Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
1
Pir 264.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för upphjälpande
av sötvattensfisbet m. m.; given Stockholms slott
den 14 mars 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Johansson, anför:
I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln punkt 107, har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som
Kungl. Majit kunde komma att förelägga riksdagen, till fiskeriväsendet
för budgetåret 1930/1931 beräkna ett belopp av sammanlagt 276,350 kronor.
Sedan utredningen i ärendet numera blivit avslutad, anhåller jag att få
anmäla de frågor, som föreligga i detsamma.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 227 höft. (Nr 26i.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Statens understödjande
ay
fiskeriväsendet.
1917 års sakkunniga
för
omorganisation
av lantbruksstyrelsen
m. m.
Inledning.
Till en början ber jag få göra några erinringar angående av staten vidtagna
åtgärder till fiskeriväsendets understödjande samt rörande ärendets
förhistoria och däri föreliggande framställningar.
I riksstaten har sedan flera år tillbaka varit uppfört ett ordinarie förslagsanslag
till statens lokala fiskeriadministration. Anslaget, som för
innevarande budgetår är upptaget till 79,200 kronor, är avsett till avlöning
av statens lokala fiskeritjänsteman m. m.
Vidare hava i riksstaten under senare år upptagits särskilda ordinarie
reservationsanslag till fiskets befrämjande i de särskilda orterna och befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen. Dessa anslag äro för innevarande
budgetår uppförda med respektive 78,500 kronor och 30,000
kronor. Förstnämnda anslag disponeras jämlikt kungörelsen den 10
december 1920 (nr 824) angående statsbidrag till vissa åtgärder för
fiskerinäringens befrämjande med däri genom kungörelserna, nr 192/1923
och 38/1924 vidtagna ändringar. Enligt dessa regler må från anslaget
på vissa villkor utlämnas bidrag till hushållningssällskap och andra ortskorporationer
till deras utgifter för angivna fiskeriändamål. Anslaget till
befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen är ställt till Kungl. Maj:ts
disposition för att möjliggöra för Kungl. Maj :t att för olika ändamål inom
fiskerinäringens område efter förekommande behov och efter eget beprövande
anvisa medel.
Möjlighet förefinnes även för hushållningssällskap och landsting att för
utlämnande av låneunderstöd för vissa fiskeriändamål erhålla lån från
fonden för fiskerinäringens befrämjande. Bestämmelserna angående denna
låneverksamhet återfinnas i kungörelsen den 7 augusti 1907 (nr 61) angående
ändrade bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens befrämjande
med däri genom kungörelserna nr 151/1916, 359/1921 och
130/1928 vidtagna ändringar.
Ytterligare må nämnas, att under senare tid av riksdagen varje år särskilt
anslag beviljats åt södra Sveriges fiskeriförening till understöd för dess
fortlöpande verksamhet, avseende undersökningar, fiskodling, upplysning
m. m.. Anslaget utgör för innevarande budgetår 26,000 kronor. Jämväl
för nästkommande budgetår har anslag med samma belopp äskats i
årets statsverksproposition (nionde huvudtiteln punkt 108).
I detta sammanhang må jämväl erinras örn de olika slag av fiskeavgifter,
vilka utdömts enligt vattenlagen och äldre bestämmelser och som skola
användas till åtgärder för främjande av fisket.
Sedan den 3 juli 1917 av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt bemyndigande
av Kungl. Maj:t tillkallats särskilda sakkunniga för verkställande
av utredning och avgivande av förslag beträffande omorganisation
av lantbruksstyrelsen m. m., avgåvo dessa den 17 juni 1920 betän
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
3
tande med förslag till dels omorganisation av statens lokala fiskeriadministration,
dels ändrade bestämmelser för fiskeriadministrationen inom
länen, dels fiskeriundervisningens ordnande och dels upprättande av undersöknings-
och försöksinstitution å fiskets område (Betänkande rörande
omorganisation av lantbruksstyrelsen m. m. Bel 11:1).
Efter det åtskilliga utlåtanden avgivits över nämnda betänkande samt
lantbruksstyrelsen anbefallts verkställa utredning i vad män inskränkningar,
särskilt med avseende å undersökningsverksamheten, kunde vidtagas,
avlämnade lantbruksstyrelsen den 15 juni 1922 förslag i ämnet.
I 1923 års statsverksproposition (IX H. T. punkt 120) yttrade
emellertid dåvarande chefen för jordbruksdepartementet, att han med hänsyn
till dåvarande statsfinansiella läge ansåge sig icke kunna tillstyrka
åtgärder för genomförande av de sakkunnigas och lantbruksstyrelsens förslag
i ifrågavarande delar, samt att förslagen sålunda för det dåvarande
ej torde föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I anledning av en vid 1925 års riksdag väckt motion (II: 121) anhöll
riksdagen i skrivelse den 27 maj 1925, nr 256, att Kungl. Majit måtte föranstalta
örn utredning angående de åtgärder, som kunde och borde vidtagas
för laxfiskets upphjälpande, samt i den mån så erfordrades för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Genom beslut den 6 juni 1925 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen
att verkställa den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen.
I två likalydande motioner (I: 69 och lii 115) vid 1927 års riksdag hemställdes,
bland annat, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att
den i riksdagens ovannämnda skrivelse begärda utredningen måtte slutföras
så skyndsamt som möjligt och att den jämväl måtte omfatta i motionerna
berörda spörsmål.
I motionerna, vilka närmast togo sikte på sötvattensfisket, framhölls,
hurusom detta fiske under senare tid gått avsevärt tillbaka, något som
motionärerna funne i hög grad beklagligt, då enligt deras mening jämväl
ett rationellt bedrivet sötvattensfiske borde utgöra en förvärvskälla att räkna
med i strävandena att bereda utkomstmöjligheter för landets årligen tillväxande
befolkning. Såsom ett medel till detta fiskes upphjälpande pekade
motionärerna på nödvändigheten att i större omfattning företaga inplantering
av passande yngel, för vilket ändamål krävdes tillgång på erforderligt
antal välskötta fiskodlingsanstalter, varifrån för saken intreserade
fiskevattensägare kunde till rimligt pris erhålla yngel i tillräcklig
mängd. En annan betydelsefull åtgärd vore utfärdande av förbud mot
fiske under fortplantningstiden. Vidare framhöllo motionärerna vikten
av att den vetenskapliga forskningen på fiskeribiologiens område ginge
hand i hand med praktiska fiskeriförsök för vinnande snarast möjligt av
praktiska resultat. I motionen berördes även timmerflottningens och
vissa industriers skadliga inverkan på fisket och ifrågasattes, örn de åtgärder
från statens och enskildas sida, som hittills vidtagits för avhjälpande
därav, kunde anses tillräckliga.
1925 års
riksdag.
1927 års
riksdag.
Framställning
av föreningen
Sveriges fiskeriinstruk
förer
och tillsyningsman.
Lantbruksstyrelsen
utredningar
och
förslag.
4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 26i.
På hemställan av .jordbruksutskottet (utlåtande nr 1 puukt 62) anhöll
riksdagen i skrivelse den 25 maj 1927, nr 9 A punkt 62, att i samband med
förut berörda, av riksdagen begärda utredning måtte —- under förutsättning
att denna utredning icke därigenom fördröjdes — jämväl upptagas
till övervägande ovannämnda i omförmälda motioner angivna synpunkter.
Jordbruksutskottet yttrade i sistberörda utlåtande bland annat följande:
Insjöfisket företedde såsom motionärerna påpekade en beklaglig tillbakagång.
Med de stora naturliga förutsättningar härför, som Sverige otvi
velaktigt ägde, borde emellertid enligt utskottets mening även detta fiske,
örn det rationellt bedreves och erforderliga åtgärder vidtoges för fiskebeståndens
säkerställande och utveckling, kunna bliva till icke ringa betydelse
i vår folkhushållning. Vad motionärerna i sådant avseende anfört
syntes så mycket mera värt att beaktas, som rådande förhållanden allt
mera påkallade en ökning av förvärvsmöjligheterna inom landet. Riksdagen
hade redan gjort framställning till Kungl. Majit örn utredning
angående åtgärder för laxfiskets upphjälpande, därvid jämväl skulle
uppmärksammas de mindre tillfredsställande förhållanden beträffande
fisket i allmänhet, vilka på sina håll vore rådande. Vidare hade utskottet
i anledning av vid skilda tillfällen väckta motioner erkänt betydelsen av
en försöksverksamhet på fiskets område samt uttalat önskvärdheten av en
undersökning örn möjligheterna att tillfredsställande anordna en undersöknings-
och försöksverksamhet på ett enklare och mindre kostsamt sätt
än det som innebures i det hos Kungl. Majit vilande, av 1917 års sakkunniga
avgivna förslaget. De ytterligare synpunkter på frågan örn fiskets befrämjande,
som i de förevarande motionerna på sätt ovan nämnts framförts,
borde enligt utskottets mening kunna upptagas i samband med den ovanberörda
utredningen, under förutsättning dock att denna icke därigenom fördröjdes.
Genom beslut den 18 juni 1927 anbefallde Kungl. Majit lantbruksstyrelsen
verkställa den av riksdagen i sist omförmälda skrivelse begärda utredningen;
och skulle enligt heslutet, därest därigenom den av riksdagen
ifrågasatta utredningen örn laxfiskets upphjälpande fördröjdes, förstnämnda
utredning särskilt för sig fullföljas.
I framställning den 27 april 1927 bär föreningen Sveriges fiskeriinstruktörer
och tillsyningsmän hemställt örn beredande av avlönjng av statsmedel
åt länsfiskeritjänstemännen m. m. Denna framställning överlämnades
till lantbruksstyrelsen för att tagas i övervägande vid avgivande av de
genom ovannämnda beslut anbefallda utredningar.
Lantbruksstyrelsen har ansett sig böra först behandla frågan örn laxfisket.
I skrivelse den 2 december 1927 har lantbruksstyrelsen, med överlämnande
av utlåtanden från samtliga fiskeriintendenter, framlagt förslag
angående åtgärder för laxfiskets upphjälpande, därvid styrelsen inriktat
sig på frågan örn en utvidgad och förbättrad laxodling. I förslaget
hemställes, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels anvisa ett
extra anslag av 6,150 kronor till förstärkning av ordinarie reservationsan
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
slaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna oell dels godkänna
av styrelsen föreslagna ändrade grunder för användande av samma anslag.
Därefter har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 29 oktober 1928 framlagt
en omfattande utredning i de i ovannämnda riksdagsskrivelse den 25 maj
1927 angivna hänseenden, därvid styrelsen ansett sig böra taga hänsyn
huvudsakligen till sötvattensfisket. Med skrivelsen har överlämnats av
lantbruksstyrelsen infordrade utlåtanden från samtliga länsstyrelser, hushållningssällskap
och fiskeriintendenter m. m. Förslaget utmynnar i hemställan,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels anvisa såsom särskilda
extra anslag ej mindre till inrättande av ett centrallaboratorium
för insjöfisket ett engångsanslag'' av 13,000 kronor än även för upprätthållande
av verksamheten vid nämnda laboratorium 38,800 kronor eller sålunda
tillhopa 51,800 kronor; dels höja ordinarie reservationsanslaget till
fiskets befrämjande i de särskilda orterna från 78,500 kronor med 38,500
kronor till 117,000 kronor ävensom godkänna av styrelsen föreslagna ändrade
grunder för användande av samma anslag; dels höja ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen från
30,000 kronor med 6,000 kronor till 36,000 kronor; dels godkänna av styrelsen
föreslagna ändrade grunder för beviljande av lån ur fonden för fiskerinäringens
befrämjande; dels ock antaga av styrelsen framlagt förslag till
lag örn ändrad lydelse av 17 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 sid. 1) om
rätt till fiske. Tillika hemställes, att Kungl. Majit täcktes utfärda av styrelsen
utarbetat förslag till kungörelse örn ändrad lydelse av 6, 9, 11 och
22 §§ i förnyade fiskeristadgan den 17 oktober 1900 (nr 78).
över ovannämnda av lantbruksstyrelsen den 2 december 1927 och den 29
oktober 1928 framlagda förslag hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser,
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och fiskeriintendenter,
statskontoret, domänstyrelsen, kanslern för rikets universitet, vetenskapsakademien,
lantbruksakademien, styrelserna för lantbruksinstitutet
vid Ultuna samt lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, utredningsmännen för utredning
rörande lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen
(lägre lantbruksundervisningssakkunniga), kommitterade för utredning
rörande jordbrukets ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen),
svenska hydrografisk-biologiska kommissionen, södra Sveriges fiskeriförening,
svenska fiskarförbundet, svenska sportfiskarförbundet samt föreningen
Sveriges fiskeriinstruktörer och tillsyningsmän.
Med anledning av att länsstyrelsen i Viirmlands län i sitt i ärendet
avgivna utlåtande väckt fråga örn anställande av en särskild fiskeritjänsteman
för Vänern, hava förnyade yttranden i iirendet, såvitt angår nämnda
fråga, avgivits av länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Älvsborgs och Skaraborgs län, Värmlands hins hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt lantbruksstyrelsen.
Vidare har lantbruksstyrelsen — under åberopande bland annat av vissa
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
önskemål örn ändring i organisationen av statens lokala fiskeriadministration,
som framförts i flera av de över lantbruksstyrelsens ovanberörda förslag
avgivna utlåtanden — i skrivelse den 16 november 1929 hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att dels besluta sådan ändring av
statens lokala fiskeriadministration, som av styrelsen i skrivelsen föreslås,
dels ock höja ordinarie förslagsanslaget till statens lokala fiskeriadministration
från 79,200 kronor med 3,000 kronor till 82,200 kronor. Över
denna framställning hava infordrade utlåtanden avgivits av statskontoret
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd.
I en till mig ställd skrivelse av den 21 november 1929 har Knut och
Alice Wallenberga stiftelse erbjudit sig att för upprättande av ett fullt
tidsenligt centrallaboratorium för insjöfisket m. m. ställa 300,000 kronor
till lantbruksstyrelsens förfogande, under förutsättning att proposition i
huvudsaklig överensstämmelse med lantbruksstyrelsens ovannämnda förslag
den 29 oktober 1928 avlämnas till 1930 års riksdag samt bifalles av
riksdagen. I anledning av nämnda erbjudande hava lantbruksstyrelsen
och statskontoret avgivit förnyade utlåtanden i ärendet, varjämte yttrande
även inhämtats från byggnadsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen hemställer
i sitt utlåtande -— under förmälan att genom mottagande av
berörda donation det av lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 29 oktober
1928 ifrågasatta anslaget till inrättande av ett centrallaboratorium
skulle bliva obehövligt — att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels förklara, att riksdagen icke finner hinder möta att för statsverkets
räkning mottaga ifrågavarande donation, dels ock anvisa för budgetåret
1930/1931 för upprätthållande av verksamheten vid en undersöknings- och
försökanstalt för sötvattensfisket 14,200 kronor.
Slutligen har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 27 augusti 1929 angående
behovet av anslag för budgetåret 1930/1931 till, bland annat, fiskets
befrämjande i de särskilda orterna och befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
förnyat sin i skrivelsen den 29 oktober 1928 gjorda framställning
örn höjning av anslagen för nämnda ändamål till respektive 117,000 kronor
och 36,000 kronor samt för täckande av brist, som uppkommit genom
överskridande under budgetåret 1928/1929 av anslaget till fiskets befrämjande
i de särskilda orterna, hemställt örn ytterligare höjning av sistnämnda
anslag med 13,130 kronor till 130,130 kronor. Häröver har statskontoret
avgivit infordrat utlåtande.
Allmänna synpunkter rörande upphjälpande av sötvattensfisket.
Avkastningen av Sveriges sö tv attén sfi ske utgjorde enligt statistiken under
år 1923 eller det sista år, för vilket statistiska uppgifter över detta fiske
föreligga, 6,435,940 kilogram fisk och 347,713 tjog kräftor, representerande
ett sammanlagt värde av 7,467,383 kronor. Under år 1923 bedrevs sötvattensfiske
av 1,453 yrkes- och 61,763 binäringsfiskare. vartill kommer ett
stort men ofixerbart antal tillfällighets-, amatör- och sportfiskare. Total
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264. 7
värdet av vid detta fiske använda båtar och redskap uppgick samma
år enligt statistiken till 9,046,353 kronor. Rörande nyss angivna
värde å fångsten under år 1923 yttrar lantbruksstyrelsen i
sin skrivelse den 29 oktober 1928 angående åtgärder för upphjälpande
av sötvattensfisket i allmänhet, att nämnda värde utan tvivel vore för
lågt, enär dels icke alla fiskevatten varit föremål för statistiska undersökningar
dels ock en stor del av husbehovsfisket ej torde hava medräknats.
Beträffande avkastningen av laxfisket under senare tid hänvisar lantbruksstyrelsen
i sin skrivelse den 2 december 1927 angående åtgärder för
laxfiskets upphjälpande till en av styrelsen uppgjord tabell, avseende åren
1914—1925, vilken, kompletterad med uppgifter i fråga örn havsfisket för
åren 1926 och 1927, har följande innehåll:
1 ------ - |
Havsfisket |
Sötvattensfisket |
Summa |
|||
kg- |
kr. |
kg- |
kr. |
kg. |
kr. |
|
1914 |
173,334 |
359,420 |
231,728 |
482,220 |
405,062 |
841,640 |
1915 |
175,958 |
341,403 |
208,084 |
415,225 |
384,042 |
756,628 |
1916 |
124,119 |
293,081 |
228,562 |
569,671 |
352,681 |
862,752 |
1917 |
189,912 |
656,577 |
245,232 |
811,708 |
435,144 |
1,468,285 |
1918 |
123,017 |
702,213 |
192,877 |
1,211,440 |
315,894 |
1,913,653 |
1919 |
225,522 |
1,017,663 |
227,449 |
1,123,624 |
452,971 |
2,141,287 |
1920 |
315,160 |
1,363,960 |
256,287 |
1,052,109 |
571,447 |
2,416,069 |
1921 |
400,931 |
1,233,568 |
276,017 |
787,012 |
676,948 |
2,020,580 |
1922 |
285,864 |
754,767 |
255,953 |
608,673 |
541,817 |
1,363,440 |
1923 |
276,551 |
756,450 |
255,905 |
629,051 |
532,456 |
1,385,501 |
1924 |
203,478 |
607,938 |
134,523 |
— |
338,001 |
— |
1925 |
128,545 |
404,606 |
— |
— |
— |
__ |
1926 |
164,017 |
502,240 |
— |
— |
— |
— |
1927 |
223,354 |
623,392 |
— |
— |
— |
— |
Rörande laxfisket har lantbruksstyrelsen vidare upprättat en i skrivelsen
den 2 december 1927 intagen tabell, utvisande laxfiskets avkastning i särskilda
havsområden och älvar.
