Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
1
IVr 3.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen; given
Stockholms slott den 20 december 1929.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§
strafflagen.
GUSTAF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1930.1 sami.
3 haft. (Nr 3.)
1
2
Kungl. Maj :ts proposition nr 3.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen skola erhålla följande
ändrade lydelse:
12 §.
Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i besittning
haver; straffes med böter.
Tager någon eljest och brukar, utan lov, vad annan tillhörer; straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader. Har därav kommit synnerlig förlust
eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter
förenad, må tiden för fängelsestraffet höjas till ett år eller till straffarbete
i högst ett år dömas.
21 §.
Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och
20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom
i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid in- och utlastning
å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas.
Brott, som i 12 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga
är örn brukande av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej
åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring
av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han
vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.
Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som hrevet avsänt eller
till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga
skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.
Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning, varom
fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Kungl. Majlis proposition nr 3.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 september 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von
Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför:
»Med den alltjämt fortgående ökningen i antalet av automobiler och motorcyklar,
som äro i brak inom landet, har såsom en beklaglig följdföreteelse
framträtt en starkt ökad frekvens av olovligt användande av motorfordon, som
tillhöra annan. I våra större samhällen höra dylika s. k. billån till ordningen
för dagen, och den oavbrutna stegringen i antalet av dessa förbrytelser utgör
ett allvarligt missförhållande, som gör sig kännbart i vidsträckta kretsar av
befolkningen. Den meningen framträder allt oftare och tydligare, att den
gällande lagstiftningen icke erbjuder tillräckliga hjälpmedel för att stävja
dessa icke obetydliga rättskränkningar; däremot torde knappast någon motsägelse
hava försports.
Det har därför blivit en angelägen uppgift för lagstiftningen, närmast på
det straffrättsliga området, att såvitt möjligt länka in utvecklingen i en riktning
emot ökad rättssäkerhet för äganderätten till motorfordon. Visserligen
är det ofrånkomligt, att den enskilda egendomens rättsskydd icke kan
bliva fullkomligt effektivt: stöld, förskingring och andra egendomsbrott äro,
trots de däremot riktade straffen, vanliga företeelser. Men för närvarande
vill det förefalla, som örn äganderättskränkningar beträffande motorfordon
förekomma, relativt sett, betydligt oftare än i fråga örn de flesta andra slag
av egendom. Detta ligger i någon mån i själva förhållandets natur. Ty användningen
av dessa fordon kräver givetvis, att de ej sällan lämnas utan omedelbar
tillsyn å ställen, där de äro lätt tillgängliga för ovidkommande. Detta
kan icke undgå att, i synnerhet i städer och andra tätt befolkade orter, medföra
stora frestelser till förgripelse å fordonen.
De vanligaste rättskränkningarna med avseende å motorfordon, de s. k. billånen,
hava av domstolarna i allmänhet bedömts såsom olovligt brukande av
annans egendom, varom är stadgat i strafflagen 22 kap. 12 §.
Straffet för olovligt brukande, i förening med besittningskränkning, var
enligt den ursprungliga lydelsen av detta lagrum så lindrigt som böter till ett
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
belopp av högst femtio riksdaler. Man har sålunda uppfattat rättskränkningen
såsom ett brott av särdeles ringa beskaffenhet, som icke kunde anses
ådagalägga någon egentlig brottslig vilja eller samhällsfarlighet. Denna
strafflagens ursprungliga uppfattning har sedermera kommit att framträda
allt starkare, i den mån penningvärdet sjunkit och det i nyare straffbestämmelser
blivit vanligt att använda betydligt högre bötessatser. Påföljden för
olovligt brukande av annans egendom har efterhand blivit avsevärt lindrigare
än det straff, som är stadgat för åtskilliga ordningsförseelser av tämligen utpräglad
bagatellkaraktär. Länge synes emellertid härav icke hava förmärkts
någon egentlig olägenhet. Brott enligt strafflagen 22 kap. 12 § stannade vid
en måttlig frekvens och voro även ur andra synpunkter i allmänhet föga ägnade
att påkalla lagstiftningens uppmärksamhet.
Härutinnan inträffade, såsom redan blivit berört, en ändring genom den
utbredda användningen av motorfordon. Olovligt brukande av sådana fordon
tilltog i sådan grad, att ett inskridande däremot genom skärpta straffbestämmelser
blev nödvändigt. Så skedde ock genom lagen den 28 mars 1924 (nr 62)
örn ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen. Denna lag hade närmast föranletts
av framställningar till Kungl. Maj:t från vissa sammanslutningar
av automobilägare och från ett stort antal försäkringsbolag, med hemställan
örn sådan ändring av ifrågavarande lagrum, att på däri omförmälda brott
skulle kunna följa frihetsstraff. Dessa framställningar remitterades till
professorn J. C. W. Thyrén i egenskap av förordnad sakkunnig för revision
av strafflagen; han avgav den 5 juli 1923 yttrande med hemställan, att straffet
för brott enligt strafflagen 22 kap. 12 §, oavsett örn brottet skett med
eller utan besittningskränkning, måtte bestämmas till ''böter’; i enlighet härmed
skulle högsta straffet hava blivit det enligt strafflagen i allmänhet gällande
bötesmaximum eller 500 kronor.
Dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmälde
ärendet i statsråd den 30 november 1923 och biträdde därvid förslaget att
sammanföra de två fallen av brott enligt strafflagen 22 kap. 12 § — med
respektive utan besittningskränkning — till en gemensam brottsbeteckning
med enhetligt straff. Departementschefen ansåg jämväl att straffet borde
väsentligt höjas. Härutinnan anfördes av honom bland annat följande:
Det hade ej sällan inträffat, att automobiler som tillfälligt för någon stund
lämnats utan tillsyn å gator och vägar eller i öppna förvaringsrum, tagits i
besittning och använts av obehöriga personer. Örn tillägnelseuppsåt ej varit
för handen, bleve ett dylikt fall att bedöma enligt 22 kap. 12 § strafflagen, och
straffet kunde således icke sättas högre än till femtio kronors böter, oavsett
örn gärningsmannen handlat av okynne eller illvilja och utan hänsyn till den
längre eller kortare tid automobilen varit frånhänd den rättmätige innehavaren.
Visserligen utsatte sig gärningsmannen under vissa omständigheter även för
andra påföljder än straff enligt berörda lagrum. Sålunda kunde konsumerande
av ett till automobilen hörande bensinförråd vara att anse såsom tjuvnadsbrott,
vanligen snatteri. Det sätt, varpå automobilen under otillåtna färder
hanterades, kunde också vara sådant, att det ledde till sakfällande för
uppsåtlig skadegörelse. Dylika omständigheter syntes emellertid icke äga
någon avgörande betydelse för den föreliggande frågan örn en lämpligt avvägd
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
5
straffskala i 22 kap. 12 § strafflagen. — För det ifrågavarande specialfallet av
olovligt brukande av annans egendom syntes det vara motiverat att utvidga
straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen. Det gällde nämligen här ett ganska
ofta förekommande missbruk med påtagliga olägenheter i olika avseenden samt
egendom av betydande värde. Men även i fråga om åtskilliga andra hithörande
fall torde en lagändring vara behövlig. Exempel skulle kunna framdragas på
olovligt begagnande av egendom, å vilken kunde i väsentliga avseenden tilllämpas
vad som framhållits beträffande automobiler, även om dylika fall icke
framträdde såsom lika skarpt utpräglade eller uppmärksammade grupper. Det
vore tillräckligt att erinra örn olovligt bortförande och användande av hästar, som
befunnit sig på bete. Ytterligare en anledning att utvidga straffskalan läge
däri, att nu ifrågavarande brott i vissa fall stöde så nära tjuvnads- och förskingringsbrotten,
att gränsen dem emellan icke kunde klart urskiljas. Rättspraxis
erbjöde exempel på fall, där samma handling i en domstolsinstans bedömts
såsom tjuvnadsbrott med frihetsstraff såsom påföljd och i en annan
såsom olovligt brukande av främmande egendom med därav följande lågt bötesstraff.
En alltför stor skillnad mellan straffskalorna för brott, vilka under
vissa omständigheter företedde väsentligen likartade kännetecken, kunde
näppeligen vara lämplig. Brott enligt ifrågavarande lagrum kunde, åtminstone
i undantagsfall, vara begånget under sådana omständigheter, att ett högre
straff än böter icke borde vara ovillkorligen uteslutet, exempelvis då handlingen
— även om den icke innefattade en materiell skadegörelse —• företagits i
syfte att tillskynda ägaren stor och betydande skada genom att undanhålla
honom hans egendom. Någon anledning att alltför starkt beskära domstolens
prövningsfrihet med avseende på straffmätningen syntes icke föreligga. Böter
upp till 500 kronor torde för ordinära fall utgöra tillräckligt straff, men då
brottet blivit begånget under synnerligen försvårande omständigheter, borde
fängelse i högst sex månader kunna inträda såsom påföljd.
Förslag till ändring av 22 kap. 12 § strafflagen, uppgjort i enlighet med vad
sålunda av departementschefen anförts, blev av Kungl. Maj:t genom proposition
(nr 2) förelagt 1924 års riksdag, men blev icke av denna i oförändrat skick
antaget. Propositionen hänsköts till första lagutskottet, som däröver avgav
utlåtande (nr 10).
