Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående åtgärder för befrämjande
av jordbrukets kreditkasserörelse; given Stockholms
slott den 21 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Majit härmed föreslå riksdagen att
dels antaga bifogade förslag till
l:o) förordning om jordbrukets kreditkassor, samt
2:o) förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att
till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor,

dels ock bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansson.

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268)

1

2

Kungl. Mag-.ts proposition Nr 268.

Förslag

till

förordning om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas som följer:

Kap. I. Svenska jordbrukskreditkassan.

Om kassans ändamål.

§ 1.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna
i denna förordning och i reglemente, som utfärdas av Kungl. Maj:t,
driva lånerörelse genom att lämna kredit åt centralkassor för jordbrukskredit,
varom i kap. II stadgas, öva kontroll och tillsyn över sådana kassor och
till dem anslutna jordbrukskassor samt verka för jordbrukskasserörelsens
befrämjande och utveckling i allmänhet.

Örn centralkassornas ansvarighet för jordbrnkskreditkassans förbindelser.

§ 2.

Därest jordbrukskreditkassans förbindelser ej kunna infrias med anlitande
av dess egna tillgängliga medel, äger kassan infordra erforderliga tillskott
från centralkassorna.

För jordbrukskreditkassans förbindelser svare centralkassorna i förhållande
till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen av sina från jordbrukskreditkassan
erhållna lån. Kan centralkassa icke fullgöra den betalningsskyldighet,
som till följd av denna ansvarighet åligger centralkassan,
vare övriga centralkassor efter nyssnämnda grund ansvariga för bristen.

Örn jordbrnkskreditkassans fonder och upplåning.

§ 3.

Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens fyra och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av
minst femton miljoner kronor. Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra
staten, som dock ej äger att för annat ändamål förfoga över dem, så länge
kassans samtliga förbindelser icke äro fullgjorda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

3

§ 4.

Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas
genom upplåning. Sammanlagda beloppet av kassans upplåning må icke
uppgå till mer än fem gånger beloppet av grundfonden.

§ 5.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna som säkerhet för kassans upplåning,
må av kassans styrelse, efter medgivande av fullmäktige i riksgäldskontoret,
kunna tillfälligtvis anlitas för fullgörande av kassans förbindelser,
därvid dock skall iakttagas, att grundfonden efter plan, som av fullmäktige
i riksgäldskontoret bestämmes, inom fem år skall återställas till sin
förutvarande storlek. Kassan vare skyldig gottgöra staten vad staten till
följd av kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna.

Hava grundfondsobligationer tagits i anspråk till belopp av nominellt en
miljon kronor, må kassan icke verkställa ytterligare upplåning med mindre
Kungl. Majit, efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, därtill lämnar
tillstånd.

§ 6.

Jordbrukskreditkassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond.
Avkastningen därav lägges till fonden; dock må avkastningen, då fonden
överstiger två procent av kassans skulder, kunna användas till beredande
av lättnad för centralkassorna.

§ 7.

Reservfonden skall placeras i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks,
konungariket Sveriges stadshypotekskassas, svenska bostadskreditkassans
eller svenska skeppshypotekskassans obligationer eller i obligationer, som till
den säkerhet, de erbjuda, kunna anses jämförliga med obligationer av något
av nyss angivna slag, eller ock mot säkerhet i fullgod inteckning i jordbruksfastighet.

Örn lånerörelsen.

§ 8.

Av centralkassa gjord framställning örn kredit från jordbrukskreditkassan
prövas av dennas styrelse. Vid beviljande av kredit skola med avseende
å tiden för låns återgäldande sådana villkor uppställas, som betingas av
jordbrukskreditkassans förpliktelser till återgäldande av kapital, som av den
upplånats.

§ 9.

Det åligger jordbrukskreditkassans styrelse att tillse, att för den kredit,
som av kassan lämnas, fullt betryggande säkerhet finnes och hålles vid makt.
Angående förvaringen av säkerheterna har kassans styrelse att meddela närmare
föreskrifter.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Om förvaltningen m. in.

§ 10. r

Jordbrukskreditkassan förvaltas av en styrelse nied säte i Stockholm.
Styrelsen består av fem personer med lika många suppleanter.

Kungl. Majit utser för en tid av tre år i sänder en ledamot, tillika ordförande
i styrelsen, samt en suppleant för honom. Fullmäktige i riksgäldskontoret
utse, likaledes för en tid av tre år i sänder, en ledamot och en
suppleant för denne. Övriga tre ledamöter och suppleanter väljas å ombudsstämman.
Vald ledamot eller suppleant utses för tiden till den ordinarie
ombudsstämma, som hålles under tredje året efter det, då valet förrättades.

Arvoden för de av Kungl. Maj:t och av fullmäktige i riksgäldskontoret
utsedda ledamöterna bestämmas av Kungl. Majit.

Styrelsen utser verkställande direktör samt tillsätter kassans övriga befattningshavare.
Beslut, varigenom verkställande direktör utsetts, vare ej
gällande med mindre det biträtts av den av Kungl. Majit utsedde styrelseledamoten.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller med
stöd av densamma meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av
vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla
för en.

§ 11.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen
utses tre revisorer med lika många suppleanter. Bn revisor och en
suppleant för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret; de övriga
väljas å ombudsstämman. Av de sistnämnda skola en revisor och hans
suppleant vara av handelskammare i riket eller på annat, av Kungl. Majit
godkänt sätt auktoriserad revisor.

Hava revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
eller uppsåtligen underlåtit göra anmärkning mot dylik uppgift i handling,
som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat vårdslöshet,
vare de, som låtit sådant komma sig till last, kassan ansvariga för
all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.

§ 12.

Ombud för central kassorna skola årligen före utgången av juni månad
samlas till ordinarie ombudsstämma i Stockholm å tid, som av jordbrukskreditkassans
styrelse bestämmes. Stämman förrättar föreskrivna val av
ledamöter i kassans styrelse och revisorer ävensom suppleanter för dessa
samt beslutar angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Extra ombudsstämma skall styrelsen utlysa, när revisorerna sådant påyrka
eller styrelsen finner omständigheterna därtill föranleda.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

5

§ 13.

Ombud, som i § 12 avses, väljas av envar centralkassa till ett antal, som
motsvarar ett ombud för varje helt tiotal av antalet till centralkassan anslutna
jordbrukskassor, dock högst fem ombud för varje centralkassa.

§ 14.

Jordbrukskreditkassans förvaltningskostnader skola, i den mån medel härför
icke annorledes ställas till kassans förfogande, täckas genom erforderligt
räntepålägg å de lån, som av kassan utlämnas.

§ 15.

Örn jordbrukskreditkassans trädande i likvidation och örn förfarandet därvid
förordnar Kungl. Majit.

Vid likvidation må kassans grundfondsobligationer tagas i anspråk allenast
i den mån annan tillgång saknas, som svarar för kassans förbindelser.

Rörande användningen av vad som vid likvidationen återstår av kassans
tillgångar, efter det skulderna blivit guldna, bestämmer Kungl. Majit.

Kap. II. Centralkassor för jordbrukskredit.

Om villkoren för centralkassas godkännande.

§ 16.

Centralkassa för jordbrukskredit skall för att kunna erhålla kredit från
svenska jordbrukskreditkassan hava vunnit godkännande från det allmännas
sida. Sådant godkännande må på de villkor, som angivas i §§ 17—37 här
nedan, kunna lämnas centralkassa, som är organiserad såsom ekonomisk förening
med begränsad personlig ansvarighet och som har till uteslutande
ändamål att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

§ 17.

I centralkassas stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll, som
angives i §§ 18 första stycket, 19, 21—34 och 37 här nedan.

Om centralknssas verksamhetsområde.

§ 18.

Centralkassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande och skilt
från andra centralkassors. Verksamhetsområdet bestämmes av jordbrukskreditkassans
styrelse.

Vid prövning av fråga, som nyss sagts, skall hänsyn tagas till att centralkassans
styrelse må utan svårighet eller oskäliga kostnader kunna över -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

vaka de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv
upplysnings- och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande
inom verksamhetsområdet.

Om centralkassas medlemmar.

§ 19.

Till medlem av centralkassa må endast kunna intagas godkänd jordbrukskassa,
vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
dock att även sådan godkänd jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte å
ort, som icke ligger inom någon centralkassas verksamhetsområde, må såsom
i § 39 sägs kunna vinna anslutning till närbelägen centralkassa.

§ 20.

Centralkassa må ej vinna godkännande med mindre till densamma äro
anslutna minst tio jordbrukskassor inom centralkassans verksamhetsområde
med ett sammanlagt insatsbelopp i centralkassan å minst ettusenfemhundra
kronor.

Om Insatser, ansvarighet och uttaxering.

§ 21.

För varje fullt tal av tjugo i jordbrukskassa tecknade andelar skall
sådan kassa teckna en insats å tio kronor i centralkassan. Insats skall
kontant inbetalas. Den tillföres oavkortad central kassans säkerhetsfond och
må] icke av jordbrukskassan återbekommas vid utträde ur centralkassan.
Utdelning å insats må icke lämnas.

§ 22.

Jordbrukskassa ansvarar för centralkassans förbindelser med femtio kronor
för varje i jordbrukskassan tecknad andel.

§ 23.

Anslutna jordbrukskassor skola vid behov vara underkastade uttaxering
intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat, dock högst med tre
procent av jordbrukskassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.
Uttaxering må äga rum allenast i mån som kassans säkerhetsfond icke
förslår till täckande av uppkommen förlust.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

7

Om centralkassas säkerhetsfond.

§ 24.

Centralkassas behållna årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av
möjligen förefintlig brist från föregående år, i sin helhet tillföras kassans
säkerhetsfond.

Då säkerhetsfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tio procent av
kassans utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret jämte
hälften av insättarnas behållning vid samma tinpunkt, ankommer på
centralkassan att bestämma, i vad mån någon del av årsvinsten skall för
annat ändamål disponeras.

Utan hinder av vad nyss sagts må av årsvinsten efter beslut å föreningsstämma
kunna till medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående
år å dem uttaxerats till täckande av förlust.

§ 25.

Har jordbrukskassa av orsak, som icke skäligen kan läggas kassans styrelse
till last, lidit förlust, som icke kunnat täckas av kassans egna tillgångar
och genom skälig uttaxering, må centralkassan, utan att hava vidtagit
laga åtgärder för indrivning av sin motsvarande fordran hos jordbrukskassan,
kunna besluta örn fordringens avskrivning genom anlitande av
sin säkerhetsfond. Sådan åtgärd skall, innan den må sättas i verkställighet,
hava godkänts av jordbrukskreditkassans styrelse.

Om centralkassas ntlåningsrörelse.’

§ 26.

Centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse eller bereda
kredit åt andra än sina medlemmar.

Kassans kreditgivning må kunna bestå i utlämnande av reverslån eller
beviljande av kredit i räkning eller växeldiskontering.

I övrigt skall gälla, att av medel, vilka centralkassan anskaffat genom
upptagande av lån, högst en fjärdedel må utlämnas såsom lån å längre tid
än ett år samt att minst sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens
sammanlagda belopp skola redovisas i sådan kassareserv, som omförmäles i
§ 30 här nedan eller i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar
det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar.
Vad sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att till
jordbrukskassa utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

inteckning i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig
i densamma, örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger
inom sex tiondelar av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering.
Såsom jordbruksfastighet anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet
ävensom fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel,
hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives
såsom självständig näring.

Örn centralkassas upp- och inlåningsröreise.

§ 28.

Centralkassa må icke utan medgivande av styrelsen för jordbrukskreditkassan
förskaffa sig kredit i annan penninginrättning.

§ 29.

Centralkassa äger av allmänheten mottaga medel till förräntning å sparkasseräkning,
depositionsräkning och kapitalräkning. Av anslutna jordbrukskassor
och deras medlemmar äger centralkassa dessutom mottaga medel
till förräntning å checkräkning.

Med avseende å sparkasseräkning skall iakttagas, att en och samma insättares
tillgodohavande på dylik räkning icke må annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver fyratusen kronor. Ej
må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning insatta
medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen dock lämnat öppet
att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva
utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

Angående villkoren för bedrivande av inlåning å depositionsräkning och
kapitalräkning meddelar Kungl. Majit närmare bestämmelser.

Centralkassas rätt till inlåning från andra än anslutna jordbrukskassor
och deras medlemmar kan, om skäl därtill föreligga, av Kungl. Majit återkallas.
Har så skett, skall kassan träda i likvidation genast efter erhållen
del av beslut örn återkallandet.

§ 30.

Centralkassa skall vara skyldig att i tillgångar, bestående av statens,
Sveriges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadshypotekskassas
eller andra fullgoda obligationer eller fordran hos riksbanken eller
inländskt bankbolag eller ock i lån mot säkerhet i inteckning i jordbruksfastighet
inom hälften av fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering,
redovisa kassareserv, som tillsammans med den inneliggande kassan
motsvarar minst en tiondel av insättarnas behållning. I kassareserv må
pantsatt tillgång ej inräknas; dock att, där tillgången utgör säkerhet för
avtalad kredit, som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må inräknas
med det belopp, som kassan enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.

9

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan
ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

§ 81.

Centralkassas inlåning å bankmässiga räkningar må icke överskrida ett
belopp, motsvarande två gånger den ansvarighet, som de till centralkassan
anslutna jordbrukskassorna sammanlagt hava för centralkassans förbindelser.

Om förvaltningen m. m.

§ 32.

I eentralkassas styrelse skall en ledamot jämte suppleant för honom utses
av styrelsen för jordbrukskreditkassan.

Föreståndare eller verkställande direktör för centralkassa må icke utses
med mindre styrelsen för jordbrukskreditkassan godkänt personvalet.

§ 33.

Centralkassa skall vidtaga erforderliga åtgärder för en i allo sakkunnig
uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors verksamhet och förvaltning.

Centralkassa skall vara pliktig underkasta sig den tillsyn och revision,
som styrelsen för jordbrukskreditkassan finner lämpligt anordna, samt till
denna kassa avgiva sådana fortlöpande redogörelser örn verksamheten, som
av kassans styrelse föreskrivas. *

§ 34.

Den senaste revisionsberättelsen angående centralkassas förvaltning skall
jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning hållas anslagen å lätt
tillgänglig plats å centralkassans expeditionslokal samt, därest ansluten jordbrukskassa
har särskild expeditionslokal, jämväl å denna. Anslåendet skall
äga rum så snart ske kan efter det sammanträde, å vilket revisionsberättelsen
framlagts.

§ 35.

Då godkännande meddelas åt centralkassa, skall länsstyrelsen tillika förordna
ett ombud att å det allmännas vägnar öva tillsyn över centralkassans
och till densamma anslutna jordbrukskassors förvaltning och verksamhet.
Förordnande, som nu sagts, gäller tillsvidare och intill dess annorledes
beslutas.

Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av centralkassans förvaltning
och är dessutom berättigat att även eljest, när ombudet så finner gott,
taga kännedom örn central kassans och till densamma anslutna jordbrukskassors
protokoll och bokföring samt värdehandlingar och kassabehållning.
Ombudet äger tillika att närvara vid styrelsens för centralkassan samman -

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

träden med rätt att där yttra sig och få avvikande mening antecknad till
protokollet. Det åligger ombudet att efter varje verkställd undersökning
rörande centralkassans ställning och förhållanden i övrigt till länsstyrelsen
avgiva berättelse därom ävensom att ofördröjligen underrätta länsstyrelsen,
därest anledning synes ombudet hava förekommit, att det centralkassan
eller någon till densamma ansluten jordbrukskassa meddelade godkännandet
bör återkallas.

Underrättelse örn tid och ställe för herörda revision skall styrelsen för
centralkassan minst fjorton dagar förut lämna ombudet. Styrelsen skall
även i behörig tid kalla ombudet till styrelsens samtliga sammanträden.

Till ombudet utgår av allmänna medel gottgörelse enligt av Kungl. Majit
bestämda grunder.

§ 36.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa under
tio, åligger det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen
och styrelsen för jordbrukskreditkassan. Fylles ej detta antal inom
två månader efter erinring örn förhållandet från länsstyrelsens sida eller
iakttager centralkassan icke i vad på den ankommer föreskrifterna i denna
förordning eller handhavas dess angelägenheter på ett sätt, som är ägnat
att rubba förtroendet till kassan, kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för centralkassan återkallats, skall genom länsstyrelsens
försorg ofördröjligen göras anmälan därom hos Kungl. Majit och hos styrelsen
för jordbrukskreditkassan samt underrättelse örn förhållandet kungöras
i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn flera
tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort,
i en tidning å denna ort.

§ 37.

Återkallas i den ordning, som i § 36 sagts, godkännandet från det allmännas
sida, skall centralkassan vara pliktig träda i likvidation, så snart
beslutet härom vunnit laga kraft.

Kap. lil. Jordbrukskassor.

Om villkoren för jordbrukskassas godkännande.

§ 38.

Jordbrukskassa skall för att kunna erhålla lån från centralkassa för jordbrukskredit
hava vunnit godkännande från det allmännas sida. Sådant
godkännande må på de villkor, som angivas i §§ 39—55 här nedan, kunna
lämnas jordbrukskassa, som är organiserad såsom ekonomisk förening med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

11

begränsad personlig ansvarighet och som har till uteslutande syfte att bereda
kredit åt sina medlemmar.

% 39.

Jordbrukskassa skall vara tillförbunden att iakttaga vad på den ankommer
för vinnande av inträde i centralkassa för jordbrukskredit, som finnes
bildad eller bildas för det område, inom vilket jordbrukskassans styrelse
har sitt säte, eller ock, därest centralkassa icke finnes för området ifråga, i
närbelägen centralkassa efter anvisning av jordbrukskreditkassans styrelse.
Har jordbrukskassa icke inom sex månader efter godkännandet vunnit anslutning
till centralkassa, vare godkännandet förfallet.

§ 40.

I jordbrukskassas stadgar skola meddelas bestämmelser av det innehåll,
som angives i §§ 41—55 här nedan.

Om jordbrukskassas verksamhetsområde.

§ 41.

Jordbrukskassas verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt skilt
från andra jordbrukskassors och ej större, än att kassans medlemmar kunna
förutsättas känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden.

Örn jordbrukskassas medlemmar.

§ 42.

Till medlem i jordbrukskassa må icke antagas annan än i Sverige bosatt
svensk undersåte eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål
att idka jordbruk.

Jordbrukskassa skall bestå av minst femton medlemmar.

§ 43.

Ågare av jordbruksfastighet, belägen inom kassans verksamhetsområde,
må vara delaktig i kassan med högst en andel för varje fullt tal av femhundra
kronor av fastighetens såsom delaktighetsunderlag bestämda värde.

Är jordbruksfastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må
ägaren och brukaren var för sig vara delaktiga i kassan med högst en andel
för varje fullt tal av ettusen kronor av fastighetens såsom delaktighetsunderlag
bestämda värde.

Såsom delaktighetsunderlag gäller fastighets jordbruksvärde enligt gällande
taxering, utan så är att annat värde blivit såsom delaktighetsunderlag bestämt
genom särskild värdering. Värdering, som nyss sagts, ombesörjes på
därom av jordbrukskassan gjord framställning av vederbörande centralkassa,
på vilken ock ankommer att fastställa, till vilket värde delaktighetsunderlaget
skall i sådant fall bestämmas.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Sträcker sig brukningsdel över gränsen för kassans verksamhetsområde,
må brukningsdelens hela delaktighetsunderlag tagas i betraktande vid bestämmandet
av det antal andelar, varmed fastighetens ägare eller brukare
må vara delaktig i kassan.

Såsom jordbruksfastighet anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet
ävensom fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel,
fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom
självständig näring.

Beträffande annan medlem än sådan, som avses här ovan, skola stadgarna
angiva det antal andelar, varmed medlemmen högst må vara delaktig
i kassan.

Medlem må icke för en och samma brukningsdel vara medlem i mer än
en jordbrukskassa.

Om insatser, ansvarighet och uttaxering.

§ 44.

Medlems insats må icke understiga fem kronor för varje andel, medlemmen
äger i kassan.

Av varje tecknad insats skola minst två kronor kontant inbetalas och
återstoden inom tre år efter tecknandet. Där så ske kan genom avdrag å
beviljat lån, bör hela insatsbeloppet av kassan på en gång uttagas.

Av de såsom insatser tecknade belopp skola sjuttio procent sammanföras
under benämning jordbrukskassans insatskapital, tio procent, dock högst
femtio öre per andel, användas såsom kassans insats i centralkassan och
återstoden tillföras jordbrukskassans reservfond.

Insats skall, till den del den tillförts kassans insatskapital, återgäldas
vid medlems utträde ur kassan i enlighet med vad därom stadgas i lagen
örn ekonomiska föreningar, dock högst med en femtedel årligen under fem
år med mindre kassans styrelse finner omedelbar återbetalning lämpligen
böra äga rum.

Kassan må kunna av sin årsvinst, i den mån den ej, efter vad nedan
sägs, skall avsättas till bildande av reservfond eller enligt § 48 användes
till återgäldande av sådan tidigare uttaxering, som ägt rum till
täckande av förlust, efter beslut å föreningssammanträde lämna medlemmarna
utdelning å deras insatser, till den del desamma tillförts insatskapitalet,
dock ej efter högre räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest
insatsbeloppet i stället under det år, varom fråga är, innestått å sparkasseräkning
i centralkassan, och i varje fall icke efter högre räntefot än fem
procent.

§ 45.

Medlems personliga ansvarighet må icke bestämmas lägre än till femtio
kronor för varje andel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 368.

13

§ 46.

Medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering intill visst i
stadgarna bestämt belopp, dock högst med tio kronor för varje andel för år
räknat. Uttaxering må äga rum allenast i mån som kassans reservfond
icke förslår till täckande av uppkommen förlust.

Om jordbrukskassas reservfond.

§ 47.

Av årsvinsten, efter avdrag av vad som åtgår till täckande av möjligen
förefintlig brist från föregående år, skola minst sjuttiofem procent avsättas
till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas
till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som
kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode. Då reservfonden
uppgår till ett belopp, motsvarande tjugo procent av det sammanlagda
beloppet av medlemmarnas lånemaxima, ankommer på jordbrukskassan
att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten, som skall avsättas
till reservfonden, må understiga sjuttiofem procent. Nedgår reservfonden
under vad sålunda stadgats, skall avsättning till densamma ånyo
vidtaga i minst sådan omfattning, som nyss sagts.

§ 48.

Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår för avsättning till reservfonden,
må efter beslut å föreningssammanträde kunna till medlemmarna återgäldas
belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande av
förlust.

Om jordbrukskassas utlåning och verksamhet i övrigt.

§ 49.

Jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse eller bereda
kredit åt annan än sådan medlem i kassan, som jämlikt § 43 första och
andra stycket äger minst en andel i kassan.

Kassans kreditgivning må kunna bestå i utlämnande av reverslån, förmedling
av växellån eller beviljande av kredit i räkning, som genom kassans
förmedling för medlem öppnas hos vederbörande centralkassa.

För kredit skall finnas säkerhet, som av jordbrukskassans styrelse prövas
fullt betryggande.

Lån må ej utlämnas på längre återbetalningstid, än den kassan själv
åtnjuter.

§ 50.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket kredit må av kassan beredas
en och samma medlem (medlems lånemaximum), skall vara i stadgarna
bestämt och må ej sättas högre än till tvåhundra kronor för varje

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

andel, varmed medlemmen är delaktig i kassan. Ej må dock åt en och
samma medlem utan medgivande av centralkassans styrelse utlämnas lån
till högre sammanlagt belopp än som motsvarar halva lånemaximum.

Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem, som är ägare av fastighet,
varom i § 43 första och andra stycket förmäles, utöver lånemaximum
utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, örn och i
den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens
jordbruksvärde enligt gällande taxering.

§ 51.

Jordbrukskassa må icke för egen räkning driva inlåningsrörelse, men
kan i den ordning, som av jordbrukskreditkassans styrelse bestämmes, såsom
ombud för den centralkassa, till vilken jordbrukskassan är ansluten, mottaga
medel för insättning hos centralkassan.

§ 52.

Angående kassarörelsen skola stadgarna innehålla sådana föreskrifter, att
dels inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas, i mån ej särskilda
hinder däremot möta, genast insättas hos vederbörande centralkassa
för jordbrukskredit, dels varje in- och utbetalning på styrelsens ansvar kontrolleras
av minst en styrelseledamot utom kassaförvaltaren; och skall vad
sålunda stadgats gälla även beträffande medel, som kassan uppbär såsom
ombud för vederbörande centralkassa.

Om förvaltningen m. m.

§ 53.

Jordbrukskassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en centralkassa
för jordbrukskredit och må icke utan medgivande av centralkassans
styrelse förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning.

§ 54.

Jordbrukskassa skall vara tillförbunden att i fråga örn den allmänna
skötseln av sin rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig centralkassans
anvisningar till efterrättelse samt att lämna av centralkassan utsedd revisor
de tillfällen att taga del av sina böcker och värdehandlingar m. m., som
erfordras för att revisorn skall kunna ordentligt fullgöra sitt uppdrag; allt
vid äventyr att eljest kunna uteslutas ur centralkassan.

§ 55.

Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskassa under femton, åligger
det kassans styrelse att därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och
vederbörande centralkassa. Fylles ej antalet inom en månad efter erinring
örn förhållandet från länsstyrelsens sida, eller iakttager kassan icke i vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

15

på den ankommer föreskrifterna uti denna förordning, eller handhavas dess
angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan,
kan godkännandet av länsstyrelsen återkallas.

Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, eller, såsom i § 39 sägs,
förfallit,’; skall underrättelse därom genom länsstyrelsens försorg, ofördröjligen
kungöras i den stads tidning, där länsstyrelsen har sitt säte, eller, örn
flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan ort,
i en tidning å denna ort.

Har jordbrukskassa blivit ur centralkassa utesluten, såsom i § 54 sägs,
eller har det sådan kassa meddelade godkännande återkallats eller förfallit,
skall kassan vara pliktig att omedelbart träda i likvidation, vid återkallelse
av godkännande dock först sedan beslutet härom vunnit laga kraft.

Kap. IY. För centralkassor och jordbrukskassor gemensamma

bestämmelser.

§ 56.

Ansökning örn godkännande prövas av länsstyrelsen i det län, där kassans
styrelse har sitt säte, och må göras antingen i samband med ansökningen
om kassans registrering eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen
vara åtföljd av ett exemplar av kassans stadgar.

§ 57.

Det åligger centralkassa och jordbrukskassa att årligen avgiva statistiska
uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Majit kan Anna gott meddela.

§ 58.

Styrelse för centralkassa och jordbrukskassa skall vara ålagt att vid sin
förvaltningsberättelse foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för
det förflutna räkenskapsåret.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i avseende å upprättande
av balansräkning iakttagas, att de belopp, vartill fonderna uppgå, samt, i
vad gäller jordbrukskassa, även insatskapitalets belopp, skola var för sig i
balansräkningen uppföras bland skulderna, ävensom att kostnader för kassans
bildande eller organisations- eller förvaltningskostnader ej må uppföras såsom
tillgång.

§ 59.

Ändring av stadgarna beträffande jordbrukskassas eller centralkassas ändamål
och uti de bestämmelser i stadgarna, vilka skola vara av i denna förordning
angivet innehåll, må ej vinna tillämpning, förrän densamma av
länsstyrelsen godkänts.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1930, då kungörelsen den 18
juni 1915 (nr 236) angående godkännande från det allmännas sida av vissa
centralkassor för jordbrukskredit samt kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 237)
angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor
upphöra att gälla; dock att nämnda kungörelser, i vad däri stadgas örn förhållanden,
som avses i §§ 42 och 44 i lagen örn ekonomiska föreningar den
22 juni 1911, skola äga fortsatt tillämpning till den 1 januari 1933 å centralkassa
eller jordbrukskassa, som före den 1 oktober 1930 vunnit godkännande
från det allmännas sida. Sådan kassa vare, vid äventyr att godkännandet
återkallas, pliktig att före den 1 januari 1933 hos vederbörande
länsstyrelse visa, att kassans stadgar överensstämma med vad i denna förordning
föreskrives.

Ekonomisk förening, som är medlem i jordbrukskassa, då denna förordning
träder i kraft, må såsom medlem i kassan tillsvidare kvarstå, dock
högst under tre år från förordningens ikraftträdande.

I samband med fastställande av reglemente för svenska jordbrukskreditkassan
meddelar Kungl. Majit de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga
för jordbrukskreditkassans bildande och genomförandet av de i förordningen
stadgade bestämmelser med avseende å jordbrukskassor och centralkassor
för jordbrukskredit. Kungl. Majit äger därvid bestämma, att interimsstyrelse
för jordbrukskreditkassan skall utgöras av personer, utsedda av
offentlig myndighet, ävensom att revisorer för denna kassa skola, för den
första tiden av kassans verksamhet, utses av sådan myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

17

Förslag

till

förordning angående rätt för centraikassa för jordbrukskredit att till

medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Utan hinder av bestämmelserna i förordningen den — — —----

om jordbrukets kreditkassor må på de villkor, som nedan i §§ 2—6 sägs,
godkännande från det allmännas sida kunna lämnas centralkassa för jordbrukskredit,
enligt vars stadgar även andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor
kunna intagas såsom medlemmar. På samma villkor må godkännande
ock kunna lämnas å sådan ändring i stadgarna för redan godkänd
centralkassa, att till medlemmar må kunna intagas även andra ekonomiska
föreningar än jordbrukskassor.

§ 2.

I stadgarna för centralkassa, som i § 1 avses, skola finnas intagna bestämmelser
av det innehåll, som i §§ 3—6 här nedan stadgas.

§ 3.

Till medlem i centralkassa må ej intagas annan ekonomisk förening än
sådan, vilkens styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde,
ej heller annan förening än sådan, vars medlemmar äro personligen ansvariga
för dess förbindelser och som har till ändamål befordrandet av jordbrukets
eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet
av genom jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter.

§ 4.

Annan till centralkassa ansluten ekonomisk förening än jordbrukskassa
skall ingå i kassan med minst en andel å tio kronor. Av insatsbeloppen
skola tjugu procent överföras till centralkassans säkerhetsfond. I övrigt
skola insatserna sammanföras under benämning andelsföreningars insatskapital.

Sådan förening, som nu avses, skall vara ansvarig för centralkassans förbindelser
med två hundra kronor för varje andel, föreningen äger i kassan.
Såsom medlem av centralkassa skall föreningen äga deltaga i avgörandet
av kassans angelägenheter med allenast en tiondels röst.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 höft. (Nr 268.)

2

18

Kungl Maj:ts proposition Nr 268.

§ 5.

Kredit till förening, som i § 4 avses, må icke beviljas annat än mot fullgod
säkerhet. Kredit må beredas en och samma förening till så stort sammanlagt
belopp, som av centralkassans styrelse med hänsyn till säkerhetens
beskaffenhet och andra ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt,
dock högst till ett belopp av ettusen kronor för varje av föreningen i kassan
tecknad andel.

Centralkassas sammanlagda utlåning till sådana föreningar, som nyss
sagts, må icke överstiga en tjugondei av det sammanlagda lånemaximum,
som gäller för medlemmarna i de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna.

§ 6.

I allt, varom ej i enlighet med ovan meddelade bestämmelser särskilt
stadgats, skall ekonomisk förening, som i § 4 avses, vara såväl i fråga örn
rättigheter som beträffande skyldigheter likställd med till centralkassan ansluten
jordbrukskassa.

Centralkassa skall vara berättigad att från sådan förening eller från dess
medlemmar mottaga medel till förräntning å checkräkning.

§ 7.

Genom vad härovan stadgats göres ej ändring uti vad i § 20 av ovannämnda
förordning den — — —---föreskrives i fråga örn det minsta

antal jordbrukskassor, som skola hava anslutit sig till centralkassa, för att
denna må vinna godkännande från det allmännas sida, eller uti stadgandet
i § 36 av samma förordning därom, att åt centralkassa lämnat godkännande
kan återkallas, örn antalet anslutna jordbrukskassor nedgår under tio och
bristen ej inom viss tid fylles.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1930, då kungörelsen den
11 juli 1918 (nr 597) skall upphöra att gälla, dock att nämnda kungörelse,
i vad däri stadgas örn förhållanden, som avses i §§ 42 och 44 i lagen örn
ekonomiska föreningar den 22 juni 1911, skall äga fortsatt tillämpning till
den 1 januari 1933 å centralkassa, som före den 1 oktober 1930 vunnit godkännande
från det allmännas sida. Sådan kassa vare, vid äventyr att godkännandet
återkallas, pliktig att före den 1 januari 1933 hos vederbörande
länsstyrelse visa, att kassans stadgar överensstämma med vad i denna förordning
föreskrives.

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

19

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chef en för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson:

Vid föredragning av statsverkspropositionens nionde huvudtitel framhöll
jag, att det, utöver de särskilda anslag, som inom jordbruksområdet
ifrågasattes å riksstaten, torde till prövning uppkomma åtskilliga ärenden
avseende stödjande av jordbruket och dess utövare. Bland annat
vore sålunda att från jordbruksutredningen emotse förslag rörande reformer
beträffande jordbrukskasserörelsen. Jag anmälde, att ifrågavarande
spörsmål skulle, så snart utredningen av detsamma slutförts, av mig underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Då genomförandet av detta och andra
ifrågakommande spörsmål komme att kräva understöd från statens sida,
fann Kungl. Maj:t, på min hemställan, lämpligt föreslå riksdagen att, i
avbidan på de framställningar i ämnet, som kunde bliva riksdagen före
lagda, för understöd till vissa åtgärder inom jordbrukets område beräkna
för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 800,000 kronor.

Sedan utredningen av frågan örn reformer beträffande jordbrukskasserörelsen
nu blivit slutförd, anhåller jag att inför Kungl. Maj:t få anmäla
detta ärende. Till grund för det förslag i ämnet, som jag har för avsikt
att underställa Kungl. Maj:ts prövning, ligger en av jordbruksutredningen
i dess betänkande II av den 22 januari 1930 verkställd utredning rörande
jordbrukets kreditförhållanden (statens offentliga utredningar
1930:2). över ifrågavarande betänkande, så vitt detsamma avser jordbrukets
kreditkassor, hava yttranden efter remiss avgivits av lantbruksstyrelsen,
statskontoret, statens egnahemsstyrelse, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden,
statens pensionsanstalt, riksgäldsfullmäktige, riksbanksfullmäktige,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
centralkassorna för jordbrukskredit, Sveriges allmänna
lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund och svenska bank -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

föreningen. Svenska sparbanksföreningen, som jämväl beretts tillfälle
avgiva yttrande över betänkandet, har icke låtit sig avhöra.

Med anledning av de erinringar mot vissa punkter i jordbruksutredningens
förslag, som kommit till uttryck i de inkomna yttrandena, har
förslaget inom jordbruksdepartementet underkastats överarbetning och
komplettering.

Innan jag övergår till att lämna en närmare redogörelse för förslagets
innebörd och den motivering, som ligger till grund för detsamma, torde
böra framhållas, att här åsyftade åtgärder icke avse jordbrukets kreditförhållanden
i deras helhet. Jordbrukets speciella kreditbehov pläga
uppdelas i tre större kategorier: den primära fastighetskrediten, som
har till ändamål att förmedla fastighetsomsättningen och underlätta förvarandet
av lämpligt brukningsområde, den sekundära fastighetskrediten
med huvudsakligt ändamål att bereda tillgång till det kapital, som erfordras
för nyanläggningar och förbättringsarbeten, vilka endast under
loppet av en längre tidrymd kunna beräknas återgälda nedlagda kostnader,
samt slutligen driftskrediten, som avser att i första hand täcka
de regelbundet återkommande behoven av rörelsekapital, men även att
möjliggöra sådana förbättringsåtgärder, vilkas kostnader kunna förväntas
mycket snart bliva återgäldade genom ökad avkastning från fastigheten.

Till dessa kreditbehov, som förefinnas hos den enskilde jordbrukaren,
kommer det behov av rörelsemedel, som uppstår genom jordbrukets andelsrörelse.
Till övervägande delen är det därvidlag fråga örn en kortfristig
affärskredit, men, i den mån andelsrörelsen utsträckes till att
omfatta även produktion av lantbruksprodukter, t. ex. mejeriprodukter
eller kött och fläsk, eller tillverkning av olika förnödenheter för jordbruksdriften,
kommer kreditbehovet naturligen även att vidgas till att
avse mera fasta lån för tillverkningens finansiering överhuvudtaget.

I sitt betänkande upptager jordbruksutredningen till närmare behandling
i första hand frågan örn driftskredit åt enskilda jordbrukare. Då
någon bestämd gräns icke lämpligen kan uppdragas mellan den mera
kortfristiga driftskrediten och den kredit, som jordbrukaren må kunna
behöva mot säkerhet i sekundära fastiglietsinteckningar, har emellertid
ansetts mest ändamålsenligt att i samband med den egentliga driftskrediten
även behandla den sekundära fastighetskrediten. Jordbruksutredningen
anser så mycket större anledning härtill förefinnas som ett trängande
behov av mera ordnade förhållanden för tillgodoseende av den sekundära
fastighetskrediten måste anses vara för handen även för jordbrukets
vidkommande. Däremot har den primära fastighetskrediten i
detta sammanhang lämnats åsido. Behovet av dylik kredit tillgodoses
sedan gammalt i första hand av Sveriges allmänna hypoteksbank med till
densamma anslutna hypoteksföreningar samt av sparbankerna. Frågan
örn ytterligare utveckling av denna kreditrörelse har dessutom gjorts till

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

föremål för särskild utredning genom en kommitté, tillsatt år 1927 i anledning
av riksdagens skrivelse nr 196/1927, vari riksdagen anhöll örn en
allsidig utredning, omfattande även den primära skogskrediten, med
hänsyn särskilt till dels frågan örn höjning av gränsen för nämnda fastighetskredit,
dels oek behovet av ytterligare utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen
i syfte att möjliggöra en ökad utlåningsverksamliet.
Denna kommitté har den 27 december 1929 avgivit betänkande (statens
offentliga utredningar 1929: 36). På nämnda utredning grundade
förslag beträffande primärkreditens utvidgning ha tidigare underställts
riksdagen.

Jordbrukets kapitalbehov och kreditförhållanden.

I sitt betänkande angiver jordbruksutredningen till en början vissa allmänna
synpunkter beträffande jordbrukets kapitalbehov. Efter att ha
framhållit, hurusom möjligheten till kapitalanskaffning utgör en av
hörnstenarna i det moderna näringslivet och att industriens, handelns
och sjöfartens kreditbehov numera är väl tillgodosett, betonar jordbruksutredningen,
att motsvarande behov av kapitalanskaffning även föreligger
inom jordbruksnäringen. Härutinnan anföres i huvudsak följande.

Jordbruks utredningen.

Allmänna

synpunkter.

Liksom annan ekonomisk företagareverksamhet kräver jordbruket, utöver
det egna kapitalet, tillgång till såväl fasta som rörliga krediter.
Detta i och för sig självklara förhållande har under senare decennier
vid upprepade tillfällen blivit eftertryckligt framhållet från de kretsar,
som äga närmare insikt i de ekonomiska betingelserna för jordbrukets
skötsel. Tyvärr är det dock långt ifrån allmänt insett, att jordbruket liksom
andra näringar har ett kapitalanskaffningsproblem utöver behovet
av primär fastighetskredit, och i varje fall hava icke i vårt land sådana
åtgärder hittills blivit vidtagna, som i nöjaktig grad kunnat tillgodose
jordbrukets behov av driftskredit.

Den invändningen kan då göras, att de nuvarande kreditinstituten bort
kunna i större omfattning tagas i anspråk jämväl för jordbrukets vidkommande.
En sådan invändning ligger onekligen nära till hands. Man
frågar sig, varför så icke skett och varför jordbrukets kreditproblem i
stället i skilda länder befunnits påkalla särskilda finansiella dispositioner
och speciella kreditorganisationer för kapitaltillförselns säkerställande.

Som svar härpå kan i första hand hänvisas på jordbrukets speciella
egenarter i produktivt hänseende, den relativa avskildheten från städerna,
de åtminstone i jämförelse med industriella förhållanden mindre utvecklade
produktionsformerna o. s. v. Men detta är dock icke tillfyllest
för att förklara, varför icke jordbruket kunnat i större utsträckning, än
som varit fallet, bliva delaktigt av det ansamlade kapitalet. Det angivna
förhållandet måste också ses mot bakgrunden av den utvecklingsriktning,
som den kapitalistiska företagsamheten tagit under det senaste århundradet
och som under de sista decennierna blivit alltmera markerad. Det
utmärkande för denna utveckling är framför allt övergången från individuell
till kollektiv företagsform samtidigt som företagen såsom sådana

22

Kungl. Martts proposition Nr 268.

blivit allt större och större. Utan tvivel har man häri att söka den främsta
orsaken till särskilt industriens dominerande ställning i konkurrensen
örn kapitalet. Det är aktiebolagsinstitutet och driftskoncentrationen —
givetvis i förening med de epokgörande tekniska framstegen — som möjliggjort
och alltjämt i stigande omfattning möjliggör för den industriella
produktionen icke blott att draga till sig sparmedlen genom direkta investeringar,
baserade på förhoppning örn framtida avkastning och kapitalvinst,
utan även att framskapa erforderligt underlag för en omfattande
kredit från de för denna produktionsgren speciellt anordnade penninginstituten.

Det behöver icke särskilt framhållas, att jordbruket i nu antydda hänseende
icke har att framvisa en med industrien jämförbar utveckling.
Till väsentlig del beror detta på de rent fysiska förutsättningarna för
jordbruksproduktionen. En koncentration av driften är i stort sett utesluten.
Produktionen av lantmannaprodukter är och måste allt framgent
förbliva splittrad på ett stort antal små företagsenheter, utspridda
över en vidsträckt areal. Den väg, som den industriella produktionen
gått genom finansiell och organisatorisk koncentration, är icke i samma
utsträckning tillgänglig för jordbruket och en sådan utveckling skulle,
även örn den vore tänkbar, icke heller vara önskvärd varken ur ekonomiska
eller sociala synpunkter.

På angivna grunder anser jordbruksutredningen, att jordbrukets kapitalanskaffning
är ett problem, som kräver särskild uppmärksamhet. Därvid
borde emellertid bemärkas, att det till övervägande delen är fråga örn
ett kreditproblem. Aktualiteten hos detta problem skärpes, enligt vad
utredningen framhåller, ytterligare genom den alltfort skeende övergången
från naturahushållning till penninghushållning. Härtill komme,
att jordbrukets utveckling mot intensivare brukningsformer och tilltagande
mekanisering medför ett allt större behov av driftskapital. Slutligen
måste, därest en ordnad avsättning av jordbrukets produkter skall
kunna komma till stånd i förening med en för producenten mera tillfredsställande
avkastning, nödigt kapital ställas till förfogande som rörelsemedel
åt jordbrukets andelsföreningar. Enligt jordbruksutredningens
mening är det av grundläggande betydelse för ett framgångsrikt
arbete till jordbruksnäringens höjande i ekonomiskt hänseende, att jordbrukets
kreditförhållanden bliva ordnade på ett effektivt och efter denna
näringsgrens speciella förhållanden avpassat sätt.

I samband härmed har jordbruksutredningen också berört nödvändigheten
utav att göra åtskillnad mellan å ena sidan möjligheten att erhålla
kredit på rimliga villkor och å andra sidan lämpligheten utav att lån i
särskilda fall upptagas ur synpunkten av lånemedlens förräntning genom
driften. Härom anföres i betänkandet bland annat följande.

Den omständigheten, att jordbruket under ogynnsamma konjunkturbetingelser
icke förmår förränta det i näringen nedlagda kapitalet, utgör
i själva verket i och för sig icke något som helst skäl att ägna mindre
uppmärksamhet åt själva kreditorganisationen och lånemöjligheterna.
Detta är ett spörsmål, som under alla förhållanden bör lösas så, att ka -

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

pitaltillflödet till jordbruket icke hämmas genom tillförselkanalernas
otillräcklighet. I det nuvarande utvecklingsskedet, som framför allt kännetecknas
av kapitalets anhopning till industrien samt till städerna och
stadsmannanäringarna, föreligga dessutom alldeles särskilt starka motiv
för att söka på lämpliga vägar föra åtminstone landsbygdens sparmedel
åter till jordbruket.

En helt annan fråga är det däremot i vad mån de enskilda jordbrukarna
lämpligen böra taga lånemöjligheterna i anspråk. Ytterst bör detta
givetvis bero på den enskilde företagarens ekonomiska omdöme och kalkylationsförmåga.
Ansvaret för upplåningens storlek i förhållande till
förräntningsmöjligheter måste därför vila på jordbrukaren själv. Han
måste veta icke blott vad det upplånta kapitalet kostar honom utan även
— och därvidlag torde det ofta brista — vad det avkastar vid användningen
i jordbruksdriften. En lantbrukare, som håller sig noggrant underkunnig
örn löpande revers- och växelräntor, men som försummar att
skaffa sig erforderlig kännedom örn driftens räntabilitet, måste betecknas
som en dålig företagare. Men även örn ansvaret för lånemedlens förräntning
sålunda måste vila på jordbrukarna själva, är det obestridligt,
att det allmänna, i samma mån som staten genom lagstiftningen eller
genom finansiella dispositioner söker underlätta jordbrukets kreditmöjligheter,
jämväl bör tillse, att utlåningen från början baseras på sunda
ekonomiska principer, så att det genom en effektiv kreditorganisation
möjliggjorda kapitaltillflödet i allmänhet icke må tagas i anspråk i större
omfattning än som betingas av driftens egen förräntningsförmåga.

Vad beträffar jordbrukets skuldsättning uttalar jordbruksutredningen, jordbruket$
att nu tillgängligt statistiskt material icke är av den beskaffenhet, att skuldsättning.
någon beräkning av skuldsättningen kan äga rum. I betänkandet erinras
emellertid örn en i samband med tull- och traktatkommitténs utredningar
av doktor K. Åmark gjord undersökning rörande den på jorden vilande
skuldbördan. Enligt denna skulle den i jordbruksfastighet intecknade
gälden år 1870 ha uppgått till 32.8 procent av taxeringsvärdet för att år
1912 ha ökats till 41.5 procent. Inteckningslånen uppgingo sistnämnda
år till i runt tal 1,400 miljoner kronor och taxeringsvärdet för jordbruksfastighet
till cirka 3,500 miljoner kronor. På grixnd av det statistiska
materialets ofullständighet har någon motsvarande beräkning icke kunnat
utan tidsödande specialundersökningar göras för senare år. Jordbruksutredningen
erinrar emellertid, att den intecknade gälden i fast
egendom på landsbygden enligt i statistisk årsbok meddelad uppgift vid
utgången av år 1927 uppgick till 4,900 miljoner kronor, motsvarande 49.3
procent av taxeringsvärdet å dylik egendom. Ehuru däri innefattas även
annan fastighet på landsbygden än jordbruksfastighet, anser jordbruksutredningen
de angivna siffrorna dock utgöra ett visst stöd för att jordbrukarnas
intecknade gäld under senare år ökats både absolut och i förhållande
till taxeringsvärdet. I samband därmed erinras att taxeringsvärdet
för jordbruksfastighet på landsbygden enligt senast — år 1928 —
verkställd allmän fastighetstaxering uppgick till i runt tal 6,300 miljoner
kronor.

Kapitalströmningen
frän
landsbygden.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande beloppet av den icke intecknade gäld, som vilar på den
jordbrukande befolkningen, finnes för närvarande icke någon möjlighet
att därom vinna någon tillförlitlig kunskap. Jordbruksutredningen har i
sitt betänkande anvisat olika sätt, på vilka detta spörsmål skulle kunna
statistiskt åtminstone delvis belysas, och meddelar, att utredningen haft
under noggrant övervägande, huruvida sådana statistiska undersökningar
skulle genom dess försorg behöva utföras för erhållande av tillräckligt
underlag för förslag till kreditfrågans ordnande. Därvid har utredningen
kommit till den slutsatsen, att det givetvis skulle med hänsyn
till önskemålet örn en närmare kännedom örn jordbrukets ekonomiska
förhållanden i allmänhet vara till gagn, därest man på dylikt sätt eller
genom andra statistiska metoder kunde få fram en så riktig bild som
möjligt av jordbrukets skuldförhållanden. Men det har, särskilt med
hänsyn till det bekymmersamma läge, vari jordbruket för närvarande
befinner sig, icke befunnits lämpligt, att genom sådana vidlyftiga undersökningar,
vilka utan tvivel skulle bliva ganska tidsödande, fördröja
genomförandet av en reform, som skulle möjliggöra att bättre än hittills
kunna tillgodose jordbrukets behov av rörelsekapital. Enligt jordbruksutredningens
mening vore det icke heller nödvändigt att på dylikt sätt
vinna närmare bekräftelse på det allmänt kända förhållandet, att jordbruket
är i behov av gynnsammare kreditmöjligheter.

Då något siffermaterial till belysande av jordbrukets skuldsättning sålunda
icke står till förfogande, har man visserligen icke heller några
säkra hållpunkter för att beräkna storleken av det kreditbehov, som skäligen
bör tillgodoses genom det allmännas medverkan. Men jordbruksutredningen
säger sig för sin del vara av den övertygelsen, att detta kreditbehov
under alla förhållanden är så pass stort, att kraftiga åtgärder
jämväl från statens sida måste anses väl motiverade för kreditbehovets
tillgodoseende. Ett särskilt stöd för en sådan uppfattning ligger, enligt
vad i betänkandet framhålles, däri, att en kapitalförskjutning otvivelaktigt
äger rum till jordbrukets nackdel.

Till belysande av denna kapitalförskjutning har jordbruksutredningen
låtit verkställa en specialundersökning, avseende vissa penningförvakande
institutioners kapitalplacering. Undersökningen har omfattat dels
pensionsförsäkringsfonden, rilisförsäkringsanstalten, ränte- och kapitalförsäkringsanstalten,
ett större sakförsäkringsaktiebolag och ett större
liv- och sakförsäkringsaktiebolag samt postsparbanken, dels ock ett antal
sparbanker. Syftet med utredningen var att få utrönt, hur stor del
av nämnda institutioners totala kapitalplacering, som kommit jordbruket
till godo i form av lån mot säkerhet i inteckning i jordegendom samt
placering i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna hypoteksbank Resultatet
av utredningen beträffande de förstnämnda sex institutionernas
kapitalplacering finnes återgivet i en tabell å sid. 24 i betänkandet och
sammanfattas av jordbruksutredningen sålunda.

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att ifrågavarande kapitalförvaltande
institutioner år 1928 representerade ett belopp av över 1,000 miljoner
kronor. Härav hade ett belopp av allenast omkring 54 miljoner kronor
kommit jordbruket tillgodo. Av de sex institutionerna har endast
ränte- och kapitalförsäkringsanstalten haft någon avsevärdare del av
sina tillgångar placerade i jordbruksinteckningar. Den undersökta tidsperioden
utvisar emellertid en procentuell nedgång — visserligen obetydlig
— i anstaltens placeringar av denna art. Vad de övriga institutionerna
beträffar synes påtagligt, att desamma relativt sett endast haft ett
ringa intresse för placering i jordbrukslån och att intresset, vad den undersökta
tidsperioden beträffar, dessutom varit i starkt avtagande. Den
andel av hela det förvaltade kapitalet, som placerats i hypoteksbanksobligationer
och i jordbruksinteckningar, uppgick för de redovisade åren
sålunda till icke mer än respektive 7.96 procent, 6.26 procent och 5.33 procent.
Örn postsparbanken icke medtages, bliva procentsatserna än lägre
eller 5.39 procent, 4.28 procent och 3.34 procent. Postsparbanken intager i
detta fall en särställning, i det att den har en relativt större del av sitt
kapital placerat i jordbruket. Den procentuella andel, som kommit jordbruket
till godo, har även för dess vidkommande varit i sjunkande. Beträffande
postsparbanken må dock framhållas, att den under år 1929 lär
ha ökat sin jordbruksplacering med cirka 40 procent i jämförelse med år
1928, så att densamma, i trots av en synnerligen kraftig fondökning, numera
har att för jordbrukets vidkommande uppvisa en procentuellt något
större del av hela medelsplaceringen än som gällde för 1928.

De lämnade uppgifterna giva sålunda vid handen, att endast en relativt
obetydlig del av dessa institutioners kapitalplacering på denna
väg kommer jordbruket till godo, för pensionsfondens vidkommande
exempelvis endast 1.42 procent. Detta förhållande är, enligt vad jordbruksutredningen
framhåller, redan i och för sig värt att uppmärksamma.
Men för att giva en uppfattning örn utvecklingens verkliga
innebörd, erfordrar materialet naturligen komplettering med uppgifter
örn, i vilken mån det ansamlade kapitalet härrör från landsbygden. Endast
för pensionsfondens vidkommande har dock för jordbruksutredningen
förelegat möjlighet att därutinnan erhålla material, som kunnat vara
till vägledning för frågans bedömande. Tidigare utarbetades inom pensionsstyrelsen
en statistik rörande pensionsavgifternas fördelning på
jordbrukskommuner, på icke-jordbrukskommuner å landsbygden och på
städerna. Det sista år, för vilket sådana uppgifter föreligga, är 1922.
Enligt vad jordbruksutredningen inhämtat fördelade sig avgifterna då
på så sätt, att av hela avgiftsbeloppet 35.8 procent belöpte på jordbrukskommuner,
26 procent å icke-jordbrukskommuner på landsbygden och
38.2 procent å städerna. Jordbruksutredningen konstaterar med stöd härav,
att landsbygden i sin helhet bidragit med nära två tredjedelar av
bela kapitalbildningen, medan för rena jordbrukskommuner redovisas
något mer än en tredjedel därav. Även om en inbördes förskjutning i
angivna procenttal ägt rum under den tid, som förflutit sedan 1922, äro
förändringarna, enligt vad jordbruksutredningen uttalar, med säkerhet
icke större än att man kan på dc anförda siffrorna grunda ett omdöme

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

beträffande avgiftsintäktens fördelning i allmänhet. Av de nu angivna
förhållandena drager jordbruksutredningen för sin del följande slutsatser.

Om nyss anförda siffror beträffande kapitalets ursprung ställas i belysning
av förut meddelade uppgifter rörande kapitalplaceringen, framgår
uppenbart, att en betydande kapitalförskjutning från landsbygden
ägt rum, i vad gäller de till pensionsfonden inflytande medlen. Framhållas
bör, att denna fond är den största av de i detta sammanhang behandlade.
Ehuruväl motsvarande uppgifter icke stått till buds för övriga
kapitalförvaltande institutioner, torde dock med stor sannolikhet
kunna antagas, att det påvisade missförhållandet icke är något för pensionsfonden
säreget. För sin del finner jordbruksutredningen i allt fall
i de anförda siffrorna ett kraftigt stöd för den uppfattningen, att en kapitalströmning
till jordbrukets nackdel ägt rum och alltjämt pågår.

Emellertid är i detta sammanhang av intresse att även erhålla kännedom
örn, huru utvecklingen ställt sig hos landets sparbanker. Ett närmare
klargörande härav anser jordbruksutredningen vara av så mycket
större vikt, som det vid diskussionen örn jordbrukets kapitalbehov ofta
gjorts gällande, att vi i vårt land med dess utvecklade sparbanksväsende
skulle i sparbankerna äga en kreditorganisation, vilken vore alldeles speciellt
väl lämpad för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov. Härom
anför jordbruksutredningen följande.

Beträffande sparbankernas kapitalplacering verkställdes av 1921 års
fastighetskreditsakkunniga en utredning, vars resultat här må i sammandrag
återgivas. Hela antalet sparbanker uppgick år 1922 till 488
med ett sammanlagt förvaltat kapital den 31 december 1921 av i runt tal
2,225 miljoner kronor. Vid utredningen erhöllos fullständiga uppgifter
från 342 sparbanker, representerande ett kapital av i runt tal 1,929 miljoner
kronor, motsvarande 86.7 procent av hela det förvaltade kapitalet.
För dessa sparbankers vidkommande ställde sig kapitalplaceringen i runda
tal på följande sätt.

Utlåning till enskilda mot inteckning i fast egendom 906 milj. kronor

Härav mot inteckning i fastighet i stad................................ 606 » »

» » » » jordbruksfastighet:

å stadsjord ............................................................................ 8 » »

ä landsbygden............................................................................ 226 » »

Utlåning mot inteckning i jordbruksfastighet, vid denna tidpunkt tillhopa
234 miljoner kronor, utgjorde alltså något mer än 12 procent av hela
det av ifrågavarande sparbanker förvaltade kapitalet. Beträffande inteckningarnas
läge i förhållande till de belånade egendomarnas taxeringsvärden
fördelade sig jordbrukslånen så, att 141 miljoner kronor belöpte
å botteninteckningar (inom 50 procent av taxeringsvärdet) och 93
miljoner kronor å högre belägna inteckningar.

För att erhålla en bild utav huru utvecklingen gestaltat sig sedan den
tid, som avsågs i nyssnämnda utredning, har jordbruksutredningen låtit
införskaffa uppgifter från vissa sparbanker, så utvalda, att de tillsammans
få anses utgöra ett representativt undersökningsmaterial för belysande
av sparbankernas kapitalplacering i allmänhet. Hänvändelse har
gjorts till 40 sparbanker, av vilka 29, representerande omkring en tredje -

27

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

del av hela det av sparbankerna förvaltade kapitalet, inkommit med de
begärda upplysningarna. Dessa avsågo, som ovan nämnts, hur stor del
av hela det förvaltade kapitalet, som placerats mot säkerhet i inteckning
i jordbruksfastighet och i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna
hypoteksbank.

De sålunda inhämtade uppgifterna, som avse läget vid utgången av
år 1921 och år 1928, finnas sammanfattade i en i betänkandet å sid. 26—
27 införd tabell, till vilken jag här torde få hänvisa. Rörande utredningen
i fråga anför jordbruksutredningen följande.

Av denna tabell framgår, att ifrågavarande sparbankers omslutning
under tidsperioden 1921—1928 ökats från 732 miljoner kronor till 1,026
miljoner kronor eller med 294 miljoner kronor, d. v. s. med 40.2 procent.
Under samma tid har sparbankernas direkta och indirekta utlåning mot
säkerhet av inteckning i jordegendom ökats från 95 miljoner kronor till
132 miljoner kronor eller med endast 37 miljoner kronor, d. v. s. med 38.9
procent. Fondökningen samt belåningen av jordbruksinteckningar tillsammans
med uppköpen av allmänna hypoteksbanken obligationer hava
alltså fortskridit i nära nog samma proportion, ehuruväl procenttalet
för den ökade placeringen i jordbruksfastighet är något lägre. Man
synes visserligen icke kunna påstå, att dessa sparbanker relativt sett
visat ett minskat intresse för jordbruksnäringen, i det att utlåningen mot
direkt eller indirekt säkerhet i jordbruksfastighet såväl år 1921 som år
1928 uppgick till inemot 13 procent av hela kapitalplaceringen — vilket
tal ju står i god överensstämmelse med det resultat, som enligt vad ovan
angivits i motsvarande hänseende erhölls vid 1921 års utredning. Men då
sparbankernas ifrågavarande kapitalplacering icke nått högre, synes —
så vitt avser placeringen av kapital mot säkerhet i jordbruksfastighet — i
varje fall icke kunna med fog påstås, att sparbankerna utgöra någon på
jordbruksnäringens intressen speciellt inriktad kreditinstitution. Då insättningarna
i sparbankerna, såsom säkerligen är fallet, inflyta från
landsbygden till en större andel av hela insättningsbeloppet än som motsvarar
nämnda procenttal, måste sparbankerna tvärtom anses i sin mån
medverka till den av jordbruksutredningen påvisade kapitalförskjutningen
till jordbrukets nackdel.