I skrivelsen den 29 oktober 1928 framhåller lantbruksstyrelsen, att utbytet
av sötvattensfisket, ehuru av avsevärd ekonomisk betydelse, måste anses
lågt samt att det i vissa trakter vore mindre än i forna tider. Styrelsen
anför härutinnan:
Då ytan av Sveriges sötvatten uppginge till cirka 36,850 kvadratkilometer
eller något mera än 8 procent av landets hela ytvidd, motsvarade den
ovannämnda avkastningen en fångst per hektar vattenyta av 1.8 kilogram,
därvid vikten av ett tjog kräftor beräknats till 0.8 kilogram. Vid en av
framlidne byråchefen O. Nordqvist företagen undersökning över fiskfångsten
i ett flertal av Sveriges sjöar erhölls ett värde på densamma av
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
eirka 2.5 kilogram per hektar. Även om de sålunda erhållna siffrorna»
1*8 2.5 kilogram per hektar, säkerligen till en viss g''rad borde höjas, voro
<16 dock lugo, vid jämförelse nied motsvarande siffror för sjöar i mångå andra
länder. I Danmark uppskattades sålunda fiskeavkastningen i landets insjöar
tdl 8.5 kilogram, medan för Norge fångstuppgifter endast funnes för några
få sjöar, varierande från mindre än 1 upp till 250 kilogram per hektar. Uti
några sjöar i Ryssland uppginge fångsten till 1.3—65 kilogram per hektar,
och i Tyskland, varifrån sifferuppgifter förelåge för ett stort antal sjöar,
utgjorde avkastningen i allmänhet till 20—50 kilogram, dock i de mera.
stei ila Bayerska sjöarna 5—10 kilogram per hektar. Tydligt vore sålunda,
att fiskavkastningen i Sveriges sjöar vore relativt ringa.
I fiåga örn särskilt laxfisket yttrar lantbruksstyrelsen i skrivelsen den
2 december 1927, att det vore uppenbart, att laxfisket försämrats under tidernas
lopp. Visserligen vore växlingarna i fisket i viss mån orsakade
av tillfälliga meteorologisk-liydrografiska faktorer, men den nedgång, som
vore utmärkande för blott vissa älvar, måste tillskrivas genom människans
ingripande orsakade förhållanden och anses vara av mera permanent karaktär.
Vad angår orsakerna till sötvattensfiskets låga avkastning i vårt land
hänför lantbruksstyrelsen dessa till tre olika grupper, nämligen dels
bristande naturliga förutsättningar för en hög fiskproduktion, dels ogynnsamma
inflytanden från kulturen och industrien och dels sättet för fiskets
utövande.
I skrivelsen den 29 oktober 1928 anför lantbruksstyrelsen i denna del:
Vad först anginge de naturliga förutsättningarna för en hög fiskproduktion,
så intoge våra sjöar härutinnan en sämre ställning än många av utlandets
sjöar. De främsta orsakerna härtill torde vara att söka i våra
sjöars storlek och framför allt djup. I smärre och grunda sjöar uppnåddes
nämligen en relativt större fiskavkastning än i stora och djupa sjöar.
Medan exempelvis av 891 uppodlade sjöar i Brandenburg 69 procent hade
ett djup mindre än 10 meter, tillhörde av 276 uppodlade svenska sjöar ej
flera än 26 procent samma djupleksklass.
Andra förutsättningar för en hög fiskproduktion hänförde sig till vattnets
kemiska och fysikaliska beskaffenhet. Sålunda vore en ringa kalkhalt
och en hög humussyrehalt samt därmed i samband stående hög vätejonkoncentration
ogynnsamma för fiskproduktionen. Vattnet i en stor del
av Sveriges sjöar utmärkte sig emellertid just för nämnda egenskaper.
Dessa egenskaper vore dock ej ensamt utslagsgivande, vilket framginge
därav, att i ett antal finska småsjöar med rationellt bedrivet fiske, men av
samma typ som våra urbergsvatten, fiskavkastningen i medeltal uppgått
till 5 kilogram per hektar. Slutligen hade även det nordliga klimatet i vissa
fall ett ogynnsamt inflytande på fiskproduktionen.
En bidragande orsak till den låga fiskavkastningen vore vidare att söka
uti de förändringar i vattnets naturliga liv, som orsakades genom kulturella
och industriella inflytanden, främst sjöregleringar, sjösänkningar»
vattenbyggnader och vattenföroreningar. Även örn i många fall åtgärder
vidtoges till förhindrande av att skada uppstode, vore dock dessa åtgärder
ofta ej tillräckliga, utan en minskning i fiskavkastningen inträdde.
Slutligen torde en viktig anledning till våra sjöars låga fiskavkastning
få sökas i sättet för utnyttjandet av fiskevatten och härigenom uppkom
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
maude ogynnsamma inverkningar på fiskbeståndet oell dess sammansättning
av olika arter. Sötvattensfiske bedreves av rena yrkesfiskare i regel
endast uti de större insjöarna och i sådana smärre insjöar, som tillhörde
en enda ägare. I de flesta andra fäll, där fisket tillhörde flera ägare, bedreves
detsamma av samtliga dessa delägare, och i många fall därjämte
av helt ovidkommande personer.
Härigenom uppstode ofta ett rovfiske, därvid var och en sökte erhålla så
stor fångst som möjligt, varförutom fisket övervägande inriktades på de
mera värdefulla fiskarterna, medan de mindre värdefulla skonades och, örn
de tillfälligtvis fångades, ofta släpptes tillbaka i fiskevattnet. På detta
sätt uppkomme en skadlig förskjutning mellan fiskarterna inbördes, så
att de mindre värdefulla toge överhand över de värdefullare och genom sin
starka konkurrens örn näringsmedlen borttoge födan för dessa senare.
I andra fall åter, där ett flertal personer fiskade i samma vatten, bleve
fångsten för var och en så ringa, att kanske fisket småningom alldeles
upphörde. Fiskstammen kunde därvid bliva så talrik, att tillgången på
föda ej räckte till för någon kraftigare tillväxt, utan ett talrikt småvuxet
bestånd uppkomme.
Samtidigt som man sökte på olika sätt erhålla så stor avkastning av
fiskevattnet som möjligt, bekymrade man sig oftast ej örn att vidtaga åtgärder
för tryggande av återväxten i form av fiskodlings- eller andra fiskevårdsåtgärder.
Detta gällde såväl yrkes- som binärings- och tillfällighetsfiskare.
En bidragande orsak härtill vore jämväl, att man saknade kännedom
örn huru fisket påverkades genom olika fiskemetoder, olika bestämmelser
rörande fiskeförbud, maskstorlek i redskap etc. I detta sammanhang
borde även påpekas den merendels mycket bristfälliga tillsynen över
rådande fiskeförfattningars efterlevnad.
Beträffande särskilt laxfisket yttrar lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 2
december 1927, att orsakerna till dess tillbakagång främst finge sökas i
älvarnas överbyggande och förorening, varigenom laxens uppgång till lekplatserna
försvårades eller förhindrades och laxplatserna skadades eller
förstördes, samt i olämpligt fiske och genom otillfredsställande tillsyn möjliggjort
otillåtet fiske.
I fråga örn möjligheten att höja omkastningen av vårt sötvattensfiske anför
lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928, att erfarenheten
från ett flertal främmande länder gåve vid handen, att de naturliga förutsättningarna
för fiskproduktionen i vissa fall kunde gynnsamt påverkas
genom människans ingripande i vattnets avkastningsförmåga, samt att
genom undersökningar och praktiska försök rörande olika fiskemetoder
m. m. fisket oell fiskodlingen kunde inriktas efter mera rationella linjer
och avkastningen därigenom höjas. Vidare visade jämväl den upplysningsverksamhet
å sötvattensfiskets område, som mångenstädes i utlandet
bedreves, att på detta sätt ökat intresse för kloka fiskevårdsåtgärder
och rationella fiskemetoder kunde vinnas med resultat, att vattnens avkastning
höjdes. Ehuru även i vårt land en del åtgärder i angivna sylte redan
vidtagits, torde dock, särskilt med hänsyn till landets stora vattenareal,
mycket härvid återstå.
Vidkommande huvuddragen av de åtgärder för sötvattensfiskets upphjälpande,
som böra vidtagas, inhämtas av lantbruksstyrelsens framställningar
i ämnet:
Yttranden.
10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
I skrivelsen den 29 oktober 1928 framhåller styrelsen, att viktigast
torde vara upprättandet av en ordnad undersöknings- och försökverksamhet
på sötvattensfiskets område. En dylik verksamhet torde helt enkelt
vara en nödvändig förutsättning för en rationell utveckling av fiskerinäringen.
Emellertid vore det icke tillräckligt att känna de faktorer, som
vore av betydelse för fisktillgången. Även själva fiskets bedrivande och
de åtgärder, som vore möjliga för att göra detta så rationellt och lönande
som möjligt utan att äventyra fiskbeståndet, i vilket avseende {iven åtgärder
i fiskodlingssyfte vöre nödvändiga, måste utvecklas och göras mera
kända bland de fiskande. Överhuvudtaget måste skapas ett större intresse
för fisket och för att tillvarataga de möjligheter detta erbjöde. Härvidlag
torde framförallt hushållningssällskapen under förutsättning av ett
gott samarbete med statens fiskeritjänsteman hava en viktig mission att
fylla, enär just sällskapens fiskeritjänsteman bomme i den nära beröring
med fiskarebefolkningen, som vore nödvändig för att möjliggöra ovannämnda
syftemål. En förbättring och viss omläggning av de förhållanden,
varunder sällskapen och deras fiskeritjänsteman arbetade, torde vara nödvändig
för uppnåendet av detta mål. En förutsättning härför vöre även,
att ökade kunskaper på fiskeriområdet kunde meddelas främst dem, som
på detta område hade sin verksamhet, men därjämte även andra för
fiskets utveckling intresserade. Jämväl torde möjligheten att bättre än
som för närvarande vore fallet kunna utnyttja de talrika, särskilt i landets
norra delar belägna, kronan tillhöriga fiskevatten kunna bidraga till en
utveckling av sötvattensfisket. Samtidigt med här nämnda, mera praktiska
åtgärder till fiskets höjande torde slutligen även erfordras vissa ändringar
i och tillägg till nu gällande författningar på fiskets område.
Vidkommande speciellt laxfisket yttrar lantbruksstyrelsen i skrivelsen
den 2 december 1927, att omfattande åtgärder för laxbeståndets bevarande
vore av nöden och att i detta syfte boede genomföras dels ökad Hedning av
laxen och effektivare tillsyn över gällande skyddsbestämmelsernas efterlevnad,
dels ock en vidgad och mera effektiv laxodlingsverksamhet.
I anslutning till vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört framhåller styrelsen,
att för åstadkommande av en llojd fiskavkastning i våra sötvatten
erfordrades sålunda enligt styrelsens förmenande upprättandet av en ordnad
undersöknings- och försöksverksamhet, viss förbättring i den lokala
fiskeriförvaltningen och hushållningssällskapens i samband därmed stående
verksamhet till fiskets främjande, särskilt på fiskodlingsområdet,
bättre ordnande av fiskeriundervisningen, ett intensivare utnyttjande av
kronans fiskevatten samt vissa ändringar i gällande fiskeriförfattningar.
I de i ärendet avgivna yttrandena framhålles ganska allmänt, att avkastningen
av vårt söt vattensfiske med hänsyn till de stora delar av landet,
som äro täckta av vatten, måste anses alltför låg och att åtgärder för upphjälpande
av detta fiske vore av behovet påkallade. Het vitsordas, att laxfisket
gått tillbaka samt att kraftiga åtgärder äro av nöden för bevarande
av laxbeståndet oell laxfiskets förbättrande. De av lantbruksstyrelsen föreslagna
åtgärder hava nästan från alla håll betecknats såsom i stort sett
lämpliga och väl ägnade att leda till en ökad fiskeavkastning. I många
yttranden betonas vikten av en kraftig upplysningsverksamhet, främst ge
-
11
Kungl. Majlis proposition Nr 264.
nom fiskeritjänstemännen, i syfte att förmå fiskevattensägare att på ett
ändamålsenligt sätt utnyttja sina fiskevatten. Detta angives såsom förutsättning
för att andra åtgärder skola medföra åsyftat resultat. Från
andra håll tillägges anordnandet av en effektiv kontroll över fiskeförfattningarnas
efterlevnad enahanda betydelse. Många hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhålla starkt behovet av ökade statsbidrag
till hushållningssällskapens verksamhet på fiskets område. Till hushållningssällskapen
utgående statsbidrag vore redan nu otillräckliga. För att
stimulera till nya åtgärder och livligare verksamhet erfordrades med nödvändighet
kraftigare statsunderstöd, enär hushållningssällskapen saknade
ekonomisk förmåga att ensamma bära ökade utgifter för fisket.
Ehuru sötvattensfisket är av ej ringa ekonomisk betydelse för vårt land,
måste dock den totala avkastningen av detsamma anses låg i förhållande
till de svenska sötvattnens stora areal. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit,
torde orsakerna därtill vara av flera slag. Beträffande många fiskevatten
torde den låga avkastningen huvudsakligen hero på mindre goda
naturliga förutsättningar för fiskproduktionen, men i andra fall synes anledningen
till berörda missförhållande främst vara att söka i åtgärder
av olika slag från människornas sida, såsom vattenregleringar, vattenbyggnader,
vattenföroreningar, olämpligt utnyttjande av fiskevatten genom
rovfiske eller för ringa fiske m. m. Givetvis är det, särskilt med hänsyn
till den betydande arealen av våra sötvatten, en angelägenhet av stor
vikt att söka höja avkastningen av sötvattensfisket. I likhet med lantbruksstyrelsen
är jag av den uppfattningen, att en höjning är möjlig att
åstadkomma genom vidtagande av lämpliga åtgärder. Särskilt beträffande
sådana fiskevatten, där den obetydliga avkastningen har sin grund i
ingripanden från människornas sida, torde en avsevärd bättring av läget
kunna åvägabringas. De av lantbruksstyrelsen föreslagna åtgärder
synas mig i stort sett ändamålsenliga och väl ägnade att leda till
goda resultat. I huvudsaklig anslutning till de av lantbruksstyrelsen
framlagda förslag kommer jag därför i det följande att, bland
annat, förorda, anordnande av en rationell undersöknings- och försöksverksamhet
för sötvattensfisket ävensom åtgärder för ett förbättrat
samarbete mellan statens fiskeritjänsteman och hushållningssällskapen,
för beredande av en förbättrad ekonomisk ställning åt hushållningssällskapens
fiskeritjänsteman, för en utvidgad och mera effektiv fiskodlingsverksamhet
samt för en förbättrad undervisning och kraftigare upplysningsverksamhet
på sötvattensfiskets område. Vidare föreslår jag i
anslutning till lantbruksstyrelsen framställning i ämnet (ion 16 november
1D29 viss ändrad organisation av statens lokala fiskeriadministration,
innebärando fördelar jämväl för sötvattensfisket. Av mig nu ifrågasatta
åtgärder föranleda höjda utgifter för staten. .Tåg anser erforderligt, att staten
jämväl för andra fiskeriändamål ställer ökade medel till förfogande.
Departement
chefen.
Nuvarande
organisation.
12 Kungl. Maj.ts proposition Nr 264.
Särskilt må framhållas, att nuvarande begränsning i tillgängliga statsmedel
för fiskeriändamål synes vara ägnad att verka hämmande å hushållningssällskapens
synnerligen betydelsefulla verksamhet på fiskets
område.
Ändrad organisation av statens lokala fiskeriadministration.
Den nuvarande organisationen för statens lokala fiskeriadministration
är bestämd genom Kungl. Maj :ts brev den 15 maj 1925, varigenom
antalet ordinarie befattningshavare och staten fastställts på följande sätt:
Befattningshavare å ordinarie stat.
Lönegrad.
6 fiskeriintendenter ....................................................................................... B 26
1 fiskeriassistent ............................................................................................ B 21
Stat.
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag................ kronor 63,000
Vikariatsersättningar, förslagsanslag............................................ » 1,000
Arvode till en fiskeriingenjör........................................................ » 4,000
Arvoden till två fiskeristipendiater (vartdera arvodet å 3,000
kronor, vilket belopp efter tre år kan höjas med 500 kronor) » 7,000
Renskrivning och andra kontorskostnader ................................ » 4,200
Summa kronor 79,200.
Vidare har Kungl. Maj:t under senare tid varje år på framställning av
lantbruksstyrelsen från ordinarie reservationsanslaget till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen beviljat medel till anställande av två
extra fiskeristipendiater, vilka vardera erhålla arvode å 2,500 kronor
jämte ålderstillägg å 500 kronor.
Befattningen såsom fiskeriassistent är vakant sedan den 1 januari 1926.
och vikarie å befattningen har ej varit förordnad.
De i staten upptagna befattningshavarnas åligganden äro reglerade
genom instruktionen den 12 november 1923 (nr 396) för statens lokala
fiskeriadministration med däri genom kungörelsen nr 282/1925 vidtagna
ändringar.
Enligt instruktionen åligger det fiskeriintendent att befordra utvecklingen
av fiskerinäringen, varvid han särskilt har att träda i förbindelse
med vederbörande hushållningssällskap och dess förvaltningsutskott samt
hos vederbörande inom tjänstgöringsdistriktet väcka förslag om åtgärders
vidtagande för fiskerinäringens höjande och tillhandagå dem med
yttranden. Han skall vidare söka främja bildandet av fiskeriföreningar,
verka för fiskodling och fiskplantering i sjöar och vattendrag samt i allmänhet
vara verksam för fiskstammens bevarande och förökande. Med
insamlande och granskning av primäruppgifter för fiskeristatistik skall
fiskeriintendenten taga viss befattning. Fiskeriintendenten skall vidare
bistå såväl de av hushållningssällskapen anställda fiskeritjänstemännen
som även allmänheten med upplysningar och råd i fiskerifrågor;
han har därjämte att, då han därtill kallas, såsom sakkunnig biträda
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
domstolar eller andra myndigheter, linder lantbruksstyrelsen ledning
skall han verkställa undersökningar av och utföra beskrivningar å fiskevatten
inom distriktet samt skall i övrigt biträda lantbruksstyrelsen vid
fullgörande av dess åligganden i avseende å fiskerinäringen.
