Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

1

Nr 86.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med
mera och därav påkallade lagfprslag; given Stockholms
slott den 7 februari 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera;

2) lag örn ändrad lydelse av 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad; och

3) lag örn tillägg till 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å
landet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1980,

1 sami

68 haft. (Nr 86.)

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning nied mera.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har Konungen förordnat örn ändring av området för stad, köping, som utgör
egen kommun, eller socken, eller meddelat beslut angående sträckningen av
gräns för förvaltningsområde, som nu sagts, och innebär förordnandet eller
beslutet överflyttande av del av fastighet från ett förvaltningsområde till annat
sådant område, skall delning av fastigheten verkställas i överensstämmelse
därmed.

Har Konungen förordnat, att fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser skall föras för samhälle å landet, och ligger en och samma
fastighet dels inom dels utom gränsen för samhället, skall fastigheten delas
efter nämnda gräns.

Därest av viss fastighet på ena sidan örn fastställd gräns faller allenast dess
andel med andra fastigheter i samfälld mark, skall dock delning av fastigheten
ej äga rum, såvida icke dess andel i samfälligheten blir i laga ordning utbruten.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser
skall såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.

2 §•

Delning av fastighet utav anledning, varom i 1 § sägs, skall, efter förordnande
av Konungens befallningshavande, verkställas av lantmätare genom avstyckning
enligt denna lag.

Skall delning ske av flera fastigheter, skola de avstyckningar, som därav
föranledas, verkställas såsom en förrättning; dock att, där fråga är örn delning
av fastigheter, som tillhört olika förvaltningsområden, särskild förrättning
skall äga rum för varje sådant område. Hinner förrättningsmannen, att
avstyckningarna på grund av särskilda förhållanden icke utan olägenhet kunna
verkställas såsom en förrättning, må förrättningen uppdelas i den utsträckning
omständigheterna påkalla.

3 §.

Med avseende å förrättningen skola föreskrifterna i 2 kap. 5, 9 och 11 §§,
3 kap. 1, 2 och 4 §§ utom såvitt angår kallelse till byggnadsnämnd och 6—13

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

§§ samt, där ej nedan i 8 § är annorlunda stadgat, 6 kap. lagen om delning
av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

4 §.

Är förrättningsmannen av jäv hindrad företaga förrättningen, anmäle ofördröjligen
förhållandet hos Konungens befallningshavande.

5 §.

Örn tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst fjorton
dagar förut underrätta magistrat eller stadsstyrelse i stad ävensom municipalnämnd
eller kommunalnämnd i samhälle eller socken, som beröres av förrättningen.

6 §.

Finner förrättningsmannen, att för förrättningens behöriga handläggning erfordras
bestämmande av fastighetsgräns, skall sådan gränsbestämning av honom
verkställas med tillämpning av de bestämmelser, som skolat lända till
efterrättelse, därest gränsbestämningen verkställts på begäran av fastighetens
ägare; och vile emellertid frågan örn delning av de fastigheter, som beröras av
gränsbestämningen, till dess denna blivit genom laga kraft ägande beslut
avgjord.

7 §•

Förrättningsmannen äger efter överläggning med jordägaren besluta, vilken
del av fastighet som skall avstyckas. Därest icke särskilda förhållanden annat
föranleda, hör den del avstyckas, vars ägovidd är minst eller vars avstyckande
förorsakar den minsta kostnaden.

Har fastighet delats genom sämjedelning, som kommit till stånd före den
1 januari 1928, skall särskilt för sig avstyckas envar vid sämjedelningen utlagd
lott eller del därav. Därest icke samtliga delägare förklara sig nöjda med
sämjedelningen och därom upprätta förening, skall föreläggande meddelas delägare,
som önskar jämlikt 1 kap. 8 § lagen örn delning av jord å landet erhålla
skifte å fastigheten, att senast inom sex månader söka dylikt skifte; och vile
emellertid frågan örn delning av fastigheten. Sökes ej skifte inom sålunda utsatt
tid eller meddelas icke tillstånd därtill eller fullföljes icke sökt skifte, skall
frågan örn skifte anses vara förfallen.

8 §.

Förrättningsmannen åligger att upprätta karta i den omfattning, som erfordras
till utmärkande av gränserna för avstyckade områden jämte sådana
fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdenas läge och gränser bliva fullt
bestämda. Skall avstyckat område redovisas i jordregistret, skola å kartan därjämte
utmärkas gränserna mellan sådana i området ingående ägoslag, som redovisas
i nämnda register. Förekomma inom avstyckat område tomter, som icke
äro att anse såsom rättsligen bestående, skola tomterna angivas å kartan under
de beteckningar, som åsatts dem i vederbörlig ordning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

Gemensamt undantag eller annan till två eller flera fastigheter hörande
samfällighet skall ock upptagas å kartan, dock endast i den mån så erfordras
till utvisande av gräns, som uppkommit vid förrättningen.

Finnes äldre karta, skall den, örn så lämpligen kan ske, användas vid förrättningen.
Ägomätning må äga rum endast i den mån sådan finnes oundgängligen
nödvändig för upprättande av karta på sätt i denna paragraf är
föreskrivet.

9 §•

Vid förrättningen skall upprättas tydlig beskrivning, däri varje nybildad
fastighet skall redovisas. I beskrivningen skall med hänvisning till
varje å karta upptaget område lämnas uppgift örn dettas areal ävensom örn de
andelar i samfälligheter, som tillagts avstyckad ägovidd. Hava å kartan
utmärkts gränserna mellan ägoslag, som redovisas i jordregistret, skall beskrivningen
innehålla uppgift örn arealen av dessa. Ingå i nybildad fastighet
tomter, som icke äro att anse såsom rättsligen bestående, skall beskrivningen
innehålla förteckning över dessa tomter.

Därest av viss fastighet på ena sidan örn fastställd gräns faller allenast dess
andel med andra fastigheter i samfälld mark och fastigheten till följd därav
icke delats vid förrättningen, skall fastigheten ändock särskilt upptagas i beskrivningen
och uppgift däri tillika lämnas örn dessa samfälligheter.

Beskrivningen skall, örn så kan ske, tecknas å kartan.

10 §.

Förrättningsmannen skall å marken utstaka samt tydligt och varaktigt utmärka
vid förrättningen tillkomna gränser ävensom upprätta fullständig beskrivning
över gränserna och utsatta gränsmärken. Beskrivningen skall, örn
så kan ske, tecknas å kartan.

11 §•

Sedan vid förrättningen tillkomna gränser blivit utstakade och utmärkta samt
alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen
avslutas; och meddele förrättningsmannen underrättelse örn vad som skall
iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna emot bevis, som bifogas konceptakten, tillställas
jordägaren eller, där flera sådana finnas, den som av dem därtill utses. Där
förrättningshandlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet ske
med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

12 §.

Den, som vill fullfölja talan mot förrättningen, har att inom trettio dagar
från dess avslutande till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten
ställda besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt,
att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 86.

5

13 §.

Med avseende å granskning och prövning av förrättningen skall vad i
21 kap. avdelningarna D och E lagen om delning av jord å landet stadgas
beträffande avstyckning i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock skall
den fastställelseprövning, som enligt dessa bestämmelser ankommer å överlantmätaren,
fullgöras av ägodelningsdomaren.

14 §.

Innebär förordnande eller beslut, varom i 1 § sägs, överflyttning av del av
fastighet från ett domstolsområde till annat sådant område, skall förrättningen
prövas av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten i det domstolsområde,
fastigheten tillhört före indelningsändringen.

15 §.

Har fastställelse meddelats å förrättningen, skall konceptakten av ägodelningsdomaren
insändas till överlantmätaren eller, där avstyckning skett från
fastighet i stad eller samhälle å landet, för vilket föres fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser, till vederbörande registerförare.

16 §.

Vad i 21 kap. avdelningen G lagen örn delning av jord å landet stadgas örn
talan mot ägodelningsdomares eller ägodelningsrätts beslut skall, utom såvitt
angår byggnadsnämnds klagorätt och därmed förbunden underrättelseskyldighet,
i tillämpliga delar gälla om ägodelningsdomares eller ägodelningsrätts beslut
enligt denna lag.

17 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från den dag,
då beslut örn fastställelse av förrättningen meddelats, eller, i händelse talan
mot beslutet må föras, från den dag beslutet vunnit laga kraft eller däremot
förd talan ogillats, till envar av jordägarna utlämna i ett exemplar utdrag av
upprättad karta rörande honom tillhörig fastighet, som bildats vid förrättningen;
och teckne förrättningsmannen å utdraget avskrift av beviset örn fastställelsen.
Utdraget må tillställas jordägare med posten eller genom utmätningsmannen
i orten.

18 §.

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum enligt denna lag, för avgäld
eller annat åliggande, varom förmäles i 5 kap. 16 § lagen örn fastighetsbildning
i stad eller 19 kap. 24 § lagen örn delning av jord å landet, skall i
fråga örn den avstyckade delens ansvar för sådant åliggande tillämpas vad
som skulle gällt för det fall, att avstyckning på ansökan av fastighetens ägare
skett innan förordnande eller beslut, som avses i 1 §, blivit meddelat.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

19 §•

Konceptakt rörande förrättning enligt denna lag skall förvaras å lantmäterikontoret.
Berör förrättningen stad eller samhälle å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall genom överlantmätarens
försorg avskrift av förrättningshandlingarna och kopia av upprättad
karta översändas till byggnadsnämnden.

Berör förrättningen två län, skall konceptakten förvaras å lantmäterikontoret
i det län, fastigheten före indelningsändringen tillhört, och skall överlantmätaren
till lantmäterikontoret i det andra länet överlämna avskrift av förrättningshandlingarna
och kopia av upprättad karta.

20 §.

Vad i denna lag sägs beträffande avstyckning från viss fastighet skall i
tillämpliga delar gälla i fråga örn avstyckning från sådan mark inom stad
eller samhälle å landet, som ej ingår i fastighetsindelning.

''21 §.

Vad i denna lag är stadgat örn ägare avser jämväl den, som innehar fastighet
under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

22 §.

Vad enligt denna lag ankommer å ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
skall för Stockholm fullgöras av Överståthållarämbetet och för annan stad,
där magistrat finnes, av denna.

23 §.

Kostnad för förrättning enligt denna lag eller för gränsbestämning i sammanhang
med sådan förrättning må icke åläggas fastighetens ägare eller innehavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Har dessförinnan beslut örn indelningsändring eller örn sträckningen av
gräns för förvaltningsområde meddelats eller föreskrift utfärdats, att fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser skall föras för samhälle
å landet, skall vad i denna lag stadgas äga tillämpning i den mån Konungen
förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

i

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

9 §.

*

I samband — — — magistratens prövning.

Vid fastighetsindelningens bestämmande skall såsom stadsäga anses område,
som vid mätningsförrättning utlagts såsom särskild fastighet eller som
eljest i ägarens hand ina anses såsom särskild fastighet, så ock varje stadsägoområde
i övrigt; skolande förty, där område, varom nu är fråga, tillhör flera,
de där var för sig äga viss å marken bestämd ägovidd, eller där viss ägovidd
av dylikt område är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar för fordran
eller annan rättighet, varje sådan del anses såsom en stadsäga. Har fastighet
delats genom sämjedelning, som kommit till stånd efter ingången av år 1928,
skall dock fastigheten utan avseende å sämjedelningen upptagas såsom en
stadsäga.

Där flera---- annan rättighet.

Områden hörande---— å marken.

Områden, som---en stadsäga.

Har kronan---till järnväg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1980.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om tillägg till 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

ay jord å landet.

Härigenom förordnas, att till 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse:

Har genom beslut örn ändring i rikets indelning eller örn sträckningen av
administrativ gräns delar av ett och samma skifteslag hänförts till olika förvaltningsområden,
skall, sedan fastighetsdelning enligt vad därom är särskilt
stadgat ägt rum i överensstämmelse med indelningsändringen eller gränsbestämningen,
vad som av skifteslaget ligger å vardera sidan örn gränsen utgöra
skifteslag för sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungm i statsrådet å Stockholms
slott den 31 december 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark:

»För vinnande av överensstämmelse mellan landets administrativa och dess
kamerala indelning erfordras, att, då del av hemman, lägenhet eller annan
fastighet överflyttas från ett administrativt område till annat sådant, uppdelning
även sker av fastigheten i enlighet med den beslutade indelningsändringen.

Huru dylik fastighetsdelning skall ske i det fall, att del av jordeboksenhet
överflyttas till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för
stad meddelade bestämmelser, därom stadgas i den nu gällande kungörelsen
av den 25 april 1924 (nr 101) med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning
eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ
indelning.

Denna kungörelse, vilken ansluter sig till stadgandet i 7 kap. 17 § lagen den
12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad, har emellertid icke avseende å sådan
indelningsändring, där, utan uteslutande ur jordeboken, del av jordeboksenhet
överflyttas från ett förvaltningsområde till annat sådant. Eör dylikt
fall har Kungl. Maj:t tidigare ansett sig oförhindrad att genom beslut i särskilda
fall föreskriva mantalssättning å jordeboksenheten. Så har emellertid
icke skett efter år 1923. Anledningen härtill torde hava varit, att den
uppfattning gjort sig gällande, att fastighetsdelning icke kunde ske blott genom
ett i administrativ ordning utan stöd i allmän lag meddelat beslut samt
att en mantalssättning utan fastighetsbildande verkan vore ändamålslös.

På grund av den sålunda ändrade praxis har fastighetsregisterkommissionen
med skrivelse den 21 februari 1928 överlämnat förslag till lag med vissa bestämmelser
angående delning av fastighet i anledning av ändring i rikets indelning.
Sedan kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen inkommit med infordrade
utlåtanden över nämnda förslag, har ärendet överlämnats för vidare

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

utredning å justitiedepartementets lagavdelning. Där hava utarbetats förslag
till dels lag om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. dels
ock därav föranledda lagar om ändrad lydelse av 7 kap. 9 § lagen den 12 maj
1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad samt örn ändrad lydelse av 1 kap. 3 §
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet.»

Föredragande departementschefen lämnar härefter en närmare redogörelse
för såväl nämnda lagförslag som en i anslutning till desamma å lagavdelningen
utarbetad promemoria, vilka handlingar fogas vid detta protokoll såsom
Bil. P. M., varefter departementschefen vidare anför:

»Såsom av min redogörelse framgår, skiljer sig det å lagavdelningen utarbetade
förslaget till lagstiftning i ämnet så väsentligt från det av fastighetsregisterkommissionen
avlämnade, att det i viss mån är att anse såsom
ett nytt förslag. På grund härav har jag ansett mig böra ånyo inhämta yttranden
från de ämbetsverk, som förut yttrat sig i ärendet.

Kammarkollegiet har i utlåtande den 12 december 1929 förklarat sig icke
hava funnit anledning till någon erinran mot förslaget.

Lantmäteristyrelsen (byråcheferna Hamrin och Palm) har enligt ett den
22 december 1929 dagtecknat yttrande ej funnit skäl till anmärkning mot
de allmänna principer, som äro grundläggande för förslaget. Däremot har
styrelsen framställt vissa detaljerinringar, till vilka jag senare skall återkomma.

Fastighetsregisterkommissionen har i utlåtande den 31 december 1929 ur
de synpunkter, kommissionen har att företräda, icke funnit anledning till erinran.

Även jag anser mig kunna giva min anslutning till förslagets principer.
Sålunda synes det mig riktigt, att frågan örn fastighetsdelning vid ändring
i rikets indelning löses genom lagstiftning i den ordning, som är föreskriven
för stiftande av civillag, att lagstiftningen gives den omfattning, som förslaget
upptager, att förfarandet vid dylik fastighetsdelning så nära lämpligen
kan ske anknytes till gällande bestämmelser örn avstyckning, samt att å fastighetsägarna
icke lägges någon kostnad för fastighetsdelningen.

Likaledes kan jag, i den mån min följande redogörelse icke giver annat vid
handen, godkänna förslagets olika detaljbestämmelser.

Innan jag ingår på den närmare granskningen av förslaget, torde det tilllåtas
mig omnämna, att lantmäteristyrelsen ifrågasatt, huruvida icke en blivande
lag i ämnet borde utvidgas att omfatta jämväl sättet för bestämmandet av
sådan administrativ gräns, om vars rätta sträckning uppkommit ovisshet eller
tvist. Efter redogörelse för de olika förslag, som i detta hänseende tidigare avgivits,
anför lantmäteristyrelsen:

''Enär frågorna örn utstakning av administrativ gräns och delning av fastighet
i anledning av ändring i administrativ indelning på ett naturligt sätt höra
samman, anser styrelsen lämpligast, att dessa frågor göras till föremål för lagstiftning
i ett sammanhang. Styrelsen anser det därför böra tagas under övervägande,
huruvida icke erforderliga bestämmelser angående utstakning och utmärkande
av gräns för förvaltnings o m råde lämpligen böra sammanföras med

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

11

(le bestämmelser, som innehållas i etet nu till styrelsen remitterade lagförslaget,
till en lag och däri intagas såsom ett första kapitel.

Vad angår innehållet i detta kapitel är styrelsen icke övertygad örn, att bestämmelserna
lämpligen kunna göras så enkla, som skifteslagstiftningskommissionen
föreslagit, utan håller styrelsen före, att frågan bör göras till föremål
för mera specialiserad lagstiftning. Till närmare upplysning angående
de skäl, varpå styrelsen grundar denna sin mening, och då, oavsett örn antydda
önskemål kan vinna beaktande eller icke, frågan ändock måste i viss
mån utredas för belysande av vissa stadganden i det remitterade lagförslaget,
får stitelsen anföra följande.

Erfarenheterna under sista årtiondet, särskilt vid arbetet med uppläggande
av fastighetsregister för städer och vissa samhällen å landet, har givit vid handen,
att Kungl. Maj:ts beslut — i synnerhet äldre sådana — örn municipalbildningar
samt inkorporeringar med städer och samhällen å landet ofta lämna
rum för osäkerhet i fråga örn sträckningen av gränserna för däri avsedda områden.
Detta beror än på att gränserna i beslutet angivits alltför summariskt
eller i förhållande till vissa terrängföremål, vilkas belägenhet på marken är
oviss, än på bristande utredning i ärendet och än på att karta, till vilken beslutet
ansluter sig, varit alltför ofullständig och skissartad. Vid utstakning
av administrativ gräns i enlighet med ett sådant beslut ställes förrättningsmannens
omdömesförmåga ofta på svåra prov, och olika meningar kunna med fog
göras gällande angående gränsens rätta sträckning. Vid andra tillfällen förorsakas
svårigheter därav, att fastighetsgränser, som tillika äro administrativa
gränser, ej finnas utmärkta på marken eller hävdas i felaktigt läge. Den administrativa
gränsen kan då ej bestämmas på annat sätt än genom att fastighetsgränserna
i laga ordning utstakas, men något medel att framtvinga sådan
utstakning finnes icke. En dylik fastighetsgräns kan också vara bestämmande
för sådan del av den administrativa gränsen, som ej sammanfaller med fastighetsgränsen,
ity att berörda del av den administrativa gränsen skall på
visst sätt ansluta till fastighetsgränsen.

