Kungl. Majlis proposition nr 71.

1

Nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1929
fattade beslut; given Stockholms slott den 24 januari
1930.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1929 vid dess tolfte sammanträde fattade
besluten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för handelsdepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Lubeck:

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar
förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett
socialpolitiskt reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution,
internationella arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga
detta program.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 56 haft. (Nr 71.)

1944 29

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två
former för godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till
internationell konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar,
eller ock skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att
leda till lagstiftnings- eller andra åtgärder.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet
av ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer
och konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande
av andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter
är omöjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras
snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader
från sammanträdets avslutande. Därest en rekommendation ej leder till
någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller
om ett konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad
någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutipnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete
»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens tolfte sammanträde hölls i
Genéve under tiden 30 maj—21 juni 1929. Antalet representerade stater
utgjorde 50, av vilka 36 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna.
Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.1) Konferensen,
som huvudsakligen sysselsatte sig med arbetarskyddsfrågor, antog dels förslag
till två konventioner, nämligen angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, samt angående angivande
av vikten å tyngre kollin, som transporteras å fartyg, dels och fyra rekom
mendationer, nämligen angående förebyggande av olycksfall i arbete, angående
ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner,
angående ömsesidighet i fråga örn skydd mot olycksfall för arbetare, syssel >.

Genom Kungl. Maurts beslut den 3 maj 1929 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts: såsom regerings ombud: t. f. statssekreteraren B. G. Hj. Hammarskjöld
och byråchefen J. A. E. Molin med socialrådet E. K. Sjöstrand, yrkesinspektrisen K. Hesselgren,
t. f. byråchefen N. Gr. Nilsson och byråassistenten, sjökaptenen E. A. F. Eggert såsom
experter, såsom arbetsgivarombud direktören I. O. Larson med ombudsmannen hos järnbruksförbundet,
e. o. hovrättsnotarien K. Wistrand och ombudsmannen hos Norrlands
stuvarförbund, fil. doktorn K. G. Hagberg såsom experter samt såsom arbetarombud landsorganisationens
ordförande J. A. J. Thorberg med förtroendemannen för svenska transportarbetarförbundet
Ch. G. Lindley, förtroendemannen för svenska handelsarbetarförbundet
J. A:son Lundgren och redaktören S. Backlund såsom experter.

Kungl. Majus proposition nr 71. 3

satta med lastning eller lossning av fartyg, samt angående hörande av fackliga
organisationer vid utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet för
arbetare, sysselsatta med dylikt arbete.

Med skrivelse från utrikesdepartementet den 8 oktober 1929 bar till socialdepartementet
överlämnats en av generalsekreteraren bos nationernas förbund
i enlighet med Versaillestraktaten insänd bestyrkt avskrift av ifrågavarande
konventionsförslag och rekommendationer.

Originaltexterna till konferensens beslut ävensom genom delegationens
för det internationella socialpolitiska samarbetet försorg utarbetade översättningar
av desamma torde få såsom bilagor (Bilagor A och B) fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende. I fråga om beslutens innehåll får jag, i den
mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till nämnda bilagor.

Av konferensbesluten anhåller jag att först få till behandling upptaga
konventi orts fm ''sl åge t angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med
lastning eller lossning av fartyg,1) samt de i samband med detta konventionsförslag
stående rekommendationerna angående ömsesidighet i fråga örn skydd
mot olycksfall för sådana arbetare2) ävensom angående hörande av fackliga organisationer
vid utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta
med dylikt arbete.3)

Med hänsyn till berörda konventions stora omfattning torde jag beträffande
densamma böra lämna en kortfattad redogörelse för det huvudsakliga innehållet,
medan jag beträffande detaljerna hänvisar till bilagorna.

Konventionen avser enligt § 1 allt arbete med lastning eller lossning av

fartyg, nyttjade till havs- eller inre sjöfart — med undantag för krigsfartyg_

som i land eller ombord utföres vare sig i hamn eller i docka eller vid
lastbiygga, kaj eller annan liknande plats. Enligt § 15 äger dock en stat
att medgiva fullständiga eller partiella avvikelser från konventionens bestämmelser
i fråga örn varje docka, lastbrygga, kaj eller annan liknande
plats, där arbetsförrättning endast tillfälligtvis utföres eller där trafiken är
obetydlig och begränsad till mindre fartyg samt i fråga om vissa fartyg eller
vissa slag av fartyg eller fartyg, som icke uppnå visst lägre tontal, ävensom
i de fall, då. det pa grund av klimatiska förhallanden ställer sig omöjligt
att i praktiken kräva uppfyllandet av bestämmelserna i denna konvention.

I §§ ^ 9 samt § 11 lämnas mycket detaljerade bestämmelser örn huru
anordningar och redskap å fartyg samt i land skola vara beskaffade i syfte
att olycksfall för arbetarna skola undvikas. Att dessa bestämmelser gjorts så
utförliga sammanhänger därmed att, såsom i det följande skall närmare utvecklas,
ett av syftena med konventionen är att ett fartyg från en stat, som
ratificerat konventionen, skall i främmande hamnar kunna utan vidare anses
försett med tillräckliga skyddsanordningar, så att kontroll däröver i den
främmande hamnen icke behöver utövas, detta till fördel såväl för fartyget
som för myndigheterna i det land, där fartyget befinner sig. T § 10

‘) Svensk översättning, se sid. 81.

’) » » » » ao.

8) » » » » 90.

Skydd mot
olycksfall
för arbetare,
sysselsatta
med lastning
eller lossning
av fartyg.

Konventions förslaget.

Förberedande

handläggning.

4 Kungl. Majda proposition nr 71.

stadgas vidare, att endast tillräckligt kompetenta och pålitliga personer få
användas för skötande av lyft- och transportinrättningar m. m. Enligt § 12
ankommer det på varje stat att föreskriva nödiga försiktighetsmått för arbetare,
som komma i beröring med eller i närheten av ämnen, vilka äro farliga
för deras liv eller hälsa, eller som hava att arbeta å platser, där dylika
ämnen hava förvarats. I § 13 lämnas bestämmelser i olika hänseenden rörande
åtgärder för att hjälp vid olycksfall må kunna skyndsamt och effektivt
lämnas. I § 16 slutligen återfinnas vissa övergångsbestämmelser. Enligt
dessa skola de bestämmelser i konventionen, som beröra fartygs byggnad
och permanenta utrustning, omedelbart tillämpas å fartyg, vilkas byggande
påbörjas efter dagen för konventionens ratificering, samt inom fyra år efter
nämnda dag å alla äldre fartyg, dock att sagda bestämmelser skola jämväl
före övergångstidens utgång tillämpas även å sist avsedda fartyg, i den mån
så är skäligt och i praktiken utförbart. Övriga bestämmelser skola alltså
omedelbart efter ratifikationen tillämpas beträffande alla fartyg.

Slutligen innehåller konventionen, såsom brukligt, bestämmelser angående
ratifikation, ikraftträdande m. m. samt angående revision. Dessa bestämmelser
avvika i vissa hänseenden från dem, som återfinnas i äldre konventioner;
anledningen härtill är den nya ordning, som vid konferenssammanträdet
beslöts angående formerna för revision av konventioner och därmed sammanhängande
frågor. Här torde jag icke behöva ingå på denna fråga, för
vilken jag tidigare i annat sammanhang i korthet redogjort (proposition år
1930 nr 31 sid. 13).

Innan jag härefter övergår till en närmare behandling av nämnda konventionsförslag
och rekommendationer vill jag erinra, att internationella arbetsbyrån
i enlighet med gällande bestämmelser före konferensens sammanträde
utsände ett frågeformulär till de olika regeringarna rörande spörsmålet angående
skydd för arbetarre mot olycksfall vid nyssnämnda slag av arbete.
Ändamålet härmed var, att de svar, som inkommo från regeringarna, skulle
bilda grundval för utarbetande inom arbetsbyrån av en rapport i frågan ävensom
förslag till konvention. I enlighet med beslut vid nordiskt socialpolitiskt
möte i Hälsingfors i augusti 1928 hölls i Stockholm i oktober samma år
ett möte av sakkunniga från de fyra nordiska länderna för undersökning av
frågan örn möjligheten av överensstämmande svar på detta frågeformulär
från de nordiska staterna. Vid sistnämnda möte konstaterades enighet rörande
de allmänna linjerna för besvarandet. Formuläret besvarades av svenska
regeringen den 1 december 1928. Svaret överensstämde i allt väsentligt med
resultaten vid nämnda sakkunnigmöte — mötets beslut följdes i viktigare
delar jämväl av övriga nordiska stater — samt med ett av delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet avgivet yttrande. Delegationen
hade, innan den fattade sitt beslut, inhämtat utlåtanden i ärendet av social
styrelsen, kommerskollegium, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening
samt landssekretariatet. Socialstyrelsen hade i sin ordning
hört yrkesinspektörerna och kommerskollegium förste fartygsinspektörerna.
Uttalanden hade även gjorts av svenska hamnförbundet, Norrlands

Kungl, Majus proposition nr 71. 5

och södra Sveriges stuvarförbund, svenska eldare- och sjömansunionerna sami
transportarbetareförbundet.

I svaret på internationella arbetsbyråns formulär anförde svenska regeringen
beträffande frågor av större betydelse i huvudsak följande.

Med hänsyn till den särskilt stora yrkesfara, som lastning och lossning
av fartyg i allmänhet medförde för de Härmed sysselsatta arbetarna, syntes
goda skäl föreligga för att frågan örn åtgärder till minskning av denna fara
upptoges till internationell reglering. Emellertid ställde sig lämfdigheten
och möjligheten av en sådan reglering ganska olika, allt efter som fråga
vore örn arbete ombord eller örn arbete i land. Det förra arbetet vore, i
den mån det utfördes av andra än å fartyget anställda, av utpräglat internationell
karaktär och sjmtes utan större svårighet kunna underkastas reglering
av nämnda art. För fartyg, som besökte olika länders hamnar, skulle
en dylik reglering med därur härflytande, någorlunda likartade internationella
bestämmelser givetvis vara till fördel. Annorlunda vore förhållandet
med det lastnings- och lossningsarbete, som utfördes i land. I fråga om
detta arbete saknade kravet på internationell enhetlighet väsentligen betydelse,
eftersom detsamma i de flesta fall icke utfördes av besättningen å fartyg
utan verkställdes av arbetare i de hamnar, som fartyget anlöpte. Härtill
bomme, att olika nationella och lokala förhållanden och sedvänjor i de
skilda länderna kunde resa hinder mot ett strikt genomförande av för ett
.flertal stater gemensamma normer. Att låta den ifrågasatta konventionen
reglera även allt sådant arbete av ifrågavarande slag, som utfördes i land,
syntes därför icke lämpligt. Däremot torde det finnas anledning att i en
rekommendation fästa staternas uppmärksamhet på de skyddsåtgärder, som
lämpligen borde vidtagas i förevarande avseende. Dock syntes under konventionen
jämväl böra inbegripas sådant lastnings- och lossningsarbete i
land, som omedelbart sammanhängde med arbete av dylikt slag ombord.
— Det närmare utformandet av bestämmelserna örn vilket arbete, som sålunda
i förevarande hänseende skulle likställas med arbete ombord, syntes
lämpligen kunna överlämnas åt den nationella lagstiftningen.

Efter besvarande av de frågor i formuläret, som rörde de speciella
skyddsanordningarna, anfördes i svenska regeringens svar vidare följande.

Vid utarbetandet av frågeformuläret torde man sannolikt väsentligen hava
haft i tankarna arbetsförhållandena å större fartyg och i större hamnar. De
av regeringen lämnade svaren rörande föreslagna skyddsbestämmelser vore
jämväl avfattade med hänsyn till dylika arbetsförhållanden. I vårt land och
väl även på andra håll idkades emellertid fraktfart med ett stort antal helt
små fartyg, och lastning och lossning förekomma på platser med obetydlig
eller alls ingen hamnanläggning. I sådana fall måste det uppenbarligen
många gånger ställa sig omöjligt att iakttaga de tillämnade skyddsbestämmelserna.
Sådan omöjlighet kunde också vid vissa tillfällen eller å vissa
orter föranledas av naturförhållanden eller av omständigheter av teknisk
natur. I konventionen och en ifrågasatt rekommendation borde därför
intagas bestämmelser, som möjliggjorde för den nationella lagstiftningen att
medgiva undantag beträffande mindre fartyg samt lastnings- och lossningsplatser
med obetydlig eller allenast tillfällig trafik ävensom för sådana fall,
då på grund av klimatiska elior andra naturförhållanden eller tekniska omständigheter
tillämpning av de allmänna bestämmelserna icke skäligen kunde
påfordras. De principer, som följts vid meddelande av dylika undantagsbestämmelser,
bordo genom vederbörande regerings försorg bringas till internationella
arbetsbyråns kännedom.

Regeringen ingick därefter i sitt svar på en speciell fråga, som under

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

ärendets förberedande behandling tillmätts särskild betydelse och som jag
redan i det föregående något berört, nämligen den som avser ömsesidighet
beträffande godkännande av andra länders s ky d d s b est; i m melyer och kontrollåtgärder
å förevarande område. I detta hänseende erinras i regeringens
svar först därom, att den 28 januari 1926 mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge ingåtts en konvention rörande fartygs sjövärdighet och utrustning.
vilken konvention — vanligen kallad Köpenhamnkonventionen — i
vissa delar modifierats genom deklaration den 11 juni 1928. Genom dessa
överenskommelser hava nämnda stater godkänt varandras skyddsbestämmelser
och kontrollåtgärder i berörda avseende. När ett fartyg, hemmahörande i
en av dessa stater, besöker hamn i ett annat av dem, underkastas det sålunda
i regel ej kontroll i vidare mån än som erfordras för konstaterande
att fartyget är försett med de i hemlandets lagstiftning föreskrivna certifi
katén eller däremot svarande bevis beträffande sjövärdighetsutrustning.
Denna ömsesidighet angives uttryckligen även gälla föreskrifterna angående
fartygs för lastning och lossning avsedda inrättningar och redskap. Utan
hinder härav äger emellertid envar av de avtalsslutande staterna rätt att
under vissa angivna förutsättningar tillfälligtvis förbjuda lastnings- eller lossningsarbete
ä fartyg, hemmahörande i någon annan av de anslutna staterna.
Därest påtagligt missförhållande icke genast avhjälpes på tillfredsställande
sätt, skall konsuln för det land, där fartyget är hemmahörande, underrättas
för vidtagande av erforderliga åtgärder.

Rörande denna överenskommelse och därmed sammanhängande förhållanden
anfördes nu i regeringens svar på frågeformuläret följande.

Tillämpningen av de återgivna reciprocitetsreglerna hade givit tillfredsställande
resultat. Med hänsyn härtill syntes det önskvärt, att den däri
uttryckta ömsesidighetsprincipen bringades i tillämpning i sä stor utsträckning
som möjligt. Det vore möjligt, att den nu åsyftade konventionen komme
att erbjuda lämpligt tillfälle härtill. Avsikten vore nämligen uppenbarligen,
att konventionen skulle komma att innehålla ett sådant system av bestämmelser
i ämnet, att fartyg, tillhörande de stater, som ratificerade konventionen,
komme att erbjuda fullt tillfredsställande arbetsförhållanden vid lastning
och lossning. Det läge då nära till hands att ömsesidigt erkänna detta
förhållande och så vitt möjligt bespara sjöfarten olägenheterna av kontroll i
främmande hamnar över fartygens arbetarskyddsanordningar. I överensstämmelse
härmed kunde ifrågasättas att i konventionen intaga en bestämmelse
av innebörd att varje fartyg, som vore registrerat i någon av de fördragsslutande
staterna och försett med där föreskrivet certifikat eller med annat intyg
att fartyget i förevarande hänseenden motsvarade i respektive stat gällande
bestämmelser i allmänhet, skulle i var och en av de övriga fördragsslutande
staterna vara undantaget från kontroll beträffande dessa förhållanden. Ömsesidighetsprincipen
i fråga örn kontroll å fartygens arbetarskyddsanordningar
skulle otvivelaktigt vara ägnad att undanröja åtskilliga olägenheter, som
dittills besvärat sjöfarten olika länder emellan, och starka skäl talade följaktligen
för att på sätt nu antytts omförmälda princip komme till uttryck
i den ifrågasätta konventionen. Därest man emellertid skulle hava anledning
befara, att införandet av en sådan bestämmelse i konventionen av en eller
annan anledning skulle kunna inverka ogynnsamt på medlemsstaternas benägenhet
att ratificera konventionen, skulle man i stället lämpligen kunna i
denna endast göra ett uttalande till förmån för ömsesidighetsprincipens till -

7

Kungl. Majus proposition nr 71.

lämpning och samtidigt i en rekommendation uppmana medlemsstaterna att
till denna princips förverkligande sins emellan träffa särskilda avtal av nyss
angivna innebörd. Härigenom skulle vinnas, att staterna skulle äga möjlighet
att i varje särskilt fall pröva effektiviteten av de inom olika stater föreskrivna
skyddsanordningarna.

De av svenska regeringen sålunda — i samförstånd med regeringarna i
övriga nordiska länder — i olika hänseenden framhållna synpunkterna rönte
i många hänseenden beaktande i det konventionsförslag, som med ledning av
regeringarnas svar upprättades inom internationella arbetsbyrån, något som
även framgår av arbetsbyråns rapport i frågan.1) I den mån så icke skett, sökte
de svenska regeringsrepresentanterna i det utskott, som vid arbetskonj''erenseus
sammanträde behandlade frågan, att verka härför. I vad angår de i regeringssvaret
påyrkade undantagen för sjöfart, som i olika hänseenden är av mindre
omfattning, antogs av utskottet en sådan avfattning av den allmänna undantagsbestämmelsen
— den i det föregående återgivna § 15 — att densamma
ansågs medgiva undantag från konventionens bestämmelser i erforderlig omfattning.
Yad däremot angår utsträckningen av det arbete, som skall innefattas
under konventionen, lyckades man trots upprepade försök icke undgå,
att konventionen kom att omfatta även sådant lastnings- och lossningsarbete
i land, som icke direkt sammanhänger med motsvarande arbete ombord.
Huvudsakliga skälet till konferensens ståndpunkt därutinnan torde hava varit
svårigheten beträffande en riktig och för olika länder någorlunda enhetlig
gränsdragning. Yad angår ömsesidighetsprincipen, hade arbetsbyrån i sin
rapport avböjt att vare sig i konvention eller rekommendation upptaga frågan
därom. I detta hänseende väcktes emellertid förslag från de nordiska ländernas
regeringsrepresentanter. Meningarna i frågan voro mycket delade
såväl inom vederbörande utskott som inom konferensen i dess helhet. För
att man icke skulle riskera ett negativt resultat, ansågs det då lämpligast att
falla tillbaka på den av svenska regeringen alternativt förordade linjen, nämligen
att upptaga frågan till behandling i en särskild rekommendation. Det
uppnåddes också, att vederbörande utskott samt konferensen enhälligt beslöto
antaga den förut omförmälda rekommendationen angående ömsesidighet
i fråga om skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller
lossning av fartyg. I denna rekommendation heter det, att arbetskonferensen
erkänner, att ifrågavarande konvention, på samma gång som den har till
huvudsyfte att bereda skydd åt arbetarna, erbjuder ett tillfälle för parterna
att på basis av konventionen utfärda bestämmelser, vilka sinsemellan förete
en viss likformighet, och att utsträcka principen örn ömsesidigt erkännande
av inspektions- och undersökningscertifikat. Efter att vidare hava fäst medlemsstaternas
uppmärksamhet på de principer, som fastställts i Köpenhamnkonventionen,
riktar konferensen i rekommendationen en enträgen hemställan
till medlemsstaterna att de, efter att hava ratificerat nu förevarande konvention
och utfärdat bestämmelser till genomförande av densamma, måtte rådföra sig
med varandra i syfte att få till stånd överenskommelser om ömsesidighet,

Rapport sur la promotion des ouvriers ocoupés au chargement ou au déchargement
des navires contre les accidents; Genéve, Buteau International du Travail, 1929.

Avgivna yttranden
över
konventionsforslaget.

H Kungl. Majus proposition nr 71.

under villkor att dessa överenskommelser trygga det nyss angivna huvudsyftet
med konventionen.

Över det av arbetskonferensen antagna konventionsförslaget och rekommendationerna
i frågan hava utlåtanden infordrats från socialstyrelsen och
kommerskollegium, vilka båda ämbetsverk — efter inhämtande av yttranden
från ett flertal enskilda sammanslutningar — i ärendet avgivit ett gemensamt
utlåtande, samt från delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet.

I det av socialstyrelsen och kommerskollegium avgivna utlåtandet rörande konventionsförslaget
hänvisas till en början till en vid ärendets beredning hos
ämbetsverken upprättad, utlåtandet bilagd promemoria rörande de lagstiftningsåtgärder,
som skulle bliva en följd av konventionsförslagets ratificering.
Enligt promemorian skulle för åstadkommande av överensstämmelse mellan
hos oss redan gällande bestämmelser och konventionen ändring icke erfordras
i någon författning av natur att böra antagas av Kungl. Majit och
riksdagen gemensamt. Däremot krävas ett flertal ändringar i och tillägg
till andra författningar, framför allt förordningen den 20 maj 1927 angående
fartygs byggnad och utrustning, kommerskollegii kungörelse den 30 juni 1927
med särskilda byggnads-, material- och utrustningsbestämmelser för fartyg,
förordningen den 23 december 1915 angående vissa säkerhetsåtgärder vid
nyttjande av fartyg samt förordningen den 31 december 1914 med härmare
föreskrifter angående tillsyn å fartyg. Dessutom ifrågasattes i promemorian
utfärdande av en särskild författning, innehållande ordningsföreskrifter av
olika slag, som icke vare sig röra befintligheten eller beskaffenheten av fartygs
inrättningar och redskap eller i främsta rummet avse till skeppstjänst hänförligt
arbete. En dylik författning har ansetts kunna utfärdas i administrativ
ordning med stöd av 5 a § i sjölagen samt 7 § i arbetarskyddslagen.

Socialstyrelsen och kommerskollegium hava nu i sitt utlåtande förklarat sig
anse, att de enligt promemorian erforderliga lagstiftningsåtgärderna icke
vore av sådan art eller omfattning, att de borde utgöra hinder för ratificering
av konventionen. Konventionsbestämmelserna hade i så stor utsträckning
motsvarighet i redan gällande föreskrifter i vederbörande sjöfartssäkerhetsförfattningar,
att de erforderliga ändringarna icke kunde anses vara av
principiell natur utan närmast skulle innebära en komplettering av redan
förefintlig lagstiftning. Av socialstyrelsen hade i samråd med kommerskollegium
den 9 mars 1921 utfärdats anvisningar angående skydd mot yrkesfara
vid lastning och lossning av fartyg. I dessa anvisningar återfunnes ett flertal
av de detaljföreskrifter, som innefattades i konventionsförslaget. Anvisningarna
hade visserligen endast verkat på övertygelsens väg och i rådgivande
form men dock i avsevärd utsträckning tillämpats vid den tillsyn å stuveriarbetet,
som utövades av yrkesinspektionens befattningshavare. Vid sådant
förhållande skulle den ifrågasatta nya författningen i viss mån endast innebära
ett stadfästande av vad som redan i praxis tilllämpades.

Ämbetsverken hava vidare särskilt framhållit, att bedömandet av konventionsförslagets
innebörd med avseende å svensk lagstiftning vore grundat
på förutsättningen av tillämpning av § 15 i förslaget i hela den utsträckning,
sådant kunde för svenska förhållanden befinnas nödigt och lämpligt.

o

Kungl. Maj:ls proposition nr i I.

Innan jag redogör för ämbetsverkens ståndpunkt i själva ratifikationsfrågan,
torde jag böra återgiva innehållet i de yttranden, som av ämbetsverken
före avgivande av deras utlåtande inhämtats från vissa enskilda organisationer,
nämligen Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, svenska hamnförbundet, svenska arbetsgivareföreningen
samt landssekretariatet.

Sveriges allmänna sjöfartsförening anför, att den granskning av konventionsförslaget,
som medhunnits, givit vid handen, att detsamma i stor omfattning
gåve uttryck åt önskemål, som i svensk lagstiftning redan i full utsträckning
vunnit beaktande, vadan i åtskilliga hänseenden, som i förslaget
berördes — även för det fall att detsamma skulle utan avvikelser enligt
§ 15 från svensk sida godkännas — någon ändring i åsyftade lagstiftning
icke skulle erfordras. I andra hänseenden åter förutsatte otvivelaktigt ett

Sodtagande av förslaget mera eller mindre djupgående ändringar. Frågan
uruvida och i vad mån dylika ändringar kunde vara av förhållandena,
sådana de tedde sig ur svensk synpunkt, påkallade, borde göras till föremål
för närmare utredning.

Sveriges redareförening — sorn haft vissa anmärkningar att framställa
mot ärendets internationella behandling och ansett, att frågan icke bort
upptagas till behandling av internationella arbetsorganisationen — har därefter
anfört följande.

Då emellertid ett konventionsförslag nu förelåge, måste man, oavsett förslagets
lämplighet för sitt syfte, hava det förhållandet i åtanke, att, därest
de större sjöfartsnationerna ratificerade konventionen med den lydelse densamma
erhållit eller med vissa ändringar däri och jämväl anslöte sig till
den vid konferensen antagna rekommendationen angående ömsesidighet,
Sverige näppeligen torde kunna undvika att för sin del ansluta sig till densamma,
enär de svenska fartygen eljest kunde befaras bliva utsatta för trakasserier
i utlandet, medförande uppehåll och extra utgifter för desamma.
Särskilt torde de åtgärder man i Storbritannien komme att vidtaga med
anledning av konventionen noggrant böra följas, innan ratificering skedde i
Sverige. Skulle Storbritannien icke komma att ratificera konventionen av
den anledning, att dess bestämmelser i vissa punkter ej stöde i överensstämmelse
med de brittiska föreskrifterna, bleve det praktiska värdet av en
ratificering från svensk sida i hög grad förringat, enär de engelska inspektionsmyndigheterna
det oaktat kunde befaras kräva, att svenska fartyg, som
anlöpte engelska hamnar, skulle vara försedda med lastnings- och lossningsanordningar
i överensstämmelse med de engelska föreskrifterna.

Det vore givetvis av vikt, att en anslutning till konventionen från svensksida
kunde ske så snart som möjligt, efter det att de större sjöfartsländerna
och framför allt Storbritannien ratificerat densamma, då i annat fall en förefintlig
olikhet i lagstiftningarna i olika länder kunde komma att medföra
olägenheter. För att möjliggöra detta borde framför allt en undersökning
beträffande de författningsändringar samt de ändringar i inspektionsväsendet,
som erfordrades för ett antagande av konventionen från svensk sida,
snarast möjligt ske. Sedan en dylik undersökning slutförts, förutsatte
föreningen, att resultatet därav måtte bliva föremål för dess utlåtande.

Såsom helhetsintryck av konventionsförslaget har föreningen vidare framhållit,
att detsamma mäste sagås hava erhållit en alltför detaljerad avfattning
teir att kunna i orubbat skick antagas av ett större antal stater. Det syntes
även, som om man insett detta genom att i § 15 av konventionen bereda

10

Kungl. Majus proposition nr 71.

möjlighet till fullständig eller partiell avvikelse från konventionens bestämmelser.
Skulle emellertid de stater, som ratificerade konventionen, icke ansluta
sig till rekommendationen om ömsesidighet och med stöd av denna
paragraf göra sådana undantag från konventionens bestämmelser, att ett
ömsesidigt erkännande av lagstiftningen i respektive länder därigenom komme
att äventyras, ansåge föreningen, att hela konventionen förfelat sitt syfte,
varför denna fråga, innan ratificering från svensk sida vidtoges, noggrant
borde tagas i övervägande.

Sveriges fartygsbejälsför etling har genom sin styrelse framhållit, att förslaget
i huvudsak icke innehölle annat än vad som i praktiken redan nu
tillämpades i vårt land eller i länder, vilka besöktes av våra fartyg, när det
gällde själva fartyget och anordningar å detta, varför ett lagstadgande härom
icke skulle medföra nämnvärd förändring. I vad det gällde anordningar
utanför fartyget ansåge styrelsen dessa ej allenast välbetänkta utan i hög
grad av behovet påkallade.

Styrelsen har därför tillstyrkt, att Sverige för sin del måtte godtaga förslaget
till konvention.

Svenska hamnförhundet har anfört, att ehuru det enskilda landets myndigheter
erhållit möjlighet att i vissa fall ersätta konventionens föreskrifter
med andra lika betryggande och att under vissa förutsättningar (§ 15) medgiva
fullständiga eller partiella avvikelser i fråga örn obetydligare platser,
faran icke syntes utesluten, att man gått alltför långt i generalisering, och
att därigenom en anpassning efter behovet i de särskilda fallen försvårats
eller förhindrats, genom att föreskrifter, vilka hade sitt egentliga berättigande
med avseende å större hamnanläggningar, ovillkorligen också skulle tillämpas
för de mindre, och tvärtom.

Beträffande särskilda punkter i konventionsförslaget har hamnförbundet
anfört följande.

Det skydd, som konventionen åsyftade, avsåge enligt § 1 hvarje person, som
användes till sådan arbetsförrättning», som i punkt 1 avsåges. Av uttrycket
»användes till» framginge, åtminstone efter svenskt språkbruk (jämför också
motsvarande uttryck i § 2 i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall
i arbete), att endast personer, som arbetade för annans räkning, kunde
ingå under begreppet »arbetare» enligt den sålunda givna definitionen.
Gentemot egna företagare bestode sålunda icke samma förpliktelser. Det förefölle,
som om en dylik ståndpunkt vore mindre egentlig, då det svårligen
skulle kunna påvisas något skäl, varför det skulle vara lovligt att tillhandahålla
sämre material för den, som själv lossade eller lastade sitt gods, respektive
såsom självständig företagare ledde dylikt arbete, i båda fallen utan att
vara ägare till ifrågakomna fartyg eller i hamnen befintliga anordningar, än
för den, som av sådan person användes till samma arbete. Den, som enligt
konventionen hade att svara för däri föreskrivna säkerhetsanordningar, behövde
ju och torde i fråga örn de svenska hamnarna i regel heller icke vara
identisk med arbetsgivaren.

Beträffande § 5, som handlar örn vissa anordningar ombord å fartyg och
fördenskull icke hade speciellt intresse för hamnförbundet, erinrades allenast
med avseende å stadgandet rörande skyldighet att tillhandahålla lejdare,
att det syntes erforderligt att förklaring lämnades, vem som avsåges med
benämningen »entreprenör». Avsåges härmed den, som såsom egen företagare
ledde ifrågakomna arbete, den för vars räkning arbetet utfördes eller
ännu någon annan? Det troliga syntes vara, att tillhandahållandet av berörda
redskap kunde alltefter förhållandena ankomma på än den ene och
än den andre av dessa personer.

Kungl. Majda proposition nr 71.

11

Bestämmelserna i § ,9, som handlar örn lyftinrättningar, erbjöde exempel
på fall, där större möjlighet till anpassning vore önskvärd. Det knnde
sålunda upplysas, att exempelvis för Stockholms del en bestämmelse örn
ingående undersökning av alla lyftinrättningar så ofta som var tolfte månad
icke ansetts erforderlig. De garantier, som den av hamnens vederbörande
ingenjörer och övrig tekniska personal utövade ständiga tillsynen och kontrollen
innebure, hade ansetts i stor utsträckning kunna ersätta dylik ingående
undersökning. Enligt gällande föreskrifter, vilka godkänts av yrkesinspektionen,
behövde sådan verkställas allenast en gång var adertonde
månad i fråga örn massgodskranar och vart annat år i fråga om styckegodskranar.
Någon bestämmelse, som på grund av nu anförda synpunkter medgåve
avvikelse från den föreslagna regeln, syntes fördenskull påkallad.

Den del — $ 13 — som handlar örn första hjälpen vid olycksfall i arbete,
syntes likaledes vara alltför generellt hållen för svenska förhållanden. A ena
sidan erinrades örn att i § 55 av förordningen den 20 maj 1927 angående fartygs
byggnad och utrustning funnes en allmän föreskrift, att fartyg skulle vara
försett med läkemedel och förbandsartiklar, en omständighet, som i de flesta
fall torde göra särskilt förråd av dylika i land mindre behövligt. A andra
sidan torde svårigheter möta att å varje arbetsplats hålla en person med
kompetens att lämna första hjälpen viel olycksfall såväl i fråga örn större
städer med vidsträckta kajer och hamnområden, som i fråga örn avsides
liggande arbetsplatser, vilka någon enstaka gång anlöptes av fartyg. Beträffande
städerna torde också föreskriften vara obehövlig med hänsyn till
de hjälpmedel, som allmänt stöde till buds vid inträffande olycksfall, och
med avseende å de mindre platserna syntes föreskriften alltför betungande,
helst som de möjligheter att bevilja undantag från konventionens föreskrifter,
som lämnades i § 15, icke omfattade platser med visserligen obetydlig
trafik men besökta av andra än mindre fartyg.

Svenska arbetsgivareföreningen har begränsat sitt yttrande till att avse den
inrikes sjöfarten och arbetet i land samt med denna utgångspunkt anfört följande.

Vid behandlingen av det förslag till konvention, som underställdes delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, hade arbetsgivarnas
representanter hävdat, att den mängd av detaljer, som förefunnes i konventionsförslaget,
vore olämplig i en internationell konvention och säkerligen
skulle leda till allvarsamma olägenheter. Detta omdöme, riktigt i
avseende på det ela föreliggande förslaget, gällde örn möjligt i ännu högre
grad örn den ifrågavarande konventionen, som genom en mångfald ändringsförslag
vid behandlingen blivit försedd med ytterligare detaljföreskrifter.
Konventionen torde i själva verket vara den detaljrikaste, som någonsin utgått
från arbetsbyrån. Vöre alltför detaljerade föreskrifter i internationella
konventioner i allmänhet olämpliga, syntes de emellertid icke alls vara på
sin plats, då det som här gällde ett fack, där icke blott arbetsplatsen växlade
från dag till dag, men där även dessa arbetsplatser sinsemellan företedde
stora olikheter. Konventionens text syntes därjämte icke hava den
skärpa och klarhet, som måste fordras av internationella konventioner, detta
med säkerhet beroende på att tiden för konventionsbehaudlingen varit alltför
inskränkt och konferensombudens kompetens i värjo fall icke varit till
fyllest i den massa rent tekniska detaljer, som konventionen nu omfattade.
Det torde för övrigt icke hava saknats exempel på att vid konferensen närvarande
teland hade mot varandra avvikande uppfattningar i olika punkter.

