Kungl. Marits proposition Nr 80.

1

Nr 80.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anvisande av medel
till gäldande av ersättning för belopp, som förskingrats av
förre landsfiskalen i Lycksele södra distrikt C. R. A. Carlsén;
given Stockholms slott den 14 februari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå
riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånväro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför:

Enligt 1 § i lagen den 10 juli 1899 örn ersättning av allmänna medel
i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med
flera, skall, där ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen
äger att med utsökningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar
penningar, värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen
fått om händer, ersättning för det tillgripna eller förskingrade

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 62 höft. (Nr 80.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

utgå av allmänna medel. Jämlikt 5 § i samma lag skall vad i lagen
stadgas äga tillämpning jämväl där nu nämnd ämbets- eller tjänsteman
tillgriper och förskingrar vad lian fått örn händer enligt särskilda stadganden
örn indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med
mera, ävensom influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma kronan, så ock
där landsfiskal tillgriper och förskingrar andra medel, som av honom å
tjänstens vägnar till redovisning emottagits. I 2 § i lagen stadgas, att
örn ämbets- eller tjänsteman är genom laga kraft ägande utslag av domstol
förklarad saker till tillgrepp och förskingring, skall den, som vill
för det tillgripna och förskingrade erhålla ersättning av allmänna medel,
inom sex månader från den dag, då utslaget vann laga kraft, till länsstyrelsen
i det län, där den brottslige haft sin befattning, ingiva sin till
Konungen ställda ansökning örn ersättnings utbekommande. Inkommer
ej ansökningen inom sagda tid, har sökanden förlorat sin rätt mot kronan.

Enligt punkt 42 i förklaringen den 23 mars 1807 bör, »då det är uti särskilde
författningar ålagt rättssökande, att iakttaga eller fullgöra något
till bevakande och utförande av sin talan i rättegångsärender, inom utsatt
tid, eller föreskrivne fatalier av en eller flere månader, utan att tilllika
finnes vara bestämt av huru många dagar månaden skall utgöras»,
varje månad räknas till 30 dagar.

Genom Lycksele tingslags häradsrätts utslag den 20 juli 1927 dömdes
förre landsfiskalen i Lycksele södra distrikt C. R. A. Carlsén till ansvar
för det han av medel, som han i egenskap av landsfiskal till redovisning
emottagit, tillgripit och förskingrat i skilda poster tillhopa 19,126 kronor
70 öre. I nämnda belopp ingå bland annat följande poster: 4,529 kronor
55 öre kronoutskylder med flera kronan tillhöriga medel, 4,209 kronor 75
öre, utgörande diverse verks medel och enskilda tillkommande bötesandelar,
117 kronor 52 öre utskylder till Haparanda stad, 343 kronor 63 öre
utskylder till Karl Gustavs kommun, 500 kronor 10 öre utskylder till Stensele
kommun, 56 kronor 53 öre utskylder till Burträsks kommun, 229 kronor
68 öre utskylder till Vilhelmina kommun, 64 kronor 80 öre utskylder
till Norsjö kommun samt 211 kronor 67 öre, utgörande prästlönemedel,
varav 202 kronor 75 öre tillkomma kyrkoherde H. Berlin.

Då besvär icke anfördes över häradsrättens utslag, vann det laga kraft
den 3 september 1927.

I särskilda till Konungen ställda ansökningar hava Haparanda stad,
omförmälda landskommuner samt Berlin anhållit örn ersättning jämlikt
förutnämnda lag, en var av dem med det belopp, som Carlsén enligt berörda
utslag förklarats hava från dem tillgripit och förskingrat. Ansökningarna
inkommo till länsstyrelsen i Västerbottens län, Berlins den 2
mars 1928 och de övriga den 3 i samma månad.

Vidare har landsfiskalen i Lycksele södra distrikt G. Lindström å vederbörande
rättsägares vägnar i en till Konungen ställd, den 2 mars 1928
till länsstyrelsen ingiven skrift, likaledes under åberopande av nyss -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

3

nämnda lag, anhållit om gottgörelse med tillhopa 8,739 kronor 30 öre, utgörande
av Carlsén enligt sagda utslag tillgripna och förskingrade medel.

Med skrivelse den 20 mars 1928 har länsstyrelsen, under vitsordande
att ansökningarna inkommit inom föreskriven tid, överlämnat desamma
till Kungl. Majit, och har länsstyrelsen tillstyrkt bifall till de framställda
ersättningsanspråken, utom beträffande Lindströms ansökan, i vad den
avsåge ersättning för förskingrade mantalspenningar med flera kronan
tillhöriga medel till ett belopp av tillhopa 4,529 kronor 55 öre, vilka medel
torde böra genom avskrivning ur räkenskaperna avföras.

