligt, men sistberörda ändring syntes dock med lätthet
kunna ske. Vidkommande slutligen vad J. 0. anfört örn behovet att i författning
tillkännagiva och reglera besvärsmöjligbeten i fall av förevarande
art, tilläte sig ö. Ä. anföra följande. Då Kungl. Maj:t utfärdat
1920 års kungörelse örn fingeravtryck å häktade m. m., hade Kungl. Maj :t
uppdragit åt Ö. Ä. att hava överinseendet över centralbyrån för fingeravtryck.
Redan däri torde ligga, att den, som icke åtnöjdes med vid centralbyrån
vidtagen åtgärd, ägde att bos ö. Ä. begära rättelse. Skulle ö. Ä.
finna en sådan framställning icke böra till någon dess åtgärd föranleda,
ägde vederbörande att i vanlig ordning hos Kungl. Majit anföra besvär
över ämbetets beslut. Något ytterligare angivande av denna rättighet, utöver
vad redan i kungörelsen vöre fallet, syntes Ö. Ä. icke erforderligt och
torde ej heller vara av praktisk betydelse. Enligt gällande instruktion
för Ö. Ä. utövade vidare Ö. Ä. högsta polismyndigheten i Stockholms stad
och skulle hava omsorgsfull vårdnad därå, att allmän ordning och säkerhet
till person och egendom upprätthölles. Instruktionen för landshövdingarna
i riket samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän innehölle
motsvarande stadgande med avseende å länsstyrelserna. Över åtgärder
av nu ifrågavarande art, vilka ej direkt avsåge centralregistret för
fingeravtryck, torde alltså den enskilde äga enahanda rätt att hos Ö. Ä.
eller den länsstyrelse, frågan eljest anginge, begära vederbörlig åtgärd
samt, örn han med länsstyrelsens beslut icke åtnöjdes, däröver anföra besvär.
Något behov av ytterligare kungörande av denna besvärsrätt syntes
icke föreligga. Å ovan anförda skäl hemställde Ö. Ä., att J. 0:s ifrågavarande
framställning icke måtte till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd
föranleda.

Till bemötande av vad Ö. Ä. sålunda yttrat anförde justitieombudsmannen
Geijer i en den 14 september 1929 till Konungen avlåten skrivelse
följande:

”Först vill jag betona, att jag ingenstädes framställt något förslag örn
inskränkning i rätten att taga fotografier och fingeravtryck, utan blott
ifrågasatt, örn det icke borde tillses, att den praxis, som på området ut -

246

bildat sig, dels toges under den granskning och omprövning, som ett upptagande
i författningsföreskrifter städse förutsätter, och dels tillfördes
den klarhet, stadga och konsekvens, som ett dylikt kodifierande är ägnat
att medföra.

Vidare måste framhållas, att det konkreta fall, vilket närmast riktat
min uppmärksamhet på hithörande förhållanden och som jag i framställningen
omnämnt, ingalunda av mig åberopats såsom något ensamt för
sig bärande skäl för frågans upptagande till behandling. Det är i stället
de inhämtade upplysningarna örn praxis på området, som därvid för mig
varit avgörande.

Då å ena sidan 1920 års kungörelse örn fingeravtryck å häktade m. m.
icke innehåller något förbud mot intagande i samlingarna av fingeravtryck
även i andra fall än de i kungörelsen påbjudna samt å andra sidan
i normalinstruktionen och de lokala instruktionerna talas örn daktyloskopiskt
registratur, vari alla fingeravtryck, som tagits av vederbörande polisavdelnings
personal eller eljest kommit i dess besittning, skola systematiskt
ordnas, så äro enligt min mening dessa föreskrifter ägnade att
skapa förvirring. Det förhåller sig nämligen så, att fingeravtryck oupphörligt
måste för spaningsändamål tagas även i andra fall än de i kungörelsen
omhandlade. Enligt instruktionernas ordalag föreligger då den
orimligheten, att dessa avtryck skola intagas i vederbörande polisavdelnings
registratur. Och i Stockholm hålles, såsom jag tidigare påpekat, det
föreskrivna lokala registraturet gemensamt med samlingen av fingeravtryck
för hela riket. Att det icke är likgiltigt, örn bestämmelserna på förevarande
område äro klara och tydliga, belyses på ett förträffligt sätt av
ett rättsfall, för vilket redogörelse lämnats i min till 1928 års riksdag avlåtna
ämbetsberättelse, sid. 149—163.

ö. Ä. anför nu, att, ämbetet veterligen, fingeravtryck för samlingarna
icke av Stockholmspolisen tagits i andra fall än de i kungörelsen angivna.
Denna uppgift bör för ett riktigt värdesättande av densamma jämföras
med upplysningar, som jag tidigare erhållit av Ö. Ä. för polisärenden. I
det i min framställning omnämnda, av mig behandlade ärendet, som avsåg
klagomål av en person, av vilken för samlingarna tagits fotografi och
fingeravtryck, åberopade nämligen Ö. Ä. för polisärenden en den 16 augusti
1928 avgiven polisrapport, i vilken anfördes bland annat följande: Som
det oupphörligt förekomme, att män, vilka vore behäftade med perversa
böjelser, blottade sig för minderåriga flickor eller vuxna kvinnor eller
eljest uppträdde på ett tukt- och sedlighetssårande sätt, och det i de flesta
fall inträffade, att sådana personer återfölle i brott, hade det vid efterspanandet
av dylika personer visat sig vara av stor betydelse, att fotografier
funnes av förut för nämnda brott hörda och tilltalade personer. Detta
hade i många fall lett till personernas anträffande. Av denna anledning

247

hade även klaganden under vistelsen å kriminalstationen blivit överlämnad
till därvarande centralbyrå för fotografering och tagande av fingeravtryck.
Då det — anfördes vidare i rapporten — särskilt örn någon tid
förflutit efter fotografiernas tagande, inträffat, att personer nekat till
sina fotografier, hade det visat sig vara behövligt att även taga fingeravtryck,
enär dessa jämte vederbörandes namnteckning utgjorde ett bindande
bevismaterial angående personens identitet. Med hänsyn därtill
hade även fingeravtryck tagits av klaganden.

Denna i polisrapporten anförda motivering synes tydligt peka hän på
en praxis, enligt vilken fingeravtryck för samlingarna ansetts kunna tagas
i mån av behov och oberoende av föreskrifterna i 1920 års kungörelse. Det
anförda lärer visa, att det icke ens inom Ö. Ä. självt, som dock har överinseendet
över den för hela riket inrättade centralbyrån för fingeravtryck,
råder en säker och enhetlig mening örn 1920 års kungörelse såsom enda
norm för insamlandet av fingeravtryck.

Sedermera har man visserligen velat förklara tagandet av fingeravtryck
i det nyss berörda fallet därmed, att vederbörande anhållits såsom
misstänkt för brott samt uppgivit falskt namn och att fördenskull 1920
års kungörelse skulle varit å honom tillämplig. Fallet skulle med andra
ord icke utgöra något exempel på en genom kungörelsen icke reglerad
praxis. Frånsett att detta ingenting rubbar i den allmänna förklaringen
i polisrapporten av den 16 augusti 1928, vill jag såsom min mening framhålla
—- utan att ingå på frågan huruvida fingeravtryck av annan anledning
bort tagas —- att 1920 års kungörelse icke kunnat åberopas i det
nämnda fallet. Då fingeravtrycken togos, var det nämligen ådagalagt, att
något brottsligt över huvud taget icke förelupit, och någon tvekan kunde
vid tillfället icke råda örn den ifrågavarande mannens identitet. Vid dessa
förhållanden anser jag den omständigheten sakna betydelse, att mannen
kvällen förut, då han i skogen på mycket lösa grunder jagats och gripits
av civila personer, för dem uppgivit oriktigt namn samt sedan vidhållit
denna uppgift för en i närheten boende polisman; införd på polisstationen
uppgav han sitt rätta namn. Skulle kungörelsens nuvarande lydelse
anses giva stöd för en allmän tillämpning i sådana fall, där vederbörandes
identitet är klarlagd och det visat sig att något brott icke alls förekommit,
vore detta enligt min mening ett skäl för dess reviderande.

Beträffande fotografering har Ö. Ä. upplyst, att polismyndigheten i
Stockholm därvidlag tillämpat de bestämmelser, som meddelats i kungörelsen
rörande fingeravtryck, dock med utsträckt tillämpning för sådana
män, vilka kunde misstänkas att i och för tillfredsställandet av pervers
böjelse vilja närma sig barn; och Ö. Ä. har funnit detta riktigt och väl
motiverat av samhällets befogade intresse. Man måste då fråga sig, av
vilken anledning Ö. Ä. ställt sig avvisande till en författningsändring,

248

som kunde vara ägnad att med tillgodogörande av i Stockholm vunnen erfarenhet
tillförsäkra hela riket denna härstädes tillämpade och enligt ämbetets
mening gagneliga praxis.

Frågan, under vilka benämningar fingeravtryck och fotografier förvaras,
betecknar Ö. Ä. såsom en intern organisationsfråga, vilken ämbetet
synes anse icke angå vare sig allmänheten eller dem, vilkas avtryck och
fotografier det gäller. Ett dylikt betraktelsesätt förtjänar enligt min mening
den mest bestämda gensaga. Det är ingalunda en så likgiltig sak,
örn myndigheternas arkiv systematiskt innehålla oförtjänt kränkande benämningar.
Det måste också exempelvis anses otillfredsställande, att i instruktionerna
såsom fotografiska registratur över yrkesförbrytare betecknas
fotografisamlingar, däri utom för brott dömda intagas jämväl icke
blott åtalade och frikända utan även sådana personer, vilka icke gått
längre än att de ådragit sig misstanke för brottsligt syfte. Att det för en
person av sistnämnda kategori avsedda kortet i registret förses med påskriften
’sedlighetsförbrytare’ finner jag vara en onödig rättskränkning,
som icke kan rättfärdigas av praktiska skäl. Det torde icke möta någon
större svårighet att för de olika avdelningarna i ett fotografiskt register
finna beteckningar, som äro på en gång så korta och så omfattande, att
de lämpa sig för ändamålet. Något sönderbrytande av systemet behöver
därvid alls icke ifrågakomma. Att jag i fråga örn fingeravtrycken icke —
såsom tredje polisintendenten synes hava antagit — åsyftat någon rubbning
i den med hänsyn till papillarlinjernas art och beskaffenhet genomförda
klassificeringen, torde klart framgå av min förra framställning, ty
själva indelningsgrunden kan ju därvidlag icke giva anledning till beteckningar
av nedsättande art. Halvt örn halvt ställer Ö. Ä. för egen del i
utsikt en del ändringar i registrens beteckningar, vilka Ö. Ä. finner med
lätthet kunna ske. Men det framgår icke av utlåtandet, varför ämbetet
genom sitt avstyrkande av framställningen motsätter sig sådana förändringar
i nuvarande beteckningar, vilka ämbetet icke självt kan vidtaga,
t. ex. ändring i normalinstruktionen och andra polisinstruktioner än den
för Stockholm gällande.

Det ifrågavarande ämnet är i förhållande till andra straffprocessuella
frågor av tämligen fristående natur och torde icke behöva ställas i beroende
av någon allmän processreform. Ö. Ä. anför väl, att åtskilliga mera
betydande frågor, såsom rätten till husrannsakan, kroppsundersökning
m. m., ännu icke blivit i lag reglerade, och tillägger, överraskande nog. att
någon olägenhet därav icke försports. Eljest brukar dock berörda förhållande
allmänneligen beklagas såsom en kännbar brist i vårt rättsväsende;
och de polismyndigheter i vårt land torde väl näppeligen vara många,
vilka äro i tillfälle att i detta hänseende åberopa en så glädjande erfarenhet
som Ö. Ä.”

249

Därefter hava nedannämnda länsstyrelser avgivit utlåtanden över Iramställningen.
Länsstyrelserna hava däri anfört följande:

K. B. i Östergötlands län: Givetvis vöre de synpunkter, som kommit till
uttryck i J. 0:s ifrågavarande skrivelse, av den vikt, att behovet av noggrant
utformade bestämmelser angående polismyndighets ombesörjande
av här avsedda fingeravtryck och fotografier borde tagas under övervägande.
Då det emellertid särskilt med hänsyn till vad Stockholms polismyndigheter
i ärendet anfört kunde befaras, att mera detaljerade lagbestämmelser
i hithörande fall kunde medföra en alltför stor begränsning av
vederbörande polismyndighets handlingsfrihet till skada för rättssäkerheten,
syntes det K. B. som örn lagstiftningsåtgärder icke obetingat i första
hand vore att förorda, i synnerhet som några andra missförhållanden icke
visat sig hava uppkommit av nu gällande bestämmelser än de i handlingarna
omförmälda. Dock torde det enligt K. B:s uppfattning vara lämpligt
och för rättskänslan mindre stötande, att de rubriker, under vilka
tagna fotografier förvarades, gåves en sådan benämning, att fotograferade
personer, som icke överbevisats örn något brott, icke onödigtvis kränktes.
Vad slutligen beträffade frågan örn behovet av tillkännagivande och
reglerande av rätten att genom besvär draga ärenden av hithörande slag
under högre myndighets prövning, vore K. B. av den uppfattningen att,
därest en person i ett fall som detta ansåge sig orättvist behandlad, han
borde äga rätt att besvära sig, och skulle möjligen syftet med J. 0:s ifrågavarande
skrivelse lämpligen kunna uppnås genom ett uttryckligt lagstadgande
i sistnämnda hänseende.

K. B. i Malmöhus län: Förevarande framställning syntes gå ut därpå,
att gällande bestämmelser rörande tagande av fingeravtryck och fotografier
av brottslingar och av polisen anhållna personer borde kompletteras
och modifieras. Vad särskilt anginge fotograferingsfrågan, kunde anmärkas,
att frånvaron av bestämmelser, vilka fastställde polismyndighets befogenhet
att fotografera brottslingar och anhållna, måste betraktas som
en betänklig brist. K. B. kunde ej finna annat än att densamma enklast
avhjälptes därmed, att i fråga om fotograferingen samma föreskrifter infördes
som de, vilka gällde för tagande av fingeravtryck. I kungörelsen
den 19 november 1920 funnes angivna de fall, då fingeravtryck skulle tagas
av här i riket häktade och anhållna, men några bestämmelser som reglerade
polismyndighets befogenhet att därutöver taga fingeravtryck funnes
icke. Att begränsning av befogenheten borde finnas, syntes vara uppenbart.
Å andra sidan kunde framhållas, att befogenheten borde sträckas
längre än till de i nämnda kungörelse omförmälda fall. Att närmare angiva
gränserna vore givetvis vanskligt, och hur formuleringen än gjordes,
måste alltid ett område återstå, där polismyndigheten tillerkändes
diskretionär prövning. K. B. förmenade, att 1 § av kungörelsen lämpligen

250

kunde kompletteras med ett stadgande, som tillerkände polismyndigheten
befogenhet att taga fingeravtryck av anhållna personer även där de i paragrafen
nu angivna fall ej förelåge men där fingeravtryck skulle vara av
synnerligt intresse för polisens verksamhet. Att det hos polisen förda register
över fingeravtryck och fotografier skulle riktigt angiva vad som
föranlett identifieringsåtgärderna vore självklart, och K. B. ifrågasatte
därför behövligheten av komplettering av föreskrifterna därutinnan. Av
skäl, som Ö. Ä. anfört, syntes ej heller någon bestämmelse örn rätt för enskild
att besvära sig över en av polismyndigheten i förevarande avseende
företagen åtgärd vara behövlig.

K. B. i Göteborgs och Bohus län: Med hänsyn till den utredning, som i
ärendet förekommit, vore det enligt K. B:s mening önskvärt, att_ kungörelsen
den 19 november 1920 upptoges till närmare granskning och bragtes
i överensstämmelse med den praxis, som utvecklat sig, en praxis som
icke syntes gå utöver vad som kunde anses lämpligt. Särskilt syntes i författningen
böra klart angivas, att i fall, sådant som det i J. 0:s ämbetsberättelse
till 1928 års riksdag omförmälda, fingeravtryck finge tagas.
Polismyndighets befogenhet att verkställa fotografering av personer, som
häktats eller anhållits såsom misstänkta för brott, vore icke i författningsväg
reglerad i annan mån än genom de knapphändiga bestämmelser, som
upptagits i vissa polisinstruktioner. Lämpligt syntes vara, att även i detta
hänseende meddelades närmare föreskrifter, vilka dock icke torde böra
göras alltför snäva. Sålunda förmenade K. B., att det borde vara tillåtet
att fotografera personer, vilka anhållits såsom misstänkta för att i osedligt
eller sedlighetssårande syfte närma sig barn.

K. B. i Örebro län: Beträffande till en början frågan örn polismyndigheternas
befogenhet att taga fingeravtryck syntes vad i ärendet förekommit
ådagalägga behovet av en utredning, örn och i vad mån därom gällande
bestämmelser behövde ändras eller fullständigas. Klart syntes vara,
att en dylik åtgärd icke finge åsyfta en inskränkning i myndigheternas
rätt och skyldighet i förevarande hänseende. Ändringen torde däremot
böra innefatta, bland annat, ett lagfästande av den enligt ö. Ä:s vid handlingarna
fogade yttrande vid Stockholms poliskår utbildade praxis att
upptaga fingeravtryck även i vissa fall utöver dem, beträffande vilka sådant
blivit uttryckligen föreskrivet. I sammanhang därmed syntes vissa
allmänna föreskrifter böra meddelas rörande de beteckningar, under vilka
de särskilda avtrycken samlades, i syfte att bringa dessa beteckningar till
noggrannare överensstämmelse med det förfarande från samhällets sida,
varför vederbörande varit föremål. Slutligen torde i författningen böra
upptagas bestämmelser angående polismyndighets befogenhet att taga och
förvara fotografier av häktade m. fl., i vilket hänseende ungefärligen

251

samma bestämmelser som beträffande fingeravtryck syntes böra komma
till tillämpning. Någon anledning att i författningen upptaga särskild erinran
örn gällande besvärsrätt syntes K. B. däremot icke föreligga.

K. B. i Gävleborgs län: I kungörelsen den 19 november 1920 lämnades
reglerande bestämmelser örn tagande av fingeravtryck endast å personer,
som häktats eller anbållits såsom misstänkta för brott eller lösdriveri,
samt å personer, angående vilka fråga uppstått örn deras utlämnande till
främmande stat, och skulle sålunda tagna fingeravtryck insändas till den
under Ö. Ä:s inseende ställda centralbyrån för förvaring, registrering och
klassificering. Såsom av handlingarna framginge plägade emellertid enligt
praxis fingeravtryck tagas i spaningsändamål jämväl i andra fall än
i kungörelsen omförmälda. Sålunda foges fingeravtryck även av för brott
icke misstänkta personer för att jämföra å brottsplats funna fingeravtryck
med fingeravtryck av personer, som hade sin legitima verksamhet
på brottsplatsen, varigenom ur bevisningsavseende värdelösa fingeravtryck
kunde lämnas ur räkningen. Huru med sådana fingeravtryck skulle
förfaras funnes intet stadgande i kungörelsen, och då, såsom J. O. påpekat,
i normalinstruktionen och de lokala instruktionerna talades örn daktyloskopiskt
registratur, vari alla fingeravtryck, som tagits av vederbörande
polisavdelnings personal eller eljest kommit i dess besittning, skulle systematiskt
ordnas, syntes kompletterande bestämmelser i syfte, att fingeravtryck
tagna blott i spaningssyfte icke intoges i polismyndighets registratur,
vara erforderliga. Ett sådant stadgande torde bidraga till förhindrande
av att i allmänhetens uppfattning tagande av fingeravtryck av en
person nödvändigtvis förbundes med den föreställningen, att denne vöre
föremål för polismyndighets misstanke örn brott. Jämväl i övrigt syntes
kompletterande och reglerande bestämmelser angående tagande och förvaring
av fingeravtryck och fotografier i huvudsaklig överensstämmelse
med utbildad praxis vara nödiga och nyttiga. En begränsning av polismyndighets
befogenhet att taga fingeravtryck och fotografier i fall som
det av J. O. refererade torde dock ej böra ske. K. B. förordade sålunda utfärdande
av reglerande stadganden på sätt ovan angivits. Några särskilda
föreskrifter rörande rätten att genom besvär draga frågor av hithörande
slag under högre myndighets prövning utöver de nu gällande syntes icke
erforderliga.

252

3. Framställning angående behov av förändrade bestämmelser
rörande det förbud mot skådespels och en del andra offentliga tillställningars
anordnande å vissa helgdagar, som finnes meddelat
i kungl, kungörelse den 4 oktober 1895.

