Kungl. Maj :ts proposition nr 867.

1

Nr 267.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
en''kommunsko g slånefond; given Stockholms slott den
14 mars 1930.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

J. B. Johansscm.

Bihang till riksdagens protokoll 1930,

1 sami 830 käft. (Nr £67.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 14 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen statsrådet Johansson anför:

I skrivelse den 12 maj 1928 har skogssällskapet hemställt, att Kungl. Majit
måtte vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodogörande av kala och försumpade
marker genom deras sammanförande till gemensamhetsskogar och försättande i
skogbärande skick med stöd av billiga, av staten tillhandahållna lån.

Sedan denna skrivelse enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 november 1928
överlämnats till de utredningsmän, vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 26 oktober 1928 tillkallats med uppdrag att inom jordbruksdepartementet
verkställa utredning angående statens medverkan till vinnande av skogsbörd å
vissa marker (1928 års skogsvårdskommitté), för att tagas i övervägande vid
utredningens verkställande, hava utredningsmännen den 14 december 1929 avgivit
betänkande angående statslån till kommuner för inköp av skogsmark i
vissa fall (statens offentliga utredningar 1929:34).

I. betänkandet har kommittén hemställt, att Kungl. Maj :t måtte i proposition
föreslå riksdagen att dels godkänna vissa av kommittén föreslagna grunder
för meddelande av lån med förräntnings- och återbetalningsskyldighet till särskilda
slag av kommuner i syfte att för dem underlätta inköp av vissa marker
med otillfredsställande skogstillstånd inom område, varå skogsvårdslagen äger
tillämpning, dels ock besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd kommunskogslånefonden,
skulle inrättas, vilken fond skulle förvaltas av statskontoret
och från vilken lån kunde av Kungl. Maj :t beviljas kommuner enligt förenämnda
grunder, samt att såsom kapitalökning för denna fond anvisa för budgetåret
1930/1931 ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Berörda av kommittén föreslagna grunder för den ifrågasatta låneverksamheten
innefattas i ett betänkandet bilagt förslag till kungörelse angående lån

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

3

från statens lånefond för underlättande av kommuners inköp av skogsmark i
vissa fall (kommunskogslånefonden), vilket förslag torde få såsom bilaga A
fogas vid detta protokoll.

över betänkandet hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen
och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ävensom av
samtliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och landstings förvaltningsutskott,
varjämte fullmäktige i riksgäldskontoret, svenska landskommunernas förbund,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, skogssällskapet och Sveriges
skogsägareförbund yttrat sig i ärendet.

I arets statsverksproposition har i avbidan på proposition i ämnet under utgifter
för kapitalökning, bil. 6, punkten 7, såsom kapitalökning för kommunskogslånefonden
beräknats för budgetåret 1930/1931 ett belopp av 200,000
kronor.

Sedan utredningen i detta ärende numera slutförts, anhåller jag att få underställa
detsamma Kungl. Maj:ts prövning.

I betänkandet har kommittén till en början angivit omfattningen och syftet Utredav
kommitténs utredning i ämnet och därvid uttalat, att kommittén med an- omledning
av skogssällskapets förenämnda framställning samt vissa av kommit- syfte™1

tén införskaffade yttranden från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund och
svenska stadsförbundet, till behandling upptagit frågan, huruvida och i vilken
form staten borde vidtaga åtgärder för underlättande av kommuners förvärv
av skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd i syfte att försätta sådan
mark i nöjaktigt skogligt skick. Kommittén har därvid framhållit, att denna
fråga ägde nära samband med det uppdrag, som genom Kungl. Maj:ts beslut
den 26 oktober 1928 anförtrotts åt kommittén att verkställa utredning angående
statens medverkan för vinnande av skogsbörd å vissa marker och till fullgörande
varav kommittén den 1 november 1929 avgivit betänkande, samt vidare
anfört:

Vad anginge ett i skogssällskapets skrivelse den 12 maj 1928 berört spörsmål
om sammanförande av marker med otillfredsställande skogstillstånd till
gemensamhetsskogar med andra rättssubjekt än kommuner såsom ägare, hade
kommittén ansett detsamma ej böra i förevarande sammanhang göras till föremål
för utredning. Kommittén ville erinra, att detta spörsmål beaktats i 1926
års lag örn delning av jord på landet, enligt vilken författning i skifteslag ingående
skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis tjänlig mark kunde vid
skifte under vissa villkor avsättas till gemensamhetsskog för att till delägarnas
gemensamma nytta förvaltas. De i lagen i detta avseende upptagna bestämmelserna,
som återfunnes i 10 kap. 5 och 6 §§, medgåve, att samfälld skogsmark
i vissa fall finge avsättas till gemensamhetsskog även mot vederbörande
delägares vilja. Med hänsyn till den korta tid, varunder dessa bestämmelser
ägt tillämpning, syntes närmare erfarenhet böra vinnas om deras verkningar,
innan frågan örn vidtagande av ytterligare åtgärder från statens sida i detta
avseende upptoges till prövning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Redogörelse
för den omfattning,

vari under
senare tid
kommunskogar
förvärrats
eller
medel avsatts
för
sådant
ändamål.

Sedan kommittén därefter i betänkandet omnämnt de förslag, som tidigare
framkommit rörande åtgärder från statens sida för att bistå kommuner vid inköp
av skogsmark för bildande av kommunala skogar samt i detta- sammanhang
erinrat, bland annat, att 1911 års skogslagstiftningskommitté med anledning
av en av riksdagen i skrivelse den 29 augusti 1914, nr 185, gjord framställning
i ämnet verkställt utredning rörande behövligheten och lämpligheten
av åtgärder från statens sida för beredande av understöd åt kommuner för
bildande av kommunskogar, har kommittén i betänkandet redogjort för den omfattning,
vari under senare tid kommunskogar förvärvats eller medel avsatts
för sådant ändamål.

Kommittén har härvid — under framhållande att 1911 års skogslagstiftningskommitté
i och för nyssangivna utredning genom länsstyrelserna infordrat
uppgifter dels örn de fall, där kommun inköpt skogsmark för varaktigt skogsbruk,
dels ock därom, huruvida några kommuner avsatt medel till bildande av
fond för framtida sådana inköp, samt att de erhållna uppgifterna hänförde sig
till förhållandena i slutet av år 1914 eller början av år 1915 —- i betänkandet
upptagit en sammanställning av dessa uppgifter. Av nämnda sammanställning
framgår, att 115 landskommuner inköpt eller annorledes förvärvat skogsfastigheter
av varierande storlek, vilka fastigheter i vissa fall disponerades
såsom fattiggårdar eller skollärareboställen, samt att härförutom 125 andra
kommuner bildat fonder, i allmänhet genom reserverande av skogsaccismedel,
för framtida inköp av kommunskogar.

Kommittén har vidare meddelat vissa av skogssällskapet lämnade uppgifter
rörande antalet fall, då under sällskapets medverkan landskommun, stad eller
landsting inköpt skogsmark, ävensom örn arealerna av sålunda inköpt mark
med särskiljande av vissa olika slag av mark. Sagda uppgifter innefattas i
en tablå av följande lydelse.

Inköpt av

Antalet

inköpta

allmän-

nings-

skogar

Areal skogsmark

i hektar

Kal

Försumpad

Vanhävdad
m. mkt gle-sa o. oväxt
liga be-stånd

Annan

Summa

Landsting........

9

4 038-57

3 496-26

2 827-56

1 468-34

11 830-73

1

246

69''84

189''17

—

505-01

Landskommuner ...

29

1 37397

76L15

1 41542

1 594-48

5 14502

Samma

39

5 658''5 4

4 327-25

4 432-15

3 062-82

17 480-76

Av tablån framgår, att antalet av de skogar, som under skogssällskapets
medverkan inköpts av nämnda tre slag av kommuner, utgör 39 och att dessa
skogar omfatta en areal skogsmark av sammanlagt 17,480.76 hektar ävensom
att av sagda skogar 9 med en sammanlagd areal av 11,830.73 hektar tillhöra
landsting, 1 med en areal av 505.01 hektar tillhör stad samt 29 med en totalareal
av 5,145.02 hektar tillhöra landskommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

5

Slutligen har kommittén från finansdepartementet införskaffat uppgifter å
de fall, då Kungl. Majit under tiden från och med år 1915 till och med november
månad år 1929 jämlikt gällande kommunalförfattningar meddelat
landskommuner och landsting tillstånd att upptaga lån i ändamål att för
de upplånade medlen inköpa skogsmark eller att därmed inlösa skuld, härledande
från inköp av sådan mark. Dessa uppgifter innefattas i följande
tablå:

År för

Låne-

Begärd

amorte-

ringstid,

år

Med-

given

Kommun

K. Maj:ts

belopp

amorte-

Anmärkningar

beslut

kronor

ringstid,

år

Sundby kommun......

1915

10000

40

40

1 Fastställande av amor-

Lunda * ......

1916

80 000

40

—

1 teriugstid skulle ske
| på senare framställa.

I Sådan ej gjord.

I Tidigare lånemedgivande

Ånimskogs » ......

1916

38 000

40

40

| å 40 000 kr. åter-

Finns » ......

1918

40000

30

30

| kallat.

Enslövs » ......

1918

20 O00

40

35

Kinna » ......

1922

22 000

20

20

Enslövs » ......

1923

46 800

40

30

Fogdö » ......

Sandhems » ......

Kalmar läns norra landsting . .

1924

1927

1927

50000
36 500
145000

40

30

40

30

30

30

1 kläda sig bet.-ansvar
| för intecknad gäld å
l c:a 18 500 kr.

» > södra > . .

1927

95 000

»längsta

möiliga»

30

Årstads kommun.......

1928

21500

30

30

Hjärnarps » .......

1929

14 700

40

40

Åkers » .......

Skaraborgs läns landsting . . .

1929

1929

12 000
55500

25

50

25

50

(Amorteringsfrihet under
\ de första 10 åren.

Av tablån framgår, att under nämnda tidrymd 3 landsting och 11 landskommuner
erhållit tillstånd till upptagande av lån för ifrågavarande ändamål
samt att de lån, vartill tillstånd lämnats under sagda period, uppgå till
sammanlagt 687,000 kronor eller i medeltal till cirka 45,000 kronor för år.

Tablån visar även, att tillstånd till här avsedd upplåning lämnats i väsentligt
större utsträckning under åren 1927—1929 än tidigare.

Kommittén har uppgivit, att något tillstånd till upplåning av stad för inköp
av skogsmark under berörda tidsperiod ej lämnats.

Kommittén har därefter till behandling upptagit frågan, huruvida kommu - ^Äro komnala
förvärv av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd kunde anses
önskvärda från det allmännas synpunkt. slwgsmarker

Kommittén har i detta avseende till en början erinrat, att i landet förekom- ''fredsstälme
mycket betydande arealer till skogsbörd tjänliga marker, varå skogsull- landejko^sståndet
vore otillfredsställande, samt att närmare utredning härutinnan lärn- ön8kvärda
näts beträffande försumpade skogsmarker i det betänkande, som avgivits den fram delt
26 november 1926 av särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sak- aSynpXnkt?
kunniga angående statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogs- Kommittén
börd m. m. (statens offentliga utredningar 1926:29), och i fråga om andra

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd i det av kommittén den
1 november 1929 avgivna betänkandet angående statens medverkan för vinnande
av ökad skogsproduktion å vissa marker (statens offentliga utredningar
1929:27). Beträffande omfattningen och beskaffenheten av ifrågavarande
marker har kommittén därför hänvisat till nämnda två betänkanden.

Kommittén har vidare redogjort för de åtgärder för skogsproduktionens
höjande å nyssangivna marker, som från statens sida redan vidtagits eller av
kommittén tidigare föreslagits, och härom anfört:

För främjande av torrläggning av försumpade skogsmarker, som vore belägna
inom område, varå 1923 års skogsvårdslag ägde tillämpning, hade riksdagen
från och med budgetåret 1927—1928 årligen anvisat ett särskilt anslag,
benämnt statens skogsutdikningsanslag. Från detta anslag kunde för
nämnda ändamål beviljas bidrag utan återbetalningsskyldighet till högst 40
procent av den av vederbörande myndighet godkända kostnaden för det skogsutdikningsföretag,
varom fråga vore. Dylikt bidrag kunde utgå även till
kommun, där denna ägde sådan mark, som nyss sagts. Bidragsverksamheten
handhades av skogsvårdsstyrelsema samt, beträffande skogar, som vore anslutna
till skogssällskapet, av detta.

. Vad anginge andra åtgärder för främjande av skogsproduktion än skogsdikning
hade kommittén i betänkandet den 1 november 1929 föreslagit, att statsunderstöd
finge lämnas även till dylika åtgärder, dock allenast såvitt anginge
skogar, vilka lydde under 1923 års skogsvårdslag, och blott i fråga örn vissa
slag av marker å dessa skogar. Enligt kommitténs förslag kunde sålunda
statsunderstöd till dylika åtgärder utgå för nämnda skogar i fråga om följande
marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen 1) skogsmarker,
som vore kala eller bevuxna med blott enstaka träd, 2) vanhävdade skogsmarker,
. där skogsbeståndet vöre av synnerligen otillfredsställande slutenhet
och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter, samt 3) skogsmarker,
som vore bevuxna med s. k. stavaskogsbestånd. Beträffande nämnda
vanhävdade marker kunde dock understöd lämnas allenast under förutsättning,
att avsättningsvärdet å det virke, som borde avverkas å dylik mark för
erhållande av nöjaktig föryngring, understege kostnaden för de åtgärder, som
för sådant ändamål borde utföras. Understöd finge i regel ej utgå till åtgärd,
som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig utföra.
I likhet med bidrag från statens skogsutdikningsanslag vore berörda understöd
avsett att bland ägarna till ifrågavarande marker skapa en omfattande
självverksamhet för markernas försättande i tillfredsställande skogligt skick.
I anslutning härtill skulle enligt förslaget statsunderstöd även i detta fall utgå
i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet, och finge dylikt bidrag
beviljas till högst 50 procent av den av vederbörande myndighet godkända
kostnaden för det företag, varom fråga vore. Bidrag finge utgå till dem, som
med ägande- eller fideikommissrätt innehade mark av nyss angivna beskaffenhet,
dock med undantag av aktiebolag, och kunde sålunda beviljas även
kommuner. Jämväl förevarande bidragsverk.samhet skulle enligt förslaget
handhavas av skogsvårdsstyrelsema eller, vad anginge skogar, som vore anslutna
till skogssällskapet, av detta.

Tydligt, vore, att såväl förenämnda bidragsverksamhet för främjande av
skogsdikning som — därest den av kommittén föreslagna verksamheten för
understödjande av andra åtgärder för befordrande av skogsproduktion genomfördes
— denna verksamhet vore ägnad att bland kommunerna skapa
ett ökat intresse att för bildande av kommunskogar förvärva sådana marker,
med avseende varå statsbidrag för berörda ändamål finge utgå. Dessa bi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

7

drag medförde dock ej någon direkt lättnad vid själva förvärvet av dylik
mark. Finansieringen av sådant förvärv ankomme å vederbörande kommun
ensam, och måste denna följaktligen örn ej medel för ändamålet fonderats eller
eljest funnes disponibla, anskaffa medlen genom lån.

Kommittén har slutligen närmare angivit de fördelar, som det allmänna
bereddes genom förvärvande till kommunskogar av marker med otillfredsställande
skogstillstånd, och härutinnan anfört:

Såsom kommittén närmare utvecklat i betänkandet den 1 november 1929,
vore det otvivelaktigt ett statligt intresse av synnerlig vikt, att de inom landet
förekommande stora arealer till skogsbörd tjänliga marker, varå skogstillståndet
vore otillfredsställande, snarast möjligt sattes i nöjaktigt skogsproduktivt
skick. Det torde emellertid ej kunna förväntas, att genom nu utgående
statsbidrag till skogsdikningsföretag eller genom de av kommittén föreslagna
statsbidragen till andra åtgärder för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion
de mycket omfattande marker av nyssangivna beskaffenhet, vilkas
iståndsättande nämnda bidrag avsåge, i sin helhet komme att på vederbörande
markägares föranstaltande sättas i tillfredsställande skick. I ej få fall
torde markägarna sakna tillräckligt intresse eller erforderliga resurser för
utförande av de för ändamålet behövliga arbetena. Särskilt torde detta gälla
av ålder kala skogsmarker, varå utförande av skogsodling först i en relativt
avlägsen framtid skänkte odlaren lön för hans arbete. Det borde ock uppmärksammas,
att i de trakter av landet, där jorden blivit föremål för en långt
genomförd uppdelning och de särskilda fastigheternas skogsområden därför
vore förhållandevis små, svårighet med hänsyn till betesförhållanden och andra
omständigheter ej sällan mötte för den enskilde fastighetsägaren att iståndsätta
sin skogsmark och rationellt sköta därå växande skog. Även finge
framhållas, att ett produktivgörande av här avsedda marker understundom
förutsatte utförande av större väganläggningar eller vidtagandet av andra
mera omfattande transportanordningar samt att det ofta ej torde vara möjligt
att förmå de särskilda markägarna att gemensamt ombesörja dylika anordningar.
Det vore därför tydligen från statens synpunkt önskvärt, att dessa
marker kunde nyttiggöras för skogsproduktion jämväl på annat sätt än genom
åtgärder, som helt berodde av de enskilda markägarnas fria initiativ. En
utväg, som härvid förtjänade noggrant beaktande, vore markernas förvärvande
av kommuner för att av dessa iståndsättas och förvaltas såsom kommunal
egendom.

På sätt framhållits i förenämnda riksdagsskrivelse den 29 augusti 1914
måste det antagas, att, då kommunerna hade en tillvaro, som sträckte sig över
en obegränsad tidrymd, av dem ägda skogar bleve föremål för en ändamålsenlig,
på uthållighet grundad hushållning, vilket för landets virkesförsörjning
och skogsbrukets utveckling vore av stor betydelse. Av kommunernas
berörda egenskap torde ock följa, att de hade större intresse än de enskilda
markägarna att sätta för skogsbörd tjänliga marker med otillfredsställande
skogstillstånd i lämpligt produktivt skick. Även i do fall, då vinsten av i
sådant avseende vidtagna åtgärder framträdde först efter längre tids. förlopp,
kunde kommunerna räkna på att få direkt tillgodogöra sig denna vinst.

Förvärvande av här avsedda marker till kommunskogar vore av betydelse
för skogsvården jämväl därutinnan, att markernas istandsåttande och rationella
utnyttjande vore ägnat att bland skogsägarna inom vederbörande kommun
skapa intresse för vidtagande av liknande åtgärder å dem tillhöriga skogar.
Kommunskogens skötsel vore enligt sakens natur föremål för särskild
uppmärksamhet från kommunmedlemmarnas sida. och de skogsvardsåtgär -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

der, som utfördes å denna, bleve därför kända och så småningom tillämpade
även å^ de enskilda skogarna inom kommunen. I detta sammanhang finge
även påpekas, att kommunskogar i vissa fall kunde få direkt betydelse för den
upplysningsverksamhet rörande skogsskötsel, som skogsvårdsstyrelserna heleve
bland landets skogsägare, i det dessa skogar ofta torde kunna användas
såsom lämpliga demonstrationsobjekt.

Slutligen finge erinras, att bildandet av kommunskogar kunde bliva till avsevärt
gagn även för de. särskilda kommunernas ekonomi. Visserligen torde
rätten för kommun att inköpa skogsmark vara i vissa avseenden begränsad
genom kommunallagstiftningen — till denna fråga återkomme kommittén i
det följande •— men torde denna rätt dock vara tillräckligt omfattande för
att medgiva förvärv av skogsmarksområden av den storlek, att dessas virkesavkastning
kunde bliva en betydelsefull inkomstkälla för kommunen. Kommittén
ville härvid erinra örn de stora ekonomiska fördelar, som de inom Dalarna
och Norrland i sammanhang med storskiftet och avvittringen avsatta
besparings- och allmänningsskogarna medfört för respektive socknar. Vid
tider .av arbetslöshet torde därjämte innehavet av här avsedd skogsmark kunna
bliva till. nytta för vederbörande kommuner därutinnan, att därå erforderliga
skogsvårds- och andra arbeten i vissa fall torde kunna med fördel utföras
såsom, nödhjälpsarbeten. Särskilt gällde detta skogsdikningsarbeten och
väganläggningar.

Det finge i detta sammanhang framhållas, att inom de typiska kalmarksomradena
av landet ett ej ringa antal kommuner funnes, för vilkas ekonomiska
utveckling skogsodlande av de inom kommunen belägna skoglösa marker
vore av den allra största betydelse. På sätt skogssällskapet framhållit, lede
dessa kommuner ej sällan av svagt skatteunderlag och trycktes därför av
dryga kommunalskatter, vilket i vissa fall nödvändiggjort anvisande av bidrag
från skathult jämningsmedel. Ett allmänt iståndsättande av skogsmarkerna
inom dylika kommuner skulle tydligen väsentligt höja markägarnas
skatteförmåga och avsevärt bidraga till förbättrande av kommunernas ekonomi.
För dylika kommuner vore det tydligen av särskilt intresse, att dessa
sattes i tillfälle att förvärva lämpliga kalmarksområden för att genom områdenas
skogsodlande stimulera de enskilda markägarna för vidtagande av enahanda
åtgärd beträffande dem tillhöriga marker av denna beskaffenhet.

Av det anförda torde framgå, att bildande av kommunskogar genom förvärvande
för ändamålet av skogsmarker med otillfredsställande skogstillstand
kunde medföra betydande fördelar såväl från allmän skogsvårdssynpunkt
som med hänsyn till kommunernas ekonomi. Det vore därför otvivelaktigt
ett viktigt statsintresse, att bildandet av dylika skogar i ökad omfattning
komme till stånd.

I de i ärendet avgivna yttrandena har i allmänhet vitsordats, att kommunala
förvärv av marker med otillfredsställande skogstillstånd kunde vara till gagn
från skogsvårdens synpunkt. I många fall vore nämligen förhållandena sådana,
att de enskilda markägarna ej hade möjlighet eller tillräckligt intresse
för dylika markers produktivgörande, och vore det då till fördel, örn detta
syfte kunde vinnas genom markernas förvärvande till kommunskogar. Med
sin till tiden obegränsade tillvaro kunde kommunerna med större egen fördel
än en enskild skogsägare nedlägga kostnader å iståndsättandet av ifrågavarande
marker samt beträffande dem genomföra en på uthållighet grundad hushållning.
Det finge ej heller förbises, att ett sammanförande av mindre skogsmarksområden
till ett större komplex under gemensam förvaltning underlät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

9

tade en rationell skötsel av skogen. Även vore att märka, att kommunala förvärv
av kala och därmed jämförliga skogsmarker vore till nytta för skogsvården
även därutinnan, att markernas utnyttjande för skogsbörd genom
vederbörande kommuns försorg bleve ett verksamt föredöme för de enskilda
skogsägarna i trakten.

Beträffande frågan, huruvida kommunala inköp av marker med otillfredsställande
skogstillstånd vore till fördel även för de särskilda kommunernas
ekonomi, hava i yttrandena olika meningar framförts. Å vissa håll har man
givit sin anslutning till vad kommittén i detta avseende anfört, under det i
andra yttranden hävdats, att dylika inköp i regel komme att bliva en mindre
god affär för vederbörande kommuner. Särskilt gåve erfarenheten vid handen,
att skogsodling å gammal kalmark från räntabilitetssynpunkt vore ett
föga gynnsamt företag, och gällde detta, även örn intet värde räknades å
själva marken.

Flera ortsmyndigheter i mellersta Sverige hava framhållit, att skogsmarker
med otillfredsställande skogstillstånd ej förekomme i denna del av landet i
sådan omfattning, att kommunala förvärv av dylika marker kunde bliva av
större betydelse från skogsvårdssynpunkt.

Ett mindretal skogsvårdsstyrelser har ansett, att bildande av kommunskogar
ej kunde anses vara något statsintresse, då skogsmarkerna borde bevaras
i den jordbruksidkande befolkningens ägo såsom stöd för jordbruket. Det
borde även uppmärksammas, att kommunala inköp av skogsmarker vore till
nackdel för de enskilda skogsägarna jämväl därutinnan, att avsättningen av
ved och virke till kommunerna genom dylika inköp komme att minskas. På
grund härav och då förvärv av marker med otillfredsställande skogstillstånd
för kommunerna själva ej medförde någon ekonomisk fördel, syntes staten ej
böra vidtaga åtgärder för främjande av dylika förvärv.

Någon meningsskiljaktighet torde ej råda därom, att ett iståndsättande av
de inom landet förekommande synnerligen omfattande marker med otillfredsställande
skogstillstånd är från nationalekonomisk och social synpunkt synnerligen
önskvärt. För främjande av detta syfte har staten under senare år lämnat
betydande understöd till utdikning av försumpade skogsmarker inom 1923
års skogsvårdslags tillämpningsområde, och har Kungl. Majit i proposition nr
134 till innevarande års riksdag äskat ett särskilt anslag till understödjande
av andra arbeten för skogsproduktionens höjande å vissa marker under sagda
lag. Även om statliga åtgärder av nu angiven art äro av mycket stor betydelse
för produktivgörande av ifrågavarande marker med otillfredsställande
skogstillstånd, torde det dock ej kunna antagas, att på denna väg samtliga dessa
marker skola försättas i nöjaktigt skogligt skick. På sätt kommittén framhållit,
torde de enskilda markägarna i ej få fall sakna erforderliga resurser eller
tillräckligt intresse härför, och gäller detta särskilt sådana marker, där för ändamålet
erforderliga arbeten kräva förhållandevis dryga kostnader samt det
ekonomiska resultatet av dessa arbeten kan tillgodogöras först efter längre tids
förlopp.

Vill man i största möjliga utsträckning nyttiggöra här avsedda marker för

Departe mentschefen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

skogsproduktion, torde därför för ernående av detta syfte jämväl andra vägar
böra anlitas än de förut angivna. I likhet med kommittén anser jag, att den
utväg, som härvid i främsta rummet bör komma i betraktande, är markernas
förvärvande av kommuner för att av dessa iståndsättas och förvaltas såsom
kommunal egendom.

På sätt av utredningen framgår, har under de senare decennierna ett ej ringa
antal kommuner förvärvat skogsmarker för drivande av skogsbruk eller avsatt
medel för detta ändamål, och har intresset för bildande av kommunskogar under
denna tid avsevärt stegrats. Detta förhållande torde väsentligen bero på
det omfattande och intresserade arbete för ändamålet, som skogssällskapet nedlagt
och som särskilt inriktats på främjande av kommunala förvärv av kala
och försumpade skogsmarker samt andra marker med otillfredsställande skogstillstånd.

Erfarenheten från skogssällskapets verksamhet giver vid handen, att iståndsättande
av dylika marker är en uppgift, som är väl lämpad för kommunerna.
Det ligger ock i sakens natur, att kommunerna med sin till tiden obegränsade
tillvaro hava större intresse för dylika arbeten än den enskilde markägaren, då
de förra städse kunna räkna på att få njuta vinsten därav, även om denna utfaller
först i en relativt avlägsen framtid. Det bör särskilt uppmärksammas, att
kommunerna genom arbeten av ifrågavarande art kunna uppväcka och vidmakthålla
ett ökat skogsvårdsintresse bland sina medlemmar och därigenom förskaffa
sig indirekta fördelar.

Frågan, huruvida inköp och produktivgörande av marker, som här avses,
kunna bliva till fördel för vederbörande kommuners ekonomi, är tydligen beroende
på markernas läge och beskaffenhet samt de kostnader, som kommunerna
i varje fall få vidkännas för markernas förvärvande och iståndsättande,
ävensom på den framtida prisutvecklingen å trävarumarknaden. Något generellt
omdöme rörande lämpligheten från ren ekonomisk synpunkt av dylika inköp
torde därför ej kunna göras, men är uppenbarligen ej uteslutet, att inköpen
i gynnsamma fall kunna bliva ekonomiskt lönande företag. Det torde kunna
förutsättas, att kommunerna vid förvärvande av skogsmarker för ifrågavarande
ändamål komma att iakttaga nödig varsamhet och ej inlåta sig på
andra företag än sådana, som äro ekonomiskt berättigade.

I detta sammanhang må erinras, att kommunerna genom förvärvande av
marker, varom nu är fråga, i vissa fall kunna beredas gagn även på det sätt, att
de för markernas produktivgörande erforderliga arbetena lämpligen kunna
utföras såsom reservarbeten.

Den av vissa skogsvårdsstyrelser hävdade uppfattningen, att kommunala
förvärv av ifrågavarande beskaffenhet vore till skada för den jordbruksidkande
befolkningen, enär denna därigenom frånhändes mark, som borde bibehållas i
dess ägo såsom stöd för jordbruket, torde sakna fog, därest sagda förvärv begränsas
till sådana skogsmarker, vilka ligga kala eller eljest äro väsentligen
improduktiva och vilka ej kunna antagas bliva iståndsätta genom de enskilda
markägarnas försorg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

11

I likhet med kommittén och flertalet i ärendet hörda myndigheter anser jag
alltså, att bildande av kommunskogar genom förvärvande för ändamålet av
marker med otillfredsställande skogstillstånd kan vara till gagn såväl från
allmän skogsvårdssynpunkt som under vissa förutsättningar även med hänsyn
lill kommunernas ekonomi. Det måste därför anses vara ett viktigt allmänt
intresse, att bildandet av dylika skogar i ökad omfattning kommer till stånd.

Kommittén har även diskuterat spörsmålet, huruvida behov av statsåtgärder
för främjande av kommunala förvärv av här avsedda skogsmarker kunde anses * derför''
föreligga. Kommittén har härvid erinrat, att inom flera kommuner fonder ifrågavabildats
i ändamål att bereda medel för inköp av kommunskogar, samt vidare
i detta avseende anfört: Kommittén.

