Kungl. Maj;ts proposition nr 64.

Nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäljning
av till statens järnvägars torvpulverfabrik vid
Hästhagens mosse hörande mark m. m. : given Stockholms
slott den 31 januari 1930.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regemten
i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lijbeck, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

Vid anmälan av frågan om anslag för budgetåret 1930/1931 till utgifter
för kapitalökning för statens järnvägar omnämnde jag (statsverkspropositionen,
utgifter för kapitalökning, bil. 3, sid. 58), att järnvägsstyrelsen gjort framställning
om bemyndigande att nedlägga driften vid statens järnvägars torvpulverfabrik
vid Hästhagens mosse i Vislanda socken av Kronobergs län
samt örn utverkande av riksdagens medgivande till försäljning av de till
företaget hörande, för ändamålet inköpta fastigheterna. Jag anförde därvid
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 49 käft. (Nr 64.) 217 so 1

2 Kungl. Majus proposition nr 64.

tillika, att jag hade för avsikt att längre fram för Kungl. Majit anmäla denna
fråga.

Jag har nu att upptaga nämnda ärende till behandling.

Efter framställning av järnvägsstyrelsen och sedan försökseldning med
torvpulver å statens järnvägar under någon tid pågått i mindre omfattning,
anmäldes i proposition nr 161 till 1916 års riksdag ett av järnvägsstyrelsen
framlagt förslag rörande anordnande av försöksdrift i större skala med
torvpulvereldning å lokomotiv. Denna försöksdrift var avsedd att äga rum
å linjen Falköping—Nässjö, där lokomotiven till samtliga tåg skulle drivas
med pulverbränsle. För ändamålet skulle enligt förslaget inköpas Hästhagens
mosse i närheten av Vislanda järnvägsstation, å vilken mosse skulle
för statens järnvägars räkning anläggas en torvpulverfabrik.

Kostnaderna för ifrågavarande anläggning, däri inbegripet utgifter för
omändring av erforderligt antal lokomotiv för torvpulvereldning, beräknades
uppgå till ett belopp av 1,300,000 kronor, fördelat på följande poster:

Kronor.

Inköp och planering av mosse ...................................................... 165,000: —

Anläggning av torvpulverfabrik .................................................... 800,000: —

Patentavgift ...................................................................................... 25,000: —

Spår från Vislanda till mossen ...................................................... 50,000: —

Utrustning av 18 lokomotiv med apparater för torpulvereldning 260,000: —

Summa kronor 1,300,000: —

Enligt förslaget skulle vid torvpulverfabrikationens upphörande efter slutavverkning
av mossen till anläggningen hörande mark, byggnader och inventarier
försäljas.

I överensstämmelse med nu omförmälda förslag hemställde Kungl. Majit
i berörda proposition, bland annat, att för anläggande av ifrågavande torvpulverfabrik
samt till omändring av erforderligt antal lokomotiv för torvpulvereldning
måtte anvisas ett anslag för år 1917 av 1,300,000 kronor, att
utgå av lånemedel, samt att järnvägsstyrelsen måtte bemyndigas att vid
torvpulverfabrikationens avslutande försälja till anläggningen hörande mark,
byggnader och inventarier.

Riksdagen biföll (skrivelser nr 186 och 275) förslaget örn anslag för torvpulverfabrikens
anläggande men fann detta anslag böra endast till en mindre
del utgå av lånemedel. Genom upplåning syntes allenast böra täckas de
belopp, till vilka efter fabrikationens avslutande den inköpta torvmossen och
själva fabriksanläggningen kunde värderas, ävensom kostnaden för omändring
av det för torvpulvereldningens genomförande erforderliga antalet lokomotiv,
vilka belopp beräknades till sammanlagt 390,000 kronor. Återstoden
eller 910,000 kronor anvisades alltså av riksdagen att utgå av andra statsinkomster
än lånemedel. Beträffande förslaget örn bemyndigande för järnvägsstyrelsen
att försälja till anläggningen hörande mark m. m. fann riksdagen
beslut i denna fråga böra tills vidare anstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

För anläggningen hava för en kostnad av omkring 187,000 kronor inköpts
vissa fastigheter i Vislanda socken, omfattande en areal av tillhopa cirka
339 hektar, varav på själva mossen jämte fast mark för vissa byggnader
m. m. belöpa 215 hektar samt på Hästhagens gård med underlydande torp
124 hektar. I arealen ingår åker med 29 hektar och skog med 75 hektar.

Anläggningen har utförts av aktiebolaget Torf i Jönköping enligt entreprenadkontrakt,
dagtecknat den 14 juli och den 18 augusti 1916. Entreprenaden
skulle enligt kontraktet vara helt slutförd den 1 maj 1917. Slutuppgörelse
blev emellertid icke träffad förrän den 21 januari 1921. Från och med sistnämnda
år har driften pågått utan mera avsevärda avbott.

Anläggningens kapacitet var beräknad för en nettoproduktion av 20,000
ton torvpulver per år. Det har emellertid visat sig, att produktionen icke
kan uppdrivas mer än till omkring hälften av den avsedda eller högst 10,000
ton årligen. Detta har medfört, att trafiken å försökslinjen icke kunnat
helt uppehållas medelst pulvereldade lokomotiv, varför blandad stenkols- och
pulverdrift måst tillgripas.

Det för anläggningens utförande beviljade anslaget visade sig icke tillräckligt
för ändamålet. Huvudsakligen till följd av efter förslagets framläggande
uppkomna allmänna prisstegringar och svårigheter att anskaffa lämplig
materiel steg den totala anläggningskostnaden till 1,838,595 kronor 50
öre, vadan en merkostnad av icke mindre än 538,595 kronor 50 öre uppstod.
Frågan om täckande av denna merkostnad underställdes 1922 års riksdags
prövning, därvid riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts framställning (statsverkspropositionen,
utgifter för kapitalökning, bil. 1, punkt 24) medgav, att
för gäldande av merkostnaden finge enligt i statsrådsprotokollet angivna
grunder tagas i anspråk statens järnvägars förlagsmedel.

Vid statsmakternas beslut om medelsanvisning till anläggningen förutsattes,
att det i densamma nedlagda kapitalet skulle amorteras under fabrikens
livstid samt att det beviljade statsanslaget skulle återbäras vid den tidpunkt,
då fabriksdriften efter mossens slutavverkning nedlades. För sådant ändamål
skulle efter hand avsättas så stort belo])]), att det med säkerhet täckte
skillnaden mellan anslagsbeloppet och anläggningens realisationsvärde. I anslutning
till denna amorteringsplan hava för amortering av anläggningskostnaden
årligen avsatts medel, som beräknats med utgångspunkt från å ena sidan
storleken av nämnda kostnad och å andra sidan mängden av den i mossen
befintliga avverkningsbara torrén. Då, såsom i det följande närmare skall belysas,
driftresultatet vid fabriken icke medgivit avsättningar av driftöverskott,
hava de för amortering avsatta summorna utgått av statens järnvägars allmänna
driftmedel. Intill utgången av år 1929 Ilar för amortering avsatts ett belopp
av tillhopa 892,477 kronor 46 öre. Den av förlagsmedel bestridda delen av
anläggningskostnaden, 538,595 kronor 50 öre, har sålunda genom avsättningarna
helt täckts, och för återbetalning av det år 1916 anvisade statsanslaget
har reserverats ett belopp av 353,881 kronor 96 öre, vilket för närvarande
ingår i statens järnvägars allmänna rörelsemedel. Den återstående,

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

ännu ej amorterade anläggningskostnaden utgjorde sålunda vid nämnda tidpunkt
946,118 kronor 4 öre, till vilket belopp anläggningens värde vid samma
tidpunkt var bokfört.