I äganderättsligt hänseende har en administrativ gräns visserligen ej någon
betydelse, men icke desto mindre kunna vid utstakning av sådan gräns
betydande ekonomiska intressen stå på spel. Sålunda kan det t. ex. för såväl
vederbörande kommuner som för jordägaren vara av ganska stor betydelse, om
en fabriksbyggnad faller inom gränsen för en stad eller blir liggande utanför
staden. För den ifrågavarande delen av staden kunna gälla sådana stadsplanen
byggnads- och hälsovårdsbestämmelser, som inverka hindrande på fabriksdriften
eller till och med omöjliggöra densamma. Vidare kunna olika beskattningsförhållanden
å ömse sidor om gränsen föranleda, att frågan får betydande räckvidd
i ekonomiskt hänseende. Att märka är i detta sammanhang att gränser
för inkorporeringsområden och samhällen ofta ej göras till föremål för definitiv
utstakning förr än något tiotal år efter meddelandet av Kungl. Maj :ts
beslut. Under tiden kan en omfattande fastighetsbildning och bebyggelse hava
pågått på ömse sidor om gränsen, och utstakningen bjuder då stundom på
mycket obehagliga överraskningar.

Den osäkerhet angående sträckningen av gränser för städer och samhällen,
som sålunda ganska allmänt är rådande, har i allmänhet icke blivit undanröjd
i samband med fastighetsregistreringen. Registerkartans karaktär av översiktskarta,
sammanställd i huvudsak med ledning av befintligt kartmaterial, har
nämligen ej nödvändiggjort ett fixerande på marken av berörda gränser. Vid
efterföljande mantalssättningsförrättning eller förrättning enligt den nu föreslagna
lagen blir gränsfrågan däremot aktuell. Beträffande ett stort antal städer
och samhällen har mantalssättningsförrättning ännu ej ägt rum.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Under förarbetena till jorddelningslagstiftningen har, såsom förut anförts,
utstakning och utmärkande av administrativ gräns ansetts vara allenast en
teknisk verkställighetsåtgärd. Detta må vara teoretiskt riktigt. Lantmäteristyrelsen
håller dock före att detta närmast är en fiktion. På grund av ovan
antydda och andra svårigheter, som merendels i högre eller mindre grad möta
vid dylika utstakningar, torde det få anses nödvändigt att förrättningsmannen
samt jordägare och ombud för myndigheter mötas till gemensamma förhandlingar,
vid vilka föreliggande spörsmål kunna dryftas. Och då, såsom styrelsen
visat, utstakningen av en administrativ gräns i verkligheten ingalunda
saknar privaträttslig betydelse, förefinnes ett påtagligt behov av en förrättningsform,
som medgiver gränsens utstakande och utmärkande med samma
laga verkan som en vanlig privaträttslig gränsbestämning. Styrelsen finner det
därför av praktiska skäl påkallat, att utstakning, varom här är fråga, konstrueras
närmast såsom en gränsbestämning enligt 7 kap. jorddelningslagen,
endast med de avvikelser, som betingas av densammas egenart. Styrelsen tänker
sig alltså att en dylik gränsbestämning skulle tillgå på i huvudsak följande
sätt: Vid förrättningen skulle vissa föreskrifter i 2, 3 och 6 kap. jorddelningslagen
i tillämpliga delar lända till efterrättelse, varjämte vederbörande
myndigheter skulle underrättas örn tid och ställe för förrättningen, för att
dessa måtte bliva i tillfälle att låta sig representera vid förrättningen. Sedan
förrättningsmannen med ledning av Kungl. Marits beslut örn indelningsändringen
samt andra tillgängliga handlingar och kartor ävensom på marken verkställda
undersökningar och mätningar bildat sig en uppfattning örn saken,
skulle han för sakägarna på marken utvisa, huru enligt hans mening gränsen
borde sträcka sig. Gillades förrättningsmannens åsikt av de närvarande sakägarna,
skulle gränsen definitivt utstakas och förrättningen avslutas med besvärshänvisning.
Yppades stridiga meningar, skulle förrättningsmannen försöka
sammanjämka dessa. Lyckades detta, och funne förrättningsmannen den
sträckning, örn vilken sakägarna enats, kunna anses stå i överensstämmelse med
Kungl. Majits beslut, skulle vidare förfaras såsom ovan sagts. Funne förrättningsmannen
den sträckning, örn vilken sakägarna enats, stridande mot
Kungl. Maj:ts beslut, eller kunde enighet icke uppnås, skulle det åligga förrättningsmannen
att pröva örn den föreliggande tvisten kunde anses bero på
otydlighet eller ofullständighet i Kungl. Maj :ts beslut, eller örn den hade sin
orsak i allenast sådana tekniska svårigheter, som vanligen möta vid gränsbestämningar
och bero på otillförlitligt kartmaterial, osäkerhet i fråga örn
läget på marken av fastighetsgränser m. m. I förstnämnda fall skulle det
åligga förrättningsmannen att med överlämnande av karta och protokoll rörande
förrättningen ävensom de kartor och handlingar i övrigt, som kunde
tjäna till upplysning i ärendet, anmäla förhållandet hos Kungl. Majit, och
skulle förrättningen vila i avbidan på Kungl. Majlis beslut. Sedan Kungl.
Majit meddelat beslut i sälten, skulle utstakning verkställas och förrättningen
avslutas. _ I senare fallet skulle förrättningsmannen giva beslut örn
gränsens sträckning och utstaka gränsen _i enlighet därmed samt avsluta förrättningen;
måhända borde dock även i sistnämnda fall, örn gränsen befunnes
hava en i förhållande till fastighetsgränser eller byggnader eller eljest olämplig
sträckning, därest myndighet eller jordägare det påyrkade, förhållandet
böra, anmälas hos Kungl. Majit för prövning, huruvida ej skäl kunde anses
föreligga att meddela beslut örn ändrad sträckning av gränsen. Funne förrättningsmannen
att för den administrativa gränsens bestämmande erfordrades
utstakning av viss fastighetsgräns, skulle han äga utan särskilt förordnande
i vanlig ordning verkställa sådan gränsbestämning såsom särskild förrättning.
Kätt att fullfölja talan mot förrättningen skulle tillkomma såväl ve -

Kungl. Maj:is proposition nr 86.

13

derbörande myndigheter som jordägare. Förrättningen skulle prövas och fastställas
av ägodelningsdomaren, sedan den blivit tekniskt granskad av överlantmätaren.
Ägodelningsdomaren skulle tillse, att förrättningen blivit i formellt
och tekniskt avseende riktigt handlagd. Funne ägodelningsdomaren förrättningen
icke vara lagligen beskaffad, eller hade besvär anförts, skulle ägodelningsdomaren
hänskjuta frågan till ägodelningsrätten. Rättens befogenhet
i avseende å bestämmandet av den administrativa gränsens sträckning skulle
självfallet vara inskränkt till prövning av sådana omständigheter, angående
vilka förrättningsmannen ägt meddela beslut. Funne ägodelningsrätten att
förrättningsmannen överskridit sin befogenhet, borde förrättningen återförvisas
till förrättningsmannen med åläggande för denne att anmäla förhållandet
hos Kungl. Majit och därefter med förrättningen vidare lagligen förfara.
’

Vad lantmäteristyrelsen sålunda föreslagit ligger väsentligen utom ramen
för nu förevarande fråga. Allenast sällan torde nämligen tvekan eller ovisshet
komma att yppas örn rätta sträckningen av en vid beslut örn indelningsändring
eller därmed likartad åtgärd tillkommen administrativ gräns; och det
är blott för vinnande av överensstämmelse med sådan administrativ gräns, som
delning av fastighet enligt föreliggande lagförslag skulle komma att ske. Frågan
örn fastställande i andra fall av sträckningen utav administrativ gräns
aktualiseras ej genom föreliggande förslag.

Ej heller torde frågan vara av den sakliga betydelse, som lantmäteristyrelsen
förmenar.

Det vanligaste fallet är, att jordeboksenheter och fastigheter odelade hänförts
till det ena eller det andra administrativa området, d. v. s. att den
administrativa gränsen följer den kamerala. I dessa fall förefinnes intet
behov för den enskilde fastighetsägaren att i särskild ordning få den administrativa
gränsen fastställd. Han äger alltid möjlighet att genom begäran
örn rågångsbestämning i vanlig ordning få området för sin fastighet fastslaget,
och därmed blir också den administrativa gränsen bestämd. Sällan
lärer däremot finnas anledning för kommun eller för det allmänna att
vidtaga särskilda åtgärder för gränsens bestämmande i dylikt fall; möjligen
kan ett visst behov av gränsbestämning tänkas föreligga vid exempelvis uppgörandet
av stadsplan för område invid stadsgränsen. För att i dylikt fall
en gränsbestämning över huvud skall hava någon betydelse, måste den tillerkännas
rättsverkan gent emot fastighetsägarna; frågan begränsar sig alltså
till spörsmålet, huruvida en kommun eller därmed jämförlig menighet skall
äga, utan att fastighetsägaren därom framställt begäran, påkalla en rättslig
bestämning av den del av en fastighets gräns, som sammanfaller med kommungränsen.
Förefinnes ett verkligt behov av dylik gränsbestämning, lärer frågan,
såsom någon gång har skett, kunna ordnas i samförstånd med fastighetsägaren,
som föranstaltar örn rågångsutstakning. Däremot synas mig tillräckligt
vägande skäl icke hava anförts för den meningen, att kommun eller
menighet skulle äga, låt vara på egen bekostnad men dock utan den enskilde
fastighetsägarens samtycke, indraga denne i en rättslig procedur och eventuellt
även rättegång rörande hans fastighet. Frånsett att detta innebure ett

14

Kungl. Majda proposition nr 86.

väsentligt ingrepp i den enskildes bestämmande över sina angelägenheter
skulle det föra med sig många och svårlösta konfliktanledningar. Exempelvis
må här hänvisas till det sannolikt ofta uppkommande fall, att kommunen
ansåge sig böra åtnöjas med den av vederbörande lantmätare verkställda rågångsutstakningen
under det att den fastighetsägare, som därvid sett sig gå
miste örn en del av det utav honom hävdade ägoväldet, ville draga saken under
domstols prövning.

Även örn det är regel, att administrativ och kameral gräns sammanfalla,
förekommer dock allt emellanåt, såsom hela den föreliggande frågans uppkomst
giver vid handen, att en administrativ gräns skär tvärs över en fastighet.
Ej heller i detta fall har frågan örn gränsens rätta sträckning såsom regel
någon större betydelse för den enskilde fastighetsägaren. Det i lantmäteristyrelsens
utlåtande tänkta exemplet torde sällan förekomma i verkligheten.
Skulle emellertid i något fall föreligga behov, vare sig för kommun eller för enskild
fastighetsägare, att få ovisshet örn gränsens rätta sträckning undanröjd,
böra tillämpas bestämmelserna i § 3 förordningen den 28 mars 1862 örn kommunalstyrelse
på landet och § 2 förordningen samma dag örn kommunalstyrelse
i stad, enligt vilka lagrum det tillkommer Kungl. Majit att, där osäkerhet
råder beträffande rätta sträckningen av gräns för kommuns område, meddela
beslut angående gränsens sträckning. I dylikt fall bör gången bliva
elen, att kommun eller enskild, vars rätt är beroende av frågan, med företeende
av erforderligt kartmaterial, eventuellt upprättat av en därtill förordnad lantmätare,
begär Kungl. Maj'' :ts förklaring i saken. Den av lantmäteristyrelsen
föreslagna anordningen, varigenom bestämningen av den administrativa gränsen
skulle ske på i viss mån samma sätt som en vanlig privaträttslig gränsbestämning,
synes mindre tillfredsställande. Förfarandet skulle därigenom
ingalunda förenklas eller förbilligas; snarare skulle motsatsen kunna befaras,
och i den mån något sakligt avgörande över huvud komme att tillerkännas kommuner
och fastighetsägare eller påläggas ägodelningsdomare eller ägodelningsrätter,
komme detta att innebära ett avsteg från den i förutnämnda paragrafer
av kommunallagarna fastslagna principen.

Av det anförda framgår, att jag alltså icke nu är beredd att tillstyrka lagstiftning
i den av lantmäteristyrelsen förordade riktning. Vid sådant förhållande
lärer jag böra i korthet angiva huru det bör förfaras i de, enligt vad
redan nämnts, sannolikt sällsynta fall, att vid förrättning för fastighetsdelning
i anledning av ändrad administrativ indelning uppkommer ovisshet angående
den administrativa gränsens sträckning. Nyss har nämnts, att det enligt gällande
författningar tillkommer Kungl. Maj :t att i sådant fall meddela beslut
i saken. Skulle förrättningsmannen finna ovisshet föreligga rörande gränsen,
lärer han därför hava att förklara förrättningen helt eller delvis vilande i avbidan
på Kungl. Maj :ts beslut i ämnet samt att insända handlingarna i ärendet
till Konungens befallningshavande, som tillika med eget yttrande och, därest
anledning därtill förekommer, jämväl efter vederbörande kommunala myndigheters
hörande överlämnar ärendet till Kungl. Majlis avgörande. Därest
återigen först vid fastställelseprövningen skulle befinnas, att verklig oviss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

15

het råder om den administrativa gränsens rätta sträckning, är givetvis ägodelningsdomaren
oförhindrad att återförvisa förrättningen. Anledning därtill
torde dock sällan örn ens någonsin förekomma; har nämligen vid förrättningen,
till vilken de kommunala myndigheterna skola kallas, icke försports någon ovisshet
örn gränsens sträckning, lärer fastställelsemyndigheten vara berättigad
att utgå från att någon ovisshet örn gränsens sträckning ej förelegat. Annorlunda
är förhållandet örn ett rent misstag vid förrättningen blivit begånget
och en felaktig gränslinje följts; i dylikt fall lärer fastställelse å förrättningen
böra vägras och ärendet visas åter för ny handläggning.

De erinringar, som lantmäteristyrelsen eljest framställt, gälla blott vissa detaljer
i huvudförslaget.

Sålunda har styrelsen beträffande 2 § framhållit, att uppdelning av arbetet
å skilda förrättningar kunde vara påkallad av olika anledningar. I anledning
härav har jag låtit omarbeta paragrafen sålunda, att förrättningsmannen tillerkännes
befogenhet att uppdela förrättningen i den utsträckning omständigheterna
påkalla, därest avstyckningarna på grund av särskilda förhållanden
icke utan olägenhet kunna verkställas såsom en förrättning.

I avseende å bestämmelserna i förslagets 7 § torde det tillåtas mig att omnämna,
att jag hyst viss tvekan, huruvida det vore erforderligt att så konsekvent
genomföra fastighetsdelning vid ändrad administrativ indelning, att där allenast
andel i samfällighet folie på endera sidan örn den administrativa gränsen, denna
andel i allt fall skulle frånskiljas såsom särskild fastighet. Då emellertid förslaget
härutinnan bygger på de principer, som redan tillämpats vid mantalssättning,
samt de hörda ämbetsverken icke haft någon erinran i denna del, har det
synts mig riktigast att icke vidtaga någon ändring härutinnan.

Med avseende å tillämpningen av denna paragraf har lantmäteristyrelsen
gjort följande uttalande:

''Ehuru styrelsen ej har någon erinran mot innehållet i denna paragraf, anser
sig styrelsen dock böra framhålla följande.

Jämlikt 11 § i lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring har vid ägostyckning å hemman, från vilket viss jord
blivit för alltid avsöndrad, förfarits så, att den avsöndrade jorden antingen
lagts till någon av ägostyckningslottema eller ock bibehållits såsom gemensam
för alla lotterna. Att den avsöndrade jorden, ehuru till äganderätten
skild från hemmanet, behandlats på detta sätt har uteslutande berott på nödvändigheten
att vid fördelningen av hemmanets mantal mellan ägostyckningslotterna
taga även den avsöndrade jorden i beräkning, och därigenom kan icke
anses hava åstadkommits någon förändring i den avsöndrade jordens ställning
såsom fastighet för sig. Har den administrativa gränsen sådan sträckning
att å ena sidan örn gränsen faller en avsöndrad lägenhet, och å andra
sidan den eller de ägostyckningslotter, till vilka lägenheten vid ägostyckningen
blivit lagd, lärer alltså icke erfordras någon åtgärd för avstyckning, varom
här är fråga. En anteckning i förrättningsprotokollet om förhållandet torde
vara tillfyllest.

Av motiveringen till paragrafen framgår att med avstyckningen åsyftas ett
fullständigt skiljande från varandra av de delar av en fastighet, som äro
belägna å ömse sidor om den administrativa gränsen. Enligt förslagets be -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

stämmelser torde också under alla förhållanden ett sådant fullständigt avskiljande
komma till stånd i fråga örn den mark, som vid tiden för förrättningen
tillhör fastigheten enskilt eller gemensamt med andra fastigheter. Att
märka är emellertid att i fall, där till fastighet, som är belägen på ena sidan
örn gränsen, hör servitutsrätt å fastighet, belägen på andra sidan om gränsen,
genom servitutets utbrytning framdeles kan uppkomma behov av den utbrutna
markens skiljande från fastigheten. Dylika fall torde dock kunna
antagas bliva mycket sällan förekommande. I alla händelser lärer icke kunna
komma i fråga att avstycka en servitutsrätt till särskild fastighet.’

Vad sålunda av lantmäteristyrelsen yttrats föranleder ingen erinran från
min sida.

Beträffande 12 § första stycket har lantmäteristyrelsen, med utgångspunkt
från sitt förslag, att ett rättsligt avgörande angående den administrativa gränsens
sträckning skulle ske vid förrättningen, framhållit att de kommunala myndigheter,
vilka enligt förslagets 5 § skulle erhålla underrättelse örn förrättningen,
även borde tillerkännas rätt att fullfölja talan mot densamma. Med den
ståndpunkt, förslaget intager, blir fastighetsdelningen blott en följdåtgärd till
den ändrade kommunala indelningen, före vars vidtagande vederbörande kommuner
haft tillfälle att utveckla sina synpunkter och yrkanden; fastighetsdelningen
inverkar ej på kommunernas rätt och det synes mig vid sådant förhållande
knappast erforderligt att, örn förslagets principer i övrigt bibehållas oförändrade,
tillerkänna kommunerna formell klagorätt över uppdelningen av de
enskilda jordägarnas fastigheter. Detta torde knappast heller varit av lantmäteristyrelsen
avsett.