Fisker iassistenten har bland annat till åliggande att tjänstgöra inom
lantbruksstyrelsen. Vidare skall lian utföra fiskeriundersökningar samt
biträda fiskeriintendenterna och vid behov tjänstgöra såsom extra fiskeriintendent.
I övrigt har han att företaga de tjänsteförrättningar oell
fullgöra de åligganden, om vilka i instruktionen förmäles.
Med avseende å fisker iintendenter nas tjänstgöring är riket indelat i
sex distrikt, vilka hava följande omfattning:
a) östra distriktet: Stockholms stad saint Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands och Västmanlands län, med undantag
av dels de delar av Dalälven, som äro belägna inom Uppsala och Västmanlands
län, dels de landområden av sistnämnda två län, som omslutas
av älven eller inom Uppsala län ligga norr och väster örn nämnda älv,
dels ock de delar av till Uppsala län hörande kustområde och havet utanför
Dalälvens mynning, vilka begränsas i öster av den s. k. Bilskaten
samt en linje, som tänkes dragen från Bilskatens yttersta udde rakt åt
norr till länsgränsen i havet;
b) södra distriktet: Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads
och Malmöhus län;
c) västra distriktet: Hallands samt Göteborgs och Bohus län;
d) mellersta distriktet: Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro
län;
e) nedre norra distriktet: Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län samt därjämte de delar av Uppsala och Västmanlands
län, som härovan undantagits från östra distriktet; samt
f) övre norra distriktet: Västerbottens och Norrbottens län.
I anledning av väckta motioner anhöll 1916 års riksdag, att i sammanhang
med då pågående utredning angående inrättande av en statens
fiskeriundersökningsanstalt jämväl måtte föranstaltas örn utredning rörande
en omorganisation av fiskeriadministrationen i riket. Den sålunda
ifrågasatta utredningen anförtroddes åt de år 1917 tillkallade sakkunniga
för omorganisation av lantbruksstyrelsen m. m.
I sitt den 17 juni 1920 avgivna betänkande med förslag, bland annat,
till omorganisation av statens lokala fiskeriadministration framhöllo
nämnda sakkunniga, att avsevärda fördelar skulle vinnas, örn havsfisket
och sötvattensfisket, på sätt redan skett inom lanbruksstyrelsen,
uppdelades på skilda tjänstemän även inom den lokala administrationen.
I anslutning härtill föreslogo de sakkunniga en uppdelning och förändring
av fiskeriintendentsdistrikten, så att beträffande sötvattensfisket
landet skulle uppdelas i fem intendentsdistrikt, medan saltvattensfisket
skulle uppdelas på två inspektörsdistrikt. Av de föreslagna sötvattensdistrikten,
vilka skulle motsvara de nuvarande östra, södra, mellersta,
nedre och övre norra distrikten, skulle till nuvarande södra distriktet föras
Hallands län, medan den inom Jönköpings län fallande delen av sjön
1916 års
riksdag.
1917 års sakkunniga
för
omorganisation
av lantbruksstyrelsen
m. m.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
1926 års tiesparingssakknnniga.
Vättern skulle undantagas och i stället tilläggas det nuvarande östra distriktet.
Till mellersta distriktet skulle hänföras Göteborgs och Bohus
län, varemot den Örebro län tillhörande delen av sjön Hjälmaren samt
de inom Skaraborgs och Örebro län fallande delarna av sjön Vättern
skulle undantagas och tillföras nuvarande östra distriktet. I de båda
norrländska distrikten skulle däremot ingen ändring äga rum. Vidkommande
de håda saltvattensdistrikten skulle enligt förslaget det s. k. Västerhavets
distrikt omfatta havsfisket från gränsen mot Norge till och
med Hallands län, medan Österhavets distrikt skulle omfatta hela den
övriga kusten. Distriktsinnehavarna i dessa distrikt skulle benämnas
fiskeriinspektörer.
I de yttranden, som av lantbruksstyrelsen, statskontoret, 1902 års löneregleringskommitté,
fiskeriintendenter, länsstyrelser, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott m. fl. avgåvos över nämnda betänkande, tillstyrktes
eller lämnades utan erinran de sakkunnigas förslag örn utökning
av distrikten till sju och deras uppdelning på skilda distrikt för
havs- och sötvattensfiske. Fiskeriintendenten i södra distriktet ifrågasatte
dock, att i stället för fiskeriinspektören för det föreslagna Österhavets
distrikt skulle tillsättas en fiskeriassistent för östersjöfisket. Beträffande
den av de sakkunniga föreslagna distriktsindelningen framställdes
anmärkningar i vissa yttranden.
Såsom förut nämnts (sid. 3), föranledde emellertid de sakkunnigas förslag,
som anmäldes i 1923 års statsverksproposition, med hänsyn till dåvarande
statsfinansiella läge ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I ett av 1926 års besparingssakkunniga den 12 januari 1928 avlämnat
förslag angående besparingar och förenklingar i lantbruksstyrelsen och
stuteriöverstyrelsen m. m. hava de sakkunniga — som i övrigt i nämnda
förslag icke ingått på spörsmål örn besparingar inom den till lantbruksstyrelsens
verksamhetsområde hörande lokalstaten — upptagit frågan örn
ändring av organisationen för den lokala fiskeriadministrationen. Nämnda
sakkunniga anföra härutinnan, att fiskeriintendenternas administrativa
arbetsuppgifter och tjänsteförrättningar med nuvarande distriktsindelning
icke torde giva samtliga intendenter full sysselsättning. Under
hänvisning till en sammanställning angående antalet förrättningar och
förrättningsdagar för fiskeriintendenterna under år 1926 framhålla de
sakkunniga, att antalet förrättningsdagar, särskilt beträffande vissa distrikt,
vore ganska obetydligt. Även med hänsyn tagen till att vid sidan
av dessa förrättningar andra arbetsuppgifter åvilade fiskeriintendenterna,
syntes med ett enhetligt samarbete mellan dessa under en planmässig
ledning från den centrala myndigheten en inskränkning av fiskeriintendenternas
antal till fem kunna ske. I fråga örn fiskeriassistentbefattningen
yttra de sakkunniga, att denna befattning borde avföras från
staten.
1 utlåtande över besparingssakkunnigas förslag har lantbruksstyrelsen
i förevarande hänseende, anfört bland annat:
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Det hade varit att vänta, att besparingssakkunniga anställt en grundlig
undersökning om fiskeriintendenternas arbetsuppgifter och uppvisat,
att dessa, sedan 1917 års sakkunniga framlade sitt förslag, avtagit i den
grad, att en minskning i distriktens antal kunde motiveras. Veterligen
hade besparingssakkunniga icke verkställt någon sådan mera ingående
undersökning och, så vitt lantbruksstyrelsen kunde finna, icke heller lämnat
några verkliga motiv för sitt förslag. De anförde visserligen antalet
förrättningsdagar för varje intendent under år 1926 och funno antalet
förrättningsdagar, särskilt vad beträffade vissa distrikt, vara ganska
obetydligt. Fiskeriintendenternas arbetsbörda och behövlighet kunde
emellertid icke bedömas enbart efter förrättningsdagar, och det vore ej
säkert, att de tjänstemän, som haft större antal förrättningsdagar, alltid
också haft större arbetsbelastning. Någon undersökning av antalet på
varje distrikt diarieförda ärenden eller utgående skrivelser hade besparingssakkunniga
överhuvud tydligen ansett onödig. Likaså hade de sakkunniga
icke ansett nödigt utreda, vilken tid och vilket arbete i allmänhet
förekommande fiskeriundersökningar krävde av dessa tjänstemän.
Ej heller hade någon hänsyn ansetts böra tagas till fiskeribefolkningens,
vattendomstolars eller andra myndigheters — länsstyrelser och hushållningssällskap
— behov och intressen uti förevarande avseende. Mot besparingssakkunnigas
förslag örn avförande av fiskeriassistentbefattningen
från den lokala fiskeriadministrationens stat hade lantbruksstyrelsen
ej något att erinra under förutsättning, att undersöknings- och försöksverksamheten
på fiskerinäringens område kunde förväntas bliva tillfredsställande
ordnad inom en nära framtid.
Enligt de direktiv, som lämnats kommitterade för utredning rörande
jordbrukets ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen), hava dessa
att upptaga till behandling, bland annat, frågan örn lantbruksstyrelsens
organisation, och har i anslutning härtill till utredningen överlämnats
besparingssakkunnigas omförmälda utlåtande.
Frågan örn ökning av fiskeriintendenternas antal upptages i flera av
de yttranden, som avgivits över lantbruksstyrelsens framställning angående
åtgärder för upphjälpande av sötvattensfisket.
Sålunda föreslå fiskeriintendenterna i västra, södra och nedre norra
distrikten, att havsfisket uppdelas på två distrikt, det ena omfattande
Östersjön, och sötvattensfisket på fem distrikt. Fiskeriintendenterna i
västra och södra distrikten anföra, bland annat, att ökningen vore erforderlig
för vinnande av en bättre organisation av upplysnings- och propagandaverksamhet
på fiskets område, vilken verksamhet vore av den
största betydelse för fiskets upphjälpande. Fiskeriintendenten i södra
distriktet yttrar vidare, att det vore mera angeläget att anställa en ny
fiskeriintendent än den ene av de båda av lantbruksstyrelsen för undersökningsverksamheten
föreslagna laboratorerna vid undersökningsverksamheten.
Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet uttalar, att det
beträffande flertalet distrikt på grund av deras storlek och göromålens
under senare tid ökade omfattning vore omöjligt att sam
-
Yttranden
över lantbruksstyrelsen
förslag
angående åtgärder
för
upphjälpande
av sötvattenslisket.
L&ntbruks styrelsens framställning -
16 Kungl. Maj:ls proposition Nr 264.
tidigt tillgodse både havs- och sötvattensfiskets berättigade intressen
samt att den ifrågasatta rationaliseringen av distriktsindelningen vore
den nödvändigaste av de åtgärder, som vore möjliga beträffande fiskeriförvaltningen
i dess helhet, och därför borde genomföras före varje an
nan anslagskrävande omorganisation inom fiskeriförvaltningen.
Även ett flertal hushållningssällskaps förvaltningsutskott och länsstyrelser
i södra och norra delarna av landet samt svenska fiskarförbundet
framhålla såsom önskvärt, att fiskeriintendenternas antal ökas och att
verksamheten uppdelas på sötvattens- och havsfiske. Av vissa förvaltningsutskott
betonas därvid, att redan fiskeriintendenternas nuvarande
arbetsbörda syntes vara av sådan omfattning, att svårigheter mött att
få till stånd erforderligt samarbete mellan dem och hushållningssällskapen.
Vid en utvidgning av hushållningssällskapens verksamhet på
sötvattensfiskets område, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, skulle berörda
olägenhet bliva än mera kännbar. Länsstyrelsen i Västerbottens
län yttrar, bland annat, att erforderligt biträde av vederbörande fiskeriintendent
för uppgörande av förslag till fiskeristadgar m. m. på grund
av dennes arbetsbörda ej kunnat erhållas inom rimlig tid.
I sin framställning den 16 november 1929 angående ändrad organisation
av statens lokala fiskeriadministration föreslår lantbruksstyrelsen
en ökning av fiskeriintendentsdistrikten från sex till sju, varav två för
havsfisket och fem för sötvattensfisket. För innehavarna av de för havsfisket
avsedda distrikten föreslås benämningen fiskeriinspektör. I nämnda
framställning åberopar lantbruksstyrelsen till en början uttalanden,
som i yttranden över lantbruksstyrelsens förslag angående åtgärder för
sötvattensfiskets upphjälpande gjorts angående behovet av en ökning av
fiskeriintendenternas antal, samt framför vidare vissa allmänna synpunkter
rörande fiskeriintendenternas arbetsuppgifter:
Fiskeriintendentsbefattningarna vore icke enbart av den natur, att deras
innehavare kunde anses på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter,
örn de blott vederbörligen behandlade inkommande ärenden, skötte
övrig korrespondens och utförde dem åliggande förrättningar. Då ifrågavarande
befattningar inrättades, hade statsmakterna helt visst till
ögonmärke, att fiskeriintendenterna skulle komma att intaga en för
fiskerinäringens utveckling ledande ställning. En fiskeriintendent borde
därför hava tillräcklig tid att grundligt sätta sig in i alla frågor rörande
fiskerinäringen inom sitt distrikt. Han borde för detta ändamål träda i
förbindelse med vederbörande hushållningssällskap och dess förvaltningsutskott,
hålla sammanträden med iiskeriidkarna o. s. v. för att få förekommande
frågor allsidigt belysta. Vidare skulle han utarbeta förslag
och giva råd till fiskerinäringens främjande och på sådant sätt angiva
riktlinjerna för näringens sunda utveckling. Utom för skötande av löpande
ärenden måste en fiskeriintendent sålunda även hava tid över att
taga initiativ samt framlägga och genomföra positiva förslag till fiskets
förkovran. Att detta skulle utgöra ramen för fiskeriintendenternas arbete
framginge med önskvärd tydlighet av den för dem fastställda instruktionen.
En fiskeriintendents arbete kunde därför, då det fullgjordes på
nu antytt sätt, svårligen mätas endast efter antalet förrättningar eller
diarieförda ärenden.
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Beträffande omfattningen av fisher iintendenter nas arbetsbörda yttrar
lantbruksstyrelsen huvudsakligen följande:
Lantbruksstyrelsen delade den av vissa fiskeriintendenter uttalade uppfattningen,
att omfattningen av deras distrikt med åtföljande alltför
många och skiftande ärenden utgjorde ett hinder för dem att så som de
önskade tillgodose fiskets olika behov av stöd oell ledning. Deras arbetsbörda
hade, såvitt den kunde bedömas av utförda förrättningar och handlagda
ärenden, i stort sett undergått en avsevärd ökning under de senare
åren. För att erhålla någon uppfattning härom hade lantbruks
styrelsen från fiskeriintendenterna införskaffat uppgifter rörande under
olika år utförda förrättningar, avgivna officiella yttranden, expedierade
tjänsteskrivelser m. m. Av dessa uppgifter framginge, att såväl antalet
förrättningar och härtill åtgångna dagar som även antalet avgivna officiella
yttranden och tjänsteskrivelser under de senaste åren för alla distrikt
utom det västra visat en tydlig ökning. Lantbruksstyrelsen ansåge
sig i längden icke kunna stå till svars med att låta bero vid det nuvarande
tillståndet. Därpå skulle fiskerinäringen bliva lidande. De skäl,
som på sin tid föranledde 1917 års sakkunniga att föreslå en uppdelning
av salt- och sötvattensfisket på skilda distrikt och tillsättande av en
särskild befattningshavare för Östersjöns havsfiske, hade därefter ytterligare
vunnit i styrka. En dylik uppdelning och utökning av distrikten
skulle särskilt för de intendentsdistrikt, där ökningen av arbetsbördan
varit störst, nämligen för södra samt nedre och övre norra distrikten,
innebära en högst avsevärd lättnad.
Vidkommande fördelarna av ett särskiljande av fisher iintendenternas
verksamhet på salt- och sötvattensfiskets område yttrar lantbruksstyrelsen
bland annat:
Ett dylikt särskiljande, som redan skett inom lantbruksstyrelsen fiskeribyrå,
skulle vara av stor betydelse för fiskerinäringens utveckling. Ett
flertal av de frågor, som hade intresse för saltvattensfisket, vore utan
större betydelse för sötvattensfisket och tvärtom. En uppdelning av
ärendena bomme därför att möjliggöra en större koncentration inom respektive
arbetsområden. Sålunda finge fiskeriintendenterna för sötvattensfisket
tillfälle att odelat ägna sig åt detta fiske och mera tid att i
praktiken tillämpa de rön och erfarenheter, som kunde förväntas bliva
resultatet av den av lantbruksstyrelsen föreslagna undersöknings- och
försöksverksamheten på sötvattensfiskets område. Av än större betydelse
bleve emellertid en dylik uppdelning för saltvattensfisket, särskilt
beträffande Östersjön.
Inom den lokala fiskeriadministrationen handlades för närvarande
ärenden rörande östersjöfisket av de fyra fiskeriintendenter, vars distrikt
gränsade till Östersjön. Detta gjorde, att frågor rörande detta fiske från
administrationens sida rönte ganska olika uppmärksamhet vid olika delar
av kusten, beroende på att intendenterna i de skilda distrikten i olika
grad hade tid och tillfälle att ägna sig åt kustfisket och dess problem.
Särskilt sedan de nya vattenlagarnas tillkomst hade i synnerhet intendenterna
i norra och mellersta delarna av landet måst ägna en väsentlig
del av sin tid åt ärenden rörande industriens och flottningens inflytande
på fisket, vilket haft till följd, att frågor rörande havsfisket på grund
av bristande tid måst mer eller mindre eftersättas.
Då fiskeri förhållandena utefter stora delar av östersjökusten vore
lii hang lill riksdagens protokoll llKKl. I sami. 227 hafi. (Nr 2G''r.)
2
18
Kungl. Majlis proposition Nr 264.
franska ensartade, mäste det även ur denna synpunkt anses lämpligt, att
ärenden rörande detta fiske i största möjliga utsträckning handlades av
en på detta område särskilt sakkunnig tjänsteman. Därigenom skulle
nämligen en mera ingående och enhetlig behandling av ärendena möjliggöras,
än vad som för närvarande vore möjligt.
Det funnes ett flertal viktiga arbetsuppgifter beträffande östersjöfiskets
utveckling, för vilkas tillfredsställande lösning det måste anses
nödvändigt att tillsätta en särskild befattningshavare. Sålunda hade
genom uppkomsten av för ostkusten nya fiskesätt, såsom trålfiske efter
rödspotta, fiske med bottengarn m. m., uppstått flera invecklade frågor,
vilkas utredning krävde betydande tid och god lokalisering rörande fiskeförhållandena
i Östersjön. Vidare vore önskligt att äga tillgång till
sakkunnig person, som hade till huvudsaklig uppgift att verka för införande
av nya och förbättrade fiskemetoder vid östersjöfisket, vilket
flerstädes bedreves på ett föga rationellt sätt. Även för utnyttjandet av
under senare tid påträffade nya fiskförekomster och för undersökningar
för vinnande av bättre avsättningsförhållanden för östersjöfiskets fångster
vore av största betydelse att hava en särskild tjänsteman för östersjöfisket.
Lantbruksstyrelsen hade hittills sökt tillgodose östersjöfiskets krav genom
att låta en fiskeristipendiat så långt det varit möjligt ägna sig åt
såväl praktiska som mera teoretiska frågor rörande Östersjöns fiske.