Realisationsvärdet av anläggningen jämte därtill börande fastigheter uppskattas
av järnvägsstyrelsen till 125,000 kronor. Vid utgången av år 1929
funnos för reparationsfond vid fabriken avsatta medel till belopp av 101,744
kronor 43 öre. Antagas sistnämnda summor vara tillgängliga för amortering
av anläggningskostnaden, skulle det belopp, som ytterligare erfordras för
sådan amortering, vid nämnda tidpunkt kunna uppskattas till 719,373 kronor
61 öre.

Under den tid, som fabriksdriften pågått, har fabrikationen icke något år
lämnat tillräcklig avkastning för anläggningens förräntning och amortering.
Endast ett år — driftsåret 1926—1927, då det åsätta värdet å torvpulvret i
hög grad rönte inverkan av den höjning av stenkolspriserna, som föranleddes
av den stora kolstrejken i England — har tillverkningen inbringat så mycket,
att de rena driftkostnaderna därmed kunnat täckas samt därutöver uppstått
visst överskott. Nämnda överskott användes till nedskrivning av värdet
å det vid fabriken då inneliggande halvfabrikatet (lufttorkad bränntorv).

Det ekonomiska resultatet av fabrikationen framgår av följande sammanställning,
vari nettoöverskott, respektive nettoförlust angivits i avrundade tal:

Driftsår

(V4—sl/s)

1922— 1923 .

1923— 1924 .

1924— 1925

1925— 1926 .

1926— 1927 .

1927— 1928 .

1928— 1929 .

Nettoöverskott
(+)
resp. nettoförlust
(—)

— 46,500

— 23,000

— 26,000

- 20,300
+ 22,000

— 28,600
— 28,400

Vid bedömande av de i sammanställningen ingående siffrorna är att märka,
att torvpulverfabrikatet vid användning såsom lokomotivbränsle åsättes det
värde, som svarar mot kostnaden för den mängd stenkol, vilken eljest skulle
kommit till användning i pulvrets ställe. Hänsyn har sålunda vid driftresultatets
beräknande icke tagits till vissa extra kostnader, vilka — såsom
av det följande kommer att framgå — äro förenade med pulvrets användning.
Ej heller har hänsyn tagits till förräntning eller amortering av det i
anläggningen nedlagda kapitalet.

Frågan om torvpulverfabrikationens resultat samt örn rörelsens fortsatta
uppehållande har upprepade gånger berörts av överrevisorerna för statens
järnvägar. Redan i sin år 1923 avgivna berättelse örn granskning av statens
järnvägars räkenskaper och förvaltning för år 1922 framhöllo överrevisorerna

Kungl. Majus proposition nr 64.

med anledning av det enligt deras mening ganska nedslående ekonomiska
resultatet av fabrikens drift nödvändigheten av att järnvägsstyrelsen toge
ståndpunkt till frågan örn driftens fortsättande eller icke under rådande förhållanden.
I sin berättelse för år 1927 gjorde överrevisorerna, närmast i anledning
av påvisade olägenheter vid torvpulvrets användning såsom lokomotivbränsle,
vissa uttalanden, till vilka jag längre fram skall återkomma.

Med anledning av överrevisorernas erinringar i 1923 års berättelse anbefallde
Kungl. Majit genom beslut den 7 februari 1924 järnvägsstyrelsen att
inkomma med utredning, huruvida ett nedläggande av driften tills vidare
med vidmakthållande av anläggningen kunde beräknas medföra mindre förlust
för statens järnvägar än driftens upprätthållande. Sedan utredning i
nämnda hänseende verkställts, fann Kungl. Majit — då av den verkställda
utredningen syntes framgå, att nämnvärd förlust för statens järnvägar genom
fortsättande av driften av tor vpulverfabriken jämfört med kostnaderna vid
nedläggande av driften med vidmakthållande av anläggningen icke skulle
komma att uppstå, därest omkostnaderna för driften ytterligare nedbringades
— genom beslut den 25 april 1924 gott anbefalla järnvägsstyrelsen att fortfarande
under ett år uppehålla driften av fabriken. Tillika föreskrevs, att
styrelsen skulle hava att i god tid före nästa torvkampanj inkomma med utredning
i fråga om driftens fortsatta uppehållande med hänsyn till då rådande
stenkols- och arbetspriser.

Genom särskilda beslut den 3 april 1925, den 19 mars 1926 och den 8
april 1927 anbefallde Kungl. Majit — efter det titredning för varje gång
verkställts i fråga örn driftens fortsatta uppehållande med hänsyn till rådande
stenkols- och arbetspriser — fortsatt drift vid fabriken för ett år i
sänder.

I skrivelse den 24 februari 1928 gjorde järnvägsstyrelsen framställning örn
bemyndigande att nedlägga driften vid torvpulverfabriken under loppet av
år 1929 samt örn utverkande av riksdagens medgivande till försäljning av de
för företaget inköpta fastigheterna. Till stöd för framställningen anförde
styrelsen bland annat följande:

I skrivelse den 19 mars 1927 i liknande ärende hade styrelsen räknat med,
att torvpulverdriften under räkenskapsåret V4 1927—31/3 1928 icke skulle
komma att, bortsett från avsättning för amortering, medföra någon direkt
driftkostnadsförlust. Resultatet hade emellertid blivit avsevärt sämre än
vad i nämnda skrivelse förutsatts. Något mera än en månad återstode
visserligen ännu av räkenskapsåret ifråga. Icke förty vore det redan uppenbart,
att den direkta driftförlusten komme att röra sig om ungefär 30,000
kronor och detta ehuruväl anläggningens omkostnadskonto syntes komma
att, i förhållande till närmast föregående räkenskapsår, utvisa en minskning
av i ruut tal 6,000 kronor.

Anledningen till det nedslående resultatet vore att i allt väsentligt tillskriva
för driften synnerligen ogynnsamma väderleksförhållanden. Alltsedan
anläggningens tillkomst hade nämligen dessa under intet år varit så otjänliga
för framställning och torkning i det fria av det för pulverframställningen
erforderliga halvfabrikatet (vanlig lufttorkad bränntorv). Den ymniga nederbörden
och frånvaron av någon mera sammanhängande torkperiod hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

medfört, att torvberedningen lämnat ett mycket klent resultat såväl kvantitativt
som kvalitativt, vilket i sin ordning förorsakat jämförelsevis hög
kostnad per enhet inbärgad mängd.

Enär vidare pulverpriset avpassades — i förhållande till respektive bränslevärden
— efter priset å stenkol, så hade, då detta sistnämnda pris hållit
sig på en jämförelsevis låg nivå, följaktligen den på anläggningen belöpande
inkomsten för levererat pulver därtill blivit låg.

Med hänsyn till att driftens ekonomiska utfall sålunda vore intimt avhängigt
av faktorer, som undandroge sig ett ens närmelsevis säkert förhandsbedömande,
stöde styrelsen, då det gällde taga ståndpunkt till ett eventuellt
fortsättande av tillverkningen, inför samma vanskligheter som tillförne vid
liknande tillfällen. Styrelsen trodde sig dock kunna gå ut ifrån, att någon
mera betydande, ytterligare sänkning av kolpriset icke vore att inom närmaste
tiden förvänta, och för torvtillverkning sämre väderleksförhållanden
än de unders torvupptagningssäsongen 1927 rådande syntes knappast vara
att befara. Ä andra sidan funnes all anledning antaga, att anläggningens
omkostnadskonto ej skulle behöva ökas. I ogynnsamt fall skulle ett års
fortsatt drift av anläggningen sålunda kunna komma att medföra ungefär
samma direkta driftförlust som under räkenskapsåret 1927—1928, d. v. s. omkring
30,000 kronor utöver det belopp, som avsattes i och för anläggningens
amortering (6 kronor per ton levererat pulver eller sammanlagt 50,000 ä
60,000 kronor per år). Vid oförändrade kolpriser men under förutsättning
av någorlunda gynnsamma väderleksförhållanden syntes den förenämnda förlusten
icke komma att överskrida 20,000 kronor eller det belopp, som, enligt
vad i det följande komme att närmare beröras, årligen skulle erfordras för
anläggningens vidmakthållande i händelse av ett temporärt inställande av
driften.