Det kunde ifrågasättas, om icke konventionens antagande av konferensen
innebure ett avsteg från av konferensen förut bestämd ordning. Varje konventionsförslag
skulle nämligen enligt denna ordning före antagandet vara

12 Kungl. Majus proposition nr 71.

föremål för två läsningar, vilket icke torde hava varit fallet med de i konventionen
intagna bestämmelserna angående inrikes sjöfart. Ej heller hade
det frågeformulär, som fastställts och vilket besvarats, innehållit några frågor
rörande den inrikes sjöfarten, på grund varav dessa svar i regel hade formulerats
med tanke på det sjögående tonnaget. Konventionen syntes i
huvudsak vara skriven med tanke på större fartyg, och många av dess bestämmelser
vore i verkligheten icke alls tillämpliga på den inrikes sjöfartens
i regel mindre fartyg och särskilda förhållanden. Fartygens i den inre sjöfarten
ofta speciella konstruktion, varierande efter olika länder och förhållanden,
talade otvivelaktigt för att frågan om insjö- och kustflottans arbetares
skydd mot olycksfall icke borde göras till föremål för en internationell
konvention Manchett läggas under de enskilda staternas jurisdiktion. Visserligen
gåve § 15 de olika staterna rättighet att undantaga den inrikes sjöfarten,
men en ratificering av konventionen skulle i varje fall innebära ett
godkännande av en oriktig princip, och det syntes för övrigt synnerligen litet
tilltalande, att man, för att ernå en riktig tillämpning av konventionen, måste
vidtaga anordningar för att delvis sätta den ur kraft.

Vad nu sagts örn den inrikes sjöfarten torde även gälla för konventionens
bestämmelser angående landarbetet. De lokala förhållandena spelade här
en ännu större roll, och de många detaljerade bestämmelserna komme här
att verka örn möjligt ännu mera besvärande, än då fråga vore örn inrikes
sjöfart. Att i en konvention sammanföra det arbete, som skedde ombord
pa fartyg, och det arbete, som skedde i land, torde näppeligen vara riktigt.
Likartade bestämmelser för fartygen kunde kanske i viss utsträckning försvaras,
men att internationellt reglera skyddsförhållandena under landarbetet
i hamnarna, på sätt som försökts i konventionen, komme säkerligen att förorsaka.
allvarsamma olägenheter. Arbetarna i hamnarna skulle nämligen
kunna vägra att verkställa dem ålagt arbete på grund av rena bagateller,
t. ex. örn ett skyddsräck kring en lucka var någon cm. för lågt eller en
lejdares steg hade någon cm. för liten bredd. Med den tillämpning av lagar
och förordningar, som här i landet av ålder varit bruklig, torde säkerligen
en stor del utländska fartyg bliva utsatta för dylik arbetsvägran, då myndigheterna
i deras hamnar kunde komma att tolka konventionens bestämmelser
betydligt mindre noga än våra myndigheter. Konventionen tenderade säkerligen
att endast bliva en konvention för de stater, där man ansåge, att lagar
och förordningar vore till för att efterlevas.

5 ad åtminstone vårt land anginge syntes det otvivelaktigt, att vederbörande
arbetares möjligheter till lagskydd ej skulle minskas genom att bestämmelserna
rörande landarbete uteslötes ur konventionen.

\ad som saknades i konventionen vore en bestämmelse, som förklarade,
att fartyg, tillhörande de stater, som ratificerat konventionen, utan vidare
skulle godkännas vid besök i hamnar, tillhörande andra stater, som ratificerat.
Den rekommendation i sådan riktning, som antagits av konferensen, innebure
icke någon förpliktelse för konferensens medlemmar att anordna någon
nationeH lagstiftning i ämnet. Örn ifrågavarande ömsesidighetsklausul skulle
införas i konventionen, torde i någon mån de olägenheter i form av arbetsvägran,
som nyss relaterats, kunna neutraliseras. På grund av vad sålunda
anförts, och då här i landet fartygs- och yrkesinspektionen lämnade tillräcklig
garanti för att arbetarnas berättigade anspråk på skydd för olycksfall
under arbetet bleve tillgodosett, bär arbetsgivareföreningen hemställt,
att socialstyrelsen måtte hos Kungl. Majit hemställa, det nu ifrågavarande
konventionsförslag icke måtte bliva föremål för ratifikation.

Landssekretariatet slutligen har anfört, att svenska transportarbetarförbundets
styrelse på därom gjord Kamställning i skrivelse till landssekre -

Kungl. Majus proposition nr 71. 13

tariatet meddelat, att styrelsen visserligen helst skulle hava sett, att vissa
paragrafer och moment fått en klarare formulering och att en del från arbetarsidan
framförda önskemål blivit accepterade av konferensen, men att styrelsen
likväl, i betraktande av att förslaget utgjorde en grundstomme, på vilken
den nationella lagstiftningen kunde bygga vidare, i den mån behov därav
visade sig föreligga, ville för sin del tillstyrka ratificering av föreliggande
konventionsförslag. Landssekretariatet delade förbundsstyrelsens mening,
att föreliggande konventionsförslag hade en sådan innebörd, att det borde
för Sveriges del ratificeras. Det stora antal olycksfall, som förekomme
vid lastning och lossning av fartyg, manade med alldeles särskild stj-rka
till vidtagande av åtminstone de åtgärder, som föresloges i konventionsförslaget,
för att därmed söka förebygga olycksfall inom detta arbetsområde.

I anledning av vad Sveriges redareförening i ärendet yttrat av innebörd,
att det vore av vikt, att svensk ratificering kunde ske så snart som möjligt
efter det att de större sjöfartsnationerna och framför allt Storbritannien ratificerat
konventionen, hava härefter socialstyrelsen och kommerskollegium framhållit,
att konventionens stadganden i huvudsak överensstämde med i Stor
britannien gällande föreskrifter i ämnet, varför av konventionen föranledda
författningsändringar skulle bringa den svenska lagstiftningen i bättre överensstämmelse
med den engelska, än vad nu vore fallet. Av föreningen i förevarande
sammanhang uttalade farhågor med avseende å särskilt engelska inspektionsmyndiglieters
behandling av svenska fartyg i engelska hamnar syntes
vid sådant förhållande icke kunna anses äga starkare grund. Olägenheter av
det slag föreningen anfört torde för övrigt så mycket mindre vara att befara,
som det finge anses sannolikt, att såväl brittiska som andra utländska myndigheter
komme att godkänna i överensstämmelse med konventionen träffade
anordningar å fartyg, hemmahörande i länder, som ratificerat konventionen.
I sådant syfte borde ock av vederbörande svenska myndigheter i samband med
ratificering av konventionen vidtagas särskilda åtgärder för ernående av utländska
inspektionsmyndigheters godkännande av lastnings- och lossningsanordningar
å svenska fartyg, som uppfyllde här i landet stadgade fordringar.
Tidigare gjorda försök i sådan riktning hade strandat på den omständigheten,
att den svenska lagstiftningen på området icke ansetts vara tillräckligt
fullständig. Detta hinder skulle sannolikt undanröjas genom den
komplettering av den svenska sjöfartssäkerhetslagstiftningen, som skulle
bliva en följd av konventionens ratificering.

Delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrande innehåller
beträffande förevarande konventionsförslag i huvudsak följande.

Konventionsförslaget innehölle ett betydande antal, delvis i detalj preciserade
föreskrifter, vilkas iakttagande otvivelaktigt i en del fall skulle
komma att medföra besvär och kostnader för bl. a. stuveri- och rederiföretagen
samt hamnmyndigheterna. Å andra sidan borde beaktas, att l-isken
för olycksfall vore särdeles stor vid lastnings- och lossningsarbete samt att
konventionsförslagets bestämmelser väsentligen syntes gå in under arbetavskyddslagens
allmänna stadgande i 3 § rörande arbetsgivares skyldighet att
bereda sina arbetare skydd mot olycksfall i arbetet. I stor utsträckning
torde väl även konventionsförslagets bestämmelser redan iakttagas i praktiken.

Statistiska

uppgifter.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Såsom i viss mån talande för anslutning från Sveriges sida kunde jämväl
framhållas, att vårt land i samverkan med de övriga nordiska staterna tagit
en framträdande del i konventionsförslagets utformande, såväl på ett mera
förberedande stadium som vid dess slutbehandling, och därvid i stor utsträckning
fått sina förslag beaktade. Slutligen förtjänade måhända också
nämnas, att Sverige genom tillämpning av konventionsförslagets bestämmelser,
som väsentligen motsvarade Englands t Dock Regulations», skulle bereda sig
möjlighet att bl. a. med sistnämnda land träda i förhandling örn sådant
avtal örn ömsesidighet, som åsyftades i det sista stycket av rekommendationen
angående ömsesidighet i fråga om skydd mot olycksfall vid arbete med
lastning eller lossning av fartyg.

Delegationen har således ansett sig böra förorda ratificering av förevarande
konvention. Mot detta beslut anmälde två av delegationens medlemmar,
herrar von Sydow och Heyman, reservation under åberopande av vad i
frågan anförts av svenska arbetsgivareföreningen i dess nyss återgivna yttrande.

Till komplettering av utredningen beträffande ifrågavarande konventionsförslag
ina anföras några siffror rörande olycksfallsfrekvensen inom det
arbete, som behandlats i den förevarande konventionen. Enligt en statistisk
redogörelse i »Sociala meddelanden» över inträffade olycksfall inom stuveriyrket,
baserad på de anmälningar, vilka från polismyndigheterna genom
yrkesinspektörerna insänts till socialstyrelsen, utgjorde det sammanlagda
antalet dylika olyckor för år 1928 2,099, varav 14 med dödlig utgång. För
de fyra närmast föregående åren voro motsvarande siffror:

Antal Därav med

olycksfall dödlig utgång

1,497 11

1,680 14

1,666 5

2,039 13

Sammanlagda antalet olycksfall under femårsperioden 1924—1928 utgjorde
alltså 8,981, varav med dödlig utgång 57.

Av olycksfallens fördelning på orsaker framgår, att största antalet eller
380 hava på annat sätt än genom fall av personer eller föremål inträffat
vid lossning och lastning för hand, 276 olycksfall hava förorsakats genom
vinschar ombord, 159 fall genom nedfallande eller nedrasande last, 152 genom
utslirande av last ur längor eller ras ur kolmått o. d., 139 genom föremåls
fall, 137 genom kolmått, gripskopor o. d., 112 genom transportredskap, 108
genom personers fall (vid lossning och lastning för hand), 77 genom ställningar,
stegar, bockar, banor o. d., 59 på grund av fall från däck och kaj,
55 genom kättingslängor, stroppar etc., 55 genom fall i vattnet eller från
brygga o. d., 54 genom fall genom luckor ned i lastrum, 48 genom bandbärningsredskap,
41 genom nedfallande föremål, som icke ägt samband med
lossningen och lastningen, 35 genom förtöjningsredskap, 21 genom luckor
och skärstockar och 19 olycksfall på grund av kranar i land. Endast 4 fall
tillskrivas nedfallande lossnings- och lastningsmaterial.

År

1924

1925

1926

1927

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Yad angår rekommendationen angående ömsesidighet i fråga om skydd mot Rekommenolycksfall
vid lastning eller lossning av fartyg hava socialstyrelsen och kommerskollegium
i sitt gemensamma yttrande erinrat, att denna rekommendation, för sidighet i
vars innehåll jag tidigare redogjort, tillkommit på initiativ från nordiskt håll, fråga om
ursprungligen åsyftande att få en dylik klausul införd i texten till konven- ‘olycksfall
tionen angående skydd vid lastnings- och lossningsarbete. Den vore baserad vid lastning
på en princip, som kommit till uttryck i Köpenhamnkonventionen av år 1926 fartyg''9
i dess reciprocitetsklausul. En liknande princip hade även upptagits i en
i London år 1929 sluten konvention angående sjösäkerhetsfrågor. För Sveriges
vidkommande syntes enligt ämbetsverken, så snart beslut örn ratifikation av
arbetsorganisationens konvention fattats, åtgärder böra vidtagas i syfte att
åvägabringa överenskommelser med övriga ratificerande stater örn sådan
ömsesidighet, som i denna rekommendation åsyftades.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i samma
fråga anfört, att det icke syntes kunna råda någon tvekan örn att Sverige,
under förutsättning att konventionen ratificerades, borde söka få till stånd
sådana överenskommelser, som åsyftades i rekommendationen, med de stater,
med vilka vårt land uppehölle livligare sjöfartsförbindelser.

I detta sammanhang må framhållas, att internationella arbetskonferensen
även antog en resolution, i vilken anhålles örn upprättandet av en internationell
teknisk kommission med uppdrag att utarbeta ett normalreglemente,
vilket må kunna tjäna till ledning för regeringarna vid utarbetande eller
ändring av bestämmelser i ämnet, så att dessa bringas i överensstämmelse
med konventionsförslaget. Det påpekades vid ärendets behandling, att i
den mån en sådan kommission lyckades att åvägabringa större likformighet
i detaljfrågor, den icke endast skulle främja arbetarskyddet utan också underlätta
arbetet på upprättande av ett på ömsesidighet grundat system.

Beträffande rekommendationen angående hörande av fackliga organisationer
vid utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta med
lastning eller lossning av fartyg, hava såväl socialstyrelsen och kommerskollegium
som nyssnämnda delegation i sina yttranden framhållit, att det till vägagångs- fackliga orgasätt
vid utarbetande av bestämmelser till tryggande av arbetets säkerhet, "utalbetamU
som rekommendationen åsyftade att få tillämpat, sedan länge iakttagits i av hestämSverige,
varför rekommendationen icke syntes påkalla någon särskild åtgärd. ™e Arbetarnas

säkerhet vid
lastning eller
lossning av
fartyg.

Den omfattande utredning, som först i anledning av arbetsbyråns fråge- Departementsformulär
och sedermera på grundval av konventionsförslaget vidtagits i chefen.
förevarande spörsmål, har givit vid handen, att i stort sett enighet råder
därom, att ett genomförande av konventionens bestämmelser för Sveriges
vidkommande skulle ur social synpunkt vara till gagn. De fördelar, en anslutning
till konventionen skulle medföra, bestå främst i en ökning i skyddet
för de arbetare, som äro sysselsatta med lastnings- eller lossningsarbete.

Rekommendation
angående
hörande
av

1Ö

Kungl. Majus proposition nr 71.

En förstärkning av detta skydd är synnerligen önskvärd nied hänsyn till
den stora olycksfallsrisk, som för närvarande i allmänhet är förknippad med
dylikt arbete. Förstärkningen skulle närmast åstadkommas därigenom, att
i den mån konventionen vinner anslutning från stater, vilkas fartyg pläga
besöka svenska hamnar, större trygghet skulle vinnas för att dessa fartyg
äro försedda med tillfredsställande säkerhetsanordningar. Därjämte skulle
en ratifikation av konventionen nödvändiggöra vissa jämkningar i föreskrifterna
beträffande anordningar på svenska fartyg och i vårt lands hamnar.
Ehuru icke av mera omfattande innebörd, kunna dock dessa jämkningar
väntas i en del hänseenden leda till ökat yrkesfareskydd för svenska hamnarbetare
och för sjöfolk i inhemsk trafik. Jämväl beträffande svenska sjömän
i utrikes trafik, vare sig de arbeta på svenska eller utländska fartyg,
torde konventionen icke bliva utan betydelse, i det att de ombord anställda,
till vilkas rutinmässiga verksamhet i många fall hörer arbete vid vinschar
samt av- och påluckning m. m., skulle komma att både direkt och indirekt
bliva delaktiga av det ökade skydd mot yrkesfara, som genom konventionens
bestämmelser är avsett att i första hand beredas stuveriarbetarna.

Därjämte skulle en konvention av ifrågavarande innebörd bliva av betydelse
för sjöfartsnäringen. Det måste nämligen medföra en avsevärd lättnad,
örn enhetliga regler gälla i olika länder beträffande skyddsanordningar
ombord på fartyg. Därigenom undvikes, att myndigheterna i ett främmande
land för medgivande av lastning eller lossning framställa anspråk
på särskilda, stundom kanske kostsamma anordningar. Såsom angivits i det
föregående, hava från en del representanter för näringslivet framförts vissa
farhågor för menliga verkningar för vårt land av det införande av mera detaljerade
och i viss mån längre gående bestämmelser i den svenska lagstiftningen,
som skulle följa av en ratifikation från Sveriges sida. Några större
kostnader torde dock icke behöva vållas av konventionsbestämmelsernas genomförande.
Nyss angivna fördelar synas i varje fall vad angår den svenska
sjöfartsnäringen i dess helhet väl kunna uppväga eventuella olägenheter.

Sist antydda fördelar kunna uppenbarligen i full utsträckning vinnas
endast i den mån den s. k. reciprocitetsprincipen vinner allmän anslutning,
varav ju enligt det föregående skulle följa, att fartyg från ett land, som
ratificerat konventionen, skulle i andra konventionsstater bliva föremål för
tillsyn endast i så måtto, att vederbörande kontrollmyndighet övertygade
sig örn att fartyget vore försett med nödiga inspektions- och undersökningscertifikat.
Ur denna synpunkt kan det anses såsom en viss brist, att denna
princip icke vunnit uttryck i själva konventionen och således blivit omedelbart
bindande för alla ratificerande stater. Genom ett system med separata
överenskommelser sådant som det, vilket förordats i rekommendationen,
bär man å andra sidan möjlighet att beträffande varje särskilt land undersöka,
huruvida sådana omständigheter föreligga, att reciprocitet i förevarande
avseende är önskvärd. Härtill kommer, att örn reciprocitetsprincipen skulle
hava intagits i konventionen, detta, framför allt ur sist anförda synpunkt,
sannolikt skulle hava hos flera länder, vilka för oss i detta sammanhang äro

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

av betydelse, framkallat tvekan om eller föranlett dröjsmål med ratificering.
Givet är emellertid, att det ligger i vårt lands intresse att i så stor utsträckning
som möjligt söka åstadkomma särskilda överenskommelser örn reciprocitetsprincipens
tillämpning. Underhandlingar i sådant syfte torde därför med
det snaraste böra upptagas.

I detta sammanhang vill jag något beröra vad som anförts därom att
vårt land borde dröja med ratifikation, till dess viktigare sjöfarande stater,
särskilt England, ratificerat. Denna invändning finner jag, lika med socialstyrelsen
och kommerskollegium, sakna berättigande. Genom anslutning till
konventionen skulle vårt lands lagstiftning bland annat erhålla den större
fullständighet och den närmare anslutning till gällande engelska regler,
som äro en ovillkorlig förutsättning för att den från rederinäringens sida
eftersträvade överenskommelsen med detta land skall kunna komma till stånd.

På sålunda anförda skäl är jag av den principiella uppfattningen, att Sveriges
anslutning till en konvention i förevarande ämne är önskvärd. Det återstår
att undersöka, huruvida några särskilda, i det nu föreliggande förslaget ingående
stadganden äro av beskaffenhet att böra avhålla från en dylik anslutning.

Därvidlag är först att märka att, såsom framhållits i det av socialpolitiska
delegationen avgivna yttrandet, Sveriges och de med Sverige samverkande
nordiska staternas önskemål blivit i stor utsträckning tillgodosedda i konventionsförslagets
slutliga avfattning. Av de i svenska regeringens svar på
frågeformuläret framförda, mera betydelsefulla önskemålen är det egentligen
endast ett, där konventionsförslaget står i strid med regeringens sålunda
uttryckta uppfattning. Jag avser här den bestämmelse, enligt vilken konventionsförslaget
omfattar allt arbete i land, som är hänförligt till lastning
eller lossning, och alltså icke endast de delar av sådant arbete, som äga
omedelbart samband med arbete ombord. Det arbete saken närmast gäller
är sådant, som sammanhänger med begagnande av kranar eller andra lyftinrättningar,
placerade i land, eller av anordningar i övrigt för transport
av gods från fartyg till magasin och dylikt. Emellertid hava de sakkunniga
myndigheterna i sina senast avgivna yttranden icke ansett konventionens
bestämmelser i denna del innebära någon avsevärd olägenhet. Tilläggsstadganden
torde, i den mån det erfordras, kunna i administrativ väg meddelas
med stöd av arbetarskyddslagen eller ock åstadkommas genom frivilliga
överenskommelser med vederbörande hamninnehavare.

Vad svenska arbetsgivareföreningen anfört rörande olägenheter av konventionens
utsträckande till allt arbete i land synes mig icke bindande. Det förefaller
för övrigt, som örn det av föreningen som bevis å dylika olägenheter anförda
exemplet icke äger det samband med arbetet i land, som föreningen
synes hava förutsatt. Detta exempel bevisar däremot fördelarna av att, såsom
enligt föreliggande förslag, reciprocitetsprincipens tillämpning blir beroende
av särskilda överenskommelser, vilka torde böra begränsas till stater,
där man, såsom föreningen uttrycker det, anser att lagar och förordningar
äro till för att efterlevas. Jag kan icke dela föreningens uppfattning att,
om ömsesidiglietsklausulen infördes i konventionen och alltså bleve gällande

Bihang till riksdagens protokoll 1930. I sami. 96 haft. (Nr 71.) 1944 29 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

gentemot alla stater, som ratificera denna, de avsedda olägenheterna på grund
av landarbetets medtagande skulle neutraliseras.

Ehuru jag lika med arbetsgivareföreningen anser, att svenska arbetares
möjligheter till lagskydd ej skulle försämras, därest bestämmelserna örn
landarbete uteslötes ur konventionen, har jag således funnit, att den omständigheten
att detta arbete nu medtagits icke bör utgöra hinder för ratifikation.

Yad angår de speciella bestämmelserna i konventionsförslaget i övrigt
äger det visserligen sin riktighet, att konventionsförslaget är ovanligt omfattande
och detaljerat. Detta sammanhänger emellertid i hög grad med
önskemålet om underlättande av ömsesidighetsavtal olika stater emellan,
vilket önskemål ju även för Sveriges del äger stor aktualitet. Utan en dylik,
genom konventionen bunden utförlighet och överensstämmelse i detaljer torde
de flesta stater nämligen vara obenägna att sluta dylika ömsesidighetsavtal.

Ytterligare är endast att anföra, att jag lika med vederbörande myndigheter
utgår från att undantagsbestämmelserna i § 15 i konventionsförslaget
skola tillämpas i sådan omfattning, att de bestämmelser i förslaget, som
uppenbarligen äro avsedda och lämpade endast för den större sjöfarten, icke
komma att tynga insjöfarten och därmed jämförlig trafik. Något mindre
tilltalande torde icke, såsom svenska arbetsgivareföreningen förmenat, kunna
anses ligga i en dylik, under förarbetena och av konventionen själv förutsedd
tillämpning. De påpekanden, som på vissa speciella punkter gjorts av
svenska hamnförbundet, torde vara av beskaffenhet att kunna beaktas vid
den blivande utformningen av de författningsändringar, som böra bliva en
följd av Sveriges anslutning till konventionen.

Yad angår dylika författningsändringar visar den föreliggande utredningen,
att de formellt måste bliva ganska omfattande, ehuru de i sakligt hänseende
endast äro av mindre betydelse, bland annat därför att föreskrivna anordningar
redan i stor utsträckning tillämpas. Såvitt av den verkställda utredningen
kan bedömas, torde dessa författningsändringar icke till någon del
vara av beskaffenhet att böra genomföras i form av civillagstiftning eller
eljest under riksdagens direkta medverkan; skulle detta emellertid visa sig
på någon punkt vara fallet, torde det icke möta svårighet att ett kommande
år vidtaga en sålunda påkallad jämkning i gällande regler. Jag vill erinra,
att konventionen icke blir bindande förrän ett år efter verkställd ratifikation.

Det arbete, som erfordras för utarbetande av ifrågavarande författningsändringar,
är av omfattande beskaffenhet. För undvikande av onödig tidsutdräkt
har jag därför — efter samråd med chefen för handelsdepartementet
— för avsikt att senare i dag hemställa örn uppdrag åt socialstyrelsen och
kommerskollegium att inkomma med förslag till erforderliga författningar.
Förarbetena torde böra ske i nära samverkan med vederbörande enskilda
organisationer. Det är också avsett att, för bibehållande av önskvärd överensstämmelse
i lagstiftningen inom de nordiska länderna, ett möte av sakkunniga
från dessa länder skall inom kort hållas för överläggningar i frågan.

Såsom framgår av det anförda har jag funnit övervägande skäl tala för
att ifrågavarande konventionsförslag från svensk sida ratificeras redan innevarande
år.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Yad angår de till konventionsförslaget anslutna rekommendationerna har jag
också redan såsom min uppfattning angivit, att åtgärder snarast böra vidtagas
för åstadkommande i lämplig omfattning av sådana särskilda överenskommelser,
som avses i rekommendationen angående ömsesidighet i fråga örn
skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av
fartyg. I fråga örn rekommendationen angående hörande av fackliga organisationer
vid utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, delar jag ämbetsverkens uppfattning,
att enär rekommendationen icke innehåller något utöver vad som här är allmänt
vedertagen praxis, rekommendationen icke bör föranleda till någon åtgärd.

Jag övergår härefter till konventionsförslaget angående angivande av vikten
å tyngre kollin, sorn transporteras å fartyg''). Detta har till huvudsakligt
syfte att undanröja riskerna för olycksfall, vållade av att vid dylik transport
anordningar av otillräcklig styrka användas för lyftande eller förflyttning av
tyngre gods. För sådant ändamål stadgar förslaget, att varje kolli eller
föremål med en bruttovikt av 1,000 kilo eller däröver, som transporteras å
hav eller inre vattenled, skall vara försett med märke angivande vikten. Ansvaret
för märkningen skall åligga regeringen i det land, från vilket kollit eller
föremålet avsändes, och det ligger i denna regerings hand att bestämma, huruvida
skyldigheten att angiva vikten skall åligga avsändaren eller någon annan.

Aven i denna fråga hade internationella arbetsbyrån tillställt regeringarna
frågeformulär. I sitt svar på detta anförde den svenska regeringen i huvudsak
följande.

Ehuru den ifrågasatta förpliktelsen otvivelaktigt i en del fall skulle kunna
bliva till nytta, syntes dock dess betydelse ej kunna förväntas bliva synnerligen
stor. Allt slags massgods —- vilket utgjorde den alldeles övervägande
delen av de varor, som transporterades med fartyg — skulle ju lämnas oberört
av den ifrågasatta förpliktelsen, och det mindre styckegodset skulle också
fritagas från viktmärkningen, oaktat dess anhopning till okänd vikt i samma
slinga eller dylikt tvdligtvis kunde medföra samma risk som enstaka tunga
kollin. Yikten av dylika kollin, som i någon större omfattning vore föremål
för skeppning, syntes ofta vara väl känd utan märkning. Den åsyftade
föreskriften skulle givetvis medföra besvär för lastavsändarna med flera, och
ett lämpligt anordnande av en lagstiftning i ämnet och kontrollen å dess
tillämpning syntes kunna förväntas möta vissa svårigheter. Svenska regeringen
vore därför tveksam, huruvida en ^förpliktelse av ifrågasatt slag borde
införas genom internationell reglering. Åtminstone syntes en dylik förpliktelse
ej böra göras till föremål för en konvention utan allenast för en rekommendation.

De yttranden, som sedermera avgivits rörande det på grundval av regeringarnas
svar utarbetade och av arbetskonferensen antagna konventionsförslaget,
äro av i huvudsak följande innehåll.

Social styrelsen har till en början hänvisat till en skrivelse från styrelsen till
socialdepartementet den 22 juli 1926, vari styrelsen redogjort för verkställd
utredning i ämnet och som resultat därav anfört, att utsättande av vikten i
många fall syntes vara lämpligt. Beträffande massgods ävensom gods, vilket
vore förpackat i standardemballage såsom mjöl och spannmål etc., papper och

Konventionsförslag

angående
angivande
av vikten å
tyngre kollin,
som transporteras
å
fartyg.

'') Svensk översättning, so sid. 79.

20

Kungl. Maj.is proposition nr 71.

pappersmassa i balar, cement m. m., syntes emellertid ett angivande av vikten
vara onödigt. Socialstyrelsen har efter återgivande härav nu anfört, att då
berörda kategorier av gods skulle komma att falla utanför konventionen, någon
erinran mot konventionens innehåll icke vore att göra vad beträffar dess omfattning.
Fullgörandet av viktmärkningen syntes böra åligga avsändaren av
godset. Någon större olägenhet av förpliktelsens införande torde icke kunna
anses uppstå för avsändaren; frakten för tyngre gods utginge nämligen i
allmänhet efter vikt, och dylikt gods måste därför i varje fall vägas före
avsändandet. Under åberopande av vad sålunda anförts har socialstyrelsen
tillstyrkt ratifikation av ifrågavarande konventionsförslag.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i sitt utlåtande
anfört följande.

Det syntes icke kunna förnekas, att en allmänt genomförd viktmärkning
av tyngre kollin, som vore föremål för transport å fartyg, måste anses önskvärd
med hänsyn till säkerheten för de arbetare, som hade att taga befattning
med transporten. Ehuru sådan märkning redan i stor utsträckning
förekomme, torde det dock kunna befaras, att en generell förpliktelse därtill
i en del fall skulle föranleda olägenheter. Möjligt syntes även, att utformningen
av lagstiftning i ämnet kunde möta vissa betänkligheter. Med hänsyn
därtill vore delegationen icke beredd att för Sveriges del tillstyrka
anslutning till förevarande konvention, utan syntes, innan ståndpunkt därtill
toges, böra närmare utredas, huru en dylik åtgärd skulle verka, samt eventuellt
även förslag till erforderlig lagstiftning framläggas.

Sedermera har kommerskollegium avgivit utlåtande i ämnet och därvid
överlämnat yttranden från Sveriges industriförbund, svenska hamnförbundet,
Sveriges redareförening, kanalflottans rederiförening, södra Sveriges stuvareförbund
och Stockholms speditörförening.

I de av kommerskollegium sålunda åberopade yttrandena har anförts i
huvudsak följande.

Industriförbundet hade för sin del icke funnit sig böra avstyrka det ifrågavarande
märkningstvångets införande genom svensk lagstiftning.

Svenska hamnförbundet behjärtade konventionsförslagets syfte och hade ej
något att erinra mot att, därest konvention av ifrågavarande slag antoges,
viktgränsen sattes till 1,000 kg. Av principiella skäl och med hänsyn till
ansvaret ansåge dock förbundet mindre lämpligt att tillåta, att genom nationell
lagstiftning medgåves angivande av endast approximativ vikt. Förbundet
ville mycket kraftigt framhålla angelägenheten av att viktmärkningsskyldiglieten
och kontrollen ej lades på hamnarna. Aven örn så icke skedde, befarade
förbundet, att särskilt beträffande inrikesgodset konventionsförslagets antagande
skulle medföra ökade kostnader för hamnarna och dessutom försvåra
trafiken i hamnarna.

De båda hörda redareföreningarma och södra Sveriges stuvareförbund hade
icke ansett sig kunna tillstyrka konventionsförslagets antagande och hade
till stöd härför anfört i stort sett samma motivering. Denna motivering
innehölle i huvudsak, att man måste förutsätta, att ej alla stater, anslutna
till internationella arbetsorganisationen, komme att ratificera konventionen,
varjämte måste beaktas, att exempelvis Amerikas Förenta stater, vilka exporterade
ansenliga mängder styckegods, ej vore anslutna till arbetsorganisationen,
varför de skulle vara obundna av konventionen. Det osäkerhetstillstånd,
som därigenom skulle uppkomma, skulle kunna medföra ökade
risker och alltså motverka konventionens syfte. Man måste även förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71. 21

sätta, att märkningen skulle komma att utföras olika, vilket jämväl skulle
öka osäkerketstillståndet.

Stockholms speditör för erling Ilar framhållit, att det framställda förslaget
— vad anginge export-godset — för Sveriges del icke torde medföra nämnvärda
förändringar utöver nu tillämpad praxis vid försändning av tyngre
kollin, som i regel sedan flera år tillbaka brukade förses med stämpel örn
såväl brutto- som nettovikt. Även örn tyngre godssändningar som regel
åtföljdes av utförliga specifikationer, däri vikterna funnes angivna, skulle
givetvis ett konsekvent genomfört märkningstvång vara till gagn vid omlastning.

Speditörföreningen har därför uttalat sin anslutning till konventionsförslaget,
under förutsättning att detsammas genomförande icke gjordes särskilt
betungande för exportörerna.

För egen del har kommerskollegium därefter anfört:

Kollegium vore av den uppfattningen, att en internationell viktmärkningsskyldighet
beträffande tyngre gods — främst maskingods — som
transporterades å fartyg av olika slag, kunde vara av värde såväl ur arbetarskyddssynpunkt
som vid lastning och lossning. Emot principen om sådan
viktmärkningsskyldighet hade heller inga gensagor blivit resta. Ehuru en
viktgräns av 1,500 kg. måhända kunnat vara tillräcklig, ville kollegium dock
ej framställa invändning mot att gränsen nedsattes till 1,000 kg., särskilt
som ingen av de hörda organisationerna haft något att erinra mot sistnämnda
viktgräns.

De invändningar mot konventionen, som i vissa av de i ärendet avgivna
yttrandena anförts, riktade sig främst mot omfattningen och den praktiska
tillämpningen av den ifrågasatta konventionen.

Vidkommande först frågan rörande omfattningen av anslutningen till en
eventuell konvention av ifrågavarande slag, torde från svensk sida böra uppställas
såsom villkor för biträdande av konventionen, att samtliga de stater,
från vilka - Sverige i nämnvärd omfattning importerade märkningspliktigt
gods, jämväl biträdde densamma — givetvis oberoende av huruvida de vore
medlemmar i internationella arbetsorganisationen eller ej.