Därigenom hade också åstadkommits för detta fiske betydelsefulla resultat.
Det vore dock tydligt, att havsfisket i Östersjön i längden måste
bliva lidande på att icke äga en fast avlönad tjänsteman, som hade till
huvuduppgift att tillgodose detta fiskes behov. Därtill måste man räkna
med, att fiskeristipendiatbefattningarna blott vore övergångsbefattningar
med ytterst svag avlöning, och att deras innehavare så snart tillfälle
därtill yppades, sökte sig över till förmånligare anställningar.
Lantbruksstyrelsen hade övervägt möjligheten att med bibehållande
av nuvarande antalet tjänstemän i administrativt avseende skilja på
sötvattens- och havsfisket. Detta skulle då endast kunna ske genom att
inskränka sötvattensdistrikten till fyra. Huru en sådan indelning än
skulle genomföras, bleve dessa distrikt så stora och otympliga, att saken
måste framstå såsom nära nog omöjlig att realisera. Det skulle bliva
hart när ogörligt för en befattningshavare i ett dylikt distrikt att tillfredsställa
ens de närmast liggande anspråken från myndigheternas och
allmänhetens sida. Redan 1917 års sakkunniga undersökte denna möjlighet
men funno den oframkomlig och framhöllo, att de nya vattenlagarna
så väsentligt ökat fiskeriintendenternas arbetsbörda, att det tvärtom
kunde ifrågasättas, huruvida icke rentav en ökning av sötvattensdistriktens
antal, utöver av dem föreslagna fem, kunde bliva nödvändig.
Särskilt nu, då frågan örn söt vattensfiskets upphjälpande vore aktuell,
syntes en sådan minskning vara än olämpligare.
I fråga örn betydelsen särskilt för sötvattensfisket av en utökning av
fiskeriintendenternas antal yttrar lantbruksstyrelsen:
För upphjälpande av sötvattensfisket vore det i hög grad angeläget,
att den sedan så länge föreslagna och av de lokala myndigheterna och korporationerna
önskade utökningen av den lokala fiskeriadministrationen bleve
genomförd. Därest den av lantbruksstyrelsen föreslagna undersökningsoch
försöksverksamheten komme till stånd, torde det främst böra ankom
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
19
ina på fiskeriintendenterna att fruktbargöra de därvid vunna resultaten
i praktiken och även härigenom skulle — såsom ock 1917 års sakkunniga
framhöllo — ökade anspråk komma att ställas på fiskeriintendenterna.
Vad angår de nya distriktens omfattning föreslår lantbruksstyrelsen,
att saltvattensfisket utanför rikets östra kust från gränsen mot Finland
till gränsen mellan Blekinge och Kristianstads län hänföres till ett distrikt,
benämnt östra inspektörsdistriktet, och saltvattensfisket utanför
övriga delar av rikets havskuster till ett distrikt, benämnt västra inspektörsdistriktet.
För de fem intendentsdistrikten för sötvattensfisket
föreslås följande områden:
a) östra distriktet: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Gotlands och Västmanlands län ävensom inom
Örebro län fallande del av Hjälmaren och inom Jönköpings, Skaraborgs
och örebro län fallande delar av Vättern, med undantag av dels de
delar av Dalälven, som äro belägna inom Uppsala oell Västmanlands
län, dels de landområden av sistnämnda två län, som omslutas av älven
eller inom Uppsala län ligga norr och väster örn nämnda älv, dels ock
de delar av till Uppsala län hörande kustområde och havet utanför Dalälvens
mynning, vilka begränsas i öster av den s. k. Bilskaten samt en
linje, som tänkes dragen från Bilskatens yttersta udde rakt åt norr till
länsgränsen i havet;
b) södra distriktet: Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Hallands län med undantag av inom Jönkö
pings län fallande del av Vättern;
c) mellersta distriktet: Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands och Örebro län med undantag av inom Skaraborgs och Örebro
län fallande del av Vättern samt inom sistnämnda län fallande del av
Hjälmaren;
d) nedre norra distriktet: Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län samt därjämte de delar av Uppsala och Västmanlands
län, som härovan undantagits från östra distriktet; samt
e) övre norra, distriktet: Västerbottens och Norrbottens län.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att den föreslagna distriktsindelningen
i huvudsak överensstämde med 1917 års sakkunnigas förslag därutinnan.
Dock hade vissa jämkningar i sistnämnda förslag ansetts
påkallade av utvecklingen av fisket under de senaste åren. Med
hänsyn till att fisket i södra Östersjön blivit ett storsjöfiske och i
viss mån fått en prägel liknande västkustens fiske, hade sålunda
södra Östersjöns fiske ansetts böra sammanföras med västkustfisket.
Detta motiverades även av önskvärdheten av att i någon mån
minska den rent geografiska utsträckningen av Östersjödistriktet. För
att minska arbetet inom sötvattensdistrikten, syntes lämpligt att tillsvidare
låta kustfisket efter ål, vilket bedrivet med bottengarn under senare
år utvecklats och fått större spridning, tillhöra saltvattensfisket.
Fjällfisket vid Östersjöns och Bottniska vikens kuster, vilket vore base
-
Yttranden.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
rat på även i sjöar och floder förekommande fiskarter, borde i enlighet
med de sakkunnigas förslag hänföras till sötvattensdistrikten.
Vad angår kostnaderna för den av lantbruksstyrelsen föreslagna ändrade
organisationen av statens lokala fiskeriadministration anför lantbruksstyrelsen
slutligen:
De höjda kostnaderna på grund av ökningen av fiskeriintendenternas
antal bestode i avlöning åt ytterligare en tjänsteman i lönegrad B 26.
Emellertid kunde fiskeriassistentbefattningen, vilken vore uppförd i lönegrad
B 21, indragas under förutsättning, att lantbruksstyrelsens förslag
till en ordnad undersöknings- och försöksverksamhet på sötvattensfiskets
område bleve genomfört. Under denna förutsättning skulle alltså
utgifterna för avlöningar behöva ökas allenast med belopp motsvarande
skillnaden mellan avlöningarna i lönegraderna B 26 och B 21 eller i avrundat
tal 2,300 kronor. Vidare torde posten »renskrivning och andra
kontorskostnader» böra höjas från nuvararnde 4,200 kronor med 700 kronor
till 4,900 kronor. Hela staten skulle alltså höjas från 79,200 kronor
med 3,000 kronor till 82,200 kronor.
Enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle alltså — under ovan angiven
förutsättning — den lokala fiskeriadministrationens organisation och
stat få följande utseende:
Befattningshavare å ordinarie stat.
5 fiskeriintendenter...............................................................
2 fiskeriinspektörer .....................................................
Lönegrad
B 26
B 26
Stat.
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............
Vikariatsersättningar, förslagsanslag
Arvode till en liskeriingenjör ...................................................
Arvoden till två fiskeristipendiater (vartdera arvodet å 3,000
kronor, vilket belopp efter tre år kan höjas med 500 kronor)
Renskrivning och andra kontorskostnader................................
kronor 65,300
» 1,000
» 4,000
» 7,000
» 4,900
Summa kronor 82,200.
Statskontoret har i sitt beträffande förevarande fråga avgivna utlåtande
förklarat sig ej hava något att erinra mot den av lantbruksstyrelsen
föreslagna ändrade organisationen av statens lokala fiskeriadministration
samt har vidare anfört följande:
I anslutning härtill syntes anslagsposten till avlöningar åt ordinarie
tjänstemän böra beräknas på följande sätt:
1 |
fiskeriintendent, |
ortsgrupp F, Södertälje.................. |
.............. kronor |
9,300 |
1 |
» |
» D, Lund ...................... |
............. » |
8,820 |
1 |
» |
» F, Karlstad ................... |
............. » |
9,300 |
1 |
» |
» E, Gävle ....................... |
............. » |
9,060 |
1 |
» |
» G, Luleå ....................... |
............. » |
9,540 |
jämte kallortstillägg ...................... |
............. » |
195 |
||
1 |
fiskeriinspektör, |
ortsgrupp G, Stockholm ............... |
............. » |
9,540 |
1 |
» |
» F, Göteborg ................... |
............. » |
9,300 |
Summa kronor 65,055.
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Anslagspostens slutsumma syntes kunna av jämnas till 65,100 kronor..
Med hänsyn till de förändringar, som under de senaste åren vidtagits
i staterna för ämbetsverk och myndigheter, ville statskontoret ifrågasätta,
huruvida icke samtidigt den i nu gällande stat upptagna anslagsposten
till vikariatsersättningar, 1,000 kronor, vilken uteslutande vöre
avsedd för de ordinarie befattningshavarnas vikarier, borde utgå ur
staten.
Lantbruksstyrelsens förslag örn ökning av kontorskostnaderna med 700
kronor, avsedda för den nya befattningen såsom fiskeriinspektör, funne
sig statskontoret böra tillstyrka.
Enligt statskontorets sålunda gjorda beräkning borde staten för den
lokala fiskeriadministrationen kunna upptagas med en slutsumma av
81,000 kronor.
Enligt vad statskontoret inhämtat torde de resekostnader, som kunde
föranledas av inrättandet av en ny befattning i lönegrad B 26, icke
vara av den storlek, att någon höjning av nionde huvudtitelns allmänna
reseanslag erfordrades.
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har uttalat, att lönenämnden
— under förutsättning att den av lantbruksstyrelsen ifrågasatta förändringen
i distriktsindelningen inom statens lokala fiskeriadministration
befunnes böra komma till genomförande, mot vilken förändring lönenämnden
för sin del icke funnit någon anledning till erinran — ansåge
sig kunna tillstyrka, att i enlighet med styrelsens förslag den lokala
fiskeriadministrationens ordinarie stat utökades med ytterligare en befattningshavare
i lönegrad B 26 samtidigt med indragning av den å
staten nu upptagna assistentbefattningen.
Den föreliggande utredningen synes mig giva vid handen, att avsevärda
fördelar skulle vinnas, örn saltsjöfisket och sötvattensfisket, på sätt
redan skett inom lantbruksstyrelsen, erhölle skilda representanter bland
fiskeriintendenterna. Möjlighet skulle härigenom beredas att på ett vida
följdriktigare sätt än för närvarande är fallet tillgodose olika intressen
och synpunkter. Erinras må härvidlag, att ett flertal frågor, som
äro av vikt för det ena fisket, äro utan större betydelse för det andra.
Vad särskilt angår saltsjöfisket torde i synnerhet inrättande av en särskild
befattning för östersjöfisket bliva av stort värde för detta fiske,
för vars utveckling goda förutsättningar synas föreligga.
För genomförande av en dylik uppdelning torde en ökning av nuvarande
antal fiskeriintendenter från sex till sju bliva nödvändig. För en
sådan utökning tala även andra starka skäl. Av den av lantbruksstyrelsen
i ärendet förebragta utredningen och vissa yttranden, som avgivits
över lantbruksstyrelsens förslag angående åtgärder till upphjälpande av
sötvattensfisket, synes framgå, att i vissa distrikt fiskeriintendenternas
arbetsbörda under senare tid ökats och nått en sådan omfattning, att
en lättnad däri redan nu torde vara önskvärd. Behovet därav torde
komma att framträda avsevärt starkare, därest sistnämnda förslag, vil
-
Departements
chefen.
22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
ket jag i huvudsak ämnar förorda, genomföres. Den ökade verksamhet
å sötvattensfiskets område, som torde vara att förvänta av de i förslå
get ifrågasatta åtgärderna, skulle givetvis medföra, att större krav
komme att ställas på fiskeriintendenternas medverkan i olika hänseenden.
Jag vill erinra, att berörda förslag, bland annat, åsyftar åstadkommande
av vidgat samarbete mellan fiskeriintendenterna och hushållningssällskapen
samt bättre kontroll av fiskeriintendenterna över
den av hushållningssällskapen bedrivna fiskodlingsverksamheten. Det
torde näppeligen kunna förväntas, att fiskeriintendenterna utan ökning
av deras antal skulle kunna medhinna att på ett tillfredsställande sätt
fullgöra jämväl de ökade arbetsuppgifterna.
Jag anser mig fördenskull böra tillstyrka lantbruksstyrelsens nu framlagda
förslag örn utökning av fiskeriintendenternas antal till sju och
uppdelning av havsfiske och sötvattensfiske på särskilda distrikt. Jagvill
framhålla, att den omständigheten, att det av 1926 års besparingssakkunniga
framlagda förslaget till besparingar och förenklingar i lantbruksstyrelsen
och stuteriöverstyrelsen m. m., i vilket behandlas jämväl
frågan örn ändrad organisation av statens lokala fiskeriadministration,
är beroende av utredning inom jordbruksutredningen, ej synes mig böra
utgöra hinder för att ifrågavarande organisationsspörsmål, som innefattar
en fristående och jämförelsevis ringa del av förslaget, nu bringas
till en av behovet påkallad lösning.
I enlighet med lantbruksstyrelsens förslag torde havsfisket böra uppdelas
på två och sötvattensfisket på fem distrikt. Den av lantbruks
styrelsen föreslagna omfattningen av distrikten synes mig i stort sett
lämplig. Emellertid torde jag få återkomma härtill, sedan riksdagen fattat
beslut i frågan örn ökning av ifrågavarande tjänstemäns antal. Mot
den ifrågasatta benämningen, fiskeriinspektör, å tjänstemännen i distrikten
för havsfisket har jag ej något att erinra. För tjänstemännen i sötvattensdistrikten
bör benämningen fiskeriintendent bibehållas. Samtliga
ifrågavarande tjänstemän, såväl fiskeriintendenterna som fiskeriinspektörerna,
torde böra placeras i lönegrad B 26, till vilken fiskeriintenden
terna för närvarande hänföras.
Jag biträder förslaget örn indragning av fiskeriassistentbefattningen.
Med anledning av att lantbruksstyrelsen ansett upprättandet av en undersöknings-
och försöksverksamhet på sötvattensfiskets område utgöra förutsättning
för befattningens indragande, vill jag nämna, att jag längre
fram kommer att tillstyrka anordnande av en dylik verksamhet.
Vad angår staten för den lokala fiskeriadministrationen med av mig
nu förordad ändrad organisation synes anslagsposten till avlöningar åt
ordinarie tjänstemän i enlighet med vad statskontoret Härutinnan föreslagit
böra uppföras med 65,100 kronor. Mot föreslagen höjning av pos
ten renskrivning och andra kontorskostnader med 700 kronor, avsedda
för den nya befattningen såsom fiskeriinspektör, torde ej vara något att
23
Kungl. May.ts proposition Nr 264.
erinra. Sistnämnda post, som nu är bestämd till 4,200 kronor, torde sålunda
böra upptagas med 4,900 kronor. Då de vikariatsersättningar, som
komma att utgå vid ledighet för de ordinarie befattningshavarna, i överensstämmelse
med vad i motsvarande fall gäller vid ett flertal andra veik
synas böra bestridas från anslagsposten till befattningshavarnas avlöning,
torde, såsom statskontoret ifrågasatt, anslagsposten till vikariatsersättningar
böra utgå ur staten. Någon ändring av anslagsposterna till arvoden
åt en fiskeriingenjör och två fiskeristipendiater, vilka poster för
närvarande äro bestämda till respektive 4,000 kronor och <,000 kronor, påkallas
ej.
Staten för den statliga lokala fiskeriadministrationen skulle således erhålla
följande utseende:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag kronor 65,100
Arvode till en fiskeriingenjör .................................................... » 4,000
Arvoden till två fiskeristipendiater (vartdera arvodet å 3,000
kronor, vilket belopp efter tre år kan höjas med 500 kronor) » 7,000
Renskrivning och andra kontorskostnader................................ » 4,900
Förslagsanslag kronor 81,000
På sätt statskontoret yttrat torde de resekostnader, som föranledas av
inrättandet av en ny befattning i lönegrad B 26, icke bliva av den storlek,
att någon höjning av nionde huvudtitelns allmänna reseanslag erfordras.
Undersöknings- och försöksverksamhet för sötvattensfisket.
För närvarande finnes ej någon för hela landets sötvattensfiske arbetande
undersöknings- och försöksstation. Jämlikt instruktionen den 12
november 1923 (nr 396) för statens lokala fiskeriadministration åligger
-emellertid fiskeriintendent och fiskeriasstent, bland annat, att utföra
fisker.iundersökningar. Samma skyldighet åligger jämväl fiskeristipendiat
vid förordnande att tjänstgöra såsom extra fiskeriassistent. Då intendenterna
sakna nödiga laboratorier m. m. och deras alltjämt ökade arbetsuppgifter
ej lämna någon nämnvärd tid övrig till undersökningsverksamhet,
har denna huvudsakligen ankommit på fiskeriassistenten och
fiskeristipendiaterna. Sedan fiskeriassistentbefattningen 1926 blivit vakant,
har det endast varit fiskeristipendiaterna, som utfört rena fiskeriundersökningar.
Av stipendiaterna, som äro fyra till antalet — två ordinarie
och två extra — äro emellertid tre sysselsatta övervägande med
undersökningar å havsfiskets område och samtliga måste vid behov biträda
inom lantbruksstyrelsen och vikariera för fiskeriintendenter. För
verksamheten saknas modernt laboratorium samt försöksanläggningar.
Vid södra Sveriges fiskeriförenings anläggning vid Aneboda drives
Nuvarande
undersöknings-
och
försöksverksamhet
å
sötvattensfiskets
område
i vårt land.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Undersöknings-
och
försöksverksamhet
på sötvattensfiskets
område i
främmande
länder.
1917 års sakkunniga
för
omorganisation
av lantbruksstyrelsen
m. m.
emellertid en i vissa avseenden viktig försöksverksamhet. Denna är dock
huvudsakligen ej inriktad på det egentliga sötvattensfisket utan på dammkulturens
område.
Av betydelse i ifrågavarande hänseende torde vara det beslut, som
fattats av föregående års riksdag (prop. nr 31; E. skr. nr 167) örn inrättande
av en personlig professur i limnologi åt dåvarande docenten
Einar Nauman. Till dennes förfogande står dels ett laboratorium i Lund
och dels ett därtill knutet fältlaboratorium i Aneboda.
Erinras må i detta sammanhang, att medelst enskilda donationer nyligen
inrättats en undersökningsanstalt på havsfiskets område. (Se prop.
1928 nr 108; E. skr. nr 178.) Denna, som är belägen i Lysekil, drives av
svenska hydrografisk-biologiska kommissionen. Verksamheten vid anstalten
avser huvudsakligen fiskeribiologiska undersökningar.