Den 31 oktober 1929 avlät justitieombudsmannen Geijer till Konungen
följande framställning:

”1 kungl, kungörelsen den 4 oktober 1895 angående förbud mot skådespels
och en del andra offentliga tillställningars anordnande å vissa helgdagar
föreskrives, att å juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen
icke må offentligen uppföras skådespel, givas offentlig föreställning
i lindansning, konstridning eller annat dylikt, eller hållas offentlig
maskerad, bal, lekstuga, så kallad varietétillställning eller andra sådana
nöjen.

I kungörelsen finnes icke stadgad någon påföljd för överträdelse av det
meddelade förbudet; och i praxis har också av allmän åklagare förd talan
örn ansvar för förbudets överträdande av domstol på sådan grund lämnats
utan bifall. Så har skett i ett fall, varmed förhåller sig på följande
sätt. Poliskommissarien C. Schönhult hade å tjänstens vägnar efter stämning
hos Ö. Ä. för polisärenden påstått ansvar å teaterdirektören P. O. Broberg
för det denne pingstdagen den 4 juni 1922 å Alhambrateatern i Stockholm
givit offentlig teaterföreställning. Ö. Ä. hade genom utslag den 21
juni 1922 utlåtit sig, att enligt 1895 års kungörelse vore det förbjudet att
å pingstdagen offentligen uppföra skådespel, men som Broberg det oaktat
låtit å Alhambrateatern giva teaterföreställning pingstdagen den 4 juni
1922, alltså och utan avseende därå, att föreställningen börjat först kl. 9
e. m., funne Ö. Ä. Broberg hava gjort sig skyldig till ansvar enligt § 13
ordningsstadga n för rikets städer, där straff stadgades för den, som olovligen
gåve offentliga föreställningar av vissa slag, och prövade Ö. Ä. för
den skull rättvist döma Broberg för vad han sålunda låtit komma sig till
last att böta 75 kronor. Sedan Broberg anfört besvär hos Svea hovrätt, anförde
hovrätten i utslag den 29 november 1922 följande: Ehuru, på sätt
Ö. Ä. yttrat, det enligt 1895 års kungörelse vore förbjudet att å pingstdagen
offentligen uppföra skådespel, likväl och som överträdelse av nämnda
förbud icke vore i lag belagt med straff, funne hovrätten, med upphävande
av Ö. Ä:s utslag, den mot Broberg i målet förda talan icke kunna
bifallas.

Beträffande åtskilliga av de i kungörelsen nämnda arter av tillställningar
torde berörda avsaknad av straffbestämmelser visserligen vara av
mindre betydelse. I § 13 i ordningsstadgan för rikets städer är nämligen
stadgat, att var och en, som vill inom ort, där ordningsstadgan gäller, anordna
maskerad, bal, lekstuga, lindansning, konstridning eller dylikt, skall

253

icke blott därom göra anmälan hos polismyndigheten utan också avvakta
nämnda myndighets tillstånd, innan han utlämnar inträdeskort eller begär
eller mottager avgift. I dessa fall måste det anses vara myndighetens
skyldighet att vägra tillstånd för dessa tillställningars anordnande å de i
1895 års kungörelse omförmälda högtidsdagar, och den, som utan tillstånd
anordnar tillställningen, utsätter sig för ej endast att sammankomsten av
polismyndigheten upplöses utan även bötesstraff, örn än så lindrigt som
till belopp av högst 100 kronor.

Annorlunda ställer det sig i fråga om skådespel. Enligt ovan berörda
paragraf i ordningsstadgan är i fråga därom tillfyllest med en enkel anmälan
till polismyndigheten, och något tillstånd behöver icke avvaktas.
Uraktlåtes anmälan, kan bötesstraff följa. Har åter behörig anmälan skett,
lärer ett anordnande av offentligt skådespel å någon av de ovannämnda
fyra kyrkliga högtidsdagarna icke kunna medföra straff. Däremot kan
möjligen sammankomsten jämlikt § 13 i ordningsstadgan upplösas, i den
mån förfarandet såsom stridande mot 1895 års kungörelse må anses hänförligt
under den i ordningsstadgan för upplösningsrätt stadgade förutsättningen
att strida mot allmän lag.

Huruvida för de i 1895 års kungörelse avsedda varietétillställningar och
andra sådana nöjen det är nog endast med anmälan eller tillstånd måste
avvaktas, lärer knappast kunna besvaras generellt utan torde få avgöras
från fall till fall.

Att sålunda beträffande en del av de i berörda kungörelse å vissa dagar
förbjudna nöjestillställningarna det står i vederbörandes eget skön att anordna
desamma utan att avvakta myndighets tillstånd och utan att straff
synes kunna följa, även örn det i kungörelsen meddelade förbudet överträdes,
lärer knappast vara tillfredsställande.

Till belysande därav må här återgivas vad som förekommit i ett under
min prövning draget ärende.

Den 30 mars 1929 inkom till mig en klagoskrift, däri teologie doktorn
D. Helander anförde, att enligt till polismyndigheten i Malmö ingiven anmälan
ett teatersällskap komme att å påskdagen på Malmö teater uppföra
en operett av Strauss. Helander ansåge författningens mening vara,
att polismyndighet skulle förhindra offentliga skådespels uppförande på
de i 1895 års kungörelse angivna dagar. Polismyndigheten i Malmö hade
emellertid förklarat, att den visserligen mottagit anmälan örn ifrågavarande
teaterföreställning, men icke ämnade på något sätt ingripa.

Sedan jag i anledning av klagomålen anmodat poliskammaren i Malmö
att inkomma med yttrande, anförde poliskammaren följande: För överträdande
av det i 1895 års kungörelse meddelade förbudet vore intet ansvar
stadgat. Den förevarande bestämmelsen hade i Malmö alltid länt till efterrättelse,
ända tills för några år sedan Svea hovrätt upphävt ovannämnda

254

av Ö. Ä. meddelade utslag, varigenom en person dömts att böta för förseelse
mot ifrågavarande kungörelse. Förhållandet hade på grund därav numera
blivit, att i de fall, då enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer
polismyndighetens tillstånd till tillställningen erfordrades, dylikt tillstånd
självfallet vägrades för tillställningar å ifrågavarande fyra kyrkliga högtidsdagar,
men att sådana tillställningar, för vilka ej tillstånd utan endast
anmälan vöre föreskriven, ansåges kunna ostraffat anordnas. Vid övervägande
huruvida icke gällande författningar skulle kunna giva polismyndigheten
medel i händer att upprätthålla ifrågavarande förhud hade
visserligen beaktats föreskriften i femte stycket av § 13 i ordningsstadgan
att, där sig visade, att tillställning åsyftade eller innehure något, som
strede mot sedlighet eller allmän lag, ägde polismyndigheten att dess förnyande
förbjuda samt upplösa sammankomsten. Att förbjuda dess förnyande
torde väl bliva en åtgärd, som kunde företagas först därest föreställningen
i samma form skulle upprepas vid ett senare liknande tillfälle,
och att upplösa sammankomsten vore en extrem kraftåtgärd, vilken, såsom
föga harmonierande med den helgdagsfrid, vars hägnande ju vore avsikten
med stadgandet, icke gärna borde ifrågakomma. Det torde ej heller
vara fullt klart, vilka maktmedel polismyndigheten hade till sitt förfogande
för att göra effektivt förbudet örn föreställningens förnyande.
Någon bötespåföljd för ohörsamhet mot dylikt förbud syntes icke vara
stadgad, men möjligen skulle polismyndigheten kunna begagna sig av det
i ordningsstadgans § 22 omförmälda vitesföreläggande, vilket emellertid
kunde överklagas, över huvud taget syntes emellertid åtgärder av dessa
slag vara avsedda för helt andra och mera samhällsfarliga tillställningar
än de nu ifrågavarande. Att eljest med straffansvar åtkomma förseelsen
torde efter hovrättens utslag den 29 november 1922 icke vara möjligt. Det
vore emellertid av icke ringa vikt, att full klarhet bleve rådande rörande
dessa frågor, då det nuvarande oefterrättlighetstillståndet vore synnerligen
otillfredsställande och polismyndigheterna i landet allmänt syntes
sväva i ovisshet, örn vilka tvångsmedel som stöde till buds för att skaffa
respekt för stadgandet. Det enklaste syntes poliskammaren vara, att ansvar
föreskreves i kungörelsen den 4 oktober 1895 för överträdandet av
där meddelade förbud.

Det torde vara ett allmänt känt förhållande, att det nu relaterade fallet
ingalunda är enastående. Polismyndighetens tvekan inför utvägen att å
helgdag avbryta en påbörjad teaterföreställning genom sammankomstens
upplösande lärer få anses förklarlig. Däremot borde väl betänkligheterna
kunna vara mindre mot att på förhand vidtaga hindrande åtgärder, t. ex.
lokalens stängande.

Att det nuvarande tillståndet icke är tillfredsställande synes mig emellertid
ställt utom tvivel. Det är städse av ondo, örn ett påbud av högsta

255

statsmakten förefinnes, vilket myndigheterna icke känna sig förvissade
örn att hava tillräckliga och lämpliga medel att hålla i helgd. Men ännu
mindre tilltalande blir ett dylikt förhållande, örn påbudets åsidosättande,
såsom här är fallet, är ägnat att såra de religiösa känslorna hos stora medborgargrupper
och hos dem framkalla den föreställningen, örn än obefogad,
att polismyndigheten därtill förhåller sig likgiltig.

Ändring till det bättre kan tänkas ske på olika sätt. Därutinnan vill jag
instämma med en prästman, vilken för icke lång tid sedan i en tidningsartikel
upptagit ämnet till behandling och därvid gjort ett uttalande av
innebörd, att stadgandet borde antingen kompletteras, så att det kunde
upprätthållas, eller också, örn det icke ägde tillräckligt stöd i det allmänna
föreställningssättet, avskaffas.

Örn det förstnämnda alternativet väljes, uppstår fråga, huru den erforderliga
kompletteringen hör äga rum. Poliskammaren i Malmö har,
såsom ovan nämnts, uttalat sig för att ansvar borde stadgas i 1895 års
kungörelse. Detta skulle emellertid te sig mindre följdriktigt, i den mån
fråga är örn sådana tillställningar, för vilkas anordnande redan nu städse
enligt § 13 ordningsstadgan erfordras tillstånd. Beträffande åter sådana
tillställningar, för vilkas hållande tillstånd icke är behövligt, vare sig detta
heror på att ordningsstadgan icke är tillämplig eller därpå att ordningsstadgan
föreskriver blott anmälan, synes det mig höra tagas i övervägande,
örn icke den lämpligaste anordningen, åtminstone i fråga örn vissa
av desamma, vöre att dels skyldighet funnes stadgad att begära och avvakta
tillstånd för deras anordnande å ifrågavarande högtidsdagar och
dels anordnande å dessa dagar utan tillstånd vore förbundet med straffansvar.
Detta skulle möjliggöra att beträffande vissa slag av de ifrågavarande
tillställningarna giva förbudet mot deras anordnande å de fyra
helgdagarna en mindre ovillkorlig avfattning.

Enligt min mening kan det nämligen ifrågasättas, örn icke det i 1895
års kungörelse stadgade förbudet i vissa fall är alltför stelt och tager alltför
liten hänsyn till de olika arter av där omtalade nöjestillställningar,
som dock finnas. Särskilt gäller detta beträffande offentliga skådespel.
Erfarenheten torde hava visat, att även sådana skådespel med framgång
kunna givas, vilka långt ifrån att såra de religiösa känslorna tvärtom
enligt en utbredd mening på ett värdigt sätt ansluta sig till de kyrkliga
högtidsdagarnas idéinnehåll. För sådana fall skulle det måhända icke vara
utan sitt värde, örn det stöde vederbörande myndighet öppet att medgiva
tillställningen. En synpunkt, som därvidlag emellertid icke bör lämnas
utan beaktande, är att det kan bliva en för polismyndigheterna ganska
ömtålig uppgift, icke minst med hänsyn till konkurrensen på området, att
träffa avgörande i de särskilda fallen. Betänkligheterna därutinnan torde
dock kunna väsentligen avlägsnas därigenom, att stadgandet gives en av -

256

fattning, som tydligt utmärker, att tillstånd må lämnas blott i sådana fall,
då det finnes uppenbart, att praktiskt taget ingen meningsskiljaktighet
kan råda i frågan.

Företages ändring av bestämmelserna i syfte att bibehålla det ifrågavarande
förbudet och göra detsamma effektivt, vore det måhända lämpligt
att taga i övervägande dels om icke biografföreställningar böra i förevarande
hänseende jämställas med skådespel och dels huruvida det i ordningsstadgan
föreskrivna bötesstraffet, högst 100 kronor, kan anses tillräckligt,
då det är fråga örn mera inkomstbringande tillställningar.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Majit framlägga nu berörda förhållanden och spörsmål till
den åtgärd, Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

Framställningen har remitterats till samtliga länsstyrelser och domkapitel
för avgivande av utlåtanden.

IV. Inspektionsresor under år 1929.

Justitieombudsmannen Geijers ämbetsresor under år 1929 hava ägt rum
inom Värmlands län, varjämte inspektion ägt rum å centralfängelset å
Härlanda samt å kriminalavdelningen vid Stockholms polis.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Forsberg har tillika företagit
inspektion hos myndigheterna i Kristinehamn samt i Gotlands län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur
kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

257

V. Under år 1929 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1929 — däri inbegripna
32 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 740.

Till jämförelse härmed må erinras, att antalet diarieförda ärenden under
år 1928 uppgick till 604. Den för år 1929 angivna siffran innebär sålunda
en ökning i antalet nya ärenden i förhållande till det nästföregående årets
siffra av nära 25 procent. Antalet inkomna klagoskrifter har också
under år 1929 varit det största sedan justitieombudsmansämhetets tillkomst.

Vid 1929 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ........................................................... 46

Under år 1929 hava anhängiggjörts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäkna! ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 517

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av .... 53

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 616

Av berörda 616 ärenden hava under år 1929:

1) såsom återkallade avskrivits .................................. 2

2) till annan myndighet överlämnats ............................ 21

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla..................... 110

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits .............. 156

5) utan åtgärd avskrivits ........................................ 175

6) till åtal hänvisats............................................. 16

7) föranlett annan åtgärd än åtal................................ 58

8) föranlett framställning till Kungl. Majit...................... 2

och äro vid 1929 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande............................................ 62

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 7

11) på prövning beroende......................................... 7

Summa 616

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1930 års riksdag.

258

Under år 1929 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 16 ärenden,
varav 2 ärenden avsett en och samma person, beslutits anställande av

åtal mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot .................................... 12

av annan anledning mot.......................................... 3

Summa 15

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
örn åtal mot:

1) polismästare för vilseledande uppgifter i ämbetsutlåtande till J. O.
(sid. 91 o. f.);

2) tredje polisintendent för tjänstefel av polismyndighet, bestående i
dels otillbörlig metod för anskaffande av bevisning, dels olagligt försäljningsförbud,
dels olagligt anhållande, dels ock vilseledande avfattning av
polisrapport (sid. 119 o. f.);

3) utmätningsman för felaktig handläggning av utmätningsärende (sid.
108 o. f.);

4) landskamrerare för underlåtenhet att till domhavande göra anmälan
örn utslag rörande odlingslån;

5) extra fängelseläkare för dröjsmål med avgivande av utlåtande rörande
häktad persons sinnesbeskaffenhet (sid. 159 o. f.);

6) biträdande kriminalöverkonstapel för obehörigt kvarhållande å polisstation
av anhållen person (sid. 179 o. f.);

7) polisuppsyningsman för användande av onödigt våld under tjänsteutövning; 8)

landsfiskal för missbrukande av tjänsteställning (sid. 173 o. f.);

9) häradshövding för olämpligt uppträdande mot nämndeman (sid.
168 o. f.);

10) kyrkoherde för vägran att tillhandahålla skolrådsprotokoll för avskrift; 11)

komminister för politisk propaganda i sammanhang med gudstjänst;

12) överdirektör för vägran att tillhandahålla offentlig handling;

13) landsfiskal för obehörigt kvarhållande i polisarrest av anhållna personer; 14)

t. f. landsfiskal för felaktigt förfarande vid verkställighet av utslag;
och

15) t. f. domhavande för meddelande till röstlängdsupprättare av oriktig
uppgift rörande i konkurs försatta personer.

259

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Majit meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens bos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1929 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1929 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1929,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1929 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Majit anbängiggjörts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1929 och vari under år 1929 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende (bil. V). '' »

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1930.

SEVE EKBERG.

Gösta Stenlund.

260

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1930.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1929 haft att pröva 32 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar örn tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden örn indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Manskapsbladet. Årgång 4. Organ för militärmanskapet.
N:o 1. 1929” (indragen 2 gånger), ”Manskapsbladet. Årgång

4. Organ för militärmanskapet. N:o 2. 1929” (indragen 4 gånger), ”Manskapsbladet.
Årgång 4. Organ för militärmanskapet. N:o 3. 1929” (indragen
5 gånger), ”Manskapsbladet. Årgång 4. Organ för militärmanskapet. N:o 4.
1929”, ”Örn kriget bröt ut i morgon,”, ”Kort instruktion för alla unga arbetare
i vapenrock och blåkrage” (indragen 9 gånger), ”Svenska Flaggan”,
”Till soldater och matroser på svenska flaggans dag”, ”Varför ligger du i
lumpen?” (indragen 3 gånger), ”Den röde soldaten är vår vän”, ”Inför
det nya världskriget”, ”Ur svenska hjärtans djup...”, ”Arbetare och bönder
under militärkommando Per Albins knekttröja åt folket. Några ord
örn den s. k. krigsberedskapskommissionen. Av O. Dalkvist”, ”Arbetarungdomens
fiende”, ”Klasskamrater i militärtjänst” (indragen 7 gånger),
”Dessa båda herrar,” (indragen 7 gånger), ”Kriget och den borgerliga
militarismen under tecknarens ritstift. En ''bilderbok’ utgiven av Sverges
Kommunistiska Ungdomsförbund” (indragen 3 gånger), ”Till alla utryckande
unga arbetare och småbönder!”, ”Gustav Johansson. Krigshetsarnas
dimbildningsbataljon Arbetarklassen inför ett nytt 1914”, ”Den Fosterlandslöse.
Manskapsblad utgivet av Stockholms Anarkistiska Förening”
samt ”Stormklockan”, nr 5 för den 31 januari—den 6 februari 1929, nr 7
för den 14—den 20 februari 1929, nr 8 för den 21—den 27 februari 1929 och
nr 22 för den 30 maj—den 5 juni 1929.

Indragning av nämnda skrifter bar ägt rum vid Göta livgarde, Livregementets
grenadjärer, Jämtlands fältjägarregemente, Södermanlands re -

261

gemente, Kronobergs regemente, Hälsinge regemente, Hallands regemente,
Gotlands infanterikår, Värmlands regemente, Norrlands artilleriregemente,
Bodens artilleriregemente, Göta trängkår, flottan samt sjömanskåren
i Karlskrona.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, med två undantag funnit böra
äga bestånd, varom kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Stockholm hade anmält, att
ombudet på framställning av regementsbefälhavaren vid Göta livgarde
förordnat örn indragning av fyra skrifter, därav två med följande titlar:
”Inför det nya världskriget” och ”Ur svenska hjärtans djup ..

Vid prövning av ärendet den 7 augusti 1929 beslöt kommittén, att det
givna förordnandet beträffande nyssherörda skrifter icke skulle äga bestånd.

Vidare hade chefens för justitiedepartementet ombud i Visby anmält,
att ombudet på framställning av chefen för Gotlands infanterikår förordnat
örn indragning av två skrifter, därav en med titeln: ”Arbetare och
bönder under militärkommando Per Albins knekttröja åt folket. Några
ord om den s. k. krigsberedskapskommissionen. Av O. Dalkvist.”

Vid prövning av detta ärende beslöt kommittén den 31 augusti 1929, att
förordnandet beträffande nämnda skrift icke skulle äga bestånd.

Stockholm i januari 1930.

E. A. KARLFELDT.
NILS STJERNBERG.

SEVE EKBERG.
HENRIK SCHUCK.
TORSTEN NOTHIN.

ELIEL LÖFGREN.
ODAL OTTELIN.

Gösta Stenlund.