Lagutskottet förklarade sig dela den i propositionen uttalade uppfattningen,
att en skärpning av de för olovligt brukande i 22 kap. 12 § strafflagen uppställda
straffskalorna vore påkallad. Härför talade till en början den stora
utsträckning, i vilken dylika brott förkomme, vilken häntydde påsatt sträffskyddet
vore otillräckligt. Det måste ock framstå såsom ^egentligt, att ett
brott, som ej sällan kunde bereda den brottslige betydlig vinning, icke kunde
bestraffas strängare än med tjugofem eller femtio kronors böter. -— Huruvida
man vid en omarbetning av strafflagen borde sammanföra de båda i 22 kap. 12 §
strafflagen behandlade fallen av olovligt brukande under en gemensam straffbestämmelse,
kunde vara föremål för olika meningar. Det syntes emellertid
utskottet vara obestridligt, att åtskilligt talade för den i lagen uppställda grundsatsen,
att olovligt brukande borde bestraffas strängare, då det vore förbundet
med besittningskränkning än eljest. Med hänsyn härtill och då det praktiska
behovet av en straffskärpning starkt gjort sig gällande i fall av förstnämnda
slag, hade utskottet funnit, att övervägande skäl förelåge för ett bibehållande av
den åtskillnad, som lagen i dess dåvarande lydelse gjorde mellan olika fall
av olovligt brukande. Härvid hade utskottet jämväl tagit i betraktande, att
det med hänsyn till den pågående allmänna revisionen av strafflagen syntes
önskvärt, att lagens brottsbeskrivning icke för det dåvarande bleve rubbad.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
Utskottet hade därför inskränkt sig till att, under bibehållande i huvudsak av
lagrummets avfattning, föreslå vissa skärpningar i straffskalorna.
Utskottet föreslog på dessa skäl följande ändrade lydelse av 22 kap. 12 §
strafflagen: ''Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och
det man i besittning haver; straffes med böter. Tager någon eljest och brukar,
utan lov, vad annan tillhörer; vare straffet böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.’
Detta förslag antogs av riksdagens kamrar och i enlighet därmed utfärdades,
såsom nämnt, lag den 28 mars 1924.
Det hade varit att hoppas, att den sålunda för ej länge sedan vidtagna straffskärpningen
skulle hava visat sig uppfylla sitt syfte att väsentligt nedbringa
de ifrågavarande rättskränkningarna, främst ''billånen’. Utvecklingen har
emellertid alldeles icke gått i den sålunda önskvärda riktningen. Tvärtom har
frekvensen av dessa brott, såsom antytts, även efter lagändringen befunnit sig
i en oavlåtlig stegring. Och denna synes vara starkare än som i och för sig
bort vara att förvänta på grund av den under tiden fortgående stegringen av
antalet motorfordon inom landet.
Från polismyndigheterna i rikets tre största städer hava införskaffats uppgifter
angående förekomsten av stöld eller olovligt brukande av motorfordon
under åren 1924—1928. Antalet av förkomna motorfordon, varom anmälan
gjorts till polisen, har varit följande:
1924. 1925. 1926. 1927. 1928. Summa.
Stockholm.......... 49 56 106 306 649 1 166
Göteborg.......... 2 4 39 28 74 147
Malmö........... 9 11 6 34 59 119
Summa 60 71 151 368 782 1432
Genom polisens försorg hava tillrättaskaffats de allra flesta av ifrågavarande
motorfordon, nämligen i Stockholm 1,143 av 1,166, och i de båda övriga
städerna samtliga, som anmälts förkomna.
Det torde kunna med visshet antagas, att det stora flertalet av dessa fordon
uppsåtligen gjorts till föremål för olovlig befattning av ovidkommande person
— vare sig stöld eller olovligt brukande. Antalet av dem, vilka på sådant sätt
förbrutit sig, kan icke med någon säkerhet uppgivas, ty gärningsmännen hava
i det övervägande antalet fall icke blivit ertappade. Deras antal får antagas
avvika från de förkomna fordonens antal redan på den grund, att i vissa fall
flera personer deltagit i förgripelse å ett fordon eller att en brottsling tagit
flera fordon. Exempelvis kan anföras att i Malmö under år 1927 en person
dömdes för att ensam eller tillsammans med andra ha tagit 13 motorfordon;
av hans tre medbrottslingar hade en deltagit i 11, en i 9 och en i 6 av förbrytelserna.
Antalet av dem, som blivit av allmän åklagare inför domstol åtalade för stöld
eller olovligt brukande av motorfordon, har under de ifrågavarande fem åren
varit i Stockholm 77, i Göteborg 271 och i Malmö 13, eller sammanlagt 117.
Beträffande 82 av dessa, i Stockholm samtliga 77, har åtalet tillika avsett förseelse
mot motorfordonsförordningen.
1 En person, som under år 1928 stått under åtal vid två olika tillfallen, har räknats allenast en gång.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Av de 117 tilltalade personerna ha 102 vant över 18 år och 15 under 18 år
vid brottens förövande. Endast 21 ha såsom innehavare av körkort varit berättigade
att föra motorfordon. . , ,,
Åtalens utgång i första instans har i 97 fall blivit, att de tilltalade ansetts
kunna fällas till ansvar för olovligt brukande eller, mera undantagsvis, för
stöld Det för olovligt brukande ådömda straffet har i 40 fall stannat vid böter
(de flesta eller 34 fall i Stockholm; i Göteborg och Malmö ha av 32 personer,
vilka för ''billån’ dömts till ansvar jämlikt strafflagen 22 kap. 12 §, allenast b
erhållit bötesstraff). . , , .
Endast i få fall har utrönts, att besittmngskränkmng beträffande motorfordon,
varom anmälan skett, verkställts medelst inbrott (Stockholm 3, (roteborg
16, Malmö 11 eller sammanlagt 30 fall).
De, som befunnits skyldiga till stöld eller olovligt brukande av motorfordon,
hava''endast i ett ringa antal fall tidigare varit straffade för dylika brott
beträffande vare sig motorfordon eller andra föremål; det föregående brottet
har därvid oftare varit stöld än olovligt brukande av annans egendom.
Av den nu lämnade redogörelsen synes klart framgå, att de nuvarande straffbestämmelserna
i den svenska lagstiftningen icke hava visat sig tillfyllestgörande
för ett effektivt bekämpande av ''billånen’. Det synes alltså vara nödvändigt
att på detta område ånyo skrida till en lagändring.
För belysning av denna fråga skall härefter till en början i korthet redogöras
för några oss närstående utländska lagstiftningar och deras tillämpning.
Den danska strafflagen av 1866 stadgar i 236 § för olovligt besittningstagande
av annans sak i avsikt att begagna sig därav (''Brugstyven ) ett straff
av fängelse (högst två år, jfr 18 §) eller böter; åtal av allmän åklagare förutsätter
angivelse av målsägare. Lagens bestämmelse örn Brugstyven har,
trots dess särdeles stränga straffsats, i rättstillämpningen ansetts vara otillräcklig
för bekämpande av olovligt begagnande av motorfordon, b rekvensen
av ''billån’ är på senare tid i Danmark mycket hög; enbart i Kopenhamn anmäldes
under år 1928 till polisen ej mindre än 682 fall. Enligt en ganska
stadig rättspraxis, som kommit till uttryck i flera domar i hogsta instans bestraffas
dessa gärningar i allmänhet såsom egentlig tjuvnad, medan endast
under särskilda förhållanden ''Brugstyven (§ 236)^ antages föreligga, såsom
då den brottslige företagit positiva åtgärder för att återställa vagnen i ägarens
besittning (något dylikt fall finnes emellertid icke omförmält i de tryckta domssamlingarna).
Det bör anmärkas, att ifrågavarande rättspraxis inom krirnmalistiskt
intresserade kretsar någon gång mött kritik, under åberopande av att
den kan medföra alltför stränga straff, särskilt då gärningen närmast varit
att tillskriva ungdomligt okynne. ... ..