Angående undersöknings- och försöksverksamheten på sötvattensfiskets
område i främmande länder lämnar lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den
29 oktober 1928 en kortfattad redogörelse, varav framgår följande:
Fiskerinäringens beroende av samarbete med vetenskapen hade insetts
och beaktats i flertalet främmande länder. I alla kulturländer, där sötvattensfisket
vore av någon betydelse, hade sålunda inrättats särskilda
statliga undersöknings- eller försöksanstalter med tillhörande personal. I
Norge funnes i Oslo ett fiskerilaboratorium med en föreståndare (professor)
jämte en eller vissa tider två assistenter, varjämte funnes anställd
ytterligare en statsanställd fiskeribiolog. I Danmark funnes likaledes ett
sötvattensfiskelaboratorium i Lyngby med en tjänsteman och i Finland
i Helsingfors en undersökningsbyrå för fisket i lantbruksstyrelsen, dock
avseende såväl sötvattens- som havsfisket, med en föreståndare (professor)
och ytterligare en tjänsteman. Hittills hade denna byrå huvudsakligen
arbetat på sötvattensfiskets område. Schweiz, Österrike och Polen
hade en statlig, ordnad undersöknings- och försöksverksamhet på sötvattensfiskets
område. I Tyskland, Eyssland, Frankrike, Tjeckoslovakiet,
Italien, Ungern, Förenta Staterna och Kanada funnes ett flertal dylika institutioner
med ett stort antal tjänstemän. Vid samtliga dessa institutioner
bedreves en särskilt under de senaste åren mycket livlig verksamhet,
och ett stort antal för sötvattensfisket viktiga frågor bleve föremål för
ingående behandling.
Ovan omförmälda år 1917 tillkallade sakkunniga för omorganisation av
lantbruksstyrelsen m. m. föreslogo, såsom ovan berörts, i sitt den 17 juni
1920 avgivna betänkande inrättande av en undersöknings- och försöksanstalt
för sötvattensfisket. Förslaget, som även avsåg upprättandet av en
dylik anstalt för havsfisket, åsyftade, att de sålunda föreslagna anstalterna
skulle möjliggöra fullständiga och tidsenliga undersökningar på
fiskets båda huvudområden. Anstalten för sötvattensfisket var avsedd
att förläggas i närheten av Stockholm vid Mälaren. Till anstalten skulle
höra ett större område med dammar för olika undersökningsändamål.
Vidare skulle enligt förslaget utom denna centrala anstalt i anknytning
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
till densamma upprättas tre fasta försöksstationer, därav en i södra, en i
mellersta och en i norra delen av landet. För centralanstalten föreslogs
en personal, bestående av en föreståndare, tre laboratorer, en assistent,
skrivbiträde och vaktmästare. Den årliga staten för centralanstalten beräknades
till 100,000 kronor.
Sedan åtskilliga utlåtanden avgivits över omförmälda förslag samt
lantbruksstyrelsen anbefallts verkställa utredning, i vad mån inskränkningar
i detsamma kunde vidtagas, särskilt i avseende å undersökningsverksamheten,
framlade lantbruksstyrelsen den 15 juni 1922 förslag därutinnan.
Enligt detta skulle för sötvattensfisket inrättas en mindre centralanstalt,
till en början inrymd i lägenhet i Stockholm, med en personal
av en föreståndare och två laboratorer. Staten för den sålunda inskränkta
anstalten beräknades till 77,950 kronor.
Varken de sakkunnigas eller lantbruksstyrelsen föreslag föranledde
emellertid någon åtgärd. I 1923 års statsverksproposition yttrade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, såsom förut nämnts (sid. 3),
att han med hänsyn till det statsfinansiella läget ej kunde tillstyrka desammas
genomförande.
Vid 1925 års riksdag väcktes motion (11:57), vari föreslogs inrättande av
två laboratorsbefattningar, den ena för sötvattensfisket och den andra
för havsfisket. Motionen föranledde emellertid ej någon riksdagens åtgärd.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 29) i anledning av
motionen yttrade jordbruksutskottet, bland annat, att utskottet delade
motionärernas uppfattning rörande betydelsen av en rationell undersökningsverksamhet
på fiskets område. Utskottet holle emellertid före, att ett
förverkligande av motionärernas förslag innebure en så ringa förbättring
av rådande förhållanden, att utskottet oberoende av det statsfinansiella
lägets krav på sparsamhet icke ansåge sig kunna tillstyrka detsamma.
Samtidigt uttalade dock utskottet önskvärdheten av en undersökning angående
möjligheten att ordna en undersöknings- och försöksverksamhet
med enklare och mindre kostsamma medel än vad de sakkunnigas förslag
av år 1920 innebure.
Vid 1926 års riksdag väcktes motion (II: 137) angående upptagande av
frågan örn anordnande av försöksverksamhet på sötvattensfiskets område.
På hemställan av jordbruksutskottet — som under omnämnande,
bland annat, av 1925 års riksdagsskrivelse (sid. 3) ej fann anledning
föreligga göra frågan till föremål för särskild framställning till Kungl.
Maj:t — avslogs motionen av riksdagen. I utskottets av riksdagen godkända
utlåtande (nr 31) underströks dock ytterligare önskvärdheten av
att en undersökning skedde örn möjligheten att tillfredsställande anord
na en undersöknings- och försöksverksamhet på ett enklare och mindre
kostsamt sätt än de sakkunnigas förslag, med särskild uppmärksamhet
1925 års
riksdag.
1926 års
riksdag.
1927 års
riksdag.
Lantbruks
styrelsens
förslag.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
därvid fästad vid angelägenheten att kunna ernå för det praktiska fisket
gagnande resultat.
Såsom förut (sid. 3) nämnts framila lies i de motioner till 1927 års riksdag
(I: 69 och II: 115), vilka föranlett riksdagens i skrivelsen den 25
maj 1927 gjorda hemställan, vikten av en vetenskaplig forskning på
fisker.ibiologiens område, som går hand i hand med praktiska fiskeriförsök.
I sin skrivelse den 29 oktober 1928 föreslår lantbruksstyrelsen, såsom
förut berörts, upprättande av en under lantbruksstyrelsen ställd undersöknings-
och försöksverksamhet på sötvattensfiskets område, omfattande
dels ett centrallaboratorium i förhyrd lokal i Stockholm, dels ock tre försöksstationer
i olika delar av landet, bland dem Kälarnas fiskodlingsanstalt
i Jämtlands län, vilken föreslås till inköp för ändamålet.
Sedan Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, såsom förut nämnts, i skrivelse
den 21 november 1929, erbjudit sig att för upprättande av ett fullt
tidsenligt centrallaboratorium samt eventuellt för inköp av Kälarnas fiskodlingsanstalt
ställa 300,000 kronor till lantbruksstyrelsen förfogande,
under förutsättning att proposition huvudsakligen överensstämmande med
lantbruksstyrelsen förslag i skrivelsen den 29 oktober 1928 framlades för
1930 års riksdag och bifölles av riksdagen, har lantbruksstyrelsen i det
förnyade utlåtande, som lantbruksstyrelsen i anledning av nämnda erbjudande
den 14 december 1929 avgivit i ärendet, hemställt örn mottagandet
av nämnda donation samt föreslagit, att donationsmedlen i första hand
borde användas till täckande av kostnaderna för anläggning och utrustning
av en central undersökningsanstalt i särskild byggnad vid Mälaren
i närheten av Stockholm.
Angående behovet av en undersöknings- och försöksverksamhet på sötvattensfiskets
område inhämtas huvudsakligen följande av lantbrukssty
relsens skrivelse den 29 oktober 1928:
På snart sagt alla områden av mänsklig verksamhet ginge numera
teori och praktik hand i hand. En näringsgren kunde ej reda sig enbart
genom tillgodogörande av de rön, som gjordes under näringens utövande,
utan måste även beakta och tillgodogöra sig de resultat, som framkomme
av vetenskaplig forskning å området. Fiskerinäringen utgjorde därutinnan
intet undantag. Flertalet av de administrativa åtgärder, som vidtoges
för fiskets förbättrande och upphjälpande, byggde eller borde i
varje fall bygga på en ingående kännedom ej blott örn de olika fiskarnas
levnadsvanor utan även örn betingelserna för utvecklingen av vattnets
djur- och växtvärld över huvud taget, örn de fysiska och kemiska faktorer,
som vore av betydelse för fiskarnas liv och för utbildningen av olika
vattentyper m. m. Sålunda erfordrades exempelvis för uppgörande nr
förslag till en verklig rationell fiskestadga ingående kännedom örn fiskens
biologi, örn dess fortplantning och yngelutveckling, örn ungfiskens uppehållsorter
och föda, örn tillväxten m. m., ävensom örn lika fiskredskaps
fångstförmåga och inverkan på fiskbeståndet. Liknande förhållanden
mötte på fiskodlingens område. Att en mycket stor del av de i vårt land
utförda fiskinplanteringarna blivit resultatlösa eller givit dåliga resul
-
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
tat, sammanhängde åtminstone delvis med bristande kännedom örn fiskarternas
biologi, framför allt beträffande det späda ynglet. Genom en
systematisk undersöknings- oell försöksverksamhet skulle olämpliga fiskinplanteringar
kulina förebyggas. Motsvarande förhållanden funne man
även, då det gällde att utdöma fiskeavgifter vid skada å fisket genom
flottning eller byggande i vatten. Med vår nuvarande kunskap vore det
mycket svårt, ofta omöjligt, att redan på förhand säga något bestämt örn
fiskens och fiskets påverkan av sjösänkningar, sjöregleringar, vattenbyggnader
m. m. I dessa fall erfordrades ej blott kunskap örn fiskens biologi
utan lika viktigt vore att känna de förändringar i den lägre djurvärlden
och vegetationen, ävensom i bottnen och måhända även vattnet,
som orsakades genom dylika ingripanden i sjöar och vattendrag. Fiskerinäringen
vore alltså i hög grad beroende av en självständig praktiskvetenskaplig
verksamhet och en intim kontakt med vetenskapen, i forsta
hand med limnologien eller läran örn sötvattnens fysikaliska och kemiska
förhållanden, växt- och djurvärld etc.
Den undersökningsverksamhet å sötvattensfiskets område, som för närvarande
bedreves, huvudsakligen genom fiskeristipendiaterna, kunde ej
på något sätt anses motsvara nutidens krav. Då stipendiaterna hade
jämväl andra arbetsuppgifter, kunde varken erforderlig tid eller de bäst
lämpade undersökningstillfällena ägnas åt arbetet i fråga. Därtill komme,
att fiskeristipendiatbefattningarna vore att anse till en början som
uteslutande utbildnings- och sedermera i varje fall allenast som övergångsbefattningar
med låg avlöning. För verksamheten saknades vidare
ett modernt laboratorium och nödvändiga försöksanläggningar.
Den vid Aneboda bedrivna försöksverksamheten vore visserligen av
stort värde, men den vore huvudsakligen inriktad på en sidogren av det
egentliga sötvattensfisket, nämligen dammhushållningen, och kunde ej
anses såsom en för hela landets sötvattensfiske arbetande undersökningsoch
försöksstation.
För att en tillfredsställande och för fiskerinäringens framtid nödvändig
undersöknings- och försöksverksamhet skulle komma till stånd, fordrades
dels arbetskrafter, som helt och odelat kunde ägna sig däråt, dels och
upprättandet av ett laboratorium och försöksanläggningar.
Beträffande arbetsuppgifterna för verksamheten yttrar lantbruksstyrelsen
i sistnämnda skrivelse, att denna i första hand borde omfatta fiskeribiologiska
problem och läggas praktiskt.
Det viktigast vore, att undersöknings- och försöksverksamheten inriktades
på frågor, som hade direkt betydelse för fisket, för bedömande av
olika fiskestadgars inverkan på fiskbeståndet, olika brukningsmetoder av
fiskevatten, olika fiskredskaps fångstförmåga, fiskodlingens lämpligaste
bedrivande, inverkan på fisket och fiskens levnadsförhållanden genom
sjösänkningar, sjöregleringar, dammbyggnader, flottning etc. Samtidigt
borde givetvis liven de olika frågor, som utgjorde förutsättningar för ut
förandet av dylika praktiskt inriktade undersökningar bliva föremal för
prövning, och i samband härmed städse hedrivas en mångsidig försöksverksamhet
med kompletterande damm- och akvarieförsök ävensom kläckningsexperiment.
Givetvis måste härvid även uppehållas en intim kontakt
med den mera teoretiska verksamheten på hithörande områden, så
att alla de för fisket lämpliga uppslag, som där gjordes, närmare kunde
utprövas.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Lantbruksstyrelsen anför vidare i skrivelsen den 29 oktober 1928, att
styrelsen i enlighet nied riksdagens uttalande undersökt möjligheten att
ordna en undersökningsverksamhet med enklare och mindre kostsamma
medel än de sakkunnigas förslag av 1920 innebure, samt att styrelsen i sitt
nu framlagda förslag vidtagit inskränkningar beträffande såväl antalet
tjänstemän som anläggningarna för verksamheten.
I fråga örn den av styrelsen i skrivelsen förordade centrala anstalten
yttrar styrelsen, att en större central undersökningsanstalt vid sjö av
den beskaffenhet de sakkunniga föreslagit skulle kräva stora kostnader.
Behovet torde kunna tillgodoses genom upprättandet av ett modernt centrallaboratorium
i Stockholm och därtill anknutna lokala försöksstationer.
I centrallaboratoriet skulle bearbetning av insamlat fältmateriel utföras
och experiment göras i akvarie- och fiskkläckningsrum. Olägenheterna av
saknaden av vatten- och dammanläggningar kunde i viss mån uppvägas
genom en av försöksstationernas förläggande till plats ej alltför långt ifrån
Stockholm. Kostnaderna för inredning av centrallaboratoriet och anskaffande
av den nödvändigaste utrustningen för detsamma har styrelsen
beräknat till 13,000 kronor.
I sin skrivelse den 14 december 1929 framhåller lantbruksstyrelsen, att
donationsmedeln borde i första hand användas till uppförande för undersöknings-
och försöksverksamheten av en anstaltsbyggnad med nödiga
bostäder, anläggning av dammar och bassänger, inköp av motorbåtar
m. m. samt till anstaltens inredning och utrustning med nödiga instrument,
apparater och akvarier m. m. Anstalten borde förläggas till plats
vid Mälaren i närheten av Stockholm. En dylik undersökningsanstalt
skulle uppenbarligen kunna på ett vida bättre och fullständigare sätt motsvara
sitt ändamål än ett i Stockholm förlagt centrallaboratorium. Genom
donationens mottagande skulle det av lantbruksstyrelsen beräknade
beloppet å 13,000 kronor för inredning och utrustning av centrallaboratoriet
ej behöva äskas av riksdagen.
Arbetsuppgifterna för den centrala anstalten vid Mälaren sammanfattar
lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 14 december 1929 sålunda:
1) att bearbeta vid undersökningar i landets olika delar insamlat eller
eljest insänt material och att deltaga i förbehandling av kombinerat ad
ministrativt-fiskerivetenskapliga ärenden, som skola föredragas inom
lantbruksstyrelsen;
2) att i akvarier, bassänger och dammar utföra försök av olika slag,
t. ex. rörande fiskens näringsupptagning (foderkoefficienten), odling av
näringsdjur, fisksjukdomar, fiskens rasegenskaper etc.;
3) att i naturen utföra undersökningar över fiskens lek (rom- och
yngelutveckling), när.ingsupptagande, näringsdjurens förekomst, fiskens
vandringar och årsklasser etc.;
4) att utföra undersökningar över fiskets bedrivande, olika fiskredskaps
fångstförmåga och lämplighet etc.;
5) att i kläckningsanstalt, i dammar och i fria naturen utföra försök
med olika kläckningsapparater, kläckningens beroende av vattenbeskaffenhet,
vattentemperatur, slamhalt etc. (kombineras med 3);
29
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 264.
6) att —- eventuellt genom kurser eller tillfälliga föreläsningar — sprida
intresse för fiske och fiskevård oell möjliggöra för fiskeritjänstemän att
inhämta kunskaper rörande viktigare undersöknings- och arbetsmetoder
etc. å fiskeriundersökningsområdet.
Härtill kommer, såsom lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 29 oktober
1928 jämväl framhållit, undersökningar i olika delar av landet över sjösänkningar,
sjöregleringar, flottning, vattenföroreningar m. m.
I fråga örn den lämpligaste platsen för anstaltens förläggning har lantbruksstyrelsen
i skrivelsen den 14 december 1929 verkställt en ingående
utredning. Styrelsen framhåller, att med hänsyn till anstaltens arbetsuppgifter
borde denna helst förläggas vid någon större sjö i Stockholms
närhet å en plats med goda kommunikationer med Stockholm. Därvid
borde givetvis i främsta rummet ifrågakomma någon lämplig plats vid
Mälaren, i vilken våra flesta sötvattensfiskar förekomme och som erbjöde
synnerligen stor omväxling med avseende på stränders och bottens
beskaffenhet. I anslutning härtill förordar styrelsen, att anstalten förläggas
till ett område vid norra sidan av Hersön i Lovö socken vid det
sund, som skiljer Hersön från Brommalandet. Området, som lyder under
hovförvaltningen, kunde enligt vad styrelsen inhämtat få disponeras för
ändamålet. Styrelsen erinrar, att platsen äger goda förbindelser med
Stockholm genom spårvagn och omnibus.
Vad angår kostnaderna för upprättandet av en vid Mälaren belägen
centralanstalt så hava dessa i en av byrådirektören i lantbruksstyrelsen
Gunnar Alm upprättat P. M., som medföljt skrivelsen från Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse, beräknats till 258,000 kronor, därav för planeringsoch
vägarbeten 2,000 kronor, för framdragande av vattenledning samt ledningar
för telefon, lyse och gas 6,000 kronor, för uppförande av anstaltsbyggnad
175,000 kronor, för uppförande av konsulentbostad 20,000 kronor,
för uppförande av båthus och båtbrygga 1,000 kronor, för anläggande av
dammar och bassänger 20,000 kronor eller i anläggningskostnader sålunda
tillhopa 224,000 kronor samt för anstaltens utrustning (däribland laboratorieutrustning,
fotografisk utrustning, kläckningsanordningar, akvarier,
bibliotek, möbler, båtar) 34,000 kronor.
Vidkommande de av lantbruksstyrelsen ifrågasatta försöksstationerna
uttalar styrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928, att tre sådana stationer
borde finnas, förlagda till olika delar av landet. Såsom försöksstation för
södra delen av landet anser styrelsen tillsvidare kunna användas södra
Sveriges fiskeriförenings station vid Aneboda och för norra delen av landet
avses, såsom nämnts, Hälarnas fiskodlingsanstalt, vilken föreslås böra
inköpas för ändamålet. Angående inrättande av en försöksstation för
landets mellersta delar skulle styrelsen framdeles göra särskild framställning.