Med hänsyn till den snabba utveckling av den kommunala verksamheten, som
under senare tid ägt rum, och de allt mera stegrade anspråk, som till följd härav
ställdes å kommunernas ekonomi, hade nämnda fondbildning, trots det livliga
intresse, som mångenstädes förefunnes för saken, fortskridit ganska långsamt.

Allenast i ett fåtal fall hade på denna väg tillräckliga medel kunnat anskaffas
för verkställande av dylika inköp. Förvärven av skogsmarker för bildande av
kommunskogar hade därför i allmänhet skett med medel, som för ändamålet helt
eller huvudsakligen upplånats av vederbörande kommuner.

Enligt vad kommittén inhämtat från skogssällskapet, hade ursprungligen
lån för inköp av kommunskogar, som bildats under medverkan av sällskapet,
upptagits hos olika kassor, sparbanker, försäkringsföretag m. fl. enskilda inrättningar
till de i allmänna lånemarknaden gängse räntesatser.. Under
världskriget och även närmast därefter hade även affärsbankerna anlitats för
anskaffande av medel för ändamålet, vilket med hänsyn till de under denna
tid rådande höga räntesatser medfört, att finansieringen av de med dylika medel
inköpta kommunskogarna blivit synnerligen betungande. Under senare år, då
anspråken på kommunernas ekonomi ökats och tillgängliga resurser måst anlitas
för bestridande av löpande utgifter, hade fordran, att kostnaderna för kommunskogarnas
bildande skulle fördelas å längre tidsperioder, starkt aktualiserats
och spörsmålet att söka få kommunskogarna finansierade med långfristiga
billiga lån trätt i förgrunden. För realiserande av detta önskemål hade skogssällskapet
genom förhandlingar med vissa penningförvaltande allmänna institutioner,
särskilt postsparbanken och pensionsförsäkringsfonden, utverkat, att
lån av dessa i vissa fall beviljats för ifrågavarande ändamål, vilka lån utlämnats
på gynnsammare villkor än de av förenämnda enskilda inrättningar och
banker beviljade lånen. De fördelaktigaste lånebetingelserna hade därvid erhållits
hos pensionsförsäkringsfonden, som utlämnat lån för här avsett ändamål,
löpande med en ränta av 4.6 procent samt med amorteringstider av 30 ä 40 år.

Det finge erinras, att enligt gällande reglementen för förvaltningen av de
medel, som inginge i pensionsförsäkringsfonden eller innestode a postsparbanken,
dessa medel kunde göras fruktbärande genom utlämnande av lån till bl. a.
kommuner, därest Kungl. Majit lämnat tillstånd till lånens upptagande. Enahanda
bestämmelse gällde även i fråga om utlåningen från den fond, som omförmäldes
i 19 § i 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete..

De lånemöjligheter, som, på sätt nu angivits, stöde till buds för bildande av
kommunskogar, torde emellertid ej vara tillfyllest att uppväcka något mera
allmänt intresse bland kommunerna för förvärvande i nämnda syfte av kala
idler försumpade skogsmarker eller andra marker med otillfredsställande skogs1
illstånd. Då dylik mark efter inköpet först måste genom utdikning, skogs -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

odling eller andra särskilda åtgärder sättas i nöjaktigt produktivt skick, vilka
åtgärder åtminstone delvis måste bekostas av vederbörande kommun, samt det
därjämte i regel torde åtgå en tidrymd av två ä tre decennier efter åtgärdernas
utförande, innan någon virkesavkastning från marken kunde påräknas, vore
tydligt, att kommunerna ofta hyste betänklighet att för inköp av dylika marker
upptaga lån, för vilka ränta och amortering måste under hela lånetiden
årligen erläggas. Denna betänksamhet vore desto mera naturlig, som den ekonomiska
ställningen för flertalet av landets kommuner för närvarande vore
mindre gynnsam och ofta nödvändiggjort påläggande av dryga kommunalskatter.
En förutsättning för stimulerande av kommunernas intresse för sådana
inköp, som här avsåges, torde vara, att tillfälle bereddes kommunerna att för
ändamålet erhålla lån, vilkas förräntning och amortering i möjligaste mån bestämdes
på sådant sätt, att medel till dessa utgifter i väsentlig utsträckning
erhölles genom virkesavkastningen från de skogsmarker, för vilkas förvärvande
lånen upptoges. Räntefoten för lånen borde sålunda ej sättas högre än att den
ungefärligen motsvarade den uthålliga avkastning, som erhölles å kapital, investerat
i här avsedd skogsmark, under förutsättning att marken iståndsattes
och underkastades rationell skötsel, och borde låntagaren därjämte såvitt möjligt
medgivas anstånd med räntans erläggande under den del av lånetiden, då
någon virkesavkastning från marken ej vore att emotse. Ett dylikt anstånd
vöre desto mera påkallat, som låntagaren under nämnda del av lånetiden finge
vidkännas kostnader för skogsmarkens sättande i produktivt skick. Vidare
borde lånets amortering såvitt möjligt ordnas på det sätt, att den skog, som vore
avsedd att uppdragas å marken, lämnade effektivt bidrag till amorteringens
fullgörande. Tydligt vore, att varken enskilda penninganstalter eller allmänna
penningförvaltande institutioner vöre i tillfälle att utlämna lån för ifrågavarande
ändamål enligt nu angivna villkor. Därest dylika lån skulle ställas till kommunernas
förfogande, torde detta ej kunna ske på annan väg, än att en särskild
låneverksamhet för ifrågavarande ändamål anordnades genom statens försorg.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén funnit sig böra i princip
tillstyrka, att åtgärder vidtoges för anordnande av en statlig låneverksamhet i
förevarande syfte.

I flertalet yttranden har vitsordats, att anordnandet av en statlig låneverksamhet
för underlättande av kommunala förvärv av ifrågavarande skogsmarker
vore av behovet påkallat, och hava de av kommittén angivna riktlinjerna
för denna verksamhet i allmänhet ej föranlett erinran. I några yttranden har
dock en från kommitténs ståndpunkt härutinnan avvikande uppfattning kommit
till synes.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Jämtlands län hava sålunda
ifrågasatt, huruvida ej staten borde underlätta kommunala förvärv av
här avsedda marker genom att för ändamålet lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Till stöd härför har framhållits, att det vore ett viktigt nationalekonomiskt
intresse, att ifrågavarande marker sattes i produktivt skick,
samt att lånevägen ej syntes lämplig för främjande av kommunala förvärv av
dessa marker, enär därigenom kapital, vars räntabilitet vore mycket oviss, bundes
för lång tid framåt. Därtill komme, att stor försiktighet borde iakttagas,
då det gällde kommunernas skuldsättning och pålagor, som komme att påvila
kommande generationer. Det förutsattes givetvis, att, därest statsbidrag beviljades
för ifrågavarande ändamål, en noggrann prövning ägde rum såväl i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 13

om den utsträckning, vari bidrag skulle utgå, som beträffande storleken av bidragen.

Shogsvårdssty reisen i Göteborgs och Bohus län har jämväl gjort gällande,
att statens understöd för här avsett ändamål borde utgå i form av bidrag utan
återbetalningsskyldighet, samt såsom motiv härför anfört, att bildande av kommunskogar
genom förvärvande av kala eller försumpade skogsmarker eller
andra marker med otillfredsställande skogstil] stånd snarare vore ett statligt än
ett kommunalt intresse samt att dylika förvärv endast genom understöd i nyssangivna
form kunde anses ekonomiskt försvarbara.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett, att en statlig verksamhet i förevarande
syfte lämpligen borde givas formen av en kombination av lån och bidrag
i anslutning till det sätt, varpå staten understödde vattenavledningsföretag.
Länsstyrelsen har härvid framhållit, att odling av gammal kalmark vore
en långt svårare och dyrbarare affär än odling av nyligen avverkade kalmarker
samt att kommunerna därför från affärssynpunkt torde i regel göra klokt
i att förvärva sig annan skogsmark till allmänningar än de gamla kalmarkerna.
För att intressera kommunerna till en affärsmässigt med annan allmänningsbildning
konkurrenskraftig kalmarksodling, torde därför staten behöva
erbjuda kommunerna förmånligare villkor än dem, som avsåges med den av
kommittén föreslagna låneverksamheten.

Såsom förut nämnts, måste det anses såsom ett viktigt allmänt intresse, att
marker med otillfredsställande skogstillstånd i ökad omfattning förvärvas av
kommuner för att sättas i nöjaktigt skogligt skick. De lånemöjligheter, som för
närvarande stå kommunerna till buds för inköpande av sådana marker, äro emellertid,
på sätt kommittén framhållit, ej så gynnsamma, att kommunerna därigenom
kunna i erforderlig omfattning stimuleras för dylika inköp. För ernående
av detta syfte torde vara nödigt, att kommunerna beredes tillfälle att
erhålla lån på sådana villkor, att lånens förräntning och amortering i väsentlig
omfattning kan ske med medel, som inflyta genom virkesavkastningen från
de skogsmarker, för vilkas förvärvande lånen upptagas. Mot vad kommittén
i detta avseende anfört synes i stort sett intet vara att erinra. Däremot kan
jag ej biträda den från vissa håll framförda uppfattningen, att staten för underlättande
av här avsedda förvärv borde lämna understöd i form av bidrag
utan återbetalningsskyldighet. En dylik anordning skulle innebära, att staten
helt eller till mera avsevärd del bestrede köpeskillingen för den mark, varom
fråga vore, men synes en uppoffring av denna räckvidd i förevarande fall
knappast vara förenlig med statens intresse. Finner staten sig böra vidkännas
kostnaderna för inköp av mark, som här avses, torde det nämligen i regel
vara fördelaktigare för staten att förvärva marken för egen räkning. Ett understödjande
av ifrågavarande förvärv på nyss angivet sätt skulle ock lätt kunna
medföra, att dessa förvärv komme att taga en omfattning, som ej vore avsedd
eller önskvärd.

Med hänsyn till vad nu anförts och då ett tillgodoseende av förenämnda lånebehov
ej torde kunna ske på annat sätt, än att en särskild låneverksamhet för
ifrågavarande ändamål anordnas genom statens försorg, finnér jag mig, i likhet

Departe mentschefen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

med kommittén och flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna, böra tillstyrka,
att åtgärder vidtagas i sådant syfte.

Kommuner- Under erinran, att, då en kommun inköpte en skogsmark, kommunen därmed
alf skogs- investerade ett visst kapital i marken, har kommittén till behandling upptagit
mark och frågan, i vad mån dylika inköp kunde anses stå i överensstämmelse med allkommunal
nränna regler för kommunal kapitalbildning, sådana dessa framstode genom
kapitalbild- tolkning av kommunalförfattningarna.

Kommittén Kommittén har härvid omnämnt bestämmelserna i 5 § i förordningen örn
omim en. Jj0mmunais^yrejse pä }anciet (J1 k. samt motsvarande stadganden i 5 § i förordningen
örn kommunalstyrelse i stad (F. k. s.) ävensom anmärkt, att gällande
lag örn skogsaccis för landskommuns del uttryckligen påbjöde, att skogsaccismedel
skulle avsättas till en skogsaccisfond, från vilken kommunen i viss utsträckning
ägde anvisa medel såsom tillskott för täckande av sådana utgifter
för kommunen, till vilka enligt gällande författningar medel eljest skolat beredas
genom allmän kommunalskatt.

Kommittén har vidare rörande innebörden av kommunallagarnas bestämmelser
i förevarande avseende anfört:

0 Kapitalbildning hos kommun kunde — bortsett från det fall, att kapital utan
något kommunens åtgörande tillf olle kommunen genom gåva eller testamente
eller på annat sätt — ske genom inköp av vissa nyttigheter eller genom avsättning
till fonder. I vartdera fallet kunde, i allt fall teoretiskt, för kapitalbildningen
tagas i anspråk antingen vissa kommunens inkomster eller ock upplånade
medel. Bland inkomsterna finge i detta avseende skiljas mellan inkomster
genom uttaxering och övriga inkomster. Bland de inkomster, som icke utgjorde
uttaxerade medel, märktes bl. a. inkomster av i kommunens ägo redan befintligt
kapital, vidare nöjesskatt, hundskatt m. m.

Vad inköp av nyttigheter beträffade vore i avseende å kommuns befogenhet
att företaga dylika inköp stadgandet i 1 § i förordningen örn kommunalstyrelse
på landet (1 § F. k. s. Jfr 4 § i lagen örn landsting) vägledande. Enligt detta
stadgande ägde en kommuns medlemmar att själva, efter vad förordningen
närmare bestämde,_ vårda sina »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»,
såvitt icke, enligt gällande författningar, det tillkomme offentlig
ämbetsmyndighet att dem handhava. Det torde kunna sägas, att en kommuns
inköp av nyttigheter vöre förenliga med kommunalförfattningarna allenast i
den mån nyttigheterna tjänade ändamål, som läge inom kommunens befogenhet,
och inköpen skedde i en omfattning, som icke ginge utöver kommunens
behov.

önskade kommunen verkställa inköp av en nyttighet med anlitande av lånemedel,
skulle beslut örn sådant låns upptagande för att vinna bindande kraft i
allmänhet underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse (73 § F. k. 1.,
74 § F. k. s.; jfr 54 § i lagen om landsting).

1 anslutning till den av kommittén sålunda hävdade principiella uppfattningen
har kommittén närmare angivit, i vilken omfattning kommun kunde anses
berättigad att inköpa skogsmark, och i detta avseende anfört:

Det syntes kommittén tydligt, att det icke kunde vara med kommunalförfattningarna
väl överensstämmande, att en kommun i obegränsad omfattning företoge
inköp av skogsmark utan att inköpen ställdes i relation till vissa kommunala
behov. Fastmer syntes det kommittén, som om man vid bedömandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

15

förevarande spörsmål från kommunalförfattningarnas synpunkt borde utgå från
de behov av skogsmark och skog, som för en kommun förelåge, främst från kommunens
direkta behov av virke, och från denna utgångspunkt söka bilda sig
en uppfattning örn storleken av den skogsmark, som i det särskilda fallet kunde
anses böra utgöra den ifrågavarande kommunens »husbehovsskog». En landskommun
av genomsnittstyp hade tydligen vissa årligen återkommande, icke
obetydliga behov av ved för skolhus och kommunalhus, för fattigvård och sjukvård,
liksom ock kommunen tid efter annan behövde byggnadsvirke för nybyggnad
eller ombyggnad av sina hus. En landstingskommun hade högst betydande
behov av ved och virke för sina sjukvårdsanstalt^, skolor m. m. Dessa behov
kunde uppskattas till sin ungefärliga omfattning. Fran denna torde man
ock, såsom nämnt, örn man ej krävde alltför stor noggrannhet i uppskattningen,
kunna sluta till en maximigräns för omfattningen av kommunens »husbehovsskog»,
så långt gränsen bestämdes av virkesbehovet. Härtill komme, att ytterligare
behov av skogsmark kunde i särskilda fall föreligga. Särskilt för
städernas del torde kunna tänkas dylika ytterligare behov, exempelvis för avsättande
av parker, för dränering av försumpad mark m. m. Utöver de gränser,
som bestämdes av de i det särskilda fallet föreliggande kommunala behoven,
syntes man, med nu gällande kommunalförfattningar, icke böra tillåta

kommuns inköp av skogsmark. otti , ,

Frågan bleve då, huruvida det resultat, vartill man salunda komme, kunde
anses tillfredsställande ur de sjmpunkter av huvudsakligen nationalekonomisk
art, vilka drivit fram den föreliggande frågan örn åtgärder för ifrågavarande
skogsmarkers iståndsättande. Ansåges resultatet icke tillfredsställande, erbjöde
sig en tänkbar utväg däri, att i gällande kommunalförfattningar vidtoges
ändring i syfte att möjliggöra större innehav av skog i kommunernas hand.
Häremot reste sig emellertid betänkligheter av flera slag. __ En sådan lagändring
bleve mycket vittutseende, och man kunde med skäl fråga sig, varför man
just på denna punkt, men ej på andra, skulle tillåta en kapitalbildning, gående
utöver de gränser, som uppdroges av föreliggande kommunala behov. .Betänkligheterna
bleve särskilt framträdande i den mån det gällde att företaga den
ifrågavarande kapitalbildningen med anlitande av uttaxerade medel.

Kommittén kunde så mycket hellre stanna vid de begränsningar tor de tankta
skogsmarksinköpen, vilka enligt vad förut sagts torde föranledas av gällande
kommunallagstiftning, som kommittén vore av den uppfattningen, att även inom
denna ram de önskemål, som i frågan framställts ur nationalekonomiska synpunkter,
krnl de i väsentlig mån tillgodoses. Det torde icke ofta förekomma, att
välbelägna och i övrigt lämpliga skogsmarker av sådan storlek kunde erbjudas
en kommun till inköp, att markerna i areal överstege den beraknade maximigränsen
för kommunens »husbehovsskog». Att märka vöre harvid, att, da markens
iordningsställande och skogens uppväxande toge lang tid i anspråk, det
syntes fullt försvarligt, att man vid beräkning av husbehovsskogens storlek
toge hänsyn till den utveckling kommunen kunde väntas undergå under en lang
följd av år framåt.

Kommittén har framhållit, att, innan lån beviljades för här avsett ändamål,
erforderlig utredning borde verkställas rörande det behov av skogsmark for
tillgodoseende av kommunala ändamål, som i det särskilda fallet kunde anses

vara för handen.

I överensstämmelse med sin förenämnda uppfattning örn laneverksamhetens
begränsning enligt de i kommunallagstiftningen innefattade grunderna för kommunal
kapitalbildning har kommittén i omförmälda förslag till kungörelse an -

Yttranden.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

gående ifrågavarande lån ej upptagit några bestämmelser i förevarande avseende.

Det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna
har anslutit sig till kommitténs ståndpunkt i detta hänseende eller
lämnat denna utan erinran. Från några håll hava dock anmärkningar däremot
framkommit.

Länsstyrelsen i Gotlands län har sålunda gjort gällande, att för undvikande
av missförstånd angående vidden av kommunernas befogenhet i förevarande avseende
i den föreslagna kungörelsen borde på ett tydligare sätt än som skett uttryckas,
att det kommunala behovet skulle vara avgörande vid prövning av
ansökningar om lån för ifrågavarande ändamål.

I motsats härtill har skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län betonat, att några
särskilda betsämmelser, åsyftande att i fråga örn skogsmark begränsa förvärvsrätten
för en kommun till viss areal, som stöde i förhållande till kommunens
virkesbehov, syntes varken behövliga eller lämpliga. Det borde ej förutsättas,
att vederbörande kommuner i framtiden skulle få sitt virkesbehov nätt och
jämnt fyllt från de bildade kommunskogarna, utan borde dispositionen av avkastningen
vara fri.

Länsstyrelsen i Hallands län har hävdat, att den befogenhet, som enligt gällande
kommunalförfattningar tillkomme kommun att inköpa skogsmark, borde
anses vidsträcktare än kommittén angivit, samt till utveckling härav anfört:

Den av kommittén uttalade uppfattningen, att det enligt gällande kommunalförfattningar
ej vore tillåtet för kommun att inköpa skogsmark utöver de
gränser, som bestämdes av de i det särskilda fallet föreliggande kommunala
behoven, vore synnerligen farlig. Särskilt i fråga örn landstingens länsallmänningsverksamhet
syntes denna uppfattning kunna vara ödesdiger, enär landstingets
eget behov av virke och ved ofta torde vara ganska minimalt. De byggnader,
landstinget läte uppföra, byggdes i regel av tegel eller annan sten. Eldningen
i desamma plägade ske medelst kol eller koks. Själva principen, att en
kommuns skogsinköp ej borde få överstiga dess eget husbehov, kunde icke godkännas.
Dessa inköp skedde ju i nationalekonomiskt syfte för att bevara åt
kommunens invånare, icke blott åt kommunalförvaltningen, en välskött skogstillgång,
till stöd för framtida behov. Ifall kommunallagarna tilläventyrs
verkligen lade hinder i vägen härför, vore det nödvändigt, att de ändrades.
Då emellertid en kommun finge t. ex. teckna aktier i en .järnväg eller annat
företag, som ansåges bliva till gagn för kommunens invånare, vore det svårt
att se, varför icke kommunen skulle också kunna inköpa och förvalta en skogsallmänning,
även örn icke hela avverkningen därifrån åtginge för de kommunala
institutionerna. En dylik kommunskog kunde även i viss mån förliknas
med ett kommunalt verk, som tillhandahölle allmänheten vissa nyttigheter mot
betalning, vilken inf löte i kommunens kassa. Det ville synas, som örn kommitténs
ifrågavarande uttalande om skogsallmänningsförvärvens begränsning
icke skulle vara nödvändigtvis betingat av kommunalförfattningarna.
Då lån skulle beviljas av Kungl. Majit, torde det i varje fall icke behöva
befaras, att någon kommun finge på denna väg inlåta sig på ekonomiska äventyrligheter.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län har framhållit, att örn
de med förslaget åsyftade fördelarna för stat och kommun skulle vinnas, det

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

17

ej vore tillräckligt att giva inköpen en så snäv begränsning som kommittén ifrågasatt.
De avsedda skogsförvärven torde i stället böra åsyfta att skapa ett kapitalobjekt
åt vederbörande kommuner, som i framtiden kunde bliva av verkligt
ekonomiskt gagn för den då levande generationen. Kommitténs farhågor
för att låta kommunerna i osunt spekulationssyfte företaga inköp av skogsmark
borde tryggas på annat sätt än genom att ställa inköpen i relation till
kommunernas husbehov. Detta torde lämpligast kunna ske genom lagstadganden
rörande kommunernas fondbildning. — Skogsvårdsstyrelserna i Jämtlands
och Västerbottens län hava uttalat sig i liknande riktning.

Landstingets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bolms län har ifrågasatt,
huruvida förvärv av skogsmark för landstingens husbehov kunde vara av något
vidare praktiskt värde. Däremot skulle det vara av stort gagn, örn landstingen
finge enbart för ökande av skogsbestånden i respektive län förvärva marker,
varom här vore fråga, samt skogsödla och förvalta deni. För tillgodoseende
av detta önskemål erfordrades emellertid, såsom kommittén antytt, viss
ändring i landstingsförordningen.

Länsstyrelsen i Blekinge län har gjort gällande, att, därest utvägen att genom
billiga statslån underlätta kommunala förvärv av kala och försumpade
marker i ändamål av markernas bringande i kultur skulle kunna med någon
större framgång beträdas, det vore nödigt att lätta på den inskränkning med
avseende å förvärven till att omfatta allenast »husbehovsskog», som enligt kommitténs
mening följde av 1 § i förordningen örn kommunalstyrelse på landet,

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har anslutit sig till kommitténs
ståndpunkt i förevarande avseende samt påpekat, att husbehovssynpunkten
endast borde tjäna att bestämma gränsen för kommunernas lagliga markförvärv.
Kommittén torde ej hava åsyftat, att de bildade kommunskogarna skulle
skötas såsom typiska husbehovsskogar i den bemärkelse som ex. ecklesiastika
boställsskogar. Sådana husbehovsskogar med en stel reglering av virkesuttagen
vore långt ifrån önskvärda och kunde ej bliva några föredömen i
fråga örn rationell skötsel. En kommunskogs avkastning borde, örn skogen
skulle skötas efter ekonomiska principer, kunna disponeras lika fritt som en
enskild skogs och försäljas eller nyttiggöras i de kommunala inrättningarna
alltefter rådande förhållanden.

Beträffande frågan i vad mån kommun äger befogenhet inköpa skogsmark
av här ifrågavarande beskaffenhet vill jag erinra om vissa bestämmelser i lagen
den 12 maj 1917 örn expropriation. Enligt sagda lag må fastighet, som
tillhör annan än kronan, örn Konungen prövar det nödigt, tagas i anspråk
genom expropriation för åstadkommande på det allmännas bekostnad av skogsåterväxt
å skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd
och ej utgör nödig betesmark, och stadgas därjämte i lagen, att rätt till expropriation
för detta ändamål må, örn rätten ej skall utövas av kronan,
icke beviljas annan än den kommun, inom vars område marken är belägen,
eller landstinget eller skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområ Bihang

till riksdagens protokoll 19SO. 1 sami. 230 haft. (Nr 267.)

Departe mentschefen.

2

1$

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

det. Vid provning av framställning örn expropriationsrätt för ifrågavarande
ändamål skall Konungen, där markens ägare erbjuder, att han
själv skall ombesörja återväxt, giva ägaren skälig tid därtill. Göres ej sådant
erbjudande av markägaren eller varda nödiga återväxtåtgärder ej vidtagna
inom förelagd tid och bifalles framställningen örn expropriationsrätt, bestämmer
Konungen samtidigt, därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan,
viss tid, inom vilken nye ägaren skall sörja för återväxt. Av nu angivna bestämmelser
lärer följa, att beträffande kommun, inom vars område ödelagd
skogsmark är belägen, det bör anses såsom en kommunal uppgift att — jämväl
annorledes än genom expropriation — förvärva sagda mark i syfte att
därå åstadkomma nöjaktig skogsåterväxt, örn sådan eljest ej kan antagas komma
till stånd. Någon begränsning av kommunens befogenhet i detta hänseende
till att avse allenast viss areal dylik mark torde ej kunna härledas
från nämnda bestämmelser. Det synes dock böra förutsättas, att kostnaderna
för förvärvet skola stå i skäligt förhållande till kommunens skattekraft
och finansiella läge, och kan lämpligheten av förvärvet från denna synpunkt
i underställningsväg bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning, därest kommunen
beslutar upptaga lån för bestridande av sagda kostnader. Av motiven
till berörda bestämmelser i expropriationslagen framgår, att med uttrycket
»skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd»
närmast avses skogsmark, som av ålder ligger kal. Det synes emellertid
böra antagas, att kommuns befogenhet att i förevarande syfte förvärva
skogsmark ej är begränsad att uteslutande gälla egentlig kalmark, utan lärer
delina få anses omfatta även annan skogsmark, vilken i fråga örn improduktivitet
är väsentligen likställd med kalmark. I anslutning härtill torde kommun
fä anses berättigad att i förevarande syfte förvärva jämväl mark, varå skog
visserligen finnes men varå denna saknar utvecklingsmöjligheter till följd av
försumpning, vanhävd eller annat dylikt förhållande. Jag vill i detta sammanhang
erinra, att de kommunala förvärv av skogsmarker, som skett under
skogssällskapets medverkan, i stor utsträckning avsett försumpade marker samt
vanhävdade marker med mycket glesa och oväxtliga bestånd.

Med den befogenhet att förvärva skogsmark, som enligt det nu anförda bör
anses tillkomma kommun — i förevarande avseende bör tydligen landsting likställas
med primärkommun — torde det nationalekonomiska syftet med den
ifrågasatta låneverksamheten kunna i allt väsentligt tillgodoses. Någon ändring
i gällande kommunalförfattningar lärer sålunda för detta ändamål ej vara
påkallad. På frågan i vad mån kommunerna må äga befogenhet att förvärva
marker med tillfredsställande skogstillstånd saknas i förevarande sammanhang
anledning att ingå.

Låneverk- Kommittén har föreslagit, att lån för ifrågavarande ändamål må beviljas
omfattnin landskommuner, köpingar, som utgöra särskilda kommuner, och landsting
med hänsyn ävensom kommunalförbund, som uteslutande omfatta kommuner av nämnda
till olika sjag_ Enligt kommitténs förslag må lån ej utgå till städer eller municipalkommuner,
samhällen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

19

Till stöd för förslaget i denna del har kommittén anfört:

Vid bedömande av förevarande fråga ledde de grundläggande synpunkter
på den föreslagna låneverksamheten, som kommittén utvecklat, naturligt nog
tanken i första hand på landskommuner och landsting såsom låntagare i denna
verksamhet. Beträffande dessa slag av kommuner torde det relativt ofta gälla,
att en skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd hade ett sådant läge,
att ett förvärv av skogsmarken från kommunens sida tedde sig ändamålsenligt.
Likaså torde det beträffande landskommuner och landsting i många fall bliva
lämpligt att använda den uppvuxna kommunskogens naturaprodukter direkt för
kommunens behov av ved och virke.

Däremot syntes övervägande skäl tala för att lämna städerna utanför låneverksamheten.
Behoven av ved och virke vore ju även för städernas del betydande.
Men belägenheten av skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd
torde sällan vara sådan, att ett förvärv av marken från en stads sida framstode
såsom naturlig, särskilt därest man förutsatte en användning av de blivande
naturaprodukterna i stadskommunens hushållning. Av svenska stadsförbundet
hade vitsordats, att frågan örn kalmarkers förvärvande för städernas del saknade
större räckvidd. Samma förhållande torde med stor sannolikhet kunna påstås
gälla även beträffande de övriga slag av marker med otillfredsställande
skogstillstånd, som låneverksamheten vore avsedd att omfatta.

Mot städernas medtagande i låneverksamheten talade även en synpunkt av
organisatorisk art. Såsom i det följande skulle närmare utvecklas önskade
man för utövande av vissa lokala bestyr för låneverksamheten anlita — jämte
skogssällskapet — landets skogsvårdsstyrelser. Då dessa jämlikt 1923 års
skogsvårdslag hade att öva uppsikt över enskildas, däribland landskommuners
och landstings, skogar, måste de förutsättas äga god kännedom örn samma skogar
och sålunda vara lämpade för nämnda uppgift. Städernas skogar vore däremot,
jämlikt förordningen den 21 juli 1903 angående förvaltningen av städernas
skogar, ställda under domän styrelsens överinseende och stöde, eller kunde
ställas, under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Då det med
hänsyn härtill ej torde kunna ifrågakomma, att handhavandet av förenämnda
lokala bestyr beträffande dessa skogar uppdroges åt skogsvårdsstyrelsema,
skulle ett inbegripande av dylika skogar under låneverksamheten hava till
följd, att berörda uppgift måste — med undantag för skogar, som vore anslutna
till skogssällskapet — anförtros åt skogsstatens tjänstemän. Enligt kommitténs
uppfattning torde emellertid lämpligheten av en dylik anordning i och för
sig kunna ifrågasättas, och skulle i varje fall därigenom ett ändamålsenligt
organiserande av låneverksamheten avsevärt invecklas och försvåras.