Den interna lagstiftning, som ett biträdande av konventionen nödvändiggjorde
för Sveriges del, torde, i händelse av ratifikation, böra bliva
föremål för särskild utredning, varför kollegium icke torde äga anledning
att nu närmare ingå på spörsmål rörande dylik lagstiftnings utformning.
Även utan en närmare utredning därutinnan torde dock kunna fastslås, att
icke obetydliga svårigheter torde komma att föreligga för genomförande av
en effektiv lagstiftning på området. Olika åsikter kunde göra sig gällande
rörande vem viktmärkningsskyldigheten skulle åvila, den ursprungliga svenska
avsändaren (tillverkaren, varuägaren) eller avlastaren, eller eventuellt någon
annan. Därest godset ursprungligen avsänts från utlandet, kunde givetvis,
exempelvis i händelse av skada vid lossning i svensk hamn på grund av
uraktlåten eller felaktig märkning, svårigheter uppstå beträffande utkrävande
av ansvar härför.

Att för utövande av kontroll över viktmärkningens behöriga fullgörande
tillskapa särskilda organ eller eljes vidtaga särskilda åtgärder syntes kollegium
möta betänkligheter och vara ägnat att föranleda kostnader, som kunde
bliva större, än behovet rimligen krävde. Bland annat borde i detta sammanhang
bemärkas, att tullverket ej såsom regel toge någon befattning med
importgods, förr än detsamma avlastats.

Konventionsförslagets medgivande åt den interna lagstiftningen att i undantagsfall
medgiva märkning med endast approximativ vikt borde ej giva anledning
till erinran, då diirigenom ej medgåves något undantag från märknings -

Departements chefen.

Rekommendation
angående
förebyggande
av
olycksfall 1
arbete.'')

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

tvånget i och för sig utan endast ett av särskilda undantagsförhållanden
betingat angivande av approximativ i stället för exakt vikt.

Kommerskollegium hade icke något att erinra mot att det föreliggande
konventionsförslaget vunne tillslutning för Sveriges del, under förutsättning
att ratifikation av konventionen från svensk sida ej skedde, med mindre
densamma dessförinnan hade ratificerats eller samtidigt ratificerades av
övriga Östersjöstater, samtliga stater vid Nordsjön samt Frankrike, Spanien,
Italien och Amerikas förenta stater.

De ifrågasatta konventionsbestämmelserna torde, såsom i flertalet av de
avgivna yttrandena anförts, kunna vara av viss betydelse för arbetarnas
skyddande mot olycksfall. Bestämmelsernas genomförande skulle, enligt vad
utredningen givit vid handen, sannolikt icke heller medföra större olägenheter
för trafiken. I och för sig synes det därför önskvärt, att dessa bestämmelser
bliva gällande i vårt land. För att konventionen skulle få någon
större betydelse för vårt lands vidkommande fordras emellertid, såsom
kommerskollegium erinrat, att de stater, med vilka Sverige har livligare
handelsutbyte, ävenledes skrida till ratifikation, en förutsättning, som ännu
ej föreligger. Såsom socialpolitiska delegationen anfört, förefinnes vidare
ännu icke tillräcklig utredning i den i vissa hänseenden svåra frågan rörande
innehållet i den lagstiftning, som måste bliva en följd av konventionens
ratifikation. Under sådana förhållanden är jag för närvarande icke beredd
att förorda, att konventionen ratificeras från svensk sida.

I svar den 1 december 1928 i anledning av frågeformulär från internationella
arbetsbyrån beträffande åtgärder från internationella arbetsorganisationens
sida i spörsmålet angående förebyggande av olycksfall i arbete anförde
svenska regeringen — även i denna del efter visst samråd med representanter
för övriga nordiska stater — i principfrågan i huvudsak följande.

Med hänsyn till det i alla länder förekommande stora antalet olycksfall i
arbete samt de svåra lidanden för arbetarna och den tunga ekonomiska belastning
för produktionen, som därav föranleddes, måste det anses väl motiverat,
att internationella arbetskonferensen antoge en rekommendation, som
gåve uttryck åt en moralisk skyldighet ej blott för arbetsgivare och arbetare utan
även för regeringarna och allmänheten att bemöda sig att med alla medel och
med alla krafter strida för förebyggande av olycksfall i arbete. Beträffande rekommendationens
omfattning kunde man tveka örn lämpligheten av att låta rekommendationen
utan åtskillnad avse alla möjliga åtgärder till förebyggande
av olycksfall i arbete. Samhällets ingripande på detta område vore åtminstone
i flertalet industriländer av ganska gammalt datum, och principerna för detta
ingripande syntes numera i stort sett hava kommit till ett så allmänt erkännande
och förverkligande, att deras framhållande från internationella
arbetsorganisationens sida kunde synas mindre påkallat. Dessutom syntes
det icke vara uteslutet, att deras angivande i rekommendationen kunde vara
ägnat att i viss mån undanskymma och minska intresset för de nyare åtgärder
på området, som till väsentlig del sammanfattades under beteckningen
safety-first-rörelsen och som tillika upptagits i rekommendationen.
De åsyftade, allmänt tillämpade principerna borde givetvis fortfarande upprätthållas
och utvecklas, men med hänsyn till den på många håll stagne -

'') Svensk översättning, se sid. 74.

Kungl. Majda proposition nr 71.

23

rande eller till och med ökande olycksfallsfrekvensen syntes det vara angeläget
att utan dröjsmål även få till stånd en omfattande och rationell tilllämpning
av dessa nyare åtgärder, vilka av en del erfarenheter att döma
ingåve förhoppningar örn en betydande effektivitet. Rekommendationen
borde alltså antingen begränsas till dessa nyare åtgärder eller också borde
dessa betonas och närmare belysas.

Det skulle föra för långt att redogöra för svenska regeringens svar på
alla de punkter, i vilka frågor framställts från arbetsbyrån. Jag torde emellertid
senare få anledning att i största korthet redogöra för innebörden av
svaret i vissa av dessa punkter.

På grundval av de olika regeringarnas svar på omförmälda frågeformulär
utarbetades inom arbetsbyrån en rapport i ämnet1). Över den rekommendation,
som sedermera antogs av konferensen och som nu föreligger till behandling,
inhämtades utlåtanden från socialstyrelsen, kommerskollegium och
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet ävensom, med
hänsyn till vissa i rekommendationen berörda frågor, från riksförsäkringsanstalten
och skolöverstyrelsen.

Jag anhåller nu att få lämna en redogörelse för vad sålunda infordrade
utlåtanden innehålla rörande olika i rekommendationen behandlade frågor.

Vad först angår rekommendationen i allmänhet, har socialstyrelsen hänvisat
till skrivelse från styrelsen den 13 oktober 1928 till nyssnämnda delegation,
i vilken skrivelse socialstyrelsen upplyst, att antalet anmälda olycksfall i
arbete inom landet år 1925 uppgått till nära 70,000 och att kostnaderna för
lagstadgad ersättning i anledning av dessa olycksfall sannolikt belöpte sig
till sammanlagt omkring 20,000,000 kronor örn året. Därefter har styrelsen
anfört bland annat följande.

Vid bedömande av olycksfallskostnaderna borde även beaktas den materiella
skada, som ofta vore förknippad med ett olycksfall, det avbrott i
arbetet i större eller mindre utsträckning med åtföljande produktionsminskning,
som ej sällan inträffade, m. m. Med hänsyn till de stora ekonomiska
värden, som ginge till spillo genom olycksfallen, och allt det mänskliga
lidande, som vore oskiljaktigt förbundet med dessa, syntes tvekan icke på
något håll kunna råda örn angelägenheten av att de mest allvarliga ansträngningar
gjordes för att avsevärt och varaktigt reducera olycksfallens antal
och omfattning. Det anmälda antalet olycksfall hade under de senaste åren
oavbrutet varit i stigande. Visserligen syntes detta förhållande till övervägande
del bero på att anmälningsplikten under årens lopp blivit allt mera
allmänt iakttagen. Likväl torde förhållandet böra till en del tillskrivas den
alltjämt fortgående industrialiseringen, den städse tilltagande användningen
av maskinella hjälpmedel på alla områden samt den ökade arbetstakten.
Detta vore i sin mån ägnat att ytterligare understryka nödvändigheten och
vikten av en effektiv verksamhet till förebyggande av olycksfallen i arbete.
Socialstyrelsen hade därför ansett, att en rekommendation i ämnet borde
antagas.

Jämväl kommerskollegium har hänvisat till vad kollegium yttrat i skrivelse
— den 22 september 1928 — till den socialpolitiska delegationen. I denna
skrivelse hade anförts bland annat följande.

'') Kapport sur la prévention des accidents du travail; Genéve, Bureau International du
Travad, 1929.

24

Kungl. Majus proposition nr 71.

Den moraliska skyldighet, som ålåge såväl de direkt berörda parterna,
arbetare och arbetsgivare, som statens övervakande organ att på allt sätt
bemöda sig örn att förebygga olycksfall i arbetet, vore numera allmänt erkänd
i alla civiliserade länder. Allmänhetens intresse för åtgärder i sådant
syfte vidmakthölles även i regel genom pressens meddelanden örn inträffade
olycksfall. I den mån en rekommendation av internationella arbetskonferensen
kunde vara ägnad att ytterligare understryka vikten av strävandena i
sålunda avsedd riktning, vore detta givetvis önskvärt. Från de länders
sida, vilka redan genomfört en någorlunda tillfredsställande lagstiftning örn
arbetarskydd, syntes ett visst intresse förefinnas, även ur rent egoistisk synpunkt,
att likartade bestämmelser vunne tillämpning på andra håll och särskilt
beträffande länder, vilka i industriellt hänseende vore att anse såsom
konkurrenter. En industriell verksamhet, bedriven utan alla restriktioner
med hänsyn till yrkesfara och risker för olycksfall, kunde nämligen på sätt
och vis av företag, vilka själva tillbörligen iakttoge dylika hänsyn, betraktas
såsom en slags form av illojal konkurrens.

I sitt förevarande utlåtande har kollegium därefter anfört i huvudsak följande.

Bekommendationen vore i sin avfattning så allmänt hållen och berörde i
övrigt så speciellt yrkesinspektionens verksamhetsområde, att kollegium saknade
anledning att, utöver vad redan anförts, ingå på någon närmare behandling
av flertalet punkter däri. I den mån ett iakttagande av rekommendationens
anvisningar kunde bidraga till genomförandet av åtgärder,
ägnade att minska olycksfallsfrekvensen, måste detta — alldeles oavsett
andra synpunkter, som talade härför — anses ligga i industriens eget välförstådda
intresse.

Delegationen för det internationella social politiska samarbetet har anfört följande.

I stort sett syntes rekommendationen, vars slutgiltiga avfattning i avsevärd
mån överensstämde med den svenska regeringens svar å arbetsbyråns
frågeformulär i ämnet, kunna anses tillfredsställande och väl ägnad att
främja strävandena för tillgodoseendet av arbetets säkerhet. Den innehölle
ej särdeles mycket av beskaffenhet att beröra lagstiftningen på området
utan vore väsentligen inriktad på att genom en del nyare idéer och anordningar
praktiskt möjliggöra en mer intensiv och verksam kamp för nämnda
ändamål. Örn den än icke kunde förväntas omedelbart framkalla några
större reformer, torde den sannolikt bliva ett värdefullt stöd för utvecklingen
på området. Yad särskilt anginge svenska förhållanden överensstämde
rekommendationen i mycket med principer och tillvägagångssätt, som redan
vore godtagna hos oss, men den företedde också en del olikheter, synnerligast
däri att vissa av de förordade åtgärderna endast mer eller mindre
ofullkomligt vore genomförda hos oss.

I annat sammanhang har delegationen vidare anfört:

Bekommendationen innehölle ett flertal hemställanden, vilka mer eller
mindre saknade motsvarighet i våra förhållanden men vilkas förverkligande
skulle vara ägnat att i avsevärd mån förbättra arbetets säkerhet. Delegationen
ansåge sig emellertid icke kunna framlägga några utformade, direkta
förslag tili åtgärder i anledning av rekommendationen, utan torde detta
lämpligen böra få ankomma på de myndigheter och andra institutioner,
vilkas uppgifter närmast berördes av respektive hemställanden. I enlighet
härmed ville delegationen föreslå, att rekommendationen måtte beaktas vid
den fortsatta revisionen av arbetarskyddslagen ävensom att den för känne -

Kungl. Majus proposition nr 71. 25

dom och vederbörligt beaktande måtte överlämnas till vederbörande myndigheter
och enskilda sammanslutningar.

Endast ett fåtal förslag i rekommendationen stöde i strid med den svenska
arbetarskyddslagens regler. I övervägande mån vore emellertid dessa regler
förenliga med principerna för nämnda lagstiftning och förtjänade möjligen
beaktande vid dennas fortsatta revision. Den i punkt 18 av rekommendationen
upptagna regeln strede emellertid, örn med »andra organ för kontroll»
etc. endast avsåges lokala dylika, mot en av de viktigare av nyss åsyftade
principer och syntes icke böra giva upphov åt någon lagstiftningsåtgärd.
För det fall att innebörden av punkt 15 vore att förstå såsom ett förordande
av en detaljerad lagstadgad reglering rörande arbetets säkerhet, gällde detsamma
beträffande denna punkt.

Rekommendationens innehåll omfattar fyra delar. Jag ämnar nu till behandling
upptaga dessa var för sig.

Den första delen handlar örn undersökning av orsakerna till olycksfall samt av
de härvid inverkande faktorerna, varjämte behandlas frågan om utarbetande av
statistik över olycksfall och delgivning därav åt internationella arbetsbyrån med
tanke på det framtida utarbetandet av ett konventionsförslag i ämnet. Sålunda
förordas bland annat en mera ingående och specialiserad statistik rörande olycksfallen
i arbete, anordnad efter såvitt möjligt internationellt enhetliga grunder,
samt metodiska undersökningar på området, utförda av officiella institutioner
med eventuellt biträde av institutioner, upprättade av de särskilda industrigrenarna,
och under medverkan av arbetsgivar- och arbetarorganisationer, vederbörande
inspektionsmyndigheter samt tekniska föreningar och anstalter för olycksfallsförsäkring.
Vidare liemställes, att nu åsyftade undersökningar måtte utsträckas
till att jämväl beakta arbetarnas fysiska, fysiologiska och psykologiska
förhållanden ävensom att medlemsstaterna måtte uppnrantra vetenskapliga
undersökningar rörande metoderna för yrkesrådgivning och yrkesval. Staterna
uppmanas även att ombesörja utgivande av monografier rörande orsakerna
till olycksfall och dessas förebyggande inom vissa industrier eller industrigrenar
eller vid vissa arbeten samt att delgiva internationella arbetsbyrån
resultaten av verkställda utredningar.

I dessa hänseenden innehöll den svenska regeringens svar på frågeformuläret,
att det visserligen icke i allmänhet men i avseende å särskilda sysselsättningar
eller hjälpmedel kunde finnas önskvärt att få till stånd undersökningar
till utfinnande av bästa möjliga skyddsmedel. Vidare anfördes, att
en noggrann och lämpligt anordnad statistik vore av stor betydelse för
olycksriskernas bestämmande och motverkande. En strävan mot en internationell
enhetlighet i statistiken måste därför anses påkallad.

Socialstyrelsen har i samma sak anfört i huvudsak följande.

Det vore givetvis av största vikt, att vid undersökningar rörande olycksfallens
orsaker hänsyn foges till fysiska och psykologiska omständigheter
beträffande arbetarna. Dylika undersökningar krävde emellertid en betydande
apparat, och i vårt land hade man hittills väsentligen sökt tillgodogöra sig
de resultat på området, som vunnits utomlands. Givetvis vore (let önskvärt,
att dylika undersökningar bedreves under samverkan med förefintliga tekniska
institutioner, representanter för arbetsgivare och arbetare samt intresserade

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

försäkringsinrättningar. Beträffande olycksfallsstatistiken vore en djupgående
specialisering ofrånkomlig, därest den skulle kunna bliva till verklig
nytta för skyddsarbetet. En sådan statistik funnes icke i vårt land, men det
vore synnerligen angeläget, att den komme till stånd.

Några med stöd från det allmänna bedrivna vetenskapliga forskningar
rörande de bästa metoderna för yrkesrådgivning oell yrkesval förekomme
icke lios oss. Inom ingenjörsvetenskapsakademien följde man emellertid
vad som skedde utomlands på det arbetsvetenskapliga forskningsområdet i
allmänhet och uppmärksammade därvid även undersökningarna rörande
yrkesrådgivning och yrkesval. De väsentliga resultaten av dessa forskningar
beaktades även av socialstyrelsen. Någon härutöver syftande åtgärd syntes
för närvarande icke påkallad. I detta sammanhang har socialstyrelsen även
erinrat örn att 1928 års riksdag på därom av Kungl. Maj:t gjord framställning
medgivit, att anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen i riket finge
till viss del användas till understödjande av sådana anordningar vid arbetsförmedlingsanstalterna,
som vidtagits för underlättande av yrkesval och anvisande
av arbete åt ungdom (kungörelse den 8 juni 1928 nr 193). Börande de
praktiska anordningarna för genomförande av detta statsmakternas beslut hade
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i april 1929 avlåtit en detaljerad cirkulärskrivelse
till skolmyndigheter och arbetsförmedlingsanstalter. Det vore
för tidigt att nu yttra sig örn resultatet av dessa åtgärder. Med all sannolikhet
komme det emellertid att visa sig önskvärt att ytterligare utveckla
den verksamhet, som sålunda försöksvis påbörjats.

Kommerskollegium har även i denna del hänvisat till yttrande av den 22
september 1928, däri kollegium anfört bland annat följande.

Här avsedda åtgärder ankomme för vårt lands del på den statliga yrkesinspektionens
organ. I den mån dessa kunde för bearbetande av vissa
vare sig generella eller mera speciella yrkesfareproblem lämpligen söka samverkan
med andra statliga eller statsunderstödda myndigheter och institutioner
eller med industrisammanslutningar, vöre även detta givetvis önskvärt
och till gagn för saken. Då arbetet på nedbringande av olycksfallsfrekvensen
i väsentlig mån måste bygga på erfarenhetsrön från inträffade olycksfall och
häröver förd statistik, måste alla rimliga åtgärder, vilka möjliggjorde eller
underlättade olycksfallsstatistikens internationalisering med hänsyn till dess
uppställning m. m., anses önskvärda.

Riksför säkring sanstalten har i sitt yttrande redogjort för det sätt, varpå
den svenska olycksfallsstatistiken bearbetas, och därefter anfört, att anstalten
ansåge, att ytterligare åtgärder för säkerställande av insamlandet och användningen
av upplysningar i de hänseenden, som angåves under förevarande
punkt, icke, såvitt vårt land anginge, vore av behovet påkallade. Beträffande
åter de anbefallda metodiska undersökningarna torde sådana, utöver vad som
inginge i riksförsäkringsanstaltens statistik, hittills ej hava förekommit. Då
djdika särskilda undersökningar givetvis kunde vara ägnade att ytterligare
belysa hithörande förhållanden, hade riksförsäkringsanstalten intet att erinra
mot rekommendationen i denna del. Undersökningar rörande de mänskliga
faktorernas inverkan på olycksfallens frekvens och svårighetsgrad inginge
icke i riksförsäkringsanstaltens statistik och torde ej heller vara möjliga att
åvägabringa på grundval av det material, som stöde anstalten till buds.
Därest emellertid sådana särskilda undersökningar, som nyss omförmäldes,
skulle komma till stånd, torde därvid uppmärksamhet böra ägnas jämväl åt
nyssnämnda faktorers inverkan.

Yad anginge spörsmålet örn fastställande av enhetliga grunder för olycks -

Kungl. Majus proposition nr 71.

27

fallsstatistiken, vilka såvitt möjligt skulle medgiva ett komparativt studium
av de olika ländernas statistik, ansåge riksförsäkringsanstalten önskvärt, att
kontakt upprätthölles med internationella arbetsbyrån i ifrågavarande syfte.
Anstalten erinrade, att vissa frågor rörande nämnda statistik varit föremål
för behandling vid den socialstatistiska konferensen i Genéve år 1923 samt
att riksförsäkringsanstalten den 5 januari 1925 till socialstyrelsen avgivit
infordrat yttrande i anledning av de vid konferensen i ämnet fattade beslut.

Skolöverstyrelsen bär i sitt yttrande erinrat örn ett tidigare framlagt förslag
rörande inrättande av ett statligt psykotekniskt institut i Sverige, med vilket
förslag i främsta rummet avsetts att man jämväl i vårt land skulle kunna upptaga
studier av den nya riktning inom den tillämpade psykologiens vetenskap,
genom vilken det förväntades bliva möjligt att på ett mera exakt sätt göra
ett lämpligt urval bland människomaterialet för olika arbetsuppgifter. Ifrågavarande
framställning hade emellertid icke föranlett någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har anfört:

Det syntes ej kunna förnekas, att förhållandena i Sverige i förevarande
avseenden knappast motsvarade rekommendationens önskemål. Vårt
lands statistik över olycksfallen i arbete torde sålunda ej kunna anses fylla
de krav, som rekommendationen uppställde och som mycket väl stämde
med vad regeringen yttrat i ämnet i sitt svar å arbetsbyråns frågeformulär.
Någon avsevärd metodisk forskningsverksamhet rörande olycksfallsriskerna
och deras motverkande utövades ej här i landet, och något statligt initiativ
till främjande av undersökningar rörande de »mänskliga faktorernas» betydelse
för olycksfallsfrekvensen eller rörande metoderna för yrkesrådgivgivning
och yrkesval hade, såvitt delegationen hade sig bekant, ej heller
förekommit. Visserligen vore den vetenskapliga forskningen icke av samma
betydelse för främjandet av arbetets säkerhet som av dess sundhet, och givetvis
kunde ej Sverige på ifrågavarande område tävla med de stora industriländerna,
men beaktansvärda resultat skulle sannolikt kunna ernås, örn
myndigheter och andra institutioner, vilkas uppgifter eller verksamhet gjorde
dem ägnade därför, bereddes erforderliga medel för bedrivande av en mer
effektiv verksamhet för tillgodoseende av här åsyftade ändamål.

Den andra delen av rekommendationen behandlar olika metoder för samverkan
mellan de i säkerhetsfrågan intresserade parterna — yrkesinspektör^
arbetsgivare och arbetare —liksom olika sidor av safety-first-rörelsen, såsom
inrättandet av säkerhetsorgan inom företagen samt väckande av arbetarnas
intresse för Raken. Betydelsen av undervisning i ämnet såväl för arbetarna själva
som för ungdomen i allmänhet framliålles också, liksom även vikten av den
första hjälpen vid olycksfall och anordnandet av ambulanstjänst. I fråga
örn åtgärder för ökad spridning och förbättrat beaktande av kunskaperna
om skydd mot olycksfall i arbete förordar rekommendationen bl. a. upptagande
av undervisning diiri i olika slag av undervisningsanstalter, upprättande
av permanenta arbetarskyddsutställningar med rådgivnings- och upplysningsverksamhet,
spridning av lämpliga publikationer samt anordnande
av kurser och filmframställningar på området ävensom besök vid industriella
företag.

Svenska regeringen hade i dessa delar svarat, att ett fortgående systematiskt
samarbete mellan alla intresserade parter måste anses vara av den

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

allra största betydelse för ett framgångsrikt bekämpande av olycksfallen i
arbete. Av särskild vikt vore måhända ett dylikt samarbete mellan arbetsgivare
och arbetare, vilket också av safety-first-rörelsen syntes tillmätas en
grundläggande betydelse. Önskvärdheten av ifrågavarande samarbete borde
starkt betonas i rekommendationen. Ett väsentligt mål för nyssnämnda
rörelse vore att väcka och underhålla intresse för angelägenheter rörande
arbetarskyddet.

Socialstyrelsens yttrande innehåller i denna del följande.

Ett väl utvecklat samarbete mellan samtliga intresserade parter och särskilt
mellan arbetsgivare och arbetare måste anses vara av den allra största
betydelse för ett framgångsrikt arbete till bekämpande av olycksfallen i arbete.
Det kunde i detta sammanhang erinras, att arbetsfredsdelegationen
i sin den 27 september 1929 avgivna rapport oförbehållsamt uttalat sig för
ett organiserat samarbete mellan arbetsgivare och arbetare till befrämjande
av arbetets säkerhet. Periodiska konferenser, avseende särskilda industrier
eller industrigrenar, mellan yrkesinspektionen samt arbetsgivarnas och arbetarnas
representativa organisationer, hade hittills icke hållits i vårt land.
Utan tvivel skulle emellertid dylika konferenser kunna vara till stor nytta för
verksamheten till förebyggande av olycksfall i arbete. För ernående av bästa
möjliga utbyte av dem vore det emellertid önskvärt, att erforderlig statistik
rörande olika industrigrenar upprättades. Nödiga åtgärder i sådant syfte
syntes därför böra vidtagas. Säkerhetsorganisation vid enskilda företag
syntes hos oss förekomma i jämförelsevis ringa omfattning men torde få
anses som ett av de allra viktigaste medlen i arbetet till förebyggande av
olycksfall inom industrien. En samverkan i angivna sjdte mellan arbetsgivare
och arbetare och mellan dessa och vederbörande statsorgan samt övriga
intresserade parter borde därför på allt sätt främjas.

Önskemålet att arbetsorganisationens medlemmar skulle vinnlägga sig
örn att på olika sätt väcka arbetarnas intresse för och vinna deras medverkan
vid arbetet till förhindrande av olycksfall vore givetvis beaktansvärt.
Förhållandevis litet gjordes emellertid i vårt land i angivna avseende.

Yad i rekommendationen uttalades rörande arbetarnas fostran i fråga örn
förebyggande av olycksfall genom arbetsgivarna samt arbetarnas organisationer
kunde icke lämpligen av staten befrämjas på annan än frivillighetens väg
och närmast då, på sätt hittills skett, genom av yrkesinspektionen och dess
chefsmyndighet bedriven upplysnings- och propagandaverksamhet.

Yad angår skolväsendet vore önskemålen i viss mån redan beaktade, men
det syntes med hänsyn till ämnets vikt angeläget, att desamma ytterligare
tillgodosåges särskilt i fråga örn anstalter för teknisk eller därmed likartad
yrkesutbildning.

Kommerskollegium har även i denna del hänvisat till sitt yttrande av den
22 september 1928, däri kollegium anfört bland annat följande.

Allt avseende borde givetvis fästas vid de moderna vetenskapliga undersökningarna
på hithörande områden, exempelvis rörande trötthetsmomentets
inflytande på olycksfallsfrekvensen, inverkan av en mer eller mindre effektiv
belysning, de psykotekniska undersökningsmetodernas tillämplighet i nu berörda
syften o. s. v. Resultaten av sådana undersökningar borde på lämpligt
sätt under medverkan av de statliga tillsyningsorganen bringas till de
intresserade parternas kännedom. Kollegium hade tidigare uttalat sig för
samverkan under lämpliga former mellan arbetsgivare och arbetare för nedbringande
av olycksfallsrisken såsom ett av de områden, där den s. k. industri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 71. 29

ella demokratien, genomförd på frivillighetens grund, kunde Lava sitt särskilda
berättigande.

Itilcsförsäkringsanstalten har i sitt yttrande redogjort för den verksamhet
till skyddsteknisk upplysning och undervisning, som utfördes av den med
statsmedel understödda föreningen för arbetarskydd, samt framhållit, att
syftemålet med rekommendationen i förevarande del för vårt lands vidkommande
bäst torde främjas genom en vidare utveckling av nämnda förenings
verksamhet.

Vidare har anstalten understrukit, att en redan i ungdomen påbörjad uppfostran
till aktgivande på arbetets faror och intresse för deras förebyggande
vore av synnerligen stor betydelse. Det syntes vara i hög grad önskvärt,
att arbetet på en dylik uppfostran fortsattes och ytterligare utvecklades.

Skolöverstyrelsen har erinrat örn det av socialstyrelsen berörda beslutet av
1928 års riksdag örn utvidgad användning av anslaget till den offentliga
arbetsförmedlingen i riket. I detta hänseende har skolöverstyrelsen uttalat,
att styrelsen vågade hoppas, att de vidtagna åtgärderna småningom skulle
utvecklas och komma att främja det syfte, som avsåges med rekommendationens
uttalande i frågan.

Vad angår spörsmålet om ökad upplysning i arbetarskyddsfrågor har skolöverstyrelsen
därefter redogjort för den behandling, som ägnades dessa eller
närliggande ämnen i följande slag av läroanstalter, nämligen folkskolor,
fortsättningsskolor, allmänna läroverk, kommunala flickskolor, anstalter för
yrkesundervisning, lärlingsskolor och handelsgymnasier. Härefter har skolöverstyrelsen
anfört, att av det sålunda anförda syntes hava framgått, att
de i rekommendationen angivna önskemålen i avseende å skolundervisningen
för Sveriges vidkommande redan vore i det väsentliga beaktade. Däremot
hade önskemålet örn psykotekniska lämplighetsprövningar till ledning för
yrkesvalet ännu icke blivit så tillgodosett i Sverige, som det syntes förtjäna.

Det av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivna
yttrandet innehåller i denna del följande.

Åtgärderna i Sverige för spridande av kunskaper rörande skydd mot olycksfall
i arbete syntes ej kunna anses särdeles tillfredsställande. Ämnet vore
icke synnerligen beaktat vid den tekniska undervisningen, och av arbetarskyddsutställningar
funnes endast den ganska obetydliga, i Stockholm av föreningen
för arbetarskydd anordnade. Övriga i rekommendationen angivna sätt
för tillgodoseende av nu ifrågavarande syfte torde endast sporadiskt komma till
tillämpning. Även beträffande åtgärderna på förevarande område torde det
gälla, att rekommendationens förverkligande väsentligen vore en anslagsfråga.
Särskilt ville delegationen framhålla önskvärdheten av att tanken på
arbetarskyddsutställningar kunde förverkligas på ett mer tillfredsställande
sätt och i vidsträcktare omfattning än för närvarande. Yad angår de förslag i
rekommendationen, som avsåge att främja syftet att få till stånd samarbete
eller stärka befintligt sådant mellan alla parter och institutioner, i främsta
rummet vederbörande arbetsgivare och arbetare samt deras organisationer,
vilka strävandena till ökad säkerhet i arbetet kunde angå, utgjorde denna samarbetstanke
en av de bärande principerna inom safety-first-rörelsen. Denna
tanke vore visserligen numera i Sverige icke främmande för nyss åsyftade
parter och institutioner, men ensidigt skulle otvivelaktigt vara, att densamma
komme till ökat beaktande. Ett medel härför vore stärkt propaganda för
nyssnämnda rörelse genom yrkesinspektionen och föreningen för arbetarskydd,
vilka båda i någon mån redan utövat sådan. Måhända skulle det även vara
lämpligt att göra den för fullföljande av arbetsfredsdelegationens verksamhet
tillsatta kommittén uppmärksam på ifrågavarande förhållanden.

30

Kungl. Majlis proposition nr 71.

Ben tredje delen av rekommendationen rör sig örn de lagbestämmelser,
som böra antagas för tryggande av en tillfredsställande grad av säkerhet.
Det förordas bland annat, att i allmänhet planer för uppförande eller omändring
av industriella anläggningar underställas granskning av kompetent myndighet
för konstaterande, huruvida planerna motsvara säkerhetsföreskrifterna.
Därjämte förordas i punkt 18, att, i den män de olika ländernas administrativa
och judiciella organisation det medgiver, yrkesinspektörer eller andra
kompetenta personer skola äga befogenhet att föreskriva enskilda arbetsgivare
vad de hava att göra för att iakttaga sina skyldigheter, dock med
rätt för dem att vädja till överordnad myndighet eller hänskjuta saken till
skiljedom. Vidare förordas stadgande örn skyldighet för arbetarna att på
riktigt sätt använda samt förbud mot att avlägsna föreskrivna skyddsanordningar
ävensom införande av föreskrifter om medverkan från arbetarna för
tryggande av säkerhetsföreskrifternas tillämpning.

Svensina regeringens svar innehöll i förstnämnda hänseende, att ett åläggande
för arbetsgivarna att underställa yrkesinspektionen planerna för ny- eller ombyggnad
av industriella anläggningar givetvis i och för sig vore mycket önskvärt
och ägnat att förekomma fel, som sedermera icke kunde avhjälpas. En
dylik granskning hade emellertid betydelse framför allt i hygieniskt avseende,
i det att själva byggnadsplanerna beträffande olycksfallsrisken i regel spelade
en liten roll, utom i vad anginge utrymningsmöjligheterna vid eldsvåda.
Det ifrågasatta åläggandet skulle emellertid onekligen i många fall verka
omotiverat besvärande och leda till försening av byggnadsarbetet. För
yrkesinspektionen skulle ett dylikt åläggande av mera generell giltighet medföra
mycket betungande arbete, och yrkesinspektionens organ skulle i viss
mån betagas möjligheten att efteråt påkalla åtgärder.

Vad angår frågan örn rätt för yrkesinspektörerna att med bindande verkan
meddela föreskrifter, anfördes i svaret, att den svenska lagens regler, jämlikt
vilka yrkesinspektörerna endast hade att meddela råd och anvisningar, under
det att det ankomme på högre myndighet att meddela bindande föreskrifter,
befunnits mycket lämpliga för bevarande av ett gott förhållande mellan
arbetsgivare och inspektionsorgan samt fungerat mycket tillfredsställande.
Det funnes således icke anledning att förorda andra regler än de här gällande.

Arbetarnas deltagande i verksamheten för förebyggande av olycksfall borde
regleras genom lagbestämmelser. Till förverkligande härav förordades lagstiftning
örn arbetarrepresentation med ungefär den gestaltning och de uppgifter,
som redan gällde för arbetarombuden enligt den svenska lagstiftningen.
Arbetarna borde vidare genom lagstadganden åläggas att efterkomma gällande
skyddsbestämmelser.

Innan jag redogör för yttrandena i denna del vill jag inskjuta att, bland
annat på grund av detta svenska regeringens svar samt ingripande från de
nordiska ländernas regeringsrepresentanter, rekommendationen erhöll det i
förhållande till det frågeformuläret bifogade förslaget modifierade innehåll,
som framgår av den nyss lämnade redogörelsen.

Socialstyrelsen har i frågan anfört:

Den svenska arbetarskyddslagstiftningen torde få anses trygga en tillfredsställande
säkerhetsstandard. De i rekommendationen uppställda kraven
på arbetsgivaren beträffande tillsyn över arbetets trygghet kunde även anses

31

Kungl. Marits proposition nr 71.

på tillfyllestgörande sätt tillgodosedda av den svenska lagstiftningen. Enligt
26 § lagen om arbetarskydd vore vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare
skyldig att på begäran av arbetsgivare granska förslag till ny-, oineller
tillbyggnad. Denna bestämmelse syntes dock knappast motsvara vad
i rekommendationen åsyftades. Detta skulle nog däremot kunna anses bliva
fallet, därest, som styrelsen tidigare ifrågasatt, en sådan ordning infördes,
att vederbörande myndighet, som hade att lämna byggnadslov, före ärendets
avgörande beredde yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att avgiva
yttrande.