I syfte att erhålla en mera allmän uppfattning örn sparbankernas kreditgivning
till jordbruket har jordbruksutredningen även gjort en hänvändelse
till svenska sparbanksföreningen, som i anledning därav avlåtit
ett cirkulär till rikets samtliga sparbanker med anhållan örn uppgifter
rörande utlåning till jordbrukare mot olika slags säkerheter och därvid
betingade räntor. De begärda uppgifterna inflöto emellertid icke i sådan
tid, att utredningsresultatet kunde medtagas i betänkandet. Icke heller
en genom svenska bankföreningen begärd utredning om affärsbankernas
kreditgivning till jordbrukare kunde av angivna skäl inflyta i betänkandet.
Utredningsmaterialet beträffande sparbankerna har emellertid
sedermera inkommit och underkastats bearbetning inom departementet.
Till resultatet därav liksom till av bankföreningen sedermera lämnade
uppgifter rörande affärsbankernas kreditgivning till jordbrukare skall
jag i det följande närmare återkomma.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Remiss yttrandena.

Lantbruks styrelsen.

Statens egnahemsstyrelse.

Bank- och
fondinspektionen.

Beträffande jordbruksutredningens nu i huvudsak återgivna utredningar
och uttalanden angående jordbrukets kreditförhållanden och kapitalbehov
hava i de inkomna yttrandena framförts följande allmänna synpunkter.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att ett förbättrande av jordbrukets kreditförhållanden
genom att bereda lantbruket, dess utövare och förenin
gar möjlighet att mot rimlig ränta och utan alltför vidlyftiga omständigheter
förskaffa sig nödigt rörelsekapital, är en fråga av stor betydelse
för jordbruksnäringens ekonomiska säkerställande för framtiden. Åtgärder
i sådant syfte måste därför av lantbruksstyrelsen tillmätas stor
vikt. Denna växer i samma mån som ändrade ekonomiska förhållanden
framtvinga omläggningar inom jordbruksdriften. Lantbruksstyrelsen
framhåller emellertid jämväl, att åtgärder av detta slag icke kunna förväntas
medföra omedelbara verkningar utan måste bedömas på längre
sikt. Därutinnan anföres följande:

Att tillmäta dem någon mera avsevärd betydelse för jordbrukets nuvarande
krisläge torde innebära en övervärdering. Man måste vid bedömande
av denna fråga beakta, att jordbrukets utövare just nu måste
vara synnerligen försiktiga vid upplåning av penningar och noga pröva
möjligheten att göra upplånat kapital produktivt, det vill säga räntebärande.
Allt för långt gående åtgärder till underlättande av kapitalanskaffning
för jordbruksändamål torde medföra vissa risker, som icke
böra förbises. Skulle därav följa ett anlitande av krediten för andra än
produktiva ändamål, måste detta mera skada än gagna jordbruksnäringen.

Statens egnahemsstyrelse anser ett väl ordnat kreditväsende vara av
stor betydelse för jordbruket och dess utövare. I fråga örn jordbrukets
primära fastighetskredit torde förhållandena i stort sett vara ordnade
genom den lånerörelse, som sedan gammalt utövas av Sveriges allmänna
hypoteksbank och de till denna anslutna hypoteksföreningar samt av
landsbygdens sparbanker m. fl. I fråga åter örn jordbrukets övriga kreditbehov,
särskilt driftskrediten, torde ett behov av reformer förefinnas.

Bank- och fondinspektionen finner det givetvis vara av stor betydelse
särskilt med hänsyn till jordbruksnäringens alltid jämförelsevis svaga
räötabilitet, örn dess utövare genom jordbrukskasseväsendet skulle kunna
beredas, kredit på billigare villkor än som står dem till buds på andra
håll. Inspektionen anser sig å andra sidan icke kunna underlåta framhålla,
att inspektionen icke kan följa jordbruksutredningen, då denna anför,
att den omständigheten, att jordbruket under ogynnsamma konjunkturbetingelser
icke förmår förränta det i näringen nedlagda kapitalet,
icke i och för sig utgör något skäl att ägna mindre uppmärksamhet
åt själva kreditorganisationen och lånemöjligheterna. Sin uppfattning
därutinnan utvecklar inspektionen sålunda.

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

På detta såväl som på alla andra områden för ekonomisk verksamhet
bör såsom en grundförutsättning för kreditgivning gälla, att det kapital,
som utlånas, kan erhålla förräntning. Och inspektionen kan icke undertrycka
den meningen, att det knappast kan anses rationellt, att, innan
orsakerna till jordbrukets förhand envar ande nödläge blivit utredda och
eventuellt förefintliga utvägar att bringa hjälp häremot äro prövade,
med statens hjälp bereda jordbruksnäringens utövare ökade möjligheter
att ikläda sig skuldbördor, vilka näringen icke ger dem något så när
säkra utsikter att kunna bära.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att de till fullo beakta
vikten av att verksamma åtgärder snarast vidtagas för att tillgodose jordbrukets
behov av hjälp till ordnande av dess svåra driftskreditförhållanden,
varvid fullmäktige dock framhållit, att lånebehoven i de enskilda
fallen böra noga prövas, så att onödig skuldsättning ej underlättas. För
tillgodoseende av jordbrukarnas legitima driftskreditbehov torde, enligt
vad fullmäktige uttala, erfordras betydande bistånd från statens sida.
Man kunde emellertid ej bortse från, att svårigheterna här äro vida större
än i flera andra fall, då staten trätt hjälpande emellan för vissa näringsgrenar.
Icke blott äro de säkerheter, som jordbrukets idkare skulle kunna
erbjuda för sådana lån, varom här är fråga, av en annan och svagare art
än i ovan åsyftade fall, utan därtill komme, att den naturliga utvägen
att anskaffa för utlåningen erforderliga medel genom att medelst obligationslån
vända sig direkt till allmänheten är stängd.

I ett reservationsvis framfört yttrande hava riksgäldsfullmäktige Hallin
och Ekman uttalat bland annat följande.

Ett nöjaktigt tillgodoseende av det svenska jordbrukets behov av driftskredit
är ett spörsmål, som länge stått på dagordningen och som i allt
högre grad tränger till snar lösning. Det är dock fullmäktige angeläget
att omedelbart framhålla, att syftet med en dylik åtgärd icke får vara
att, oberoende av lånebehovets beskaffenhet, underlätta jordbrukets skuldsättning.
Avsikten med det nya kreditinstitutet bör givetvis bestå i att
man vill nedbringa den del av jordbrukets gäld, som nu vanligen tillkommer
genom upptagandet av löst placerade och dyra korttidslån eller, ännu
sämre, genom mer eller mindre riskfyllda borgensförbindelser eller växeltransaktioner.
En förbättrad lånemöjlighet för jordbruket i sistnämnda
avseenden måste anses äga så stor samhällelig betydelse, att ett lämpligt
avvägt statligt bistånd till åvägabringandet av en sådan torde få anses
äga giltig motivering.

En motsvarighet till ett dylikt statligt ingripande finnes också på
andra viktiga samhällsområden. Genom beslut vid 1929 års riksdag blev
statsåtgärd av här åsyftad art vidtagen beträffande dels sjöfartens kreditbehov,
dels ifråga om en förbättrad sekundär bostadskredit. Vid jämförelse
av den inbördes betydelsen de olika verksamhetsgrenarna emellan
torde väl knappast någon vilja sätta jordbruksnäringen i sista rummet.
Fullmäktige finna sig därför icke hava något att i princip erinra mot
att stödåtgärder från statens sida till förbättrade kreditförhållanden för
jordbruket komma till stånd.

Fullmäktige
i riksgäldskontoret.

Reservanter
inom riksgäldsfullmäktige.

Fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden.

Generalpost styrelsen.

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fullmäktige i riksbanken uttala, att jordbrukets kreditbehov inom vissa
delar av landet torde, i synnerhet vad angår behovet av sekundär fastighetskredit,
vara väl tillgodosett, framförallt genom sparbankerna. Inom
andra delar äro förhållandena otvivelaktigt sämre, i det att jordbrukarna
i huvudsak äro hänvisade till affärsbankerna och privata långivare.
Fullmäktige hava dock icke vare sig genom vad utredningen anfört eller
eljest blivit övertygade, att det föreligger ett otillfredsställt kreditbehov
av den art, att det skulle kunna motivera så omfattande åtgärder, som
utredningen föreslagit. Ej heller synas de framkomna förslagen vara sådana,
att genom deras antagande någon effektiv hjälp skulle komma att
beredas jordbruket i de svårigheter, som prisfallet på jordbruksprodukterna
framkallat.

Fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden anse de i betänkandet anförda
siffrorna till belysande av kapitalförskjutningen från landsbygden,
vad pensionsförsäkringsfonden angår, icke i och för sig utgöra ett
ovillkorligt bevis för riktigheten i jordbruksutredningens uttalande.
Fullmäktige anföra härom följande.

Ovedersägligt är visserligen, att en jämförelsevis ringa del av fondens
kapital placerats mot säkerhet av inteckningar i jordbruksegendom eller
i allmänna hypoteksbanken obligationer. Men för att få den rätta belysningen
av frågan torde man nog böra ställa denna del av fondens placeringar
i relation icke till det totala fondkapitalet utan till den del därav,
som på det hela taget redovisas i fastighetslån och liypoteksobligationer.
Endast en mindre del av fonden är emellertid över huvud placerad
på detta sätt. Däremot är omkring hälften av kapitalet utlånad till kommuner
och mot kommunal garanti. För utrönande av, huru dessa senare
lånemedel fördelas mellan landsbygden och städerna, har tidigare
en undersökning gjorts, avseende förhållandena den 30 juni 1926. De kommunala
lånen uppgingo då i runt tal till för landskommuner 26 miljoner
kronor, för städer, köpingar och municipalsamhällen 92 miljoner
kronor, för landsting 25 miljoner kronor och för väghållningsdistrikt 8
miljoner kronor. Om också stadskommunerna med deras starkare kreditbehov,
såsom naturligt är, härvid fått den större delen, bör dock bemärkas,
att mycket avsevärda belopp även gått till landsbygden, och detta
även genom de lånemedel, som utlämnats till landsting och väghållningsdistrikt.
En ej så ringa del av den kommunala utlåningen, bland
annat de belopp, som utlämnats för sådana ändamål som väghållning
samt elektriska belysnings- och kraftanläggningar, torde jämväl få anses
hava kommit jordbruket tillgodo.

Generalpoststyrelsen, som meddelar, att postsparbankens placering av
kapital i jordbruksinteckningar och i allmänna hypoteksbanken obligationer
under år 1929 stigit till 13.48 procent av bankens totala kapitalplacering,
anser det dock icke vara alldeles berättigat att av de anförda
siffrorna i och för sig för postsparbankens vidkommande draga den slutsatsen,
att postsparbanken liksom flertalet övriga med banken sammanställda
institutioner »relativt sett endast haft ringa intresse för placering
i jordbrukslån». Härutinnan anför generalpoststyrelsen bland annat
följande.

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

För att giva en uppfattning om den sålunda åskådliggjorda utvecklingens
verkliga innebörd böra — såsom i betänkandet (sid. 25) angives —
de erhållna placeringsuppgifterna naturligen kompletteras med uppgifter
örn, i vilken mån det ansamlade kapitalet härrör från landsbygden.

Enligt generalpoststyrelsens bestämda uppfattning kunna de i betänkandet
anförda relationstalen ifråga örn pensionsavgifternas ursprung
icke utan vidare tillämpas på postsparbankens insättarmedel. En sådan
tillämpning är omöjlig redan på grund av respektive medels väsentligt
olika karaktär. Medan de till pensionsfonden inflytande medlen utgöras
av eller anknyta sig till avgifter, som äro obligatoriska för de flesta av
landets invånare, är postsparbanken hänvisad till en sparverksamhet,
varå banken ej har monopol. De huvudsakliga medtävlarna till postsparbanken
äro de cirka 500 enskilda sparbankerna. Den omständigheten, att
de flesta av dessa sparbanker hava sitt förnämsta verksamhetsfält just
å landsbygden och att de förfoga över insättarmedel, som sammanlagt
uppgå till flera gånger det i postsparbanken innestående beloppet, giver
anledning förmoda, att postsparbanken icke i någon mera betydande utsträckning
anlitas av jordbrukarna. Den vid hemorten bundna jordbrukarbefolkningen
torde oftast föredraga att anförtro sina sparmedel åt
den enskilda ortssparbanken, någon jordbrukskassa eller annan liknande
sparinrättning, för vars bestånd och utveckling insättaren ofta personligen
är varmt intresserad.

Generalpoststyrelsen förfogar icke över några nyare statistiska uppgifter
rörande insättarmedlens i postsparbanken fördelning på olika orter.
En i annat sammanhang för icke länge sedan gjord undersökning har
emellertid givit vid handen, att av postsparbankens insättningsöverskott
för åren 1927, 1928 och 1929 icke mindre än i runt tal en tredjedel härrörde
sig från enbart Stockholm. Med beaktande av den dominerande ställning,
som sålunda kan uppvisas av allenast en stad (visserligen den
största), torde man vara fullt berättigad antaga, att landsbygdens och i
all synnerhet de rena jordbrukskommunernas andel i postsparbankens insättarmedel
icke tillnärmelsevis är av samma proportion, som den från
landsbygden härstammande delen av pensionsfonden. I postsparbankens
tidigare årsberättelser ingick bland annat en tabell över postsparbanksrörelsen
vid de särskilda bankkontoren, d. v. s. postanstalterna. Sista
gången lämnades sådan redogörelse för år 1908. Sagda år hade vid postkontor
i städerna insatts 46 procent av hela det i postsparbanken under
året insatta beloppet. Städernas andel i beloppet av samtliga uttagningar
utgjorde däremot endast 38 procent. Det är då att märka, att vid uträkning
av »stadsbeloppen» ingen hänsyn tagits till sådana omsättningar,
som skett vid de många postanstalterna i städernas förorter.

Postsparbankens utveckling efter nu berörda år har otvivelaktigt ytterligare
befäst postsparbankens ställning bland stadsbefolkningen eller
med denna ur förvärvssynpunkt likställda befolkningslager. Generalpoststyrelsen
håller det därför ingalunda för otroligt, att omfattningen
av postsparbankens nuvarande medelsplacering i jordbruket tämligen
nära motsvarar jordbrukarnas och deras medarbetares insättningar i
postsparbanken. Det torde härvidlag även böra beaktas, att postsparbanken
genom sina kommunlån till ett sammanlagt belopp av i runt tal 64
miljoner kronor även torde hava varit i tillfälle att indirekt öva ett gynnsamt
inflytande på jordbrukets kreditförhållanden. Många av dessa kommunlån
skulle otvivelaktigt, därest lånen icke kunnat ordnas genom

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

postsparbanken, hava gått till de lokala sparbankerna, vilka nu beretts
tillfälle att i stället hålla motsvarande belopp disponibelt för andra krediter,
däribland även åt jordbruket.

I realiteten lär emellertid postsparbankmedlens ursprung vara en angelägenhet,
som icke bör eller kan öva något avgörande inflytande på
sättet för postsparbankens medelsplacering. Postsparbanksmedlen äro icke
.statsmedel, de äro sparmedel, som postsparbanken har att på bästa sätt
förvalta och förränta för sina insättares räkning. Det gäller för postsparbanksledningen
liksom för varje annan sparbanksledning att i första
rummet göra sina kapitalplaceringar på det för spararna i varje fall
fördelaktigaste och säkraste sättet.

Även vissa av länsstyrelserna, av vilka flertalet ställt sig i stort sett
välvilliga till jordbruksutredningens förslag, hava gjort mera direkta uttalanden
rörande jordbrukets kreditförhållanden i allmänhet.

Överståthållarämbetet betecknar frågan örn erforderlig kapitalanskaffning
åt jordbruket såsom ytterst angelägen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att jordbrukarnas kreditbehov
på senare tid betydligt ökats, och att hjälp åt dem i detta hänseende vore
av behovet påkallat.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser det vara ställt utom allt tvivel,
att jordbruksnäringen för närvarande befinner sig i ett synnerligen
brydsamt läge samt mycket väl behöver ökade kreditmöjligheter. Även
örn, såsom från vissa håll framhållits, ökad möjlighet att erhålla kredit
under ordinära förhållanden kunde befaras medföra ökad skuldsättning,
torde den jordbruksidkande befolkningens nuvarande kreditbehov vara
så stort och trängande, att de utökade lånemöjligheter, som nu ställts i
utsikt, ingalunda kunde anses överstiga det verkliga behovet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betraktar jordbrukets kreditfråga
som ett bland de synnerligen betydelsefulla problem, som det gäller att
lösa, örn vår jordbruksnäring skall kunna upprätthållas. Jordbruket erfordrade
kapital i en synnerligen stor utsträckning — både till jordanskaffningen,
till åstadkommande av nödiga byggnader samt till anskaffande
av erforderliga inventarier, varjämte detsamma liksom övriga näringar
vore i behov av rörelsemedel. Anskaffande av kapital i form av
primärkrediter torde få anses i det hela väl ordnad genom de nu befintliga
hypoteksföreningarna. Huru den kredit, som därutöver erfordras,
skall kunna åstadkommas, vore alltjämt en öppen fråga, som emellertid
icke torde kunna lösas på annat sätt än genom sammanslutning av jordbrukarna;
därom vore länsstyrelsen alltså ense med jordbruksutred
ningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det otvivelaktigt, att jordbruket
inom länet för närvarande betungas av skuldsättning i allvarlig grad.
Ett tecken därpå vore det stora antalet exekutiva auktioner å jordbruksfastigheter,
vid vilka täckning av samtliga bevakade fordringar endast
undantagsvis erhållas. Uppenbarligen vore det icke önskvärt, att skuld -

Kungl. Maj-.ts proposition Ni 268.

33

sättningen inom jordbruket tillväxer, men alltjämt finnes dock, enligt
vad länsstyrelsen uttalar, ett normalt behov av förlagskapital och i den
mån detta behov kan tillgodoses genom billig kredit bleve jordbrukets
driftskostnader minskade.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att utredningsmännen synas
hava betraktat möjligheten för jordbrukaren av kapitalanskaffning i så
stor utsträckning som möjligt i och för sig vara ett nödvändigt led i
arbetet på att söka förhjälpa jordbruksnäringen ut ur de iråkade svårigheterna.
Inför den sålunda anvisade utvägen ställer sig emellertid
länsstyrelsen tveksam och utvecklar sin uppfattning närmare genom
följande uttalande.

Väl är det ovedersägligt, att ett visst rörelsekapital är nödvändigt för
jordbruksdriften, men att öppna sådana lånemöjligheter, som nu ifrågasatts,
torde näppeligen vara tillrådligt. Med hänsyn till lantbrukets i
stort sett förhållandevis ringa avkastningsförmåga och därav uppkomna
svårigheter att ekonomiskt förränta däri nedlagt kapital, synes det
kunna starkt ifrågasättas, huruvida jordbrukets belastande med en alltför
stor skuldbörda i längden kommer att lända jordbruksnäringen och
dess utövare till gagn. En verksam hjälp synes enligt länsstyrelsens förmenande
i stället vara, att möjlighet beredes vederbörande att mot en
låg räntesats — förslagsvis 4.5 procent — upplåna, ehuru i mindre omfattning
än vad jordbruksutredningen nu föreslagit, ett visst driftskapital.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att förbättringar i avseende
å jordbrukets kreditförhållanden icke finge överskattas såsom medel att
avhjälpa de nu med all rätt överklagade ekonomiska svårigheterna. Att
jordbrukskrediten skulle kunna bliva så mycket billigare, att driftsförlust,
under i övrigt oförändrade förhållanden, förbytes i överskott, torde
vara uteslutet. Tillgången till kredit kunde för en närings varaktiga
uppehållande äga värde allenast i den mån de lånfångna medlen kunde
erhålla en räntabel och Aunstgivande användning.

Även vissa av hushållningssällskapen, av vilka flertalet i stort sett
anslutit sig till jordbruksutredningens förslag, hava gjort mera direkta
uttalanden rörande jordbrukets kreditförhållanden i allmänhet.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser sålunda,
att jordbrukarnas kapitalbehov nu för tiden är ofantligt mycket större
än förr. Att deras kreditbehov på grund härav i hög grad ökats läge för
var och en, som något känner förhållandena, i öppen dag, liksom även att de
på senare åren för jordbruket dåliga konjukturerna ytterligare tillspetsat
situationen. Förvaltningsutskottet framhåller vidare vikten av låga
räntor.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar bland
annat följande.

Hushållnings sällskapen.

Bihang lill riksdagens protokoll WHO. 1 sand. 231 hafi. (Nr 268.)

.-i

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Överhuvud torde man kunna säga, att de största olägenheterna för
jordbruket här icke ligga i bristande tillgång på kreditanstalter utan i
att den kredit, som kan erhållas, är mindre lämpad för jordbrukets speciella
förhållanden och för dyr. Utskottet anser därför, att det föreliggande
förslaget bör kompletteras med förslag till åtgärder, varigenom
förbättrade kreditvillkor beredas även andra jordbrukare än dem, som
tillhöra eller ingå i jordbrukskasserörelsen. Av största betydelse är därvid,
att åtgärder vidtagas till motverkande av den i betänkandet påvisade
tendensen, att kapitalet dragés från jordbruket och investeras i industri
och andra stadsmannanäringar. Vad härvid först beträffar de inom vissa
statens verk insamlade betydande fonderna, bör skälig del därav antingen
direkt eller genom ett därför särskilt anpassat kreditorgan tillföras
ej blott centralkassor och jordbrukskassor utan även sparbanker och affärsbanker,
som kunna befinnas villiga att på lämpliga och billiga villkor
tillgodose jordbrukets behov av sekundärkredit och driftskredit. Därjämte
vore det säkerligen av största betydelse, örn vissa ändringar i sparbankslagstiftningen
bleve genomförda, åsyftande dels att stimulera sparbankerna
till större utlåning inom sina egna distrikt och att motverka
genom nuvarande lagstiftning framkallad tendens till placering av fonder
och inlånta medel i obligationer, dels att överhuvud lämna sparbankerna
större frihet, så att de bättre kunde anpassa sin utlåning efter det
kreditbehov, som kan förefinnas hos jordbruket i de olika orterna.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför följande.

Emot de på senaste tiden framförda förslagen till åtgärder för utvidgning
av jordbrukets kreditmöjligheter, bar invänts, att vårt jordbruk
icke blir hjälpt genom ökad skuldsättning. Det torde dock vara uppenbart,
att jordbruksnäringen, liksom varje annan ekonomisk företagarverksamhet,
behöver såväl fast som rörlig kredit. Särskilt i nuvarande
tryckta läge, då lantmännens egna besparingar tagits hårt i anspråk,
medan den av konjunkturerna framtvingade omläggningen av driften
kräver nya kapitalinsatser, förefinnes ett påtagligt behov av ökad kredit.
Det är under sådana förhållanden av vikt, att denna kredit erbålles
på så billiga och för jordbruket anpassade villkor som möjligt.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser
ordnandet av jordbrukets kreditfråga på ett för jordbruket tillfredsställande
sätt givetvis vara av den största betydelse för denna närings fortbestånd
oell utveckling. Utskottet anför vidare:

På grund av jordbrukets säregna ställning med ett stort antal mindre
företagare, jämfört med industrien, som alltmera övergått till kollektiv
företagsform, måste jordbruket bliva tillbakasatt, då det gäller att mot
skälig kostnad upplåna kapital för näringens bedrivande och förbättrande.
Av denna anledning torde det finnas fog för, att staten ger jordbruksnäringen
en viss hjälp för anskaffning av kapital mot lägsta möjliga
ränta. Behovet i detta fall är just nu synnerligen trängande, då
jordbruket som känt är, befinner sig i ett sådant läge, att det är i stort
behov av fördelaktiga lånemöjligheter.

Örn än den primära fastighetskrediten kan anses ordnad eller kommer

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

att ordnas på ett någorlunda tillfredsställande sätt, så Ilar frågan angående
jordbrukarnas driftskredit icke ännu erhållit en tillfredsställande
lösning. Jordbrukarna nödgas nämligen för tillfälliga lån i stor utsträckning
betala höga räntesatser, varför ordnandet av driftskrediten
för jordbruket är ett önskemål, som snarast bör realiseras.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott erinrar
örn att den primära fastighetskrediten i det hela taget är välordnad och
att den i än högre grad blir rationellt tillrättalagd, örn det nya förslaget
till utvidgning av denna kredit genomföres. Beträffande driftskrediten
framhålles dock följande.

Vad däremot frågan örn jordbrukets driftskredit beträffar, torde man
knappast kunna säga, att denna för närvarande är tillfredsställande ord
nåd. Att detta varit till stort men för jordbruket, kan icke bestridas,
och de svårigheter, som därav föranletts, ha betänkligt ökats till följd
av de svåra ekonomiska förhållanden, varunder jordbruksnäringen sedan
många år tillbaka lidit. Det är därför förklarligt, att frågan örn ett
tillfredsställande ordnande av jordbrukets driftskredit under de senaste
åren med allt större skärpa framträtt. Men frånsett den styrka, varmed
kraven på en rationell lösning av driftskreditspörsmålet under det nu rådande
prekära läget för jordbruket höjts, är det uppenbart, att jämväl
under »normala» förhållanden tillgodoseendet av driftskreditbehoven klav
stor betydelse.

Det saknas alltså icke skäl att instämma i den av jordbruksutredningen
uttalade meningen, att det är av grundläggande betydelse för ett
framgångsrikt arbete till jordbruksnäringens höjande i ekonomiskt hänseende,
att jordbrukets kreditförhållanden bliva ordnade på ett effektivt
och efter denna näringsgrens speciella förhållanden anpassat sätt.
Samtidigt får man likväl icke förbise, att så viktigt detta än är, det likväl
utgör endast ett av leden, då det gäller att underlätta jordbrukets
svårigheter.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar bland
annat följande.

Behovet av en på lämpligt sätt ordnad såväl sekundär- som driftskredit
har under de senaste åren blivit allt större. Jordbrukets brist på
erforderligt rörelsekapital beror till stor del på den stora anhopning nykapital,
som under senare tider ägt rum vid industrien, i städerna oell
vid stadsmannanäringarna. Det må även framhållas, att en stor del av
detta kapital utgöres av landsbygdens sparmedel. Denna kapitalförskjutning
bör på något sätt hämmas eller med andra ord, landsbygdens
sparmedel böra mera än förut komma jordbruket till godo. Kapitaltillflödet
till jordbruket bör därför såsom de sakkunniga anfört icke hämmas
genom tillförselkanalernas otillräcklighet utan i stället på allt sätt
underlättas. Det kan visserligen framhållas, att det under nuvarande
förhållanden icke kan vara lämpligt, att i jordbruket investera mera kapital
än nödvändigt, då jordbrukets räntabilitet för närvarande är så
dålig, men bristen på oell svårigheten att anskaffa erforderligt rörelsekapital
lia dock i viss mån bidragit till jordbrukskapitalets dåliga förräntning.
Det synes därför lämpligt, att tillförseln av kapital till jordbruket
underlättas.

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Kommitterade, tillsatta av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
betona, att ökningen i kreditmöjligheterna och dessas förbättrande
i övrigt icke kan anses utgöra det egentliga botemedlet mot
de nuvarande jordbruksekonomiska svårigheterna. För den enskilde
jordbrukaren vore det av större vikt än någonsin att iakttaga den största
försiktighet i fråga örn ökande av skuldsättningen och i prövandet
av att eventuella lånemedel också komma till räntabel användning. Att ett
ökat behov av kreditmöjligheterna föreligger måste likväl kraftigt vitsordas.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott delar i
allo jordbruksutredningens mening, att avsaknaden av ett kreditinstitut,
genom vilket jordbruket mot skälig ränta kan få sitt legitima behov av
sekundär- och driftskredit tillgodosett, är en stor brist. Svårigheten att
anskaffa sådan kredit kunde orsaka jordbrukarna avsevärda olägenheter
och förluster genom tvånget att avyttra produkter under olämpliga konjunkturlägen
och rent av omöjliggöra rationaliseringar och grundförbättringar.
De jordbrukare torde vara jämförelsevis få till antalet, vilka hava
eget löst kapital eller värdepapper av den art, att de kunna på ett bankmässigt
sätt hypotiseras för t. ex. ett kreditiv. Följden bleve sålunda, att
såväl större som mindre jordbrukare nödgas slå in på de personliga krediternas
väg genom borgen eller växlar i en utsträckning, som lätt leder
till osunda ekonomiska förhållanden.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det
odisputabelt, att de till jordbruket utlämnade krediterna ställa sig dyrare
än den till handeln och industrien lämnade krediten. Förvaltningsutskottet
anför vidare följande.

Driftskoncentrationen inom industrien och dess relativt större lätthet
att skaffa eget kapital genom delägarnas kontanta tillskott kan ju härvid
påpekas. Inom handeln föreligger ju även direkta klara affärstransaktioner
bakom de till bankerna för diskontering inlämnade växlarna
och dessa lösas ju i regel vid förfall. Lantmännens växelkredit är däremot
av mera växlande beskaffenhet och utgör ej alltid en rent kortfristig
driftskredit för speciellt ändamål utan snarare en upplåning av
behövligt kapital för längre tid. Utnyttjandet av den personliga kreditvärdigheten
har tagit en osund omfattning och därigenom åstadkommit
ett osäkerhetstillstånd, som menligt inverkat på jordbrukets ekonomi.
Nödvändigt är därför, att jordbrukets kreditförhållanden omläggas så, att
den mera stadigvarande krediten ordnas på ett affärsmässigt sätt genom
bundna lån och därför avsedda säkerheter lämnas, och den kortare driftskrediten,
där hänsynen till låntagarnas rent personliga kvalifikationer,
duglighet, arbetsförmåga och skötsamhet i yrket måste lämnas nödigt
beaktande, ordnas på ett effektivt och efter näringens behov avpassat
sätt.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar
följande.

37

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Frågan om lantbrukets kreditförhållanden, särskilt vad nu avser
driftskrediten, har varit aktuell länge utan att hittills hava kunnat lösas
på tillfredsställande sätt. På grund av de alltjämt erforderliga omläggningarna
dels i följd av penningehushållningens genomförande, dels i
följd av en fortgående omläggning till övervägande animalisk produktion,
vilken kräver stora kapitalinvesteringar, har knapphet på driftskapital
nästan alltid kännetecknat jordbruket. Lägges härtill den av
jordbruksutredningen påvisade kapitalströmningen till städer och stadsmannanäringar,
påskyndad dels av utsikt till bättre förräntning, dels
och kanske främst av vissa statsåtgärder utan att något vidare åtgjorts
för kapitalets återledande till landsbygden, framträder nödvändigheten
av frågans beaktande synnerligen starkt. Tyvärr synes också utredningen
visa, att sparbankernas kapital till ganska ringa del kommer jordbruksnäringen
till godo. Dessa anmärkningsvärda förhållanden i och
för sig tarva ett allmänt beaktande, då måhända härvidlag en förändring
vore tänkbar blott vederbörande styrelser mera uppmärksamma vikten
av att landsbygdsintresset också tillgodosåges. Jämväl jordbrukarna
själva, vilka med rätta räknas bland de främsta bland småspararna, skulle
kunna göra en hel del för landsbygdens kapitalförsörjning.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,
att nämnvärd förbättring i jordbrukets nuvarande ekonomiskt svåra
läge ej synes utskottet kunna åstadkommas genom kreditmöjligheternas
utvidgande, och uttalar vidare följande.

Den verkliga hjälp, som jordbruket för närvarande behöver, anser utskottet
ej kunna bringas detsamma i annan form än genom statens medverkan
till åstadkommande av sådan prisförhöjning på jordbrukets produkter,
som erfordras, för att jordbrukshanteringen skall bliva lönande,
och åtgärder i dylik riktning anser utskottet följaktligen vara det centrala
i fråga örn jordbruksproblemets lösning. Utskottet förbiser icke
vikten utav att jordbrukets kreditbehov vederbörligen tillgodoses, men
utskottet hyser dock starka betänkligheter inför att bereda ökade möjligheter
till jordbrukets skuldsättning genom kreditväsendets utvidgande.
Omdömesgillt begagnande av dessa lånemöjligheter kan — under förutsättning
av låga räntesatser — vara till nytta för jordbruksdriftens genomförande,
men risk för lånevägens beträdande i större utsträckning,
än som är gagneligt, föreligger onekligen också, i synnerhet då till följd
av lågkonjunktur kapitalbrist inom jordbruket är rådande.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser särskilda
åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov icke vara
erforderliga. Utskottet anför, att det, vad Värmlands län angår, icke
finnas några större svårigheter för jordbrukarna att anskaffa nödigt
driftskapital. Snarare torde svårigheten ligga i att kunna förränta det
upplånade kapitalet.

Även i några av de övriga inkomna yttrandena göras uttalanden örn
kreditförhållandena i allmänhet.

Svenska bankföreningen anser den av jordbruksutredningen hävdade
uppfattningen, att jordbruket för närvarande är synnerligen missgyn -

Svenska bankföreningen.

38

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 268-

nät i fråga örn möjligheterna att tillgodose sina kreditbehov, vara felaktig.
Föreningen anför därutinnan i huvudsak följande.

Jordbruksutredningen håller före, att jordbruket är för närvarande
synnerligen missgynnat i fråga om möjligheterna att tillgodose sina kre
ditbehov. Enligt vår mening är denna uppfattning felaktig. Först och
främst kan det icke vara riktigt att för jordbruket ifrågasätta ett kreditbehov,
som till sin storlek vore jämförligt med det, vilket gjort sig
gällande inom den näringsgren, som framför andra är ett penninghushållningens
barn, nämligen industrien, vilken ju här i Sverige blivit tili
större delen medelst krediter uppbyggd nära nog från grunden under
den korta tiden av endast ett par mansåldrar. Vidare torde det vara så.
att jordbruket redan nu tillliandahålles krediter på i förhållande till säkerheten
skäliga villkor i en omfattning, som näppeligen giver anledning
att anse jordbruket missgynnat i jämförelse med andra näringar. Av
den omständigheten att en del av medlen i de stora fondsamlande institutionerna,
såsom pensionsförsäkringen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsbolagen
och postsparbanken, insamlas från landsbygden utan att av
institutionerna placeras i jordbruket drager jordbruksutredningen den
slutsatsen, att bär föreligger en orättmätig kapitalförskjutning från
landsbygden till industrien samt städerna och stadsmannanäringarna.
Slutsatsen torde icke vara riktig. Det ligger i sakens natur, att ifrågavarande
fonders placering måste i allmänhet göras i guldkantade eller
därmed jämförliga papper. En stor del av placeringen sker i statsobligationer
oell en annan mycket betydande del av densamma utgöres av
obligationer eller reverser, utgivna av landskommuner, landsting och
väghållningsdistrikt. I den mån fråga icke är örn obligationer eller reverser
av nu nämnda slag kräves med allt fog merendels hypotek av
botteninteckningar i fast egendom. Industrien belånar på så sätt sina
skogar, men jordbruket erhåller sin andel i belåningen via Allmänna hypoteksbanken,
vars obligationer hos här avsedda placerare finna sina
trogna köpare. Säkerligen skulle åtskilliga andra näringsgrenar än jordbruket
såsom handeln, hantverket och en avsevärd del av industrien
kunna för ett påstått missgynnande åstadkomma minst lika god bevisföring
som den, vilken bär framförts för jordbrukets del. Konsekvent
leda de tankar, åt vilka jordbruksutredningen här givit uttryck, till ytterst
egendomliga resultat. Varje näringsgren skulle, örn jordbruksutredningens
tankar skulle realiseras, givas en isolerad ställning i avseende
å sin kapitalförsörjning, och genom statens försorg skulle det tillses,
att en var finge sin »rätt», vilket skulle betyda, att det kapital, som insamlades
eller antoges insamlat inom varje befolkningsgrupp, representerande
en viss näring, också skulle förbehållas denna näring, oberoende
av den ekonomiska lämpligheten därutinnan.

Även beträffande sparbankerna uttalar jordbruksutredningen det omdömet,
att desamma måste anses i sin män medverka till den kapitalförskjutning
till jordbrukets nackdel, som jordbruksutredningen menar sig
hava påvisat. Detta sitt omdöme grundar jordbruksutredningen på in
hämtade uppgifter angående tjuguåtta av rikets sparbanker, enligt vilka
dessa sparbankers utlåning mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet
och deras innehav av hypoteksbanksobligationer uppgå till något mindre
än 13 procent av hela kapitalplaceringen. Att draga några slutsatser
av värde från de sålunda

39

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

däst redovisa en del av de ifrågavarande sparbankernas utlåning till
jordbrukare, nämligen utlåningen mot inteckningssäkerhet, medan krediterna
mot namnsäkerhet utelämnats — synes oss näppeligen möjligt,
och vi beklaga, att jordbruksutredningen icke avbidat den fullständiga
utredning angående sparbankernas utlåning till jordbruket, som enligt
uppgift begärts och av svenska sparbanksiöreningen utlovats. Vi beklaga
det så mycket mera som en sådan undersökning varit alldeles särskilt
påkallad genom den allmänt erkända betydelse, som sparbankerna
äga såsom landsbygdens kreditgivare pär preference, en betydelse, som
vid många tillfällen vitsordats. Sålunda framhöllo redan ar 1903 hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, att det tyska Kaiffeisensystemet
ej syntes tillämpligt här i landet huvudsakligen därför att vi i våra sparbanker
äga institutioner, som övertagit större delen av de tyska laneioreningarnas
funktioner. Och i 1927 års jordbruksfastighets- och skogskreditsakkunnigas
år 1928 avgivna betänkande framhölls »vårt utvecklade
sparbanks väsende» såsom en av anledningarna till svårigheterna att
skapa nya kreditformer för jordbruket, för den händelse man fasthölle
vid kravet på att sunda ekonomiska principer följdes och att rörelsen
icke byggdes på fortlöpande statsunderstöd.

Ifråga örn affärsbankernas kreditgivning till jordbruket finnas icke
några uppgifter i betänkandet. Under sistlidne december anhöll joidbruksutredningen
bos styrelsen för bankföreningen, att densamma måtte
från bankerna införskaffa uppgifter i detta hänseende. Vi ställde givetvis
gärna våra tjänster till förfogande, men funno det icke möjligt
att under den brådskande tiden kring årsskiftet tynga bankerna med det
ifrågasatta arbetet. Uppgifterna hava insamlats per den 15 december 1930.

Dessa uppgifter, vilka finnas sammanförda länsvis i en till yttrandet bifogad
uppställning, visa, att bankernas krediter till jordbrukare för närvaran
de uppgå till cirka 353 miljoner kronor. Härav utgöra växelkrediterna
cirka 174 miljoner kronor, krediterna mot fastighetsinteekning cirka 113 miljoner
kronor, mot pant i spannmål cirka 881,000 kronor, mot borgen elika
46 miljoner kronor och mot annan säkerhet cirka 19 miljoner kronor.

Beträffande räntor, som av bankerna tillämpas på ifrågavarande krediter,
hänvisa vi till de uppgifter örn bankernas räntesatser vid olika
slags’ utlåning, vilka samlas och offentliggöras av bank- och fondinspektionen,
med tillägg att diskonteringen av prima varuväxlar plägar ske
till lägsta diskontot och att i övrigt den riktiga grundsats tillämpas, att
krediterna mot prima säkerhet draga lägre ränta än de krediter, for
vilka säkerheten icke är fullgod.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför följande1.

Det är otvivelaktigt, att de sätt pä vilka jordbrukets behov av driftskredit
för närvarande tillgodoses, i mångahanda hänseende äro mindre
tillfredsställande. Ett osunt, d. v. s. allt för utvecklat borgenssystem och
och användandet av långvariga varukrediter medföra icke blott oförmånliga
kreditvillkor i form av mycket höga räntesatser utan ställa ofta även
jordbrukaren i ett tyngande ekonomiskt beroende av kreditgivarna, varigenom
jordbrukarens möjligheter att på ett förmånligt sätt utnyttja
marknaden avsevärt beskäras. »Tordbrukarna tvingas t. ex.^ att försälja
sin spannmål på en ur prissynpunkt olämplig tidpunkt, tvingas för att
rädda sig ur en tillfällig för att icke säga kronisk penningknipa till
ofördelaktig realisation, bli genom anlitande av för skottskrediter allt

Sveriges allmänna
luntI)
rukssålte ha j <.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

för mycket beroende av köparen — kreditgivaren vid prissättningen
o. s. v. En huvudorsak till dylika osunda förhållanden är givetvis i
mångå fall en allt för hög skuldgräns och dålig likviditet redan vid
jordbruksföretagets start, men det är också tydligt, att de ekonomiska
svårigheter, varmed jordbruket under många år haft att kämpa ytterligare
. försämrat förhallandena i de nämnda hänseendena och detta
även vid jordbruk, där affärsställningen från början varit god.

Det är givet, att ett jordbruk med allt för hög skuldgräns och otillfredsställande
likviditet, som dessutom arbetar under särdeles oförmånliga
konjunkturvillkor, icke hjälpes genom ytterligare skuldsättning. Det är
tvärtom så, att jordbruket under nuvarande förhållanden framförallt
måste arbeta på skuldbördans minskande. Även kapitalinvesteringar i
produktionsökande syfte böra icke företagas utan att en mycket stor
säkerhetsmariginal beträffande räntabiliteten kan beräknas.

männens ^ks Svenska lantmännens riksförbund har intet i princip att erinra mot
förbund. S förslaget örn jordbrukets kreditkassor, men betonar att, huru viktigt det
än må vara att rationellt ordna jordbrukets kreditförhållanden, det dock
vöre vida viktigare, att statsmakterna, i den mån de det förmå, bidraga till
att den svenska jordbruksnäringen genom rimliga prisförhållanden å
dess produkter må bliva bärande.

°eparte- Att inom jordbruket numera finnes ett starkt behov av krediter utman
c e en. över den primära fastighetskrediten och de lägst liggande sekundärlånen
torde knappast från något håll kunna bestridas. Kravet på rörelsekapital
gör sig i själva verket lika starkt gällande inom denna näring
som inom andra produktionsgrenar. Sådant kapital erfordras både i
form av mera långfristiga lån för genomförande av nyanläggningar och
förbättringsarbeten och såsom driftskredit för att täcka behovet av rörelsemedel
särskilt under den del av produktionsåret, då jordens avkastning
ännu icke hunnit omsättas i pengar. Vad i synnerhet angår sistnämnda
behov av rörelsekapital har ju vid upprepade tillfällen blivit
framhållet, att bristen på egna kontanta medel och svårigheten att till
rimliga villkor erhålla erforderlig kredit i betydande omfattning tvinga
lantmännen till en brådstörtad avyttring av sin skörd. Då utbudet av
denna orsak blivit till tiden starkt koncentrerat, har lantmannen av
naturliga skäl fått nöja sig med ett lägre pris för de försålda produkterna
än som måhända skulle lia kunnat erhållas, örn möjlighet förelegat
att låta med försäljningen något anstå. Ur denna synpunkt är frågan
örn driftskreditens ordnande även indirekt av den största betydelse för
jordbrukets räntabilitet överhuvudtaget.

Det kan vara skäl erinra örn att jordbrukets kreditproblem ingalunda
är någon ny företeelse eller något som särskilt hänför sig till den nu
rådande jordbrukskrisen. Problemet leder sitt ursprung långt tillbaka
till den tid, då lantmännen på grund av utvecklingens gång började
övergiva den förr tillämpade naturahushållningen. Med den alltfort

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

41

skeende övergången till penninghushållning har detta problem efter hand
gjort sig alltmera gällande. Under det senaste utvecklingsskedet med
dess markerade inriktning emot intensivare brukningsformer och tilltagande
mekanisering inom jordbruket har behovet av driftskapital blivit
allt större. Att kreditproblemets aktualitet icke förminskats genom den
ekonomiska kris, vari jordbruket sedan några år tillbaka befinner sig,
torde knappast behöva särskilt framhållas.

Emellertid ligger det nära till hands att — såsom skett i jordbruksutredningens
betänkande — uppställa den frågan, varför jordbrukets
kreditbehov icke kunna tillgodoses genom de nu förefintliga talrika kreditinstituten
av olika slag och varför just detta kreditproblem skulle påkalla
särskilda finansiella dispositioner och speciella kreditorganisationer
för kapitaltillförselns säkerställande. Det svar, som i betänkandet
lämnats på detta spörsmål, synes mig ägnat att i huvudsak klarlägga
orsaken till nu antydda förhållande. Det är i och för sig icke något anmärkningsvärt
utan får tvärtom anses som en naturlig följd av den industriella
utvecklingen under det senaste århundradet att industrien
dragit till sig huvudparten av det disponibla kapitalöverskottet. Jordbrukets
särskilda egenart i produktivt hänseende gör denna näringsgren
tyvärr i mycket ringa grad tilldragande för de kapitalplacerande instituten,
då fråga är örn annat än fullgoda fastighetslån. Att åstadkomma
några mera avsevärda ändringar därutinnan är emellertid, som av
jordbruksutredningen framhållits, icke möjligt. Men på grund härav
föreligger också en nödvändighet att genom särskilda anordningar bereda
jordbruket den driftskredit till överkomliga villkor, som för denna
näringsgren är behövlig.

Som ett särskilt skäl härför har jordbruksutredningen sökt att påvisa,
att en kapitalförskjutning i tilltagande grad äger rum från landsbygden
till städerna och stadsmannanäringarna. Att en sådan kapitalförskjutning
pågått och alltjämt i tilltagande omfattning pågår torde också enligt
min mening vara obestridligt. De av utredningen till belysande
härav anförda uppgifterna äro visserligen ofullständiga, men de giva
dock i sin mån ett starkt belägg för riktigheten i det gjorda antagandet.
Vad beträffar de statliga penningförvaltande verken — främst pensionsfonden
— synas mig de framlagda uppgifterna i detta hänseende utgöra
ett omisskännligt bevis för riktigheten av det gjorda påståendet, att dessa
verk bidraga till kapitalförskjutningen ifråga. Vad av fullmäktige för
pensionsförsäkrings!-onden därutinnan anförts synes mig icke i nämnvärd
mån kunna rubba detta omdöme.

Då man till belysande av den lill jordbrukets nackdel pågående kapitalförskjutningen
andragit som exempel pensionsfondens och andra me
delförvaltande institutioners kapitalplacering, får därav — såsom synes
lia skett i bankföreningens i ämnet gjorda uttalanden — givetvis icke
dragas den slutsatsen, att man därmed velat fälla något omdöme om
medelförvaltningen i och för sig. Det är uppenbarligen sä, att dessa

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

institutioner på grund av syftet med deras verksamhet äro nödsakade att
uppsöka sådana placeringsmöjligheter, som ur deras synpunkt förefalla
säkra och gynnsamma. Detta strävande måste betecknas såsom självfallet
och innebär icke något mot jordbruket orättmätigt. Det är icke mot
verksamheten såsom sådan utan mot själva företeelsen i den ekonomiska
utvecklingen som man ur jordbrukets synpunkt kan rikta en befogad erinran.

Till belysande av den nu ifrågavarande kapitalförskjutningen har i
jordbruksutredningens betänkande också anförts vissa uppgifter örn spar
bankernas medelsplacering. Enligt dessa skulle sparbankernas utlåning
mot inteckning i jordbruksfastighet år 1921 — enligt undersökning, verkställd
av 1921 års fastighetskreditsakkunniga — ha utgjort något melån
12 procent av hela det förvaltade kapitalet. Undersökningen omfatta
de sparbanker, representerande 86.7 procent av sparbankernas sammanlagda
medelsförvaltning. Beträffande placeringen år 1921 och 1928 i
fastighetsinteckningar och i obligationer, utgivna av Sveriges allmänna
hypoteksbank, har en av jordbruksutredningen verkställd representativ
undersökning givit vid handen, att dylik placering av sparbankernas medel
skulle ha utgjort inemot 13 procent av hela det förvaltade kapitalet.

Som jag förut nämnt har svenska sparbanksföreningen på jordbruksutredningens
föranstaltande för vinnande av mera fullständigt underlag
till bedömande av frågan örn sparbankernas inställning till jordbruket
avlåtit ett cirkulär till samtliga sparbanker med anhållan örn uppgifter
rörande utlåning vid utgången av år 1928 till jordbrukare mot olika slags
säkerheter och därvid betingade räntor. Ifrågavarande utredningsmaterial,
som icke hann inflyta i sådan tid, att det kunde medtagas i jordbruksutredningens
betänkande, har nu inom departementet underkastats
bearbetning. Svar hava inkommit från 350 sparbanker, motsvarande 71
procent av hela antalet. Den redovisade medelsplaceringen utgör tillhopa
i runt tal 2,625 miljoner kronor, representerande cirka 87 procent
av hela det av sparbankerna förvaltade kapitalet, vilket vid den tidpunkten
uppgick till i runt tal 3,028 miljoner kronor.

Utredningen giver vid handen, att sparbankernas medelsplacering i
jordbruket den 31 december 1928 i procent av hela det av dem förvaltade
kapitalet utgjorde 18.9 procent enligt följande fördelning: mot säkerhet
i inteckning inom halva taxeringsvärdet ll.o procent, i inteckning över
halva detta värde 2.3 procent, i inteckning jämte borgen 2,o procent och mot
enbart borgensäkerhet 3.g procent. Med utelämnande av vissa stadssparbanker
med ingen eller obetydlig utlåning till jordbrukare (Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Gävle, representerande ett kapital av
tillhopa 480 miljoner kronor), ökas procenttalet för hela placeringen i
jordbruket till 23.0 procent med följande fördelning på nyss angivna
slag av krediter: 13.3 procent, 2.8 procent, 2.4 procent och 4.5 procent.

På grund av nu anförda siffror torde få anses bekräftat, att sparbankerna
såsom en helhet betraktade icke i någon större utsträckning kun -

43

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

lia anses inriktade på att tillgodose jordbrukets behov av driftskredit.
Därmed är givetvis icke sagt, att icke många sparbanker av övervägande
landsbygdskaraktär lia att uppvisa en relativt högre kapitalplacering
i jordbruket, men flera av dessa representera ett förhållandevis
litet kapital. Till belysande härav har jag under hand fått del av vissa av
sekreteraren i sparbanksföreningen gjorda beräkningar. Av dessa framgår,
att omkring 230 sparbanker, representerande närmare 2,500 miljoner
kronor, lia en direkt kapitalplacering i jordbruket, som icke överstiger
hälften av det av dem förvaltade kapitalet och att bland dessa sparbanker
119 stycken representerande ett kapital av över 1,900 miljoner kronor ha
högst 25 procent av sina medel placerade på dylikt sätt.

Vad sparbankernas ränta beträffar synes denna för lån mot primärinteckning
ligga mellan 4.5—6 procent, samt i övrigt utgöra 5 å 6 procent.
För några sparbanker hava även högre räntesatser uppgivits.

I den genom sparbanksföreningen utsända förfrågan framställdes också
till sparbankerna anhållan örn besked, huruvida utlåningen till jordbrukare
ökats, huruvida någon stegring i lantmännens kreditbehov kunnat
förmärkas samt huruvida svårigheter för dem förelegat att kunna erhålla
kredit på för dem gynnsamma villkor. På de två förstnämnda
frågorna har det största flertalet givit jakande svar. Endast ett sextiotiotal
sparbanker ha förklarat kreditbehovet minskat eller oförändrat
under senare tid. I ett par fall angives kreditbehovet hava avsevärt ökats.
Ett sjuttiotal sparbanker hava svarat jakande på frågan örn svårigheter
förelegat för lantmännen att erhålla kredit på gynnsamma villkor. I
svaren från vissa sparbanker har angivits, att sådan svårighet icke förelegat,
örn den lånesökande kunnat prestera fullgod säkerhet.

Vad affärsbankernas kreditgivning till jordbrukare beträffar, så har
svenska bankföreningen på jordbruksutredningens föranstaltande gjort
en utredning därom avseende tiden 15 februari 1930. Örn resultatet av
denna undersökning har lämnats meddelande i bankföreningens av mig
förut återgivna yttrande. Den sammanlagda kreditgivningen från dessa
banker till jordbrukare uppgives uppgå till i runt tal 353 miljoner kronor,
varav 113 miljoner kronor utgöra inteckningslån och 46 miljoner
kronor borgenslån. Av jordbrukare diskonterade växlar uppgives uppgå
till ett belopp av 78 miljoner kronor. Den övriga av bankföreningen uppgivna
växelkrediten å nära 96 miljoner kronor avser växlar, som äro accepterade
av jordbrukare, men för Anika valutan av banken lämnats till
andra än jordbrukare. Detta belopp torde alltså till största delen avse affärskredit
åt jordbrukarnas leverantörer.

I och för sig äro nu angivna uppgifter visserligen av intresse, men värdet
a\T desamma förringas avsevärt därav, att någon motsvarande utredning
icke kunnat verkställas för någon tidigare tidpunkt, varigenom
någon uppfattning örn huruvida kreditgivningen under senare tid ökat
eller minskats icke kail erhållas.

Angående jordbrukets nuvarande totala gäldbörda finnes i jordbruks -

För jordbrukskasserörelsen
gällande
bestämmelser.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

utredningens betänkande icke någon undersökning verkställd. Någon sådan
undersökning av tillförlitligt värde torde också vara svårt för att icke
säga omöjligt att åstadkomma. Jag har icke heller för min del ansett
mig böra gå i författning örn några särskilda utredningar därom utöver
dem, som jag återgivit i det föregående. I likhet med jordbruksutredningen
håller jag nämligen före, att man icke på dylikt sätt behöver vinna
närmare bekräftelse pa det allmänt kända och i flertalet av de i detta
sammanhang inkomna yttrandena vitsordade förhållandet, att jordbruket
är i behov av gynnsammare kreditmöjligheter.

Jordbrukskasserörelsens organisation och utveckling.

Frågan örn lämpligaste sättet att tillgodose jordbrukets behov av driftskredit
har i själva verket under en lång följd av år varit föremål för
statsmakternas uppmärksamhet. Efter långvariga förarbeten tillkom så
år 1915 genom det allmännas medverkan den nuvarande jordbrukskasseorganisationen.
Då jordbruksutredningen i kap. II av sitt betänkande
(s. 5—21) lämnat en översikt över kreditfrågans tidigare behandling,
torde jag under hänvisning härtill nu få inskränka mig till att redogöra
för huvuddragen av jordbrukskasseorganisationen och för kasserörelsens
utveckling i allmänhet.

De huvudsakliga för jordbrukskasserörelsen nu gällande författningsbestämmelserna
återfinnas i lagen den 18 juni 1915 (nr 231) innefattande
vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit, lagen den
18 juni 1915 (nr 232) angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 22
juni 1911 örn bankrörelse, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående
understöd av statsmedel åt föreningar för beredande av driftskredit
åt idkare av mindre jordbruk med däri genom kungörelser den 11 juli
1918 (nr 592) och den 30 april 1920 (nr 172) vidtagna ändringar, kungörelsen
den 18 juni 1915 (nr 235) angående överlämnande till Sveriges
riksbank av svenska statens obligationer såsom pant för centralkassas
för jordbrukskredit förbindelser, kungörelsen den 29 juni 1928 (nr 296) angående
ytterligare överlämnande av dylika obligationer för enahanda
ändamål, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 236) angående godkännande
från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit med
däri genom kungörelser den 18 februari 1916 (nr 36), den 11 juli 1918 (nr
596), den 11 april 1924 (nr 73), den 6 juni 1925 (nr 203) och den 29 juni 1928
(nr 297) vidtagna ändringar, kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 237)
angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor
med däri genom kungörelser den 11 juli 1918 (nr 595), den 30 april 1920
inr 171), den 11 april 1924 (nr 74) och den 6 juni 1925 (nr 204) vidtagna
ändringar samt kungörelsen den 11 juli 1918 (nr 597) angående rätt för
centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekono -

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

45

miska föreningar än jordbrukskassor med däri genom kungörelse den 6
juni 1925 (nr 205) vidtagna ändringar.

Organisationen består av jordbrukskassor såsom lokalorgan och centralkassor
för jordbrukskredit, utgörande sammanslutningar av jordbrukskassor
för ett eller flera län. Kassorna hava karaktären av ekonomiska föreningar,
som erhålla särskilt godkännande från det allmännas sida under
förutsättning, att de uppfylla vissa krav i fråga örn ansvarighet och insatser
m. m. Kassorna stå under tillsyn av särskilt förordnade allmänna
ombud. Staten lämnar förvaltningsbidrag till både godkända jordbrukskassor
och centralkassor. De sistnämnda erhålla därjämte organisationsbidrag.
Till innehållet i gällande bestämmelser för statsbidragens tillgodonjutande
ber jag att i det följande få återkomma.

Jordbrukskassa skall för att kunna vinna godkännade från det allmännas
sida vara organiserad som ekonomisk förening med begränsad personlig
ansvarighet. Kassans verksamhetsområde får ej vara större än
att kassans medlemmar kunna förutsättas känna varandras personliga
och ekonomiska förhållanden. Kassa är skyldig ingå i centralkassa, örn
sådan finnes bildad inom länet. Medlemskap kan vinnas av varje i Sverige
bosatt svensk undersåte, här i landet registrerad ekonomisk förening,
här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att idka jordbruk,
eller svensk kommun. Medlemsantalet skall vara minst femton.

Delaktigheten i kassan beräknades enligt de ursprungliga bestämmelserna
efter antalet hektar odlad jord, för vilket medlem ingått i kassan,
dock högst 50 hektar eller en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken
medlemskap i kassan vunnits. År 1918 utvidgades möjligheten till
delaktighet i jordbrukskassa till att omfatta jämväl ängsmark samt skogsoch
betesmark inom vissa storleksgränser, varjämte maximiarealen för
inträde i kassorna höjdes från 50 till 100 hektar odlad jord. Vissa relationstal
bestämdes tillika för omräkning till areal odlad jord av annan
jordareal. År 1925 vidtogs den betydelsefulla ändringen i delaktighetsbestämmelserna,
att delaktigheten i stället beräknas med hänsyn till
fastighetens jordbruksvärde enligt gällande taxering. Brukare av jordbruksfastighet,
belägen inom kassans verksamhetsområde, får vara delaktig
i kassan med högst en andel för varje fullt tal av 500 kronor av
nämnda jordbruksvärde hos fastigheten. Örn fastighet upplåtits till annan
för brukande, begränsas ägarens delaktighet till högst en andel för
varje fullt tal av 1,000 kronor av jordbruksvärdet. Som absolut maximum
för delaktigheten gäller, att ingen får äga mer än en tiondel av samtliga
i kassan tecknade andelar.