Såsom av järnvägsstyrelsen vid upprepade tilifällen tidigare uppgivits,
skulle ett vidmakthållande av anläggningen, efter det att driften nedlagts,
betinga en årlig kostnad av omkring 20,000 kronor, vari inginge — förutom
kostnader för fastighetsskatt och brandförsäkring, för erforderlig vakthållning
samt för nödtorftigt försvarsunderhäll av fabriksanläggningen, pulvertransportvagnar
och pulvertorn (å utlämningsstationerna) m. m. — även det belopp,
som erfordrades för förräntning av de kostnader, som föranleddes av pulverlokomotivens
återställande till stenkolseldade lokomotiv.

De olika alternativen beträffande driftens fortsättande eller icke tedde sig
i ekonomiskt avseende, skisserade i stora drag, på följande sätt:

1) Fortsättande av driften. En ren driftkostnadsförlust på omkring 30,000
kronor måste räknas med såsom möjlig, men det vore icke uteslutet, att den
kunde komma att stanna vid ungefär halva belojipet eller möjligen ännu
lägre. Utöver direkt driftkostnadsförlust drabbades statens järnvägars räkenskap
av en utgift på inemot 60,000 kronor (årlig under omkring 15 år framåt).
Alltså ett nettomaximiutlägg av 90,000 kronor, som dock kunde komma att
bliva reducerat med ett eller annat tiotusental kronor.

2) Inställande av driften men vidmakthållande av anläggningen. Samma årskostnad
för amortering som enligt 1) — 60,000 kronor — förutsattes skola
uppstå. Därtill komme erforderliga vidmakthållningskostnader, 20,000 kronor,
eller sammanlagt 80,000 kronor per år.

3) Nedläggande av driften och slopande av anläggningen. Den årliga kostnaden
för amortering lika nied 1) och 2), d. v. s. 60,000 kronor per år i 15
års tid eller också en engångsavskrivningskostnad av inemot 900,000 kronor.
Denna kostnad syntes lämpligen böra kirnna påföras stenkolsförlaget. Örn
den avskreves på en gång, skulle den medföra en höjning i lagerpriset för
stenkol av 2 ä 2: 50 kronor per ton. Då stenkolslagret för det dåvarande

Kungl. Majlis proposition nr 64.

vöre bokfört till en kostnad av 11: 20 kronor per ton, komme genom avskrivningen
det bokförda lagerpriset att höjas till 13: 35 kronor per ton,
vilket pris ändock läge på säkra sidan om det pris för nyanskaffning av
stenkol oell för konsumtionen, som kunde behöva beräknas.

Till det sålunda anförda, som närmast behandlade torvpulverdriften, sedd
ur teknisk-ekonomisk tillverkningssynpunkt, komme emellertid vissa med förbrukningen
av pulvret förknippade olägenheter, som man trots alla ansträngningar
ej lyckats frånkomma. Torvpulvereldade lokomotiv hade nämligen
visat sig vara mindre driftsäkra än vanliga stenkolseldade sådana, vilken
omständighet givit anledning till förhållandevis stort antal tågrubbningar.
Vidare hade från olika håll och vid upprepade tillfällen framförts klagomål
däröver, att den vid pulvereldningen oundvikliga, relativt starka gnistkastningen
vållat olägenheter för resande och för intill banan boende. Erfarenheten
hade därutöver givit vid handen, att pulvereldade lokomotiv krävde
mera örn ock ej väsentligen kostsammare underhåll än koleldade lokomotiv.

Det vore sålunda såväl ur tillverknings- som förbrukningssynpunkt tungt
vägande skäl, som talade för ett definitivt nedläggande av driften. De distriktsmyndigheter,
vilka hade pulverlokomotivdriftens skötsel sig ålagd, vore
också av denna mening. Ett endast temporärt inställande av pulverfabrikationen
ansåges av flera skäl icke vara rekommendabelt.

Å andra sidan borde ej förbises, att åtskilligt kunde anföras såsom motiv
för ett fortsättande av fabrikationen.

Torvpulverfabriken beredde arbetstillfälle och dymedelst levebröd eller
ett väsentligt bidrag till sådant för några hundratal människor, för vilka
ett nedläggande av driften utan tvivel skulle komma att medföra olägenheter.
Detta vore emellertid en sak, som vore statsbaneaffären såsom sådan
ovidkommande.

Det för anläggningen karakteristiska innebure otvivelaktigt ett betydande
steg framåt mot »torvproblemets» slutliga, ekonomiskt fullödiga lösning.
Fabriken såväl som anordningarna för pulvrets förbränning hade också väckt
mycken uppmärksamhet, även långt utanför landets gränser, och hade under
årens lopp, särskilt under de första åren efter sin tillblivelse, varit föremål
för ett stort antal förfrågningar och studier av in- och utländska teknici.
Såvitt järnvägsstyrelsen hade sig bekant, hade de dock hittills ingenstädes
länt till efterföljd, och under de senare åren syntes också studieintresset för
anläggningen hava avtagit.

Vid ett vägande mot varandra av skälen för och emot ett fortsättande
av driften hade styrelsen måst fästa särskilt avseende vid det förhållandet,
att varje mera avsevärd förbättring av driftresultatet syntes för framtiden
alldeles utesluten. Då det måste anses principiellt oriktigt att upprätthålla
en drift, vilken måste beräknas alltid förlustbringande, hade styrelsen därför
funnit sig böra förorda det alternativ, som förorsakade statsbaneaffären den
minsta kostnaden, nämligen ett definitivt nedläggande av anläggningen.

Vid anmälan den 9 mars 1928 av järnvägsstyrelsens framställning förklarade
Kungl. Majit, samtidigt som styrelsen anbefalldes att fortfarande
under ett år uppehålla driften av fabriken, att Kungl. Maj:t beträffande frågan
örn fabrikens definitiva nedläggande ville framdeles efter ytterligare utredning
meddela beslut.

I anledning av järnvägsstyrelsens skrivelse inkommo till Kungl. Maj:t
vissa framställningar i ämnet. Sålunda hemställde representanter för arbetarna
vid fabriken, att något nedläggande av densamma ej måtte ifrågakomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

oell framliöllo därvid bland annat den arbetslöshet, som skulle följa av nedläggandet.
Aktiebolaget Torf i likvidation utvecklade i en skrift utförligt de
skäl, som enligt bolagets mening talade för fortsatt uppehållande av torvpulverfabriken,
och uppehöll sig därvid särskilt vid fabrikens betydelse såsom
ett led> i arbetet på torvproblemets lösning.

Över järnvägsstyrelsens framställning avgåvos vidare infordrade utlåtanden
av domänstyrelsen samt länsstyrelsen i Kronobergs län.