262

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1929 års riksdag avlåtna skrivelser ro. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1		188	19	4	48		9	77	96	106		17	135	63
2 A		2	20	5	49		175	78	97	107		4)	136	190
2 B		34	21	6	50		285	79	336	108		248	137	147
3		43	22	‘)	51		286	80	11	109		249	138	191
4 A		56	23	2)	52		132	81	12	110		250	139	192
4 B		90	24	s)	53		287	82	53	lil		251	140	257
5 A		99	25	170	54		133	83	54	112		252	141	148
5 B		117	26	126	55		51	84	55	113		253	142	149
6 A		135	27	127	56	176,	334	85	134	114		184	143	150
6 B		165	28	128	57	37,	335	86	288	115		185	144	258
7 A		174	29	283	58		246	87	289	116	41,	339	145	259
7 B		222	30	331	59		247	88	98	117		186	146	256
8 A		254	31	171	60		52	89	13	118	42,	340	147	295
8 B		282	32	7	61		10	90	136	119		187	148	193
9 A		303	33	4)	62		177	91	137	120		146	149	64
9 B		322	34	4)	63		4)	92	338	121		22	150	342
10 A		337	35	8	64		4)	93	14	122		189	151	194
10B	50,	352	36	4)	65		4)	94	15	123		341	152	195
11 A	95,	37	4)	66		178	95	138	124		255	153	290
	131,	173,	38	129	67		4)	96	16	125		18	154	291
215,	333	39	94	68		4)	97	183	126		19	155	292
11 B		216	40	172	69		179	98	139	127		20	156	293
12		35	41	36	70		4)	99	140	128		21	157	294
13		i	42	332	71		4)	100	141	129		57	158	100
14	169,	92	43	47	72		180	101	142	130		58	159	343
15	243	44	48	73		181	102	143	131		59	160	151, 196
16		244	45	49	74		38	103	144	132		60	161	65
17		93	46	284	75		39	104	145	133		61	162	197
18		3	47	130	76		182	105	40	134		62	163	66

'') Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
—8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

263

164		67	191	154	216	156, 312
165		68	192	72	217	45, 80,
166		200	193	73		106, 157,
167		260	194	345		207, 269,
168	198,	296	195	74		313, 347
169	199,	297	196	304	218	314
170		298	197	305	219	315
171		299	198	306	220	81
172		300	199	75	221	82
173		301	200	307	222	316
174		302	201	308	223	317
175	69,	101,	202	264, 309	224	318
		201	203	76	225	319
176		261	204	77	226	320
177		262	205	78	227	270
178		152	206	310	228	271
179		153	207	265	229	272
180		102	208	266	230	273
181		344	209	23	231	158
182		202	210	24	232	159
183		203	211	25	233	46
184		103	212	26	234	83
185		204	213	27	235	107
186		70	214	267	236	348
187		71	215	28,44,79,	237	349
188		263		105, 155,	238	84
189		205		206, 268,	239	274
190		104		311, 346	240	208

275	269	112	297	226
321	270	113	298	227
29	271	114	299	122
209	272	115	300	228
30	273	32	301	281
108	274	351	302	33
109	275	164	303	123
110	276	214	304	330
31	277	215	305	124
276	278	116	306	125
210	279	279	307	168,229
211	280	323	308	218
lil	281	324	309	219
160	282	325	310	220
161	283	326	311	221
277	284	327	312	230
212	285	328	313	231
213	286	217,329	314	232
162	287	166,223	315	233
85	288	118	316	234
86	289	119	317	235
87	290	238	318	236
88	291	120	319	237
89	292	224	320	239
278	293	121	321	240
280	294	225	322	241
163	295	167	323	242
350	296	91	324	s)

241

242

243

244

245

246

247

248

249

250

251

252

253

254

255

256

257

258

259

260

261

262

263

264

265

266

267

268

264

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1929 ars riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 januari 1929, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets
grundlagar. (13.)

Den 6 maj 1929 meddelades härå svar å rikssalen.

2. den 12 februari, angående vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 5 april 1929 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

3. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till bestridande
av kostnaderna för uppgående av riksgränsen mot Norge. (18.)

Den 22 mars 1929 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

4. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,
hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd. (19.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 mars 1929 (sv. f. nr 28).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken. (20.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 mars 1929 (sv. f. nr 27).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn kronans förmånsrätt för avdikningslån m. m. (21.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1929 (sv. f. nr 164 och 165).

7. samma dag, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (32.)

Den 15 mars 1929 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

265

8. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (35.)

Den 15 mars 1929 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

9. den 1 mars, i anledning av väckt motion angående ändring i gällande
bestämmelser om ersättning till expropriationsnämnd. (48.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 mars, angående verkställd omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter. (61.)

Den 12 april 1929 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

11. den 19 mars, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i de
sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Maurts prövning.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 7 kap. 1 §, 8 kap. 1 § och 20 kap. 6 § i
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet. (81.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 april 1929 (sv. f. nr 55).

13. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (89.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 april 1929 (sv. f. nr 54).

14. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskild bestämmelse angående rätt att erhålla laga skifte inom
vissa delar av Kopparbergs län. (93.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 73).

15. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 maj 1929 (sv. f. nr 77—80). Ärendet är i

övrigt föremål för behandling inom departementet.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn tillsyn över stiftelser. (96.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 maj 1929 (sv. f. nr 116).

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av
illojalt användande av väljarbeteckningar vid val till riksdagens andra
kammare. (106.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallade sakkunniga inom departementet.

18. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län. (125.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 71).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom. (126.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 69).

26f>

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 § i lagen den 27 juni 1924
angående införande av lagen örn förmynderskap. (127.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 70).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 11 § i förordningen den 16 maj 1884 angående
patent och lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 5 juli 1884
örn skydd för varumärken. (128.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 maj 1929 (sv. f. nr 67 och 68).

22. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av vissa domsagor i Västernorrlands län. (121.)

Den 10 maj 1929 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

23. den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till bokföringslag, dels ock i ämnet väckt motion. (209.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1929 (sv. f. nr 117).

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar för
inteckning i stamfastigheten m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(210.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1929 (sv. f. nr 161—163). Ärendet är i

övrigt föremål för behandling inom departementet.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn skiljemän och lag om ändrad lydelse av 46 § utsökningslagen.

(an.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1929 (sv. f. nr 145 och 146).

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn utländska skiljeavtal och skiljedomar. (212.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 147).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) örn
fri rättegång. (213.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 158).

28. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Den 27 juni 1929 anmäld i statsrådet och föreskrift meddelad vederbörande.

29. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 § i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn
återköpsrätt till fast egendom. (243.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1929 (sv. f. nr 175).

30. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 § i lagen den 27 juni 1924 (nr
320) örn förmynderskap m. m. (245.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 september 1929 (sv. f. nr 323).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Norge den 11 maj 1929 avslutad kon -

267

vention angående vissa frågor rörande vattenrätten (svensk-norsk vattenrättskonvention)
m. m. (249.)

Lagar i ämnet utfärdade den 31 december 1929 (sv. f. nr 404 och 405).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(273.)

Den 14 juni 1929 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

33. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 91 § i lagen den 22 juni 1911 örn ekonomiska
föreningar och lag om ändrad lydelse av 55 § i lagen den 13
maj 1921 örn ackordsförhandling utan konkurs. (302.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 augusti 1929 (sv. f. nr 262).

34. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 B.)

Den 5 juli 1929 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

35. den 17 januari 1929, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 25 januari 1929.

36. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater undertecknad skiljedomstraktat. (41.)

Anmäld den 7 mars 1929, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
nämnda traktat.

37. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Ungern slutet handels- och sjöfartsavtal.
(57.)

Föredragen den 5 april 1929, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal.

38. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Kina undertecknad tulltraktat. (74.)

Föredragen den 22 mars 1929, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda traktat.

39. den 19 mars,'' i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslutning
till ett i Paris den 27 augusti 1928 avslutat internationellt
fördrag rörande fördömande av krig. (75.)

Föredragen den 22 mars 1929, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
biträda nämnda fördrag.

40. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslutning
till en av Nationernas förbunds församling under dess nionde
ordinarie möte i Genéve i september 1928 till antagande förordad generalakt
med bestämmelser örn förlikning, skiljedom och rättsligt avgörande
av internationella tvister. (105.)

268

Anmäld den 26 april 1929, varvid Kungl. Maj:t godkände Sveriges anslutning
till de uti ifrågavarande generalakt ingående bestämmelserna angående förlikning
och rättsligt avgörande (aktens kapitel I och II) samt de i aktens kapitel
IV upptagna allmänna bestämmelserna rörande dessa förfaranden.

41. den 24 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående god kännande

av ett mellan Sverige och Tyska riket slutet tilläggsavtal till
handels- och sjöfartstraktaten den 14 maj 1926. (116.)

Föredragen den 3 maj 1929, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda tilläggsavtal.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av den internationella konventionen den 8 november 1927
örn upphävande av förbud och inskränkningar i avseende å införsel och
utförsel m. m. (118.)

Föredragen den 14 juni 1929, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera nämnda konvention ävensom tvenne med samma proposition till riksdagen
överlämnade internationella överenskommelser rörande exporten av hudar
och skinn samt exporten av ben.

43. den 30 april, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3.)

Anmäld den 24 maj 1929, varvid Kungl. Majit meddelade erforderliga föreskrifter.

44. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 12 juli 1929, varvid Kungl. Majit meddelade erforderliga föreskrifter
i avseende å visst, på utrikesdepartementets föredragning upptaget pensionsärende.

45. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

Anmäld den 12 juli 1929, varvid Kungl. Majit meddelade erforderliga föreskrifter
i avseende å visst, på utrikesdepartementets föredragning upptaget
understödsärende.

46. den 30 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gottgörelse
med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt
krav mot svenska staten. (233.)

Anmäld den 6 juni och den 23 augusti 1929, varvid Kungl. Majit meddelade
erforderliga föreskrifter angående gottgörelsens utbetalande.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

47. den 26 februari 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av den kronoegendomarna Revinge nr 22
och 23 i Revinge socken av Malmöhus län tillhörande lägenheten litt. V
å Kalvmossen. (43.)

Anmäld den 7 mars 1929.

269

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till Skövde stad av en i staden belägen, kronan tillhörig fastighet.
(44.)

Anmäld den 22 mars 1929.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av visst till övningsfältet i Linköping hörande markområde. (45.)

Anmäld den 22 mars 1929.

50. den 5 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 3 maj 1929, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

51. den 13 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig fastighet i Tomelilla. (55.)

Anmäld den 12 april 1929.

52. den 15 mars, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
villkoren för understöd från Vadstena krigsmanshuslcassa. (60.)

Anmäld den 27 juni 1929.

53. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för sergeanten vid Norrbottens regemente P. S. V. N. Bergman från
viss ersättningsskyldighet. (82.)

Anmäld den 12 april 1929.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Falu stad. (83.)

Anmäld den 6 juni 1929.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Växjö stad. (84.)

Anmäld den 12 april 1929.

56. den 30 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Anmäld den 16 maj 1929, därvid bland annat utfärdats tre kungörelser (sv. f.

nr 98—100). Ärendet är fortfarande i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Västerås stad. (129.)

Anmäld den 16 maj 1929.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Karlskrona stad. (130.)

Anmäld den 10 maj 1929.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och staden Halmstad. (131.)

Anmäld den 6 juni 1929.

270

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräknandet
av tjänstetid i lönehänseende för ryttmästaren O. Ribbing och
kaptenen N. E. Jonnick. (132.)

Anmäld den 10 maj 1929.

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för stärbhusdelägarna efter kaptenen J. A. Ryding från viss ersättningsskyldighet.
(133.)

Anmäld den 10 maj 1929.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Umeå stad. (134.)

Anmäld den 10 maj 1929.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts. proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Göteborg m. m. (135.)

Anmäld den 24 maj 1929. Ärendet är fortfarande i viss del beroende på

Kungl. Majrts prövning.

64. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
pensioneringsbestämmelser i avseende å vissa beställningshavare
vid marinen. (149.)

Anmäld den 31 maj 1929, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 112).

65. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Landskrona stad. (161.)

Anmäld den 31 maj samt den 22 november 1929.

66. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av särskild
ersättning åt visst indelt manskap. (163.)

Anmäld den 31 maj samt den 13 september 1929.

67. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ytterligare åtgärder för
underlättande av rekryteringen av officers- och underofficerskårerna i
Boden. (164.)

Anmäld den 31 maj samt den 1 november 1929.

68. samma dag, i anledning av väckt motion örn medgivande att till förvaltaren
vid intendenturkåren C. J. Bodin må utbetalas vissa belopp, utgörande
dels uppburet men återbetalat, dels ock ej utbetalat dyrtidstilllägg.
(165.)

Anmäld den 24 maj 1929.

69. den 16 maj, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

Ärendet är, i vad detsamma ankommer på försvarsdepartementets föredragning

fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

70. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar rörande vissa anslag till avskedsersättning
jämte en i ämnet väckt motion. (186.)

Anmäld den 6 juni 1929.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till semester åt
arbetare anställda vid försvarsväsendet. (187.)

Anmäld den 31 maj 1929.

271

72. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överflyttande
från domänstyrelsens till lantförsvarets förvaltning av visst markområde
tillhörande kronoparken Åsen invid Uppsala. (192.)

Anmäld den 6 juni 1929.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område, tillhörande Rosenholms övningsfält invid Karlskrona.
(193.)

Anmäld den 6 juni 1929.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av övningsplatsen Kronobergshed. (195.)

Anmäld den 6 juni 1929.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Falu stad. (199.)

Anmäld den 6 juni 1929.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en del av lägenheten Rya Nabbe i Göteborg. (203.)

Anmäld den 6 juni 1929. Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl,.
Majtts prövning.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och staden Halmstad. (204.)

Anmäld den 6 juni 1929.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig fastighet vid Arlöv i Malmöhus län. (205.)

Anmäld den 6 juni 1929.

79. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 20 juni 1929, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

80. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

Anmäld den 20 juni 1929, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

81. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av lägenheten Spångkrogen nr 1 samt den s. k. Spångmaden vid
Ljungbyhed. (220.)

Anmäld den 14 juni 1929.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst
markbyte mellan kronan och en enskild person i Ostersund. (221.)

Anmäld den 14 juni 1929.

83. den 30 maj, i anledning av väckta motioner angående Stockholms flottstations
förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Anmäld den 27 juni 1929, varvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för försvarsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän — därav en i egenskap
av ordförande — jämte sekreterare för att inom departementet biträda med
verkställande av utredning örn Stockholms flottstations förflyttning från huvudstaden
och de ekonomiska förutsättningarna härför.

272

84. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Anmäld den 20 juni 1929, varvid uppdrag lämnats chefen för marinstaben
och marinförvaltningen att gemensamt verkställa utredning i det utav riksdagen
i berörda skrivelse angivna hänseendet.

85. den 1 juni, angående det under fjärde huvudtiteln uppförda extra reservationsanslaget
till engångskostnader för anskaffning av flygmateriel m. m.
(260.)

Anmäld den 14 juni 1929.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln, avd. Flygvapnet, gjorda framställning angående anslag
till uppförande av hangarbyggnad å Mäsgarn vid Hårsfjärden. (261.)

Anmäld den 14 juni 1929.

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn medel till bestridande av kostnader för nya byggnader
för Stockholms tygstation m. m. (262.)

Anmäld den 14 juni 1929, varvid uppdrag lämnats arméförvaltningens artilleri-
och fortifikationsdepartement att inkomma med förslag i avseende å förflyttningen
av Stockholms tygstation.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till
tryckningskostnader. (263.)

Anmäld den 14 juni 1929.

89. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition angående omorganisation
av försvarets centrala ledning och förvaltning m. m. jämte en
i ärendet väckt motion. (264.)

Anmäld den 14 juni 1929.

90. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 B.)

Anmäld den 14 juni 1929.

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av viss överenskommelse mellan kronan och Jönköpings stad. (296.)

Anmäld den 20 juni 1929.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

92. den 6 februari 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 23 § i lagen den 22 juni 1928 (nr
302) örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. (14.)

Anmäld den 8 februari 1929, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 13).

93. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i lagen den 4 juli 1910 (nr 77 sid. 1) örn sjukkassor
m. m. (17.)

273

Anmäld den 1 mars 1929, därvid två lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 22
och 23).

94. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan å vissa lån ur lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby. (39.)

Anmäld den 27 juli 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

95. den 5 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande ansiagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 26 april 1929, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärende (punkt 4), och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

96. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av visst nybyggnadsbelopp. (77.)

Anmäld den 12 april 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i grunderna för statsbidrag till inredande av nya vårdplatser
för vuxna vid centralsanatoriet i Hällnäs. (78.)

Anmäld den 12 april 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

98. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen
den 4 juli 1910 örn sjukkassor. (88.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 132).

99. den 3 maj, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet, jämte i
dessa ämnen väckta motioner. (5 A.)

Anmäld den 10 maj 1929, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

100. den 11 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 14 § i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
örn polisväsendet i riket dels ock i ämnet väckta motioner. (158.)

Anmäld den 16 maj 1929, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 87).

101. den 16 maj, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

Anmäld dels den 27 juni och den 15 november 1929 i vad skrivelsen avsåg
ersättning för eldning och skötsel av värmeledningarna i länsstyrelsernas lokaler,
därvid beslötos i nämnda avseende erforderliga åtgärder, dels ock den 1 november
1929 i vad skrivelsen avsåg landsfiskalernas och med dem jämställda befattningshavares
medelsförvaltning m. m., därvid chefen för socialdepartementet
bemyndigades tillkalla tre sakkunniga för att inom departementet biträda med
verkställande av utredning i sistnämnda hänseende.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
villkor för lån till skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall. (180.)

Anmäld den 24 maj 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18 — Justitieombudsmannens ämbetsbcriittelse till 1930 års riksdag.

274

103. den 17 maj, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl. Majit
angående stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt den
i samband därmed utövade yrkesinspektionens effektivitet. (184.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa utredning
i ämnet. Sedan den sålunda begärda utredningen inkommit samt utlåtande
i visst avseende inhämtats från allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
är ärendet beroende på Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
113 här nedan.)

104. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar ävensom i ämnet väckta
motioner. (190.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 131).

105. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 20 juni 1929, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärenden (punkterna 50—58), därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

106. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(21.7.)

Anmäld den 20 juni 1929, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärenden (punkterna 27 och 28), därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

107. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen. (235.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 127).

108. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 38, 62 och 63 §§ i lagen den 14 juni 1918
(nr 422) örn fattigvården m. m. (246.)

Anmäld den 19 september 1929, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 326).

109. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till sinnessjuklag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (247.)

Anmäld den 6 juni och den 19 september 1929, därvid sistnämnda dag sinnessjuklag
(sv. f. nr 321) jämte därmed sammanhängande författningar utfärdades.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens åren 1925, 1926 och 1928 fattade beslut. (248.)

Anmäld den 19 september 1929, därvid beslötos på socialdepartementets handläggning
ankommande åtgärder.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till Överståthållarämbetet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (253.)

Anmäld den 20 juni 1929, därvid Överståthållarämbetet anbefalldes verkställa
utredning i visst avseende och i övrigt erforderlig åtgärd beslöts. Sedan nämnda
utredning inkommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag dels till polis -

275

väsendet i riket och dels till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.
(269.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till yrkesinspektionen
och dess verksamhet jämte en i ämnet väckt motion. (270.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa utredning
i visst avseende och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos. Sedan socialstyrelsen
inkommit med den sålunda begärda utredningen samt utlåtande i
ämnet inhämtats från allmänna civilförvaltningens lönenämnd, är ärendet i
denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
103 här ovan.)

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräknade
kostnader för vanföreanstalt i Härnösand. (271.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten. (272.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
bestämmelser beträffande rätt till pension för överståthållaren samt befattningshavare
vid överståthållarämbetets kansli- och polisavdelningar
m. m. (278.)

Anmäld den 20 juni 1929, därvid skrivelsen såsom icke föranledande någon
åtgärd lades till handlingarna.

117. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till
socialdepartementet. (5 B.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

118. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
anslag till hospitalsbyggnader. (288.)

Anmäld den 20 juni 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

119. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till socialstyrelsen m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (289.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

120. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till socialdepartementets
avdelning av Kungl. Maj:ts kansli. (291.)

Anmäld den 14, den 20 och den 27 juni 1929, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

121. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens byggnadsbyrå. (293.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

122. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(299.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

276

123. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
med förslag till sinnessjuklag m. m. sammanhängande frågor jämte en
i ämnet väckt motion. (303.)

Anmäld den 19 september 1929, därvid vissa med samtidigt utfärdad sinnessjuklag
(sv. f. nr 321) sammanhängande författningar utfärdades. I vad angår
vissa anslagsfrågor är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

124. den 6 juni, angående förbättring av skogsarbetarnas provianterings- och
matlagningsförhållanden. (305.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till plan för utredning i det av
riksdagen i skrivelsen avsedda hänseendet. Sedan socialstyrelsen inkommit ined
ifrågavarande förslag, anmäldes ärendet ånyo den 22 november 1929, därvid
uppdrogs åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att verkställa vissa utredningar
i ämnet. Sistnämnda uppdrag hava ännu icke fullgjorts.

125. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kafle.
(306.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Uppdraget har ännu
icke fullgjorts.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

126. den 15 februari 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till civilstatens änke- och pupillkassa för särskilda kostnader
för beredande av förhöjd pension åt vissa posttjänstemäns efterlevande.
(26.)

Anmäld den 15 mars 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

127. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
för år 1929 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare och lantbrevbärare
utgående understöd. (27.)

Anmäld den 15 mars 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

128. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn lån till Sydsvenska kraftaktiebolaget. (28.)