Medlems insats skall enligt nu gällande bestämmelser vara minst 10
kronor och får icke understiga 2 kronor per andel. Av insatserna skall
minst en tiondel betalas kontant samt resten inom två år efter tecknandet.
Insatserna skola sammanföras under benämning jordbrukskassans
insatskapital.

46

Kung!. Maj.ts proposition Nr 268.

Medlems personliga ansvarighet bestämdes ursprungligen till högst ett
belopp, motsvarande en och en halv gång hans lånerätt. Numera är ansvarighetens
minimum 200 kronor per andel d. v. s. lika med medlems
lånemaximum. Medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering
intill visst belopp per år, som bestämts i stadgarna.

Av årsvinsten skola minst 15 procent avsättas till reservfond, till dess
denna uppgår till 10 procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas
lånemaxima, jämte, därest kassan för egen räkning driver sparkasserörelse,
hälften av insättarnas behållning enligt senaste bokslut.

Lånerätten bestämdes ursprungligen till högst 75 kronor för varje hektar
odlad jord, för vilken delaktighet vunnits i kassan. Genom år 1918 och
1924 vidtagna ändringar skedde en väsentlig höjning av denna lånerätt.
Enligt nu gällande bestämmelser utgör lånemaximum 200 kronor per andel,
varmed delaktighet vunnits. Häröver må till ägare av jordbruksfastighet
utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning,
örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom 60 procent av
fastighetens jordbruksvärde.

De ändamål, för vilka lån kunde lämnas till medlemmarna, voro ursprungligen
bestämda i förordningen. År 1925 vidtogs häri den ändring
att, medan de förut angivna låneändamålen bibehöllos såsom en exemplifiering,
samtidigt tillädes, att lån finge utlämnas företrädesvis till ifrågavarande
eller därmed likartat ändamål.

Jordbrukskassa äger för egen räkning driva inlåningsrörelse enbart på
sparkasseräkning från medlemmarna eller anslutna ekonomiska föreningars
medlemmar. Förutsättning för rätt till sådan inlåningsrörelse är, att
insatskapitalet uppgår till minst 1,000 kronor och att tillstånd därtill erhållits
av länsstyrelsen eller vederbörande centralkassas styrelse. År 1925
uppmjukades denna bestämmelse därmed, att jordbrukskassa även må
kunna för vissa ändamål öppna kreditivräkning eller löpande räkning.
Drives inlåning på sparkasseräkning, skall viss kassareserv redovisas, placerad
i vissa angivna tillgångar. Inlåningen får icke överstiga det belopp,
vartill summan av medlemmarnas lånemaxima uppgår, ökat med dels så
stort belopp, som mot inteckningssäkerhet utlånats utöver medlemmarnas
lånemaxima, dels två tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och dels
fem gånger reservfonden.

Centralkassorna skola — liksom de lokala kassorna — vara föreningar
med begränsad personlig ansvarighet. Centralförenings verksamhetsområde,
som ursprungligen begränsades till högst tre län, kan enligt en
1918 vidtagen författningsändring nu omfatta högst sex län. För att
centralkassa skall vinna godkännande fordras, att minst tio jordbrukskassor
anslutit sig till densamma och att den har ett tecknat sammanlagt
insatskapital av minst 6,000 kronor.

Ursprungligen kunde endast jordbrukskassor vara medlemmar av en
centralkassa, men år 1918 vidtogs däri den jämkningen, att även andra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 47

inom centralkassans verksamhetsområde lokaliserade ekonomiska föreningar,
vilkas medlemmar äro personligen ansvariga för föreningens förbindelser
och sorn hava till ändamål att befordra jordbrukets eller någon
till jordbruket börande binärings utveckling, eller tillgodogörandet av genom
jordbruket med tillhörande binäringar vunna produkter, kunna bliva
medlemmar i centralkassa. Ar 1925 meddelades vissa bestämmelser angående
dylika medlemmars insatsbelopp och den omfattning, i vilken de må
ingå i centralkassa.

Jordbrukskassa skall vid inträdet i centralkassa teckna insatser för
minst 500 kronor. Insatserna skola lyda å minst tio kronor. Annan förening
skall ingå med minst 100 kronor. Av tecknade insatser skall minst
en tiondel betalas kontant, resten inom två år efter tecknandet. Beträffande
insatskapital och reservfond finnas motsvarande föreskrifter som
för jordbrukskassorna.

Ansluten jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser
får icke bestämmas lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger
det sammanlagda insatsbelopp, med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan.
Jordbrukskassa må ej ingå med så många insatser, att det
belopp, varmed den blir ansvarig för centralkassans förbindelser, kommer
att överstiga fyra femtedelar av sammanlagda beloppet av de särskilda
medlemmarnas i jordbrukskassan lånemaxima. Centralkassa kan företaga
uttaxering högst med visst i stadgarna per år bestämt belopp.

Jordbrukskassas lånemaximum skall vara lika med halva det belopp,
varmed jordbrukskassan ansvarar för centralkassans förbindelser, ökat
med två femtedelar av det sammanlagda beloppet av de särskilda medlemmarnas
i jordbrukskassan lånemaxima. Härutöver må lån dock utlämnas
mot inteckningssäkerhet inom 60 procent av fastighetens taxerade
jordbruksvärde. Annan ekonomisk förenings lånemaximum är lika med
halva det belopp, varmed föreningen ansvarar för centralkassans förbindelser,
ökat med en tredjedel av det belopp, varmed föreningens medlemmar
i sin tur äro ansvariga för dess förbindelser. Utan särskild fullgod
säkerhet får dock dylik förening icke erhålla högre lån än som motsvarar
en tjugondei av samtliga medlemmars i centralkassan sammanlagda lånemaxima.

Centralkassornas uppgift är uteslutande att främja de anslutna jordbrukskassornas
gemensamma syfte. För detta ändamål hava centralkassorna
huvudsakligen att tillföra jordbrukskassorna nödigt kapital. Som
ovan angivits lia centralkassorna rätt till inlåning även från allmänheten.
Dessutom kunna centralkassorna upptaga direkta lån från andra penninginrättningar.
Till underlättande härav har staten ställt viss garanti genom
deponering av statsobligationer. Denna garanti, som ursprungligen
bestämdes till 100,000 kronor för varje centralkassa, utgör numera 20 pro
cent av kassans upp- och inlåning dock högst 500,000 kronor för varje sä -

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dan kassa. Till innehållet i nu gällande bestämmelser för statsgarantien
ber jag att i det följande få återkomma.

Jordbrukskasserörelsens

utveckling.

Tyvärr bär jordbrukskasserörelsen icke utvecklat sig till den omfattning,
som man vid organisationens tillskapande ansåg sig kunna förvänta.
Enligt av jordbruksutredningen meddelad uppgift finnas för närvarande
175 lokala kassor med sammanlagt 12,639 medlemmar. Oentralkassornas
antal är fem, nämligen Mälarprovinsernas centralkassa, Södra Sveriges
centralkassa, Malmöhus läns centralkassa, Skaraborgs läns centralkassa
och Mellersta Norrlands centralkassa. Tvenne jordbrukskassor, nämligen
en på Gotland och en i Gävleborgs län, äro icke anslutna till någon centralkassa.
Inom de båda Skånelänen samt i Stockholms och Uppsala län
finnes över hälften av hela antalet jordbrukskassor. Kristianstads län
uppvisar det största antalet kassor — trettio — med sammanlagt högsta
medlemsantalet, cirka 3,500.

Jordbrukskassornas utveckling under tiden 1924—1928 framgår av nedanstående
tabell.

1924

1925

1926

1927

1928

1,000 kronor

Utlåning:

å löp. räkning och kreditivräkning .........

1,545

1,509

1,581

1,570

1,571

i övrigt................................................

4,106

4,464

4,791

5,689

6,440

Förmedlade växellån.................................

2,486

2,416

2,688

3,115

3,799

Inlåning å bankmässiga räkningar...............

932

1,026

1,142

1,092

1,227

Tecknat insatskapital ..............................

164

174

216

248

285

Andra fonder ..........................................

99

117

150

163

185

Centralkassornas utveckling under samma tid samt även under år 1929
framgår av nedanstående tabell.

Utlåning:

växellån....................................

i övrigt....................................

Inlåning å bankmässiga räkningar...
Tecknat insatskapital.....................

Andra fonder .............................

1924 1925

|

1926

1927

1928

1929

1 000 kronor

2,563

5,767

3,438

112

72

2,492

6,304

3,625

104

89

2,832

6,439

4,113

120

101

3,223

7,622

5,335

146

117

3,930

8,202

6,067

172

117

4,025

10,209

6,662

195

140

Antal insättare å sparkasseräkning ..! 3,691 ! 3,977 '' 4,713

5,443

6,074 | 6,516

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att jordbrukskasserörelsen har att
uppvisa en örn ock långsamt fortskridande ökning i sin omslutning. Tillslutningen
till kassorna har under de sista åren ökats och såväl utlåningen
som inlåningen visar någon stegring från år till år. Centralkassornas
hela utlåning uppgår dock icke till högre sammanlagt belopp än något
mer än 14 miljoner kronor. Inlåningen å bankmässiga räkningar uppgår
till sammanlagt 1.2 miljoner kronor i jordbrukskassorna. Centralkassornas
inlåning å sådana räkningar utgör i runt tal 6.7 miljoner kronor enligt
följande fördelning: sparkasseräkning 2.3 miljoner kronor, depositionsoch
kapitalräkning 3.7 miljoner kronor och checkräkning 0.7 miljon kronor,
allt i runda tal. Fonderingen är svag. Tillhopa uppgå central- och
jordbrukskassornas egna fonder till icke mer än cirka 325,000 kronor, oavsett
medlemmarnas personliga ansvarighet. Insatskapitalet utgör tillhopa
omkring 480,000 kronor.

Centralkassornas upplåning av kapital uppgick vid utgången av år
1929 till följande belopp, fördelat på nedanstående penninginrättningar.

Från pensionsstyrelsen ................................ kronor 3,450,000

» postsparbanken .................................. » 1,300,000

» d:o genom Sveriges förenade centralkassor ...... » 1,411,830

» riksförsäkringsanstalten .......................... » 200,000

» hushållningssällskap .............................. » 615,000

» sparbanker ...................................... » 26,000

» andra ............................................ » 335,000

kronor 7,337,830.

Jordbrukskasserörelsens relativt ringa framgång föranledde motioner
vid 1927 års riksdag. Häri gjordes gällande, att denna obetydliga utveckling
berodde på centralkassornas bristande möjlighet att draga till sig
kapital, och yrkande framställdes örn ökning av den för upp- och inlåningen
lämnade statsgarantien. I anledning av motionerna beslöt riksdagen,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning i ämnet.

Utredningen verkställdes av 1927 års jordbruksfastighets- och skogskreditsakkunniga,
som därvid kommo till det resultatet, att en allsidig och
förutsättningslös utredning av hela problemet borde företagas i syfte att
bringa rörelsen på den fot, att den kunde för framtiden leva ett självständigt
liv och av egen kraft nå den utveckling, som den kunde förtjäna. Som
ett provisorium föreslogs en ökning av statsgarantien upp till 20 procent av
kassans upplåning dock högst en miljon kronor. En närmare redogörelse för
de sakkunnigas förslag ävensom för däröver avgivna yttranden återfinnes
i proposition nr 168 till 1928 års riksdag. Häri uttalade föredragande
departementschefen, att man i avvaktan på en ifrågasatt vidare utredning
beträffande ordnandet av jordbrukets driftskredit borde göra ett
försök att medelst ökning av statsgarantien bereda kassorna ökat rörel Biliang

lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Jordbruks utredningens förslag.

Den nuvarande
organisationens

brister.

sekapital. I enlighet med i propositionen framlagt förslag fastställde
riksdagen statsgarantien, som jag redan i det föregående nämnt, till 20
procent av upplåningen med maximum 500,000 kronor och minimum 100,000
kronor för varje centralkassa.

Förslag till reformer beträffande jordbrukskasserörelsen.

Förslagets grundlinjer.

Skulden till att jordbrukskasserörelsen icke nått den utveckling, som
man hoppades vid tillskapandet av denna jordbrukets särskilda kreditorganisation,
anser jordbruksutredningen till avsevärd del ligga hos lantmännen
själva, i det de genom sin obenägenhet till inbördes sammanhållning
och bristande förståelse för de kooperativa idéerna i allmänhet, icke
lämnat kreditorganisationen erforderligt stöd i form av mera talrik anslutning
till densamma. Men orsakerna till jordbrukskasserörelsens ringa
framgång äro, enligt jordbruksutredningens mening, otvivelaktigt också
att söka såväl i kassornas egen organisation som i de svårigheter för anskaffning
av erforderligt kapital, varmed centralkassorna haft att kämpa.
Sin syn på dessa förhållanden utvecklar jordbruksutredningen i fortsättningen
sålunda.

Vad beträffar organisationen har den relativt betydande personliga ansvarighet,
som enliga gällande bestämmelser åvilar jordbrukskassornas
medlemmar, i förening med risken för årliga uttaxeringar av kännbar
storlek säkerligen verkat avhållande från anslutning till kasserörelsen.
Ä andra sidan hava dessa kooperativa sammanslutningar, liksom jordbrukets
andelsföreningar i allmänhet i vårt land, på grund av insatsbeloppens
alltför ringa storlek, icke kunnat åstadkomma en sådan inre ekonomisk
konsolidering, som är en oundgänglig förutsättning för de kooperativa
organens utveckling och tillväxt. Rörelsen har också varit i saknad
av en enhetlig och sammanhållande ledning. Tillräckliga medel hava
icke funnits för bedrivande av en effektiv upplysningsverksamhet för
ökad anslutning till organisationen och arbetet har i stor utsträckning
hämmats av bristen ute i bygderna på personer med tillräckliga kvalifikationer
att omhänderhava den omedelbara skötseln av kasseverksamheten.

Vad angår kapitalanskaffningen har såväl centralkassornas inlåning
från allmänheten som jordbrukskassornas inlåning från deras medlemmar
icke kunnat uppbringas till något nämnvärt belopp i jämförelse med den
inlåning, som sker av affärsbanker och sparbanker. Upplåningen av kapital
i större poster har försvårats genom krav på säkerheter utöver vad
centralkassorna därvidlag kunnat erbjuda. Något samarbete i större utsträckning
med sparbankerna — varom förhoppningar vid skilda tillfällen
blivit uttalade — har i allmänhet icke kunnat åvägabringas.

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

51

Då jordbruksutredn ingen därefter övergår till att framlägga sina reformförslag,
upptager utredningen till en början frågan örn lämpligheten
överhuvud taget av ett system med kooperativa kreditorgan och anför
härutinnan följande.

Då jordbruksutredningen tagit under övervägande, på vilket sätt en
tillfredsställande lösning av jordbrukets kreditproblem skulle kunna
åstadkommas, har det till en början legat nära till hands att ifrågasätta,
huruvida det hittills försökta systemet med kooperativa kreditorgan över
huvud taget kan anses hava utfallit så, att man bör gå vidare på den
inslagna vägen. Från skilda håll har därvid den meningen framkommit,
att det i vårt land skulle med hänsyn till de talrikt förekommande sparbankerna
icke finnas något egentligt behov av dylika kooperativa kreditorgan.
Emellertid har jordbruksutredningen för sin del kommit till
den övertygelsen, att en kreditgivning på kooperativ grund genom särskilda
kreditföreningar otvivelaktigt är den mest fördelaktiga formen för
tillgodoseende av lantmännens behov av kredit. Visserligen är den erfarenhet,
som hittills i vårt land vunnits av jordbrukskasserörelsen, i stort
sett mindre tillfredsställande. Men oavsett ovan framhållna organisatoriska
brister och svårigheter med kapitalanskaffningen, måste därvid
beaktas, att den tid, som kreditorganisationen varit verksam, ännu är
alltför kort för att några säkra slutsatser örn systemets olämplighet i vårt
land skulle kunna grundas på hittills gjorda erfarenheter. Därtill kommer,
att tidsförhållandena under den gångna verksamhetsperioden varit
särdeles ogynnsamma för kreditorganisationens utveckling. Erfarenheten
från andra länder — särskilt Tyskland och Finland — varest en på
kooperativ grund baserad jordbrukskredit slagit väl ut, giva också stöd
för den uppfattningen, att en motsvarande rörelse icke borde vara omöjlig
att åstadkomma i vårt land.

Vad särskilt beträffar den ofta framförda synpunkten örn sparbankerna
såsom speciellt lämpade organ för tillgodoseende jämväl av jordbrukets
driftskredit må hänvisas till att det i stora delar av landet endast förekommer
ett ringa antal sparbanker. Men även inom sådana landskap,
varest sparbankerna äro talrikt företrädda, finnes enligt vad erfarenheten
givit vid handen utrymme även för den kooperativa kreditrörelsen. Belysande
i detta avseende är Kristianstads län, varest jordbrukskasserörelsen
under ledning av Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit visat
sig äga god växtkraft.

Då jordbruksutredningen alltså stannat vid jordbrukskasseorganisationens
bibehållande för tillgodoseende av lantmännens behov av driftskredit,
har det på samma gång ansetts uppenbart, att kraftiga åtgärder måste
vidtagas, om organisationen skall inom rimlig tid kunna bliva till avsett
gagn för jordbruket. Dessa åtgärder böra, enligt utredningens förslag,
avse sådana reformer i kassornas organisation och verksamhet, att förutsättningar
skapas för en mera allmän anslutning till kassorna från lantmännens
sida, vidare beredande av möjligheter till en kraftig ekonomisk
konsolidering av kreditorganisationen samt slutligen säkerställande av
den för kreditrörelsen erforderliga kapitaltillförseln.

Huvuddragen
av jordbruksutredningens

förslag.

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande de behövliga ändringarna i de för kassorna nu gällande
bestämmelserna lämnas i det följande en mera detaljerad framställning.
De av jordbruksutredningen föreslagna reformerna gå i huvudsak ut på
å ena sidan en minskning av medlemmarnas personliga ansvarighet till
sådan storlek, som står i bättre motsvarighet till vad som rimligen kan i
praktiken uttagas, samt en minskning av den årliga uttaxering, som
må kunna beslutas å föreningsstämma, och å andra sidan dels ökning av
de kontanta insatserna, dels ock bättre garantier för kassornas ekonomiska
konsolidering genom fondbildning. Vidare har vid förslagets utarbetande
hållits i sikte att åstadkomma förenklingar i kassornas organisation och
verksamhet, starkare och mera enhetlig ledning av kreditorganisationen
i dess helhet samt tillräckliga möjligheter till effektiv kontroll och revision.
Sammanfattningsvis åsyftar förslaget följande ändringar i gällande
bestämmelser.

Med avseende å jordbrukskassorna föreslås, att kommuner och ekonomiska
föreningar icke skola kunna bliva medlemmar i sådan kassa. Som
delaktighetsunderlag föreslås fastighetens taxeringsvärde i stället för såsom
nu fastighetens jordbruksvärde enligt taxering. Genom särskild
värdering skulle även annat värde på fastigheten kunna fastställas såsom
delaktighetsunderlag. Såsom jordbruksfastighet skulle anses för jordbruksändamål
bebyggd fastighet ävensom fastighet, varå, utan samband
med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed
jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring. Arrendators
delaktighet skulle kunna motsvara högst hälften av fastighetens
såsom delaktighetsunderlag bestämda värde. Maximum för medlems delaktighet
skulle bortfalla.

Medlems insats föreslås höjd från två kronor till fem kronor per andel,
varav två kronor skulle erläggas kontant och resten inbetalas under tre år.
Av insatsbeloppen skulle 20 procent överföras till kassans reservfond och ytterligare
10 procent skulle användas som jordbrukskassans insats i centralkassan.
Nu avsedda delar av insatsbeloppet — tillhopa 30 procent
därav — skulle medlem icke äga återbekomma vid utträde ur kassan.
Kvarvarande del (70 procent) av insatsbeloppet skulle få återbekommas
först under loppet av fem år efter avgång.

Ansvarigheten föreslås minskad från 200 kronor till 25 kronor per
andel. Uttaxeringen skulle maximeras till 5 kronor per år och andel i
stället för som nu 10 kronor per år och andel. I särskilda fall skulle förlust
hos jordbrukskassa kunna täckas genom anlitande av centralkassas
säkerhetsfond.

Beträffande fonderingen föreslås dels, som nyss nämnts, att 20 procent
av insatserna omedelbart skulle överföras till reservfonden, dels ock
att av årsöverskottet efter avdrag av vad som åtgår till täckande av
balanserad förlust, 75 procent skola tillföras reservfonden, intill dess denna
uppnått 20 procent av medlemmarnas sammanlagda lånemaxima.

53

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

För åstadkommande av större rörelsefrihet föreslås borttagande ur författningen
av bestämmelserna örn särskilda låneändamål och särskilda
slag av kredit för skilda låneändamål.

Jordbrukskassornas rätt till inlåning skulle enligt förslaget bortfalla.

Ifråga örn centralkassorna förutsätter förslaget, att dessas verksamhetsområden
begränsas. Insatskapitalets minimum skulle enligt förslaget
sänkas från 6,000 kronor till 3,000 kronor. Obligatorisk anslutning från
distriktets jordbrukskassor skulle genomföras. Jordbrukskassas insats
i centralkassa föreslås till 50 öre för varje i jordbrukskassan tecknad andel,
dock så utformat, att en andel å 10 kronor skulle tecknas för varje
fullt tal av tjugo andelar i jordbrukskassan. Hela insatsen skulle överföras
till centralkassans säkerhetsfond.

Jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser skulle
minskas från 80 procent av jordbrukskassans lånemaximum till 25 kronor
för varje i jordbrukskassa tecknad andel d. v. s. jordbrukskassans hela på
ansvarigheten grundade ansvarskapacitet skulle ställas till centralkassans
förfogande.

Beträffande rörelsen föreslås den utvidgning i inlåningsrätten, att centralkassa
skulle få mottaga medel å checkräkning även från anslutna
jordbrukskassors medlemmar samt från kommuner och andra samfälligheter.
Maximibeloppet för insättningar å kapital- och depositionsräkning
skulle enligt förslaget höjas till 30,000 kronor. Inlåningens totala maximum
föreslås till fem gånger de anslutna jordbrukskassornas ansvarighet
d. v. s. 125 kronor för varje i jordbrukskassorna tecknad andel. Ifråga
örn kassareserven föreslås den utvidgning av placeringsmöjligheterna,
att reserven även skall kunna placeras i inteckning i jordbruksfastighet
inom halva taxeringsvärdet.

Beträffande den viktiga frågan, huru kapitaltillförseln till kreditorganisationen
lämpligen bör säkerställas, framhåller jordbruksutredningen,
att någon annan utväg icke torde finnas än att nu realisera det förut
framförda förslaget örn en jordbrukets centrala kreditorganisation såsom
topporgan till jordbrukskasserörelsen. Ilen av nu befintliga centralkassor
bildade sammanslutningen Sveriges förenade centralkassor m. b.
p. a., vilken uteslutande har till syfte att förmedla anskaffning av kapital
för utlämnande av lån mot säkerhet i jordbruksfastighet inom 60
procent av taxerade jordbruksvärdet, kan enligt utredningens mening
uppenbarligen icke fylla behovet av ett sammanhållande och ledande
centralorgan för jordbrukskasserörelsen. Vad som fordrades vore en mera
fast organiserad centralanstalt, försedd med tillräckligt ekonomiskt underlag
för att i nöjaktig omfattning kunna tillföra jordbrukskasserörelsen
det kapital, som erfordras för kreditbehovets tillgodoseende. I enlighet härmed
föreslås inrättande av en dylik anstalt, förslagsvis benämnd svenska
jordbrukskreditkassan.

För att säkerställa det centrala kreditinstitutets upplåning av kapi -

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

tal till erforderligt belopp kräves, enligt vad jordbruksutredningen framhåller,
oundgängligen medverkan från det allmännas sida. En dylik
medverkan vore motiverad i första hand därav, att kreditfrågans lösning
utgör en viktig grund till förbättring av jordbrukets ekonomiska läge
i allmänhet. Ett ytterligare skäl för det allmännas mellankomst läge i
den omständigheten, som i det föregående närmare belysts, att en kapitalförskjutning
påtagligen i tilltagande grad äger rum från landsbygden
till städerna och stadsmannanäringarna, till vilken kapitalförskjutning
staten genom sina organ i icke ringa mån medverkar. Till
övervägande delen bliva dessa medel placerade i obligationer och stadsfastigheter
och, i den mån de utlånas till landskommuner och landsting,
betyder utlåningen givetvis icke heller, att kapitalet återlores till jordbruksproduktionen.
Tillsammans med den kapitalkoncentration till industrien
samt till städerna och stadsmannanäringarna, som sker genom
affärsbankerna och de enskilda försäkringsinstitutionerna — även sparbankerna
medverka genom sin kapitalplacering till nu angivna utveckling
— utgör den ifrågavarande företeelsen enligt jordbruksutredningens
mening ett för jordbruket ytterst allvarligt problem.

Då frågan örn ett statsgaranterat centralt penninginstitut för jordbrukets
sekundär- och driftskredit sålunda ånyo föres fram, anser jordbruksutredningen
detta så mycket mera motiverat, som organisationen
av den sekundära fastighetskrediten i städerna nyligen fått sin lösning
genom statens mellankomst. Härvid åsyftas tillkomsten under år 1929
av svenska bostadskreditkassan. I samband därmed erinras också örn
bildandet jämväl under föregående år av svenska skeppshypotekskassan,
vars upplåning även blivit garanterad av staten. Att det allmänna,
under sådana förhållanden och i betraktande av jordbrukets trängande
behov av gynnsammare kreditförhållanden skulle undandraga sig de ekonomiska
åtaganden, som skulle påkallas i samband med tillskapande av
en motsvarande för jordbrukets kreditbehov särskilt utformad central
kreditanstalt, synes, enligt vad jordbruksutredningen framhåller, vara
varken rimligt eller rättvist.

Till svenska jordbrukskreditkassan skulle enligt jordbruksutredningens
förslag såsom grundfond överlämnas statsobligationer å 30 miljoner
kronor, på grundval varav kassan skulle berättigas upplåna kapital
till högst 180 miljoner kronor.

Som en särskild statsgaranti för centralkassornas inlåning å bankmässiga
räkningar och för den upplåning, som dessa kassor efter medgivande
av centralorganet kunde komma att verkställa från annan än
detta, föreslås vidare bibehållande av den garanti å 20 procent av uppoch
inlåningen, som från det allmännas sida nu finnes ställd för centralkassornas
samtliga förbindelser, dock utan någon begränsning uppåt
av garantien.

55

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

I syfte att underlätta övergången till de av jordbruksutredningen
föreslagna ändrade reglerna för kassemedlemmarnas personliga ansvarighet
föreslås vidare en ytterligare statsgaranti å 250,000 kronor till
skydd för tredje man vid övergången till de nya ansvarighetsreglerna.

I betänkandet föreslås vidare, att statsanslag må anvisas

dels med 25,000 kronor såsom bidrag till revisionsarbetet inom kasserörelsen; dels

med 75,000 kronor till upplysnings- och organisationsverksamhet
för jordbrukskasserörelsens befrämjande;

dels ock med 200,000 kronor såsom förvaltningsbidrag.

Det sistnämnda anslagsbeloppets relativt betydande storlek har motiverats
med nödvändigheten utav att nedbringa räntan å de lån, som
utlämnas till jordbrukarna. Enligt av jordbruksutredningen gjorda beräkningar,
till vilka jag i det följande torde få närmare återkomma,
skulle med ett dylikt förvaltningsbidrag under vissa förutsättningar
kunna uppnås en genomsnittsränta av 5.5 procent vid utlåningen.

I samband med frågan örn sättet för tillgodoseende av jordbrukets kapitalbehov
har jordbruksutredningen jämväl haft under övervägande,
huruvida icke, därest genom det allmännas mellankomst kapitaltillförseln
säkerställdes, åtgärder även borde vidtagas för att söka åstadkomma
sundare kreditförhållanden i allmänhet på landsbygden. Härvid
åsyftas särskilt det bland lantmännen i alltför stor utsträckning tillämpade
borgens- och växelsystemet. En begränsning av dessa kreditformer,
vilka som regel draga med sig relativt höga räntekostnader, och en övergång
i större omfattning till en på realsäkerhet grundad kredit, anser
utredningen vara ett angeläget önskemål. Med utgångspunkt härifrån
har jordbruksutredningen ansett sig böra i sitt förslag innefatta jämväl
åtgärder med nu berört syfte, och framlägger därför i betänkandet förslag
till särskild lagstiftning rörande hypotisering av jordbrukets levande
och döda inventarier (inventarieinteckning).

Innan jag lämnar en redogörelse för innehållet i de över jordbruksutredningens
förslag avgivna yttrandena, vilka jämväl avse förslaget till
lagstiftning örn inventarieinteckning, torde jag få anmäla, att behandlingen
av sistnämnda förslag, vilken ankommer på justitiedepartementet,, icke
kan på grund av förslagets omfattning hinna slutföras inom sådan tid,
att detsamma kan föreläggas nu pågående riksdag. Ifrågavarande lagstiftningsfråga
torde därför i detta sammanhang få lämnas å sido för att
sedermera upptagas till särskild prövning.

Departements chefen.

Remissytt randen.

Bank- och
fondinspektionen.

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

Av de inkomna yttrandena framgår, att flertalet av de hörda länstylelserna
och hushållningssällskapen i huvudsak äro gynnsamt stämda till
jordbruksutredningens förslag till reformer beträffande jordb™ kskasserörelsen.
I vissa andra yttranden givas uttryck åt betänkligheter i skilda
hänseenden mot förslaget och några yttranden utmynna på grund härav
i avstyrkande av detsammas realiserande. Jag skall i det följande vid
behandlingen av förslagets olika delar närmare redogöra för yttrandenas
innehåll i detalj. Till en början torde jag emellertid mera sammanfattningsvis
få angiva vilken ståndpunkt, de hörda myndigheterna och institutionerna
intagit till förslaget. Jag redogör då först för de uttalanden,
som utmynna i ett avstyrkande av jordbruksutredningens reformförslag
eller som äro av mera obestämd innebörd, för att sedermera återgiva de i
huvudsak tillstyrkande yttrandena.

Bank- och fondinspektionen anser de av jordbruksutredningen framlagda
förslagen till ordnande av jordbrukets kreditförhållanden icke böra
göras till föremal för lagstiftning och anför till stöd härför i huvudsak
följande.

De förhoppningar på en lösning av frågan örn jordbrukets driftskredit,
som ställdes på det genom 1915 års lagstiftning etablerade jordbrukskasseväsendet,
hava icke blivit infriade och de ändringar, som tid efter annan
vidtagits i de ursprungliga bestämmelserna, hava visat sig icke vara
tillfyllestgörande. Såsom orsaker till jordbrukskasserörelsens ringa framgång
framsta särskilt dels den svaga anslutningen till densamma från
lantmännens egen sida och dels de bland annat därav föranledda svårigheterna
att anskaffa för rörelsen erforderligt kapital.

Bank- och fondinspektionen har i tidigare utlåtanden vid flera tillfällen
givit uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen, såsom
den blivit ordnad i vårt land, knappast kunde tänkas vinna den framling,
som den med sitt behjärtansvärda ändamål vore värd. Ett grundfel
har därvid enligt inspektionens mening varit, att hela systemet med
dess organisation i över- och underordnade enheter huvudsakligen tillkommit
på administrativ väg, medan i andra länder rörelsen vuxit fram
pa initiativ och under livlig medverkan av de närmast intresserade själva.
Kesultatet har också där visat sig helt annorlunda än hos oss.

Kapitalanskaffningen i den svenska jordbrukskasserörelsen har hittills
skett dels genom inlåning från anslutna medlemmar och, såvitt angår
centralkassorna, från allmänheten, dels genom upplåning hos andra penninginrättningar
och dels genom växelkredit hos riksbanken. För att
underlätta kapitalanskaffningen har staten i viss mån ställt sig såsom
garant för jordbrukskasserörelsen. Denna garanti var från början tänkt
såsom en »hjälp till självhjälp», men har i realiteten erhållit en permanent
karaktär.

I det föreliggande betänkandet har lämnats en utredning angående resultatet
av kapitalanskaffningen, och framgår därav, att det för rörelsen
uppbringade kapitalet numera uppgår till omkring fjorton miljoner kronor,
därav hälften tillkommit på inlåningsvägen.

Sedan vid rörelsens organiserande synes man hava förutsatt, att ka -

57

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2b''8.

pitalanskalfningen genom inlåning från allmänheten skulle komma att
uppgå allenast till relativt obetydliga belopp. Inspektionen har ävenledes
alltid ansett, att man icke borde överskatta rätten att bedriva inlåning
i denna form. Erfarenheten har icke jävat denna uppfattning. Och
trots den ökade statsgaranti, som erhölls år 1928, synes utvecklingen av
denna rörelsegren gå mycket långsamt.

Inspektionen framhåller, att även örn själva kreditorganisationen enligt
det föreliggande förslaget skulle erhålla en fastare utformning och örn
också vissa av de föreslagna förändringarna i bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen
skulle kunna tänkas inbjuda till större anslutning
från lantmännens sida, inspektionen dock betvivlar, att jordbrukskasserörelsens
framgång i vårt land skulle bliva tryggad genom nyorganisationen.
Särskilt bar inspektionens tidigare uttalade tveksamhet i fråga örn
möjligheterna till ökad kapitalanskaffning, enkannerligen genom inlåning
från allmänheten, icke blivit i någon nämnvärd mån rubbad.

I fortsättningen anför inspektionen bland annat följande.

I jordbrukskassemedlemmarnas omfattande personliga ansvarighet enligt
nu gällande bestämmelser för organisationens förbindelser bar ansetts
ligga ett ganska oomtvistligt säkerhetsunderlag för dess in- och upplåning.
Genom den nu ifrågasatta betydande minskningen av den personliga
ansvarigheten — från 40 procent till 5 procent av värdet å kassamedlems
fastighet — har detta säkerhetsunderlag blivit högst väsentligt reducerat.
Och förändringen i denna del uppväges icke vare sig av de
ökade insatsprestationerna eller av den tilltänkta ökade fondbildningen,
vilken senare, i allt fall örn den skall grunda sig pä vinst å rörelsen, knappast
inom överskådlig tid kommer att röra sig örn något belopp att räkna
med.

Till denna minskning i säkerhetsunderlaget lärer allmänheten icke underlåta
att taga hänsyn, då det gäller att anlita kassorna för placering
av sparmedel. Och otvivelaktigt koiumer förhållandet att öva stort inflytande
på jordbrukskreditkassans upplåningsmöjligheter, i allt fall i den
mån icke den ifrågasatta statsgarantien lämnar full täckning.

I detta sammanhang förtjänar måhända påpekas, att enligt förslaget
centralkassorna givits en i viss man större frihet än bankerna. Under det
att t. ex. för en mindre bank hela inlåningen — den må ske i form av
bankmässig inlåning eller upplåning — är begränsad till fem gånger
bankens egna fonder, skulle en centralkassa äga mottaga inlåning å bankmässiga
räkningar intill ett belopp motsvarande fem gånger den ansvarighet,
som de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna hava för centralkassans
förbindelser. Men därutöver skulle centralkassan äga att från
jordbrukskreditkassan eller efter dess medgivande från annan penninginrättning
förskaffa sig rörelsemedel till obegränsat belopp.

Emellertid anser bank- och fondinspektionen, att det särskilt med hänsyn
till jordbruksnäringens alltid jämförelsevis svaga räntabilitet givetvis
skulle vara av stor betydelse, om dess utövare genom jordbrukskasseväsendet
skulle kunna beredas kredit på billigare villkor än som står
dem till buds på andra båll. Inspektionen kan emellertid icke undgå att
finna, att jordbruksutredningens kalkyler i detta hänseende i allt för

Jtiksgäldsfull mäktige.

58 Kungl. Ma-j:ts proposition Nr 268.

hög grad bära karaktären av optimism. Till närmare belysande härav
gör inspektionen vissa erinringar mot den av jordbruksutredningen presurnerade
upplåningsräntan ävensom mot beräkningen av förvaltningskostnaderna.
Härtill återkommer jag i det följande.

Bank- och fondinspektionen säger sig till slut icke kunna underlåta uttala
sina betänkligheter mot det upprepade utökandet av anspråken på
bidrag från statens sida. Härom anföres följande.

Under det att man ursprungligen tänkte sig, att jordbrukskasserörelsen
efter den första organisationstiden skulle kunna av egen kraft fortsätta
verksamheten, stödd på det underlag, organisationen själv gav, har rörelsen
alltmera kommit oell skulle enligt jordbruksutredningens förslag ytterligare
komma att såsom underlag för verksamheten lita till statens garanti
och driva sin rörelse med hjälp av statsmedel. Härigenom blir
grunden för kreditorganisationen förskjuten i en riktning, som måste betecknas
såsom i hög grad irrationell. I en detalj är olämpligheten av
statens medverkan enligt inspektionens uppfattning särskilt framträdande.
Inspektionen avser därmed det ifrågasatta anslaget för upplysningsverksamhet.
Därest upplysningsverksamheten skulle utnyttjas t.'' ex. för
att söka förmå allmänheten att insätta sina besparingar hos centralkassorna,
är detta en verksamhet, vilken staten, med den opartiska ställning
densamma bör intaga till landets penningväsen, icke bör ekonomiskt
understödja.

hullmäktige i riksgäldskontoret erinra, att jordbrukskasserörelsen ej
omfattats med något större intresse inom jordbrukarkretsar, i det att blott
fem centralkassor bildats jämte två fristående jordbrukskassor och totala
antalet anslutna medlemmar i hela landet stannar vid 12,639. Flera
län hava helt hållit sig utanför rörelsen. Fullmäktige finna detta underlag
för en så betydande utvidgning av ifrågavarande kreditinstitution,
som jordbruksutredningen föreslagit, vara allt för svagt. Visserligen ingår
i förslaget, att staten skulle lämna ett anslag till propaganda för anslutning
till rörelsen, men fullmäktige kunna icke häri finna en garanti
för en anslutning, som kan bära upp den stora, nu förordade organisationen.
— Ej heller kunna fullmäktige finna finansieringsplanen försvenska
jordbrukskreditkassan och dess underorgan tillfredsställande.
Härom anföres följande.

Förslaget innebär, att staten skulle lämna en grundfond av 30 miljoner
kronor i statsobligationer och att kassan skulle berättigas att upplåna
inalles 180 miljoner kronor. Jordbruksutredningen uppställer å sid. 67
i tabellform de värden, som skulle täcka den nämnda upplåningen. I
första rummet beräknas fullt betryggande hypotek av inteckningar i jordbruksfastighet
till 120 miljoner kronor; därefter kommer jordbrukskassemedl
emma raas personliga ansvarighet, beräknad till ett värde av 30 miljoner
kronor, och slutligen den av staten lämnade garantifonden å 30 miljoner
kronor. Härigenom skulle garantifonden, som i andra fall har till
uppgift att utgöra en reservtillgång utöver full primär säkerhet, i stället
komma att inräknas i denna säkerhet. Ett sådant utnyttjande av en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 59

statlig garanti fond bör enligt fullmäktiges bestämda mening icke ifrågakomma.

De här ovan framställda anmärkningarna beröra så centrala delar av
förslaget, att fullmäktige icke anse sig hava anledning att närmare ingå
på kritik av andra delar, exempelvis kostnadskalkylens baserande på en
genomsnittlig upplåningsränta å 4.r> procent, överskjutande på staten av
förvaltningskostnader i den mån dessa utgöra hinder för utlåning till
högst 5.r, procent, principen att staten skall betala all revision etc.

Då behovet av en kraftig uppryckning av jordbrukskasserörelsen torde
vara oomtvistlig för så vitt rörelsen skall fylla sitt ändamål, men den nu
föreliggande utredningen ej kan anses som helhet tillfredsställande, ehuru
vissa däri ingående detaljförslag till den nuvarande verksamhetens omläggning
synas vara väl förtjänta av beaktande, vilja fullmäktige uttala
önskvärdheten av en förnyad utredning rörande jordbrukskasserörelsens
organisation och verksamhet.

Till fullmäktiges yttrande finnes emellertid fogat en av två fullmäktige
herrar Hallin och Ekman avgiven reservation, i vilken jordbruksutredningens
förslag med vissa jämkningar förordas till genomförande.
Till innehållet i detta yttrande ber jag i det följande få återkomma.

Fullmäktige i riksbanken anföra bland annat följande.

Utan att vilja förneka jordbrukskasserörelsens utvecklingsmöjligheter
vilja fullmäktige dock uttala, att rörelsens hittillsvarande utveckling i
vårt land icke utgör tillräcklig anledning för antagandet, att den skulle
vara lämpad för den uppgift, utredningen vill tilldela densamma. Utredningen
har avsett att i ett slag skapa en stor hela landet omfattande
organisation. Enligt fullmäktiges mening hade det varit lämpligare, örn
utredningens förslag åsyftat en successiv utbyggnad av den nuvarande
jordbrukskasseorganisationen, varvid det allmännas stöd borde hava
ställts i mera lämpligt förhållande till medlemmarnas egna prestationer.

Det utmärkande för jordbrukskasserörelsen är dess kooperativa karaktär.
Jordbrukskassorna äro sammanslutningar av jordbrukare inom ett
lokalt begränsat område i syfte att åt medlemmarna åstadkomma så billig
kredit som möjligt. Kassorna äro organiserade som ekonomiska föreningar
med begränsad personlig ansvarighet, och det förnämsta underlaget
för krediten är — eller var åtminstone från början — att söka i
nämnda ansvarighet. Att medlemmarna våga ikläda sig densamma beror
på deras möjlighet att övervaka, huru av kassan lämnade krediter användas.
och överhuvud att följa varandras ekonomiska förhållanden.

I nämnda kooperativa idé ligger för visso en värdefull grund till en
kreditorganisation, som har till syfte att täcka jordbrukets behov av kredit
utöver den primära fastighetskrediten. Att jordbrukskassorna, vilka
i vårt land införts genom lagstiftning av år 1915, småningom kommit atf
driva en mera bankmässig rörelse så tillvida, att de vid kreditens^ beviljande
numera i regel torde fordra särskild säkerhet, upphäver givetvis
icke det kooperativa inslaget i rörelsen men torde vara att betrakta som
en konsekvens därav, att jordbrukskasserörelsen i vårt länd kommit att
beröra icke blott det minsta jordbruket utan jämväl det medelstora. Det
torde väl för övrigt kunna antagas, att säkerheten för de krediter, en
jordbrukskassa lämnar, bedömes med särskild hänsyn till kassans känne -

Riksbanks fullmäktige.

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dom om den kreditsökandes och löftesmännens personliga egenskaper. Att
jordbrukskassornas egenskap av kooperativa låntagareorganisationer alltjämt
är och bör vara det utmärkande för rörelsen, anse fullmäktige uppenbart,
och det är på denna grund, som rörelsen bör ytterligare utbyggas.

Jordbrukskasserörelsen har i andra länder, särskilt Tyskland och Finland,
vunnit en stor omfattning och därigenom blivit till betydande gagn
för jordbruket. I vårt land bar rörelsen endast långsamt utvecklats. Därtill
torde hava bidragit, att den grundats vid en föga lämplig tidpunkt,
och att den utvecklats under mindre gynnsamma konjunkturer. Den torde
icke heller genast ha fått sin lämpliga form — bestämmelserna angående
utlåningsrätt och medlemmarnas ansvarighet ha så sent som år 1925 undergått
en betydelsefull ändring. Säkerligen har även förhandenvaron av
det i vissa delar av landet rikt utvecklade sparbanksväsendet i viss mån
bidragit att hämma jordbrukskasserörelsens tillväxt. Det är visserligen sant,
att Södra Sveriges centralkassa för jordbrukskredit inom en utpräglad
sparbanksbygd nått en avsevärd utveckling och samtidigt synes ha konsoliderat
sin egen ställning. Men i trots härav kan det enligt fullmäktiges
åsikt icke förnekas, att speciellt de mindre sparbankerna på många håll
driva en rörelse, som gör en jordbrukskassa mindre behövlig. Å andra sidan
torde en jordbrukskassa genom sin egenskap av ett led i en större organisation
kunna erbjuda jordbrukarna fördelar, som en sparbank möjligen
icke kan prestera. Såväl i Tyskland som i Finland finnes vid sidan
av jordbrukskasserörelsen ett utvecklat sparbanksväsen. I vårt land har
man sökt åstadkomma ett samarbete mellan sparbankerna och jordbrukskasserörelsen
genom införandet i sparbankslagen av bestämmelsen, att
sparbank med jordbrukskassa må kunna träffa avtal örn öppnande för
kassan av löpande räkning eller kreditivräkning. Någon avsevärd överföring
av medel från sparbankerna till jordbrukskassorna har emellertid
hittills icke ägt rum.

Att för jordbrukskasserörelsens utveckling till ökat gagn för jordbruket
vissa förändringar av dess organisation äro önskvärda och att till befrämjande
härav visst understöd från det allmännas sida kan vara befogat,
torde icke kunna bestridas. Men den utbyggnad av jordbrukskasserörelsen,
som det allmänna bör befrämja, bör enligt fullmäktiges mening innebära
en vidare utveckling på basis av rörelsens kooperativa grundval, vilken
utgör det karaktäristiska och bärande för rörelsen. Den allvarligaste
invändning, som enligt fullmäktiges mening kan göras mot de av utredningen
framlagda förslagen, är, att de innebära ett försvagande av jordbrukskasserörelsens
kooperativa karaktär och i alltför hög grad bygga
utvecklingen av rörelsen på statsunderstöd. Det synes vara betecknande
för utredningens inställning till uppgiften att uppdraga riktlinjer för
jordbrukskasserörelsens utveckling, att den föreslår å ena sidan en utomordentligt
stark reducering av jordbrukskassemedlemmarnas ansvarighet
och en avsevärd minskning av rätten till uttaxering och å andra sidan att
begränsningen av statens garanti för centralkassornas inlåning helt skall
borttagas, och att staten dessutom skall tillskjuta en grundfond av 30
miljoner kronor åt den föreslagna centralanstalten för rörelsen. Samtidigt
föreslår utredningen en viss utvidgning av jordbrukskassemedlemmarnas
lånemaximum.

61

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som enligt vad förut angivits anser sig L*n,«,r*er.
kunna vitsorda jordbrukarnas behov av okad kredit, framhåller, att h3a
pen i detta hänseende bör lämnas på sådant sätt att deras stallning icke
ytterligare förvärras. Huruvida jordbruksutrednmgens förslag i detta
anseende håller måttet anser länsstyrelsen vara ganska tvivelaktigt oc i
anför därvid följande.

Med den utbyggnad av jordbrukskasseväsendet, som föreslås, synas
följa ökade förvaltningskostnader, vilka givetvis måste återverka pa re
dittagarnas utgifter för erhållna krediter i form av hoga räntor, vartill
komma ganska avsevärda insatser. Det torde vara fara vart, att krediten
blir så dyrbar, att hjälpen förvandlas i sin motsats. länsstyrelsen ar emeh
lertid icke i tillfälle att härutinnan inga pa någon finansiell beräkning
men håller före, att en dylik av tillförlitligaste slag borde astadkommas,
innan förslaget upptages till slutlig pröfning.

Då länsstyrelsen icke kan finna, att de föreliggande förslagen ai o agnade
att fylla avsikten med desamma, nämligen att i någon man foibättra
jordbrukets kreditmöjligheter, anser sig länsstyrelsen icke kunna
tillstyrka, att förslagen läggas till grund för någon ekonomisk åtgärd fran
statens sida eller för någon lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig, som jag förut nämnt, tveksam
mot förslaget, vilket kunde medföra en alltför stor skuldbörda a
jordbruket. Länsstyrelsen anser en verksam hjälp kunna beredas, örn
kapital mot låg ränta — förslagsvis 4.5 procent — kunde stallas till förfogande,
ehuru i mindre omfattning än som avses i förslaget. Härom
anföres följande.

Förutsättningen för ett sådant räntevillkor torde emellertid vara en
väsentlig höjning av det beräknade statsbidraget till den nya kreditorganisationen.
Då lånegivningsrätten sålunda inskränkes, torde den ifrågasätta
statsgarantien för jordbrukskreditkassans upplåning örn oO mi Donér
kronor icke vara till fullo behövlig, utan bör en minskning av denna
garanti kunna ske. Härigenom skulle, som nämnts, kreditmoDligneterna
något beskäras, men å andra sidan skulle jordbrukaren en förledas till en
i många fall säkerligen över hövan uppdriven skuldsättning, som bade
för honom själv och den näring, han företräder, kan bliva rätt sa olycksdiger.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att då någon jordbrukskassa hittills
icke inrättats inom länet, länsstyrelsen saknade närmare kännedom
och erfarenhet angående dessa kassors verksamhet samt och i vad mån
förhållandena ådagalagt behov av ändrade bestämmelser härutinnan. Saknaden
av jordbrukskassor hade, såvitt det kommit till länsstyrelsens kännedom,
dock icke för länets jordbrukare innefattat olägenhet med avseende
å tillfredsställandet av deras kreditbehov. Länsstyrelsen utvecklar sin
uppfattning vidare på följande sätt.

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Den förhållandevis ringa omfattning och utveckling, jordbrukskassorna
överhuvud taget vunnit under den tid av nära femton år, varunder lagstiftningen
i ämnet varit gällande, synes länsstyrelsen ock tyda på, att
något verkligt och mera allmänt behov av en sådan kreditorganisation
näppeligen är förhanden. I varje fall synes en noggrann undersökning
härutinnan vara erforderlig, innan en så genomgripande och på förutsättning
av statlig medverkan i betydande utsträckning uppbyggd organisation
bör sättas i fråga. Länsstyrelsen, som med denna sin uppfattning saknar
anledning att ingå på närmare granskning av det föreliggande förslaget,
kan emellertid icke underlåta att framhålla, hurusom detta enligt
länsstyrelsens upfattning, även oavsett berörda anmärkning, uppenbarligen
icke bör läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Det synes länsstyrelsen
nämligen tydligt, att en kreditorganisation av den omfattning,,
som här föreslås, och beträffande vilken jämväl, på sätt ovan anförts,
ifrågasättes garanti och understöd från det allmännas sida till mycket
stora belopp, måste kräva ett fastare och tillförlitligare underlag, än vad
som enligt förslaget skulle tillkomma detsamma. Därest så icke sker, lära
de menliga följderna icke utebliva, till oberäknelig skada icke minst för
den näring, som man velat genom de avsedda åtgärderna understödja.

Länsstyrelsen i Värmlands län har åberopat ett av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott avgivet yttrande, vari, som nedan omförmäles,
utskottet håller före att något behov av ytterligare kreditorgan icke
förefinnes.

Länsstyrelsen i Jämtlands län lämnar vissa upplysningar örn kreditförhållandena
i länet.

Jordbrukets kreditbehov inom länet har hittills i huvudsak blivit tillfredsställt
genom härvarande sparbanker och affärsbankerna. Enligt inhämtad
upplysning från Jämtlands läns sparbank, som utgör den största
inom länet, har dess utlåning till jordbrukare under år 1928 representerat
27.86 procent av hela summan av förvaltade medel. Den största delen av
detta belopp eller omkring 3,425,000 kronor har utlånats mot säkerhet av
inteckning i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet mot en ränta
av 5 procent, omkring 1,100,000 kronor har utlånats mot sämre inteckning
i jordbruksfastighet jämte borgen mot 5.5 procent samt återstoden, något
över 160,000 kronor, mot säkerhet av endast borgen, för en ränta av 5.5
procent. Ännu mycket större belopp hava också ställts till jordbrukets
förfogande av de inom länet verksamma affärsbankerna. I jämförelse härmed
har utlåningen genom härvarande centralkassa och jordbrukskassor
självfallet stannat vid relativt obetydliga summor. Det föreliggande förslaget
åsyftar nu att möjliggöra en ökning av kreditgivningen genom
jordbrukskassorna och deras påbyggnader. I första hand lärer det därvid
bero på i vad mån kapital kan ställas till förfogande för detta ändamål.

Länstyrelsen ger i fortsättningen av sitt yttrande uttryck åt den uppfattningen,
att de föreslagna ändrade bestämmelserna för insatser, ansvarighet,
uttaxering, lånemaximum och fondering icke komma att medföra
tillräcklig förstärkning av det för kapitalanskaffningen erforderliga säkerhetsunderlaget.
Härutinnan anföres vidare följande.

63

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Om man med hänsyn till vad sålunda anförts beträffande kassornas
eget kapital och deras fordringar söker bedöma utsikten att upplåna penningar
i större poster särskilt från pensionsfonden, riksförsäkringsanstalten
och postsparbanken, synes denna utsikt tämligen svag. Med avseende
a pensionsfondens medel måste i första hand uppehållas en ovillkorlig
fordran på säkerhet oell dessutom på anspråk på en förräntning, som tillgodoser
själva ändamålet med de inbetalade pensionsavgifterna eller att
skapa en tillräcklig tillgång för den pensionsförsäkrade till hans avgiftspension
i framtiden. Beträffande riksförsäkringsanstalten gälla liknande
synpunkter, ehuru vid dess placering icke behöver räknas med sä långa
perioder. Vad postsparbanken angår måste hänsyn tagas till att staten
ansvarar för de insatta medlen samt att insättarna fordra en ränta, jämförlig
med andra bankers inlåningsränta. Av enahanda anledning, som
här anförts, synes det länsstyrelsen knappast vara tillrådligt att godtaga
kassorna för placering av förmyndarmedel.

Huruvida det enskilda sparkapitalet kan komma att strömma till centralkassorna
i någon större utsträckning, torde komma att bero på dels
det förtroende kassorna tillvinna sig och dels den ränta de kunna lämna.
I avseende å förtroendet hava kassorna att konkurrera med såväl affärsbanker
som sparbanker, och det torde väl icke vara sannolikt, att kassorna
komma att föredragas framför dessa. Räntan på insättningarna åter
blir begränsad uppåt av själva ändamålet med hela den ifrågasatta organisationen,
nämligen att lämna billiga utlåningsräntor till jordbrukarna.
Visserligen behöva ju kassorna icke förränta något eget kapital och kunna
således hålla mindre räntemarginal än affärsbankerna, men däremot äro
de i detta avseende likställda med sparbankerna, inklusive postsparbanken.
Den sistnämndas förvaltningskostnader täckas ju också på annat
sätt. Huruvida åter det av jordbruksutredningen föreslagna förvaltningsbidraget
till kassorna är tillräckligt, synes ganska osäkert. I detta avseende
hänvisas till vad Mellersta Norrlands Centralkassa anfört. Enligt
länsstyrelsens uppfattning är den beräknade förvaltningskostnaden sannolikt
för låg, om en kompetent ledning och skötsel skall kunna tillförsäkras
åt den tilltänkta organisationen.

Det förefaller således mycket ovisst, om föreliggande förslag kan komma
att tillföra kassorna ökat kapital i sådan omfattning, att kreditgivningen
från dem får någon verklig betydelse för jordbruket. Rent affärsmässigt
sett kommer organisationen knappast att locka sparkapital och
någon samfälld uppoffring från jordbrukarna själva för den goda sakens
skull är väl icke heller sannolik. Därest en organisation i denna form
inom någon kort tid skall kunna bliva till ett verkligt stöd för jordbruket,
torde därför förutsättas väsentligt större uppoffring från det allmännas
sida. Huruvida en sådan uppoffring på just denna punkt vore befogad,
kan emellertid dragas i tvivelsmål.

Med avseende å framtiden borde en annan möjlighet kunna yppa sig.
Jordbrukets andelsrörelse lider för närvarande av åtskilliga svagheter, av
vilka några berörts i den föreliggande utredningen. Denna rörelses framgång
är emellertid ett livsintresse för jordbrukets ekonomi. Örn en ekonomisk
konsolidering därav, parad med ett målmedvetet samarbete mellan
jordbrukarna kan komma till stånd, synes det icke uteslutet, att denna rörelse
i likhet med konsumentkooperationen kan samla avsevärda kapital,
och därifrån borde då tillskott kunna lämnas till kreditanstalter, särskilt
avsedda för att täcka jordbrukarnas behov.

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Hushållnings- Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar föl sillskap.

-ande

Deri allmänna anslutningen till jordbrukskasserörelsen, som de sakkunniga
velat åstadkomma, torde få anses som en av de viktigaste betingelserna
för kreditfrågans lösning på denna väg. Ehuru förvaltningsutskottet
erkänner, att de åtgärder, som jordbruksutredningen föreslagit
för att stimulera tillslutningen till kassorna — propaganda, minskande
av den personliga ansvarigheten oell uttaxeringsrisken m. m. — äro välbetänkta,
är likväl utskottet av den åsikten, att utsikterna för jordbrukskasserörelsens
kraftiga utveckling äro tämligen små. Förvaltningsutskottet
anser nämligen, att huvudvillkoret för att jordbrukskassorna för
den kreditbehövande jordbrukaren skola te sig fördelaktigare än andra
kreditinrättningar och verkligen bli till hjälp för jordbruket i nuvarande
situation, är, att de erbjuda en lägre ränta, än vad de sakkunniga
föreslagit. Trots de stora ekonomiska uppoffringar från statens sida,
som utredningen räknat med, skulle jordbrukskassorna icke kunna, komma
under en utlåningsränta av 5.5 procent, vilket jordbruket nu icke förmår
betala. — Vad beträffar anslutningen till kassorna särskilt i Jönköpings
län, håller utskottet före, att den obenägenhet för föreningsrörelse
överhuvudtaget, som här kommit till uttryck, även skulle göra sig
starkt gällande ifråga örn jordbrukskassorna.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser
det möjligt, att jordbrukskasserörelsen kan få större anslutning, men som
saken nu ligger till, torde ett allmännare intresse först böra visa sig,
innan statsmakterna gå i författning örn inrättande av det centralorgan
för jordbrukskasserörelsen, som nu ifrågasattes. Förvaltningsutskottet
anför vidare följande.

Det är utom all fråga, att det skulle vara till största gagn för jordbruksnäringen,
örn genom en vidgad jordbrukskasserörelse driftskapital för
jordbruket kunde anskaffas mot dräglig ränta för brukare av såväl
mindre som kanske ännu mera större gårdar. Det gäller sålunda, anser
utskottet, att söka anskaffa billiga, penningar, men i detta avseende finner
utskottet de sakkunnigas förslag ej tilltalande. En ränta av cirka
6 procent jämte därutöver personlig ansvarsförbindelse kan ej gärna
verka särskilt lockande, och utskottet tror sig däri se örn ej den förnämsta
så dock en av anledningarna till, att jordbrukskasserörelsen ej
kommit att utveckla sig mer än den hittills gjort.