Itekommendationens innehåll i punkt 18 vore ej fullt klart. För den händelse
innebörden av rekommendationen skulle vara, att de lokala, inspekterande
organen skulle äga meddela för arbetsgivaren bindande föreskrifter,
syntes denna princip såsom stridande mot hos oss alltsedan yrkesinspektionens
tillkomst gällande ordning, vilken i stort sett visat sig tillfredsställande,
icke böra vinna beaktande i den svenska lagstiftningen.

Vad i övrigt anfördes i denna del av rekommendationen vore i allt väsentligt
redan gällande i vårt land.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande hänvisat till sin skrivelse till socialpolitiska
delegationen den 22 september 1928, däri anförts följande.

Den ifrågasatta obligatoriska förhandsgranskningen ur synpunkten av
minskning av risken för olycksfall förekomme för närvarande i ett flertal
länder i fråga örn vissa industrier, vilka ansåges förbundna med särskild
risk, såsom sprängämnesindustrien och tillverkningen av eldfarliga oljor.
Att utsträcka detta granskningstvång till industriella anläggningar i allmänhet
syntes knappast kunna anses motiverat, då därigenom ett alltför besvärande
band skulle läggas på den industriella företagsamheten utan någon
garanti för motsvarande nytta. En sådan anordning torde även få anses
innebära, att större krav ställdes på den statliga yrkesinspektionen, än som
denna rimligtvis kunde anses böra motsvara.

Kollegium har därefter i sitt nu avgivna utlåtande förklarat sig fortfarande
vara av den uppfattningen, att en sådan mer eller mindre obligatorisk förhandsgranskning
genom yrkesinspektionens organ ur risksynpunkt av industriella
byggnadsplaner icke vore med hänsyn till förhållandena i vårt land lämplig
eller önskvärd. För en industriell företagare, som önskade på förhand rådföra
sig med yrkesinspektionen rörande anordningarna inom en planerad industriell
anläggning i syfte att minska riskerna för olycksfall eller i övrigt förbättra
villkoren för arbetets bedrivande, t. ex. ur hygienisk synpunkt, funnes ju
enligt i Sverige gällande lag örn arbetarskydd tillfälle att erhålla sådan
förhandsprövning.

Iliksfiir säkring sari stcilt(:n har i fråga örn inverkan av att arbetarna genom
sitt handlingssätt bidragit till skadans vållande hänvisat till tidigare yttrande
av innebörd, att enligt svensk lag ersättningen till den skadade
finge skäligen nedsättas, därest »olycksfallet föranletts därav, att den skadade
ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder
för undvikande av olycksfall» och omständigheterna tillika varit »sådana, att
han därigenom måste anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet».
Dylik nedsättning finge även ske, när olycksfallet föranletts därav, att den
skadade varit av starka drycker berusad.

Anstalten har tillagt, att stadgandet i fråga ansåges principiellt tillämpligt
icke blott, då arbetaren överträtt en viss föreskrift av arbetsgivaren,
t. ex. ett förbud att, under det att maskin vore i gång, pålägga rem eller företaga
smörjning, utan även då han utan giltigt skäl borttogo eller ändrade
befintlig skyddsanordning, även örn i sistnämnda fall något bestämt förbud
mot en dylik åtgärd icke givits. Uttrycket »gällande anordning eller före -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

skrift» ansåges innebära, att anordningen eller föreskriften skulle vara vidmakthållen.
Där en viss lämnad föreskrift allmänt icke efterföljdes och detta
kunde anses hava skett med arbetsledningens goda minne, tillämpades sålunda
i regel icke nedsättning av ersättningarna, liksom icke heller i fall,
där skyddsanordningar av arbetarna allmänt borttoges och rubbades, utan
att detta föranledde anmärkning från arbetsledningen. Hithörande frågor
måste emellertid bedömas från fall till fall.

Socialstyrelsen har i sist berörda fråga anfört:

Den allmänna princip, för vilken denna del av rekommendationen vore ett
uttryck, syntes icke täckas av det allmänna stadgandet i 3 § i arbetarskyddslagen,
att det ålåge arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl
i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankomme, medverka till
förekommande av olycksfall i arbetet — den enda bestämmelse i berörda
lag, som kunde åberopas i förevarande sammanhang. Indirekt torde emellertid
principen i viss mån kunna anses hava blivit beaktad i vår lagstiftning
genom de av riksförsäkringsanstalten åberopade bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.
Då otvivelaktigt vägande skäl kunde anföras för en
tillämpning av principen i större omfattning än sålunda kunde anses äga rum,
syntes frågan härom böra beaktas vid arbetarskyddslagens revision.

I den fjärde delen av rekommendationen hänvisas till den roll, som vad
beträffar säkerhetsfrågor spelas av inrättningar för olycksfallsförsäkring, och
särskilt till de anordningar, enligt vilka vid försäkringspremiernas fastställande
hänsyn tages till de åtgärder, som vid de olika företagen vidtagits
för arbetarnas skydd.

I svenska regeringens svar hade anförts, att sättet för bestämmande av premierna
för försäkring mot olycksfall i arbete otvivelaktigt kunde, örn åt
detta bestämmande ägnades tillbörlig omsorg med beaktande av omständigheterna
i varje särskilt fall, hava en fördelaktig inverkan på arbetets säkerhet.
Eörsäkringsanstalterna syntes böra, ej minst i eget intresse, medverka
till förebyggande av olycksfall i arbete, vilket de lämpligen kunde göra
bl. a. genom stödjande av forskningsarbetet på arbetarskyddets område och
av safety-first-röreisen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig anse önskemålet örn försäkringspremiernas
anpassning jämväl efter riskerna i de särskilda företagen
vara hos oss tillgodosett. Styrelsen har vidare understrukit vikten av försäkringsanstalternas
medverkan och ansett, att Kungl. Majit lämpligen omedelbart
kunde vidtaga den åtgärden, att exemplar av rekommendationen
överlämnades till samtliga berörda försäkringsanstalter för beaktande särskilt
i detta hänseende.

JRiksfärsäkrings anstalten har rörande denna del av rekommendationen framhållit
följande.

Enligt den svenska olycksfallsförsäkringslagen, 15 § första stycket, skall
avgift för försäkring »bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives,
efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för betäckande
av den risk, som försäkringen avser». Detta stadgande innebure
tydligen skyldighet för vederbörande försäkringsinrättning att vid bestämmande
av premierna taga hänsyn till de åtgärder, som vid de särskilda företagen
vidtagits till arbetarnas skyddande.

Kungl. Majus proposition nr 71. 33

Härav framginge, att för vårt lands vidkommande några speciella åtgärder
icke vore erforderliga i förevarande syfte.

Olycksfallsförsäkringsanstalternas medverkan vid arbetet för förebyggande
av olycksfall vore enligt anstaltens åsikt av stor betydelse.

Vad särskilt anginge propaganda bland arbetsgivare, bade riksförsäkringsanstalten,
i den mån förhållandena det medgivit, sökt att väcka arbetsgivarnas
intresse för arbetet till förebyggande av olycksfall.

Den i förevarande rekommendation behandlade frågan är ur olika synpunkter
av den allra största betydelse även för vårt land, där antalet olycksfall
i arbete alltjämt är statt i kraftigt stigande. Detta har varit anledningen till
att jag så pass utförligt, som skett, redogjort för densamma och för de avgivna
yttrandena. Av den sålunda lämnade redogörelsen framgår, att förevarande
rekommendation innehåller ett mycket omfattande program för motverkande
av olycksfall i arbete. Svenska regeringen hade i sitt svar å arbetsbyråns
frågeformulär förordat, att man måtte begränsa sig till att i rekommendationen
framhålla vikten av de mera moderna strävandena på området, framför allt
den s. k. safety-first-rörelsen. Detta krav har endast delvis beaktats. Ehuru
nyssnämnda rörelse i många hänseenden rönt behörigt •— och i förhållande
till det först utarbetade förslaget ökat — beaktande i rekommendationen,
framlägges nämligen samtidigt ett flertal önskemål, som hos oss liksom i de
flesta andra kulturländer sedan länge i huvudsak vunnit sin lösning. I vissa
hänseenden föreslås därvid i rekommendationen en annan reglering än den,
som i vårt land är gällande och i praktiken befunnits lämplig; i sådana delar
bör tydligen rekommendationen icke föranleda någon åtgärd från svensk sida.
Emellertid innehåller rekommendationen även i nu avsedda partier ett antal
punkter, där, såsom framgått av de föregående redogörelserna för avgivna yttranden,
en del återstår att göra i vårt land. Därvidlag bör tydligen rekommendationen
noggrant hållas i ögonsikte vid det fortsatta arbetet på området. Sålunda
har bland annat genom rekommendationen uppmärksamheten blivit fäst
på vissa brister i vår olycksfallsstatistik, i våra metoder för undersökning av
olycksfallens orsaker, i anordningarna för yrkesval på psykotekniska grunder
och för undervisning örn olycksfallsrisker, särskilt i vad angår arbetarskyddsutställningar.
Det skall bliva mig angeläget att föranstalta därom, att dessa
frågor hos vederbörande ämbetsverk ägnas fortsatt uppmärksamhet.

I anslutning till den uppfattning, som tidigare uttryckts av svenska regeringen,
anser jag emellertid, att den största betydelsen av rekommendationen
ligger i dess kraftiga och förbehållslösa förordande av sådana åtgärder,
som innebära, att yrkesinspektionens organ ävensom arbetsgivare och arbetare
skola i samförstånd och samverkan arbeta för avlägsnande av olycksfallsrisker
och uppfostran till försiktighet. Den skada, som i vårt land årligen
vållas genom olycksfall i arbete, är mycket stor, och erfarenheten lärer
hava visat, att man med hittillsvarande metoder för olycksfallsbegränsning
knappast mäktat hålla jämna steg med riskökningen på grund av ökad arbetsintensitet,
nya arbetsmetoder m. m. Safety-first-rörelsen åsyftar främst att för
kampen mot olycksfallen mobilisera arbetarnas eget intresse och erfaren Dihang

till riksdagens protokoll 1830. 1 sami. 56 haft. (Nr 71.) 194429 3

Departements chefen.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

heter. Vad därutinnan kan göras är dels spridande av ökad upplysning,
dels åstadkommande av samverkan från arbetarnas sida beträffande
skyddsverksamheten. I båda hänseendena har man att i stor utsträckning
lita till medverkan från arbetarnas egna organisationer. Med den växande
förståelsen från arbetarsidan för samförståndssträvandena inom industrien
torde man kunna påräkna en dylik medverkan. Såsom i olika sammanhang
framhållits, är detta ett område, som alldeles särskilt ägnar sig för frivilligt
samarbete inom industrien; saken har också varit föremål för den s. k. arbetsfredsdelegationens
uppmärksamhet, såsom framgår av dess rapport och i det
föregående anmärkts.

Emellertid böra tydligen jämväl staten och dess organ medverka, i den
mån det är möjligt. Tillfälle till prövning härav beredes framför allt vid
det fortsatta övervägandet av frågan örn arbetarskyddslagens revision.

I detta sammanhang torde jag böra något uppehålla mig vid frågan örn
sådan revision. Det av socialstyrelsen år 1925 framlagda förslaget till reviderad
arbetarskyddslag innehöll, jämte det att arbetstidsbestämmelserna inarbetats
däri, en hel del nyheter både i materiellt och formellt hänseende.
De sakliga ändringsförslagen inneburo framför allt, att lagstiftningen skulle
utvidgas att allmänt omfatta även jordbruksnäringen, att föreskrifterna örn
arbetarombud vid industriella inrättningar för samråd med yrkesinspektionen
skulle bliva obligatoriska, att vissa åldersgränser för minderåriga skulle höjas
samt ändrade bestämmelser meddelas örn minderårigas nattarbete ävensom
att regler skulle införas om förbud mot försäljning av maskiner utan sådana
skyddsanordningar, som föreskrivits för deras användande — det sista alltså
samma fråga, som berörts i en av de nu föreliggande rekommendationerna.

Socialstyrelsens betänkande föranledde icke förslag till 1926 års riksdagmen
gjordes senare på föranstaltande av min närmaste företrädare i ämbetet
till föremål för en genomgående överarbetning inom socialdepartementet,
varvid förslaget i sakligt hänseende på åtskilliga punkter modifierades. Arbetet
fullföljdes emellertid icke därhän, att förslag i ämnet framlades för
riksdagen.

Då jag haft att taga ståndpunkt till denna fråga, har jag ansett mig icke
kunna förorda, att socialstyrelsens förslag, ens i dess inom departementet
jämkade form, lades till grund för framställning till riksdagen. Skälen härtill
hava framför allt varit följande. Yad angår reglernas utsträckande beträffande
jordbruket har jag funnit den nuvarande tidpunkten icke vara lämplig
för åtgärder, som skulle innebära nya pålagor för denna näring. Ett
försäljningsförbud för oskyddade maskiner skulle visserligen medföra ökad
trygghet för säkerhetsföreskrifternas iakttagande men samtidigt innebära en
del praktiska olägenheter, på sätt jag i det följande torde få utveckla
vid behandlingen av rekommendationen i ämnet. I fråga slutligen örn de
skärpta bestämmelserna rörande utseende av arbetarombud synes det berättigat
att hysa tvekan örn lämpligheten av att nu gå fram på lagstiftningens
väg därutinnan. Detta är en punkt, där företagsledning och arbetare
böra kunna mötas i förtroendefull samverkan, och genom åtgärder

Kungl. Maj:ts proposition nr 71. 35

på frivillighetens väg torde i längden mera stå att vinna än genom lagstadgat
tvång.

Yad nu anförts innebär emellertid givetvis icke, att jag skulle anse, att
frågan om ändringar i arbetarskyddslagen bör avskrivas. Såsom redan
antytts, bör man i stället hava i sikte de möjligheter till förbättringar av
olycksfallsskyddet, som genom författningsändringar av praktisk innebörd
kunna vinnas. Mycket torde emellertid därvid kunna uträttas genom begagnande
av de möjligheter till utfärdande av föreskrifter i administrativ väg,
som lagstiftningen redan nu erbjuder Kungl. Majit och yrkesinspektionens
chefsmyndighet.

I vissa i rekommendationen berörda hänseenden synas för övrigt åtgärder
omedelbart vara möjliga, framför allt för att stärka intresset på olika håll
för hithörande spörsmål. Viktigt är därvid att söka åstadkomma ett närmare
samarbete mellan olycksfallsförsäkringsinrättningarna, yrkesinspektionen
och företagens ledning. I sådant syfte har i årets statsverksproposition
föreslagits anvisande av medel till bestridande av kostnader för besök å
särskilda arbetsställen av representanter för riksförsäkringsanstalten i samverkan
med vederbörande yrkesinspektör och arbetsgivare. Vad särskilt
angår en hithörande fråga, där omedelbart ingripande vore önskvärt, nämligen
utbyggande av yrkesinspektionen, är emellertid förhållandet, att en
dylik utbyggnad mycket nära sammanhänger med den ännu i viss mån
svävande frågan om inspektionens slutliga organisation och därmed i samband
stående, svårlösta och vittutseende löneregleringsspörsmål.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla, att ehuru den nu behandlade
rekommendationen icke synes böra eller kunna omedelbart medföra
några mera genomgripande åtgärder från statsmakternas sida, densamma
enligt mitt förmenande bör på olika håll bliva föremål för allvarlig uppmärksamhet
i det fortsatta arbetet till olycksfallsriskernas minskning.

I rekommendationen angående ansvarighet i fråga om säkerhetsanordningar
å motordrivna maskiner *), hemställes, att medlemsstaterna måtte godtaga och
tillämpa den principen, att det bör vara genom lag förbjudet att leverera
eller installera motordrivna maskiner, som icke äro försedda med i lag
föreskrivna skyddsanordningar. Rekommendationen skulle icke inverka på
arbetsgivarnas skyldighet att tillse, att maskiner, som användas i deras företag,
äro skyddade på sätt lagen föreskriver, utan avser endast att utgöra
ett ytterligare medel för tryggande av att sådant skydd i verkligheten förefinnes.

I svenska regeringens svar på vederbörande frågeformulär från interna,
tionella arbetsbyrån — däri ifrågasattes en konvention i ämnet — anfördes,
att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden ej lämpligen syntes kunna
ifrågakomma i andra fall, än där en maskins anordning och utrustning i
sltyddsavseende vore fullständigt reglerade i lagstiftningsväg, något som i
Sverige endast undantagsvis förekoinme. Regeringen kunde således icke

Rekommendation

angående
ansvarighet
i fråga örn
säkerhetsanordningar

å motordrivna

maskiner.

’) Svensk översättning, se sid. 81.

36

Kungl. Majis proposition nr 71.

förorda, eli konvention i ämnet utan allenast en rekommendation, begränsad
så att den endast avsåge ansvarighet vid leverans eller installering av sådana
motordrivna maskiner, som icke motsvarade beträffande dem utfärdad speciallagstiftning.

Rörande denna rekommendation hava yttranden infordrats från kommerskollegium,
socialstyrelsen samt delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet.

Vid det av kommerskollegium avgivna yttrandet voro fogade utlåtanden
i frågan av industriförbundet och fullmäktige i järnkontoret.

Industriförbundet har i sitt utlåtande upplyst örn att svenska arbetsgivareföreningen,
arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag och industriförbundet
under våren 1929 tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att
undersöka orsakerna till den stegring av olycksfallsfrekvensen, som under
de senare åren inträffat, samt att föreslå åtgärder för dess minskning. I
samband med kommitténs arbete hade särskilt tillkallade sakkunniga gjort
undersökningar rörande de nuvarande skyddsanordningarna inom industrien
samt framkommit med förslag till förbättringar därutinnan.

Denna kommitté hade ansett sig böra rekommendera åt industriföretagen
att, då så lämpligen kunde ske, i leveranskontrakt angående nya maskiner
inrycka bestämmelser rörande desammas förseende med sådana skyddsanordningar,
som föreskrivits av yrkesinspektionen eller som eljest därutöver av
företagen själva ansåges önskvärda. Detta kommitténs förslag stöde således
i full samklang med syftet med rekommendationen.

Industriförbundet bär vidare anfört, att införandet av obligatoriska författningsbestämmelser
i nu berörda syfte dock enligt industriförbundets
mening vore olämpligt såsom medförande åtskilliga nackdelar. Vid tillverkning
av en maskin på beställning läte saken visserligen ordna sig, enär
köparen i så fall vore i tillfälle att precisera sina önskemål beträffande i
lag föreskrivna eller eljest önskvärda skyddsåtgärder. Men i fråga örn leverans
av maskiner av standardtyp ställde sig saken helt annorlunda. Ändringar å
eller speciella anordningar vid sådana maskiner mötte ofta svårigheter att
få utförda genom tillverkaren, och de ställde sig i varje fall betydligt kostsammare,
än om beställaren själv läte utföra desamma, varvid i övrigt nödig
hänsyn till maskinens uppställning o. s. v. kunde tagas. Enhetliga föreskrifter
i olika länder rörande skyddsåtgärder vore i varje fall en nödig förutsättning
för att rekommendationen gåves praktisk tillämpning, då härigenom
införandet av internationellt standardiserade typer möjliggjordes. För närvarande
varierade dessa bestämmelser starkt, och det vore orimligt att begära,
att tillverkarna skulle upplägga skilda typserier för olika länders, ofta
nog mycket begränsade, anskaffningsbeliov. Vissa, speciellt amerikanska tillverkare
av standardmaskiner vägrade för övrigt att iakttaga av beställaren
uppgivna, från standardtypen avvikande skyddsanordningar.

Med framhållande slutligen av att någon nämnvärd förbättring i skyddshänseende,
utöver den som för vårt lands vidkommande redan vunnes såsom
ett resultat av yrkesinspektionens verksamhet, icke torde kunna uppnås
medelst genomförande av rekommendationen, har industriförbundet ansett
sig icke kunna förorda, att Sverige biträdde densamma.

Fullmäktige i järnkontoret hava framhållit, att några olägenheter här i
landet icke försports av gällande bestämmelser, och att med den noggranna
inspektion, som utövades av vår yrkesinspektion, det syntes vara tämligen
uteslutet, att en maskin — även örn den vid leveransen icke vore försedd

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

med erforderliga skyddsanordningar — foges i bruk utan att dylika skyddsanordningar
anbragts. Då sålunda en tillämpning för vårt land av det ifrågavarande
förslaget icke syntes påkallad eller behövlig, hava fullmäktige avstyrkt,
att detsamma skulle föranleda någon lagstiftningsåtgärd i Sverige.

För egen del har kommerskollegium härefter anfört, att kollegium icke kunnat
undgå att finna de anförda betänkligheterna mot att den antagna rekommendationen
skulle föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder i angivet syfte
i vårt land väl grundade. Även örn ett obligatoriskt stadgande, varigenom
leverans eller installation av motordrivna maskiner förbjödes, med mindre
desamma vore försedda med här föreskrivna skyddsanordningar, kunde
tänkas effektivt genomfört för inom landet tillverkade maskiner, bleve detta
uppenbarligen förenat med betydande svårigheter och kostnader i fråga örn
från utlandet levererade maskiner av därstädes tillverkade standardtyper.
Det syntes vara att befara, att en bestämmelse av ifrågavarande art skulle
kunna komma att — exempelvis beträffande vissa slag av amerikanska arbetsmaskiner,
använda inom verkstadsindustrien — verka såsom en onödig extra
pålaga på köparen, kanske rent av som ett importhinder.

Då vidare av industriförbundets yttrande framginge, att man inom ledande
industrikretsar i vårt land hade sin uppmärksamhet fäst på hithörande förhållanden
och redan vidtagit åtgärder för genomförande på övertygelsens
väg och genom frivillig överenskommelse av nödiga mått och steg i den
riktning rekommendationen avsåge, i den mån sådant läte sig praktiskt
realisera, har kollegium hemställt, att ifrågavarande rekommendation — vilken
måste sägas förutsätta internationellt godkända skyddsåtgärder, som ännu
ej förelåge — icke måtte föranleda något förslag till ändrad eller utvidgad
lagstiftning på ifrågavarande område.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande erinrat, att någon bestämmelse i det
avseende, varom i rekommendationen vore fråga, icke funnes i vår lagstiftning
men att socialstyrelsen i sitt år 1925 avgivna förslag till revision av arbetarskyddslagen
beaktat önskemålet att få tillverkare och försäljare av maskiner
på något sätt förpliktade att medverka till skyddslagstiftningens förverkligande.
I förslaget hade nämligen upptagits ett stadgande av innehåll att,
i fall Kungl. Majit med stöd av lagen utfärdat förbud mot användande av
visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot dess användande
med eller utan viss anordning, ingen finge till annan försälja eller till begagnande
upplåta föremål, vars användande vore sålunda förbjudet.

Socialstyrelsen har nu ansett, att därest ett dylikt stadgande infördes i
arbetarskyddslagen, den i rekommendationen förordade principen syntes
bliva för Sveriges vidkommande pä ett lämpligt sätt tillgodosedd.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har anfört:

Tanken på att genom lagstiftning förmå maskintillverkare och maskinförsäljare
att medverka till arbetets säkerhet vore otvivelaktigt beaktansvärd
och hade även kommit till uttryck vid svenskt lagstiftningsarbete, senast i
socialstyrelsens år 1925 avgivna förslag till reviderad lag örn arbetarskydd.
I motiveringen till den däri intagna bestämmelsen i ämnet framhölles emellertid
bland annat, att tillfredsställande resultat av dylik medverkan endast
kunde förväntas i de fall, då maskinens skyddsutrustning vore i detalj
reglerad.

Rekommendationen syntes således förtjäna att uppmärksammas men endast
med ungefär den begränsade tillämpning, som angåves i nyssberörda lagförslag.
Kungl. Majlis beslut i frågan syntes alltså lämpligen kunna gå ut
på att rekommendationen borde beaktas vid den fortsatta revisionen av
arbetarskyddslagen.

38

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 71.

Såsom framgått av det föregående, har den i förevarande rekommendation
behandlade frågan beaktats i det av socialstyrelsen upprättade förslaget till
reviderad arbetarskyddslag. Då jag ansett mig icke böra för riksdagen framlägga
förslag i frågan, har detta framför allt berott på de praktiska olägenheter
av förslagets genomförande, som framhållits i de återgivna yttrandena.
Därjämte må anföras, att ifrågavarande skyddsanordningar stundom torde
lämpligare anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv,
som kan taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens nedbringande
använda förut till andra maskiner använda skyddsanordningar.
Jag har således funnit någon åtgärd i anledning av rekommendationen icke
nu böra vidtagas.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående omförmälda, av den
internationella arbetsorganisationens konferens vid dess tolfte
sammanträde i Genéve år 1929 antagna konventionsförslag och
rekommendationer.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Alce Natt och Bag.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 71.

39

Originaltexterna.

Bilaga A.

Recommandation concernant la
prevention cles accidents
du travail.

La Conférence générale de reorganisation
internationale du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée å Genéve par le
Conseil ^Administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant réunie le 30 mai 1929
en sa douziéme session,

Aprés avoir décidé d’adopter
diverses propositions concernant
la prevention des accidents du
travad, premiére question inscrite
a l’ordre du jour de la session, et

Aprés avoir décidé que ees
propositions prendraient la forarn
d’une recommandation,
adopte, ce vingt-et-uniéme jour de
juin mil neuf cent vingt-neuf, la recommandation
ci-aprés ä soumettre ä
I examen des Membres de reorganisation
internationale du Travad, en vue
de lui faire porter edet sous forme
de loi nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la
Partie XIII du Traité de Versailles
et des Parties correspondantes des
autres Traités de Paix:

Considérant que le Préambule de
la Partie XIII du Traité de Versailles
et des autres Traités de Paix cite au
nombre des améliorations quil est
urgent d’apporter aux conditions de
travail la protection des travailleurs
contre les accidents résultant du travad; Considérant

que les accidents du
travail non seulement constituent line
source de privations et de souffrances
pour les travailleurs et leurs familles,
mais encore représentent line perto
économique importante pour la communauté
en général;

Recommendation concerning the
prevention of industrial
accidents.

The General Conference of the International
Labour Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of the
International Labour Office, and
having met in its Twelfth Session
on 30 May 1929, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
of the prevention of industrial
accidents, which is the first
item on the Agenda of the Session,
and

Having determined tliat these
proposals shall tahe the form of
a recommendation,

adopts, this twenty-first day of June
of the year one tliousand nine hundred
and twenty-nine, the following
Recommendation, to be submitted to
the Members of the International Labour
Organisation for consideration
with a view to effeet being given to
it by national legislation or otherwise
in accordance with the provisions of
Part XIII of the Treaty of Versailles
and of the corresponding Parts of the
other Treaties of Peace:

Whereas the protection of workers
against injury allsing out of their
employment is instanced by the
Preamble to Part XIII of the Treaty
of Versailles and to the corresponding
Parts of the other Treaties of
Peace as one of the iinprovements in
industrial conditions which are urgently
required;

Whereas industrial accidents not
only calise suffering and distress
among workers and their families,
bilt also represent an imposant material
loss to society in general;

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Considéi''ant que la Conférence Internationale
du Travail a adopté en
1923 une recommandation concernant
les principes généraux de 1’organisation
de services dinspection du travad,
dans laquelle il est stipulé notamment
que 1’activité de 1’inspection
död, poul- devenir de plus en plus
efficace, s orienter toujours davantage
«vers 1’emploi des méthodes de sécurité
les plus appropriées pour prévenir
les accidents et les maladies, pour
rendre le travail moms dangereux,
plus salubre, plus aisé méme, par une
intelligente compréhension, par l’éducation
et la collaboration de tous les
intéressés»;

Considérant, par suite, qu’il y a
intérét ä rappeler, dans 1’intérét commun
des Membres, les principes et
les méthodes qui, d’aprés 1’expérience
des divers pays, paraissent les plus
propres ä amener une diminution du
nombre des accidents, amsi qu’une
atténuation de leur gra vite;

Considérant, dautre part, que la
Conférence internationale du Travail
a adopté, ä sa session de 1928, une
resolution dans laquelle elle déclarait
notamment qua son avis, il était
temps d’essayer datteindre un degré
plus élevé de securité par 1’application
de nouvelles méthodes et que
les plus grands progrés dans Gette
voie seraient obtenus si l’on s''inspirait
du mouvement Safety First, bien
que ce mouvement ne puisse pas se
superposer a 1’action de l’Etat pour
la prescription et l’exécution des réglements
sur la prévention des accidents; Apres

avoir reconnu au préalable
qu’il est de la plus haute inqiortance
que toutes les personnes ou institutions,
y compris les employeurs et
les travailleurs, ainsi que les organisations
des employeurs et des travailleurs,
les Gouvernements et le
public en général s’efforcent pär tous
les moyens et de tout leur pouvoir
de contribuer ;i la prévention des
accidents;

La Conférence générale recommande
a chaque Membre de 1’Organisation

Whereas the International Labour
Conference in 1923 adopted a Recommendation
concerning the general
principles for the organisation of systems
of inspection, in winch it is
laid down inter alia that inspection,
in order to become progressively more
effective “sliould be increasingly directed
towards securing the adoption
of the möst suitable safety methods
for preventing accidents and diseases
with a view to rendering work less
dangerous, more liealthy, and even
less exhausting, by the intelligent
understan ding, education and co-operation
of all concerned”;

Whereas it is desirable that these
measures aud methods winch experience
in the various countries has
shown to be möst effective in enabling
the number of accidents to be
reduced and theil'' gravity mitigated
sliould be put on record för the nmtual
advantage of the Members;

Whereas a Resolution was adopted
at the 1928 Session of the International
Labour Conference in -winch
the Conference declared its opinion
that the time had come to attempt
to reach a higlier standard of safety
by the development of new methods
and that the greatest advance could
be made on the lines of the Safety
First Movement, althougli it could
not supersede the notion of the State
in prescribing and enforcing regulations
for the prevention of accidents;

Considering that it is of the highest
importance that ali persons or bodies,
including emplojera, workers, employers’
and workers’ organisations, Governments
and the general public,
sliould lise theil- best endeavours and
evely means in their power to help
to prevent industrial accidents;

The General Conference recommends
that eacli Member of the In -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

internationale elia Travail de prendre
en considération les principes et régles
suivants, poul’ la prevention des
accidents dans les établissements industriel.
Sent considérés Domme
tels notamment:

a) les mines, carriéres et industriös
extraetives de toute nature;

b) les industries dans lesquelles
des produits sont manufaeturés, modifiés,
nettojés, réparés, décorés, achevés,
préparés pour la vente, ou dans
lesquelles les matiéres subissent line
transformation, y compris la construction
des navires, les industries de
démolition de materiel, amsi que la
produetion, la transformation, et la
transmission de la force motrice en
general et de l’électricité;

e) la construction, la reconstruction,
1’entretien, la reparation, la modification
ou la démolition de tous
båtiments ou édifices, cliemins de fer,
tram wajs, ports, docks, jetées, eanaux,
installations pour la navigation intérieure,
routes, tunnels, ponts, viaduos,
égouts collecteurs, égouts ordinaires,
puits, installations télégrapliiques ou
téléplioniques, installations électriques,
usines a gaz, distribution d’eau, ou
autres travaux de construction, amsi
que les travaux de préparation et de
fondation précédant les travaux cidessus; d)

le transport de personnes ou
de marchandises par routes, voie ferrée
ou voie d’eau, maritime ou intérieure,
y compris la manutention des
marchandises dans les docks, quais,
wharfs et entrepöts, ;i 1’exception du
transport ä la main.

La Conférence, en outre, considérant
que la prévention des accidents
est tout aussi nécessaire dans 1’agriculture
que dans les établissements
industriel, recommande ii cliaque
Membre de 1’Organisation internationale
du Travad d’appliquer la présente
recommandation a Pagriculture,
tout en tenant compte des conditions
spéciales du travad agricole.

ternational Labour Organisation sliould
take tile following principles and rules
into considération for tile prevention
of accidents in industrial undertakings.
The following in partieular are considered
as Buch:

(a) Mines, quarries, and otber works
for tke extraetion of minerals from
the earth;

(b) Industries in windi artides are
manufaetured, altered, cleaned, repaired,
ornamented, finished, adapted for
sale, braken up or demolislied, or in
winch materials are transformed; ineluding
shipbuilding and tile generation,
transformation, and transmission
of electricity or motive power of any
kind;

(c) Construction, reconstruction,
maintenance, repair, alteration or demolition
of any building, railway,
tramway, harbom, dock, pier, canal,
inland waterway, road, tunnel, bridge,
viaduet, sewer, dram, well, telegraphic
or telephonic installation, electrical
undertaking, gas work, waterwork or
other work of construction, as well
as the préparation for or laying the
foundations of any suell work or
strueture;

(d) Transport of passengers or goods
by road, rail, sea or inland waterway,
ineluding the handling of goods at
docks, quays, wliarves or warehouses,
bilt exeluding transport by hand.

The Conference, considering furtlier
that the prevention of accidents is as
necessary in agrieulture as in industrial
establisliments, recommends
that eacli Member of the International
Labour Organisation sliould apply
the It e c o m m e n d a ti o n to agrieulture,
talang into account the special conditions
of agrieultural work.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

I.

1. Considérant que la base de l’étude
de la prevention des accidents est

a) la rechercke des causes des accidents
et des circonstances dans lesquelles
ils sont survenus,

b) 1’étude, au moyen de statistiques
sur les accidents de ckaque industrie,
considérée dans son ensemble, des
risques spéciaux quille présente, des
«lois» qui régissent la fréquence des
accidents et, en comparant les statistiques
d’années successives, des effets
des mesures preses pour les éviter.

La Conférence recommande que
ckaque Membre prenne les mesures
d’ordre législatif ou administratif nécessaires
pour assurer dans les meilleures
conditions la reunion et l’utilisation
des informations envisagées
ci-dessus.

La Conférence recommande, en
outre, que dans chaque pays il soit
procédé a des investigations métkodiques
qui pourraient étre effectuées
par des institutions officielles assistées,
lorsque cela apparaitra désirable, par
les institutions ou commissions créées
par les diverses branckes d’industrie.