Anmäld den 28 februari 1929, därvid vattenfallsstyrelsen anbefalldes inkomma

med förslag till villkor och bestämmelser för lånet, samt den 5 april 1929,

därvid erforderliga slutliga åtgärder beslötos.

129. den 26 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
räntefri försträckning åt telegraf tjänstemännens skatteinbetalningskassa
i Stockholm. (38.)

Anmäld den 15 mars 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

130. den 1 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för kronans räkning av vissa fastigheter m. m. vid Indalsälven. (47.)

Anmäld den 7 mars 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

131. den 5 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930

277

under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 26 april 1929, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (punkt 5), därvid erforderlig åtgärd
beslöts.

132. den 13 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och områden
från de under styrelsens förvaltning ställda fastigheter m. m. (52.)

Anmäld den 5 april 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

133. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående område.
(54.)

Anmäld den 5 april 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

134. den 22 mars, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (85.)

Anmäld den 26 april 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

135. den 9 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet
m. m. (6 A.)

Anmäld dels den 3 maj och dels den 14 juni 1929, därvid en förordning och
två kungörelser (sv. f. nr 154—156) utfärdades; och hava därigenom och sedermera
under året erforderliga åtgärder beslutats.

136. den 10 april, rörande väckta förslag örn anslag för kapitalökning å statens
under kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder. (90.)

Anmäld den 26 april 1929, därvid viss erforderlig åtgärd beslöts, samt den
31 maj 1929, därvid beslöts angående statsunderstöd till Åmål—Årjängs järnvägsaktiebolag.

137. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till
en automobillinje mellan Övertorneå och Pajala. (91.)

Anmäld den 26 april 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

138. den 19 april, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändring i förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon,
dels ock i ämnet väckta motioner. (95.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid en förordning utfärdades (sv. f. nr 81).

139. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Sala—Gysinge—Gävle nya järnvägsaktiebolags skuld till staten.
(98.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

140. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av viss del av statslån till Klintehamn—Roma järnvägsaktiebolag.
(99.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

141. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återbetalande
av viss del av deposition till säkerhet för fullgörande av

278

stadgade villkor för koncession å järnvägsanläggning från Älmeboda till
Ingelstad. (100.)

Anmäld den 26 april 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

142. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående godkännande
av avtal angående rätt till dämning vid Älvkarleby kraftstation
m. m. (101.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

143. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till lantbrukaren Oscar Carlssons i Lillgården, Östra Tollstad, hustru
Helga Carlsson för genom brottsligt förfarande i tjänsten av lantbrevbärare
orsakad förlust. (102.)

Anmäld den 26 april 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

144. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa staten tillhöriga markområden. (103.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

145. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal av vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. (104.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 75) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

146. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
medelst automobilskattemedel av kostnader för vissa säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar. (120.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid väg- och vatten byggnadsstyrelsen anbefalldes
inkomma med förslag till erforderliga närmare bestämmelser. Sedan dylikt
förslag inkommit samt åtskilliga myndigheter avgivit yttranden över ett inom
kommunikationsdepartementet upprättat författningsförslag, har Kungl. Maj:t
den 4 september 1929 utfärdat kungörelse i ämnet (sv. f. nr 274).

147. den 2 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckning. (137.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 76).

148. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för postverkets räkning av fastighet i Linköping. (141.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

149. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel
för påbörjande av nybyggnad för Kungl. Majrts kansli. (142.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid skrivelsen remitterades till byggnadsstyrelsen,
samt den 27 juni 1929; och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutats.

150. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärd
för främjande av sparsamhet bland skolungdomen jämte i ämnet väckta
motioner. (143.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

279

151. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel
för uppförande av en nybyggnad för mynt- och justeringsverkets behov
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (160.)

Anmäld den 24 maj, den 4 juni och den 16 augusti 1929 — de två första
gångerna på finansdepartementets föredragning — därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

152. den 16 maj, i anledning av väckta motioner örn ytterligare statsbidrag
till väghållningsdistrikt, särskilt betungade av anläggningar, utförda
under kristiden. (178.)

Anmäld den 24 maj 1929, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att verkställa och inkomma med utredning i ämnet och därav föranlett förslag.
Sedan utredning och förslag inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

153. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till luftfartsväsendet. (179.)

Anmäld den 24 maj 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

154. den 24 maj, i anledning av väckt motion angående fördelning enligt
nya grunder av väghållningsskyldigheten inom städerna. (191.)

Anmäld dels den 6 juni 1929, därvid beslöts inhämta vederbörandes yttranden,
och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande
på landet samt örn städernas allmänna vägar.

155. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 27 juni 1929, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 59-—63), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

156. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. (216.)

Anmäld den 27 juni 1929, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 1—4), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

157. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

Anmäld den 27 juni 1929, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 29, 36—53), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

158. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för uppförande för telegrafverkets räkning av en stationsbyggnad i
Malmö m. m. (231.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid byggnadsstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till landsstatsbyggnad i kvarteret Karin och telegrafstyrelsen att
inkomma med fullständiga ritningar och kostnadsberäkningar rörande telefonstationsbyggnad
i Malmö. Beträffande sistnämnda byggnad har slutligt beslut
meddelats den 18 oktober 1929.

159. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efter -

280

skänkande av återbetalningsskyldigheten beträffande till ledamöter av
vattenfallsstyrelsen oriktigt utbetalta dyrtidstillägg. (232.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

160. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel
till understöd för upprätthållande av luftfart mellan Malmö och kontinenten
vid vissa tillfällen innevarande vinter. (254.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

161. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
för statens järnvägars räkning av en isbrytande godsfärja för
leden Trälleberg—Sassnitz. (255.)

Anmäld den 6 juni och den 6 december 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

162. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(259.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

163. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inrikes postavgifter m. m. (267.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid en kungörelse (sv. f. nr 144) utfärdades
samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

164. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. (275.)

Anmäld dels den 14 juni 1929, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
inkomma med vissa utredningar och förslag beträffande vägväsendets
omorganisation ävensom med viss utredning i fråga örn förenklad och mera
ändamålsenlig organisation av vägdistrikten, dels ock, i avseende å sistnämnda
fråga, den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt örn städernas allmänna vägar.

165. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 B.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

166. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

framställda förslag angående beräkningen av statens inkomst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(287.)

Anmäld den 5 juli 1929, i vad på kommunikationsdepartementets handläggning
ankom, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

167. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täc kande

av vissa å järnvägen Limedsforsen—Särna uppkomna förluster å
lånemedelskapital. (295.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

168. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

framställda förslag angående beräkningen av inkomsten av statens järnvägar
jämte vissa i ämnet väckta motioner. (307.)

Anmäld den 27 juni 1929, i vad på kommunikationsdepartementets handläggning
ankom, därvid beslut meddelades i samband med fastställande av ny taxa
för statens järnvägar.

281

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

169. den 9 februari 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (15.)

Ärendet har den 16 februari 1929 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

170. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa.
(25.)

Anmäld den 22 mars 1929.

171. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror.

(31.)

Förordning i ämnet utfärdad den 5 april 1929 (sv. f. nr 52).

172. den 26 februari, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
örn ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank.
(40.)

Lag i ämnet utfärdad den 1 mars 1929 (sv. f. nr 24).

173. den 5 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 5 april 1929, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 57).

Ärendet är i vad angår riksdagens yttrande under punkten 1 rörande fortsatt

utredning av vissa pensionsfrågor beroende på Kungl. Majits prövning.

174. den 8 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 A.)

Anmäld den 12 april samt den 6, den 14 och den 27 juni 1929, vilken sistnämnda
dag en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 189).

175. samma dag, i anledning av väckt motion örn utredning angående ändrade
bestämmelser för tillsynen över sparbanker. (49.)

Anmäld den 10 och den 26 april samt den 3 maj 1929. Sistnämnda dag avläts
proposition till riksdagen i ämnet (nr 230).

176. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskaffande
av lastpenningarna. (56.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 65).

177. den 18 mars, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda bank. (62.)

Anmäld den 5 april 1929.

282

178. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och av
tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (66.)

Anmäld den 5 april 1929.

179. samma dag, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte två suppleanter för dem. (69.)

Anmäld den 5 april 1929.

180. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.
(72.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 mars 1929 (sv. f. nr 42).

181. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfri
införsel av vissa astronomiska instrument. (73.)

Anmäld den 22 mars 1929.

182. den 22 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst. (76.)

Anmäld den 27 juni 1929, då bland annat en kungörelse i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 195).

183. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträdande
av ackord med avseende å lån från statens utlåningsfonder m. m.
(97.)

Anmäld den 26 april 1929, då bestämmelser i ämnet utfärdats (sv. f. nr 102).

184. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn särskild skatt å bensin och motorsprit m. m. (114.)

Två förordningar och en kungörelse utfärdade den 3 maj 1929 (sv. f. nr 62
—64) samt en kungörelse den 6 juni 1929 (sv. f. nr 122).

185. samma dag, i anledning av väckt motion örn tullfrihet i vissa fall för

torkade blomdelar, kvistar och blad. (115.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 66).

186. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring

i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för in kommande

varor fogade tulltaxa, i vad angår vissa kemiska preparat.
(117.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 24 maj 1929 (sv. f. nr 101).

187. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

Anmäld den 14 juni 1929, då Kungl. Majit bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst två sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande frågan, huru förbättrad kontroll må kunna
åstadkommas över att skattepliktig inkomst och förmögenhet bliva behörigen
beskattade, ävensom beträffande frågan örn skärpt påföljd för avgivande av
felaktig självdeklaration eller därmed jämförlig uppgift. Departementschefen
har därefter den 18 juni 1929 tillkallat två sakkunniga med dylikt uppdrag.

188. den 26 april, angående regleringen för budgetåret 1929./1930 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl, hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 3 maj och den 14 juni 1929.

283

189. den 30 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (122.)

Anmäld den 3 maj 1929.

190. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner. (136.)

Anmäld den 10 maj och den 27 juni 1929, vilken sistnämnda dag allmänt
resereglemente och två kungörelser i ämnet utfärdats (sv. f. nr 210—212).

191. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående tullrestitution. (138.)

Anmäld den 10 maj och den 4 oktober 1929, vilken sistnämnda dag en förordning
och en kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 307 och 308).

192. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsmonopolet
å tobakstillverkningen i riket. (139.)

Anmäld den 10 maj 1929.

193. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensioner
från allmänna indragningsstaten åt vissa tjänstemän vid kontrollen över
sockerbeskattningen m. m., i vad avser pensioner från allmänna indragningsstaten.
(148.)

Anmäld den 14 juni 1929.

194. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl., i vad rör pensions- och indragningsstaterna. (151.)

Anmäld den 27 juni 1929.

195. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.
(152.)

Anmäld den 27 juni 1929.

196. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medel
för uppförande av en nybyggnad för mynt- och justeringsverkets behov
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (160.)

Anmäld den 24 maj 1929, då Kungl. Majit anbefallt byggnadsstyrelsen att i
samråd med mynt- och justeringsverket upprätta fullständiga av kostnadsberäkningar
åtföljda ritningar till ifrågavarande nybyggnad för mynt- och justeringsverkets
behov. Sedan byggnadsstyrelsen inkommit med ritningar m. m., har
ärendet den 2 augusti 1929 överlämnats till kommunikationsdepartementet.

197. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till kammarkollegium för budgetåret 1929/1930 jämte i ämnet väckta
motioner. (162.)

Anmäld den 24 maj och den 27 juni 1929, vilken sistnämnda dag Kungl.
Majit utfärdat ny instruktion för kammarkollegiet (sv. f. nr 221).

198. den 15 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.
(168.)

Ärendet har den 27 maj 1929 överlämnats till jordbruksdepartementet.

284

199. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl., allt i vad rör jordbruksärenden. (169.)

Anmäld den 27 juni 1929.

200. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn uppbörd av utskylder för gemensamt kommunalt ändamål.
(166.)

Förordning i ämnet utfärdad den 24 maj 1929 (sv. f. nr 109).

201. samma dag, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—
30 juni 1928. (175.)

Anmäld den 5 juli 1929, då Kungl. Majit dels anbefallt statskontoret och allmänna
civilförvaltningens lönenämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagen anfört under punkten 1 av ifrågavarande skrivelse, vilka utlåtanden
numera inkommit, och dels förordnat, att tryckta exemplar av riksdagens skrivelse
skulle överlämnas till samtliga departement på grund av riksdagens yttrande
under punkten 7 och till försvarsdepartementet jämväl för vidare behandling
av ärendet under punkten 2. Tidigare hade den 27 juni 1929 punkten
3 av riksdagens skrivelse anmälts av chefen för socialdepartementet.

202. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensioner
från allmänna indragningsstaten åt vissa tjänstemän vid kontrollen
över sockerbeskattningen m. m. (182.)

Anmäld den 14 juni 1929.

203. den 17 maj, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
förbudet mot skatteköp. (183.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

204. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av stöd åt insättare i vissa sparbanker m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (185.)

Anmäld den 31 maj, den 5 juli och den 13 september 1929, vilken sistnämnda
dag Kungl. Majit i brev till aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 meddelat
bestämmelser angående utbetalning av statsunderstöd åt insättare i Allmänna
sparbanken i Stockholm m. fl. sparbanker (sv. f. nr 284).

205. den 24 maj, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditivsummor.
(189.)

Anmäld den 31 maj 1929.

206. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 14 juni 1929, då Kungl. Majit bland annat förordnat, att tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse skulle överlämnas till justitie-, utrikes-, försvars-,
social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen
för handläggning i vad på vederbörande departement ankomme.

207. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

Anmäld den 14 juni 1929, då Kungl. Majit förordnat, att tryckta exemplar av
riksdagens skrivelse skulle överlämnas till utrikes-, försvars-, social-, kommu -

285

nikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen för handläggning
i vad på vederbörande departement ankomme. Ärendet är, i vad angår fråga
örn omläggning av vissa understödsärendens behandling, beroende på Kungl.
Martts prövning.

208. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statistiska centralbyrån för budgetåret 1929/1930 m. m. (240.)

Anmäld den 6 samt den 27 juni 1929, vilken sistnämnda dag instruktion för
statistiska centralbyrån och en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 226 och 227).

209. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1929/1930 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (244.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 183).

210. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (251.)

Anmäld den 6 juni 1929.

211. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.
(252.)

Anmäld den 6 juni 1929.

212. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (257.)

Anmäld den 6 juni 1929.

213. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda
förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(258.)

Anmäld den 6 juni 1929.

214. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker.
(276.)

En lag och en kungörelse i ämnet utfärdade den 5 juli 1929 (sv. f. nr 229
och 230).

215. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1929/1930 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(277.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 183).

216. den 4 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld den 27 juni 1929.

217. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1929/1930 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (286.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 183).

286

218. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn Svenska bostadskreditkassan och örn bostadskreditföreningar
m. m. (308.)

En förordning och en kungörelse hava utfärdats den 3 augusti 1929 (sv. f.
nr 256 och 263). Sedermera har riksdagens skrivelse anmälts den 18 oktober
1929, då bland annat utfärdats reglemente för Svenska bostadskreditkassan och
för bostadskreditföreningar (sv. f. nr 353).

219. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
vissa ändringar i 5 § i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m. (309.)

En lag och en kungörelse i ämnet utfärdade den 14 juni 1929 (sv. f. nr 152
och 153).

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkten 9 i bil. 4 av
elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till allmänna
indragningsstaten. (310.)

Anmäld den 14 juni 1929.

221. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
aktiebolaget Jordbrukarbanken berörande frågor. (311.)

Anmäld den 5 juli 1929.

222. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld den 27 juni 1929.

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående beräkningen av statens inkomst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (287.)

Anmäld den 14 juni 1929, då bland annat riksdagens skrivelse för vidare
handläggning överlämnades till kommunikationsdepartementet.

224. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
mellan svenska staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund beträffande tillämpningen av § 19 i 1927 års malmavtal.
(292.)

Anmäld den 14 juni 1929.

225. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till kontroll å
tillverkningsavgifter. (294.)

Anmäld den 14 juni 1929.

226. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker
m. m. (297.)

Anmäld den 5 juli 1929.

227. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag
till fonden för mötande av förluster å Aktiebolaget Kreditkassan. (298.)

Anmäld den 14 juni 1929.

287

228. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(300.)

Anmäld den 14 juni 1929.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående beräkningen av inkomsten av statens järnvägar
jämte vissa i ämnet väckta motioner. (307.)

Anmäld den 14 juni 1929, då bland annat riksdagens skrivelse för vidare
handläggning överlämnades till kommunikationsdepartementet.

230. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande
varor fogade tulltaxa, i vad angår vissa slag av frukter,
ävensom i ämnet väckta motioner. (312.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1929 (sv. f. nr 173).

231. samma dag, i anledning av Kungl. Majtts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i förordningen den 6
november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper. (313.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 142).

232. samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 143). Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning såvitt rörer riksdagens anhållan örn en
allmän revision av stämpellagstiftningen, i vad densamma avser avgifter, som
utgå enligt 8 § stämpelförordningen.

233. samma dag, i anledning av väckta motioner örn upphävande eller sänkning
av tullen å kaffe. (315.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 26 juni 1929 (sv. f. nr 174).

234. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tulltaxeförordning ävensom i ämnet väckta motioner. (316.)

Sedan Kungl. Maj:t den 20 juni 1929 anbefallt generaltullstyrelsen bland annat
att med iakttagande av riksdagens beslut beträffande tulltaxan avgiva förslag
till tulltaxa och taratariff jämte register samt generaltullstyrelsen den 7 augusti
1929 avgivit sådant förslag, har Kungl. Maj:t den 4 oktober 1929 utfärdat
tulltaxeförordning (sv. f. nr 316).

235. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret
1929/1930, m. m. (317.)

Anmäld den 6 juni 1929, då bland^ annat en förordning och en kungörelse utfärdats
(sv. f. nr 134 och 135). Ånyo anmäld den 14 juni 1929, då en förordning
utfärdats (sv. f. nr 139).

236. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upphävande
av förordningen den 15 maj 1925 (nr 117) angående restitution
av sockerskatt eller befrielse från sådan skatt för socker, som använts
vid tillverkning av exportvaror. (318.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 juni 1929 (sv. f. nr 140).

■288

237. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 november
1907 (nr 117) om frihamn m. m. (319.)

Två förordningar i ämnet utfärdade den 4 oktober 1929 (sv. f. nr 317 och

318).

238. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(290.)

Anmäld den 20 juni 1929.

239. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370). m. m. (320.)

En lag, tre förordningar och en kungörelse i ämnet utfärdade den 3 augusti

1929 (sv. f. nr 257—260 och 263).

240. den 8 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1929/1930. (321.)

Anmäld den 27 juni 1929.

241. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1929/1930.

(322.)

Anmäld den 27 juni 1929.

242. samma dag, med reglemente för riksgäldskontoret. (323.)

Anmäld den 14 juni 1929.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

243. den 9 februari 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (15.)

Anmäld den 16 maj 1929.

244. den 13 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ny
värmeledning och införande av elektrisk belysning i nationalmuseibvearnaden
m. m. (16.)

Anmäld den 1 mars 1929.

245. den 5 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Kungl. Majit har den 16 maj 1929 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärenden.

246. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående delaktighet
i statens pensionsanstalt för ordinarie lärare vid statsunderstödda
handelsgymnasier. (58.)

Kungl. Majit Ilar den 6 juni 1929 avgjort ärendet och därvid utfärdat kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 118).

247. samma dag, i anledning av väckta motioner örn pension åt konstnären
Nils Forsberg. (59.)

Anmäld den 5 april 1929.

289

248. den 24 april, i anledning av väckta motioner om viss jämkning i bestämmelserna
rörande övergång från sjuårig folkskola till realskola m. m.

(108.)

Kungl. Majit har den 27 juni 1929 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 197).

249. samma dag, i anledning av väckt motion angående avlyftande från
Norrbottens läns landsting av kostnaderna för undervisningen vid Tornedalens
folkhögskola i Övertorneå. (109.)

Anmäld den 3 maj 1929, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Sedan
yttranden inkommit därifrån ävensom, efter remiss, från statskontoret, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

250. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag till restaurering av

Ore församlings kyrka. (110.) *

Anmäld den 10 maj 1929, därvid kammarkollegiet anbefalldes avgiva yttrande
i ärendet. Sedan yttrande därifrån inkommit, är ärendet beroende på Kungl.

Majits prövning.

251. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till inredning och utrustning av de för den fysiska institutionen avsedda
lokalerna i tekniska högskolans byggnad vid Valhallavägen m. m. (lil.)

Anmäld den 16 maj 1929.

252. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1929/1930 åt dels kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (112.)

Anmäld den 14 juni 1929.

253. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 52, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa
utländska hamnstäder anställda präster. (113.)

Anmäld den 16 maj 1929.