Med avseende a 12 § andra och tredje styckena anför lantmäteristyrelsen:

''Föreskriften i 12 § andra stycket, att förrättningsmannen skall överlämna
konceptakten till ägo.delningsdomaren synes giva vid handen, att enligt förslaget
förrättningen icke skall underkastas teknisk granskning av överlantmätaren.
Behovet av sådan granskning torde emellertid vara minst lika stort
beträffande förrättning, varom här är fråga, som beträffande förrättningar
enligt jorddelningslagen. Styrelsen anser därför samma ordning
böra tillämpas, som enligt 21 kap. 41 § jorddelningslagen skall iakttagas
i fråga örn förrättningar, som verkställas enligt nämnda lag, eller
att konceptakten av förrättningsmannen insändes till överlantmätaren i länet.
Avser indelningsändring överflyttning av del av fastighet från ett län till annat,
bör akten insändas till överlantmätaren i förstnämnda län, för vilken
jordregister och akter rörande lantmäteriförrättningar, som erfordras för
granskningen, äro tillgängliga. Innebär förrättningen avstyckning från fastighet
eller område i stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, bör överlantmätaren äga att från
byggnadsnämnden inlåna sådana hos nämnden förvarade akter rörande mätningsförrättningar
m. m., som befinnas erforderliga för den tekniska granskningen.
Det torde alltså måhända böra stadgas skyldighet för byggnadsnämnden
att på rekvisition av överlantmätaren till honom översända sådana hos
nämnden förvarade kartor och handlingar, som befinnas erforderliga för nyss
angivet ändamål.’

Lantmäteristyrelsens förslag att förrättningsakten bör före fastställelseprövningen
undergå lantmäteriteknisk granskning synes mig välgrundat; och har
jag för sådant ändamål låtit andra stycket utgå ur 12 §, varigenom

Kungl. Majlis proposition nr 80.

17

på grund av stadgandet i 13 § bestämmelserna i jorddelningslagen örn förrättningshandlingarnas
insändande till överlantmätaren bliva tillämpliga. Däremot
har tillräcklig anledning icke synts mig föreligga att speciellt för detta
slags förrättningar i allmän civillag stadga skyldighet för byggnadsnämnd
att till överlantmätaren på rekvisition översända för granskningen erforderliga,
hos nämnden förvarade kartor och handlingar. Härvid förbiser jag icke att
dylik utlåning lian behöva i avsevärd omfattning förekomma i såväl dessa som
andra jorddelningsärenden.

Av lantmäteristjuulsen vid 14 § gjord hemställan örn upptagande av bestämmelser,
motsvarande de i 1 § av kungörelsen den 25 november 1927 (nr 418)
nied vissa bestämmelser i anledning av lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet för jorddelningsförrättningar enligt nämnda lag givna föreskrifter,
har synts mig icke i detta sammanhang påkalla någon åtgärd. Däremot
hava, i anledning av vad lantmäteristyrelsen hemställt, i 14 § intagits
bestämmelser örn tecknande av fastställelsebevis å karta och förrättningshandlingar
ävensom angående konceptaktens insändande till överlantmätare eller
registerförare.

Vid 18 § har lantmäteristyrelsen framhållit, att det borde tagas under övervägande,
huruvida icke stadgandet i denna paragraf föranledde, att område,
som avstyckats enligt nu ifrågasatt lag, beträffande ansvarighet jämväl för
inteckningar i stamfastigheten likställdes med områden, som avstyckats enligt
5 kap. fästighetsbildningslagen eller 19 kap. jorddelningslagen samt att därav
betingad ändring vidtoges i 37 § 5 mom. inteckningsförordningen.

I anledning av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört må nämnas, att jag
ämnar inom kort underställa Kungl. Maj:t fråga angående utsträckt tilllämpning
av lagen den 14 juni 1929 örn begränsning eller avlösning av avstyckat
områdes ansvar för inteckning i stamfastigheten och i samband därmed
fråga örn vissa avstyckningars ansvarighet i sådant hänseende. Det synes mig
lämpligast att den av lantmäteristyrelsen väckta frågan upptages till behandling
i omförmälda lagstiftningsärende.

I övrigt har jag i huvudförslaget vidtagit åtskilliga jämkningar av huvudsakligen
redaktionell art, vilka icke lära erfordra särskild motivering.

Lantmäteristyrelsen har vidare anfört:

''Styrelsen anser sig böra begagna tillfället framhålla angelägenheten av
att vid uppgörande av förslag till indelningsändringar jorddelningssynpunkterna
tillbörligen beaktas, så att icke olägenheterna bliva större än nödigt är.
Lantmäteristyrelsen håller före, att den bästa garantien mot ur jorddelningssynpunkt
olämpliga indelningsändringar vinnes genom att styrelsen beredes
tillfälle avgiva yttrande i dylika ärenden.

De nya skifteslag, vari det ursprungliga skifteslaget blivit genom den administrativa
gränsen delat, komma emellertid att trots uppdelningen fortfarande
stå i visst beroende av varandra. Då genom indelningsändringen ej lärer
åstadkommas någon ändring i delägarnas rätt i det ursprungliga skifteslaget,
måste nämligen under vissa omständigheter vid laga skifte å det ena skifteslaget
hänsyn tagas till delägarnas innehav inom det andra skifteslaget. Det
kan alltså bliva nödvändigt att för bestämmande av delningsgrunden inom det

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 68 käft. (Nr 86.) 2

14 §.

18 §■

Övriga

jämkningar.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

förstnämnda skifteslaget uppmäta och gradera jämväl det andra skifteslagets
ägor. Lämpligast vore givetvis i dylikt fall att båda skifteslagen samtidigt
skiftades. Att i jorddelningslagen införa några tvångsbestämmelser i detta
hänseende torde dock ej vara tillrådligt. Förhållandena kunna nämligen vara
sådana, att ett skifte inom det andra skifteslaget ej är behövligt; så torde
t. ex. vara händelsen, örn detsamma består uteslutande av avsöndrade eller avstyckade
lägenheter. Styrelsen förmodar att här berörda spörsmål i varje
särskilt fall skola vinna en tillfredsställande lösning genom delägarnas eget
initiativ.’

Även jag vill understryka vikten därav, att vid ifrågasatt ändring i rikets
indelning, så vitt möjligt, följas redan förefintliga fastighetsgränser. Varje
fastighetsdelning medför nämligen ej blott kostnader för det allmänna utan
även olägenheter för den enskilde, vilkens möjlighet att förfoga över sin fastighet
blir begränsad, intill dess fastighets delningen blivit slutförd.

Slutligen har lantmäteristyrelsen även berört frågan örn den föreslagna lagens
konsekvenser med avseende å fastighetsregister och jordebok. Till dessa
spörsmål liksom till frågan örn upphörande av 1924 års kungörelse om mantalssättning
torde jag få återkomma, sedan slutlig ståndpunkt av statsmakterna
intagits till förevarande lagstiftningsärende.»

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande måtte genom utdrag
av detta protokoll inhämtas över de sålunda omarbetade och vid detta
protokoll såsom Bil. A fogade förslagen till

1) lag örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.;

2) lag örn ändrad lydelse av 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad; samt

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn
delning av jord å landet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

19

Bilaga A.

Forsla g

till

Lag

örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

• Har Konungen förordnat örn ändring av området för stad, socken eller köping,
som utgör egen kommun, eller meddelat beslut angående sträckningen av
gräns för förvaltningsområde, som nu sagts, och innebär förordnandet eller
beslutet överflyttande av del av fastighet från ett förvaltningsområde till annat
sådant område, skall delning av fastigheten verkställas i överensstämmelse
därmed.

Har Konungen förordnat, att fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser skall föras för samhälle å landet, och ligger en och samma fastighet
dels inom dels utom gränsen för samhället, skall fastigheten delas efter
nämnda gräns.

Med fastighet förstås i denna lag vad som enligt gällande bestämmelser skall
såsom särskild fastighet redovisas i fastighetsregister.

2 §.

Delning av fastighet utav anledning, varom i 1 § sägs, skall, efter förordnande
av Konungens befallningshavande, verkställas av lantmätare genom avstyckning
enligt denna lag.

Skall delning ske av flera fastigheter, skola de avstyckningar, som därav
föranledas, verkställas såsom en förrättning; dock att, där fråga är om delning
av fastigheter från olika förvaltningsområden, särskild förrättning
skall äga rum för varje sådant område. Finner förrättningsmannen, att
avstyckningama på grund av särskilda förhållanden icke utan olägenhet kunna
verkställas såsom en förrättning, må förrättningen uppdelas i den utsträckning
omständigheterna påkalla.

3 §•

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 kap. 5, 9 och 11 §§, 3 kap. 1, 2,
4 och 6—13 §§ samt 6 kap. lagen om delning av jord å landet i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

4 §•

Är förrättningsmannen av jäv hindrad företaga förrättning, anmäle ofördröjligen
förhållandet hos Konungens befallningshavande.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

5 §.

Om tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst fjorton
dagar förut underrätta magistrat eller stadsstyrelse i stad ävensom municipalnämnd
eller kommunalnämnd i samhälle eller socken, som beröres av förrättningen
.

G §.

Finner förrättningsmannen, att för förrättningens behöriga handläggning erfordras
bestämmande av fastighetsgräns, skall sådan gränsbestämning av honom
verkställas med tillämpning av de bestämmelser, som skolat lända till
efterrättelse, därest gränsbestämningen verkställts utan sammanhang med avstyckningen;
och vile emellertid frågan örn delning av de fastigheter, som beröras
av gränsbestämningen, till dess denna blivit genom laga kraft ägande
beslut avgjord.

7 §.

Förrättningsmannen äger efter överläggning med jordägaren besluta, vilken
del av fastighet som skall avstyckas. Därest icke särskilda förhållanden annat
föranleda, bör den del avstyckas, vars ägovidd är minst eller vars avstyckande
förorsakar den minsta kostnaden.

Har fastighet delats genom sämjedelning, som kommit till stånd före den
1 januari 1928, skall vad som frånskiljes envar av de vid sämjedelningen utlagda
lotterna särskilt för sig avstyckas.

Ligga på ena sidan örn den administrativa gränsen av två eller flera fastigheter
allenast dessas andelar med andra fastigheter i gemensamt undantag eller
annan samfällighet, skola andelarna tillsammans avstyckas till en fastighet.

8 §.

Förrättningsmannen åligger att upprätta karta i den omfattning, som erfordras
till utmärkande av gränserna för avstyckade områden jämte sådana
fasta punkter och mätningsuppgifter, att områdenas läge och gränser bliva fullt
bestämda. Skall avstyckat område redovisas i jordregistret, skola å kartan
därjämte utmärkas gränserna mellan sådana i området ingående ägoslag, som
redovisas i nämnda register. Förekomma inom avstyckat område tomter, som
icke äro att anse såsom rättsligen bestående, skola tomterna angivas å kartan
under de beteckningar, som åsatts dem i vederbörlig ordning.

Gemensamt undantag eller annan till två eller flera fastigheter hörande
samfällighet, som ej utgör avstyckat område, skall ock upptagas å kartan,
dock endast i den mån så erfordras till utvisande av gräns, som uppkommit vid
förrättningen.

Finnes äldre karta, skall den, örn så lämpligen kan ske, användas vid förrättningen.
Ägomätning må äga rum endast i den mån sådan finnes oundgängligen
nödvändig för upprättande av karta på sätt i denna paragraf är
föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sfi.

21

9 §.

Vid förrättningen skall upprättas fullständig beskrivning, däri varje nybildad
fastighet skall redovisas. I beskrivningen skall ock nied hänvisning till
varje å karta upptaget område lämnas uppgift örn dettas areal ävensom örn de
andelar i samfälligheter, som hänförts till avstyckad ägovidd. Hava å kartan
utmärkts gränserna mellan ägoslag, som redovisas i jordregistret, skall beskrivningen
innehålla uppgift örn arealen av dessa. Ingå i nybildad fastighet
tomter, som icke äro att anse såsom rättsligen bestående, skall beskrivningen
innehålla förteckning över dessa tomter.

Beskrivningen skall, örn så kan ske, tecknas å kartan.

10 §.

Eörrättningsmannen skall å marken utstaka samt tydligt och varaktigt utmärka
genom förrättningen tillkomna gränser ävensom upprätta fullständig
beskrivning över gränserna och utsatta gränsmärken. Beskrivningen skall, örn
så kan ske, tecknas å kartan.

11 §•

Sedan gräns mellan stamfastighet och avstyckat område blivit utstakad och
utmärkt samt alla till förrättningen hörande frågor i övrigt blivit avgjorda,
skall förrättningen avslutas; och meddele förrättningsmannen underrättelse örn
vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna emot bevis, som bifogas konceptakten, tillställas
jordägaren eller, där flera sådana finnas, den som av dem därtill utses. Där
förrättningshandlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet ske med
posten eller genom utmätningsmannen i orten.

12 §.

Den, som vill fullfölja talan mot förrättningen, har att inom trettio dagar
från dess avslutande till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten
ställda besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt,
att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Innebär beslut örn ändring i administrativ indelning överflyttning av del av
fastighet från ett domstolsområde till annat sådant område, skall förrättningen
prövas av ägodelningsrätten i det domstolsområde, fastigheten tillhört före
indelningsändringen.

13 §.

Med avseende å granskning och prövning av förrättningen skola bestämmelserna
i 21 kap. avdelningarna D och E lagen om delning av jord å landet i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

14 §.

Bevis om meddelad fastställelse skall tecknas å kartan eller, där karta ej
upprättats, å förrättningshandlingarna. Konceptakten skall därefter av ägodelningsdomaren
insändas till överlantmätaren eller, där avstyckning skett från
fastighet i stad eller samhälle å landet, för vilket föres fastighetsregister enligt
de för stad meddelade bestämmelser, till vederbörande registerförare.

15 §.

Vad i 21 kap. avdelningen G- lagen örn delning av jord å landet stadgas om
talan mot ägodelnings rätts eller ägodelningsdomares beslut skall ock gälla örn
ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut enligt denna lag.

16 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från den
dag, då beslut örn fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft, till jordägaren
utlämna i ett exemplar utdrag av upprättad karta rörande denne tillhörig
fastighet, som bildats vid förrättningen; och teckne förrättningsmannen
därå avskrift av beviset örn fastställelse^ Har vid förrättning bildad fastighet
ej upptagits å karta, skall förrättningsmannen inom samma tid lämna jordägaren
intyg, att förrättningen fastställts. Utdrag eller intyg, som nu sagts,
må tillställas jordägaren med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

17 §.

Den omständighet, att fastställelse meddelats å avstyckning enligt denna lag,
medför icke för ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag
och författningar eljest medgiva.

18 §.

Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum enligt denna lag, för avgäld
eller annat åliggande, varom förmäles i 5 kap. 16 § lagen örn fastighetsbildning
i stad eller 19 kap. 24 § lagen örn delning av jord å landet, skall i fråga
örn den avstyckade delens ansvar för sådant åliggande tillämpas vad som
skulle gällt för det fall, att avstyckningen skett av annan anledning än i
denna lag avses.

19 §.

Konceptakt rörande förrättning enligt denna lag skall förvaras å lantmäterikontoret.
Berör förrättningen stad eller samhälle å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, skall genom överlantmätarens
försorg avskrift av förrättningshandlingarna och kopia av upprättad
karta översändas till byggnadsnämnden.

Berör förrättningen två län, skall konceptakten förvaras å lantmäterikontoret
i det län, fastigheten före indelningsändringen tillhört, och skall överlant -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

23

mätaren till lantmäterikontoret i det andra länet överlämna avskrift av förrättningshandlingarna
och kopia av upprättad karta.

20 §.

Yad i denna lag sägs beträffande avstyckning från viss fastighet skall i
tillämpliga delar gälla i fråga örn avstyckning från sådan mark inom stad
eller samhälle å landet, som ej ingår i fastighetsindelning.

21 §.

Vad i denna lag är stadgat om ägare avser jämväl den, som innehar fastighet
under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

22 §.

Vad enligt denna lag ankommer å ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
skall för Stockholm fullgöras av Överståthållarämbetet och för annan stad,
där magistrat finnes, av denna.

23 §.

Kostnad för förrättning enligt denna lag eller för gränsbestämning i sammanhang
med sådan förrättning må icke åläggas fastighetens ägare eller innehavare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Har dessförinnan beslut örn indelningsändring eller örn sträckningen av
gräns för förvaltningsområde meddelats eller föreskrift utfärdats, att fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser skall föras för samhälle
å landet, utan att fastställelse å fastighetsindelningen ännu meddelats,
skall dock vad i denna lag stadgas äga tillämpning allenast i den mån Konungen
så förordnar.

24

Kungl. Majlis proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn

fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

I samband---— magistratens prövning.

Vid fastighetsindelningens bestämmande skall såsom stadsäga anses område,
som vid mätningsförrättning utlagts såsom särskild fastighet eller som
eljest i ägarens hand må anses såsom särskild fastighet, så ock varje stadsågoområde
i övrigt; skolande förty, där område, varom nu är fråga, tillhör flera,
de där var för sig äga viss å marken bestämd ägovidd, eller där viss ägovidd
av dylikt område är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar för fordran
eller annan rättighet, varje sådan del anses såsom en stadsäga. Har fastighet
delats genom sämjedelning, som kommit till stånd efter den 1 januari 1928,
skall dock fastigheten utan avseende å sämjedelningen upptagas såsom en
stadsäga.

Där flera — ---annan rättighet.

Områden hörande---å marken.

Områden, som -— --en stadsäga.

Har kronan---— till järnväg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

25

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord å landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Där skifteslags — ---till efterrättelse.

Förekommer inom —---sådan indelning.

Har genom beslut om ändring i rikets indelning eller örn sträckningen av
administrativ gräns delar av ett och samma skifteslag hänförts till olika förvaltningsområden,
skall, sedan fastighetsdelning enligt vad därom är särskilt
stadgat ägt rum i överensstämmelse med indelningsändringen eller gränsbestämningen,
vad som av skifteslaget ligger å vardera sidan om den administrativa
gränsen utgöra skifteslag för sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 januari

1930.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 december
1929, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag örn delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad och

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet.

Eörslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen i lantmäteristyrelsen Gunnar Palm.

Förslaget till lag om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning
m. m.

fann lagrådet föranleda följande erinringar:

1 §•

Den till grund för detta lagförslag liggande principen, att överensstämmelse
bör åvägabringas emellan landets administrativa och dess kamerala indelning,
har genomförts så fullständigt, att delning föreskrivits ej blott av fastighet,
som har på marken utbrutna områden liggande på ömse sidor örn en fastställd
administrativ gräns, utan även av fastighet, som endast så Hilvida splittras
genom sådan gräns, att fastighetens hela på marken utbrutna område ligger
på ena sidan örn gränsen och på den andra endast dess ideella andel i något
för fastigheten och andra fastigheter samfällt område. Föredragande departementschefen
har uttalat tvekan, huruvida det vore erforderligt att gå så långt,
men givit förslaget den angivna omfattningen, emedan överensstämmelse där -

Kungl. Maj :ts proposition nr 86.