Les institutions officielles devraient
recourir ä la collaboration des organisations
professionnelles des employeurs
et des travailleurs et des
services ckargés du contröle de la
prévention des accidents, amsi que,
le cas échéant, des associations teckniques
et des institutions ou des
sociétés dassurance contre les accidents.

Il est également désirable que la
collaboration des associations professionnelles
des employeurs et des
travailleurs soit étendue aux institutions
pour la prévention des accidents
des branckes particuliéres d’industrie.

2. L’expérience acquise et les études
déjä entreprises ayant démontré
que la fréquence et la gravité des
accidents dépendent non seulement
des dangers inkérents au genre de
travail, a la nature des installations
et aux engins divers utilisés, mais
aussi de facteurs pkysiques, pkysio -

I.

1. Wkereas tile foundations of tile
study of accident prevention are

(a) enquiry into tke causes and
circumstances of accidents,

(b) tke study, by means of statistics
of accidents in eack industry as
a vilcie, of tke special dangers winck
exist in tke several industriös, tke
“laws” determining tke incidence of
accidents and, by comparison över a
series of years, tke effect of measures
taken to avoid tliem.

Tke Conference recommends tkat
eack Member skould take tke necessär
steps, by means of legislative or
administrative action, effectively to
ensure tke collection and utilisation
of tke above information.

Tke Conference also recommends
tkat metliodical investigation skould
be carried out in eack country by
public services assisted, wkere it appears
desirable, by institutions or
committees set up by individual branches
of industry.

The public services skould havé
recourse to tke collaboration of the
industrial organisations of employers
and workers and of the services responsible
for tke supervision of accident
prevention, as well as, where
desirable, of tecknical associations and
accident Insurance institutions or companies.

It is also desirable tkat industrial
associations of employers and workers
should collaborate in the institutions
for accident prevention in the individual
branches of industry.

2. As experience and research kave
sliown tkat tke incidence and gravity
of accidents do not depend merely
ujion the dangers inherent in tke
work or in the kind of equipment or
the various appliances in lise. but
also on pliysical, physiological and
psychological factors, tke Conference

43

Kungl. Majda proposition nr 71.

logiques et psycliologicjues, la Conférence
recommande qu en outre des
investigations mentionnées au paragraplie
1 et portant sur des éléments
matériels, d’autres investigations soient
entreprises également au sujet de ees
autres faeteurs.

3. L’aptitude professionelle de l’ouvrier
et 1’intérét qu’il pörte ä son
travail étant des faeteurs d’une importance
cajiitale au point de vue de
la sécurité, il est essentiel que les
Membres encouragent les recherches
scientifiques relatives aux meilleures
méthodes d’orientation et de sélection
professionnelles et ä leur application
pra ti que.

4. Attendu qu’il est essentiel pörn
le développement de 1’oeuvre de prevention
des accidents de divulguer
dans la plus large mesure les resultats
des recherches mentionnées aux
paragraphes 1 et 2 et qu’il importe
en outre de permettre au Bureau international
du Travad d’étendre le
champ de ses études sur la prevention
des accidents en lui fournissant
toutes directives utiles, la Conférence
recommande que les resultats les plus
importants de ees recherches soient
communiqués au Bureau international
du Travad, qui les utilisera pour ses
travaux et ses pnblications.

Il est également ä souhaiter que
les institutions ou organisations de
recherches des divers pays industriel
procédent internationalement ä des
consultations et a des éclianges de
vues sur les résultats obtenus.

5. Les Membres devraient établir
des services centraux pour réunir et
coordonner les statistiques relatives
aux accidents du travail et communiquer
au Bureau international du Travail
toutes les statistiques dont ds
disposent sur les accidents du travad
survenus dans leurs pays respectifs.
Ils devraient en outre, en vue de la
préparation ultérieure d’un projet de
convention, établir et développer nette
statistique, en se tenant en contact
avec le Bureau international du Travail
dans le but de cliercher a fixer
certaines hases uniformes permettant,

recommends that in addition to tile
investigations mentioned in paragraph
1 in connection with material faetors,
these other faetors sliould also be investigated.

3. Sinne the suitability of the
worker for Ilis work and the interest
winch lie takes in Ilis work are faetors
of primary importance for the promotion
of safety, it is imposant that
the Members sliould encourage scientifik
research into the best metliods
of vocational guidance and selection
and theil- practical application.

4. Sinne it is imposant for the
furtlierance of accident prevention
that the results of the investigations
referred to in paragraphs 1 and 2
should be made known as widely as
possible, and sinne it is also desirable
that the International Labom- Office
should be in possession of tile information
necessary to enable its work
in connection with accident prevention
to be extended, the Conference recommended
that the more important results
of tile investigations should be
communicated to the International
Labom- Office for use in its work and
publications.

It is also desirable that thero should
be international consultation and exchange
of results between the research
institutions or organisations in the
several industrial countries.

5. The Members should establish
central departments to collect and
collate statistics relating to industrial
accidents and should communicate to
the International Labom Office all
available statistics on industrial accidents
in their respective countries.
They should also, with a view to the
subsequent préparation of a Braff
Convention, keep in tunch with the
International Labom Office in freming
and developing their industrial accident
statistics, with a view to arriving
at uniform hases winch would as fälas
possible allow of a comparative

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

dans la mesure du possible, de corn- study of tile statistics of tke different

parer les statistiques des différents countries.

pays.

II.

6. Lexpérience dans les divers pays
ayant démontré que l’on peut attendre
les resultats les plus satisfaisants de
la collaboration de toutes les parties
intéressées en matiére de prevention
desaccidents,et notamment des patrons
et des ouvriers, il est essentiel que
les Membres fassent tout ce qui est
en leur pouvoir poul- développer et
favoriser une telle collaboration deja
préconisée par la recommandation sur
1’inspection du travad adoptée en 1923.

7. La Conférence recommande que
dans chaque industrie ou partie d’industrie
le service de 1’inspection du
travail ou tout autre organisme compétent
et les organisations representatives
des employeurs et des travailleurs
intéressés tiennent des conférences
périodiques dans la mesure
ou les circonstances 1’exigeront, afin:
a) d’étudier et de passer en revue la
situation de ladite industrie en ce qui
concerne la fréquence et la gravité
des accidents, le fonctionnement et
1’efficacité des mesures qui ont été
prescrites par la loi ou acceptées pär
I’Etat ou par tout autre organisme
compétent d’un commun accord avec
les representants de 1’industrie intéressée,
ou mises ä l’essai individuellement
par des employeurs et b) de discher
toutes propositions damélioration.

8. La Conférence recommande en
outre que les Membres encouragent
activement et d une maniére continue
1’adoption des mesures favorables ä
1’amélioration de la sécurité, notamment:
a) la constitution dans les établissements
d’une organisation de la
sécurité agissant en particulier par
les moyens suivants: enquétes par
tout établissement sur les accidents
ä adopter pour en éviter le retour;
contröle systématique des établissements,
des machines et des ins -

II.

6. In view of tile satisfactory results
which experience in different countries
has skown to follow from co-operation
between all parties interested in the
prevention of industrial accidents,
particularly between employers and
workers, it is important tliat the Members
skould do all in tkeir power to
develop and encourage suck co-operation,
as recommended in the Kecommendation
on systems of inspektion
adopted in 1923.

7. It is recommended tkat in every
industry or brandi of industry, so talas
circumstances require, periodical
conferences skould be held between
tke State inspection service, or other
competent bodies, aud the representative
organisations of employers and
workers concerned: (a) to consider
and review tke position in tke industry
as regards the incidence and gravity
of accidents, tke working and effectiveness
of tke measures laid down by
law, or agreed upon between tke State
or other competent bodies and representatives
of tke industry, or tried b}''
individual employers, and (b) to discuss
proposals for barther improvement.

8. It is harther recommended tliat
tke Members skould actively aud continuously
encourage tke adoption of
measures for the promotion of safety,
in particular (a) ilie establishment in
the works of a safety organisation
which skould include arrangements
for a works investigation of every
accident occurring in tke works, and
tke consideration of tke metkods to
be adopted for preventing a recurrence;
the systematic supervision of
tke works, mackinery and plant for tke
purpose of ensuring safety, and in par -

Kungl. Majus proposition nr 71.

45

tallations en vue dassurer la sécurité
et, en particulier, de vérifier si
tons les appareils de protection et
autres dispositifs de sécurité sont tenus
dans l’état et dans la position qni
conviennent; explication aux nouveaux
ouyriers, et surtout aux jeunes, des
dangers auxquels ils sont exposés jiar
leur travail ou par les machines ou
les installations avec lesquelles ce travail
les met en contact; organisation
des premiers secours et des moyens
de transport des blessés; encouragement
donné aux suggestions venant
des travailleurs en vue daccroitre la
sécurité du travad; b) la collaboration
de la direction et des travailleurs de
chaque établissement, des organisations
patronales et ouvriéres de chaque
industrie et leur coopération avec
l’Etat et les autres organismes intéressés
en vue d’améliorer la sécurité
par les métliodes et dispositions qui
peuvent sembler les mieux adaptées
å la situation et aux possibilités des
divers pays. Les méthodes suivantes
sont proposées comme exemple et
poul- examen aux intéressés: nomination
dun controleur de sécurité, institution
de comités de sécurité dans
l’établissement.

9. La Conférence recommande que
les Membres s’efforcent d eveiller et
de maintenir 1’intérét des travailleurs
poul’ la prévention des accidents et
d’assurer leur collaboration ä cette
prévention, au moyen de cours, de
publications, de projections cinématographiques,
de visites d’établissements
industriels, ainsi que par tous autres
moyens appropriés.

10. La Conférence recommande que
l’Etat procéde ä 1’établissement ou
encourage la citation d expositions
permanentes de sécurité oii seront exposés
les meilleurs appareils, dispositifs
et méthodes employés pour prévenir
les accidents et faire progresser
la sécurité (lorscju il s’agit de dispositifs
de protection des machines, leur
efficaeité polina étre déinontrée en
pratique); des conseils et des renseignements
y seront donnés aux chefs
cVentreprise, au personne! de direc -

ticular of seeing that all safeguards and
ether safety appliances are maintained
in proper order and position; tile explanation
to new, and especially young,
workers of the possible dangers of
tile work or the machinery or plant
connected with theil- work; the organisation
of first aid and transport
för injured workers; and the encouragement
of suggestions from the persons
employed for rendering work
sater; (b) cooperation in the promotion
of safety between the management
and tile workers in individual works,
and of employers’ and workers’ organisations
in the industry with each
other and with the State and with
ether appropriate bodies by suell methoda
and arrangements as may appear
best adapted to the national conditions
aud aptitudes. The following
methods are suggested as examples
for consideration by tliose concerned:
appointment of a safety supervisor for
the works, establislnnent of works safety
committees.

9. It is reconnnended that the Members
should do all in their power to
awaken and maintain the interest of
the workers in the prevention of accidents
and ensure their co-operation
by means of leetures, publications,
cinematograph films, visits to industrial
establishments, aud by suell
other means as they may find möst
appropriate.

10. It is recommended that the
State should establish or promote the
establishment of permanent safety exhibitions
where the best appliances,
arrangements and methods for preventing
accidents and promoting safety
can be seen (and in the case of
machinery, seen in action) and advice
and information given to employers,
works officials, workers, students in
the engineering and technical schools,
and otbers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

46

tion. aux travailleurs, aux étudiants
des écoles d’ingénieurs et des écoles
techniques et aux autres personnes
intéressées.

11. Attendu que les ouvriers, par
la maniére dont ils se comportent sur
les lieux du travail, peuvent et doivent
contribuer, dans une large mesure, au
succés des mesures de prévention, il
importe que l’Etat use de son influence
a) poul’ que les employeurs
s etforcent par tous les moyens en leur
pouvoir de parfaire l’éducation de
leurs ouvriers en matiére de prévention
des accidents, et b) pour que les
organisations ouvriéres coopérent ä
Gette oeuvre par une aution appropriée
auprés de leurs membres.

12. La Conférence recommande quen
outre des mesures prévues aux paragraphes
précédents, l’Etat prévoie,
dans des industriös ou branches d’industrie
déterminées ou dans des travaux
particuliers, 1’établissement de
monographies sur les causes et la
prévention des accidents, qui seront
préparées par les services d’inspection
du travail ou par torrt autre organisme
compétent; ees monographies devront
étre le résumé de 1’expérience acquise
sur les meilleures mesures ä prendre
pour prévenir les accidents dans 1’industrie
ou les travaux en question, et
devront étre publiées par l’Etat pour
1’information des chefs d’entreprise,
du personnel de direction, des travailleurs
de la dite industrie, et des organisations
demployeurs et de travailleurs.

13. En raison de 1’importance de
1’oeuvre éducative mentionnée au paragraphe
précédent et pour donner a
cette oeuvre une base solide, la Conférence
recommande que les Membres
introduisent dans les programmes des
écoles primaires quelques lejons de
nature ä donner aux enfants le sentiment
de la prudence et, dans ceux
des cours post-scolaires, des notions
sur la prévention des accidents et sur
les premiers secours a donner en cas
d’accident. Un enseignement méthodique
de la prévention des accidents
du travad devrait étre donné dans les

11. In view of tile fact that the
workers, by their conduct in the factory,
can and should contribute to a
large extent to the success of protective
measures, the State should use
its influence to secure (a) that employers
should do all in their power
to improve the education of their
workers in regard to the prevention
of accidents, and (b) that the workers’
organisations should by using their
influence with their members co-operate
in this work.

12. The Conference recommends
that, in addition to measures taken
in pursuance of the preceding paragraphs,
the State should arrange for
monographs on accident causation and
prevention in partieular industriös or
branches of industry or partieular processes
to be prepared by the State
inspection service or other competent
autliorities, embodying the experience
obtained as to the best measures for
preventing accidents in the industry
or process, and to be published by
the State for the information of employers,
works officials and workers
in the industry and of employers’ and
workers’ organisations.

13. In view of the importance of
the work of education referred to in
the preceding paragraph, and as a
foundation for such education, the
Conference recommends that the Members
should arrange for the inclusion
in the eumenia of the elementar}"
scliools of lessons designed to inculcate
habits of carefulness, and in the
curricula of continuation scliools lessons
in accident prevention and first
aid. Instruction in the prevention of
industrial accidents should be given
in vocational scliools of all grades,
wliere the importance of the subject

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

écoles professionnelles de toutes catégories,
ou il conviendrait dattirer
1’attention des éléves sur 1’importance
de Gette prévention tant au point de
vue économique quau point de vue
moral.

14. En raison de la grande importance
que présente, au point de vue
des suites des accidents, la rapidité
avec laquelle les premiers soins peuvent
étre donnés, des mesures devraient
étre prises pour que, dans toutes
les entreprises, le matériel nécessaire
pour les premiers secours soit tenu
prét ä étre utilisé et que ees premiers
secours soient assurés par des personnes
dument qualifiées. Il est également
désirable que des mesures
soient prises alin qu’en cas d’accident
grave, les services d’un médecin puissent
étre obtenus aussitöt que possible.
Des services d’ambulance devront
également étre prévus pour le
transport rapide des blessés ä l’höpital
ou ä leur domicile.

Il conviendrait de veider attentivement
ä ce que les médecins regoivent
un entrainement spécial tbéorique et
pratique pour le traitement des lésions
résultant d’accidents.

III.

15. Attendu que tout systéme efficace
de prévention des accidents doit
reposer sur une base législative, la
Conférence recommande que chaque
Membre prescrive dans ses lois les
mesures voulues pour assurer un
degré de sécurité suffisant.

16. Il devrait étre stipulé par la
loi que 1’employeur est tenu d’aménager
et de gérer son exploitation de
telle maniére que les ouvriers soient
suffisamment protégés, en tenant compte
de la nature de l’exploitation et de
1’état de la technique, et qu il doit
également veider a ce que les ouvriers
soient instruits des dangers de leur
travad, s’il en existe, et connaissent
les prescriptions ii observer pour éviter
les accidents.

17. Il est désirable en général que
les plans de construction ou de trans -

botli from tile economic and moral
standpoints sliould be impressed upon
tile pupils.

14. In view of tile great vahle of
immediate first-aid treatment in lessening
tile gravity of the consequences
of accidents, measures sliould be taken
to ensure that tile necessary material
for first aid should be kept ready for
lise in ali undertakings and that first
aid by properly trained persons should
be given. It is also desirable that
arrangements should be made to ensure
that in case of serious accidents
the services of a doctor are available
as soon as possible. Arrangements
should also be made for providing
ambulance services for the rapid transport
of injured persons to hospital
or to their hörnes.

Special attention should also be
paid to the theoretical and practical
training of doetors in the treatment of
injuries due to accidents.

III.

15. As any effeetive system of accident
prevention should rest on a
basis of statutory requirements the
Conference recommends that each
Member should prescribe by law the
measures required to en sure an adequate
standard of safety.

16. It should be provided by law
that it is the duty of the employer to
equip and manage his undertaking in
such a way that the workers are adequately
proteeted, regard being had
to the nature of the undertaking and
the state of technical progress, as
well as to see that the workers in his
employment are instrueted as to the
dangers, if any, of their occupation
and in the measures to be observed
by them in order to avoid accidents.

17. It is in general desirable that
plans for the construction or substan -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

formation des établissements industriels
soient soumis, en temps utile,
å 1’examen de 1’autorité compétente,
alin de constater si ees plans sont de
natura ä satisfaire alix prescriptions
législatives visées plus haut. Cet
examen aura lieu le plus rapidement
possible, pour ne pas retarder les travaux
de construction.

18. Dans la mesure oii 1’organisation
administrative et juridique de
chaque pajs le permet, les fonetionnaires
de 1’inspection du travad ou
les autres organes de contröle de
1’application des prescriptions législatives
et réglementaires concernant la
protection des travailleurs contre les
accidents devraient avoir le pouvoir
de prescrire au patron, dans cliaque
cas partieulier, ce qu il doit faire pour
remplir ses obligations, sous réserve
dun droit de recours ä 1’autorité
administrative supérieure ou a barbar
åge.

En cas de dangel- imminent, borgane
de contröle devrait avoir le pouvoir
d’exiger bexécution immédiate des
mesures ordonnées, nonobstant le
droit de recours.

19. En raison de 1’importance que
présente, au point de vue de la prevention
des accidents, la maniére dont
se comportent les ouvriers, les législations
nationales devraient stipuler
que ceux-ci sont tenus de se conformer
aux regements sur la prévention
des accidents et en partieulier de ne
pas enlever les dispositifs de protection
sans autorisation et de les utiliser
convenablement.

20. La Conférence recommande
qu’avant d’édicter d’une maniére définitive
les réglements administratifs
pour la prévention des accidents dans
une industrie queleonque, 1’autorité
compétente donne aux organisations
representatives d’employeurs et de
travailleurs intéressés la possibilité de
lui soumettre leur point de vue.

21. Des dispositions législatives
ou administratives devraient prévoir
la collaboration des travailleurs en vue

tial alteration of industrial establishments
should be submitted in due
time to the competent authority, in
order that it may be ascertained
whether the plans are such as to satisfy
the statutory requirements referred
to above. The plans should
be examined as rapidly as possible
in order not to delay the execution
of the work.

18. So far as the administrative
and legal systems of each country
allow, officials of the inspection service
or other body responsible for
supervising the enforcement of the
statutory requirements for the protection
of workers against accidents
should be empowered to give orders
in partieular casas to the emplover
as to the steps to be taken by him
to fulfil his obligations, subject to a
right of appeal to a lagher administrative
authority or to arbitration.

In case of imminent dangel- the
supervising authority should be empowered
to require immediate compliance
with the orders, not withstanding
the right of appeal.

19. lii view of tile importance of
the conduct of the wolker in connection
with accident prevention, the law
should provide that it is the daity of
the worker to comply with the statutory
requirements on accident prevention
and particularly to refrain from removing
safety devices without permission
and to use them properly.

20. It is recommended that before
administrative orders or regulations
for the prevention of accidents in any
industry are finally issued by the
competent authority, opportunity
should be given to the representative
organisations of employers and workers
concerned to submit their views
for the consideration of the competent
authority.

21. Statutory or administrative
provision should be made enabling
the workers to collaborate in securing

49

Kungl. Majus proposition nr 71.

dassureiTapplicationdesprescriptions
relatives ä la sécurité suivant les modalités
lex mieux appropriées ä chaque
pays: par exemple, nomination d’ouvriers
compétents a certains pöstes des
services d’inspection du travad; regements
autorisant les travailleurs ä
demander la visite d un fonctionnaire
du service d’inspection ou d un autre
service compétent lorsqu ils le jugent
désirable ou obligent l’employeur a
permettre aux travailleurs ou a leurs
representants d’entrer en rapport avec
1''inspecteur lorsque celui-ci visite
1’entreprise; nomination de representants
des travailleurs dans des comités
de sécurité chargés d’assurer 1’application
des regements et d etablir les
causes des accidents.

IY.

22. La Conférence recommande
que l’Etat s’efforce dobtenir que les
institutions ou sociétés d’assurance
contre les accidents tiennent compte,
dans la fixation de la prime de chaque
entreprise, des mesures qui y sont
prises poul- la protection des travailleurs,
de maniére ii encourager les
employé urs ä perfectionner les mesures
de sécurité.

23. L’Etat devrait encourager les
institutions ou les sociétés dassurance
contre les accidents ii contribuer
ä 1’oeuvre de prevention des accidents,
notamment par les moyens suivants:
communication aux services dinspection
du travad ou aux autres organes
de contröle intéressés, de données
relatives aux causes et aux suites des
accidents; collaboration aux institutions
et commissions prévues au paragraphe
1 et au mouvement «Saf etty
First» en général; avances aux
employeurs pour l’adoption ou l’amélioration
dappareils de sécurité; primes
aux travailleurs, ingénieurs, etc.,
qui, pär leurs inventions ou leurs
idées, auraient contribué d une fägen
effeetive ;i prévenir les accidents;
propagande parmi les employeurs et
le public; conseils relatifs aux mesures
de sécurité; subventions aux musées
et aux oeuvres d’enseignement consacrés
a la prevention des accidents.

the observance of tile safety regulations
by the methods best suited to
each country: for example, the appointment
of qualified workers to positions
in the ofiicial inspection service; regulations
authorising the workers to
call for a visit from an official of the
inspection service or other competent
body when they consider suell a course
desirable, or requiring the employer
to give workers or theil’ representatives
an opportunity of seeing the
inspector when lie is visiting the
undertaking; inclusion of workers’
representatives in safety committees
for securing the enforcement of the
regulations and establishing the causes
of accidents.

IV.

22. The Conference recommends
tliat the State sliould endeavour to
secure that accident insurance institutions
or companies take into account,
in assessing the premium for an undertaking,
the measures taken therein for
the protection of the workers, in order
to encourage the development of safety
measures by employers.

23. The State sliould lise its influence
with accident insurance institutions
and companies to co-operate
in the work of accident prevention by
suck means as the following: communication
of information on causes
and consequences of accidents to the
inspection service or other supervising
authorities concerned ; co-operation in
the institutions and committees referred
to in paragraph 1 and in the
Safety First Movement in general;
advances to employers for the adoption
or improvement of safety appliances;
the award of prizes to workmen,
engineers and otbers who, by
their inventions or ideas, contribute
substantially to the avoidance of accidents;
propaganda among employers
and the public; advice on safety
measures, contributions to safety museums
and institutions for instruetion
in accident prevention.

/lilläng till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 56 haft. (Nr 71.)

1944 29 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Projet de eonvention concernant
1’indication du poids sur les
gros edis trausportés par
bateau.

La Conférence générale del’Organisation
internationale du Travad de la
Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le
Conseil d administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant rennie le 30 mai 1929
en sa douziéme session,

Apres avoir déeidé d’adopter
diverses propositions relatives ä
1’indication du poids sur les gros
edis transportés par bateau,
question comprise dans le premier
point de l’ordre du jour de
la session, et

Apres avoir déeidé que ees
propositions prendraient la forme
d’un projet de eonvention internationale,

adopte, ce vingt-et-uniéme jour de
juin mil neuf cent vingt-neuf, le projet
de eonvention ci-aprés ä ratifier par
les Membres de 1’Organisation internationale
du Travail conformément
aux dispositions de la Partie XIII du
Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix:

Article 1.

Tout edis ou objet pesant mille
kilogrammes (une tönne métrique) ou
plus de poids brut, consigné dans les
limites du territoire de tout Membre
ratifiant la présente eonvention et
destiné a étre transporté par mer ou
voie navigable intérieure, devra, avant
d’étre embarqué, porter 1’indication de
son poids, marquée a 1’extérieur de
fagon claire et durable.

La législation national pourra,
dans les oas exceptionnels ou il est
difficile de déterminer le poids exaet,
autoriser 1’indication du poids approximativ -

Dratt eonvention eoneerning the

marking of the weight on heavy
paekages transported by
vessels.

The General Conference of the International
Labour Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Twelfth
Session on 30 May 1929, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with
regard to the marking of the
weight on heavy paekages transported
by vessels, which is included
in the first item of the
Agenda of the Session, and
Having determined that these
proposals shall take the form of
a draft international eonvention,

adopts, this twenty-first day of June
of the year one thousand nine hundred
and twenty-nine, the following Draft
Convention for ratifikation by the
Members of the International Labour
Organisation, in accordance with the
provisions of Part XIII of the Treaty
of Versailles and of the corresponding
Parts of the other Treaties of
Peace:

Artide 1.

Any package or object of one thousand
kilograms (one metric ton) or
more gross weight consigned witton
the territory of any Member which
ratifies this Convention for transport
by sea or inland waterway shall havé
had its gross weight plainly and
durably marked upon it on the outside
before it is loaded on a ship or
vessel.

In exceptional cases where it is
diffieult to determine the exaet weight,
national laws or regulations may
allow an approximate weight to be
marked.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

51

L’obligation de veider a 1’observation
de cette disposition n’incombera
qu’au Gonvernement du pays d’ou le
cobs ou objet est expédié, ä l’exclusion
du Gouvernement de tout autre
pays que ce cobs pourra traverser
poul- arriver ä destination.

Il appartiendra aux législations
nationales de décider si 1’obbgation
de marquer le poids de la maniére
ci-dessus indiquée doit incomber ä
l’expéditeur ou ä quelqu’un d’autre.

Artide 2.

Les ratilications officielles de la
présente convention dans les condition
prévues ä la Partie XIII du
Traité de Versailles et aux Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix seront communiquées au Secrétaire
général de la Société des Nations
et par lui enregistrées.

Artide 3.

La présente convention ne bera
que les Membres de 1’Organisation
internationale du Travad, dont la
ratification aura été enregistrée au
Secrétariat.

Elle entrera en vigueur douze mois
apres que les ratifications de deux
Membres auront été enregistrées par
le Secrétaire général.

Par la suite, cette convention
entrera en vigueur pour chaque Membro
douze mois apres la date ou sa
ratification aura été enregistrée.

Artide 4.

Aussitot que les ratifications de
deux Membres de 1’Organisation internationale
du Travad auront été
enregistrées au Secrétariat, le Secrétaire
général de la Société des Nations
notifiera ce fait a tous les Membres
de 1’Organisation internationale du
Travail. Il leur notifiera également
1’enregistrement des ratifications qui
lui seront ultérieurement communiquées
par tous autres Membres de
1’Orgamsation.

The obligation to see thut tins
requirement is observed sliall rest
solely upon the Government of tile
country from winch the package or
object is consigned, and not on the
Government of a country througli
winch it passes on the way to its destination.

It shall be left to national laws or
regulations to determine whether the
obligation for having the weight
marked as aforesaid shall fall on the
consignor or on some other person
or body.

Artide 2.

The formal ratifications of this
Convention under the conditions set
forth in Part XIII of the Treaty of
Versailles and in the corresponding
Parts of the other Treaties of Peace
sliall be communicated to the Secretary-General
of the League of Nations
for registration.

Artide 3.

This Convention shall be binding
only upon those Members whose ratifications
havé been registered with
the Secrétariat.

It shall come into force twelve
months after the date on winch the
ratifications of two Members of the
International Labour Organisation
havé been registered with the Secretary-General.

Thereafter, this Convention shall
come into force for any Member
twelve months after the date on which
its ratification has been registered.

Artide 4.

As soon as the ratification of two
Members of the International Labour
Organisation havé been registered
with the Secrétariat, the SecretaryGeneral
of the League of Nations
sliall so notify all the Members of
the International Labour Organisation.
He sliall likewise notify them of the
registration of ratifications which may
be communicated subsequently by
other Members of the Organisation.

52

Kungl. Majus proposition nr 71.

Artide 5.

Tont Membre ayant ratifié la présente
convention peut la dénoncer ä
I expiration d’une période de dix années
apres la date de la mise en vigueur
initiale de la convention, par
un aete communiqué au Secrétaire
general de la Société des Nations, et
par lui enregistré. La dénonciation
ne prendra eilet qu’une année apres
avoir été enregistrée au Secrétariat.

Tout Membre ayant ratifié la présente
convention qui, dans le délai
d’une année apres 1’expiration de la
période de dix années mentionnée au
paragraplie précédent, ne fern pas
usage de la faeulté de dénonciation
prévue par le present article, sera lié
pour une nouvelle période de dix
années et, par la suite, pourra dénoncer
la présente convention å 1’expiration
de chaque période de dix années
dans les condition s prévues au present
article.

Artide 6.

A 1’expiration de chaque période
de dix années a compter de 1’entrée
en vigueur de la présente convention,
le Conseil d administration du Bureau
international du Travail devra presenter
ä la Conférence générale un
rapport sur 1’application de la présente
convention et decidera s’il y a
lieu d’inscrire a l’ordre du jour de la
Conférence la question de sa revision
totale ou partille.

Artide 7.

Au cas ou la Conférence internationale
adopterait une nouvelle convention
portant revision totale ou partielle
de la présente convention, la
ratification par un Membre de la nouvelle
convention portant revision entrainerait
de plein droit dénonciation
de la présente convention sans condition
de délai nonobstant 1’article 5
ci-dessus, sous réserve que la nouvelle
convention portant revision soit
entrée en vigueur.

A partir de la date de 1’entrée en
vigueur de la nouvelle convention porant
revision, la présente convention

Artide 5.

A Member winch has ratified this
Convention may denounce it after tile
expiration of ten years from tile date
on which tile Convention frest comes
into force, by an Act communicated
to the Secretary-General of the League
of Nations for registration. Such denunciation
shall not take effeet until
one year after the date on which it
is registered with the Secretariat.

Each Member which lias ratified
this Convention and which does not,
wittan the year following the expiration
of the period of ten years mentioned
in the preceding paragrapli,
exercise the riglit of denunciation
provided for in this Article, will be
bound for another period of ten years
and, tliereafter, may denounce this
Convention at the expiration of each
period of ten years under the terms
provided for in this Article.

Artide 6.

At the expiration of each period
of ten years after the coming into
force of this Convention, the Governing
Body of the International Labour
Office shall present to the General
Conference a report on the working
of this convention and shall consider
the desirability of placing on the
Agenda of the Conference the question
of its revision in whole or in part.

Artide 7.

Should the Conference adopt a new
Convention revising this Convention
in whole or in part, the ratification
by a Member of the new revising
Convention shall ipso jure involve denunciation
of this Convention witliout
any requirement of delay, notwithstanding
the provisions of Article 5
above, if and wilen the new revising
Convention sliall havé come into force.

As from the date of the coming
into force of the new revising Convention,
the present Convention shall

Kungl. Maj:ts proposition nr 71. 53

cesserait d étre ouverte a la ratification
des Membres.

La présente convéntion demeurerait
toutefois en vigueur dans sa forme
et teneur pour les Membres qui l’auraient
ratifiée et qui ne ratifieraient
pas la nouvelle convéntion portant revision.

Article 8.

Les textes francis et anglais de
la présente convéntion feront foi l’un
et 1’autre.

cease to be open to ratification by
tke Members.

Nevertlieless, tbis Convéntion shall
remain in force in its actual form and
content for those Members winck kave
ratified it but kave not ratified tile
revising Convéntion.

Artide 8.

Tke French and English texts of
tkis Convéntion shall both be authéntic.

Recommandation concernant la Recommendation concerning resresponsabilité
relative aux dispo- ponsibility for the protection of
sitifs de sécurité des machines power-driven niacliinery.

innes par ane force mécanique.

La Conférence générale de l’Organisation
internationale du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le
Conseil d administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant réunie le 30 mai 1929
en sa douziéme session,

Apres avoir décidé dadopter
diverses propositions concernant
la responsabilité relative aux dispositifs
de sécurité des machines
miles par line force mécanique,
question comprise dans le premier
point de l’ordre du jour de la
session et,

Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme
d’une recommandation,
adopte, ce vingt-et-uniéme jour de juhl
mil neuf cent vingt-neuf, la recommandation
ci-aprés a soumettre ä l’examen
des Membres de 1’Organisation
internationale du Travail, en vue de
lui faire porter effet sous forme de
loi nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la Partie
XIII du Traité de Versailles et des
Parties correspondantes des autres
Traités de Paix:

Tke General Conference of the
International Labour Organisation of
tke League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Twelfth
Session on 30 May 1929, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with
regard to responsibility for the
protection of power-driven machinery
which is ineluded in the
first item on the Agenda of the
Session, and

Having determined tliat these
proposals skall take the form of
a recommendation,

adopts, this twenty-first day of June
of the year one thousand nine hundred
and twenty-nine, the following Recommendation,
to be submitted to the
Members of the International Labour
Organisation for consideration with
a view to effeet being given to it by
national legislation or otherwise, in
accordance with the provisions of Part
XIII of the Treaty of Versailles and
of the corresponding Parts of the
other Treaties of Peace:

54

Kungl. Majlis proposition nr 71.

I.

En vue dassurer plus efficacement,
dans 1’intérét de la sécurité des travailleurs,
1’observation des prescriptions
de la législation nationale relatives
aux dispositifs de sécurité des machines
mues par une force mécanique
utilisées dans le pays méme, et sans
préjudice de 1’obligation qui doit dans
tous les cas incomber ä 1’employeur
de sassurer que les macbines utilisées
dans son entreprise sont équipées
conformément ä ees prescriptions,

La Conférence recommande que
chaque Membre adopte et applique
dans la plus largo mesure possible
le principe qu’il devrait étre interdit
par la loi de fournir ou d’installer
des machines mues par une force
mécanique destinées ä étre utilisées
sur son territoire si elles ne sont pas
pourvues des dispositifs de sécurité
exigés par la législation nationale
lorsque ees machines sont en service.