Med hänsyn till vad nu anförts och i betraktande av den ringa betydelse,
som den föreliggande frågan syntes hava för städernas del, ansåge kommittén,
att dessa för närvarande ej borde göras delaktiga i låneverksamheten. Därest,
såsom från något håll blivit ifrågasatt, städernas skogar framdeles komme att
inordnas under skogsvårdslagen och sålunda bliva ställda under skogsvårdsstyrelsernas
tillsyn, torde frågan om städernas rätt till erhållande av lån böra
tagas under förnyat övervägande.

Vad anginge köping, som utgjorde särskild kommun, syntes övervägande
skäl tala för att låta jämväl dylik kommun bliva föremål för verksamheten.
Avgörande härvid torde böra vara den omständigheten, att skog, tillhörig köping,
lydde under allmänna skogsvårdslagen och således stöde under tillsyn av
skogs vårdsstyrelse.

Däremot syntes municipalsamhälle, i. betraktande av de begränsade verksamhetsuppgifter,
som dylikt samhälle ägde. icke böra bliva föremål för låneverksamheten.
Behov, som sammanhängde med ordnings- oell hushållningsangelä -

Kommittén.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

genheter, avsedda i ordningsstadgan och byggnadsstadgan för rikets städer
samt i brandstadgan och hälsovårdsstadgan, syntes näppeligen kunna motivera
bildandet av kommunskogar i dessa samhällens ägo.

Det syntes ingalunda otänkbart, att bildandet av kommunskogar kunde bliva
en lämplig uppgift för kommunalförbund. Även sådana torde därför böra få
möjlighet att erhålla lån från den ifrågasatta nya fonden, dock endast förbund,
som uteslutande omfattade sådana slag av kommuner, vilka enligt vad
nyss anförts borde vara berättigade att erhålla lån från fonden.

Kommitténs förslag i förevarande avseende har tillstyrkts av flertalet i ärendet
hörda myndigheter och sammanslutningar. I några yttranden hava dock
erinringar däremot framställts.

Landstingets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har sålunda uttalat betänkligheter
däremot, att landstingens verksamhet skulle utsträckas att omfatta
även förvaltning av sådana skogsmarker, som i kommitténs förslag avsåges,
då en dylik förvaltning krävde icke blott sakkunskap utan även en
skötsel och omtanke, som skulle avsevärt tynga landstingens redan förut omfattande
förvaltning. Härtill komme, att de ekonomiska konsekvenserna av
dylika markers förvärvande vore mycket ovissa. Enligt utskottets mening borde
landstingen dock ej uteslutas från rätten att erhålla statslån för ifrågavarande
ändamål, då omständigheter kunde inträffa, som nödgade landstingen att ingripa
i förevarande syfte.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands län hava framhållit,
att anskaffande av husbehovsskogar knappast kunde anses befogat för
landstingens del, då dessas institutioner läge spridda samt på grund härav
platsen för virkeskonsumtionen i regel ej komme att ligga inom rimligt avstånd
från husbehovsskogen.

Skogssällskapet har uttalat tvivel, huruvida bildande av kommunskogar
skulle, såsom kommittén antagit, kunna bliva en lämplig uppgift för kommunalförbund.
Kommunalförbundsidén hade visserligen slagit igenom och vunnit
terräng men föremål för dylikt förbunds verksamhet torde även i framtiden
bliva allenast sådana frågor, som framtvingades av kravet på nedbringande av
kommunernas kostnader för ofrånkomliga uppgifter.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava å andra sidan framhållit såsom önskvärt,
att, där så lämpligen kunde ske, kommunalförbund bildades för förvärvandet
av skogsmark. Därigenom kunde i många fall undvikas, att de kommunala
allmänningarna till arealen bleve allt för obetydliga, vilket måste medföra
en förhållandevis dyr förvaltning och kontroll. En sammanslutning mellan
flera kommuner för här ifrågavarande ändamål skulle för övrigt stå i god
överensstämmelse med de strävanden till samarbete, som på många håll inom
landet kommit till uttryck, då det gällt att lösa en del andra kommunala frågor
av större räckvidd.

Länsstyrelsen och landstingets förvaltningsutskott i Jönköpings län samt
länsstyrelsen i Malmöhus län hava framhållit såsom önskvärt, att även städerna
gjordes delaktiga i den föreslagna låneverksamheten. Till stöd härför har
anförts, bland annat:

Kungl. Majlis ''proposition nr 207.

21

Det kunde mången gång ligga inom en stads naturliga intressesfär att förvärva
marker, som lämpade sig för skogsodling. Sålunda kunde en större
stad behöva förvärva markområden för deras utläggande till parker. Tänkas
kunde ock, att en stad skulle kunna finna med sin fördel förenligt att förvärva
en skogsegendom vare sig inom eller utom stadens område i syfte att de
blivande skogsprodukterna skulle tillgodogöras för stadens egen hushållning.
Förbises borde ej heller, att arbetet för skogsmarkens bringande i kultur genom
anläggande av vägar, verkställande av utdikningar samt planterande av
skog utgjorde en lämplig sysselsättning i tider av arbetslöshet, vilket ock kunde
tänkas göra en stad benägen att förvärva sådan mark, varom fråga vore.
Även örn spörsmålet angående rena kalmarkers förvärvande för städernas del
ej skulle vara av större räckvidd, torde ej samma förhållande äga rum beträffande
de övriga slag av marker med otillfredsställande skogstillstånd, som låneverksamheten
vore avsedd att omfatta.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har ansett såsom oformligt,
att städerna på grund av den i viss mån föråldrade skogslagstiftning, som
gällde för dem, skulle uteslutas från rätten till statslån, samt framhållit önskvärdheten
därav, att sagda lagstiftning snarast möjligt upphävdes och att städernas
skogar i likhet med övriga kommunala skogar inordnades under 1923
års skogsvårdslag.

Svenska stadsförbundet har ej framställt någon erinran mot kommitténs förslag
i denna del.

I likhet med kommittén och det övervägande flertalet i ärendet hörda myndigheter
tillstyrker jag, att statslån för ifrågavarande ändamål må beviljas
landskommuner, köpingar, som utgöra särskilda kommuner, landsting och kommunalförbund,
som uteslutande omfatta kommuner av nämnda slag. Vad särskilt
angår landsting vill jag härvid erinra, att ett flertal sådana under de senare
åren förvärvat skogsallmänningar, i vissa fall av betydande storlek, samt att de
erfarenheter, som gjorts i fråga örn landstingens förvaltning av dessa allmänningar,
i allmänhet varit mycket gynnsamma. Beträffande beviljande av lån till
kommunalförbund för här avsett ändamål ansluter jag mig till den av fullmäktige
i riksgäldskontoret uttalade uppfattningen, att bildande av dylika förbund
för förvärv av kommunskogar måste anses önskvärt, då därigenom möjlighet
skapas för inköp av dylika skogar av mera betydande storlek, vilket såväl från
skoglig som ekonomisk synpunkt måste andes vara till fördel.

Med avseende å spörsmålet, huruvida städerna böra göras delaktiga i låneverksamheten,
vill jag erinra, att det allenast i undantagsfall torde förekomma,
att städerna inom sina områden hava kala eller försumpade skogsmarker
eller andra marker med otillfredsställande skogstillstånd av någon betydenhet.
Därest stad vill förvärva dylik mark, torde den därför i regel vara hänvisad
att inköpa sådan, som är belägen inom annan kommuns område. I dylikt
fall föreligger emellertid enligt vad jag i det föregående tillstyrkt möjlighet
såväl för den primärkommun, där marken är belägen, som för vederbörande
landsting att erhålla statslån för markens förvärvande i ändamål att iståndsätta
densamma, och synes det vid sådant förhållande vara mindre angeläget

Departe mentschefen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

att öppna sådan möjlighet även för staden. Vidare må framhållas, att, därest
städerna skulle medgivas rätt till statslån för ifrågavarande ändamål, detta
skulle nödvändiggöra att låneverksamhetens organisation anpassades efter
den särskilda lagstiftning, som gäller för städernas skogar, vilket skulle i
viss mån inveckla och försvåra ett ändamålsenligt handhavande av verksamheten.
Slutligen är att märka, att enligt de villkor, som i propositionen nr
134 till innevarande års riksdag föreslagits skola gälla med avseende å bidrag
från statens skogsodlingsanslag, dylikt bidrag ej må utgå i fråga om städernas
skogar. Även örn möjlighet bereddes städerna att erhålla statslån för inköp
av marker med otillfredsställande skogstillstånd, skulle städerna sålunda
ej, vid bifall till nämnda proposition, kunna erhålla statsbidrag för markernas
produktivgörande, vilket tydligen skulle vara ägnat att i avsevärd grad
minska städernas intresse för dylika inköp. Med hänsyn till det nu anförda
finner jag mig böra biträda kommitténs förslag, att städerna för närvarande ej
skola inbegripas under låneverksamheten. Därest, såsom i vissa yttranden förordats,
städernas skogar framdeles komma att överföras till skogsvårdslagen,
torde emellertid frågan örn städernas rätt till erhållande av statslån för ifrågavarande
ändamål böra upptagas till ny prövning.

Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning även därutinnan, att municipalsamhällen
ej böra inordnas under låneverksamheten.

Vilka sko- I fråga örn den föreslagna låneverksamhetens omfattning med hänsyn til)
^Terisa»)-*3" slyg av skogar har kommmittén framhållit, att verksamheten principiellt

heten avse? borde begränsas till enskilda skogar, då möjlighet att förvärva skogsmark med
Kommittén, otillfredsställande skogstillstånd enligt sakens natur i regel föreläge allenast
i fråga örn dylika skogar. Till enskilda skogar borde enligt kommitténs mening
i förevarande sammanhang hänföras de skogar, som lyda under 1923 års
skogsvårdslag, förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å
viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden (lappmarkslagen) samt lagarna den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående
husbehovsskogar inom vissa områden samt den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående
skyddsskogar.

Kommittén har ansett, att rätt till erhållande av statslån, åtminstone för närvarande,
ej borde medgivas beträffande andra enskilda skogar än dem, som
vore underkastade 1923 års skogsvårdslag. Enligt kommitténs åsikt borde
sålunda från lånerätten undantagas skogar under lappmarks-, husbehovsskogsoch
skyddsskogslagarna. Till stöd härför har kommittén anfört:

Vad anninge de skogar, som lydde under lagen angående skyddsskogar, vore
de skogsbiologiska förhållandena å dessa i allmänhet så ogynnsamma, att kommunala
förvärv av därå belägna marker med otillfredsställande skogstillstånd
ej torde böra uppmuntras från statens sida. Beträffande de skogar, som vore
underkastade lappmarkslagen samt lagen angående husbehovsskogar inom vissa
områden, vore att märka, att dessa skogar till övervägande del vore belägna
inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt Särna och Idre

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 23

socknar av Kopparbergs län, samt att inom dessa delar av landet sockenallmänningar
av betydande storlek i allmänhet avsatts redan i samband med där verkställda
storskiftes- eller avvittringsförrättningar, vadan inom sagda områden
behov att inköpa skogsmark för ifrågavarande ändamål i regel ej förelåge. Härtill
komme, att frågan örn revision av lappmarkslagen, innefattande, bland annat,
spörsmålet, huruvida den nuvarande organisationen för lagens handhavande
borde bibehållas eller ny form härutinnan skapas, för närvarande vöre föremål
för utredning genom särskilda jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den
2 september 1927 tillkallade sakkunniga samt att med hänsyn härtill det e,i
torde vara lämpligt att ålägga de organ, åt vilka lagens tillämpning för närvarande
vore anförtrodd, nya uppgifter beträffande de under lagen lydande
skogar.

Kommitténs förslag, att vissa grupper enskilda skogar ej skulle inbegripas
under låneverksamheten, har i några yttranden föranlett erinringar.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda hemställt, att
rätt till statslån för ifrågavarande ändamål måtte medgivas jämväl i fråga örn
skogar under lappmarks- och skyddsskogslagarna. Centralrådet har härvid påpekat,
att, om låneverksamhetens handhavande, såsom centralrådet ärnade föreslå,
uppdroges åt länsstyrelserna, de av kommittén aberopade hindren av administrativ
art för låneverksamhetens utsträckande att avse även nyssnämnda
skogar skulle bortfalla.

Länsstyrelsen, skogsvårdsstyreisen och landstingets förvaltningsutskott i
Västerbottens län, skog svårdssty reisen i Norrbottens län samt svenska landskommunernas
förbund hava ansett, att även skogarna under lappmarkslagen
borde inordnas under låneverksamheten. Ortsmyndigheterna i Västerbottens
län hava härvid erinrat, att allmänningsskogar funnes inom länets lappmark
allenast ovanför odlingsgränsen, vadan flertalet socknar inom sagda lappmark
ej förfogade över dylika skogar.

Beträffande skogar under skyddsskogslagen anser jag på de av kommittén
anförda skäl dessa ej böra inbegripas under låneverksamheten.

Ej heller torde giltig anledning föreligga att medgiva rätt till statslån i fråga
örn skogar under lagen örn husbehovsskogar, då med hänsyn till de för dessa
skogar gällande bestämmelser kommunala förvärv av därå belägna marker
med otillfredsställande skogstillstånd ej lära ifrågakomma.

Vad angår skogar under lappmarkslagen torde däremot medgivande av lånerätt
beträffande dessa vara påkallat från de allmänna synpunkter, som enligt:
vad jag i det föregående framhållit böra ligga till grund för anordnande av
en statlig ^overksamhet i förevarande syfte. Såsom kommittén erinrat, hava
visserligen inom lappmarkslagens giltighetsområde sockenallmänningar i betydande
utsträckning avsatts redan i samband med där verkställda storskiftesoch
avvittringsförrättningar, men finnes inom Västerbottens läns lappmark ett
flertal kommuner, som sakna dylika allmänningar och för vilka ett medgivande
av rätt till erhållande av statslån för ifrågavarande ändamål sålunda skulle

Yttranden.

Departe mentschefen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

kunna bliva av betydelse. Då emellertid frågan om lappmarkslagens revision
för närvarande är föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga
och det torde kunna förväntas, att detta spörsmål inom en näraliggande framtid
kommer att bliva föremål för statsmakternas prövning, torde hithörande skogars
inordnande under låneverksamheten böra anstå, intill dess berörda lagstiftningsfråga
blivit avgjord. Jag vill erinra, att ifrågavarande skogar i propositionen
nr 134 till årets riksdag angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag
jämväl undantagits från rätt till bidrag från sagda anslag i avbidan
på genomförande av ändrad lagstiftning för dessa skogar.

I enlighet med det nu anförda finner jag låneverksamheten för närvarande
böra begränsas till skogar under 1923 års skogsvårdslag.

Låneverksamhetens

begränsning
till vissa
marktyper.

Kommittén.

I det föregående har förutsatts, att den föreslagna låneverksamheten bör
avse allenast skogsmarker med otillfredsställande skogstillstånd.

Kommittén har ansett, att rätt till statslån för ifrågavarande ändamål ej borde
vara medgiven beträffande alla marker med dylikt skogstillstånd utan
begränsas till vissa särskilda typer av dessa. Beträffande urvalet av dessa
typer har kommittén anfört:

Med avseende å förevarande fråga ville kommittén erinra, att kommittén i
förenämnda den 1 november 1929 avgivna betänkande hävdat, att statsunderstöd
till åtgärder för främjande av skogsproduktion principiellt borde utgå
allenast i fråga örn sådana marker, med avseende varå åtgärder i detta syfte ej
kunde antagas bliva vidtagna inom skälig tid genom markägarens egen försorg.
I anslutning härtill hade kommittén, som i betänkandet framlagt förslag om
statsbidrag till sådana åtgärder i nämnda syfte, som ej vore att hänföra till
skogsdikning, förordat, att statsbidrag för detta ändamål finge anvisas allenast
beträffande följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen
1) skogsmarker, som helt saknade trädvegetation eller vore bevuxna med blott
enstaka träd, 2) vanhävdade skogsmarker, där skogsbeståndet vore av synnerligen
otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknade utvecklingsmöjligheter,
samt 3) skogsmarker, bevuxna med s. k. stavaskogsbestånd.
Kommittén hade därjämte, jämväl i överensstämmelse med nämnda
av kommittén hävdade grundsats, i betänkandet föreslagit, att statsbidrag beträffande
marker, som omförmäldes under 2), finge utgå allenast under förutsättning,
att avsättningsvärdet a det virke, som borde avverkas å marken för
erhållande av nöjaktig föryngring, understege kostnaden för de åtgärder, som
för sådant ändamål borde utföras, samt att statsbidrag ej finge lämnas till
åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga.

^ Vidare.finge erinras, att enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) angående
villkoren. för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag dylikt
bidrag finge anvisas till utförande inom område, varå skogsvårdslagen ägde
tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avsåge höjande av alstringsförinagan
hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. Då skogsvårdslagen
ägde tillämpning allenast å skogsmark — vilket begrepp dock enligt
motiven för lagen borde anses omfatta ali mark, som ej användes till an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20?.

25

nät kulturändamål än skogsproduktion, under förutsättning att marken ej
vore otjänlig till skogsbruk — torde den mark, med avseende varå statsbidrag
från statens skogsutdikningsanslag finge utgå, kunna generellt betecknas såsom
försumpad skogsmark.

Enligt kommitténs uppfattning borde förenämnda av kommittén hävdade
grundsats angående de marker, med avseende varå statsunderstöd för främjande
av skogsproduktion borde utgå, förlänas tillämpning även vid bestämmande
av de marktyper, för vilkas förvärvande till kommunskogar statslån
kunde beviljas. Dylikt lån borde följaktligen kunna utgå allenast för förvärv
av sådana marker med otillfredsställande skogstillstånd, som ej kunde
antagas inom skälig tid bliva försatta i nöjaktigt produktivt skick genom
markägarens egen försorg. I anslutning härtill och då till dylika marker
borde hänföras, förutom de marker, beträffande vilka statsbidrag enligt kommitténs
förslag finge utgå, jämväl försumpade skogsmarker, ansåge kommittén
såsom allmän regel böra gälla, att statslån finge beviljas allenast för förvärv
av mark, som tillhörde någon av berörda två markkategorier eller bådadera.

Berörda regel torde dock böra underkastas vissa jämkningar. Enligt kommitténs
mening borde sålunda den omständigheten, att någon enligt gällande
eller äldre skogsvårdslag vore pliktig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande
i fråga örn mark, som vore avsedd att förvärvas till kommunskog,
ej utgöra hinder för beviljande av statslån till förvärvet. I många fall torde
det vara ekonomiskt fördelaktigt för kommun att för bildande av dylik skog
inköpa skogsmark, med avseende varå reproduktionsplikt förelåge, enär sådan
mark ofta torde betinga billigare pris än mark av enahanda beskaffenhet, som
ej vore underkastad sådan plikt. Jämväl från allmän skogsvårdssynpunkt
torde det vara påkallat att medgiva rätt till statslån för kommunala förvärv
av skogsmark, för vilken dylik plikt vore gällande, enär det i ej få fall torde
inträffa, att plikten till följd av markägarens insolvens ej kunde av denne
utkrävas och markens iståndsättande på denna väg sålunda ej kunde vinnas.
Det finge erinras, att markens inköpande till kommunskog ej medförde annan
ändring i reproduktionspl Örtens giltighet än att köparen-kommunen i stället
för säljaren bleve ansvarig för pliktens fullgörande. Vidare torde statslån
böra kunna utgå beträffande förenämnda vanhävdade skogsmarker, oavsett
huruvida avsättningsvärdet å det virke, som borde avverkas å dylik mark för
erhållande av nöjaktig föryngring, understege kostnaden för de beträffande
marken erforderliga föryngringsåtgärderna eller ej. En bestämmelse i detta
sjJte syntes betingad därav, att en begränsning av rätten till statslån i fråga
örn dessa marker till att avse allenast förstnämnda fall skulle medföra mycket
stora svårigheter vid tillämpningen Särskilt skulle sagda begränsning
föranleda betydande vidlyftighet och kostnad vid fastställande, huruvida mark,
varom nu vore fråga, vore av beskaffenhet, att lån för dess förvärvande kunde
beviljas. I överensstämmelse härmed ansåge kommittén, att förenämnda regel
rörande beskaffenheten av den mark, beträffande vilken rätt till statslån
skulle vara medgiven, bord? jämkas på sätt nu angivits.

T anslutning till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att statslån
för ifrågavarande ändamål må kunna beviljas beträffande följande marker med
otillfredsställande skogstillstånd: 1) skogsmarker, som helt saknar trädvege tation

eller äro bevuxna med blott enstaka träd. 2) vanhävdade skogsmarker,
där beståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i vä -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

sentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter, 3) skogsmarker, som äro bevuxna
med s. k. stavaskogsbestånd, samt 4) försumpade skogsmarker.

Beträffande tillämpningen av vad kommittén sålunda föreslagit har kommittén
anfört:

I praktiken torde tillfälle att för ifrågavarande ändamål förvärva uteslutande
sådan mark, som enligt vad kommittén föreslagit skulle utgöra föremål
för rätt till statslån, mera sällan yppa sig. I regel torde mark, som salubjödes
för ändamålet, omfatta, förutom skogsmark av dylik beskaffenhet,
jämväl annan skogsmark eller odlade ägor eller bådadera. Denna omständighet
borde enligt kommitténs mening ej hindra, att statslån beviljades till förvärvet,
men borde lånet därvid begränsas att avse den i förvärvet ingående
skogsmarken av förstnämnda beskaffenhet. Vid bestämmande av lånets storlek
borde sålunda hänsyn tagas allenast till värdet av denna mark samt den
del av köpeskillingen, som belöpte därå.

o Bedömandet av frågan, huruvida skogsmark vore av beskaffenhet, att statslån
enligt vad nu nämnts finge beviljas för dess förvärvande till kommunskog.
borde dock självfallet ske med beaktande av praktiska synpunkter och de i
landet i allmänhet rådande skogliga förhållandena. Härav följde, att vid sådan
prövning den huvudsakliga karaktären av den skogsmark, varom fråga
vore, borde tagas i betraktande. Den omständigheten att i sagda mark tilläventyrs
inginge förhållandevis obetydliga områden, varå skogstillståndet vore
tillfredsställande eller som eljest vore av annan beskaffenhet än förut sagts,
borde sålunda ej hindra, att lån utginge för skogsmarkens förvärvande.

Med anledning av kommitténs förevarande förslag har i vissa yttranden
hävdats, att rätt till lan ej borde medgivas i fråga örn mark, som vore underkastad
reproduktionsplikt enligt skogsvårdslagstiftningen. I denna riktning
hava centralrådet för skog svår dsstyrelsernas förbund samt skogsvårdsstyrelserna
i Kronobergs och Älvsborgs län samt Kalmar läns norra del uttalat sig.
Till stöd härför har framhållits, att kommunala förvärv av dylika marker
ej kunde anses påkallade av något nationalekonomiskt intresse, då skogsvårdslagen
skänkte betryggande garantier för markernas iståndsättande. Det måste
därjämte anses olämpligt, att genom medgivande av rätt till statslån för inköp
av marker, som nyss sagts, skapa en marknad för dessa, då skogsskövlingar
därigenom skulle kunna uppmuntras.

Vidare bär domänstyrelsen gjort gällande, att ändamålet med låneverksamheten
bättre skulle tillgodoses, örn lån finge beviljas, förutom beträffande de
i kommitténs förslag angivna marktyperna, även i fråga örn sådan mark med
tillfredsställande skogstillstånd, som vore bevuxen med plantskog eller yngre
skog av den beskaffenhet, som avsåges i skogsvårdslagen. Skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län har uttalat väsentligen samma uppfattning.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har föreslagit, att statslån skulle
kunna beviljas för inköp av skogsmark utan hänsyn därtill, huruvida skogstillståndet
å marken vore tillfredsställande eller ej, dock att statslånet i förra
fallet skulle utgå med mindre andel av köpeskillingen än i det senare.

Slutligen har skog ssällskapet anfört, att låneverksamhetens handhavande
skulle underlättas, därest normerande bestämmelser meddelades, i vilken utsträckning
mark av annan beskaffenhet än i kommitténs förslag angivits finge

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

27

ingå i köp, vartill statslån kunde beviljas. Enligt sällskapets mening borde
statslån kunna utgå till köp, varom nu vore fråga, där ej mer än högst 25
procent av köpeskillingen belöpte å sådan mark, som nyss sagts.

Då huvudsyftet med den föreslagna låneverksamheten är att främja produk- m^schefeii.
tivgörandet av kala och försumpade skogsmarker samt andra skogsmarker med
otillfredsställande skogstillstånd, torde verksamheten principiellt böra begränsas
att avse dylika marker. Jag kan följaktligen ej biträda de från vissa håll
framställda yrkanden, att rätt till statslån skulle medgivas även i fråga örn
marker med tillfredsställande skogstillstånd.

I anslutning till den uppfattning, som jag i propositionen nr 134 till årets
riksdag angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag uttalat rörande
frågan, till vilka marker bidrag från nämnda anslag skulle kunna beviljas, anser
jag, att rätt till statslån för ifrågavarande ändamål principiellt bör medgivas
allenast för förvärv av sådana marker med otillfredsställande skogstillstånd,
som ej kunna antagas inom skälig tid bliva försatta i nöjaktigt skogligt
skick genom markägarens egen försorg. Då till dylika marker ej torde böra
hänföras andra marktyper än dem, som angivas i kommitténs förslag, förordar
jag, i likhet med flertalet myndigheter, att låneverksamheten begränsas till
de i sagda förslag omförmälda typer.

Vad angår frågan, huruvida statslån bör kunna beviljas beträffande mark,
som nyss sagts, utan hinder därav att marken är underkastad reproduktionsplikt
enligt skogsvårdslagstiftningen, anser jag, att, då sagda plikt i allmänhet innefattar
garantier för markens försättande i lämpligt skogligt skick, statslån i
fråga örn marken i regel ej bör utgå. Det bör emellertid uppmärksammas, att,
där vederbörande markägare samt den, som enligt 11 § skogsvårdslagen åi
jämte markägaren ansvarig för reproduktionskostnader, äro insolvent^, hinder
på grund härav kan möta för reproduktionspliktens utkrävande, och synes i
dylikt fall statslån böra kunna beviljas för markens förvärvande till kommunskog.
Jag tillstyrker sålunda, att under nyssangivna förutsättning statslån må
utgå beträffande mark av ifrågavarande beskaffenhet, för vilken reproduktionsplikt
är gällande.

På sätt kommittén framhållit, bör den omständigheten, att förvärvet omfattar,
förutom sådan mark, med avseende varå lån enligt det förut anförda må
utgå, även mark av annan beskaffenhet, ej utgöra hinder för låns beviljande
beträffande förvärvet i dess helhet, därest arealen av sistnämnda mark är obetydlig
i förhållande till hela den förvärvade arealen. Att, såsom skogssällskapet
ifrågasatt, genom en uttrycklig föreskrift fixera den proportion, vari mark av
nyssnämnda beskaffenhet må inga i förvärvet utan att medföra inskränkning
i rätten till statslån, synes emellertid ej lämpligt, då. bedömandet av denna fråga
torde böra ske med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande skogliga
förhållanden och andra omständigheter. Såsom utgångspunkt för ett dylikt bedömande
torde dock i nära anslutning till den av skogssällskapet i förevarande
avseende uttalade uppfattningen kunna angivas, att värdet av den ej låneberättigade
marken i regel ej bör fa överstiga 25 procent av den förvärvade mar -

28

Kungl. Majlis proposition nr 267.

kens totala värde utan att medföra reduktion i beloppet av det statslån, som må
utgå med avseende å förvärvet.

Vilka för- I det föregående Ilar framhållits, att kommun kan förvärva skogsmark, varunderstödjas
om nu eJ allenast genom köp eller annat frivilligt förvärv, utan

gemm stats- även, i vissa fall, genom expropriation. Fråga uppstår då, vilka slag av förvärv
den föreslagna låneverksamheten bör avse.

Kommittén. Kommittén har med avseende å detta spörsmål erinrat om förenämnda
bestämmelser i 1917 års expropriationslag rörande exproprierande av skogsmark,
som vore genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgjorde
nödig betesmark, för åstadkommande av skogsåterväxt därå på det
allmännas bekostnad samt framhållit, att enligt hittills vunnen erfarenhet
något större behov att för nyssangivna ändamål expropriera dylik skogsmark
ej torde kunna anses föreligga. Såvitt för kommittén vore känt, hade under
den tid berörda expropriationsrätt förefunnits — bestämmelser i ämnet
hade upptagits först i 1917 års expropriationslag — rätten ej i något
fall tillämpats. Även örn möjlighet att erhålla statslån för underlättande
av här avsedd expropriation medgåves vederbörande kommuner, torde detta
näppeligen komma att medföra någon mera omfattande tillämpning av bestämmelserna
härutinnan. De utgifter för förvärvande av skogsmark i
denna ordning, som den exproprierande måste ikläda sig, torde nämligen i
allmänhet komma att uppgå till sa höga belopp, att kommunerna i regel
bleve obenägna att för bestridande av dessa utgifter upptaga lån, som de sedermera
måste förränta och amortera. De kommuner, inom vilkas områden sådana
ödelagda skogsmarker, varom här vore fråga, förefunnes och vilka ofta torde
hava en mindre gynnsam ekonomisk ställning, torde därför i valet mellan att
påkalla expropriation av sådan mark och att avvakta en tidpunkt, då möjlighet
att utan expropriation förvärva marken erbjöde sig, utan tvekan föredraga
det senare alternativet.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén ansett, att förvärv av
skogsmark genom expropriation ej borde inbegripas under den ifrågasatta
låneverksamheten.