27

igenom vunnes med förfarandet vid mantalssättning och de ämbetsverk, som
hörts över ett preliminärt lagförslag i ämnet, ej haft någon erinran i denna del.
Det synes emellertid lagrådet, som örn övervägande skäl talade för någon jämkning
av förslaget i berörda hänseende. Att såsom avstyckad fastighet betrakta
något, som icke består av visst, till gränserna bestämt jordområde, förefaller
ganska onaturligt. Tillskapande av dylika fastigheter skulle emellertid
vid bifall till förslaget komma att ske i stor utsträckning. Ofta förekommer,
att ett gemensamt undantag — en skogstrakt, ett grustag, en väg •—• hör till
ett stort antal fastigheter; stundom kunna dessa räknas i hundratal. Visserligen
skulle icke för en var av de fastigheter, som ligga på motsatta sidan örn
gränsen, bildas en särskild fastighet, bestående av dess ideella andel i undantaget,
utan samtligas andelar skulle enligt 7 § tredje stycket avstyckas till
en fastighet, i vilken en var av huvudfastigheternas ägare skulle hava del, motsvarande
fastighetens ideella andel i undantaget. Denna andel skulle emellertid
icke vidare medfölja huvudfastigheten såsom adpertinens, och ehuru det
ekonomiska sambandet mellan huvudfastigheten och andelen i undantaget väl
i regel icke komme att bliva upplöst, skulle vid transaktioner beträffande den
ekonomiska enheten städse behöva iakttagas, att två kameralt och rättsligt
skilda fastigheter funnes; vid försäljning eller arvfall bleve två lagfarter nödvändiga,
och särskild inteckningsåtgärd måste vidtagas, därest en gravation
avsåges skola belasta även andelen i undantaget. Dessa förhållanden skulle säkerligen
ofta förbises, vilket komme att medföra oreda och osäkerhet, och där
kravet å dubbla inskrivningsåtgärder iakttoges, skulle det föranleda ökat besvär
och kostnad. Nu antydda praktiska olägenheter torde vara av sådan betydelse,
att ett avsteg från det principiellt riktigare förfaringssättet är motiverat.
De böra emellertid endast leda till ett temporärt inställande av fastighetsdelningen.
Skulle en andel i undantaget bliva lagligen utbruten och sålunda
erhålla visst område å marken, finnes ej längre anledning att upprätthålla den
rättsliga enheten; då bör den ifrågavarande gränsens tillkomst föranleda enhetens
uppdelande i överensstämmelse med gränsen. Den ändring av förslaget,
som lagrådet således finner påkallad, synes kunna ske genom införande i 1 §
av ett stycke mellan de föreslagna andra och tredje styckena, av innebörd att
därest av viss fastighet på ena sidan örn fastställd gräns faller allenast dess
andel med andra fastigheter i samfälld mark, i första eller andra stycket föreskriven
delning av förstnämnda fastighet ej skall äga rum, såvida icke dess
andel i samfälligheten blir i laga ordning utbruten. Har så skett, bör underrättelse
därom — lämpligen genom vederbörande registerförare — lämnas Konungens
befallningshavande för meddelande av förordnande för lantmätare
enligt 2 §, men den härutinnan erforderliga föreskriften torde kunna givas i
administrativ väg.

Endast sådan förändring med avseende å samfälligheten, att densamma upplöses,
bör hava till följd, att en uppskjuten fastighetsdelning kommer till stånd.
Skulle visst område bliva från samfälligheten avstyckat enligt 19 kap. jorddelningslagen
eller 5 kap. fastighetsbildningslagen eller genom tomtindelning,
rubbas icke det förhållande, som påkallat uppskovet. Den genom avstycknin -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

gen uppkomna nya fastigheten, vars mark hittills i registeravseende inbegripits
i de fastigheter, till vilka samfälligheten hör, bör emellertid helt upptagas
i registret för det område, där den avstyckade marken är belägen, och enahanda
åtgärder böra företagas med avseende å fastighetsböckerna. Även allt
detta lärer böra ordnas genom administrativa stadganden.

3 §•

Enligt 3 kap. 2 och 4 §§ jorddelningslagen skall i visst fall byggnadsnämnd
underrättas örn förrättningssammanträde. På grund av hänvisning i förevarande
paragraf skulle nämnda stadganden bliva tillämpliga även vid
avstyckning, varom nu är fråga. Då emellertid sådan förrättning knappast
kan tänkas hava någon betydelse för den verksamhet byggnadsnämnd har att
utöva, hemställer lagrådet, att hänvisningen till berörda paragrafer i jorddelningslagen
begränsas så, att den ej kommer att avse kallelse å byggnadsnämnd.

Även i annat hänseende synes en inskränkning av den nu behandlade paragrafens
tillämplighet erfordras. I densamma hänvisas jämväl till 6 kap. jorddelningslagen,
vars bestämmelser i viss mån modifieras av vad i 8 § stadgas.
Med hänsyn härtill torde till 3 § böra fogas en reservation för avvikande bestämmelser
i följande paragrafer.

7 §•

Vilken innebörd det föreslagna stadgandet i andra stycket av förevarande
paragraf, jämfört med den föreslagna nya bestämmelsen i 1 kap. 3 § jorddelningslagen,
skall anses äga, är icke fullt klart. Sistnämnda bestämmelse innebär,
såvitt angår sämjedelad fastighet, i och för sig endast, att den mark
till sådan fastighet, som ligger på ena sidan örn den administrativa gränsen,
icke får skiftas samman med marken på andra sidan gränsen. Delägare, vilka
förut ägt exempelvis en tredjedel var av hela fastigheten, äga nu rätt till en
tredjedel var såväl av den jord, vilken ligger på ena sidan gränsen, som av
jorden på andra sidan. Örn inga särskilda stadganden gåves, skulle delägarna
alltså äga rätt att skifta dessa särskilda ägor oberoende av sämjedelningen.
Enligt den i förevarande paragraf givna regeln skall emellertid hänsyn
i viss mån tagas till sämjedelning, som skett före den 1 januari 1928, nämligen
så, att vad som genom delningen frånskiljes envar av sämjedelningslottema
skall särskilt för sig avstyckas. I motiven uttalas därjämte, att även
hela lotter, som ligga på samma sida örn gränsen som avstyckade delar, skola
avstyckas; att detta skall gälla, framgår dock icke av lagtexten. Man frågar
sig nu, örn och i vilken mån det är avsett, att genom nyssnämnda regel skall
ske inskränkning i den delägarna i den ursprungliga fastigheten tillkommande
rätten att få densamma jämlikt 1 kap. 8 § jorddelningslagen lagligen skiftad.
Då avstyckningen skall ske genom lantmäteriförrättning, kunna enligt nämnda
lagrums lydelse delar, som avstyckats, icke vidare indragas i skifte, varom där
sägs. I motiven utgår man vidare från att ett Kungl. Maj :ts beslut, varigenom
sämjedelningslotter eller delar av sådana lagts till stad eller fastighets -

Kungl. Majlis proposition nr 86.

29

registersamhälle, leder till, att dessa lotter eller delar av lotter bliva att anse
såsom självständiga fastigheter. Till denna uppfattning har man kommit genom
en tolkning av fastighetsbildningslagen. Då nämligen av 7 kap. 9 § andra
stycket nämnda lag framgår, att varje på marken utlagd sämjedelningslott
skall anses såsom en stadsäga, alltså såsom fastighet i den lagens mening, och
å andra sidan 6 kap. 1 § icke ger hemul för omdelning av den ursprungliga fastigheten,
ligger det otvivelaktigt nära till hands att tolka dessa regler så, att
sedan en sämjedelningslott upptagits såsom stadsäga, skifte å den ursprungliga
fastigheten icke må ske, åtminstone, efter analogi med stadgandet i andra stycket
av 6 kap. 1 §, icke annorledes än efter Konungens medgivande.

Utgår man från nu angivna synpunkter, skulle alltså i följd av indelningsändring,
som berör sämjedelad fastighet, sämjedelningen bliva så att säga legaliserad
med avseende å såväl avstyckade delar som andra delar, såvitt de
falla inom stad eller fastighetsregistersamhälle. Vad i fråga örn övriga delar
av den ursprungliga fastigheten skulle gälla i nu omhandlade avseende, därom
uttala sig motiven icke. Teoretiskt sett måste väl ägare av dessa delar anses
bibehållna vid sin rätt att få sina ideella andelar i den ursprungliga fastigheten
utbrutna genom skifte; men då detta skifte icke kan få omfatta nämnda
avstyckade delar eller delar, som kommit att ligga inom stad eller fastighetsregistersamhälle,
och skifte, därest båda förvaltningsområdena, tillhöra landet,
måste verkställas särskilt inom. vart och ett av dessa, torde i praktiken dylika
skiften näppeligen komma till stånd. Efter vilka regler man vid ett sådant
skifte skulle förfara, lärer också ofta bliva svårt att avgöra, där icke
innehavet skall utgöra delningsgrund.

Då man enligt det sagda kan utgå från att i allmänhet varje förefintlig sämjedelning
inom fastighet, som skäres av nytillkommen administrativ gräns,
blir genom indelningsändringen praktiskt sett fastslagen, och detta utan att
delägarna i gengäld vinna den trygghet i innehavet, som en lagligen fastställd
delning medför, måste man ställa sig betänksam till förslaget i förevarande
del. Så starka inskränkningar i enskildas rätt, som i verkligheten skulle bliva
följden av den föreslagna bestämmelsen, kunna knappast anses tillräckligt
motiverade av det offentliga intresse, som föranlett densamma. Och ur jordredovisningssynpunkt
måste det anses mindre egentligt att på antytt sätt fastlåsa
en privat jorddelning och sålunda i realiteten tillskapa bestående fastigheter,
som, såvitt de ligga på landet, icke komma till synes i fastighetsregistret.

Det kan med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasättas, örn det överhuvud
är lämpligt, att beträffande sämjedelade fastigheter givas andra regler än beträffande
övriga fastigheter. Accepterar man emellertid ovan antydda tolkning
av fastighetsbildningslagen, kan man för de flesta fallen, nämligen då det
gäller överförande av en del av fastighet från landet till stad eller fastighetsregistersamhälle,
knappast i någon större utsträckning komma ifrån angivna
svårigheter.

Lagrådet finner fördenskull grundprincipen i den föreslagna bestämmelsen
böra bibehållas. I förslaget bör emellertid tydligt komma till uttryck, att icke
blott de delar av sämjedelningslotter utan även de hela lotter, som falla på ena

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

sidan om den administrativa gränsen, skola avskiljas från fastigheten genom
avstyckning. Lagrådet anser vidare, att för bättre tillvaratagande av delägarnas
rätt det bör medgivas delägare att, innan avstyckning verkställes,
söka skifte å fastigheten och sålunda få sina andelar lagligen utbrutna. I
sådant syfte kan lämpligen i en särskild paragraf stadgas, att därest icke
samtliga delägarna vid första förrättningssammanträdet förklara sig nöjda
med sämjedelningen och därom upprätta förening, förrättningen skall förklaras
vilande med föreläggande för delägare, som önskar jämlikt 1 kap. 8 § jorddelningslagen
erhålla skifte å hela den ursprungliga fastigheten, att senast
inom viss tid, exempelvis sex månader, söka dylikt skifte. Sökes ej skifte inom
den utsatta tiden eller meddelas icke tillstånd därtill eller fullföljes icke
ett sökt skifte, skulle delningsförrättningen fortsättas och därvid förslagets
regler beträffande sämjedelad fastighet komma i tillämpning. Örn däremot
skifte bleve sökt och fullföljt, skulle först efter dess avslutande delningsförrättningen
fullföljas, därvid naturligtvis de lagligen utbrutna delarna skulle
vara att behandla såsom särskilda fastigheter i förevarande lags mening. Givet
är, att beträffande kostnaderna för skifte, varom nu sagts, vanliga regler
skola gälla. Den enda olägenhet, som de nu föreslagna bestämmelserna skulle
medföra, bleve en viss tidsutdrägt för de fall, då förening örn sämjedelningens
bestånd ej kan träffas.

Vid 1 § har lagrådet föreslagit, att eljest föreskriven delning av fastighet
ej skall äga rum, därest på ena sidan örn den fastställda gränsen ej faller annan
del av fastigheten än dess andel med andra fastigheter i en samfällighet. Bifalles
detta förslag, bör givetvis 7 § tredje stycket utgå.

8 och 9 §§.

Vid bifall till lagrådets nyssnämnda förslag böra orden »som ej utgör avstyckat
område» utgå ur 8 § andra stycket och lärer mellan de båda styckena
i 9 § böra inskjutas ett stycke innehållande föreskrift, att örn till följd
av stadgandet i det av lagrådet föreslagna tredje stycket i 1 § förrättningen
icke kommit att omfatta delning av alla fastigheter, som avses i första eller
andra stycket av samma paragraf, i beskrivningen över förrättningen jämväl
skola angivas de sålunda uteslutna fastigheterna och för varje sådan fastighet
lämnas uppgift å de på andra sidan örn gränsen belägna samfälligheter, i vilka
fastigheten har del.

Skulle nämnda stadgande föranleda, att någon delningsförrättning ej alls
komme till stånd, synes det knappast erforderligt att anordna särskild förrättning
för konstaterande av att viss eller vissa fastigheter komme att få vad som
hör till desamma förlagt delvis på ena och delvis på andra sidan örn den fastställda
gränsen. Utredning härom bör kunna genom administrativa stadganden
uppdragas åt vederbörande överlantmätare eller fastighetsregisterförare.
Med avseende å sådan utredning är det givetvis önskvärt, att det område, som
en indelningsändring avser, till sina beståndsdelar så fullständigt som möjligt
angives i beslutet örn ändringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

31

11 §•

Före förrättningens avslutande bör utstakning och utmärkande hava skett
ej blott av gräns mellan stamfastighet och avstyckat område utan även av
andra vid förrättningen tillkomna gränser. För angivande härav hör avfattningen
av förevarande paragraf ändras.

12 §.

Den i andra stycket av denna paragraf givna regeln, att örn fastighet till
en del överflyttats från ett domstolsområde till ett annat, behörighet att pröva
förrättningen tillkommer ägodelningsrätten i det domstolsområde fastigheten
tillhört före indelningsändringen, skall givetvis gälla beträffande såväl fastställelseprövning,
som avses i 13 §, som prövning av anförda besvär enligt 12 §.
Nämnda regel bör därför upptagas i en särskild paragraf efter de båda nyss
nämnda.

13 §.

De avstyckningsförrättningar, örn vilka den föreslagna lagen handlar, lära
vara av den speciella art, att fastställelseprövningen bör överlämnas icke åt
överlantmätaren utan åt ägodelningsdomaren. Bestämmelse örn domarens behörighet
härutinnan torde införas i förevarande paragraf såsom ett undantag
från stadgandet om tillämpning av 21 kap. avdelningen E i jorddelningslagen.

14 och 16 §§.

Därest i enlighet med lagrådets vid 1 § framställda förslag lagens tillämplighet
i visst avseende begränsas, lärer karta städse komma att finnas vid
förrättning, som verkställes enligt lagen. Vid sådant förhållande kunna första
punkten i 14 § och andra punkten i 16 § uteslutas; till den del den förra punkten
föreskriver tecknande av fastställelsebevis å karta, är den överflödig såsom
överensstämmande med stadgande i jorddelningslagens 21 kap. 44 § (tillhörande
avdelningen E).

15 §.

Under avdelningen G innehåller 21 kap. jorddelningslagen i 52 § första stycket
bestämmelser örn rätt för byggnadsnämnd att i visst fall överklaga fastställelsebeslut
och örn skyldighet för ägodelningsdomaren att i sådant fall underrätta
nämnden örn beslutet. I konsekvens med vad lagrådet anfört i den
första av sina erinringar vid 3 § böra nämnda stadganden icke äga tillämpning
med avseende å förrättningar enligt den föreslagna lagen. Lagrådet hemställer
därför, att från hänvisningen i förevarande paragraf till nämnda avdelning
G undantag göres för ifrågavarande bestämmelser.

17 §.

Att avstyckning enligt den föreslagna lagen icke kan hava sådan verkan,
vars inträdande stadgandet i denna paragraf avser att förhindra, är så uppenbart,
att bestämmelsen bör kunna utgå.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

18 §.

Stadgandet i denna paragraf lärer, såsom lantmäteristyrelsen anfört, böra
föranleda viss ändring i 37 § 5 mom. inteckningsförordningen. I departementschefens
anförande till remissprotokollet namnes emellertid, att frågan
härom kommer att upptagas till behandling i förening med ett annat, under
utredning varande lagstiftningsärende. Med anledning härav må erinras, att
därest proposition i nämnda ärende ej skulle bliva framlagd för innevarande
års riksdag, särskilt förslag till berörda ändring bör avlåtas till riksdagen,
så att ändringen kan träda i kraft samtidigt med den nu föreslagna lagen.

23 §.

I stället för den negativa bestämmelsen, att förrättningskostnad ej må åläggas
fastighetens ägare eller innehavare, synes böra stadgas, att — såsom åsyftat
är — kostnaden skall gäldas av allmänna medel, där ej Konungen bestämt,
att den helt eller delvis skall bestridas av vederbörande kommun.

övergångsbestämmelsen.

Därest före lagens ikraftträdande meddelats föreskrift, att fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser skall föras för samhälle å landet,
har såsom förutsättning för Konungens rätt att förordna örn lagens tillämpning
uppställts, att fastställelse å fastighetsindelningen vid berörda tid ännu
ej meddelats. Då anledning till en dylik begränsning icke torde föreligga, hemställes,
att bestämmelsen örn Konungens ifrågavarande befogenhet ändras så,
att densamma icke i berörda hänseende inskränkes.