Jämförelsevis låg utlåningsränta skulle kanske kunna vinnas genom
direkt inlåning av sparmedel på landsbygden, men jordbrukskassorna
skulle på så sätt komma i ej önskvärd tävlan med sparbankerna, där val
jordbrukarnas sparmedel i allmänhet insättas. Förutom inlånta medel
hava dessa banker i regel avsevärda fonder att ställa till förfogande och
utskottet skulle gärna sett, att sådana anordningar kunnat föreslås, att
sparbankernas medel utan dyrbara organisationer i form av billiga lån
komme ortens jordbrukare till godo ej blott som hittills, då det gäller primärkrediten,
utan även då det såsom nu är fråga om sekundärkrediten.

Förvaltningsutskottet föreslår i fortsättningen av sitt yttrande, att de
svagast ställda jordbrukarnas kreditbehov skulle tillgodoses med »pre -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

65

mielän» genom en utbyggnad av den i kungörelsen den 20 maj 1927 reglerade
anordningen med statsbidrag till nyodling och betesförbättring.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,
att jordbrukskasserörelsen icke i någon mån slagit igenom i detta län.

De kontanta insatsbeloppen i kassorna, medlemmarnas personliga ansva
righet för kassornas förbindelser och den årliga uttaxering, som de kunna
bliva skyldiga att underkasta sig, hava utgjort faktorer, som hindrat an
slutning till kassorna och som, även örn en del av dessa olägenheter ge
nom det nya förslaget minskats, dock enligt utskottets övertygelse allt
fortfarande komma att ställa hinder i vägen för förslagets allmännare
genomförande. Enligt utskottets åsikt finnas hanker och andra kredit
anstalter redan förut av sådan beskaffenhet och i sådant antal, att in
rättandet av en ny stor organisation med dryga förvaltningskostnader
för handhavandet av jordbrukskrediten synes onödigt, varför utskottet
för sin del avstyrker bifall till de i jordbruksutredningens förevarande
betänkande framlagda förslagen. Däremot betonar utskottet andelsrörelsens
kreditbehov och anför därutinnan följande.

Om utskottet alltså finner, att de av jordbruksutredningen nu föreslag
na åtgärderna icke äro ägnade att bereda jordbrukarna något verksamt
bistånd från det allmännas sida, synes däremot den av jordbruksutred
ningen berörda, men icke till närmare behandling upptagna frågan örn
ordnande av krediten åt jordbrukets andelsrörelse vara av så mycket
större betydelse i förevarande hänseende. Utskottet syftar härvid när
mast på de inom de olika länen organiserade centralföreningarna med
tillhörande lantmannaföreningar, vilka äro anslutna till Svenska lant
männens riksförbund. Här föreligger en redan existerande, vitt förgrenad
organisation, som i viss omfattning tillgodoser jordbrukarnas
kreditbehov och som uppbäres av jordbrukarnas förtroende. Endast inom
Värmlands län finnas omkring 100 sådana lantmannaföreningar med
cirka 6,000 medlemmar. På grund av nu rådande ogynnsamma konjunk
turer arbeta dessa centralföreningar mångenstädes under tryckta förhål
landen och äro i stort behov av stöd i form av ökat rörelsekapital. Det
synes utskottet, som borde åtgärderna från statens sida hellre inriktas
på åstadkommande av ökade möjligheter för centralföreningarna att full
följa och utveckla sin för jordbruket betydelsefulla verksamhet och på
fyllande av den befintliga andelsrörelsens kreditbehov i det hela än på
bibehållandet och utvecklandet av en jordbrukskasseorganisation, som
hittills omfattats med mycket ringa intresse från jordbrukarnas sida.

Svenska bankföreningen föreslår, att frågan om jordbrukets kreditvä- Svenska banksen
göres till föremål för ytterligare utredning och anför till stöd här- (Meningen
för bland annat följande.

Att jordbrukets nuvarande läge i vårt land är i hög grad bekymmer
samt, är obestridligt. Varje allvarligt förslag till modernäringens stöd
jande bör givetvis prövas med intresse och uppriktig vilja att vara till
gagn. Det förslag eller komplex av förslag, som jordbruksutredningen
bär framlägger, innefattar åtgärder av den innebörd, att desamma å eria
Bihang till riksdagens protokoll WIIG. i sami. 231 höft. (Nr 2lis.) 5

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

sidan icke kunna tänkas träda i tillämpning och lämna avsevärda resultat
annat än efter någon tid och så småningom samt å andra sidan avse
att utgöra en byggnad av permanent beskaffenhet, liggande till grund
för jordbrukets liv och trivsel under en oöverskådlig tid framåt. Härav
följer, att det är av mindre vikt, örn nu förevarande frågor avgöras något
år tidigare eller senare, än att lösningen framgår såsom resultatet av
noggrann utredning och grundlig prövning och således giver förhoppning
att bliva för jordbruket och landet i dess helhet så nyttig som möjligt.
I sin iver att vilja skyndsamligen bringa hjälp åt det betryckta
jordbruket har jordbruksutredningen tyvärr föranlåtits att utarbeta sina
förslag på grundval av en alldeles otillräcklig utredning och, endels såsom
följd därav, under intryck av missförstånd i fråga om de verkliga
förhållandena.

Efter de av mig förut atergivna uttalandena örn kreditförhållandena
i allmänhet anför bankföreningen vidare följande.

Örn ock de speciella kreditanstalter för jordbruket, som jordbrukskassorna
och centralkassorna äro avsedda att vara, uppvisa en långsamt
fortskridande ökning i sin omslutning, är denna dock icke mera betydande
än att det omdöme synes berättigat, att jordbrukskasserörelsen
hittills icke ägnats något större intresse från jordbruksidkarnas sida.
Vår övertygelse är, att detta förhållande är framför allt beroende av den
i vårt land säreget goda tillgången på kreditinstitut, vilkas verksamhet
är anpassad för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov, nämligen, jämte
Allmänna hypoteksbanken, sparbankerna och affärsbankerna med deras
över hela landet utbredda kontorsnät. Vid sin undersökning av möjligheterna
till ytterligare utveckling av jordbrukskassorna uttalar jordbruksutredningen
den uppfattningen, att det är särskilt det nuvarande
omfånget av jordbrukskassedelägarnas personliga ansvarighet, som hindrat
utvecklingen. Jordbruksutredningen föreslår för den skull en minskning
av denna ansvarighet till en bråkdel av den, som nu gällande bestämmelser
medför. Så pass löslig och av det personliga intresset beroende,
som en kreditorganisation av ifrågavarande slag oundvikligen
måste vara förefaller det oss, som örn en solidarisk ansvarighet av någor
så när avsevärt omfång är det mest effektiva medlet att skänka förtroende
åt organisationens verksamhet. Jordbruksutredningens förslag att
ersätta den personliga ansvarigheten med en statsgaranti av betydande
omfattning innebär, att förtroendet till organisationen själv, till dess
vilja och förmåga att göra rätt för sig skall utbytas mot tilliten till statens
skyldighet och villighet att i fall av behov täcka verksamhetens förluster.

Hittills har statens garanti ställts till förfogande allenast åt sådana
kreditinstitut (hypoteksbanker av olika slag), vilkas verksamhet varit
minutiöst begränsad och reglerad med avsikt att utlåningen skulle vara
praktiskt taget riskfri. Garantien har givit s. k. guldkant åt de ifrågavarande
hypoteksinrättningarnas obligationer. Här föreslås, att statens
garanti skall lämnas för en bankverksamhet, för vilken några restriktioner
icke skulle vara fastställda; av uttalanden i betänkandet förefaller
det fastmera, som örn utlåningen borde förväntas bliva ganska riskfylld.

Det stöd, som från statens sida bör givas åt jordbruksnäringen, bör
icke lämnas i den form, som här föreslås. Oavsett det betänkliga i att

Kungl. Muj:ts proposition Nr 268.

67

utan styrkt nödvändighet omlägga vårt kreditväsendes organisation oell
de vägar, på vilka detsamma rör sig, måste det betecknas såsom synnerligen
oriktigt att vilja för en av vårt lands näringar och därtill en av
de mest betydande till toppen uppbygga kreditsystemet på statlig ansvarighet.
Vådligbeten i detta förslag framträder så mycket mera, som det
icke gjorts något försök att klargöra omfattningen av jordbrukets kreditbehov
och huru långt detsamma lämpligen bör tillgodoses. Den omständigheten,
att jordbruket befinner sig i ett betryckt läge, kan icke i
och för sig utgöra motiv för kreditgivuing i en omfattning och under
villkor, som icke äro sunda.

Förslaget föranleder betänksamhet även härutinnan, att dess realiserande
är ägnat att till skada för alla intressen isolera jordbruksnäringen
från det övriga sambälls- och näringslivet.

Till slut framhåller bankföreningen följande.

Slutligen finna vi oss böra ännu en gång betona vikten av att de frågor,
som i betänkandet avhandlas, icke avgöras under brådska och utan
erforderligt begrundande. Det gäller dock här något så betydelsefullt
som ett radikalt förändrande av de ekonomiska grunderna för en avsevärd
del av vårt lands kreditväsen, en omfattande omläggning av kreditorganisationen
och viktiga lagstiftningsåtgärder för näringslivet, vilka
till sin natur äro sådana, att de icke utan stora svårigheter skulle kunna
ånyo ändras. Vi tillåta oss att bringa i erinran, att de under senare tid
vidtagna speciella anordningar för jordbruket med liknande syften, som
här avses, hittills icke motsvarat de förväntningar man ställt på dem;
vi åsyfta de nuvarande jordbrukskassorna och lagstiftningen örn panträtt
i spannmål.

Till bestämd skillnad från dessa anordningar hava de, som nu föreslås,
en oerhörd räckvidd. Vår övertygelse är nämligen, att därest den
av jordbruksutredningen föreslagna statsgaranterade och statsunderstödda
kreditgivningen komme till stånd, kreditbehoven skulle i nuvarande
bekymmersamma situation för jordbruket växa upp i en opåräknad
omfattning med resultat, som snart nog skulle bliva mycket sorgliga
både för jordbruksnäringen själv och dess garant. Stödet åt jordbruket
bör i första band åsyfta att giva jordbruket bättre räntabilitet
än för närvarande; först sedan någon klarhet vunnits angående denna,
den väsentliga frågan, kan ett något så när säkert bedömande av kreditfrågan
företagas.

Det allmännas bemödande synas oss böra bland annat gå ut på att
genom stödjande och uppmuntrande av jordbrukets andelsrörelse skapa
bättre ekonomiska förutsättningar för näringen. Bliva strävandena för
uppbyggandet av en stark jordbrukskooperation framgångsrika, kommer
ock därmed av sig självt att åstadkommas ett betryggande underlag för
jordbrukets kreditväsen. Av vikt ej minst för jordbruksnäringen själv
är det för visso, att överblicken över de stora och trängande frågor, som
måste lösas, icke förvillas genom att i sammanhang därmed framlägges
ett otillräckligt utrett och på oriktiga ekonomiska grundförutsättningar
uppbyggt förslag till kreditorganisation.

Jag övergår nu till de yttranden, i vilka visserligen betänkligheter i
skilda hänseenden mot förslaget kommit till uttryck, men som icke inne
bålla något mera bestämt till eller avstyrkande.

Lantbruks styrelsen.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Lantbruksstyrelsen Ilar icke ansett det ankomma på den att pröva förslaget,
vars godkännande skulle medföra ökade ekonomiska åtaganden
från det allmännas sida, ur statsfinansiell synpunkt eller med hänsyn till
den risk, dess förverkligande kunde tänkas medföra för statsverket. Styrelsen
har fastmera granskat förslaget med hänsyn till detsammas betydelse
för jordbruksproduktionen samt till de fördelar och olägenheter,
som förslaget ur denna synpunkt kunde anses medföra.

Lantbruksstyrelsen konstaterar, att jordbruksutredningen lagt huvudvikten
vid jordbrukarnas kreditsammanslutningar såsom organ för jordbrukets
kreditanskaffning. Erfarenheten från den tid, under vilken dessa
sammanslutningar under statens hägn varit verksamma, ingiver emellertid
enligt lantbruksstyrelsen mening icke så synnerligen stora förhoppningar
örn att jordbrukets kreditfråga inom den närmaste framtiden
skall kunna lösas på denna väg. Det synes, enligt vad styrelsen uttalar,
något för sangvinisk! att åberopa framgången för denna kooperation i
andra länder, då erfarenheten synes visa, att en ordnad föreningsverksamhet
bland jordbrukets utövare möter större svårigheter i vårt land än
snart sagt i något annat land. Just motviljan från den sedan gammalt
vid absolut självständighet vane svenske bondens sida att åtaga sig förpliktelser
och ansvar jämväl för andra utan möjlighet att bestämma graden
av ansvar i varje särskilt fall torde vara en bland huvudorsakerna
till den svenska jordbrukskooperationens svårigheter.

Efter att hava berört vissa med kasseväsendets organisation sammanhängande
spörsmål, till vilka jag i det följande torde få tillfälle återkom
ma, upptager lantbruksstyrelsen frågan örn kapitalanskaffningen till kreditorganisationen
och anför härutinnan följande.

Vid sin granskning av jordbrukskasserörelsen i Sverige, sådan den utvecklat
sig, finner jordbruksutredningen, att stora svårigheter mött vid
anskaffande av det för den sekundära jordbrukskrediten erforderliga kapitalet.
Inlåningen till centralkassorna och medlemmarnas inlåning till
jordbrukskassorna har icke, säger jordbruksutredningen, kunnat uppbringas
till något nämnvärt belopp i jämförelse med affärsbankernas och
sparbankernas inlåning. Något egentligt samarbete mellan sparbankerna
och förevarande slag av kassor har icke heller, såsom man hoppats,
kommit till stånd, och upplåningen av kapital har försvårats och fördyrats
på grund av kassornas otillräckliga förmåga att ställa förstklassig
säkerhet.

Här synes det lantbruksstyrelsen, som örn själva grundorsaken till jordbrukskasserörelsens
jämförelsevis ringa framgång i vårt land vore att
söka. Kan ej frågan örn kapitalanskaffningen lösas på ett tillfredsställande
sätt, torde ingen omorganisation kunna giva jordbrukarnas kooperativa
kreditverksamhet den vind i seglen, som rörelsen för närvarande
synes sakna. I föreliggande utredning har lantbruksstyrelsen knappast
kunnat finna något verkligt grepp på denna kärnpunkt i hela problemet.
Det förefaller, som örn jordbruksutredningen tagit för givet, att, därest
den föreslagna statsgarantien ställes, pensionsförsäkringsfondens, olycks

69

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fallsförsäkringsfondens och postsparbankens medel komme att utan vidare
ställas till förfogande på ur jordbrukets synpunkt tillfredsställande villkor.
Utredningen antager vidare, att möjlighet till kapitalanskaffning
från sparbanker och försäkringsföretag skulle komma att föreligga.
Lantbruksstyrelsen anser sig emellertid icke kunna biträda denna optimistiska
uppfattning i förevarande fråga.

Lantbruksstyrelsen finner centralkassornas och jordbrukskassornas inlåning
under den senaste tiden visserligen i förhållande till bankernas
rörelse obetydlig, men dock icke sa värdelös, som nian skulle kunna förutsätta
av jordbruksutredningens ovan refererade uttalande. I vissa kassor,
exempelvis i Kristianstads lans centralkassa, synes inlåningen hava
täckt en mycket betydande del av kapitalbehovet. Att emellertid på
denna, den naturligaste vägen inom överskådlig tid få kapitalbehovet i
förhållande till behovet av utlåning fyllt, synes, efter vad erfarenheten
givit vid handen, icke vara möjligt. Den av flera ovan anförda skäl
ringa anslutningen till jordbrukskasserörelsen från lantbrukarnas sida och
framför allt de lantbrukares, vilkas ekonomiska ställning är god och som
på grund därav äro mindre i behov av jordbrukskassornas hjälp och stöd,
medför givetvis en begränsning av kassornas förmåga att draga till sig
sparmedel från jordbrukets sida. Konkurrensen med banker och sparbanker,
kanske för närvarande framför allt postspar banken, försvårar
tydligen även i hög grad centralkassornas uppsamling av sparkapital
från landsortens sida. Förhållandena ligga på detta område, efter vad
lantbruksstyrelsen kan finna, helt olika till i Sverige och i t. ex. Tyskland.
Under den närmaste tiden torde för övrigt till följd av jordbrukets
allmänt tryckta läge och bristande tillgång på sparkapital inlåning från
landsorten vara ännu mindre att bygga på såsom kapitalkälla för jordbrukskasserörelsen
än under normala förhållanden.

En nödvändig förutsättning för jordbrukskasserörelsens framgång och
utveckling synes under sådana förhållanden vara, att åtgärder vidtagas,
som säkerställa tillförseln av kapital under tillfredsställande villkor,
framför allt i fråga örn räntesatsen. Lantbruksstyrelsen bär av bestämmelserna
i reglementet den 17 juni 1916 (nr 232) angående förvaltning av
pensionsförsäkringsfonden inhämtat, att hinder ej möter att placera fondens
medel i jordbrukskasserörelsen. Huruvida liknande bestämmelser
förefinnas i fråga örn förvaltningen av postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens
medel är styrelsen obekant. Även örn så skulle vara förhållandet,
kunna emellertid ifrågavarande kassor icke framställa anspråk
på att få sitt kapitalbehov fyllt från nämnda kapitaltillgångar, och det
viktigaste av allt, härvid stadgas ingen rätt för kassorna att upplåna kapital
på de mest gynnsamma villkor, som av. vederbörande medelsförvaltningar
tillämpas. Det skulle ju kunna tyckas, som örn skäl borde föreligga
för att här ifrågavarande fonder och medel, som i stor utsträckning
torde härflyta från landsbygden, borde göras fruktbärande på landsbygden
och för jordbrukets räkning samt ställas till dess förfogande på
minst lika gynnsamma villkor, som kunna tillämpas vid annan utlåning.
Huruvida statsmakterna anse sig kunna eller böra utfärda bestämmelser
av sådan innebörd, att jordbrukskassornas kapitalbehov på detta sätt sä
kerställes, torde emellertid vara ovisst.

Skulle kapitalfrågan för kassorna icke anses kunna eller böra lösas på
detta sätt. torde, därest den sekundära jordbrukskrediten skall kunna lö

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Statskontoret.

sas genom jordbrukskassorna, ingen annan utväg återstå, än att staten
av lånemedel ställer erforderligt kapital till förfogande. Då staten lärer
kunna upplåna kapital på gynnsammare villkor än någon annan, synes
kapital på denna väg på billigaste villkor kunna tillföras kassorna och
jordbruket bäst komma i åtnjutande av erforderlig hjälp på här ifrågavarande
område.

Lantbruksstyrelsen anser sig böra erinra, att styrelsen i sitt den 1 december
1908 avgivna förslag till ordnande av kreditförhållandena för det
mindre jordbruket föreslog denna väg för kapitalanskaffning. Lantbruksstyrelsen
hemställde sålunda, att under åren 1910—1919 statsmedel till
ett belopp av 10 miljoner kronor måtte ställas till förfogande för att såsom
statslån tilldelas samtidigt föreslagna jordbrukskreditföreningar till
säkerställande av deras kapitalbehov.

Kan jordbrukskassornas kapitalanskaffning icke tillfredsställande lösas,
anser sig lantbruksstyrelsen höra ifrågasätta, örn denna form för lösandet
av frågan örn jordbrukets behov av sekundär kredit överhuvud är riktig.
Av jordbruksutredningens kalkyler över de avgifter och den ränta, som
jordbrukskassorna skulle behöva avkräva låntagare, synes framgå, att
på denna väg anskaffade penningar skulle bliva ganska dyra. Den utlåningsränta
av 6.3 procent, som jordbruksutredningen finner vara nödvändig,
då utredningen antager, att kassorna för topplänta medel få betala
ränta efter 4.5 procent, synes lantbruksstyrelsen ur jordbrukets synpunkt
icke tillfredsställande och knappast väsentligen understiga den ränta, som
jordbruket får betala för kapital, som anskaffas på annat sätt. Då lantbruksstyrelsen
anser sig böra ifrågasätta, huruvida icke utredningen i
fråga örn utgifterna räknat väl mycket i underkant, bär styrelsen ingen
anledning att vänta en sänkning i den av utredningen beräknade utlåningsi^äntan,
annat än i den mån lägre upplåningsränta kan ernås.

Lantbruksstyrelsen har till slut hemställt, att Kungl. Majit måtte förelägga
riksdagen proposition i ämnet och därvid taga hänsyn till de principiella
synpunkter på frågan, som styrelsen angivit.

Statskontoret anser det visserligen kunna sägas att, i samma mån som
konsolideringen av kasseorganisationen fortskrider, organisationens egen
kreditvärdighet komme att ökas och statens förlustrisk i motsvarande
mån att minskas. Detta torde emellertid, enligt vad statskontoret framhåller,
icke utesluta, att i betraktande av de säkerheter för lånen, som
komma att lämnas, och de enskilda medlemmarnas minskade ansvarighet
för kassornas förbindelser ståten genom sin medverkan vid centralanstaltens
upprättande torde hava att räkna med en icke obetydlig ekonomisk
risk. Skulle, med hänsyn till de betänkligheter, som torde kunna framställas
mot det avgivna förslaget örn upprättandet av den ifrågasatta
centralkreditanstalten, någon dylik kreditorganisation icke komma till
stånd, kunde man enligt statskontorets uttalande i stället tänka sig en
höjning av den statsgaranti, som nu finnes ställd för centralkassornas
förbindelser och för närvarande är begränsad till högst 500,000 kronor för
varje centralkassa. Mot en sådan höjning skulle statskontoret icke hava

71

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

något att erinra, men Ilar i så fall icke velat tillstyrka att, såsom jordbi-il
ksu tred ilin gen ifrågasatt, begränsningen uppåt av denna garanti undanröjes.

Statens egnahemsstyrelse anser det givetvis icke kunna på förhand bedömas,
huruvida ett genomförande av den nu föreslagna omorganisationen
skall kunna åstadkomma någon väsentlig förändring i riktning mot
större tillslutning till kasserörelsen. Styrelsen påpekar, att de svårigheter,
med vilka den svenska jordbrukskasserörelsen hittills haft att kampa,
i mångt och mycket sammanhänga dels med lantmannens mindre utpräglade
sinne för ekonomiskt samgående, dels med det stora inflytande
på landsbygdens penningväsende, som andra kreditinstitut skaffat sig.
Svårigheter hade på grund av dessa omständigheter bland annat mott
med avseende å kapitalanskaffningen.

Sparbanksinspektionen konstaterar, att jordbruksutredningens betänkande
icke innehåller någon utredning örn jordbrukskasserörelsens förhållande
till sparbankerna. Härom anför inspektionen följande.

Det utmärkande för jordbrukskasserörelsen är dess kooperativa karaktär
Jordbrukskassorna äro kooperativa låntagareorganisationer, organiserade
som föreningar med begränsad personlig ansvarighet. _ Aven sparbankerna
äro kooperativa företag med insättarna såsom intressenter.
Sparbankernas tillgång på rörelsemedel har under det senaste årtiondet
högst betydligt ökats. Det kan förefalla, som örn samtliga omständigheter
borde göra ett samarbete möjligt mellan de båda slagen av organisationer.
Ett dylikt samarbete kunde tänkas hava den formen, att sparbankerna
i jordbrukskasserörelsen placerade sådana medel, för vilka de
nu söka andra placeringar, som icke beröra jordbruket, exempelvis vissa
slag av obligationer. Lånen till kasserörelsen skulle givetvis lamnas pa
fullt affärsmässiga grunder.

Emellertid vore det huvudsakligen de större sparbankerna, företrädesvis
sparbankerna i städerna, som skulle kunna lämna dylika lån. För de
små sparbankerna på landsbygden äro insättningarna ofta otillrack lga
i förhållande till anspråken på lån inom distriktet. Jordbrukskassorna
skulle emellertid komma att konkurrera med dessa små sparbanker, och
det torde knappast vara rimligt förutsätta, att stadssparbankerna skulle
vilja understödja en dylik konkurrens. .

Givetvis kunde man teoretiskt även tänka sig en sadan omläggning,
att på landsbygden sparbankerna endast fungerade som inlåningsinstitut,
och att de ställde de inlånade medlen till förfogande för bland annat
jordbrukskasserörelsen. Emellertid skulle en dylik omläggning innebäia
en viss överorganisation och dessutom strida mot den historiska utvecklingen.
Ehuru primärt sett insättareorganisationer hava sparbankerna
utvecklats till företag, vilkas utlåningsverksamhet på mångå håll till
mycket avsevärd del tillfredsställer jordbrukarnas kreditbehov. Häi a\
föijer naturligtvis även, att jordbrukskassor på mångå håll torde vara
helt obehövliga.

Statens egnahemsstyrelse.

Sparbanks inspektionen -

72

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Av vad inspektionen nu i korthet berört, torde framgå, att ett organiserat
samarbete mellan jordbrukskassor och sparbanker knappast torde
vara möjligt att i större omfattning genomföra utan ganska genomgripande
förändringar. I detta sammanhang vill inspektionen erinra, att man
sökt åstadkomma ett dylikt samarbete genom införandet i sparbankslagen
av bestämmelsen, att sparbank kan träffa avtal med jordbrukskassa örn
öppnande för kassan av löpande kredit eller kreditivräkning. Någon
nämnvärd överföring av medel från sparbankerna till jordbrukskassorna
synes emellertid icke hava kommit till stånd. Det är således möjligt, att
man måste utgå ifrån, att den konkurrens mellan sparbanker och jordbrukskassor,
som för närvarande förefinnes, icke kan undvikas. I utlandet,
exempelvis Finland och Tyskland, har jordbrukskasserörelsen fått
stor omfattning trots förhandenvaron av ett utvecklat sparbanksväsen.
När man vill giva jordbrukskasserörelsen så stora dimensioner, som utredningen
åsyftar, borde det hava varit av intresse att undersöka vilka
lärdomar, som i berörda avseende kunna dragas av de utländska erfarenheterna.

Jordbruksutredningens utredning örn sparbankernas kreditgivning till
jordbruket betecknar sparbanksinspektionen som mycket ofullständig och
anför därvid följande.

Å sidorna 26 och 27 i betänkandet finnes avtryckt en tabell, som beträffande
28 sparbanker belyser storleken av deras utlåning mot säkerhet av
inteckning i jordbruksfastighet och deras placering i allmänna hypoteks
bankens obligationer. Bland dessa sparbanker märkes ett flertal utpräglade
stadssparbanker såsom Stockholms stads sparbank m. fl. För dylika
sparbanker gäller, att endast en ringa del av deras utlåning går till
jordbruket men därjämte även att deras insättningar i hög grad torde
härröra från icke-jordbrukare. Att på grundval av storleken av berörda
utlåning i dessa 28 sparbanker draga en slutsats örn sparbankernas intresse
i allmänhet för jordbrukskredit måste bliva missvisande. För sådant
ändamål borde i första hand hava undersökts utlåningen hos de
mindre sparbankerna på landsbygden.

Sparbanksinspektionen framhåller, att jordbruksutredningens omdöme
örn sparbankernas utlåning till jordbrukare gjorts oberoende av att bor
genslånens omfattning icke blivit klarlagd, över huvud vore att beklaga,
att utredningen icke kunnat bygga sina slutsatser på en mera fullständig
statistik än som stått till förfogande och för detta ändamål kunnat avvakta
det material, som begärts av svenska sparbanksföreningen.

Beträffande förslagets innebörd giver sparbanksinspektionen uttryck
åt följande uppfattning.

Sparbanksinspektionen vill givetvis icke förneka, att jordbrukskasserörelsen
har en uppgift att fylla till gagn för det svenska jordbruket, ehuru
rörelsens utveckling ingalunda torde betyda, att jordbruket i avsevärd mån
befrias från sina nuvarande svårigheter. I vårt land har rörelsen trots
statligt understöd gått långsamt framåt. Möjligen är orsaken därtill att
söka i ogynnsamma yttre förhållanden. I varje fall bör, enligt inspektionens
mening, rörelsens vidare utveckling bliva en följd av dess egen
livsduglighet och icke bero på, att statens understöd väsentligen utvidgas

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 268.

73

utöver vad som redan är beviljat. I överensstämmelse med denna uppfattning
anser inspektionen, att mot av utredningen framlagda förslag invändningar
kunna framställas i framför allt två avseenden. Inspektionen
åsyftar, dels att utredningen vill i ett slag åstadkomma en organisation
av en omfattning, som icke står i rimligt förhållande till rörelsens nuvarande
storlek, dels att utredningens förslag innebära en betänklig omläggning
av priniciperna för rörelsen i riktning mot avsevärt ökat statsunderstöd
och betydligt minskade skyldigheter för medlemmarna.

Inspektionen, som i sitt yttrande jämväl framför vissa erinringar beträffande
förslagets detaljer, hemställer till slut, att vid en eventuell omorganisation
av jordbrukskasseväsendet hänsyn måtte tagas till av inspektionen
framlagda synpunkter.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att varje åtgärd, som kan bidraga
till att lätta svårigheterna för den viktiga näring, som jordbruket
utgör, givetvis måste omfattas med sympati. Emellertid har länsstyrelsen
icke kunnat undertrycka en viss tveksamhet, huruvida verkligen denna
väg, utveckling av jordbrukskassorna, är den naturliga vägen för våra
svenska förhållanden, och fortsätter:

Det är nämligen påfallande, att de försök med sådana kassor, som hittills
gjorts i vårt land, endast rönt obetydlig anslutning, och det synes
länsstyrelsen knappast antagligt, att denna begränsade användning av
jordbrukskassorna uteslutande eller ens huvudsakligen berott på sådana
drag i deras organisation, vilka de sakkunniga nu avse att förändra och
förbättra. Fastmera torde det kunna ifrågasättas, örn icke den jämförelsevis
svaga anslutningen till jordbrukskassorna hitintills väsentligen beror
på, att man i Sverige har tillgång till andra kreditinstitut, vilka på
samma gång äro öppna för inlåning av jordbrukarnas medel, nämligen
våra sparbanker.

Under sådana förhållanden kan man knappast undgå att göra sig den
frågan, örn det är så klokt, att staten genom särskilda understödsåtgärder
skall gå in för att framdriva en ytterligare organisation av jordbrukskassorna
och deras överbyggnad. Länsstyrelsen vill dock icke motsätta sig,
att ett sådant försök göres, därest det från deras sida, som mera direkt
företräda jordbrukets intressen, skulle anses vara verkligt motiverat.

Länsstyrelsen vill inte bestrida, att skäl kunna finnas såväl för en begränsning
av de hittillsvarande centralkassornas omslutningsområde som
även för skapande av ett riksorgan ovanför dessa centralkassor; dock
ligger det i sakens natur, att varje ytterligare utbyggnad av organisationen
måste medföra ökade administrationskostnader och att särskilt för
skapandet av den tänkta riksorganisationen knappast tillräckliga skäl förefinnas
annat än under förutsättning av en ofantligt mycket större utveckling
av de lokala kassorna än som hittills förekommit. Beträffande
det föreslagna förvaltningsbidraget vill länsstyrelsen ej direkt motsätta
sig detta, om ock beloppet synes anmärkningsvärt högt, men torde få fästa
uppmärksamheten på, att ett så avsevärt tillskott av statsmedel i varje
fall svårligen kan anses motiverat utan att man har tillräckligt genomtänkt
utsikterna för att därmed också vinna det resultat, som är avsett.

Länsstyrelser.

Hushållnings sällskap.

74 Kungl. Maj:ts proposition A7r 268.

Länsstyrelsen i Södermanlands län håller löre, att de i betänkandet
föreslagna åtgärder till utveckling av och understöd åt jordbrukskasserörelsen
icke komma att under närliggande tid föra med sig något mera
avsevärt gagn för jordbruket i detta län. Som emellertid liknande kreditinrättningar
i vissa andra länder visat sig tillföra jordbruket stora fördelar,
finnes ju, enligt vad länsstyrelsen uttalar, anledning förvänta, att
efter hand som man förstår att anpassa jordbrukskasserörelsen efter förhållandena
här i landet densamma skall bliva till väsentligt gagn ocdi
stöd åt landets jordbrukare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bland annat följande.

Frågorna örn statssubvention åt jordbrukskasseorganisation och inrättande
av ett statsgaranterat centralt penninginstitut såsom topporgan för
jordbrukskasserörelsen lära enligt länsstyrelsens mening böra bedömas
huvudsakligen ur synpunkten, huruvida sålunda föreslagna åtgärder
skulle lända till bestående nytta för jordbruksnäringen och dess kreditförhållanden.
Av redogörelsen i betänkandet framgår, att jordbrukskasserörelsen
icke kan anses hava hittills utvecklats på det sätt och till den
omfattning, som man hoppades vid tillskapandet av denna jordbrukets
särskilda kreditorganisation. Skulden härtill uppgives ligga till avsevärd
del hos lantmännen själva, i det de icke lämnat kreditorganisationen erforderligt
stöd i form av mera talrik anslutning till densamma. Örn större
tillslutning efter genomförande av den föreslagna omorganisationen kail
komma att vinnas, torde få anses tvivelaktigt. I likhet med hushållningssällskapets
förvaltningsutskott anser länsstyrelsen i allt fall någon livin
gare anslutning från mera välsi tuera de jordbrukares sida icke vara att
förvänta. Men orsakerna till jordbrukskasserörelsens ringa framgång kunna
givetvis också vara att söka såväl i kassornas egen organisation som i
de svårigheter för anskaffning av erforderligt kapital, varmed centralkas
sorna hittills haft att kämpa. Även örn nu för undanröjandet av sistberörda
svårigheter kan befinnas nödigt att inrätta ett centralt kreditorgan,
är länsstyrelsen likväl ej övertygad örn lämpligheten av att organisationen
tilldelas årligt understöd av statsmedel. Frånsett att hela jordbrukskasserörelsen
är en kooperativ organisation och således måste betraktas
såsom ett ekonomiskt företag, som icke lämpligen bör i det långa
loppet uppehållas genom tillskott av statsmedel, kan man svårligen bortse
från, att den hos organisationen tillgängliga krediten icke, trots statssubvention,
skulle komma att ställa sig billigare än den kredit, en skötsam
jordbrukare med någorlunda god ekonomi kan erhålla i redan befintliga
kreditinstitut. Årligt statsunderstöd till organisationen anser sig länsstyrelsen
fördenskull icke kunna tillstyrka, åtminstone icke i den omfattning,
som i förslaget avses.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anslutit sig till ett av länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott avgivet yttrande, som jag i det följande
skall närmare återgiva.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalar, att en
utveckling av jordbrukskasserörelsen till den omfattning, som i förslaget
förutsättes, säkerligen skulle vara av obestridligt gagn för jordbruket i så -

75

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

dana trakter av landet, där brist på kreditorgan räder. Inom Malmöhus
län åter, där tillgången på kreditanstalter syntes fullt tillräcklig, kunde
däremot ifrågasättas, huruvida åtgärder för förbättring av jordbrukets
kreditförhållanden så starkt som nu skett bort inriktas på jordbrukskassa
rörelsen. Det allmänt kända förhållandet, att denna rörelse hittills inom
Malmöhus län vunnit mindre kraftig anslutning, stöde säkerligen i samband
med den goda tillgången på andra kreditorgan på landsbygden. Härtill
bomme, att det i praktiken visat sig att jordbrukskassorna i sin utlåningsrörelse
tvingas att i stort sett tillämpa samma krav på namn eller
realsäkerhet som sparbanker och andra kreditanstalter. Efter vissa av
mig förut (s. 34) återgivna uttalanden örn vikten av att återföra kapitalet
till landsbygden och örn lämpliga vägar härför, framhåller utskottet, att
förslaget kunde väntas medföra gagn endast i den mån jordbrukets räntabilitet
genom andra åtgärder förbättrades, så att jordbruket sättes i stånd
att förränta och amortera sin skuldbörda, vilken genom kreditreformer
snarare kunde väntas ökad än minskad.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller vikten
utav att uppmärksamheten skarpt fasthölles vid den omständigheten,
att lantbruket har behov av låga räntor. Man måste räkna med, att jord
bruket även under normala tider ingalunda medgåve någon hög förräntningsprocent
å det i företaget nedlagda kapitalet. Beträffande jordbrukskasserörelsen
betonas nödvändigheten utav att, därest de föreslagna åtgärderna
skola kunna tillstyrkas, frågan örn kontrollen över verksamheten
ägnas den största uppmärksamhet. Det föreslagna statsanslaget till revision
hälsar utskottet därför med tillfredsställelse men håller före att åtgärder
även borde vidtagas i syfte att tillförsäkra ledningen av den lokala
kasseorganisationen tillräckligt sakkunniga och skolade krafter.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har meddelat,
att det på Gotland endast funnes en jordbrukskassa. Beträffande anledningen
till kasserörelsens ringa framgång i länet anföres följande.

Anledningen härtill torde till ej ringa del vara att finna i det stora antalet
socken- eller pastoratssparbanker, som få antagas liava fyllt det huvudsakliga
av landsbygdens lånebehov, örn man bortser från den mer tillfälliga,
kortfristiga krediten. Det synes visserligen utskottet kunna ifrågasättas,
örn det ej varit en lycklig lösning, därest en form kunnat finnas
för att på de gamla landsbygdssparbankernas grund uppbygga den föreslagna
jordbrukskreditorganisationen, men vill dock förvaltningsutskottet
ej motsätta sig ett bifall till det framlagda förslaget utan får tillstyrka
detsamma, i vad det avser inrättande av kreditkassor, ehuru utskottet
knappast förväntar, att rörelsen bär i länet skall komma att nå någon
större omfattning. Man torde nämligen kunna förutse en viss dragkamp
mellan sockensparbankerna oell jordbrukskassorna. De bättre situerade och
för skötsamhet kända jordbrukarna få kredit i sparbankerna mot högst
den ränta, som jordbrukskassorna skulle fordra, utan att behöva ikläda
sig den risk, som åvilar kassornas medlemmar i form av viss ansvarighet
och eventuell årlig uttaxering för täckande av kassans förluster, varför

76

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kassans medlemmar ock styrelse troligen i huvudsak komme att bestå av
hårt skuldsatta personer, vilket komme att ofördelaktigt inverka på kassans
anseende och utveckling.

I detta sammanhang torde också böra nämnas Kalmar läns norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, som med hänsyn till sin av mig
förut återgivna allmänna uppfattning örn kreditförhållandena och skuldsättningen,
endast med största tvekan ansett sig kunna tillstyrka, att jordbrukskassorna
utbyggas till en kreditorganisation för jordbruket i enlighet
med jordbruksutredningens förslag.

Jag övergår nu till att redogöra för de uttalanden angående förslagets
allmänna innebörd, som gjorts i de i huvudsak tillstyrkande yttrandena.

Reservanter
inom riksgäldsfullmäktig
e.

Sorn jag förut nämnt hava två av fullmäktige i riksgäldskontoret, herrar
Hallin och Ekman, reservationsvis givit uttryck för sin från fullmäktiges
majoritet avvikande uppfattning rörande förevarande förslag. Reservanterna
anse starka skäl vara anförda för att genom en på de hittillsvarande
jordbrukskassorna utbyggd, för ändamålet särskilt organiserad
anstalt, med statens bistånd söka öppna en billig och efter jordbrukets lånebehov
särskilt avpassad kreditmöjlighet. Efter att hava gjort vissa av
mig förut återgivna uttalanden rörande jordbrukets kreditbehov och vikten
av detsammas tillgodoseende, vilka uttalanden utmynna i en förklaring,
att reservanterna i princip intet ha att erinra mot att stödåtgärder
från statens sida vidtagas för kreditförhållandenas förbättrande, uttala
reservanterna följande.

Vad därefter angår det nu framkomna förslaget att till ett jordbrukskasserörelsens
centralorgan inom vissa gränser överlämna statsobligationer,
vilka i egenskap av grundfond bilda garantibelopp för av centralorganet
upptagna lån, finnes, evad det gäller själva formen för statsåtgärden,
icke något att erinra. Förfaringssättet sammanfaller med
det, som under senare tid tillämpats i olika fall, och torde jämväl
vara det mest ändamålsenliga för den stödaktion, varom nu är fråga. Genom
den i detta fall föreslagna omorganisationen av jordbrukskassorna
samt framför allt den ökade fondbildningen skulle jordbrukskasserörelsen
beredas möjligheter till en så småningom inträdande konsolidering.

Ifråga örn den risk, som ett bifall till jordbruksutredningens förslag rörande
överlämnandet av för 30 miljoner kronor obligationer till en garantifond
skulle innebära, hava reservanterna, med hänsyn till de i förslaget
angivna förhållandena, icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter.
Det synes nämligen vara obestridligt, att denna risk i nu förevarande
fall är större än i de tidigare liknande. Anspråket på statens
medverkan synes därför här gå längre. Mycket beror på den anda och
omdömesförmåga, som de kreditförmedlande organen lägga i dagen vid
långivningen. Ett viktigt led är vidare, att erforderliga kontrollföreskrifter
erhålla full effektivitet, utan att tvinga in rörelsen i för snäva former.
Men även med hänsyn tagen härtill torde goda skäl för en begränsning
kunna anföras. Sålunda synes det kunna ifrågasättas, om icke garantifondens
belopp kunde sättas lägre, exempelvis till 20 miljoner kronor. I

77

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

varje fall bör, enligt reservanternas mening, maximigränsen för jordbruks
kreditkassans på garantifonden grundade inlåning sänkas från föreslagna
sex till fem gånger garantifondens belopp. Även synes det, som
örn den av jordbruksutredningen kalkylerade genomsnittsräntan av 4..*
procent vid upplåningen icke under alla förballanden kunde påräknas.

Reservanterna, som i fortsättningen uttalat vissa erinringar mot den
föreslagna organisationens detaljer, till vilka jag torde få tillfälle att i det
följande återkomma, lia för sin del funnit sig kunna under av dem angivna
förutsättningar och begränsningar tillstyrka, att åtgärder komma till
stånd i huvudsaklig överensstämmelse med jordbruksutredningens förslag.

Överståthållareämbetet och tretton länsstyrelser hava uttalat sig till Läns.styrelser.
förmån för förslagets realiserande, varvid dock i flertalet yttranden framförts
önskemål och förslag rörande modifikationer och ändringar på skilda
punkter i förslaget.

Överståthållareämbetet anser det icke kunna hedömas, huruvida den ytterst
angelägna frågan örn erforderlig kapitalanskaffning åt jordbruksnä
ringen kan genom de föreslagna åtgärderna bliva effektivt ordnad. Men
övervägande skäl syntes ämbetet dock tala för att förslagets genomförande
skulle medföra så stora förbättringar i nu rådande förhållande, att en
lagstiftning på grundval därav bör komma till stånd och statsverket underkasta
sig ökade uppoffringar för ändamålet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser de föreslagna åtgärderna vara ägnade
att i väsentlig mån främja kasserörelsen. Länsstyrelsen anför sålunda
bland annat följande.

Jordbrukskasserörelsen har, på sätt hushållningssällskapets förvaltningsutskott
framhållit, icke här i länet erhållit någon större omfattning,
helt visst till stor del beroende därpå, att de många penninginstitut som
äro i verksamhet i detta län förmått att på ett i stort sett tillfredsställande
sätt tillgodose jordbrukets kreditbehov. En annan och allmännare orsak
till nämnda förhållande är, att jordbrukskasserörelsen, när den började,
företrädde en ny form för kreditinstitut, vilken endast långsamt förmått
att göra sig gällande i konkurrens med andra. Då vidare utvecklingen
gestaltat sig så, att jordbrukskassornas låneverksamhet icke så särdeles
mycket kommit att avvika från andra kreditanstalters i avseende å
lånesäkerheter, framträder såsom helt naturligt, att utvecklingen av jordbrukskasserörelsen
skett i långsamt tempo.

Genomförande av jordbruksutredningens förslag till omläggning av
jordbrukskasserörelsen skulle innebära dels att en fastare och mera utformad
organisation skulle erhållas med mindre anspråk på tillskott från jordbrukarna
och dels att statens stöd för densamma skulle väsentligt okas.

Såvitt länsstyrelsen kan finna skulle dessa åtgärder vara ägnade att i väsentlig
mån främja rörelsen, och då, vad särskilt angår statens medverkan
till ordnande av jordbrukets kreditfråga, jordbrukets allmänna läge torde
kräva ett statligt ingripande och stöd, finner länsstyrelsen sig höra förorda
den föreslagna utbyggnaden av ifrågavarande kreditanstalter, ehuru
jordbrukskasserörelsen icke kan anses vara av den betydelse för Malmö
bus län, att dess jordbruk är i större mån beroende av densamma.

78

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar, att kasserörelsen icke
kommit till tillämpning inom länet och fortsätter:

Även i den övriga delen av landet synes detta institut, såsom framgår av
betänkandet, i ringa grad kommit till användning. Anledningarna härtill
torde lia varit flera. De viktigaste torde hava varit saknaden av en enhetlig
ledning av kreditorganisationen i sin helhet, svårigheterna att anskaffa
erforderligt kapital, omfattningen av medlemmarnas personliga ansvarighet
samt insatsbeloppens allt för ringa storlek, vilken omöjliggjort
erforderlig ekonomisk konsolidering av vederbörliga kassor. Jordbruksutredningen,
som tagit fasta härpå, har i det föreliggande förslaget till
ordnande av jordbrukskasserörelsen sökt råda bot på dessa missförhållanden.
Det förefaller också, som örn jordbrukskasserörelsen med den av
jordbruksutredningen nu ifrågasatta omorganisationen skulle kunna gå
en kraftigare utveckling till mötes samt sålunda för jordbruket skapa
gynnsamma kreditförhållanden. Länsstyrelsen har därför icke något att
erinra mot de av jordbruksutredningen avgivna förslag i fråga örn jord
brukskasserörelsens ordnande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, efter att hava angivit nu förefintliga
kreditmöjligheter för jordbruket, att det på många sätt vore väl
sörjt för såväl att den enskilda skall kunna skuldsätta sig som att han
skall kunna placera eventuella besparingar. Länsstyrelsen anför vidare
i huvudsak följande.

Det har varit en hittills strängt fasthållen princip, att staten icke skall
låna ut pengar billigare än att utlåningen täcker kostnaden för motsvarande
inlåning. Nu skall staten genom att lämna jordbrukskassorna ett
betydande årligt förvaltningsbidrag göra det möjligt för dessa kassor att
bedriva en lånerörelse, som bestämt strider mot den sunda princip, som
staten uppställt för sin egen motsvarande verksamhet.

Det är som synes allvarliga betänkligheter, som det nu framlagda förslaget
väcker. Emellertid måste beaktas, att förslaget öppnar möjlighet
till en billigare sekundär- och driftskredit för jordbruket, än den jordbruket
för närvarande i regel kan tillgodogöra sig. Det på sina håll påklagade
överflödet på kreditmöjligheter finnes redan. Det får antagas
vara till gagn för flertalet, örn det än, som allt annat, missbrukas av en
del. Det nya i förslaget är, att en billigare kredit än den nuvarande ställes
i utsikt. Och i dessa för jordbruket bekymmersamma tider kan en sådan
möjlighet ej gärna avvisas. Statens förvaltningsbidrag, varigenom en
lägre ränta möjliggöres, är ett statsunderstöd, som har den förtjänsten,
att det med säkerhet når den, som staten avser att hjälpa. Genom jordbrukskasserörelsens
utveckling får man vidare hoppas, att denna så småningom
skall vinna den styrka, att det statliga understödet skall kunna
begränsas till tillhandahållandet av grundfond. En fördel med den föreslagna
låneverksamheten, som icke kan nog högt skattas, är, att vid denna
det farliga personliga borgenssystemet ersättes med en begränsad, mindre
riskfylld, kollektiv ansvarighet. — Länsstyrelsen anser sig således böra
tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser intet vara att erinra mot att från
statsmakternas sida allt göres för att understödja jordbrukskasserörelsens

79

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ytterligare utveckling till gagn för ett bättre tillgodoseende av lantmännens
behov av driftskredit. Vad jordbruksutredningen härutinnan föreslagit
anser länsstyrelsen böra vinna bifall. Särskilt synes länsstyrelsen
vad i betänkandet yttrats rörande en effektivt bedriven upplysningsverksamhet
för jordbrukskasser öreisens utveckling värt allt beaktande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län motiverar sitt tillstyrkande sålunda.

Ben av jordbruksutredningen föreslagna omorganisationen av jordbrukskasserörelsen
synes länsstyrelsen ägnad att väsentligen underlätta
jordbrukets kreditförhållanden med avseende såväl å den sekundära fastighetskrediten
som driftskrediten. Förslagets genomförande kräver icke
oväsentliga uppoffringar från det allmännas sida, men torde dessa uppoffringar,
åtminstone under nuvarande konjunkturer, vara väl motiverade
av jordbrukets betryckta läge, såsom ett led i de hjälpåtgärder till jordbrukets
understödjande, som från statsmakternas sida ifrågasättas. Mot
detaljerna i den föreslagna organisationen har länsstyrelsen vid den
granskning av betänkandet, som av länsstyrelsen kunnat verkställas, icke
funnit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansluter sig, i fråga örn åtgärderna för
jordbrukskasserörelsens stärkande och befrämjande, i allmänhet till vad
som därutinnan anförts av kommitterade, som i ämnet yttrat sig till länets
hushållningssällskap (se nedan). Dock har länsstyrelsen icke kunnat
undertrycka sin farhåga för, att genom statens tillhandahållande åt jordbrukskreditkassan
av grundfondsobligationer kassans soliditet finge ett
alldeles för stort »psykologiskt tillskott», som i förekommande fall skulle
föranleda anspråk på statens mellankomst utan begränsning till det överlämnade
obligationsbeloppet. I avseende å förvaltningsbidrag föredrager
länsstyrelsen huvudförslaget framför reservationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att räntan för sådana krediter,
varom nu är fråga, icke torde behöva sättas lägre än 6 procent. En fullständig
täckning av kostnaderna syntes böra eftersträvas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner de föreslagna åtgärderna i stort
sett välbetänkta och lämpliga för vinnande av det åsyftade målet: större
anslutning till kassorna samt starkare organisation och större bärighet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ansluter sig, då någon bättre eller
lämpligare form för ordnande av ifrågavarande kreditbehov icke, såvitt
länsstyrelsen kunnat finna, för närvarande kan åstadkommas, i huvudsak
till jordbruksutredningens förslag, vars genomförande syntes skapa förutsättningar
för vinnande av det avsedda ändamålet. Av betydelse härvidlag
torde särskilt vara den i förslaget införda minskningen av medlemmarnas
i jordbrukskassorna personliga ansvarighet samt den minskade årliga
uttaxering, som må kunna beslutas, i förening med i förslaget stadgad
ökad fondbildning. Av stort värde torde även bliva inrättandet av ett
centralorgan för kasserörelsen, svenska jordbrukskreditkassan.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till det av länets hushållningssällskap
avgivna yttrandet, vari förslaget tillstyrkes, ehuru mod

Hushållnings sällskap.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

framhållande av att högre statsunderstöd borde lämnas för nedbringande
av utlåningsräntan.

Ytterligare hava länsstyrelserna i Hallands län, Kronobergs län och
Västerbottens län tillstyrkt jordbruksutredningens förslag.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrker
förslaget i huvudsak och framhåller, att jordbruksutredningen lagt en
mera vidsynt måttstock på hela problemet om jordbrukets kreditförhållanden
och i samband därmed på jordbrukskassefrågan. Enligt vad utskottet
uttalar råder det ej tvivel örn att, därest organisationen erhåller den form
jordbruksutredningen föreslagit, densamma skulle komma att på ett bättre
sätt än hittills fylla sin uppgift att skaffa jordbruket den rörliga kredit,
varav detsamma är i verkligt behov. Den hittillsvarande verksamheten
vore nämligen så omgärdad med bestämmelser, icke minst beträffande inlåningen,
att det knappast funnes någon möjlighet att anskaffa medel för
verksamhetens utvidgning. Organisation av nya kassor hade under de senaste
åren på grund av bristande medel för utlåning knappast kunnat
äga rum.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser de
för upplysningsverksamhetens befrämjande föreslagna åtgärderna liksom
ock förslaget om inrättande av ett centralorgan för kasserörelsen vara
välmotiverade. Nödvändigheten av kapitaltillförsel till organisationen
framhålles särskilt. Utskottet ansluter sig till de föreslagna ändringarna
beträffande ansvarighet, insats och konsolidering.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser
förslaget utgöra en god lösning av frågan örn jordbrukets driftskredit.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att en
väsentlig orsak till kasserörelsens ringa utveckling utgöres av organisatoriska
brister. Jordbrukskasserörelsens idé finge emellertid anses sund
och erfarenheten från andra länder syntes också giva vid handen, att rörelsen
där omfattas med förtroende och varit jordbruket till gagn. Man
borde därför hava anledning förvänta, att rörelsen, bättre organiserad än
nu och med god ledning, kunde hava en uppgift att fylla även i vårt land.
Förvaltningsutskottet anser föreliggande förslag innebära en avgjord förbättring
av jordbrukskasserörelsens organisation och fortsätter:

Genom jordbrukskreditkassans tillkomst erhölles en enhetlig och kvalificerad
ledning av hela organisationen, dennas soliditet förbättras genom
den föreslagna ökade statsgarantien, fondbildningen och ökningen av de
kontanta insatserna, medan å andra sidan tillslutningen till kassorna uppmuntras
genom minskningen av medlemmarnas ansvarighet och av den
årliga uttaxeringen. Ehuru utskottet anser, att tillslutning till jordbrukskassorna
fortfarade icke i större utsträckning är att förvänta från mera
välsituerade jordbrukare, så föreligga dock efter den föreslagna omorganisationen
väsentligt större förutsättningar än förut för att kassorna skola
kunna verka i avsedd riktning. Visserligen synes den hos kassorna er -

81

Kungl. Muj:ts proposition Nr 268.

hållna krediten icke komina att ställa sig billigare än den kredit, som en
skötsam jordbrukare med någorlunda god ekonomi kan erhålla i redan nu
befintliga kreditinstitut, men särskilt med hänsyn till ekonomiseringen av
jordbrukarnas andelsföreningar synas kassorna kunna få betydelse. Det
är ju anledning förvänta, att jordbrukarnas kooperativa rörelse kommer
att avsevärt vinna i omfattning, och det ekonomiska stöd, som härför erfordras,
kan måhända i högre grad än hos affärsbankerna påräknas hos
jordbrukskassorna med deras särskilda uppgift att vara jordbruket till
gagn.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ej
kunnat finna annat än att de framlagda förslagen torde, örn de realiserades,
komma att bidraga till att avsevärt öka jordbrukskasserörelsens betydelse,
varför förslagen tillstyrkas.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
ingen principiell erinran mot förslaget men framhåller beträffande kapitalanskaffningen,
att varje framkomlig väg för anskaffning av billigaste
kapital borde grundligt undersökas för att örn möjligt undvika subventionen.
Utskottet förordar till prövning, huruvida icke kapital kunde anskaffas
även på obligationsvägen.

Kommitterade, tillsatta av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha i princip intet att erinra mot förslaget, men förorda ändringar
på vissa punkter, till vilka jag i det följande återkommer.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansluter
sig i det stora hela till förslaget och anför bland annat följande.

Utskottet delar även jordbruksutredningens åsikt, att de nuvarande
jordbruks- och centralkassorna skulle kunna bli lämpliga organ för nyssnämnda
slag av kreditgivning, och att dessa kassor, därest de på ett rätt
sätt ombildades och bleve kraftigare än nu understödda av staten, kunde
bliva särdeles passande anstalter för tillgodoseende av jordbrukets kapitalbehov.
Något annat medel till frågans lösning än jordbrukarnas samarbete
på kooperativ grund torde näppeligen finnas. Det torde även vara
uppenbart, att det är ett statsintresse, att jordbrukets kreditfråga ordnas
på ett tillfredsställande sätt. I

I förvaltningsutskottets yttrande framhålles emellertid såsom särskilt
betydelsefullt, att man vid ordnandet av denna angelägenhet icke bortser
från nödvändigheten av någorlunda affärsmässig kreditgivning. I det avseendet
hade enligt utskottets förmenande jordbruksutredningen gått väl
långt i liberalitet. Härvid vänder sig utskottet bland annat mot den föreslagna
Beräkningen av delaktighetsunderlaget samt mot förslaget örn förvaltningsbidrag.
Till dessa frågor torde jag få återkomma i det följande.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser liksom jordbruksutredningen
lämpligt, att jordbrukets kreditbehov allt fortfarande
tillgodoses genom en kreditgivning på kooperativ grund genom särskilda
kreditföreningar. Utskottet anför vidare bland annat följande.

Bihang lill riksdagens protokoll Hvil). I sami. 231 hafi. (Nr 2GS.)

6

82

Kunut. Maj:ts proposition Nr 268.

För att emellertid en omorganiserad jordbrukskasserörelse inom en icke
alltför avlägsen framtid skall bliva till verklig nytta för det svenska jordbruket,
är det nödvändigt, att kraftiga åtgärder genast vidtagas. De jämförselsevis
rigorösa bestämmelser, som följa med en anslutning till kassorna,
göra dock, att omorganisationen först i en framtid kommer att medföra
någon verklig lättnad i jordbrukets tillgodoseende av kredit. Örn
jordbrukskasserörelsen ordnas på det sätt, som de sakkunniga föreslagit,
bör enligt förvaltningsutskottets mening, denna rörelse bliva till stort
gagn för det svenska jordbruket. Genom den föreslagna minskningen dels
av medlemmarnas personliga ansvarighet dels av den årliga uttaxeringen
och å andra sidan höjning av de kontanta insatserna och genom de föreslagna
bättre garantierna för kassornas ekonomiska konsolidering genom
fondbildning komma desamma säkerligen att bland lantmännen få ett
större förtroende och därmed följande större anslutning. De föreslagna
förenklingarna i kassornas organisation och verksamhet, den mera enhetliga
ledningen av kreditorganisationen och den effektivare kontrollen
samt revisionen komma även att bidraga härtill. Beträffande statsbidraget
till bestridande av förvaltningskostnaderna för organisationen, torde det
med hänsyn till de svåra ekonomiska förhållandena för jordbruket vara
lämpligt att denna rörelse från början erhåller en så säker grund som
möjligt att bygga vidare på. I stället för årligt statsanslag såsom bidrag
till bestridande av förvaltningskostnaderna för jordbrukskasserörelsen,
vill förvaltningsutskottet därför förordna det av professor Th. Björkman
framlagda förslaget örn ett engångsanslag av statsmedel, varigenom organisationen
från början erhåller den säkra grund, som är nödvändig för
rörelsens sunda utveckling.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryker
kraftigt utredningens framhållande utav att nu rådande förhållanden
inom den jordbrukskooperativa rörelsen till stor del beror på det ringa
kapitaltillskott, som föreningsmedlemmarna giva till sina sammanslutningar.
Det är nödvändigt för en sund utveckling »att lantmännen genom
ökade insatser lämna ett verksamt bidrag till föreningsrörelsens kapitalbildning».
Sker ej detta komme alltjämt krav att framställas örn hjälp
från det allmänna under brydsamma förhållanden, vilket givetvis ej kunde
vara riktigt. Lantmännen måste själva föra rörelsen in på sundare banor
och åstadkomma ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. Under rådande förhållanden
syntes emellertid de föreslagna åtgärderna åsyfta en ekonomisk
konsolidering och därför vara värda att tagas under övervägande för att
söka bringa en lättnad i jordbrukets svårigheter.