Domänstyrelsen, som ansåg sig endast böra ingå på frågan örn försäljning
av fastigheterna, meddelade i utlåtande den 16 maj 1928 att styrelsen, med
hänsyn till skogsmarkens obetydliga omfattning och då fastigheterna icke
vore belägna intill eller i närheten av någon domänfonden tillhörig egendom,
icke hade något intresse av att desamma överlätes till domänverket,

Länsstyrelsens utlåtande, dagtecknat den 30 juni 1928, innehöll huvudsakligen
följande:

Enligt av fabriksledningen lämnade uppgifter hade under åren 1925—1927
vid anläggningen varit anställda i medeltal under månaderna maj—september
155 arbetare och under övriga månader 48 arbetare. Under år 1927
hade de vid anläggningen utbetalda avlöningarna uppgått till 149,164 kronor
85 öre. Anläggningen vore således efter ortens förhållanden av betydande
omfattning. Därest driften skulle nedläggas, skulle helt visst stora svårigheter
möta för de vid anläggningen anställda arbetarna, av vilka flera grundat
egna hem på platsen, att förskaffa sig andra arbetsmöjligheter. För
beredande av nödhjälpsarbeten eller vidtagande av motsvarande åtgärder i
fall, där sådant funnes påkallat, skulle i så fall stat och kommun nödgas
vidkännas iitgifter, som måhända för någon tid framåt komme att i väsentlig
mån motsvara det belopp, vartill förlusten kunde beräknas uppgå vid driftens
fortsatta uppehållande. För Vislanda kommun skulle ett nedläggande
av driften därjämte förorsaka svårigheter dels direkt genom minskad skatteinkomst
och dels indirekt genom minskad omsättning inom kommunen, där
arbetarna verkställde inköp av för dem behövliga förnödenheter.

Vid sidan av dessa omständigheter, som mera direkt visade olägenheterna
av driftens nedläggande, syntes det länsstyrelsen, som örn jämväl andra skäl
skulle tala för ett fortsatt uppehållande av verksamheten. Anläggningen
vore enligt sakkunnigas uppgift den främsta av sitt slag i landet och möjligheten
vore ju icke utesluten, att under ett fortsättande av verksamheten
med den sakkunniga ledning och den övade arbetarstam, som nu förefunnes,
värderika rön skulle kunna göras för en mera slutlig lösning av torvbränslefrågan.
Komme å andra sidan anläggningen att nedläggas, skulle därvid
enligt järnvägsstyrelsens beräkningar erhållas ett i förhållande till de betydande
anläggningskostnaderna synnerligen ringa realisationsvärde.

Beträffande utsikterna att nedbringa den förlust, som järnvägsstyrelsen
beräknat vid driftens fortsättande eller ungefär 20,000 kronor årligen, frånsett
amorteringskostnad, förutsatte länsstyrelsen, att av aktiebolaget Torf härutinnan
framhållna synpunkter bleve föremål för övervägande.

Enligt vad länsstyrelsen inhämtat, inginge bland de beräknade utgifterna
skatter till ett belopp av ungefär 4,000 kronor årligen. Dessa skatter syntes
från och med år 1928 komma att betydligt minskas till följd därav att 1928
års fastighetsprövningsnämnd nedsatt taxeringsvärdet å Hästhagens mosse
och torvpulverfabrik från 747,900 kronor till 398,600 kronor. Denna ned -

Kungl Majus proposition nr 64. 9

sättning i taxeringsvärdet föranledde en minskning i de årliga skatteutgifterna
av minst 1,700 kronor.

Vidare ville länsstyrelsen erinra, att driften under de senaste åren medgivits
skola fortfara endast för ett år i sänder. Utsikterna att ernå ett i
ekonomiskt avseende mera tillfredsställande resultat — vare sig genom
eventuellt tillvaratagande av biprodukter vid fabrikationen eller genom nedbringande
av utgifterna — syntes emellertid få anses större, örn säkerhet
vunnes för driftens fortsättande för någon längre tid framåt. Särskilt vore
att beakta, att det ekonomiska resultatet i ej oväsentlig mån påverkades av
stenkolsprisets läge. Detta pris vore för närvarande mycket lågt, och möjligheten
att enbart genom en prisförhöjning härvidlag ernå ett förbättrat
resultat syntes därför ingalunda vara utesluten. Enligt från fabriksledningen
lämnad uppgift skulle sålunda en höjning av stenkolspriset med 1 krona 50
öre per ton betyda en ökad inkomst för anläggningen med inemot 10,000
kronor. Överhuvud syntes det länsstyrelsen därför kunna ifrågasättas, huruvida
det kunde anses förtänksamt att definitivt nedlägga anläggningen, innan
större säkerhet vunnes beträffande stenkolsmarknadens framtida läge.

Under hänvisning till vad sålunda anförts ville länsstyrelsen tillstyrka ett
fortsatt uppehållande av driften. Därest bemyndigande därtill ansåges böra
lämnas allenast för viss tidsperiod, syntes det önskvärt, att denna ej begränsades
i den grad, som under senaste tiden skett, utan sattes till förslagsvis
fem eller tio år. Det syntes emellertid rimligt, om järnvägsstyrelsen
för den förlust, som kunde uppstå å driften, kunde beredas ersättning
av särskilda medel, som för ändamålet ställdes till förfogande.

I skrivelse den 6 februari 1929 framlade järnvägsstyrelsen ytterligare utredning
i ämnet. I denna skrivelse erinrade styrelsen till en början örn vad
öi.''errevisorerna för statens järnvägar i sin berättelse för år 1927 uttalat i
frågan samt om styrelsens utlåtande i anledning därav. Överrevisorerna hade
i berättelsen bland annat berört de av järnvägsstyrelsen i skrivelsen den 24
februari 1928 omförmälda olägenheterna vid torvpulvrets användning som
lokbränsle samt därutinnan anfört, att om nämnda olägenheter vid en närmare
undersökning skulle visa sig verkligt betydande, intresset för statens
järnvägars del av ett fortsatt bedrivande av denna från början såsom ett
försök i stor skala karakteriserade fabriksrörelse givetvis till stor del bortfölle.
örn trots ett uppenbart påvisat sådant förhållande det skulle ur allmänna
synpunkter — varvid främst syntes komma i betraktande de ekonomiska
följderna av arbetarstammens iråkade arbetslöshet — befinnas önskvärt
att bibehålla driften vid fabriken, syntes näppeligen de därav förorsakade
förlusterna böra belasta statens järnvägar. Järnvägsstyrelsen hade i
sitt utlåtande över överrevisorernas berättelse anfört, bland annat, att beträffande
de med torvpulvrets användning förknippade olägenheterna ingen
ändring till det bättre vore att anteckna eller förvänta samt att ur såväl
kostnads- som användningssynpunkt ingenting inträffat, som kunde vara av
karaktär att rubba styrelsens i framställningen den 24 februari 1928 intagna
ställning.

I skrivelsen den (i februari 1929 anförde järnvägsstyrelsen — efter redogörelser
för driftresultatet under det senaste verksamhetsåret samt för ställ -

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

ningen å fabrikens anläggningskonto vid ingången av år 1929 m. m. —
huvudsakligen följande:

Den mångåriga erfarenhet, styrelsen numera sutte inne med beträffande
förutsättningarna för och de ekonomiska möjligheterna hos anläggningen
ifråga, hade ingivit styrelsen den bestämda uppfattningen, att varje utsikt
för fabriken att kunna själv förränta och amortera det i densamma nedlagda
kapitalet måste anses utesluten, och det syntes vara tvivel underkastat, örn
situationen någonsin kunde ändras därhän, att ens de rena driftkostnaderna
kunde beräknas komma att mera kontinuerligt täckas av fabrikens inkomster.
Detta gällde givetvis med utgång från de möjligheter statens järnvägar hade
att använda sig av fabrikens produktion, nämligen såsom lokbränsle, därvid
styrelsen ansåge sig under alla förhållanden böra åsätta produktionen det
värde, som svarade mot kostnaden för den mängd stenkol, som eljest skolat
komma till användning i pulvrets ställe.

Utöver det sålunda framkonstruerade egentliga pulvervärdet hade man
emellertid vid pulverlokdriften att taga hänsyn till en hel del av denna såsom
sådan förorsakade extra kostnader. Enligt vad vederbörande distriktschef
utrett uppginge den totala årliga kostnaden vid torvpulverdriften till 52,000
kronor mera än som skulle belöpt sig på motsvarande drift med stenkolseldade
lok.