Med denna uppfattning och då enligt kommitténs mening behov av statslån
för finansiering av frivilliga förvärv i praktiken förelåge allenast i fråga om
köp, har kommittén föreslagit, att låneverksamheten skulle begränsas till sistnämnda
förvärv.

Yttranden. Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ävensom
shogssällsJcapet hava hemställt, att statslån måtte kunna beviljas även för
expropriation av ödelagd skogsmark, samt såsom skäl härför anfört:

\id kalmarksodling vore av stort värde att åstadkomma stora sammanhängande
odlingar. Då emellertid de av ålder kala skogsmarkerna ofta befunne
sig i mångå ägares händer, kunde det visa sig nödvändigt att tillgripa expropriation
för att kunna förvärva en enstaka ovillig och ointresserad ägares mark.
Aven eljest kunde rådande äganderätts- eller inteckningsförhållanden vara sådana,
att det pa grund därav vore omöjligt att annorledes än genom expropna -

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

tion förvärva viss kalmark. Ett dylikt fall, avseende en kai, ljungbeväxt skifteslott.
som varit gemensam för ett större antal fastigheter, hade nyligen förekommit
i Halland. Även om saken ej torde vara av större praktisk betydelse,
syntes dock intet hållbart skäl föreligga för undantagande av expropriationsförvärv
från rätten till statslån.

I likhet med nyssnämnda länsstyrelser och skogssällskapet tillstyrker jag, att
rätt till statslån medgives även i fråga örn expropriation av ödelagd skogsmark metl sC e e"
enligt därom gällande bestämmelser. Statslån för detta ändamål bör dock
kunna beviljas allenast sådana kommuner, som enligt vad jag i det föregående
tillstyrkt i allmänhet skola vara delaktiga i låneverksamheten.

Beträffande frågan örn statslånens storlek har kommittén föreslagit, att dy- Statslånen
likt lån må beviljas till belopp, motsvarande högst tre fjärdedelar av det uppskattade
värdet av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå växande skog. omml eu
dock att lånet ej må överstiga tre fjärdedelar av den köpeskilling, lånesökanden
utfäst sig att erlägga för marken.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén anfört:

Då den av kommittén föreslagna understödsverksamheten avsåge lån, som
skulle till fullo återbetalas till statsverket, syntes det berättigat att såsom
maximigräns för statshjälpen tänka sig en jämförelsevis stor del av värdet å
den till förvärv avsedda skogsmarken. Då man vidare icke ville för lånen
fordra ställandet av säkerhet, bestående av inteckning i skogsmarken, utan
nöja sig med att lita till kommunens allmänna betalningsförmåga, vore man
vid bestämmandet av lånens maximigräns oberoende av vad som i och för sig
kunde anses såsom gräns för ett betryggande fastighetshypotek.

Kommittén hade ansett, att lån för ifrågavarande ändamål borde kunna beviljas
kommun till högst 3/4 av det uppskattade värdet å den avsedda skogsmarken
jämte därå växande skog, dock till högst 3/4 av köpeskillingen för
skogsmarken jämte skog. Med en sådan bestämmelse hade kommittén trott
skola vinnas, å ena sidan, att en kraftig hjälp lämnades kommunen vid dess
strävan att förvärva kommunskog och, å andra sidan, att sådana fordringar
ställdes på den kapitalinsats, som kommunen utöver statslånet mäste göra för
genomförande av förvärvet, att faran för inköp till för högt pris eller eljest
under mindre välbetänkta villkor bleve undanröjd.

Såsom nämnt hade lånemaximum ställts i förhållande icke blott till köpeskillingen
utan även, och i första hand, till det uppskattade värdet å marken
med skog. Värdet avsåges att i första hand bliva bedömt vid den undersökning
av marken, som enligt kommitténs förslag skulle genom skogsvårdsstyrelsens
(skogssällskapets) försorg på ett tidigt stadium i låneärendet verkställas
av sakkunnig person. Under låneärendets vidare beredning kunde emel
lertid ytterligare material tänkas tillkomma för värdets bedömande, och i sista
hand vore det naturligtvis den lånebeviljande myndigheten, Kungl. Maj :t, som
företoge värdeuppskattningen.

Någon absolut bestämd maximigräns för lån hade icke föreslagits. Med
hänsyn till de för de olika kommunerna starkt växlande behoven av kommunskog,
och då enligt kommitténs förslag Kungl. Maj :t skulle själv träffa avgörandet
i varje särskilt fall, hade någon föreskrift i detta hänseende icke ansetts
böra meddelas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och landstingets förvaltningsutskott i Väster- Yttranden
l>ottens län hava ansett, att statslån för ifrågavarande ändamål borde kunna

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departe mentschefen.

beviljas till belopp, motsvarande hela värdet av den skogsmark, varom fråga
vore, dock att lånet ej borde överstiga beloppet av den köpeskilling, som lånesökanden
utfäst sig att erlägga för marken. Länsstyrelsen har härvid framhållit,
att någon tendens till äventyrliga inköp av skogsmarker från landskommunernas
sida ej givit sig tillkänna.

Skogssällskapet har gjort gällande, att statslån för här avsett ändamål borde
givas sådan storlek, att det motsvarade hela den köpeskilling, som lånesökanden
förbundit sig att betala för den skogsmark, varom fråga vore. Sällskapet
har till stöd härför anfört:

Då de inköp av skogsmarker, till vilka statslån skulle kunna beviljas, ekonomiskt
sett tedde sig nog så tunga och mindre lockande, även örn de finge
draga fördelen av ifrågavarande billiga lån, vore angeläget, att dessa lån finge
omfatta hela köpeskillingen och ej blott en del därav. Kostnaderna för markernas
iståndsättande och förseende med skog bleve — trots den lättnad, som
bidrag ur statens skogsutdikningsanslag och det ifrågasatta skogsodlingsanslaget
därutinnan vore ägnade att bereda —- ofta så pass betungande, att företagarna,
kommunerna, ej ur egen kassa förmådde ställa till förfogande någon
del av köpeskillingen för fastighetsförvärvet, utan måste gå in för lån av hela
det belopp, som för detta ändamål tarvades. Skulle då en del därav anskaffas
genom tillfälliga lån till växlande ränta, förtoges därigenom lätt och, såsom
sällskapet förmenade i onödan, något av de välbehövliga förmåner, statslånet
skänkte.

Att begränsa lånen till 3/i av köpeskillingens belopp i syfte att såmedelst
förekomma köp till för höga pris eller eljest under mindre välbetänkta villkor
funné sällskapet ej vara behövligt. Sällskapets erfarenhet vittnade nämligen
på det mest bestämda sätt örn, att kommunerna i sitt handlande på detta område
leddes av^en försiktighet och eftertänksamhet, som gjorde varje som helst
åtgärd i återhållande riktning av denna natur onödig.

Därtill komme, att den ^ behandling ifrågavarande ärenden enligt förslaget
skulle undergå skapade sådana förutsättningar för omsorgsfull prövning ur
ekonomisk och annan synpunkt, att varje som helst risk för att några illa övervägda
köp med stöd av sagda lånefond skulle kunna komma till stånd måste
anses utesluten.

Aven länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges skogsägareförbund hava ifrågasatt,
huruvida ej den av kommittén föreslagna begränsningen av statslånens
belopp vore för snäv.

Enligt sakens natur torde beloppet av här avsett statslån böra bestämmas i
relation till värdet av den skogsmark, varom fråga är, samt den köpeskilling,
lånesökanden utfäst sig att betala för marken. Då ställande av särskild säkerhet
för lånen ej synes nödigt — till denna fråga återkommer jag närmare i
det följande — torde, såsom kommittén påpekat, denna relation böra bestämmas
oberoende av vad som vid utlåning mot hypotek i fastighet kan anses utgöra
en betryggande lånegräns.

Vid avvägningen av statslånens storlek från dessa utgångspunkter bör tydligen
i främsta rummet hänsyn tagas därtill, att kommunerna genom lånen
beredas effektiv hjälp med avseende å förvärvandet av ifrågavarande skogs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

31

marker. Å andra sidan synes önskvärt, att vederbörande kommun i någon män
själv bidrager till finansieringen av dylikt förvärv, då härigenom ökad garanti
skapas för att kommunen vid förvärvet iakttager nödig försiktighet och
omtanke. Jag vill härvid erinra, att ett ej ringa antal kommuner redan avsatt
medel för ifrågavarande ändamål samt att kommunernas intresse för dylik
fondering torde komma att ej oväsentligt ökas, därest den föreslagna låneverksamheten
kommer till stånd.

Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig böra förorda, att statslån för
ifrågavarande ändamål må beviljas till belopp, motsvarande högst 90 procent
av det uppskattade värdet av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå
växande skog, dock att lånet ej må överstiga 90 procent av den köpeskilling,
som lånesökanden förbundit sig att betala för marken. Är fråga om expropriation
av ödelagd skogsmark, bör statslån kunna beviljas med högst 90
procent av den expropriationsersättning, som i laga ordning bestämts skola
utgå för markens tagande i anspråk för ifrågavarande ändamål.

Mot vad kommittén anfört rörande uppskattningen av värdet av skogsmark,
som kommun förvärvat genom köp, finner jag ej anledning till erinran.

På de av kommittén därutinnan anförda skäl anser jag fastställandet av någon
absolut maximigräns för ifrågavarande lån ej vara påkallat.

Kommittén har föreslagit, att å ifrågavarande statslån ränta skall beräknas Räntefoten.
efter 4 procent örn året.

Med avseende å frågan om den räntefot, som bör tillämpas vid en statlig ut- Räntefoten
tåning för här avsett ändamål må erinras, att lån från allmänna nyodlings- vi“a ^^iga
fonden (kungörelse nr 396/1925) betinga 4 procent årlig ränta, lån från norr- fonder,
ländska nyodlingsfonden (kungörelse nr 204/1926) 3 procent ränta, lån från
jordförmedlingsfonden (kungörelse nr 55/1926) 4 procent ränta samt lån ur
statens bostadslånefond (senast kungörelse nr 127/1929) 5 procent ränta. Vad
angår lån ur egnahemslånefonden löpa dessa lån under den första tiden med 4
procent ränta samt i fortsättningen med 41/s procent beträffande lån för jordbrukslägenhet
och 5 procent beträffande lån för bostadslägenhet. Jordanskaffningslån
och förlagslån för främjande av statens egnahemsverksamhet betinga
4 procent ränta, varemot premielån till egnahemslåntagare äro rån tefria. (Kungörelser
nr 217 och 218/1928.)

Till belysning av förevarande spörsmål har kommittén med ledning av upp- Uppgifter örn
gifter i riksgäldskontorets årsbok för budgetåret 1928/1929 låtit upprätta en av staten upp_
tablå över den effektiva räntefoten för de obligationslån, som staten upptagit tågna oMigaunder
tiden 1855—3% 1929. Denna tablå är av följande lydelse:

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Kommittén.

Länets utgivn.
år

Effektiv

räntefot,

procent

Lånets utgivn.
år

Effektiv

räntefot,

procent

Länets utgivn.
år

Effektiv

räntefot,

procent

1855 ......

4

1879'' .....

4-500

1913......

4-805

1858 ......

5-270

1880 ......

3-568

1914......

5-033

18GU......

5-002

1886 ......

3-862

1916......

5-104

1861......

5-167

1887 ......

3-709

1917......

5-036

1864 ......

5-319

1888 ......

3794

1918......

5-360

1865''.....

8-111

1890 ......

3-638

19181 2 .....

5-437

1866 ......

5-590

1891'' .....

4-641

1919......

6-363

1867'' .....

5-759

1894 ......

3662

1921......

6-245

1868 ......

5-961

1899 ......

3-763

19213 4 .....

3 5-566

1869'' .....

5-356

1900 ......

3-821

1923 ......

4-655

1870 ......

5-201

1904 ......

3643

19232 .....

3 4-870

1872 ......

4-847

1906 ......

3-643

1923 ......

5032

1875 ......

4-759

1907 ......

3-770

1924 ......

5*745

1876 ......

4-872

1908 ......

3-870

1927 ......

4 4-589

1878 ......

4-900

1911......

4-005

Såsom motivering för sitt förslag örn räntefotens bestämmande i förevarande
fall till 4 procent har kommittén anfört:

Betraktade man frågan om räntefoten ur låntagarnas synpunkt, talade starka
skäl för att utlåningsräntan ej sattes högre än till 4 procent. I sitt den 1
november 1929 avlämnade betänkande (sid. 66) bade kommittén framhållit,
att det torde kunna antagas, att ränteavkastningen å kapital, som investerades
i skogsodling av kal skogsmark eller i åtgärder för produktivgörande av skogar
med mycket glesa och oväxtliga bestånd eller s. k. stavaskogar, under nu rådande
konjunkturer i genomsnitt uppginge till cirka 4 procent. Det av kommittén
sålunda gjorda antagandet grundades å en av kommittén i betänkandet
verkställd beräkning rörande den rän tea vkastning, som vid skogsodling av kal,
för ändamålet tjänlig, medelgod skogsmark i södra eller mellersta Sverige
kunde vinnas å det i odlingen nedlagda kapitalet. Vid denna beräkning, som
givit till resultat, att nämnda avkastning ansetts kunna uppskattas till cirka
4 procent, hade kommittén, under framhållande att marken före odlingen i
stort sett ej lämnade någon avkastning, ej upptagit marken till något värde.
Ett, dylikt beräkningssätt syntes motiverat, då, såsom i nämnda betänkande
avsåges, odlingen i regel verkställdes å mark, som skogsodlaren haft i sin ägo
under längre tid före odlingen. Örn däremot, på sätt vid förevarande utredning
åsyftades, odlingen ägde rum å mark, som odlaren för ändamålet inköpte,
borde vid uppskattning av ifrågavarande ränteavkastning köpeskillingen för
marken medräknas bland odlarens utgifter. Verkställdes uppskattningen under
denna förutsättning, komme ränteavkastningen uppenbarligen att bliva
lägre än nyss angivits. Under antagande att köpeskillingen för sådan kal
skogsmark, som förut sagts, uppginge till 60 kronor per hektar — detta pris
motsvarade enligt uppgift genomsnittspriset för de under skogssällskapets
medverkan till skogsallmänningar inköpta kalmarker — samt med användande
i övrigt av samma beräkningsgrunder, som tillämpats vid förstnämnda uppskattning,
syntes ränteavkastningen, på sätt närmare framginge av en vid betänkandet
såsom bilaga I fogad promemoria, kunna uppskattas till cirka 3.3

1 tillfälligt lån,

* premielån,

s beräknad under förutsättning att lånet efter 10 års löptid konverteras i ett 5 procent statsräntelån,

4 prel iminärfuppgift.

Kungl. Majlis ''proposition nr 267.

33

procent. Därest motsvarande uppskattning gjordes i fråga om kal skogsmark
i norra Sverige, torde denna, oaktat kal skogsmark därstädes betingade lägre
pris än söderut, med hänsyn till omloppstidens större längd och de mindre
gynnsamma avsättningsförhållandena för virke i denna del av landet, giva till
resultat en något lägre r antea vkastning än den nyss angivna. Vad nu anförts
örn ränteavkastning vid skogsodling av kal skogsmark torde i stort sett äga
tillämpning beträffande dylik avkastning vid åtgärder för iståndsättande av
vanhävdade skogsmarker med mycket glesa och oväxtliga bestånd samt av
marker med stavaskogsbestånd. I fråga örn försumpade skogsmarker syntes
böra antagas, att kapital, som användes! för inköpande och torrläggning av dylika
marker, i gynnsamma fall gåve något högre avkastning än förut sagts.
Med hänsyn till de mycket växlande förhållanden, som förelåge beträffande
försumpade skogsmarker, torde någon beräkning av den genomsnittliga avkastningen
vid torrläggning av dessa ej lämpligen kunna göras.

Av det nu anförda framginge, att kommun, vilken inköpte sådan mark med
otillfredsställande skogstillstånd, som här avsåges, för att sätta densamma i
nöjaktigt skogligt skick, i regel ej kunde påräkna, att den årliga ränteavkastningen
å det kapital, som nedlades å inköpet och markens iståndsättande, uppginge
till mera än cirka 3.3 procent. Då emellertid kommun i allmänhet torde
kunna erhålla statsbidrag utan återbetalningsskyldighet med 40 ä 50 procent
av kostnaderna för markens iståndsättande, borde antagas, att ränteavkastningen
å det kapital, som kommunen själv insatte i dylikt företag, bleve något
gynnsammare än nyss sagts. Sagda avkastning torde dock, även då sådant bidrag
lämnades, i allmänhet ej komma att i mera avsevärd mån överstiga 4 procent.
Härav följde, att, därest något större intresse för den ifrågasatta låneverksamheten
skulle kunna påräknas bland vederbörande kommuner, här avsedda
statslån ej borde löpa med högre ränta än 4 procent.

Skärskådades härefter frågan örn räntefoten för dessa lån från statens synpunkt,
vore uppenbarligen i och för sig önskvärt, att räntefoten icke sattes
lägre än den staten själv finge betala vid sin upplåning. Det torde emellertid
knappast vara möjligt att med någon grad av säkerhet angiva storleken av
denna statens egen upplåningsränta för en längre tidsperiod framåt. Såsom
förenämnda tabell utvisade hade den effektiva ränta, staten vid upptagande av
senaste obligationslån —- år 1927 — fått vidkännas, varit, preliminärt beräknad,
4.589 procent eller i runt tal 4.6 procent. Det kunde då synas, som örn
statens självkostnad för medel, som under de närmast följande åren kunde komma
att utlånas för ifrågavarande ändamål, med viss sannolikhet skulle kunna
beräknas ligga ungefärligen vid 4.6 procent. Så torde dock knappast vara
fallet. Det måste nämligen tagas i betraktande, att den av staten sedan länge
vid upplåning använda statsränteformen med konverteringsrätt efter tio år
medgåve staten tillfälle att utnyttja ett möjligen blivande gynnsammare ränteläge.
Av förenämnda räntetabell framginge, att, såvitt hittills föreliggande
erfarenhet visade, vi för närvarande icke befunne oss i någon i räntehänseende
särdeles gynnsam tidsperiod. Detta vore särskilt framträdande, om man toge
i betraktande ränteförhållandena för lån, upptagna under tiden 1880—1911.
Kommittén hade för avsikt att föreslå, att lån från den nya lånefonden skulle
utlämnas enligt tre särskilda lånetyper samt att löptiderna för lån enligt dessa
typer skulle bestämmas till resp. 50, 40 och 30 år, varvid amorteringen av lånen
enligt de särskilda typerna skulle begynna efter respektive 30, 20 och 10
år från lånens utlämnande. Särskilt i fråga örn lån av förstnämnda typ syntes
en icke ringa sannolikhet tala för att statens verkliga ränteutgift för motsvarande
upplånade medel skulle med hittills använda upplåningsformer kom Bihang

Ull riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 2.30 haft. (Nr 207.) 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

ma att genomsnittligt understiga — kanske ganska väsentligt •— 4.6 procent.
Det torde i belysning av de gångna årens ränteförhållanden icke vara osannolikt,
att en ränta av omkring 4 procent kunde komma att utgöra statens genomsnittliga
årliga räntekostnad beträffande ifrågavarande lån.

Tydligast skulle måhända statens egen räntekostnad i fråga örn hithörande
lån kunna påvisas, örn man tänkte sig, att staten, i samma mån staten utlånade
penningar för ifrågavarande ändamål, själv upptoge fasta amorteringslån på
50, 40 eller 30 år. Så torde med säkerhet icke komma att ske, men det torde
kunna anses mycket sannolikt, att staten med en sådan låneform skulle vid
upplåningen erhålla lägre effektiv ränta än 4.6 procent.

I anslutning till vad nu anförts torde med visst fog kunna antagas, att, därest
löptiderna för här avsedda statslån bestämdes på sätt förut sagts, samt räntefoten
för lånen sattes till 4 procent, en dylik räntefot någorlunda motsvarade
statens verkliga självkostnad för de i låneverksamheten använda medlen.

Vid bedömande av föreliggande spörsmål finge slutligen ej förbises, att det
allmänna droge betydande indirekta fördelar av ett iordningställande av skogsmarker
med otillfredsställande skogstillstånd i form av vidgade existensmöjligheter
och rikare arbetstillfällen för befolkningen, stegrade inkomster för stat
och kommun m. m. Med hänsyn härtill torde, även om räntemarknaden framdeles
skulle utveckla sig på sådant sätt, att statens självkostnad för den ifrågasatta
låneverksamheten skulle bliva större än vad nyss förutsatts, i allt fall
ur nationalekonomiska och andra allmänna synpunkter vara fullt försvarligt
att i någon ringa mån gynna ett dylikt iordningställande i här avsedd ordning
genom begränsande av statens utlåningsränta vid sagda verksamhet till
4 procent.

Kommitténs förslag i förevarande avseende har i allmänhet tillstyrkts av de
i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Från några håll hava
dock erinringar däremot framställts.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda -—■ under framhållande, att ifrågavarande
lån visserligen borde löpa med lägsta möjliga ränta men att denna
ej borde sättas lägre än vad staten själv finge vidkännas vid sin upplåning —
ifrågasatt, huruvida den av kommittén föreslagna räntefoten av 4 procent
finge anses motsvara denna grundsats. Det förefölle länsstyrelsen, som örn
kommitténs argumentering knappast gåve tillräckligt stöd för dess antagande,
att nämnda räntefot någorlunda motsvarade statens verkliga självkostnad för
de för ändamålet upplånta medlen, även örn vederbörlig hänsyn toges till påräkneliga
fluktuationer under de långa tidsperioder, som vore avsedda för
ifrågavarande lån.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån har anmärkt, att, då statsverket för närvarande
icke kunde erhålla lån till så låg ränta som 4 procent, ett bifall till
kommitténs förslag i förevarande avseende innebure ett maskerat bidrag från
statens sida. Därest sådant i allt fall ansåges nödigt, borde bidragsformen
ej undertryckas. Lyckligast vore emellertid utan tvivel, örn bidrag för räntans
hållande vid 4 procent kunde undvikas.

I motsats mot nyssnämnda två myndigheter hava länsstyrelsen och landstingets
förvaltningsutskott i Jönköpings län, landstingets förvaltningsutskott
i Västernorrlands län samt skog svärdsslag reisen i Jämtlands län framhållit så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

35

som önskvärt, att räntefoten för ifrågavarande lån sattes något lägre än 4
procent. Syftet med låneverksamheten skulle härigenom i hög grad främjas.
Den omständigheten, att det allmänna genom låneverksamheten komme
att beredas betydande indirekta fördelar, syntes väl motivera, att lånevillkoren
gjordes något gynnsammare för kommunerna än kommitténs förslag
innebure.

Även landstingets förvaltningsutskott i Malmöhus län har ansett tveksamt,
huruvida de av kommittén föreslagna lånevillkoren kunde anses tillräckligt
förmånliga, för att kommunerna skulle befinnas villiga att i någon större omfattning
påtaga sig de ekonomiska riskerna av förvärv av skogsmark. Det
kunde måhända förtjäna övervägas, örn ej räntefrihet under den första tioårsperioden
borde utfästas med hänsyn därtill, att odlingskostnaden drabbade kommunen
under denna period.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i förevarande avseende anfört:

Vid eventuell upplåning mot obligationer under den närmaste framtiden torde
den effektiva räntan möjligen komma att röra sig örn 4.5 procent. Hur ränteförhållandena
komme att ställa sig i en mer eller mindre avlägsen framtid undandroge
sig givetvis fullmäktiges bedömande. Det vore således omöjligt att
hava någon grundad uppfattning om, huruvida kommitténs antagande rörande
förhållandet mellan den föreslagna räntefoten och statens egen upplåningsränta
kunde komma att motsvaras av verkligheten. Vid sådant förhållande
hade man ej något annat att hålla sig till än att en utlåning från ifrågavarande
fond mot 4 procent ränta i varje fall för närvarande ej skulle täcka statens
utgifter för upplåning av de för fonden erforderliga medlen, utan att räntan,
för att så skulle bliva fallet, ej borde sättas lägre än till 4.5 procent.

Statskontoret har förklarat sig ej vilja göra någon direkt erinran mot kommitténs
förslag i denna del.

För egen del finner jag mig böra förorda, att räntefoten för lån, som här
avses, sättes till 4.5 procent. Jag vill härvid erinra, att enligt villkoren för
statens skogsutdikningsanslag bidrag från nämnda anslag må tilldelas kommuner
i samma utsträckning som enskilda skogsägare, samt att enligt de villkor,
som i propositionen nr 134 till årets riksdag föreslagits med avseende å
bidrag från statens skogsodlingsanslag, en liknande regel skall gälla i fråga
örn dessa bidrag. Då kommuner, som förvärva skogsmarker med otillfredsställande
skogstillstånd, sålunda, vid bifall till nämnda proposition, kunna
komma i åtnjutande av betydande statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
för iståndsättande av dessa marker, synes hänsyn härtill böra tagas vid bestämmande
av räntefoten för de lån, som meddelas till själva förvärven av
markerna.

Beträffande sättet för erläggande av ränta å ifrågavarande lån har kommittén
framhållit, att låntagaren under den första delen av lånetiden, varunder
denne finge beräknas hava att erlägga den del av köpeskillingen, som
ej upplånats, ävensom kostnader för den inköpta markens iordningställande

Departe mentschefen.

Sättet för
räntans erläggande.

Kommittén.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

men i regel ej erhölle någon virkesavkastning från marken, icke borde betungas
med utbetalning av ränta å lånet för inköpet. Räntan borde därför under denna
tid läggas till kapitalet, och borde de sålunda kapitaliserade räntebeloppen förräntas
och amorteras efter samma regler, som gällde för det ursprungliga kapitalbeloppet.
Det ifrågasatta anståndet med räntans erläggande vore dock påkallat
allenast beträffande de av kommittén föreslagna lånetyperna med löptider
av 50 resp. 40 år. Vid lån enligt lånetypen med 30-årig löptid förutsattes,
att sådan skogstillgång redan vid inköpet förefunnes å skogsmarken, att genom
tillvaratagande av virkesavkastningen en relativt snabb avveckling av lånet
skulle vara möjlig.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén beträffande lån enligt
förstnämnda två lånetyper föreslagit, att under tiden från utlämnande av dylikt
lån till och med 10 år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnats,
för varje kalenderår upplupen ränta skall läggas till kapitalet samt att
därvid å upplupen ränta för ett tidigare år ränta skall beräknas under följande
år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av
nämnda 10 år skall därefter enligt kommitténs förslag årligen gäldas ränta.

Beträffande kommitténs förslag i denna del har länsstyrelsen i Hallands län
anmärkt, att det torde vara en nyhet i avseende å statens utlåningsverksamhet,
att räntan, på sätt kommittén förordat, årligen skulle läggas till kapitalet och
strax själv förräntas. Såvitt för länsstyrelsen vore känt, plägade vid statens
utlåning den uppdebiterade räntan ej läggas till kapitalet förrän vid den tid,
då räntebetalningen började. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida ej sistnämnda
system borde tillämpas även i detta fall.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har hemställt, att tiden för räntans läggande
till kapitalet måtte bestämmas kortare än kommittén föreslagit samt att
låntagaren måtte åläggas att för beredande av lättnad med avseende å den framtida
beräkningen av ränta och amortering vid slutet av den bestämda terminen
till statskontoret inbetala ett belopp, som avjämnade skulden till närmast jämna
100-tal kronor. Länsstyrelsen har härvid framhållit, att ränta på ränta under
tio år innebure en avsevärd ökning av skulden samt att den av kommittén föreslagna
anordningen från statsverkets synpunkt innebure en viss risk, i det vederbörande
kommun kunde draga ut på tiden med vidtagandet av markförbättringar
så länge, att lånebeloppet jämte upplupen ränta överstege skogsmarkens
värde.

Skogsvardssty reisen i Jämtlands län har föreslagit, att räntan å ifrågavarande
lan skulle läggas till kapitalet intill den tidpunkt, då skogen å det inköpta
området kunde förväntas lämna någon väsentlig avkastning. Skogsförvärvet
skulle härigenom bliva ett redan fran början bärigt företag utan att kräva uppoffringar
av en viss generation skattebetalare. Det förlängda anstånd med räntans
erläggande, som skogsvårdsstyrelsen sålunda ifrågasatte, spelade för staten
en underordnad roll i jämförelse med den belastning av kommunernas ekonomi,
som räntans betalning före sagda tidpunkt innebure.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

37

Skogssällskapet har anfört, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna
i förevarande avseende ej borde förlänas ovillkorlig giltighet utan blott fastställas
att tjäna till ledning samt att det borde ankomma på Kungl. Maj :t att
med hänsynstagande till de i varje fall föreliggande förhållanden närmare bestämma
den tidpunkt, från vilken räntan skulle erläggas. Sällskapet har till
stöd härför framhållit, att, därest staten komme att lämna bidrag till åtgärder
för iståndsättande av marker med otillfredsställande skogstillstånd i den omfattning,
som föreslagits i propositionen nr 134 till årets riksdag, kommunerna
härigenom skulle beredas sådan lättnad beträffande utgifterna för produktivgörande
av de av dem inköpta marker av nämnda beskaffenhet, att de i vissa
fall kunde förväntas vara villiga att redan från början förränta lån, som staten
beviljat för markernas förvärvande.

Då det måste antagas, att kommun, som med stöd av statslån förvärvat sådan
skogsmark, varom nu är fråga, under åren närmast efter förvärvet får vidkännas
betydande utgifter för markens iståndsättande men i allmänhet ej kan erhålla
någon inkomst från denna, tillstyrker jag, att, på sätt kommittén föreslagit,
anstånd i regel medgives med erläggande av ränta å ifrågavarande lån
under viss tid efter lånens utlämnande. Dylikt anstånd torde dock i allmänhet
ej böra lämnas i sådana fall, då den skogsmark statslånet avser är i mera avsevärd
omfattning bevuxen med äldre, icke utvecklingsbar skog, som för markens
produktivgörande bör snarast möjligt avverkas, och då låntagaren sålunda redan
under den första lånetiden kan påräkna viss inkomst från sagda mark. Till
frågan härom återkommer jag närmare i det följande.