Västernorrlands läns hushållning ssällskaps förvaltningsutskott anser
den föreslagna formen för effektivare medverkan från statens sida för tillgodoseende
av jordbrukets behov av sekundärkredit och driftskrédit genom
jordbrukskasserörelsen mycket väl funnen. Utskottet fortsätter:

Det statliga ingripandet blir sålunda av mera stödjande och reglerande
karaktär, medan det direkta ansvaret för lånerörelsen i första hand och i
huvudsak får bäras av jordbrukarna själva. Sistnämnda omständighet innebär
bland annat, att här avsedd kredit ej kan tänkas bliva så utsträckt,
att statens risk blir avsevärd i förhållande till värdet av den avsedda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

83

hjälpen eller att skälig'' sänkning av jordvärdet förhindras. En mycket värdefull
biverkning av en utsträckt jordbrukskasselånerörelse hlir jämväl,
att landsbygdens sparkapital i större utsträckning än hittills kan beräknas
komma i främsta rummet bondejordbruket och småbruket till godo.
Detta är även av behovet påkallat, enär det mindre jordbruket ej i likhet
med det större kan »rationaliseras» genom inbesparing av mänsklig arbetskraft,
utan rationaliseringen torde vid detta inom stora delar av landet
särskilt böra avse att under en lämplig intensifiering av driften, med
därav ökat kapitalbehov, få bättre betalt för den egna arbetskraften. ■—
Vidkommande betydelsen av ifrågavarande åtgärder för jordbruket i Västernorrlands
län torde densamma endast framträda så småningom i den
mån jordbrukarna lära sig att samarbeta i jordbrukskassor. Då penningeomsättningen
vid det västernorrländska jordbruket emellertid ej ännu är
särskilt omfattande samt jordbrukarna inom länet i allmänhet hava ett
ganska stort stöd i en eller annan form från skogen eller andra förvärvsgrenar,
är behovet av här avsedd kredit ej så framträdande att det icke
likafullt i avsevärd utsträckning kan tillgodoses genom jordbrukskasserörelsen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller
kasserörelsens ringa utveckling och uttalar, att jordbrukarna, särskilt de
mera välsituerade, synas hava hyst ett visst misstroende för verksamheten,
dessutom också en obenägenhet att ikläda sig de ekonomiska garantier,
som medlemskapet medfört. Utskottet uttalar vidare följande.

De upprepade försök, som hushållningssällskapet gjort för att införa
jordbrukskasserörelsen i länets kustland, där rörelsen syntes böra börja,
har mötts av något, örn ock svagt, intresse från den lånebehövande befolkningen
men av oförstående av den mera välsituerade. Under sådant förhållande
har rörelsen icke kunnat komma igång här. Man kunde givetvis
av dylika erfarenheter, som även synas hava gjorts annorstädes,
ifrågasätta, huruvida denna form är den riktiga för ordnandet av jordbrukarnas
driftskredit. Med hänsyn till den relativt korta tid verksamheten
prövats i vårt land, dels till de uppenbara svårigheter och den tidsutdräkt,
som skulle möta varje försök att ordna denna fråga efter andra linjer,
måste man dock såsom jordbruksutredningen stanna inför lämpligheten
av att bygga vidare på den grund, som är lagd.

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar utskottet sin anslutning till förslaget
örn inrättande av ett centralorgan för kasserörelsen och anser, att en
statsgaranti för upplåningen är ofrånkomlig. Beträffande det föreslagna
förvaltningsbidraget uttalas i yttrandet en viss tvekan örn det lämpliga
av en dylik åtgärd. Huruvida en sådan princip vore tillrådlig ifråga örn
en ekonomisk rörelse, borde enligt irtskottets mening närmare undersökas.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser förslaget
visserligen utgöra en förbättring av jordbrukskasserörelsen såsom sådan
men uttalar tvivel om, att denna rörelse skall, även med den föreslagna
omorganisationen, kunde bliva ett led i förbättrandet av jordbrukets
ekonomiska förhållanden. Utskottet anser nämligen den i förslaget
kalkylerade utlåningsräntan vara för hög och framhåller, att den i verk -

84

Kungl. Maj.ts proposition Nr 268.

liglieten torde komma att utgå med ytterligare en procent på grund av
förvaltningskostnaderna. Utskottet anför härom bland annat följande.

För att jordbrukskassorna skola bli av någon betydelse för jordbrukskrediten
måste de organiseras på så sätt, att de kunna utlåna kapital mot
ur jordbrukssynpunkt skälig ränta. En räntesats i likhet med den för egnahemslån
nu gällande eller 41/2 procent måste anses vara maximum.

Ha statsmakterna kunnat skaffa kapital till denna ränta åt egnahemslå
ner öreisen, så borde det låta sig göra att till samma pris hjälpa det redan
befintliga jordbruket ur dess svåraste trångmål. Det förefaller förvaltningsutskottet
i hög grad inkonsekvent, att staten med så stora uppoffringar
vidtagit åtgärder till bildande av nya jordbruk i en tid, när befintliga
jordbruk icke annat än i undantagsfall kunna reda sig, då ifråga
örn bevarandet av det jordbruk, som redan finnes, hjälpåtgärderna endast
utmynna i ökade möjligheter till skuldsättning med räntor, som jordbruket
visat sig icke kunna bära. En sådan hjälp kan icke trygga jordbrukets
ställning.

För erhållande av billigare pengar för ifrågavarande ändamål synes för
förvaltningsutskottet endast en utväg vara möjlig, nämligen ytterligare
statssubvention i så stor utsträckning, att ytterligare en procent av
räntesatsen därav täcktes, till dess kasserörelsen kommit därhän, att
den genom inlåning från allmänheten på check- eller löpande räkning
kunde täcka sitt huvudsakliga behov av utlåningsmedel. För detta ändamål
är det av alldeles särskilt stor betydelse, att, såsom sakkunniga föreslagit,
jordbrukets övriga ekonomiska föreningar kunna bliva medlemmar
i centralkassorna. Detta bör, enligt förvaltningsutskottets mening, underlättas
i mesta möjliga mån. Sådana föreningar, som lantmännens inköpsocb
försäljningsföreningar, andelsslakterier, andelsmejerier m. fl., äro ju
för sin verksamhet i behov av ett relativt stort rörelsekapital. Skulle
detta kunna förmedlas genom centralkassorna, såväl genom checkräkningar
som växeldiskonteringar, skulle det otvivelaktigt giva kasserörelsen
ett synnerligen gott ekonomiskt handtag i stället för att, såsom förhållandena
nu äro, detta jordbrukets rörelsekapital kommer affärsbankerna och
därmed handeln och industrien till godo.

I enlighet med sin ifrågavarande uppfattning uttalar förvaltningsutskottet,
att statsunderstödet borde ökas utöver vad jordbruksutredningen
föreslagit eller — på grundval av de av utredningen angivna förutsättningar
— till 450,000 kronor. Emellertid anses dock mera sympatiskt, örn
reservanten Björkmans linje följdes, varvid för ändamålet skulle erford
ras ett räntefritt lån å 12.5 miljoner kronor. På så sätt skulle en säker
grund läggas för jordbrukskasserörelsen, som därigenom bomme att fylla
de berättigade krav, som jordbrukarna kunna ställa på densamma, och
därmed bliva till verkligt gagn för jordbruket. Förvaltningsutskottet tillstyrker
förslaget med nyss angivna ändringar beträffande statsanslaget.

Jordbruksutredningens förslag tillstyrkes än vidare av Hallands läns,
Göteborgs och Bohus läns samt Kronobergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Ehuru kasserörelsen knappast kunde väntas få vidsträckt
anslutning i Södermanlands län Ilar detta läns hushållningssäll -

85

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

skaps förvaltningsutskott dock icke velat motsätta sig förslagets realiserande,
då det givetvis kunde finnas andra delar av landet, som kunde
få nytta av den föreslagna kreditformen.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap säger sig icke ha uppfattat de av
jordbruksutr ed ningen framlagda förslagen till förbättrande av jordbrukets
kreditvillkor genom en utvecklad jordbrukskasserörelse och belåning
av jordbrukets inventarier såsom avseende att i första rummet öka jordbrukets
kreditmöjligheter utan ser i dessa förslag fastmera ett försök att
sanera och på möjligast gynnsamma villkor konvertera den redan nu på
jordbruket vilande gäldbördan i syfte att härigenom få driftskrediten och
i viss män även den sekundära fastighetskrediten ordnad enligt ekonomiskt
sunda och rationella riktlinjer. I likhet med jordbruksutredningen
är lantbrukssällskapet av den uppfattningen, att en väl organiserad jordbrukskasserörelse
otvivelaktigt har en mycket stor uppgift att fylla för
sanering av jordbrukets lånerörelse och för en sund utveckling av särskilt
det mindre jordbrukets kreditanskaffning. Sällskapet anför vidare:

Den uppgift, som i detta hänseende föreligger för jordbrukskasserörelsen
skulle sällskapet i anslutning till det ovan anförda vilja precisera salunda:
Kassorna äro icke till för att i första liand bereda jordbrukarna

tillfälle att upplåna mera pengar än de nu göra. Lånerörelsen bör fastmera
sträva efter att i möjligaste mån begränsa upplåningen meni stallet
bereda jordbrukarna möjlighet att på ett förmånligt och stabilt satt
konvertera den irrationella kapitalanskaffning, som nu tyvärr alltför ofta
förekommer. Sällskapet förbiser härvid ingalunda, att jordbrukskassorna
i vissa fall ha en viktig uppgift att fylla även genom en ökad kreditgiyning,
under den förutsättningen nämligen, att det gäller verkligt räntabla
kapitalinvesteringar. I många områden och framför allt, där sparbanksväsendet
har ringa utbredning, möter det under nuvarande förhållanden
ofta stora svårigheter för även solida kreditsökare att erhålla nödig
driftskredit, varför jordbrukskassorna även under dylika förhållanden ha
betydelse för underlättandet av en ökad kreditgivning.

Sällskapet är även i likhet med jordbruksutredningen av den uppfattningen,
att, örn jordbrukskasserörelsen lyckas att arbeta sig fram till
större omfattning och starkare ekonomisk självständighet, varav den senare
bör kunna bli en följd av den förra, jordbrukskassorna också komma
att utgöra ett kraftigt stöd särskilt för det mindre och kapitalsvagare
jordbruket.

Jordbruksutredningen påvisar nied full rätt, att en mycket stor kapitalströmning
äger rum från landsbygden, men att dessa sparmedel i allt
för ringa grad komma jordbrukets produktiva ändamål till godo, varför
ett väl ordnat jordbrukskasseväsende också har en viktig. uppgift i att
uppsamla dessa sparmedel, för att därmed i första rummet tillgodose jordbrukets
eget kreditbehov.

Den av jordbruksutredningen föreslagna organisationen av jordbrukskasserörelsen
synes sällskapet vara till sina huvuddrag väl avvägd och ägnad
att på ett tillfredsställande sätt fylla rörelsens maktpåliggande och allt
annat jin lätta uppgifter.

Sveriges allmänna
lantbrukssällskap.

Centralkassorna
för
jordbrukskredit.

Fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden.

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Som en erinran mot förslaget framhåller lantbrukssällskapet, att den
ifrågasatta sänkningen av den personliga ansvarigheten syntes väl kraftigt
tilltagen. Visserligen torde det, enligt vad sällskapet gjort gällande,
vara riktigt, att en högre och önskvärd ansvarighet av exempelvis 100
kronor per andel i viss mån kunde bidraga till att minska anslutningen till
kassorna, men rörelsens stabilitet finge på intet sätt äventyras genom
en alltför lågt satt ansvarighet.

De fem centralkassorna för jordbrukskredit — Malmöhus läns centralkassa,
Södra Sveriges centralkassa, Mälarprovinsernas centralkassa, Skaraborgs
läns centralkassa och Mellersta Norrlands céntralkassa — hava i
likalydande yttranden framfört vissa detaljerinringar mot förslaget. Mellersta
Norrlands centralkassa har emellertid för sin del särskilt gjort gällande,
att jordbruksutredningens förslag angående förvaltningsbidrag till
jordbrukskassor skulle innebära en väsentlig försämring i jämförelse med
nu gällande ordning. Mot utredningens beräkning, att jordbrukskassornas
förvaltningsomkostnader ej skulle överstiga 250 kronor anföres, att
den genomsnittliga omkostnaden för samtliga kassor, anslutna till Mellersta
Norrlands centralkassa, för 1928 utgjorde 705 kronor. Centralkassans
styrelse giver uttryck åt den uppfattningen, att jordbrukskasserörelsen
står och faller på möjligheten att skapa fram väl skötta, starka
och solida lokala organisationer, vilka ha förutsättningar att vinna jordbrukarnas
förtroende och taga hand om penningrörelsen på landsbygden.

Beträffande de yttranden, som avgivits av de kapitalförvaltande myndigheterna
och institutionerna, torde jag senare få återkomma till däri
gjorda uttalanden i samband med behandlingen av frågan örn sättet för
kapitaltillförseln till kasseorganisationen. Emellertid synas redan i detta
sammanhang böra återgivas vissa i dessa yttranden framförda synpunkter
rörande jordbruksutredningens förslag i allmänhet.

Fullmäktige för penskmsför säkring sjöndén anföra bland annat följande.

Beträffande förslaget till ändringar i nu gällande bestämmelser för jordbrukskassor
och centralkassor må till en början framhållas, att den höjning
av de kontanta insatserna i jordbrukskassorna och den avsevärt
ökade fondbildning inom såväl dessa kassor som centralkassorna, vilken
åsyftas med förslaget, givetvis borde verka till en ekonomisk konsolidering
av kassorna och en förstärkning av kreditunderlaget för deras upplåning.
Det torde emellertid få räknas med, att — såsom även jordbruksutredningen
synes förutsätta — denna fondbildning kommer att endast
långsamt utveckla sig. Stor betydelse ur kreditsynpunkt måste även tillmätas
de reformer i avseende å ledning, kontroll och revision m. m., som
föreslås av jordbruksutredningen. Framför allt skulle härvid de nuvarande
kassornas inordnande i ett enhetligt system under ett centralt topporgan
(svenska jordbrukskreditkassan) helt visst komma att medföra avsevärda
både organisatoriska och ekonomiska fördelar.

87

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Å andra sidan bör man icke helt bortse från, att förslaget jämväl innebär
ett försvagande av det yttersta kreditunderlaget tor den kooperativa
jordbrukskassor öreisen, nämligen därigenom, att kassemedlemmarnas
personliga ansvarighet skulle komma att avsevart minskas. För att i någon
mån eliminera verkningarna av denna minskade ansvarighet bär 30
bruksutredningen föreslagit en förstärkning av den nuvarande statsgarantien
för centralkassorna på sådant sätt, att kärfor gäldande maxim -belopp, 500,000 kronor för varje kassa, skulle bortfalla och grundfonden
sålunda alltid utgöra 20 procent av in- och upplåningen, dock minst
100,000 kronor. I övrigt synes jordbruksutredningen rakna med, att den
minskade ansvarigheten skulle komma att i framtiden mer an val uppvägas
av den kraftigare tillslutning till rörelsen och den okade fondbddning,
som skulle bliva en följd av förslagets genomforande. I vad man
denna beräkning skall komma att visa sig riktig, undandrager sig givetvis
för närvarande fullmäktiges bedömande.

Riks} försäkring sanstalten anser, att inrättandet i enlighet nied förslaget
av ett sammanhållande och ledande centralorgan för jordbrukskasserörelsen,
förslagsvis benämnt svenska jordbrukskreditkassan, för vars förbindelser
viss statsgaranti skulle lämnas, synes kunna stärka denna rörelse
och underlätta upplåningen av erforderliga medel för dess bedrivande.
Samma syfte tjänade även de föreslagna bestämmelserna rörande höjning
av de kontanta insatserna i jordbrukskassorna samt den ökade fondbildningen
ävensom angående ledning, kontroll och revision. Emellertid lieser
riksförsäkringsanstalten vissa betänkligheter mot den ifrågasatta
maximigränsen för kreditgivningen och uttalar därom följande.

Att jordbrukskassornas kreditgivning, oaktat den väsentliga nedsättningen
i medlemmarnas personliga ansvarighet, skulle bibehållas vid samma
maximum per andel som hittills, synes emellertid vara agnat att vacka
betänkligheter, bland annat med hänsyn till att nämnda kreditgivning
skall utgöra det primära underlaget för svenska jordbrukskreditkassans
upplåning. Bestämmelserna i ämnet innebära att, utöver primärkredit a
60 procent av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, kredit i kassan skulle
kunna erhållas motsvarande 40 procent av taxeringsvärdet. Det förutsattes
visserligen, att vid utlåning säkerhet skall ställas, men det synes
ändock kunna ifrågasättas, örn ej en utlåning efter dessa linjer mången
gång kan komma att överskrida gränsen för en sund kreditgivning. I betraktande
av jordbrukets nuvarande ringa avkastningsförmåga är det sannolikt,
att de sedan krigsåren väsentligt höjda värdena å jordbruksfastigheter
komma att falla. Därest detta i avsevärdare män äger rum, kunna
betydande förluster uppstå på grund av jordbrukskassornas kreditgivning.

Det ekonomiska underlaget för svenska jordbrukskreditkassans förbindelser
måste i och för sig anses svagt, intill dess en avsevärd fondbildning
inom de särskilda kreditorganen ägt runi. En väsentlig förstärkning 01-hålles visserligen genom den föreslagna statsgarantien av 30 miljoner
kronor, men det synes kunna ifrågasättas, om denna kan anses i varje
fall tillräcklig.

Riksförsäk ringsanstal ten.

88

Departe mentschefen -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Vid behandlingen av frågan om jordbrukets kapitalbehov och kredit''
förhållanden i allmänhet gav jag uttryck åt den uppfattningen, att det
inom jordbruket i stort sett otvivelaktigt föreligger ett starkt behov av
mera gynnsamma kreditmöjligheter. Det gäller då att fatta ståndpunkt
till, genom vilka organisatoriska och finansiella dispositioner detta kreditbehov
skall på lämpligaste sätt kunna tillgodoses, ävensom att bedöma,
huruvida och i vad mån staten därvidlag kan genom sin mellankomst
bereda jordbruket stöd och hjälp.

Jordbruksutredningen har, såsom framgår av nyss lämnade redogörelse
för dess i fråga örn detta spörsmål gjorda uttalanden, för sin del
kommit till den slutsatsen, att en kreditgivning på kooperativ grund genom
särskilda kreditföreningar otvivelaktigt är den mest fördelaktiga
formen för tillgodoseende av lantmännens kreditbehov. Utredningen har
därför grundat sitt förslag på den nuvarande jordbrukskasserörelsen och
har sökt att genom förändringar i skilda hänseenden i kassornas struktur
samt genom en utbyggnad av denna organisation få fram ett jordbrukets
speciella kreditorgan av sådan beskaffenhet, att det kan bliva i
stånd att i erforderlig omfattning tillhandahålla lantmännen driftskredit
på för jordbrukets speciella förhållanden avpassade villkor. Statens
medverkan till kreditfrågans ordnande har utredningen tänkt sig skola
bestå i lämnande av garanti för kapitaltillförselns säkerställande samt
av ekonomiskt stöd till förvaltningskostnadernas täckande och för bedrivande
av en effektiv revisions-, organisations- och upplysningsverksamhet.

Innan jag går närmare in på frågan örn jordbrukskasserörelsens ordnande
och jordbruksutredningens nu föreliggande förslag, torde jag få
beröra vissa andra möjligheter för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov,
vilka i detta sammanhang varit föremål för dryftande, dag syftar
därvid särskilt på sparbanksrörelsen men kommer också att angiva några
synpunkter på affärsbankernas möjlighet och lämplighet att i detta hänseende
fylla behovet.

Vad sparbankerna beträffar, så har, som framgår av den i jordbruksutredningens
betänkande (sid. 5—11) lämnade historiken, vid upprepade tillfallen
blivit ifrågasatt, huruvida icke sparbankernas verksamhet skulle
kunna så inriktas, att det av dem förvaltade sparkapitalet kunde i vidsträcktare
mån komma jordbruket till godo även i form av driftskredit.

I första hand har man därvid haft att taga i betraktande sparbankernas
direkta kreditgivning till jordbruksidkare. Av naturliga skäl omfattar
denna givetvis till största delen lån mot säkerhet i fastighetsinteckningar
och särskilt mot inteckningar inom fastigheternas halva taxeringsvärde.
Men även borgenslån utlämnas till relativt betydande belopp. Jag får i
detta hänseende hänvisa till av mig i det föregående (sid. 42) angivna uppgifter
örn sparbankernas medelsplacering. Att denna kreditgivning hittills
icke nått en sådan omfattning, som skulle vara önskvärd och behöv -

89

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

lig, torde med stöd av den sålunda verkställda utredningen få anses bekräftat.
Det torde icke heller vara sannolikt, att någon mera väsentlig omläggning
av kreditgivningen i dylik riktning skall komma att äga rum,
eftersom man härigenom otvivelaktigt skulle komma i strid med sparbanksinstitutionens
egentliga syfte, som är att göra det uppsamlade sparkapitalet
räntebärande genom möjligast säkra placeringar.

Emellertid har man även försökt att på indirekt väg låta sparbankernas
kapital komma jordbruket till godo i form av driftskredit, nämligen genom
ett samarbete mellan sparbankerna och jordbrukskasseorganisationen. Sålunda
återfinnas förslag i sådant syfte både i 1911 och 1913 års kommittébetänkanden
rörande jordbrukskasserörelsen. I sistnämnda betänkande
ifrågasättes den anordningen, att centralkassorna skulle kunna mottaga
sparbanksmedel i deposition och öppna kreditivräkning i sparbanker,
varigenom möjlighet skulle yppas för sparbankerna att låta sina oplacerade
medel komma jordbrukskreditrörelsen till godo. I propositionen
till 1915 års riksdag rörande jordbrukskasseorganisationens tillskapande
framhölls såsom synnerligen önskligt, att ett omfattande samarbete med
sparbankerna komme till stånd. Man tänkte sig då en kreditgivning från
sparbankerna till centralkassorna närmast i form av stående lån eller
amorteringslån, men gick även in för lån å kreditivräkning eller löpande
räkning, då det gällde fristående lokal jordbrukskassa. Vid tillkomsten
av 1915 års författningar örn jordbrukskasserörelsen vidtogos också sådana
förändringar i sparbankslagen som skulle möjliggöra kreditförbindelser
av angivna innebörd mellan sparbankerna och jordbrukskasserörelsen.

Nu åsyftade samarbete med sparbankerna för förmedling av dessa bankers
utlåningsmedel till jordbrukskasserörelsen har beklagligt nog icke
kommit till stånd ens tillnärmelsevis i den omfattning, som vore önskvärd
och som man hade anledning hoppas vid jordbrukskassornas tillskapande.
Enligt de i jordbruksutredningens betänkande lämnade uppgifterna angående
centralkassornas upplånade kapital skulle sparbankernas medelsplacering
hos dessa kassor sålunda för närvarande inskränka sig till ett
belopp av allenast 26,000 kronor.

Enligt vad jag inhämtat hava försök visserligen icke uraktlåtits för att
söka få till stånd någon för båda parterna tillfredsställande anordning,
varigenom kassorna skulle kunna få del av sparbankernas kapital. På
allra senaste tiden lär sålunda genom en särskild gemensam delegation
hithörande spörsmål vara föremål för dryftande emellan sparbankerna
och centralkassorna. Men det torde knappast vara att förvänta att några
nämnvärda resultat skola på denna väg kunna uppnås. Sparbanksinspektionen
har, såsom framgår av dess av mig förut återgivna yttrande, berört
denna fråga och därvid uttalat, att ett organiserat samarbete mellan
jordbrukskassor och sparbanker knappast torde kunna genomföras utan
ganska genomgripande förändringar. Det är möjligt, säger inspektionen,
att man måste utgå ifrån, att den konkurrens mellan sparbanker och jord

90

Kungl. May.ts proposition Nr 268.

brukskassör, som för närvarande förefinnes, icke kan undvikas, i samband
varmed inspektionen dock framhållit, att jordbrukskasseröreisen i utlandet,
exempelvis i Finland och Tyskland, fått stor omfattning trots förhandenvaron
av ett utvecklat sparbanksväsen.

För min del är jag av den uppfattningen, att sparbankerna äro av mycket
stor betydelse för jordbruket särskilt i de delar av landet, där
sparbanker förekomma mera talrikt. Som förmedlare av fastighetskredit
äro de för visso oumbärliga även för jordbruket och, då det gäller den egentliga
driftskrediten, kunna de utan tvivel i betydande omfattning jämväl
vara till gagn genom utlämnande av borgenslån. Men för fyllande av
jordbrukets behov av en affärsmässigt ordnad löpande driftskredit, vilket
behov oundgängligen måste tillgodoses, kunna sparbankerna icke komma
ifråga och icke heller lämpligen tagas i anspråk i erforderlig omfattning.
Att utrymme finnes både för sparbanker och för andra för jordbruket
särskilt inrättade kreditorgan visar erfarenheten icke blott — såsom
sparbanksinspektionen framhållit — i Finland och Tyskland, utan även
i vårt eget land, nämligen Kristianstads län, varest jordbrukskasserörelsen
fått en relativt gynnsam utveckling oaktat förekomsten i länet av ett
stort antal sparbanker.

Vad därefter angår affärsbankernas kreditgivning till jordbruket torde
det otvivelaktigt äga sin riktighet, att dessa hanker i första hand äro
inriktade på tillgodoseendet av industriens och handelns kreditbehov
och att de säkerheter, som en jordbrukare är i stånd att erbjuda, då det
gäller hans egentliga driftskredit, oftast icke äro av den beskaffenhet,
att kredit beviljas eller att den beviljas till sådan ränta, som är för
jordbrukaren överkomlig. Det kan nämligen icke undgås, att förtroendet
för låntagaren måste, då det gäller jordbrukskrediten, i alldeles särskilt hög
grad grundas på deli personliga kännedomen örn honom och hans sätt att
handhava skötseln av sitt jordbruk. Att en dylik kreditgivning skall vara
tilldragande för sådana penningsinstitut, som väsentligen äro inriktade
på andra näringsområden och där också finna lönande placeringsmöjligheter
i för dem fullt tillräcklig omfattning, kan icke rimligen begäras.

I själva verket är det just den av mig nyss antydda egenarten hos jordbrukskrediten,
som gör den särskilt väl lämpad att omhändertagas av kooperativa
kreditorgan. Endast inom den trängre krets av jordbrukare, som
utgöres av respektive lokala jordbrukskassor, kan finnas en sådan personlig
kontakt med och kännedom örn varandra, som kan läggas till grund
för en kreditgivning, även örn förhandenvarande säkerheter icke skulle ur
strängt bankmässig synpunkt vinna godkännande. Och endast i den inom
det kooperativa organet förefintliga ömsesidiga ansvarigheten för kreditgivningen
finnas garantier för att en dylik kreditgivning skall hållas inom
sådana gränser, som äro förenliga med sunda ekonomiska principer. Rent
principiellt är jag alltså, i likhet med jordbruksutredningen, av den övertygelsen,
att jordbrukets driftskreditfråga måste vinna sin lösning på
kooperativ grund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

91

Då det nu gäller ett ståndpunkttagande till detta spörsmål, synas mig
även praktiska skäl starkt tala för att man fasthåller vid den kooperativa
organisationen och söker bygga vidare på densamma för att örn möjligt få
den att motsvara, vad som därmed från början avsågs. Det må visserligen
medgivas, att jordbrukskasserörelsen hittills i vårt land icke ernått någon
nämnvärd utveckling, örn än en gradvis fortgående ökning i omslutningen
kan konstateras. Men denna organisation, som ju tillkommit med
det allmännas medverkan efter mångårigt vidlyftigt utredningsarbete,
har otvivelaktigt under de förflutna femton verksamhetsåren haft åtskilliga
svårigheter att övervinna, som uppenbarligen icke kunna hänföras
till den för rörelsen grundläggande principen såsom sådan. Tidsförhållandena
under de gångna åren måste i själva verket betecknas såsom särskilt
ogynnsamma för startandet och det första framarbetandet av en sådan
organisation. Att under dylika omständigheter redan nu misströsta örn
rörelsens framtid i vårt land synes mig förhastat. Snarare synas mig
goda skäl finnas att söka genom lämpliga åtgärder undanröja de förnämsta
hindren för rörelsens utveckling och giva densamma mera gynnsamma
förutsättningar för tillväxt och framgång. Först därefter och sedan kasseorganisationen
fått arbeta under en avsevärt längre tid, kan man ha
fått säkert belägg för huruvida denna i och för sig fördelaktiga form för
samverkan mellan jordbruksidkarna kan vinna nöjaktig utbredning i vårt
land eller icke. Under alla förhållanden torde det ur statens synpunkt
icke kunna anses försvarligt att i det rådande läget iakttaga passivitet
gentemot de framförda kraven på ordnande av jordbrukets driftskredit.
Det torde vara obestridligt, att de organisatoriska och finansiella åtgärder,
som staten hittills i detta hänseende vidtagit, icke visat sig motsvara behovet.
Antingen bör kasserörelsen då givas nödig luft under vingarna, så
att den bättre kan fylla sin uppgift, eller också bör staten i fortsättningen
vägra sin vidare medverkan för rörelsens uppehållande och befrämjande
och i stället vidtaga åtgärder för kreditförhållandenas ordnande på annat
sätt än genom den kooperativa organisationen. På förut anförda skäl
tvekar jag icke för min del att tillstyrka den först anvisade vägen. Rätt
skött och under kraftfull ledning bör jordbrukskasserörelsen kunna icke
blott fullgöra funktionen som förmedlare av jordbrukets driftskredit utan
även i sin mån verksamt bidraga till mera välordnade förhållanden inom
jordbrukets andelsrörelse i allmänhet.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta beröra en synpunkt, som
kommit till uttryck i vissa av de inkomna yttrandena, bland annat i det avsvenska
bankföreningen avgivna. Däri framhålles, att det allmännas bemödanden
syntes bland annat böra gå ut på att genom stödjande och uppmuntrande
av jordbrukets andelsrörelse skapa bättre ekonomiska förutsättningar
för näringen. Därest strävandena för uppbyggandet av en
stark jordbrukskooperation bleve framgångsrika, kommo ock — enligt
vad i yttrandet uttalats — att av sig självt åstadkommas ett betryggande

92

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

underlag för jordbrukets kreditväsen. Nu återgivna uttalande synes
mig bottna i en missuppfattning av jordbrukskasseorganisationens egentliga
karaktär. I själva verket är denna rörelse — i likhet med lantmännens
inköps-, försäljnings- oell produktionsföreningar —• en gren av jordbrukets
andelsrörelse såsom sådan. Då man såsom bankföreningen ställer sig
i stort sett avvisande till de föreslagna reformerna för jordbrukskasserörelsens
befrämjande under hänvisning till, att åtgärder för andelsrörelsens
utveckling vore att föredraga, synes man därför göra sig skyldig till en
motsägelse. Även örn man skulle av uttalandet ifråga kunna draga den
slutsatsen, att med andelsrörelsen allenast skulle avses andra slag av andelsföreningar
än kreditkassor, synes mot den av bankföreningen framförda
uppfattningen, att jordbrukets driftskreditfråga skulle låta sig
ordnas genom sådana föreningar, kunna riktas befogade erinringar. I
uttalandet torde väl då knappast kunna läggas annan innebörd, än att
jordbrukets inltöpsföreningar skulle i vidsträckt omfattning lämna kredit
åt sina medlemmar icke blott för till dem levererade varor utan även för
alla andra ändamål, för vilka driftskredit skulle vara erforderlig. En dy
lik kreditgivning av jordbrukets affärsandelsföreningar skulle emellertid
enligt min mening — och riktigheten därav bestyrkes tillfullo genom redan
gjorda erfarenheter — innebära de största risker för affärsandelsröreisens
utveckling i osund riktning.

I flera av de inkomna yttrandena lia uttalats farhågor för att en utveckling
av jordbrukskasserörelsen på sätt i förslaget avses skulle medföra en
ökning av jordbrukets gäld och därigenom föranleda en ytterligare försämring
av jordbrukets läge i allmänhet. Vidare har framhållits angelägenheten
utav, att åtgärder i första hand må bliva vidtagna för att giva
jordbruket ökad räntabilitet. Till grund för nu avsedda uttalanden ligger
den i och för sig givetvis fullt riktiga tankegången att, då jordbruket i sitt
nuvarande ekonomiska betryck icke förmår giva nöjaktig förräntning av
det i näringen nedlagda kapitalet, en ökad skuldsättning skulle i stort sett
vara mera ägnad att förvärra än att förbättra lantmännens läge. Emellertid
grunda sig även de i sådan riktning gjorda uttalandena på en missuppfattning
om förslagets verkliga innebörd. Förslaget går visserligen ut
på att söka säkerställa kapitaltillförseln till denna jordbrukets speciella
kreditorganisation. Men därav följer givetvis icke, att kreditgivningen
skall givas större omfattning än som i varje särskilt fall kan anses förenligt
med sund ekonomi. Avsikten med de föreslagna åtgärderna är —
såsom jämväl av Sveriges allmänna lantbrukssällskap i dess yttrande
framhållits — icke i första rummet att öka jordbrukets skuldsättning, utan
reformerna skulle fastmera åsyfta att möjliggöra en omläggning av redan
förefintliga krediter på sådant sätt, att jordbrukets driftskredit och
även den sekundära fastighetskrediten bleve ordnad enligt ekonomiskt
mera sunda och rationella linjer. Därmed är naturligen icke sagt, att
jordbrukskassorna skulle vara förhindrade att lämna sådan kredit, som
skulle medföra en ökad sammanlagd gäld för låntagaren. Men en bestämd

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

93

förutsättning liärför bör vara, att denna kreditgivning avser ändamål, som
kunna förväntas förränta däri nedlagt driftskapital, eller åsyftar att tillgodose
ett tillfälligt kreditbehov under produktionsårets lopp hos sådana
jordbrukare, vilkas skötsamhet och allmänna ekonomiska ställning giva
grundat fog för en sådan kreditgivning. Lika med lantbrukssällskapet
är jag nämligen av den uppfattningen, att det på många håll och framför
allt där sparbanksväsendet har ringa utbredning, ofta möter stora
svårigheter för även solida kreditsökande att erhålla nödig driftskredit.
I dylika fall hava jordbrukskassorna även i sådant hänseende en viktig
uppgift att fylla för kreditbehovets tillgodoseende.

Vissa myndigheter och institutioner hava, med tillbakasättande av den
betydelse, ett ordnande av jordbrukets driftskredit skulle äga, i stället
framhävt angelägenheten utav åtgärder för höjande av jordbrukets
räntabilitet. Givet är att skilda slag av åtgärder, evad de
vidtagas genom det allmännas försorg eller närmast ankomma på
lantmännen själva, icke äro till sina verkningar likvärdiga. Men lika
visst torde vara, att ett förbättrat ekonomiskt läge för jordbruket i allmänhet
—• i den mån ett sådant kan med hänsyn till det internationella marknadsläget
uppnås — endast kan åstadkommas genom att på alla punkter,
där så lämpligen ske kan, åtgärder vidtagas till lantbrukets främjande
och stödjande. Att betydelsen av en förbättrad ordning för tillgodoseende
av jordbrukets driftskredit därvidlag icke bör underskattas synes mig
ligga i öppen dag.

Till den karakterisering av jordbrukskasserörelsens brister, som jordbruksutredningen
lämnat och som jag förut återgivit, (sid. 50), kan jag i
stort sett uttala min anslutning. För att kasserörelsen skall kunna vinna
ökad utbredning, synes oundgängligt, att åtgärder vidtagas i skilda hänseenden
för dessa bristers avhjälpande. Det torde sålunda vara nödvändigt å ena
sidan att företaga vissa ändringar beträffande bland annat ansvarighetsreglerna
i syfte att skapa förutsättningar för ökad anslutning till organisationen
och å andra sidan att vidtaga åtgärder för en starkare ekonomisk
konsolidering av rörelsen. I anslutning därtill bör organisationen i största
möjliga grad förenklas och verksamhetsformerna i görligaste mån frigivas.
Vidare måste den brist, som hittills förelegat på en enhetlig och
sammanhållande ledning av verksamheten, snarast avhjälpas, i samband
varmed kontrollen över medelsförvaltningen torde böra organiseras och
skärpas. Med hänsyn till den allmänt kända bristen på förståelse bland
lantmännen för de kooperativa idéernas betydelse, något som naturligen
stått hindrande i vägen även för kasserörelsens utbredning, torde upplysningsverksamheten
angående jordbrukskasseväsendet böra rationellt
ordnas. Därvid synes böra framhållas angelägenheten utav, att åtgärder
vidtagas för särskild utbildning av personer ute i bygderna rörande den
kooperativa kreditrörelsens syften och verksamhetsformer, så, att folk
finnes disponibelt för att på ett nöjaktigt sätt omhiinderliava den omedelbara
skötseln av kasseverksamheten. Vad angår frågan örn kapitaltill -

94

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

forselli till jordbrukskasseorganisationen delar jag den uppfattning, sorn
kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande, att statens medverkan
därvidlag torde vara ofrånkomlig.

Då jag sålunda funnit mig böra gå in för en reorganisation oell utvidgning
av jordbrukskasserörelsen på grundval av jordbruksutredningens
förslag, Ilar det icke varit utan tvekan. Med anledning av vad i vissa
av de avgivna yttrandena över berörda förslag blivit anfört, har jag ansett
mig böra vidtaga en del ändringar i förslaget i syfte att åstadkomma
ett mera betryggande underlag för kreditgivningen. Så som organisationen
sålunda skulle bliva utformad, synas mig de föreslagna reformerna
innebära en beaktansvärd förstärkning av möjligheterna att på
den redan av statsmakterna godkända kooperativa grunden tillfredsställa
jordbrukets trängande behov av driftskredit.

Jag övergår nu till en redogörelse i detalj för de reformer med avseende
å jordbrukskasserörelsen, som jordbruksutredningen föreslagit.

Förslagets detaljer.

Jordbruks kassorna.

Medlemmar
(§ 42)

Jordbruksut redningen.

Med avseende å medlemskap i jordbrukskassa har jordbruksutredningen
föreslagit den inskränkning i nu gällande bestämmelser i ämnet, att ekonomiska
föreningar och kommuner icke skulle kunna vinna sådant medlemskap.
Utredningen är av den uppfattningen, att krediten åt affärsandelsföreningarna
lämpligen bör förmedlas direkt av centralkassorna.
Rätten till utlåning till kommuner lär motiveras i första hand därav, att
kommunerna därigenom kunna vinnas såsom insättare av medel i jordbrukskassor.
Då dessa kassors rätt till inlåning enligt förslaget skulle
slopas, finnes enligt utredningens mening icke tillräckliga skäl för bibehållande
av möjligheten för kommuner att vinna medlemskap i jordbrukskassa
(betänkandet sid. 42—43).

Remiss- Samtliga centralkassor för jordbrukskredit hava framhållit, att åtskilyttranden.
jjga regjs^rera(je ekonomiska föreningar för närvarande äro medlemmar i
jordbrukskassorna och att det vore olämpligt, därest de på grund av den
nya lagstiftningen icke skulle kunna bibehålla sitt medlemskap. Även
Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har gjort en
liknande erinran.

Departements- Till frågan örn kreditgivningen åt jordbrukets affärsandelsrörelse, vil chefen ket

spörsmål av särskilda skäl icke kunnat av jordbruksutredningen i
förevarande betänkande upptagas till slutlig prövning, återkommer jag
närmare i det följande. Som ett provisorium har utredningen föreslagit,
att dylik kreditgivning skall på vissa villkor kunna ske allenast från centralkassorna,
som anses mera lämpade att direkt omhänderhava densamma.
I likhet med utredningen finner jag en sådan anordning välbetänkt,
särskilt som kreditgivningen till affärsandelsföreningarna otvivelaktigt
ställer starkare krav på bedömandet av låntagarens kreditvärdighet
och påfordrar en större rörlighet i förbindelserna mellan den kredit -

95

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

givande institutionen och låntagaren. Emellertid torde också, såsom
centralkassorna betonat, det vara mindre lämpligt att tvinga lokalkassorna
att omedelbart utesluta de ekonomiska föreningar, som de hittills
förvärvat såsom medlemmar. Jag anser därför tillrådligt att bereda kassorna
och föreningarna någon övergångstid, under vilken en till jordbrukskassa
ansluten förening kan ordna med sitt inträde i vederbörande
centralkassa. Denna övergångstid synes mig lämpligen kunna bestämmas
till tre år.

Till vad jordbruksutredningen anfört beträffande kommuners medlemskap
i dessa kassor får jag uttala min anslutning.

Jordbruksutredningens förslag går ut på att jordbruksfastighetens Delaktigheten
taxeringsvärde — och icke, som nu är fallet, dess jordbruksvärde enligt ™ 43^
verkställd taxering — skulle utgöra delaktighetsunderlag för anslutning Maningen*"
till kassan. Vidare föreslås i betänkandet, att delaktighetsunderlagets
storlek skulle i särskilda fall kunna av centralkassan bestämmas efter
särskild värdering. Arrendators rätt till delaktighet i jordbrukskassa
föreslås skola så begränsas, att han medgives ingå med allenast hälften så
många andelar, som skulle tillkommit honom som ägare av fastigheten
ifråga. Enligt gällande bestämmelser äger arrendator ingå med av delaktighetsunderlaget
betingat fullt antal andelar. — Som jordbruksfastighet
skulle enligt förslaget anses för jordbruksändamål bebyggd fastighet
ävensom annan fastighet, varå, utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel,
hönsskötsel, fiskodling eller annan därmed jämförlig verksamhet
bedrives såsom självständig näring.

Beträffande motiveringen till nu angivna ändringsförslag torde jag få
hänvisa till jordbruksutredningens betänkande sid. 43—46. Här må endast
framhållas, att delaktighetsunderlagets utvidgning till att omfatta
hela taxeringsvärdet —- d. v. s. såväl jordbruksvärdet som skogsvärdet
samt tomt- och industrivärdet —- har, vad angår skogsvärdet, motiverats
med angelägenheten utav att icke försätta sådana jordbrukare, som äga
skog i större utsträckning, i sämre läge med avseende å möjligheten att
erhålla lån från jordbrukskasseorganisationen än de jordbrukare, som
hava mera öppen jord. Även det i taxeringsvärdet ingående tomt- och
industrivärdet ansågs i samband därmed kunna utan större olägenhet
medräknas såsom grund för delaktigheten, eftersom det på delaktigheten
grundade lånemaximum allenast innebure en högsta gräns för kreditgivningen,
inom vilken kassans styrelse hade full frihet att bestämma kreditens
storlek. Till förebyggande utav att den sålunda föreslagna utvidgningen
av delaktighetsunderlaget skall medföra, att även ägare och brukare
av fastigheter, som icke äro jordbruksfastigheter i egentlig mening,
bliva delaktiga i jordbrukskassa, tillkom förslaget örn att såsom jordbruksfastighet
i detta sammanhang skall anses för jordbruksändamål bebyggd
fastighet.

Remiss yttranden.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Gentemot förslaget om utvidgning av delaktiglietsunderlaget till att
omfatta hela taxeringsvärdet, en åtgärd som givetvis skulle ha till följd,
att även lånemöjligheterna i samma mån utvidgades, hava i vissa yttranden
uttalats betänkligheter.

Bank- och fondinspektionen framhåller sålunda, att det med en dylik
föreskrift skulle kunna inträffa, att toppvärdet av växande skog bleve
låneunderlag i jordbrukskassa. Inspektionen erinrar örn det föreliggande
förslaget till utvidgning av den primära fastighetskrediten till att omfatta
även skogsvärdet. Förutsättningen för sådan kredit skulle dock vara
förefintligheten av en på visst sätt fastställd avverkningsplan för skogen.
Örn primärbelåning av skogen under angivna förutsättning icke ägt rum,
skulle någon sådan trygghet, som nyssnämnda avverkningsplan avser att
bereda, icke förefinnas, örn lån utlämnades från jordbrukskassa. Inspektionen
ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligare att alltjämt vidhålla
jordbruksvärdet såsom låneunderlag.

Även sparbanksinspektionen avstyrker förslaget i denna del. Någon
ändring av nuvarande bestämmelser i detta avseende borde, enligt vad
inspektionen uttalar, icke vidtagas, så länge jordbrukskasserörelsen icke
mera konsoliderats än för närvarande vore fallet.

Fullmäktige i riksbanken kunna icke heller tillstyrka ifrågavarande
förslag till utvidgning av lånemaximum. En belåning intill samma belopp
som det taxerade jordbruksvärdet syntes ur jordbrukskassans synpunkt
medföra en lämpligare begränsning av kreditgivningen. Fullmäktige
anse, att det för jordbrukskassans ledning bör vara fördelaktigt att genom
lagstiftningen erhålla ett stöd till upprätthållandet av viss marginal mellan
lanemaximum och fastighetsvärde till säkerhet mot den risk, som kan
uppstå genom fluktuationer nedåt i sistnämnda värde, till täckning av
upplupna räntor etc. Fullmäktige säga sig icke hava förbisett, att även
inventarievärdet utgör en viss marginal, men denna vore dock av mera
variabel natur. Även örn de nuvarande bestämmelserna icke äro väl anpassade
för jordegendomar med stort skogsvärde, syntes den ändring, som
kan vara påkallad av hänsyn till dylika egendomar, icke motivera den av
utredningen föreslagna utvidgningen av lånegränsen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och samma läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott uttala sig emot att tomt- och industrivärdet medräknas
i delaktighetsunderlaget, länsstyrelsen dock med den modifikationen,
att detta värde skulle kunna medräknas, för så vitt efter verkställd undersökning
ådagalagts, att detta värde redan nu är förefintligt. Beträffande
skogsvärdet uttalar länsstyrelsen, att den icke har något att erinra mot att
detta innefattas i beräkningen, enär skogen — örn taxeringen är rätt gjord

ingår i taxeringsvärdet med ett vållde, som motsvarar vad som kan uttagas
vid uthålligt skogsbruk, vadan nuvärdet icke fått alltför mycket
inverka å värdesättningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

97

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifråga
satt, huruvida icke medlem borde förpliktigas att ingå med minst så många
andelar, som motsvarar halva delaktighetsunderlaget.

I likhet med de myndigheter, vilkas uttalanden i denna punkt jag nyss Departements-återgivit,
kan jag icke undgå att hysa starka betänkligheter mot en sådan chefen,
utvidgning av delaktighetsunderlaget, som av jordbruksutredningen föreslagits.
Det må visserligen medgivas, att det av delaktigheten betingade
lånemaximum allenast utgör en högsta gräns för kreditgivningen, inom
vilken jordbrukskassans styrelse har rätt och möjlighet att fritt bestämma
-över kreditens storlek. Men även örn lånemaximum alltså ingalunda får
sättas lika med lånerätt, synes det mig likvisst kunna befaras, att kreditgivningen
skulle i alltför hög grad utvidgas, därest delaktighetsunderlaget
bleve bestämt på sätt utredningen föreslagit. Särskilt anser jag avseende
därvidlag böra fästas vid vad bankinspektionen anfört beträffande risken
för att skogen kan komma att ligga som säkerhet för lån från jordbrukskassa
utan att någon sådan plan för avverkningen förefinnes, som förutsättes
skola vara förhanden vid primär skogsbelåning. Då jag sålunda
finner mig höra avstyrka, att någon förändring i bestämmelserna i nu
förevarande hänseende vidtages, förbiser jag därvid icke, att de nu gällande
reglerna för delaktighetsunderlagets beräknande äro ägnade att
giva en viss företrädesställning åt slättbygdernas jordbrukare. Jag
ber emellertid i sådant hänseende att få erinra därom, att kreditmöjligheterna
för skogsägande jordbrukare skulle i betydande omfattning vidgas
genom realiserande av det föreliggande förslaget örn skogsbelåningens
innefattande under den primära fastighetskrediten. Det synes mig un
■der sådana förhållanden finnas visst fog för att åtminstone under någon
tid pröva verkningarna av ifrågavarande belåningsmöjlighet, innan man
går in för en sådan ändring i reglerna för delaktighet i jordbrukskassa,
som nu är ifråga och som i varje fall måste, på grund av därmed föl
jande ökning av lånemöjligheterna, anses innebära ett betydande riskmoment.

Mot vad jordbruksutredningen i övrigt föreslagit i fråga örn delaktighetens
bestämmande har jag icke något att erinra.

Jordbruksutredningens förslag avser en höjning av insatsen från två insatser(§44)
till fem kronor per andel. Två kronor skulle konstant inbetalas vid inträ- Jordbruksutdet
i kassan och resten inom tre år efter tecknandet, så framt ej hela in- iedninsensatsbeloppet
på en gång uttages genom avdrag å beviljat lån. Av insatsbeloppet
skulle 30 procent överföras till kasserörelsens fonder, nämligen
20 procent till jordbrukskassans reservfond och 10 procent till centralkas
sans säkerhetsfond. Resten skulle tillföras jordbrukskassans insatskapital.
Däri ingående insatsbelopp skulle kunna av medlem återbekommas
vid avgång ur kassan, dock högst med en femtedel därav
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 hafi. (Nr 268.)

7

Remiss yttranden.

Departements chefen.

Ansvarighet
och uttaxering
(§§ 45-46.)

Jordbruksnt redningen.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

årligen under feni år från utträdet, så framt ej kassans styrelse finner
lämpligt återbetala insatsbeloppet omedelbart.

Nu angivna ändrade regler för medlems insats och insatsbeloppets disponerande
motiveras av angelägenheten utav att kassorna erhålla möjlighet
till ekonomisk konsolidering. Beträffande den närmare motiveringen
tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 46—47.

Mot förslaget örn insatsens höjning hava betänkligheter uttalats endast
i tvenne yttranden nämligen från länsstyrelsen i Jämtlands län och från
de kommitterade, som yttrat sig i ämnet till Uppsala läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Den tveksamhet, som där kommit till uttryck,
motiveras med farhågan för att en dylik bestämmelse skulle vara
ägnad att motverka kasserörelsens utbredning.

Då man eftersöker orsakerna till andelsrörelsens ringa utveckling inom
jordbruket i vårt land, torde ett bland de mest framträdande missförhållandena
befinnas bestå däri, att de ekonomiska föreningarna i alltför liten
utsträckning förskaffat sig kontant kapitaltillskott från sina medlemmar
i form av insatser och att de ägnat alltför litet intresse åt nödvändigheten
av en ekonomisk konsolidering inom de kooperativa organen. I saknad av
eget kapital hava föreningarna icke kunnat uppnå någon sådan stark
ekonomisk ställning, som utgör en oundgänglig förutsättning för fortsatt
framgångsrik utveckling. Detta missförhållande har också kännetecknat
jordbrukskasserörelsen. Med hänsyn härtill synas mig jordbruksutredningens
förslag rörande insatsens ökning och insatsbeloppets disponerande
delvis till fondering vara synnerligen välbetänkta. Vad insatsens
höjning beträffar skulle jag icke varit obenägen att sträcka mig ännu
något längre än som skett i förslaget, men jag finner mig dock böra stanna
vid utredningens förslag, särskilt med hänsyn till svårigheterna för lantmännen
att under nuvarande jordbrukskris komma ut med större kontanta
belopp. Till frågan örn fondbildningen torde jag i det följande få närmare
återkomma. I

I bestämmelserna örn ansvarighet och uttaxering innefattas reglerna
för kassemedlemmarnas ömsesidiga förpliktelser för den kooperativa
kreditgivningen. Ansvarigheten är enligl gällande bestämmelser fastställd
till minst 200 kronor per andel eller lika med lånemaximum. Uttaxeringen
har i gällande normalstadgar, vilka vunnit allmän efterföljd*
begränsats till högst 10 kronor per år och andel. Jordbruksutredningen
föreslår nu, att ansvarigheten skulle minskas till 25 kronor per andel. Beträffande
uttaxeringen uttalar utredningen, att den varit mest böjd för
att föreslå densammas slopande, men utredningen har dock med hänsyn
till skäl, som framförts från centralkassehåll, ansett lämpligt att åtminstone
tillsvidare stanna vid bibehållande av en till högst 5 kronor per år

99

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

och andel begränsad rätt till uttaxering. Med avseende å sättet för
täckande av uppkommen förlust har jordbruksar ed ningen tänkt sig den
ordningen, att jordbrukskassans egen reservfond i första hand skulle tagas
i anspråk. Örn denna ej förslår, skulle uttaxering tillgripas. Endast för det
fall, att den uppkomna förlusten icke skäligen kail läggas jordbrukskassans
styrelse till last, syntes fråga kunna uppstå att låta centralkassan
övertaga förlusten helt eller delvis, vilket då skulle ske genom avskrivning
å centralkassans säkerhetsfond.

Som skäl för förslaget örn sänkning i ansvarigheten och uttaxeringen
framhåller jordbruksutredningen, att de förpliktelser, som jordbrukarna
såsom kassemedlemmar enligt nu gällande bestämmelser i dessa hänseenden
fått ålägga sig, varit alltför höga, och att häri läge ett av de väsentligaste
hindren för kasserörelsens utbredning bland lantmännen. Beträffande
motiveringens närmare innehåll tillåter jag mig hävisa till betänkandet
sid. 47—49.

I vissa av de inkomna yttrandena har jordbruksutredningens förslag Remissyttra»-på denna punkt väckt särskilda betänkligheter och uttryckliga yrkanden den''
hava framkommit på att kassemedlemmarnas åtaganden icke måtte i alltför
hög grad minskas.

Lantbruksstyrelsen uttalar sålunda, att örn en sänkning av ansvarigheten
skall ske — en åtgärd som enligt styrelsens mening måste uppfattas
vara av väsentligen rent formell natur — så syntes det styrelsen, som örn
denna sänkning med hänsyn till faran för kooperationens misstänkliggörande
icke borde få den omfattning, som av jordbruksutredningen föreslagits.
Styrelsen anser för övrigt, att utredningen överskattat denna frågas
betydelse. Huvudsaken vid kooperationens stödjande vore kapitaltillförselns
säkerställande och en kreditgivning till rimlig ränta. Sin uppfattning
rörande denna fråga utvecklar styrelsen sålunda.

Bottenledet i jordbrukskassornas organisation är, redan på grund av sin
natur av en samling'' lantmän, ofta utan större kompetens eller erfarenhet
på det område, inom vilket dessa kassor hava sin verksamhet. Vid den
av kassorna handhavda kreditgivningen är det visserligen en styrka, att
kassorna ofta äro begränsade till en trängre krets, där alla mer eller mindre
känna varandra, men häruti ligger också en svaghet och en lockelse till
viss efterlåtenhet vid beviljandet av kredit. Denna synpunkt torde icke
böra förbises vid. bedömandet av ansvarighetens betydelse.

Det _ torde enligt lantbruksstyrelsen förmenande kunna ifrågasättas,
huruvida icke ett missgrepp gjordes, när en begränsning av den ansvarighet,
varom här är fråga, infördes i Sverige. Denna ansvarighet, som endast
i undantagsfall skulle komma till användning, har genom en begränsning
til] 200 kronor per andel i delägarnas ögon lätt kunnat få en allt för
stor betydelse. Huruvida ett sänkande av gränsen för ansvarigheten till
en åttondel av den nu fastställda skulle komma att medföra den ökade anslutning,
som jordbruksutredningen förutsätter, synes lantbruksstyrelsen
tvivelaktigt. En dylik sänkning kan till och med tänkas få rakt motsatt

100

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

verkan, då en ansvarighet av denna storlek lätt misstankes komma att
utkrävas, medan den nu stadgade ansvarigheten på grund av sin storlek
redan å priori måste tillmätas en mera formell innebörd. Å andra sidan
kommer givetvis den starkt sänkta ansvarigheten att av kooperationens
motståndare, åberopas — örn också med orätt — såsom ett svaghetstecken
och rinder anförande av exemplen från Tyskland och Finland utnyttjas mot
ifrågavarande kooperation. Lantbruksstyrelsen anser sig under sådana
förhållanden icke kunna ansluta sig till jordbruksutredningens förslag på
denna punkt.

Även beträffande uttaxeringen avser lantbruksstyrelsen den föreslagna
sänkningen vara principiellt betänklig, örn också jämväl denna fråga
kunde anses vara av huvudsakligen formell natur. Styrelsen ställer sig i
allmänhet taget betänksam angående lämpligheten av att genom långt gående
lättnader i fråga örn ansvarighet och vad därmed sammanhänger
söka framkalla större anslutning till jordbrukarnas kooperation. En sådan
borde i stället, örn verksamheten skall kunna få framgång, framkallas av
en allmän övertygelse örn de fördelar, som kunna vinnas genom samverkan.
Den risk, som ansvarigheten medför kunde och borde enligt lantbruksstyrelsens
förmenande bortelimineras genom en klok ekonomisk
konsolidering av kassorna. Jordbruksutredningen hade också i syfte att
främja en sådan konsolidering föreslagit ett flertal bestämmelser, som
lantbruksstyrelsen i stort sett funnit mycket beaktansvärda. Bleve de
genomförda, torde ansvarighetens omfattning enligt styrelsens mening
kanske vara av mindre betydelse.

Sparbanksinspektionen tillråder en betydligt större ansvarighet än jordbruksutredningen
föreslagit och en oförändrad rätt till uttaxering.

Fullmäktige i riksbanken förneka icke, att i vårt land den nuvarande
höga ansvarigheten kan hava verkat hämmande på anslutningen till kassorna,
men framhålla också, under hänvisning till förhållandena i Tyskland
och Finland, varest kassemedlemmarna hava obegränsad ansvarighet,
att en stor ansvarighet icke med nödvändighet utgjorde en hämsko på rörelsens
utveckling. En så betydande reducering av ansvarigheten, som den
av utredningen föreslagna, skulle emellertid enligt fullmäktiges förmenande
otvivelaktigt komma att minska jordbrukskasserörelsens kreditvärdighet
dels rent materiellt sett, dels även därigenom att jordbrukskasseledningarnas
ansvarskänsla komme att slappas. Ansvarigheten borde därför
enligt fullmäktiges mening sättas till ett avsevärt högre belopp än
utredningen föreslagit.