Lantmäteristyrelsen har uti sitt i ärendet avgivna utlåtande ifrågasatt,
huruvida icke förevarande lag jämväl borde reglera förfarandet för bestämmande
av administrativ gräns, örn vars rätta sträckning uppkommit ovisshet
eller tvist. Generella bestämmelser härom torde dock, såsom föredragande departementschefen
framhållit, icke behöva meddelas i civillag, då Konungen,
som enligt § 3 i förordningen örn kommunalstyrelse på landet och § 2 i förordningen
örn kommunalstyrelse i stad äger besluta örn den rätta sträckningen
av kommuns gränser, uppenbarligen också kan i administrativ väg meddela
erforderliga bestämmelser angående förfarandet vid gränsbestämningen. Men
i det fall, att administrativ gräns enligt beslut av Konungen eller eljest skall
följa en fastighetsgräns, örn vars sträckning råder ovisshet eller tvist, samt
förty bestämmandet av den administrativa gränsen förutsätter ett fastställande
av den privaträttsliga fastighetsgränsen, kan ett slutgiltigt resultat icke
alltid nås i följd av bristen på civilrättsliga bestämmelser i ämnet. En kommun,
som ■— exempelvis för upprättande av stadsplan för ett vid dess gräns
beläget område — önskar ett rättsligt fastställande av en fastighetsgräns, vilken
kommungränsen skall följa, är för gränsbestämningens genomförande beroende
av medverkan från fastighetsägarens eller hans rågrannes sida. En
sådan medverkan lärer väl i allmänhet kunna vinnas på frivillighetens väg,

Kungl. Maj:ts proposition nr 86. 33

men nödvändigheten att söka dylik medverkan kan uppenbarligen vålla omgång
och svårigheter.

Därest den administrativa gränsen går över en fastighet och denna
förty enligt 1 § skall delas, men delningens genomförande kräver fastställande
av en oviss eller omstridd gräns för fastigheten, skall enligt
6 § en civilrättsligt gällande gränsbestämning kunna verkställas oberoende
av vederbörande fastighetsägares initiativ. Vad ovan anförts synes
tala för införandet av motsvarande rätt för kommun eller samhälle att vinna
gränsbestämning för det fall, att den administrativa gränsen skall följa fastighetsgränsen.
Sistnämnda fall har säkerligen, såsom det oftare förekommande,
större praktisk betydelse. Ett stadgande därom skulle visserligen icke
stå i något nödvändigt sammanhang med de föreslagna bestämmelserna örn
fastighetsdelning, men det skulle fullständiga den reglering av förhållandet
mellan administrativa och civilrättsliga gränser, som den nya lagstiftningen
avser att åvägabringa, och torde därför utan, lagteknisk oegentlighet kunna inpassas
i slutet av lagen, exempelvis efter förslagets 22 §. Lika litet som
regeln i 6 § behövde stadgandet innehålla några närmare bestämmelser örn
förfarandet utan kunde därutinnan hänföra sig till gällande stadganden örn
bestämmande av fastighetsgräns. Mot det ifrågasatta stadgandet kunde invändas,
att fastighetsägarens indragande i ett gränsbestämningsförfarande,
som företages i kommunens intresse men vid vilket kommunen icke är part,
strede mot i allmänhet gällande processuella grundsatser. En dylik invändning
— som för övrigt också skulle kunna riktas mot regeln i 6 § — bör dock
ej vara avgörande i betraktande av det betydande samhällsintresse, som påkallar
förrättningen.

Lagrådet finner sig med stöd av det nu anförda böra hemställa, att efter
22 § i förslaget införes en bestämmelse av huvudsaklig innebörd dels att därest
gräns för förvaltningsområde eller samhälle, med avseende varå Konungen
meddelat förordnande eller beslut, som i 1 § sägs, skall följa fastighetsgräns,
och denna icke är lagligen bestämd eller osäkerhet råder örn dess rätta
sträckning, Konungens befallningshavande skall äga förordna lantmätare att
bestämma fastighetsgränsen och dels att denna förrättning skall verkställas
med tillämpning av de bestämmelser, som skolat lända till efterrättelse, därest
den ägt rum på begäran av fastighetens ägare.

Örn denna hemställan vinner beaktande, kräves sådan jämkning av stadgandet
i 23 §, att detsamma blir tillämpligt även i fråga örn kostnaden för gränsbestämning,
som avses i det nya stadgandet.

De båda övriga lagförslagen

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 68 käft. (Nr 86.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reganten i statrådet
å Stockholms slott den 7 februari 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog
Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den 24 januari
1930 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 31 december 1929 remitterade
förslaget till lag om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.
med flera lagförslag.

Efter redogörelse för utlåtandet anför departementschefen:

»Då ifrågavarande lagförslag föredrogs inför Eders Kungl. Majit den 31
december 1929 uttalade jag viss tvekan, huruvida det vore erforderligt att så
konsekvent genomföra fastighetsdelning vid ändrad administrativ indelning,
att, där allenast andel i samfällighet folie på endera sidan örn den administrativa
gränsen, denna andel i allt fall skulle frånskiljas såsom särskild fastighet,
men hade jag avstått från att vidtaga någon ändring i det inom departementet
upprättade förslaget, enär detsamma i nämnda hänseende byggde på de principer,
som redan tillämpades vid mantalssättning. Emellertid har lagrådet ansett,
att de övervägande skälen dock talade för en jämkning av förslaget i den
av mig antydda riktningen. På grund härav har jag låtit genom ett tillägg till
1 § göra den jämkning i fråga örn förslagets räckvidd, varom lagrådet hemställt.
Den sålunda ändrade lydelsen av 1 § påkallar därav föranledda jämkningar
i 7, 8, 9, 14 och 16 §§ i det till lagrådet remitterade förslaget.

Vid granskning av förslagets 7 § har lagrådet erinrat, att förslaget innebure,
att i allmänhet varje förefintlig sämjedelning inom fastighet, som skures av
nytillkommen administrativ gräns, bleve genom indelningsändringen praktiskt
sett fastslagen. Lagrådet, som på närmare anförda skäl ansett grundprincipen
i den föreslagna bestämmelsen böra bibehållas, har emellertid ansett, att det
för bättre tillvaratagande av delägarnas rätt borde medgivas delägare att innan
avstyckning verkställdes söka skifte å fastigheten och sålunda få sina andelar
utbrutna. I enlighet härmed har i 7 § upptagits ett stadgande av innehåll, att
därest icke samtliga delägarna förklara sig nöjda med sämjedelningen och upp -

Kungl. Majlis proposition nr 86.

35

rätta förening därom, tillfälle skall beredas delägarna att söka skifte å hela
den ursprungliga fastigheten.

På sätt lagrådet hemställt, har bestämmelsen i 12 § andra stycket utbrutits
till en särskild paragraf, vilken insatts efter 13 §. Härav föranledes ändrad
nummerföljd å 14—16 §§ i det remitterade förslaget. Genom uteslutande i enlighet
med lagrådets hemställan av 17 § såsom obehövlig blir däremot nummerföljden
av 18—23 §§ oförändrad.

Uti 3, 7, 11, 13 och 16 (15) §§ samt i övergångsbestämmelserna hava i anledning
av lagrådets utlåtande vidtagits vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell
art liksom jag även i övrigt ansett mig böra göra en del smärre sådana
jämkningar, däribland i rubriken till förslaget örn ändring i jorddelningslagen.

Vid 23 § har lagrådet hemställt, att paragrafen måtte så omskrivas, att kostnaden
skulle gäldas av allmänna medel, där ej Konungen bestämt, att den helt
eller delvis skulle bestridas av vederbörande kommun. Med nu gällande praxis
skulle en omformulering i den av lagrådet önskade riktningen visserligen icke
innebära någon saklig ändring. Då emellertid frågan örn kommunernas ekonomiska
förpliktelser såväl gentemot varandra som i förhållande till staten
icke torde böra behandlas i detta sammanhang, synes mig riktigast att icke i
denna lag intaga bestämmelse örn en av de många detaljer, varom i sådant hänseende
avgörande träffas vid beslut örn ändrad administrativ indelning.

Slutligen har lagrådet hemställt, att i förslaget måtte insättas en ny paragraf
av innehåll, att, därest gräns för förvaltningsområde eller samhälle, med
avseende varå Konungen meddelat förordnande eller beslut, som i 1 § omförmäldes,
skulle följa fastighetsgräns, och denna icke vore lagligen bestämd eller osäkerhet
rådde örn dess rätta sträckning, Konungens befallningshavande skulle äga
förordna lantmätare att bestämma fastighetsgränsen. Såsom jag vid förslagets
anmälan före dess remitterande till lagrådet framhöll, lärer sällan förefinnas
något verkligt behov för en kommun eller för det allmänna att kunna vidtaga
åtgärder för att utan fastighetsägarnas önskan och utan av dem gjord ansökan
få bestämd sträckningen av sådan fastighetsgräns, som tillika skall utgöra
kommunal eller annan administrativ gräns. Och därest, på sätt lagrådet
föreslagit, rätten för det allmänna att föranstalta örn dylik gränsbestämning
skulle inskränkas till allenast de fall, där Konungen meddelat beslut, att fastighet
skulle överflyttas från ett administrativt område till annat sådant, torde
förmånen ur allmän synpunkt vara ganska ringa. I dylika fall lärer nämligen
beslut örn indelningsändringen i allmänhet hava föregåtts av sådan utredning
örn vederbörande fastigheters storlek och läge, att det ur allmän synpunkt
icke torde föreligga något starkare intresse av en än noggrannare gränsbestämning.
Skulle emellertid tillräcklig klarhet icke hava vunnits örn sträckningen
av fastighetsgräns, lärer Kungl. Maj:ts beslut om indelningsändringen
hänföra sig, icke till vissa fastigheter utan till särskild linje å marken. I
den mån behov av gränsbestämning över huvud finnes, torde det i regel hänföra
sig till äldre kommungränser. Vill man därför gå in för den principen,
att myndighet skall kunna för bestämmande av läget å marken av administrativ
gräns påkalla rågångsförrättning, lärer icke finnas någon anledning

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

att Inskränka denna rätt på sätt lagrådet ifrågasatt. Lagrådet Ilar visserligen
erinrat, att fastighetsägare genom den föreslagna lagen i allt fall kunna indragas
i gränstvister, därest nämligen fastigheten skall uppdelas i anledning
av indelningsändringen. Härvidlag är detta emellertid ofrånkomligt; skall en
laga uppdelning av fastighet äga rum måste givetvis först utredas och bestämmas,
vilket område som hörer till fastigheten. Men uppenbarligen böra dylika
privaträttsliga ingrepp icke utsträckas längre än omständigheterna oundgängligen
påkalla. I allt fall lärer böra avvaktas, huruvida verkligt behov av en
laglig reglering uti ifrågavarande hänseende gör sig gällande och huru långt
detta behov tilläventyrs sträcker sig. Vid sådant förhållande har jag ej funnit
skäl att nu frångå min förut i ämnet intagna ståndpunkt.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter i enlighet med vad sålunda
anförts -delvis omarbetade förslag till lag om delning av fastighet vid ändring
i rikets indelning medi mera, lag örn, ändrad lydelse av 7 kap. 9 § lagen dm
12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad och lag örn tillägg till 1 kap.
3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet samt hemställer,
att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

37

Bil. P. M. till statsrådsprotokollet
den 31 december 1929.

P. M.

Kommittéa för utredning av vissa befintliga oregelbundenheter i rikets in- Delning ay
delningar framhöll i sitt den 9 oktober 1882 avgivna betänkande önskvärdbeten
av, att varje hemman eller lägenhet skulle i såväl kyrkligt som ad- ändring,
ministrativt, judiciellt och kommunalt hänseende tillhöra en och samma socken
eller med andra ord, att varje sockens jordebok och kyrkobok måtte
komma att upptaga samma hemman och lägenheter. För vinnande av detta
mål förordade kommitterade överflyttningar i jordeboken, varvid emellertid
i de fall, då överflyttning endast berörde del av hemman eller lägenhet, jordeboksöverflyttningen
borde föregås av skattläggning eller avsöndring.

Den av kommittén förordade vägen för indelningsändringars genomförande
har även i stor utsträckning följts särskilt vid inkorporeringar med städer,
varvid ofta föreskrivits, att det inkorporerade området skulle genom ägostyckning
eller avsöndring avskiljas från landsbygden. Förfaringssättet hade
emellertid en svaghet däri, att vederbörande fastighetsägares medverkan erfordrades
för att få förrättningarna till stånd. Därtill kom, att vid användning
av ägostyckningsinstitutet så gott som undantagslöst kvarstod samfällighetsförhållande
i fråga örn mark, som undantagits för delägarnas gemensamma
behov.

Under år 1917 tillkommo emellertid särskilda bestämmelser rörande huru Nuvarande
i vissa fall fastighetsdelning i samband med indelningsändring skulle åväga- forfann&ssattbringas.
I 7 kap. 17 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad
stadgades nämligen, att sedan fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser upplagts för samhälle, skulle, där så ej förut skett, fastighet
eller område, som inginge i samhället, uteslutas ur jordeboken; och hade
registerföraren för åtgärdens vidtagande att göra anmälan till Konungens
befallningshavande. I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj:t den 13 juli
1917 kungörelse (nr 44G) med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning
eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ
indelning. Kungörelsen hade avseende å det fall, att i anledning av ändring
i administrativ indelning område skulle uteslutas ur jordeboken, och den
beslutade administrativa gränsen hade sådan sträckning, att den ginge över
ägorna till en eller flera jordeboksenheter eller eljest från varandra skilde

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag till
lagstiftning
i ämnet.

områden, som hörde till samma jordeboksenhet. I dylikt fall skulle, därest
bestämmande av mantal eller däremot svarande andelstal för de särskilda delarna
ej redan skett, sådan åtgärd verkställas på i kungörelserna närmare
angivet sätt. Genom särskild kungörelse den 26 juli 1918 (nr 623) meddelades
visst tillägg till 1917 års kungörelse, varefter Kungl. Maj:t den 25
april 1924 med upphävande av 1917 års och 1918 års kungörelser i ämnet
utfärdade ny kungörelse (nr 101), vilken emellertid hade samma giltighetsområde.

Då 1917 och 1924 års kungörelser hade avseende allenast å det fall, att
del av jordeboksenhet skulle uteslutas ur jordeboken, funnos alltså inga bestämmelser,
som hänförde sig till en indelningsändring, avseende att utan
uteslutande ur jordeboken överflytta del av jordeboksenhet från ett förvaltningsområde
till annat sådant.

Vid tiden för utfärdandet av 1917 års kungörelse ansåg man sig emellertid
oförhindrad att genom beslut i särskilda fall göra det i kungörelsen
anvisade förfaringssättet tillämpligt å uppdelning av fastighet vid alla slag
av indelningsändringar. Så har ock sedermera skett vid ett flertal tillfällen.
Dylika beslut hava sålunda meddelats av Kungl. Majit angående överflyttning
av vissa områden den 3 augusti 1917 från Mörlunda socken till Döderhults
socken, den 8 november 1918 från Höganäs socken till Väsby socken,
den 21 mars 1919 från Bjurholms socken till Nordmalings socken, den 18
mars 1921 från Hellvi socken till Rute socken, den 16 mars 1923 från Skatelövs
socken till Västra Torsås socken, den 16 mars 1923 från Virestads socken
till Härlunda socken och den 28 mars 1923 från Träne socken till Vä
socken.

Under senare åren har emellertid Kungl. Majit ansett sig icke böra föreskriva
mantalssättning enligt ifrågavarande kungörelse i andra fall än som
med kungörelsen avsetts.

I anledning härav har fastighetsregisterkommissionen med underdånig skrivelse
den 21 februari 1928 överlämnat följande förslag till lag med vissa
bestämmelser angående delning av fastighet i anledning av ändring i rikets
indelning:

»Härigenom förordnas som följer.

Har Konungen förordnat örn ändring av området för socken eller för köping,
vars fastigheter redovisas i jordregister, eller meddelat beslut angående
sträckningen av gräns för förvaltningsområde, som nu sagts, och innebär områdes-
eller gränsbestämningen överflyttande av del av fastighet från ett förvaltningsområde
till annat sådant område, vare ägaren eller, där fråga är örn
jord, som innehaves under ständig besittningsrätt, innehavaren av fastigheten
pliktig tåla uppdelning av fastigheten i överensstämmelse med indelningsändringen
eller gränsbestämningen.

Det tillkommer Konungen att bestämma, i vilken ordning uppdelningen skall
äga rum. Härvid må föreskrivas, att uppdelningen skall ske genom mantalssättning
efter ty särskilt är stadgat.

Kostnaden för uppdelningen må icke åläggas fastighetens ägare eller innehavare.
»

Kungl. Majds proposition nr 86.

39

över nämnda skrivelse och förslag hava yttranden infordrats från kammarkollegium
och lantmäteristyrelsen, av vilka det förra i utlåtande den 29
februari 1928 i stort sett lämnat förslaget utan erinran, under det att den
senare i utlåtande den 12 april 1928 tillstyrkt lagstiftning i ämnet, men hemställt
örn viss omarbetning av förenämnda förslag.

Till en början torde böra övervägas frågan, huruvida nu berörda spörsmål
över huvud taget äro av den natur, att desamma böra regleras i allmän
civillag. Så har nämligen, såsom det redan anförda givit vid handen, tidigare
ansetts icke vara fallet, och ett stöd för denna uppfattning torde hava
ansetts föreligga i den ståndpunkt, som intagits vid behandlingen av lagen
den 13 juni 1919 (nr 293) örn ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning. Den kommitté, som utarbetade förslaget till
nämnda lag, hade nämligen icke funnit anledning att, utöver vad gällande
lag redan innehölle, föreslå nya bestämmelser örn fastighetsuppdelning i anledning
av indelningsändring (jfr Kungl. Maj:ts proposition nr 310 till 1919
års riksdag) och vid lagförslagets behandling, vilken dock icke ägt rum i den
för stiftande av civillag föreskrivna ordning, synes denna ståndpunkt hava
lämnats utan erinran.

Jämsides härmed har emellertid den meningen gjort sig gällande, att varje
fråga örn delning av fastighet i anledning av indelningsändring måste regleras
genom bestämmelser av civillags natur. Sålunda upptog skifteslagstiftningskommissionen
uti sitt den 26 oktober 1918 avgivna förslag till lag
örn delning av jord å landet såsom 10 § i 23 kap. bestämmelser, motsvarande
de i 1917 års kungörelse meddelade men avseende alla de fall, där Konungen
förordnat om ändring i administrativ indelning eller meddelat beslut angående
sträckningen av gräns för förvaltningsområde, samt den administrativa gränsen
hade sådan sträckning, att den ginge över ägorna till en eller flera jordeboksenheter
eller eljest från varandra skilda områden, som hörde till samma
jordeboksenhet.

Jordstyckningskommissionens den 16 oktober 1920 avgivna förslag till lag
om delning av jord å landet m. m. upptog i 23 kap. 10 § bestämmelser angående
Konungens rätt att besluta örn rätta sträckningen av gräns för förvaltningsområde
samt angående utstakning och utmärkande av sådan gräns.
I samma kapitels 11 § återfunnos bestämmelser angående mantalssättning i
anledning av ändring i administrativ indelning av enahanda innehåll som
23 kap. 10 § i 1918 års förslag.