254. den 26 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kungl. Majit har den 10, den 16 och den 31 maj, den 6, den 14, den 20 och
den 27 juni, den 5 och den 19 juli, den 9 augusti, den 19 september, den 11
och den 25 oktober samt den 7 november 1929 avgjort skilda delar av ärendet
och därvid utfärdat, den 16 maj tio kungörelser (sv. f. nr 88—94, 114, 115
och 120), den 27 juni sex kungörelser (sv. f. nr 197—202) och den 19 september
1929 en kungörelse (sv. f. nr 289).

Dock äro nedannämnda punkter ännu icke slutbehandlade:

Punkten 145 i vad den avser arvodesförhöjning åt vissa extra ordinarie
ämneslärare.

Anmäld den 16 maj 1929, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
på framställning av skolöverstyrelsen meddela beslut i ämnet. Sedan framställning
därifrån inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

Punkten 183 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor.

19 — Justitieombudsmannens ämbets})erättelse till 1030 dra riksdag.

290

Anmäld den 16 maj 1929, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
på förslag, som skolöverstyrelsen skulle hava att i samråd med direktionen över
gymnastiska centralinstitutet avgiva före utgången av år 1929, meddela beslut
angående utdelande av gratifikationer från ifrågavarande anslag. Ärendet är
fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

Punkten 187 angående dispositionen av den till lappskolbordet i Arjeplog
hörande marken.

Anmäld den 16 maj 1929, därvid skolöverstyrelsen anbefalldes inkomma med
förslag till föreskrifter i ämnet. Sedan sådant förslag avgivits och länsstyrelsen
i Luleå jämväl yttrat sig i ämnet, har domänstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.

Punkten 226 angående understöd till kommunala och enskilda anstalter för
yrkesundervisning.

Sedan skolöverstyrelsen, jämlikt beslut den 16 maj 1929, inkommit med förslag
i ämnet, är ärendet numera beroende på Kungl. Majrts prövning.

Punkten 240 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Anmäld den 16 maj 1929, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga örn anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

255. den 30 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till fonden för räntefria studielån. (124.)

Anmäld den 3 maj 1929.

256. den 3 maj, i anledning av Kungl, Majrts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 6 § i lagen örn kyrkofond den 9 december
1910 (nr 141 sid. 37). (146.)

Kungl. Majit har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 13 december
1929 avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag och två kungörelser i ämnet
(sv. f. nr 387—389).

257. den, 4 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överlåtelse
till Härnösands stad av äganderätten till därvarande högre allmänna
läroverks byggnader. (140.)

Anmäld den 24 maj 1929.

258. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder
för beredande av en tryggare rättslig ställning åt biträdande lärare vid
folkskolor och lärare vid mindre folkskolor jämte en i ämnet väckt
motion. (144.)

Kungl. Majit har den 19 september 1929 avgjort ärendet och därvid utfärdat
en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 287).

259. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående
vissa anslag till folkskoleseminarierna jämte i ämnet väckta motioner,
dels ock vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner. (145.)

Anmäld och delvis avgjord den 31 maj 1929. Departementschefen har, jämlikt
beslut den 5 juli 1929, tillkallat sakkunniga för utredning av vissa frågor
om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen
samt örn statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna
små8koleseminarierna m. m. Utredningen är ännu icke slutförd.

291

260. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en personlig professur i limnologi för docenten Einar Naumann
m. m. (167.)

Anmäld den 31 maj 1929.

261. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för beredande av nybyggnad för statens historiska museum och övriga
under vitterhetsakademiens inseende ställda statssamlingar m. m. jämte
två i ämnet väckta motioner. (176.)

Anmäld den 6 juni och den 4 oktober 1929, därvid Kungl. Maj:t meddelat
beslut i ämnet.

262. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade
lokaler för livrustkammaren m. m. (177.)

Anmäld den 6 maj 1929.

263. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt 283, gjorda framställning angående
ordinarie förslagsanslaget till rese- och traktamentspenningar. (188.)

Anmäld den 6 juni 1929.

264. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (202.)

Den 5 juli 1929 remitterad till kammarkollegiet, som har att efter vederbörande
länsstyrelsers och domkapitels hörande avgiva utlåtande i ämnet.

265. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkt 54, gjorda framställning angående
bidrag till inköp av en fastighet för svenska sjömanskyrkan i London.
(207.)

Anmäld den 6 juni 1929.

266. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 231, gjorda framställning i fråga
örn det ordinarie reservationsanslaget till tekniska läroverk m. m., dels
ock Kungl. Maj:ts proposition angående avveckling av tekniska fackskolan
för träindustri i Härnösand och upprättande i dess ställe av en
förmansskola för träindustri. (208.)

Anmäld den 26 juni 1929.

267. den 25 maj, i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan.
(214.)

Departementschefen har, jämlikt beslut den 5 juli 1929, tillkallat sakkunniga
för verkställande av begärd utredning rörande fortsättningsskolorna ävensom
för utredning och avgivande av förslag över andra i samband med denna utredning
uppkommande frågor rörande fortsättningsskolans organisation. Sådana
utredningar hava ännu icke slutförts.

268. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid Kungl. Maj:t avgjort de i skrivelsen upptagna,
på ecklesiastikdepartementets prövning ankommande ärenden.

269. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

292

Anmäld den 27 juni 1929, därvid Kungl. Maj:t avgjort de i skrivelsen upptagna,
på ecklesiastikdepartementets prövning ankommande ärenden.

270. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat m. m. (227.)

Kungl. Majit har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 13 december 1929
avgjort ärendet och därvid utfärdat två lagar och en kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 382—384).

271. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 2—5 §§ i lagen den 9 december 1910 (nr
141 sid. 35) om emeritilöner för präster. (228.)

Kungl. Majit har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 13 december 1929
avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag och en kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 385 och 386).

272. den 30 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 142, gjorda framställning angående
arvode åt ett byggnadssakkunnigt biträde hos skolöverstyrelsen. (229.)

Anmäld den 14 juni 1929.

273. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 200, gjorda framställning angående inackorderingsbidrag
för vissa skolpliktiga barn inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter. (230.)

Anmäld den 27 juni 1929.

274. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anslag till anordnande
av kurser i esperanto. (239.)

Anmäld den 5 juli 1929.

275. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående
ändrade grunder för understöd åt folkbiblioteksväsendet jämte i ämnet
väckta motioner, dels ock vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående understöd
åt anstalter och föreningar, som anordua populärvetenskapliga föreläsningar
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (241.)

Kungl. Majit har den 14 och den 27 juni samt den 5 juli och den 6 september
1929 avgjort skilda delar av ärendet och därvid den 5 juli utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 239). I fråga örn anslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet
har Kungl. Majit den 27 juni förklarat sig vilja framdeles
meddela föreskrifter. Ärendet är i denna del ännu icke slutbehandlat.

276. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa i
samband med 1927 års skolreform stående frågor. (250.)

Kungl. Majit har den 27 juni 1929 slutligt avgjort skrivelsen i vissa delar och
därvid utfärdat tre kungörelser (sv. f. nr 198, 200 och 203).

Dock äro följande punkter ännu icke avgjorda:

Punkten 1 angående behovet av ytterligare högre allmänna läroverk för
flickor m. m.

Sedan departementschefen, jämlikt beslut den 5 juli 1929, uppdragit åt 1927
års skolsakkunniga att, utökade med två personer, inom departementet biträda
med begärd utredning samt att avgiva yttrande och förslag jämväl i vissa övriga

293

hänseenden, hava de sakkunniga den 30 november 1929 avgivit två betänkanden.
Betänkandena hava utremitterats till vederbörande myndigheter, vilka ännu
icke inkommit med utlåtanden.

Punkten 2 angående ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda
anstalter.

Kungl. Majit har den 27 juni 1929 anbefallt skolöverstyrelsen att inkomma
med förslag till åtgärder med anledning av riksdagens beslut i ämnet. Sedan
överstyrelsen den 31 augusti 1929 avgivit sådant förslag, är punkten beroende
på Kungl. Majits prövning.

277. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1929/1930 åt
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (256.)

Anmäld den 14 juni 1929.

278. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående
provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt
vid högre folkskolor jämte i ämnet väckta motioner, dels väckt motion
angående provisorisk löneförbättring för lärare vid folkhögskolor, dels
ock Kungl. Majits i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln,
punkten 291, gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt lärare vid
vissa statsunderstödda undervisningsanstalter. (265.)

Kungl. Majit har den 27 juni och den 5 juli 1929 meddelat beslut i ärendet
och därvid den 5 juli utfärdat fem kungörelser i ämnet (sv. f. nr 241 245).

279. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående organisation
av undersökningarna av svenska landsmål, ortnamn och folkminnen
ävensom en i ämnet väckt motion. (279.)

Kungl. Majit har genom särskilda beslut den 14 juni 1929 ställt de enligt
ifrågavarande skrivelse av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.
I övrigt är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Majits prövning.

280. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående provisorisk
avlöningsförbättring för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
(266.)

Kungl. Majit har den 5 juli 1929 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 240).

281. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(301.)

Anmäld den 14 juni 1929.

282. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld den 27 juni 1929.

294

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

283. den 22 februari 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
åtgärder för den inhemska sockerbetsodlingens uppehållande. (29.)

Anmäld den 31 maj 1929, därvid Kungl. Majit förordnade, att skrivelsen såsom

icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd skulle läggas till handlingarna.

284. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förstärkning
av nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (46.)

Anmäld den 1 mars 1929.

285. den 13 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner. (50.)

Anmäld i huvudsaklig del den 22 mars 1929. I återstående delar slutligen

avgjord den 9 augusti, den 11 och den 18 oktober samt den 6 december 1929.

286. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående lindring
i arrendevillkoren för arrendatorn av kron oegendomen Hångsdala nr 16
Trädgården i Skaraborgs län. (51.)

Anmäld den 5 april 1929.

287. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående garanti
för ett lån, avsett att upptagas av Byske och Åby älvars flottningsförening.
(53.)

Anmäld den 5 april och den 19 juli 1929.

288. den 22 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inlösen
av enskilda tillhöriga laxfisken i Mörrumsån. (86.)

Anmäld den 22 mars 1929.

289. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående frigivande
till allmänt begagnande av fisket vid vissa kronan tillhöriga stränder,
holmar och skär vid västkusten. (87.)

Anmäld den 31 maj 1929.

290. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående veterinärhögskolan och diverse behov vid veterinärhögskolan.
(153.)

Anmäld den 10 maj och den 6 juni 1929.

291. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 94, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (154.)

Anmäld den 10 maj 1929.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ny institutionsbyggnad
vid statens centrala frökontrollanstalt jämte i ämnet
väckta motioner. (155.)

Anmäld den 10 maj 1929.

293. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inre -

295

dande av familjebostäder åt ytterligare två laboratorer vid veterinärhögskolan.
(156.)

Anmäld den 10 maj 1929.

294. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för bekämpande av potatiskräfta. (157.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 86).

295. den 15 maj, angående den efter krisåren tillämpade allmänna lönepolitikens
inverkan på jordbrukets ekonomi m. m. (147.)

Anmäld den 31 maj 1929, därvid uppdrogs åt de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 18 juli 1928 tillkallade utredningsmän för utredning rörande jordbrukets
ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen) att, med beaktande av
vad riksdagen i skrivelsen anfört, vid fullgörandet av sitt uppdrag söka klarlägga,
vilken inverkan den efter krisåren av stat, kommuner och enskilda utanför
jordbruket tillämpade lönepolitiken haft på jordbrukets ekonomi, samt tilllika
undersöka de grunder, på vilka levnadskostnadsindex vilade och hur detta
stöde i förhållande till livsmedelsindex.

296. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.
(168.)

Anmäld den 31 maj 1929.

297. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl., allt i vad rör jordbruksärenden. (169.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 195).

298. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsanslag för premiering
av välskötta mindre skogsbruk. (170.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
anbefalldes verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att med
förslag i ämnet inkomma till Kungl. Maj:t. Utredningen avvaktas.

299. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse örn ändrad lydelse av 11 § i förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.
(171.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 180).

300. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens liästavelsfond. (172.)

Anmäld den 24 maj och den 13 september 1929.

301. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1929/1930 i vad angår jordbruksärenden. (173.)

Anmäld den 24 maj 1929.

302. samma dag, i anledning av väckta motioner örn räntefrihet under viss
tid för lån från täckdikningslånefonden. (174.)

Anmäld den 31 maj 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att efter verkställd
utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till sådan ändring i
gällande villkor för lån från täckdikningslånefonden, att statsbidrag från fonden
måtte under två år från lyftningsdagen innehavas räntefritt utan amortering.

296

Sedan styrelsen i skrivelse den 21 oktober 1929 avgivit sådant förslag, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

303. den 24 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
vissa beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Anmäld — med undantag för punkterna 11—13, 21, 24—26, 28, 35, 67—71,
77, 86 och 87 — den 6 juni 1929, därvid bland annat utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 217). Av berörda punkter hava sedermera anmälts punkterna
35, 67—71, 86 och 87 den 14 juni 1929, punkten 77 den 20 juni 1929, punkterna
11, 12, 21 och 28 den 27 juni 1929 samt punkterna 13, 24 och 25 den
5 juli 1929. Beträffande ärendet under punkten 26 angående anslag till trädgårdsskola
för kvinnor avvaktas från lantbruksstyrelsen infordrat förslag till
villkor och bestämmelser för anslagets tillgodönjutande.

304. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse
för K. H. Larsson från erläggande av visst räntebelopp. (196.)

Anmäld den 31 maj 1929.

305. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående överlåtande
till Sorsele kommun av visst område av den vid avvittring inom
Sorsele socken till kyrkstad avsatta mark. (197.)

Anmäld den 31 maj 1929.

306. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående efterskänkande
av återstående ogulden köpeskilling för ett virkesparti. (198.)

Anmäld den 31 maj 1929.

307. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss
ändring av bestämmelserna rörande fonden för fiskerinäringens befrämjande.
(200.)

Anmäld den 31 maj 1929.

308. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen angående
statsbidrag till kostnader för laga skiftet å Färila sockens stora
skifteslag. (201.)

Anmäld den 31 maj 1929.

309. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (202.)

Anmäld och i viss del avgjord den 31 maj 1929 (sv. f. nr 138). Med anledning
av riksdagens i ämnet gjorda uttalanden anbefalldes dels väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att efter hörande av vissa verk och myndigheter till Kungl.
Majit inkomma med yttrande och förslag rörande eventuellt avstående enligt
angivna grunder av viss kronan tillhörig mark för allmän väganläggning, dels
ock domänstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, järnvägsstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen
att till Kungl. Majit inkomma med yttranden rörande möjligheten av ett enklare
förfaringssätt i fråga örn handläggningen av ärenden rörande upplåtelser
från kronojord av mark för allmänna ändamål (ändamålsupplåtelser). Sedan de
sålunda infordrade utlåtandena inkommit, är ärendet i dessa delar beroende på
Kungl. Majits prövning. I vad skrivelsen avser åtgärder för ernående av ett
enklare förfaringssätt jämväl beträffande upplåtelser från jord av ecklesiastik

297

natur har densamma överlämnats till ecklesiastikdepartementet för handläggning.

310. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till svenska betes- och vallföreningen av tomtplats för institutionsbyggnad
å Ultuna egendom i Uppsala län. (206.)

Anmäld den 24 maj och den 27 juni 1929.

311. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 20 juni 1929 i de delar skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

312. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner
och understöd, att utgå av affärsdri vande verks medel. (216.)

Anmäld den 20 juni 1929 i de delar skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

313. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

Anmäld den 20 juni 1929 i de delar skrivelsen ankomme å jordbruksdepartementets
handläggning.

314. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till avlönande av assistenter hos
lantbruksingenjörer. (218.)

Anmäld den 6 juni 1929.

315. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet m. m. (219.)

Anmäld den 6 juni och den 23 augusti 1929.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående undersökningar
rörande reglering av vissa delar av Örekilsälven i Alvsborgs
län och Kalix älv i Norrbottens län. (222.)

Anmäld den 6 juni och den 27 juli 1929.

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Närdingens sjösänkningsföretag i Stockholms
län. (223.)

Anmäld den 27 juni 1929.

318. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Hidinge—Spångakärrens torrläggningsföretag.
(224.)

Anmäld den 27 juni 1929.

319. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag. (225.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes inkomma med
förslag till de ändringar i gällande bestämmelser för statsbidrag från statens
avdikningsanslag, som i anslutning till riksdagens beslut borde av Kungl. Maj:t
utfärdas. Sedan sådant förslag inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 27 juni
1929, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 215).

298

320. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående statsbidrag
till byggande av nybyggesvägar. (226.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 171).

321. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för försäljning av kronoegendomar m. m. (242.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid bland annat utfärdades fem författningar i
ämnet (sv. f. nr 176—180).

322. den 4 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäld den 5 juli 1929.

323. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning örn anslag till tryckningskostnader.
(280.)

Anmäld den 14 juni 1929.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar
i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (281.)

Ärendet har vid anmälan resp. den 14 och den 27 juni samt den 3 augusti 1929
avgjorts, utom vad angår av riksdagen ifrågasatt utredning rörande lämpligaste
sättet för avveckling av de nuvarande kolonisationsnämnderna, vilken utrednings
verkställande den 14 juni 1929 uppdragits åt statens egnahemsstyrelse.

325. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
av kronotorp å vissa kronoparker m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (282.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid bland annat utfärdades kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 170).

326. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 225, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar jämte en i ämnet väckt motion. (283.)

Anmäld den 14 juni 1929.

327. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande
s. k. lappmarkslagen. (284.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid utfärdades förordning i ämnet (sv. f. nr 172).

328. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till staten av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola för
norra Sverige m. m. (285.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning rörande lämpligaste förläggningen och organisationen av den för närvarande
till Härnösand förlagda trädgårdsskolan. Utredningen avvaktas.

329. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1929/1930 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (286.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid utfärdades kungörelse i ämnet (sv. f. nr 183).

299

330. den 6 juni, om undersökning för avhjälpande av de olägenheter, som
föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket. (304.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att med beaktande
av vad riksdagen i ämnet anfört — efter det genom vederbörande fiskeriintendenter
införskaffats utredning rörande de olägenheter, som i olika avseenden
och å olika trakter må vara förbundna med fisket med ålbottengarn, samt
de förhållanden i övrigt, som må tjäna till belysande av ifrågavarande ärende
— verkställa den vidare undersökning, som må vara påkallad, samt därmed
ävensom med eget förslag inkomma till Kungl. Majit. Utredningen avvaktas.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

331. den 22 februari 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 27
april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (30.)

Anmäld den 22 mars 1929, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 40).

332. den 26 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (42.)

Anmäld den 7 mars 1929, därvid brev avläts till kommerskollegium och domänstyrelsen.

333. den 5 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 19 april 1929, därvid skrivelser avlätos till statskontoret och direktionen
över handelsflottans pensionsanstalt.

334. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående av
skaffande av lastpenningarna. (56.)

Den 22 mars 1929 överlämnad till finansdepartementet för på nämnda departement
ankommande åtgärd.

335. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Ungern slutet handels- och sjöfarts -avtal. (57.)

Anmäld den 22 mars 1929 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

336. den 22 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utläggande
av vissa statsgruvefält inom Norrbottens län. (79.)

Anmäld den 12 april 1929, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 59).

''337. den 12 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1929/1930
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 A.)

300

Anmäld den 3 maj samt den 20 och den 27 juni 1929, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

338. den 24 april, angående viss ändring i förordningen angående explosiva
varor. (92.)

Anmäld den 11 oktober 1929, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 320).

339. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående god kännande

av ett mellan Sverige och Tyska riket slutet tilläggsavtal till
handels- och sjöfartstraktaten den 14 maj 1926. (116.)

Anmäld den 3 maj 1929 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärd.

340. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av den internationella konventionen den 8 november 1927
örn upphävande av förbud och inskränkningar i avseende å införsel
och utförsel m. m. (118.)

Anmäld den 14 juni 1929 och överlämnad till utrikesdepartementet för på
nämnda departement ankommande åtgärder.

341. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att använda viss del av överskottet å olika till säkerhetsanstalter
för sjöfarten anvisade anslagsposter till anskaffande av en motorjakt
till Erholmens gasstation inom västra lotsdistriktet. (123.)

Anmäld den 10 maj 1929, därvid skrivelse avläts till lotsstyrelsen.

342. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m. (150.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 129).

343. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (159.)

Anmäld den 16 maj 1929, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

344. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till statens
provningsanstalt jämte i ämnet väckta motioner. (181.)

Anmäld den 31 maj 1929, därvid skrivelse avläts till statens provningsanstalt.

345. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (194.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 130).

346. den 28 maj, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (215.)

Anmäld den 20 juni 1929, därvid skrivelser avlätos till statskontoret och riksförsäkringsanstalten.

347. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

Anmäld den 20 juni 1929, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

348. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln av

301

statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag till ersättning
åt sjömanshusen. (236.)

Anmäld den 20 juni 1929, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium.

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående bestridande
av kostnaderna för vidtagna åtgärder i anledning av isförhållandena
vid rikets kuster. (237.)

Anmäld den 6 juni 1929, därvid skrivelse avläts till marinförvaltningen.

350. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1929/1930 till kommerskollegium samt de under kollegium
lydande myndigheter och kårer m. m. jämte en i ett av dessa
ämnen väckt motion. (268.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium.

351. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(274.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

252. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1929/1930 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 B.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

302

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1929 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 1 mars 1929, i anledning av väckt motion angående ändring i
gällande bestämmelser örn ersättning till expropriationsnämnd. (48.)

11. den 19 mars, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i de
sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

15. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner. (94.)

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av
illojalt användande av väljarbeteckningar vid val till riksdagens andra
kammare. (106.)

24. den 24 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn begränsning eller avlösning av avstyckat områdes ansvar
för inteckning i stamfastigheten m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.
(210.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

56. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga fastigheter i Göteborg m. m. (135.)

303

76. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en del av lägenheten Rya Nabbe i Göteborg. (203.)

83. den 30 maj, i anledning av väckta motioner angående Stockholms flottstations
förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

84. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

87. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn medel till bestridande av kostnader för nya byggnader
för Stockholms tygstation m. m. (262.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

101. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

lil. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till Överståthållarämbetet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (253.)

113. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till yrkesinspektionen
och dess verksamhet jämte en i ämnet väckt motion. (270.)

123. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
med förslag till sinnessjuklag m. m. sammanhängande frågor jämte en
i ämnet väckt motion. (303.)

124. den 6 juni, angående förbättring av skogsarbetarnas provianterings- och
matlagningsförhållanden. (305.)

125. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kaffe.
(306.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

152. den 16 maj 1929, i anledning av väckta motioner örn ytterligare statsbidrag
till väghållningsdistrikt, särskilt betungade av anläggningar, utförda
under kristiden. (178.)

304

154. den 24 maj, i anledning av väckt motion angående fördelning enligt
nya grunder av väghållningsskyldigheten inom städerna. (191.)

158. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för uppförande för telegrafverkets räkning av en stationsbyggnad i Malmö
m. m. (231.)

164. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omorganisation
av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. (275.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

173. den 5 mars 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

187. den 24 april, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande av
effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

201. den 16 maj, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927
—30 juni 1928. (175.)

203. den 17 maj, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
förbudet mot skatteköp. (183.)

207. den 28 maj, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(217.)

232. den 5 juni, i anledning av väckt motion örn upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

249. den 24 april 1929, i anledning av väckt motion angående avlyftande
från Norrbottens läns landsting av kostnaderna för undervisningen vid
Tornedalens folkhögskola i Övertorneå. (109.)

250. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag till restaurering
av Ore församlings kyrka. (110.)

254. den 26 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

259. den 4 maj, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående vissa
anslag till folkskoleseminarierna jämte i ämnet väckta motioner, dels
ock vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner. (145.)

305

267. den 25 maj, i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan.
(214.)

275. den 30 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrade grunder för understöd åt folkbiblioteksväsendet jämte i ämnet
väckta motioner, dels ock vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående understöd
åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (241.)

276. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa i
samband med 1927 års skolreform stående frågor. (250.)

279. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående organisation
av undersökningarna av svenska landsmål, ortnamn och folkminnen
ävensom en i ämnet väckt motion. (279.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

295. den 15 maj 1929, angående den efter krisåren tillämpade allmänna
lönepolitikens inverkan på jordbrukets ekonomi m. m. (147.)

298. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsanslag för premiering
av välskötta mindre skogsbruk. (170.)

302. samma dag, i anledning av väckta motioner örn rån tefrihet under viss
tid för lån från täckdikningslånefonden. (174.)

303. den 24 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels
ock vissa beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

309. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (202.)

324. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändringar
i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna
m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (281.)

328. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överlåtelse
till staten av viss fastighet för anordnande av trädgårdsskola
för norra Sverige m. m. (285.)

330. den 6 juni, om undersökning för avhjälpande av de olägenheter, som
föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket. (304.)

20 — Justitieombudsmannens ämbets})erättelse till 1930 års riksdag.

306

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser frän riksdagen före år 1929 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1929.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1929 (sv. f. nr 117).

2. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

3. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet mot
förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas från
ort till annan. (117.)

Sedan vissa myndigheter och sammanslutningar avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 11 juni 1917, angående utredning örn indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Sedan lagrådet den 4 april 1927 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen örn skiljemän. (55.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1929 (sv. f. nr 145—147).

6. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av §§ 72
och 75 riksdagsordningen. (190.)

307

Sedan 1919 års proportionsvalssakkunniga den 31 december 1921 avgivit förslag
i ämnet (betänkande III), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion örn vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga örn rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

8. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i
tryckfrihetsförordningens stadganden örn hemlighållande av protokoll i
ministeriella ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m.
(315.)

Sedan tillkallad sakkunnig avgivit betänkande med förslag i ämnet, är frågan
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till
lag om upplagsbevis. (207.)

Ärendet är föremål för behandling av tillkallade sakkunniga inom departementet.

11. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Majit med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfldeikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Sedan lagrådet den 30 mars 1925 avgivit utlåtande över ett i ärendet upprättat
lagförslag, är frågan föremål för utredning inom lagberedningen.

12. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående ändring i förordningen den 21 december 1857 örn ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
(78.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag i ämnet samt förslaget
inom departementet överarbetats, är frågan beroende på Kungl. Majits
prövning.

13. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner örn ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande i ämnet, är frågan beroende
på Kungl. Majits prövning.

14. den 28 april 1925, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Majit med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk
ansvarsförsäkring för motorfordon m. m. (148.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 maj 1929 (sv. f. nr 77—80). (Jfr förteckningen
över 1929 års riksdagsskrivelser punkten 15.)

15. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

16. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner örn offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

308

Sedan tillkallad sakkunnig avgivit betänkande nied förslag i ämnet, är frågan
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Sedan i statsrådet den 7 december 1928 beslutats, att skrivelsen, såvitt den
avsåge stadgande örn skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat
och kommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda,
är ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 9 mars 1926, i anledning av väckt motion örn obligatorisk kontroll
över förvaltningen av medel, som donerats eller anslagits för visst
ändamål. (77.)

Lag i ämnet utfärdad den 24 maj 1929 (sv. f. nr 116).

19. den 12 maj 1926, angående utredning i fråga örn meddelande av viss
föreskrift rörande kassation av husdjur. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig
för elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 5 juni 1926, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 326—339). Ärendet är i
övrigt, sedan inom departementet tillkallade sakkunniga, de s. k. ägogränssakkunniga,
avgivit betänkande, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion örn lagstiftningsåtgärder
för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna flottlederna
sjunkna virket. (76.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande i ämnet, är frågan beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens
bestämmelser örn ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, har skrivelsen, jämlikt
beslut i statsråd den 11 maj 1928, överlämnats till sakkunnig för deltagande
i nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område.

24. den 27 april 1927, i anledning av väckt motion angående jordbruksfastigheters
delaktighet i och bestämmanderätt över vissa gemensamma
tillgångar och rättigheter. (140.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

25. den 24 februari 1928, i anledning av väckt motion om ersättning åt
nämndemän för nämndemansuppdragets fullgörande. (35.)

Sedan yttranden i ärendet inhämtats från domstolar, statskontoret och länsstyrelserna,
är frågan föremål för behandling inom departementet.

309

26. den 9 mars 1928, i anledning av väckt motion örn åtgärder i syfte att
göra vissa handlingar i vattenmål lättare tillgängliga. (54.)

Sedan vattenöverdomstolen efter vattenrättsdomarnas hörande avgivit infordrat
utlåtande i ärendet, är detsamma föremål för behandling inom departementet.

27. den 24 april 1928, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare. (134.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
föremål för behandling inom departementet.

28. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn statsdepartementen. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 29 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1928 (sv. f. nr 181 och 182). Ärendet
är i övrigt föremål för utredning.

30. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion angående förbättrad
lagstiftning mot ocker. (325.)

Sedan länsstyrelserna avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma beroende
på Kungl. Majits prövning.

31. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition medförslag
till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt
till fiske m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (313.)

Lag i ämnet utfärdad den 22 juni 1928 (sv. f. nr 183). Ärendet är i övrigt
föremål för behandling inom departementet.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1, 5, 14 och 18 omförmälda av
Kungl. Majit inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)

Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 28 mars 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
örn- och tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Skövde m. m. (92.)

Anmäld den 3 maj 1929.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

3. den 30 april 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
befrielse för åtskilliga officers- och underofficerskårer från skyldighet
att återbetala vissa lån m. m. (145.)

Anmäld den 5 april 1929.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

310

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående vissa
byggnadsarbeten för arméns truppförband. (146.)

Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1926—30 juni 1927. (190.)

Anmäld beträffande punkterna 3 och 7 den 12 januari 1929.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion om anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 25 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlöningsanslag under riksstatens fjärde huvudtitel m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (238.)

Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
anslag till anskaffning av flygmateriel m. m. (299.)

Ärendet är fortfarande i viss del beroende på Kungl. Majrts prövning.

10. den 5 juni 1928, i anledning av väckta motioner örn befrielse för
Bodens stad från viss återbetalningsskyldighet till kronan. (371.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 2, 3 och 5 omförmälda av Kungl.

Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Kungl. Maj:t har den 30 december 1926 och den 4 februari 1927 anbefallt
medicinalstyrelsen att, i viss del i samråd med kommerskollegium och tekniska
högskolan, verkställa utredning beträffande vissa apoteksväsendet rörande frågor.
Det sistnämnda dag lämnade uppdraget har ännu icke fullgjorts.

2. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Majrts prövning.

3. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran örn utarbetande och framläggande av förslag till en
svensk utvandringslag. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Jfr ärendet under punkten
22 här nedan.)

311

4. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete
under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring,
arbetsförmedling och reservarbeten och yttranden däröver inhämtats
från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, har Kungl. Majit
genom beslut den 29 november 1929 uppdragit åt socialstyrelsen att i vissa
hänseenden verkställa kompletterande utredning till berörda sakkunnigbetänkande.

5. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga örn åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Skrivelsen har behandlats i samband med det under punkten 4 omförmälda
sakkunnigbetänkandet. Ärendet är nu beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Ärendet vilar i avvaktan på erfarenhet rörande tillämpningen av lagen den
18 juli 1928 örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

7. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård
i vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande angående moderskapsskydd
m. m., har betänkandet remitterats till åtskilliga myndigheter m. fl. De infordrade
utlåtandena hava ännu icke inkommit. (Jfr ärendet under punkten
35 här nedan.)

8. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

10. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arki valier. (73.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

11. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv
fallit fattigvården till last. (119.)

Ärendet, som avgjorts utom beträffande de icke sinnesslöa kvinnorna, är i
denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

12. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

312

14. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande
av särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (23G.)

Ärendet, som avgjorts i vad det avser upprättandet av uppfostringsanstalter
för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa flickor, är i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 4 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion. (284.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till lagstiftning
om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art och yttranden inhämtats däröver, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

16. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan socialstyrelsen och medicinalstyrelsen avgivit utlåtanden, har en promemoria
i ämnet utarbetats inom socialdepartementet. Efter det yttranden häröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 18 juni 1920, i fråga örn motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Skrivelsen har behandlats i samband med det under punkten 4 omförmälda
sakkunnigbetänkandet. Ärendet är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande förordningar örn kommunalstyrelse på landet och i stad. (186.)

Sedan tillkallad sakkunnig avgivit yttrande och förslag i ämnet, hava över ett
inom socialdepartementet på grundval härav utarbetat förslag till lag örn kommunala
val yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter. Ärendet i dess
helhet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Ärendet är i vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser
i tvister, däri staten eller kommun är part, under behandling av tillkallade
sakkunniga. (Jfr ärendet under punkten 33 här nedan.)

20. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med förslag till steriliseringslag
samt yttranden inhämtats däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

21. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen, som anbefallts inkomma med utredning och förslag i frågan,
torde komma att behandla densamma i samband med avgivande av yttrande
över en genom svenska nationalföreningen mot tuberkulos verkställd utredning
angående fortsatta åtgärder till tuberkulosens bekämpande i Sverige.

22. den 30 maj 1923, angående åtgärder för stödjande av emigrerande
medborgare. (203.)

Sedan socialstyrelsen avgivit förslag i ämnet samt yttranden däröver inkommit,

313

har efter ytterligare utredning inom socialdepartementet utarbetats förslag angående
upplysningsverksamhet i emigrationsfrågor. Sedan infordrat yttrande
häröver inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maurts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 3 här ovan.)

23. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka
efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Skrivelsen har remitterats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena
under punkterna 25, 37 och 44 här nedan.)

24. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit betänkande i ämnet samt yttranden inhämtats
däröver, har inom socialdepartementet utarbetats utkast rörande viss
försöksverksamhet beträffande folktandvård. Efter det infordrade yttranden
häröver inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag örn förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 örn fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Ärendet är under behandling hos 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr
ärendena under punkterna 23, 37 och 44.)

26. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Socialstyrelsen anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

27. den 24 april 1925, i anledning av väckt motion örn ändring av 1 § i
lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1923—30 juni 1924. (158.)

Sedan tillkallad sakkunnig för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886
angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk
m. fl. myndigheter den 21 juli 1927 avgivit betänkande med förslag
till kungörelse i ämnet samt däröver infordrade yttranden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 31 här nedan.)

29. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner rörande förhöjning
av livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete. (315.)

Anmäld den 6 december 1929, därvid beslöts, att skrivelsen icke skulle föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

30. den 9 juni 1925, örn utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

314

Kungl. Maj:t — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan
örn åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den sålunda
anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda
hänseendet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

31. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re visorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Sedan tillkallad sakkunnig för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886
angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement m. fl. myndigheter
avgivit betänkande i ämnet, samt yttranden inhämtats däröver, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 28 här
ovan.)

32. den 14 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av tomter till egnahemsbyggnader från det till Strängnäs
hospital anslagna förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken. (137.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

33. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten
19 här ovan.)

34. den 21 maj 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av
den internationella arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1925.
(247.)

Genom proposition (nr 184) har Kungl. Majit för 1929 års riksdag framlagt
förslag till lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Marits prövning.

35. den 5 juni 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt
kvinnor i visst industriellt arbete jämte i ärendet väckta motioner.
(347.)

36. den 8 mars 1927, i anledning av väckta motioner örn åtgärder för
snabbare offentliggörande av valresultaten vid landstingsval och kommunalfullmäktigval.
(58.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, har inom socialdepartementet utarbetats
förslag till lag örn kommunala val. Efter det infordrade yttranden häröver
avgivits, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

315

37. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring
i grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring. (83.)

Ärendet har remitterats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena
under punkterna 23, 25 och 44.)

38. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Jämlikt bemyndigande den 12 mars 1929 har chefen för socialdepartementet
tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning i
ämnet. Denna utredning har ännu icke slutförts.

39. den 24 februari 1928, i anledning av väckta motioner örn ändring i
gällande lagstiftning angående fjärdingsmans avlönande m. m. (37.)

Frågan är behandlad i proposition (nr 75) till 1929 års riksdag.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 16 mars 1928, i anledning av väckt motion örn viss utsträckning
av den proportionella valmetoden vid val inom landsting samt stadsoch
kommunalfullmäktige m. m. (73.)

Sedan infordrade yttranden inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

41. den 17 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lån för anordnande av skyddshem för flickor m. m. (116.)

Anmäld den 1 juni och den 24 november 1928 samt den 22 mars 1929, därvid
erforderliga åtgärder beslötos.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning
angående skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd till
vissa nöjestillställningar m. m. (119.)

Sedan från samtliga länsstyrelser inhämtats yttranden i ärendet, har med ledning
därav en promemoria i ämnet utarbetats inom socialdepartementet, över
vilken länsstyrelserna samt statens inspektör för fattigvård och barnavård den
20 december 1929 anmodats att inkomma med yttranden.

43. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Riksförsäkringsanstalten anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
örn allmän pensionsförsäkring. (206.)

Ärendet är under behandling hos 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr
ärendena under punktorna 23, 25 och 37 här ovan.)

45. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med anbefalld utredning,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 30 maj 1928, i anledning av väckta motioner angående inköp av
lönebostället Korsberga Prästgård i Korsberga socken av Jönköpings
län. (278.)

Medicinalstyrelsen anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

316

47. den 31 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn ändring av bestämmelserna
angående de kommunala församlingarnas rätt att utse
revisorer samt örn effektivare kontroll och revision av kommunernas
räkenskaper och förvaltning. (319.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till hospitalsbyggnader m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(287.)

Anmäld den 22 juni 1928 och senare, därvid vissa åtgärder beslötos. Sedan
medicinalstyrelsen anbefalld utredning angående förslag till de bestämmelser, som
i fråga örn vården av imbecilla å anstalterna i Sala, Örebro och Vänersborg
böra beträffande nämnda anstalter utfärdas av Kungl. Maj:t rörande organisation
och därmed sammanhängande frågor, intagning av patienter samt anstalternas
verksamhet i övrigt den 9 december 1929 inkommit, är ärendet i denna
del beroende på Kungl. Majrts prövning.

49. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Ärendet har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

50. den 8 juni 1928, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Frågan kommer att bliva föremål för övervägande i samband med en inom
socialdepartementet pågående utredning örn revision av kungörelsen.

51. samma dag, angående vidtagande av lättnader i passtvånget. (376.)
Anmäld den 24 maj och den 13 december 1929, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 29, 34, 39, 41, 49 och 51 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar.

3. den 26 mars 1925, i anledning av väckt motion örn viss skärpning av
de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av
körkort. (86.)

Sedan sakkunniga för revision av motorfordonsförordningen m. m. den 31 juli
1929 avgivit betänkande med förslag till förordning örn motorfordon m. m.

317

jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga om trafiken å
vägar och gator samt däröver infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet beroende
på Kiingl. Marits prövning.

4. den 9 juni 1925, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik. (353.)

Sedan sakkunniga för revision av motorfordonsförordningen m. m. den 31 juli
1929 avgivit betänkande med förslag till förordning om motorfordon m. m.
jämte därmed sammanhängande författningar samt till stadga örn trafiken å
vägar och gator samt däröver infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade re visorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Punkten 6 i vad den avser tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementet
för kommunikationsverken.

Ärendet bar den 1 oktober 1928 överlämnats till 1928 års lönekommitté för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén den 29 juni 1928
givna uppdrag.

6. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad Skänninge Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

De såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen viss borgensförbindelse
m. m., vilka Kungl. Maj:t den 23 april 1926 anbefallt länsstyrelsen
i Östergötlands län att införskaffa, hava ännu icke inkommit.

7. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1925—30 juni 1926. (225.)

Punkten 4 angående automobilbesiktningsväsendet.

Sedan sakkunniga för revision av motorfordonsförordningen m. m. den 10
mars 1928 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna
rörande automobilbesiktningsväsendet m. m. samt däröver infordrade utlåtanden
inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 14 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående anvisande av anslag till befrämjande
av lufttrafik m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (106.)

Sedan luftfartssakkunniga den 30 september 1929 avgivit betänkande och förslag
rörande understöd åt den civila luftfarten samt däröver infordrade utlåtanden
inkommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 30 april 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av järnvägen från Lidköping till Tun. (139.)

Anmäld den 11 maj 1928, därvid fullmäktige i riksgäldskontoret anmodades
vidtaga förberedande åtgärder och inkomma med förslag. Dylikt förslag har
ännu ej inkommit.

10. den 9 maj 1928, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande vägsyn. (171.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkstäl -

318

lande av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar.

11. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1926—30 juni 1927. (190.)

Punkten 7 angående ökad användning av inhemskt motorbränsle inom statsförvaltningen,
i vad punkten angår under kommunikationsdepartementet hörande
verk och inrättningar.

Anmäld den 6 juni 1929, därvid Kungl. Maj:t med hänsyn till de av de
under kommunikationsdepartementet lydande verken i ifrågavarande hänseende
vidtagna eller planerade åtgärderna fann riksdagens hemställan under ifrågavarande
punkt, i vad anginge under departementet hörande verk och inrättningar,
icke föranleda vidare åtgärd.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 18 maj 1928, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag för uppförande för telegrafverkets
räkning av stationsbyggnad i Malmö. (208.)

Kungl. Majit har den 15 mars 1929 i ärendet avlåtit proposition, nr 183, till
riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

13. den 1 juni 1928, i anledning av väckta motioner örn anslag till påbörjande
av en banbyggnad från Övertorneå till Pajala. (273.)