I Norges strafflag av 1902 belägges rättsstndigt bruk av annans losore
(393 §) under vissa betingelser med straff av^böter (högst LOOD kronor, jfr
27 §), och rättsstridigt besittningstagande av sådan egendom (392 $) strattas
högst med fängelse i tre månader; allmänt åtal äger icke rum med mindre det
begäres av någon förnärmad och därjämte finnes erforderligt av allmänna
hänsyn. — Olovligt brukande av annans automobil, i allmänna språkbruket
betecknat såsom ''bittyveri’, vilket uppgives vara ytterst vanligt och statt i
ständigt tilltagande, bedömes icke såsom tjuvnad; allenast någon av nyss berörda
paragrafer kommer till användning. Talrika uttalanden, bl. a. fran ledande
håll inom polisen i Oslo, föreligga därom, att en skärpning av straffbestämmelserna
är oundgängligen nödig. Energiska yrkanden härom fia av landets
automobilorganisationer framställts hos justitiedepartementet. .Någon
förändrad lagstiftning har emellertid icke kommit till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
i» -^en finska strafflagen av 1889 stadgar för den, som olovligen brukar eller
later bruka lös egendom, vilken ej tillhör honom, ett straff av böter, högst
tvåhundra mark (38 kap. 6 § 1 morn.; straffsatsens innebörd är förändrad genom
senare stadganden örn böters utmäiande enligt dagsbotssystemet). Åtal
ma av allmän åklagare i regel anställas endast efter angivelse av målsägare
(samma kap. 9 §). — I tillämpningen uppgivas s. k. bilstölder städse behandlas
jämlikt 08 kap. 6 §. I regel lärer högsta bötesstraff komma till användning,
en omständighet som tyder på att lagens nuvarande straffskala av
domstolarna anses vara alltför lindrig. Dessa brott uppgivas vara ganska vanliga
och sta ej sällan i sammanhang med spritsmuggling. Straffet för förmögenhetsbrottet
blir da av jämförelsevis mindre betydelse vid sidan av de
mycket stränga straff, som äro stadgade för spritsmuggling i och för sig
Den i Tyskland ännu gällande strafflagen av 1871 innehåller icke någon
särskild bestämmelse örn straff för olovligt brukande av annans egendom.
i1yffcfoxnÅförek.0mina emellertid ''billån’ ingalunda sällsynt. I riksdagen
Ilar (ar 1923) törevant ett förslag om en speciell straffbestämmelse för olovngt
brukande av motorfordon; förslaget vann emellertid icke bifall. Emellertid
har rättspraxis funnit en utväg på det sättet att den, som ''lånat'' en
automobil, straffas för rättsstndig tillegnelse av i fordonet förvarat motorbränsle,
som han därvid förbrukat (då han icke undantagsvis förbrukat eget
bränsle)._ Denna förbrukning lärer konstant bliva bedömd såsom stöld, och
det uppgives att man i allmänhet ansett denna vara begången under försvårande
omständigheter Det är härvid att märka, att den tyska rätten beträflarande
tillgreppsobjekt av denna art icke uppdelar t juvnadsbrottet i olika straffbarhetsgrader
efter det tillgripnas värde. Även örn det förbrukade bränslets
ULvara ke,^ rmga’ blir man fördenskull med den berörda rättspraxis
i jlin aile att använda en mycket vid straffskala. Tjuvnad ligger i Tyskland
sasmm överallt annorstädes under ovillkorligt allmänt åtal.
Rättsläget i England företer åtskilliga beröringspunkter med det tyska
Olovligt brukande av annans egendom är i engelsk rätt icke i och för sig belågt
med stral!. Billån’ förekomma emellertid mycket talrikt. (I London
det s. k. Metropolitan Police District, anmäldes sålunda under år 1928 tillgrepp
av 1,844 automobiler och 276 motorcyklar; antalet av de till ett central»egliSnoo
n Äo .tannien anmälda stulna automobilerna har ökats från 208
f-n ^ al;. 1928.) Deras ständigt ökade frekvens har givit upphov
tili en livlig offentlig diskussion. Vid åtal ;har man sökt använda de för
juvnad gillande straffbestämmelserna. Straff för stöld av själva automobilen
har i allmänhet icke ansetts kunna ådömas, enär härför erforderligt tillägnelseuppsat
icke kunnat styrkas. Något oftare har dömts för tillgrepp av motorbränsle,
men även härför uppgivas möta stora svårigheter, enär ett påstående
Iran den tilltalade, att han använt av honom själv inköpt bränsle, ej sällan lär
aZ Maggas till grund, för frikännande dom. Sålunda går billån i
ett stort antal fall fritt fran varje straff. Detta uppfattas såsom en påtaglig
brist i lagstiftningen, och upprepade framställningar örn lagändring hava
torekommit. De hava emellertid icke lett till något resultat.
Ej heller i Frankrikes lagstiftning förekommer någon straffbestämmelse för
o övligt brukande av annans tillhörighet. ''Billån’ förekomma, i synnerhet i Paris
understundom men enligt uppgift mindre ofta än egentlig stöld av automobiler
i syfte att föryttra dem. Olovligt tagande av en annans automobil uppgives
emellertid i rättstillämpningen städse bestraffas såsom stöld, sålunda
£"e?"°kv 1- Seivits efter endast ett kortvarigt brukande. Straffet
bartor blir följaktligen mycket betydande; gärningarnas relativt ringa frekvens
torde han åtminstone till en del finna sin förklaring. — Italiens och Spaniens
Kungl. Maj:ts proposition nr 3. 9
lagstiftning och rättstillämpning överensstämmer i det väsentliga med Frankrikes.
Den föregående översikten visar, att ’billånens’ bekämpande även i flera av
de berörda främmande länderna erbjuder ett aktuellt problem, och att de gällande
lagstiftningarna icke anses möjliggöra en tillfredsställande lösning därav.
Detta är icke heller ägnat att förvåna. Ty spörsmålet har föranletts av
den allra senaste tidens snabba utveckling inom automobilväsendet, och lika
litet som hos oss har man inom ifrågavarande länder hunnit anpassa lagstiftningen
efter denna utveckling. Det är även helt naturligt, att de på sina håll
föreliggande förslagen till omfattande ändringar av strafflagstiftningarna icke
innehålla några bestämmelser särskilt om lillån’. Inom förut berörda länder
förete förslagen åtskilliga avvikelser från den gällande rättens innehåll beträffande
olovligt brukande av annans egendom; sålunda föreslås i Danmark inskränkning
av det straffbara området och nedsättning av straffmaximum (förslag
1924, § 293), i Finland höjning av straffmaximum (förslag 1922, 29 kap.
11 §), i Tyskland nyinförande av en mera allmän bestämmelse örn straff för
olovligt brukande (förslag 1927, § 337). Ingenstädes framgår av förslagens
motiv, att man skulle ha tagit särskild hänsyn till behovet av skydd för motorfordon.
Följaktligen är ej från dessa förslag att hämta någon egentlig ledning
vid ändring av de i Sverige gällande bestämmelserna.
Beträffande dessas innebörd är det, i synnerhet med hänsyn till de upplysningar,
som meddelats angående rättstillämpningen i främmande länder, av
vikt att söka fastställa, huruvida åtminstone svårare fall av billån i svensk
praxis anses vara straffbara såsom egentlig tjuvnad. Försök att på dylikt
sätt uppnå en mera effektiv reaktion ha förekommit ganska ofta, särskilt genom
yrkanden från allmänna åklagare. Dessa försök kunna emellertid knappast
sägas hava varit framgångsrika. Visserligen ha hos domstolarna i lägre instanser
försports delade meningar örn möjligheten att använda 20 kap. strafflagen
i vissa fall av ''billån’, men högsta domstolen har ■— åtminstone på ett
par principiella punkter — intagit en härutinnan ganska avvisande hållning.
Detta gäller till en början möjligheten att beteckna det rättsstridiga förfarandet
såsom stöld av själva motorfordonet (jämför vad förut anförts angående
rättstillämpningen i Danmark och Frankrike). Det är tydligt, såsom jämväl
från olika håll framhölls under förarbetena till 1924 års lagändring, att
åtskillnaden emellan de gärningar, som innebära enbart olovligt brukande och
dem, som utgöra tjuvnad, icke är skarp utan företer en serie övergångsfall med
inbördes mycket liten skiljaktighet. Spörsmålet gäller, var gränsen mellan
områdena för de olika rättsverkningarna skall dragas. Denna gränsdragning
hänför sig icke väsentligen till gärningarnas yttre beskaffenhet, ty denna kan
vara alldeles densamma vid olovligt brukande som vid tjuvnad. Det avgörande
momentet är beskaffenheten av det brottsliga uppsåtet. Detta skall vid tjuvnad
gå ut på tillägnelse. Häri ligger visserligen icke något krav på att den
brottslige skall åsyfta, att det tillgripna föremålet skall införlivas i någon
annans förmögenhet. Tillägnelse föreligger enligt stadgad uppfattning, så
snart sakens olovliga utnyttjande medför, att ägaren går densamma, åtminstone
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
praktiskt taget, förlustig. Det är sålunda tillräckligt om förövaren av tillgreppet
inser, att detta med säkerhet eller med en viss sannolikhet kommer att förhindra
ägaren från att åter komma i besittning av saken. Även örn den brottslige
avsett blott ett tillfälligt begagnande, men hans mening vid besittningskränkningen
icke varit att själv återställa saken till ägaren eller lämna den på
sådan plats, att ägaren kan påräknas skola återfå den, föreligger sålunda tjuvnad.
Detta torde vara allmänt erkänt. Men det är tydligt, att dessa regler på
avgörande punkter lämna stort utrymme för skilda meningar vid bedömandet
av särskilda fall. Härvid är läget ganska olika beträffande skilda slag av egendom.