I infordrat utlåtande anförde statskontoret: Då häradsrättens utslag
tagit åt sig laga kraft den 3 september 1927, torde på grund av 2 § 2 stycket
i lagen den 10 juli 1899 samt förklaringen den 23 mars 1807 ansökningar,
som inkommit till länsstyrelsen efter den 1 mars 1928, icke böra
upptagas till prövning. Med anledning härav torde förevarande ansökningar
avslås. Beträffande av Lindström begärd ersättning för förskingrade
kronoutskylder med flera kronan tillhöriga medel till ett belopp av
tillhopa 4,529 kronor 55 öre, torde kronans fordran i stadgad ordning avskrivas.

Justitiekansler sämbetet fann i avgivet utlåtande icke något att erinra
mot vad statskontoret hemställt.

Genom beslut den 19 oktober 1928 fann Kungl. Majit — jämte det
Kungl. Majit förklarade, att kronans fordran beträffande förskingrade
kronoutskylder med flera kronan tillhöriga medel örn tillhopa 4,529 kronor
55 öre borde i stadgad ordning avskrivas — vad anginge ansökningarna
i övrigt gottgörelse av allmänna medel jämlikt omförmälda lag
den 10 juli 1899 icke emot bestämmelserna i 2 § i samma lag kunna i
ifrågavarande fall medgivas.

I en till länsstyrelsen ingiven, till Konungen ställd skrift hava sedermera
Haparanda stad, omförmälda landskommuner samt Berlin anhållit,
att Kungl. Majit måtte av nåd medgiva ersättning av statsmedel för de
av Carlsén förskingrade beloppen. Alternativt hava de hemställt örn avlåtande
av proposition i ämnet till riksdagen eller örn förklarande, att
den omständigheten, att deras tidigare ingivna ansökningar inkommit
först den 3 mars 1928, icke skulle utgöra hinder för ansökningarnas upptagande
till förnyad prövning. Till stöd för sina yrkanden hava de
anfört: Deras tidigare ansökningar ingåvos den 3 mars 1928 och således
inom sex kalendermånader, men däremot icke inom den i 1807 års förklaring
bestämda tiden, som utgick den 1 mars 1928. Länsstyrelsen hade
vitsordat, att ansökningarna inkommit inom föreskriven tid, och sålunda
för sin del ansett tiden höra beräknas i kalendermånader. Länsstyrelsen
hade till alla, vilka genom häradsrättens utslag tillerkänts ersättning av
Carlsén för av honom förskingrade medel, utsänt avskrift av häradsrättens
utslag jämte ett därvid fogat meddelande av följande lydelse:
»Till bestämmelserna i lagen den 10 juli 1899 örn ersättning av allmänna

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

medel i vissa fall för skada, som förorsakas av ämbets- och tjänstemän
med flera hänvisas, Landskontoret i Umeå.» Det torde lätteligen inses, att
många av de personer, som mottagit dylika meddelanden, hos länsstyrelsens
tjänstemän framställt förfrågan örn tiden för ingivande av ansökan
örn ersättning. Så hade skett i förevarande fall och därvid hade
erhållits till svar, att tiden utginge den 3 mars 1928. Visserligen påstodes
ingen skyldighet för vederbörande tjänstemän att lämna dylika upplysningar
och icke heller någon skyldighet att ansvara för deras riktighet,
men då upplysningar beredvilligt lämnats och givetvis i enlighet
med den av länsstyrelsen hävdade uppfattningen, torde billigheten fordra,
att staten icke undandroge sig ersättningsskyldighet för medel, vilka
det eljest enligt lag ålåge staten att svara för, därför att rättsägarna
förlita sig på den sålunda lämnade tidsuppgiften.