Det direkt beräkneliga ekonomiska resultatet vore sålunda och syntes av
allt att döma. alltjämt förbliva nedslående, och styrelsen funne därför sakens
ekonomiska innebörd avgjort tala för ett nedläggande, huru allvarlig den
åtgärden än vore. Men det vore ej nog med detta motiv, utan åtgärden
motiverades än ytterligare av de olägenheter av olika slag, som oundgängligen
vore förknippade med pulvereldning på lok.

En »blandad drift», sådan den vore och med nödvändighet måste vara
å en linje som här, med vanliga koleldade lok jämsides med torvpulvereldade,
vore helt naturligt ej lycklig. Den nödvändiggjorde ett avdelande
och iståndhållande av ett större totalt antal lok än som normalt behövt ske,
vilket i sin ordning droge med sig i samma grad ökade kostnader för tillsyn
och underhåll.

Därtill komme, att driftstörningarna trots alla vidtagna åtgärder uppginge
till alltför högt antal å den med torvpulvereldade lok betjänade tågrörelsen
samt att många klagomål framkommit, att pulverstoft inträngde i
tågens vagnar och generade de resande. Även intill järnvägen närboende
hade vid upprepade tillfällen beklagat sig över olägenheter, som vållats
genom gnistkastning från pulverloken.

Då järnvägsstyrelsen vägde de ringa skäl, som talade för ett fortsättande
av torvpulverdriften, mot dem, som talade mot ett sådant, hade styrelsen
icke kunnat komma till ändrad uppfattning i frågan utan funne sig böra
vidhålla sin i skrivelsen den 24 februari 1928 intagna ståndpunkt.

Efter det en ny skrift i ämnet inkommit från ombud för arbetarna vid
torvpulverfabriken, anbefallde Kungl. Maj:t genom beslut den 22 februari
1929 järnvägsstyrelsen att i avvaktan å prövning av frågan om fabrikens nedläggande
fortfarande under ett år uppehålla driften vid densamma.

Ärendet har därefter, till följd av remisser, blivit föremål för yttranden
av kommerskollegium och av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Kommerskollegium, som inhämtat yttrande av förste torvingenjöreu, härför
egen del i utlåtande den 19 mars 1929 anfört huvudsakligen följande:

Utginge man från de förutsättningar, som lage till grund för järnvägsstyrelsens
antaganden beträffande det sannolika resultatet av fortsatt drift
vid fabriken, syntes några erinringar icke kunna med fog framställas mot
dessa antaganden.

Emellertid syntes enligt kollega förmenande hänsyn böra tågås till vissa
faktorer utöver de av järnvägsstyrelsen anförda, som kunde väntas komma
att medföra en viss förbättring av ifrågavarande driftsresultat.

Enligt vad som framginge av länsstyrelsens yttrande i ärendet, skulle en
höjning av stenkolspriset av allenast 1 krona 50 öre per ton innebära en
ökad inkomst för anläggningen med inemot 10,000 kronor. Järnvägsstyrelsen
syntes dock för sin del ej räkna med någon nämnvärd höjning beträffande
stenkolsprisen under de närmaste åren.

Enligt vad officiella siffror gåve vid handen, hade det under 1928 vid
olika marknadsplatser i England gällande priset å stenkol understigit det
under 1913 noterade samtidigt som den allmänna varunivån i övrigt överstigit
den sistnämnda år gällande med 40 ä 50 %. Av på senaste tiden i
olika facktidskrifter förekommande yttranden framginge emellertid, att man
inom sakkunniga kretsar i England börjat alltmera hysa den uppfattningen,
att nedgången beträffande stenkolsprisen numera nått botten och att i stället
en viss stegring kunde förväntas inträda. Erån september månad 1928 hade
stenkolspriset i England även visat stadigt stigande tendens, men det syntes
ännu vara för tidigt att avgöra, om vändpunkten i priskurvan redan passerats
eller örn stegringen endast varit av tillfällig art.

Därest dessa förhållanden såges mot bakgrunden av de inom olika kolexporterande
länder pågående försöken att genom internationella överenskommelser
ernå en stabilisering av exportmarknaden och stenkolsprisen,
syntes fog finnas för att — om och när ett resultat härutinnan uppnåddes —
räkna med en något högre prisnivå beträffande sagda produkt.

Kollegium finge vidare framhålla den möjlighet till en, såvitt det ville
synas, ej oväsentlig merinkomst, som, enligt vad förste torvingenjörens
utredning gåve vid handen, syntes kunna ernås genom ett tillgodogörande
av den vid torvpulvertillverkningen såsom biprodukt erhållna torvfibern ävensom
genom avsättning av torvpulver för tillverkning av briketter.

Utan att underskatta de av järnvägsstyrelsen framförda skälen funne sig
kollegium dock, med hänsyn till vad nu anförts samt vad handlingarna i
ärendet eljest innehölle till stöd för uppfattningen, att torvpulverfabrikationen
borde fortsättas, icke kunna förorda, att ifrågavarande fabrikation för närvarande
nedlades.

För ett närmare bedömande, örn och i vad mån en stadigvarande förbättring
av det ekonomiska driftresultatet på de av kollegium antydda grunderna
vore att räkna med, syntes det vara erforderligt att utsträcka tiden för den
fortsatta driften under en följd av år. I enlighet med vad förste torvingenjören
föreslagit, syntes fem år utgöra den kortaste tid, som härvidlag borde
ifrågakomma.

1 tiks korum issi anén för ekonomisk försvarsberedskap har överlämnat en på
kommissionens uppdrag av bergsingenjören A. Hallbäck verkställd ingående
teknisk utredning i ärendet. Under åberopande av denna utredning, rörande
vars innehåll jag får hänvisa till handlingarna i ärendet, har kommissionen
i sitt utlåtande, dagtecknat den 3 juni 1929, anfört i huvudsak följande
:

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

ljuder de senaste fem åren hade tillverkningen av torvpulver vid Vislandafabriben
i medeltal uppgått till 8,120 ton årligen, vilka i bränslevärde motsvarade
ungefär 5,000 ton stenkol. För jämförelses skull finge anföras, att
bränslevärdet av Sveriges totala bränsleförbrukning under åren 1925—1927
uppgått till i medeltal 7,200,000 ton stenkol, varav torvpulvret representerat
endast 0.7 pro mille. Ur synpunkten av landets bränsleförsörjning kunde
därför torvpulvret sägas bliva av någon egentlig betydelse endast i den män
som möjlighet funnes för produktionens utökning.

Såväl enligt den utredning, vilken lämnats av järnvägsstyrelsen, som enligt
den, vilken utförts av bergsingenjören Hallbäck, kunde man vid Vislandafabriken
endast räkna med årlig tillverkning av högst 10,000 ton, d. v. s.
med en ökning av icke fullt 20 % utöver medeltillverkningen under de senaste
åren. Beträffande möjligheten att vid behov anlägga nya torvfabrikör
anförde ingenjör Hallbäck dels att endast ett fåtal mossar i vårt land ifråga
örn storlek och beskaffenhet samt belägenhet uppfyllde de fordringar, som
måste ställas på en mosse, lämplig för uppförande av en torvpulverfabrik,
dels att tiden för en ny torvpulverfabriks uppförande måste beräknas till i
gynnsammaste fall ett år men sannolikt ett och ett halvt år. Det borde i
detta sammanhang erinras örn att Yislandafabrikens uppförande krävt en tid
av mer än fyra år och att dess tillverkning ej kommit igång, förrän kristidens
bränslesvårigheter redan varit överståndna.

Möjligheterna för en utökning av torvpulvertillverkningen inom en sådan
tidsperiod, som man i detta sammanhang måste räkna med, vore sålunda
synnerligen begränsade.