Vid avgivande av utlåtande över 1920 års lagförslag den 4 oktober 1922 yttrade
lagrådet under 23 kap. 10 § följande: »Då gräns, varom i denna paragraf
är fråga, är av rent administrativ natur, synas bestämmelserna härom såsom
främmande för jorddelningen böra utgå. Deras införande här kan endast vara
ägnat att hålla vid makt den sammanblandning av begreppen, som, enligt vad
förebragt utredning ger vid handen, sedan länge rått i fråga örn å ena sidan
privaträttslig och å andra sidan publik gränsbestämning.»

Infordrade

utlåtanden.

Angående
huruvida frågan
bör behandlas
som
civillag.

40

Kungl. Majlis proposition nr 86.

Anledningen till att jämväl bestämmelserna örn mantalssättning utan någon
lagrådets skriftliga erinran uteslötos ur det förslag, som av Kungl. Maj:t den
21 augusti 1924 remitterades till lagrådet, angives i en vid remissen fogad, av
hovrättsrådet B. Wieselgren såsom föredragande i lagrådet avgiven promemoria,
däri med hänsyftning på 23 kap. 11 § i 1920 års förslag yttras: »I lagrådets
utlåtande återfinnes icke något yttrande rörande denna paragraf. Inom
lagrådet uttalades emellertid vid föredragningen av paragrafen preliminärt
den mening, att de däri upptagna bestämmelser örn möjligt hellre borde i administrativ
ordning utfärdas-------------------.»

Då lagrådets skriftliga utlåtande icke innehåller något uttalande i den av
hovrättsrådet Wieselgren angivna riktning, lärer frågan, huruvida bestämmelser
örn fastighets uppdelning genom mantalssättning kunna meddelas i administrativ
ordning, böra anses lämnad öppen, såvitt lagrådet angår.

Inom kammarkollegiet, som vid olika tillfällen dels i anledning av remisser
rörande förslagen till kungörelser om mantalssättning dels ock i samband med
frågor örn tillämpning av dessa kungörelser uttalat sig i saken, hava meningarna
varit delade. Från kollegiets sida har däremot icke vid det i plenum
beslutade utlåtandet över nu föreliggande lagförslag gjorts någon erinran mot
lämpligheten av att frågan ordnades genom föreskrifter av civillags natur.

Lantmäteristyrelsen har uti sitt utlåtande anslutit sig till den meningen, att
bestämmelser i förevarande ämne böra givas civillags natur samt till stöd för
denna sin mening yttrat följande:

»En mantalssättning har under nuvarande förhållanden ingen betydelse,
därest den ej tillerkännes fastighetsbildande verkan, och åtgärder av sådan natur
synas böra ske i den män och på det sätt, gällande civillag sådant medgiver.
Det må här erinras om de rättsverkningar med avseende å lagfarts- och
inteckningsförhållanden, som en fastighetsbildning medför. Tidigare hava också
alla frågor rörande fastighetsbildningen ansetts böra lösas genom lagstiftning
i den ordning, som i regeringsformen föreskrives i fråga örn stiftande av
allmän civillag. Även vid tillkomsten av ovannämnda 1917 års förordning med
bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning eller därmed jämförlig
åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning har i viss mån samma
princip iakttagits. Ifrågavarande kungörelse, som endast avser fall, då genom
indelningsändring område skall uteslutas ur jordaboken, d. v. s. då område införlivats
med stad eller annat samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, har nämligen (jämför fastighetsbildningslagen
7 kap. 17 § sista stycket) avsetts skola komma till tillämpning
först sedan fastighetsregister för ett samhälle förklarats upplagt och sålunda
jämlikt lager, örn fastighetsbildning i stad en inom samhället fallande del av en
fastighet genom fastställelse å fastighetsindelningen avskilts från den fastighet,
till vilken den ursprungligen hört, och upptagits såsom för sig bestående
fastighet i fastighetsregistret för samhället. Att mantalssättningsförordningarna
genom särskilda beslut kommit att tillämpas vid indelningsändringar å
den rena landsbygden torde måhända delvis kunna förklaras därav, att man ej
tillräckligt beaktat att i dylika fall en fastighetsbildning icke kommit till
stånd före mantalssättningsförrättningen, utan att förrättningen själv måste
förutsättas bliva av fastighetsbildande verkan, för att ändamålet med förrättningen
skall bliva uppfyllt.»

Kungl. Majlis proposition nr 80.

41

I anledning av vad styrelsen yttrat, torde böra erinras att i fall, då del av
ett skifteslag lagts till stad eller fastighetsregistersamhälle, genom fastställelsen
å fastighetsindelningen mera sällan åstadkommes ett fullständigt avskiljande
av det i staden eller samhället ingående området. Vanligen inträffar
i detta fall att av de till skifteslaget hörande samfälligheterna vissa falla
inom gränserna för samhället, medan av de fastigheter, som däri äga del, några
endast delvis tillhöra samhället och andra äro belägna helt utom detsamma.
I sådant fall antecknas visserligen vid stadsäga som består av den inom samhället
fallande delen av en fastighet, att till stadsägan hör andel i de inom
samhället fallande samfälligheterna, men däremot torde knappast kunna anses
avgjort att hela fastighetens andel tillagts stadsägan. Och i fråga om de fastigheter,
vilkas enskilda ägor äro belägna helt utanför samhället, lärer icke
genom fastställelse!! å fastighetsindelningen inom stadsägoområdet åstadkommas
någon avstyckning av ifrågavarande fastigheters andelar i de inom samhället
belägna samfälligheterna. Dessa andelar indelas nämligen icke till särskild
stadsäga, utan i bihang B antecknas endast vid resp. områden, att i området
äga del jämväl fastigheter utom samhället. Först sedan genom mantalssättningen
andelarna avskilts till särskild fastighet, blir denna såsom sådan införd
i stadsägoboken.

I enlighet med lantmäteristyrelsens principuttalande och i överensstämmelse
med den av Kungl. Majit under de senare åren intagna ståndpunkten, enligt
vilken kungörelsen om mantals sättning i anledning av indelningsändring ej
ansetts kunna givas utsträckt tillämpning, torde förevarade fråga böra regleras
genom allmän civillag.

Det av fastighetsregisterkommissionen framlagda lagförslaget avser de
fall, där fastighet eller fastighetsdel icke skall uteslutas ur jordeboken. Förslaget
avser således icke att till någon del ersätta 1924 års kungörelse om mantalssättning
utan att giva bestämmelser allenast för de fall, å vilka nämnda
kungörelse icke har avseende.

Till motivering för denna ståndpunkt anför kommissionen:

»Kommissionen finner det uppenbart, att en mantalssättning, i den mån utbrytning
av de manta.lssatta områdena icke föregått densamma, måste anses
innebära en jorddelningsåtgärd.

Vad angår städer och samhällen med fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser sker jorddelningen med tillämpning av i fastighetsbildningslagen
givna bestämmelser och mantalssättningen ansluter sig allenast
till den fastighets- och områdesredovisning, som kommit till stånd vid fastighetsregistreringen.
Så vitt en indelningsändring eller administrativ gränsbestämning
rör stad eller annat samhälle med stadsfastighetsregister —d. v. s. i
fall då samhälle, som nu sagts, är så att säga ena parten i indelnings- eller
gränsbestämningsärendet — lära några ytterligare åtgärder i lagstiftningsväg
icke vara av behovet påkallade. Vad åter andra sådana ärenden angår, lärer
-—- vilken mening man än må hysa angående Eders Kungl. Maj:ts befogenhet att
i dessa fall genom en föreskrift i indelnings- eller gränsbestämningsbeslutet
sätta mantalssättningsföreskrifterna i tillämpning —• icke kunna förnekas, att
större klarhet å området skulle ernås, örn en sådan föreskrift kunde grundas
på ett uttryckligt lagbud. Närmast till hands läge väl då att reglerna gåves

Lagens omfattning.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förfarandet
id fastighetsdelning.

ungefärligen det innehåll, som innefattas i skifteslagstiftningskommissionens
förslag av år 1918 och jordstyckningskommissionens förslag av år 1920. Till
en början må dock emellertid erinras, att dessa förslag synas hava erhållit ett
något för omfattande tillämpningsområde. Såsom redan berörts äro några bestämmelser
beträffande städer och vissa andra samhällen icke erforderliga, och
vidare må framhållas, att en municipalbildning till sin natur är sådan att den
icke bör föranleda ett avskiljande av samhällets område i andra fall än då för
municipalsamhället skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
föreskrifter eller i det redan reglerade fallet.»

Lantmäteristyrelsen anför i denna del:

»Beträffande en blivande lagstiftnings tillämplighetsområde torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke detta borde utvidgas att omfatta även indelningsändringar,
som avse införlivande med stad eller samhälle, för vilket fastighetsregister
skall föras enligt de för stad meddelade bestämmelser. Visserligen kan
såsom ovan framhållits i dylika fall anses, att bestämmelser i ämnet meddelats
i lagen örn fastighetsbildning i stad och att man därvid utgått från att förrättning
för områdes uteslutande ur jordeboken icke är av fastighetsbildande
verkan. Emellertid torde ej sällan — och sådana fall hava även förekommit -—■
vara önskvärt att få det inkorporerade området avskilt från landsbygden redan
innan fastighetsregistret för området blivit upplagt. Sker genom områdesgränsen
en uppdelning av fastighet, måste därvid för indelningsändringens omedelbara
genomförande en jorddelningsförrättning äga rum. Skulle detta ske genom
mantalssättningsförrättning enligt gällande kungörelse måste i sådant fall
förrättningen vara av fastighetsbildande verkan. Med den ståndpunkt, som
ovan angivits, att jorddelning bör verkställas enligt bestämmelser av civillags
natur, synes alltså önskvärt att en eventuell lagstiftning i ämnet även kommer
att omfatta de fall, som avses i kungörelsen den 25 april 1924 (nr 101).»

I regel förflyter en avsevärd tid, understundom några år, från det ett område
av kringliggande landsbygd inkorporerats med en stad och till dess fastighetsregistret
för området blivit upplagt. Under denna tid kan med nu gällande
bestämmelser avstyckning ej verkställas från fastighetsdel, som avskäres
genom nya stadsgränsen, och under samma tid kan ej heller meddelas lagfart
å eller inteckning i samma fastighetsdel. Redan med hänsyn till de olägenheter
av olika slag, som detta förhållande medför, synes det vara angeläget,
att en blivande lagstiftning gives sådan räckvidd, att under densamma komma
alla de fall, där delning av fastighet erfordras i anledning av indelningsändring.
Därtill kommer emellertid, såsom nyss framhållits, att genom fastställelsen
å fastighetsindelningen ingalunda alltid åstadkommes ett fullständigt
avskiljande av det i staden eller samhället ingående området, vadan även på
denna grund en blivande lagstiftning ansetts böra givas nu angiven räckvidd.

På sätt fastighetsregisterkommissionen anfört, fordras ingen fastighetsdelning
i det fall, att fråga är örn bildning av municipalsamhälle, för vilket skall
föras jordregister. Därest efter bildning av sådant samhälle föreskrifter meddelas,
att för detsamma skall föras fastighetsregister såsom för stad, måste
däremot en fastighetsuppdelning ske; och bör alltså lagen göras tillämplig för
dylikt fall.

Det av fastighetsregisterkommissionen uppgjorda lagförslaget lämnade öppen
frågan örn den ordning, i vilken uppdelning av fastighet i anledning av indel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 86. 43

ningsändring skulle ske. Uti sin förutnämnda skrivelse anförde kommissionen
härom:

»Det må framhållas att mantalssättningen icke synes böra vara enda sättet
för utbrytningen utan att även andra vägar böra lämnas öppna. Där t. ex.
allenast ett mindre område skall överföras, från en socken till annan, synes man
böra vara berättigad låta avskiljandet ske genom avstyckning — genom reglerna
i jorddelningslagen 19 kap. 12 § är möjlighet öppnad att till den inom
en socken belägna delen av en fastighet lägga alla andelar i samfälligheter
inom samma socken. Huruvida avskiljandet vid indelningsändring. skall ske
genom mantalssättning, avstyckning eller till äventyrs i annan ordning, synes
böra bedömas från fall till fall och nödiga bestämmelser i sådant avseende lämnas
av Eders Kungl. Majit i de särskilda besluten. Vad i en lag synes böra
föreskrivas, synes därför kunna inskränkas till en bestämmelse örn skyldighet
för ägaren eller, beträffande fastighet under ständig besittningsrätt, innehavaren
att tåla avskiljandet eller med andra ord en bestämmelse av det innehåll,
som på sin tid föreslogs av fastighetsregisterkommittén (dess betänkande I
sid. 75) och 1914 års fastighetsregisterkommission (dess betänkande sid. 109).

Kungl. Majit bör hava avgörandet angående ordningen för uppdelningen
jämväl av det skäl att genom en sådan anordning viss garanti skapas för att i
varje fall det sätt för uppdelningen kommer till användning, som medför för
ändamålets vinnande minsta kostnader. Utredning i nu ifrågavarande hänseende
bör åstadkommas i indelningsärendet. Beträffande redan avgjorda, sådana
ärenden bör det givetvis låta sig göra att meddela ett tilläggsbeslut i nu
föreliggande ämne.»

Lantmäteristyrelsen erinrar i sitt utlåtande, att i förevarande hänseende kommissionens
lagförslag är icke tillräckligt fullständigt samt anför härom:

»Det fastslår nämligen blott, att ägare eller innehavare av jord skall vara
pliktig tåla en uppdelning av fastigheten men däremot icke huru denna uppdelning
skall ske. Emellertid har beträffande fastighetsbildnings- och jorddelningsfrågor
ansetts, att även åt huvudgrunderna för själva förfaringssättet vid
jorddelningen bör givas lags natur. En i viss mån avvikande ståndpunkt har
visserligen iakttagits i samband med tillkomsten av lagen örn. fastighetsbildning
i stad med avseende å ovanberörda mantalssättningsförrättningar. Uti.7 kap.
17 § sista stycket av nämnda lag stadgas nämligen endast att förrättning för
uteslutande av område ur jordeboken skall ske, men sättet härför har. endast
angivits i en å administrativ väg utfärdad förordning. Såsom emellertid ovan
framhållits avses mantalssättningsförrättningen i dylikt fall dock ej bliva av
fastighetsbildande verkan, då delningen redan skett genom fastställelsen å fastighetsindelningen.
Saken ställer sig sålunda i detta fall något annorlunda,
då förrättningen så att säga innebär enbart en bokföringsåtgärd efter det fastighetsbildningen
redan skett. Det ifrågavarande lagutkastet skulle emellertid
innebära ett delegerande av själva lagstiftningsmakten, som knappast synes
stå i överensstämmelse med § 87 regeringsformen och sondman hittills synes
icke ansett sig böra tillgripa. Angående möjligheten att på sätt i lagutkastet
förutsättes delegera lagstiftningsmakten får styrelsen hänvisa till lagrådets
yttrande den 28 april 1922 rörande förslag till lag om meddelande av bestämmelser
i fråga örn avbrytande i visst fall av förbindelser med främmande stat
och dess innebyggare. Lantmäteristyrelsen får alltså förorda att uti en blivande
lagstiftning inrymmas erforderliga bestämmelser även beträffande själva
förfaringssättet vid jorddelningen i här ifrågavarande fall. Såsom redan ovan

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

anförts, hava i tidigare förslag till lag om delning av jord å landet (1918 oell
1920 års förslag) bestämmelser i ämnet intagits i själva lagen.»

Med avseende å det förfaringssätt, som vid fastighetsuppdelning uti nu ifrågavarande
fall bör komma till användning anför lantmäteristyrelsen vidare:

»Med hänsyn till mantalets allt mindre betydelse torde visserligen kunna
ifrågasättas, huruvida icke en uppdelning av fastighet vid indelningsändring
alltid borde ske genom avstyckning enligt 1926 års jorddelningslag, varigenom
fördelning av mantal icke skulle erfordras. Emellertid är denna väg i vissa
fall mindre lämplig, så länge jordeboken skall förås. Särskilt gäller detta beträffande
jordeboksenhet, som genom lantmäteriförrättningar delats i ett flertal
fastigheter. För varje sådan fastighet, som vid indelningsändring uppdelas,
skulle vid användande av avstyckningsförfarandet uppkomma en särskild
jordebokslägenhet att uppföras i jordeboken, under det att genom mantalssättningsförrättning
i samma fall skulle komma att redovisas blott en jordeboksenhet,
motsvarande den överflyttade delen av den ursprungliga jordeboksenheten.
Även för registreringen i jordregistret, som ju grundar sig på jordeboken,
skulle detta medföra nackdelar i form av onödiga särskilda upplägg. Därjämte
torde mången gång avstyckningsförfarandet kunna medföra onödigt höga kostnader
för indelningsändringens genomförande enär en särskild avstyckningslörrättning
skulle erfordras för varje fastighet, som delas av områdesgränsen.
Där vid indelningsändring ett större antal fastigheter genom den nya gränsen
skulle bliva^ uppdelade — något som givetvis i möjligaste mån bör undvikas vid
beslut angående indelningsändring — torde en uppdelning genom mantalsattningsförrättning
vara att föredraga. Den valfrihet ur förrättningssynpunkt, som
i fastighetsregisterkommissionens förslag förutsättes, torde sålunda vara lämpligast
åtminstone för närvarande. Detta utesluter ej heller möjligheten att, örn
så framdeles skulle visa sig mera praktiskt, helt övergå till avstyckning för
genomförande av indelningsändring. Härför skulle emellertid erfordras vissa
bestämmelser angående den utsträckning, i vilken de i 19 kap. av lagen örn delning
av jord å landet meddelade föreskrifter skola äga tillämpning på avstyckning
för bär ifrågavarande ändamål.»

I enlighet med lantmäteristyrelsens uttalande och i överensstämmelse med den
ståndpunkt som intagits av skifteslagstiftnings- och jordstyckningskommissionerna
torde även grunderna för den ordning, i vilken uppdelning av fastighet
skall ske vid indelningsändring, böra givas lags natur, på sätt skett i hittills
utfärdade lagar rörande delning av jord.