Vidare har Lindström i en likaledes till länsstyrelsen ingiven, till Konungen
ställd skrift anhållit, att Kungl. Maj:t måtte av nåd återställa
den försuttna tiden samt bifalla hans tidigare ansökning, allt i den mån
Kungl. Majit ansåge honom behörig framställa ifrågavarande anspråk.
Till stöd för sin framställning har Lindström åberopat följande: Vid
samtal med vederbörande länsbokhållare, innan Lindströms första ansökan
översändes till länsstyrelsen, hade länsbokliållaren förklarat, att
den tid, inom vilken ansökningen bort vara inkommen till länsstyrelsen,
vore sex kalendermånader från den dag, då utslaget tagit åt sig laga
kraft. Ehuru Lindström väl ägde kännedom örn förklaringen den 23
mars 1807 angående beräkning av fatalier, hade han dock ansett sig kunna
lita på den sålunda erhållna uppgiften. Efter vad Lindström erfarit,
hade också andra ersättningssökande vid förfrågan å landskontoret erhållit
samma upplysningar rörande fatalietiden. Länsstyrelsen hade även
vitsordat, att ansökningarna inkommit inom föreskriven tid. Möjligen
skulle ersättningskrav kunna komma att resas mot Lindström, för det
han icke inom föreskriven tid till länsstyrelsen inkommit nied sin tidigare
ansökning.

Med skrivelse den 16 januari 1929 har länsstyrelsen överlämnat dessa
framställningar, under förklarande, att länsstyrelsen icke hade något att
erinra mot att sökandena av statsmedel bereddes ersättning för de medel,
som genom Carlséns förskingringar frånhänts dem.

Statskontoret, som hörts i ärendet, anför i sitt utlåtande: Då 2 § i lagen
den 10 juli 1899 innehölle uttrycklig föreskrift, att, därest ansökning
örn ersättning av statsmedel ej inkommit inom föreskriven tid, sökanden
förlorat sin rätt mot kronan, måste det enligt statskontorets mening vara
ägnat att ingiva starka betänkligheter, därest åtgärd vidtoges för åstadkommande
av förnyad prövning av ifrågavarande ansökningar samt för
beredande åt sökandena av ersättning, i trots av att preskriptionstiden
blivit försutten. Alldenstund ett bifall till ansökningarna i en eller annan
form vore ägnad att sätta ur kraft bela det förfarande, som fast -

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

ställts genom lagen den 10 juli 1899, skulle en dylik åtgärd kunna komma
att medföra mycket vittgående konsekvenser. På grund härav hemställde
statskontoret, att förevarande ansökningar icke måtte till någon Kungl.
Marits åtgärd föranleda.

Justitiekansler sämbetet, som jämväl hörts i ärendet, yttrar: Rättsfrågan
i förevarande fall, d. v. s. fatalietidens beräknande, kunde visserligen
vara ganska tveksam. Men Kungl. Maj:ts beslut den 19 oktober 1928
torde stå i överenstämmelse med praxis i likartade fall. Det hade stått
sökandena öppet att underställa rättsfrågan domstols prövning. Något
återställande av försutten tid i ansökningsärenden kunde icke äga rum.
Ämbetet kunde för sin del icke förorda, att förevarande ansökningar
vunne Kungl. Maj:ts bifall.

Härefter har Kungl. Majit anmodat länsstyrelsen i Västerbottens län
att införskaffa utredning, huruvida vederbörande tjänsteman hos länsstyrelsen
lämnat sökandena det av dem uppgivna meddelandet örn tiden
för ingivande av ansökningar örn ersättning i anledning av Carlséns förskingringar
samt därmed ävensom med det utlåtande, vartill denna utredning
kunde föranleda, till Kungl. Majit inkomma.

Till åtlydnad därav bar länsstyrelsen i skrivelse den 20 december 1929
anfört följande: Länsstyrelsen eller å länsstyrelsen anställd tjänsteman
bade icke, såvitt verkställd utredning utvisade, till någon avlåtit skriftligt
meddelande, avseende upplysning beträffande tiden för ingivande
till länsstyrelsen av ansökningar örn ersättning med anledning av Carlséns
förskingringar. Från å länsstyrelsen anställda tjänstemän hade, såvitt
länsstyrelsen kunde utreda, muntliga uppgifter i saken lämnats allenast
av länsbokbållaren Elof Huss. Denne, som baft sig ålagt förberedande
handläggning av en del ärenden, som uppkommit på grund av under
senare år av utmätningsman och deras biträden gjorda förskingringar
inom länet, hade förklarat sig icke hava avhandlat frågan örn
fatalietidens beräknande med någon annan än med en hos advokaten Sven
Hallström i Umeå anställd tjänsteman och med landsfiskalen Lindström,
med båda i telefon. De förda samtalen med dessa personer, som Huss
upplyst sig personligen känna, ansåge Huss hava varit av privat natur
och närmast hava motsvarat rådfrågning med avseende å tolkning av de
lagbestämmelser, varom här vore fråga; detta desto mera som Hallström
och Lindström icke själva vore målsägare utan allenast ombud för andra.
Av Lindströms ansökan framginge ock enligt Huss’ förmenande fullt tydligt,
att jämväl Lindström betraktat det med honom förda samtalet såsom
en konferens i tolkningsfrågan. Angående det resultat, vartill man
vid telefonsamtalen kommit med avseende å tiden för ingivande av ansökningar
örn ersättning för förskingrade medel, hade Huss meddelat,
att han icke kunde med hänsyn till den långa tid, som förflutit, sedan
frågan avhandlades, med säkerhet erinra sig detta, men holle han för
troligt, att, därest samförstånd uppstått, man torde hava enats örn att den