I fråga om uttaxeringen hänvisa fullmäktige till de argument, som anförts
av centralkassornas representanter, nämligen dels att möjligheten
till uttaxering medför en trygghetskänsla inom kreditorganisationen, vilken
icke hör underskattas, dels även att risken för uttaxering utgör ett
verksamt korrektiv mot oförsiktig kreditgivning, i det att uttaxering också
drabbar de styrelsemedlemmar, som fatta beslut örn beviljandet av kredit.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, anse fullmäktige, att anledning
icke finnes till ändring av nuvarande bestämmelser i fråga örn jordbrukskassas
rätt till uttaxering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

101

Fullmäktige uttala vidare sin tveksamhet beträffande den föreslagna bestämmelsen,
att uttaxering allenast skulle äga rum, i den mån som reservfonden
icke förslår till täckande av uppkommen förlust. Örn en sådan
ändring göres, synes det enligt vad fullmäktige framhålla vara ännu mera
önskvärt än för närvarande, att jordbrukskassorna arbeta med sådan räntemarginal,
att en konsolidering kan uppnås.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bekräftar, att den nuvarande höga ansvarigheten
säkerligen avskräckt många från anslutning till kasserörelsen.
Det kunde enligt länsstyrelsens mening också antagas, att denna
höga ansvar i ghetssumma ingalunda alltid skulle kunna utkrävas. Länsstyrelsen
anser den föreslagna sänkningen därför vara nödvändig, men
framhåller, att den torde innebära ett försvagande av kassornas soliditet.
Beträffande rätten till uttaxering delar länsstyrelsen jordbruksutredningens
uppfattning.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutkotts
förorda icke kraftigare sänkning i ansvarigheten än till 100 kronor per
andel. Beträffande uttaxeringen uttala kommitterade tvivel örn, huruvida
det är principiellt riktigt eller ens möjligt att i en författning fastslå, att
uttaxeringen skall begränsas till visst mindre belopp per år och andel. En
dylik föreskrift skulle lätt ingiva den föreställningen, att ansvarigheten
här fått en ny begränsning, som skulle göra oförsiktiga lånetransaktioner
riskabla blott till viss gräns och att det allmänna i flertalet fall ägde
skyldighet att taga risken ovan denna gräns.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott är av den
uppfattningen, att det hinder för kasserörelsens utveckling, som legat i
insatserna, ansvarigheten och uttaxeringen visserligen skulle minskas genom
förslagets realiserande, men gör dock gällande, att dessa faktorer allt
fortfarande skulle komma att lägga hinder i vägen för kasserörelsens utbredning.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, som jag förut angivit, att
den föreslagna sänkningen är för kraftigt tilltagen. Visserligen torde det
vara riktigt, uttalar sällskapet, att en högre och önskvärd ansvarighet av
exempelvis 100 kronor per andel i viss mån kunde bidraga till att minska
anslutningen till kassorna, men rörelsens stabilitet finge på intet sätt
äventyras genom en alltför lågt satt ansvarighet.

Även svenska bankföreningen har, som jag förut angivit (sid. 66), uttalat
sig mot någon sänkning av ansvarigheten. I

I betraktande av det bristande intresset hos vårt lands jordbrukare för Pepartementsandelsrörelsen
i allmänhet är det icke ägnat att förvåna, att de för jordbrukskasseorganisationen
nu gällande ansvarighets- och uttaxeringsföreskrifterna
verkat särskilt hindrande för kasserörelsens utbredning. Dessa
bestämmelser innebära ju, att kassemedlemmen, utöver den ansvarighet
han har för återgäldande av sina egna lån hos jordbrukskassan, får på -

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

taga sig sin andel i risken för att andra medlemmar i kassan icke behörigen
fullgöra sina åtaganden gentemot kassan. Hans ansvarighet kan uttagas
först vid kassans konkurs, medan däremot den av uttaxeringen betingade
bidragsplikten kan komma som en årlig pålaga. Enligt ett av jordbruksutredningen
anfört exempel innebära ifrågavarande stadganden, att
att en jordbrukare med en fastighet av exempelvis 50,000 kronors taxerat
jordbruksvärde, vilken vunnit delaktighet i kassan med hela detta värde,
får en personlig ansvarighet å minst 20,000 kronor. Härtill kommer en
uttaxeringsrisk på högst 1,000 kronor per år. Örn det sålunda måste medgivas,
att ansvarigheten i och för sig är alltför betungande, bör å andra
sidan framhållas, att det säkerhetsunderlag för kassans förbindelser, som
den ömsesidiga ansvarigheten är avsedd att utgöra, ingalunda är av sådant
värde, som siffrorna i och för sig skulle göra antagligt. Det kan
nämligen knappast förutsättas, att jordbrukarna annat än i rena undantagsfall
äro i sådant ekonomiskt läge, att ansvarigheten gentemot jordbrukskassan
skulle i sin helhet eller ens till större delen kunna realiseras.
Av denna orsak torde, som jordbruksutredningen också framhållit, den nu
gällande höga personliga ansvarigheten knappast vara ägnad att öka förtroendet
för kreditorganisationen, varken då det gäller inlåning från allmänheten
eller upplåning av kapital på annan väg.

Av nu angivna skäl är jag, i likhet med jordbruksutredningen, av den
uppfattningen, att en sänkning av den personliga ansvarigheten är motiverad
icke blott med hänsyn till angelägenheten utav att vinna ökad tillslutning
till kasserörelsen utan även ur den synpunkten, att det formellt
fastställda säkerhetsunderlaget hos kasseorganisationen därigenom skulle
komma att bättre motsvara vad som i verkligheten kan realiseras i de fall,
då den personliga ansvarigheten kan behöva tagas i anspråk för fullgörande
av kassans förbindelser.

Emellertid kan jag i likhet med vissa av de hörda myndigheterna och
institutionerna icke tillråda, att en sänkning av ansvarigheten vidtages i
sådan omfattning, som av jordbruksutredningen förordats. För min del
tillstyrker jag, att kassemedlemmarnas personliga ansvarighet bestämmes
till det dribbla i jämförelse med vad som föreslagits i betänkandet eller
till 50 kronor per andel. Enligt min mening skulle en bestämmelse av dylik
innebörd icke vara ägnad att avhålla från anslutning till kasserörelsen
samtidigt som därigenom skulle erhållas ett sannolikt i stor utsträckning
realiserbart säkerhetsunderlag av tillräckligt värde för att göra organisationen
såsom sådan fullt kreditvärdig.

Gentemot den invändningen, att en sänkning av medlemmarnas personliga
ansvarighet skulle, även med den av mig föreslagna begränsningen,
innebära ett försvagande av kasseorganisationens soliditet, torde böra hänvisas
till, att denna åtgärd är avsedd att uppvägas av den ekonomiska
konsolidering inom kreditorganisationen själv, som skulle följa av den i
sådant hänseende föreslagna insatsökningen och fonderingen. Principiellt

103

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

måste den till grund liärför liggande tankegången anses riktig och sund,
den nämligen att det skall vara på kasseorganisationens egna ekonomiska
tillgångar som förtroendet till rörelsen i första hand hör kunna baseras.
Medgivas må visserligen, att fonderingen icke sker med ens. Såsom förhållandena
ligga till kommer det säkerligen att taga relativt lång tid, innan
rörelsens ekonomiska konsolidering kan betecknas som tillfredsställande.
Men det första steget i denna riktning måste någon gång tagas, örn
något resultat överhuvud skall kunna uppnås. Örn kasserörelsen skötes på
ett rationellt och riktigt sätt, synes anledning icke finnas till att misströsta
örn, att den i det långa loppet skall kunna uppnå en egen inneboende
ekonomisk styrka av tillfredsställande mått.

Särskilt med hänsyn till att kasserörelsens ekonomiska konsolidering är
en fråga på lång sikt, synes mig icke tillrådligt att redan nn gå in för en
sänkning av uttaxeringen såsom av jordhruksutredningen föreslagits. Jag
förordrar därför, att kassornas rätt till uttaxering må tillsvidare bibehållas
vid nu gällande maximum av 10 kronor per år och andel. För att i någon
mån uppväga olägenheterna av en dylik uttaxeringsrisk synes mig
däremot den av jordbruksutredningen föreslagna ordningen för uttaxeringens
tillgripande höra godtagas, nämligen att uttaxering skall få äga rum
allenast i mån som kassans reservfond icke förslår till täckande av uppkommen
förlust.

Jag har redan i det föregående angivit, att en viss del av insatsbeloppen
enligt jordbruksutredningens förslag skulle överföras till kasseorganisationens
fonder. Av insatserna skulle sålunda 20 procent gå till jordbrukskassans
reservfond och 10 procent, utgörande jordbrukskassans insats i centralkassan,
skulle i sin helhet överföras till sistnämnda kassas reservfond,
av jordhruksutredningen benämnd säkerhetsfond.

Vidare har jordhruksutredningen föreslagit, att minst 75 procent av årsvinsten,
till den del den ej åtgår till täckande av förlust från föregående
år, skall överföras till jordbrukskassans reservfond, intill dess fonden
uppnått 20 procent av sammanlagda beloppet av kassemedlemmarnas lånemaxima.
Då en fondering av dylik storlek uppnåtts, skulle det ankomma
på jordbrukskassan själv att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten,
som avsättes till reservfonden, må understiga 75 procent. Örn fonden
skulle nedgå under nyssnämnda minimum, skulle avsättning ånyo vidtaga
med minst 75 procent av årsöverskottet, till dess minimibeloppet åter
uppnåtts.

Vid sina överläggningar i denna fråga har jordhruksutredningen haft
under behandling, huruvida icke den ekonomiska konsolideringen borde
påskyndas genom ett stadgande om obligatoriskt räntepålägg på alla utlämnade
lån, avsett för fondering. Emellertid har utredningen icke fullföljt
detta uppslag med hänsyn till de med en sådan anordning förenade
praktiska svårigheterna. Det förutsättes emellertid som självfallet, att

Fondering
(§44 tredje
stycket, §47.)

Jordbruks utredningen.

Departements chefen.

TJtlånxngen
<§ 49).

Jordbruksut redningen.

Remiss yttranden.

Departements chefen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditorganisationens räntepolitik även utan ett sådant stadgande må så
bedrivas, att tillräcklig marginal erhålles för en nöjaktig fondbildning.

Mot nu återgivna förslag till stadganden rörande jordbrukskassornas
fondbildning hava inga erinringar blivit gjorda i de inkomna yttrandena..
Även för egen del finner jag förslaget i denna del välbetänkt.

Jordbruksutredningens förslag beträffande jordbrukskassas utlåningsverksamhet
innebär en förenkling i bestämmelserna och avser att åstadkomma
större rörelsefrihet för kassorna. Den i gällande föreskrifter förekommande
uppräkningen av vissa låneändamål, för vilka lån företrädesvis
skall lämnas, har sålunda slopats. Likaså har ur förslaget uteslutits föreskrifterna
örn särskilda slag av krediter för vissa speciella låneändamål.

Vad beträffar det högsta lånebelopp, som må av jordbrukskassa självständigt
utlämnas till en och samma låntagare, vilket belopp enligt gällande
bestämmelser är fastställt till 10,000 kronor, innefattar förslaget den
förändringen, att det skulle tillkomma centralkassorna att bestämma, intill
vilket belopp respektive kassor inom distriktet skulle få utlämna lån utan
medgivande av centralkassans styrelse. Jag tillåter mig beträffande de
närmare detaljerna i förslaget hänvisa till betänkandet sid. 50—51.

Mot de föreslagna bestämmelserna rörande utlåningsverksamheten hava
centralkassorna för jordbrukskredit med instämmande av Överståthållarämbetet
riktat den anmärkningen, att jordbrukskassornas växelkreditgivning
icke äger formen av växeldiskontering utan snarare av förmedling
av växellån, varför bestämmelsens ordalydelse borde ändras i överensstämmelse
härmed. — Mot bestämmelsen örn växelkreditens begränsning
till nio månader i en följd för ett och samma ändamål göres av centralkassorna
den erinran, att efterlevnaden av en sådan föreskrift, som
återfinnes även i nu gällande författning, ofta är svårt och rent av omöjligt
att kontrollera. Det föreslås, att bestämmelsen må utgå ur förslaget.
Överståthållarämbetet anser, att formuleringen må så ändras, att bestämmelsen
ifråga icke göres ovillkorlig.

De av jordbruksutredningen föreslagna bestämmelserna rörande utlåningen
synas mig innebära en förbättring i jämförelse med de nu gällande,
som otvivelaktigt medfört en alltför snäv begränsning av kreditorganens
rörelsefrihet. Jag tillstyrker alltså, att förslaget i denna del godtages,
därvid hänsyn dock torde böra tagas till den av centralkassorna
framförda erinran mot formuleringen i ovan angivet avseende. Vad beträffar
växelkreditens begränsning till nio månader, då det gäller ett och
samma låneändamål, synes det ligga i öppen dag, att en sådan bestämmelse
skall vara svår att i praktiken efterleva. Jag ansluter mig därför till centralkassornas
uppfattning, att stadgandet ifråga bör ur förslaget utgå.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 105

I sitt förslag har jordbruksutredningen bibehållit ett lånemaximum å
200 kronor per andel — motsvarande 40 procent av delaktighetsunderlaget
— varvid dock bör, såsom jag i annat sammanhang framhållit, bemärkas,
att utlåningsmöjligheterna till en och samma låntagare i realiteten skulle
enligt förslaget komma att ökas genom den av utredningen förordade utvidgningen
av delaktighetsunderlaget till att omfatta även fastighetens
skogsvärde samt tomt- och industrivärde. Jordbruksutredningen konstaterar
i sitt betänkande, att utlåningsmöjligheterna enligt nu gällande bestämmelser,
örn hänsyn tages till den föreliggande möjligheten att utöver
lånemaximum utlämna lån mot inteckning inom 60 procent av fastighetens
jordbruksvärde, sträcka sig så långt som till ett belopp, motsvarande hela
detta värde. Rörande denna fråga har jordbruksutredningen uttalat följande: Det

kan icke förnekas, att en kredit upp till sådan storlek i förhållande
till värdet av jordbrukarens fasta egendom kan synas hög. Jordbruksutredningen
har också haft ingående överläggningar örn, huruvida det kan
anses tillrådligt att bibehålla ett lånemaximum av sådan storlek. Emellertid
måste tagas i betraktande, att det härvid icke gäller enbart jordbrukarens
sekundära fastighetskredit. Till det hypoteksvärde, som fastigheten
må hava utöver 60 procent av fastighetens taxeringsvärde, vilket
värde enligt jordbruksutredningens förslag som regel skulle utgöra delaktighetsunderlag
för anslutning till jordbrukskassa, måste läggas den
säkerhet, som låntagaren har att bjuda i levande och döda inventarier
samt hans personliga kreditvärdighet i övrigt med eller utan borgensförstärkning.
Med hänsyn härtill och då ju här är fråga örn jordbrukets
driftskredit i allmänhet, har jordbruksutredningen för sin del
funnit sig kunna förorda bibehållande av 200 kronor per andel såsom
lånemaximum.

Beträffande säkerheterna för av jordbrukskassorna beviljad kredit
framhåller jordbruksutredningen, att man från början synes hava tänkt
sig, att inga särskilda säkerheter skulle ifrågakomma, i det man utgick
ifrån den ömsesidiga personliga ansvarigheten såsom tillfredsställande
grund för kreditgivningen samt från den för hela den kooperativa
kreditrörelsen grundläggande principen, att de lokala kreditföreningarna
skola vara av så begränsad storlek, att medlemmarna äga
personlig kännedom örn varandras ekonomiska förhållanden och kreditvärdighet.
I fortsättningen konstaterar jordbruksutredningen emellertid,
att denna grundtanke i den kooperativa kreditgivningen icke upprätthållits
i vårt lands jordbrukskasserörelse. Med hänsyn till den reia
tivt begränsade personliga ansvarighet, som finnes föreskriven, kun
de det enligt utredningens mening också ifrågasättas, örn en dylik grund
sats överhuvud kan anses försvarlig. Från centralkassornas representanter
hade i varje fall blivit framhållet såsom nödvändigt, att kreditgivningen
baseras på att nöjaktig säkerhet ställes vid utlämnande av lån.
Jordbruksutredningen har också för sin del kommit till den övertygelsen,
att den kooperativa kreditgivningen måste, därest densamma skall kunna

Lånemaximum
och säkerheter
(§ 49
tredje stycket,
§ 50).

Jordbruksut redningen.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Remiss yttranden.

växa ut i önskvärd omfattning, skötas på ett i detta hänseende betryggande
sätt. Några allmänna riktlinjer för säkerheternas beskaffenhet kunde
visserligen icke angivas, men med hänsyn till den kooperativa kreditorganisationens
utformning och den kraftigare ledning av kasserörelsen i
allmänhet, som föreslagits av jordbruksutredningen, borde man kunna
förvänta, att erforderlig försiktighet bleve iakttagen, då det gäller prövning
av erbjuden säkerhet. Utredningen förutsatte också, att anordningar
träffades, som medföra tillräcklig trygghet i avseende å den erforderliga
formella granskningen av låne- och säkerhetshandlingarna.

För att en kreditgivning upp till 200 kronor per andel skall kunna möjliggöras
och utvecklas i sund riktning borde emellertid enligt jordbruksutredningens
mening tagas under allvarligt övervägande, huruvida icke
ytterligare möjligheter borde beredas till realsäkerhet för utlämnade lån.
Särskilt i syfte att underlätta den kooperativa kreditgivningen upp till
den gräns, som utgör lånemaximum, och att samtidigt söka åstadkomma
sundare förhållanden i kredithänseende i allmänhet på landsbygden, har
jordbruksutredningen därvid upptagit tanken på en särskild lagstiftning angående
hypotisering av jordbrukares levande och döda inventarier. Örn
tillgång funnes till ett inventariehypotek, skulle kunna gälla som en allmän
norm för kreditgivningen åt självägande jordbrukare, att vid utlåning
till en och samma låntagare av större belopp per andel, exempelvis
då utlåningen överstiger hälften av lånemaximum, skulle — åtminstone
då låntagaren är delaktig i kassan med större delen av fastighetens
taxeringsvärde -— såsom villkor krävas, att säkerhet ställdes
jämväl i form av inteckning i låntagarens levande och döda inventarier.
För arrendatorernas vidkommande syntes sådan säkerhet som regel böra
ställas för erhållande av lån överhuvudtaget från jordbrukskassan.

För de erinringar, som framställts mot förslaget örn delaktighetsunderlagets
utvidgning, har jag i det föregående lämnat en redogörelse. Västmanlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har också uttalat
betänkligheter mot att lånemaximum skulle bibehållas vid nu gällande
nivå. Men då kreditgivningen måste baseras på individuell prövning
har utskottet icke velat avstyrka förslaget i annat hänseende än
vad angår tomt- och industrivärdets inbegripande i delaktighetsunderlaget.

Bank- och fondinspektionen har berört frågan örn kravet på säkerheter
och har därvid uttalat följande.

I § 49 stadgas, att för kredit hos jordbrukskassa skall ställas säkerhet,
som av kassans styrelse godkännes. Några allmänna riktlinjer för prövning
av säkerhetens beskaffenhet har utredningen icke ansett sig kunna
angiva, men det antydes, att från centralkassornas sida gjorts gällande,
att kreditgivningen borde baseras på »nöjaktig» säkerhet. I § 5 av förslaget
till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar antaga andra ekonomiska föreningar än jordbruks -

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kassor föreskrives åter, att kredit till dylik förening icke må beviljas
annat än mot »fullgod» säkerhet. För båda dessa fall bör enligt inspektionens
mening samma fordran ställas på säkerhetens kvalitet, och
då man måste utgå ifrån, att säkerheten objektivt sett skall betrygga
kreditens återbetalande, synes bestämmelsen böra angiva, att säkerheten
skall av vederbörande styrelse hava prövats betryggande. En liknande
ändring synes böra ske i § 9, där jordbrukskreditkassans styrelse enligt
förslaget skulle åläggas att tillse, att för den kredit, som av kassan
lämnas, »erforderlig» säkerhet finnes.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag tveksamt, huruvida ett så Departementshögt
lånemaximum som det nu gällande lämpligen bör bibehållas. Min chefen,
tvekan ökas ytterligare därigenom, att en av de faktorer, som påtagligen
övat inflytande vid utredningens ställningstagande till dessa spörsmål,
icke kan av mig i detta sammanhang åberopas. Jag åsyftar därvid den
möjlighet till hypotisering av jordbrukarens inventarier, som enligt jordbruksutredningens
förslag skulle tillskapas i samband med reformerna beträffande
jordbrukskasseväsendet. Inledningsvis har jag anmält, att beredningen
av förslaget örn inventarieinteckningen, över vilket lagrådets
yttrande torde böra inhämtas, icke torde medhinnas i sådan tid,
att förslaget ifråga kan underställas nu pågående riksdag. Vid sådant
förhållande och då en av jordbruksutredningen avsedd mobilisering av
låntagarens hela hypotekskapacitet sålunda icke kan på dylikt sätt i
förekommande fall åstadkommas, kunde synas motiverat att taga under
övervägande, huruvida icke maximigränsen för kreditgivningen borde
sättas något lägre än som nu gäller, i syfte att förebygga alltför riskfyllda
krediter.

Emellertid har jag icke ansett mig kunna tillstyrka, att en dylik inskränkning
i kreditmöjligheterna nu vidtages. Avgörande därvidlag har
främst varit den omständigheten, som jag redan förut i annat sammanhang
haft tillfälle betona, att lånemaximum icke bör sättas lika med lånerätt
och att de kreditgivande organen äga befogenhet att inom den
fastställda gränsen fritt bestämma kreditens storlek under hänsyntagande
till erbjudna säkerheter och andra på frågan inverkande omständigheter.
Beaktas må också, att ett lånemaximum av sådan höjd, som här är
ifråga, redan nu finnes gällande, utan att några missbruk i kreditgivningen,
så vitt jag har mig bekant, kunnat i stort sett konstateras. Ytterligare
garantier häremot skulle otvivelaktigt vinnas genom den starkare
kontroll och ledning av hela jordbrukskasserörelsen, som förutsättes
skola komma till stånd genom realiserande av nu föreliggande organisationsförslag.
För jordbruket skulle en inskränkning av kreditmöjligheterna
av nu åsyftad innebörd otvivelaktigt komma att verka ganska
kännbart, vilket skulle vara så mycket mera beklagligt, som syftet
med hela det föreliggande reformförslaget med avseende å jordbruks -

Inlåning

(§ 51).
Jordbruksut redningen.

Remiss yttrande.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kasserörelsen ju är att bereda jordbruket mera gynnsamma möjligheter
att tillgodose sitt behov av driftskredit.

Vad jag nu anfört torde emellertid icke böra fattas så, att ett bibehållande
av lånemaximum vid den angivna höjden skulle få tagas till intäkt
för en mera riskfylld kreditgivning upp emot den för utlåningen
gällande maximigränsen. Tvärtom förutsätter jag, att vid kassornas kreditgivning
liksom hittills fullt sunda principer iakttagas. Men det bör
bemärkas, att en begränsning av utlåningsmöjligheterna genom minskning
av lånemaximum skulle lägga hinder i vägen för en högre kreditgivning
i särskilda fall även till sådana jordbrukare, till vilkas soliditet
vederbörande jordbrukskassa anser sig kunna hysa fullt förtroende. En
dylik eventualitet står uppenbarligen icke i överensstämmelse med utgångspunkterna
för det förslag till kreditfrågans ordnande, som jag nu
underställer Kungl. Majit.

Även örn jag sålunda anser mig böra tillstyrka bibehållande av nu gällande
lånemaximum, torde enligt min mening dock viss särskild garanti
böra tillskapas till förhindrande i möjligaste mån av alltför riskfyllda
toppkrediter. Nu åsyftade garanti synes lämpligen böra bestå däri, att
kredit icke må — oavsett lån mot säkerhet av fastighetsinteckning inom
60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde — av jordbrukskassa
beviljas medlem till högre belopp än som motsvarar högst halva lånemaximum,
med mindre medgivande till ytterligare kreditgivning åt medlemmen
i fråga lämnats av styrelsen för vederbörande centralkassa.

Vad beträffar säkerheterna för lånen delar jag den uppfattning därom,
som kommit till uttryck i jordbruksutredningens betänkande. Även enligt
min mening måste sålunda den kooperativa kreditgivningen skötas på ett
i detta hänseende betryggande sätt. I likhet med jordbruksutredningen är
jag emellertid av den uppfattningen, att några allmänna riktlinjer för
beskaffenheten av de säkerheter, som må godkännas, icke kunna på förhand
angivas. Vad angår de av bank- och fondinspektionen framförda
erinringarna i nu förevarande hänseende har jag tagit desamma i betraktande
vid den av mig företagna överarbetningen av jordbruksutredningens
förslag till författning i ämnet.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle den jordbrukskassa nu
tillkommande rätten till inlåning från dess medlemmar och från medlemmarna
i till kassan anslutna ekonomiska föreningar upphävas. Inlåningen.
skulle i stället koncentreras hos centralkassorna, Vilka därvid tänkts
skola anlita de lokala kassorna såsom ortsombud. Beträffande motiveringen
härför tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 53.

Kalmar läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, i motsats
till jordbruksutredningen, att de lokala kassornas inlåningsrätt bör bibehållas.
Möjligheten att medelst inlåning av en orts sparmedel tillgodose

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268. 109

samma orts lånebehov har synts utskottet så enkel och naturlig, att utskottet
ansett sig starkt höra framhålla önskvärdheten utav att den ifrågavarande
irilåningsrätten bibehålies.

I likhet med jordbruksutredningen anser jag, att några mera betydande
kapitaltillskott icke lära kunna erhållas genom den inlåningsrörelse, som
bedrives av de lokala kreditkassorna. Å andra sidan måste en sådan
rörelse obestridligen medföra avsevärt ökade förvaltningskostnader. Jag
tillstyrker därför jordbruksutredningens ifrågavarande förslag. Den nuvarande
inlåningen hos lokalkassorna bör i väsentlig mån kunna överföras
till centralkassorna.

Jag övergår nu till de föreslagna ändringarna i de för centralkassorna
gällande bestämmelserna.

Som framgår av jordbruksutredningens betänkande (sid. 54—55) har utredningen
haft till behandling, huruvida icke centralkassorna borde, då ett
spetsorgan för jordbrukskasserörelsen bleve inrättat, lämpligen ombildas
till i juridiskt hänseende osjälvständiga distriktsfilialer under centralorganet.
Utredningen har emellertid för sin del kommit til den slutsatsen, att
centralkassorna böra bibehållas i huvudsakligen oförändrad form. Som
skäl härför åberopas bland annat risken för att intresset för kreditorganisationen
eljest kunde befaras slappna ute i bygderna samt för en avtrubbning
av ansvarskänslan både i fråga örn medelförvaltningen och ut
låningen. Vidare framhålles bland annat, att distriktsorganen inom jord
brukets speciella kreditorganisation på grund av konkurrensen örn inlåningen
måste för att kunna draga till sig sparkapitalet vara så beskaffade,
att de i lika hög grad som andra penninginrättningar av bygdekaraktär
bliva ett uttryck för orts- och bygdeintressena.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, örn icke den av jordbruksutredningen
framkastade tanken att låta centralkassorna ombildas till mera osjälvständiga
distriktsfilialer vore värd att realisera, och anför därom vidare:

Erfarenheten från lantmännens hittillsvarande största kooperativa verksamhetsområde,
synes giva vid handen, att de tre självständiga leden innebära
vissa olägenheter, som kunna bliva ödesdigra för hela rörelsen. Även
med de säkerhetsåtgärder i form av inflytande från den högre institutionens
sida på den eller de lägre, som förslaget upptager, kan det icke undvikas,
att såväl ledningen som kontrollen inom rörelsen under de föreslagna
formerna måste bliva mera famlande och osäker, än om mellanledet,
centralkassorna, vore endast ett organ för jordbrukskreditkassan.
Att administrationen genom ifrågavarande förenkling skulle kunna avsevärt
förbilligas, synes lantbruksstyrelsen ligga i öppen dag. Enbart det
förhållandet, att föreståndaren för ett avdelningskontor alltid kan avlönas
lägre än direktören vid en i viss mån självständig centralkassa, synes
lantbruksstyrelsen tala härför. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande
iir det emellertid icke endast i fråga örn chefsposterna, en överorganisation
kan bliva följden av det föreslagna självständiga mellanledet i rörelsen.

i>epartements chefen.

Central kassorna.

: Centralkassornas

ställning i
allmänhet.

Jordbruksut redningen.

Remiss yttranden.

Departements chefen.

Centralkassorvas
distrikt
(§ 18).

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Även övriga omkostnader stegras lättare här än vid ett lokalt avdelningskontor.
Lantbruksstyrelsen styrkes i denna uppfattning av det förhållandet,
att jordbruksutredningen själv ansett sig böra beräkna förvaltningskostnaderna
vid varje centralkassa lika höga som vid jordbrukskreditkassan.
Lantbruksstyrelsen har vid sitt ställningstagande på denna
punkt icke förbisett, vad jordbruksutredningen anfört såsom skäl för bibehållande
av den nuvarande organisationen med till formen självständiga
centralkassor. Det synes lantbruksstyrelsen dock, som örn utredningen
något överskattat centralkassornas betydelse för upprätthållande av intresset
ute i bygderna och för bibehållande av ansvarskänslan inom jordbrukskassorna.
Förefintligheten av dessa senare, i stort sett ganska självständiga
sammanslutningar bland lantmännenen borde enligt lantbruksstyrelsens
förmenande ur anförda synpunkter göra betydelsen av centralkassorna
så liten, att de icke böra få stå hindrande i vägen för en ur administrativ
och framför allt ekonomisk synpunkt ändamålsenligare organisation.

Statskontoret har icke kunnat känna sig övertygat örn att icke vissa förenklingar
i kreditorganisationen skulle kunna genomföras och ifrågasätter
för sin del, huruvida icke, örn ett nytt centralorgan inrättas, de nuvarande
centralkassorna kunde ombildas så, att de ensamt komme att utgöra
underavdelningar under det centrala penninginstitutet och jordbrukskassorna
därigenom kunde upphöra.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser jordbruksutredningens skäl
mot centralkassornas ombildande till distriktsfilialer icke vara övertygande.

I motsats till lantbruksstyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län
kan jag icke finna annat än att de av jordbruksutredningen anförda synpunkterna
utgöra vägande skäl för att bibehålla centralkassorna i deras
nuvarande ställning. Så vitt jag kan bedöma, kommer tillvaron av självständiga
och av jordbrukarna själva ledda och kontrollerade distriktsorgan
att utgöra ett synnerligen värdefullt led i kreditorganisationen för ernående
av erforderlig stadga hos densamma. Det bör nämligen icke förbises,
att de lokala organen — jordbrukskassorna — på grund av sitt i
allmänhet ringa medlemsantal och relativt begränsade verksamhetsområde
knappast kunna anses utgöra ett tillräckligt homogent underlag för
bildande av det för hela riket gemensamma centralorganet. Förbises må
icke heller, att centralkassornas ombildande till distriktsfilialer under ett
centralt penninginstitut skulle kunna i väsentlig mån förrycka kasserörelsens
kooperativa karaktär, vars vidmakthållande synes mig vara av största
betydelse. Jag förordar därför att centralkassorna bibehållas i huvudsakligen
oförändrad form.

Jordbruksutredningen har ansett den nu gällande bestämmelsen örn
centralkassornas verksamhetsområden, enligt vilken ett kassedistrikt
skulle kunna omfatta ända till sex län, icke vara tillfredsställande. De

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

nuvarande centralkassorna, som omfatta alltför stora verksamhetsområ
den, borde uppdelas och för nytillkommande centralkassor borde distrikten
göras väsentligt mindre. Bestämmanderätten rörande distriktsindelningen
bör enligt utredningens mening tillkomma det för kasserörelsen
gemensamma centralorganet.

Mot vad jordbruksutredningen sålunda föreslagit hava inga erinringar
framställts i de inkomna yttrandena. Icke heller för egen del har jag
någon invändning att göra däremot.

I de nu gällande bestämmelserna örn medlemskap i centralkassa skulle
enligt jordbruksutredningens förslag vissa jämkningar företagas, vilka
delvis betingas av på andra punkter i bestämmelserna vidtagna ändringar.
Då insatserna i centralkassan helt skulle överföras till kassans säkerhetsfond,
kunna villkoren för centralkassas godkännande sålunda icke
innehålla bestämmelse örn visst minsta insatskapital. Utredningen föreslår
i stället, att detta villkor hänföres till sammanlagda insatsbeloppet.
Då insatsen enligt förslaget skulle minskas, föreslås, att insatsbeloppets
minimum för vinnande av godkännande i kassan från det allmännas sida
sänkes från nu stadgade 6,000 kronor till 3,000 kronor.

Enligt § 5 i gällande kungörelse angående jordbrukskassor skall jordbrukskassa
vara tillförbunden att, därest centralkassa för jordbrukskredit
finnes bildad eller bildas för det län, där kassans styrelse har sitt säte,
iakttaga vad på jordbrukskassan ankommer för vinnande av inträde i
centralkassan. Bestämmelsen förutsätter tydligen, att fristående jordbrukskassor
kunna finnas, nämligen i sådana trakter, som icke tillhöra
någon centralkassas verksamhetsområde. För närvarande finnes en sådan
kassa, nämligen på Gotland. Då någon som helst påföljd icke stadgats
för uraktlåtenhet hos jordbrukskassa att ingå i centralkassa, kan dessutom
inträffa, att fristående kassor existera även inom centralkassornas
distrikt. En sådan kassa finnes för närvarande, nämligen inom Gävleborgs
län. För vinnande av erforderlig enhetlighet i och kontroll över
kasserörelsen har jordbruksutredningen nu föreslagit obligatorisk förpliktelse
för jordbrukskassa att ingå i distriktets centralkassa. Om sådan
kassa icke funnes bildad för det län, där jordbrukskassans styrelse har
sitt säte, skulle kassan vara skyldig att efter anvisning av svenska jordbrukskreditkassan
söka anslutning till närbelägen centralkassa. Som korrektiv
mot försummelse i nu berörda hänseende föreslås stadgande örn att.
därest jordbrukskassa icke inom sex månader efter godkännandet vunnit
anslutning till centralkassa, godkännandet skall vara förfallet. Bestämmelse
härom innehålles i författningsförslagets § 39.

Gentemot nu anförda förslag har i de inkomna yttrandena framställts
erinran allenast så till vida som centralkassorna för jordbrukskredit, med

Jordbruksut redningen.

Departements chefen.

Medlemmar
(§§ 19-20).

Jordbruksut redningen.

Remiss yttranden.

Departements chefen.

Insatser
(§ 31).

Jordbruksut redningen.

Departements chefen.

112 Kungl. Majlis proposition Nr 268.

vilka länsstyrelsen i Malmöhus lön i förevarande hänseende instämt, anse,
att det för vinnande av godkännande stadgade minimum för insatsbeloppet
borde sänkas till 1,500 kronor. Som skäl härför anföres svårigheten
att vid bildandet av jordbrukskassor omedelbart få så hög insatsteckning,
att det sammanlagda beloppet av kassornas insatser i centralkassan uppgår
till 3,000 kronor. Även Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anser ifrågavarande minimibelopp böra avsevärt sänkas.

Mot jordbruksutredningens förslag på denna punkt synes intet vara att
erinra utom i vad gäller den i vissa yttranden framförda anmärkningen
beträffande det för insatsernas sammanlagda belopp föreslagna minimum.
Därutinnan delar jag centralkassornas uppfattning, särskilt som
genom en avprutning på kraven i detta hänseende större möjligheter
skulle skapas för organisationens utbyggnad inom rimlig tid. Att centralkassorna
genom en sådan ändring skulle kunna bliva av mindre omslutning
synes mig stå väl överens med den av jordbruksutredningen
hävdade uppfattningen, att dessa kassor borde tilldelas jämförelsevis begränsade
verksamhetsområden.

Vad angår medlemskap i centralkassa för andra ekonomiska föreningar
än jordbrukskassor, torde jag få upptaga frågan därom till särskild behandling
i det följande.

Enligt jordbruksutredningens mening borde för åstadkommande av
större enkelhet och reda i organisationen jordbrukskassornas insats i centralkassa
lämpligen ordnas så, att den sättes i viss proportion till den
insats, som de enskilda kassemedlemmarna lia att betala till jordbrukskassan.
Sistnämnda insats bar föreslagits skola utgöra minst fem kronor
per andel. Härav borde en tiondel användas som jordbrukskassans insats
i centralkassan. Dessa insatser skulle, som redan tidigare angivits, oavkortade
överföras till en särskild fond, förslagsvis benämnd centralkassans
säkerhetsfond, och skulle alltså icke kunna av jordbrukskassan återbekommas.
Någon utdelning därå skulle icke ifrågakomma. För åstadkommande
av reda och enkelhet borde emellertid med avseende å insatsernas inbetalning
lämpligen stadgas, att en insats å tio kronor skulle erläggas till
centralkassan för varje fullt tal av tjugo i jordbrukskassan tecknade
andelar. — Enligt nu gällande bestämmelse skall såsom minimum för
jordbrukskassans insats i centralkassa gälla ett belopp av 500 kronor.
Något sådant minimibelopp för insatsen har jordbruksutredningen icke
ansett erforderligt.

Jordbruksutredningens ifrågavarande förslag angående ordnande av
jordbrukskassornas insats i centralkassan samt angående insatsbeloppens
disponerande synes mig i sak välbetänkt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

113

Enligt § 7 i gällande kungörelse om centralkassor må ansluten jord- Ansvarighet
brukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelse icke bestämmas °(§§ta2^23).
lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger det sammanlagda in- ,Tonibruksutsatsbelopp,
med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan. Då insats- redningen,
beloppets minimum utgör 500 kronor innebär detta en minsta ansvarighet
av 15,000 kronor. Ä andra sidan får jordbrukskassa icke ingå med så
många insatser, att ansvarigheten blir högre än fyra femtedelar, d. v. s.

80 procent av medlemmarnas lånemaximum. Då lånemaximum är 200
kronor per andel, följer härav, att ansvarighetens högsta gräns motsvarar
160 kronor per andel. Detta står i överensstämmelse med vad som i § 12
i samma kungörelse finnes stadgat beträffande jordbrukskassas lånemaximum,
som jämväl är bestämt till 80 procent av de enskilda kassemedlemmarnas
sammanlagda lånemaxima.

Jordbruksutredningen har nu, i anslutning till jämkningen nedåt i de
enskilda kassemedlemmarnas ansvarighet för jordbrukskassas förbindelser,
ansett nödvändigt, att även jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas
förbindelser undergår motsvarande sänkning. Utredningen
har därvid ansett skäl tala för att sistnämnda ansvarighet, i motsvarighet
till vad som nu gäller, bleve fastställd något lägre än som skulle svara
mot jordbrukskassans på medlemmarnas personliga ansvarighet grundade
ansvarskapacitet. Emellertid har utredningen icke ansett sig böra
gå in härför och som skäl därför anfört dels att jordbrukskassas lånemaximum
enligt förslaget skulle —- såsom nedan angives — motsvara
hela summan av de enskilda kassemedlemmarnas sammanlagda lånemaxima,
dels att då jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser
utgör ett väsentligt säkerhetsunderlag för centralkassornas inlåningsverksamhet,
detta underlag icke borde minskas mera än som av
förhållandena oundgängligen påkallas. Jordbruksutredningen föreslår
alltså, att jordbrukskassa skall ansvara för centralkassans förbindelser
med samma belopp för varje i jordbrukskassan tecknad andel som utgör
den enskilde kassemedlemmens ansvarighet för lokalkassans förbindelser.

Beträffande uttaxeringen har jordbruksutredningen icke föreslagit
någon ändring i ordalydelsen av därom meddelade anvisningar i gällande
normalstadgar, vilka som årligt maximum för uttaxeringen angiva tre
procent av jordbrukskassans ansvarighet för centralkassans förbindelser.

Till den princip, som ligger till grund för jordbruksutredningens för- Departementsslag
på denna punkt, anser jag mig kunna uttala min anslutning. Enligt »hofen.
denna princip skulle alltså jordbrukskassorna vara ömsesidigt ansvariga
för centralkassans förbindelser med så stort belopp, som motsvarar de till
jordbrukskassorna anslutna medlemmarnas sammanlagda ansvarighet för
dessa kassors förbindelser. Emellertid torde jag i detta sammanhang få erinra,
att jag icke ansett mig kunna godtaga en så kraftig sänkning av sist
nämnda ansvarighet, som av jordbruksutredningen föreslagits. Örn, såsom

Bihang lil! riksdagens protokoll 191''10. 1 sami. 281 haft. (Nr 268.)

H

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fondering
(§§ 24-25).

Jordbruksut redningen.

Dag föreslagit, denna ansvarighet bestämmes till 50 kronor per andel, skulle
alltså med tillämpning av jordbruksut red ningens av mig nu förordade
princip för jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser
säkerhetsunderlaget i centralkassorna fördubblas i jämförelse med
vad jordbruksutredningen föreslagit. Jag anser mig så mycket hellre böra
förorda detta som det i ett par yttranden blivit framhållet, att den av utredningen
föreslagna minskningen i centralkassornas säkerbetsunderlag
otvivelaktigt kunde befaras inverka menligt på dessa kassors inlåningsmöjligheter.
Med den av mig förordade böjningen av kassemedlemmens
ansvarighet för jordbrukskasssans förbindelser med därav följande ökat
säkerhetsunderlag i centralkassorna torde antydda betänkligheter med avseende
å sistnämnda kassors inlåning kunna anses undanröjda.

Mot jordbruksutredningens förslag i fråga örn uttaxeringen har jag intet
att erinra.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle hos centralkassa endast
finnas en obligatorisk fond, benämnd säkerhetsfonden. Till denna skulle
avsättas dels insatsbeloppen i deras helhet, dels hela den behållna årsvinsten
sedan avdrag skett för täckande av möjligen förefintlig brist från föregående
år. Då säkerhetsfonden uppnått ett belopp, motsvarande tio procent
av kassans utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret
jämte hälften av insättarnas behållning vid samma tidpunkt, skulle
det ankomma på centralkassan att bestämma, i vad mån någon del av
årsvinsten borde för annat ändamål disponeras. Utan hinder av detta
stadgande skulle av årsvinsten efter beslut å föreningsstämma kunna till
medlemmarna återgäldas belopp, som under något föregående år å dem
uttaxerats till täckande av förlust.

Syftet med den nn ifrågavarande säkerhetsfonden skulle givetvis i första
hand vara att därmed skulle kunna täckas eventuellt uppkommande
förluster för centralkassorna själva. Härvidlag har jordbruksutredningen
tänkt sig, att fonden skulle tagas i anspråk, innan möjligheten till uttaxering
skulle få tillgripas. Men säkerhetsfonden skulle enligt utredningens
förslag också kimna tagas i anspråk för att helt eller delvis täcka förlust,
som uppkommit för till centralkassan ansluten jordbrukskassa, för den
händelse förlusten icke skäligen kunnat läggas jordbrukskassans styrelse
till last. Bestämmelse härom återfinnes i förslaget § 25. Nu avsedda möjlighet
skulle innebära, att en centralkassans fordran på jordbrukskassan,
som motsvarar den för sistnämnda kassa uppkomna förlusten, skulle kunna
avskrivas, utan att centralkassan dessförinnan begagnat sig av tillgängliga
remedier för gäldens indrivande t. ex. genom jordbrukskassans försättande
i konkurs i och för uttagande av medlemmarnas personliga ansvarighet.
Innan en centralkassans fordran på dylikt sätt efterskänktes, skulle beslutet
härom enligt jordbruksutredningens förslag dock hava godkänts av
styrelsen för kreditrörelsens centralorgan.

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Fullmäktige i riksbanken anse, att förslagets § 25 borde så omarbetas,
att jordbrukskassa erhåller mindre möjlighet än den, som den föreslagna
lydelsen medgiver, att undgå följderna av oförsiktiga dispositioner. Vidare
anse fullmäktige, att säkerhetsfonden icke borde kunna genom en sådan
avskrivning nedbringas under ett lämpligt minimum.

För min del anser jag mig kunna förorda jordbruksutredningens förslag
oförändrat i nu förevarande punkt. Bankofullmäktiges betänkligheter
mot den genom förslaget öppnade möjligheten att i särskilda fall disponera
centralkassas säkerhetsfond för täckande av förlust hos jordbrukskassa
genom avskrivning av fordran å densamma, synas mig knappast
grundade. Särskilt må framhållas, att en dylik åtgärd icke skulle få bringas
i verkställighet, med mindre godkännande därtill lämnats av svenska
jordbrukskreditkassans styrelse. Det torde också böra påpekas, att den i
bestämmelsen avsedda eventualiteten givetvis kommer att bliva sällsynt.
Det av mig förordade bibehållandet av gällande maximum för uttaxeringen
torde i än högre grad förminska möjligheterna för bestämmelsens tilllämpning.
Men att den likväl medtages i en blivande ny författning i ämnet
synes mig motiverat därav, att sådana undantagsfall väl kunna tänkas
inträffa, då en dylik möjlighet till eftergift i fordringsrätt gentemot en
jordbrukskassa kan förhindra en ur alla synpunkter och icke minst för
kasserörelsen i dess helhet oläglig konkurs för kassan ifråga.

Jordbruksutredningens förslag innebär på denna punkt i huvudsak den
förändringen, att jordbrukskassas lånemaximum skulle höjas från 80 procent
av de enskilda kassemedlemmarnas sammanlagda lånemaxima till
att motsvara hela detta lånemaximum. Som skäl härför anföres, att då de
lokala kassornas inlåningsrätt skulle slopas, dessa ju vore helt hänvisade
till centralkassan för erhållande av utlåningsmedel. Vidare innehåller förslaget
den nyheten, att centralkassorna skulle i särskilda fall kunna lämna
tillfälliga krediter även till kommuner och andra samfälligheter, vilka
därigenom lättare skulle föranledas att göra insättningar hos centralkassorna.

Fullmäktige i riksbanken hava framhållit, att utlåning till kommuner
och andra samfälligheter icke syntes falla inom rörelsens ram.

Mot jordbruksutredningens förslag rörande lånemaximum har jag intet
att erinra. Vad beträffar den föreslagna utvidgningen av utlåningsrätten
till att avse även kommuner och andra samfälligheter kan visserligen
icke förnekas, att en inlåning från dem lättare skulle kunna vinnas,
örn centralkassan vore i stånd att tillhandagå med kredit i förekommande
fall. Men då en dylik kreditgivning obestridligen måste anses falla

Remiss yttrande.

Departements chefen.

Utlåning och
lånemaximum
(§§ 26-27).

Jordbruksut redningen.

Remiss yttrande.

Departements chefen.

116

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

utom ramen för kasseorganisationens uppgifter, får jag, i likhet med
riksbanksfullmäktige, avstyrka förslaget i denna punkt.

Upp- och in- Det för jordbrukskasseorganisationens kreditgivning erforderliga kapiiimng~(§§
ss ]^arl enligt nu gällande bestämmelser tillföras kasserörelsen på huvudGäUande
sakligen tre olika vägar, nämligen dels genom inlåning från kasseorganibestämmeiser.
sationens medlemmar, dels genom inlåning från allmänheten, vartill rätt
i viss omfattning medgivits centralkassorna, dels ock genom upplåning av
medel genom centralkassornas försorg samt växeldiskontering.

Vad inlåningen beträffar får jag till en början erinra, att denna kan
äga rum både hos de lokala kassorna och hos centralkassorna. Jordbrukskassorna
äga, efter medgivande av länsstyrelsen eller vederbörande centralkassa,
rätt till inlåning å sparkasseräkning från sina medlemmar och
från medlemmar i till kassan anslutna ekonomiska föreningar. Dessutom
må för vissa låneändamål kunna öppnas kreditivräkning eller löpande räkning
med kassemedlem.

Centralkassornas inlåningsrätt finnes närmare reglerad dels i gällande
kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av central
kassor för jordbrukskredit, dels i lag den 18 juni 1915 (nr 231) med vissa
bestämmelser örn dylika kassor, dels ock i särskilda med stöd av stadgandena
i nämnda lag av Kungl. Maj:t lämnade medgivanden för inlåning och
i samband därmed utfärdade föreskrifter angående densammas art och omfattning.
Enligt nu avsedda bestämmelser kan centralkassa bedriva inlåning
från anslutna jordbrukskassor å sparkasseräkning, depositionsräkning,
upp- och avskrivningsräkning samt löpande räkning. Från anslutna
jordbrukskassors medlemmar kan inlåning ske å sparkasseräkning.
Från allmänheten kan inlåning ske å sparkasseräkning samt å depositions -och kapitalräkning. Maximibeloppet för en och samma insättares sammanlagda
tillgodohavanden å sistnämnda båda slag av räkningar må icke
annorledes än genom å kapitalräkning upplupen räntas läggande till å
sådan räkning innestående kapital ökas utöver 15,000 kronor.

Vad angår upplåningen av kapital gäller för närvarande, som naturligt
är, att centralkassorna var för sig lia att söka kredit hos penninginrättningar
av skilda slag, varest kapital på möjligast förmånliga villkor ställes
till förfogande. Till underlättande av kapitalanskaffningen för lån
mot inteckningar inom 60 procent av fastighets taxerade jordbruksvärde
hava centralkassorna gemensamt bildat föreningen Sveriges förenade
centralkassor för jordbrukskredit m. b. p. a. Beträffande den upplåning,
som kassorna hittills lyckats åstadkomma har jag redan förut lämnat när?
mare uppgifter (sid. 49).

Som maximum för centralkassas inlåning gäller summan av de anslutna
jordbrukskassornas lånemaxima, ökat med dels så stort belopp, som av
centralkassan utlånats till ansluten jordbrukskassa mot säkerhet av inteckning
i fast egendom inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruks -

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

värde, dels två tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och dels fem
gånger beloppet av reservfonden. Centralkassa skall vara skyldig redovisa
viss kassareserv i vissa särskilda angivna värdehandlingar eller fordringar.

För centralkassornas upp- och inlåning finnes, som jag förut angivit,
viss statsgaranti ställd i form av deposition av statsobligationer hos riksbanken.
Efter en år 1928 vidtagen höjning av garantien utgör densamma
för närvarande 20 procent av upp- och inlåningen med maximum av
500,000 kronor och minimum av 100,000 kronor för varje centralkassa. Bestämmelserna
rörande garanti återfinnas i de av mig förut angivna kungörelserna
den 19 mars 1915 (nr 132) och den 29 juni 1928 (nr 296). De äro
av i huvudsak följande innehåll.

De deponerade obligationerna skola av riksbanken innehavas såsom en
för samtliga centralkassors förbindelser avsedd gemensam pant för ett belopp,
motsvarande högst tjugu procent av kassans upplåning enligt senast
upprättade bokslut dock lägst för 100,000 kronor, med rätt för kassans fordringsägare
att, i enlighet med vad nyss angivits samt ander nedan angivna
villkor, använda panten till täckande av sina fordringar, i den mån kassans
egna tillgångar, de belopp inberäknade, som på grund av medlemmarnas
i kassan ansvarighet för dess förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill
visa sig otillräckliga. Såsom villkor för ifrågavarande pants användande
gäller, att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom intyg
av det ombud, som förordnats för tillsyn över kassans verksamhet, att
medgivandet till pantens användning skall lämnas av länsstyrelsen i det
län, där kassans styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga
föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för
därigenom influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret
ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats,
samt att obligationerna därvid tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret
till inlösen.

Jordbruksutredningens förslag i förevarande hänseende går till en början
ut på — som jag redan förut behandlat — att jordbrukskassornas rätt
till inlåning skulle upphävas. I stället skulle inlåningen koncentreras hos
centralkassorna och så utvidgas, att centralkassorna skulle medgivas rätt
att mottaga medel å checkräkning även från anslutna jordbrukskassors
medlemmar samt från kommuner och andra samfälligheter. Den först
avsedda utvidgningen av inlåningsrätten sammanhänger med slopandet av
de lokala kassornas inlåningsrörelse och motiveras dessutom med önskvärdheten
utav att checkräkningen må komma till större användning även
bland lantmännen. Botten till inlåning å checkräkning från kommuner
och andra samfälligheter äger samband med jordbruksutredningens av mig
förut berörda förslag angående rätt för centralkassa att himna krediter till
dylika samfälligheter.

Jordbruksut redningrn.

118

Kunell. Maj:ts proposition Nr 268.

Beträffande inlåningen å kapital- och depositionsräkning föreslås i betänkande
vidare den utvidningen, att inlåningsmaximum för en och samma
insättare skulle höjas från nu gällande 15,000 kronor till 30,000 kronor
och att vederbörande länsstyrelse, när skäl därtill föranleda, skulle kunna
lämna tillstånd till än större inlåningsbelopp för viss insättare. Ifrågavarande
förslag bär närmast föranletts av en av samtliga centralkassor
hos Kungl. Majit i ämnet gjord framställning, över vilken yttranden inhämtats
från ett flertal myndigheter. Beträffande utredningen i denna
fråga tillåter jag mig hänvisa till betänkandet sid. 62—63.

Som maximum för inlåningen föreslår jordbruksutredningen fem gånger
jordbrukskassornas ansvarighet för centralkassornas förbindelser.

Beträffande upplåningen av kapital skulle enligt jordbruksutredningens
förslag denna omliänderhavas av ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan,
till vilket centralkassorna skulle vara tillförbundna att koncentrera
sin upplåning. Härtill torde jag få närmare återkomma å det
följande. Emellertid skulle det enligt vad jordbruksutredningen förutsatt,
icke vara uteslutet, att centralkassa i vissa fall eller för viss gren av rörelsen
själv lämpligen kunde ombesörja sin upplåning, exempelvis vid växeldiskontering.
Utredningen bar för den skull tänkt sig möjligheten utav att
centralkassa efter tillstånd av jordbrukskreditkassans styrelse själv skulle
på annat håll få anskaffa kredit i dylika fall, örn så befunnes lämpligt.

Såsom ett led i kapitaltillförseln bär jordbruksutredningen dessutom föreslagit,
att centralkassorna skulle, i vad gäller rätten att mottaga förmyndarmedel,
likställas med sparbankerna. Utredningen förordar, att härför
erforderliga författningsändringar må vidtagas.

För att i möjligaste mån trygga insättarnas intressen under tiden, intill
dess en kraftigare fondbildning inom kasserörelsen kunnat äga rum, anser
jordbruksutredningen det allmännas medverkan vara påkallad. Utredningen
föreslår i sådant syfte, att den statsgaranti, som för närvarande
står till centralkassornas förfogande, må bibehållas såsom en särskild garanti
för säkerställande av insättarnas tillgodohavande, dock med den förändringen
att något absolut maximum icke skulle bestämmas. Då, såsom
ovan förutsatts, centralkassa skulle efter medgivande av jordbrukskreditkassans
styrelse kunna upplåna medel även från annat håll än denna kassa,
anser jordbruksutredningen, att den ifrågavarande statsgarantien borde
bibehållas såsom säkerhet även för dylik upplåning.

Beträffande centralkassas kassareserv har jordbruksutredningen slutligen
föreslagit, att för placering av denna reserv må godtagas jämväl inteckning
i jordbruksfastighet inom halva taxeringsvärdet.

Bank- och fondinspektionen anser, att överhuvudtaget ingen bankmässig
inlåning från allmänheten borde förekomma inom jordbrukskasseorganisationen.
Örn denna inlåningsverksamliet upphörde, skulle bland
annat det ofta såsom särskilt eftersträvansvärt framhållna samarbetet

!Je missy
t tranden.

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

med sparbankerna befrämjas. För den händelse inlåning skall förekomma,
borde densamma allenast avse inlåning på fasta räkningar men däremot
icke på å vista-räkningar. Medel insatta på sistnämnda slags räkning
kunde nämligen icke påräknas disponibla för sådan utlåning, för
vilken jordbrukskasserörelsen ursprungligen tillkommit, vartill komme,
att förandet av dylika räkningar vanligen föranleder större omkostnader.
Av enhanda beskaffenhet vore även de medel, som kommuner och
samfälligheter skulle kunna ställa till centralkassornas disposition. Dessa
torde nämligen undantagslöst vara sådana, som endast tillfälligtvis skulle
placeras hos kassorna i avvaktan på användning för sitt egentliga ändamål.
Den föreslagna rätten till inlåningen å checkräkning från kommuner
och samfälligheter avstyrkes därför av inspektionen. — Beträffande
maximum för insättares tillgodohavande å depositions- och kapitalräkning
framhåller bank- och fondinspektionen, att den i tidigare i ämnet
avgivet utlåtande ställt sig avvisande till den ifrågasatta höjningen. Inspektionen
säger sig nu icke ha funnit anledning frångå sin uppfattning
därutinnan. — I fråga örn centralkassas kassareserv föreslår inspektionen,
att den av jordbruksutredningen föreslagna ändringen göres överensstämmande
med motsvarande betämmelse i sparbankslagen. Rörande
förslaget örn rätt för centralkassa att mottaga förmyndarmedel, erinrar
inspektionen, att för att sparbank skall kunna anförtros förmynderskapsdepositioner
i regel fordras, att densamma kunnat erbjuda erforderliga
säkerhetsanordningar bland annat i form av kassavalv samt att
den närmaste vården av depositionerna handhavas av härför kvalificerad
personal. För att centralkassa skall kunna på ett tillfyllestgörande
sätt fylla anspråken i nämnda hänseende — man kunde nämligen icke
tänka sig en förvaltning av myndlingens kontanta medel genom en centralkassa
medan hans värdehandlingar- förvaltas av annan penninginrättning
— skulle centralkassan enligt inspektionens uppfattning helt
visst få underkasta sig kostnader, vilka knappast kunde tänkas komma
att uppvägas av inkomster för medelsförvaltningen. — Det av jordbruksutredningen
föreslagna maximum för inlåningen anser inspektionen böra
avse icke endast inlåning å bankmässiga räknigar utan sammanlagda beloppet
av upp- och inlåningen. — Bankinspektionen har också framhållit,
att den betydande minskningen i den personliga ansvarigheten, som
av jordbruksutredningen föreslagits, och därmed också i centralkassornas
säkerhetsunderlag, otvivelaktigt skulle av allmänheten beaktas, då
det gäller att anlita kassorna för placering av sparmedel. — Inspektionen
har slutligen påpekat att, medan hela in- och upplåningen i en mindre
bank är begränsad till fem gånger bankens egna fonder, så skulle en
centralkassa enligt förslaget äga mottaga inlåning å bankmässiga rakningar
intill ett belopp, motsvarande fem gånger jordbrukskassornas ansvarighet
för centralkassans förbindelser, samt därjämte äga förskaffa

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

sig rörelsemedel till obegränsat belopp från jordbrukskreditkassan eller
efter dess medgivande från annan penninginrättning.

Sparbanksinspektionen har däremot för sin del kommit till den slutsatsen,
att centralkassornas rätt till inlåning från allmänheten bör bibehållas.
Inspektionen uttalar härom följande.

Centralkassornas inlåning torde till större delen härröra från allmänheten.
Vissa tala otvivelaktigt för en begränsning av rätten till
dylik inlåning i stället för den av utredningen föreslagna utvidgningen.
Dylika skäl äro framförallt hänsyn till, att övriga inlåningsidkande kreditanstalter
icke böra vållas avbräck i sin verksamhet, ävensom att rätt
till inlåning från allmänheten endast bör beviljas institut, som kunna
effektivt övervakas.