Vad nu särskilt angår automobiler, är det obestridligt att dessa stora och
värdefulla föremål lätt nog måste komma att tilldraga sig uppmärksamhet, då
de lämnats till synes herrelösa, förutsatt att detta ej skett å någon plats utanför
mera bebodda trakter. Och då de äro försedda med registreringsnummer, uppgift
å ägarens namn, tillverkningsnummer och dylikt, möter det i regel, när en
automobil blivit omhändertagen, icke alltför stora svårigheter att fastställa
vem som är dess ägare och att komma i förbindelse med denne. Endast när
en olovligen brukad automobil gjorts till föremål för särskilda ganska ingripande
åtgärder för att försvåra identifieringen eller lämnats vind för våg å
något avlägset eller eljest svårtillgängligt ställe, kan det anses stå utom tvivel,
att den brottslige haft tillägnelseuppsåt. I annat fall och framförallt då brottet
upptäckes kort tid efter det fordonet tagits, blir domstolens uppgift att i varje
särskilt fall anställa en på alla föreliggande omständigheter grundad prövning
angående beskaffenheten av gärningsmannens uppsåt. Att domstolarna härvid
ha en mycket svår och ömtålig uppgift, framgår bland annat av ett rättsfall, som
avgjorts genom Kungl. Maj:ts utslag den 8 februari 1928 (Nytt Jur. Arkiv
1928, Avd. I not. B nr 59). En person, tidigare straffad för fjärde resan stöld,
hade å en gata i Stockholm satt sig i besittning av en där parkerad automobil
och kört densamma till Enköping; här hade en poliskonstapel givit honom tecken
att stanna, men han hade med starkt ökad fart fortsatt tills han ungefär en mil
utanför Enköping blivit upphunnen och anhållen. Inför rätta uppgav han, att
han haft för avsikt att efter besök hos en bekant i trakten av Enköping återföra
bilen till parkeringsplatsen, men denna uppgift ansågs icke förtjäna avseende.
Underdomstolarna dömde honom för stöld av automobilen (femte resan)
till 2 års straffarbete. Men högsta domstolens majoritet (fyra justitieråd)
fann att vad i målet förekommit icke kunde anses giva vid handen, att den
tilltalade, då han satt sig i besittning av automobilen och färdats med densamma,
handlat i avsikt att tillägna sig autoimobilen; på grund härav bedömdes förfarandet
såsom olovligt brukande av annans sak jämlikt 22 kap. 12 § strafflagen,
begånget under synnerligen försvårande omständigheter, och straffet
bestämdes till fängelse i fem månader. Tre justitieråd gjorde för sin del ej
ändring i hovrättens dom.
Den i Tyskland och i någon mån även i England anlitade utvägen att
åtkomma förövare av billan med straff för tjuvnad på grund av förbrukning av
bensin ur fordonets behållare, har man jämväl i vårt land sökt beträda, dock
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
11
utan framgång. Ansvarsyrkanden av detta innehåll, som framställts inför
olika domstolar, hava länge erhållit växlande utgång. Inom litteraturen har
den mening uttalats, att dylik bensinförbrukning skulle i förhållande till brukandet
av automobilen vara av alltför osjälvständig karaktär för att kunna
beläggas med särskilt ansvar. Först nyligen har denna fråga blivit föremal
för prövning i högsta instans, nämligen genom ett Kungl. Maj:ts utslag den 15
juli 1929. Den i detta mål tilltalade hade olovligen tagit och brukat en annan
person tillhörig automobil och under färden, som ägt rum a en kortare sträcka
inom Stockholms stad, förbrukat i automobilen befintlig bensin till ett värde av
omkring 9 öre. Underrätten fann, att denna bensinförbrukning stöde i sådant
förhållande till brukandet av automobilen, att nämnda förfarande icke i och
för sig kunde föranleda till ansvar; och de högre instanserna funno utan
meningsskiljaktighet skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i det i
denna del frikännande domslutet.
Åtalsrätt för brott enligt 22 kap. 12 § strafflagen tillkommer enligt föreskrift
i 21 § 1 mom. icke annan än målsägande; såsom sådan kan i regel endast
ägaren av det olovligen tagna ifrågakomma. Allenast då sådant brott förövats
genom en handling, vilken tillika innefattar brott, som ligger under allmänt
åtal, skall slikt åtal äga rum jämväl för förstnämnda brott, jämlikt stadgande i
strafflagens promulgationsförordning 19 § 2 mom. Härvid torde i synnerhet
vara anledning att uppmärksamma sådant olovligt brukande av automobil, som
tillika innebär något enligt förordningen örn motorfordon straffbart förfarande.
Huruvida nyssnämnda 19 § 2 mom. äger tillämpning vid dylikt sammanträffande,
har i rättspraxis varit föremål för skilda meningar. Härutinnan erhålles
icke säker ledning av Kungl. Maj:ts avgörande i de två mål, som enligt
vad förut berörts varit föremål för prövning i högsta instans.
Även örn, särskilt i belysning av dansk och tysk rättspraxis, delade meningar
någon gång förspörjas örn riktigheten av våra domstolars allmänna inställning
till föreliggande fråga örn bestraffning av ’billån , lärer ändring därutinnan
med nu gällande bestraffningsregler icke vara att förvänta. Den förändring
inom den svenska straffrätten, som alltså nu synes böra genomföras,
lärer — med beaktande av den förut lämnade redogörelsen för främmande rätt
och för de tendenser, som framträtt inom svensk rättstillämpning lämpligen
kunna ske antingen genom att åtminstone vissa av hithörande gärningar
göras straffbara enligt 20 kap. strafflagen eller ock att straffen för brott enligt
22 kap. 12 § samma lag ytterligare skärpas, samtidigt varmed dessa brott
läggas under allmänt åtal.
I förstnämnda hänseende kunde ifragasättas att meddela förskrift av den
innebörd, att förbrukning av annans motorbränsle i samband med olovligt
brukande av främmande motorfordon skulle, städse eller åtminstone i regelmässiga
fall, bliva att betrakta såsom tjuvnad. Detta vore dock enligt mili
mening en nödfallsutväg, som man visserligen icke utan allt skäl bar kunnat
beträda för att med en otillfredsställande lagstiftning uppnå bästa möjliga resultat,
men på vilken man icke lärer böra slå in, då det nu gäller att överväga
förbättringar i själva lagstiftningen. Genom en lagändring av den antydda
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
innebörden skulle, bortsett från de ifrågavarande gärningarnas hänförande
under obegränsat allmänt åtal, ej vinnas synnerligen mycket. Ty även örn
olovlig bensinförbrukning skulle anses såsom tjuvnad, bleve den i hithörande
fall endast sällan att bedöma svårare än såsom snatteri. Straffet härför är,
där återfall icke föreligger, enligt 20 kap. 1 § andra mom. icke svårare än
straffet för olovligt brukande av motorfordon enligt den nuvarande lydelsen
av 22 kap. 12 §. Den brist i lagstiftningen, som med skäl anses ligga däri, att
detta straff är för lagt för ett effektivt bekämpande av ’billånen’, skulle alltså
kvarstå, även örn bensinförbrukningen komme att bestraffas särskilt. Slutligen
är att märka, att ’billån’ icke alltid behöver vara förenat med olovlig konsumtion
av annan tillhörigt motorbränsle. Så är bland annat icke fallet, örn den,
som förgriper sig å ett motorfordon, av eget förråd eller efter inköp påfyller
fordonets behållare med så mycket bränsle, som erfordras för den olovliga körningen.
Och även örn denna åtminstone delvis ägt rum under förbrukning av i
fordonet befintligt bränsle, men detta skett i uppgiven avsikt att ersätta det
förbrukade genom att senare påfylla nytt bränsle (eller på annat sätt), kan det,
örn den uppgivna avsikten realiserats eller uppgiften eljest förefaller trovärdig,
svårligen anses riktigt att hänföra förfarandet till tjuvnad. Ty det
är i vår rätt ett mycket väsentligt kännetecken hos tjuvnadsbrott, att därunder
hänförliga tillgrepp skola ske på bekostnad av ägaren till det tillgripna. Huruvida
bensinförbrukningen rimligen skulle kunna betraktas såsom tjuvnad eller
icke, skulle salunda komma att bero pa tillfälligheter utan någon mera väsentlig
betydelse för bedömandet av själva förgripelsen å motorfordonet.
En i viss mån naturligare utväg vöre att, i anslutning till därom ofta framförda
yrkanden, behandla det rättsstridiga förfarandet vid lillån’ såsom stöld
av själva fordonet. Härvid är emellertid till en början att märka, att i
åtskilliga fall av olovligt brukande av motorfordon i förening med besittningskränkning
den brottslige uppenbarligen icke kan anses hava haft något
tillägnelseuppsåt, t. ex. da han efter en helt kort körning återställt fordonet
till den plats, där han tagit det. För dessa fall vore tjuvnadsstraffet otvivelaktigt
alltför strängt. Med hänsyn härtill skulle man knappast kunna gå
längre än att såsom av Kungl. Automobilklubben och ett stort antal andra
motororganisationer i underdånig skrivelse den 12 november 1928 föreslagits
låta till tjuvnad hänföra olovligt brukande av motorfordon, därest icke av
omständigheterna uppenbart framginge, att det icke varit den brottsliges avsikt
att frånhända ägaren fordonet. Genom denna eller någon snarlik formulering
skulle särskilt för motorfordon uppställas en presumtion om tillägnelseuppsåt
vid olovligt besittningstagande. Uppslaget till en lagändring av denna
begränsade innebörd är förvisso förtjänt av noggrant övervägande såsom en
lösning av det föreliggande behovet av kraftigare åtgärder emot ''billån’.