Departements chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 80.

tid, inom vilken ansökan borde vara till länsstyrelsen inkommen, vore
sex kalendermånader från den dag, då det till grund för ansökan liggande
utslaget tagit åt sig laga kraft.

För egen del har länsstyrelsen framhållit, att jämväl länsstyrelsen funne
de uppgifter, som i saken kunde hava lämnats av Huss, avse enskild
överläggning i fråga beträffande tolkning av lagbestämmelser.

Slutligen har statskontoret i förnyat utlåtande den 29 januari 1930 anfört,
att, därest sökandena jämlikt lagen den 10 juli 1899 varit berättigade
erhålla ersättning av statsmedel, dylik ersättning bort till dem utbetalas
med 117 kronor 52 öre till Haparanda stad, med 343 kronor 63 öre
till Karl Gustafs kommun, med 500 kronor 10 öre till Stensele kommun,
med 56 kronor 53 öre till Burträsks kommun, med 229 kronor 68 öre till
Vilhelmina kommun, med 64 kronor 80 öre till Norsjö kommun, med 202
kronor 75 öre till Berlin och med 4,209 kronor 75 öre till Lindström eller
med tillhopa 5,724 kronor 76 öre.

Såsom justitiekanslersämbetet framhållit, har Kungl. Majit i ärenden
av förevarande beskaffenhet tillämpat den praxis, att ansökningarna
skola, för att kunna upptagas till prövning, vara ingivna inom etthundraåttio
dagar från den dag, då det utslag, varigenom vederbörande förklarades
saker till tillgreppet och förskingringen, vann laga kraft. Då lagen
stadgar, att sökanden förlorat sin rätt mot kronan, därest ej ansökningen
inkommer inom den i 2 § första stycket stadgade tid, har jag
ansett mig förhindrad att utan riksdagens medgivande hos Kungl. Majit
tillstyrka, att ersättningar måtte tillerkännas sökandena i förevarande
avseende.

Av utredningen i ärendet synes emellertid framgå, att sökandena eller
deras ombud hos den å landskontoret i Umeå anställde tjänsteman, som
haft att handlägga ansökningar av förevarande slag, efterhört dagen, då
ansökningarna senast skolat ingivas samt därvid erhållit meddelande, att
ansökningstiden utginge den 3 mars 1928. Länsstyrelsens uppfattning, att
tjänstemannens uttalande borde betraktas såsom avseende en enskild
överläggning beträffande tolkningen av ifrågavarande lagbestämmelser,
kan jag icke dela. Omförmälda bestämmelse i 1807 års förklaring angående
fatalietids beräknande har vid upprepade tillfällen föranlett
missuppfattning angående den tid, inom vilken ansökningar i olika mål
och ärenden skola ingivas till vederbörlig myndighet. I anledning härav
har jag låtit inom justitiedepartementet igångsätta utredning, avseende
ändring av vad nämnda förklaring sålunda stadgar; och ämnar jag sedermera
underställa Kungl. Majit denna fråga. Med hänsyn till nu anförda
förhållanden synes mig starka billighetsskäl tala för att sökandena herodes
ersättning med de belopp, som därest ansökningarna inkommit i rätt
tid, skolat tillkomma dem. Mot de av statskontoret härutinnan föreslagna
ersättningsbeloppen har jag intet att erinra. Ersättningsbeloppen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 80. 7

torde böra utgå av anslaget till oförutsedda utgifter, från vilket anslag
utgifter av liknande art bruka bestridas.

glinder åberopande av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Kungl. Maj:t må till
bestridande av ifrågavarande ersättningar av det i riksstaten för budgetåret
1929/1930 uppförda förslagsanslaget till oförutsedda utgifter taga
i anspråk ett belopp av 5,724 kronor 76 öre.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall; och skall proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.