Le paragraphe précédent s’applique
a tout équipement électrique faisant
partie de la machine.

II.

Chaque Membre devrait tenir le
Bureau international du Travail au
courant des mesures prises par lili
poul- appliquer le principe susmentionné
et des résultats de cette application.

I.

In order more effectively to ensure,
in the interest of the safety of the
workers, that the requirements prescribed
by national laws or regulations
for the protection of power-driven
machinery used in the country concerned
are properly complied with,
and without prejudice to the responsibility
which sliould in any case rest
and remain on the employer for seeing
that any machinery used in his undertaking
is proteeted in accordance with
national laws or regulations,

The Conference recommends that
each Member adopt and apply to as
great an extent as possible the principle
that it sliould be prohibited by
law to supply or inställ any machine
intended to be driven by mechanical
power and to be used within its territory,
unless it is furnished with the
safety appliances required by law for
the operation of machines of that type.

The previous paragraph applies to
any electrical equipment forming part
of such a machine.

II.

Each Member should keep the International
Labom- Office informed of
the measures taken by it to apply
the abovementioned principle and of
the re sill ts of its application.

Projet de convention concernant la
protection des travailleurs occupés au
chargement ou au décliargement des
bateaux eontre les accidents.

La Conférence générale de 1’Organisation
internationale du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée a Genéve par le
Conseil d’administration du Bureau
international du Travail, et
s’y étant réunie le 30 mai 1929,
en sa douziéme session,

Dratt convention concerning tile protection
against accidents of workers
employed in loading or unloading
ships.

The General Conference of the International
Labom Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
the International Labom Office,
and having met in its Twelfth
Session on 30 May 1929, and

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Apres avoir décidé dadopter
diverses propositions relatives ä
la protection des travailleurs occupés
au chargement ou au déehargement
des bateaux contre
les accidents, seconde question
inscrite ä l’ordre du jour de la
session, et

Apres avoir décidé que ees
propositions prendraient la forare
d’un pr oj et de convention international,

adop te, ce yingt-et-uniéme jour de juin
mil neuf cent vingt-neuf, le projet de
convention ci-aprés ä ratifier par les
Membres de 1’Organisation internationale
du Travad conformément aux
dispositions de la Partie XIII du
Traité de Versailles et des Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix:

Artide 1.

Aux fins de la présente convention:

1) le ternre «opérations» signifie et
comprend tout ou partie du travad
effeetué, ä terré ou a bord, pour le
cbargement ou le déchargement de
tout bateau affeeté a la navigation
maritime ou intérieure, ä 1’exclusion
des båtiments de guerre, dans tout
port maritime ou intérieur, sur tout
dock, wharf, quai ou autre endroit
analoque ou ce travad est effeetué; et

2) le terme «travailleur» comprend
toute personne emplojée aux dites
opérations.

Artide 2.

Toutes voies daccés réguliéres passant
par un bassin, wharf, quai ou
autre lieu semblable et que les travailleurs
ont ä utiliser pour se rendre
a l emplacement de travail ou sont
effectuées les opérations ou pour en
revenir, ainsi que tous emplacements
de travad situés a terré, devront étre
maintenus dans un état propre a assurer
la sécurité des travailleurs qui
les utdisent.

En partieulier,

1) tous lieux de travad ii terré et
toutes parties dangereuses des voies
d accés précitées y conduisant ii par -

Having decided upon tile adoption
of certain proposals with regard
to the protection against
accidents of workers employed
in loading or unloading ships,
winch is the second item on the
Agenda of the Session, and

Having determined that these
proposals shall tahe the form of
a dratt international convention,

adopts, this twenty-first day of June
of the year one thousand nine hundred
and twenty-nine, the following Dratt
Convention for ratification by the
Members of the International Labom’
Organisation, in accordance with the
provisions of Part XIII of the Treaty
of Versailles and of the corresponding
Parts of the odler Treaties of Peace:

Artide 1.

Por the purpose of this Convention:

(1) the term »processes» means and
ineludes all or any part of the work
performed on sköre or on board ship
of loading or unloading any ship
whether engaged in maritime or inland
navigation, exeluding ships of
war, in, on, or at any maritime or
inland port, harbom, dock, wharf,
quay or similar place at which suell
works is carried on; and

(2) the term »wolber» means any
person employed in the processes.

Artide 2.

Any regular approacli över a dock,
wharf, quay or similar premises which
workers havé to lise for göing to or
from a working place at which the
processes are carried on and every
such working place on sköre shall be
maintained with due regard to the
säfe ty of the workers using them.

lii partieular,

(1) every said working place on
sköre and any dangerous parts of any
said approacli tliereto from the nearest

56

Kungl. Majus proposition nr 71.

tir du ellemin public le plus proclie,
devront étre pourvus d’un éclairage
efficace et sans danger;

2) les wharfs et les quais seront
suffisamment débarrassés de marchandises
pour maintenir un libre passage
vers les moyens d’accés visés ä l’article
3;

3) lorsqu’un passage est laissé le
long du bord du quai ou du wharf,
il devra avoir au moine 90 centimétres
de largo (3 pieds) et étre libre de
tous obstacles autres que les constructions
Aves, les apparens et les engins
en usage;

4) dans la mesure ou ce sera praticable,
eu égard au trafic et au service,

a) toutes parties dangereuses de
ees voies daccés et lieux de
travail (par exemple: ouvertures,
tournants et bords dangereux)
devront étre munis de gardescorps
appropriés dune hauteur
d’au moms 75 centimétres (2
pieds 6 pouces);

b) les passages dangereux sur les
ponta, caissons et vännes de
bassin devront étre munis de
chaque cöté, jusqu’k une hauteur
d’au moms 75 centimétres
(2 pieds 6 pouces) de gardescorps
continués a chaque extrémité,
sur une longueur suffisante
qui naura pas a dépasser
4 m. 50 (5 yards).

Article 3.

1) Lorsquun bateau est mouillé
prés d’un quai ou d’un autre båtiment
en vue des opérations ä effeetuer, des
moyens daccés offrant des garanties
de sécurité devront étre a la disposition
des travailleurs pour ce rendre
sur le bateau ou en revenir, a moms
que les circonstances soient telles
qu’ils puissent le faire, en 1’absence
de dispositifs spéciaux, sans étre exposés
inutilement a des risques d’accidents.

2) Ces moyens daccés devront consister: a)

lorsque ce sera raisonnablement
praticable, en l’échelle de coupée

highway shall be safely and efficiently
lighted;

(2) wharves and quays shall be kept
sufficiently clear of goods to maintain
a clear passage to the means of access
referred to in Article 3;

(3) where any space is left along
the edge of any wharf or quay, it
shall be at least 3 feet (90 cm.) wide
and clear of all obstruetions other thån
fixed struetures, plant and appliances
in use; and

(4) so far as is practicable having
regard to the traffic and working,

(a) all dangerous parts of the said
approaches and working places
(e. g. dangerous breaks, corners
and edges) shall be adequately
fenced to a height of not less
thån 2 feet 6 inches (75 cm.);

(b) dangerous footways över bridges,
caissons and dock gates
shall be fenced to a height of
not less thån 2 feet 6 inches
(75 cm.) on each side and the
said fencing shall be continued
at both ends to a sufficient
distance which shall not be
required to exceed 5 yards
(4 m. 50).

Artide 3.

(1) Wilen a slup is lying alongside
a quay or some other vessel for the
purpose of the processes, there shall
be säfe means of access for the use
of the workers at suell times as they
havé to pass to or from the ship,
unless the condition are such that
they would not be exposed to undue
risk if no special appliance were provided.

(2) The said means of access shall
be:

(a) where reasonably practicable,
the ship’s accommodation lad -

Kungl. Majus proposition nr 71. 57

du bateau, en une passerelle ou
un dispositif analogue;

b) dans les autres cas, en une
échelle.

3) Les dispositifs spécifiés ä la lettre

a) du paragraplie 2) du présent article
devront avoir une largeur d’au moms
55 centimétres (22 pouces); ils devront
étre solidement iixés de fagon a ne
pouvoir se déplacer; leur inclinaison
ne devra pas étre trop forte et les
matériaux employés pörn- leur construction
devront étre de bonne qualité
et en bon état; ils devront étre
munis des deux cötés sur toute leur
longueur d’un garde-corps efficace
d’une liauteur nette d’au moins 82 cm.
(2 pieds 9 pouces) ou, s’il s’agit de
l''échelle de coupée, munis d’un gardecorps
efficace de la méme hauteur
d’un seul cote ä la condition que l’autre
cöté soit efficacement protegé par
le dane du bateau.

Toutefois, tous dispositifs de Gette
nature en usage a la date de la ratification
de la présente convention
pourront rester en service:

a) poul- ceux qui sont munis sur
les deux cötés de garde-corps d’une
hauteur nette d’au moins 80 centimétres
(2 pieds 8 pouces), jusqu’ä ce
que ceux-ci soient renouvelés;

b) pörn- ceux qui sont munis sur
les deux cötés de garde-corps d une
liauteur nette d’au moins 75 centimétres
(2 pieds 6 pouces), pendant
une année ä dater de la ratification
de la présente convention.

4) Les échelles spéciiiées ä la lettre

b) du paragraphe 2) du présent article
seront dune longueur et dune solidité
suffisantes et convenablement
assujetties.

5) a) Des dérogations aux dispositions
du présent article pourront étre
accordées par les autorités compétentes
chaque fois qu’elles estimeront
que les dispositifs spécifiés ne sont
pas indispensables ä la sécurité des
travailleurs.

b) Les dispositions du présent article
ne s’appliqueront pas aux plateformes
ou passerelles de manutention
lorsqu’elles sont exelusivement employées
poul- les opérations.

der, a gangway or a similar
construction;

(b) in other cases a ladder.

(3) The appliances specified in paragrapli
(2) (a) of tilis Article skall be
at least 22 mölles (55 cm.) wide, properly
secured to prevent thern displacement,
not inclined at too steep
an angle, constructed of materials of
good quality and in good condition,
and securely fenced througliout to a
clear height of not less thån 2 feet
9 inches (82 cm.) on both sides, or in
tile case of the ship’s accommodation
ladder securely fenced to the same
height on one side, provided that the
other side is properly proteeted by
the ship’s side.

Provided that any appliances as
aforesaid in lise at the date of the
ratification of this Convention shall
be allowed to remain in use:

(a) ontil the fencing is renewed if
they are fenced on both sides to a
clear height of at least 2 feet 8 inches
(80 cm.);

(b) for one year from the date of
ratification if they are fenced on both
sides to a clear height of at least 2
feet 6 inches (75 cm.).

(4) The ladders specified in paragraph
(2) (b) of this Article shall be
of adequate length and strength, and
properly secured.

(5) (a) Exception to the provisions
of tilis Article may be allowed by the
competent autliorities when they are
satisfied that the appliances specified
in the Article are not req lured for
the safety of the workers.

(b) The provisions of tilis Article
shall not apply to cargo stages or
cargo gangways when exclusively used
for the processes.

58

Kungl. Majus proposition nr 71.

6) Les travailleurs ne devront pas
utiliser et ne pourront étre tenus
d’utiliser d’autres moyens d’accés que
ceux qui sont spécifiés on autorisés
pär le present article.

Article 4.

Perar le oas ou les travailleurs
doivent se rendre par eau sur un bateau
ou en revenir a 1’occasion des opérations,
des mesures appropriées devront
étre prévues pour assurer la séeurité
de leur transport y compris la détermination
des oonditions auxquelles
doivent satisfaire les embarcations
utilisées pour ce transport.

Artide 5.

1) Lorsque les travailleurs ont a
effectuer les opérations dans des cales
dont le fond est situé ä plus de 1 m.
50 (5 pieds) du niveau dir pont, des
moyens d’accés offrant des garanties
de séeurité devront étre mis a lemdisposition.

2) Ces moyens d’accés consisteront
ordinairement en line échelle et celleci
ne sera considérée comme présentant
des garanties de séeurité que:

a) s’il y a un espace suffisant derriére
les échelons, cet espace
devant étre dali moms 11 cm.
V2 (4 pouces dans le cas des
échelles posées contre les cloisons
ou dans les écoutilles de
tambour, ou si tous les échelons
ont line largeur propre ä offrir
un appui solide aux pieds et
aux mains;

b) si elle n’est pas placée en retrait
sous le pont jillis qu il n’est
raisonnablement nécessaire pour
quille n’empiéte pas sur les
écoutilles;

c) si elle est continuée par et est
dans la méme ligné que des
dispositifs offrant un appui solide
aux pieds et aux mains,
placés sur les surbaux des écoutilles
(par exemple des taquets
ou tasseaux);

d) si les dispositifs visés ä 1’alinéa
précédent font saillie dali moms

(6) Workers skall not lise, or be
required to use, any other means of
access thån the means specified or
allowed by tilis Article.

Artide 4.

When the workers havé to proceed
to or from a slup by water for the
processes, appropriate measures shall
be prescribed to ensure their säfe
transport, ineluding the conditions to
be complied with by the vessels used
for this purpose.

Artide 5.

(1) When the workers havé to carry
on the processes in a hold the depth
of which from the level of the deck
to the bottom of the hold exceeds
5 feet (1 m. 50), there shall be säfe
means of access from the deck to the
hold for their use.

(2) The said means of access skall
ordinarily be by ladder, which skall
not be deemed to be säfe unless it
complies with the following conditions: (a)

leaves sufficient free space heland
tile rungs, which in the
case of ladders on bulkkeads
and in trunk liatchways shall
not be less thån 4''/2 inekes
(ll*/2 cm.), or has throughout
rungs of proper width for firm
foothold and handhold;

(b) is not recessed under the deck
more thån is reasonably necessary
to keep it clear of the
liatchway;

(c) is continued by and is in line
with arrangements for secure
handhold and foothold on the
coamings (e. g. cleats or cups);

(d) the said arrangements on the
coamings stand out not less

59

Kungl. Majus proposition nr 71.

11 cm. V2 (4 pouces V2) et sont
larges d’au moms 25 cm. (10
pouces);

e) si, au cas ou il existe des échelles
distinctes entre les ponts inférieurs,
ees échelles sont, dans
la mesure du possible, dans la
méme ligné que l’échelle partant
du pont supérieur.

Toutefois, lorsqu’en raison de la
construction du bateau, on ne pourrait
raisonnablement exiger 1’installation
d’une échelle, les autorités compétentes
auront la faeulté dautoriser
d’autres moyens d’accés, ä la condition
que ees moyens d’accés remplissent,
dans la mesure ou elles sont
applicables, les conditions prescrites
pour les échelles par le présent artide.

3) Un espace suffisant pour permettre
d’atteindre les moyens d’accés
devra étre laissé libre prés des surbaux
des écoutilles.

4) Les tunnels des arbres devront
étre munis des deux cötés de poignées
et d’appuie-pieds appropriés.

5) Lorsquune échelle devra étre
utilisée dans la cale d’un bateau non
ponté, il appartiendra ä 1’entrepreneur
des opérations de fournir cette échelle.
Elle devra étre munde ä sa partie supérieure
des crochets pouvant s’appliquer
sur les surbaux ou d’autres dispositifs
permettant de la fixer solidement.

fi) Les travailleurs ne pourront utiliser
ni étre tenus d’utiliser des moyens
daccés autres que ceux qui sont spécifiés
ou autorisés dans le présent
article.

7) Les bateaux existant ä la date
de la ratification de la présente convention
seront exemptés des conditions
de dimensions imposées par les dispositions
du paragraphe 2 (alinéas a
et d) et des prescriptions du paragraphe
4 du présent article, pendant
un délai n’excédant pas quatre ans a
partir de la date de cette ratification.

Artide ti.

Pendant que les travailleurs sont
å bord du bateau pour effeetuer les
opérations, on ne devra laisser ouverte

thån 4*/2 mölles (IIV2 cm-) f°r
a width of 10 mölles (25 cm.);
and

(e) if separate ladders are provided
between tile lower decks, tile
said ladders are as far as practicable
in line with tile ladder
from the top deck.

Wliere, however, owing to the construction
of the slup, the provision
of a ladder would not be reasonably
practicable, it shall be open to the
competent authorities to allow other
means of access, provided that they
comply with the conditions laid down
in tilis Article for ladders so far as
they are applicable.

(3) Sufficient free passage to the
means of access sliall be leff at the
coamings.

(4) Shaft tunnels shall be equipped
with adequate handhold and foothold
on both sides.

(5) Wilen a ladder is to be used
in tile hold of a vessel winch is not
decked it shall be the duty of the
contractor undertaking the processes
to provide such ladder. It shall be
equipped at the top with hooks for
fastening it on to the coamings or
with other means for firmly securing it.

(6) The workers shall not use, or
be required to use, other means of
access thån the means specified or
allowed by tilis Article.

(7) Ships existing at the date of
ratification of tilis Convention shall
be exempt from compliance with the
measurements in paragraph 2 (a) and
(d) and from the provisions of paragraph
4 of this Article for a period
not exceeding four years from the
date of ratification of this Convention.

Artide 6.

While the workers are on a ship
for the purpose of the processes, no
hatchway of a cargo hold winch ex -

60

Kungl. Majds proposition nr 71.

et sans dispositif de protection aucune
écoutille de cale ä marchandises de
plus de 1 m. 50 (5 pieds) de prof ondeur,
mesurée depuis le niveau du
pont jusquau fond de la cale, et qui
est accessible aux travailleurs; chacune
des écoutilles dont il sagit et qui
n’est pas protégée jusqu a line hauteur
nette d’au moins 75 cm. (2 pieds, 6
pouces) par les surbaux, devra étre entourée
d’un garde-corps efficace jusqu’ä
line hauteur de 90 cm. (3 pieds) si cela
ne gene pas les operations en cours
sur l’écoutille ou étre efficacement
fermée.

Des mesures semblables seront prises
en cas de besoin pour protéger
toutes autres ouvertures dans le pont
qui pourraient présenter un danger
pour les travailleurs.

Toutefois, les dispositions de cet
artide ne sappliqueront pas lorsqu’une
surveillance convenable et suffisante
est établie.

Artide 7.

Lorsque les operations doivent étre
effectuées a bord d’un bateau, les
moyens d’accés ä ce bateau amsi que
tous les endroits du bord ou les travailleurs
sont occupés ou peuvent étre
appelés ä se rendre au cours de leur
occupation devront étre efficacement
éclairés.

Les moyens d’éclairage utilisés devront
étre tels quils ne puissent
mettre en danger la sécurité des travailleurs,
ni géner la navigation d''autres
bateaux.

Artide 8.

En vue dassurer la sécurité des
travailleurs lorsqu’ils sont occupés a
enlever ou a mettre en place les panneaux
d ecoutilles amsi que les barrots
et galiotes servant a couvrir les écoutilles,

1) les panneaux d’écoutilles amsi
que les barrots et galiotes servant a
couvrir les écoutilles seront entretenus
en bon état;

2) les panneaux d ecoutilles seront
munis de poignées appropriées ä leur
dimension et å leur poids;

ceeds 5 feet (1 m. 50) in depth from
tile level of the deck to the bottom
of the hold and winch is accessible
to the workers shall be left open and
unprotected, bilt every such hatchway
winch is not protected to a clear height
of 2 feet 6 inches (75 cm.) by the
coamings shall elther be securely fenced
to a height of 3 feet (90 cm.) if
the processes at that hatchway are
not impeded thereby or be securely
covered.

Similar measures shall be taken
wilen necessary to protect any other
openings in a deck which might lie
dangerous to the workers.

Provided that the requirements of
this Article shall not apply when a
proper and sufficient watch is being
kept.

Artide 7.

When the processes havé to be
carried on on a ship, the means of
access tliereto and all places on board
at which the workers are employed
or to which they may be required to
proceed in the course of theil- employment
shall be efficiently lighted.

The means of lighting shall be such
as not to endanger the safety of the
workers nor to interfere with the navigation
of other vessels.

Artide 8.

In order to ensure the safety of
the workers when engaged in removing
or replacing liatcli coverings and
beams used for hatch coverings,

(1) hatch coverings and beams used
for hatch coverings shall be maintained
in good condition;

(2) hatch coverings shall be fitted
with adequate hand grips, having regard
to their size and weight;

Kungl. Majus proposition nr 71.

3) les barrots et galiotes servant a
couvrir les écoutilles seront munis,
poul- leur enlévement et remise en
place, de dispositifs tels que les travailleurs
naient pas besoin de monter
sur ees barrots et galiotes pour y fixer
les dispositifs dont il s’agit;

4) tous les panneaux d’écoutilles,
barrots et galiotes devront, pour autant
qvills ne sont pas interchangeables,
étre marqués clairement pour indiquer
le pont et 1’écoutille auxquels ils
appartiennent ainsi vpve leur position
sur ceux-ci;

5) les panneaux d’écoutilles ne pourront
étre employés pour la construction
de plate-formes servant ä la manutention
de la cargaison, ni pour
tout autre but qui les exposerait ä
étre endommagés.

Artide 9.

Des mesures appropriées seront
prises pour que les apparens de levage
ainsi que tous engins accessoires,
fixes ou mobiles, ne soient employés
pour les opérations, a terré ou ä bord
d un bateau, que sils se trouvent en
état de fonetionner sans danger.

En partieulier,

1) avant leur mise en service, les
dits apparens et les engins fixes ä
bord considérés comme leurs accessoires
par les législations nationales
ainsi que les cbaines et cåbles métalliques
dont 1’usage est lié ä leur
fonetionnement, devront, par les soins
dune personne compétente et dans
les conditions prescrites, étre dument
vérifiés et essayés et leur maximum
de charge étre attesté par un certificat; 2)

apres sa mise en service, tout
appareil de levage utilisé a terré ou
å bord, et tous engins fixes å bord
considérés comme ses accessoires par
les législations nationales, sera examiné
a fond ou inspeeté dans les
conditions suivantes:

a) seront examinés ä fond, tous les
quatre ans et inspeetés tous les
douze mois: les mats de charge,
pivots et colliers de mats et de
mats de charge, oeillets, pantoires,

(3) beams used for hutch coverings
shall havé suitable gear for removing
and replacing them of suell a diameter
as to render it unnecessary for workers
to go upon them for tile purpose of
adjusting suell gear;

(4) all hatch coverings and före and
aft and thwart-ship beams shall, in
so far as they are not interchangeable,
be kept plainly marked to indicate
the deck and hatch to winch they
belong and theil'' position therein;

(5) hatch coverings shall not be used
in the construction of cargo stages
or for any otlier purpose winch may
exposé them to damage.

Artide 9.

Appropriate measures shall be prescribed
to ensure that no hoisting
macliine, or gear, whetlier fixed or
loose, used in connection therewitli,
is employed in the processes on shore
or on board ship unless it is in a
säfe working condition.

In partieular,

(1) before being taken into use, the
said machines, fixed gear on board
ship accessory thereto as defined by
national laws or regulations, and chains
and wire ropes used in connection
therewitli, shall be adequately examined
and tested, and the säfe working
load tliereof certified, in the
manner prescribed and by a competent
person;

(2) after being taken into use, every
hoisting macliine, whetlier used on
shore or on board ship, and all fixed
gear on board ship accessory thereto
as defined by national laws or regulations
shall be thorouglily examined
or inspeeted as follows:

(a) to be thorouglily examined every
four years and inspeeted every
twelve months: derricks, goose
necks, mast bands, derrick bands,
eyebolts, spåns and any otlier

62

Kungl. Majus proposition nr 71.

et tous autres engins fixes dont
le démontage est particuliérement
difficile;

b) seront examinés ä fond tous les
douze mois: tous apparens de
levage (tels que les graes, treuils),
moufles, manilles, et tous autres
engins accessoires qui ne seront
pas visés sous la lettre a).

Tous engins mobiles (par exemple
les chaines, cåbles métalliques, anneaux,
erochets) feront l’objet (Tune
inspection préalable, chaque fois qu’ils
seront mis en usage, — sauf dans le
cas ou ils auraient été inspectés depuis
moins de trois mois.

Les chaines ne devront pas étre
raccourcies au moyen de noeuds, et
des précautions seront prises pour
éviter qu’elles ne soient endommagées
par frottement contre des arétes vives.

Les ceillets ou épissures des cåbles
métalliques devront comporter au
moins trois tours avec un toran entier
du cable et deux tours avec la moitié
des fils coupés dans chaque toran.
Toutefois, cette prescription ne devra
pas avoir pour effetdempécher 1’usage
dune autreforme d’épissure d’une efficacité
aussi évidente que celle qui est
stipulée par la présente disposition.

3) Les chaines et tels engins similaires
que spécifient les législations
nationales (par exemple les erochets,
anneaux, boucles, émerillons) devront,
ä moins qu’ils naient été soumis ä
tel autre traitement suffisant que peuvent
prescrire ees législations nationales,
étre recuits, sous le contröle
d’une personne compétente dans les
conditions ci-aprés:

a) Chaines et engins précités qui
sont ä bord du bateau:

1° chaines et engins réguliérement
utilisés de 12 millimétres et demi
(un demi-pouce) ou moins, une
fois tous les six mois;

2° tous autres chaines et engins (y
compris les chaines de pantoire,
mais ä 1’exclusion des chainesbrides
attachées aux mäts de
charge ou aux mats) réguliérement
utilisés, une fois tous les
douze mois:

fixed gear the dismantling of
winch is specially diffieult;

(b) to be thoroughly examined every
twelve months: all hoisting machines
(e.g. cranes, winches),
blocks, shackles and all other
accessory gear not ineluded
in (a).

All loose gear (e.g. chains, wira ropes,
rings, hooks) shall be inspeeted on
each occasion beföra use unless they
havé been inspeeted within tile previous
three months.

Chains shall not be shortened by
tying knots in them and précautions
shall be taken to prevent injury to
them from shard edges.

A thimble or loop splice made in
any wire rope shall havé at least
three tucks with a whole strand of
rope and two tucks with one half of
the wires cut out of each strand;
provided that this requirement shall
not operate to prevent the use of
an other form of splice which cail be
shown to be as efficient as the form
hereby prescribed.

(3) Chains and such similar gear as
is specified by national laws or regulations
(e.g. hooks, rings, shackles,
swivels) shall, unless they havé been
subjeeted to such other sufficient
treatment as may be prescribed by
national laws or regulations, be annealed
under the supervisition of a competent
person as follows:

(a) In the case of chains and the
said gear carried on board ship: v

(i) half inch (12*/2 mm.) and smaller
chains or gear in general use
once at least in every six
months;

(ii) all other chains or gear (including
span chains but exeluding
bridle chains attached to derricks
or masts) in general use once at
least in every twelve months:

Kungl. Majus proposition nr 71.

63

Toutefois, dans le cas des engins
de cette nature utilisés exclusivement
sur les graes et autres appareils de
levage å main, 1 intervalle prévu au
sous-paragraphe 1° sera de douze mois
au lieu de six et l’intervalle prévu
ou sous-paragraphe 2° sera de deux
ans au lieu de douze mois;

De méme, dans le cas ou 1’autorité
compétente estime, eli raison des dimensions,
de la structure, des matériaux
ou de la rareté d’utilisation de
lous engins précités autres que les
chaines, que 1’observation des prescriptions
du présent paragraphe concernant
les recuissons n’est pas nécessaire
pour la protection des travailleurs,
cette autorité peut, au moyen
d’un certificat écrit (quille peut révoquer
a son gré), exempter ees engins
de 1''application des dites prescriptions,
sous réserve des conditions qui
peuvent étre fixées dans le certificat.

b) Chaines et engins précités qui
ne sont pas å bord:

Des mesures seront prévues pour
assurer la recuisson de ees chaines
et engins.

c) Chaines et engins précités qui
sont ou non ä bord:

Les chaines et engins qui auront
été rallongés, modifiés ou réparés par
soudure devront étre essayés et vérifiés
de nouveau.

4) On conservera ä terré ou a bord,
suivant les cas, des procés-verbaux
dument authentiques qui constitueront
une présomption suffisante de la
sécurité du fonetionnement des appareils
et des engins dont il s’agit; ees
procés-verbaux devront indiquer le
maximum de charge autorisé, ainsi
que la date et le résultat des essais
et vérifications visés aux paragraphes

1) et 2) du présent article et des recuissons
ou autres traitements visés
au paragraphe 3).

Ces procés-verbaux devront étre
présentés par la personne qui en est
chargée ;i la demande de torde personne
qualifiée a cet effei

5) On devra marquer et maintenir
sur toutes les graes, mats de charge
et chaines d’élingues, ainsi que sur

Provided that in the case of such
gear used solely on cranes and otlier
hoisting appliances worked by hand,
twelve montlis shall be substituted
for six months in sub-paragraph (i)
and two years for twelve montlis in
sub-paragraph (ii);

Provided also that, if the competent
authority is of opinion that Ölving to
the size, design, material or infrequency
of use of any of the said gear
otlier thån cliains the requirements
of this paragrapli as to annealing are
not necessary for the protection of
the workers, it may, by certificate in
ivri tili g (winch it may at its discretion
revoke) exempt such geal- from the
said requirements subject to such
conditions as may be specified in the
said certificate.

(b) In the case of cliains and the
said gear not carried on board slup:

Measures shall be prescribed to
secure the annealing of the said cliains
and gear.

(c) ln the case of the said chains
and gear whether carried on board
ship or not, which havé been lengthened,
altered or repaired by welding,
they sliall thereupon be tested and reexamined.

(4) Such duly authenticated records
as will provide sufficient prima fade
evidence of the säfe condition of the
machines and gear concerned sliall be
kept, on sköre or on the ship as the
case may be, specifying tile säfe
working ioad and the dates and results
of the tests and examinations referred
to in paragraplis (1) and (2) of this
Article and of the annealings or otlier
treatment referred to in paragrapli (3).

Such records skall, on the application
of any person authorised för the
purpose, be produced by the person
in charge thereof.

(5) The säfe working load shall be
kept plainly marked on all cranes,
deidricks and chain slings and on any

64

Kungl. Majus proposition nr 71.

tous engins de levage similaires utilisés
ä bord, tels qu’ils sont spécifiés
par les législations nationales, l’indication
distincte du maximum de
charge autorisé. Le maximum de
charge indiqué sur les cliaines d’élingues
sera marque en chiffres ou en
lettres apparents sur les chaines ellesmémes
ou bien sur uno plaque ou
anneau en matiére durable solidement
attaché a ees chaines.

6) Tous les moteurs, rouss dentées,
appareils de transmission ä chaine ou
a frottement, conducteurs électriques
sous tension et tuyaux de vapeur
devront (a moins qu il ne soit prouvé
que par leur position ou leur construetion
ils présentent, du point de
vue de la sécurité de tous les travailleurs
employés, les mémes garanties
que sils étaient efficacement
protégés) étre munis de dispositifs de
protection dans la mesure ou cela est
pratiquement réalisable sans nuire a
la sécurité de la manoeuvre du bateau.

7) Les graes et les treuils devront
étre pourvus de dispositifs efficaces
empéchant la charge de descendre
accidentellement pendant qu’ils 1’enlévent
ou qu’ils 1’abaissent.

8) Des mesures appropriées devront
étre prises pour empécher la vapeur
d’échappement et, dans la mesure du
possible, la vapeur vive de tout treuil
ou grue de géner la visibilité en tout
lieu de travail ou un travailleur est
occupé.

Article 10.

Seules les personnes suffissament
compétentes et dignes de consance
devront étre employées a la conduite
des appareils de levage ou de transport,
qu’ils soient mus mécaniquement
ou d’une autre fagon, ou å faire
des signaux aux conducteurs de ees
appareils, ou encore å surveiller le
cartahu actionné par les tambours ou
poupées de treuils.

Artide 11.

1) Aucune charge ne devra rester
suspendue ä un apparell de levage si
la marche de cet apparell n’est pas

similar lioisting gear used on board
slup as specified by national laws or
regulations. The säfe Avorking load
marked on chain slings sliall either
be in plain figures or letters upon
the chains or upon a tablet or ring
of durable material attached securely
thereto.

(6) All motors, cogwheels, chain and
friction gearing, shafting, live electric
conductors and steam pipes shall
(unless it can be shown that by their
position and construction they are
equally säfe to every Avorker employed
as they would be if securely fenced)
be securely fenced so far as is praeticable
without impeding the säfe
working of the slup.

(7) Cranes and winches shall be
provided Avith effeetive appliances to
prevent the accidental descent of a
load Avhile in process of being lifted
or loAvered.

(8) Appropriate measures shall be
taken to preAent • exhaust steam from
and, so far as practicable, live steam
to any crane or Armell obscuring any
part of the Avorking place at Avhich a
Avorker is employed.

Artide 10.

Only sufficiently competent and
reliable persons sliall be employed
to operate lifting or transporting machinery
whether driven by mechanical
po av er or othervA''ise, or to give signals
to a driver of suell machinery, or to
attend to cargo falls on Avincli ends
or Armell drums.

Artide 11.

(1) No load sliall be leff suspended
from any lioisting machine unless
there is a competent person aetually

Kungl. Maj:ts proposition nr 71. 65

sous le contröle effectif dune personne
compétente pendant que la
charge est ainsi suspendue.

2) Des mesures appropriées devront
étre prévues pour qu’une personne
soit chargée de faire des signaux si
sa présence est nécessaire å la sécurité
des travailleurs.

3) Des mesures appropriées devront
étre prévues pour éviter qu’on emploie
des méthodes de travad dangereuses
dans 1’empilement ou le désentassement,
1’arrimage ou le désarrimage
de la cargaison, ou la manutention
qui s’y rapporte.

4) Avant de mettre en usage une
écoutille, on devra enlever tous
les barrots et galiotes, å moms que
cette écoutille nåd des dimensions
suffisantes pour éviter aux travailleurs
tout dangel- résultant du choc de la
charge contre les barrots et galiotes.
Dans les cas ou ceux-ci peuvent étre
laissés en place, ils devront étre solidement
assujettis, pour éviter qu’ils
se déplacent.

5) Toutes précautions devront étre
prisea pour que les travailleurs puissent
facilement évacuer les cales ou
les entreponts lorsqu’ils y sont occupés
ä charger ou décharger du charbon
ou d’autres cargaisons en vrac.

6) Aucuneplate-forme ne serautilisée
pour les opérations si elle dest pas
fortement et solidement construite,
convenablement étayée et, dans les
cas ou oest nécessaire, solidement
fixée.