Beaktansvärda skäl kunna anföras både för och emot en dylik lagstiftningsåtgärd.
I förstnämnda hänseende är följande att framhålla.
Tjuvnadsbrottets begrepp är redan enligt det nuvarande innehållet av 20 kap.
strafflagen icke enhetligt. I 2 och 3 §§ av detta kapitel finnas meddelade före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
13
skrifter om att till tjuvnad skola hänföras vissa gärningar, vilka i en eller
annan punkt, såsom brottets objekt eller den brottsliga handlingens beskaffenhet,
icke uppfylla betingelserna för att anses såsom egentlig tjuvnad jämlikt
1 §. Det kunde därför synas icke vara alltför anmärkningsvärt att nu stadga
ytterligare en utvidgning av tjuvnadsbegreppet, med avseende på bevisningen
örn tillägnelseuppsåt.
I vår strafflag saknas icke, beträffande andra brottsarter, exempel på liknande
omkastning av bevisbördan beträffande uppsåt. Salunda inträder jämlikt
12 kap. 12 och 13 §§ fullt straff för eftergörande av mynt eller penningsedel
icke blott, då ''bedräglig avsikt’ är till fullo visad, utan jämväl, da man
måste stanna i tvivelsmål därom; det betydligt nedsatta straffet enligt 15 §
inträder endast för ett förfarande, beträffande vilket kan av omständigheterna
prövas, att det ej i bedräglig avsikt skett''. Liknande är innebörden av 14 kap.
24 och 25 §§ strafflagen, beträffande barnafödsel i enslighet m. m. Inom specialstraffrätten,
t. ex. rusdryckslagstiftningen, har man även på senare tid
meddelat straffbestämmelser av liknande presumtionskaraktär.
I många av de fall, då den ifrågasatta presumtionen skulle komma till användning,
föreligger i själva verket en ganska stark misstanke örn tillägnelseuppsåt
hos den brottslige. Och även beträffande sådana fall av ''billån’, som
endast på grund av ofullständighet i bevisningen om den brottsliges uppsåt
skulle bliva hänförliga till tjuvnad, är att märka, att straffbarhetens grad
naturligtvis icke bör vara beroende enbart av det brottsliga uppsåtets beskaffenhet.
Även gärningens yttre moment och i synnerhet angreppsföremålet äro
av stor betydelse. En automobil är ett föremål av stort värde och förhållandena
äro ofta sådana, att dess avsaknad under någon tid kan för ägaren innebära
en större olägenhet än definitiv förlust, t. ex. genom stöld, av någon mindre
värdefull sak. Att automobilen är jämförelsevis lätt att återskaffa till ägaren
och att på grund därav ett tillägnelseuppsåt mindre ofta kan anses styrkt hos
den, som olovligen satt sig i besittning därav, föranledes just av automobilens
storlek och värde jämte registreringsnummer och dylika kännetecken. En till
det yttre alldeles likartad förgripelse å något mindre betydande och därför
svårare identifierbart föremål, t. ex. en velociped eller ett kreatur, är snarare
ägnad att medföra en slutlig förlust för ägaren och kommer alltså enligt gällande
rätt lättare att bedömas såsom tjuvnad. Straffets svårhetsgrad kommer
sålunda för närvarande på visst sätt att stå i omvänt förhållande till värdet
av den sak, som utgör förbrytelsens föremål. Detta kan icke anses tillfredsställande.
Såsom skäl emot införande i 20 kap. strafflagen av den ifrågasatta presumtionsföreskriften
är bland annat följande att erinra. Det är alltid betänkligt
att göPom en partiell ändring på en central punkt av strafflagen göra avvikelse
från den gällande rättens brottsbegrepp. En sådan rubbning på en enstaka
punkt kan lätteligen leda till osäkerhet inom ett större område, som icke
låter sig på förhand överblickas. Vidare måste det erkännas vara en principiellt
betydande grundsats av stort värde för rättssäkerheten, att ingen skall straffas
för någon gärning, varom han icke blivit överbevisad. Detta gäller, åtminstone
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
enligt nutida uppfattning, även gärningens inre och för straffrätten mest väsentliga
sida, uppsåtet, ehuru detta icke är tillgängligt för omedelbar bevisning
på samma sätt som gärningens utvärtes förlopp: verklig ovisshet örn uppsåtet
bör alltså lända till den tilltalades fördel vid bedömandet av hans gärning. Då
på senare tid, såsom ovan erinrats, straffbestämmelser meddelats, vilka beträffande
uppsåt alltmer bygga på en presumtion, har detta icke undgått att möta
allvarhga gensagor, ehuru i hithörande fall presumtionen oftare torde vara i de
faktiska förhållandena starkare grundad än den skulle vara beträffande tjuvnadsuppsåt
hos förövare av ''billån’.
De utvidgningar utöver tjuvnadsbrottets enhetliga begrepp, som enligt det
nyss anförda redan äro stadgade i 20 kap. strafflagen, avse allenast yttre moment
hos det straffbara förfarandet, men icke uppsåtet, vars beskaffenhet
får sägas vara av en central betydelse för kännetecknande av detta brott.
Därtill kommer, att man måste vara särskilt försiktig med att hänföra
ett brottsligt förfarande just under 20 kap. strafflagen. Varsamhet i sådant
hänseende pakallas icke blott av de delvis, framför allt i iterationsfall, synnerligen
stränga straffen, utan framför allt av den starkt vanärande verkan,
som av den allmänna rättsåskådningen tillägges en döm för tjuvnad. Att bliva
stämplad såsom tjuv innebär ofta ett större lidande än själva straffet. Det är
därför mycket betänkligt att såsom tjuvnad behandla en gärning, vilken närmast
varit uttryck för hänsynslöshet, överdåd eller okynne.
Efter övervägande av de nu framlagda synpunkterna har jag för min del
funnit riktigast att för bekämpande av bilianen icke skrida till någon ändring
av 20 kap. strafflagen. Däremot får jag föreslå, att för olovligt brukande av
annans egendom i förening med besittningskränkning straffet skärpes och allmän
a talsrätt införes. Oberoende av en sådan lagändring bör naturligtvis,
hädanefter såsom hittills, den som befinnes hava tagit en annans automobil
med tillägnelseuppsåt behandlas såsom förövare av stöld jämlikt
20 kap. strafflagen. Härom erfordras givetvis icke någon erinran i själva lagtexten.
Då sålunda för att vinna bättre rättsskydd för äganderätten till motorfordon
föreslås en ändring av 22 kap. 12 § strafflagen, inställer sig först den frågan,
huruvida man skall meddela en specialbestämmelse enbart angående förgripelser
å motorfordon, eller örn ändringen bör erhålla en större räckvidd,
såvitt angar brottets objekt. Brottsobjektet har icke alltid varit i lagen beskrivet
med den nuvarande mycket omfattande formuleringen. Beträffande olovligt
brukande i förening med besittningskränkning var 1734 års lags straffbestämmelse
(missgärningsbalkens 43 kap. 3 §) inskränkt till att avse ''båt, fartyg eller
häst, alitsa objekt, som i likhet med nutidens motorfordon äga karaktären av
förflyttningsmedel och vilkas användning därför med en viss regelmässighet
medför, att de mäste lämnas utan tillsyn och lätt tillgängliga för obehöriga.
Denna snäva bestämning av brottsobjektet bibehölls i förordningen den 4 maj
1855 örn ansvar för stöld och snatteri m. m. (19 §). Den nuvarande mera allmänt
hållna bestämningen av brottsobjektet förekommer först i de lagförslag,
som ligga till grund för 1864 års strafflag, och torde hava föranletts av att
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
15
man övergick till att i ett sammanhang behandla olovligt brukande både med
och utan besittningskränkning. Lagrummet torde emellertid även därefter
huvudsakligen hava kommit till användning a båt, fartyg eller häst
ävensom å senare tillkomna arter av fortskaffningsmedel, såsom velocipeder
och därefter motorfordon. Numera kan man utan tvekan beteckna motorfordonen
såsom det viktigaste angreppsföremålet för olovligt brukande i förening
med besittningskränkning. Redan denna omständighet synes göra det
mindre lyckligt att utbryta dessa föremål till särskild behandling. Och motorfordonen
hava för närvarande erhållit en så utbredd användning, att det i och
för sig icke är tilltalande att örn dem meddela undantagsbestämmelser i större
mån, än som är alldeles oundgängligt. Härtill kommer, att skärpta bestämmelser
i 22 kap. 12 § strafflagen synas väl ägnade att komma till användning
även å olovligt brukande av vissa andra föremål, t. ex. båtar av någorlunda
storlek och värde. Olovligt brukande av ett sådant föremål kan vara lika
svårt som enahanda förgripelse å en automobil.