Kungl. Majit har den 4 januari 1929 i statsverkspropositionen framlagt förslag
örn anordnande av automobillinje Övertorneå—Pajala (utgifter för kapitalökning,
bil. 2, punkten 23).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrad
organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet jämte i ämnet väckta
motioner. (310.)

Kungl. Majit har den 1 februari 1929 i ärendet avlåtit proposition, nr 53, till
riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

15. den 1 juni 1928, i anledning av väckt motion örn ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Anmäld dels den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes
att yttra sig, och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga
för verkställande av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt om städernas allmänna vägar.

16. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11—14 upptagna av Kungl. Majit
inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
(S7.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn margarintillverkningens behov av tullskydd,
föremål för övervägande hos 1928 års tullkommitté.

3. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet har, i vad det innefattar fråga örn särskilda bestämmelser örn ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, behandlats i betänkande (st. off.
utr. 1929: 15), som den 23 april 1929 avgivits av sakkunnig inom finansdepartementet
och varöver socialstyrelsen, bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektören
m. fl. myndigheter samt vissa sammanslutningar yttrat sig.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

5. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har, såvitt angår statistiska centralbyrån, behandlats i 1926 års besparingssakkunnigas
utlåtande.

8. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion örn tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Ärendet har behandlats i proposition den 8 februari 1929, nr 65.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

320

10. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Frågan har behandlats i ett av sakkunnig den 31 oktober 1929 avgivet utlåtande
rörande kostnaderna för städning och övrig inre rengöring vid vissa
ämbetsverk i Stockholm. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Sedan kammarkollegium den 28 december 1929 avgivit anbefallt förnyat utlåtande
i ärendet, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta
egendom, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpel trycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

Ärendet är föremål för övervägande hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

14. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Sedan 1926 års pensionsutredning framlagt förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet är föremål för övervägande hos 1928 års lönekommitté.

16. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har behandlats i betänkande (st. off. utr. 1929: 17), som den 30 juni
1929 avgivits av sakkunniga inom finansdepartementet (1924 års uppbördssakkunniga)
och som remitterats till åtskilliga verk, myndigheter och sammanslutningar.

17. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse
av 53 § i förordningen örn landsting m. m. (319.)

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Sedan monopolkontrollutredningen avgivit betänkanden angående anordnandet
av den statliga kontrollen av aktiebolaget Vin- & spritcentralens och av aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolets verksamhet samt yttranden inkommit däröver,
har Kungl. Maj:t den 12 januari 1929 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla en person att inom departementet biträda vid fortsatt behandling
av frågan örn anordnandet av den statliga kontrollen av spritcentra -

321

Jens oell tobaksmonopolets verksamhet jämte därmed sammanhängande spörsmål,
varefter departementschefen den 16 januari 1929 tillkallat en person med
dylikt uppdrag. Denne har den 22 november 1929 avgivit yttrande angående
organisationen av tobaksmonopolets framtida verksamhet.

19. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att
vissa av statsflnansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet har den 8 april 1925 remitterats till 1925 års tulltaxerevision och berörts
i dess den 12 september 1927 avgivna betänkande (sid. 162). Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet har behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas betänkande angående
rationell skatteuppbörd (jfr ovan nr 16).

21. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga örn pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 30 maj 1923, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i 5 § av förordningen den 19 november 1920 angående särskilda grunder
för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder
m. m. (263.)

Vid utfärdandet av kungörelsen den 31 maj 1929 (sv. f. nr 126) angående
fastställelse av formulär till debiterings- och uppbördslängd å kommunalutskylder
för landet m. m. har av riksdagen uttalat önskemål blivit iakttaget.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

24. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning.

25. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
är föremål för övervägande hos 1928 års lönekommitté.

26. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit i fråga örn lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet har behandlats i betänkande, som avgivits av sakkunnig inom finansdepartementet
(jfr ovan punkt 3), och är numera beroende på Kungl. Majits
prövning.

21 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1930 års riksdag.

322

27. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt en särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser den 31
maj 1925, nr 264 och 265. Ånyo anmäld den 23 september och den 15 oktober
1926 samt den 2 november 1928, därvid ytterligare beslut fattats rörande
kommissionens utredningsarbeten.

29. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Ärendet är, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för genom
förbrytelse åsamkad skada, föremål för övervägande hos 1928 års lönekommitté.

30. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för
tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Den av riksdagen begärda utredningen angående statstjänstemännens innehav
av sysslor och annat arbete vid sidan av statstjänsten m. m. är föremål för
övervägande hos 1928 års lönekommitté.

31. den 3 juni 1926, angående utredning örn de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet, som i vad det avser frågan örn en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1925—30 juni 1926. (225.)

Ärendet är såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december
1929 avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. \ ad beträffar
punkten 6 har statskontoret på befallning inkommit med utredning och förslag
till åtgärder för ernående av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter
beträffande grunderna för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen
av statsverkets med därtill hörande fonders kapital, btatskontorets förslag
(st. off. utr. 1929: 35) har den 30 december 1929 remitterats till åtskilliga verk
och myndigheter m. fl.

323

33. den 20 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa
för inkommande varor fogade tulltaxa, i vad angår vissa slag av mattor.
(80.)

Sedan Kungl. Maj:t på föredragning av ministern för utrikes ärendena beslutat
ratifikation av det mellan Sverige och Turkiet den 4 februari 1928 slutna
handelsavtalet samt ratifikationsinstrumenten blivit utväxlade, har Kungl. Majit
på föredragning av chefen för finansdepartementet den 5 april 1929 utfärdat
kungörelse angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa (sv. f. nr 56).
Ärendet har vidare behandlats i proposition den 8 februari 1929, nr 65.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

34. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rörer beräkningen av
städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

35. den 18 april 1928, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande
för statskontoret att vid gäldenärs obestånd träffa vissa uppgörelser.
(127.)

Ärendet har behandlats i proposition den 15 februari 1929, nr 149.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1926—30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 är ärendet överlämnat till 1928 års lönekommitté. Ärendet
är, såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december 1929
avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphävande av
förbudet mot tillsättning av sackariu till maltdryck. (201.)

Kontrollstyrelsen har den 30 december 1929, efter samråd med medicinalstyrelsen,
avgivit utlåtande och förslag i ämnet.

Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet är föremål för utredning hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

39. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen
framställda förslag angående beräkningen av inkomsten av statens aktier
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag jämte i ämnet väckta motioner.
(256.)

324

Ärendet har anmälts den 4 januari 1929 och behandlats i statsverkspropositionen
samma dag under »Utgifter för kapitalökning».

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)
Kungl. Majrt har den 14 juni 1929 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst två sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande frågan, huru förbättrad kontroll kan åstadkommas
över att skattepliktig inkomst och förmögenhet bliva behörigen beskattade,
ävensom beträffande frågan örn skärpt påföljd för avgivande av felaktig självdeklaration
eller därmed jämförlig uppgift. Departementschefen har därefter
den 18 juni 1929 tillkallat två sakkunniga med dylikt uppdrag.

Vidare har riksdagens ifrågavarande skrivelse anmälts den 18 oktober 1929,
då Kungl. Majit bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla dels
högst sju sakkunniga med uppdrag att i enlighet med angivna riktlinjer inom
nämnda departement biträda med utredning av frågan om rationell utjämning
av skattetrycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande
spörsmål, dels två sakkunniga för utredning av frågan örn förvärvskällornas
omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet ävensom frågan
örn inkomstbegreppet för inkomst av jordbruksfastighet, dels ock två sakkunniga
för utredning av frågan, i vad mån avdrag för gäldränta finge äga rum vid
statens taxering till kommunal inkomstskatt. I enlighet härmed har departementschefen
för förstnämnda utredning den 22 oktober och den 6 december
1929 tillkallat sju sakkunniga samt för vardera av sistnämnda utredningar den
31 december 1929 tillkallat två sakkunniga.

Slutligen har Kungl. Maj:t i anledning av förevarande skrivelse den 20
december 1929 anbefallt försäkringsinspektionen att verkställa utredning och
avgiva förslag i fråga örn ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse i
den mån denna avsåge bestämmandet av räntefoten för beräkning av premieåterbäringsreserv.

Av dessa ärenden äro alltså de under 8, 17, 22, 33, 35 och 39 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan örn utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag därom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

325

Ärendet är, i den del det icke tidigare avgjorts, fortfarande beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

4. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag i fråga örn rätt för församling
att utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

6. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Majit inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning
över befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

Av det för år 1917 beviljade reservationsanslaget har Kungl. Majit den 16
maj 1924 ställt 3,000 kronor till förfogande. Återstående belopp, 2,400 kronor,
är taget i anspråk för budgetregleringen för budgetåret 1929/1930.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

8. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser

x rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än

en församling. (42.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Utredning i ärendet har ännu ej inkommit från skolöverstyrelsen.

10. den 17 april 1918, angående utredning i fråga örn Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11
mars 1923 inkommit med betänkande och vederbörande myndigheter häröver
avgivit utlåtanden, har frågan, i vad avser stifts- och landsbiblioteket i Linköping,
blivit av Kungl. Majit avgjord. I övrigt är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

11. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa
barnavårdsanstalter och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

326

12. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda
fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till
vissa studier och levnadsbanor. (268.)

Anmäld den 29 juni 1923.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 28 maj 1919, angående utredning örn organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Efter det av departementschefen tillkallade sakkunniga den 16 april 1923
inkommit med sitt betänkande, har Kungl. Maj:t den 15 februari 1929 avlåtit
en proposition i ämnet till 1929 års riksdag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

15. den 4 maj 1920, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk.
(179.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen örn prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt sagda sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta
ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava den 31 december 1929 slutfört sitt uppdrag.

16. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

Kungl. Maj:t har den 15 februari 1929 avlåtit proposition, nr 141, i ämnet
till 1929 års riksdag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

17. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa förr
fattares skrifter. (452.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

327

21. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

22. den 20 april 1923, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § av
lagen örn emeritilöner för präster. (104.)

Kungl. Maj:t har den 15 februari 1929 avlåtit proposition i ämnet till 1929

års riksdag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

23 den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från
ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lamnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen örn prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt de sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava den 31 december 1929 slutfört detta uppdrag.

24 den 7 juni 1923, angående utredning örn statens övertagande av de
utav landstingen upprättade småskoleseminarierna, (230.)

Sedan skolöverstyrelsen den 23 juni 1927 inkommit med utredning i ämnet, har
chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt beslut den 5 juli 1929, tillkallat
sakkunniga för utredning av bland annat frågan örn statens övertagande av
de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m.
Denna utredning är ännu icke slutförd.

25. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Majit örn beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 22 april 1927 lämnat
bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning av frågan rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets
avlöning samt dispositionen och förvaltningen av prästlönejorden, har nämnde
departementschef den 20 juli 1927 uppdragit åt de sakkunniga att skyndsamt
verkställa av riksdagen begärd utredning rörande möjligheten att upplåta ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid tillika undersöka
lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt. De sakkunniga
hava den 31 december 1929 slutfört detta uppdrag.

26 den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
nied vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Sedan kammarkollegium den 11 februari 1928 inkommit med yttrande i ärendet,
är skrivelsen beroende på Kungl. Majits prövning.

27 den 10 mars 1925, i anledning av väckt motion angående beredande
av möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i
åtnjutande av emeritilön. (68.)

328

Kungl. Majit har den 15 februari 1929 avlåtit proposition i ämnet till 1929
års riksdag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

28. den 13 mars 1925, i anledning av väckt motion örn beredande av möjlighet
att i större landskommuner överflytta vårdandet av folk- och
fortsättningsskolväsendet till den borgerliga kommunen. (72.)

Skrivelsen är numera beroende på Kungl. Majits prövning.

29. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
försäljning av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs
församling. (110.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
länsstyrelsen i Kopparbergs län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta
om ny värdering av området m. m. Denna värdering har ännu icke
slutförts.

30. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Skrivelsen är, i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
sedan riksräkenskapsverket och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, beroende på Kungl. Majits prövning.

31. den 8 maj 1926, i anledning av väckta motioner örn överlåtelse till
Kalmar stad av vissa delar av den för högre allmänna läroverket därstädes
använda fastigheten. (178.)

Anmäld den 19 september 1929.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

32. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas
tillverkning vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan skolöverstyrelsen den 26 augusti 1927 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
är riksdagens ifrågavarande skrivelse numera beroende på Kungl. Majits
prövning.

33. den 3 juni 1926, angående beredande av en tryggare ställning i rätts -ligt hänseende åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre
folkskolor. (305.)

Kungl. Maj.t har den 19 september 1929 utfärdat en kungörelse i ämnet (sv
f. nr 287). ''

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

34. samma dag, angående utredning örn de ekonomiska faktorer, som verka
bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Genom beslut den 29 juni 1926 anbefalldes skolöverstyrelsen att gemensamt
med statens biografbyrå utreda, huruvida och på vad sätt statsmakterna kunde
och borde understödja användandet av bildningsfilm, samt att därefter till
Kungl. Majit inkomma med nämnda utredning ävensom med de förslag, värr
till densamma kunde giva anledning. Sedan denna utredning numera slutförts,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

35. den 1 april 1927, i anledning av väckt motion angående restaurering
av Ovanåkers församlings kyrka m. m. (lil.)

32&

Sedan enligt beslut den 26 september 1929 kyrkomötets yttrande inhämtats
i ämnet, är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan
yttrande därifrån inkommit, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen
för statens pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels
uppdragit åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för
behandling av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock
uppdragit åt skolöverstyrelsen och nämnda sakkunniga att med anledning av
riksdagens ifrågavarande skrivelse till Kungl. Maj:t inkomna med åtskilliga
utredningar och förslag. Kungl. Maj:t har vidare den 22 och den 29 juni
samt den 24 september 1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat
den 22 juni 1928 en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni
1928 fyra kungörelser i ämnet (sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24
september 1928 en stadga och en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426).
Därjämte har Kungl. Maj:t den 8 februari 1929 avlåtit proposition nr 86 angående
vissa i samband med 1927 års skolreform stående frågor. Slutligen
har Kungl. Maj:t den 27 juni 1929 avgjort skrivelsen i vissa delar och därvid
utfärdat tre kungörelser (sv. f. nr 198, 200 och 203).

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser utredning, huruvida och
i vilken utsträckning praktiska bildningslinjer må kunna anordnas på realskolans
åldersstadium, samt utredning och förslag angående läroböcker vid de allmänna
läroverken och med dem jämförliga läroanstalter, ännu icke slutligt avgjord.

38. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskolavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

Anmäld den 18 juni 1927 och remitterad till de sakkunniga för behandling
av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., vilka ännu icke i denna
del slutfört sitt uppdrag.

39. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som
lärare vid folkskola. (265.)

Skrivelsen anmäld den 27 juni 1927 och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ärendet.

40. den 10 juni 1927, angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt
att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.
(296.)

Skrivelsen den 27 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande i ärendet.

330

41. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning. (15.)

Sedan samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium avgivit infordrade
utlåtanden i ärendet, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Majits
prövning.

42. den 24 februari 1928, i anledning av väckta motioner om ändring av
bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning
av löneboställe. (36.)

Kungl. Maj:t har den 31 mars 1928 anbefallt kammarkollegiet att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke
inkommit.

43. den 23 mars 1928, i anledning av väckt motion örn införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen.
(86.)

Kungl. Maj:t har den 24 april 1928 anbefallt samtliga domkapitel och länsstyrelser
samt Stockholms stads konsistorium att avgiva utlåtanden i ärendet.
Sedan de sålunda infordrade utlåtandena inkommit, är skrivelsen beroende på
Kungl. Majits prövning.

44. den 5 maj 1928, i anledning av Kungl. Majits under punkt 18 av
statsverkspropositionens åttonde huvudtitel framlagda förslag angående
ny värmeledning och införande av elektrisk belysning i nationalmuseibyggnaden
m. m. (169.)

Kungl. Majit har den 18 januari 1929 avlåtit proposition i ämnet till 1929
års riksdag.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

45. den 8 maj 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anvisande av medel för uppehållande av en professur i svenska språket
och litteraturen vid universitetet i Dorpat i republiken Estland. (164.)

Kungl. Majit har den 15 mars 1929 fastställt bestämmelser för ifrågavarande
professur samt anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet att omedelbart
vidtaga åtgärder för tillsättande av professuren.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

46. den 15 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 174 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor samt angående inrättande av konsulentbefattningar
för undervisningen i gymnastik med lek och idrott.

Kungl. Majit har den 3 mars 1929 meddelat beslut i ämnet. Punkten är
därmed slutbehandlad.

Punkten 186 angående läkarundersökningar av skolbarn vid folk- och småskolor.

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i sagda punkt begärda utredningen samt att
därmed inkomma till Kungl. Majit tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Den sålunda anbefallda utredningen har ännu icke
slutförts.

Punkten 230 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

331

Kungl. Majit har den 1 juli 1929 meddelat beslut i ämnet. Punkten är
därmed slutbehandlad.

47. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn beredande åt sådana
kommuner i Norrland och Dalarna, där s. k. kronotorp i större
utsträckning äro belägna, av visst understöd till skolväsendet. (219.)

Skrivelsen anmäld den 29 juni 1928 och remitterad till skolöverstyrelsen och
domänstyrelsen. Sedan utredning i ärendet inkommit från nämnda ämbetsverk,
är skrivelsen beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 1 juni 1928, i anledning av väckta motioner örn understöd åt behövande
elever vid vissa anstalter för yrkesundervisning. (274.)

Sedan skolöverstyrelsen, jämlikt beslut den 14 juni 1928, inkommit med utlåtande
i frågan, är ärendet numera beroende på Kungl. Majits prövning.

49. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tillfällig löneförbättring
åt lärare vid folk- och småskolor samt högre folkskolor. (290.)

Anmäld den 25 februari 1929.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av väckt motion örn tillfällig löneförbättring

för lärare vid folkhögskolor. (291.)

Sedan riksdagen i skrivelse den 1 juni 1929, nr 265, anmält sitt beslut beträffande
provisorisk löneförbättring för lärare vid folkhögskolor, kommer riksdagens
här ifrågavarande skrivelse icke vidare att bliva föremål för Kungl.
Majits prövning.

51. samma dag, i anledning av väckt motion örn provisoriskt lönetillägg
åt vissa befattningshavare vid de allmänna läroverken och andra läroanstalter
m. m. (292.)

Anmäld den 25 februari 1929.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 7, 12, 14, 16, 22, 27, 31, 33, 44,

45, 49, 50 och 51 omförmälda av Kungl. Majit slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga örn ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Sedan genom remiss den 18 maj 1900 utlåtande i ärendet infordrats från medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen, hava med anledning därav förslag i
vissa avseenden avgivits av myndigheterna, vilka förslag underställts Kungl.
Majits prövning. I de delar, remissutlåtande ännu icke avgivits, äro förslag
att förvänta i samband med det förslag till revision rörande bestämmelserna
angående förhindrande och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren,
medicinalstyrelsen har att, jämlikt Kungl. Majits uppdrag den 26 oktober
1928, efter verkställd utredning avgiva. Sedan styrelsen bemyndigats att
såsom biträde vid utredningen tillkalla särskilda sakkunniga, hava dessa den

332

31 juli 1929 till styrelsen avgivit förslag till dels lag angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) och dels förordning med närmare
föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning)
(st. off. utr. 1929: 18).

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion örn ändring av § 5 i
förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majlis pröfning.

4. den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 21 april 1909, med begäran örn utredning och förslag i fråga örn
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Sedan de jämlikt Kungl. Ma.j:ts bemyndigande den 30 september 1926 tillkallade
sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet för ordnande av den
högre lantbruksundervisningen den 12 november 1927 avgivit betänkande i
amnet (st. off. utr. 1927: 32), varöver åtskilliga myndigheter avgivit yttranden,
samt fråga därvid uppkommit rörande den inbördes ställningen mellan centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet och den högre lantbruksundervisningen,
hava jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 juni 1928 av
chefen för jordbruksdepartementet tillkallats särskilda utredningsmän för verkställande
av utredning i sistberörda ämne jämte vad därmed står i samband.
Dessa senare hava den 12 september 1929 avgivit betänkande i ämnet (st. off.
utr. 1929: 19), varöver ett flertal myndigheter yttrat sig. Ärendet är numera
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning av
förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige
(114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ej slutfört sitt
uppdrag i denna del. De sakkunnigas arbete har av Kungl. Maj:t förklarats
skola vila.

7. den 24 maj 1912, i fråga örn den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan i 1929 års ämbetsberättelse omförmält remissutlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen
samt jämväl statens egnahemsstyrelse yttrat sig i ärendet, är
detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen har ännu
icke inkommit.