Vad angår den tid, varunder anstånd i förevarande avsende enligt det nu anförda
bör medgivas, anser jag i likhet med kommittén och flertalet i ärendet
hörda myndigheter, att denna tid i regel bör bestämmas till 10 år från utgången
av det kalenderår, varunder lånet utlämnats. Att medgiva längre anstånd än
nu sagts kan jag ej tillstyrka, då detta skulle innebära, att bördan att förränta
och amortera ifrågavarande lån i alltför hög grad överflyttades å andra än
dem, som fattat beslut örn lånens upptagande. Däremot torde möjlighet böra
finnas att bestämma anståndstiden kortare än nyss angivits. På sätt skogssällskapet
föreslagit, torde det böra ankomma å Kungl. Maj :t att i särskilda fall,
då skäl därtill äro, i samband med låns beviljande föreskriva, vare sig att
intet anstånd med räntans erläggande skall äga rum eller att sådant anstånd
må åtnjutas under viss kortare tid än tio år.

Under anståndstiden bör i enlighet med kommitténs förslag upplupen ränta
för varje kalenderår läggas till kapitalet och ränta omedelbart beräknas å den
sålunda uppkomna skuldsumman. En dylik anordning tillämpas exempelvis i
fråga om vattenkraftslånefonden och utgör sålunda ej någon nyhet i statens utlåningsverksamhet.
Därest, såsom från visst håll blivit ifrågasatt, den upplupna
räntan skulle i förevarande fall först vid anståndstidens utgång läggas
lill kapitalet och förräntas, skulle detta innebära, att låntagarna beviljades en
ej obetydlig direkt subvention av staten.

Departe mentschefen.

38

Kungl. Maj tis proposition nr 267.

Amorte- Jag torde nu få övergå till frågan om de bestämmelser, som böra meddelas
ringstiden, beträffande amorteringen av de föreslagna statslånen.

tider^fBr”^'' förenämnda tablå med uppgifter rörande fall, då Kungl. Maj:t meddelat

K angi. Majit kommuner tillstånd att upptaga lån för inköp av skogsmark eller för inlösen
avseendeko^11’ av s^u^> härledande från sådant inköp, framgår, att de för dessa lån medmnnakogar.
givna amorteringstiderna merendels varit 30 år men undantagsvis utgjort allenast
20 eller 25 år samt i ett fall uppgått till 35, i tre fall till 40 och i ett
fall till 50 år. Tablån utvisar även, att lånens löptider och effektiva amorteringstider
städse sammanfallit med ett enda undantag, avseende berörda lån
med 50-årig löptid. Då för detta lån amorteringsfrihet medgivits under de
10 första åren av lånets löptid, uppgår lånets effektiva amorteringstid till
40 år.

direktionafö ^ 611 sk°£ssällskapets förenämnda skrivelse den 12 maj 1928 bilagd promeskogssäiiska-
moria har direktionen för skogssällskapets skogsfond föreslagit, att lån för
Petfond°gS" ifrågavarande ändamål skulle utlämnas för en tid ej understigande 50 år och
räntan läggas till kapitalet i förslagsvis 10 år samt att amorteringen skulle
inträda först vid den tidpunkt, då skogen kunde förväntas hava börjat i någon
väsentlig utsträckning lämna behållen avkastning, vilket beräknades vara fallet,
då skogen hade en ålder av omkring 30 år. Direktionen har härvid framhållit,
att genom markförvärvens finansierande med så lagda lån ej blott tillgodosåges
i viss grad önskemålet, att skogen genom sin avkastning finge bidraga
till gäldande av kostnaderna för dess förvärvande, utan även dessa kostnader
bleve fördelade på ett jämväl med hänsyn till andra utgifter gynnsamt
sätt.

Beräkningar I en vid kommitténs betänkande såsom bilaga II i transumt fogad promeden
alfond- moria hava en del beräkningar gjorts rörande den praktiska innebörden av de
direktionens regler örn lånetid, uppskjuten räntebetalning och effektiv amorteringstid, som,
0 s ag'' på sätt nyss angivits, föreslagits av direktionen för skogssällskapets skogsfond.

Vid dessa beräkningar hava följande förutsättningar uppställts, nämligen
att markinköpskostnaden uppgår till 60 kronor för hektar, ränta till 4.85 procent
och skogsodlingskostnad till 80 kronor per hektar, att för markinköpet
upptages ett under femtio år löpande amorteringslån med uppskjuten räntebetalning
och årligen kapitaliserad ränta under de tio första åren, med allenast
räntebetalning under följande tjugu år och med amortering och räntebetalning
medelst jämna annuiteter under de sista tjugu åren av lånetiden samt
att nettovärdet å gallringsvirke uppgår till visst angivet, av erfarenheten bestyrkt
belopp per hektar. Det har med dessa förutsättningar beräknats, att
den inköpande kommunens nettokostnader för inköpet ■—• efter avdrag således
av inkomster från skogen — skulle utgöra, för de första fem tioårsperioderna
från inköpet och lånets upptagande, följande belopp i kronor per hektar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 267. 39

under perioden........0—10 år 11 20 år 21 30 år 31 40 år 41 50 år

nettokostnad pr hektar..... 10: — 6: 60 5: 60 5. 10 0. 20

Beräkningen utvisar således, att under de antagna förutsättningarna nettokostnaden
skulle bliva jämförelsevis stor under den första 10-årspenoden, beroende
på att odlingskostnaden då nedlägges å företaget, samt att kostnaden
därefter håller sig någorlunda konstant under närmast följande tre tioårsperioder
för att under den femte perioden nedgå till helt ringa belopp. Efter
de femtio åren kommer tydligen ett överskott att uppsta.

Vid behandlingen av förevarande spörsmål har kommittén till en början Kommittén,
skärskådat detta med hänsyn till det fall, att å den skogsmark, som inköptes
med stöd av statslånet, ej funnes något skogsbestånd, från vilket virkesavkastning
redan under den första delen av lanetiden kunde utfas, och att fråga
sålunda vore örn praktiskt taget kal skogsmark. Kommittén har med avseende
å detta fall anfört:

Principen för bestämmande av amorteringstidens längd för lån, som en kommun
önskade upptaga för ett improduktivt företag, t. ex. ett sjukhusbygge,
torde böra vara, att amorteringstiden bestämdes ungefär överensstämmande
med, åtminstone ej längre än, den beräknade livslängden å den nyttighet, som
skulle skapas med anlitande av lånemedlen. Vid lan för ett produktivt ändamål,
såsom det varom här vore fråga, torde emellertid vissa andra synpunkter
böra beaktas. Det gällde i förevarande fall att av skogsmarken, under nedläggande
av kostnad för dess produktivgörande och med litande till markens
egen alstringskraft, skapa ett kapital, som — en gang färdigbildat - väntades
giva avkastning för all framtid. Däremot dröjde det ganska länge, innan
någon egentlig avkastning fran skogen kunde beräknas förekomma. Dessa
förhållanden talade för bestämmandet av en mycket lång^ lånetid och för en
koncentration av amorteringen till lånetidens senare del, då avkastningen från
skogsmarken kunde påräknas. På grund av den ovisshet, som alltid mäste
råda rörande förhållanden i en mycket avlägsen framtid, torde det vara nödvändigt
att begränsa lånetiden till någorlunda överskådlig tid, och hade kommittén
stannat vid att föreslå ett maximum för lånetiden av 50 år. I det förutsatta
fallet — att fråga vore örn kal skogsmark — torde, sedan arbetena
för dess försättande i tillfredsställande skick avslutats under en första tidsperiod
av 10 år, någon egentlig avkastning från marken knappast kunna påräknas
förrän efter ytterligare 20 år, alltså 30 år efter odlingsarbetenas påbörjande.
Med hänsyn till dessa förhållanden hade kommittén ansett sig böra
förorda, att amorteringen av lån i detta fall koncentrerades på de sista 20 åren
av den till 50 år uppgående lånetiden. En annan anordning, som jämväl den
vore ägnad att koncentrera kostnaderna för lånet till den tid, då avkastning
från marken kunde påräknas, vore den i det föregående förordade bestämmelsen
örn kapitalisering av den beräknade räntan för vart och ett av de första
tio åren och det kapitaliserade räntebeloppets förräntning och amortering efter
samma grunder som det ursprungliga lånet.

I enlighet med vad sålunda anförts har kommittén såsom en första typ för
lån från den ifrågasatta statliga lånefonden (lånetyp A) föreslagit följande
bestämmelser: Under tiden från ett låns utlämnande till och med 10 år efter

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, lägges för varje kalenderår
upplupen ränta till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år
beräknas ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och
ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas sedan årligen ränta under
20 år. Därefter förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld
medelst lika annuiteter så avpassade, att hela skulden är slutbetald med det
femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades.

Kommittén har beträffande nämnda lånetyp framhållit, att densamma skulle
så långt praktiskt vore möjligt tillgodose önskvärdheten av att kostnaderna
för inköp och iordningställande av en skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd
bleve någorlunda rättvist fördelad och åtminstone i någon mån komme
att belasta de generationer, som av företaget finge njuta de egentliga fördelarna.
Kommittén har därjämte omnämnt, att kommittén för vinnande av
än större överensstämmelse i tiden mellan avkastning och utgifter för företaget
haft under övervägande att låta de under den effektiva amorteringstiden,
20 år, utgående annuiteterna växla i storlek sålunda, att de för de första amorteringsåren
sattes låga och därefter bestämdes till högre belopp, så att de mot
amorteringstidens slut bleve relativt betydande. Då det emellertid synts tveksamt,
huruvida det praktiska värdet av en sådan anordning skulle till fullo
uppväga olägenheten av den större svåröverskådlighet och mera invecklade
natur, som bestämmelserna rörande lånevillkoren därigenom skulle erhålla, hade
kommittén ej ansett sig böra föreslå någon dylik anordning.

Kommittén har vidare granskat det föreliggande spörsmålet med hänsyn till
det fall, att den skogsmark, för vars förvärvande statslån utginge, ej utgjordes
av kal mark utan tillhörde någon annan av de marktyper, med avseende
varå statslån finge beviljas, samt därvid framhållit, att, därest fråga
vore örn mark med ett skogsbestånd, som, ehuru ur skoglig synpunkt otillfredsställande,
dock genast eller efter ganska få år gåve en viss avkastning,
det torde vara olämpligt att föreskriva en så lång amorteringstid som 50 år.
Det syntes skäligt och naturligt, att den avkastning skogen i dylikt fall gåve,
användes till ränte- och amorteringslikvider på ett tidigare stadium efter lånets
erhållande än enligt lånetypen A skulle vara händelsen.

I överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit ytterligare två lånetyper,
B och C, avsedda för sistnämnda fall. Enligt lånetypen B skall för tiden
fran länets utlämnande till och med 10 år efter utgången av det kalenderår, varunder
lånet utlämnades, gälla samma bestämmelser som beträffande typen A. Å
sammanlagda kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas
därefter årligen ränta under allenast 10 år. Sedan alltså 20 år förflutit från
det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras kapital- och ränteskulden
medelst lika annuiteter sålunda, att hela skulden är slutbetald med
det fyrtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. — Enligt
lånetypen C skall gälla, att under tiden från lånets utlämnande till och med
10 år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, årligen
gäldas ränta. Något uppskov med räntebetalningen skall således enligt denna

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

41

typ icke äga ruin. Därefter förräntas och amorteras lånet medelst lika annuiteter
sålunda, att hela lånet är slutbetalt med det trettionde året efter det kalenderår,
varunder lånet utlämnades. -—- Kommittén har betonat, att enligt dess
tanke förekommande fall, då lån söktes ur den nya statliga fonden, lämpligen
skulle kunna inrymmas under någon av berörda tre lånetyper. Med en begränsning
till tre typer hade kommittén haft för ögonen önskvärdheten därav, att
reglerna för låneverksamheten gjordes så enkla som möjligt.

Beträffande användningen av de tre lånetyperna har kommittén anfört, att
typen A vore avsedd för helt kal eller nästan kal skogsmark samt att typen
C skulle användas vid inköp av med skog relativt välförsedd mark, t. ex. sådan
vanhävdad skogsmark, som helt eller huvudsakligen vore beväxt med
äldre, icke utvecklingsbar skog och för vars produktivgörande avverkning av
nämnda skog snarast möjligt borde äga rum. Mellanformen, typen B, torde
huvudsakligen bliva användbar vid förvärv av försumpade, skogbeväxta marker
i ändamål av markernas torrläggande samt även beträffande vissa s. k.
stavaskogsbestånd. — Emellertid torde även andra faktorer än de nu angivna
samt, i viss mån, lånesökandenas önskemål böra kunna inverka vid val av
lånetyp.

Kommittén har i anslutning till nyss angivna synpunkter föreslagit, att val
av lånetyp skall ske med hänsyn särskilt till storleken av den virkesavkastning,
som den ifrågavarande skogsmarken, under förutsättning att erforderliga
åtgärder för dess försättande i tillfredsställande skogligt skick utan dröjsmål
vidtagas, kan beräknas lämna under de fem tioårsperioder, som infalla
närmast efter det kalenderår, varunder lånet beviljats.

I särskild bilaga till betänkandet (bilaga III) har meddelats vissa exempel
på hur en låntagares utgifter, inkomster och nettokostnader under lånetiden
ställa sig enligt de föreslagna tre lånetyperna.

De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna hava i allmänhet
ansett de av kommittén föreslagna lånetyperna väl avvägda och lämpliga
samt tillfyllest för ändamålet. Från några håll hava dock jämkningar i kommitténs
förslag härutinnan ifrågasatts.

Skog ssällskapet har sålunda ansett, att de föreslagna typerna borde bliva
normgivande i fråga örn lånetiden men i övrigt blott tjäna till ledning samt
att det borde ankomma å Kungl. Maj:t att med hänsynstagande till de i varje
fall föreliggande förhållanden närmare fastställa den tidpunkt, från vilken
amorteringen skulle börja. Enligt sällskapets erfarenhet kunde lånen i vissa
fall behöva vara lagda på i viss mån annat sätt än kommittén föreslagit för
åvägabringande av den lämpligaste finansieringen.

Landstingets förvaltningsutskott i Västerbottens län har föreslagit, att löptiderna
för ifrågavarande lån skulle beträffande Norrland utsträckas med 10
år och sålunda för de särskilda lånetyperna bestämmas till resp. 60, 50 och
40 år, ävensom att tidpunkterna för amorteringarnas början skulle i motsvarande
mån förskjutas. Förvaltningsutskottet har till stöd härför anfört:

I södra Sverige med sin tätare bebyggelse och med därav följande kortare
och billigare transporter torde det vara möjligt, att redan efter 30 år på ett

Yttranden.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

ekonomiskt sätt kunna utnyttja gallringsvirket, men att komma till samma
gynnsamma resultat i Norrland torde ej kunna ske. Gallringsvirket torde
här, bortsett från ett fåtal undantagsfall, ej kunna tillgodogöras, förrän träden
vunnit sådan grovlek, att därav kunde beredas props, eller dessa kunde
komma till användning som sulfit- eller sulfatved. Örn kommitténs mening,
att amorteringstiden borde börja vid den tidpunkt, då skogen i någon väsentlig
utsträckning väntades komma att lämna behållen avkastning skulle komma
till rättvis tillämpning, torde amorteringen i vissa delar av landet, företrädesvis
inom Norrland, böra börja först då skogen nått en ålder av omkring
40 år.

Förvaltningsutskottet har därjämte ifrågasatt, huruvida ej annuiteterna
borde ordnas efter andra grunder än kommittén föreslagit för att vinna en
såvitt möjligt konstant årlig utgift under hela lånets löptid. Detta syfte
skulle kunna tillgodoses genom att sätta annuiteten i relation till avkastningen
och sålunda fastställa annuiteten efter en stigande skala.

Skogsvårdsstyreisen i Jämtlands län har framhållit, att, då man inom
större delen av Norrland ej kunde räkna på någon avkastning från 30-årig
skog, för dessa trakter av landet en fjärde lånetyp vore påkallad med begynnande
amortering tidigast fyrtioförsta året från lånets utlämnande samt en
däremot svarande förlängning av amorteringstiden. ■— Länsstyrelsen i Västerbottens
län och landstingets förvaltningsutskott i Västernorrlands län havauttalat
sig i väsentligen samma riktning.

Departe- Såsom jag i det föregående framhållit, bör amorteringen av ifrågavarande
mentschefen. ]^n såvitt möjligt ordnas på det sätt, att avkastningen av den skog, som är
avsedd att uppdragas å den med stöd av dylikt lån förvärvade marken, lämnar
effektivt bidrag till amorteringens fullgörande. I likhet med flertalet av
de i ärendet hörda myndigheterna finner jag de av kommittén föreslagna
lånetyperna -— av vilka typen A är avsedd för helt eller nästan kala skogsmarker,
typen B för försumpade skogbevuxna marker samt för vissa marker
med stavaskogsbestånd och typen C för vanhävdade skogsmarker med äldre,
icke utvecklingsbar skog •— i stort sett väl tillgodose nyssangivna syfte samt
jämväl i övrigt vara i huvudsak lämpligt avvägda. Det torde visserligen
vara obestridligt, att vid utförande av skogsodling å gammal kalmark i Norrland
någon värdefullare avkastning i regel ej kan väntas från den å marken
uppkommande skogen förrän efter den tid, då lånen enligt de föreslagna
lånetyperna skola amorteras, men är att märka, att, då gamla kalmarker
förekomma i Norrland i jämförelsevis ringa omfattning, förvärvande av
dylika marker till kommunskogar blott undantagsvis torde komma att
äga rum därstädes. De marker, för vilkas inköpande till dylika skogar
den föreslagna låneverksamheten kan med avseende å Norrland bliva av mera
avsevärd betydelse, torde utgöras av försumpade skogsmarker samt vanhävdade
marker med gles och oväxtlig skog ävensom möjligen med stavaskog bevuxna
marker. Därest dylik mark göres till föremål för ändamålsenliga
skogsvårdsåtgärder i produktivt syfte, torde även i Norrland dessa åtgärder i

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

43

många fall hava lill följd, att avkastning från skogen kan vinnas väsentligen
tidigare än nyss sagts. Det torde därför böra antagas, att, örn lånetypen
A eller B i Norrland tillämpas med avseende å skogsmarker av nyssangivna
beskaffenhet, låntagarnas intresse att erhålla ett effektivt bidrag
till amorteringens fullgörande genom avkastningen från den å markerna uppväxande
skogen i väsentlig mån skall tillgodoses. Jag erinrar härvid, att låneverksamheten
enligt vad jag i det föregående framhållit bör begränsas till
skogar under skogsvårdslagen och sålunda ej är avsedd att gälla skogar i
lappmarkerna. På grund härav och då det jämväl i och för sig synes möta
betänklighet att för ifrågavarande lån medgiva längre löptid än 50 år, finner
jag mig böra förorda, att de av kommittén föreslagna lånetyperna i fråga örn
lånens löptider godkännas.

Jämväl i övrigt finner jag mig böra i huvudsak biträda kommitténs förslag
i denna del. Med hänsyn till vad skogssällskapet i sitt yttrande anfört torde
dock en mindre jämkning i förslaget vara påkallad. I särskilda fall torde det
på grund av den inköpta skogsmarkens beskaffenhet eller låntagarnas ekonomi
eller av annan anledning kunna befinnas lämpligt, att amorteringen påbörjas
tidigare än enligt de av kommittén föreslagna särskilda typerna är förutsatt.
För dylika fall torde möjlighet böra föreligga att fastställa en tidigare
tidpunkt för amorteringens påbörjande än den, som enligt vederbörande lånetyp
i allmänhet skall tillämpas. Jag tillstyrker förty, att Kungl. Majit medgives
befogenhet att i särskilda fall, då skäl därtill äro, vid beviljande av lån
föreskriva, att amortering av lånet skall påbörjas från och med ett tidigare
år än det, för vilket enligt den lånetyp, vartill lånet hänförts, detta eljest
skolat ske. Meddelande av dylik föreskrift bör ej medföra någon rubbning
i den allmänna regeln, att lån under den effektiva amorteringstiden skall förräntas
och amorteras medelst lika årliga avgifter (annuiteter).

Vad kommittén anfört och föreslagit rörande de grunder, enligt vilka val
av lånetyp företrädesvis skall äga rum, synes ej giva anledning till erinran.

Av vad jag nyss anfört rörande de föreslagna lånetypernas lämplighet för
Norrland framgår emellertid, att därstädes typen A torde böra komma till
användning ej blott i fråga örn kala skogsmarker utan även beträffande försumpade
skogbevuxna marker samt marker med stavaskogsbestånd samt
denna typ eller typen B med avseende å vanhävdade marker med äldre, gles
och oväxtlig skog.

I samband med frågan örn sättet för amorteringen av ifrågavarande lån har Fråga om
kommittén till behandling upptagit spörsmålet, huruvida staten borde medelst för

särskilda anordningar förskaffa sig säkerhet för lånens återbetalande. lån.

Kommittén har härvid erinrat, att i de fall, då beträffande bestående statliga
lånefonder staten använde sig av kommun såsom låneförmedlare, kommunen
ej ålagts skyldighet att för sin förbindelse gentemot staten ställa säkerhet
i form av inteckning eller annat. Ej heller i de fall, då kommun, såsom
i gällande bestämmelser rörande statens bostadslånefond vore medgivet, från
fonden erhölle lån icke såsom låneförmedlare utan som låntagare i sista hand,

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

avkrävdes kommunen någon säkerhet. Kommittén har vidare omnämnt, att då
kommuner upptagit lån å den allmänna lånemarknaden, det ytterst sällan torde
förekommit, att någon inteckningssäkerhet för sådant lån erbjudits eller fordrats.
Pensionsförsäkringsfonden, vilken numera torde vara kommunernas
största långivare, fordrade vid sin utlåning till dessa icke någon särskild säkerhet.

Kommittén har i anslutning härtill uttalat, att enligt dess uppfattning någon
säkerhet för ifrågavarande lån ej borde krävas av kommunerna.

I de avgivna yttrandena har kommitténs ståndpunkt i denna fråga ej föranlett
erinran.

Dep arte- Även jag ansluter mig till kommitténs uppfattning härutinnan,

mentschefen.

Låneärendes Kommittén har föreslagit, att prövningen av frågor örn beviljande av lån
skall ankomma å Kungl. Maj:t. Kommittén har härvid framhållit, att en
Kommittén. cenfra^ provning av dessa frågor syntes påkallad såväl på grund av dessa frågors
stora ekonomiska och sociala betydelse som med hänsyn till önskvärdheten,
att enhetliga principer tillämpades vid prövningen. Kommittén har vidare
föreslagit, att, innan låneansökan prövas, yttrande däröver skall infordras
från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Beträffande låneärendenas beredning i övrigt hos Kungl. Maj :t har kommittén
anfört:

Med hänsyn till beskaffenheten av hithörande ärenden torde dessa böra beredas
i jordbruksdepartementet.

Enligt gällande kommunallagstiftning skulle beslut av kommun att upptaga
lån i vissa fall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Någon
ändring härutinnan, såvitt anginge beslut örn upptagande av statslån för ifrågavarande
ändamål, torde ej böra ifrågasättas. Då ärenden rörande dylik underställning
tillhörde finansdepartementets föredragning, kunde tvekan uppstå, huruvida
av kommun gjord ansökan örn erhållande av här avsett lån borde prövas,
innan frågan örn kommunens rätt att enligt kommunallagstiftningen upptaga
lånet blivit avgjord, eller någon annan ordning härutinnan borde tillämpas. I
anslutning till den praxis, som enligt vunnen upplysning genomförts i fråga
örn beviljande av lån till kommun från statens bostadslånefond, torde i regel
vara lämpligast, att ansökningen örn lån för här avsett ändamål först underställdes
Kungl. Maj :ts prövning av chefen för jordbruksdepartementet samt att,
därest ansökningen helt eller delvis beviljades och kommunens beslut att upptaga
lånet enligt kommunallagstiftningen vore av beskaffenhet att böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning, spörsmålet härom sedermera efter särskild framställning
prövades av Kungl. Majit på finansdepartementets föredragning. I sådana
fall, då speciell skyndsamhet vore av nöden, vore dock möjligt, att detta krav
kunde bättre tillgodoses, därest låneansökningen och underställningsfrågan samtidigt
prövades och avgjordes av Kungl. Majit efter gemensam beredning av
jordbruks- och finansdepartementen. Några generella föreskrifter i förevarande
avseende syntes ej böra meddelas, utan torde det böra överlämnas åt vederbörande
departement att beträffande handläggningen av hithörande ärenden träffa
de former, som i varje särskilt fall funnes lämpligast.

Kommittén har jämväl diskuterat den ordning, vari inkomna låneansökningar
borde anmälas för Kungl. Maj :t till avgörande, samt frågan, huruvida särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

45

regler rörande företräde för olika sökande till erhållande av lån borde meddelas.
Kommittén har härutinnan anfört:

Då det vore av vikt, att ansökan om lån för ifrågavarande ändamål avgjordes
utan dröjsmål -—- i regel torde giltigheten av det köp, för vars finansierande
lånet söktes, göras beroende av låneansökningens beviljande — borde dylik ansökan
prövas, så snart den förelåge i vederbörligen utrett skick. Med hänsyn
härtill syntes uteslutet att i förevarande fall tillämpa en ordning, som i större
utsträckning möjliggjorde konkurrens mellan olika låneahsökningar, enär detta
skulle förutsätta, att dylika ansökningar företoges till prövning allenast en
eller ett fåtal gånger under året. Ett stadgande i detta syfte skulle sannolikt
medföra, att kommunerna allenast i undantagsfall skulle kunna begagna
sig av ifrågavarande lånemöjligheter. I enlighet härmed torde någon föreskrift
i denna riktning ej böra meddelas. Då vid sådant förhållande det mera
sällan torde inträffa, att flera låneansökningar samtidigt förelåge till avgörande,
torde det ej heller vara påkallat att meddela särskilda bestämmelser
örn det företräde till erhållande av lån, som för dylikt fall skulle äga rum.
Med den av kommittén föreslagna begränsningen av låneverksamheten till vissa
särskilda marktyper, vilka i fråga örn rätt till lån borde vara likställda, vore
tydligen behovet av dylika bestämmelser ännu mindre framträdande. På grund
härav och då det kunde förväntas, att Kungl. Maj :t vid fall av konkurrens mellan
olika låneansökningar komme att pröva dessa med beaktande därav, att de
föreliggande lånebehoven på möjligast rättvisa sätt tillgodosåges, ansåge sig
kommittén ej hava skäl att föreslå meddelande av några särskilda föreskrifter
i detta ämne.

Kommittén har slutligen i förevarande sammanhang framhållit, att, sedan
lån för ifrågavarande ändamål beviljats av Kungl. Majit, lånet borde på sökandens
rekvisition och mot det att vederbörlig skuldförbindelse avgåves av
denne, utanordnas till sökanden av statskontoret. För beredande av medel till
ifrågavarande låneverksamhet borde en särskild lånefond inrättas under statskontorets
förvaltning. Ränta och amortering å lån borde av låntagaren inbetalas
direkt till nämnda ämbetsverk. Det borde även åligga detta att övervaka,
att låntagaren behörigen fullgjorde honom åliggande betalningsskyldighethet
samt, örn låntagaren gjorde sig skyldig till försummelse härutinnan, vidtaga
vederbörliga åtgärder.

Kommitténs förslag och uttalanden i förevarande avseenden hava i de avgivna
yttrandena i allmänhet lämnats utan erinran. Åtskilliga myndigheter
hava dock anmärkt, att det vore onödigt och olämpligt att stadga, att yttrande
i låneärende städse skulle infordras från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund. Genom en dylik bestämmelse kunde i vissa fall prövningen av
låneärendena onödigtvis fördröjas. Utan särskild föreskrift stöde det Kungl.
Majit fritt att, där så funnes lämpligt, höra centralrådet i förevarande ärenden.
— Svenska landskommunernas förbund har därjämte framhållit såsom
önskvärt, att kommuns ansökan att erhålla lån för ifrågavarande ändamål samt
frågan om fastställelse enligt kommunallagstiftningen av kommunens beslut att
upptaga lånet städse prövades och avgjordes av Kungl. Majit samtidigt efter
gemensam beredning av cheferna för jordbruks- och finansdepartementen. Förbundet
har i detta sammanhang jämväl ifrågasatt, huruvida ej föreskrift borde

Yttranden.

Departe mentschefen.

Utredning i
låneärende.

Kommittén.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

meddelas, att kommuns beslut om upptagande av lån för här avsett ändamål
ovillkorligen och sålunda även i andra fall än nu vore stadgat skulle underställas
Kungl. Maj:ts prövning. En sådan föreskrift skulle medföra den fördel,
att önskvärd enkelhet och reda skapades i behandlingen av dessa ärenden.

Jag biträder kommitténs förslag, att prövningen av frågor örn beviljande
av lån skall ankomma å Kungl. Maj:t. Däremot synes ej lämpligt att, såsom
kommittén förordat, meddela föreskrift därom, att yttrande över låneansökan
städse skall infordras från centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
då därigenom en onödig tidsutdräkt i vissa fall kan uppstå. Någon särskild
bestämmelse örn centralrådets hörande över dylik ansökan synes ej påkallad,
då det ligger i Kungl. Maj :ts hand, att, där så finnes lämpligt, förordna härom.