Den nu erforderliga lagstiftningsåtgärden torde alltså böra vidtagas genom
ändring i 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen utan begränsning till särskilda
objekt. — Örn härvid huvudsakligen tages hänsyn till de behov, som gjort sig
gällande i fråga örn motorfordon, måste givetvis tillses, att de nya bestämmelserna
alltjämt bliva avpassade för användning jämväl å olovligt brukande
av föremål av mindre vikt; detta är framför allt av betydelse beträffande straffskalans
minimum i 22 kap. 12 §. — Då i rättstillämpningen icke försports
någon olägenhet av de nuvarande bestämmelserna örn olovligt brukande av
annans tillhörighet, som den brottslige har i sin besittning, föreslås icke någon
ändring i denna del. Emellertid torde det av yttre skäl vara lämpligt att de
båda formerna av olovligt brukande behandlas var för sig i olika moment av
22 kap. 12 §, varav första momentet blir likalydande med första punkten enligt
den nuvarande lydelsen av lagrummet.
Då det härefter gäller att närmare avväga den straffskala, som i andra
momentet skall stadgas för olovligt brukande i förening med besittningskränkning,
må till en början anmärkas, att av det förut sagda framgar, att såsom
straffskalans minimum fortfarande måste bibehållas bötesstraff å det i allmänhet
gällande lägsta beloppet eller fem kronor. Bötesstraff torde även för
vissa fall av ''billån’ vara tillräckligt, framför allt då den brottslige efter ett
kortvarigt och aktsamt begagnande återställt fordonet till förvaringsplatsen och
därmed förebyggt, att ägaren drabbas av vidare skada eller olägenhet pa grund
av det olovliga brukandet av fordonet.
Maximistraffet för olovligt brukande i förening med besittningskränkning
är för närvarande olika högt, allt efter som omständigheterna äro synnerligen
försvårande eller ej. En sådan uppbyggnad av straffskalan synes även efter
en straffskärpning vara lämplig. — I saknad av synnerligen försvårande omständigheter
kan straffet för närvarande endast sättas till böter, högst femhundra
kronor. Att med straffartens bibehållande föreskriva en höjning av
denna maximisats, med avvikelse från strafflagens allmänna regel i 2 kap. 8 §,
lär icke i detta sammanhang kunna ifrågasättas beträffande ett brott av denna
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
art. Även för normala fall därav är emellertid bötesstraff alltför lågt. I jämförelse
med de flesta andra föremal för olovligt brukande har en automobil ett
jämförelsevis högt värde; häri ligger visserligen i och för sig en omständighet
av försvårande innebörd, men den är icke tillräckligt tungt vägande
redan därför, att motorfordon numera äro mycket vanligt förekommande objekt
för sadant olovligt brukande, som kommer under domstolarnas prövning. Ensamt
för sig torde därför objektets värde av något tusental kronor knappast
vara ett avgörande skäl för tillämpning av sådant straff, som förutsätter synnerligen
försvarande omständigheter. Emellertid hava domstolarna på sina
håll använt frihetsstraff i en icke obetydlig del av de fall, i vilka de haft
att bedöma ''billån’. Häri torde ligga anvisning därom, att det nuvarande
straffet för olovligt brukande av annans tillhörighet utan synnerligen försvårande
omständigheter bör höjas, örn man skall kunna uppnå ett tillräckligt
effektivt bekämpande av hithörande förgripelser å motorfordon. Endast
om fängelse blir användbart i genomsnittliga fall, torde man kunna övervinna
den nu alltför spridda uppfattningen, att ''billån’ vore att betrakta såsom en
tämligen ursäktlig yttring av okynne. Och först örn denna uppfattnings oriktighet
blir allmänt insedd, kan man hoppas på någon avsevärd nedgång i
dessa gärningars frekvens.
Att använda frihetsstraff för normalfall av hithörande brott saknar icke
förebilder. Salunda ma erinras därom, att de ovan anförda bestämmelserna örn
olovligt brukande i Danmarks och Norges strafflagar samt i det finska sträfflagsförslaget
upptaga frihetsstraff utan något krav på synnerligen försvårande
omständigheter. Ur den svenska straffrätten kan anföras 10 kap. 20 §
strafflagen, som belägger en besittningskränkning — låt vara icke fullt jämförlig
med den här ifrågakommande — med straff av böter eller fängelse i
högst sex månader, utan att för användningen av fängelsestraff förutsättes,
att omständigheterna äro synnerligen försvårande.
Om sålunda även fängelse bör stadgas såsom straff för normala fall av brott
enligt 22 kap. 12 § andra momentet, synes maximistraffet för dessa fall böra
sättas till fängelse i sex månader. Detta är den lägsta i strafflagen förekommande
övre gränsen för sadant straff och har kommit till användning, utom i
nyss berörda 10 kap. 20 § och i den nuvarande lydelsen av 22 kap. 12 §, i sådana
därmed nära jämförliga straffbestämmelser som exempelvis 20 kap 1 § och
22 kap. 1 §.
Ett straffmaximum av sex manaders fängelse kan emellertid, såsom förut
berörts, icke anses tillräckligt för verkligt svåra fall av olovligt brukande i
förening med besittningskränkning, särskilt av automobiler. Understundom äro
dessa brott obetingat förtjänta av ett mera kännbart straff. De kunna utmärkas
av stor hänsynslöshet eller andra synnerligen försvårande omständigheter.
Örn t. ex. besittningskränkningen har karaktären av återfall eller den har
skett medelst inbrott i ett låst garage eller medelst användande av falsk nyckel
för att öppna en lasinrättning a själva fordonet, lärer gärningens förövare
ofta anses ha ådagalagt en alltför höggradig farlighet för att sex månaders
fängelse skulle utgöra ett tillräckligt straff. Ett högre straffmaximum bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
17
därför ställas till domstolens förfogande för de fall, i vilka omständigheterna
äro synnerligen försvårande.
Därest såsom förutsättning för användningen av det högre straffet endast
helt allmänt angivas synnerligen försvårande omständigheter, kan det möjligen
befaras, att straffskärpningen komme till användning väsentligen i sådana fall,
då synnerligen försvårande omständigheter befunnes föreligga med hänsyn till
den brottsliges motiv eller personliga förhållanden i övrigt (t. ex. iteration)
eller till sättet för gärningens yttre utförande (t. ex. inbrott). Dylika omständigheter
förtjäna förvisso allt beaktande, men därjämte måste för straffets
utmätande en synnerlig vikt tilläggas gärningens resultat, beskaffenheten av
den kränkning, som därigenom tillfogats målsägaren i hans förmögenhet.
Kränkningens omfattning är ofta beroende icke allenast av den omedelbara beskaffenheten
av det nyttjande, vartill den brottslige gjort sig skyldig eller av
hans övriga åtgärder i direkt samband därmed, utan i väl så hög grad av den
tidrymd, som förflyter innan objektet åter kommer till rätta, och det skick vari
det då befinner sig. När det tagna objektet är av så högt värde som i regel en
automobil, kan en längre tids avsaknad därav innebära en betydande ekonomisk
förlust, och detsamma gäller örn skada, som till följd av det olovliga brukandet
inträffar å fordonet. Ej sällan kan jämväl föranledas annan olägenhet, som
är mycket kännbar, även om den icke med säkerhet kan skattas till något större
penningbelopp. Sådana verkningar av det olovliga brukandet torde väl i allmänhet
icke hava omfattats av den brottsliges uppsåt — har så varit fallet,
kan understundom inträda straff för skadegörelse jämlikt strafflagen 19 kap.
20 § — men de äro dock en närliggande följd av den otillåtna handling, varpå
han inlåtit sig, och de böra därför kunna för honom medföra ett mera kännbart
straff än allenast fängelse under kortare tid. Av en dylik straffbestämmelse
torde även kunna förväntas den effekt, att förövaren av ’billån’ av mera
oskyldig karaktär verkligen vinnlägger sig om att förebygga alltför menliga
verkningar. På dessa grunder synes det lämpligt att i lagtexten uttryckligen
angiva, att det för olovligt brukande under synnerligen försvårande omständigheter
utsatta straffet må komma till användning i de fall, då av gärningen kommit
synnerlig förlust eller olägenhet. Sådana verkningar drabba naturligtvis
i allmänhet den olovligen brukade sakens ägare, men de kunna undantagsvis
uppkomma även för annan, t. ex. någon, som enligt avtal haft en rätt att bruka
saken, vilken rätt genom brottet omintetgöres eller lider intrång.
Det skärpta straff, som ställes till domstolarnas förfogande för sådana fall,
då omständigheterna äro synnerligen försvårande, synes böra inbegripa straffarbete.
Huru högt man bör sätta den övre gränsen därför kan vara föremål
för åtskillig tvekan. Särskilt på grund av brottets förut betonade nära beröringspunkter
med tjuvnad kunde det vara försvarligt att låta straffskalan omfatta
straffarbete av ganska betydlig varaktighet. Emellertid lär försiktigheten
bjuda att för närvarande icke taga ut steget längre än till ett högsta
straff av straffarbete i ett år; fängelse av enahanda varaktighet bör jämväl
ingå i straffskalan.