De former, under vilka uppdelning av jord utav nu ifrågakommen anledning
kail tänkas ske, äro avstyckning och mantalssättning. Fastighetsregisterkommissionen
synes närmast utgå därifrån, att mantalssättning i första hand bör
ifrågakomma. Lantmäteristyrelsen återigen anser det kunna ifrågasättas,
huruvida icke med hänsyn till mantalets allt mindre betydelse en uppdelning
av fastighet vid indelningsändring alltid borde ske genom avstyckning enligt
1926 års jorddelningslag. Emellertid stannar styrelsen vid den meningen, att
så länge jordeboken skall föras, mantalssättning i vissa fall, särskilt då jordeboksenhet
skall uppdelas i ett flertal fastigheter, vore att föredraga. De av
styrelsen härför anförda skälen äro dels att därigenom skulle kunna undvikas
särskilda upplägg i jordregistret och dels att avstyckningsförfarandet skulle
kunna medföra högre kostnader, enär en särskild avstyckningsförrättning skulle
erfordras för varje fastighet, som delades av områdesgränsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

45

Sedan ämbetsverken avgå vo sina yttranden Ilar emellertid frågan kommit
i ett annat läge. Genom lagen den 14 juni 1920, (nr 164) örn kronans förmånsrätt
för avdikningslån torde nämligen jordebokens fortsatta förande numera
i stort sett vara utan betydelse; Kungl. Maj:t bär också genom beslut den
14 juni 1929 uppdragit å kammarkollegium och lantmäteristyrelsen att gemensamt
verkställa utredning rörande väckt fråga huruvida det fortsatta
förandet av jordaboken kunde upphöra. Vid sådant förhållande lärer avstyckning
framstå som det naturliga och enda förfaringssättet vid uppdelning av
fastighet i anledning av indelningsändring.

Vad angår de av lantmäteristyrelsen befarade olägenheterna av ett betydande
antal jordregisterupplägg må erinras, att oftast torde bli fråga om överförande
av fastighet till samhälle, för vilket skall föras fastighetsregister för
stad. Saken torde därför ej få större aktualitet. Beträffande åter de sannolikt
få fall, där överflyttade fastighetsdelar fortfarande skola redovisas i jordregistret,
förutsätter styrelsen tydligen, att varje avstyckat område eller efr
ter avstyckning återstående område skulle upptagas såsom enhet i jordregistret.
Detta torde icke vara nödvändigt utan de områden, som tillhöra samma
jordeboksenhet, torde kunna upptagas på samma upplägg, örn så anses
lämpligt. Så länge jordeboken föres, torde det böra tillkomma kammarkollegiet
att genom beslut örn redovisningen i jordeboken avgöra vad som skall upptagas
såsom enhet i jordregistret, och örn jordeboken ej längre föres, lärer i
samband med den omarbetning av jordregisterförordningen, som därav förarn
ledes, komma att stadgas i vilken ordning beslut örn enheternas bildande skall
fattas.

Vad åter angår kostnadsfrågan möter givetvis ej hinder att örn nuvarande
taxebestämmelser skulle visa sig ej vara lämpligt avpassade för det mera summariska
avstyckningsförfarande, som vid uppdelning av fastighet i förevarande
fall erfordras, införa en för ändamålet bättre avpassad särtariff. Med
detta spörsmål kan givetvis anstå tills närmare erfarenhet vunnits.

Beträffande kostnaden för uppdelning av fastighet i nu avsedda fall yttrar Kostnaden.
fastighetsregisterkommissionen:

»Kostnaden för uppdelningen bör, liksom hittills (jfr kommissionens meddelanden
XVIII sid. 3), gäldas av statsmedel, så vida icke Kungl. Maj:t i indelnings-
eller gränsbestämningsärendet bestämt annorlunda. Där sådan bestämmelse
meddelats, har kostnaden lagts å staden, kommunen etc. Det har
icke förekommit, att den enskilda fastighetsägaren fått betala åtgärden. Och
så bör ej heller ske med hänsyn till åtgärdens ändamål, eller befordrande av
ordning och reda i fastighetsförhållandena. Häråt har uttryck ansetts böra
givas i lagtexten.»

Vad sålunda anförts har ej föranlett någon erinran från de hörda myndigheterna.

Då ovan nämndes, att avstyckningsförfarandet i förevarande fall kunde göras
mera summeriskt, åsyftades, att åtskilliga av de i gällande jorddelningsla -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 8G.

Speciell
motivering.
1 §•

gar angivna förutsättningar och villkor för avstycknings företagande eller med
avseende å sådan förrättning eljest meddelade bestämmelser saknade tillämpning
vid avstyckning i anledning av indelningsändring.

En granskning av bestämmelserna i 19 kap. lagen om delning av jord å landet
giver sålunda vid handen, att föreskriften i 1 § att avstyckning inom vissa
områden icke finge ske, med mindre Konungens befallningshavande godkänt
plan för samma områdes ordnande, icke kan göras tillämplig i förevarande
fall. Lika litet kan den i 2 § stadgade begränsning av rätt till avstyckning
av mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, här upptagas. Bestämmelserna
i 3 §, som avse förhindra att genom avstyckning tillskapas fastigheter,
vilka ej lämpligen kunna bestå såsom sådana eller att eljest en olämplig
fastighetsindelning kommer till stånd, kunna icke bibehållas, därest det
med avstyckning vid indelningsändring avsedda målet över huvud skall
kunna vinnas. Detsamma gäller även örn de i samma syfte meddelade bestämmelserna
i jorddelningslagens 19 kap. 4, 11, 12 och 13 §§. I följd härav böra
ej heller föreskrifterna i 16 och 17 §§ bibehållas vid'' förevarande slags avstyckning.
Andra stadgan den i nämnda kap. avse återigen förutsättningar,
vilka icke komma att förefinnas vid avstyckning i anledning av indelningsändring.
Hit äro att räkna bestämmelserna i 9, 14, 15 och 18 §§.

Med hänsyn därtill, att jorddelningslagens stadganden örn avstyckning i så
betydande omfattning icke kunna givas tillämpning i förevarande fall, samt
att vissa andra av jorddelningslagens bestämmelser på sätt i det följande kommer
att närmare angivas, icke torde böra bibehållas i oförändrat skick, har det
synts lämpligast att i en blivande lag uttryckligen upptaga de stadganden och
föreskrifter, som böra tillämpas vid avstyckningar för nu angivet ändamål.

I enlighet härmed har utarbetats härvid fogade förslag till lag om delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.

Uti 1 § 1 och 2 styckena angivas de fall, varå lagen skall bliva tillämplig,
och hänvisas i detta avseende till vad tidigare i den allmänna motiveringen yttrats
rörande lagens omfattning.

Paragrafens stadgande att delning av fastighet skall verkställas i överensstämmelse
med den administrativa gränsen innebär givetvis, att något gemensamt
undantag för fastighetsdelarna på ömse sidor örn gränsen icke kan ifrågakomma.
Vid sådant förhållande kunna, såsom redan nämnts bestämmelserna
i jorddelningslagens 19 kap. 12 § andra och tredje styckena icke få någon tilllämpning
vid jorddelning av nu ifrågakommen anledning.

Det har synts tveksamt, huruvida delning av fastighet skulle behöva ske
även för det fall, att å ena sidan örn gränsen för förvaltningsområde folie allenast
fastighetens andel i område, som för delägare avsatts för gemensamt behov.
Förslaget utgår emellertid från att så bör ske. Förr eller senare torde
i allt fall sambandet mellan fastighetens delar å ömse sidor om gränsen böra
upplösas; skäl ha då ansetts tala för att en fullständig fastighetsdelning genomföres
redan från början.

Såsom ett sista stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse, att med

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

47

fastighet förstås sådan fastighet, som skall särskilt redovisas i fastighetsregister
(jordregister på landet eller fastighetsregister för stad). Denna bestämmelse
har ansetts behövlig, bl. a. till klargörande därav, att om administrativ
gräns kommer att sammanfalla med en vid sämjedelning av fastighet överenskommen
skillnadslinje, avstyckning i allt fall måste ske.

Bestämmelsen i 2 § 1 stycket motsvaras av stadgande i 1 § i kungörelsen 2 S.
den 25 april 1924 örn mantalssättning. Där meddelad föreskrift, att Konungens
befallningshavande skall utfärda förordnande för lantmätare, har med
hänsyn till förrättningens art och ändamål bibehållits. Då vid förrättningen
icke skall äga rum någon prövning av fastighetsdelningens lämplighet ur saklig
synpunkt och ej heller mellan sakägare träffas något avgörande, lärer
liksom vid mantalssättning något biträde av gode män icke vara erforderligt.
Vid sådant förhållande erfordras emellertid särskilda bestämmelser för
det fall, att för förrättningens behöriga handläggning måste bestämmas fastighetsgräns,
vilken icke bildas vid förrättningen. Därvid sker nämligen en materiell
prövning av olika rättsanspråk, och det har synts riktigast, att gode
män anlitas i fall, där biträde av dem skulle förekommit vid gränsbestämningen,
företagen såsom fristående förrättning. Bestämmelser härom återfinnas
i förslagets 6 §.

Ehuru Konungens befallningshavande, då beslutet örn indelningsändringen
innebär överflyttning från mera än ett förvaltningsområde till annat sådant,
ävensom i övrigt kan finna anledning att dela upp arbetet genom meddelande
av olika förordnanden, torde dock regeln bliva att förordnande för förrättningsman
kommer att avse all den fastighetsdelning, som föranledes av
indelningsändringen eller gränsbestämningen. Bestämmelserna i 2 § andra
stycket ha avseende härå. I sakens natur ligger, att vare sig förrättningsmannen
erhållit sådant eller på annat sätt formulerat uppdrag, som ej begränsats
att avse allenast viss fastighet, han har att vid förrättningen verkställa
närmare utredning rörande vilka fastigheter, som skola göras till föremål
för förrättning.

Givetvis är fastighetsägare oförhindrad att själv låta föranstalta om avstyckning
i överensstämmelse med den administrativa indelningsändringen
eller gränsbestämningen; har dylik avstyckning skett, erfordras vid förrättning
enligt föreliggande förslag allenast hänvisning till den tidigare förrättningen.
Har denna ej avslutats lärer den däremot ej böra hindra fastighetsdelningen
enligt detta lagförslag. Då frågan ej torde komma att få någon
praktisk betydelse, lärer särskilt lagstadgande ej erfordras.

3 § motsvarar första stycket i jorddelningslagens 19 kap. 5 §. Dock har i 3 oell 4 §§.
det föreliggande förslaget vid hänvisning till jorddelningslagens tidigare kapitel
uteslutits vissa delar av andra och tredje kapitlen. Sålunda hava bestämmelserna
i 2 kap. 1, 6, 7 och 8 §§ samt 3 kap. 3 och 5 §§ icke medtagits,
då desamma hava avseende å godemän. 2 § 2 kap. har uteslutits, enär sakkunnigt
biträde aldrig torde erfordras; 3 § i samma kap. är med hänsyn till
stadgandet i denna lags 2 § icke tillämplig. Bestämmelse motsvarande jorddelningslagens
2 kap. 4 § har med den ändrade avfattning, som föranledes av

48

Kungl. Majlis proposition nr 86.

sättet för förordnandes meddelande, införts i förslagets 4 §. Föreskrifterna i
3 kap. 14 och 15 §§ samt i 18 kap. 3 § hava såsom i förevarande fall icke tilllämpliga
uteslutits ur hänvisningen; och då rågångsbestämning enligt 6 § i
föreliggande förslag skall företagas som särskild förrättning, har ej heller
gjorts någon hänvisning till jorddelningslagens 7 kap.

Med hänsyn till förrättningens ändamål har det synts lämpligt, att den
myndighet, vilken i frågor av förevarande art närmast representerar stad, samhälle
eller socken på ömse sidor örn den administrativa gränsen, underrättas
örn förrättningen. Bestämmelse härom har införts i lagförslagets 5 §.

Redan tidigare har nämnts, att därest gränsbestämning erfordras för verkställande
utav fastighetsdelning, varom nu är fråga, densamma bör företagas
såsom särskild förrättning, i förekommande fall med biträde av gode män och
med iakttagande av de bestämmelser, som eljest gälla för gränsbestämning.
Stadgandet i förslagets 6 §, att gränsbestämningen skall verkställas av förrättningsmannen,
innebär dock att nytt särskilt förordnande ej erfordras samt
att han är behörig verkställa gränsbestämningen, även örn han eljest ej skulle
ägt befogenhet företaga densamma såsom fristående förrättning.

Genom stadgande i första stycket har tillfälle beretts jordägaren att framställa
sina önskemål ifråga örn vilket område, som skall avstyckas. Fall
kunna nämligen tänkas, då det kan vara av en viss betydelse att stamfastigheten
med densamma eventuellt åsatt mantal blir liggande på viss sida örn den
administrativa gränsen. Beslutanderätten har dock förbehållits förrättningsmannen,
som, därest icke särskilda förhållanden annat föranleda, har att följa
den uppställda huvudregeln. I anslutning till vad nedan anföres angående
andra stycket må här anmärkas, att, där fastighet uppdelats genom sämjedelning,
som i nämnda stycke avses, avstyckning skall ske av alla hela sämjedelningslotter
och delar av sådana, som äro belägna på samma sida örn den administrativa
gränsen.

Stadgandena i andra stycket betingas av de rättsverkningar, som enligt lagen
örn fastighetsbildning i stad och lagen örn delning av jord å landet äro förbundna
med sämjevis verkställd uppdelning av fastighet. De sammanhänga
emellertid också med frågan örn den inverkan ett beslut örn ändring i administrativ
indelning eller att fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser
skall föras för samhälle å landet får anses hava på den bestående
skifteslagsindelningen, och torde denna fråga först böra något närmare beröras.

Då jord hörande till stad eller fastighetsregistersamhälle på landet ej kan
ingå i gemensamt skifte med jord å landet, innebär alltid en ändring av gränsen
mellan staden eller samhället och landsbygden tillika en ändring i skifteslagsindelningen.
Så torde även bliva förhållandet, då jord från stad eller
fastighetsregistersamhälle överflyttas till annan stad eller annat fastighetsregistersamhälle.
6 kap. fastighetsbildningslagen torde nämligen ej medgiva
annat än laga skifte inom stad eller samhälle. En överflyttning av del av
ett skifteslag från en socken till annan torde däremot enligt nu gällande bestämmelser
ej innebära någon rubbning i den bestående skifteslagsindelningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

49

Det är alltså ingenting, som hindrar, att, sedan fastigheterna inom den överflyttade
delen blivit i vederbörlig ordning avskilda, desamma vid sedermera
skeende laga skifte å skifteslaget utläggas på sådant sätt, att de komma att
ligga helt eller delvis utom den socken, till vilken de hänförts. Att detta icke
kan vara lämpligt torde ligga i öppen dag. Då syftet med avstyckning, varom
här är fråga, måste anses vara att åstadkomma en definitiv fastighetsindelning
i anslutning till den administrativa gränsen, torde i jorddelningslagen
böra införas ett stadgande, som förhindrar, att sedan fastighetsdelning
enligt denna lag ägt rum, ägor, som ligga på olika sidor örn administrativ
gräns, komma att ingå i gemensamt laga skifte. Härigenom sker visserligen
ett ingrepp i jordägarnas rätt, men detta är dock mindre betydelsefullt än
flet som nu sker vid överflyttning av område från landet till stad eller fastighetsregistersamhälle.
Några mera framträdande olägenheter härav torde ej vara
att befara, örn vid planerandet av indelningsän dringar även skifteslagssynpunkterna
tillbörligen beaktas —- något som hittills ofta icke skett — och
man vid avstyckning, varom här är fråga, får taga hänsyn till sämjedelning,
som må hava skett inom fastighet, som beröres av indelningsändringen. Det
torde nämligen få anses såsom ett betydligt mindre ingrepp i delägarnas rätt
att vid avstyckningen ansluta till och således på visst sätt fastlåsa en sämjevis
verkställd delning än att med bortseende från denna delning vid avstyckningen
behandla fastigheten såsom örn den hävdades av delägarna gemensamt.
Enär i det senare fallet samtliga delägare skulle efter avstyckningen
bliva delägare i såväl det avstyckade området som stamfastigheten, skulle i
många fall indelningsändringen komma att förorsaka en betänklig ägosplittring.

På vad sätt fastighetsbildningslagens stadganden öva inflytande på den
föreliggande frågan torde bäst framgå av ett exempel. Har en i laga ordning
utbruten hemmansdel A om V2 mantal genom sämjedelning uppdelats i
tre lotter, Aa, Ab och Ac örn vardera 1/G mantal, och sker sedan en indelningsändring
sålunda, att hela lotten Aa och en del av lotten Ab komma att falla
inom stad eller samhälle å landet, för vilket skall upprättas fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser, bliva vid uppläggandet av fastighetsregister
för det inkorporerade området på grund av stadgandena i 7 kap.
9 § 2 stycket fastighetsbildningslagen och 1 kap. 2 § 1 mom. punkten f
fastighetsregisterförordningen lotten Aa och den inkorporerade delen av lotten
Ab var för sig upptagna såsom stadsägor med de gränser, de hava enligt
sämjedelningen. Sämjedelningen blir sålunda legaliserad genom den å
fastighetsindelningen meddelade fastställelse^ Inteckning, som beviljats i
t. ex. det V» mantal, som vid sämjedelningen bekommit lotten Aa, lärer därefter
få anses häfta vid det område å marken, som motsvarar den ideella andelen.
Att vid avstyckning, varom här är fråga, behandla hemmanet såsom
örn sämjedelningen icke skett, skulle tydligen icke vara förenligt med berörda
grunder för fastighetsregistreringen. Yad nu sagts gäller även för det fall
att, innan fastighetsindelningen inom ett samhälle fastställts, del av en sämjedelad
stadsäga överflyttas till annan stad eller annat fastighetsregistersam Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 68 käft. (Nr 86.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

hälle eller till socken. Även det förhållandet att, oavsett om fastighetsindelningen
inom samhället fastställts eller icke, enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen
avstyckning från de särskilda sämjedelningslotterna kan ske i obegränsad
omfattning, torde nödvändiggöra hänsynstagande till sämjedelningen. Vad
nu sagts om sämjedelnings rättsverkningar i fråga om fastighetsbildning och
avstyckning gäller sådan sämjedelning, som skett före fastställandet av fastighetsindelningen
inom samhället.

Vad slutligen angår jorddelningslagen, så böra i detta sammanhang särskilt
beaktas stadgandena i 9 kap. 3 § och 19 kap. 2 § första stycket. Enligt
förstnämnda lagrum är, där i laga skifte ingå ägor, vilka innehavas av
delägare på grund av sämjedelning, som kommit till stånd före jorddelningslagens
ikraftträdande eller den 1 januari 1928, delägaren under vissa förutsättningar,
som merendels äro för handen, berättigad att vid skiftet erhålla
vad efter uppskattning svarar mot de ägor han innehar. Märkas bör att utvecklingen
gått i den riktningen, att det blivit allt vanligare att delägare
i sämjedelade fastigheter förena sig örn att antaga innehavet såsom delningsgrund
vid skifte. Enligt 19 kap. 2 § första stycket skall vid avstyckning
av mark, vilken tillagts fastighet genom sämjedelning, som kommit till stånd
före jorddelningslagens ikraftträdande, avstyckningen ske från sämjedelningslotten;
dock får ej genom avstyckning avskiljas mer än en femtedel av lottens
ägovidd. Med nu berörda stadganden i jorddelningslagen synes bäst förenligt
att vid avstyckning, varom här är fråga, taga hänsyn till sämjedelning,
som kommit till stånd före den 1 januari 1928.