Beträffande låneärendenas beredning i övrigt hos Kungl. Maj :t anser jag, lika
med kommittén, att några speciella bestämmelser härutinnan ej böra meddelas
utan att det bör överlämnas åt vederbörande departement att i detta avseende
träffa de former, som i varje fall finnas lämpligast. Att, såsom svenska landskommunernas
förbund ifrågasatt, i samband med anordnandet av förevarande
låneverksamhet föreskriva skyldighet för kommun att även i andra fall än nu
är stadgat underställa beslut örn upptagande av lån för här avsett ändamål
Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse, kan jag ej tillstyrka.

Vad kommittén anfört rörande den ordning, vari inkomna låneansökningar
böra anmälas för Kungl. Maj :t till avgörande, föranleder ej någon erinran från
min sida. Jag ansluter mig även till kommitténs uppfattning, att några särskilda
föreskrifter rörande företräde för olika sökande till erhållande av lån
ej äro behövliga.

Mot kommitténs förslag örn inrättande av en särskild lånefond för ifrågavarande
ändamål och sättet för fondens förvaltning synes intet vara att erinra.

Jag övergår nu till frågan, i vilka avseenden och på vilket sätt utredning
bör verkställas i förevarande låneärenden, innan dessa prövas av Kungl. Maj:t.

Kommittén har i detta hänseende anfört:

För låneansökans bedömande torde i regel vara nödigt, att undersökning
verkställdes angående arealen, beskaffenheten och värdet av den skogsmark,
varom fråga vore, samt angående myckenheten och beskaffenheten av därå
växande skog, angående de åtgärder, som erfordrades för markens försättande
i tillfredsställande skogligt skick, angående värdet av den nettoavkastning, som
efter utförande å marken av nämnda åtgärder därå förefintlig och uppväxande
skog kunde beräknas lämna, angående den lånetyp, som i varje fall vore lämpligast,
m. m. För undvikande av onödiga kostnader bör dylik undersökning
ombesörjas av lokala organ. Då, såsom förut nämnts, ifrågavarande låneverksamhet
borde begränsas till skogar under skogsvårdslagen, syntes naturligast,
att sagda uppgift anförtroddes åt skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn till den
omfattande verksamhet för bildande av kommunskogar, som utövats av skogssällskapet,
och den stora erfarenhet, som sällskapet härutinnan besutte, torde
emellertid sällskapet vid sidan av skogsvårdsstyrelserna böra tillerkännas befogenhet
att föranstalta örn dylika undersökningar. Genom en sådan anordning

Kungl. Majlis proposition nr 267.

47

torde den ifrågasatta låneverksamheten i högre grad än eljest kunna befrämja
utvecklingen av skogssällskapets verksamhet i nämnda syfte, vilket enligt kommitténs
uppfattning måste anses önskvärt.

Fråga örn inköpande av skogsmark för här avsett ändamål borde emellertid
bedömas jämväl från andra synpunkter än rent skogliga. Särskilt borde därvid
hänsyn tagas till vederbörande kommuns ekonomiska ställning och förmåga
att fullgöra de förpliktelser, som inköpet av kommunskogen medförde, ävensom
till det behov av skogsmark för tillgodoseende av kommunala ändamål, som
i det särskilda fallet kunde anses vara för handen. Erforderlig utredning härutinnan
samt örn lämpligheten av här avsett köp från sociala och rättsliga synpunkter
m. m. torde böra verkställas genom länsstyrelsens försorg. Kommittén
ville härvid erinra, att kommunens beslut att upptaga lån för ifrågavarande
ändamål oftast torde vara av den beskaffenhet, att detsamma enligt kommunallagstiftningen
skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse,
samt att för sådan händelse beslutet jämlikt sagda lagstiftning i varje fall
skulle insändas till länsstyrelsen, som hade att jämte eget utlåtande överlämna
handlingarna till Kungl. Maj :t.

I anslutning till vad sålunda anförts bär kommittén föreslagit, att låneansökan
skall ingivas antingen till skogsvårdsstyrelsen i det landstingsområde,
där den skogsmark, som ansökningen avser, är belägen, eller till skogssällskapet.
Sällskapet skall sålunda enligt kommitténs förslag principiellt äga samma behörighet
som skogsvårdsstyrelse att emottaga låneansökan, dock att sällskapets
behörighet härutinnan ej skall vara begränsad till visst eller vissa landstingsområden
utan omfatta hela den del av landet, där den föreslagna låneverksamheten
är avsedd att äga rum. Kommitténs förslag avser, att det skall stå
varje lånesökande kommun öppet att själv avgöra, huruvida den vill ingiva
ansökningen till vederbörande skogsvårdsstyrelse eller till skogssällskapet.

Sedan låneansökning inkommit till vederbörande skogsvårdsstyrelse eller
skogssällskapet, skall det enligt kommitténs förslag åligga styrelsen eller sällskapet
—- där det ej finnes uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande
— att så snart ske kan förordna någon hos styrelsen eller sällskapet
anställd befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets
högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs, att utan
dröjsmål verkställa undersökning av den skogsmark, varom fråga är, jämte
därå växande skog. Instrument över dylik förrättning skall avfattas enligt
formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

Vid undersökningen skall lånesökanden vara pliktig att genom ombud meddela
de upplysningar och förete de handlingar, som finnas erforderliga, ävensom
att ombesörja behövlig hantlangning. Ersättning för undersökningen skall
utgå enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Majit, samt gäldas av lånesökanden.

Sedan dylik undersökning verkställts samt lånesökanden beretts tillfälle att
inom förelagd kort tid däröver avgiva yttrande, skall skogsvårdsstyrelsen resp.
skogssällskapet ofördröjligen översända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande
till länsstyrelsen. Utlåtandet skall innehålla yttrande, huruvida eller
i vad mån ansökningen anses böra beviljas, samt angiva de skäl, varpå yttrandet
grundas.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttranden.

Å länsstyrelsen ankommer att ombesörja den ytterligare utredning i låneärendet,
som må finnas påkallad. Sedan så skett, har länsstyrelsen att så snart
ske kan insända handlingarna jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet.

Finner skogsvårdsstyrelse eller skogssällskapet med hänsyn till ingiven låneansöknings
innehåll eller eljest uppenbart, att hinder möter mot ansökningens
beviljande, skall enligt förslaget sådan undersökning rörande däri avsedd skogsmark,
som nyss sagts, ej äga rum, men skall i övrigt enahanda förfarande, som
förut angivits, tillämpas.

I motiveringen till sitt förslag i denna del har kommittén framhållit, att med
hänsyn till beskaffenheten av den undersökning, som enligt förslaget skulle
verkställas rörande i låneansökan avsedd skogsmark, skogsvårdsstyrelsen resp.
skogssällskapet till förrättande av densamma i regel borde äga förordna allenast
sådan befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets
högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs. Hinder
borde dock ej möta att, där viss annan befattningshavare hos myndigheten
visade sig äga sådan insikt och erfarenhet, att han borde anses lämplig att
verkställa dylik undersökning, denne i särskild ordning förklarades behörig
härtill. Beslut härom borde på ansökan av vederbörande meddelas av Kungl.
Maj :t.

Mot de av kommittén föreslagna formerna för låneärendenas utredning och
förberedande handläggning har från flere håll erinringar framställts.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län samt skogsvårdsstyrelsen och landstingets
förvaltningsutskott i Västerbottens län hava sålunda ansett, att för ernående
av en önskvärd förenkling i förfarandet låneansökning borde ingivas direkt
till vederbörande länsstyrelse, som skulle hava att föranstalta örn erforderlig
utredning i ärendet samt därefter med eget utlåtande överlämna detta till Kungl.
Maj:ts avgörande. För den skogliga undersökning, som vore påkallad i ärendet,
borde länsstyrelsen äga anlita antingen skogsvårdsstyrelsen i länet eller
någon tjänsteman i skogsstaten.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har likaledes ansett, att
låneansökningarna borde ingivas direkt till vederbörande länsstyrelse, men
förslagit, att länsstyrelsen för hithörande ärendens skogliga utredning skulle
allt efter förhållandena i varje särskilt fall äga anlita antingen skogsvårdsstyrelsen
i länet eller någon skogsstatstjänsteman eller skogssällskapet. Vid valet
av utredningsorgan borde tillses, att undersökningskostnaderna ej bleve högre
än nödigt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i nära överensstämmelse med förenämnda
myndigheter funnit lämpligast, att låneansökning, åtföljd av den utredning
sökanden önskade åberopa, ingåves till länsstyrelsen, som, därest vid
ansökningen icke fogats instrument över av sakkunnig person verkställd undersökning
av den skogsmark, varom fråga vore, förordnade lämplig sakkunnig
att verkställa sådan och över ansökningen hörde vederbörande skogsvårdsstyrelse,
eller, därest skogsmarken vore belägen inom område, å vilket skogsvårdslagen
ej ägde tillämpning, vederbörande Överjägmästare, varefter hand -

Kungl. Maj :ts proposition nr 267. 4if

lingarna med eventuell ytterligare utredning med länsstyrelsens eget utlåtande
överlämades till jordbruksdepartementet.

Skog svårdsstyr elsen i Göteborgs och Bohus län Ilar gjort gällande, att
skogsvårdsstyrelserna överhuvud ej borde hava skyldighet att syssla med
ifrågavarande låneärenden utan att handhavandet av dessa måtte helt överlämnas
till länsstyrelserna.

Åtskilliga myndigheter hava ifrågasatt, huruvida det kunde anses lämpligt,
att skogssällskapet, på sätt kommittén föreslagit, likställdes med skogsvårdsstyrelserna
i fråga örn befogenhet att emottaga låneansökningar och verkställa
utredningar i låneärenden, då därigenom en mindre lycklig dualism i förfarandet
skulle uppstå. Det borde jämväl uppmärksammas, att kommunala inköp
av skogsmarker ofta skedde på skogssällskapets initiativ och att det vid
sådant förhållande ej syntes ändamålsenligt, att den förberedande prövningen
av hithörande ärenden anförtroddes åt sällskapet. I varje fall syntes skogssällskapets
befogenhet i förevarande avseende böra begränsas till de län, där
sällskapet för närvarande utövade sin verksamhet.

iDomänstyrelsen har anmärkt, att enligt kommitténs förslag i och för ifrågavarande
låneverksamhet åt skogsvårdsstyrelserna skulle anförtros särskilda
uppdrag av den art, att de torde kunna anses i viss mån ligga vid sidan av
skogsvårdsstyrelsernas egentliga uppgift. Det kunde sättas i fråga, huruvida
icke i första hand borde åt skogssällskapet anförtros de särskilda uppgifter,
som avsåge utredningar m. m. för låneverksamheten. Styrelsen ansåge,
att det borde tagas under övervägande, huruvida icke de uppgifter, som enligt
kommitténs förslag skulle vid låneverksamheten kunna åligga såväl skogsvårdsstyrelse
som skogssällskapet, lämpligen borde, där icke särskilda omständigheter
annat påkallade, fullgöras av nämnda sällskap.

För ernående av önskvärd enkelhet i förfarandet och undvikande av den
dualism med avseende å låneärendenas förberedande handläggning, som kommitténs
förslag innebär, finner jag mig i likhet med vissa i ärendet hörda!
myndigheter böra föreslå, att låneansökning skall ingivas direkt till vederbörande
länsstyrelse samt att det skall ankomma å denna att föranstalta örn
erforderlig utredning i ärendet och därefter med eget utlåtande översända handlingarna
till jordbruksdepartementet för Kungl. Maj:ts prövning. I fråga
örn sättet för utredningens verkställande torde böra föreskrivas, att, där ej
länsstyrelsen med hänsyn till låneansökningens innehåll eller eljest finner
uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande, länsstyrelsen skall
hava att ombesörja erforderlig skoglig undersökning av den skogsmark, varom
fråga är, samt att länsstyrelsen för denna undersökning äger anlita antingen
vederbörande skogsvårdsstyrelse eller skogssällskapet. Att frånkänna länsstyrelsen
befogenhet att anförtro dylikt uppdrag åt skogssällskapet synes ej
motiverat, då sällskapet med den stora erfarenhet, som sällskapet förvärvat sig
i hithörande frågor, måste anses särskilt skickat att ombesörja sådan undersökning,
som nyss sagts. Vid valet av undersökningsorgan bör länsstyrelsen tillse,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 230 käft. (Nr 2G7-) 4

Departe mentschefen.

50

Kungl. Majlis proposition nr 267.

Allmänna
villkor för
lån.

a) Lånets
användande
f ör .avsett
ändamål.

Departe mentschefen.

b) Erläggande
av ränta
och amortering.

att kostnaderna för undersökningen hållas inom skäliga gränser, varjämte viss
hänsyn bör tagas till sökandens önskan i berörda avseende.

Har länsstyrelse lämnat uppdrag, som nyss sagts, åt ettdera av nämnda organ,
bör detta hava att till undersökningens förrättande förordna person, som
avlagt fullständig avgångsexamen från skogsinstitutets högre kurs eller från
skogshögskolans jägmästarekurs eller som eljest genom särskilt beslut av
Kungl. Majit förklarats behörig därtill. ''Att förrättningsmannen skall varaanställd
hos vederbörande undersökningsorgan, synes ej böra föreskrivas.

I fråga örn undersökningen torde vidare böra stadgas, att instrument över
denna skall avfattas enligt formulär, som fastställts av Kungl. Majit, samt att
det skall åligga sökanden att, på sätt kommittén föreslagit, genom ombud vid
undersökningen meddela de upplysningar och förete de handlingar, som prövas
erforderliga, ävensom besörja behövlig hantlangning. Närmare föreskrifter i
övrigt rörande ifrågavarande undersökning, vilken bör bekostas av sökanden,
torde böra meddelas av Kungl. Majit.

Sedan undersökning, som nu sagts, ägt rum, bör sökanden beredas tillfälle
att däröver avgiva yttrande, varefter skogsvårdsstyreisen resp. skogssällskapet
bör hava att med eget utlåtande snarast möjligt överlämna det vid undersökningen
upprättade instrumentet jämte övriga handlingar i ärendet till
länsstyrelsen.

Vad angår den utredning, som erfordras utöver nämnda skogliga undersökning,
bör det ankomma å länsstyrelsen att föranstalta härom på sätt den finner
lämpligt.

I kommitténs förslag hava upptagits vissa bestämmelser i syfte att bereda
garantier för vinnande av det med låneverksamheten avsedda ändamålet eller
att trygga fullgörandet av låntagarnas betalningsskyldighet! till statsverket.
Jag torde nu få redogöra för dessa bestämmelser.

Enligt kommitténs förslag skall vid utlämnande av statslån, som här avses,
låntagaren förbinda sig att använda lånet för det ändamål, vartill lånet beviljats.
Förfogar låntagaren över lånemedlen i strid mot denna förbindelse, skall
lånet vara förfallet till återbetalning å tid, som av Kungl. Majit föreskrives.

Mot kommitténs förslag i denna del har jag intet att erinra.

I fråga örn tiden för erläggande av ränta eller amortering å lån (annuitet)
har kommittén föreslagit, att annuitet för visst kalenderår skall av låntagaren
inbetalas till statskontoret senast den 31 januari nästföljande år. Å belopp,
som ej gäldas inom föreskriven tid, skall erläggas ränta efter sex procent örn
året, tills betalning sker. Har inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar från
den 31 januari, skall statskontoret därom göra anmälan hos Kungl. Majit,
som bestämmer, huruvida det återstående kapitalbeloppet jämte ränta skall av
låntagaren återbetalas före den tid, som vid lånets beviljande i sådant avseende
bestämts.

Kungl. Majrts proposition nr 267.

51

Mot de av kommittén nu föreslagna bestämmelserna har statskontoret anmärkt,
att skäl icke syntes föreligga för medgivande av en respittid av en månad
för inbetalning av förfallen annuitet. Motivet för en dylik respittid torde
få anses vara, att vederbörande uppträdde såsom låneförmedlare och att detta
förhållande understundom på den grund, att enskilda låntagare icke iakttoge
förfallodagen, kunde medföra vissa svårigheter att i rätt tid fullgöra betalningsskyldigheten.
Något sådant låneförmedlarskap förelåge icke här. Annuitetsbeloppen
borde kunna inbetalas genom insättning i vanlig ordning i
riksbanken för statskontorets räkning vid kalenderårets utgång. Därest det
emellertid syntes lämpligt att, i likhet med vad som vore bestämt beträffande
en del andra av statskontoret förvaltade utlåningsfonder, en kortare respittid
av åtta dagar medgåves låntagarna, hade statskontoret icke något att erinra
däremot.

Då giltig anledning ej synes föreligga att i förevarande fall medgiva låntagarna
någon respittid för erläggande av förfallen annuitet, torde det böra
föreskrivas, att annuitet för visst kalenderår skall av låntagaren inbetalas till
statskontoret senast vid kalenderårets utgång. Mot de av kommittén i förevarande
avseende föreslagna bestämmelserna i övrigt har jag ej någon erinran.
Därest föreskrift meddelas örn annuitets betalning i enlighet nied vad jag nyss
föreslagit, bör den tid, varunder låntagare kan underlåta att erlägga förfallen
annuitet för visst kalenderår utan risk av åläggande att återbetala lånet
i förtid, bestämmas till sextio dagar från kalenderårets utgång.

I kommitténs förslag har vidare upptagits en bestämmelse av innehåll, att
det åligger låntagare att inom skälig tid efter det lånet utlämnats vidtaga erforderliga
åtgärder för försättande av den skogsmark, lånet avser, i tillfredsställande
skick, i den män dylika åtgärder kunna anses medföra nytta, som
motsvarar kostnaden för dess utförande, ävensom att vidmakthålla den skog,
som genom åtgärderna uppkommit å marken, intill dess skogen nått den utveckling,
att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Eftersätter låntagaren
honom sålunda åliggande skyldighet, skall det ankomma på Kungl.
Majit att bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren återbetalas
i förtid.

Till stöd för förslaget härutinnan har kommittén anfört bland annat:

Ett av huvudsyftena med ifrågavarande låneverksamhet vore, att den skogsmark,
för vars inköpande lån beviljades, skulle genom låntagarens försorg försättas
i tillfredsställande skogligt skick. I överensstämmelse härmed borde
låntagaren vara pliktig att inom skälig tid efter lånets utlämnande vidtaga de
skogsodlings-, utdiknings- eller andra åtgärder, som erfordrades för sagda
ändamål. Enligt sakens natur borde denna skyldighet dock begränsas till sådana
åtgärder, som vore ekonomiskt berättigade eller, med andra ord, medförde
så stor nytta, att denna motsvarade kostnaderna för åtgärdernas utförande.
Med hänsyn till de betydande risker för skadegörelser av olika slag, för vilka
ungskogar i vårt land under sin tidigare utveckling vore utsatta, borde låntagaren
även vara pliktig att under viss tid vidmakthålla den skog, som av
honom uppdragits å marken. I anslutning till stadgandet i 9 § andra punkten

Departe mentschefen.

c) Skyldighet
att försätta
skogsmarken
i tillfredsställande
skogligt
skick
samt att vidmakthålla

plantskog.

Kommittén.

52

Kungl. Maj.Hs proposition nr g6''7.

Yttrande.

Departe mentschefen.

skogsvårdslagen torde denna skyldighet böra bestämmas att avse tiden intill
dess sagda skog nått den utveckling, att den ej längre vore att räkna såsom
plantskog.

Kommittén har i detta sammanhang övervägt, huruvida Kungl. Majt borde
medgivas befogenhet att vid beviljande av lån för här avsett ändamål meddela
närmare föreskrifter rörande de särskilda åtgärder, som låntagaren skulle
hava att vidtaga till fullgörande av berörda skyldighet att iståndsätta skogsmarken
och vidmakthålla därå uppkommen skog, ävensom angående de tider,
inom vilka åtgärderna skulle utföras, men funnit sig ej böra föreslå stadgande
av någon dylik befogenhet för Kungl. Majt. Kommittén har härom anfört:

Enligt kommitténs uppfattning torde det böra antagas, att låntagarna i det
övervägande flertalet fall komme att behörigen fullgöra här avsedd skyldighet
även utan detaljerade föreskrifter. Härtill komme, att meddelande av sådana
föreskrifter vid beviljande av ifrågavarande lån ej väl överensstämde vare sig
med de villkor, som enligt kungörelsen den 27 juni 1927 (nr 270) gällde för
statsbidrag till skogsutdikningsföretag, eller med de bestämmelser, som enligt
kommitténs i betänkandet den 1 november 1929 framlagda förslag angående
statsbidrag till andra, företag för främjande av skogsproduktion än skogsdikning
skulle gälla i fråga örn dylikt bidrag. Enligt dessa villkor och bestämmelser
skulle nämligen vid beviljande av statsbidrag till nämnda ändamål erforderliga
föreskrifter meddelas såväl rörande sättet för företagets utförande
som angående den tid, då företaget skulle vara fullbordat. Då det med säkerhet
kunde antagas, att statsbidrag, som nu sagts, i flertalet fall komme att beviljas
de kommuner, som erhölle statslån för inköp av skogsmark, vore tydligen
ej lämpligt, att föreskrifter i nyssangivna hänseenden utfärdades även vid
statslånens beviljande. Konflikter mellan de olika föreskrifterna skulle i sådant
fall lätt kunna uppstå och medföra svårigheter vid dessas tillämpning.

Mot den av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen har
länsstyrelsen i Västmanlands län erinrat, att densamma vore avfattad på ett
så obestämt sätt, att vederbörande myndighet kunde få svårt att komma till
rätta med en gensträvig låntagare, som holle sig till det minsta möjliga. Länsstyrelsen
har därför föreslagit, att låntagarens skyldighet att iståndsätta den
skogsmark, lånet avsåge, skulle närmare fixeras.

I likhet med kommittén anser jag, att låntagare bör åläggas att inom skälig
tid efter lånets utlämnande vidtaga erforderliga åtgärder för iståndsättande
av den skogsmark, som lånet avser, i den män dylika åtgärder kunna anses ekonomiskt
berättigade, ävensom att vidmakthålla den skog, som genom åtgärderna
uppkommit å marken, intill dess skogen nått över plantskogsstadiet.
Att, såsom länsstyrelsen i Västmanlands län yrkat, närmare fixera låntagarens
skyldighet i nu angivna avseende torde med hänsyn till vad kommittén härutinnan
anfört ej vara behövligt eller lämpligt. Jag "vill härvid erinra, att i propositionen
nr 134 till årets riksdag angående anvisande av ett statens skogsodlingsanslag
föreslagits, att vid beviljande av statsbidrag fran nämnda anslag
föreskrift skall meddelas såväl rörande sättet för utförandet av det företag,
vartill statsbidrag sökts, sorn angående den tid, inom vilken företaget skall
vara fullbordat.

Kungl. proposition nr 867.

53

Det må jämväl; erinras, att vid medgivande av rätt till expropriation av ödelagd
skogsmark för åstadkommande av skogsåterväxt därå Kungl, Hajd skall
enligt 107 § i expropriationslagen, därest rätten skall tillkomma annan än kronan,
bestämma viss tid, inom vilken den nye ägaren skall sörja för återväxt.
Därest, såsom jag tillstyrkt, rätt till statslån kommer att medgivas kommun
för förvärvande genom expropriation av dylik mark, är sålunda vid'' beviljande
av lån för detta ändamål meddelande av föreskrift i förevarande avseende ej
påkallat, enär kommunen redan genom expropriationsmedgivandet förpliktats
att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder för markens iståndsättande.

I samband med frågan örn stadgande av skyldighet för låntagare att iståndsätta
här avsedd skogsmark och vidmakthålla därå uppkommen skog under
dess tidigare utveckling, har kommittén upptagit till övervägande, huruvida
utöver föreskrivande av sådan skyldighet särskilda bestämmelser borde meddelas
rörande skötseln av dylik skog.

Innan jag redogör för kommitténs ståndpunkt härutinnan vill jag erinra, att
i samband med det förslag till ny skogsvårdslag, som förelädes 1923 års riksdag,
ett särskilt förslag till lag angående vård av kommun- m. fl. skogar genom
proposition nr 157 underställdes riksdagens prövning, enligt vilket förslag
sagda skogar skulle stå under överinseende av skogsvårdsstyrelsen i orten samt
i regel skötas efter hushållningsplaner, upprättade enligt sådana på vetenskapen
och erfarenheten grundade regler, som vore ägnade att försätta skogen i
skogligt tillfredsställande skick samt bereda största och möjligast jämna behållna
avkastning därifrån. Dylik plan skulle enligt förslaget fastställas av skogsvårdsstyrelsen.
I 19 § av förslaget stadgades, att, där skog, varå förslaget hade
avseende, ägdes av sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt
intresse, eller dess vård och förvaltning utövades under medverkan och tillsyn
av sådant sällskap, å Konungen skulle ankomma att — under förutsättning
att sällskapets stadgar blivit av Konungen fastställda — beträffande sådan
skog på ansökan medgiva befrielse från tillämpning av den föreslagna lagen.
I det utlåtande, nr 1, som särskilda utskottet vid 1923 års riksdag avgav över
detta förslag samt förslaget till skogsvårdslag, hemställde utskottet örn avslag
å förstnämnda förslag under framhållande, bland annat, att kommunskogarna
jämlikt berörda stadgande i § 19 av förslaget skulle kunna och med all säkerhet
jämväl i stor utsträckning komme att ställas utanför den i förslaget avsedda
lagens tillämpning på grund av anslutning till skogssällskapet samt att
det ej heller borde lämnas ur sikte, att det rådande intresset för inköp och
bildande av kommunskogar kunde befaras på mer än ett håll bliva väsentligen
minskat, örn sålunda åstadkomna skogar lädes under berörda lag. Till stöd
för sitt ståndpunkttagande åberopade utskottet jämväl den skärpning av då
gällande bestämmelser om skogsvård, som innehölles i den föreslagna skogsvårdslagen.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Till följd av detta beslut kom den av riksdagen antagno, skogsvårdslagen att
ilga tillämpning jämväl å skogar, tillhöriga landskommuner och landsting. (Be -

d) Bör låntagaren
i
övrigt varn
underkastad
särskilda
föreskrifter
beträffande
skötseln ar
skogen?

1923 års
riksdag.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Kommittén.

Yttranden.

träffande städernas skogar ansågs förordningen den 24 juli 1903 angående förvaltningen
av dessa skogar böra fortfarande äga giltighet.) Med hänsyn till
det vidgade tillämpningsområde, som skogsvårdslagen sålunda erhöll, upptogs
i 2 § 3 mom. av lagen en föreskrift, motsvarande berörda stadgande i 19 § av
förslaget till kommunskogslag. Enligt denna föreskrift äger sålunda Kungl.
Majit att beträffande de under lagen lydande skogar, som äro anslutna till
skogssällskapet, medgiva befrielse tills vidare från tillämpningen av vad i lagen
är stadgat. Någon dylik befrielse har emellertid ej sökts för nämnda
skogar.

Kommittén har i förevarande avseende anfört:

I likhet med särskilda utskottet vid 1923 års riksdag ansåge kommittén, att
meddelande av speciella bestämmelser beträffande kommunskogarna i syfte att
garantera tillämpande å dem av en rationell skogsvård kunde befaras minska
kommunernas intresse för bildande av dylika skogar. De inskränkningar i förfoganderätten
över dylik skog, som bestämmelser av nämnda art måste medföra,
skulle lätt kunna framstå såsom mindre rättvisa i betraktande av den
större frihet, som tillkomme andra skogsägare i detta avseende. Enligt kommitténs
uppfattning torde utfärdande av sådana bestämmelser beträffande
kommunskogarna ej heller vara av behovet påkallat för tryggande åt dem av
en god skogsvård. De kommunskogar, som kunde komma att bildas med stöd
av den ifrågasatta låneverksamheten, torde med säkerhet till betydande del
ställas under skogssällskapets tillsyn och i likhet med övriga till sällskapet
anslutna skogar bliva föremål för en omsorgsfull och ändamålsenlig skötsel.
Även beträffande den del av berörda kommunskogar, för vilken anslutning till
skogssällskapet ej komme att äga rum och vilken sålunda bleve underkastad,
direkt tillsyn av vederbörande skogsvårdsstyrelser, kunde för visso antagas, att
under medverkan av dessa styrelser samt med stöd av skogsvårdslagens bestämmelser
en tillfredsställande skogsvård komme att därå genomföras. Med hänsyn
därtill och då tillämpande av ett rationellt skogsbruk å ifrågavarande skogar
även påkallades av vederbörande kommuners egna ekonomiska intressen,
samt skogarna i allmänhet torde bliva av den storlek, att ett dylikt skogsbruk
med fördel kunde å dem åstadkommas, ansåge kommittén meddelande av särskilda
skogsvårdsföreskrifter beträffande dessa skogar, utöver berörda stadgande
av skogarnas iståndsättande och vidmakthållande under plantskogsstadiet,
för närvarande ej vara erforderligt för tryggande åt dem av en tillfredsställande
vård.

I motsats mot den av kommittén i förevarande fråga hävdade uppfattningen
har skogsvärdsstyrelsen i Kalmar läns norra del ansett det böra stadgas, att
skogsmark, för vars förvärvande statslån beviljats, skulle skötas enligt grunderna
för god skogsvård och uthålligt skogsbruk.