Beträffande återfall i olovligt brukande med besittningskränkning kunde
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 3 käft. (Nr 3.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nrS.
ifrågasättas att stadga en särskild straffskärpning genom bestämmelser, motsvarande
dem som äro givna i 20 kap. 6 och 7 §§. Emellertid skulle en dylik
anordning möta betydande lagtekniska svårigheter, i synnerhet med hänsyn
till dess förhållande till tjuvnadsiterationen; och det vore knappast riktigt
att vid återfallsinstitutets införande i 22 kap. begränsa dess omfattning
till allenast brott enligt 12 § med uteslutande av bedrägeri och förskingring;
i sådan utsträckning kan spörsmålet emellertid svårligen upptagas i
förevarande sammanhang. Och då återfall beträffande ’billån’ enligt vad förut
berörts icke synes vara alltför vanligt, lärer det vara tillräckligt, att det i förekommande
fall får inverka på straffmätningen allenast såsom en synnerligen
försvårande omständighet utan att vara i lagtexten särskilt omnämnt.
Straffarbete i minst sex månader jämlikt 22 kap. 12 § kommer enligt den nuvarande
lydelsen av 22 kap. 22 § att medföra påföljd av sådan obehörighet att
utöva vissa befattningar och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 §. Häremot
synes icke vara något att erinra.
Vad härefter angår åtalsrätten beträffande olovligt brukande av annans
egendom i förening med besittningskränkning, synes den svenska rättens nuvarande
ordning, som helt undantager dessa brott från allmänt åtal, vara mindre
lämplig. Härutinnan föreligger ock en avvikelse från de i det föregående
berörda främmande rättssystem, som överhuvud känna straff för olovligt brukande.
Erfarenheten från vår rättspraxis visar nogsamt, att ägaren av en automobil,
som kommit till rätta efter att hava varit föremål för olovligt brakande,
mycket ofta avstår från att föra någon ansvarstalan emot den skyldige. Anledningen
härtill torde endast sällan vara en önskan att skydda denne från
laga näpst, utan fastmera en önskan att undvika det besvär och obehag samt
de kostnader, som äro förenade med en rättegång. Särskilt kostnadsfrågan
torde ofta spela en avgörande roll; det måste i allmänhet befaras att en av
domstolen utdömd ersättning för rättegångskostnader icke skall kunna uttagas
hos den brottslige, på grund av att denne saknar utmätningsbara tillgångar.
Även om kostnadsbeloppet icke i och för sig är mycket betydande, måste dessa
utgifter för automobilägaren framstå som föga lönande.
Att olovligt brukande av motorfordon sålunda oftast undgår beivran inför
rätta, är från allmän synpunkt en betydande olägenhet. På grund därav kan
den, som är benägen att begå en sådan förbrytelse, hysa en ganska välgrundad
förhoppning, att han, även örn hans gärning upptäckes, ändock skall undgå
åtal och därmed all påföljd. Härigenom minskas tydligen i hög grad den
verkan till avhållande från brott, som lagens straffhot i övrigt kan äga. Olovligt
brukande, då det är förenat med besittningskränkning, bör följaktligen
kunna beivras av allmänne åklagaren.
Härvid kan det möjligen vara föremål för delade meningar, huruvida allmän
åklagares talan bör vara betingad av angivelse från målsägaren. Till stöd för
ett sådant krav kunde åberopas föredömet av de stadganden i utländska rättssystem,
för vilka förut redogjorts; dessa äro emellertid icke givna med tanke
på nutida förhållanden beträffande motorfordon. I själva verket förhåller
det sig så, att då ett olovligen begagnat motorfordon icke av den brottslige
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
19
själv återställes, det i regel kommer till rätta först genom polisens medverkan.
Vare sig en ''lånad’ automobil omhändertages av någon polisman, vilket
särskilt i städerna är det regelmässiga, eller av någon utomstående enskild
person, måste vidare åtgärder för att fastställa ägarens identitet och
till hans förfogande återställa fordonet ankomma på polisen. I samband med
någon av dessa polisens åtgärder har förövaren av brottet mycket ofta kunnat
uppdagas. Att därefter vidare åtgärder mot honom måste inställas, därest målsägaren
icke vill göra angivelse till åtal, eller att åklagarmyndigheten måste
förhålla sig passiv i avbidan på utgången av förhandlingar mellan den brottslige
och målsägaren örn gottgörelse åt den senare, vore ägnat att alltför mycket
minska effektiviteten av lagens straffhot. För obetingat allmänt åtal kan
ytterligare anföras, att det understundom först på ett sent stadium, kanske då
saken redan förevarit inför domstol, kan vara möjligt att avgöra, huruvida en
viss gärning utgör tjuvnad eller allenast brott enligt 22 kap. 12 §. Att i sådana
fall, därest domstolen anser det sistnämnda brottet föreligga och målsägaren
icke angivit detta till åtal, resultatet måste bliva, att den tilltalade skulle helt
undgå ansvar, kan icke anses tillfredsställande. Överhuvud torde de skäl,
som i allmänhet pläga anföras till stöd för uteslutande av allmän åklagares
ingripande på eget initiativ, nämligen rättskränkningens ringhet och hänsyn
till privatlivets fred, icke äga tillämpning å de numera praktiskt viktiga
fallen av olovligt brukande i förening med besittningskränkning. — På
grund av det nu anförda föreslås i 22 kap. 21 § den ändring, att vad där enligt
nuvarande lydelse säges örn brott enligt 12 §, hädanefter skall gälla allenast
brott enligt 12 § 1 morn., d. v. s. olovligt brukande utan samband med besittningskränkning.
I enlighet med nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.
Därest det vinner bifall, synes lagen böra träda i kraft den 1 juli 1930.
Särskilda övergångsbestämmelser lära icke vara erforderliga.»
Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagförslag, av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 3.
Bilaga.
Förslag:
till
Lag
om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
12 §.
Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man
i besittning haver; straffes med böter.
Tager någon eljest och brukar, utan lov, vad annan tillhörer; straffes med
böter eller fängelse i högst sex månader. Har därav kommit synnerlig förlust
eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter
förenad; må till fängelse eller straffarbete i högst ett år dömas.
21 §.
Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och 20 §§
omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom i 5 §
3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid in- och utlastning å
fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas. Brott,
varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej någon
vid försäljning eller annan föryttring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt
för omängt eller det, varuti han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.
Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller
till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga
skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.
Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning, varom
fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
21
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 oktober
1929.
Närvarande:
justi tieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26 september
1929, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av professorn Ragnar Bergendal.
Lagrådet avgav följande yttrande:
Det föreliggande lagförslaget har, såsom departementschefens yttrande till
remissprotokollet giver vid handen, tillkommit för att, såvitt lämpligen kan
ske på lagstiftningens väg, åstadkomma större effektivitet i bekämpandet
av de allt mer tilltagande s. k. billånen, vilka — i den mån de icke enligt
gällande rätt äro hänförliga till stöld — innebära olovligt brukande av annans
egendom i förening med besittningskränkning. De åtgärder, som i berörda
avseende böra vidtagas, torde av skäl, som departementschefen anfört, böra
bestå däri, att nämnda förbrytelser, där de falla under strafflagens 22 kap. 12 §
andra punkten, dels bliva belagda med förhöjt straff och dels läggas under
allmänt åtal. Mot de till grund för förslaget liggande principerna har således
lagrådet intet att anmärka. Däremot synes det närmare utformandet av förslaget
lämna rum för erinringar.
Vad straffskärpningen angår, skulle uti ifrågavarande lagrum åtskillnad
icke göras mellan de brott, som avse motorfordon, och dem, som rikta sig
mot andra föremål; för alla förseelser av det i lagrummet behandlade slaget
skulle stadgas ett straff av böter eller fängelse i högst sex månader,
vartill skulle för fall, då synnerligen försvårande omständigheter föreligga,
fogas en straffskala, omfattande fängelse eller straffarbete i högst ett år.
Av förslagets motivering synes framgå, att frihetsstraff är tänkt såsom
det vanliga straffet vid »billånen», så att dessa endast i mera ursäktliga
fall skulle få försonas med böter. Det är också enligt lagrådets mening
av vikt, att nämnda lagöverträdelser icke för den allmänna uppfattningen
framstå såsom så obetydliga, att det ordinära straffet stannar vid böter. I
22
Kungl. Maj :ts proposition nr 3.
betraktande av den praxis med avseende å straffmätning, som i allmänhet
härskar vid de svenska domstolarna, torde det emellertid icke kunna med visshet
förväntas, att med den byggnad straffbestämmelsen i förslaget erhållit
detsamma komme att i tillämpningen leda till urbota straff såsom normal
påföljd av »billan». Å andra sidan är att märka, att det särskilda behov av
rättsskydd, som föranlett förslagets framläggande, endast gör sig gällande
beträffande motorfordon och väl även andra maskindrivna fortskaffningsmedel;
när annat föremål är objekt för brottet, torde i stort sett den straff skala
vara tillräcklig, som lagen nu innehåller. Med hänsyn till vad sålunda framhållits
kan det sättas i fråga, örn man ej bör i själva straffbudet på ett eller
annat sätt skilja mellan brukande av nämnda fortskaffningsmedel och av andra
föremål. Detta kan lämpligen ske så, att det föreslagna 2 mom. i 22 kap.