Utgår man från principen, att jordbrukskasserörelsen bör beredas tillfälle
att tillväxa av egen kraft, synes man emellertid icke böra beröva
densamma möjligheterna därtill. Utan rätt till inlåning från allmänheten
skulle rörelsen för närvarande, praktiskt sett, komma i ett beroende
av upplåning hos statliga fonder, som synes inspektionen vara förenat
med stora olägenheter. Att ställa statlig grundfond till jordbrukskreditkassans
förfogande, att insätta representanter för det allmänna i
denna kassas styrelse och att därefter avskära rörelsens nuvarande förbindelser
med den allmänna penningmarknaden synes icke vara att tillråda.
Därigenom göres jordbrukskasserörelsen till statsinstitution. Rätten
till inlåning från allmänheten synes sålunda böra bibehållas. Därest
staten tillskjuter grundfond till jordbrukskreditkassan, finnes emellertid
enligt inspektionens mening icke längre någon anledning för staten att
garantera centralkassornas förbindelser. Denna garanti bör därför upphöra.
Dock synes lämplig övergångstid, högst fem år, böra medgivas
Under denna period bör givetvis garantien vara maximerad enligt nuvarande
grunder.

Däremot anser sparbanksinspektionen den föreslagna utvidgningen av
inlåningsrätten icke tillräckligt motiverad. Den ram, som de nuvarande
bestämmelser erbjuda, synes enligt inspektionens mening fullt tillräcklig.

Statens egnahemsstyrelse anser att jordbruksutredningen fäst för liten
vikt vid frågan om säkerhet för centralkassornas inlåning från allmänheten.
Styrelsen utvecklar sin uppfattning därutinnan på följande sätt.

Beträffande grunddragen i den ifrågasatta reformerade kreditinstitutionen
synes den erinran kunna göras, att — medan topporganisationens
(»svenska jordbrukskreditkassan») egen upplåning stöder sig på ett
starkt underlag särskilt genom organisationens nedifrån, instans från
instans, uppbyggda solidariska ansvarighet och den statliga grundfonden
å 30 miljoner kronor — mellanorganens (centralkassornas) inlåning
från allmänheten får en rätt begränsad säkerlietskapacitet att stödja sig
pa. Det är nämligen icke endast så, att centralkassornas säkerhetskapacitet
begränsas till de underlydande jordbrukskassornas ansvarighet
jämte viss statlig garanti, utan härtill kommer, såsom en nyhet i förhållande
till vad hittills gällt, att varje centralkassa får påtaga sig ansvarighet
även för svenska jordbrukskreditkassans samtliga förbindel -

Kungl. Martts proposition Nr 268.

121

ser, oell detta utan att sagda kassa i sin tur påtager sig ansvar för centralkassornas
inlåning. Att jordbruksutredningen fäst för liten vikt vid
frågan om säkerhet för centralkassornas inlåning från allmänheten belyses
bland annat av den å sid. 67 gjorda bärighetskalkylen, där bland
annat jordbrukskassemedlemmarnas personliga ansvarighet oavkortad
räknats såsom ett av underlagen för jordbrukskreditkassans upplåning.
Egnahemsstyrelsen vill för sin del framhålla vikten av, att den bankmässiga
inlåning från allmänheten, som må medgivas kasseorganisationen,
göres fullt betryggande för insättarna.

Egnahemsstyrelsen har vidare gjort gällande, att ett bedrivande av inlåning
å checkräkning näppeligen lär vara lämpligt för ett kreditinstitut,
som har till syfte att tillgodose ett sådant i viss mån konstant lånebehov
som jordbrukarnas driftskredit. Dylik ä vista inlåning torde, enligt
vad styrelsen uttalat, för övrigt ej vara förenlig med bestämmelserna
i lagen den 18 juni 1915 (nr 231), vilken lag i utredningen ej föreslagits
ändrad eller ersatt av annan lag.

Fullmäktige i riksbanken äro av den uppfattningen, att rätt till inlåning
från allmänheten borde upphävas. Fullmäktige anföra därom följande.

Örn jordbrukskasserörelsen omorganiseras, tala enligt fullmäktiges
mening starka skäl mot att bibehålla centralkassornas rätt till inlåning
från allmänheten. Skulle centralkassornas inlåning drivas fram genom
väsentligt ökat understöd av staten, komme den redan nu starka konkurrensen
örn insättningar att ytterligare skärpas och ett avbräck inträda i
den verksamhet, som bedrives av andra kreditinstitut, framför allt sparbankerna,
Därmed ökas även svårigheterna för riksbanken att inverka
reglerande på ränteläget. Såsom Överståthållarämbetet framhållit i ett
i betänkandet åberopat yttrande, mana för övrigt de händelser, som på
senare tid inträffat, till återhållsamhet i fråga örn beviljande av rätt
till inlåning från allmänheten för institut, som icke äro underkastade
samma stränga kontroll som banker och sparbanker.

För att jordbrukskasserörelsen skall få bibehålla sin nuvarande rätt
till inlåning från allmänheten, talar i första hand den omständigheten,
att ett borttagande av denna rätt skulle ställa rörelsen i ökat beroende
av tillgången på allmänna medel eller på lån från statliga fonder, sparbanker,
försäkringsbolag o. d., vilket icke kan anses önskvärt. Enligt
vad fullmäktige inhämtat, synes nämligen den största delen av centralkassornas
inlåning vara från icke-medlemmar.

Vid övervägande av detta spörsmål hava fullmäktige stannat för den
ståndpunkten, att vid en omorganisation centralkassorna liksom andra
ekonomiska föreningar böra medgivas rätt till inlåning endast från egna
medlemmar och från medlemmar i anslutna jordbrukskassor. Däremot
bör deras rätt till inlåning från allmänheten upphöra.

Därest staten tillskjuter grundfond till jordbrukskreditkassan, finnes
enligt fullmäktiges mening icke längre någon anledning för staten att
i viss utsträckning garantera centralkassornas förbindelser. Denna garanti
bör därför upphöra, En lämplig övergångstid bör medgivas, och
under denna bör garantien fortfarande vara maximerad enligt nuvarande
grunder.

Departements chefen.

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Utredningens förslag om höjning av inlåningsmaximum å depositionsoch
kapitalräkning kunna fullmäktige icke biträda. Detsamma gäller
förslagen örn rätt för centralkassa att mottaga dels förmyndarmedel till
förvaltning, dels insättningar å checkräkning från medlemmar i de anslutna
jordbrukskassorna samt från kommuner och andra samfälligheter.

Överståthållarämbetet erinrar örn sitt tidigare avstyrkande av utvidgningen
utav rätten till inlåning å kapital- och depositionsräkning. Trots
de nu föreslagna skärpta kontrollföreskrifterna säger sig ämbetet fortfarande
hysa tvekan, örn detta inlåningsmaximum bör, utan avvaktan
på kassornas utveckling, redan nu höjas så väsentligt som föreslagits.

Enligt min uppfattning torde det nu knappast kunna vara fråga örn
att vidtaga några sådana åtgärder, som skulle upphäva centralkassornas
rätt till inlåning från allmänheten eller medföra någon begränsning
i denna inlåningsrätt. Jag tillåter mig erinra, att nu avsedda spörsmål
tidigare varit föremål för ingående dryftande i samband med behandlingen
av frågan örn kapitaltillförseln till den ifrågavarande kreditorganisationen.
Förslaget örn att medgiva centralkassorna sådan inlåningsrätt
framlades i ett år 1913 avgivet betänkande rörande jordbrukskasseorganisationen.
Närmast i anledning av detta betänkande väcktes motioner
vid 1914 års senare riksdag med hemställan örn skrivelse till Kungl.
Majit angående framläggande av förslag till frågans ordnande på grundval
av det i betänkandet innefattade förslaget. Riksdagen biföll motionerna
och i dess i anledning därav till Kungl. Majit avlåtna skrivelse uttalade
riksdagen bland annat sin anslutning till att centralkassorna
skulle få rätt till inlåning även från allmänheten. Då proposition rörande
kasseorganisationens tillskapande sedermera — år 1915 — avläts
till riksdagen, byggde förslaget, i vad gällde kapitaltillförseln, även på
viss begränsad rätt till sådan inlåning. Det må visserligen medgivas,
att kassornas inlåningsrörelse hittills icke tagit någon större omfattning.
Men att redan nu och med stöd allenast av den erfarenhet, som kan lia
vunnits under den relativt korta tid, som centralkassorna varit i verksamhet,
vidtaga åtgärder för inlåningsrättens begränsning i åsyftade
riktning, synes mig vara föga välbetänkt. Jag anser det så mycket mindre
tillrådligt, som ett av de främsta motiven till den av mig nu förordade
omorganisationen av kasserörelsen ju är att skapa bättre förutsättningar
för kapitaltillförsel till organisationen ifråga.

Beträffande det av statens egnahemsstyrelse gjorda påpekandet, att
minskningen i centralkassornas säkerhetsunderlag i förening med den
ömsesidiga ansvarigheten, som dessa kassor skulle påtaga sig för centralorganets
upplåning av kapital, skulle göra inlåningsverksamheten
mindre betryggande ur allmänhetens synpunkt — vilken fråga även
berörts av bank- och fondinspektionen — har jag redan förut i samband
med frågan örn ansvarighetsreglerna angivit som min uppfattning, att

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

nied den av mig föreslagna ansvarigheten för kassemedlemmarna och
för jordbrukskassorna gentemot centralkassorna fullt betryggande underlag
för inlåningsverksamheten måste anses vara för handen.

Örn jag sålunda icke kan ansluta mig till deras mening, som anse inlåningsverksamheten
böra upphöra eller begränsas, synes mig å andra
sidan de av jordbruksutredningen föreslagna utvidgningarna av inlåningsrätten
delvis vara ägnade att ingiva betänkligheter.

Till en början får jag i anslutning till vad jag tidigare uttalat beträffande
kreditgivning till kommuner och samfälligheter avstyrka, att centralkassorna
medgivas rätt till inlåning å checkräkning från kommuner
och samfälligheter. Som bank- och fondinspektionen framhållit skulle
det härvid till övervägande delen bliva fråga örn tillfälliga medelsplaceringar,
vilka för jordbrukskasserörelsens egen kreditgivning skulle bliva
av ringa betydelse.

Vidare synes mig tveksamt, örn den föreslagna ökningen av nu gällande
maximum för insättares sammanlagda tillgodohavande å kapitaloch
depositionsräkning kan vara tillrådlig. I varje fall synes mig frågan
härom erfordra ytterligare överväganden. Ett anstånd med det
slutliga ställningstagandet till centralkassornas framställning på denna
punkt torde icke heller vara till större olägenhet.

Vad angår jordbruksutredningens förslag örn rätt för centralkassa att
mottaga insättningar å checkräkning jämväl från medlemmarna i till
kassan anslutna jordbrukskassor torde få framhållas, att denna utvidgning
i inlåningen står i samband med förslaget örn slopandet av jordbrukskassornas
inlåningsrätt överhuvudtaget. Tanken är, att de lokala kassorna
skulle stå som förmedlare av inlåningen i centralkassorna. Då
ett utsträckt begagnande av checkräkningen även bland lantmännen synes
önskvärt, har jag intet att erinra mot utredningens ifrågavarande
förslag. Emellertid torde, örn en sådan anordning skulle genomföras,
böra beaktas, att härav möjligen kunde påkallas ändring i lagen den 18
juni 1915 (nr 231) innefattande vissa bestämmelser örn centralkassor för
jordbrukskredit. Det i § 2 av nämnda lag åt Kungl. Majit lämnade bemyndigandet
att medgiva centralkassa tillstånd till inlåning från allmänheten
avser nämligen endast sparkasseräkning samt andra bankmässiga
räkningar av beskaffenhet att icke medföra skyldighet att vid
anfordran återbetala insatt belopp. Då uttrycket »allmänheten» i detta
stadgande enligt min uppfattning torde avse rättssubjekt utom jordbrukskasseorganisationens
ram, synes mig ett medgivande åt centralkassa
av rätt till inlåning å checkräkning från medlemmar i till kassan anslutna
jordbrukskassor dock icke böra komma i strid med stadgandet
ifråga.

På av bank- och fondinspektionen anförda skäl anser jag mig icke
kunna åtminstone för närvarande tillstyrka, att centralkassorna beträf -

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

tande rätten att till förvaltning mottaga förmyndarmedel likställas med
sparbankerna.

Beträffande beräkningen av maximum för centralkassas inlåning synes
mig i princip icke något vara att erinra mot att inlåningens högsta
gräns ställes i proportion till det av jordbrukskassornas ansvarighet betingade
säker hetsunder laget. Då jag emellertid för min del förordat en
fördubbling av ansvarigheten i jämförelse med jordbruksutredningens
förslag, torde för bibehållande i sak av det av utredningen avsedda inlåningsmaximum
en däremot svarande ändring böra göras i förslaget.
dag tillstyrker, att inlåningens maximum må bestämmas till ett belopp,
motsvarande två gånger jordbrukskassornas sammanlagda ansvarighet för
centralkassans förbindelser. Mot att inlåningens maximum därvid skulle
bliva något lägre än som av jordbruksutredningen föreslagits anser jag,
med hänsyn till vikten av att inlåningen hålles inom fullt betryggande
gränser, icke kunna vara något att erinra. Även inom denna ram skulle
finnas en relativt stor marginal för utvidgning av centralkassornas nuvarande
inlåningsrörelse.

Vad gäller placeringen av de till centralkassas kassareserv hörande
medlen synes mig ingen anledning föreligga att icke godtaga fullgod inteckning
i jordbruksfastighet såsom placeringsobjekt. Bestämmelsen torde
givas den innebörd, att kassareservmedel må placeras i inteckning i jordbruksfastighet,
liggande inom hälften av fastighetens jordbruksvärde enligt
gällande taxering.

Såsom framgår av den av mig förut lämnade redogörelsen för jordbruksutredningens
förslag på denna punkt skulle enligt förslaget den
nu ställda statsgarantien för centralkassornas förbindelser bibehållas
såsom en särskild garanti för dessa kassors inlåning och för den upplåning,
som de må komma att göra från annat håll än kasserörelsens centralorgan.
Ehuruväl det naturligen varit önskvärt, att statens stöd åt
kreditorganisationen i form av garanti för säkerställande av densammas
kapitaltillförsel kunnat koncentreras till det planerade centralorganet
inom kasserörelsen, synes mig icke någon principiell invändning
kunna riktas mot jordbruksutredningens ifrågavarande förslag. Tvärtom
synes det mig ligga i sakens natur att, då kapitaluppsamlingen lämpligen
anses böra så uppdelas, att en viss gren av densamma — inlåningen
— skulle komma att omhänderhavas av ett annat led i kasseorganisationen
än spetsorganet, statens stöd i form av garanti må komma
även denna kapitalanskaffningsverksamhet till godo. Det synes vara så
mycket större anledning härtill som, då centralkassorna redan nu äga
förmånen av statlig garanti för sin inlåning, det för visso kunde befaras,
att denna gren av verksamheten skulle röna en starkt menlig inverkan,
därest statsgarantien nu skulle bortfalla. Att den ifrågavarande
särskilda garantien skulle omfatta även den upplåning, som eentralkassorna
i speciella fall må komma att göra med tillstånd av svenska jord -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

125

brukskreditkassan, synes mig vara en given konsekvens av den uppfattning,
åt vilken jag sålunda givit uttryck. Jag tillstyrker alltså jordbruksutredningens
förslag på denna punkt så vitt avser förslagets principiella
sida.

Beträffande statsgarantiens omfattning har utredningen föreslagit att
det nu stadgade maximum å 500,000 kronor för varje centralkassa skulle
bortfalla. I detta avseende kan jag däremot icke dela jordbruksutredningens
uppfattning. Det synes mig uppenbart, att en maximigräns för
garantien måste bibehållas. Därvidlag torde enligt min mening någon
anledning icke för närvarande förefinnas att frångå de i ämnet nu gällande
bestämmelser. Det synes vara så mycket mindre skäl härtill som
centralkassornas verksamhetsområden, enligt vad i förslaget förutsättes,
skulle komma att göras relativt små, varav givetvis skulle följa en
åtminstone i början jämförelsevis liten omsättning. Härtill kommer att
den allra största delen av kassornas upplåning säkerligen kommer att
ske hos kasserörelsens centralorgan, för vilken upplåning den nu avsedda
statsgarantien icke skulle gälla. Det nu stadgade maximum å 500,000
kronor för en var centralkassa synes mig därför böra bibehållas oförändrat,
liksom ock de för statsgarantien i övrigt gällande bestämmelserna,
i vad de icke beröras av den av mig förordade ändringen i garantiens
innebörd.

Sorn jag förut angivit innehåller jordbruksutredningens betänkande
förslag örn inrättande av ett för hela kasserörelsen gemensamt centralorgan,
benämnt svenska jordbmkskreditkassan. Detta centralorgan
skulle lia i huvudsak följande uppgifter, nämligen

att genom upplåning anskaffa det för kreditrörelsen erforderliga kapitalet
utöver vad som må kunna inflyta genom den av centralkassorna
bedrivna inlåningen,

att utlåna kapital till centralkassorna,

att medverka vid regleringen av kassornas postremissväxel- och checkrörelse,

att i viss omfattning öva inflytande på centralkassornas förvaltning
och verksamhet,

att utöva kontroll över kreditorganisationen i dess helhet, samt

att verka för jordbrukskasserörelsens sunda och kraftiga utveckling i
allmänhet.

Till svenska jordbrukskreditkassan skulle samtliga centralkassor, som
vunnit godkännande från det allmännas sida, vara anslutna.

Till mötande av förluster, som kunde komma att uppstå å jordbrukskreditkassans
utlåning till centralkassorna, skulle dessa, i den mån jord
brukskreditkassans egna tillgångar icke förslå, vara skyldiga att lämna
erforderliga tillskott. Denna ansvarighet skulle omfatta centralkassornas
hela ansvarskapacitet, men den skulle på sådant sätt böra upp -

Centralorgan
för jordbrukskasserörelsen,

Jordbruksut redningen.

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

portioneras efter den omfattning, vari respektive centralkassor tagit
jordbrukskreditkassans kreditgivning i anspråk, att centralkassorna bleve
ansvariga i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbeloppen
av sina från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Om en
centralkassa icke kunde fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd
av nu föreslagna ansvarighetsregler skulle åligga centralkassan, skulle
övriga centralkassor efter motsvarande fördelningsgrund vara ansvariga
för bristen.

Jordbrukskreditkassans styrelse skulle bestå av sju ledamöter med
lika många suppleanter. En ledamot och en suppelant för denne skulle
för viss tid, förslagsvis tre år, utses av Kungl. Maj:t och likaledes en
ledamot och en suppleant för denne för lika lång tid av fullmäktige i
riksgäldskontoret. I övrigt skulle styrelsen bestå av personer, valda för
tre år i sänder vid allmänt ombudsmöte. Styrelsen skulle inom sig utse
ordförande och vice ordförande.

Allmänna ombudsmötet skulle bestå av representanter för varje centralkassa
till det antal, som är proportionellt mot antalet till respektive
centralkassor anslutna jordbrukskassor, förslagsvis en representant för
varje helt tiotal anslutna kassor. Som maximum skulle gälla fem representanter
för varje centralkassa.

I syfte att bereda samtliga centralkassor möjlighet att mera fortlöpande
följa jordbrukskreditkassans verksamhet skulle vid sidan av styrelsen
lämpligen bildas ett förvaltningsråd, bestående av representanter
för samtliga centralkassor, förslagsvis en från varje sådan kassa jämte
en suppleant för denne.

Angående styrelsens och allmänna ombudsmötets åligganden borde
meddelas i huvudsak motsvarande bestämmelser, som utfärdats med avseende
å svenska bostadskreditkassan. Förvaltningsrådet skulle lia till
uppgift att i viktigare frågor stå till styrelsens förfogande för överläggningar.
Rådets medlemmar borde fortlöpande få del av styrelsens protokoll,
och de borde, örn minst en tredjedel av hela antalet medlemmar
i rådet så påfordrade, av styrelsens ordförande kallas till sammanträde
gemensamt med styrelsen. Medlem av förvaltningsrådet skulle icke givas
rätt att deltaga i styrelsens beslut, men skulle berättigas att i protokollet
få intagen från beslutet avvikande mening.

Jordbrukskreditkassans främsta uppgift skulle, som ovan antytts, vara
att upplåna kapital och att tillhandahålla lån åt centralkassorna. Lånen
skulle kunna beviljas mot skuldförbindelser intill det belopp, som utgör
sammanlagda lånemaximum för de till respektive centralkassa anslutna
jordbrukskassornas medlemmar, vartill skulle komma lån mot säkerhet
i jordbruksfastighet inom 60 procent av taxeringsvärdet. Det skulle ankomma
på jordbrukskreditkassan att bestämma, i vad män centralkassa
skall få åtnjuta kredit utan förutgången saklig prövning av de till grund
för dess utlåning liggande hypoteken. Likaså skulle jordbrukskredit -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

127

kassan äga meddela närmare bestämmelser örn förvaringen av hypoteken.
Med hänsyn till arten av den ifrågavarande lånerörelsen, vilken
uppenbarligen icke borde bindas i alltför snäva former, syntes nämligen
svårt att på förhand lämna några närmare direktiv i angivna hänseenden.

För säkerställande av jordbrukskreditkassans upplåning skulle enligt
utredningens förslag ställas en statsgaranti å 30 miljoner kronor på
grundval varav kassan skulle äga upplåna högst 180 miljoner kronor.
Garantien skulle få den formen, att staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret
skulle till kassans förfogande såsom en grundfond ställa
svenska statens obligationer, till nominellt nyss angivna belopp, ouppsägbara
från innehavarens sida. Obligationerna skulle fortfara att tillhöra
staten, som dock icke skulle äga att för annat ändamål förfoga
över desamma, så länge icke kassans samtliga förbindelser äro fullgjorda.
För de i jordbruksutredningens betänkande anförda skälen härför
har jag tidigare lämnat en närmare redogörelse (sid. 54).

Vad beträffar statsgarantiens storlek har jordbruksutredningen framhållit,
att man självfallet rör sig med synnerligen ovissa faktorer, då
det gäller densammas beräknande. Med utgångspunkt från en sannolik
utlåning å 180 miljoner kronor inom ett lånemaximum å sammanlagt
240 miljoner kronor har utredningen i detta hänseende emellertid upprättat
följande kalkyl.

Taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, tillhörig jordbrukskassornas
medlemmar (cirka 10 % av hela taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet på landsbygden) ................ kr. 600,000,000: —

På grundval härav beräknat maximum för lån från jordbrukskassorna
(40 X) ........................................................ » 240,000,000: —

Sannolik utlåning inom angivna lånemaximum ............ » 180,000,000: —

Härför lämnade hypotek beräknas vara fullt betryggande

för ett belopp av ................................................................ kr. 120,000,000: —

Jordbrukskassemedlemmarnas personliga ansvarighet
/600 000 000 \

- -------x 5 x 5 ........................................................ » 30,000,000: -

\ 500 /

Erforderlig statsgaranti för säkerställande av kapitalets

upplåning............................................................................... » 30,000,000: —

Kr. 180,000,000:—.

Utredningen har i anslutning härtill framhållit, att då den ifrågavarande
beräkningen allenast hade till syfte att utgöra grund för en uppskattning
av statsgarantiens storlek, därav uppenbarligen icke finge dragas
den slutsatsen, att staten genom ställande av en garanti av angiven
storlek skulle behöva räkna med en motsvarande ekonomisk risk. Därvid
erinras till en början om den förut framhållna principen för lån -

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

givningen även från. de kooperativa kreditorganen, att för utlämnade
lån skola ställas nöjaktiga säkerheter. Då i kalkylen räknas med en
genomsnittlig riskmarginal å en tredjedel av dessa hypotek, måste detta
tydligen i allmänhet utgöra en väsentlig underskattning av det verkliga
värdet hos de säkerheter, som skulle av jordbrukskasseorganisatio
nen godkännas. Vidare framhålles, att det i beräkningen icke tagits
någon hänsyn till den fondering, som enligt förslaget skulle äga rum
särskilt i jordbrukskassorna och centralkassorna. I samma mån, som
konsolideringen av kasseorganisationen fortskrider, konung givetvis organisationens
egen kreditvärdighet att ökas och statens förlustrisk att
i motsvarande mån minskas. Slutligen erinras, att i kalkylen icke heller
tagits i betraktande, att uppkommande förluster skulle till viss del kunna
täckas genom uttaxering.

Det för rörelsen erforderliga kapitalet har jordbruksutredningen tänkt
sig att kassan i första hand skulle upplåna i större poster från statens
penningförvaltande verk främst pensionsfonden, postsparbanken och riksförsäkringsanstälten.
En nära till hands liggande möjlighet vore, enligt
vad utredningen framhåller, att kassan skulle, i motsvarighet till vad som
är fallet med de nu förefintliga kreditinrättningarna av liknande slag,
anskaffa sitt kapital på obligationsvägen. Därvid måste emellertid
beaktas det i § 5 i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21)

angående Sveriges allmänna hypoteksbank meddelade stadgandet, att
»ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening,
eller vilken annan kreditinrättning som helst, än allena den allmänna
hypoteksbanken, må utgiva tryckta eller graverade, till inneha
varén ställda, på viss årlig avbetalning eller på uppsägning lydande, räntebärande
obligationer, i vilka för upplåningen säkerhet i jordegendom
på landet utlovas». Det privilegium på utgivande av obligationer mot
säkerhet i jordbruksfastighet, som sålunda tillkommer allmänna hypoteksbanken
och som har funnits ända från bankens bildande, har visserligen
tidvis varit omstritt. För sin del har jordbruksutredningen dock
icke ansett sig böra ingå på någon närmare prövning därav. Även örn
möjlighet till äventyrs skulle finnas att på ett eller annat sätt kunna
lämna medgivande åt den nu föreslagna jordbrukskreditkassan, som ju
till viss del har att räkna med fastighetsinteckningar såsom säkerhetsunderlag,
att anskaffa kapital genom emission av obligationer, torde en
ligt jordbruksutredningens mening andra vägar för kapitalanskaffningen
i detta fall vara att föredraga. Härvid åsyftas i första hand möjligheten
för jordbrukskreditkassan att upptaga lån i större poster från statens
penningförvaltande verk och inrättningar, främst från pensionsfonden,
riksförsäkringsanstalten och postsparbanken. Några principiella
hinder mot att dessa institutioners kapital placeras i förevarande kredit -oranisation torde näppeligen kunna anföras med hänsyn till den goda

129

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditvärdighet, som organisationen skulle komma att få vid genomila
rande av jordbruksutredningens nu förevarande förslag. Av den lämnade
historiken framgår också, att varken pensionsstyrelsen eller styrelsen
för postsparbanken tidigare ställt sig principiellt avvisande mot att
tillhandahålla lån åt centralkassorna. Att kapitalanskaffningen på denna
väg sedermera i verkligheten blivit skäligen obetydlig torde särskilt
få tillskrivas den omständigheten, att jordbr ukskasseorganisationen varit
i avsaknad av ett centralorgan såsom förmedlare av krediten med en till
detta organ anknuten statsgaranti. Då denna brist nu skulle undan
röjas, lär kunna förväntas, att kapital i större omfattning kommer att
ställas till förfogande från nu angivna håll.

Jämte de sålunda angivna möjligheterna för kapitalanskaffning torde
jordbrukskreditkassan eventuellt kunna erhålla lån jämväl från sparbanker
och försäkringsföretag. Ytterligare en utväg, som varit under
övervägande inom jordbruksutredningen, läge däri, att kassan berättigades
att från fonder och penningförvaltande inrättningar på lång
uppsägningstid mottaga medel till förräntning. Måhända kunde denna
möjlighet komma till utnyttjande i mån som förtroende för kreditorganisationen
växer fram samtidigt som kasserörelsens inre konsolidering
fortskrider.

Redan av den redogörelse, som jag i det föregående lämnat för de över
betänkandet avgivna yttrandena, torde framgå, huru vissa av de hörda
myndigheterna och institutionerna ställt till förslaget örn inrättande av
jordbrukskasserörekens centralorgan av nu angivet slag. Förslaget härom
synes nästan undantagslöst lia vunnit tillslutning och även vissa av de
myndigheter oell institutioner, som i övrigt ställt sig avvisande mot jordbruksutredningens
förslag, hava ansett ett spetsorgan inom kasseorganisationen
bliva till fördel för densamma. I sådan riktning uttala sig bland
annat fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen,
fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, riksförsäkringsanstalten
samt flertalet länsstyrelser och hushållningssällskap.

Fullmäktige i riksbanken hava sålunda medgivit, att vissa fördelar i
fråga örn konsolidering och vidare utveckling av jordbrukskasserörelsen
otvivelaktigt torde vara att vinna genom inrättandet av en centralan
stalt, vars uppgifter skulle vara dels att upplåna kapital, dels att utöva en
nödvändig kontroll över rörelsen och dels även litt i allmänhet verka för
rörelsens sunda utveckling.

Sparbanksinspektionen anser den omständigheten, att en jordbrukskassa
är ett led i större organisation vara av väsentlig betydelse för kassans
rörelse. Därigenom skulle kassan kunna tillföras erforderligt kapital
och dess rörelse övervakas och dirigeras till gagn icke blott för det
lokala klientelet utan jämväl med hänsyn till det allmännas intressen.

Silning lill riksdagens protokoll HISÖ. I sami. 231 haft. (Nr 2(18.)

Remiss yttranden.

9

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Förslaget om inrättandet av en centralanstalt anser inspektionen därför
vara att tillråda. Med hänsyn till att staten redan lämnat jordbruks
kasserörelsen visst stöd, syntes även motiverat, att staten ställer en
grundfond till förfogande för en dylik centralanstalt. Någon tillfredsställande
motivering för, att den statliga grundfonden skulle fastställas
till ett så högt belopp som 30 miljoner kronor, anser inspektionen emellertid
icke vara presterad, och inspektionen tillstyrker för sin del, att
fonden fastställes till ett betydligt lägre belopp, som bättre motsvarar
rörelsens nuvarande omfattning.

Lantbruksstyrelsen finner uppenbart, att det föreslagna topporganet
är välbehövligt såväl med hänsyn till kapitalanskaffningen som till kravet
på ett sammanhållande och kontrollerande organ inom rörelsen. Be
hovet av ett sådant organ komme med säkerhet att göra sig alltmera
kännbart, ju större omfattning rörelsen finge.

Fullmäktige i pensionsförsäkringsfonden anse, att stor betydelse ur
kreditsynpunkt även måste tillmätas de reformer i avseende å ledning,
kontroll och revision m. m., som föreslagits av jordbruksutredningen.
Framför allt skulle härvid de nuvarande kassornas inordnande i ett enhetligt
system under ett centralt topporgan helt visst komma, att medföra
avsevärda både organisatoriska och ekonomiska fördelar.

Även riksförsäkringscmstalten bär givit uttryck för liknande synpunk
ter. Inrättandet av ett centralorgan anses sålunda kunna stärka rörelsen
och underlätta upplåningen.

I vissa av yttrandena hava gjorts erinringar mot en del organisatoriska
detaljer i förslaget. Reservanterna inom riksgäldsfullmäktige uttala
sålunda farhågor för att kostnaderna för förvaltningen komme att bliva
onödigt höga, då den föreslagna organisationen n vissa avseenden förefölle
ganska tungrodd. En förenkling vore därför önskvärd, och reservanterna
ifrågasätta, örn icke anordningen med ett särskilt förvaltningsråd vid sidan
av styrelsen för centralorganet kunde slopas. Kontakten med ledningen
av centralkassorna torde kunna tillgodoses på enklare sätt utan
att förlora i åsyftad verkan. Ett starkare statligt inflytande i centralstyrelsen
och dess revision syntes böra fordras. Det s. k. allmänna ombudet
torde å andra sidan icke vara nödvändigt såsom kontrollorgan,
därest det statliga inslaget bleve i högre grad än förslaget förutsätter
tillgodosett såväl i centralorganets styrelse som revision. Styrelseledamöternas
antal borde kunna begränsas till fem. Fastställdes antalet till
sju, borde åtminstone trenne utses av Kungl. Maj:t, som jämväl borde utse
en av revisorerna. Kevisionen borde i viss utsträckning kunna göras
gemensam för centralorganet och de underlydande centralkassorna, så
att häri å ena sidan största möjliga likformighet genomfördes samt å den
andra den kontrollerande karaktären från centralorganets sida av kassarörelsen
i dess helhet bleve mer accentuerad. — Lantbruksstyrelsen har

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

framhållit nödvändigheten utav, att åt Kungl. Majit gives ett avsevärt
större inflytande på sammansättningen av kassans styrelse än som föreslagits
i betänkandet. Även statens egnahemsstyrelse har framfört en
liknande synpunkt.—-I fråga örn det föreslagna förvaltningsrådet ställer
sig länsstyrelsen i Stockholms län betänksam och ifrågasätter, att antingen
medlemsantalet inskränkes eller att yttranden från medlemmarna
må kunna inhämtas skriftligen. — Centralkassorna för jordbrukskredit
hava givit uttryck åt den meningen, att styrelsen för jordbrukskreditkassan
lämpligen borde bestå av lika många ledamöter och suppleanter, som
det finnes centralkassor, oavsett de av Kungl. Majit och riksgäldsfullmäktige
utsedda ledamöterna. Inom styrelsen kunde lämpligen utses ett
arbetsutskott. Med en sådan anordning skulle det ifrågasatta förvaltningsrådet
kunna bortfalla.

Beträffande förslaget örn statsgaranti och den därpå grundade upplåningen
har detta visserligen oförbehållsamt tillstyrkts av flera länsstyrelser
och hushållningssällskap. I andra yttranden uttalas emellertid betänkligheter
mot den föreslagna statsgarantiens och upplåningens storlek,
varjämte uttalas tvivel örn att kapitalet skall kunna erhållas till den
av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittsräntan.

I fråga örn statsgarantien uttala fullmäktige i riksbanken, att örn staten
skall ställa en grundfond till den föreslagna centralanstaltens förfogande
— och då staten redan i viss utsträckning ställt sig som garant
för centralkassornas förbindelser, tillstyrka fullmäktige en dylik åtgärd

— man dock borde framgå med försiktighet. Det i betänkandet föreslagna
beloppet anse fullmäktige för högt. Grundfonden kunde till en början
bestämmas till väsentligt lägre belopp, enligt fullmäktiges mening fem
eller högst tio miljoner kronor. I mån av vunnen erfarenhet finge sedermera
avgöras, huruvida framdeles ändrade bestämmelser kunde bliva erforderliga.

Beträffande upplåningen av kapital anse fullmäktige, att detta problem
blivit alltför summariskt behandlat i betänkandet. I utlåtandet anföres
härom följande.

Först och främst har utredningen icke berört frågan om de räntesatser,
till vilka jordbrukskreditkassan skall kunna verkställa upplåning. Å
sid. 74 o. ff. i betänkandet finnes visserligen en kalkyl, vari angives en
räntesats av 4 Va procent, d. v. s. ungefär samma sats, som den nuvarande
effektiva räntesatsen å statsräntelån, men det kan väl knappast vara
utredningens mening — om den än för närvarande räknar med en dylik
sats — att utgå ifrån att densamma skulle bliva fast. Visserligen skulle
det ju kunna vara möjligt att till en i lag fastställd räntefot upplåna
medel hos exempelvis pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstalten
och att därefter utlåna dessa medel, likaledes till fast ränta, till

— i sista hand — medlemmarna i jordbrukskassorna. Men att på dylikt
sätt göra jordbrukarnas efterfrågan på driftskredit oberoende av

132

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fluktuationerna på penningmarknaden är ett förfaringssätt, sorn så föga
överensstämmer med sunda och affärsmässiga principer, att det näppe
ligen kan antagas hava varit av utredningen avsett. Enligt fullmäktiges
mening är det för jordbrukskreditkassans upplåning nödvändigt att kalkylera
med räntesatser, som variera efter marknadsläget. Vid sådant
förhållande bliva, möjligheterna till upplåning'' hos de allmänna fonderna
beroende av den ränta, jordbrukskreditkassan är villig att betala, och upp
låningens storlek — inom den fastställda maximigränsen — blir således
bestämd enligt affärsmässiga grunder. Att därvid lägre räntesatser
kunna uppnås än som för närvarande tillämpas beträffande vissa centralkassors
lån, förefaller föga troligt. Däremot torde, örn jordbrukskreditkassan
erhåller av staten tillskjuten grundfond, betydligt störi*e låne
belopp kunna erhållas av de statliga fonderna än vad dessa för närvarande
äro benägna att ställa till förfogande.

Fullmäktige hava så utförligt som skett behandlat frågan örn upplä
ningen hos de statliga fonderna, enär det synes vara av betydelse att klargöra,
att ett förslag i förevarande ämne icke bör åsyfta en inskränkning
av en såvitt möjligt affärsmässig förvaltning av dessa fonder och av
fondförvaltningarnas beslutanderätt, vilken bör utövas i samförstånd
med fullmäktige i riksbanken oell i riksgäldskontoret.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhålla, att de medel, som förvaltas av
de av jordbruksutredningen avsedda penningsförvaltande statsinstitutionerna,
icke äro statsmedel i egentlig mening utan i grunden utgöras av
enskilda medborgares besparingar, som ej borde i någon större utsträckning
utlånas annat än mot fullgod säkerhet. Fullmäktige hålla därför
icke för sannolikt, att centralorganets upplåning kan ske i tillnärmelsevis
sådan omfattning, som utredningen förutsatt. Fullmäktige anmärka
vidare på den av jordbruksutredningen gjorda kalkylen beträffande
statsgarantiens storlek och framhålla, att garantifonden inräknats i de
till grund för upplåningen liggande säkerheterna, medan motsvarande
garantifond i andra fall hade till uppgift att utgöra en reservtillgång utöver
full primär säkerhet.

Reservanterna inom riksgälds fullmäktige, herrar Hallin och Ekman,
ha enligt vad jag förut angivit icke något att erinra mot själva formen
för den föreslagna statsåtgärden men hysa även de vissa betänkligheter
i fråga örn den risk, staten skulle komma att löpa genom överlämnandet
av den föreslagna grundfonden av 30 miljoner kronor. Reservanternas
yttrande, som jag förut återgivit (sid. 76), utmynnar i ett uttalande
huruvida icke garantifondens belopp kunde sättas lägre, exempelvis till
20 miljoner kronor. I varje fall borde maximigränsen för upplåningen
sänkas från föreslagna sex till fem gånger garantifondens belopp. Även
synes reservanterna, som örn den av jordbruksutredningen kalkylerade
genomsnittsräntan av 4.5 procent vid upplåningen icke kunde under
alla förhållanden påräknas.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att den räntefot, med vilken
jordbruksutredningen kalkylerat, vöre att betrakta som ett minimum, som

133

Kungl. Majda proposition Sr 268.

ej ens vid nuvarande låga ränteläge kunde uppnäs. Vid högre allmänt
ränteläge måste kreditkassans upplåningsränta bliva än högre.

Spar banksinspektionen hav framhållit, att denna upplåning givetvis
borde ske enligt fullt affärsmässiga grunder, det vill säga att räntesatserna
borde anpassas efter marknadsläget och att ansökningarna örn lån
borde prövas av fondförvaltningarna med obeskuren bestämmanderätt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser tämligen svaga utsikter förefinnas
för att penningar skulle kunna uplånas i större poster från de statliga
penning-förvaltande verken.

Från sistnämnda verks sida föreligga följande uttalanden rörande nu
förevarande spörsmål.

Fullmäktige för pension sförsäkringsfonden anse stor ovisshet vidlåda
jordbruksutredningens beräkningar angående grundfondens storlek och
det ekonomiska underlaget för kassans upplåning. Pä grund härav och da
vid placering av pensionsförsäkringsfondens medel hänsyn i främsta
rummet måste tagas till säkerhet och avkastning och några för fonden
främmande synpunkter härvid icke finge göras gällande på bekostnad av
pensionsförsäkringens intresse, lia fullmäktige ansett sig böra såsom sin
mening- uttala, att, ehuru principiellt hinder icke borde anses möta mot
att lånemedel från pensionsförsäkringsfonden tillliandahölles en i enlighet
med jordbruksutredningens förslag inrättad jordbrukskreditkassa,
denna långivning måste hållas inom ganska snäva gränser. Fullmäktige
mäste givetvis i en framtid, då eventuellt ansökningar örn dylika lån
föreligga, äga samma handlingsfrihet som då det gäller fondens andra
lånefrågor, vilka från fall till fall bedömas med hänsyn till placeringens
trygghet och förmånligheten av erbjudna lånevillkor. Fullmäktige påpeka
i detta sammanhang, att, därest enligt jordbruksutredningens förslag
en toppkreditkassa kommer till stånd, utlåning från pensionsförsäkringsfonden
direkt till centralkassorna icke vidare borde förekomma.

Riksförsäkringsanstatlten uttalar, att några principiella hinder visserligen
ej torde föreligga för placering av riksförsäkringsanstaltens fondmedel
genom utlåning till ifrågavarande kreditorganisation. Riks för''
säkringsanstalten hävdar emellertid bestämt, att anstalten bör äga full
frihet att bedöma frågor av placering av fondmedel med hänsyn endast
till placeringens trygghet och förmånligheten av erbjudna lånevillkor,
utan. att några för fonden främmande synpunkter få göra sig gällande.
T samband därmed erinras örn att riksdagen i skrivelse den 6 juni 1917
(nr 299) rörande grunder för förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
fondmedel uttalat, bland annat, att dessa fondmedel böra förvaltas uteslutande
med hänsyn till de ändamål, för vilka de hopbragts, samt att
vad placeringen av fondens medel angår, denna givetvis måste anordnas
så att den erbjuder säkerhet mot förluster och att som regel så hög avkastning
vinnes, som med behörigt akt givande på säkerhetssynpunkten bo -

134

Kungl. Maj:ts proposition JSr 268.

linnés möjlig. Huruvida och i vilken omfattning riksförsäkringsanstal -tens fondmedel kunna komma att placeras i lån till en blivande jord
brukskreditorganisation, anser sig anstalten i frågans nuvarande läge
icke kunna bedöma.

Generalpoststyrelsen Ilar betonat, att postsparbanksmedlen icke äro
statsmedel utan sparmedel, som postsparbanken bar att på bästa sätt förvalta
oell förränta för sina insättares räkning. Det gäller för postspar
banksledningen liksom för varje annan sparbanksledning att i första rummet
göra sina kapitalplaceringar på det för spararna i varje fall fördelaktigaste
och säkraste sättet. Postsparbanken bade med vidhållande av
denna princip hittills varit i stånd att visa en förhållandevis mycket stor
förståelse för jordbrukets kreditbehov. Det kunde med all sannolikhet
antagas, att dess ledning även i framtiden skall vara benägen att inom
lämen av fullgod säkerhet för de utlånade medlen samt tillfredsställande
likviditet fortsätta att beakta och, så långt förhållandena medgiva det,
tillfredsställa sagda behov. Dock måste självklart generalpoststyrelsen
förbehålla sig rätten att i fortsättningen som hittills pröva inkommande
låneansökningar i varje särskilt fall och därvid taga hänsyn till de erbjudna
säkerheternas beskaffenhet. Samtidigt som generalpoststyrelsen
alltså förklarat sig beredda att alltjämt söka i möjligaste mån stödja
jordbruksintresset, har dock styrelsen velat understryka, att det icke vore
möjligt att nu avgöra, vilka belopp som kunde ställas till den planerade
organisationens förfogande. Ifrågavarande kreditgivning liksom varje
annan postsparbankens medelsplacering torde nämligen lämpligen böra
ske med hänsynstagande till vid varje tillfälle rådande situation och till
alla de faktorer, som nödvändigtvis böra beaktas av postsparbankens ledning.

Statens pensionsanstalt har i sitt yttrande hänvisat till de i § 4 i anstaltens
reglemente den 31 december 1919 meddelade föreskrifter, att. i
den män till anstalten inflytande medel icke åtgå till bestridande av dess
utgifter, anstaltens styrelse äger att årligen intill det maximibelopp, som
av Kungl. Maj:! fastställes, lämna lån till skoldistrikt eller skolområde
för uppförande av skolbus, och att vad som icke placeras på detta sätt
skall överlämnas till riksgäldskontoret som lån mot ränta, som bestäm
mes av riksgäldsfullmäktige med hänsyn tagen till den effektiva medel
räntefoten för under senaste fem år upptagna fasta statslån. Under styrelsen
för statens pensionsanstalt lyder ytterligare en pensionskassa, nämligen
lärarinnornas pensionsanstalt, för vilkens utlåning gälla föreskrifterna
i reglementet den 31 juli 1917 (nr 526). Dessa föreskrifter medgiva
enligt vad anstalten uttalar ej heller sådan medelplacering, som här är i
fråga.

Försäkrhiffinspektionen har framhållit, att av jordbrukskreditkassar
utgivna låneförbindelser enligt de föreslagna bestämmelserna icke till sin

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

■art och den erbjudna säkerheten kunde anses jämförliga med några av de
i 215 § 1—5 momenten i lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse omlormälda
värdehandlingar och att de således icke kunde användas för
redovisning av livförsäkringsfond.

För att kapital i erforderlig omfattning skall kunna tillföras jordbrukskasseorganisationen
saint för att nödig fasthet i kasserörelsens ledning
och i kontrollen över medelförvaltningen skall kunna genomföras —
något som givetvis måste anses vara en förutsättning för ökad kapitaltillförsel
till rörelsen :i fråga — är det enligt min bestämda övertygelse
oundgängligen nödvändigt, att ett för hela rörelsen gemensamt centralorgan
inrättas. Det torde böra erinras, att frågan därom ingalunda
är ny. Redan i riksdagens av mig förut i annat sammanhang åberopade
.skrivelse år 1913 uttalades sålunda, att det inom riksdagen blivit ifrågasatt,
huruvida icke anstalter kunde träffas för upprättandet av en för
hela landet gemensam centralbank, där staten garanterade visst belopp.
Frågan berördes också i proposition till 1915 års riksdag rörande jordbrukskasseorganisationens
bildande. Efter att ha angivit olika möjligheter
till kapitalanskaffning, genom vilka det åtminstone för någon tid
framåt syntes vara sörjt för att jordbrukskasserörelsen kunde utvecklas
under något så när tillfredsställande villkor, uttalade föredragande departementschefen
sålunda, att därest det längre fram skulle visa sig, att
tillräckliga medel icke kunde uppbringas på av honom anvisade sätt,
uppenbarligen även andra utvägar måste anlitas. Därvid syntes, enligt
vad i propositionen uttalades, den av riksdagen antydda utvägen att inrätta
en särskild central penninginrättning för ändamålet i första hand
böra komma under övervägande. Föredragande departementschefen
höll för sin del troligt, att utvecklingen en gång komme att göra tillvaron
av en för hela landet gemensam centralbank för denna kreditrörelse både
önsklig och behövlig. Emellertid vore nödvändigt, att kreditrörelsen
först hunne taga en viss omfattning. Dessutom kunde ifrågasättas, örn
ej inrättandet av en sådan bank borde förbindas med ett försök till lösning
jämväl av det större jordbrukets kreditfråga.

Då erfarenheten nu visat, att kapitaltillförseln till den år 1915 tillskapade
jordbrukskasserörelsen icke kunnat uppnå sådan storlek, som ens
till närmelsevis kunde vara önskvärt — det av centralkassorna upplåna
de kapitalet utgör i runt tal tillhopa allenast 7.3 miljoner kronor — synes
staten icke kunna underlåta att lämna sin medverkan till frågans ordnande
på ett mera tillfredsställande sätt.

Förslaget örn inrättande av ett centralorgan för jordbrukskasserörelsen
har, såsom framgår av de av mig refererade uttalandena från myndigheter
och institutioner, vilka uttalat sig i saken, ansetts bliva av betydelse
för kapitaltillförselns underlättande. PA grund härav och då jag för egen

Departements chefen.

136

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

elei, såsom nyss framhållits, anser en sådan åtgärd oundgängligen nödvändig,
tillstyrker jag jordbruksutredningens förslag i denna del.

Mot de organisatoriska detaljerna i förslaget har jag i stort sett intet
att erinra. Dock torde i enlighet med de erinringar, som från vissa håll
framkommit, en del förenklingar i organisationen böra vidtagas. Mot
det av jordbruksutredningen föreslagna namnet svenska jordbrukskredit
kassan bär jag intet att erinra.

Vad därefter angår jordbruksutredningens förslag örn ställande av
statsobligationer å 30 miljoner kronor till jordbrukskreditkassans förfogande
såsom en grundfond för kassan, har jag redan förut uttalat som
min uppfattning, att statens medverkan för kapitaltillförselns ordnande
torde vara ofrånkomlig. Vad jordbruksutredningen anfört till stöd härför
synes mig äga fullt fog och jag torde därför få inskränka mig till
att i sådant hänseende åberopa utredningens av mig förut återgivna uttalanden
i frågan (sid. 54). Jag kan dock icke underlåta att särskilt betona
den omständigheten, att staten så nyligen som föregående år lämnade
sin medverkan till ordnande av den sekundära fastighetskrediten i städerna.
Till den då tillskapade svenska bostadskreditkassan överlämnades
såsom grundfond statsobligationer å 30 miljoner kronor. Även förordnande
av rederinäringens kreditförhållanden har staten trätt emellan
på liknande sätt genom att till den jämväl föregående år bildade svenska
skeppshypotekskassan överlämna en grundfond i statsobligationer å
10 miljoner kronor. Jordbruksutredningen har i anslutning till en erinran
örn dessa stödåtgärder från det allmännas sida uttalat, att det varken
syntes rimligt eller rättvist, att det allmänna under sådana förhållanden
och i betraktande av jordbrukets trängande behov av gynnsammare krell
itförhållanden skulle undandraga sig de ekonomiska åtaganden, som
skulle påkallas i samband med tillskapande av en motsvarande för jord
brukets kreditbehov särskilt utformad centralkreditanstalt. Detta uttalande,
till vilket jag för min del kan uttala min fulla anslutning, synes
mig i detta sammanhang värt särskild nppmärksamhet.

Med avseende å den av jordbruksutredningen föreslagna statsgarantien
ha i vissa, av de inkomna yttrandena uttalats betänkligheter med hänsyn
till den risk, staten skulle komma att löpa. Även för egen del är jag
av den uppfattningen, att utredningen i detta hänseende gått för långt.
Om man emellertid, som av mig förordats, bestämmer jordbrokskassemedlemmarnas
personliga ansvarighet till femtio kronor per andel eller
dubbelt mot vad jordbruksutredningen föreslagit samt bibehåller den
nu gällande uttaxeringsmöjligheten, synes mig risken för staten att lämna
en måttlig garanti för upplåningen vara ganska begränsad.

Beträffande statsgarantiens storlek förordar jag, att densamma må bestämmas
till 15 miljoner kronor, på grund varav jordbrukskreditkassan
skulle berättigas upplåna tillhopa högst 75 miljoner kronor. Tillsvidare

137

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

torde en upplåning av sådan omfattning få anses fullt tillräcklig för kreditorganisationens
rörelse. Som riksbanksfullmäktige antytt finnes ju
sedermera möjlighet att i mån av vunnen erfarenhet avgöra, huruvida
framdeles ändrade bestämmelser kunna bliva erforderliga.

Grundfondsobligationerna skulle få tagas i anspråk för fullgörande av
kassans förbindelser dels vid tillfällig! behov, dels för kassans likvidation.
För ett förfogande vid tillfälligt behov skulle erfordras riksgäldsfullmäktiges
medgivande. Bestämmelsen härom är i förslaget avfattad i överensstämmelse
med motsvarande stadgande för svenska bostadskredit
kassan. Vid kassans likvidation skulle grundfondsobligationerna få tagas
i anspråk allenast i den mån annan tillgång saknas, som svara för kassans
förbindelser. Även detta stadgande är analogt med motsvarande bestämmelse
för bostadskreditkassan.

Beträffande sättet för upplåningen är jag, lika med jordbruksutredningen,
av den uppfattningen, att obligationsvägen därvidlag knappast torde
kunna anlitas på grund av den speciella arten av den kredit, varom
här är fråga. Alldeles oavsett, huruvida på grund av stadgandet i § 5
i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21) angående Sveriges allmänna hypoteksbank
hinder eventuellt skulle föreligga för jordbrukskreditkassan att
emittera obligationer, kan jag alltså icke förorda nu avsedda väg för kapitalanskaffningen.

Jordbruksutredningen har i stället tänkt sig, att kassan skulle i första
band kunna upptaga lån hos de statliga penningförvaltande verken samt
hos sparbanker och försäkringsbolag. Ytterligare förutsättes i förslaget,
att kassan skulle berättigas att från fonder och penningförvaltande verk
på lång uppsägningstid mottaga medel till förräntning. Den förstnämnd;:1
vägen för kapitalanskaffning är ju icke för jordbrukskasserörelsen främmande,
ehuruväl de på denna väg upplånade medlen hittills icke stigit
till några större belopp. Av de uttalanden, som nu gjorts av fullmäktige
för pensionsförsäkringfonden och riksförsäkringsanstalten samt av generalpoststyrelsen,
framgår också, att dessa penningsförvaltande verk prim
cipiellt icke motsatt sig en fortsatt utlåning till organisationen i fråga.
Att de därvid förbehålla sig full handlingsfrihet vid prövningen av framställningar
örn lån synes mig ligga i sakens natur. Något tvång för dessa
verk att förfoga över sina medel för visst särskilt ändamål, såsom exempelvis
det nu förevarande, lärer i värjo fall icke kunna ifrågakomma.
I motsats till lantbruksstyrelsen anser jag för min del, med hänsyn till
beskaffenheten av den kreditvärdighet, som jordbrukskasseorganisatio
nen skulle erhålla vid realiserande av mitt nu förevarande förslag, att
jordbrukskreditkassan borde ligga relativt väl till såsom kreditsökare såväl
då det gäller lån från de ifrågavarande statliga verken som från sparbanker
och andra kapital förvaltande institutioner.

I fråga örn den av jordbruksutredningen förutsatta upplåningsräntan
av i genomsnitt 4.r> procent hava i vissa av de inkomna yttrandena fram -

138

Kontroll och
revision.

.Jordbruksut redningen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ställts den erinran, att antagandet örn en så pass låg genomsnittsränta
vore för optimistiskt. För egen del vill jag icke bestrida, att ifrågavarande
erinran kan vara befogad, särskilt med tanke på inträffande större
knapphet på penningmarknaden med därav orsakat högt ränteläge i allmänhet.
Men det bör då också beaktas, att utlåningsräntornas genomsnittsnivå
samtidigt undergår höjning, i vilken jordbrukskassorna vid sin kreditgivning
naturligtvis måste följa med. Så vitt avser den närvarande tiden
och med nu rådande utsikter på penningmarknaden lär enligt min
mening den av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittliga upplåningsräntan
icke kunna anses för lågt uppskattad.

Det allmännas tillsyn över jordbrukskasseväsendet utövas enligt gällande
bestämmelser av allmänna ombud, vilka förordnas av respektive
länsstyrelser. Ett sadant ombud skall förordnas för varje centralkassa i
samband med meddelande av godkännande åt kassan ävensom för varje
jordbrukskassa i län, för vilket centralkassa ännu icke bildats eller vunnit
godkännande. Allmänna ombudens uppgifter och befogenheter finnas
närmare reglerade i de rörande jordbrukskassor och centralkassor gällande
kungörelser. Ifrågavarande stadganden för centralkassornas vidkom
mande, har undergått ändring senare genom kungörelsen den 29 juni
1928 (nr 297) i samband med ökning av statsgarantien för dessa kassor.

Jordbruksutredningen föreslår nu, att dessa allmänna ombud bibehål
las med oförändrade funktioner, men att därjämte revisions- och kontroll
väsendet inom själva kasseorganisationen väsentligt utvecklas. Varje lo
kai kassa skulle sålunda stå under kontroll av en centralkassans revisor
och varje centralkassa under kontroll av en revisor, utsedd av jordbruks
kreditkassan. Vidare skulle enligt förslaget jordbrukskreditkassan äga
utse en medlem jämte en suppleant för denna i centralkassas styrelse.
Föreståndare eller verkställande direktör i centralkassa, skulle icke få
utses med mindre jordbrukskreditkassan på förhand lämnat sitt godkän
namie av personvalet.

Joi dbrukskreditkassan skulle sta under tillsyn av tre revisorer med tre
suppleanter, av vilka en jämte suppleant för honom skulle förordnas
av fullmäktige i riksgäldskontoret av två jämte suppleanter för dem
skulle utses å allmänt ombudsmöte.

Vidare föreslås i betänkandet ett utvecklat regelbundet rapportsystem
mellan de olika leden i kasseorganisationen samt genomförandet av enhetliga
rapport- och räkenskapsformulär m. m.

Beträffande de revisorer, som skulle utses av centralkassorna för att
granska jordbrukskassornas verksamhet, har jordbruksutredningen tänkt
sig, att ett samarbete därvid skulle åvägabringas med Sveriges allmänna
lantbrukssällskap, som efter sin nyligen genomförda omorganisation har
gått in för en revisionsverksamhet bland jordbrukets andelsföreningar.

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Till sällskapets ifrågavarande revisionsverksamhet skulle enligt därom
framlagt förslag utgå statsbidrag med halva revisionskostnaden, medan
elen andra hälften av kostnaden skulle betalas av vederbörande andelsförening
själv. Då jordbruksutredningen emellertid är av den uppfattningen,
att revisionen av kreditföreningarna åtminstone till en början borde helt
bekostas av statsmedel, anser utredningen, att för ändamålet borde utgå ett
särskilt statsanslag, förslagsvis upptaget till 25,000 kronor. Anslaget skulle
ställas till jordbrukskreditkassans förfogande att av dess styrelse dispo
neras enligt av Kungl. Maj:t godkända grunder.

Det förutsättes, att de närmare föreskrifter, som erfordras för att nor
mera jordbrukskreditkassans kontrollerande inflytande över kasseorga
nisationen, skulle, till den del de icke innefattas i förordningen örn jordbrukets
kreditkassor, meddelas i särskilt reglemente för kasserörelsen.

Mot jordbruksutredningens ifrågavarande förslag till ordnande av
kontrollen inom kasseväsendet hava i allmänhet inga erinringar gjorts i
de inkomna yttrandena. Fullmäktige i riksbanken säga sig icke vilja afstyrka
en höjning av det nu till kasserörelsen utgående anslaget, örn den
inre kontrollen därigenom kunde göras effektiv. Sparbanksinspektiorwn
framhåller, att om jordbrukskassorna skola fungera som ortsombud för
centralkassornas inlåning, det borde åvila den föreslagna centralanstalten
att sörja för att en tillfredsställande kontroll över ombudens verkhet
åstadkommes. Då kassorna redan nu i större eller mindre utsträckning
fungerade som dylika ombud, talade redan detta förhållande för inrättande
av en centralanstalt. Det vore enligt inspektionens mening angeläget,
att garantier för en dylik kontroll skapas.

I två yttranden, nämligen från bauk- och fondinspektionen och reservanterna
inom riksgäldsfullmäktige, har emellertid givits uttryck folden
åsikten, att den nuvarande anordningen med allmänna ombud borde
kunna bortfalla vid genomförande av det ifrågavarande förslaget med
viss förstärkning beträffande det statliga inslaget i organisationen.