I ifrågavarande hänseenden anför styrelsen i nyssnämnda skrivelse,
bland annat, följande:
Upprättandet av försöksstationer utgjorde ett nödvändigt led i organisationen
av en undersöknings- och försöksverksamhet. Vid dessa försöksstationer
skulle utföras ett flertal för lösande av praktiska frågor
nödvändiga försök och undersökningar. Dessa borde därvid givetvis i
görligaste mån läggas så, att de tillgodosåge de intressen, som
gjorde sig gällande inom den del av landet, där vederbörande station
vöre belägen. I likhet med 1917 års sakkunniga ansåge lantbruksstyrelsen
förefintligheten av tre försöksstationer i skilda delar av landet önskvärd.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Beträffande södra delen av landet torde emellertid upprättandet av en
särskild ny försöksstation för närvarande ej vara av behovet påkallat,
f örsöksverksamhet dreves där vid södra Sveriges fiskeriförenings station
Aneboda. Verksamheten vore visseidigen inriktad i främsta rummet
på fiskodling i dammar, men under senare år hade föreningen börjat syssla
med även för det rena insjöfisket viktiga försök. Lantbruksstyrelsen hade
numera möjlighet att i viss grad leda föreningens verksamhet i den riktning,
som syntes styrelsen önskvärd. Vid beviljande av anslag till föreningen
för budgetåret 1928/1929 hade nämligen Kungl. Majit föreskrivit,
bland annat, att föreningen varje år skulle uppgöra en hela föreningens
verksamhet omfattande arbetsplan, som skulle underställas lantbruksstyrelsens
godkännade. Detta torde böra kompletteras med skyldighet för
föreningen att vid behov upplåta arbetsplats för en statens fiskeritjänsteman
ävensom i viss utsträckning ställa nödiga försöksdammar till förfogande.
Med hänsyn till de för Norrland säregna fiskeförhållandena erfordrades
för denna del av landet en särskild försöksstation. På grund av de
höga kostnaderna för uppförande av en ny station syntes örn möjligt verksamheten
böra förläggas till någon redan nu befintlig med utvecklingsmöjligheter
utrustad anstalt. I främsta rummet borde härvid Kärrnäs
fiskodlingsanstalt komma i fråga, vilken under åren 1921—1926 arrenderats
av lantbruksstyrelsen för laxodlingsförsök. Till anstalten, som ägdes
av ett bolag, hörde ett större markområde med dammar, kläckningsbyggnad,
fiskmästarebostad och nödiga uthus. Bolaget hade erbjudit sig
sälja anstalten till staten för ett pris av 20,000 kronor. Emellertid erfordrades
åtskilliga reparations- och ombyggnadsarbeten, och styrelsen beräknade
engångskostnaderna för anordnande av en försöksstation vid Kälarna
till sammanlagt 35,000 kronor, därav köpeskilling 20,000 kronor, för
dammarbeten 12,000 kronor, för ombyggnad av kläcköingshuset 2,700 kronor
och för inredning av bostadsrum 300 kronor.
Lantbruksstyrelsen framhåller vidare, att utom vid försöksstationerna
skulle givetvis försök komma till utförande jämväl å andra platser. Främst
torde härvid ifrågakomma statens fiskodlingsanstalter, men dessutom
torde försök även böra utföras i naturliga sjöar, därvid lantbruksstyrelsen
framförallt tänkte på kronan tillhöriga fiskevatten, ävensom ett samarbete
äga rum med privata fiskodlingsanläggningar, där möjlighet funnes
för utförandet av vetenskapligt-praktiska undersökningar och försök.
I sin skrivelse den 14 december 1929 anför lantbruksstyrelsen i fråga örn
försöksstationerna, att ett mottagande av omförmälda donation icke förändrade
något av vad styrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928 anfört
oeträffande stationen vid Aneboda. Däremot bomme någon särskild försöksstation
för mellersta delarna av landet ej att bliva erforderlig, därest
den centrala undersökningsstationen, på sätt styrelsen föreslagit, förlädes
vid Mälaren. Då donationsmedeln i främsta rummet borde användas
till anläggning och utrustning av den centrala undersökningsanstalten,
kunde först ett eventuellt överskott, därest så skulle befinnas ändamålsenligt,
tagas i anspråk för inköp av anstalten vid Kälarna.
Vad angår organisationen av undersöknings- och försöksverksamheten
föreslår lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928, att verksam
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
31
lieten förlägges till lantbruksstyrelsen och ställes under ledning av föredraganden
av ärenden rörande sötvattensfisket. För verksamheten vid
det ifrågasatta centrallaboratoriet föreslås anställande av två laboratorer
och en fiskerikonsulent. Vid försöksstationen i Kälarna skulle finnas
en fiskmästare. Lantbruksstyrelsen anför i nämnda skrivelse i dessa
delar huvudsakligen följande:
I yttranden, som i ärendet avgivits till lantbruksstyrelsen av två fiskeriintendenter,
hade föreslagits att överlämna ledningen av undersökningsoch
försöksverksamheten åt fiskeriassistenten. Emellertid syntes handhavandet
av en dylik maktpåliggande uppgift ställa större krav på utbildning
och erfarenhet, än som kunde fordras av innehavaren av nämnda
befattning. Det kanske tyngst vägande skälet mot en dylik
anordning läge däri, att fiskeriassistentbefattningen varit och vore att
betrakta såsom en övergångsbefattning med låg avlöning (B 21). Det
måste sålunda förväntas, att dess innehavare vid första lämpliga tillfälle
sökte sig över till annan befattning inom fiskeriförvaltningen eller till
och med till annat arbetsområde. För ledande av ifrågavarande verksamhet
krävdes emellertid en väl vitsordad skicklighet på området i fråga,
varförutom i görligaste mån måste ordnas så, att arbetets fortlöpande
gång ej stördes genom täta ombyten av befattningshavare. Så krävande
och specialiserad som denna verksamhet vore, fordrade den en utbildning,
som ej förvärvades utan mycken tid och moda, varför arbetet otvivelaktigt
skulle lida i betänklig grad genom täta ombyten. På grund
av verksamhetens omfattning vore det ej heller möjligt för en enda person
att omhänderhava densamma.
Enligt lantbruksstyrelsen mening syntes lämpligast, att undersökningsoch
försöksverksamheten förlädes till lantbruksstyrelsen. Verksamheten
borde därvid direkt anknytas till styrelsens fiskeribyrå och ställas under
föredragandens för ärenden rörande sötvattensfisket ledning, vare sig
denne föredragande innehade ställningen såsom byråchef eller byrådirektör
å byrån. En stor del av nuvarande undersökningsverksamhet rörande
fisket hade kommit att vila på de båda föredragandena å fiskeribyrån
och dessa hade därför erhållit en god överblick över såväl de administrativa
som de praktiskt-vetenskapliga frågorna på fiskeriområdet. Vid
utövandet av en dylik ledning torde det självfallet vara nödvändigt för
föredraganden att själv deltaga uti och jämväl utföra vissa undersökningsarbeten.
Ett genomförande av förslaget i denna del torde onekligen medföra en
betydande ökning uti föredragandens för ärenden rörande sötvattensfisket
arbetsuppgifter och fråga kunde vara, örn denne befattningshavare kunde
förväntas gå i land med den dubbla uppgiften att dels vara föredragande
i styrelsen för ärenden rörande sötvattensfisket och dels utöva ledningen
av och även i övrigt deltaga uti undersöknings- oell försöksverkheten.
Lantbruksstyrelsen räknade emellertid bland annat med, att det
efter undersökningsanstaltens upprättande skulle bliva möjligt att i någon
ökad omfattning få biträde utav fiskeristipendiaterna med det administrativa
arbetet å fiskeribyrån.
Med hänsyn till verksamhetens allmänna uppgifter torde, förutom föreståndaren,
tillsvidare erfordras tvenne tjänstemän med vetenskaplig utbildning
oell därjämte för utförande av vissa praktiska försöks- och enk
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
lare fiskeriarbeten en i praktiska dammarbeten förfaren tjänsteman, förslagsvis
benämnd fiskerikonsulent. Därjämte skulle givetvis fiskeristipendiat
kunna förordnas att biträda vid verksamheten.
De vetenskapligt utbildade tjänstemännen, som lämpligen borde benämnas
laboratorer, borde tillerkännas samma avlöningsförmåner som laboratorerna
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet och
fiskeriintendenterna och sålunda tillföras 26:e lönegraden. Såsom kompetensvillkor
torde böra uppställas samma fordringar som för fiskeriintendent
samt därjämte genom utgivna skrifter väl vitsordad vetenskaplig
verksamhet å sötvattensfiskeribiologiens område. För den ena av laboratorsbefattningarna
torde även böra föreskrivas avlagd filosofie kandidatexamen
med högre betyg i ämnet kemi.
Den föreslagna fiskerikonsulenten vid centrallaboratoriet torde med
hänsyn till högre kompetenskrav böra tillerkännas något högre avlöningsförmånet
än hushållningssällskapens fiskeritjänsteman. Då högsta lön
för länsfiskeritjänsteman i allmänhet torde utgöra omkring 3,000 å 3,500
kronor, borde fiskerikonsulenten lämpligen placeras i 10:e lönegraden. Såsom
kompetensvillkor för fiskerikonsulenten torde böra uppställas erfarenhet
i yrkesfiske, genomgången fiskeriskola samt minst 3 års praktik vid
statens undersöknings- och försöksverksamhet å sötvattensfiskets område
eller därmed jämförlig verksamhet.
Ifrågavarande tjänstemän torde till en början böra uppföras på extra
stat och avlöningen till desamma beräknas efter de för extra statstjänstemän
gällande grunder (33 och 34 §§ i avlöningsreglementet för ickeordinarie
befattningshavare).
För laboratorerna skulle avlöningen sålunda utgå med 8,124 kronor i
begynnelselön och 9,540 kronor i slutlön. För fiskerikonsulenten skulle
begynnnelselönen utgöra 2,988 kronor och slutlönen 3,888 kronor. Statens
utgifter för avlönande av ifrågavarande befattningshavare syntes böra
beräknas sålunda:
Till avlöning av här föreslagna tjänstemän syntes sålunda böra beräknas
i runt tal 21,800 kronor.
Härtill skulle emellertid komma dyrtidstillägg enlig! de grunder, som
gällde för befattningshavare i nyreglerade verk.
Enär tjänstemännens verksamhet till mycket stor del skulle komma att
förläggas till olika delar av landet, varigenom ett flertal resor bleve nödvändiga,
förutsatte lantbruksstyrelsen, att reseersättning skulle till dem
utgå från nionde huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar.
I sin skrivelse den 14 december 1929 ifrågasätter styrelsen ej annan ändring
beträffande den ovan föreslagna organisationen för undersökningsoch
försöksverksamheten än att styrelsen med hänsyn till det i skrivelsen
framlagda förslaget örn den centrala anstaltens förläggande utanför Stockholm
och vidgade omfattning anser anställandet av en vaktmästare och
ett kontorsbiträde ofrånkomligt. Styrelsen yttrar härutinnan:
1 laborator ____
1 d:o ____
1 fiskerikonsulent
9,060 kronor
9,060 »
3.672
Summa 21,792 kronor.
33
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Någon ändring i vad lantbruksstyrelsen i fråga om verksamhetens ledning
föreslagit i skrivelsen den 29 oktober 1928 syntes icke behöva ifrågasättas,
särskilt örn anstalten förlädes till Kersön. Även en därstädes belägen
anstalt, som finge lätta kommunikationer med Stockholm, torde kunna
direkt inordnas under lantbruksstyrelsen och ställas under föredragandens
för ärenden rörande sötvattensfisket närmare ledning.
Om anstalten förlädes utanför Stockholm och verksamheten finge den
vidare omfattning, som föreslagits, syntes emellertid anställande av en
vaktmästare och ett kontorsbiträde bliva ofrånkomligt. En särskild vaktmästare
erfordrades för övervakning och skötsel av anstalten med tillhörande
markområde, dammar, redskap och håtar ävensom för diverse löpande
göromål. Likaledes skulle en mycket värdefull hjälp i arbetet kunna
erhållas, örn ett fast kontorsbiträde eller möjligen rättare sagt ett laboratoriebiträde
anställdes. Sålunda skulle ett sådant biträde utom förekommande
skrivgöromål kunna utföra ett flertal arbeten vid anstalten,
exempelvis uppgörande av tabeller och kurvor, kartritning, enklare laboratoriearbeten,
fotograferingsarbeten etc.
I fråga örn avlöningsförmåner åt laboratorerna och fiskerikonsulenten
finge lantbruksstyrelsen hänvisa till vad därom anförts i skrivelsen den
29 oktober 1928. Vaktmästaren, vilken liksom konsulenten borde mot erläggande
av skälig hyresersättning- beredas fri bostad inom anstalten,
torde böra tillföras 5:e lönegraden och kontorsbiträdet 4:e lönegraden.
I enlighet med vad lantbruksstyrelsen i sitt nyssnämnda utlåtande med
avseende på laborators- och konsulentbefattningarna föreslagit, borde
jämväl de här föreslagna vaktmästar- och kontorsbiträdesbefattningarna
uppföras på extra stat och avlöningen till desamma beräknas efter de för
extra statstjänstemän gällande grunder.
Med hänsyn bland annat till att tjänstemännen vid anstalten, med undantag
av konsulenten och vaktmästaren, ej torde kunna finna lämplig
bostad annorledes än i Stockholm, borde man vid uppgörande av lönestat
för anstalten räkna med ortsgrupp G, oaktat anstalten vore belägen i
ort, hörande till lägre ortsgrupp.
Avlöningarna till laboratorerna och konsulenten skulle sålunda bliva
desamma som enligt lantbruksstyrelsens tidigare förslag. För de två föreslagna
nya befattningshavarna skulle avlöningen utgå för vaktmästaren
med 2,208 kronor i begynnelselön och 2,988 kronor i slutlön samt för kontorsbiträdet
med 2,052 kronor respektive 2,832 kronor.
Statens utgifter för avlönande av befattningshavarna vid en på nu föreslaget
sätt organiserad undersökningsanstalt syntes alltså böra beräknas
sålunda:
1 laborator .....
1 » ......
1 fiskerikonsulent
1 vaktmästare ..
1 kontorsbiträde
summa 27,300 kronor.
9,060 kronor
9,060 »
3,672
2,832 »
2,676 »
Till ovanstående belopp skulle komma dyrtidstillägg enligt de grunder,
som gällde för befattningshavare vid nyreglerade verk.
Do årliga driftkostnaderna för en centralanstalt beräknas av lantbrukssty -
Hi lian g lill riksdagens protokoll 1930. I sami. 227 hafi. fNr 26iJ
3
34
Kungl. Majlis proposition Nr 264.
reisen, i skrivelsen den 29 oktober 1928 för ett centrallaboratorium till
17,000 kronor samt i skrivelsen den 14 december 1929 för en anstalt vid
Mälaren till 19,000 kronor.
Laboratorium i |
Anstalt vid. |
|
staden |
Mälaren |
|
kronor |
kronor |
|
lokalhyra ............................................. |
........................... 6,000 |
— |
arrende av mark ................................. |
........................... . |
500 |
underhåll av byggnader..................... |
.......................... — |
1,500 |
laboratoriekostnader............................. |
.......................... 2,500 |
3,000 |
bibliotek................................................. |
........................... — |
1,000 |
fiskeförsök m. m.................................. |
........................... 1,500 |
1,500 |
tryckningskostnader............................. |
........................... 2,000 |
3,500 |
drift och underhåll av båtar............. |
........................... . |
2,000 |
värme, ljus, vatten ............................. |
........................... 1,000 |
3,000 |
vaktmästare, skrivbiträde, expenser |
........................... 4,000 |
3,000 1 |
summa kronor 17,000 |
19,000. |
I skrivelsen den 14 december 1929 anför lantbruksstyrelsen beträffande
dessa utgiftsberäkningar bland annat: Som en följd av den ökade verksamheten
vid en anstalt vid Mälaren borde man räkna med en större
mängd resultat av beskaffenhet att böra publiceras och även med tryckning
av broschyrer, handledningar etc. i samband med den upplysningsverksamhet,
som borde bedrivas vid anstalten. Posten tryckningskostnader
borde därför höjas och lämpligen upptagas med 3,500 kronor.
Beträffande posten värme, ljus, vatten räknade styrelsen med att anstalten
vid Mälaren skulle kunna erhålla direkt anknytning till Stockholms
stads vattenledningsnät. Med hänsyn till det stora vattenbehovet
vid en anstalt av ifrågavarande typ syntes man böra räkna med vattenkostnader
å omkring 1,100 kronor. Utgifterna för värme vid anstalten
hade uppskattats till 1,400 kronor och för lyse till 500 kronor.
Posten å 4,000 kronor för vaktmästare, skrivbiträde och expenser avseende
centrallaboratoriet borde i fråga örn anstalten vid Mälaren som en
följd av anställande av vaktmästare och kontorsbiträde vid densamma ersättas
med en post expenser, vilken med hänsyn till verksamhetens omfattning
icke borde upptagas lägre än till 3,000 kronor.
För anstalten vid Mälaren tillkomme 4 nya poster, avseende arrendeavgift
för det markområde, varå anstalten skulle förläggas, utgifter för
underhåll av byggnader, utgifter för bibliotek samt kostnader för drift
och underhåll av de för anstaltens behov erforderliga båtar.
Posten underhåll av byggnader behövde åtminstone ej under de närmaste
åren efter anstaltens tillblivelse beräknas högre än till 1,500 kronor.
Beträffande posten för bibliotek borde vid en utom Stockholm belägen
anstalt finnas ett bibliotek, omfattande de viktigaste handböckerna och
periodiska publikationerna på sötvattensfiskets och limnologiens område.
För utförande av undersökningar i Mälaren och andra sjöar räknade
styrelsen med anskaffande av en större och en mindre motorbåt. Bet vore
ej möjligt på förhand beräkna driftkostnaderna för dessa båtar, men till
1 Avser endast expenser.
Kungl. Majlis proposition Nr 264.
35
en början, innan verksamheten kommit fullt i gång, syntes ett belopp
av 1,500 kronor vara till fyllest för ändamålet. Därtill torde komma 500
kronor för underhåll av båtarna.