Länsstyrelsen i Blekinge län har gjort gällande, att garantier borde skapas
för att skogen å mark, som förvärvats med stöd av statslån, bleve i all framtid
skött efter rent skogliga principer.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har förklarat sig dela kommitténs
uppfattning i förevarande avseende under förutsättning, att de skogsmarker,
varom här vore fråga, ej jämlikt 2 § 3 mom. skogsvårdslagen undantoges
från tillämpningen av nämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

55

På sätt kommittén framhållit, torde meddelande av särskilda skogsvårds- tteparteföreskrifter
beträffande skogar, varom nu är fråga, utöver förenämnda stadgande
örn skogarnas iståndsättande och vidmakthållande under plantskogsstadiet,
ej för närvarande vara erforderligt för tryggande åt dem av en tillfredsställande
vård. Det bör härvid uppmärksammas, att något behov av dylik
föreskrift ej torde föranledas därav, att Kungl. Majit enligt 2 § 3 mom. skogsvårdslagen
äger medgiva befrielse tillsvidare från tillämpningen av sagda lags
bestämmelser i fråga örn de under lagen lydande skogar, som äro anslutna till
skogssällskapet. Sådan dispens lärer nämligen ej av Kungl. Majit beviljas,
med mindre betryggande garantier föreligga med avseende a vederbörande skogars
ändamålsenliga vård, och gäller i allt fall dispensen blott tillsvidare och
kan sålunda återkallas, därest vården av de skogar dispensen avser skulle i
något avseende eftersättas. Jag finner förty de i ärendet framställda yrkandena
örn meddelande av särskilda föreskrifter i fråga om vården av hithörande
skogar ej böra bifallas.

En fråga av stor betydelse är, huruvida och under vilka villkor låntagare
bör äga rätt att överlåta skogsmark, som förvärvats med stöd av statslån.

I detta avseende må till en början erinras, att enligt förordningen örn kommunalstyrelse
på landet för fattande av beslut a kommunalstämma eller i kommunalfullmäktige
rörande avhändande av landskommun tillhörig fast egendom
erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. En liknande
bestämmelse återfinnes i lagen örn landsting rörande avhändande av länskomkommun
tillhörig fast egendom.

Vidare må påpekas, att enligt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående
allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, vilka skogar utgöra
vid avvittringen utlagda sockenallmänningar, dylika skogar skola bibehållas
oförminskade. Område, som ingår i sådan skog, må sålunda ej överlåtas
utan medgivande av Kungl. Majit och riksdagen. Beträffande de i Kopparbergs
och Gävleborgs län vid storskifte avsatta besparingsskogar, vilka
skogar jämväl äro att anse såsom sockenallmänningar, gäller enligt de för dessa
skogar i administrativ ordning meddelade bestämmelser liknande regler.

Kommittén har till utveckling av sin ståndpunkt i denna fråga anfört: Kommittén.

Den föreslagna skyldigheten för låntagare att försätta den skogsmark, som
lånet avsåge, i tillfredsställande skogligt skick samt att vidmakthålla därå
uppkommen plantskog vöre uppenbarligen beroende därav, att lantagaren bibeholle
skogsmarken i sin ägo. Överlätes marken till ny ägare, kunde skyldigheten
ej göras gällande mot denne.

Jämväl i övrigt vore det tydligen ett intresse för staten, att skogsmarken törbleve
låntagarens egendom och sålunda bibehölle egenskapen av kommunskog.

I detta avseende finge särskilt erinras, att skogsmarken kunde antagas i allmänhet
bliva föremål för bättre skötsel i kommunens än i enskildas händer,
samt att, då skogsmarken i nämnda egenskap vore föremål för speciellt intresse
från ortsbefolkningens sida, tillämpande därå av ett rationellt skogsbruk kunde
bliva av stor betydelse för skogsvårdens utveckling inom kommunen.

e) Län tagares
rätt att
överlåta
skogsmarken.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Yttrande.

Enligt kommitténs uppfattning mäste skäliga hänsyn till statens intresse
obetingat anses kräva., att skogsmarken ej finge av kommunen överlåtas under
den tid lånet helt eller delvis återstode oguldet, med mindre Kungl. Maj:t därtill
lämnade tillstånd. En dylik regel vore påkallad såväl från allmänna skogsvårdssynpunkter
som med hänsyn till den ökade säkerhet, staten genom skogsmarkens
bibehållande i kommunens ägo bereddes för sin lånefordran. Däremot
syntes tveksamt, huruvida kommunens rätt att överlåta mark, varom här vore
fråga, borde underkastas en liknande begränsning, även efter det lånet slutbetalts.
En föreskrift i detta syfte innebure, att kommunens förfoganderätt
över dylik mark för obegränsad framtid på ett mycket kännbart sätt inskränktes.
Då kommunens ekonomiska insats i fråga örn markens förvärvande vöre
ojämförligt större än statens — statens åtgärd härutinnan avsåge ju allenast,
utlämnande av lån på relativt gynnsamma villkor för bestridande av en del av
köpeskillingen — syntes stadgande av en dylik inskränkning i kommunens rätt.
att förfoga över marken möta vissa betänkligheter. Det vore ej uteslutet, att
en sådan bestämmelse skulle vara ägnad att avsevärt minska kommunernas
intresse för den ifrågasatta låneverksamheten och att syftet med denna sålunda
skulle förfelas. Härtill komme, att något mera påtagligt behov av en dylik
bestämmelse näppeligen torde föreligga. Sedan skogsmark, till vars inköpande
statslån beviljats, av vederbörande kommun satts i produktivt skick och skogen
därå under lånetiden hunnit uppväxa till avverkningsbara dimensioner,
torde kommunen finna det med dess egna ekonomiska intressen mest förenligt
att behålla skogsmarken och begagna sig av dess virkesavkastning såsom en
säker inkomstkälla. Detta vunne även stöd av den erfarenhet, som hittills vunnits
under skogssällskapets verksamhet för bildande av kommunskogar, i det
ej i något fall sådan skog, som varit ansluten till sällskapet, åter avyttrats.
Det vore även tydligt, att åstadkommande av beslut örn försäljning av kommunskog
väsentligt försvårades genom kommunallagstiftningens forénämnda
sta elga uden. att viss kvalificerad majoritet måste föreligga vid fattande av dylikt
beslut. På grund av vad sålunda anförts och då det i varje fall syntes
lämpligast, att närmare erfarenhet vunnes rörande den ifrågasatta låneverksamheten,
innan vederbörande kommuns rätt att förfoga över här avsedd skogsmark
inskränktes jämväl efter det vederbörande statslån slutbetalts, ansåge
kommittén någon dylik inskränkning för närvarande ej böra stadgas.

Förenämnda förbud mot överlåtelse av skogsmark, som förvärvats med stöd
av stadslän, under den tid lånet eller någon del därav vore ogulden, torde böra
förlänas karaktären av ett lånevillkor och sålunda upptagas bland de administrativa
bestämmelser, som komme att meddelas rörande ifrågavarande låneverksamhet.
I anslutning härtill borde skogsmarkens överlåtande i strid med
förbudet ej medföra, att överlåtelsen såsom sådan vore ogill, utan hava till
följd, att statslånet skulle vara förfallet till betalning.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att skogsmark,
för vars inköpande lån utlämnats, ej må, innan lånet blivit till fullo återbetalt,
av låntagaren överlåtas med mindre Kungl. Majit efter ansökan därtill
lämnar tillstånd. Förfar låntagare i strid med vad sålunda föreslagits,
skall lånet vara förfallet till återbetalning å tid, som av Kungl. Majit föreskrives.

Svenska landskommunernas förbund har ansett, att betryggande säkerhet
borde åstadkommas för ett framtida bibehållande i kommunal ägo av de medelst
statslån bildade skogsbruken samt att för detta ändamål borde stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr M7-

57

att kommunskog icke finge försäljas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Förbundet
har härvid framhållit, att en tillfällig opinion inom kommunen, framkallad
av mer eller mindre tillfälliga förhållanden och måhända väckt och pådriven
av vissa spekulationsintressen, skulle eljest kunna föranleda försäljning
av en kommunskog, som ur synpunkten av kommunens varaktiga intresse borde
bibehållas i dess ägo. Man borde icke i detta fall sätta för mycken tillit
till den garanti, som läge i stadgandet i kommunalförordningen örn två tredjedelars
pluralitet. Den omständigheten att ifrågavarande gren av kommunal
verksamhet avsåge ändamål, vars gagn vöre ställt på lång sikt, motiverade
skapandet av tillräckligt kraftiga garantier mot beslut, som förestavades av
begär att tillgodose vissa nuets fördelar på framtidens bekostnad.

Skäliga hänsyn till statens intresse måste anses kräva, att skogsmark, som
förvärvats av kommun med stöd av statslån, ej må av kommunen överlåtas
under den tid lånet helt eller delvis återstår oguldet, med mindre Kungl.
Majit därtill lämnar tillstånd. Däremot synas övervägande skäl tala för att
ej för närvarande inskränka kommunens rätt att överlåta dylik mark, efter det
lånet slutbetalts. Särskilt vill jag understryka, att en bestämmelse i motsatt
riktning kunde befaras minska kommunernas intresse för låneverksamheten och
syftet med denna sålunda förfelas. Jag förordar förty kommitténs förslag i
denna del oförändrat.

I anslutning till den ståndpunkt, som kommittén intagit beträffande frågan
om kommuns rätt att överlåta skogsmark, för vars förvärvande statslån beviljats,
har kommittén föreslagit, dels att dylikt lån ej må utlämnas till låntagaren,
med mindre den skogsmark, lånet avser, är fri från inteckning för
fordran, dels ock att låntagaren ej äger rätt att utan Kungl. Maj :ts tillstånd
belasta marken med dylik inteckning under den tid lånet löper samt att, örn
låntagare förfar i strid häremot, lånet skall vara förfallet till återbetalning å
tid, som av Kungl. Majit föreskrives. Kommittén har framhållit, att utan dylika
bestämmelser förbudet för låntagaren att överlåta marken under lånets
löptid lätt kunde göras overksamt genom underlåtenhet från låntagarens sida
att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet beträffande den i marken
intecknade skulden, varigenom inteckningshavaren bleve berättigad att låta
föranstalta örn exekutiv försäljning av marken.

För att underlätta kontroll därå, att vederbörande skogsmark vid lånets utlämnande
är fri från inteckning för fordran, har kommittén i § 12 av förenämnda
kungörelseförslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att låntagaren
skall före låns utlämnande hos statskontoret med vederbörligt bevis styrka,
att den fastighet, till vilken ifrågavarande skogsmark hör, icke besväras av
inteckning för fordran, ävensom till statskontoret överlämna skriftlig, bevittnad
förklaring av fastighetens föregående ägare, att denne avstår från honom
tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden köpeskilling.

Med anledning av den av kommittén i sistberörda avseende föreslagna bestämmelsen
har landstingets förvaltningsutskott i Hallands län anfört:

Pepar te[mentsehefen.

Låntagare nn
rätt att inteckna
skogsmarken
m. m.

Kommittén.

Yttranden.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Enligt den erfarenhet, som förvaltningsutskottet vunnit vid inköp av åtskilliga
kalmarker till Hallands läns landstings skogsallmänning, skulle en
dylik bestämmelse medföra, att inköp av skogsmarker i de flesta fall omöjliggjordes.
I regel besvärades de fastigheter, vilkas skogsmarker kunde ifrågakomma
till inköp, av penningeinteckningar. Att få dessa dödade i stamfastigbeten,
vore så gott som omöjligt, då förutsättningen härför eller att inteckningarna
inlöstes oftast ej kunde uppnås. Härav följde, att inköpt skogsmarksområdes
frigörande från inteckningar ej kunde ske, förrän området avstyckats
och lagfart därå sökts.

Förvaltningsutskottet ansåge därför, att ifrågavarande bestämmelse borde
utgå ur förslaget och att det i stället borde stadgas, att låntagaren inom viss
tid efter lånets utlämnande, t. ex. inom 2 år, skulle hos statskontoret styrka,
att det inköpta området vore fritt från penningeinteckningar, vid äventyr att lånet
eljest skulle återbetalas. Tiden, inom vilken friheten från penningeinteckningar
skulle styrkas, torde icke kunna sättas kortare än 2 år, enär det kunde
taga lång tid, innan avstyckning av området ägt rum samt lagfart beviljats
och inteckningarna relaxerats eller dödats.

Het kunde invändas, att det för staten skulle vara för stor risk att utlämna
lånet, innan det inköpta området vore fritt från penningeinteckningar. Då
emellertid lånen skulle utlämnas allenast till kommuner, torde man kunna bortse
från denna risk samt staten i stället få lita på kommunen-låntagarens allmänna
betalningsförmåga.

Länsstyrelsen i Hallands län har instämt i förvaltningsutskottets uttalanden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, huruvida ej låntagaren
före lånets utlämnande borde styrka, att den skogsmark, lånet avsåge, vore fri
jämväl från inteckning för nyttjanderätt eller undantagsförmåner. Länsstyrelsen
har därjämte uttalat tvekan, huruvida föreskriften i § 12 av kungörelseförslaget,
att låntagaren skulle före lånets utlämnande till statskontoret överlämna
skriftlig förklaring av fastighetens föregående ägare, att denne avstode
från honom tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden
köpeskilling, vore tillräckligt effektiv samt i detta avseende anfört:

Ingenting hindrade en säljare, som lämnat en dylik förbindelse, att ändock
överlåta sin rätt enligt köpekontraktet å annan person, varvid denne kunde
taga inteckning för den enligt kontraktet oguldna köpeskillingen. Inteckningsåtgärden
kunde komma senare, långt efter det säljaren uppburit likviden, endast
den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tiden iakttoges. Mottoge säljaren
ändock köpeskillingen, efter det lånet beviljats, bleve han visserligen skyldig
att återbetala vad för mycket uppburits, men kunde han då vara insolvent. Örn
den, till vilken kontraktet överlåtits, icke bevisligen varit i ond tro, torde han
vara oåtkomlig för krav. Enligt länsstyrelsens mening borde saken ordnas
antingen i lagstiftningsväg, så att domare vore, då sådan förbindelse, som omförmäldes
i § 12 av kommitténs förslag, till honom ingivits, förhindrad att
meddela inteckning såsom för ogulden köpeskilling i fastigheten, eller så, att
föreskrift därom, att inteckning för ogulden köpeskilling icke finge sökas, intoges
i det örn fastigheten upprättade köpekontraktet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har jämväl med avseende å bestämmelsen
i § 12 av kungörelseförslaget erinrat, att förklaring från säljaren, att han avstode
från honom tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden
köpeskilling, syntes vara av föga betydelse, därest den icke intagits i själva
köpehandlingen eller tecknats å densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

59

På sätt kommittén framhållit, torde ett upprätthållande av förenämnda förbud
mot överlåtelse av mark, som förvärvats med stöd av statslån, under lånets
löptid principiellt förutsätta, att marken före lånets utlämnande frigöres
från fordringsinteckningar och att marken under sagda tid ej belastas med
ny sådan inteckning. Ett tryggande härav är påkallat av statens intresse även
från den synpunkten, att ökad säkerhet därigenom i viss mån beredes för statens
lånefordran. Det torde emellertid vara uppenbart, att betydande svårigheter
i många fall kunna möta att befria här avsedd mark från fordringsinteckningar
redan före statslånets utlämnande. Särskilt är detta händelsen,
där för ernående av sådan befrielse låntagaren måste göra större avbetalningar
å inteckningsskulden, för vilka avbetalningar låntagaren måhända ej har andra
medel än lånemedlen att tillgå. Även är att märka, att det kan vara av stor
betydelse för låntagaren att kunna utfå lånemedlen för likviderande av den
del av köpeskillingen, som skall kontant erläggas, oberoende därav örn relaxering
av den i marken intecknade gälden hunnit att äga rum. Vägande praktiska
skäl tala sålunda för beredande av möjlighet för låntagaren att utbekomma
lånemedlen, redan innan marken frigjorts från fordringsinteckningar.

Från statens synpunkt torde ett tillgodoseende av låntagarens intresse i
förevarande avseende näppeligen böra möta avgörande betänklighet. Det må
härvid erinras, att vid lånets beviljande vederbörlig hänsyn skall tagas till att
lånets belopp och de för lånet fastställda betalningsvillkoren stå i skäligt förhållande
till låntagaren-kommunens skattekraft och finansiella läge och att
ett fullgörande från låntagarens sida av dennes betalningsskyldighet gentemot
statsverket sålunda under alla förhållanden måste anses tryggat.

Förenämnda praktiska synpunkter böra självfallet ej föranleda eftergivande
av kravet å vederbörande skogsmarks frigörande från däri meddelade fordringsinteckningar
utan skänkas beaktande allenast på det sätt, att låntagaren medgives
rätt att utbekomma lånet utan hinder därav, att sådant frigörande ej ägt
rum, men tillika ålägges att inom skälig tid efter lånets utlämnande styrka,
att marken är fri från dylika inteckningar, vid äventyr att skyldighet att återbetala
lånet eljest kan inträda. Inom sagda tid torde låntagaren jämväl böra
vara pliktig visa, att marken ej i hans hand häftar för ogulden köpeskilling.

Med hänsyn till vad nu anförts tillstyrker jag kommitténs förslag, att skogsmark,
som förvärvats med stöd av statslån, ej må, innan lånet blivit till fullo
återbetalt, av låntagaren belastas med inteckning för fordran, med mindre
Kungl. Maj:t efter ansökan därtill lämnar tillstånd, samt att, där låntagare
förfar i strid häremot, lånet må förklaras förfallet till återbetalning å tid, som
av Kungl. Maj :t föreskrives. Däremot förordar jag, att i stället för berörda
bestämmelse i § 12 av kommittéförslaget föreskrift meddelas, att låntagare
skall vara pliktig att senast innan två år efter lånets utlämnande hos statskontoret
med vederbörliga bevis eller handlingar styrka, dels att den skogsmark,
lånet avser, ej besväras av inteckning för fordran, dels ock att marken

Departe mentschefen.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Tillsyn a
lånevillkorens
fullgörande.

Kommittén.

yttranden.

ej i låntagarens hand häftar för ogulden köpeskilling eller att säljaren i den
med låntagaren upprättade köpehandlingen förklarat sig avstå från honom,
tillkommande rätt att söka inteckning för sådan köpeskilling, allt vid äventyr
att lånet eljest må förklaras förfallet till återbetalning å tid, som av Kungl.
Maj :t föreskrives. Då det undantagsvis kan möta svårighet för låntagaren att
inom två år efter lånets utlämnande fullgöra sin skyldighet i nämnda avseenden,
torde böra stadgas, att Kungl. Majit äger att i särskilda fall medgiva
låntagaren anstånd med skyldighetens fullgörande under ytterligare högsttvå
år.

Vad angår den av länsstyrelsen i Västmanlands län väckta frågan örn låntagares
förpliktande att styrka, att vederbörande skogsmark är fri jämväl
från inteckning för nyttjanderätt eller undantagsförmån^ torde, då dylika
inteckningar med hänsyn till statens intresse i förevarande avseende äro av
mindre betydelse samt markens frigörande från gravationer av denna beskaffenhet
understundom kan möta mycket stora svårigheter, någon bestämmelse
i det av länsstyrelsen ifrågasatta syfte ej böra meddelas.

Beträffande tillsynen å fullgörandet av ifrågavarande lånevillkor har kommittén
föreslagit, att det skall åligga såväl länsstyrelsen som skogsvårdsstyrelsen
att tillse, att låntagare ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat
ändamål eller överträder förenämnda förbud mot överlåtande eller intecknande
av den skogsmark, som förvärvats med stöd av statslånet. Därjämte
skall enligt kommitténs förslag skogsvårdsstyrelsen vara pliktig övervaka,
att låntagaren ej eftersätter honom åliggande skyldighet att inom skälig tid
försätta berörda mark i tillfredsställande skogligt skick och att vidmakthålla
därå uppkommen plantskog. Har låntagaren åsidosatt sin skyldighet
i något av nu angivna avseenden, skall länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen,
då kännedom därom vinnes, vara pliktig att örn förhållandet göra anmälan till
Kungl. Majit.

Beträffande skogar, som äro anslutna till skogssällskapet, har kommittén
föreslagit, att sällskapet skall vara pliktigt att jämte vederbörande skogsvårdsstyrelse
öva tillsyn däröver, att låntagare fullgör de skyldigheter, som i förevarande
hänseenden åligga honom, samt att, då sällskapet vinner kännedom
örn åsidosättande av sådan skyldighet från låntagarens sida, göra sådan anmälan,
som nyss sagts.

Mot kommitténs förslag i nu angivna delar hava i åtskilliga yttranden erinringar
framställts.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har sålunda framhållit, att
tillsynen å fullgörandet från låntagarnas sida av dem i förevarande avseende
åvilande skyldigheter borde helt anförtros åt länsstyrelserna. Vad angår låntagares
skyldighet att iståndsätta den med hjälp av statslånet förvärvade skogsmarken
och att vidmakthålla plantskog därå borde emellertid länsstyrelserna
för tillsynens utövande äga anlita vederbörande skogsvårdsstyrelser, skogsstatstjänstemän
eller skogssällskapet.

Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs. Kalmar samt Göteborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr @67.

fri

och Bohus län hava gjort gällande, att skogsvårdsstyrelserna ej borde åläggas
att hålla tillsyn däröver, att låntagaren förfogade över lånemedlen för avsett
ändamål och efterlevde förbuden mot överlåtande och intecknande av den med
lånemedlen förvärvade skogsmarken, då utövandet av en dylik tillsyn skulle
medföra svårigheter för styrelserna. Sagda tillsyn borde därför uteslutande
åvila länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har å andra sidan ansett det kunna starkt
ifrågasättas, huruvida nödiga förutsättningar för ett effektivt fullgörande
av den tillsyn, som enligt kommitténs förslag skulle åligga länsstyrelsen, från
styrelsens sida vore för handen, samt hemställt, huruvida ej tillsynen kunde
ankomma enbart på vederbörande skogsvårdsstyrelse resp. skogssällskapet,
vilka på grund av den ingående befattning, som de måste taga med lånet och
skötseln av skogsmarken, ägde för tillsynens behöriga fullgörande nödiga betingelser.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anmärkt, att den kontroll, som länsstyrelse
enligt kommittéförslaget skulle utöva över lånemedlens användning för stadgat
ändamål ävensom däröver, att skogsmark, som förvärvats med dylika medel,
ej överlätes eller belastades med inteckning, torde med de organ, som för
närvarande stöde till länsstyrelsens förfogande, bliva svår att på ett effektivt
sätt genomföra. Emellertid skulle länsstyrelsens uppsikt över kommunernas
åtgöranden i nu berörda avseende rätt väsentligt underlättas, örn skyldighet
stadgades för det kommunala organ, som skulle handhava skogsförvaltningen
(kommunalnämnd, kommunskogsnämnd) att årligen till länsstyrelsen insända
för kontrollen nödiga uppgifter angående förvaltningen såväl av skogen
som av för skogsinköp erhållna lånemedel.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län har betonat, att den tillsyn, som enligt
förslaget skulle utövas av länsstyrelse, syntes svår att fullgöra. Kommun
torde enligt nu gällande bestämmelser icke vara skyldig att söka tillstånd
till inteckning eller försäljning av sådan fastighet, varom nu vore fråga,
•och länsstyrelsen hade därför ingen möjlighet att förhindra överlåtelse eller
inteckning. Skulle säkerhet härutinnan vinnas, torde det bliva nödvändigt att
i kommunallagarna intoges stadgande, att beslut örn försäljning eller upptagande
av lån mot inteckning i fast egendom av här ifrågavarande slag skulle
prövas av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att det skulle underlätta
länsstyrelsens verksamhet för övervakande därav, att skogsmark, till vars inköp
lån lämnats, icke under lånetiden överlätes eller belastades med penninginteckning,
om skyldighet stadgades för domhavande att lämna underrättelse
till länsstyrelsen, då lagfart å eller inteckning i sådan fastighet söktes. Givetvis
borde i så fall domhavanden alltid genom länsstyrelsens försorg erhålla
underrättelse om beviljandet av lån av ifrågavarande beskaffenhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att tillsynen därå, att låntagare
ej överläte eller med inteckning för fordran belastade skogsmark, för vars inköpande
lån utlämnats, icke lämpligen kunde åläggas annan än den domstol,
inom vars område marken vore belägen och sorn således hade att bevilja lag -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Departe mentschefen.

fart beträffade densamma och däri meddela inteckning. Länsstyrelsen hemställde
därför, att kontrollen över att låntagare icke förfore i strid mot förslagets
bestämmelser i nyssangivna hänseenden ålades vederbörande domstol
i stället för länsstyrelsen oell skogsvårdsstyrelsen.

Slutligen hava åtskilliga myndigheter gjort gällande, att det vore olämpligt
att, såsom kommittén föreslagit, skogsvårdsstyrelserna skulle åläggas att jämte
skogssällskapet öva tillsyn i förevarande avseenden beträffande skogar, som
vore anslutna till sällskapet, enär det kunde befaras, att tvistigheter och slitningar
härigenom skulle uppstå. Från ett håll har hävdats, att skogsvårdsstyrelserna
ensamma borde hava att utöva ifrågavarande kontroll beträffande
dessa skogar, under det från andra håll föreslagits, att kontrollen uteslutande
borde åvila skogssällskapet.

I anslutning till den uppfattning, som jag i det föregående uttalat rörande ordningen
för verkställande av erforderlig utredning i låneärenden, anser jag mig i
likhet med vissa i ärendet hörda myndigheter böra förorda, att tillsynen därå,
att låntagare ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat ändamål samt
ej i strid mot meddelade bestämmelser överlåter eller inteckna! den med dessa
medel förvärvade skogsmarken, uppdrages åt vederbörande länsstyrelse ensam.
Likaledes torde övervakandet därav, att låntagaren fullgör sin skyldighet
i fråga örn skogsmarkens försättande i tillfredsställande skogligt skick samt
beträffande vidmakthållande av därå uppkommen plantskog, principiellt böra
anförtros åt länsstyrelsen, men bör styrelsen vid fullgörandet av detta åliggande
äga påkalla erforderligt biträde från vederbörande skogsvårdsstyrelse
samt, i fråga örn skogar, som ä.ro anslutna till skogssällskapet, jämväl
av detta. Lämnande av sådant biträde från sällskapets sida bör dock självfallet
vara beroende på dess villighet därtill. Då tillhandahållande av ifrågavarande
biträde synes kunna hänföras under de uppgifter, som författningsenligt
tillkomma skogsvårdsstyrelse, torde någon särskild ersättning till styrelsen
därför ej böra utgå. Ej heller bör sådan ersättning tillkomma skogssällskapet.

För underlättande av tillsynens fullgörande från länsstyrelsens sida torde,
såsom jag i det följande kommer att närmare framhålla, i regel böra inom
varje kommun, som med stöd av statslån förvärvar skogsmark, tillsättas en
kommunskogsnämnd med uppgift att handhava skogsmarkens förvaltning, och
bör det åligga denna att årligen och, där länsstyrelsen så påfordrar, jämväl
eljest till länsstyrelsen lämna för tillsynens fullgörande erforderliga uppgifter
rörande skogsmarkens förvaltning och lånemedlens disposition ävensom att,
där kommunen skulle eftersätta vad kommunen enligt lånevillkoren åligger,
därom ofördröjligen göra anmälan till länsstyrelsen. Närmare föreskrifter
rörande nämndens skyldigheter i förevarande hänseenden torde böra meddelas
av Kungl. Majit.

Vid genomförande av nu angiven anordning torde fullgörandet av ifrågavarande
uppsikt ej bliva i mera avsevärd mån betungande för länsstyrelserna.
Ej heller torde under sådan förutsättning för tillsynens utövande vara behövligt
att, såsom från visst håll yrkats, ålägga vederbörande domhavande att

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

63

till länsstyrelsen lämna underrättelse, då lagfart eller inteckning sökes i fråga
om skogsmark, som här avses. Än mindre synes påkallat att, såsom jämväl i
ärendet ifrågasatts, för detta ändamål i kommunallagarna införa bestämmelser
örn underställning av kommunbeslut rörande överlåtande eller intecknande
av dylik skogsmark.

Vinner länsstyrelsen kännedom därom, att låntagare åsidosatt vad honom
åligger enligt ifrågavarande lånevillkor, bör länsstyrelsen, såsom kommittén
föreslagit, vara pliktig att därom ofördröjligen göra anmälan till Kungl.

Maj :t.

Såsom förut nämnts, skall eftersättande av ifrågavarande lånevillkor enligt Låntagarens
kommitténs förslag medföra, i vissa fall, att lånet ovillkorligen är förfallet till ersättningsåterbetalning
å tid, som Kungl. Majit bestämmer, samt, i andra, att Kungl■ vid lånevillMaj
:t äger bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren återbetalas
i förtid. Kommittén har med anledning härav framhållit, att den på- Kommittén
följd, som eftersättande av dylikt villkor sålunda skulle föranleda, understundom
ej ensam torde utgöra ett tillfyllestgörande korrektiv mot sådant förfarande
från låntagarens sida samt att med hänsyn härtill låntagare vid dylik
försummelse borde kunna drabbas jämväl av annan påföljd än den nyss angivna.

Till stöd för sin uppfattning i detta avseende har kommittén anfört:

Det vore att märka, att låntagaren under vissa omständigheter bereddes ekonomisk
fördel genom lånets återbetalning i förtid, för vilken händelse stadgande
av skyldighet för honom att återbetala lånet tydligen ej vore ägnat att avhålla
honom från ett handlande, som han funne vara till gagn för sig. Ett dylikt
fall vore för handen, örn låntagaren under lånetiden finge emottaga ett för honom
gynnsamt köpeanbud å skogsmarken och därvid erbjödes en kontant köpeskilling,
som satte honom i stånd att genast återbetala statslånet eller den del
därav, som vore ogulden. En liknande situation kunde uppstå, örn låntagaren
under lånetiden komme att förfoga över fonderade medel till belopp, överstigande
lånesumman, samt den ränta låntagaren lämpligen kunde förskaffa sig
å dessa medel understege räntan å statslånet.

Beträffande beskaffenheten av den ytterligare påföljd, som vid eftersättande
från låntagarens sida av ifrågavarande lånevillkor borde kunna drabba denne,
har kommittén uttalat, att sådan påföljd borde åsyfta skyldighet för låntagaren
att till statsverket utgiva ersättning för statens förvaltnings- och andra
kostnader för lånet. Denna ersättning torde i regel uppgå till ett för vederbörande
kommun kännbart belopp och sålunda utgöra ett verksamt medel mot
lånevillkorens åsidosättande.