Enligt vad rikskommissionen erfarit från chefen för generalstaben, vore
ur militär synpunkt intet att erinra mot ett nedläggande av torvpulverfäbriken,
så länge statens järnvägars kolförråd uppehölles vid den storlek,
som föreskrivits. En ökning av detta förråd med omkring 6,000 ton stenkol,
motsvarande ett års maximiproduktion av torvpulver, skulle, räknat efter
gällande stenkolspris och en räntefot av 6 procent, draga en kostnad av ej
fullt 6,000 kronor. I samband härmed kunde anföras, att årliga driftförlusten
å torvpulverfabriken uppginge till 25,000 kronor, vartill syntes böra läggas

10,000 kronor, motsvarande 8 procent å anläggningens realisationsvärde, som
av järnvägsstyrelsen uppskattats till 125,000 kronor.

Örn sålunda vad nyss anförts gåve vid handen, att torvpulvret icke kunde
tillmätas någon egentlig betydelse för landets försvarsberedskap, så behövde
detta icke innebära, att befintliga torvtillgångar under kritiska förhållanden
icke kunde utnyttjas för framställning av ett bränsle, användbart inom industri
och hushåll. Såsom framhölles av ingenjör Hallbäck i hans inlaga,
erbjöde användningen av stycketorv, som ju vöre det vanligaste sättet för
torvförekomsternas utnyttjande, synnerligen stora fördelar även ur beredskapssynpunkt.
Framställningssättet vore betydligt enklare; de erforderliga
upptagningsmaskinerna kunde tillverkas oell levereras med en tidsutdrägt
av endast ett halvt år; de vore vidare betydligt lättare att sköta och mera
driftsäkra än en torvpulverfabrik. Vidare vore de behövliga omställningarna
hos förbrukarna mindre omfattande och lättare att utföra vid övergång från
.stenkol till stycketorv än från stenkol till torvpulver. Stycketorven hade
emellertid en något lägre verkningsgrad än torvpulvret, vilket bland annat
medförde en något nedsatt körhastigliet hos de med stycketorv framförda
tågen. Denna omständighet syntes medföra, att stycketorven icke vore ett
under alla förhållanden användbart lokomotivbränsle, utan att man i stället
finge utnyttja den inom industri och hushåll, där den sålunda med fördel
skulle kunna ersätta stenkolet. Vid sin utredning av landets bränslefråga
med hänsyn till försörjningen vid krig, krigsfara och andra utomordentliga

Kungl. Majus proposition nr (14.

förhållanden tomine rikskommissionen givetvis att beakta de möjligheter,
som stycketorvens användning erbjöde.

Kikskommissionen finge sålunda framhålla, att den ur sill synpunkt icke
linde anledning att motsätta sig ett nedläggande av statens järnvägars torvpulverfabrik
i Vislanda.

Sedan järnvägsstyrelsen anbefallts att avgiva förnyat utlåtande i ärendet
med anledning av vad däri förekommit, sedan styrelsen yttrade sig den 6
februari 1929, har styrelsen i utlåtande den 20 juni 1929 uttalat bland annat
följande:

Trots det att alla efterhand uppdykande möjligheter att söka på ett tillfredsställande
sätt komma till rätta med saken blivit ingående skärskådade
och medkalkylerade, hade styrelsen fått en alltmera bestämd uppfattning örn
utsiktslösheten för fabriken att själv någonsin kunna förränta och amortera
det i densamma investerade kapitalet och örn den mycket ringa sannolikheten
för att den ens, åtminstone mera kontinuerligt, skulle kunna förmå
tillfullo täcka sina rena driftkostnader med de i och med pulverleveransen
inflytande inkomsterna. Vad pulverförbrukningen anginge, hade det icke
blivit möjligt förekomma att betydande, av densamma förorsakade merkostnader
tillkommit, varjämte de olägenheter, som genom densamma vållades
tågdriften och de av denna berörda människorna, varit och av allt att döma
alltjämt måste förväntas bliva så stora, att ett bagatelliserande eller rent av
åsidosättande av desamma icke kunde vara försvarligt.

De inlagor i ärendet, över vilka järnvägsstyrelsen nu hade att uttala sig,
hade på intet vis förmått rubba styrelsens uppfattning örn själva sakfrågan,
i det att desamma icke på någon punkt gåve anvisning på någon faktiskt
föreliggande realiserbar framkomstmöjlighet, som järnvägsstyrelsen icke redan
på det mest ingående sätt tagit under omprövning. Vad anginge frågan örn
olägenheterna med pulverförbrukningen, hade denna fråga, som för styrelsen
vore den icke minst viktiga, icke någonstädes blivit annat än i förbigående
berörd.

De av kommerskollegium omhandlade faktorer, som kommit kollegium att
finna sig icke kunna förorda fabrikens nedläggande, vore ingalunda, såsom
kollegium syntes förutsätta, av järnvägsstyrelsen obeaktade. Den påpekade
möjligheten till en stegring i kolpriset förelåge givetvis, men enligt styrelsens
uppfattning saknades varje anledning att räkna med så stor stegring,
att denna ens närmelsevis skulle kunna föranleda däremot svarande tillräcklig
höjning av pulverpriset, för att av pulverfabrikationen och pulvereldningen
föranledd driftkostnadsförlust, respektive merkostnad, fördelade på
cirka 7,500 ton, kunde därmed täckas. De av kollegium vidare anförda möjligheterna
att ernå merinkomst genom tillvaratagande och försäljning av
torvfiber samt genom leverans av pulver till briketteringsverk erbjöde dessvärre
inga utsikter till mera påtagligt ekonomiskt utbyte. Inledda förhandlingar
med spekulanter å fibern hade icke blivit av dessa fullföljda av
skäl, som ej vore för styrelsen kända. Försäljningen ifråga skulle emellertid
i lyckligaste fall knappast kunna inbringa mera än omkring 4,000 kronor
per år. Firman, som skulle inköpa juli ver i och för brikettillverkning, hade
icke ens lyckats komma ordentligt igång med tillverkningen och syntes även
för framtiden vara urståndsatt därtill. Genom briketteringen ökades icke
varans inneboende värmevärde, men briketterna skulle möjligen kunna förväntas
i sin egenskap att vara ett mera lätthanterligt bränsle än pulver och
sålunda mera begärligt betinga ett något högre pris i bränslemarknaden.

Kungl. Majus proposition nr 64.

De av företagaren ifråga vunna erfarenheterna därvidlag syntes emellertid
av allt att döma knappast giva belägg härför.

Yad här anförts beträffande kommerskollegii uttalande gällde även beträffande
det av länsstyrelsen gjorda inlägget, i vad detta berörde företagets
tekniskt-ekonomiska sida. Yad däri och i övriga inlagor anförts beträffande
den inverkan på arbetsmarknaden och på vissa kommuners och dessas innevånares
ekonomiska ställning, som ett nedläggande av fabriken skulle medföra,
ansåge sig styrelsen sakna anledning ingå på utöver vad som framhållits
redan i styrelsens tidigare framställningar.

Det av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap avgivna uttalandet
och den till grund därför liggande utredningen av bergsingenjören
A. Hallbäck vore i allt huvudsakligt av sådan innebörd, att styrelsen funne
sig kunna giva sin fulla anslutning till desamma.

Yad slutligen anginge den av aktiebolaget Torf i likvidation avgivna inlagan,
så funne styrelsen, att en hel del av de i densamma anförda sifferuppgifterna,
beräkningarna och uppgifterna i övrigt vore så lösliga och hade
så litet med den påtagliga verkligheten att skaffa, att ett ingående bemötande
därav knappast kunde vara påkallat, och detta så mycket mindre som
helt säkert ingenting stöde att därigenom vinna för spridande av ökat ljus
över frågan.