Bank- och fondinspektionen uttalar på denna punkt följande.

I fråga örn kontroll och revision har jordbruksutredningen bibehållit
systemet med allmänna ombud i centralkassorna, vilket förhållande torde
hänföra sig till kassornas rätt att mottaga inlåning från allmänheten.
Erfarenheten från annat närliggande område har emellertid påvisat svårigheten
att rekrytera ombudsinstitutionen med lämplig personal, varav
blivit en följd, att ombudskontrollen understundom varit fullständigt ineffektiv.
Enligt inspektionens mening bör det tagas under övervägande,
huruvida man icke borde nöja sig med den kontroll över central- och jordbrukskassorna,
som föreslagits skola utövas från jordbrukskreditkassans
sida, och avstå från representanter för det allmänna i centralkassorna.
Därigenom skulle man kanske kunna på förhand avvärja det krav på
ytterligare statshjälp, som helt säkert Hr att förvänta, därest någon centralkassa
skulle råka i svårighet.

Remiss yttranden -

140

Kungl. Mag:ls proposition Nr 268.

departements chefen.

llppiysningsoch
organisanonsverksamhet.

Jorilbrnksut redningcn.

Länsstyrelsen i Gotlands län håller före att kontrollbestämmelserna är o
av sådan vikt, att de borde inrymmas i huvudförfattningen örn kasserörelsen.

För egen del anser jag joröbruksutredningens förslag- i denna del i stort
sett tillfredsställande. Den i två yttranden framförda tanken, att den
nuvarande anordningen med allmänna ombud skulle i detta samman
hang avskaffas, kan synas ligga nära till hands, men enligt mitt förmenande
torde med en sådan åtgärd lämpligen böra anstå, till dess kontrollväsendet
inom kasseorganisationen blivit i erforderlig mån utvecklat.
Beträffande det av länsstyrelsen i Gotlands län uttalade önskemålet angående
kontroll- och revisionsbestämmelsernas införande i den för kasseorganisationen
gällande huvudförfattningen torde en sådan åtgärd enligt
min mening vara mindre ändamålsenlig, enär ifrågavarande föreskrifter,
vilka till övervägande delen äro av reglementarisk natur,
sannolikt komma att tid efter annan behöva undergå av omständigheterna
påkallade ändringar.

Icke heller mot jordbruksutredningens förslag rörande statsunderstöd
för revisionsverksamheten inom kasserörelsen har jag någon erinran att
göra. Det för ändamålet avsedda beloppet 25,000 kronor torde ha beräknats
med utgångspunkt från ett antal av 250 kassor och ett revisionsbidrag
av 100 kronor per kassa, mot vilken beräkningsgrund jag icke laar
något att invända. Anslaget torde böra givas reservationsanslags natur.

Centralkassorna för jordbrukskredit hava vid upprepade tillfällen hos
Kungl. Majit gjort framställning örn statsbidrag för bedrivande av upplysningsverksamhet
rörande jordbrukskasserörelsen. Frågan härom hälmi
upptagits av jordbruksutredningen, som i sitt betänkande därom anfört
följande.

Av de representanter för centralkassorna, med vilka jordbruksutredningen
haft överläggningar under utredningsarbetets gång, har ånyo
med styrka framhållits behovet av en effektiv och omfattande upplysningsverksamhet
för kasserörelsens utveckling. Det har — och sannolikt
med fog — gjorts gällande, att bristande insikt bland lantmännen • om
jordbrukskasserörelsens värde torde vara en av huvudanledningarna till
att rörelsen icke erhållit sådan framgång, som man hoppats och väntat,
Man har erinrat att, då nya former arbeta sig fram på ett visst socialt
område, de omskapande idéerna till en början omfattas med verkligt
intresse endast av ett fåtal. Detta förhållande hade även gjort sig
märkbart i fråga örn jordbrukskasserörelsen. Då denna organisation tillskapades
år 1915, förefanns visserligen hos statsmakterna en klar insikt
örn både behovet och nyttan av jordbrukskasserörelsen och örn de fördelar,
som därigenom skulle tillföras såväl den enskilde jordbrukaren
som näringen i gemen. Men bland den stora massan av lantmän hade
jordbrukskasseidén ännu icke blivit klart uppfattad eller i varje fall icke
trängt igenom i sådan grad, att tillräckliga förutsättningar skapats för

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

rörelsens utveckling. En grundlig oell målmedveten upplysningsverksamhet
anses därför vara en oundgänglig förutsättning för att kredit -organisationen skall kunna växa ut till önskvärd omfattning.

Denna uppfattning angående behovet av en effektiv upplysningsverksamhet
för jordbrukskasserörelsens utveckling delas av jordbruksutredningen.
Upplysningsverksamheten bör avse icke blott att vinna ökad
anslutning till jordbrukskassorna bland lantmännen utan också att bibringa
de personer, som i egenskap av medlemmar i kassornas styrelser
eller såsom föreståndare för verksamheten hava att omhänderhava kreditrörelsen,
erforderliga kunskaper örn rätta sättet att fullgöra sina funk
tioner och örn vikten utav att kasseverksamheten skötes efter sunda oell
planmässiga principer. Vad som kräves är alltså såväl allmän upplysningsverksamhet
i form av föredrag och broschyrer som ock anordnandet
av kurser och föreläsningar för utbildning av kasserörelsens funktionärer.

Hand i hand med upplysningsverksamheten bör arbetet med kassornas
organiserande bedrivas.

Den nu avsedda upplysnings- och informationsverksamheten bör stå under
ledning av svenska jordbrukskreditkassan, som därvid givetvis bör
söka medverkan av de olika centralkassoma var och en för sitt distrikt.

De närmare riktlinjerna för verksamhetens planerande torde det få ankomma
på jordbrukskreditkassans styrelse att utarbeta under samarbete
med förvaltningsrådet.

För bedrivande av nu avsedda verksamhet i effektiv omfattning erfordras,
enlig! vad jordbruksutredningen framhållit, tillgång till relativt
betydande penningmedel. Åtminstone borde under vart och ett av de
närmaste åren ett belopp av 75,000 kronor finnas för ändamålet disponibelt.
Av detta belopp, som enligt jordbruksutredningens uppfattning bolde
av det allmänna ställas till svenska jordbrukskreditkassans förfogande,
borde även kunna utlämnas erforderliga understöd åt under bildning
varande centralkassor och jordbrukskassor såsom organisationsbidrag.

Sådant bidrag borde utgå med 100 kronor till envar nybildad jordbrukskassa.
Beträffande organisationsbidrag till centralkassor torde enligt
utredningens mening nu gällande bestämmelser kunna oförändrade
bibehållas. Enligt dessa, som innehållas i kungörelsen den 18 juni 1915
(nr 234) med däri genom kungörelsen 592/1918 gjord ändring, skall cen
tralkassa erhålla organisationsbidrag å 2,000 kronor jämte ett tillägg för
varje län utöver ett, varav verksamhetsområdet består, av 1,000 kronor
för ett län och 500 kronor för varje ytterligare län. Jordbruksutredningen
förutsätter även, att av nämnda anslag ett belopp av intill 8,000 kro
nor må kunna användas för täckande av svenska jordbrukskreditkassans
organisationskostnader.

Nu ifrågavarande förslag har i allmänhet icke mötts av några erin i:,.Hum rin

gar i de inkomna yttrandena. Emellertid lia tre av de hörda myndigheterna
uttalat sig emot det ifrågasatta statsanslaget, nämligen bankoch
fondinspektionen, statskontoret och Överståthållarämbetet.

Bonk- och jon ^inspektion en, som i allmänhet uttalat betänkligheter

142

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

partemeuts chefen.

mot det upprepade utökandet av anspråken på bidrag från statens sida.
anser olämpligheten utav statens medverkan i form av anslag till upplysningsverksamhet
särskilt framträdande. Därest denna verksamhet
skulle utnyttjas t. ex. för att söka förmå allmänheten att insätta sina
besparingar hos centralkassorna, vore detta en verksamhet, vilken staten,
med den opartiska ställning densamma borde intaga till landets penningväsen
icke borde ekonomiskt understödja.

Statskontoret säger sig ha svårt att inse att något verkligt behov av
en dylik propagandaverksamhet kunde föreligga med hänsyn till den
fastare organisation jordbrukskasserörelsen enligt förslaget skulle erhålla.
Anledningen till den ringa anslutningen till kassorna torde, enligt vad
statskontoret uttalat, nog mera vara att söka i den ansvarighet, som varit
förbunden med medlemskapet, än i bristande kännedom örn desamma.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av statsbidrag för nu
ifrågavarande ändamål, enär värdet av en sådan verksamhet näppeligen
kunde bliva synnerligen stort och i varje fall icke av den betydelse, som
rimligen kunde anses motsvara statsanslag till avsevärda belopp. Landsbygdens
folk torde, enligt vad ämbetet uttalar, i allmänhet icke för sitt
praktiska handlande taga synnerligen starka intryck av föredrag och
broschyrer, men fäste desto större avseende vid praktiska erfarenheter.
Om alltså kasserörelsen efter den nu föreslagna reformen vunne i styrka
och ändamålsenlighet, torde det ej dröja länge förrän kännedomen härom
sprider sig bland lantmännen.

En effektiv och efter ändamålsenliga linjer lagd upplysningsverksamhet
bland lantmännen för jordbrukskasserörelsens befrämjande och utbredning
är, som jag angav redan i mitt uttalande örn förslagets huvuddrag,
enligt min övertygelse ovillkorligen nödvändig, örn man skall kunna
förvänta någon större framgång för rörelsen inom rimlig tid. I detta
hänseende delar jag i allo den uppfattning, som kommit till uttryck i
jordbruksutredningens betänkande och som legat till grund för de hos
Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen gjorda framställningarna från
centralkassehåll örn statligt bidrag för upplysningsverksamhetens bedrivande.
Som i betänkandet anföres bör den ifrågavarande verksamheten
emellertid icke begränsas till en mera allmän propaganda för anslutning
till kasserörelsen. Ett mycket viktigt led i arbetet bör utgöras av
utbildningen av funktionärer inom denna rörelse, d. v. s. av personer
ute i bygderna, som kunna lämpa sig att omhänderhava de lokala kassornas
angelägenheter. Det torde vara obestridlig^, att ett av de svåraste
hindren för kasserörelsens utveckling hittills har legat just i den
ringa tillgången på personer ute på landet, som ägt nöjaktig kännedom
örn en kreditkassas skötsel eller örn syftet med och innebörden av de*,
kooperativa kreditgivningen överhuvud.

Om det allmänna nu befinnes böra gå in för mera effektiva åtgärder

143

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

för en uppryckning inom vårt lands jordbrukskasserörelse, synes mig ett
bland de mest verksamma medlen i sådant sylte vara att ställa nödiga
penningbelopp till förfogande för bedrivande av sådan upplysnings- och
informationsverksamhet, som jag nu åsyftar. Jag förordar därför, att
statsanslag må för ändamålet anvisas.

Mot det av jordbruksutredningen angivna beloppet 75,000 kronor per
ar har jag intet att erinra, varvid jag dock förutsätter, att anslaget i fråga
även får tagas i anspråk för lämnande av organisationsbidrag i enlighet
ined utredningens därutinnan framförda förslag. Till centralkassor utgår,
som ovan nämnts, redan nu organisationsbidrag enligt vissa grunder.
Det nya i utredningens förslag är, att ett organisationsbidrag å 100
kronor även skulle kunna tilldelas lokal jordbrukskassa. Betydelsen
utav att vid arbetet för kasserörelsens utbredning äga möjlighet att lämna
ett sådant mindre bidrag till täckande av organisationskostnaderna
synes mig uppenbar. Att ett visst'' belopp — av jordbruksutredningen
begränsat till högst 8,000 kronor — tages i anspråk för organisationen
av kasserörelsens centralorgan, torde kunna lämnas utan erinran.

Det nu avsedda anslaget synes jämväl böra givas karaktären av reservationsanslag.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande räknat med en förvalt Förvaltningsningskostnad
av 35,000 kronor för svenska jordbrukskreditkassan, lika- k<j®|n®jj|r
födes 35,000 kronor i genomsnitt för envar av centralkassorna och 250 ningsränta.
kronor i genomsnitt för varje jordbrukskassa. Med utgångspunkt fran Jordbruksutsex
centralkassor och 250 jordbrukskassor samt en utlåning av 25 miljöner
kronor erhålles då en förvaltningskostnad för hela organisationen
av 1.23 procent av utlåningen. Med en utvidgning av rörelsen till tio
centralkassor och 500 jordbrukskassor samt 50 miljoner kronor utlåningskulle
förvaltningskostnaden under nyss angivna förutsättningar bliva
1.02 procent av utlåningen. För sin del har utredningen ansett sig böra
för de närmaste åren räkna med en förvaltningskostnad av 1.2 procent
av utlåningen.

Med utgångspunkt från en upplåningsränta av i genomsnitt 4.r> procent
samt nyssberörda procentuella förvaltningskostnad ävensom med
pålägg av sammanlagt 0.6 procent till fondering oell till utdelning å jordbrukskassornas
insatskapital kommer jordbruksutredningen fram till en
genomsnittlig slutränta å 6.3 procent. För att en lättnad skall kunna
beredas jordbruket genom minskning i räntebelastningen anser jordbruksutredningen
angeläget, att medelräntan nedbringas åtminstone till
5.5 procent. Örn så skulle kunna ske, måste enligt utredningens mening
staten träda emellan med ett ansenligt bidrag till förvaltningskosten
demas täckande. Utredningen räknar med ett statsbidrag per år å sammanlagt
200,000 kronor, vilket med en utlåning å 25 miljoner kronor motsvarar
0.8 procent därav.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

J ordbruksutredningen säger sig vara fullt medveten örn, att ett sådant
statsbidrag skulle innebära en subvention åt jordbrukarnas kreditorganisation.
Emellertid är enligt utredningens mening ett sådant stöd
åt jordbruket från det allmännas sida icke blott av behovet påkallat utan
även att anse som en relativt fördelaktig form för det allmännas medverkan
till lindring av de svårigheter, nied vilka jordbruket har att
kämpa.

Beträffande de grunder, efter vilka förvaltningsbidragen skulle utgå,
borde, enligt vad utredningen betonar, hållas i sikte, att det här ifråga
satta stödet från det allmännas sida bör äga karaktären av en tillfällig
hjälp för att bispringa jordbruket under nuvarande svåra ekonomiska
förhållanden och för att giva jordbrukskasserörelsen en stöt framåt. Enligt
jordbruksutredningens mening böra strävandena inom kasserörelsen
inriktas på att, så snart förhållandena medgiva, frigöra sig från det
ekonomiska beroendet av det allmänna. För att påskynda en sådan utveckling,
borde — såsom för övrigt vore fallet även med nu gällande
bestämmelser angående förvaltningsbidragen — grunderna för tilldelandet
av sådana bidrag givas sådant innehåll, att bidragen efter hand
minskas.

Jordbruksutredningen har föreslagit, att förvaltningsbidragen skulle,
i vad gäller jordbrukskassor och centralkassor, utgå dels med ett fast
grundbelopp, dels med ett tilläggsbelopp, beräknat på grundval av kassans
sammanlagda utlåning enligt senaste bokslutet. Förvaltningsbidra
get till svenska jordbrukskreditkassan skulle utgå enbart efter sistnämnda
grund. För jordbrukskassorna borde grundbeloppet bestämmas till
100 kronor och tilläggsbidraget till 0.o:> procent av utlåningen. Centralkassa
borde erhålla ett grundbelopp å 200 kronor för varje till kassan
ansluten jordbrukskassa samt ett tilläggsbidrag å 0.4 procent av centralkassans
utlåning. Svenska jordbrukskreditkassans förvaltaingsbidrag
borde bestämmas till O.os procent av kassans utlåning. Örn man för en
beräkning utav till vilka resultat nu angivna grunder för förvaltningsbidragen
skulle leda med avseende å bidragens storlek och det för ändamålet
erforderliga statsanslaget, utgår från den ovan antagna utlåningen
av 25 miljoner kronor, förmedlad av 250 jordbrukskassor och sex central
kassor, erhålles följande i betänkandet intagna kalkyl.

i

genomsnitt

per kassa

J ordbrukskassor

kronor

250 st. å 100 kr.......................................

........ kr.

25,000

0.0 5 % å 25 miljoner kr.........................

........ »

12,500

37,500

150

Centralkassor

250 st. jordbrukskassor å 200 kr.........

........ kr.

50,000

0.4 % å 25 miljoner kr.....................

........ »

100,000

150,000

25,000

Svenska jordbrukskreditkassan

0.0 5 % å 25 miljoner kr.........................

......... »

12,500

12,500

Kronor 200,000

Kungl. Majlis proposition Nr 268.

145

Nu avsedda förvaltningsbidrag skulle enligt jordbruksutredningens mening
tilldelas samtliga nu befintliga kassor från och med det år, under
vilket de, efter erforderliga stadgeändringar, vunnit anslutning till den
nya organisationen. Nybildade kassor skulle erhålla förvaltningsbidrag
från och med det år, under vilket de erhållit godkännande från det ali
männas sida.

Med avseende å förvaltningsbidragens successiva minskning föreslår
jordbruksutredningen, att bidragsbeloppen från och med det sjätte året
minskas till tre fjärdedelar, från och med det elfte året till hälften och
från och med det sextonde året till en fjärdedel av vad som enligt ursprungligen
gällande grunder skulle lia utgått. Efter tjugo års förlopp
skulle förvaltningsbidrag icke vidare utgå.

En av jordbruksutredningens ledamöter professor Th. Björkman har
uttalat skiljaktig mening beträffande statsbidraget till förvaltningskostnaderna.
Han föreslår för sin del, att statens medverkan lämnas i form
av ett kapitaltillskott på en gång å förslagsvis fem miljoner kronor.
Örn detta belopp anses väl stort med hänsyn till nuvarande utlåning
inom jordbrukskasserörelsen, kunde en sådan anordning tänkas, att statstillskottet
utginge med en miljon kronor för varje fullt utlåningsbelopp
av fem miljoner kronor, dock högst med ovannämnda kapitalbelopp.

I de inkomna yttrandena äro meningarna ganska delade beträffande
jordbruksutredningens förslag på nu förevarande punkt. Medan, som
jag förut nämnt, flera länsstyrelser och hushållningssällskap uttalat sin
anslutning till utredningens förslag i allmänhet, hava i några yttranden,
som i stort sett gå i tillstyrkande riktning, dock uttalats betänkligheter
mot förslaget örn förvaltningsbidraget. I vissa andra yttranden avstyr -kes detsamma uttryckligen. I fråga örn utlåningsräntans höjd göres i
en del yttranden gällande, att jordbruket icke kan vara tillfredsställt
med ens den av jordbruksutredningen förutsatta genomsnittliga utlåningsräntan
å 5.5 procent, men i vissa andra yttranden framhålles, att en
ränta å 6 procent vore fullt acceptabel för sådana krediter, som här äro
i fråga, samt att en fullständig täckning av omkostnaderna borde kunna
ernås utan statsunderstöd. I några yttranden framhålles, att kasserörelsens
förvaltningskostnader blivit för lågt beräknade i betänkandet, dag
ber nu att få återgiva några av de i yttrandena förekommande mera
direkta uttalandena i denna fråga.

Lantbruksstyrelsen är, som jag förut angivit, av den uppfattningen,
att utlåningen icke skulle bliva tillräckligt billig för lantbrukets behov.
Å andra sidan håller styrelsen före, att direkt statsunderstöd principiellt
borde om möjligt undvikas. Styrelsen säger sig däremot icke ha något
att erinra mot att en dylik verksamhets igångsättande underlättas genom
till och med rikligt tillmätt organisationsanslag. — Beträffande de i be
tänkandet framkomna båda förslagen till statssubventionens ordnande an

Remiss yttranden.

Bihang lill riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 2111 hafi. (Nr 268.)

10

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

märker lantbruksstyrelsen, att någon avgörande skillnad dem emellan
knappast föreligger. I båda fallen bleve resultatet ett direkt uppoffrande
av statsmedel för verksamhetens upprätthållande. Örn man däremot sloge
in på den av styrelsen anvisade vägen — nämligen att ställa av staten
själv upplånta medel till organisationens förfogande — anser styrelsen
icke uteslutet, att subvention skulle kunna undvikas.

Bank- och fondinspektionen gör gällande, att förvaltningskostnaderna i
betänkandet räknats för lågt. Inspektionen uttalar härom följande.

I verkligheten torde det icke vara möjligt att med de av utredningen
tänkta formerna för rörelsens bedrivande hålla förvaltningskostnaderna
inom nämnda ram. Man kan nämligen icke utgå ifrån, att den personal,
som rörelsen behöver, skall med det ansvar förvaltningsarbetet medför,,
tjäna rörelsen utan att för sig betinga förmåner, som äro jämförliga med
de i annan närliggande verksamhet gängse. Det centrala organet måste
äga tillgång till en väl kvalificerad, och därför väl avlönad ledning, vartill
komma förvaltnings- samt andra av kassans kontroll över underlydande
organ föranledda kostnader. Centralkassorna skulle enligt förslaget
komma att handhava en mången gång omfattande penningrörelse, såväl
för egen som för tillhörande jordbrukskassors räkning, för vilket
ändamål likaledes fordras kvalificerad personal. Och att jordbrukskassorna,
åtminstone de medelstora och större, där räkenskapsföringen och
förvaltningen i övrigt avsetts skola handhavas av kassorna själva och
där enligt förslaget uppsamling av sparmedel för dessas överförande till
vederbörande centralkassa tänkts skola ske, skulle kunna hålla sina kostnader
inom det angivna beloppet, förefaller otroligt. Härtill kommer, att
någon hänsyn till uppkommande avskrivningsbehov icke synes hava tagits
med vid uppgörandet av den ifrågavarande kalkylen. — Såsom en
sammanfattning av det senast sagda vill inspektionen som sin mening
framhålla, att, trots det tilltänkta stora statsbidraget till förvaltningskostnader,
utlåningsräntan i jordbrukskassorna med all sannolikhet måste
bliva högre än jordbruksutredningen framhållit och i genomsnitt knappast
lägre än i andra penninginrättningar, särskilt sparbanker.

Beträffande det föreslagna statsunderstödet har inspektionen, som jag
förut angivit, uttalat betänkligheter.

Fullmäktige i riksbanken anser beträffande förslaget örn anslag till
förvaltningskostnaderna, att statligt understöd icke borde lämnas för dylikt
ändamål och avstyrka beviljandet av detta anslag. Av samma mening
är Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ej velat direkt motsätta sig förslaget
örn förvaltningsbidrag, örn ock beloppet syntes anmärkningsvärt högt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det ganska osäkert, örn det föreslagna
förvaltningsbidraget är tillräckligt. Sannolikt vore förvaltningskostnaden
för lågt beräknad, örn en kompetent ledning och skötsel skulle
kunna tillförsäkras åt den tilltänkta organisationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län och länsstyrelsen i Kronobergs län säger
sig i avseende å förvaltningsbidraget föredraga huvudförslaget framför
reservationen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län är av den uppfattningen, att utlå -

147

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

ningsräntan icke behöver sättas lägre än 6 procent. En fullständig täckning
av kostnaderna borde eftersträvas. Liknande synpunkter framföras
av länets hushållningssällskap.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts kommitterade
ansluta sig till professor Björkmans förslag beträffande förvaltningsbidraget.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att erinran
kan resas mot den princip, som ligger till grund för förslaget om
statssubvention och förordar undersökning av varje framkomlig väg för
anskaffning av billigaste kapital till undvikande av subventionen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott kan icke
underlåta att hysa en viss tveksamhet örn det lämpliga i det föreslagna
förvaltningsbidraget. Huruvida denna princip i fråga örn en ekonomisk
rörelse vore tillrådlig, borde närmare undersökas.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser även
en utlåningsränta av 5.5 procent vara för hög. Utskottet framhåller, att
en räntesats av 4.5 procent vore ett maximum, örn kassorna skola bliva av
någon betydelse för jordbrukskrediten. För ändamålet borde staten gå
in för avsevärt högre förvaltningsbidrag än som föreslagits.

Mellersta Norrlands centrulkassa för jordbrukskredit har gjort gällande,
att utredningens förslag till förvaltningsbidrag åt jordbrukskassor
innebure en väsentlig försämring i jämförelse med nu gällande bestämmelser.
Förvaltningskostnaderna för dessa kassor anser centralkassan
vara för lågt beräknade.

I likhet med vissa av de myndigheter och institutioner, som uttalat sig
rörande denna punkt i förslaget, kan jag icke undgå att hysa betänkligheter
av principiell innebörd mot att beträda den väg, som av jordbruksutredningen
här förordats. Det må visserligen medgivas, att utredningen
själv betonat nödvändigheten utav att låta det ifrågasatta statsunderstödet
undergå en successsiv minskning för att efter viss tid — enligt utredningens
förslag tjugo år — helt upphöra. Därmed kan ju i viss mån
själva udden av de principiella anmärkningarna mot förslaget få anses
bruten. Men kvar står likvisst — något som av utredningen också uttryckligen
framhållits — att förvaltningsbidraget skulle både till sitt
egentliga syfte och på grund av sin storlek få karaktären av statssubvention.
Även örn stöd åt jordbruket från det allmännas sida i olika former
må anses väl motiverat med hänsyn till det nuvarande bekymmersamma
ekonomiska läget för denna näringsgren, synes det mig likvisst för den
kooperativa kreditorganisationens framtid vara ytterst farligt att från
början bygga densammas verksamhet på statsunderstöd av sådan storlek,
att de äga karaktären av verklig subvention. Det enda riktiga och för
kasserörelsen såsom sådan för visso också mest gagneliga är enligt min
övertygelse, att rörelsen i huvudsak får uppbyggas på sin egen inneboen -

Departements chefen.

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

de styrka. Att lantmännen därvid begynnelsevis skulle hava att räkna
med något högre ränta å lån från kassorna än den av jordbruksutredningen
åsyftade, synes mig visserligen vara beklagligt, särskilt med hänsyn
till det nuvarande läget på jordbruksområdet. Men detta faktum
anser jag särskilt i betraktande av arten av den kredit, varom här är
fråga, icke innebära en så avgörande olägenhet, att därav skulle motiveras
ett avsteg från sunda ekonomiska principer med avseende å det
allmännas förhållande till näringslivet.

Med det sagda har jag emellertid icke velat ansluta mig till dem, som
anse, att statsunderstöd till jordbrukskasseorganisationen såsom bidragtill
kassornas förvaltningskostnader över huvud icke bör ifrågakomma.
Staten har ju redan vid kasserörelsens tillblivelse gått in för att lämna
dylika understöd och det synes mig finnas så mycket mindre anledning
att nu, då man genom olika reformer inom kasseorganisationen söker uppnå
en kraftigare utbredning utav och större livaktighet inom densamma,
alldeles avbryta statens ifrågavarande stödjande verksamhet. Jag anser
tvärtom fullt befogat att genom en icke oväsentlig höjning av bidragen
söka giva rörelsen en kraftig impuls till fortsatt självverksamhet på
egen grund.

Det för jordbrukskasserörelsen avsedda statsbidraget är för budgetåret
1929/1930 bestämt till 25,000 kronor. Bestämmelser rörande bidragens tillgodonjutande
finnas meddelade i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234)
med däri genom kungörelserna 592/1918 och 172/1920 gjorda ändringar.
Enligt dessa bestämmelser kan jordbrukskassa erhålla årligt förvaltningsbidrag
med tre kronor per medlem under vart och ett av de första fyra
åren och med två kronor per medlem under vart och ett av de därefter
följande sex åren. Bidraget beräknas efter det antal medlemmar, som
kassan under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft.
Centralkassa kan erhålla förvaltningsbidrag med 4,000 kronor under vart
och ett av de första två åren och därefter under vart och ett av de först
följande fyra åren med 2,000 kronor samt med 1,000 kronor under vart
och ett av de därpå följande fyra åren. Härtill kommer för varje län
utöver ett, varav kassans verksamhetsområde består, ett tillägg å 1,000
kronor örn året för ett län och 500 kronor örn året för varje ytterligare
län. Dessutom kan centralkassa, som redan i det föregående angivits,
komma i åtnjutande av organisationsbidrag.

I anslutning till vad jag nyss anfört får jag nu tillstyrka, att det för
här avsedda ändamål å riksstaten uppförda anslaget höjes till 100,000
kronor, varigenom skulle möjliggöras att låta samtliga nu förefintliga
jordbrukskassor och centralkassor komma i åtnjutande av förvaltningsbidrag
oberoende av under hur lång tid respektive kassor varit i verksamhet.
Bidraget torde böra utgå från och med det år, under vilket de
vidtagit erforderliga åtgärder, enligt Kungl. Majlis närmare bestämmande,
för anslutning till den nya organisationen. Nybildade kassor torde

149

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 268.

böra erhålla förvaltningsbidrag från och med det år, under vilket de erhållit
godkännade från det allmännas sida.

Beträffande grunderna för bidragens utgående skilja sig de av jordbruksutredningen
föreslagna väsentligt från de nu gällande. Medan enligt
dessa grunder bidragen till jordbrukskassorna utgå med visst belopp per
medlem och bidragen till centralkassorna endast med ett fast belopp, ökat
med vissa belopp, alltefter antalet till distriktet hörande län, skulle enligt
förslaget bidragen till jordbrukskassorna utgå med ett fast grundbelopp, ökat
med ett i förhållande till kassans utlåning beräknat belopp, samt bidraget
till centralkassorna utgå dels med visst belopp för varje till centralkassan
ansluten jordbrukskassa, dels med ett i förhållande till utlåningen beräknat
belopp.

Enligt min mening torde den mest lämpliga beräkningsgrunden för
statsbidrag till jordbrukskassor och centralkassor vara antalet medlemmar
i kassan, d. v. s. för lokalkassornas vidkommande antalet medlemmar
i densamma och för centralkassorna antalet till desamma anslutna jordbrukskassor
och andra ekonomiska föreningar. Jag föreslår i enlighet
därmed, att jordbrukskassa må kunna tilldelas ett från tre till fyra kronor
per medlem förhöjt årligt bidrag och att sådant bidrag till centralkassa
må utgå med 200 kronor per ansluten jordbrukskassa eller annan
ekonomisk förening. För centralorganets del synes mig däremot den av
jordbruksutredningen föreslagna beräkningsgrunden lämplig, och jag föreslår
alltså, att jordbrukskreditkassan må tillgodonjuta årligt förvaltningsbidrag
med 0.05 procent av kassans sammanlagda utlåning vid senaste
räkénskapsavslutningen.

I motsvarighet till vad som varit fallet med hittills utgående statsbidrag
för nu avsedda ändamål synas mig jämväl de av mig nu förordade
bidragen böra successivt minskas för att efter hand upphöra att utgå.
Jag föreslår alltså, att statsbidragen må avvecklas under en tid av tjugo
år genom att efter förloppet av varje femårsperiod minskas till hälften
mot vad under nästföregående period utgått.

Med utgångspunkt från det nuvarande antalet jordbrukskassor och antalet
till dessa kassor anslutna medlemmar skulle med nyss angivna grunder
för statsbidrag för ändamålet erfordras ett anslag av cirka 85,000
kronor. Med hänsyn till en viss ökning i kasserörelsen redan under nästa
budgetår samt i betraktande av det till bidrag åt jordbrukskreditkassan
erforderliga beloppet synes det av mig förut angivna anslaget å 100,000
kronor böra för nästa budgetår äskas av riksdagen. Anslaget torde böra
givas karaktär av reservationsanslag.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande (sid. 7G—82) även berört
frågan om siittet för tillgodoseende av kreditbehovet hos jordbrukets andelsföreningar,
men har av olika skäl icke ansett sig kunna i detta sam -

Artdelsrörelsens
kreditbehov.

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 26S.

manliang föreslå några särskilda åtgärder från det allmännas sida för
bättre ordnande av ifrågavarande föreningars kreditförbindelser. I avvaktan
på att ifrågavarande spörsmål ordnas, har utredningen icke ansett
lämpligt att vidtaga sådan förändring i nu gällande bestämmelser
örn ekonomiska föreningars möjlighet till anslutning till jordbrukskasseorganisationen,
att denna möjlighet helt försvunne. Såsom redan i det
föregående angivits skulle enligt jordbruksutredningens uppfattning ekonomiska
föreningar visserligen icke lämpligen kunna bliva medlemmar i
jordbrukskassa. Men däremot borde den rätt, som enligt kungörelsen den
11 juli 1918 (nr 597) lämnats centralkassorna att som medlemmar intaga
andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, alltjämt upprätthållas
ehuruväl till sin innebörd i viss mån ändrad. De ändringar i kungörelsen
i fråga, som jordbruksutredningen i sådant hänseende föreslagit, gå
i huvudsak ut på att för ekonomiska föreningars delaktighet i centralkassa
åstadkomma i stort sett motsvarande regler, som skulle gälla för
jordbrukskassas anslutning till centralkassa. Till innehållet i dessa ändringsförslag
torde jag i det följande få återkomma vid behandlingen av
författningsförslagens särskilda paragrafer.

Författnings- I jordbruksutredningens betänkande finnes intaget ett förslag till förförslag.
ordning angående jordbrukets kreditkassor, vilken författning skulle vara
avsedd att ersätta nu gällande särskilda kungörelser den 18 juni 1915 angående
godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor
och av vissa centralkassor för jordbrukskredit (nr 237 och 236) med däri
senare vidtagna ändringar. Vidare innehåller betänkandet förslag'' till
förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar
intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, vilken
författning skulle vara avsedd att ersätta nu gällande kungörelse i ämnet
av den 11 juli 1918 (nr 597) med däri den 6 juni 1925 (nr 25) vidtagna
ändringar.

Nu angivna författningsförslag har av mig underkastats överarbetning
i anslutning till min från jordbruksutredningens förslag på vissa punkter
skiljaktiga uppfattning, för vilken jag förut lämnat redogörelse. Förslaget
har även eljest vid ärendets slutliga beredning undergått vissa jämkningar,
vilka i allt väsentligt komma att av mig i det följande angivas.

På grund av de förslag, som i det föregående framlagts, erfordras därjämte
ändringar dels i kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 234) angående
understöd av statsmedel åt föreningar för beredande av driftskredit åt
idkare av mindre jordbruk med däri den 11 juli 1918 (nr 592) och den 30
april 1920 (nr 172) vidtagna ändringar, dels ock i kungörelserna den 18
juni 1915 (nr 235) och den 29 juni 1928 (nr 296) angående överlämnaöde till
Sveriges riksbank av svenska statens obligationer såsom pant för centralkassas
för jordbrukskredit förbindelser.

Jämte den av mig nyss omnämnda förordningen angående jordbrukets

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditkassor, erfordras ett av Kungl. Maj: t utfärdat reglemente för kreditorganisationen,
avsett att innehålla de närmare föreskrifterna rörande
verksamheten, som befinnas lämpligen höra i sådan ordning fastställas.
Förslag till sådant reglemente anser jag mig icke nu behöva framlägga.
Det synes också finnas fog för att låta anstå med detsammas utarbetande,
till dess styrelsen för den föreslagna centralanstalten blivit tillsatt och
berens tillfälle att framlägga sina synpunkter angående reglementets
innehåll.

Jag övergår nu till att angiva de ytterligare jämkningar i jordbruksutredningens
författningsförslag, som vidtagits vid ärendets slutliga beredning.

Förslaget till förordning angående jordbrukets kreditkassor.

§ 2.

Samtliga centralkassor för jordbrukskredit hava påpekat, att centralkassornas
ansvarighet för jordbrukskreditkassans förbindelser icke borde
fördelas dem emellan efter hela summan av deras från jordbrukskreditkassan
erhållna lån. Vid fördelningsgrundens bestämmande borde icke
medtagas de lån, som centralkassa erhållit för tillgodoseende av kredit
mot säkerhet inom 60 procent av fastighets taxerade jordbruksvärde, vilken
kreditgivning läge utanför det i författningen stadgade lanemaximum.
Motsvarande erinran har gjorts av Kristianstads läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Statens egnahemsstyrelse har påpekat, att centralkassorna enligt författningsförslaget
skulle vara delägare i jordbrukskreditkassan, men att
någon föreskrift icke lämnats örn de grunder, enligt vilka centralkassorna
skulle äga del i jordbrukskreditkassans tillgångar.

Först angivna anmärkning riktai sig mot det förhållandet, att en centralkassa,
som bedrivit en försiktig kreditgivning och alltså givit kredit i
relativt liten utsträckning i form av lån inom det stadgade lånemaximum
men i stället utlämnat kanske betydande lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar
inom 60 procent av det taxerade jordbruksvärdet, likvisst
skulle enligt förslaget tillsammans med övriga centralkassor bliva ansvarig
för förstnämnda slags krediter, som utlämnats av andra centralkassor.
För min del kan jag icke inse, att häri skulle ligga något principiellt
oriktigt. Tvärtom synes mig en differentiering i ansvarigheten
efter arten av de säkerheter, som finnas för utlämnade lån, stå i strid
med andelsprincipen såsom sådan. Jag tillstyrker därför jordbruksutredningens
förslag i nu förevarande hänseende.

Gentemot den av egnahemsstyrelsen gjorda anmärkningen må visserligen
kunna invändas, att det på annat ställe i jordbruksutredningens för -

Departementä

chefen.

152

Departements chefen.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

fattningsförslag uttryckligen lagts i Kungl. Maj:ts hand att bestämma
om fördelningen av kassans tillgångar vid dess likvidation. Det sätt, på
vilket delägarskapet därigenom blivit reglerat, synes mig emellertid
mindre tillfredsställande. Det riktiga i detta fall torde vara att anse
jordbrukskreditkassan som ett särskilt bildat rättssubjekt utan särskilda
medlemmar eller delägare i likhet med vad som är fallet med stadshypotekskassan
och bostadskreditkassan. I överensstämmelse härmed har jag
vidtagit ändring i förslaget.

§§ 3—5.

I dessa paragrafer har jag vidtagit sådana ändringar, som föranletts
av mitt förslag örn lägre statsgaranti och upplåning än som av jordbruksutredningen
föreslagits. I anslutning därtill föreslår jag, att det
högsta belopp, till vilken grundfondsobligationer må av kassan tillfälligtvis
disponeras med bibehållen rätt till upplåning, må bestämmas till
en miljon kronor.

Beträffande den av utredningen tänkta eventualiteten, att kassan
skulle kunna mottaga kapital till förräntning på lång uppsägningstid
synes mig denna möjlighet knappast vara att räkna med. Jag har därför
låtit bestämmelsen härom ur författningsförslaget utgå.

§ 7.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser anledning saknas att medgiva reservfondens
placering i andra obligationer än sådana, i vilka enligt § 30
centralkassas reservfond skall redovisas.

I vissa yttranden har påpekats, att uttrycket »fullgod inteckning» såsom
placeringsobjekt för reservfondsmedel borde närmare preciseras.

Då den av jordbruksutredningen föreslagna formuleringen av nu
ifrågavarande stadgande är likalydande med motsvarande bestämmelse
i förordningen angående svenska bostadskreditkassan, synes mig anledning
icke föreligga att däri vidtaga några ändringar.

§ 9.

Bank- och fondinspektionen har (se sid. 106—107) påpekat, att säkerheterna
för lämnade krediter böra på ett objektivt sätt betrygga lånens återgäldande.
I författningsförslagen rörde man sig med olika uttryck, då det
gällde säkerheternas karakteriserande. Inspektionen anser, att det i bestämmelserna
borde angivas, att säkerheten skall av vederbörande styrelse
hava prövats betryggande.

Vid behandlingen i det föregående av frågan örn lånemaximum oell
säkerheter har jag angivit som min uppfattning, att den kooperativa kreditgivningen
måste skötas på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt,.

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ehuruväl några allmänna riktlinjer för beskaffenheten av de säkerheter,
som må godkännas, icke kunna på förhand angivas. Jag har intet att
erinra mot att vid formuleringen av nu avsedda bestämmelser, det uttryckligen
utsäges, att säkerheten skall hava av vederbörande styrelse prövats
vara fullt betryggande, men jag vill därvid hava betonat, att en sådan
föreskrift icke bör tolkas så, att avseende uteslutande fästes vid värdet
av erbjuden pant eller borgen i och för sig. Med hänsyn till principerna
för den kooperativa kreditgivningen bör vid denna prövning vederbörlig
hänsyn också tagas — då det gäller kredit till enskild kassemedlem —-till hans kreditvärdighet i allmänhet och till det förtroende, man hyser
till honom, samt —- då fråga är örn kreditförbindelser mellan de olika leden
i kasseorganisationen —• till organisationens på den ömsesidiga ekonomiska
ansvarigheten grundade kreditvärdighet och ekonomiska ställning
i övrigt.

§ 10.

Jag föreslår här, att antalet styrelseledamöter bestämmes till fem med
lika många suppleanter, att en ledamot, tillika ordförande, jämte en
suppleant för honom utses av Kungl. Majit, att en ledamot och suppleant
för honom utses av fullmäktige i riksgäldskontoret samt att övriga tre
ledamöter med tre suppleanter väljas å ombudsstämma.

I likhet med riksbanksfullmäktige, reservanterna inom riksgäldsfullmäktige
och länsstyrelsen i Stockholms län anser jag, att det av jordbruksutredningen
föreslagna förvaltningsrådet icke skulle få någon mera
väsentlig uppgift att fylla. Jag föreslår alltså, att bestämmelserna härom
må ur författningsförslaget utgå.

§11.

I det av reservanterna inom riksgäldskontoret avgivna yttrandet, har
den uppfattningen kommit till uttryck, att en av revisorerna borde utses
av Kungl. Majit. Jordbruksutredningens förslag på denna punkt är
emellertid likalydande med motsvarande bestämmelse i förordningen om
svenska bostadskreditkassan, och enligt min mening torde anledning
icke föreligga att i detta hänseende göra någon skillnad mellan ifrågavarande
båda institutioner.

§ 13.

I flera yttranden har påpekats, att i författningen bolde inrymmas bestämmelse
örn vilka grunder, som skulle tillämpas för utseende av centralkassornas
representanter vid ombudsstämma. Även för min del anser
jag ett stadgande härom påkallat. Jordbruksutrcdningen har i sin
motivering uttalat, att allmänna ombudsmötet borde bestå av representanter
för värjo centralkassa till det antal, som är proportionellt mot an
talet till respektive centralkassor anslutna jordbrukskassor, förslagsvis

Departements chefen.

Departements chefen.

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

en representant för varje helt tiotal anslutna kassor. Som maximum borde
lämpligen bestämmas fem representanter för varje centralkassa. Mot
en bestämmelse av dylik innebörd har jag intet att erinra. Stadgandet i
fråga har av mig inrymts under § 13 i författningsförslaget.

§ 14.

Fullmäktige i riksbanken hava uttalat, att icke blott förvaltningskostnader
utan jämväl riskpremie borde täckas genom ifrågavarande räntepålägg.

Enligt min uppfattning utsäges i nu förevarande stadgande icke något
annat än att förvaltningskostnaderna skola, i den mån medel för ändamålet
icke annorledes ställas till kassans förfogande, täckas genom ränte^
pålägg. Huruvida något sådant pålägg därutöver kan eller bör göras,
lämnas i bestämmelsen öppet. Det synes mig också vara mest lämpligt,
att så sker, varför jag i denna punkt icke funnit anledning frångå jordbruksutredningens
förslag.

§ 15.

Bank- och fondinspektionen anser det uttryckligen böra angivas, att.
uttaxeringsmöjligheten ävensom den personliga ansvarigheten, beträffande
vilka det är tveksamt, örn de inrymmas under beteckningen »tillgång»
hos jordbrukskreditkassan, skola utnyttjas, innan vid kassans likvidation
grundfondsobligationerna må tagas i anspråk.

Även stadgandet i denna punkt står i full överensstämmelse med motsvarande
bestämmelse i förordningen örn svenska bostadskreditkassan.
För min del anser jag något förtydligande i den av bank- och fondinspektionen
angivna riktningen icke erforderligt.

§ 20.

I anslutning till vad jag anfört vid behandlingen av medlemskapet i
central kassorna (sid. 112) har det i stadgandet såsom villkor för kassans
godkännande angivna minimum för sammanlagda insatsbeloppet i kassan
sänkts till 1,500 kronor.

§ 22.

Ansvarigheten har på skäl, som jag förut anfört (sid. 113—114), satts
till femtio kronor för varje i jordbrukskassan tecknad andel.

§ 26.

I anslutning till vad jag förut anfört (sid. 115) har jag i författningsförslaget
icke inrymt någon möjlighet för centralkassa att lämna tillfälliga
krediter till kommuner eller andra samfälligheter.

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

§ 27.

Jordbruksutredningens förslag innefattar på denna punkt så tillvida
en utvidgning av kreditmöjligheterna, att lån mot fastighetsinteckning
skulle — utöver lånemaximum — kunna lämnas, örn och i den mån inteckningen
ligger inom 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Motsvarande
stadgande i nu gällande bestämmelser hänför sig till fastighetens
taxerade jordbruksvärde.

I anslutning till vad jag förut (sid. 97) anfört örn lämpligheten utav
att alltfort grunda delaktigheten i kassorna på jordbruksvärdet och icke
på hela taxeringsvärdet, anser jag mig icke heller kunna tillråda den
av jordbruksutredningen sålunda ifrågasatta utvidgningen av kreditmöjligheterna.

§ 29.

I jordbruksutredningens förslag till bestämmelser rörande inlåningen
hava av mig vidtagits sådana ändringar, som hetingas av mina förut
(sid. 122 ff.) i denna fråga gjorda uttalanden.

§ 30.

Jordbruksutredningens förslag innefattar den ändringen, att som placeringsobjekt
för kassareserven även skulle godtagas inteckning i jordbruksfastighet
inom halva taxeringsvärdet. Bank- och fondinspektionen
har framhållit, att bestämmelsen i denna del borde utformas i överensstämmelse
med motsvarande stadgande i sparbankslagen. — Fullmäktige
i riksbanken uttala, att även obligationer, likställda med de i stadgandet
angivna, borde kunna ingå i kassereserven.

I anledning av bank- och fondinspektionens erinran har jag vidtagit den
ändring i förslaget i nu förevarande punkt, att inteckning i jordbruksfastighet
må godtagas som placeringsobjekt för kassareservmedel endast
i den mån inteckningen ligger inom hälften av fastighetens jordbruksvärde
enligt senast verkställda taxering. — Riksbanksfullmäktiges uttalande
har föranlett en däremot svarande jämkning i formuleringen.

§ 31.

Beträffande detta stadgande torde jag få hänvisa till mina förut gjorda
•uttalanden (sid. 124).

§ 36.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yrkat på åläggande för centralkassa,
att direkt underrätta länsstyrelsen, när medlemsantalet nedgår
tinder föreskrivet minimum.

Departement

chefen.

156

Departements

chefen.

Övergångs bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

Länsstyrelsens yrkande synes mig befogat och jag har därför kompleterat
förslaget i angiven riktning. Motsvarande tillägg har även gjorts
i § 55.

§ 43.

Beträffande denna paragraf har jag tidigare (sid. 97) angivit den ändring
i jordbr uksutr edningens förslag, som av mig vidtagits.

§ 44.

För att bringa bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf i överensstämmelse
med stadgandet i § 21, har jag kompletterat förstnämnda
bestämmelse därmed, att jordbrukskassas insats i centralkassa skall utgå
med högst 50 öre per andel.

§§ 45—46.

I anslutning till vad jag förut anfört (sid. 101 ff.), har ansvarigheten
satts till femtio kronor per andel och uttaxeringen till högst tio kronor per
år och andel.

§§ 49—50.

Beträffande den i § 49 tredje stycket förekommande bestämmelsen torde
jag få hänvisa till vad jag tidigare (sid. 108 och 153) uttalat rörande
frågan om säkerheter för beviljad kredit.

Av skäl, som jämväl därvid anförts, har i § 50 inrymts ett stadgande
av den innebörden, att kredit icke må — oavsett lån mot säkerhet
av fastighetsinteckning inom 60 procent av fastighetens taxerade jordbruksvärde
— av jordbrukskassa beviljas medlem till högre belopp än som
motsvarar högst halva lånemaximum med mindre medgivande till ytterligare
kreditgivning åt medlemmen i fråga lämnats av stitelsen för vederbörande
centralkassa.

§§ 54—55.

I § 55 har av mig tillagts att stadgande örn skyldighet för jordbrukskassa,
som uteslutits ur centralkassa av skäl, som i § 54 angivits, eller
vars godkännande återkallats eller förfallit, att omedelbart träda i likvidation.

Jag utgår ifrån, att svenska jordbrukskreditkassan skall träda i funktion,
så snart ske kan efter det beslut fattats örn kassans tillkomst. För
sådant ändamål torde intill dess de nuvarande centralkassorna hunnit
vidtagna erforderliga åtgärder för anslutning till centralorganet, för detsamma
böra tillsättas en interimsstyrelse, på vilken det bör ankomma att
i enlighet med de närmare föreskrifter, som må meddelas av Kungl. Maj:t,
handhava kassans angelägenheter samt ordna för centralkassornas an -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

157

slutning och de organisatoriska förändringarnas genomförande enligt i
författningen meddelade föreskrifter.

Med hänsyn till bestämmelserna i §§ 42 och 44 i lagen örn ekonomiska
föreningar torde det dröja relativt lång tid, innan centralkassorna kunnat
i full utsträckning vidtaga sådana stadgeändringar, som betingas av de
för dessa kassor föreslagna ändrade bestämmelserna. På grund härav
och då centralkassorna och jordbrukskassorna enligt dessa bestämmelse!''
icke förutsättas skola erhålla större formell ansvarighet än den de för
närvarande äga, torde intet hinder föreligga, att centralkassorna redan
med sina nuvarande stadgar provisoriskt ansluta sig till jordbrukskreditkassan.
Likaså synes denna kassas interimsstyrelse omedelbart böra
kunna gå i författning om upplåning av kapital och utlämnande av lån
till centralkassor, som sålunda provisoriskt ingått i kassan. Centralkassornas
ömsesidiga ansvarighet för dylika lån bör dock regleras enligt de
grunder, som innehållas i de nya bestämmelserna.

Vad angår den nya ordningens genomförande för bestående central
kassor och jordbrukskassor torde med hänsyn till nyss anförda stadganden
i lagen om ekonomiska föreningar en relativt lång övergångstid bliva erforderlig.
Under förutsättning att de nya författningarna kunna träda i
kraft under innevarande år, får jag för redan bestående kassors vidkommande
föreslå, att undantag från bestämmelserna må i vad avser sådana
förhållanden, som omförmälas i nyssnämnda stadganden i föreningslagen,
medgivas för tiden intill den 1 januari 1933.

Vid övergången till den nya ordningen torde följande böra iakttagas.

Inbetalningen av den för enskilda kassemedlemmar stadgade ökade insatsen
bör kunna fördelas på en tid av tre år. Då jordbrukskassorna icke
vidare skulle äga rätt till inlåning, torde dessa kassor böra inrikta sig på
att få insättamas medgivande till medlens överförande till motsvarande
räkningar i vederbörande centralkassa. Vad beträffar centralkassorna
synes den del av deras insatskapital, som överstiger vad anslutna jordbrukskassor
skola enligt de nya bestämmelserna erlägga i insatser, böra
återgäldas till jordbrukskassorna.

Vad särskilt gäller den minskning i dan personliga ansvarigheten, som
av mig föreslagits, torde i motsvarighet till vad som ägde rum vid den år
1925 genomförda minskningen i samma ansvarighet, särskilda åtgärder
böra vidtagas till skydd för tredje mans rätt. Beträffande de närmare
skälen härför torde jag få hänvisa till vad som därutinnan anförts i propositionen
nr 207/1925. För ändamålet medgav riksdagen, att från riksgäldskontoret
finge till riksbanken överlämnas obligationer till ett belopp
av 100,000 kronor att på vissa villkor användas till täckande av förlust,
som i följd av nedsättningen i ansvarigheten kunde tillfogas någon,
som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran hos kassan.

I nu förevarande fall torde saken böra ordnas på liknande sätt. Den

Hemställan.

158 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

ansvarighet, som statsverket därigenom skulle påtaga sig, torde med största
sannolikhet aldrig behöva tagas i anspråk. Då minskningen i den
formella personliga ansvarigheten nu skulle bliva större än som var fallet
vid 1925 års författningsändring, torde dock garantibeloppet höra tillmätas
i motsvarande mån högre. Jordbruksutredningen har föreslagit,
att obligationer skulle för ändamålet ställas till förfogande till ett belopp
av 250,000 kronor. Då enligt mitt förslag ansvarigheten skulle bestämmas
till det dubbla mot vad utredningen föreslagit, synes mig den särskilda
statsgaranti, som nu är i fråga, kunna sättas lägre, förslagsvis till 150,000
kronor. Beträffande denna garanti torde böra meddelas bestämmelser
huvudsakligen motsvarande dem, som återfinnas i ingressen till kungörelserna
den 6 juni 1925 (nr 203 och 204).

Förslaget till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit
att till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor.

Bestämmelserna i § 4 angående insats och ansvarighet hava utformats
i analogi med motsvarande stadganden beträffande jordbrukskassors
delaktighet i centralkassa. Beträffande ansvarigheten har jag i motsvarighet
till mitt förslag i fråga örn jordbrukskassornas ansvarighet ansett,
att även ekonomiska föreningar, som ingå i centralkassorna, höra
påtaga sig ett större personligt ansvar än jordbruksutredningen föreslagit.
För min del förordar jag en ansvarighet av 200 kronor per andel.

Bestämmelsen i samma paragraf örn reducerad rösträtt för sådana medlemmar
i centralkassa, som nu äro ifråga, har tillkommit för att säkerställa
kasseorganisationens karaktär av den enskilde jordbrukarens kreditinstitut.
Ett dylikt stadgande anser jag lämpligt.

Mot vad jordbruksutredningen i förevarande författningsförslag i övrigt
förordat har jag intet att erinra.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till

a) förordning angående jordbrukets kreditkassor, och

b) förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till
medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor,
samt hemställer, att Kungl. Majit måtte i proposition föreslå riksdagen
att

dels antaga samma förslag;

dels besluta, att från riksgäldskontoret skola till svenska jordbrukskreditkassan
såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och en
halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

159

nominellt belopp av 15,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna
i förordningen förfoga över obligationerna;

dels medgiva, att de obligationer, som enligt riksdagens i skrivelser den
19 mars 1915 (nr 132) och den 1 juni 1928 (nr 314) lämnade medgivanden
överlämnats eller komma att överlämnas från riksgäldskontoret
till Sveriges riksbank såsom gemensam pant till visst belopp och på vissa
villkor för envar centralkassas samtliga förbindelser, må få gälla som
gemensam pant på enahanda villkor för centralkassas samtliga förbindelser
med undantag av kassans skuld till svenska jordbrukskreditkassan;

dels medgiva, att från riksgäldskontoret må till Sveriges riksbank överlämnas
svenska statens obligationer till ett belopp av 150,000 kronor att,
där jordbrukskassa eller centralkassa för jordbrukskredit i avseende å
medlemmarnas ansvar för kassans förbindelser beslutat nedsättning, som
möjliggjorts genom ändringar, vilka vidtagits i gällande bestämmelser
angående godkännande av dylik kassa från det allmännas sida, av riksbanken
användas till täckande av förlust, som i följd av nedsättningen må
hava tillfogats någon, som, då beslutet därom registrerades, ägde fordran
hos kassan, under villkor att förlustens anledning och omfång styrkes
genom intyg av rättens ombudsman i kassans konkurs samt, vad angår
centralkassa, jämväl av det allmänna ombud, som förordnats att deltaga i
förvaltningen av konkursboet, att medgivande till obligationernas användande
skall lämnas av länsstyrelsen i det län, där kassans styrelse har sitt
säte, att därvid tillika skall meddelas erforderliga föreskrifter angående
sättet för behövliga obligationers tillgodogörande, att riksgäldskontoret
ofördröjligen skall underrättas, då dylikt medgivande lämnas, att obligationerna
därvid tillika i första hand skola hembjudas riksgäldskontoret
till inlösen samt att utbetalning till kassas fordringsägare av för obligationer
influtna medel skall verkställas genom konkursförvaltningens
försorg;

dels för budgetåret 1930/1931 anvisa:

till revisionsarbetet inom jord.brukskasserörelsen ett extra reservationsanslag
av ............................................ kronor 25,000;

till upplysnings-, instruktions- och organisationsverksamhet för jordbrukskasserörelsens
befrämjande ett extra reservationsanslag
av ................................................. kronor 75,000;

samt såsom förvaltningsbidrag åt jordbrukskasseorganisationen ett

extra reservationsanslag av .............................. kronor 100,000;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att beträffande förvaltningen av pensionsfondens,
riksförsäkringsanstaltens och postsparbankens kapital meddela
erforderliga föreskrifter till möjliggörande av utlåning åt svenska
jordbrukskreditkassan.

Statsrådet Lundvik tillkännager, att han icke biträder denna hemställan,
enär de föredragna förslagen angående befrämjande av jordbrukets

Skiljaktig

mening.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

kreditkasserörelse icke bygga på sådana grunder, att de kunna av honom
förordas.

Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen; och bifaller Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten vad denne hemställt
samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 268.

161

Innehållsförteckning.

Sid.

Förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor ........................................ 2

Förslag till förordning angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att
till medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor 17

Jordbrukets kapitalbehov och kreditförhållanden ............................................ 21

Jordbruksutredningen .................................................................................... 21

Remissyttranden ............................................................................................ 28

Departementschefen ........................................................................................ 40

Jordbrukskasserörelsens organisation och utveckling ........................................ 44

Förslag till reformer beträffande jordbrukskasserörelsen ............................... 50

Forslagets grundlinjer ................................................................................... 50

Jordbruksutredningen ................................................................................ 50

Remissyttranden ........................................................................................ 56

Departementschefen .................................................................................... 88

Förslagets detaljer ........................................................................................ 94

Jordbrukskassorna........................................................................................ 94

Medlemmar (s. 94). — Delaktigheten (s. 95). — Insatser (s. 97). — Ansvarighet
och uttaxering (s. 98). — Fondering (s. 103). — Utlåningen (s. 104).
Lånemaximum och säkerheter (s. 105). — Inlåning (s. 108).

Centralkassorna............................................................................................ 109

Centralkassornas ställning i allmänhet (s. 109). — Distrikt (s. 110). — Medlemmar
(s. lil). — Insatser (s. 112). — Ansvarighet och uttaxering (s. 113). —
Fondering (s. 114). —■ Utlåning och lånemaximum (s. 115). — Upp- och
inlåning (s. 116).

Centralorgan för jordbrukskasserörelsen ................................................ 125

Kontroll och revision ................................................................................ 138

Upplysnings- och organisationsverksamhet ............................................ 140

Förvaltningskostnader och utlåningsränta................................................ 143

Andelsrörelsens kreditbehov .................................................................... 149

Författningsförslag ................................................................................... 150

Hemställan.............................................................................................................. 158

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 231 haft. (Nr 268).

11