333

9. den 9 juni 1917, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)
Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkande är fortfarande på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

10. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

I den del ärendet icke avgjorts genom Kungl. Majits beslut den 19 juni 1919,
nämligen beträffande riksdagens anhållan örn utredning rörande statens övertagande
i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar, anmäldes detsamma den 27 i nämnda månad, därvid chefen
för jordbruksdepartementet bemyndigades att för utrednings verkställande tillkalla
sakkunniga. Dessa avgåvo den 31 januari 1922 betänkande i ämnet,
varöver remissutlåtanden sedermera avgivits av ett flertal myndigheter. Av de
förslag, som av de sakkunniga framförts, har underställts Kungl. Maj:ts prövning
frågan örn domänverkets övertagande av statens järnvägars slipersfaktori
i Piteå, i vilket ärende Kungl. Majit den 5 december 1924 uppdragit åt domänstyrelsen
att med järnvägsstyrelsen upptaga förhandlingar, vilkas resultat domänstyrelsen
skulle jämte eget utlåtande anmäla för Kungl. Majit. Sedan
sådan anmälan inkommit den 25 juli 1929, har från järnvägsstyrelsen infordrats
yttrande i ärendet, vilket avvaktas.

11. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion.
(322.)

Ärendet har remitterats till de i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga. Dessas arbete har
av Kungl. Majit förklarats skola vila tillsvidare.

12. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit med begäran om utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Majit anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Majit inkomma. Utredningen
är icke slutförd.

14. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn vidtagande av åtgärder
för laxfiskets upphjälpande. (256.)

Sedan remissutlåtanden i ärendet avgivits av ett flertal myndigheter, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förekommande
av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt om
beredande av gottgörelse för av älgar förorsakad skada å växande gröda.
(258.)

334

Sedan den i 1927 års ämbetsberättelse omförmälde sakkunnige avgivit yttrande
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

16. den 10 mars 1926, i anledning av väckta motioner angående styckning
och försäljning av kronoegendomar. (70.)

Den 19 mars 1926 anmäld, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen och 1925
års kolonisationssakkunniga. Sedan utlåtanden därifrån inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 30 april 1926, därvid Kungl. Majit uppdrog åt domänstyrelsen
att låta verkställa utredning örn under domänstyrelsens vård ställda kronoegendomars
lämplighet för styckning till mindre jordbruk ävensom bemyndigade
styrelsen att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom styrelsen
biträda med utredningen. Preliminära yttranden hava inkommit till Kungl.
Majit, men är utredningen ännu icke slutförd.

17. den 20 april 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner. (162.)

Kungl. Majit har den 25 februari 1929 till riksdagen avlåtit proposition (nr
138) angående grunder för försäljning av kronoegendomar m. m., innefattande
avgörande jämväl av ifrågavarande skrivelse i den del densamma icke vid anmälan
den 4 juni och den 17 december 1926 slutbehandlats.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

18. den 8 maj 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 102, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (176.)

Avgjord den 21 maj 1926 utom vad angår frågan örn försäljning av det under
punkten 13 omförmälda område örn 5,48 hektar av kronoegendomen 1 mantal
Istrum nr 1 Storegård i Skaraborgs län, rörande vilken fråga domänstyrelsen
den 25 februari 1928 inkommit med utlåtande. Ärendet har, efter det vetenskapsakademiens
yttrande däri inhämtats, remitterats till kammarkollegium.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inflyttande
av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen
närmare åns utlopp i Mörrumsbukten. (181.)

Kungl. Majit har den 1 mars 1929 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 165).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen. (182.)

Se under punkten 5 här ovan.

21. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksundervisningen. (263.)

Av chefen för jordbruksdepartementet hava jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 1 juni 1928 tillkallats utredningsmän för utredning rörande lämpligaste
sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen.

22. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har den 9 juni 1926 remitterats till lantbruksstyrelsen, som ännu icke
avgivit utlåtande.

23. den 17 maj 1927, i anledning av väckta motioner angående utredning
rörande den primära jordbruksfastighetskrediten. (196.)

335

De i 1927 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga (1927 års jordbruksfastighets-
och skogskreditsakkunniga) hava den 27 december 1929 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1929: 36).

24. den 25 maj 1927, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Skrivelsen har i 1928 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord utom beträffande
den under punkten 62 gjorda hemställan örn utredning rörande åtgärder
till fiskets befrämjande. Sedan lantbruksstyrelsen den 29 oktober 1928
framlagt sådan utredning samt yttranden däröver inhämtats från ett flertal
myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 2 juni 1927, angående ändrade bestämmelser rörande ersättning till
besiktningsmän vid under offentlig kontroll ställda slakterier. (253.)

Ärendet har ånyo remitterats till medicinalstyrelsen, vars utlåtande avvaktas.

26. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skogsvårdens befrämjande. (321.)

I den del skrivelsen avser anmälan örn viss anslagsanvisning har densamma
avgjorts den 27 januari 1928. I vad skrivelsen avser utredning angående viss
ändring i förordningen om skogsvårdsavgifter har från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund infordrad utredning i ämnet ännu icke inkommit.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad konvention
rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och Muonio
älvar m. m. (328.)

I den del ärendet icke avgjorts vid anmälan den 22 december 1927 är detsamma
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsinköp av bulvanliemman.
(332.)

I den del ärendet icke avgjorts vid anmälan den 14 december 1928 är detsamma,
sedan remissutlåtanden avgivits av länsstyrelserna i Värmlands, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående lagstiftning
örn inskränkning av tiden för skörd av lingon. (17.)

Sedan lantbruksstyrelsen ävensom samtliga länsstyrelser avgivit remissutlåtanden
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

30. den 9 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Skrivelsen har i 1928 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord utom beträffande
nedannämnda delar:

Punkten 6 angående anslag till bestridande av kostnaden för Sveriges deltagande
i internationella lantbruksinstitutet i Rom.

Ärendet har av Kungl. Majit avgjorts den 8 februari 1929.

Punkten 14 angående anslag till trädgårdsskola för kvinnor.

Ärendet har av Kungl. Majit avgjorts den 12 april 1929.

336

Punkten 37 angående utredning rörande de åtgärder, som kunna vara erforderliga
för avhjälpande av de i vissa avseenden otillfredsställande förhållanden,
som för närvarande råda i fråga örn smörexporten.

Vid anmälan den 18 juni 1928 av riksdagens skrivelse samma år nr 375
ävensom den under förevarande punkt gjorda framställningen bemyndigades
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för verkställande
av utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder,
som kunde vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande
av deras ställning, som av jordbruket hava sin utkomst. Under
denna utredning skulle ingå bland annat smörexportfrågan; departementschefen
skulle äga att för biträde vid handläggningen av dylika specialfrågor förordna
särskilda sakkunniga. Utredningsmän tillkallades den 20 december 1928.

Punkten 40 angående utredning rörande förenklade bestämmelser i fråga örn
statsbidrags utgående från statens avdikningsanslag.

Kungl. Majit har den 7 mars 1929 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 199).

Punkterna 6, 14 och 40 komma icke vidare att bliva föremål för Kungl.
Majrts prövning.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vid utmarksdelningen å Öland för allmänt behov avsatta områden.
(179.)

Anmäld den 24 maj 1928, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med kammarkollegium och länsstyrelsen i Kalmar län inkomma med plan för
reglering av dispositionsrätten till ifrågavarande områden. Sedan sådan plan
inkommit, anmäldes och avgjordes ärendet den 7 november 1929.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn medgivande av rätt
för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn. (211.)

Anmäld den 8 juni 1928, därvid beslöts remiss till länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län. Sedan yttranden därifrån inkommit samt
jämväl domänstyrelsen och vetenskapsakademien avgivit remissutlåtanden, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till bidrag till
anläggning av odlingsvägar i Norrland, Dalarna och Värmland. (212.)

Kungl. Maj:t har den 15 mars 1929 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 196).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en fast försöksgård för jordbruket. (213.)

Anmäld den 8 juni 1928, den 8 februari samt den 26 april 1929.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till upprensning
av kanalerna i Mästermyr i Gotlands län. (222.)

Sedan till följd av remiss utlåtanden i ärendet avgivits av lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Gotlands län, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner örn statslån till Hornborgasjöns
sänkningsförening. (223.)

337

Anmäld den 29 juni 1928, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla utredningsmän att inom departementet biträda vid verkställandet
av den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Utredningsmän hava sedermera
förordnats.

37. den 25 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(232.)

Anmäld den 8, den 22 ,och den 29 juni 1928, därvid bland annat utfärdats
fem kungörelser (sv. f. nr 217—221). Sistnämnda dag uppdrogs åt statens
egnahemsstyrelse att verkställa av riksdagen ifrågasatta utredningar, dels i syfte
att låneunderstöd ur egnahemslånefonden eller annorledes måtte kunna utgå
jämväl för samfällda (kooperativa) jordbruk — vilken utredning ännu ej inkommit
—, dels ock rörande beredande av ökade möjligheter för lantarbetare,
hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade
eller obemedlade därför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk. Sedan
från chefen för egnahemsstyrelsen inhämtats, att sistnämnda utredning icke
hunne färdigställas inom thädan tid, att därå grundat förslag kunde föreläggas
1929 års riksdag, uppdrog Kungl. Majit den 9 november 1928 åt egnahemsstyrelsen
att först färdigställa den del av utredningen, som avsåge anskaffande
av mindre arrendegårdar åt obemedlade lantarbetare eller med dem jämställda
med lantbruksarbete förtrogna personer för förmedlande av deras framtida förvärv
av självständiga fastigheter, samt med utredning och förslag därutinnan
snarast inkomma till Kungl. Majit. Sedan dylik utredning av egnahemsstyrelsen
avgivits den 5 december 1928 samt remissutlåtanden däröver infordrats
från ett flertal myndigheter, anmäldes ärendet den 15 mars 1929, därvid beslöts
avlåtande till riksdagen av skrivelse (nr 204) med tillkännagivande att i
statsverkspropositionen bebådat förslag i ämnet icke komme att avlåtas till
riksdagen. Vid ärendets förnyade anmälan den 27 juni 1929 föreskrev Kungl.
Majit, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till egnahemsstyrelsen för
att tagas i övervägande i samband med verkställandet av det åt styrelsen den
29 juni 1928 givna uppdrag. Sedan utredning i sistnämnda avseende av egnahemsstyrelsen
framlagts i skrivelse den 2 oktober 1929, hava utlåtanden däröver
infordrats från vederbörande myndigheter.

•

38. den 29 maj 1928, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
ändring i kontrakten med vissa innehavare av kolonat å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna. (263.)

Anmäld den 29 juni 1928, därvid uppdrogs dels åt statens egnahemsstyrelse
att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen rörande skäligheten av
de värden, som ligga till grund för de årliga avgälderna och köpeskillingarna
vid kolonatupplåtelser, dels ock åt domänstyrelsen att i samråd med statens
egnahemsstyrelse verkställa utredning av frågan angående beredande av arbetsförtjänst
åt kolonisterna geifom att i möjligaste mån anordna arbeten å kronoparkerna.
Sedan förstnämnda utredning verkställts och utlåtanden däröver infordrats
från vederbörande myndigheter, har Kungl. Majit den 25 februari 1929
till riksdagen avlåtit proposition (nr 143) angående ändringar i villkoren för
kolonatuppiåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna, innefattande avgörande
av skrivelsen i denna del, vilken sålunda icke vidare kommer att bliva
föremål för Kungl. Majits parning.

I fråga om den senare av utredningarna avvaktas förslag i ämnet.

22 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1930 års riksdag.

338

39. samina dag, i anledning av väckta motioner örn tillämpning av den all männa

arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronojord m. m.
(264.) 1

Anmäld den 29 juni 1928, därvid uppdrogs åt 1927 års kronojordssakkunniga
att efter verkställd utredning till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åtgärder
uti det med riksdagsskrivelsen avsedda syftet. Sedermera har Kungl. Majit
den 26 oktober 1928, med återkallande av sagda uppdrag, anbefallt statens
egnahemsstyrelse — från vilken myndighet infordrats utlåtande över av domänstyrelsen
verkställd utredning av vissa frågor rörande upplåtelser av skogstorp
och odlingslägenheter å kronoparker i de sex nordligaste länen — att avgiva
yttrande över riksdagens ifrågavarande skrivelse. Sedan sådant avgivits i skrivelse
den 20 december 1928, är förslaget föremål för överarbetning inom jordbruksdepartementet.

40. den 1 juni 1928, i anledning av väckta motioner angående statens medverkan
till skogsodling å kala, till skogsbörd tjänliga marker m. m. (329.)

Av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den
26 oktober 1928 för utredning av frågan tillkallad^ utredningsmän hava den
1 november 1929 avgivit betänkande angående statens medverkan för vinnande
av ökad skogsproduktion å vissa marker (st. off. utr. 1929: 27) samt den 14
december 1929 betänkande angående statslån till kommuner för inköp av skogsmark
i vissa fall (st. off. utr. 1929: 34). Över betänkandena infordrade remissutlåtanden
avvaktas.

41. den 8 juni 1928, angående utredning rörande jordbrukets ekonomiska
läge m. m. (375.)

Anmäld den 18 juli 1928, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
ej mindre tillkalla utredningsmän att inom departementet verkställa utredning
enligt i statsrådsprotokollet närmare angivna grunder rörande jordbrukets
ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som må kunna vidtagas i
syfte att böja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning,
som av jordbruksarbete hava sin utkomst, än även beträffande undersökningen
av vissa specialfrågor berörande nämnda utredning, där så prövas nödigt,
förordna särskilda utredningsmän att vid sagda frågors handläggning biträda
vid utredningen. Utredningsmän för huvudfrågan hava tillkallats den
20 december 1928. »

Av dessa ärenden äro sålunda de under 17, 19, 31, 33 och 34 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (2lt>.)

Sedan vederbörande myndigheter inkommit med yttranden i ärendet, har detsamma
anmälts den 31 december 1929, varvid Kungl. Majit beslutat skrivelse
till lotsstyrelsen.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

2. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än föfr närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

339

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. I detsamma beröres även frågan örn tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

3. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 7.)

4. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

5. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion örn upphävande av
tullen å galoscher. (241.)

Ärendet, som tidigare handlagts inom finansdepartementet, har överlämnats till
1928 års tullkommitté.

6. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
varöver vederbörande myndigheter avgivit yttranden. Kungl. Majit har den
31 maj 1929 uppdragit åt 1928 års pensionsförsäkringskommitté att verkställa
ytterligare utredning i ämnet. Ifrågavarande utredning är ännu icke slutförd.

7. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligatiojjslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

8. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
beredande av likvic^ för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Majit en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat
ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Majit vid olika tillfällen
under åren 1921 —1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs
förfogande för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Sedan kommittén
sedermera anmält, atif utbetalningarna av hjälpkrediter avslutats, så att
de kommittén lämnade uppdragen i huvudsak endast innebure övervakande och

340

redovisning av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å vederbörande skuldförbindelser,
har kommittén upplösts med utgången av april månad 1927 samt
uppdrag lämnats åt kommitténs ordförande att, med''biträde av annan person,
tillsvidare till den 1 juli 1930 fortsätta kommitténs avvecklingsarbete.

9. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911.
(284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 maj 1924, angående vidtagande av Jftgärder för åstadkommande
av en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

Sedan kommerskollegium och socialstyrelsen inkommit med en av dem gemensamt
verkställd utredning i ämnet, hava vissa organisationer under år 1929
avgivit yttranden i ärendet, som fortfarande är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 24 mars 1927, i anledning av väckt^motion örn upphävande av
tullen å jäst. (99.)

Sedan kommerskollegium verkställt viss utredning, har ärendet den 15 mars
1929 överlämnats till 1928 års tullkommitté.

12. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av
likställighet i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och
dess binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m.
(181.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles. Ifrågavarande utredning är ännu icke slutförd.

13. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
(183.)

Ärendet är föremål för utredning inom handelsdepartementet.

14. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen örn tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Sedan Kungl. Majit utfärdat inbjudan till en konferens för åstadkommande av
enhetliga bestämmelser angående lastmärke å fartyg, som nyttjas i Östersjöfart,
har sådan konferens mellan delegerade från Sverige, Finland, Estland,
Lettland, Polen, Tyska Riket, Danmark, Norge qch Nederländerna avhållits i
Stockholm under december månad 1929. I avvaktan, bland annat, på anmälan
örn de vid konferensen uppnådda resultaten är ärendet fortfarande beroende
på Kungl. Majlis prövning.

15. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1926—30 juni 1927. (190.)

Punkten 7, som berör handelsdepartementets vel*ksamhetsområde, har den 20
juni 1929 av Kungl. Majit slutligen avgjorts.

341

16. den 30 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd
åt svensk medborgare eller firma för anställande av rättegång inför
utländsk domstol rörande skadestånd för förluster under världskriget.
(272.)

Någon framställning om sådant understöd, som uti ifrågavarande skrivelse omförmäles,
har ännu ej inkommit till handelsdepartementet.

17. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1928 tillkallade chefen för
handelsdepartementet den 3 augusti samma år tre personer för att såsom sakkunniga
verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens skrivelse förmäles.
Ifrågavarande utredning är ännu icke slutförd.

Av dessa ärenden äro de under 1 och 15 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen
behandlade samt de övriga på prövning beroende.

342

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1929 och
vari under år 1929 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (nr 255), angående upphävande av kungl, kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Marits prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912
den 8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27
december (nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (nr 88), angående upphävande av bestämmelser
örn förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Den 6 december 1929 fann Kungl. Majit på försvarsdepartementets föredragning
framställningen, vad anginge ämbeten och tjänster, som tillsattes på

nämnda departements föredragning, icke föranleda vidare åtgärd.

Inom jordbruksdepartementet är ärendet fortfarande beroende på Kungl.

Maj:ts prövning. (Försvars- och jordbruksdepartementen.)

5. 1921 den 27 september (nr 400), angående indrivning och redovisning
av kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

6. 1922 den 25 augusti (nr 477), angående offentligheten av innehållet i
tidningen »Polisunderrättelser».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas örn fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Majlis prövning. (Justitiedepartementet.)

343

8. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn
gåvobeskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

9. 1923 den 11 december (nr 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl, förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl, förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

10. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna örn
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsman m. m.

Ärendet anmäldes den 29 november 1929, därvid Kungl. Majit bland annat
beslöt, att prövningen av den i ärendet väckta frågan tillsvidare skulle anstå
samt att Ö. Ä. och länsstyrelserna skulle anbefallas erinra utmätningsmannen
örn angelägenheten av att resekostnaderna i vissa avseenden i största möjliga
utsträckning begränsades. (Socialdepartementet.)

11. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

12. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt intecknade
fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler örn förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

14. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 69). Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1927 den 14 december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 214 med förslag till taxeringsförordning.
Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.
(Finansdepartementet.)

16. 1928 den 31 mars (nr 582/1927), angående omreglering av domsagorna
i Västerbottens län.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

17. 1928 den 23 juni (nr 288), rörande ändring i visst hänseende av 9 § i
lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff.

Sedan fångvårdsstyrelsen den 5 december 1929 avgivit infordrat yttrande i
ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majits prövning. (Justitiedepartementet.)

344

18. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl,
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

19. 1928 den 3 oktober (nr 449), angående ändring av 8 § i lagén den 17
oktober 1900 om straffregister.

Sedan yttrande i ärendet inkommit från fångvårdsstyrelsen, har ärendet anmälts
i statsrådet den 22 november 1929, då Kungl. Maj:t beslöt inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 § 3 mom. i lagen den
17 oktober 1900 örn straffregister. Lagrådets yttrande har avgivits den 4 december
1929. (Justitiedepartementet.)

20. 1928 den 29 oktober (nr 495), angående behov av tidsenliga bestämmelser
i vissa avseenden rörande häradsrätternas sessionstider och tingens
kungörande m. m.

Yttranden i ärendet hava infordrats från hovrätterna, föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund. Samtliga yttranden hava dock
ännu ej inkommit. (Justitiedepartementet.)

21. 1928 den 20 november (nr 539), angående omreglering av Nätra och
Nordingrå domsaga ävensom Själevads och Arnäs samt Ångermanlands
södra domsagor.

Kungl. Maj:t fann den 10 maj 1929 gott förordna, att Nätra och Nordingrå
domsaga skulle från och med den 1 januari 1930 uppdelas å Själevads och
Arnäs samt Ångermanlands södra domsagor sålunda, att Nätra tingslag skulle
tilläggas den förra domsagan, vilken därefter skulle benämnas Ångermanlands
norra domsaga, och Nordingrå tingslag tilläggas den senare domsagan; och
fattades i övrigt erforderliga beslut. (Justitiedepartementet.)

22. 1928 den 15 december (nr 587), angående ändring i gällande föreskrifter
rörande stämpelavgift och lösen för vissa expeditioner hos Ö. Ä. för
polisärenden.

Sedan O. Ä. i skrivelse den 31 maj 1929 gjort framställning i samma ämne,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)