Slutligen har infordrat utlåtande den 31 augusti 1929 avgivits av riksräkenskapsverket,
som därvid yttrat:

Riksräkenskapsverket funne den av järnvägsstyrelsen framförda argumenteringen
för torvpulverfabrikens definitiva nedläggande övertygande. I överensstämmelse
härmed finge riksräkenskapsverket tillstyrka, att järnvägsstyrelsen
bemyndigades nedlägga torvpulverfabriken under år 1930.

Yad beträffade frågan örn eventuell försäljning av de till företaget hörande
fastigheterna, hade riksräkenskapsverket intet att erinra mot järnvägsstyrelsens
förslag, att riksdagens medgivande till en dylik försäljning måtte utverkas.

Riksräkenskapsverket ville emellertid framhålla, att därest det ur andra
synpunkter än dem, järnvägsstyrelsen hade att tillvarataga, skulle anses
önskligt att fabriksanläggningen med tillhörande område tillsvidare behölles
i statens hand, kostnaderna därför ej längre borde belasta statens järnvägars
konto utan uppföras i riksstaten, närmast under tionde huvudtiteln
(avd. D).

Riksräkenskapsverket överginge härefter till att yttra sig angående den
vid en nedläggning av fabriken och försäljning av tillhörande fastigheter
uppkommande frågan om återbetalning av det statsanslag, som utgått till
statens järnvägar i och för anläggningen ifråga.

I 1917 års riksstat hade för ändamålet anvisats 1,300,000 kronor, därav

390,000 kronor att täckas av lånemedel och 910,000 kronor att täckas av
andra statsinkomster. Den totala anläggningskostnaden hade emellertid
uppgått till 1,838,595 kronor 50 öre. Den för täckning av det överskjutande
kostnadsbeloppet erforderliga summan hade tagits i anspråk från statens
järnvägars förlagsmedel.

Enligt den uppställda amorteringsplanen skulle anläggningskostnaden
amorteras i den ordningen, att i första hand det ur statens järnvägars förlagsmedel
disponerade beloppet återbures. Statsanslaget skulle återbetalas
vid den tidpunkt, då fabriksdriften efter mossens slutavverkning nedlades,
och skulle för sådant ändamål efterhand avsättas så stort belopp, att det -

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

samma med säkerhet täckte skillnaden mellan det anslagna beloppet och
anläggningens realisationsvärde.

Intill utgången av år 1928 hade till amortering av torvpulverfabriksanläggningen
avsatts dels förenämnda ur statens järnvägars förlagsmedel disponerade
belopp, dels ytterligare ett belopp av omkring 312,000 kronor, vilka
avsättningar utgått från statens järnvägars övriga inkomster och följaktligen
i motsvarande grad minskat statens järnvägars för inbetalning till statsverket
disponibla överskott.

Vid ett nedläggande av torvpulverfabriken år 1930 samt efter försäljning
av tillhörande fastigheter skulle för återbetalning av statsanslaget, 1,300,000
kronor, till förfogande stå — utom förenämnda belopp örn 312,000 kronor
■—dels den avsättning för amortering, som ägde rum under år 1929, dels det bokförda
värdet av fabrikens reparationsfond, dels slutligen anläggningens realisationsvärde
samt värdet av inneliggande lagerbehållningar. Det sammanlagda
för återbetalning av statsanslaget sålunda disponibla beloppet syntes med
ledning av de av järnvägsstyrelsen meddelade siffrorna kunna uppskattas
till omkring 600,000 kronor. Den del av statsanslaget, för vilken vid ett
nedläggande av verksamheten under år 1930 täckning saknades, skulle alltså
uppgå till omkring 700,000 kronor. Beträffande täckningen av sistnämnda
restbelopp förutsatte järnvägsstyrelsen, att densamma genomfördes på så
sätt, att beloppet påfördes statens järnvägars stenkofförlag. Med hänsyn
till att stenkolslagret för närvarande vore bokfört till ett relativt lågt pris,
skulle den höjning av lagerpriset, som bleve en följd av en dylik anordning,
ändock icke höja nämnda pris till den gräns, vid vilken nyanskaffning av
stenkol beräknas komma att äga rum.

Den av järnvägsstyrelsen sålunda planerade formen för uppbringande av
medel till återbetalning av det för anläggande av torvpulverfabriken m. m.
anvisade riksstatsanslaget funne riksräkenskapsverket sig vid för handen
varande omständigheter kunna tillstyrka, Riksräkenskapsverket förutsatte
härvid, att det till 1,300,000 kronor uppgående statsanslaget efter driftens
nedläggande och tillhörande fastigheters försäljning återbetalades till statsverket,
varvid 390,000 kronor ställdes till riksgäldskontorets förfogande.

Såsom den lämnade redogörelsen visar, har ifrågavarande tillverkning avsetts
att utgöra en försöksdrift i stor skala i syfte att praktiskt utröna möjligheterna
för tillgodogörande av torv i pulverform såsom lokomotivbränsle.
Vid anläggningens tillkomst ansåg man sig — uppenbarligen delvis under
intrycket av då rådande krisförhållanden å bränslemarknaden — hava grundad
anledning antaga att försöket skulle, i varje fall i ekonomiskt hänseende,
giva tillfredsställande resultat. Denna förhoppning har emellertid under
den tid av nio år, varunder försöket nu pågått, visat sig icke kunna infrias.

Det är huvudsakligen två skäl, vilka — i den män erfarenheter samlats
och möjlighet därigenom berotts till ett allsidigt bedömande av frågan —
föranlett järnvägsstyrelsen att påyrka torvpulvertillverkningens nedläggande.
Det ena av dessa huvudskäl tager sikte på själva pulverframställningen och
dennas utfall i ekonomiskt avseende, medan det andra hänför sig dels till
en del av torvpulvereldningens liandhavande föranledda merkostnader i jämförelse
med vanlig stenkolseldning, dels ock till vissa med torvpulverdriften
förenade rent trafiktekniska olägenheter.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 64.

I förstnämnda avseende giver den förebragta utredningen vid handen, att
fabriken under sin tillvaro icke något år lämnat tillräcklig avkastning för
anläggningens förräntning och amortering samt endast ett år inbringat så
mycket, att de rena driftkostnaderna kunnat täckas och viss avskrivning å
värdet av då inneliggande halvfabrikat möjliggjorts. Vid bedömande av
frågan örn fortsatt drift får visserligen icke förbises, att det ekonomiska utfallet
av fabriksrörelsen till stor del är avhängigt av så svårberäkneliga faktorer
som väderleksförhållandena och prisläget å stenkol. I avseende hära
må omnämnas, att det ekonomiska resultatet av fabrikationen under det nu
snart tilländalupna verksamhetsåret tack vare såväl någon stegring i inköpspriset
å stenkol — detta pris utgjorde, eif Malmö, den 1 oktober 1928 18 kronor
1 öre och den 1 oktober 1929 21 kronor 59 öre per ton — som ock den för
lufttorkning av torv ovanligt gynnsamma väderleken under sommaren 1929
väntas bliva något bättre än under de närmast föregående åren. Den direkta
driftkostnadsförlusten beräknas nämligen, enligt vad jag inhämtat, för innevarande
räkenskapsår komma att stanna vid omkring 13,000 kronor. Aven
med beaktande av nyssberörda faktorers växlande inverkan lärer dock den
erfarenhet, som vunnits under den jämförelsevis långa försökstiden, vara av
beskaffenhet att giva stöd för järnvägsstyrelsens bestämda uppfattning
om osannolikheten av att torvpulverfabrikationen skall kunna, åtminstone
mera kontinuerligt, med de genom pulverleveranser inflytande inkomsterna
ens täcka sina egna driftkostnader, än mindre därutöver förränta och
amortera anläggningskostnaderna. Härför måste i varje fall förutsättas omkastningar
av prisförhållandena å stenkolsmarknaden av en betydenhet, varmed
man näppeligen har anledning att räkna. Då under fabriksrörelsens
bedrivande redan gjorts stora ansträngningar för nedbringande av tillverkningskostnaderna,
vilket även vitsordats av statens järnvägars överrevisorer,
lärer man icke heller kunna räkna med att på denna väg vinna nämnvärd
förbättring i det ekonomiska utbytet av tillverkningen.