Lantbruksstyrelsen framhåller vidare i skrivelsen den 14 december 1929,
att de årliga utgifterna för en vid Mälaren belägen anstalt sålunda skulle
uppgå sammanlagt till 46,300 kronor, därav löner 27,300 kronor och övriga
utgifter 19,000 kronor, samt att motsvarande belopp beträffande det tidigare
ifrågasatta centrallaboratoriet vore 38,800 kronor, därav 21,800 kronor
löner och 17,000 kronor övriga utgifter. Ökningen i årliga utgifter för den
föreslagna anstalten vid Mälaren med en avsevärt vidgad verksamhet och
för sin uppgift betydligt ändamålsenligare utrustning skulle sålunda
komma att utgöra 7,500 kronor.
Beträffande utgiftsbehovet för budgetåret 1930/1931 för upprätthållande
av den föreslagna undersökningsanstalten vid Mälaren beräknar styrelsen
i skrivelsen den 14 december 1929 detta till 14,200 kronor. Styrelsen yttrar
härutinnan:
Därest 1930 års riksdag beslutade uppförande av anstalten, skulle verksamheten
vid densamma kunna begynna först under eftervinter!! eller
våren 1931. Några tjänstemän och några medel för anstaltens drift torde
sålunda ej erfordras under första halvdelen av budgetåret 1930/1931. Vad
åter anginge senare hälften av nyssnämnda budgetår syntes det lämpligt,
att åtminstone en av de tvenne laboratorsbefattningarna tillsattes redan
från och med den 1 januari 1931. Den andra laboratorsbefattningen samt
konsulent-, vaktmästar- och kontorsbiträdesbefattningarna åter syntes
behöva tillsättas först från och med den 1 april 1931, då bostäder för konsulenten
och vaktmästaren torde kunna vara färdiga och anstaltens verksamhet
kunna komma i gång. Lämpligheten av att en av de båda laboratorerna
tillsattes, redan något innan anstalten vore fullt färdig och helt
kunde tagas i bruk, läge i öppen dag. Han kunde då närmare övervaka
och leda vissa inredningsarbeten, anläggning av dammar och bassänger
etc., ävensom deltaga i arbetena för anstaltens utrustning i övrigt. Tillfällig
arbetsplats för denne laborator under början av 1931, innan anstalten
blivit färdig, torde i mån av behov kunna beredas inom lantbruksstyrelsen
lokaler.
I enlighet med det sagda skulle sålunda för budgetåret 1930/1931 i löner
böra beräknas följande belopp:
Vad anginge övriga utgifter torde man med undantag för posten »arrende
av mark», vilken till hela sitt beräknade belopp, 500 kronor, torde böra
upptagas i staten för budgetåret 1930/1931, endast behöva räkna med en
fjärdedel av de för anstaltens årliga drift upptagna beloppen, eller sammanlagt
4,625 kronor. För anstaltens drift skulle alltså, utom löner, för
budgetåret 1930/1931 erfordras ett sammanlagt belopp av 5,125 kronor.
1 laborator ----
1 » ....
1 konsulent ...
1 vaktmästare .
1 kontorsbiträde
kronor 4,530
» 2,265
918
708
669
summa kronor 9,090.
36
Kungl. Martts proposition Nr 264.
Tillhopa skulle alltså för upprätthållande av en undersökningsanstalt
för sötvattensfisket enligt den framlagda planen under budgetåret
1930/1931 kunna beräknas följande belopp:
löner .............................. kronor 9),090
övriga utgifter .................... » 5,125
summa kronor 14,215.
eller i avrundat tal 14,200 kronor.
De årliga omkostnaderna för driften vid försöksstationen i Kälarna beräknar
lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928 förslagsvis till
8,000 kronor eller efter avdrag av beräknade inkomster å 1,000 kronor för
försålt fiskyngel till 7,000 kronor. Utgifterna fördela sig å följande poster:
fiskmästarens arvode .............. kronor 3,000
ersättning för tillf, arbetshjälp...... » 1,000
underhåll m. m..................... » 2,000
resor för rominsamling etc......... » 500
inköp av fiskfoder m. m........... » 1,000
diverse utgifter .................... » 500
summa kronor 8,000.
Vad angår sättet för beredande av medel till upprättande av den av
lantbruksstyrelsen ifrågasatta undersöknings- och försöksverksamheten
och till de årliga omkostnaderna för densamma föreslog styrelsen i skrivelsen
den 29 oktober 1928, att såväl engångsutgifter som årliga utgifter
för det i skrivelsen ifrågasatta centrallaboratoriet skulle bestridas av
statsmedel genom särskilda anslag samt att samtliga kostnader för de lokala
försöksstationerna skulle utgå av fiskeavgifter jämligt 2 kap. 10 § och
6 kap. 9 § vattenlagen. I sistnämnda hänseende skulle styrelsen framdeles
göra särskild framställning hos Kungl. Maj:t.
I sin skrivelse den 14 december 1929 förordar lantbruksstyrelsen, såsom
förut nämnts, att donationsmedeln i första hand användas till anläggning
och utrustning av den föreslagna centralanstalten vid Mälaren och att
eventuellt överskott, därest så befinnes ändamålsenligt, tages i anspråk
för inköp av fiskodlingsanstalten vid Kälarna. I övrigt ifrågasätter styrelsen
ej ändring i vad i skrivelsen den 29 oktober 1928 föreslagits angående
sättet för beredande av medel för ifrågavarande ändamål.
I sistnämnda skrivelse framhåller lantbruksstyrelsen, att genom ett realiserande
av lantbruksstyrelsens förslag till en ordnad undersöknings- och
försöksverksamhet å fiskets område en del besparingar å annat håll
skulle kunna bliva möjliga. Styrelsen ansåge sålunda en indragning av
fiskeriassistentbefattningen (B 21) kunna ske, därest en sådan verksamhet
bomme till stånd. Under samma förutsättning torde även kunna avvaras
en av de två extra fiskeristipendiater, vartill Kungl. Maj:t på
framställning av lantbruksstyrelsen årligen beviljade medel från ordinarie
reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.
37
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Vidare skulle det ej längre behöva ifrågakomma — såsom understundom
skett — att medel i det speciella fallet måste anvisas för utförande av
fiskeriundersökningar.
Med. anledning av lantbruksstyrelsens förslag att utgifterna för lokal Fiskeavgifter,
försöksstation skola bestridas av fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 § och 6 kap.
9 § vattenlagen må i detta sammanhang något beröras de olika slagen av
fiskeavgifter. Dessa hänföras av lantbruksstyrelsen till fem grupper, nämligen:
I.
Avgifter, utdömda genom Kungl. Maj:ts resolutioner, oftast vid tillstånd
till överbyggande av kungsådra. Medlen avse upphjälpandet av
fisket, oftast laxfisket, inom visst vattenområde.
II. Avgifter, utdömda jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen, avseende upphjälpandet
av fisket inom visst vattendrag eller viss sjö.
III. Avgifter, utdömda genom länsstyrelsers utslag angående inrättande
av allmän flottled, avseende upphjälpandet av fisket inom vattenområdet.
IV. Avgifter, utdömda jämlikt 6 kap. 9 § vattenlagen, avseende att upphjälpa
fisket inom av flottning skadade vattenområden, ävensom vissa
tillfälligt utdömda flottningsavgifter.
V. Avgifter, utdömda jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen, avseende upphjälpande
av fisket inom landet i allmänhet.
Vid utdömandet av de under I—III avsedda avgifter har i flertalet
fall föreskrivits, att de skola användas till laxodling inom vattenområdena
i fråga, och avgifterna hava jämväl till stor del tagits i anspråk för detta
ändamål. Avgifterna stå i regel till lantbruksstyrelsens eller länsstyrelsernas
förfogande.
Vad angår de under IV omförmälda avgifterna, så skola avgifter utdömda
jämlikt 6 kap. 9 § vattenlagen enligt detta lagrum användas för
anordnande och uppehållande av fiskodlingsanstalt eller för vidtagande av
andra åtgärder till fiskets bevarande- i det vattenområde, där flottningen
äger rum. Örn användningen av avgifterna för nämnda ändamål bestämmer
Kungl. Majit efter förslag av lantbruksstyrelsen (jmfr kungörelsen
den 11 juni 1920, nr 280). Avgifter av detta slag hava hittills utdömts
blott i obetydlig omfattning, men det torde kunna antagas, att för framtiden
betydande belopp komma att inflyta.
De under IV berörda tillfälliga flottningsavgifterna, vilka utdömts jämlikt
kungörelsen den 31 december 1919, nr 869, äro engångsavgifter, avsedda
för fiskets förbättring i visst vattendrag. Enligt av lantbruksstyrelsen
lämnad uppgift har i dylika avgifter influtit sammanlagt ett belopp
av omkring 5,600 kronor. Beträffande användningen av avgifterna
har lantbruksstyrelsen att inkomma med förslag till Kungl. Majit.
Rörande slutligen de under V omförmälda avgifterna, så skola enligt 2
kap. 10 § vattenlagen dylika avgifter utgå till befrämjande av fisket inom
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
landet i sådana fall, där för angivna ändamål i vatten göres byggnad,
varigenom de naturliga vattenståndsförhållandena ändras. Huru avgifterna,
som förvaltas av statskontoret och bokföras under titeln »vattenavgifter
till befrämjande av fisket inom landet», skola användas för
berörda ändamål bestämmer Kungl. Majit efter förslag av lantbruksstyrelsen.
Av influtna avgifter har disponerats ett belopp av sammanlagt
omkring 42,000 kronor till vissa av lantbruksstyrelsen utförda laxuppfödningsförsök,
uppförande av viss sikodlingsanstalt m. m. Vidare har av
ifrågavarande medel anslagits årliga bidrag å tillhopa 2,800 kronor till
driften av två fiskodlingsanstalter. Enligt inhämtade upplysningar förefanns
av irtdömda fiskeavgifter av nyssnämnda slag den 1 januari 1930
en odisponerad behållning å omkring 190,000 kronor, och kan beräknas
årligen inflyta ett belopp av omkring 35,000 kronor. Av sistnämnda belopp
komma dock 2,800 kronor att tagas i anspråk som bidrag till driften
av nyss berörda två fiskodlingsanstalter. Å andra sidan torde vara att
förvänta, att för framtiden nya avgifter skola tillkomma.
Av vad lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 29 oktober 1928 anfört
till stöd för sin uppfattning, att utgifterna för lokal försöksstation böra
bestridas av fiskeavgifter enligt 2 kap. 10 § och 6 kap. 9 § vattenlagen,
må här återgivas följande:
Vad angår avgifter enligt 2 kap. 10 § vattenlagen erinrar styrelsen till
en början, att de sakkunniga för överarbetning av 1910 års förslag till
vattenlag i sitt den 14 mars 1917 avgivna betänkande beträffande dessa
avgifter yttrat, att även efter vidtagande av anordningar enligt 2 kap.
8 § vattenlagen merendels någon skada för fisket kvarstode, samt att
det syntes rättvist, att, i den mån det ej kunde fastslås huru stor skadan
vore och vilka personer den drabbade, åt samhället lämnades pekuniär
ersättning, som användes till vidtagande av sådana åtgärder för
fiskets upphjälpande, vilka icke närmast hade till syfte att bereda gottgörelse
åt de enskilda fiskeägare, som genom just den ifrågavarande vattenbyggnaden
lidit skada, utan fastmera att gagna landet i dess helhet.
I anslutning härtill yttrar styrelsen, att ifrågavarande avgifter sålunda
avsåge åtgärder^ som kunde vara till nytta för landets fiske i allmänhet
utan att dessa åtgärders art närmare preciserats. Då emellertid ännu
så länge kännedomen örn de bästa och mest ekonomiska metoderna därför
vore mycket ofullständig, torde medlen delvis böra tagas i anspråk
för bekostande av den föreslagna undersöknings- och försöksverksamheten.
Samtidigt som denna avsåge upphjälpandet av fisket på vissa platser,
hedreves den även försöksmässigt, varigenom den komme hela landet
till godo, och omfattade bland annat frågor, som just berörde inverkan
på fisket av dammbyggnader och sjöregleringar. Särskilt kostnaderna
för den för Norrland avsedda försöksstationen syntes med hansjon
till, att den huvudsakligen komme att omfatta frågor berörande konflikterna
mellan fisket och industrien, böra helt bestridas av ifrågavarande
fiskeavgifter. Styrelsen framhåller vidare, att den meningen, att
särskilt kostnaderna för verksamheten vid de lokala försöksstationerna
skulle bestridas av omförmälda fiskeavgifter, omfattats såväl av de ovannämnda
sakkunniga för omorganisation av lantbruksstyrelsen i deras
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
den 17 juni 1920 avgivna betänkande som av kammarkollegium i yttrande
över nämnda betänkande. Emellertid uttalar styrelsen i detta
sammanhang, att i vissa fall en del av fiskeavgifter, utdömda enligt 2
kap. 10 § vattenlagen, borde tagas i bruk för fiskodling eller andra åtgärder
inom visst vattenområde. Så borde ske, då° stora avgifter utdömts
utan att samtidigt därmed mera betungande åtgärder ålagts den
betalningspliktige för anordnande av fiskvägar eller bidrag till fisk odlinganstalt
etc. och avgifterna sålunda måste anses innefatta även kompensation
för direkt lokala skadeverkningar i vattenområdet. Styrelsen
ifrågasätter, att i dylika fall omkring hälften av avgifterna användas för
lokala åtgärder och återstående hälften för försöksverksamheten.
Vidkommande avgifter enligt 6 kap. 9 § vattenlagen yttrar styrelsen,
att avgifter av sådant slag visserligen i första hand borde användas till
bestridande av kostnaderna för fiskodling och andra fiskeförbättrande
åtgärder inom det område, där flottningen skedde, men att hinder ej
syntes möta att taga dylika avgifter i anspråk för försöksverksamheten,
i den mån det gällde lösande av en viss bestämd uppgift, avseende utredandet
av uppkommen fråga örn fiskets upphjälpande i ett visst flottningsvattendrag.
Styrelsen åberopar till stöd för sin uppfattning härutinnan
ett uttalande i ämnet av andra lagutskottet i dess utlåtande (nr 18)
till 1919 års riksdag i anledning av det då framlagda förslaget till ny
vattenlag.
Av de yttranden, som avgivits i ärendet, inhämtas i förevarande hänseenden
huvudsakligen följande:
I de yttranden, som avgivits över lantbruksstyrelsens framställning
den 29 oktober 1928, tillstyrkes så gott som utan undantag upprättandet
av en undersöknings- och försöksverksamhet pa sötvattensfiskets område.
Det framhälls i många yttranden, att detta vöre en av de viktigaste
åtgärderna för upphjälpande av sötvattensfisket, enär en mångfald praktiska
problem, såsom angående fiskodling m. m. ej därförutan kunde tillfredsställande
lösas.
Vad angår sättet för anordnande av en undersöknings- och för
söksverksamhet har i allmänhet erinringar ej framställts mot lanthrukstyrelsens
förslag i nämnda skrivelse, att densamma i huvudsak
skulle bedrivas vid ett centrallaboratorium i _ Stockholm och
försöksstationer i olika delar av landet. Från åtskilliga håll, däribland
flera fiskeriintendenter, vetenskapsakademien och lantbruksakademien,
uttalas dock, att den centrala anstalten borde förläggas
vid en sjö, enär verksamheten vid anstalten eljest bleve inskränkt
till bearbetning av å andra platser insamlat material och akvarieundersökningar.
Fiskeriintendenten i övre norra distriktet samt vissa
hushållningssällskaps förvaltningsutskott oell länsstyrelser i Norrland
anse den föreslagna försöksstationen vid Kiilarna oj lämpad för större
delen av Norrland, eniir där ej kunde behandlas de för Norrland allra
viktigaste frågorna, nämligen älvarnas lax- och sikfiske och fisket
i do stora sjöarna. Det uttalas, att försöksstationen för _ Norrland
borde vara förlagd i Norrbottens eller Västerbottens län. Sistnämnde
fiskeriintendent och Norrbottens läns hushållningssällskaps föivaltningsutskott
föreslå såsom försöksstation för Norrland en samma hushållningssällskap
tillhörig fiskodlingsanstalt vid Kusträsk (Luleälv), som erbjudes
till försäljning för ändamålet. I fråga örn förslaget att såsom för
-
yttranden.
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
söksstation använda södra Sveriges fiskeriförenings anläggningar vid
Aneboda uttalar fiskeriintendenten i södra distriktet, att ett för starkt
ingripande i föreningens arbetsplan skulle vara till skada. Föreningen
anför, bland annat, att det vore en naturlig sak, att allt framgent samarbete
mellan dess egen och statens försöksverksamhet skulle äga rum,
men att föreningen i avseende å planläggning och utövande av sin försöksverksamhet
borde äga så stor handlingsfrihet som möjligt, särskilt
som det program föreningen uppgjort för sin försöksversamhet vore så
omfattande, att det på grund av otillräckliga dammresurser endast långsamt
kunde fullföljas.
Beträffande ledningen av försöksverksamheten framföres av flera fiskeriintendenter
och jämväl från vissa andra håll betänkligheter mot att
ledningen skulle utövas av föredraganden för ärenden rörande sötvattensfisket
inom lantbruksstyrelsen. Det framhålles därvid, att nämnda
föredragande på grund av de betungande adminstrativa arbetsuppgifter,
som åvilade honom, knappast kunde medhinna jämväl att omhänderhava
ledningen av försöksverksamheten. I anslutning härtill uttalas
av ett par fiskeriintendenter, att det vore olämpligt att i ökad utsträckning
taga fiskeristipendiaterna i anspråk för det administrativa arbetet
inom lantbruksstyrelsen, enär stipendiaterna redan under nuvarande förhållanden
i alltför ringa omfattning tjänstgjorde inom den lokala administrationen.
Lantbruksakademien yttrar, att anstalter för bedrivandn
av vetenskaplig forskningsverksamhet helst borde vara fristående institutioner.
I de utlåtanden, där erinringar framställts i fråga örn ledningen
av verksamheten, ifrågasättes i allmänhet, att en av de av lantbruksstyrelsen
föreslagna laboratorerna skulle vara ledare av verksamheten
under lantbruksstyrelsen. Å andra sidan framhålles uttryckligen
i några yttranden såsom lämpligt, bland annat med hänsyn
till angelägenheten av verksamhetens praktiska inriktning, att verksamheten
ställes under ovannämnde föredragandes ledning. Jordbruksutredningen,
som enligt av Kungl. Majit lämnade direktiv bär
att upptaga till behandling frågan örn lantbruksstyrelsen organisation,
yttrar att, då beredningen ännu ej varit i tillfälle behandla denna
fråga, hade utredningen svårt att fatta ståndpunkt till det framlagda
förslaget örn förändringar i lantbruksstyrelsen fiskeribyrås organisation
och arbetsuppgifter, men att jordbruksutredningen, därest omständigheterna
ansages påkalla ett omedelbart avgörande av ifrågavarande
organisationsspörsmål, ej hade något att erinra mot de föreslagna anordningarna
under förutsättning, att de i avvaktan på en prövning av frågan
örn lantbruksstyrelsens organisation i dess helhet tillsvidare gåves
provisorisk karaktär.