12 § strafflagen kommer att innehålla — utom stadgandet angående det okvalificerade
fallet — tillika en bestämmelse av innebörd att, örn objektet för det
olovliga brukandet var maskindrivet fortskaffningsmedel, straffet skall vara
fängelse eller straffarbete i högst ett år eller, där omständigheterna voro synnerligen
mildrande, böter. Vill man emellertid undvika att för begagnande
av nämnda slags föremål inrätta en självständig straffskala, synes väsentligen
samma resultat kunna vinnas, örn till huvudstadgandet fogas en bestämmelse
att, därest fråga är örn brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel,
tiden för fängelsestraffet må höjas till ett år eller ock till straffarbete i högst
ett år dömas. Konstrueras straffbestämmelsen på något av nu angivna sätt,
torde i densamma ej behöva, såsom i förslaget skett, särskilt beröras det fall,
att av brottet kommit synnerlig förlust eller olägenhet.
Yad beträffar ändringen i åtalsreglerna, framträda här med större styrka
betänkligheter mot att, i enlighet med förslaget, låta ändringen gälla även
olovligt brukande av andra föremål än maskindrivna fortskaffningsmedel.
Dessa i regel synnerligen obetydliga förseelser utgöra, kan man nästan säga,
typfall av sådana brott, vilkas beivrande bör få bero på målsägandens
eget åtal. Visserligen dragas dylika förseelser mycket sällan inför domstolarna,
men detta innebär icke, att de skulle vara sällsynta. Tvärtom
torde man kunna gå ut från att olovligt brukande av sådana föremål som
smärre redskap och dylikt förekommer i stor utsträckning. Det är därför
icke endast från teoretisk synpunkt invändning kan göras mot att lägga nu
ifrågavarande förseelser under allmänt åtal; det kan nämligen — helst allmän
åtalsrätt ju enligt svensk rätt principiellt också innebär plikt för åklagaren
att beivra brott, som kommit till hans kännedom — icke anses uteslutet,
att den föreslagna utsträckningen av åtalsrätten kan komma att i praktiken
leda till mindre önskvärda konsekvenser. Enligt lagrådets mening bör därför,
oavsett huruvida i 12 § 2 mom. intages särskilt stadgande örn olovligt brukande
av maskindrivna fortskaffningsmedel, brott, varom i nämnda lagrum
sägs, icke få åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är örn brukande av
dylikt fortskaffningsmedel.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj :ts proposition nr 3.
23
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 december 1929.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets den
11 oktober 1929 avgivna utlåtande över det den 26 september 1929 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.
Departementschefen anför:
»Till en början må, till fullständigande av de förut i ärendet lämnade upplysningarna
angående främmande rätt, här anmärkas, att i England numera inför
parlamentet framlagts ett regeringsförslag till lag örn bestraffning av olovligt
brukande av motorfordon. Enligt detta förslag skulle sådan gärning kunna beläggas
med straff av fängelse icke överstigande ett år, eller böter av högst
etthundra pund sterling, vilka båda straff även skulle kunna ådömas jämte varandra.
Enligt ett av enskilda parlamentsledamöter framlagt förslag, avseende
olovligt brukande av fordon överhuvud, skulle maximistraffen utgöra fängelse i
två år resp. böter till belopp av tvåhundra pund sterling.
Lagrådet har icke haft något att erinra mot de principer, som ligga till grund
för det remitterade förslaget. Däremot har av lagrådet ifrågasatts, örn man
ej borde såväl i själva straffbudet som i fråga örn åtalsrätten skilja mellan
brukande av maskindrivna fortskaffningsmedel och av andra föremål.
Vad till en början angår straffbudet finner jag av skäl, som anförts vid
förslagets remiss till lagrådet, det mindre lyckligt att göra en dylik åtskillnad.
Det är visserligen riktigt, att det särskilda behov av starkare rättsskydd, som
föranlett förslagets framläggande, endast gjort sig gällande beträffande motorfordon.
Men denna omständighet hänför sig till de brottsliga gärningarnas
talrikhet och icke till deras beskaffenhet i de särskilda fallen. Gärningens art
bör här lika väl som eljest vara avgörande för straffbarhetens grad. Uppenbarligen
lärer emellertid ett med besittningskränkning förenat olovligt brukande
av exempelvis en värdefull segelbåt utan motor kunna vara lika straffvärt som
motsvarande gärning beträffande ett motorfordon, och detta vare sig avseende
fästes vid gärningens yttre resultat eller den brottsliges viljebeskaffenhet. Vid
sådant förhållande torde det knappast kunna anses tillfredsställande, att låta
24
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
dessa gärningar i straffrättsligt hänseende bliva föremål för olika bedömande.
Med utgångspunkt från det anförda exemplet skulle det möjligen kunna göras
gällande, att skärpt straff visserligen icke borde stadgas för olovligt brukande
av enbart motorfordon men i stället för fortskaffningsmedel i allmänhet,
oavsett med vilken drivkraft de framfördes. Även en dylik begränsningsynes
mig dock vara mindre sakenlig. Fordon (och levande djur) äro visserligen
i de flesta fallen föremål för nu ifrågavarande rättskränkningar,
men ett med besittningskränkning förenat olovligt brukande av även annan
egendom (t. ex. ett dyrbart instrument av ena eller andra slaget) kan, då det
någon gång förekommer, utmärkas av en fullt motsvarande svårhetsgrad.
Överhuvud synes det mig, att en åtskillnad i brottsbeskrivningen av här ifrågasatt
slag, hur nära till hands liggande den än kan vara i en speciallagstiftning,
dock icke utan tvingande skäl bör upptagas i den allmänna strafflagen.
Och sådana skäl torde knappast föreligga. Att den föreslagna lagändringen
icke skulle bliva tillräckligt effektiv med hänsyn till utmätningen
av straffet för ''billån’, lärer icke behöva befaras. Härutinnan är av avgörande
betydelse, att straffmaximum väsentligen höjes, därvid jämväl straffarbete
kan ifrågakomma; härav skall föranledas en förskjutning uppåt jämväl
av det straff, som kommer till användning i fall av mera genomsnittlig beskaffenhet.
På nu anförda skäl har jag icke funnit anledning att på denna
punkt frångå förslaget. — Avfattningen av den vid försvårande omständigheter
avsedda straffregeln har i förtydligande syfte jämkats.
I fråga åter örn åtalsrätten vill jag icke motsätta mig, att i anledning av de
utav lagrådet framförda synpunkterna någon jämkning vidtages i det remitterade
förslaget. Det torde vara riktigt, att ovillkorlig allmän åtalsrätt för
varje olovligt brukande av annans lösa egendom i förening med besittningskränkning
skulle i praktiken understundom kunna leda till mindre önskvärda
konsekvenser. Dylika olägenheter äro visserligen ofrånkomliga beträffande
snart sagt varje under allmänt åtal liggande brott, som icke är att anse såsom
jämförelsevis grovt: i enstaka fall kan allmänne åklagarens skyldighet att
inskrida leda till onödig hårdhet, såsom bland annat någon gång visat sig
beträffande snatteri. Det är ej heller anledning att antaga, att sådana
olägenheter skulle komma att framträda särskilt ofta just vid olovligt brukande.
Ty oavsett den allmänna åtalsrätten torde det före åtals anställande vara
nödigt att anskaffa utredning därom, att brukandet skett ''utan lov’, vartill i
regel hör, att det skett utan ägarens samtycke. I de flesta fall, åtminstone
av mera bagatellartad karaktär, måste härav föranledas, att ett åtal icke kunde
komma till stånd emot målsägarens önskan. Emellertid anser jag det icke
möta betänkligheter att låta sådant olovligt brukande, vars verkningar stanna
inom privatlivets område och som följaktligen åtminstone i normala fall
icke föranleder någon åtgärd från polisens sida, fortfarande ligga under allenast
enskilt åtal.
I likhet med lagrådet förmenar jag härvid, att ett avskiljande av de fall, som
böra ligga under allmänt åtal, måste i lagtexten ske med hänsyn till det olovligen
brukade föremålets beskaffenhet. Det torde dock vara en alltför snäv be
-
Kungl. Maj :ts proposition nr 8.
2n
glansning, om under allmänt åtal skulle läggas allenast olovligt brukande av
maskindrivet fortskaffningsmedel. Snarare torde man böra anknyta till den
förut berörda åtskillnaden mellan å ena sidan fortskaffningsmedel överhuvud
och å andra sidan föremål av andra slag. Även örn fortskaffningsmedel, som
icke framdrivas med maskinkraft — hästar, vagnar, båtar och icke minst velocipeder
— gäller, att olovligt brukande därav i regel äger rum å allmänna platser,
gator och vägar eller i allmänt farvatten, samt att föremålet mycket ofta återskaffas
genom polisen på dess eget eller en utomstående tredjemans initiativ.
I dylika fall synes det icke vara lämpligt, att frågan örn åtals anställande skall
bero av målsägarens godtycke eller enbart ekonomiska intressen, utan det är ur
samhällets synpunkt av vikt, att åtal städse kommer till stånd; allmän åtalsrätt
är därför på sin plats i dessa fall. Jag får på dessa skäl föreslå sådan
förändrad avfattning av strafflagens 22 kap. 21 § första morn., att brott, som i
12 § 2 mom. sägs, ej må åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är örn
brukande av fortskaffningsmedel.»
Föredraganden uppläser det sålunda omarbetade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
nästkommande års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
//. Stefen sm.
Bihang till riksdagens protokoll 1980.
1 sami.
3 höft. (Nr 3.)