Kommittén har vidare beträffande berörda ersättningsskyldighet anfört, att
densamma ej borde inträda i alla fall, då låntagaren på grund av lånevillkorens
åsidosättande av Kungl. Maj :t förpliktats återbetala lånet i förtid. Understundom
torde med hänsyn till beskaffenheten av låntagarens försummelse eller
andra omständigheter, exempelvis låntagarens ekonomiska ställning, verkan
av försummelsen böra begränsas till skyldighet att i förtid återbetala lånet.

Då ett generellt angivande av de omständigheter, som borde medföra åläggande
av ifrågavarande ersättningsskyldighet, ej lämpligen syntes kunna ske, torde

Kungl. Maj :ts proposition nr 2fj7.

Departe mentschefen -

Kommun skogarnas förvaltning Kommittén.

64

det böra ankomma å Kungl. Maj rt att pröva oell avgöra, i vilka fall sådan
ersättningsskyldighet under förut angivna förutsättningar borde inträda,

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att, därest
lån enligt de i kommitténs förslag angivna lånevillkor skall återbetalas i förtid,
Kungl. Maj :t må föreskriva, att låntagaren skall, utöver det kapitalbelopp,
som å lånet återstår oguldet, jämte stadgad ränta därå, tillika utgiva ersättning
för statsverkets kostnad för lånet med belopp, motsvarande en årlig ränta
efter en halv procent, utgående under tiden från lånets utlämnande, till dess
detsamma i sin helhet återbetalts, samt beräknad å lånets kapitalbelopp eller,
beträffande tid, varunder lånet amorterats, å vad sagda belopp efter varje
amortering utestått oguldet; dock att ersättningen minst skall utgöra fem
procent av det ursprungliga kapitalbeloppet. Kommittén har tillika föreslagit,
att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då skäl därtill äro, må bestämma ersättningen
till lägre belop än nyss sagts.

Kommitténs förslag i nu angivna avseende, varemot anmärkning ej framställts
i de avgivna yttrandena, föranleder ej heller erinran från min sida. Sådan
ersättningsskyldighet, som i förslaget avses, bör dock kunna åläggas låntagare
jämväl i det fall, att denne underlåtit fullgöra förenämnda skyldighet
att hos statskontoret styrka, att den med lånemedlen förvärvade skogsmarken
ej besväras av fordringsinteckning eller att marken ej i låntagarens hand
häftar för ogulden köpeskilling, samt låntagaren på grund av sagda underlåtenhet
ålagts att återbetala lånet i förtid.

I fråga örn förvaltning av kommunskog, som förvärvats med stöd av statslån,
har kommittén i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att
Kungl. Majit äger på framställning av lånesökande, då lån beviljas, förordna,
att den skogsmark, varom fråga är, skall stå under förvaltning av en särskild
nämnd (kommunskogsnämnd) med reglemente, som fastställes av Kungl. Majit.
Enligt förslaget skall sådan nämnd bestå av tre eller fem ledamöter, av vilka
i förra fallet två och i senare fallet fyra, jämte suppleanter till lika antal, utses
av sökanden och en ledamot jämte en suppleant av skogsvårdsstyrelsen eller,
där skogen är ansluten till skogssällskapet, av detta.

I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén erinrat om det sätt.
varpå skogssällskapet löst spörsmålet örn förvaltningen av de till sällskapet
anslutna kommunskogarna samt därvid omnämnt, att, sedan under sällskapets
medverkan en kommuns skogsallmänning kommit till stånd, formerna för densammas
förvaltning fastställdes genom beslut om tillsättande av en skogsallmänningsnämnd
och antagande av reglemente för denna. På sätt framginge av
ett av skogssällskapet utarbetat normalreglemente, tillsattes av kommunen två
representanter i skogsallmänningsnämnden — av landsting tillsattes dock fyra
— med lika många suppleanter samt av skogssällskapet en tredje (resp. femte)
ledamot jämte en suppleant. Sällskapets medverkan vid sammansättningen av
nämnden hade uppenbarligen betingats av nödvändigheten, att i förvaltnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

65

organisationen insattes en erfaren person, särskilt skickad för de förekommande
uppgifterna i fråga örn allmänningarnas rätta skötsel. ■—- Kommittén har vidare
framhållit, att förvaltningen av kommunskog, som förvärvats med stöd
av statslån, skulle, örn intet särskilt bestämdes, förvaltas av kommunens allmänna
förvaltningsorgan, kommunalnämnden resp. landstingens förvaltningsutskott.
Hinder torde dock ej möta för kommunalstämman, resp. landstinget, att
tillsätta en särskild styrelse för skogen. — Slutligen har kommittén beträffande
den i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen anfört:

Med hänsyn till vikten, att kommunskog bleve förvaltad på det mest sakkunniga
och i övrigt bästa sätt, och oaktat ett särskilt förvaltningsorgan även
utan en bestämmelse i författningen örn lånevillkoren kunde komma till stånd
genom kommunens beslut, hade kommittén ansett lämpligt föreslå en bestämmelse
rörande tillsättande av kommunskogsnämnd. Med en sådan bestämmelse
skulle enligt kommitténs mening vinnas, dels att en erinran gåves örn lämpligheten
att inrätta ett särskilt förvaltningsorgan för kommunskog, dels ock att i
de fall, då så skedde, likformighet vunnes beträffande förvaltningsorganens
sammansättning och reglerna för deras verksamhet.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har ifrågasatt, huruvida ej Yttranden,
tillsättandet av kommunskogsnämnd borde vara ett obligatoriskt lånevillkor.
Centralrådet har därjämte i anslutning till den av centralrådet intagna ståndpunkten
i fråga örn låneverksamhetens handhavande gjort gällande, att den
ledamot i nämnden jämte suppleant, som enligt kommitténs förslag skulle utses
av skogsvårdsstyrelsen resp. skogssällskapet, i stället skulle utses av länsstyrelsen.

Även skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län hava ansett, att
tillsättande av kommunskogsnämnd borde utgöra villkor för erhållande av lån.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett det böra stadgas, att det skulle
ankomma å Kungl. Majit att, när skäl därtill vore, förordna örn tillsättandet
av kommunskogsnämnd.

Slutligen har Svenska landskommunernas förbund framhållit, att vissa skäl
talade för att varje kommun, där kommunskog funnes, inrättade ett särskilt
organ för dess förvaltning, så att man överallt finge den garanti för en god
sådan, som läge i att ett skogssakkunnigt organ tillsatte en medlem av nämnden.

Då tillsättande av sådan kommunskogsnämnd, som i kommitténs förslag an- ^epartegives,
för förvaltningen av här avsedd kommunskog dels medför ökad garanti
för en ändamålsenlig skötsel av skogen, dels ock i betydande mån underlättar
den kontroll å lånevillkorens fullgörande, som enligt vad jag i det föregående
tillstyrkt skall utövas av länsstyrelsen, förordar jag, att dylik nämnd skall
i regel utses för skogens förvaltning. Det bör följaktligen ankomma å Kungl.

Maj :t att, där ej i särskilda fall kommunskogsnämnd finnes obehövlig, vid låns
beviljande förordna om tillsättande av sådan nämnd. Reglemente för nämnden
torde, på sätt kommittén föreslagit, böra fastställas av Kungl. Maj :t, och an Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. H30 käft. (Nr #67.) 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

Vissa detaljfrågor.

Departe mentschefen.

Beräkning
av behövligt
statsanslag.

Kommittén.

sluter jag mig till kommitténs förslag jämväl med avseende å spörsmålet örn
nämndens sammansättning och sättet för utseende av ledamöter i denna jämte
suppleanter.

Det bör ankomma å vederbörande länsstyrelse att övervaka, att kommunskogsnämnd
tillsattes enligt därom meddelade föreskrifter.

I förenämnda av kommittén framlagda kungörelseförslag hava upptagits
föreskrifter i ett flertal detaljfrågor, avseende karaktären av det köpeavtal, som
lånesökanden skall hava träffat rörande vederbörande skogsmark, innehållet av
låneansökning och uppgift å de handlingar, som skola bifogas ansökningen, innehållet
av det instrument, som skall upprättas över förenämnda skogliga undersökning
av skogsmarken, inom vilken tid efter låns beviljande rekvisition å
lånemedlen senast skall ske hos statskontoret, befogenhet för Kungl. Maj:t att
på ansökan lämna låntagare tillstånd att i förtid återbetala lånet m. m.

Mot ifrågavarande detaljföreskrifter i kommitténs förslag har jag i stort
sett ej något att erinra. Det torde emellertid böra ankomma å Kungl. Majit
att, sedan riksdagen fattat beslut i förevarande anslagsfråga, närmare pröva
kommitténs förslag i denna del samt meddela de bestämmelser, som utöver de
av mig i det föregående tillstyrkta grunderna för ifrågavarande låneverksamhet
må finna erforderliga i förevarande hänseenden eller i övrigt må påkallas
för vinnande av det med verksamheten avsedda ändamålet.

Till ledning för bestämmande av det statsanslag, som borde anvisas för den
ifrågasatta låneverksamheten, har kommittén verkställt en approximativ uppskattning
av kommunernas lånebehov i förevarande avseende under budgetåret
1930/1931. Under framhållande, att en dylik uppskattning vore synnerligen
vansklig att verkställa, då några säkra hållpunkter för beräkningarna knappast
funnes, har kommittén härutinnan anfört:

Enligt vad kommittén från skogssällskapet inhämtat, hade antalet köp av
skogsmark för bildande av kommunala allmänningar, med vilka sällskapet under
de sista sex åren, d. v. s. tiden 1924—1929, haft befattning, uppgått till
omkring 56, och hade köpeskillingarna för dessa utgjort sammanlagt i runt
tal 661,000 kronor. I genomsnitt per år hade således köpeskillingarna uppgått
till sammanlagt omkring 110,000 kronor.

Av förenämnda tablå över de fall, då Kungl. Majit under tiden från och
med år 1915 till slutet av år 1929 meddelat kommuner tillstånd att upptaga lån
för inköp av skogsmark eller för inlösande av skuld, härledande från sådant
inköp, framginge, att antalet dylika fall varit större under de senaste tre åren,
1927—1929, än tidigare. Av redovisade 15 fall med en lånesumma av tillhopa
687,000 kronor komme nämligen 7 fall med en lånesumma av 380,200 kronor
på dessa tre år. På tidsperioden 1924—1926 komme endast 1 fall. Dessa siffror
torde lämna ett visst stöd för antagandet, att kommunernas intresse för inköp
av kommunskogar under senaste åren stegrats.

Vid bedömandet av lånebehovet i förevarande avseende under nästkommande
budgetår syntes storleken av de köpeskillingar, som under förenämnda sex år
erlagts för skogsailmänningar, vilka bildats under skogssällskapets medverkan,
kunna tagas såsom utgångspunkt. Då dessa köpeskillingar i medeltal per

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

67

år uppgått till cirka 110,000 kronor samt skogssällskapets verksamhet under
dessa år varit begränsad till de fjorton södra fastlandslänen, under det ifrågavarande
låneverksamhet vore avsedd att äga rum inom rikets samtliga län, torde
böra antagas, att berörda lånebehov minst uppginge till 200,000 kronor.
Ett dylikt antagande vore desto mera befogat, som, på sätt nyss nämnts, ett
ökat intresse för kommunskogsbildande syntes hava framträtt under de senaste
åren samt det torde kunna förutsättas, att detta intresse komme att stegras
ytterligare, därest statslån på de av kommittén föreslagna villkoren ställdes
till kommunernas förfogande. Med beaktande därav, att nämnda ^intresse
vid genomförande av kommitténs förslag om statsbidrag till andra åtgärder
för skogsproduktion än skogsdikning torde komma att stimuleras jämväl genom
nämnda bidrag, kunde nied fog ifrågasättas, att här avsett lånebehov beräknades
för nästkommande budgetår till högre belopp än 200,000 kronor. Då
emellertid låneverksamheten och dess organisation vore nya, syntes det vara
lämpligt att, i avbidan å blivande erfarenheter på området, iakttaga en viss
varsamhet vid anvisande av medel till verksamheten under det närmaste budgetåret.
Kommittén hade därför stannat vid att föreslå, att anslaget till verksamheten
under detta budgetår sattes till 200,000 kronor.

I de avgivna yttrandena har någon erinran ej gjorts mot den av kommittén i
förevarande avseende verkställda beräkningen. Från några håll har uttalats,
att behovet av lån för ifrågavarande ändamål åtminstone under den närmaste
framtiden torde bliva ganska begränsat, därest lånemöjlighetema inskränktes
till de i kommitténs förslag angivna marktyperna, samt att under nämnda förutsättning
ett anslag å 200,000 kronor därför torde vara tillfyllest för behovets
tillgodoseende under nästkommande budgetår.

Med hänsyn till den omfattning, vari kommunala förvärv av skogsmarker
med otillfredsställande skogstillstånd under de senare åren ägt rum, synes den
uppskattning av lånebehovet i förevarande avseende under nästkommande budgetår,
som av kommittén verkställts, kunna godtagas. Det torde visserligen
böra förutsättas, att såväl de nu ifrågasatta lånemöjlighetema som den i propositionen
nr 134 till årets riksdag föreslagna statliga bidragsverksamheten för
höjande av skogsproduktionen å vissa marker av nyssangivna beskaffenhet
komma, vid bifall till härutinnan framställda förslag, att i ej oväsentlig mån
stegra kommunernas intresse att förvärva dylika marker för bildande av kommunskogar
och sålunda medföra ett ökat lånebehov för detta ändamål, men torde
nämnda behov med hänsyn till den varsamhet och omtanke, varmed dylika
förvärv måste förberedas och planläggas från kommunernas sida, näppeligen
komma att i större utsträckning framträda redan under nästkommande budgetår.
Ett anslag av 200,000 kronor torde därför under detta år vara tillfyllest
för ändamålet.

Därest, såsom jag i det föregående tillstyrkt, räntefoten för ifrågavarande
statslån bestämmes till 4.5 procent, torde enligt de grunder, som tillämpas i
fråga örn beredande av medel för statens utlåningsverksamhet, av berörda anslag
10 procent eller 20,000 kronor böra anvisas att utgå av skattemedel och
återstoden av lånemedel. Jag erinrar härvid, att under punkten 92 i statsverkspropositionen
till årets riksdag för understöd till vissa åtgärder inom

Yttranden.

Departe mentschefen,

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

jordbrukets område beräknats för nästkommande budgetår ett belopp av
800,000 kronor samt att detta belopp lämnar tillgång jämväl till bestridande
av den del av berörda anslag, som enligt det nyss anförda bör utgå av skattemedel.
Då det i statsverkspropositionen beräknade anslaget å 200,000 kronor
för kapitalökning å kommunskogslånefonden uppförts att i sin helhet täckas
av lånemedel, påkallas, vid bifall till vad jag nu föreslagit, en jämkning av
inkomstposten »övriga lånemedel».

Departe- Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
chefens m^tte föreslå riksdagen

hemställan, a) besluta, att en särskild statlig lånefond, benämnd kommunskogslånefonden,
skall inrättas, vilken fond skall förvaltas av statskontoret och från
vilken lån må, enligt i statsrådsprotokollet angivna grunder, av Kungl. Majit
beviljas kommuner för förvärv av marker med otillfredsställande skogstillstånd,

b) såsom kapital för kommunskogslånefonden å riksstaten för budgetåret
1930/1931 bland utgifter för kapitalökning under rubrik »statens utlåningsfonder»
anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor, därav 180,000 kronor
skola utgå av lånemedel, samt

c) vid bifall till vad under b) föreslagits, i erforderlig mån jämka den i förslaget
till riksstat för budgetåret 1930/1931 upptagna inkomstposten »övriga
lånemedel».

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Joh:s Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

69

Bilaga A.

1928 års skogsvårdskommittés

förslag

till

Kungörelse

angående lån från statens lånefond för underlättande av kommuners
inköp av skogsmark i vissa fall (kommunskogslånefonden).

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Från kommunskogslånefonden må enligt bestämmelserna i denna kungörelse
lån av Kungl. Majit beviljas landskommun, köping, som utgör särskild kommun,
landsting eller kommunalförbund, omfattande uteslutande kommuner av
nämnda slag, för inköp inom område, å vilket skogsvårdslagen äger tillämpning,
av sådan mark med otillfredsställande skogstillstånd, som nedan sägs:

1) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka
träd;

2) vanhävdad skogsmark, där beståndet är av synnerligen otillfredsställande
slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter;

3) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd; eller

4) försumpad skogsmark,

§2.

Lån må beviljas till belopp, motsvarande högst tre fjärdedelar av det uppskattade
värdet av den skogsmark, varom fråga är, jämte därå växande skog,
dock att lånet ej må överstiga tre fjärdedelar av den köpeskilling, lånesökanden
utfäst sig att erlägga för marken.

§ 3,

Lån må ej beviljas, där ej sökanden träffat bindande avtal örn inköp av skogsmarken;
dock vare den omständigheten, att enligt köpeavtalet sökanden skall
vara bunden därav allenast om det sökta lånet beviljas, ej hinder för låns meddelande.

Ej må lån utlämnas, med mindre skogsmarken är fri från inteckning för
fordran.

§ 4.

Å lån skall beräknas ränta efter fyra procent om året.

§ 5,

Vid beviljande av lån skall detsamma i fråga om förräntning och återbetalning
hänföras till någon av följande tre lånetyper:

Lånetyp A: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter

utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, lägges för varje kalen -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr £67.

derår upplupen ränta till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år beräknas
ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden
vid utgången av nämnda tio år gäldas därefter årligen ränta under
tjugu år. Sedan sålunda trettio år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades,
förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld medelst lika
årliga avgifter (annuiteter) så avpassade, att hela skulen är slutbetald med
det femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades.

Lånetyp B: För tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången
av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gälla samma bestämmelser
som beträffande typ A. A sammanlagda kapital- och ränteskulden vid utgången
av nämnda tio år gäldas därefter årligen ränta under tio år. Sedan sålunda
tjugu år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras
kapital- och ränteskulden medelst lika annuiteter sålunda, att hela skulden
är slutbetald med det fyrtionde året efter det kalenderår, varunder lånet
utlämnades.

Lånetyp C: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången
av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gäldas årligen ränta.
Därefter förräntas och amorteras lånet medelst lika annuiteter sålunda, att hela
lånet är slutbetalt med det trettionde året efter det kalenderår, varunder lånet
utlämnades.

Val av lånetyp sker med hänsyn särskilt till storleken av den virkesavkastning,
som den ifrågavarande skogsmarken, under förutsättning att erforderliga
åtgärder för dess försättande i tillfredsställande skogligt skick utan dröjsmål
vidtagas, kan beräknas lämna under de fem tioårsperioder, som infalla närmast
efter det kalenderår, varunder lånet beviljats.

§ 6.

Ansökan örn lån skall vara ställd till Kungl. Majit och ingivas till skogsvårdsstyrelsen
i det landstingsområde, inom vilket den ifrågavarande skogsmarken
är belägen. Ansökningen skall innehålla uppgift, förutom angående det
sökta lånets belopp, örn skogsmarkens läge, storlek och beskaffenhet samt om
beloppet av den köpeskilling, sökanden utfäst sig att erlägga för marken. I ansökningen
skall därjämte angivas, vilken av de i § 5 omförmälda lånetyper med
avseende å lånet anses böra komma till användning.

Vid ansökningen skola fogas:

1) bestyrkt avskrift av handling, som upprättats angående sökandens inköp
av skogsmarken;

2) gravationsbevis rörande den fastighet, till vilken skogsmarken hör; samt

3) styrkt utdrag ur fastighetslängd vid senaste allmänna fastighetstaxering
och vid därefter senast verkställd särskild fastighetstaxering, allt såvitt rör
den fastighet, till vilken skogsmarken hör.

§ 7.

Finner skogsvårdsstyrelsen, med hänsyn till låneansökningens innehåll eller
eljest, uppenbart, att hinder möter mot ansökningens beviljande, översänder
styrelsen omedelbart handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till länsstyrelsen.

§ 8.

Mom. 1. Finner skogsvårdsstyrelsen ej uppenbart, att hinder möter mot låneansökningens
beviljande, förordnar skogsvårdsstyrelsen så snart ske kan hos
styrelsen anställd befattningshavare, som avlagt fullständig avgångsexamen
från skogsinstitutets högre kurs eller från skogshögskolans jägmästarekurs, att
utan dröjsmål verkställa undersökning av den skogsmark, varom fråga är,

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

71

jämte därå växande skog. Instrument över dylik förrättning skall avfattas enligt
formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t, och innehålla följande:

a) uppgifter örn skogsmarkens areal och beskaffenhet samt örn myckenheten
och beskaffenheten av därå växande skog;

b) utlåtande, huruvida skogsmarken är att anse såsom mark, med avseende
varå lån jämlikt § 1 må beviljas;

c) uppgifter örn avsättningsförhållandena för virkesprodukter från skogsmarken
och om virkespriserna å avsättningsorten;

d) värdering av skogsmarken och därå växande skog i befintligt skick;

e) summarisk uppgift angående de skogsodlings-, utdiknings- eller andra
arbeten, som finnas erforderliga för skogsmarkens försättande i tillfredsställande
skogligt skick, beräkning av kostnaderna för dessa arbeten samt angivande
av den tid, som beräknas åtgå för arbetenas utförande;

f) uppskattning av rotvärdet av det virke, som under en tid av femtio år
näst efter utgången av det kalenderår, varunder uppskattningen sker, med
iakttagande av god skogsvård beräknas kunna uttagas ur den å marken förefintliga
och uppkommande skog; skolande denna uppskattning avse varje period
örn tio år under sagda tidrymd;

g) beräkning av den uthålliga nettoavkastning, som, under förutsättning att
de under e) angivna arbetena utföras, å skogsmarken förefintlig och uppkommande
skog kan beräknas lämna, så ock uppskattning, på grundval av denna
beräkning, av värdet å skogsmarken och därå växande skog; samt

h) förslag rörande den lånetyp, som i det föreliggande fallet anses böra
komma till användning.

Lånesökanden är pliktig att, genom ombud, vid förrättningen meddela de
upplysningar och förete de handlingar, som prövas erforderliga, så ock att
ombesörja behövlig hantlangning.

Mom. 2. Ersättning för förrättningen skall utgå enligt grunder, som bestämmas
av Kungl. Majit, samt gäldas av sökanden.

§ 9.

Sedan i låneärende utredning enligt § 8 mom. 1 ägt rum samt sökanden berens
tillfälle att inom förelagd kort tid avgiva yttrande över utredningen, har
skogsvårdsstyrelsen att ofördröjligen översända handlingarna i ärendet jämte
eget utlåtande till länsstyrelsen. Utlåtandet skall innehålla yttrande, huruvida
eller i vad mån ansökningen anses böra beviljas, samt angiva de skäl, varpå
yttrandet grundas.

§ io.

Efter det handlingarna i låneärende inkommit till länsstyrelsen samt den
ytterligare utredning i ärendet, som må finnas påkallad, verkställts, överlämnar
länsstyrelsen så snart ske kan handlingarna jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet.

Innan låneansökning prövas, infordrar Kungl. Majit däröver yttrande från
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

§ 11.

På framställning av lånesökande äger Kungl. Majit, då lån beviljas, förordna,
att den ifrågavarande skogsmarken skall stå under förvaltning av en särskild
nämnd (kommunskogsnämnd) med reglemente, som fastställes av Kungl.
Majit. Sådan nämnd skall bestå av tre eller fem ledamöter, av vilka i förra
fallet två och i senare fallet fyra, jämte suppleanter till lika antal, utses av
sökanden och en ledamot jämte en suppleant av skogsvårdsstyrelsen.

72

Kungl. May.ts proposition nr 267.

§ 12.

Sedan Kungl. Majit om beviljat lån lämnat statskontoret underrättelse, utanordnar
statskontoret efter låntagarens rekvisition lånemedlen till denne mot
förbindelse att använda samt förränta och återbetala lånet enligt därom gällande
bestämmelser. Formulär till förbindelse fastställes av statskontoret.

Innan lån må utlämnas, skall låntagaren hos statskontoret med vederbörligt
bevis styrka, att den fastighet, till vilken ifrågavarande skogsmark hör, icke
besväras av inteckning för fordran, ävensom till statskontoret överlämna skriftlig,
bevittnad förklaring av fastighetens föregående ägare, att denne avstår
från honom tillkommande rätt att söka inteckning i fastigheten för ogulden
köpeskilling.

Då lån utlämnas, skall statskontoret till låntagaren överlämna en tablå över
de ränte- och amorterings-(annuitets-)likvider, som denne har att erlägga för
lånet.

§ 13.

Det åligger länsstyrelsen att, sedan lån beviljats, så snart ske kan bevisligen
giva låntagaren del av Kungl. Majits beslut.

§ 14.

Har lånesökande ej inom ett år efter det lån beviljats till statskontoret inkommit
med rekvisition å lånemedlen, vare sökanden förlustig rätten att utfå
desamma.

§ 15.

Då lån enligt lånetyp A eller B utlämnats, åligger det statskontoret, för
fordringsrättens bevarande, att inom tio år från den dag, då lånet utlämnades,
i laga ordning erinra låntagaren örn lånefordringen.

§ 16.

Ränta eller amortering (annuitet) för visst kalenderår skall senast den 31
januari nästföljande år av låntagaren inbetalas till statskontoret. Å belopp,
som ej gäldas inom föreskriven tid, erlägges ränta efter sex procent örn året,
tills betalning sker.

Har inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar från den 31 januari, skall
statskontoret därom göra anmälan hos Kungl. Majit, som bestämmer, huruvida
det återstående kapitalbeloppet jämte ränta skall av låntagaren återbetalas
före den tid, som vid lånets beviljande i sådant avseende bestämts.

§ 17. _

Det åligger låntagare att inom skälig tid efter det lånet utlämnats vidtaga
erforderliga åtgärder för försättande av den skogsmark, lånet avser, i tillfredsställande
skogligt skick, i den mån dylika åtgärder kunna anses medföra nytta,
som motsvarar kostnaden för deras utförande, ävensom att vidmakthålla den
skog, som genom åtgärderna uppkommit å marken, intill dess skogen nått den
utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog.

§ 18.

Skogsmark, för vars inköpande lån utlämnats, må ej, innan lånet blivit till
fullo återbetalt, av låntagaren överlåtas eller med inteckning för fordran belastas,
med mindre Kungl. Majit efter ansökan därtill lämnar tillstånd.

§ 19.

Har låntagare förfogat över lånemedel för annat än stadgat ändamål, eller
har låntagare förfarit i strid mot bestämmelserna i § 18, vare lånet förfallet
till återbetalning å tid, som av Kungl. Majit föreskrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 267.

73

Har låntagare eftersatt honom enligt § 17 åliggande skyldighet, ankommer
det på Kungl. Maj :t att bestämma, huruvida eller i vad mån lånet skall av låntagaren
återbetalas i förtid.

Försummas inbetalning av lånebelopp jämte ränta, som jämlikt denna paragraf
skall inbetalas i förtid, vare låntagaren pliktig att därå gälda ränta efter
sex procent örn året från föreskriven inbetalningsdag, tills likvid sker.

§ 20.

Det åligger såväl länsstyrelsen som skogsvårdsstyrelsen att tillse, att låntagare
ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat ändamål eller förfar
i strid mot bestämmelserna i § 18. Därjämte är skogsvårdsstyrelsen pliktig
övervaka, att låntagaren ej eftersätter vad honom enligt § 17 åligger. Har
låntagaren åsidosatt sin skyldighet i något av nu angivna avseenden, vare länsstyrelsen
eller skogsvårdsstyrelsen, då kännedom därom vinnes, pliktig att örn
förhållandet göra anmälan till Kungl. Maj:t.

§21.

Skall lån enligt bestämmelserna i § 16 eller § 19 återbetalas i förtid, äger
Kungl. Majit föreskriva, att låntagaren skall, utöver det kapitalbelopp, som
å lånet återstår oguldet, jämte stadgad ränta därå, tillika utgiva ersättning för
statsverkets kostnad för lånet med belopp, motsvarande en årlig ränta efter en
halv procent, utgående under tiden från lånets utlämnande, till dess detsamma
i sin helhet återbetalts, samt beräknad å lånets kapitalbelopp eller, beträffande
tid, varunder lånet amorterats, å vad av sagda belopp efter varje amortering
utestått oguldet; dock att ersättningen minst skall utgöra fem procent av det
ursprungliga kapitalbeloppet.

I särskilda fall, då skäl därtill äro, äger Kungl. Maj :t bestämma ersättningen
till lägre belopp än nu sagts.

.§22.

Kungl. Majit äger, örn skäl därtill visas, på ansökan lämna låntagare tillstånd
att i förtid återbetala lånet, och ankommer därvid på Kungl. Majit att
föreskriva de villkor, varunder sådan återbetalning må ske.

§ 23.

Vad enligt denna kungörelse gäller örn skogsvårdsstyrelse skall äga tillämpning
jämväl å skogssällskapet med iakttagande, att sällskapet enligt § 11
tillkommande befogenhet att utse en ledamot jämte en suppleant i kommunskogsnämnd
samt sällskapets skyldighet enligt § 20 att öva tillsyn däröver,
att låntagare fullgör vad honom i vissa hänseenden åligger, skola avse allenast
skogar, som äro anslutna till sällskapet, samt att beträffande nämnda
skogar skogsvårdsstyrelse ej skall äga sådan befogenhet, som i § 11 sägs, men
däremot vara pliktig att jämte sällskapet utöva sådan tillsyn, som nyss angivits.

Örn låneansökning, som ingivits till skogssällskapet, skall sällskapet ofördröjligen
lämna vederbörande skogsvårdsstyrelse underrättelse.

§ 24,

De närmare bestämmelser, som prövas erforderliga för vinnande av ändamålet
med denna lånerörelse, meddelas av Kungl. Maj :t.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 230 käft. (Nr 267.)

6