Pour le transport de la charge entre
le navire et la terré, on ne pourra
faire usage d un charriot å bras dans
le cas ou la plate-forme est inclinée
au point de présenter un danger.

Les plate-formes devront, si cela est
nécessaire, étre recouvertes d’une mätare
appropriée pour empécher les
travailleurs de glisser.

7) Lorsque 1’espace de travad dans
une enie est limité au carré de 1’écoutille,
on ne devra pas tixer de crocliets
aux liens ou autres attachés entourant
les hålles de coton, laine, liége,
sacs de jute ou autres marchandises
similaires, ni tixer des griffes ä des
tonneaux, snuf dans le but damorcer

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

in charge of the machine wilde the
load is so leff.

(2) Appropriate measures shall be
prescribed to provide for the employment
of a signaller where this is necessär
for the safety of the workers.

(3) Appropriate measures shall be
prescribed with the object of pre venting
dangerous methods of working in
the stacking, unstacking, stowing and
unstowing of cargo, or handling in
connection therewith.

(4) Before work is begun at a hatcli
the beams thereof shall be removed,
unless the hatch is of sufficient size
to preelude danger to the workers
from a load striking against the beams;
provided that when the beams are
not removed they sliall be securely
fastened to prevent thed'' displacement.

(5) Précautions shall be taken to
facilitate the escape of the workers
when employed in a hold or on
’tween decks in dealing with coal or
other bulk cargo.

(6) No stage skall be used in the
processes unless it is substantially
and firmly constructed, adequately
supported and where necessär securely
fastened.

No truck skall be used for carrying
cargo between slup and sköre on a
stage so steep as to be unsafe.

Stages skall where necessär be
treated with suitable material to prevent
the workers slipping.

(7) When the working space in a
hold is confined to the square of the
hatch, hooks skall not be made fast
in the bands or fastenings of kales
of Gotton, wool, cork, gunny bags or
other similar goods (nor can-hooks
on barrels), except for the purpose of
breaking out or making up slings.

1 sami. 56 höft. (Nr 71.) mi os 5

66

Kungl. Majus proposition nr 71.

le désarrimage ou poul- rassembler la
charge dans 1’élingue.

8) Aucun engin de levage quel qu’il
soit ne devra étre chargé au dela du
maximum de charge au torise sauf dans
des cas spéciaux faisant l’objet de la
part du propriétaire ou de son agent,
d’une autorisation expresse dont on
conservera procés-verbal.

9) Les graes utilisées a terré et ä
puissance variable (par exemple par
relévement ou abaissement de la fledie,
la capacité de charge variant suivant
I angle) devront étre munies d’un indicateur
automatique ou d’un tableau
indiquant les maximums de charge
correspondant alix inclinaisons de la
fledie.

Årticle 12.

Les législations nationales devront
prévoir les précautions considérées
nömme indispensables poul’ assurer
convenablement la protection des travailleurs,
en tenant compte des circonstances
de chaque cas particulier,
quand ils ont a travailler au contact
ou ä proximité de matiéres qui sont
dangereuses pour leur vie ou leur
santé, soit par leur nature méme, soit
ä cause de l’état dans lequel elles se
trouvent ä ce moment, ou quand ils
ont ä travailler dans des endroits ou
de telles matiéres ont séjourné.

Artide 13.

Sur les docks, wharfs, quais et
autres lieux semblables fréquemment
utilisés pour les operations, les moyens
de secours que les législations nationales
devront prévoir, en tenant compte
des circonstances locales, seront aménagés
de telle fagon que les premiers
soins puissent étre rapidement assurés
et pour que, dans les cas d’accident
sérieux, 1’intéressé puisse étre
rapidement transporté a l’höpital le
plus proche. line provision suffisante
de matériel de premier secours devra
étre conservée en permanence sur les
lieux dont il s’agit, dans lin état et
dans des endroits tels qu ils soient
facilement accessibles et puissent étre
utilisés immédiatement au cours des

(8) No gear of any description shall
be loaded beyond the säfe working
loud, except on special occasions expressly
authorised by the owner or
his responsible agent of widell a record
shall be kept.

(9) In the case of shore cranes with
varying capacity (e.g. raising and lowering
jib with load capacity varying
according to the angle) an automatic
indicator or a table showing the säfe
working loads at the corresponding
inclinations of the jib shall be provided
on the crane.

Artide 12.

National laws or regula tion s shall
prescribe suell précautions as may be
deemed necessary to ensure the proper
protection of the workers, having regard
to the circumstances of each case,
when they havé to deal with or work
in proximity to goods which are in
tliemselves dangerous to life or health
by reason either of their inlierent nature
or of their condition at the time,
or work where suck goods havé been
stowed.

Artide 13.

At docks, wliarves, quays and similar
places which are in frequent lise
for the processes, suell facilities as
having regard to local circumstances
shall be prescribed by national laws
or regulations shall be available för
rapidly securing the rendering of firstaid
and in serious cases of accident
removal to the nearest place of treatment.
Sufficient supplies of first-aid
equipment shall be kept permanently
on the premises in such a condition and
in such positions as to be fit aud
readily accessible for immediate use
during working bours. The said supplies
shall be in charge of a responsible
person or persons, who shall inelude
one or more persons competent to

(57

Kungl. Majlis proposition nr 71.

heures de travad. Ces provisions de
matériel de premier secours devront
étre placées sous la surveillance d’une
ou de plusieurs personnes responsables,
comprenant ane ou plusieurs
personnes aptes ä donner les premiers
soins et prétes ä assurer immédiatement
leur service pendant les heures
de travail.

Des mesures appropriées devront
également åtre prises sur les docks,
wharfs, quais et autres lieux semblables,
ci-dessus mentionnés, pour
porter secours alix travailleurs qui
tomberaient h 1’eau.

Article 14.

Aucune personne n aura le droit
d’enlever ni de déplacer des gardescorps,
passerelles, dispositifs, échelles,
appareils ou moyens de sauvetage,
lumiéres, inscriptions, plate-formes ou
tous autres objets prévus par les dispositions
de la présente convention,
sauf si elle y est dument autorisée
ou en cas de nécessité; les objets
dont il s’agit devront étre remis en
place ä 1’expiration du délai pour
lequel leur enlévement a été nécessaire.

Artide 15.

Chaque Membre pourra accorder
des dérogations totales ou partielles
aux dispositions de la présente convention
en ce qui concerne tout dock,
wharf, quai ou autre lieu semblable
ou les opérations ne sent effectuées
qu’occasionnellement, ou dans lequel
le trätte est restreint et limité å de
petits bateaux, ou bien en ce qui
concerne certains bateaux spéciaux ou
certaines catégories spéciales de bateaux,
ou les bateaux n’atteignant pas
un certain tonnage, de méme que dans
les cas ou, par suite des conditions
climatiques, on ne pourrait exiger
pratiquement l’observation des dispositions
de la présente convention.

Le Bureau international du Travail
devra étre informé des dispositions
en vertu desquelles les dérogations
totales ou partielles mentionnées cidessus
seront accordées.

render first-aid, aud whose services
shall also be readily available during
working bours.

At suell docks, wharves, quays and
similar places as aforesaid appropriate
provision shall also be made for the
rescue of immersed workers from drowning.

Artide 14.

Any fencing, gangway, geal-, ladder,
life-saving means or appliance, light,
mark, stage or other thing wliatsoever
required to be provided under this
Convention shall not be removed or
interfered with by any person except
when duly authorised or in case of
necessity, and if removed shall be
restered at the end of the period for
■winch its removal was necessary.

Artide 15.

It shall be open to each Member
to grant exemptions from or exceptions
to the provisions of this Convention
in respect of any dock, wharf,
quay or similar place at winch the
processes are only occasionally carried
on or the traffic is small and confined
to small ships, or in respect of certain
special ships or special classes
of ships or ships below a certain small
tonnage, or in cases where as a result
of climatic conditions it would be impracticable
to require the provisions
of this Convention to be carried out.

The International Labour Office
sliall be kept informed of the provisions
in virtue of which any exemptions
and exceptions as aforesaid are
all owed.

68

Kungl. Majus proposition nr 71.

Artide 16.

Sous réserve des exception stipulées
dans d’autres artides, les mesures
prévues pär la présente convention
qui affectent la construction ou l’équipement
permanent dn bateau devront
sappliquer sans délai aux bateaux
dont la construction aura été commencée
apres la date de la ratification de
la présente convention et elles devront
s’appliquer ä tous les autres bateaux
dans un délai de quatre ans ä pärth
de cette date. Toutefois, avant l’expiration
de ce délai les dites mesures
devront étre appliquées ä ees autres
bateaux poul- autant que cela sera
raisonnable et pratiquement réalisable.

Artide 17.

Åtin dassurer 1’application effeetive
de tous reglemente établis en vue de
la protection des travailleurs contre
les accidents,

1) les dits réglements devront déterminer
clairement les personnes ou
organismes auxquels incombe l’obligation
d’en observera les prescriptions;

2) des dispositions devront étre
prises pour instituer un systéme d’inspection
efficace et pour fixer les
sanetions applicables en cas de violation
des réglements;

3) les textes ou des resumés des
réglements devront étre affichés ä des
endroits bien visibles des docks, wharfs,
quais et autres lieux semblables fréquemment
utilisés pour les opérations.

Artide 18.

Les ratifications officielles de la
présente convention dans les condition
prévues ä la Partie XIII du
Traité de Versailles et aux Parties
correspondantes des autres Traités de
Paix seront communiquées au Secrétaire
général de la Société des Nations
et par lui enregistrées.

Artide 19.

La présente convention ne liera que
les Membres de 1’Organisation Internationale
du Travail, dont la ratification
aura été enregistrée au Secrétariat.

Artide 16.

Except as herein otherwise provided,
tbe provisions of tilis Convention
windi affeet tbe construction or
permanent equipment of tile slup sball
apply to ships tbe building of winch
is commenced after tbe date of ratification
of tbe Convention, and to all
otber sbips within fours years after
tbat date, provided tbat in the meantime
tbe said provisions sball be applåd
so far as reasonable and praeticable
to such otber sbips.

Artide 17.

In order to ensure tbe due enforcement
of any regulations prescribed
for tbe protection of the workers
against accidents,

(1) Tbe regulations shall dearly
define tbe persons or bodies who are
to be responsible for compliance with
the respective regulations;

(2) Provision sball be made for an
efficient system of inspection and for
penalties for breacbes of the regulations; (3)

Copies or summaries of tbe regulations
sball be posted up in prominent
positions at docks, wbarves,
quays and similar places wbicb are in
frequent rise for tbe processes.

Artide 18.

Tbe format ratifications of tbis Convention
under tbe conditions set forth
in Part XIII of the Treaty of Versailles
and in tbe corresponding Parts
of the otber Treaties of Peace sball
be communicated to tbe SecretaryGeneral
of the League of Nations for
registration.

Artide 19.

Tbis Convention sball be binding
only upon tbose Members wbose ratifications
havé been registered with
tbe Secretariat.

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Elle entrera en vigueur douze mois
apres que les ratifications de deux
Membres auront été enregistrées par
le Sécrétaire géneral.

Par la suite, cette convention entrera
en vigueur pour chaque Membre
douze mois apres la dale ou sa ratification
alira été enregistrée.

Article 20.

Aussitöt que les ratifications de
deux Membres de 1’Organisation internationale
du Travail auront été enregistrées
au Secrétariat, le Secrétaire
général de la Société des Nations notifiera
ce fait å tous les Membres de
1’Organisation internationale du Travail.
Il leur notifiera également l’enregistrement
des ratifications qui lili
seront ultérieurement communiquées
par tous autres Membres de l’Organisation.

Artide 21.

Tout Membre ayant ratifié la présente
convention peut la dénoncer ä
1’expiration d une période de dix années
ajirés la date de la mise en vigueur
initiale de la convention, par
un aete communiqué au Secrétaire
général de la Société des Nations, et
par lili enregistré. La dénonciation
ne prendra effet qu’une année apres
avoir été enregistrée au Secrétariat.

Tout Membre ayant ratifié la présente
convention qui, dans le délai
dune année apres 1’expiration de la
période de dix années mentionnée au
paragrapbe précédent, ne fera pas
osage de la faeulté de dénonciation
prévue par le présent article, sera lié
pour line nouvelle période de cinq
années et, par la suite, pourra dénoncer
la présente convention a l’expiration
de chaque période de cinq
années dans les conditions prévues
au présent article.

Artide 22.

A 1’expiration de chaque période de
dix années a compter de l’entrée en
vigueur de la présente convention, le

It shall come into force twelve
months after the date on widell the
ratifications of two Members of the
International Labom’ Organisation
bave been registered with the Secretary-General.

Thereafter, tilis Convention shall
come into force for any Member twelve
months after the date on which its
ratification lias been registered.

Artide 20.

As soon as the ratifications of two
Members of the International Labom’
Organisation havé been registered
with the Secrétariat, the SecretaryGeneral
of the League of Nations shall
so notify all the Members of the International
Labour Organisation. He
shall likewise notify them of the registration
of ratifications which may
be communicated subsequently by
other Members of the Organisation.

Artide 21.

A Member which lias ratified tilis
Convention may denounce it after the
expiration of ten years from the date
on which the Convention first Gomes
into force, by an act communicated
to the Secretary-General of the League
of Nations for registration. Such
denunciation shall not take effeet until
one year after the date on which it
is registered with the Secrétariat.

Each Member which lias ratified
this Convention and which does not,
wuthin the year following the expiration
of the period of ten years mentioned
in the preceding paragrapli,
exercise the right of denunciation provided
for in this Article, will be boum!
for another period of five years and,
thereafter, may denounce this Convention
at the expiration of each period
of five years under the terms provided
for in this Article.

Artide 22.

At the expiration of each period of
ten years after the coming into force
of this Convention, the Governing

70

Kungl. Majlis proposition nr 71.

Conseil ^administration du Bureau
international du Travad devra presenter
k la Conférence générale un
rapport sur 1’application de la présente
convention et decidera s’il y a
lieu d’inscrire k 1’ordre dir jour de la
Conférence la question de sa revision
totale ou partille.

Artide 23.

Au cas ou la Conférence internationale
adopterait une nouvelle convention
portant revision totale ou partielle de
la présente convention, la ratification
par un Membre de la nouvelle convention
portant revision entrainerait
de plein droit dénonciation de la
présente convention sans condition
de délai nonobstant 1’article 21 cidessus,
sous réserve que la nouvelle
convention portant revision soit entrée
en vigileus

A pärth'' de la date de 1’ entrée en
vigueur de la nouvelle convention
portant revision, la présente convention
cesserait d’étre ouverte k la ratification
des Membres.

La présente convention demeurerait
toutefois en vigueur dans sa forme et
teneur pour les Membres qui 1’auraient
ratifiée et qui ne ratifieraient pas la
nouvelle convention portant revision.

Artide 24.

Les textes frangais et anglais de
la présente convention feront foi l’un
et 1’autre.

Body of tile International LabomOffice
shall present to tbe General
Conference a report on the working
of this Convention and shall consider
the desirability of placing on the
Agenda of the Conference the question
of its revision in wimle or in part.

Artide 23.

Should the Conference adopt a new
Convention revising this Convention
in whole or in part, the ratification
by a Member of the new revising
Convention shall ipso jure involve
denunciation of this Convention without
any requirement of delay, notwithstanding
the provisions of Artide
21 above, if and when the new revising
Convention shall havé come into
force.

As from the date of the coming
into force of the new revising Convention,
the present Convention shall
cease to be open to ratification by
the Members.

Nevertheless, this Convention shall
remain in force in its actual form and
content for those Members winch
havé ratified it bilt havé not ratified
the revising Convention.

Artide 24.

The French and English texts
of this Convention sliall both be
authentic.

Reeommandation concernant la réeiprocité
en matiére lie protection des
travailleurs occupés au chargement
ou au déchargement
des kateaux.

La Conférence générale de 1’Organisation
internationale du Travad de
la Société des Nations,

Convoquée k Genéve par le Conseil
d’administration du Bureau
international du Travail, et s’y
étant réunie le 30 mai 1929 en sa
douziéme session,

Reeomniendation eoncerning reeiprocity
as regards the protection
against aecidents of workers
einployed in lunding or
unloading ships.

The General Conference of the
International Labom- Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
the International Labom Office,
and having niet in its Twelfth
Session on 30 May 1929, and

71

Kungl. Majlis proposition nr / 1.

Apres avon'' décidé d’adopter
diverses propositions concernant
la réciprocité en matiére de protection
des travailleurs occupés
au chargement ou au déchargement
des bateaux, question comprise
dans le deuxiéme point ä
Nordre du jour de la session, et
Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forare
d une recommandation,
adopte, ce vingt-et-uniéme jour de juin
mil neuf cent vingt-neuf, la recommandation
ci-aprés ä soumettre a
1’examen des Membres de reorganisation
internationale du Travad, en vue
de Itai faire porter effet sous forum
de loi nationale ou autrement, conformément
aux dispositions de la
Partie ATTI du Traité de Versailles
et des Parties correspondantes des
autres Traités de Paix:

La Conférence,

Beconnaissant que la convention
concernant la protection des travailleurs
occupés au chargement ou au
déchargement des bateaux contra les
accidents, tout en ayant pour principal
objet la protection des travailleurs
intéressés, offra en limme temps
pour les Membres 1’occasion d’élaborer
et d’édicter des réglements présentant
entra eux une certaine uniformité, sur
la base de ladhé convention, et offra
aussi 1’occasion d’étendre le principe
de la reconnaissance réciproque des
certificats d’inspection et de vérification,

Bappelant ä ce sujet l’attention
des Membres sur les principes stipulés
dans la Convention de Copenliague
du 28 janvier 1926 sur la navigabilité
et l’équipement des navires,
moditiée pär la Déclaration du 11
juin 1928,

Leur recommande expressément,
apres qu’ils auront ratifié la convention
concernant la protection des travailleurs
occupés au chargement ou
au déchargement des bateaux contra
les accidents, et édieté des réglements
basés sur ses dispositions, de conférer

Having decided upon the adoption
of certain proposals with regard
to reciprocity as regards the
protection of workers employed
in loading or unloading ships,
which is ineluded in the second
item of the Agenda of the Session,
and

Having determined thut these
proposals should take the form
of a recommendation,
adopts, tilis twenty-first day of June
of the year one thousand nine hundred
and twenty-nine, the following Becommendation,
to be submitted to the
Members of the International Labour
Organisation for consideration with a
view to effeet being given to it by
national legislation or otlierwise, in
accordance with the provisions of
Part XIII of the Treaty of Versailles
and of the corresponding Parts of
the other Treaties of Peace:

The Conference,

Becognizing that the Convention
concerning the protection against
accidents of workers employed in loading
or unloading ships, while having
as its main object the protection
against accidents of the said workers,
at the same time affords an opportunity
for regulations being prepared
and issued by the Members which
should secure reasonable uniformity
on the basis of the Convention and
for extension of the principle of reciprocity
in the mutual recognition of
certificates of inspection and examination;
and

Becalling in tilis connection the
principles laid down in the Copenhagen
Convention of 28 January 1926
on the seaworthiness and equipment
of ships as niodified by the Declaration
of 11 June 1928:

Strongly recommends that, following
the ratification of, and issuing
of regulations as aforesaid based upon,
the Convention concerning the protection
against accidents of workers
employed in loading or unloading
ships, the Members which havé rati -

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

entre eux en vue cTaboutir a des
accords de réciprocité, ä la condition
que ees accords assurent 1’objet principal
de la convention qui est la
sécurité du personne!.

fied tile • said Convention sliould enter
into conference for the purpose of
securing agreement for reciprocity,
subject to all such agreements måläng
secure the main object of the Convention,
namely the safety of the
persons employed.

Recommandation concernant la consultation
des organisations professionneiles
poul- 1’établissement des
regements sur la sécurité des travailleurs
occupés au chargement ou
au déchargement des bateaux.

La Conférence générale de 1’Organisation
internationale du Travail de
la Société des Nations,

Convoquée ä Genéve par le
Conseil d’administration du Bureau
international du Travail, et
s’v étant réunie le 30 mai 1929
en sa douziéme session,

Apres avoir décidé dadopter
diverses propositions concernant
la consultation des organisations
professionnelles pour l’établissement
des réglements sur la sécurité
des travailleurs occupés au
chargement ou au déchargement
des bateaux, question comprise
dans le deuxiéme point ä 1’ordre
du jour de la session, et
Apres avoir décidé que ees propositions
prendraient la forme
d’une recommandation,
adopte ce vingt-et-uniéme jour de juin
mil neuf cent vingt-neuf, la recommandation
ci-aprés ä soumettre a
1’examen des Membres de 1’Organisation
internationale du Travad en vue
de lui faire porter edet sous forme
de loi nationale ou autrement conformément
aux dispositions de la
Partie XIII du Traité de Versailles
et des Parties correspondantes des
autres Traités de Paix:

La Conférence,

Ayant adopté un projet de convention
concernant la pretention des tra -

Recommendation concerning the consultation
of workers’ and employers’
organisations in the drawing up of
regulations dealing with the safety

of workers employed in loading
or unloading slups.

The General Conference of the International
Labour Organisation of
the League of Nations,

Having been convened at Geneva
by the Governing Body of
the International Labour Office,
and having met in its Twelfth
Session on 30 May 1929, and
Having decided upon the adoption
of certain proposals with
regard to the consultation of
workers’ and employers’ organisations
in the drawing up of regulations
dealing with the safety of
workers employed in loading or
unloading ships, which is ineluded
in the second item of the Agenda
of the Session, and

Having determined that these
proposals should take the form
of a recommendation,
adopts, this twenty-first day of June
of the year one thousand nine hundred
and twentv-nine, the following Becommendation,
to be submitted to the
Members of the International Labour
Organisation for consideration with a
view to effeet being given to it by
national legislation or otherwise in
accordance with the provisions of
Part XIII of the Treaty of Versailles
and of the corresponding Parts of
the other Treaties of Peace:

The Conference,

Having adopted a Dratt Convention
concerning the protection against

Kungl. Majus proposition nr 71. 73

vailleurs occupés ali chargement ou
au déchargement des bateaux contre
les aecidents,

et désireuse de donner aux Membres
une indication qui puisse les
guider dans 1’application de ladite
convention dans leurs pays respectifs,

Compléte ce projet de convention
par la recommandation suivante:

Pour 1’élaboration de tous nouveaux
réglements ä édicter en exécution de
la convention précitée, les autorités
chargées d’établir la réglementation
de la protection des travailleurs occupés
au chargement ou au déchargement
des bateaux contre les aecidents,
devraient procéder ä la consultation
des organisations patronales et ouvriéres
intéressées pouvant exister dans
leurs pays respectifs. Cette consultation
devrait s’éffectuer soit direetement,
soit au moyen d’organismes
mixtes spécisfrux reconnus ä cet effei.

aecidents of workers employed in loading
or unloading ships, and

Desiring to indicate for the guidance
of the Members a method of
bringing the Convention into operation
in their respective countries,

Supplements this Draft Convention
by the following Recommendation:

That the authorities responsible
for the making of regulations for the
protection against aecidents of workers
employed in loading or unloading
ships should, either directly or through
any special joint machinery recognised
for the purpose, consult the workers’
and employers’ organisations concerned,
if any, in their respective countries
in the drawing up of new regulations
under the above-mentioned Draft
Convention.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Översättning.

Bilaga B.

Rekommendation angående förebyggande av olycksfall i arbete.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående förebyggande av olycksfall
i arbete, vilken fråga uppförts såsom den första på dagordningen
för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusennioliundra och tjugonio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen.

I betraktande av att inledningen till del XIII av fredsfördraget i Versailles
och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen bland de förbättringar i
arbetsförhållandena, vilka äro en trängande nödvändighet, upptager arbetarnas
skyddande mot olycksfall i arbete;

i betraktande av att olycksfall i arbete icke blott utgöra en källa till förluster
och lidanden för arbetarna och deras familjer utan tillika representera
en betydande ekonomisk förlust för samhället i dess helhet;

i betraktande av att internationella arbetskonferensen år 1923 antagit en
rekommendation angående de allmänna grunddragen för anordnandet av yrkesinspektion,
i vilken bl. a. föreskrives, att inspektionens verksamhet, för
ernående av allt större effektivitet, bör allt mer inriktas på »användandet av
de lämpligaste säkerhetsmetoder att förekomma olycksfall och sjukdomar samt
genom intelligent förståelse, uppfostran och samverkan av alla intresserade
göra arbetet mindre farligt, mer hälsosamt och även mindre ansträngande»;

i betraktande av att det i medlemsstaternas gemensamma intresse är av
vikt att erinra örn de principer och metoder, vilka enligt de olika ländernas
erfarenhet synas mest ägnade att åstadkomma minskning av antalet olycksfall
och lindring av deras beskaffenhet;

i betraktande vidare av att internationella arbetskonferensen vid sitt sammanträde
år 1928 antagit en resolution, i vilken den bl. a. förklarar, att enligt
dess åsikt tiden vore inne att söka uppnå en högre grad av säkerhet
genom tillämpandet av nya metoder samt att de största framstegen på denna
väg skulle uppnås, örn man framginge efter de linjer, som utstakats av »safetyfirst»-rörelsen,
även örn denna icke kan ersätta statens ingripande genom
utfärdandet och genomförandet av föreskrifter rörande förebyggande av
olycksfall;

efter att hava erkänt, att det är av största vikt att alla personer och institutioner,
däri inbegripet arbetsgivare, arbetare, arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
regeringar och den stora allmänheten, med alla medel och
med all makt bemöda sig att bidraga till förebyggandet av olycksfall;

hemställer generalkonferensen, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte beakta följande grundsatser och regler för förebyggande
av olycksfall i industriella företag. Som sådana företag betraktas särskilt
följande:

Kungl. Majus proposition nr 71.

75

a) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral;

b) företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas,
färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen
omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggeri oell företag för förstöring av föremål,
ävensom framställning, transformering och överförande av drivkraft i
allmänhet och av elektricitet;

c) uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning
av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrytare,
kanaler, anläggningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker,
vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar,
gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten ävensom förberedelse-
och grundläggningsarbeten för här ovan åsyftade arbeten;

d) transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg, till sjöss eller
å inre vattenväg, däri inbegripet handhavande av gods å kajer och bryggor
samt i dockor och magasin med undantag likväl av transport för hand.

Konferensen, som vidare anser att förebyggande av olycksfall är lika nödvändigt
inom jordbruket som i industriella företag, hemställer till varje medlem
av internationella arbetsorganisationen att tillämpa denna rekommendation
å jordbruket med hänsyn likväl tagen till jordbruksarbetets särskilda
förhållanden.

I.

1. I betraktande av att grundvalen för studiet av olycksfalls förebyggande
bildas av

a) efterforskande av orsakerna till olycksfallen och av de omständigheter,
under vilka de inträffa,

b) undersökning, medelst statistik över olycksfallen inom varje industri
betraktad som en helhet, av de särskilda risker, som industrien erbjuder, av
de »lagar» som bestämma olycksfallens frekvens samt, genom jämförelse
mellan statistiken för flera på varandra följande år, av verkningarna av de
åtgärder, som vidtagits för att undvika olycksfallen,

hemställer konferensen, att varje medlemsstat måtte vidtaga de åtgärder
av legislativ eller administrativ natur, som erfordras för att på bästa sätt
trygga insamlandet och utnyttjandet av de ovan avsedda upplysningarna.

Konferensen hemställer vidare, att i varje land måtte av officiella institutioner
företagas metodiska undersökningar med biträde, där så anses
önskvärt, av institutioner eller kommissioner, upprättade av de olika industrigrenarna.

De officiella institutionerna böra anlita medverkan av arbetsgivarnas och
arbetarnas fackliga organisationer samt av de myndigheter, som hava att
öva tillsyn över olycksfalls förebyggande, ävensom i förekommande fall
av tekniska föreningar och inrättningar eller bolag för olycksfallsförsäkring.

Det är jämväl önskvärt att de fackliga arbetsgivar- och arbetarorganisationernas
medverkan utsträckes till institutionerna för olycksfalls förebyggande
inom de särskilda industrigrenarna.

2. Då vunnen erfarenhet och företagna undersökningar visat, att olycksfallens
frekvens och svårighetsgrad bero icke endast av de risker, som betingas
av arbetets art, anordningarnas beskaffenhet och de använda olika
hjälpmedlen, utan jämväl av arbetarnas fysiska, fysiologiska och psykologiska
förhållanden, hemställer konferensen, att utom de undersökningar, som
omnämnas i puukt 1 och åsyfta materiella förhållanden, undersökningar jämväl
måtte företagas rörande dessa andra faktorer.

3. Då arbetarens lämplighet för yrket och lians intresse för arbetet äro
faktorer av största betydelse ur säkerhetssynpunkt, är det av vikt, att medlemmarna
uppmuntra vetenskapliga undersökningar rörande de bästa metoderna
för yrkesrådgivning och yrkesval samt deras praktiska tillämpning.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

4. Då det är av väsentlig betydelse för främjandet av verksamheten för
förebyggande av olycksfall, att kännedom om de i punkterna 1 och 2 omnämnda
undersökningarnas resultat i största utsträckning sprides, och då det vidare
är av vikt att internationella arbetsbyrån kommer i besittning av alla de
upplysningar, som erfordras för vidgande av området för dess forskningar
rörande olycksfalls förebyggande, hemställer konferensen, att de viktigare
resultaten av undersökningarna måtte delgivas internationella arbetsbyrån
för att av denna utnyttjas i dess verksamhet och publikationer.

Det är jämväl önskvärt, att de institutioner eller organisationer för undersökningar,
som finnas i de olika industriländerna, anordna internationella
rådplägningar och meningsutbyten rörande de vunna resultaten.

5. Medlemmarna böra upprätta centrala tjänsteorgan för insamlande och
sammanställande av statistik rörande olycksfall i arbete samt delgiva internationella
arbetsbyrån all statistik, varöver de förfoga rörande olycksfall i
arbete, inträffade i deras resp. länder. De böra därjämte med hänsyn till
det framtida utarbetandet av ett konventionsförslag vid upprättandet och utvecklandet
av denna statistik uppehålla förbindelsen med internationella
arbetsbyrån för att söka nå fram till vissa enhetliga grunder, vilka såvitt
möjligt medgiva ett jämförande studium av de olika ländernas statistik.

II.

6. Då erfarenheten i de olika länderna visat, att man kan vänta de
mest tillfredsställande resultat av samarbetet mellan alla i frågan om förebyggande
av olycksfall intresserade parter, särskilt arbetsgivare och arbetare,
är det av vikt, att medlemmarna göra allt vad som står i deras makt för att
utveckla och främja dylikt samarbete, vilket också redan förordats i den år
1923 antagna rekommendationen angående yrkesinspektionen.

7. Konferensen hemställer, att i varje industri eller industrigren periodiska
konferenser måtte, i den mån omständigheterna det medgiva, hållas
mellan yrkesinspektionen eller annat kompetent organ och representativa
organisationer av vederbörande arbetsgivare och arbetare i syfte att: a) undersöka
och granska läget inom industrien i fråga beträffande olycksfallens
frekvens och svårhetsgrad, verkningssättet och effektiviteten av de åtgärder,
som föreskrivits i lag eller godkänts av staten eller annat kompetent organ
i samförstånd med representanter för vederbörande industri eller som försöksvis
införts av enskilda arbetsgivare; b) överlägga örn förslag till förbättringar.

8. Konferensen hemställer vidare, att medlemmarna måtte verksamt och
stadigvarande uppmuntra vidtagandet av åtgärder för främjande av säkerheten,
särskilt a) upprättande inom företagen av ett säkerhetsorgan med
speciellt följande funktioner: undersökning genom företaget av där inträffade
olycksfall och granskning av metoderna för förebyggande av deras upprepande;
systematisk tillsyn över anläggningar, maskiner och anordningar i
ändamål att trygga säkerheten och särskilt att kontrollera, att skydds- och
andra säkerhetsanordningar hållas i gott stånd och finnas på sin plats; upplysande
av nyanställda och särskilt unga arbetare örn de faror, för vilka de
utsättas genom arbetet eller maskinerna eller de anordningar, med vilka de
genom arbetet bringas i beröring; anordnandet av den första hjälpen vid
olycksfall och transport av skadade; uppmuntran av förslag från personalens
sida rörande ökad säkerhet i arbetet; b) samarbete mellan ledningen och
arbetarna i resp. företag samt mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna
inom vederbörande industri ävensom dessas samverkan med staten och
andra vederbörande organ i ändamål att förbättra säkerheten genom sådana

Kungl. Majus proposition nr 71.

77

metoder och anordningar, som kunna anses bäst lämpade efter förhållandena
och möjligheterna i de olika länderna. Följande metoder föreslås såsom
exempel att tagas under omprövning av vederbörande, nämligen tillsättande
av en säkerhetsinspektör och upprättande av säkerhetsnämnder inom
företagen.

9. Konferensen hemställer, att medlemmarna måtte bemöda sig att uppväcka
och vidmakthålla arbetarnas intresse för förebyggandet av olycksfall
och försäkra sig örn deras medverkan härutinnan medelst kurser, publikationer,
filmframställningar, besök vid industriella företag och andra lämpliga
åtgärder.

10. Konferensen hemställer, att staten måtte upprätta eller främja upprättandet
av ständiga säkerhetsutställningar, där de bästa apparater, anordningar
och metoder för förebyggande av olycksfall och främjande av säkerhet
förevisas (med möjligheter till praktisk demonstration i fråga örn skyddsanordningar
vid maskiner); råd och anvisningar skola där lämnas åt företagschefer,
ledande personal, arbetare, elever i ingenjörs- och tekniska skolor
samt andra intresserade.

11. I betraktande av att arbetarna genom det sätt, varpå de förhålla sig
på arbetsplatsen, i stor utsträckning kunna och böra bidraga till framgång
för de förebyggande åtgärderna, är det av vikt, att staten använder sitt inflytande
till tryggande av att a) arbetsgivarna göra allt, som står i deras
makt, för att förbättra arbetarnas uppfostran i fråga örn förebyggande av
olycksfall och b) att arbetarorganisationerna medverka härtill genom lämplig
inverkan på sina medlemmar.