De av järnvägsstyrelsen åsyftade merkostnader i tågdriften, som förorsakas
av torvpulvereldningen i jämförelse med stenkolseldning, hänföra sig,
enligt vad jag inhämtat, bland annat till utgifter för underhåll medelst
slipersved av ångtryck å lokomotiven och för reparation samt periodiska
revisioner, provning och upprensningar av de särskilda anordningarna för
torvpulvereldning ävensom till vissa personalkostnader. Ifrågavarande extra
kostnader hava beräknats till omkring 25,000 kronor årligen, vilket belopp
jämte uppskattad genomsnittlig driftförlust ingår i den i järnvägsstyrelsens
skrivelse den 6 februari 1929 angivna årliga merkostnadssumman av 52,000
kronor. Delvis äro de åsyftade merkostnaderna för tågdriften föranledda av
nödvändigheten att å försökslinjen uppehålla blandad stenkols- och torvpulverdrift,
ett förhållande som i sin tur orsakas av att fabrikens kapacitet
icke, såsom vid anläggningens beslutande förutsattes, kunnat uppbringas till
den årsproduktion som skulle erfordras för odelad torvpulverdrift.

Till nu omförmälda, av torvpulvertillverkningen och torvpulvereldningen
föranledda ekonomiska förluster komma slutligen vissa av järnvägsstyrelsen

Kungl. Majus proposition nr 64.

påpekade trafiktekniska olägenheter, vilka enligt styrelsens mening äro av
den art, att de icke böra underskattas oell av vilka särskilt den ringa driftsäkerheten
hos torvpulvereldade lokomotiv synes mig förtjäna beaktande.

I betraktande av samtliga nu berörda förhållanden och icke minst med
hänsyn till de praktiska olägenheter, som visat sig vara förbundna med
torvpulvrets användande för tågtrafiken, har jag lika med järnvägsstyrelsen
måst finna starka skäl tala för att ifrågavarande försöksdrift ej
längre fortsättes utan att denna för statsbaneföretaget förlustbringande
rörelse helt nedlägges. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet
och under hänvisning till resultatet av den utredning, som verkställts av
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, finner jag tillräcklig
anledning ej föreligga att för andra syften än statens järnvägars fortfarande
i statens hand bibehålla och vidmakthålla fabriksanläggningen. Vid sådant
förhållande och då de för anläggningen inköpta fastigheterna efter torvpulvertillverkningens
upphörande icke synas vara erforderliga för något statligt
ändamål, tillstyrker jag att, på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, såväl
fastigheterna som samtliga därå befintliga anläggningar m. m. efter rörelsens
nedläggande försäljas. Härtill torde riksdagens medgivande böra inhämtas.

Inställandet av fabriksdriften lärer lämpligen böra ske först sedan nu
inneliggande lager av lufttorkad torv omvandlats till torvpulver och denna
produkt levererats för konsumtion. Däremot bör ny torvupptagning givetvis
icke vidare äga rum. Enligt vad jag inhämtat, beräknas denna avverkning
av inneliggande halvfabrikat taga en tid av 8 ä 9 månader. Rörelsen skulle
alltså komma att fortsättas till oktober eller november månad 1930. Därefter
böra fastigheterna med där uppförda anläggningar avyttras så snart
ske kan. Givetvis bör dock försäljningen icke forceras utan ske så, att möjligast
fördelaktiga villkor diirvid uppnås. Försäljningsvillkoren torde böra
underställas Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

I fråga örn sättet för återbetalning av det för fabriksanläggningens upprättande
beviljade statsanslaget har jag ansett mig böra biträda järnvägsstyrelsens
av riksräkenskapsverket tillstyrkta förslag. Detta förslag innebär,
att för återbetalningen i första hand skulle användas det belopp, som vid
tillverkningens nedläggande finnes avsatt av statens järnvägars drivmedel
för amortering av anläggningskostnaden, efter avdrag för vad av nämnda
avsättning tagits i anspråk för täckande av den ur järnvägarnas förlagsmedel
bestridda delen av kostnaden. Efter berörda avdrag utgjorde det avsatta
beloppet, såsom förut omnämnts, vid utgången av år 1929 närmare 355,000
kronor. Genom avsättningar under år 1930 intill tiden för nedläggandet
torde summan kunna beräknas stiga med omkring 30,000 kronor till inemot

385,000 kronor. Ytterligare skulle för återbetalningen användas dels till
reparationsfond avsatta medel, omkring 100,000 kronor, dels ock det uppskattade
realisationsvärdet av fastigheter och anläggningar, omkring 125,000
kronor, eller tillhopa cirka 225,000 kronor. Härtill kommer den inkomst,
som vinnes genom leverans av pulver efter förädling av nu inneliggande
halvfabrikat och som torde kunna uppskattas till omkring 25,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1630. 1 sami. 49 haft. (Nr 64.) 247 30 2

Kungl. Majus proposition nr 64.

Den för återbetalning till förfogande stående totalsumman skulle sålunda
kunna uppskattas till omkring 635,000 kronor. Då det anvisade statsanslaget
utgjort 1,300,000 kronor, skulle alltså det belopp, för vilket täckning saknas,
uppgå till omkring 665,000 kronor. Enligt förslaget skulle sistnämnda
belopp påföras statens järnvägars stenkofförlag.. Med utgångspunkt från
ett genomsnittligt lager av omkring 350,000 ton skulle ett sådant förfarande
medföra en höjning av det bokförda lagervärdet med omkring 1 krona 90
öre per ton. Då stenkolsförlaget för närvarande är bokfört till ett pris av
något över 11 kronor per ton och senaste inköpspriset utgjort omkring 21
kronor 50 öre per ton, skulle åtgärden endast i ringa mån närma bokföringsvärdet
till den prisnivå, vid vilken nyanskaffning kan beräknas ske.

Därest riksdagen icke uttalar erinran mot vad nu förordats i fråga örn
återbetalning av det för torvpulverfabriken anvisade statsanslaget, har jag
för avsikt att längre fram tillstyrka meddelande av bestämmelser i enlighet
med detta förslag. På sätt riksräkenskapsverket förutsatt, bör återbetalningen
äga rum sedan efter fabrikationens upphörande försäljning av fastigheterna
m. m. kommit till stånd. Först då kan storleken av det belopp,
som behöver påföras stenkolsförlaget, exakt angivas. Vid återbetalning av
anslaget bör, såsom riksräkenskapsverket framhållit, den del därav som utgått
av lånemedel eller 390,000 kronor ställas till riksgäldskontorets förfogande,
varefter detta belopp i sinom tid torde komma att redovisas i riksstaten
såsom återbetalning av lånemedel. Återstoden av anslaget eller 910,000
kronor bör inlevereras till statskontoret och å riksstatens inkomstsida redovisas
bland i anspråk tagna kapitaltillgångar.

Då det av Kungl. Maj:t senast meddelade beslutet örn uppehållande av
driften vid torvpulverfabriken avser tiden till och med den 31 mars 1930,
vill jag slutligen framhålla önskvärdheten av att ett avgörande i den föreliggande
frågan äger rum före denna tidpunkt.

På grund av vad jag här anfört får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att, efter nedläggande av driften vid statens järnvägars torvpulverfabrik
vid Hästhagens mosse, till nämnda anläggning
hörande mark, byggnader och inventarier må försäljas på villkor,
som av Kungl. Majit godkännas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsenllegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.

Ur protokollet:
Nils Kellenius.