För att bringa fastighetsbildningslagen och fastighetsregisterförordningens
föreskrifter i överensstämmelse härmed torde i nämnda lag och förordning
böra införas ett stadgande av innehåll att vid fastighetsindelningen hänsyn ej
skall tagas till sämjedelning, som skett efter den 1 januari 1928.

I det fall att av vissa fastigheter endast ett eller flera för dem gemensamma
områden falla på ena sidan örn den administrativa gränsen, skall området eller
områdena avstyckas från fastigheterna såsom en fastighet. Vanligen inträffar
dock det förhållandet att den administrativa gränsen skär över ett skifteslag
så, att på ömse sidor örn gränsen falla såväl hela fastigheter och delar av
sådana som ock hela samfälligheter och delar av sådana. I detta fall skall
vid avstyckning av de områden av fastigheternas enskilda ägor, som falla på
ena sidan örn gränsen, till berörda områden läggas respektive fastigheters andelar
i de samfälligheter och delar av sådana, som äro belägna på samma sida
om gränsen. De andelar i samma samfälligheter och delar av sådana, som
tillhöra fastigheter, som med alla sina enskilda ägor äro belägna på andra
sidan örn gränsen, skola även avstyckas, men fråga uppstår då örn varje
fastighets andel skall avstyckas för sig eller örn alla andelarna tillsammans
skola avstyckas till en fastighet. Då i förstnämnda fall ofta skulle komma
att bildas ett stort antal fastigheter, vilka skulle upptaga stort utrymme i
fastighetsregistren och förorsaka onödigt arbete vid registreringen, synes det
senare avstyckningssättet vara att föredraga, och har föreskrift härutinnan
meddelats i tredje stycket.

Kungl. Maj :ts proposition nr 86.

51

8 och 9 §§ motsvara i huvudsak 19 § i jorddelningslagens 19 kap. Olikhe- 8 och 9 §§.
terna i förhållande till nämnda lagrum betingas främst därav, att vid avstyckning
i anledning av ändrad administrativ indelning det ej föreligger något
behov av att å karta redovisa stamfastighetens ägoområde.

övriga avvikelser från jorddelningslagens ifrågavarande paragraf torde
icke behöva särskilt motiveras.

Lagförslagets 10 § motsvarar 19 kap. 20 § jorddelningslagen, men har er- 10 §.
hållit den förtydligande avfattning, som återfinnes i 5 kap. 12 § i lagen om
fastighetsbildning i stad.

11 § i föreliggande förslag motsvarar 19 kap. 21 § jorddelningslagen. 11 §■

I lagförslagets 12 och 13 §§ hava i överensstämmelse med vad i sådant hän- 12 och 13 §§
seende föreslogs av skifteslagstiftnings- och jordstyckningskommissionen, intagits
bestämmelser dels därom, att ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaten
skall pröva över förrättningen anförda besvär samt i förekommande fall
meddela fastställelse å densamma, dels örn förfarandet hos ägodelningsdomaren
och vid ägodelningsrätten. Därest område överflyttas från ett jurisdiktionsområde
till annat sådant, synes mest ändamålsenligt att förrättningen prövas
av ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren i den domsaga, varifrån
''överflyttningen skett, enär hos överlantmätaren i det län vartill denna domsaga
hör, alltid äro tillgängliga äldre kartor ävensom jordregister rörande
fastigheterna.

Lagförslagets 14 och 15 §§ äro en naturlig konsekvens av förslagets före-14 och 15 §§
gående §§.

16 § motsvarar 22 § i jorddelningslagens 19 kap. Olikheterna i avfatt- 46 §•
ningen betingas bl. a. därav, att då flera olika fastigheter kunna bli föremål

för delning vid samma förrättning, böra vederbörande fastighetsägare erhålla
särskilda utdrag av kartan en var för sin fastighet; i annat fall kan en fastighetsägare
se sig försatt i det läge att för försäljning av eller inteckning i hans
fastighet, som delats utan någon hans önskan, få vidkännas särskilda omkostnader
för anskaffande av karta.

17 § motsvarar 23 § i 19 kap. jorddelningslagen. 17 §.

Vad angår frågan örn avstyckat områdes ansvar för de olika åligganden 18 §.

valka vilade å den odelade fastigheten, lärer av skäl, som anförts till stöd för
motsvarande bestämmelser i 5 kap. 16 § i fastighetsbildningslagen och 19 kap.

27 § i jorddelningslagen, vara erforderligt att meddela särskilda föreskrifter.
Lämpligast synes vara att i sådant avseende tillämpas vad som skulle gällt,
därest delningen skett på jordägarens egen ansökan i enlighet med den av
nämnda båda lagar, som därvid skulle länt till efterrättelse.

Akterna till ifrågavarande förrättningar, vilka äro avsedda att bekostas av 19 §-det allmänna och som utföras för allmänt ändamål, böra givetvis förvaras å
rikets lantmäterikontor. Men med hänsyn därtill att i stad eller annat samhälle,
där byggnadsnämnd finnes, denna kan hava intresse av att äga tillgång
till förrättningshandlingarna, har i förslagets 19 § inrymts bestämmelser örn
skyldighet för överlantmätaren att till byggnadsnämnden översända avskrift
av förrättningshandlingarna ävensom kopia av karta, där sådan upprättats.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

20—23 §§.

Övergångs bestämmelse.

20—22 § torde ej erfordra särskild motivering och skälen för 23 § framgå
av vad tidigare anförts i samband med den allmänna motiveringen för förslaget.

Viss tvekan synes kunna råda huruvida en blivande lag hör omedelbarligen
göras tillämplig på fall, där före lagens ikraftträdande beslut örn indelningsändring
eller gränsbestämning meddelats eller föreskrift utfärdats, att fastighetsregister
enligt de för stad gällande bestämmelser skall föras för samhälle
å landet, utan att sådant register ännu blivit upplagt. Lämpligast synes
vara att Kungl. Majit efter anmälan i varje särskilt fall fattar beslut. Det
kan nämligen tänkas, exempelvis när fastighetsregisters uppläggande'' fortskridit
så långt, att detsamma föreligger i det närmaste färdigt, att det är
lämpligast att icke företaga särskild avstyckning enbart till vinnande av överensstämmelse
med den administrativa gränsen.

I anslutning till vad tidigare nämnts vid redogörelsen för innehållet av
7 § i nu föreliggande förslag till fastighetsdelning i anledning av administrativ
indelningsändring bar utarbetats förslag till lagar örn ändrad lydelse av
7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad och
1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

53

Förslag

till

Lag

om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har Konungen förordnat örn ändring av området för stad, socken eller köping,
som utgör egen kommun, eller meddelat beslut angående sträckningen av
gräns för förvaltningsområde, som nu sagts, och innebär förordnandet eller
beslutet överflyttande av del av fastighet från ett förvaltningsområde till annat
sådant område, skall delning av fastigheten verkställas i överensstämmelse
därmed.

Har Konungen förordnat, att fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser skall föras för samhälle å landet, och ligger en och samma fastighet
dels inom dels utom gränsen för samhället, skall fastigheten delas efter
nämnda gräns.

Med fastighet förstås i denna lag sådan fastighet, som enligt gällande bestämmelser
skall särskilt redovisas i fastighetsregister.

2 §.

Delning av fastighet utav anledning, varom i 1 § sägs, skall, efter förordnande
av Konungens befallningshavande, verkställas av lantmätare genom avstyckning
i den ordning nedan stadgas.

Bliva genom den administrativa gränsen flera fastigheter delade, skola de avstyckningar,
som därav föranledas, handläggas såsom en förrättning. Avser
beslutet överflyttning av fastigheter från mera än ett förvaltningsområde till
annat sådant område, skall dock delningen av fastigheterna från varje särskilt
förvaltningsområde för sig verkställas såsom en förrättning. Därest gränsbestämning
skall företagas enligt vad i 6 § sägs, må delningen av de fastigheter,
som ej beröras av gränsbestämningen, särskilt för sig verkställas.

3 §.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 kap. 5, 9 och 11 §§, 3 kap. 1, 2,
4 och 6—13 §§ samt 6 kap. lagen om delning av jord å landet i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

4 §.

Är förrättningsmannen av jäv hindrad företaga förrättning, anmäle ofördröjligen
förhållandet för Konungens befallningshavande.

5 §•

Om tid och ställe för förrättningen skall förrättningsmannen minst fjorton
dagar förut underrätta magistrat eller stadsstyrelse i stad ävensom municipalnämnd
eller kommunalnämnd i samhälle eller socken, som heröres av förrättningen.

6 §•

Finner förrättningsmannen, att för förrättningens behöriga handläggning erfordras
bestämmande av fastighetsgräns, vilken icke bildas vid förrättningen,
skall sådan gränsbestämning av honom verkställas med tillämpning i övrigt av
de bestämmelser, som skolat lända till efterrättelse, därest gränsbestämningen
verkställts utan sammanhang med avstyckningsförrättningen; och vile emellertid
den senare i vad den är beroende av gränsfrågan till dess denna blivit
genom laga kraft ägande beslut avgjord.

7 §•

Förrättningsmannen äger efter rådplägning med vederbörande jordägare besluta,
vilken del av fastighet som skall avstyckas. Därest icke särskilda förhållanden
annat föranleda, bör den del avstyckas, vars ägovidd är minst eller
vars avstyckande förorsakar den minsta kostnaden.

Har fastighet uppdelats genom sämjedelning, som kommit till stånd före den
1 januari 1928, skall vad som frånskiljes en var av de vid sämjedelningen utlagda
lotterna särskilt för sig avstyckas.

Ligga på ena sidan örn den administrativa gränsen av vissa fastigheter allenast
dessas andelar med andra fastigheter i lägenhet, gemensamt undantag eller
oskiftad mark, skola andelarna tillsammans avstyckas till en fastighet.

8 §.

Förrättningsmannen åligger att upprätta karta i den omfattning, som erfordras
för att tydligt utmärka gränserna för avstyckade områden jämte sådana
fasta punkter och mätningsuppgifter, att de avstyckade områdenas läge
och gränser bliva fullt bestämda. Skall avstyckat område redovisas i jordregistret,
skola å kartan därjämte utmärkas gränserna mellan sådana i området
ingående ägoslag, som redovisas i nämnda register.

Förekommer inom område, som skall avstyckas, tomter, som ännu icke blivit
rättsligen bildade, skola tomterna utmärkas på kartan under de beteckningar,
som blivit tomterna i vederbörlig ordning åsätta.

Gemensamt undantag eller annan till två eller flera fastigheter hörande samfällighet
skall, därest bestämmelserna här ovan i denna paragraf ej annat föranleda,
å kartan upptagas blott i den mån så erfordras till utvisande av gräns,
som uppkommit vid förrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

55

Finnes äldre karta, skall densamma, örn så lämpligen kan ske, användas vid
förrättningen. I övrigt må ägomätning äga rum endast i den mån sådan finnes
oundgängligen nödvändig för upprättande av karta på sätt i denna paragraf
är föreskrivet.

9 §.

över förrättningen skall upprättas fullständig beskrivning, som med hänvisning
i förekommande fall till varje å karta upptaget område lämnar uppgift
örn arealen av detsamma ävensom om de andelar i samfälligheter, som hänförts
till den avstyckade delen av varje i förrättningen ingående fastighet. Åro
på grund av stadgandet i 8 § å kartan utmärkta gränserna mellan sådana ägoslag,
som redovisas i jordregistret, skall beskrivningen innehålla uppgift om
arealen av dessa. Ingå i den avstyckade delen av fastighets område tomter,
som ännu icke blivit rättsligen bildade, skall beskrivningen innehålla förteckning
över dessa tomter.

Därest karta vid förrättningen upprättats, skall beskrivningen, örn så lämpligen
kan ske, tecknas å kartan.

10 §.

Förrättningsmannen skall å marken utstaka samt tydligt och varaktigt utmärka
genom förrättningen tillkomna gränser ävensom upprätta fullständig
och noggrann beskrivning över densamma och utsatta gränsmärken. Angående
sådan beskrivning gäller vad i 9 § sista stycket är stadgat.

11 §.

Sedan i förekommande fall gräns mellan stamfastighet och avstyckad ägolott
blivit utstakad och utmärkt samt alla till förrättningen hörande frågor i
övrigt blivit avgjorda, skall förrättningen avslutas; och meddele lantmätaren
underrättelse örn vad som skall iakttagas för fullföljd av talan mot förrättningen.

Inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad skall ett exemplar
av förrättningshandlingarna emot bevis, som bifogas konceptakten, tillställas
jordägaren eller, där flera sådana finnas, den som av dem därtill utses. Där
förrättningshandlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet ske med
posten eller genom utmätningsmannen i orten.

12 §.

Sakägare, som vill fullfölja talan mot förrättningen, har att inom trettio
dagar från dess avslutande till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten
ställda besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt,
att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Inom samma tid har förrättningsmannen, evad besvär anförts eller icke, att
överlämna konceptakten till ägodelningsdomaren.

Innebär beslut örn ändring i administrativ indelning överflyttning av del av

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

fastighet till annat jurisdiktionsområde, skall förrättningen prövas av ägodel -ningsrätten i det jurisdiktionsområde, fastigheten tillhört före indelningsändringen.

13 §.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten skola
bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D och E lagen om delning av jord å
landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

14 §.

Då fastställelse meddelats, skall ägodelningsdomaren örn beslutet ofördröjligen
underrätta överlantmätaren, ävensom, där förrättningen berör mark, vilken
finnes upptagen i fastighetsregister för stad, registerföraren.

15 §.

Vad i 21 kap. lagen örn delning av jord å landet stadgas örn talan mot
ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut skall ock gälla örn ägodelningsrätts
eller ägodelningsdomares beslut enligt denna lag.

16 §.

Därest karta vid förrättningen upprättats, vare förrättningsmannen skyldig
att inom fyrtiofem dagar från den dag, då beslut örn fastställelse av förrättningen
vunnit laga kraft, till vederbörande sakägare utlämna i ett exemplar
särskilda utdrag av kartan rörande de olika fastigheter, som delats vid förrättningen;
och teckne förrättningsmannen därå avskrift av beviset örn fastställelsen.
Har fastighetsdelning ej avfattats å karta, skall förrättningsmannen
inom samma tid giva vederbörande sakägare del av fastställelsebeviset.

I fråga örn utlämnande eller delgivning, varom nu sagts, gälle vad i 11 §
stadgas för det fall, att förrättningshandlingama ej utlämnas å sammanträdet.

17 §.

Den omständighet, att fastställelse meddelats å avstyckning enligt denna lag,
medför icke för ägaren vidsträcktare rätt att förfoga över fastigheten än lag
och författningar eljest medgiva.

18 §.

Häftar fastighet, som delas jämlikt bestämmelserna i denna lag, för tionde,
ränta eller annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär,
i vilkas utgörande avstyckat område icke omedelbart deltager, eller för lån,
som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott
av dylika medel, för avlösning av frälseränta, eller eljest för belopp,
varför säkerhet på annan grund än inteckning åtnjutes, skall i fråga om det
vid delningen avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande tillämpas vad
enligt lagen om fastighetsbildning i stad eller lagen örn delning av jord å landet
skulle gällt för det fall,: att avstyckningen skett på jordägarens ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

57

19 §.

Konceptakt rörande förrättning enligt denna lag skall förvaras å lantmäterikontoret.
Berör förrättningen stad eller samhälle å landet, där den för städerna
gällande ordning för bebyggelse skall iakttagas, skall genom överlantmätarens
försorg avskrift av förrättningshandlingarna och kopia av kartan,
där sådan upprättats, översändas till byggnadsnämnden.

Berör förrättningen två län, skall konceptakten förvaras å lantmäterikontoret
i det län, fastigheten före indelningsändringen tillhört, och skall överlantmätaren
till lantmäterikontoret i det andra länet överlämna avskrift av förrättningshandlingarna
och kopia av kartan, där sådan upprättats.

20 §.

Vad i denna lag sägs beträffande avstyckning från viss fastighet skall i
tillämpliga delar gälla i fråga örn avstyckning från sådan mark inom stad
eller samhälle, som ej ingår i fastighetsindelning.

21 §.

Vad i denna lag är stadgat om ägare avser jämväl den, som innehar fastighet
under ständig besittningsrätt eller såsom fideikommiss.

22 §.

Vad enligt denna lag ankommer å ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
skall för Stockholm fullgöras av Överståthållarämbetet och för annan stad,
där magistrat finnes, av denna.

23 §.

Kostnaden för uppdelningen eller i samband därmed verkställd gränsbestämning
må icke åläggas fastighetens ägare eller innehavare.

Denna lag träder i kraft den

Har dessförinnan beslut örn indelningsändring eller örn sträckningen av gräns
för förvaltningsområde meddelats, eller föreskrift utfärdats, att fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelser skall föras för samhälle å
landet, utan att sådant register ännu blivit upplagt, skall dock vad i denna lag
stadgas därå äga tillämpning allenast i den mån Konungen så förordnar.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 68 haft. (Nr 86).

5

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet skall hava följande ändrade lydelse.

3 §•

Där skifteslags — — — sådan indelning.

Har genom beslut om ändring av rikets indelning eller örn sträckningen av
administrativ gräns delar av ett och samma skifteslag hänförts till olika förvaltningsområden,
skall, sedan fastighetsdelning enligt vad därom är särskilt
stadgat ägt rum i överensstämmelse med indelningsändringen eller gränsbestämningen,
vad som av skifteslaget ligger å vardera sidan örn den administrativa
gränsen utgöra skifteslag för sig.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj:ts proposition nr 86.

59

Förslag

till

Lag

om ändrad

lydelse av 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 7 kap. 9 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad skall erhålla följande ändrade lydelse.

9 §.

I samband---prövning.

Vid fastighetsindelningens bestämmande skall såsom stadsäga anses område,
som vid mätningsförrättning utlagts såsom särskild fastighet eller som
eljest i ägarens hand må anses såsom särskild fastighet, så ock varje stadsägoområde
i övrigt; skolande förty, där område, varom nu är fråga, tillhör flera,
de där var för sig äga viss å marken bestämd ägovidd, eller där viss ägovidd
av dylikt område är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar för fordran
eller annan rättighet, varje sådan del anses såsom en stadsäga. Har fastighet
delats genom sämjedelning, som kommit till stånd efter den 1 januari 1928,
skall dock fastigheten utan avseende å sämjedelningen upptagas såsom en
stadsäga.

Där flera---— till järnväg.

Denna lag träder i kraft den