12. Konferensen hemställer, att staten, utom de i föregående punkter angivna
åtgärder, måtte beträffande vissa industrier eller industrigrenar eller
särskilda arbeten ombesörja monografier rörande orsakerna till och förebyggandet
av olycksfall, vilka framställningar skola utarbetas av yrkesinspektionen
eller annat kompetent organ; i dessa monografier böra sammanfattas
de erfarenheter, som vunnits rörande de bästa medlen att förebygga olycksfall
inom industrien eller vid arbetet i fråga, och böra de av staten publiceras
till upplysning för företagschefer, ledande personal och arbetare inom resp.
industri samt för organisationer av arbetsgivare och arbetare.

13. Med hänsyn till betydelsen av den i föregående punkt omnämnda
upplysningsverksamheten och för att åt denna giva en säker grund hemställer
konferensen, att medlemmarna måtte i folkskolornas läroplaner upptaga några
lektioner, ägnade att hos barnen inplanta känslan för försiktighet, och i läroplanerna
för fortsättningsskolor de grundläggande begreppen om förebyggande
av olycksfall och den första hjälpen vid olycksfall. Metodisk undervisning
rörande förebyggande av olycksfall i arbete bör meddelas i yrkesskolor av
alla slag, och bör därvid elevernas uppmärksamhet lämpligen fästas på betydelsen
av den förebyggande verksamheten ur såväl ekonomisk som moralisk
synpunkt.

14. Med hänsyn till den stora betydelse, som i avseende å olycksfallens
följder måste tillmätas den snabbhet, varmed den första vården kan lämnas,
böra åtgärder vidtagas till säkerställande att i alla företag erforderlig materiel
för lämnande av den första hjälpen finnes tillgänglig för omedelbart bruk
och att denna hjälp lämnas av vederbörligen kvalificerade personer. Det är
jämväl önskvärt, att åtgärder vidtagas för att vid allvarliga olycksfall läkarhjälp
må kunna erhållas så snart som möjligt. Ambulanstjänst bör även
vara anordnad för snabb transport av skadade till sjukhus eller till deras
hem.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att läkarna erhålla särskild teoretisk
och praktisk utbildning i behandling av skador förorsakade av olycksfall.

78

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 71.

III.

15. I betraktande av att varje effektivt system för olycksfalls förebyggande
bör vila på lagstadgad grund, hemställer konferensen, att varje medlem
måtte i sin lagstiftning föreskriva de åtgärder, vilka erfordras för tryggande
av en tillfredsställande grad av säkerhet.

16. I lag bör stadgas, att arbetsgivaren är skyldig att anordna och sköta
sitt företag på sådant sätt, att arbetarna, med hänsyn tagen till företagets
natur och teknikens ståndpunkt, beredas tillräckligt skydd, samt att han tilllika
bör tillse, att arbetarna upplysas örn riskerna i sitt arbete, där sådana
förekomma, och örn vad som bör iakttagas av dem för undvikande av olycksfall.

17. Det är i allmänhet önskvärt, att planer för uppförande eller omändring
av industriella anläggningar i vederbörlig tid underställas granskning
av kompetent myndighet för konstaterande, huruvida planerna äro av beskaffenhet
att motsvara de ovan åsyftade lagbestämmelserna. Denna granskning
bör äga rum så skyndsamt som möjligt för att icke fördröja byggnadsarbetet.

18. I den mån varje lands administrativa och judiciella organisation så
medgiver, böra yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för kontroll
över tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för arbetarna
mot olycksfall äga befogenhet att i varje särskilt fall föreskriva för arbetsgivaren,
vad han har att göra för att iakttaga sina skyldigheter, med rätt
likväl för honom att vädja till överordnad administrativ myndighet eller
skiljedom.

I händelse av överhängande fara bör kontrollorganet äga att oberoende
av vädjorätten kräva omedelbart vidtagande av föreskrivna åtgärder.

19. Med hänsyn till betydelsen, ur synpunkten av olycksfalls förebyggande,
av det sätt, varpå arbetarna förhålla sig, bör den nationella lagstiftningen
föreskriva skyldighet för arbetarna att efterkomma författningarna
rörande förebyggande av olycksfall samt särskilt stadga, att arbetarna icke
utan tillstånd få borttaga skyddsanordningar och att de skola använda dem
på riktigt sätt.

20. Konferensen hemställer, att innan vederbörande myndighet utfärdar
slutgiltiga administrativa bestämmelser rörande förebyggande av olycksfall
inom en industri, den måtte bereda tillfälle för representativa organisationer
av vederbörande arbetsgivare och arbetare att framlägga sina synpunkter.

21. Bestämmelser i lag eller förordning böra föreskriva medverkan från
arbetarnas sida för tryggande av tillämpningen av säkerhetsföreskrifterna på
sätt för varje land är mest lämpligt, exempelvis genom: befordran av kompetenta
arbetare till vissa befattningar inom yrkesinspektionen; bestämmelser
som ge arbetarna rätt att påkalla besök av tjänsteman hos inspektionen eller
annan behörig myndighet, då de finna detta önskvärt, eller som förpliktar
arbetsgivaren att bereda arbetarna eller deras representanter tillfälle att träda
i förbindelse med inspektören, då denne besöker företaget; tillsättande av
representanter för arbetarna i säkerhetsnämnder, som hava att trygga säkerhetsföreskrifternas
tillämpning och fastställa orsakerna till olycksfall.

IV.

22. Konferensen hemställer, att staten måtte söka åvägabringa, att de särskilda
bolag och andra inrättningar för olycksfallsförsäkring vid premiernas
fastställande för företagen taga hänsyn till de åtgärder, som i dessa vidtagits
för arbetarnas skydd, och därigenom uppmuntra arbetsgivarna att
förbättra säkerhetsanordningarna.

Kungl. Majus proposition nr 71.

79

23. Staten bör uppmuntra bolag och andra inrättningar för olycksfallsförsäkring
att medverka i arbetet för förebyggande av olycksfall genom bl. a.
följande medel: meddelande till yrkesinspektionen eller andra behöriga kontrollorgan
av uppgifter rörande olycksfallens orsaker och följder; samverkan
med de institutioner och kommissioner, som avses i punkt 1, samt med safetyfirst-rörelsen
i allmänhet; lån åt arbetsgivare för införande eller förbättring
av säkerhetsanordningar; premier åt arbetare, ingenjörer m. fl., vilka genom
sina uppfinningar eller idéer på ett verksamt sätt bidraga till att förebygga
olycksfall; propaganda bland arbetsgivare och allmänheten; råd beträffande
säkerhetsåtgärder; understöd åt säkerhetsmuseer och anstalter för undervisning
örn förebyggande av olycksfall.

Förslag till konvention angående angivande av vikten å tyngre kollin,
som transporteras å fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående angivande av vikten å
tyngre kollin, som transporteras å fartyg, en fråga, vilken innefattas i
den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ !•

Varje kolli eller föremål med en bruttovikt av ettusen kilogram (en meterton)
eller däröver, vilket för befordran avlämnas inom de territoriella
gränserna för en medlemsstat, som ratificerat denna konvention, och vilket

är avsett att transporteras å hav eller inre vattenväg, skall före ombord tagandet

vara försett med uppgift å sin bruttovikt, tydligt och varaktigt
angiven på utsidan.

Den nationella lagstiftningen må i undantagsfall, då det är svårt att bestämma
den exakta vikten, medgiva angivandet av approximativ vikt.

Skyldighet att tillse, att denna föreskrift iakttages, skall endast åligga

regeringen i det land, från vilket kollit eller föremålet avsändes, med ute slutande

av regeringen i varje annat land, som kollit kan passera på vägen
till sin destinationsort.

Det tillkommer den nationella lagstiftningen att avgöra, huruvida skyldigheten
att angiva vikten på ovan föreskrivna sätt skall åligga avsändaren eller
någon annan.

§ 2.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

80

Kungl. Majus proposition nr 71.

§ 3.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§4.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§5.

Yarje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.

Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny tioårsperiod och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

§ 6-

Yid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 7-

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av
den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av
förevarande konvention oberoende av vad i § 5 här ovan stadgas örn tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.

§ 8.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Majus proposition nr 71.

81

Rekommendation angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar

å motordrivna maskiner.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående ansvarighet i fråga örn
säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner, en fråga, vilken innefattas
i den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen:

I.

I syfte att till förmån för arbetarnas säkerhet mera effektivt trygga iakttagandet
av föreskrifterna i den nationella lagstiftningen rörande säkerhetsanordningar
å motordrivna maskiner, använda inom landet, samt utan intrång
på den skyldighet, som under alla förhållanden bör åligga arbetsgivaren att
försäkra sig örn att de maskiner, som användas i hans företag, äro utrustade
i enlighet med nämnda föreskrifter,

hemställer konferensen, att varje medlem måtte godtaga och i största
möjliga mån tillämpa den principen, att det bör vara genom lag förbjudet
att leverera eller installera motordrivna maskiner, avsedda att användas inom
medlemmens territorium, med mindre de äro försedda med sådana säkerhetsanordningar,
som fordras av den nationella lagstiftningen, då dessa maskiner
äro i bruk.

Förestående stycke äger tillämpning å varje elektrisk anordning, som utgör
en del av maskinen.

II.

Varje medlem bör hålla internationella arbetsbyrån underrättad örn de
åtgärder den vidtagit för tillämpning av ovannämnda princip samt om resultaten
av tillämpningen.

Förslag till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta mod lastning eller lossning av fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve oell där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 56 höft. (Nr 71.) 1944 29 6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

samt beslutit antaga vissa förslag angående skydd mot olycksfall vid
arbete med lastning eller lossning av fartyg, vilken fråga uppförts såsom
den andra på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio,
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ !•

I denna konvention

a) betecknar och inbegriper uttrycket »arbetsförrättning» allt eller en del
av det arbete med lastning eller lossning av fartyg, nyttjat i havs- eller inre
sjöfart, med undantag för krigsfartyg, som i land eller ombord utföres vare
sig i havs- eller inre hamn eller i docka, vid lastbrygga, kaj eller annan
liknande plats, där dylikt arbete bedrives; samt

b) avser uttrycket »arbetare» varje person, som användes till sådan arbetsförrättning.

§2.

Varje regelrätt brukad tillträdesled, som går över en docka, lastbrygga,
kaj eller liknande område och vilken arbetarna hava att använda för att begiva
sig till eller från den plats, där arbetsförrättningar utföras, samt alla
arbetsplatser i land skola hållas i ett skick, som iir ägnat att bereda trygghet
åt de arbetare, som använda dem.

Särskilt skall iakttagas

1) att alla arbetsplatser i land och alla farliga delar av de förut angivna
tillträdeslederna, som föra dit från närmaste allmänna väg, äro försedda med
belysning, som är effektiv och icke erbjuder fara;

2) att lastbryggor och kajer hållas så fria från gods, att de lämna fri
passage till de i § 3 omnämnda förbindelsemedlen;

3) att då utrymme lämnas längs bryggans eller kajens ytterkant, detta halen
bredd av minst 90 centimeter (3 fot) och hålles fritt från andra hindrande
föremål än fasta konstruktionsdelar samt i bruk varande inrättningar
och redskap;

4) att, i den mån så låter sig göra med hänsyn till trafiken och arbetet,

a) alla farliga delar av dessa tillträdesleder och arbetsplatser (t. ex. farliga
öppningar, hörn och kanter) äro försedda med lämpliga räck av minst 75
centimeters (2 fot 6 tums) höjd;

b) farliga passager över broar, kassuner och dockportar å båda sidor äro
försedda med räck av minst 75 centimeters (2 fot 6 tums) höjd, vilket i
bägge ändar skall givas tillräcklig fortsättning, som dock icke behöver vara
längre än 4.5 meter (5 yards).

§3.

1) Då ett fartyg ligger vid kaj eller intill annat fartyg för arbetsförrättningars
utförande, skola förbindelsemedel, som erbjuda garantier för säkerhet,
stå till arbetarnas förfogande, när de hava att begiva sig till eller från fartyget,
såvida icke omständigheterna äro sådana, att arbetarna, även örn ingen
särskild anordning finnes, kunna göra detta utan att utsättas för onödiga
risker.

2) Ifrågavarande förbindelsemedel skola utgöras av:

a) där så skäligen kan åstadkommas, fartygets fallrepstrappa, en landgång
eller liknande anordning;

Kungl. Majus proposition nr 71.

83

b) i övriga fall en lejdare.

3) De i mom. 2 a) angivna anordningarna skola lia en bredd av minst 55
centimeter (22 tum); de skola vara stadigt fästade, så att de äro förhindrade
att rubbas; de få icke luta för mycket, och till dem använt material skall
vara av god beskaffenhet och i gott stånd; de skola å båda sidor utefter
hela sin längd vara försedda med betryggande räck, som överallt har en
höjd av minst 82 centimeter (2 fot 9 tum), eller, i fråga om fallrepstrappa,
å ena sidan vara försedda med betryggande räck av nämnda höjd, för såvitt
den andra är tillräckligt skyddad av fartygssidan.

Dock må anordningar av berörda slag, som äro i bruk vid tiden för denna
konventions ratificering, fortfarande användas:

a) örn de på båda sidor äro försedda med räck av minst 80 centimeters
(2 fot 8 tums) höjd, intill dess dessa ersättas med nya;

b) örn de på båda sidor äro försedda med räck av minst 75 centimeters
(2 fot 6 tums) höjd, under ett år efter ratificeringen av denna konvention.

4) Den i mom. 2 b) angivna lejdaren skall vara av tillräcklig längd och
styrka samt på lämpligt sätt fastgjord.

5) a) Avvikelser från bestämmelserna i denna paragraf kunna medgivas
av vederbörande myndigheter i de fall, då de anse, att de i paragrafen omnämnda
anordningarna icke äro nödvändiga för arbetarnas säkerhet.

b) Bestämmelserna i denna paragraf skola icke äga tillämpning å ställningar
eller lastlandgångar i de fall, då dessa uteslutande användas för
arbetsförrättningar.

6) Arbetare må icke använda eller åläggas använda andra förbindelsemedel
än de, som angivas i eller äro tillåtna enligt denna paragraf.

§ 4-

För det fall att arbetarna måste sjöledes begiva sig till eller från ett
fartyg för arbetsförrättningars utförande, skola lämpliga anordningar finnas
föreskrivna till tryggande av deras transport, däri inbegripet föreskrift om
de villkor, som de för transporten använda farkosterna skola uppfylla.

§ 5.

1) Då arbetarna hava att utföra arbetsförrättningar i lastrum, vilkas botten
är belägen mer än 1.5 meter (5 fot) under däckets yta, skola förbindelsemedel,
vilka erbjuda garantier för säkerhet ställas till deras förfogande.

2) Dessa förbindelsemedel skola i regel bestå av en lejdare, och skall
sådan icke anses erbjuda garantier för säkerhet med mindre:

a) tillräckligt utrymme finnes bakom stegen, vilket utrymme i fråga örn
lejdare, anbringade å skott eller i trunkluckor, skall vara minst 11.5 centimeter
(41/2 tum), eller samtliga steg lia tillräcklig bredd för att erbjuda
stadigt fäste för händer och fötter;

b) den icke är mera indragen under däcket än som skäligen fordras för
att hålla den fri för lucköppningen;

c) den fortsättes av och befinner sig i samma linje som anordningar för
stadigt hand- och fotfäste, anbringade å luckkarmarna (t. ex. steg eller urholkningar); d)

de i c) omnämnda anordningarna skjuta ut minst 11.5 centimeter (4''/2
tum) och hava en bredd av minst 25 centimeter (10 tum);

e) lejdarna, där särskilda sådana finnas mellan de nedre däcken, i den
mån så låter sig göra befinna sig i samma linje som den från översta däcket
nedgående lejdaren.

Dock må vederbörande myndigheter, då på grund av fartygets konstruk -

84

Kungl. Majlis proposition nr 71.

tion icke skäligen kan påfordras anbringandet av lejdare, äga medgiva användande
av andra förbindelsemedel, förutsatt att dessa i tillämpliga delar
uppfylla i denna paragraf för lejdare föreskrivna villkor.

3) Tillräckligt fritt utrymme för tillträde till förbindelsemedlen skall lämnas
vid luckkarmarna.

4) Axeltunnlar skola å båda sidor vara försedda med lämpliga hand- och
fotfästen.

5) Då en lejdare skall användas i lastrummet på ett odäckat fartyg, skall
det åligga den, som åtagit sig arbetsförrättningarna, att tillhandahålla sådan
lejdare. Denna skall i övre ändan vara försedd med hakar för dess fästande
vid luckkarmen eller med annan anordning för säkert fästande.

6) Arbetarna må icke använda eller åläggas använda andra förbindelsemedel
än de, som angivas i eller äro tillåtna enligt denna paragraf.

7) Vid tiden för denna konventions ratificering befintliga fartyg skola vara
fritagna från dimensionsföreskrifterna i mom. 2 a) och d) och från bestämmelserna
i mom. 4 under en tid icke överstigande fyra år, räknat från dagen
för nämnda ratificering.

§ 6.

Under det att arbetarna befinna sig ombord å fartyget för arbetsförrättningars
utförande, må för arbetarna tillgänglig lucköppning till lastrum med
ett djup av mer än 1.6 meter (5 fot) räknat från däcksytan till rummets
botten, icke lämnas öppen och utan skyddsanordning; alla dylika öppningar,
som icke äro skyddade medelst karmar till en höjd, uppgående till minst
75 centimeter (2 fot 6 tum), skola omgivas med betryggande skyddsräck av
minst 90 centimeters (3 fots) höjd, för såvitt arbetet vid lucköppningen därigenom
icke förhindras, eller ock vara på betryggande sätt täckta.

Liknande åtgärder skola i fall av behov vidtagas för att bereda, skydd
vid alla andra öppningar i däcket, vilka kunna erbjuda fara för arbetarna.

Bestämmelserna i denna paragraf skola likväl icke äga tillämpning, då
lämplig och tillfyllestgörande vakthållning finnes anordnad.

§ 7.

Då arbetsförrättningar skola utföras ombord å ett fartyg, skola förbindelsemedlen
till detta fartyg ävensom alla platser ombord, där arbetarna
sysselsättas eller dit de kunna beordras under arbetet, vara effektivt upplysta.

De använda belysningsanordningarna skola vara sådana, att de icke kunna
äventyra arbetarnas säkerhet eller inverka störande på andra fartygs navigering.

§8.

För att trygga arbetarnas säkerhet, då de äro sysselsatta med att avtaga
eller pålägga luckor och skärstockar, tjänande att täcka lucköppningarna,

1) skola luckor och skärstockar, som tjäna att täcka lucköppningarna,
hållas i gott stånd;

2) skola luckorna vara försedda med handtag, avpassade efter luckornas
storlek och tyngd;

3) skola skärstockar, som tjäna att täcka lucköppningarna, vara försedda
med sådana anordningar för avtagning och påläggning, att arbetarna icke
behöva beträda dem för att anbringa nämnda anordningar;

4) skola luckor och skärstockar, för såvitt de icke äro utbytbara, vara
försedda med tydligt märke, angivande det däck och den lucköppning, till
vilka de höra, samt deras plats i lucköppningen;

85

Kungl. Majus proposition nr 71.

5) må luckor icke användas till uppförande av ställningar för lastens
liandhavande eller för annat ändamål, som skulle kunna utsätta dem för
skada.

§ 9-

Lämpliga åtgärder skola vidtagas till säkerställande, att lyftinrättningar
eller därtill hörande fasta eller lösa hjälpmedel icke användas för arbetsförrättningar
i land eller ombord å fartyg, med mindre de befinna sig i stånd
att fungera riskfritt.

Särskilt skall iakttagas följande:

1) Innan de tagas i bruk, skola nämnda inrättningar jämte de fasta
hjälpmedel ombord, som enligt nationell lagstiftning betraktas som de förras
tillbehör, ävensom kättingar och stållinor, som användas i samband därmed,
i föreskriven ordning vederbörligen undersökas och provas av kompetent
person, som även skall genom certifikat intyga den högsta tillåtna belastningen.

2) Efter deras tagande i bruk skall varje i land eller ombord använd lyftinrättning
samt alla fasta hjälpmedel ombord, som enligt den nationella lagstiftningen
betraktas som den förras tillbehör, ingående undersökas eller inspekteras
sålunda:

a) lastbommar, svanhalsar, mast- och hörnbeslag, ringbultar, topprep och
alla andra fasta hjälpmedel, vilkas lösgörande möter särskilda svårigheter,
skola ingående undersökas vart fjärde år och inspekteras var tolfte månad;

b) alla lyftinrättningar (såsom kranar och vinschar), block, schacker och
övriga i a) icke åsyftade tillbehör skola ingående undersökas var tolfte
månad.

Alla lösa hjälpmedel (t. ex. kättingar, stållinor, ringar och krokar) skola,
varje gång innan de tagas i bruk underkastas inspektion, försåvitt de icke
inspekterats inom de närmast föregående tre månaderna.

Kättingar må icke förkortas genom att därå slås knopar, och åtgärder
skola vidtagas till förekommande att de skadas av skarpa kanter.

Ögonsplits å stållina med eller utan kaus skall vara utförd med minst tre
instickningar av hela kardeler och två instickningar av kardeler med halva
antalet trådar uttagna. Dock skall denna föreskrift icke förhindra användandet
av annan slags splits, vilken visas vara lika effektiv som de nu föreskrivna.

3) Kättingar och liknande hjälpmedel, som angivas i den nationella lagstiftningen
(t. ex. krokar, ringar, schacklar och lekare) skola, försåvitt ole
icke enligt föreskrift i nämnda lagstiftning underkastats annan tillfredsställande
behandling, glödgas under tillsyn av kompetent person med iakttagande
av följande:

a) Kättingar och förut angivna hjälpmedel ombord å fartyg:

1) kättingar och hjälpmedel om högst 12.5 millimeter (V2 tum) i regelbundet
bruk, minst en gång var sjätte månad;

2) övriga kättingar och hjälpmedel (inkl. topprepskättingar, men exkl.
»bridle chains», som äro fästade vid lastbom eller mast) i regelbundet bruk,
minst en gång var tolfte månad.

Dock skall i fråga örn dylika hjälpmedel, vilka uteslutande användas vid
kranar eller andra lyftinrättningar, som drivas flir hand, den i 1) angivna
tiden av sex månader ersättas med tolv månader och de i 2) angivna tolv
månaderna ersättas med två år.

Jämväl må i de fall, då vederbörande myndighet beträffande förut angivna
hjälpmedel med undantag av kättingar anser, att på grund av deras
dimensioner, utförande, material eller sällan förekommande användning iakttagandet
av föreskrifterna i förevarande moment rörande glödgning icke er -

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

fordras för arbetarnas skyddande, myndigheten kunna medelst skriftligt certifikat
(som den när som helst kan återkalla) undantaga ifrågavarande hjälpmedel
från tillämpningen av nämnda föreskrifter under förbehåll av de villkor,
som kunna vara fastställda i certifikatet.

b) Kättingar och förut angivna hjälpmedel, som icke finnas ombord
:

åtgärder skola föreskrivas till säkerställande av glödgning av sådana kättingar
och hjälpmedel.

c) Kättingar och förut angivna hjälpmedel, vare sig de finnas
ombord eller icke:

kättingar och hjälpmedel, som förlängts, ändrats eller reparerats medelst
svetsning, skola ånyo provas och undersökas.

4) Vederbörligen bestyrkta besiktningsdokument, vilka på ett tillfredsställande
sätt utvisa, att ifrågavarande inrättningar och hjälpmedel fungera
säkert, skola, alltefter omständigheterna, förvaras i land eller ombord; dessa
besiktningsdokument skola angiva den högsta tillåtna belastningen samt
dagen för och resultatet av de i mom. 1 och 2 av denna paragraf åsyftade
provningar och undersökningar ävensom av de i mom. 3 åsyftade glödgningar
eller andra behandlingsmetoder.

Dessa besiktningsdokument skola, då så påfordras av därtill bemyndigad
person, företes av den, som har hand örn dem.

5) På alla kranar, lastbommar och kättingslängor ävensom å övriga ombord
använda liknande hjälpmedel, specificerade i den nationella lagstiftningen,
skall den högsta tillåtna belastningen finnas tydligt angiven. Den
högsta tillåtna belastningen för kättingslängor skall med tydliga siffror eller
bokstäver vara angiven antingen på själva kättingen eller på en därvid säkert
fästad bricka eller ring av hållbart material.

6) Alla motorer, kugghjul, kättings- och friktionstransmissioner, axlar,
strömförande elektriska ledningar samt ångrör skola (med mindre det kan
visas, att de äro så placerade och konstruerade, att de för alla de använda
arbetarna erbjuda samma trygghet, som örn de vore effektivt skyddade) vara
säkert inskyddade, i den mån så låter sig göra utan menlig inverkan på
fartygets säkra manövrering.

7) Kranar och vinschar skola vara försedda med betryggande anordningar,
som hindra lasten från att oförutsett nedfalla, under det den lyftes eller
sänkes.

8) Lämpliga åtgärder skola vidtagas till förhindrande, att avloppsånga från
och, i den mån så låter sig göra, ånga under tryck till vinsch eller kran försvårar
sikten å arbetsplats, där arbetare är sysselsatt.

§ io.

Endast tillräckligt kompetenta och pålitliga personer må användas för
skötande av lyft- eller transportinrättningar, vare sig de drivas med maskinkraft
eller på annat sätt, för signalerande till skötaren av sådana inrättningar
eller för passande av göling å vinsch trumma eller nockar.

§ 11-

1) Last må ej lämnas hängande i lyftinrättning, med mindre kompetent
person effektivt passar denna, medan lasten är hängande.

2) Lämpliga åtgärder skola föreskrivas för användande av signalman, där
så erfordras för arbetarnas säkerhet.

3) Lämpliga åtgärder skola föreskrivas till undvikande, att farliga arbetsmetoder
användas vid uppstapling eller nedtagning, stuvning eller lossning
av last eller vid dess handhavande i samband därmed.

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

4) Innan arbetet börjas vid en lucköppning, skola alla skärstockar urlyftas,
med mindre lucköppningen är så stor, att fara för arbetarna icke uppstår
därigenom att last slår emot skär sto ekarna. För det fall att dessa
kunna lämnas på sin plats, skola de vara säkert fästade till förhindrande att
de rubbas.

5) Försiktighetsåtgärder skola vidtagas till möjliggörande för arbetarna
att lätt utrymma lastrum eller mellandäck, då de där sysselsättas med lastning
eller lossning av kol eller annat massgods.

6) Ställning må icke användas för arbetsförrättning, med mindre den är av
hållbar och solid konstruktion, vederbörligen uppstöttad och, i fall av behov,
säkert fästad.

För transport av last mellan fartyget och land må icke användas handkärra,
då ställningen har sådan lutning, att den medför fara.

Ställningar skola, i fall av behov, täckas med lämpligt ämne för att hindra
arbetarna från att halka.

7) Då arbetsutrymmet i ett lastrum är begränsat till utrymmet under
själva lucköppningen, må hakar icke fastsättas i band eller dylikt kring
balar, innehållande bomull, ull, kork, jutesäckar eller annat liknande gods,
(ej heller fathakar anhuggas på tunnor), för annat ändamål än att bryta ut
last eller sammanföra den i längor.

8) Intet hjälpmedel må belastas utöver sin högsta tillåtna belastning,
utom i de särskilda fall då uttryckligt bemyndigande, varom anteckning
skall göras, lämnas av ägaren av ifrågavarande lyftinrättning eller hans
ombud.

9) Kranar i land med föränderlig lyftförmåga (t. ex. vid vertikalt rörlig
kranarm, där lyftförmågan växlar med kranarmens lutning) skola vara försedda
med automatisk indikator eller en skylt, utvisande den högsta tillåtna
belastning, som svarar mot olika lutningar av kranarmen.

§ 12.

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva de försiktighetsmått, som
äro att anse såsom nödvändiga för att bereda arbetarna ett med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt fall tillbörligt skydd, då de ha att arbeta
i beröring med eller i närheten av ämnen, som äro farliga för deras
liv eller hälsa, antingen på grund av ämnenas egen natur eller på grund av
det tillstånd, vari ämnena för tillfället befinna sig, eller då de lia att arbeta
å platser, där dylika ämnen ha förvarats.

§ 13.

"Vid dockor, lastbryggor, kajer och andra liknande platser, där arbetsförrättning
ofta utföres, skola sådana anordningar, som den nationella lagstiftningen
nied hänsyn tagen till lokala förhållanden bör föreskriva, finnas vidtagna
för att den första hjälpen må kunna skyndsamt lämnas vid olycksfall
och för att vid allvarliga sådana vederbörande må kunna skyndsamt föras
till närmaste sjukhus. Ett tillräckligt förråd av material för lämnande av
den fÖrsta hjälpen skall ständigt förvaras å de platser, varom här fråga är, i
sådant skick och å sådana ställen, att detsamma är lätt tillgängligt och
omedelbart kan tagas i bruk under arbetstiden. Nämnda förråd böra ställas
under inseende av en eller flera ansvariga personer, varav en eller flera böra
vara kompetenta att lämna den första hjälpen och beredda att stå till omedelbar
tjänst under arbetstiden.

Lämpliga åtgärder skola jämväl vidtagas vid dockor, lastbryggor, kajer
och andra liknande, förut omnämnda platser för att lämna hjälp åt arbetare,
som fallit i vattnet.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

§ 14.

Ingen må avlägsna eller rubba räck, landgångar, hjälpmedel av olika slag,
lejdare, livräddningsredskap, belysningsanordningar, skyltar eller märken,
ställningar eller andra föremål, varom föreskrift meddelas i denna konvention,
utan att vara därtill vederbörligen bemyndigad eller i fall av nödtvång;
föremålen i fråga skola återställas på sin plats vid utgången av den tid,
under vilken de måst vara avlägsnade.

§ loll
et skall tillkomma varje medlem att medgiva fullständiga eller partiella
avvikelser från denna konventions bestämmelser beträffande docka, lastbrygga,
kaj eller annan liknande plats, där arbetsförrättning endast tillfälligtvis
utföres eller där trafiken är obetydlig och begränsad till mindre fartyg,
samt beträffande vissa särskilda fartyg eller vissa särskilda slag av fartyg
eller fartyg, som icke uppnå ett visst tontal, ävensom i de fall, då det med
hänsyn till klimatiska förhållanden ställer sig omöjligt att kräva uppfyllandet
av bestämmelserna i denna konvention.

Internationella arbetsbyrån skall hållas underrättad örn de bestämmelser,
med stöd av vilka ovanberörda fullständiga eller partiella avvikelser medgivas.

§ 16.

Med förbehåll för de undantag, som eljest i denna konvention medgivas,
skola de bestämmelser i konventionen, som beröra fartygs byggnad eller
permanenta utrustning, omedelbart tillämpas å fartyg, vilkas byggnad påbörjas
efter dagen för konventionens ratificering, samt inom fyra år efter
nämnda dag å alla andra fartyg. Dock skola åsyftade bestämmelser jämväl
före utgången av denna tid tillämpas å sistnämnda fartyg i den mån så är
skäligt och i praktiken utförbart.

§ 17-

Till tryggande av en effektiv tillämpning av alla författningar, vilka åsyfta
att skydda arbetarna mot olycksfall,

1) skola nämnda författningar tydligt angiva de personer eller organ, som
äro ansvariga för deras iakttagande;

2) skola anstalter träffas för inrättande av ett effektivt inspektionssystem
samt för fastställande av påföljder för överträdelser av författningarna;

3) skola författningarnas texter eller sammandrag därav anslås å väl synliga
ställen vid dockor, lastbryggor, kajer och andra liknande platser, där
arbetsförrättning ofta utföres.

§ 18.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.

§ 19.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 71. 89

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ 20.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 21.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny femårsperiod och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

§ 22.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 23.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation av
den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av
förevarande konvention oberoende av vad i § 21 här ovan stadgas örn tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande
konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya konventionen.

§ 24.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 56 käft. (Nr 71.) 1944 29 7

90

Kungl. Majus proposition nr 71.

Rekommendation angående ömsesidighet i fråga om skydd mot olycksfall
för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående ömsesidighet i fråga örn
skydd mot olycksfall vid arbete med lastning eller lossning av fartyg,
en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen för
sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugonio
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som beaktar, att konventionen angående skydd mot olycksfall vid arbete
med lastning eller lossning av fartyg, samtidigt som den har till huvudsyfte att
skydda vederbörande arbetare, erbjuder ett tillfälle för medlemmarna att utarbeta
och utfärda förordningar, vilka, baserade på nämnda konvention, förete
en viss likformighet, samt jämväl erbjuder tillfälle att utsträcka principen
örn ömsesidigt erkännande av inspektions- och undersökningscertifikat,
och som i detta samband fäster medlemmarnas uppmärksamhet på de
principer, som fastslagits i Köpenhamnkonventionen av den 28 januari 1926
angående fartygs sjövärdighet och utrustning med däri genom deklarationen
av den 11 juni 1928 gjorda ändringar,

hemställer enträget till medlemmarna, att de, efter att ha ratificerat konventionen
angående skydd mot olycksfall vid arbete med lastning eller lossning
av fartyg och utfärdat bestämmelser på grundval av föreskrifterna däri,
måtte rådföra sig med varandra i syfte att få till stånd överenskommelser
örn ömsesidighet, under villkor likväl att dessa överenskommelser trygga
huvudsyftet med konventionen, d. v. s. arbetarnas säkerhet.

Rekommendation angående hörande av fackliga organisationer vid utarbetande
av bestämmelser rörande säkerhet för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 30 maj 1929 till sitt tolfte sammanträde,
samt beslutit antaga vissa förslag angående hörande av fackliga organisationer
vid utarbetande av bestämmelser rörande säkerhet vid arbete
med lastning eller lossning av fartyg, en fråga, vilken innefattas i den
andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

91

Kungl. Majlis proposition nr 71.

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusenniohundra och tjugo -nio efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till
dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen.

Konferensen,

som antagit ett konventionsförslag angående skydd mot olycksfall vid arbete
med lastning eller lossning av fartyg och

som önskar giva medlemmarna en anvisning, vilken kan vara dem till ledning
vid tillämpningen av nämnda konvention inom deras resp. länder,
fogar till konventionsförslaget följande rekommendation:

Vid utarbetande av nya författningar för att bringa i verkställighet omförmälda
konvention böra de myndigheter, som ha att svara för utarbetande
av föreskrifter till skydd mot olycksfall för arbetare sysselsatta med lastning
eller lossning av fartyg, höra vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
vilka kunna förefinnas inom resp. länder; börande detta ske antingen
direkt eller med anlitande av särskilda för ändamålet godkända organ, vari
båda parterna äro företrädda.