Mot lantbruksstyrelsens förslag i skrivelsen den 29 oktober 1928 beträffande
personal för centralanstalten göres i allmänhet ej några erinringar.
I fråga örn den föreslagna kompetensen för laboratorerna vttra ett
par fiskeriintendenter, att vetenskaplig skriftställarverksamhet för dylik
befattning ej borde krävas. Vidkommande den föreslagna placeringen av
laboratorerna i lönegrad B 26 anför allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
att nämnden tagit i övervägande, huruvida man icke skulle kunna
åtminstone till en början nöja sig med en befattningshavare med laborator
s tjänste- och löneställning samt vid hans sida en tjänsteman med
lägre lön och assistents grad. Då emellertid enahanda kompetensfordringar
borde ställas pa centrallaboratoriets båda vetenskapligt utbil
-
41
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
dadé tjänstemän och det med hänsyn till arten av de arbetsuppgifter,
som förelåge, vore en angelägenhet av vikt, att å båda dessa befattningar
kvarhålla väl kvalificerade personer, ansåge sig lönenämnden icke böra
framställa någon erinran mot placeringen av befattningarna i lönegrad
B 26. Även statskontoret förklarar i det tidigare utlåtande, som
statskontoret avgivit över lantbruksstyrelsens framställning den 29 oktober
1928, att med hänsyn till den löneställning, som fiskeriintendenterna
och andra med dem jämförliga tjänstemän fått sig tillerkänd, intet vore
att erinra mot den av lantbruksstyrelsen föreslagna löneplaceringen
av laboratorstjänsterna. Mot lantbruksstyrelsens förslag till löneplacering
av fisker ikonsulenten vid den centrala anstalten (B 10) framställes
ej någon erinran varken av statskontoret eller lönenämnden, vilken
emellertid ifrågasätter benämningen fiskerimästare för denne befattningshavare.
I yttranden av ett par fiskeriintendenter göres gällande,
att den föreslagna löneställningen för fiskerikonsulenten, bland annat
med hänsyn till den utbildning, som krävdes för befattningen, vore
för låg.
I det utlåtande, som statskontoret avgivit i anledning av det av Knut
och Alice Wallenbergs stiftelse gjorda erbjudandet, anför statskontoret
i fråga örn den personal lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 14 december
1929 föreslagit för centralanstalten vid Mälaren: Statskontoret ville
för sin del ifrågasätta, huruvida det icke med tanke på det arbete, laboratorerna
skulle hava att utföra, samt med hänsyn till möjligheten av
deras befordran till fiskeriintendenter, vilka befattningshavare hänförts
till lönegrad B 26, kunde anses tillräckligt att placera laboratorerna i
lönegrad B 24. Något förslag härom ansåge sig dock statskontoret icke
böra framställa. Vad övriga befattningshavare beträffade hade statskontoret
intet att erinra mot att fiskerikonsulenten placerades i lönegrad
B 10. Kontorsbiträdet synes i varje fall kunna ersättas med ett
skrivbiträde i lönegrad B 2. Vad sistnämnda befattningshavare beträffade
torde det för övrigt kunna ifrågasättas, huruvida, åtminstone
intill dess anstalten kommit i full verksamhet och någon erfarenhet vunnits
rörande arbetets omfattning, det verkligen kunde anses vara erforderligt
att för skrivgöromålen anställa en fullt avlönad befattningshavare.
Sistnämnda synpunkt torde jämväl kunna göras gällande i fråga
örn vaktmästaren, mot vilkens placering i lönegrad B 5 i övrigt icke
torde vara något att erinra.
I sistnämnda utlåtande yttrar statskontoret vidare angående personalstaten
för centralanstalten vid Mälaren: Anstaltens personal borde erhålla
avlöning enligt ortsgrupp G samt uppföras å extra stat. Befattningshavarnas
avlöning borde å anstaltens stat upptagas för laboratorerna
enligt löneklass, som vore närmast lägre och för de andra befattningshavarna
som vöre två lönekassör lägre än grundlöne klassen i den
lönegrad, till vilken vederbörande befattningshavare skulle hänföras. Vid
uppfattning i högre löneklass skulle enligt gängse grunder kostnaden för
avlöningsförhöjning utgå av för ändamålet anvisat anslag å sjunde huvudtiteln.
Däremot borde å anstaltens stat upptagas en särskild förslagsvis
beräknad anslagspost avsedd för bestridandet av vikariatsersättningar,
i den mån sådana kunde ifrågakomma, ävensom av de förmåner,
som enligt gällande avlöningsbestämmelser tillkomme befattningshavare
å extra stat. Denna anslagspost torde böra bestämmas till
cirka 1,000 kronor. Under förutsättning att laboratorerna placerades i
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
lönegrad B 26 och att särskilda befattningar uppfördes för vaktmästare i
lönegrad B 5 och för skrivbiträde i B 2 borde personalstaten beräknas på
följande sätt:
2 laboratorer i B 26............ kronor 16,248
1 fiskerikonsulent i B 10 ... » 2,988
1 vaktmästare i B 5 ........ » 2,208
1 skrivbiträde i B 2........... »_ 1,836 kronor 23,280
Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis............ » 1,020
Förslagsvis, summa kronor 24,300.
Beträffande omkostnadsstaten för anstalten vid Mälaren gör statskontoret
följande uttalande: Det förefölle statskontoret, som örn åtskilliga
anslagsposter av lantbruksstyrelsen upptagits väl högt. Särskilt gällde
detta de årliga belopp, som beräknats erforderliga för underhåll av
byggnader, bibliotek, tryckningskostnader och övriga expenser. En med
ledning av omkostnaderna vid vissa andra anstalter gjord överslagsberäkning
gåve vid banden, att omkostnadsstaten borde kunna begränsas åtminstone
till 15,000 kronor. Hyresinkomsten för vid anstalten befintlig
tjänstebostad syntes böra tillföras vederbörlig inkomsttitel i riksstaten
och ej redovisas såsom uppbördsmedel i anstaltens stat.
Statskontoret framhåller i samband härmed, att dessutom vissa resekostnader
torde komma att uppstå för statsverket genom anstaltens upprättande.
I fråga örn det för budgetåret 1930/1931 erforderliga medelsbehovet för
verksamheten vid anstalten vid Mälaren yttrar statskontoret: Anledning
syntes knappast föreligga att för nämnda budgetår beräkna avlöning för
annan personal än en laborator och fiskerikonsulenten samt att anställa
dessa befattningshavare före den 1 april 1931. Vid sådant förhållande
torde avlöningskostnaden för nämnda budgetår endast behöva upptagas
till i avrundat tal 2,800 kronor. För samma tid torde såsom omkostnader
för anstalten endast behöva beräknas arrende av mark, 500 kronor,
och övriga omkostnader, approximativt upptagna till 1,200 kronor, tillhopa
1,700 kronor. Sammanlagt skulle alltså för budgetåret 1930/1931
behöva anvisas 4,500 kronor.
Statskontoret uttalar vidare, att medlen för anstaltens verksamhet syntes
böra upptagas i form av ett förslagsanslag till avlöningskostnader
och ett reservationsanslag till omkostnader för anstaltens drift.
Vad angår storleken av kostnaderna för erforderliga byggnader m. m.
för den vid Mälaren ifrågasatta anstalten uttalar byggnadsstyrelsen,
. att de till 224,000 kronor upptagna anläggningskostnaderna syntes,
såvitt av det därutinnan mycket knapphändiga förslaget kunde bedömas,
vara något lågt beräknade, och att totalkostnaderna torde komma att ställa
sig omkring 20,000 kronor högre.
Mot lantbruksstyrelsens förslag, att kostnaderna för anläggande och
drift av lokal försöksstation skulle, i den mån ifrågakomna donationsmedel
ej komme att tagas i anspråk för ändamålet, bestridas av vattenavgifter
jämlikt 2 kap. 10 § och 6 kap. 9 § vattenlagen har i allmänhet
några erinringar ej framställts i de i ärendet avgivna yttrandena. Dock
har i ett par utlåtanden uttalats, att avgifter av nämnda slag i första
hand och till största delen borde användas till lokala fiskevårdande åtgärder.
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Tiden synes mig nu vara inne att åvägabringa en lösning av frågan Departementsom
anordnande av en rationell undersöknings- och försöksverksamhet på ^
sötvattensfiskets område, varom förslag förut vid flera tillfällen framkommit.
En dylik verksamhet torde vara av synnerligen stor betydelse
för sötvattensfisket, enär, såsom i ärendet erinrats, flertalet av de administrativa
åtgärder, som kunna ifrågasättas för fiskets upphjälpande,
böra bygga på resultat vunna vid en sådan verksamhet. Genom föregående
års riksdags beslut örn inrättande vid universitetet i Lund av
en personlig professur i limnologi åt dåvarande docenten Einar Nauman
har en betydelsefull undersökningsverksamhet berörande nu ifrågavarande
område kommit till stånd. Den verksamhet, som är avsedd
att bedrivas av denne, är visserligen i flera hänseenden av stort värde
för sötvattensfisket, men den torde vara av mera teoretisk karaktär,
och då den avser hela ämnet limnologi äro dess uppgifter mera omfattande
och till övervägande del av annan art än de, som böra tillkomma
en undersöknings- och försöksverksamhet, inriktad särskilt på sötvattensfisket.
En verksamhet av sistnämnda slag torde, såsom lantbruksstyrelsen
framhållit, böra läggas praktiskt och i första hand avse fiskeribiologiska
problem. Lantbruksstyrelsen nu framlagda förslag örn verksamhetens
bedrivande vid en central anstalt vid Stockholm och två lokala
försöksstationer — vilket innebär vissa inskränkningar vid jämförelse
med tidigare av 1917 års sakkunniga och lantbruksstyrelsen framställda
förslag — synes mig innefatta en tillfredsställande lösning av
frågan. Genom det frikostiga erbjudandet av Knut och Alice Wallen -bergs stiftelse har möjlighet beretts till uppförande och utrustande
av en central anstalt för verksamheten vid Mälaren utan några
kostnader för statsverket. Visserligen komma de årliga kostnaderna
för verksamheten vid en dylik anstalt att uppgå till något högre belopp än
utgifterna för en undersökningsverksamhet vid det av lantbruksstyrelsen
i skrivelsen den 28 oktober 1929 ifrågasatta centrallaboratoriet, men
denna ökning torde få anses jämförelsevis ringa i förhållande till de fördelar
för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande, som bland annat
anstaltens förläggande till sjö synes medföra. Jag tvekar alltså ej att
tillstyrka donationens mottagande.
Vad angår de lokala försöksstationerna skulle enligt lantbrriksstyrelsens
förslag en i enskild ägo nu befintlig fiskodlingsanstalt vid Kälarna
i Jämtland inköpas såsom försöksstation för Norrland och såsom försöksstation
för södra delen av landet användas södra Sveriges 1''iskeriförenings
station vid Aneboda. I vissa från Norrland avgivna yttranden
har uttalats, att försöksstationen för Norrland på grund av de säregna
förhållandena i dess nordliga delar, där de viktigaste fiskevattnen vore
belägna, borde förläggas till vatten i Västerbottens eller Norrbottens län.
Det torde knappast vara erforderligt att redan nu taga ståndpunkt till
frågan örn lämpligaste plats för stationens förläggande utan synes där
-
44 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 264.
med kunna anstå, till dess riksdagens beslut i fråga om upprättandet av
en försöks- och undersökningsverksamhet föreligger, samt i övrigt
i avbidan på vidare utredning. Emellertid torde böra framhållas
att, på sätt lantbruksstyrelsen berört, försök utom vid de lokala försöksstationerna
även böra komma till utförande, bland annat, vid fiskodlingsanstalter
och givetvis i erforderlig mån vid sådana anstalter
vid vattendrag i övre Norrland Det synes lämpligt, att södra Sveriges
fiskeriförenings station vid Aneboda i erforderlig utsträckning
tages i anspråk för statlig försöksverksamhet för södra delen av landet.
I innevarande års statsverksproposition har jag också i samband med
hemställan örn anslag till föreningens verksamhet (IX H. T. punkt 108)
förordat, att nödiga villkor rörande rätt till dylikt utnyttjande föreskrivas
för anslagets tillgodonjutande. Det torde knappast behöva befaras,
att genom den statliga försöksverksamheten några olägenheter av betydelse
skulle uppkomma vid föreningens egen försöksverksamhet. Jag
vill jämväl erinra, att föreningens årliga utgifter till nära två tredjedelar
bestridas genom statsbidrag samt att staten lämnat betydande bidrag
till anläggningskostnader.
Beträffande ledningen av ifrågavarande verksamhet synes mig lämpligt
att denna, på sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, förlägges till lantbruksstyrelsen
och utövas av föredraganden av ärenden rörande sötvattensfisket.
Därigenom skulle bland annat vinnas garanti för att verksamheten
inriktas på de för det praktiska fisket viktigaste åtgärderna.
Då emellertid, såsom ovan berörts, spörsmål angående omorganisation av
lantbruksstyrelsen är beroende av utredning inom jordbruksutredningen,
torde ifrågavarande anordning allenast böra givas provisorisk karaktär.
Vidkommande personalbehovet för den centrala försöksanstalten synes
mig ej vara något att erinra mot lantbruksstyrelsen förslag, att vid
densamma böra anställas två laboratorer i lönegrad B 26 och en annan
tjänsteman i lönegrad B 10, vilken senare befattningshavare lämpligen torde
böra benämnas fiskmästare. Att på sätt statskontoret i sitt senare utlåtande
ifrågasatt placera laboratorerna i lägre lönegrad än B 26, torde
ej vara tillrådligt med hänsyn till den kompetens, sorn bör krävas för befattningarna,
och till angelägenheten av att för vinnande av nödig
arbetskontinuitet kvarhålla lämpliga personer å tjänsterna. För övervakning
och skötsel av anstalten med därtill hörande dammar m. m. och
för utförande av andra där förekommande göromål torde, på sätt lantbruksstyrelsen
framhålit, vara erforderligt, att vaktmästare anställes,
mot vilkens placering i lönegrad B 5 ej torde vara något att erinra. Likaså
finner jag lantbruksstyrelsen hava anfört övertygande skäl för anställande
vid anstalten av ett kontorsbiträde och för denna befattningshavares
placering i lönegrad B 4.
Den för anstalten avsedda personalen torde böra uppföras å extra stat
och erhålla avlöning enligt ortsgrupp G. I överensstämmelse med vad
statskontoret ifrågasatt torde i staten avlöningarna böra upptagas, för
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
laboratorerna enligt löneklass, sorn är närmast lägre, och för övriga befattningshavare
enligt löneklass, som är två löneklasser lägre än grundlöneklassen
i den lönegrad, till vilken vederbörande befattningshavare
skall hänföras. För bestridandet av vikariatsersättningar och de förmåner,
som enligt gällande avlöningsbestämmelser tillkomma befattningshavare
å extra stat, bör, såsom statskontoret erinrat, en förslagsvis
beräknad anslagspost upptagas i staten, vilken post i enlighet med statskontorets
förslag torde kunna sättas till omkring 1,000 kronor.
I enlighet med ovanstående skulle personalstaten för den centrala anstalten
erhålla följande utseende:
2 laboratorer i B 26 ................ kronor 16,248
1 fiskmästare i B 10 ................ » 2,988
1 vaktmästare i B 5 ................ » 2,208
1 kontorsbiträde i B 4 ............ » 2,052 kronor 23,496
Vikariatsersättningar m. m., förslagsvis............ » 1,004
Förslagsvis, summa kronor 24,500.
Driftkostnaderna för anstalten torde, åtminstone tills någon erfarenhet
vunnits örn medelsbehovet, ej böra beräknas högre än till det av statskontoret
ifrågasatta beloppet 15,000 kronor. Möjligt är dock att nämnda
belopp kan befinnas vara väl knappt tilltaget. Hyresinkomsten å tjänstebostäder
vid anstalten torde böra tillföras vederbörande inkomsttitel
i riksstaten.
Såsom lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 29 oktober 1928 och statskontoret
i sitt senare yttrande framhållit, torde jämväl vissa resekostnader
uppkomma. Börande dessas bestämmande torde närmare utredning
böra ske. Kostnaderna, som böra bestridas från nionde huvudtitelns
förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar, torde emellertid
ej komma att uppgå till något större belopp och påkalla ej höjning av
samma anslag.
Vad angår medelsbehovet för budgetåret 1930/1931 för den centrala
anstalten delar jag statskontorets mening, att anledning ej synes föreligga
att under nämnda budgetår anställa annan personal än en laborator
och fiskmästaren, båda från och med den 1 april 1931. För avlöning
av dessa befattningshavare under tiden april—juni 1930 torde böra
beräknas i avrundat tal 2,800 kronor. Såsom omkostnader för anstalten
torde, i överensstämmelse med vad statskontoret ifrågasatt, allenast böra
upptagas arrendeavgift 500 kronor och driftkostnader i övrigt, beräknade
till 1,200 kronor, eller sålunda tillhopa 1,700 kronor. Sammanlagt
skulle alltså för budgetåret 1930/1931 erfordras ett belopp av 4,500 kronor.
Såsom statskontoret föreslagit synas de för anstaltens verksamhet erforderliga
medel böra i riksstaten upptagas i form av ett förslagsanslag
till avlöningskostnader och ett reservationsanslag till anstaltens drift.
Mot lantbruksstyrelsens förslag, att anskaffnings- och driftkostnaderna
för den ifrågasatta försöksstationen i Norrland böra — i den mån ut
-
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
gifterna för inköp och iståndsättande av sådan station ej komma att utgå
av omförmälda donationsmedel — bestridas av vattenavgifter enligt
2 kap. 10 § vattenlagen och i viss utsträckning jämväl av vattenavgifter
enligt 6 kap. 9 § samma lag, synes mig ej vara något att erinra.
I det föregående har jag tillstyrkt indragning av fiskeriassistentbefattningen
vid statens lokala fiskeriadministration.
Samarbete mellan hushållningssällskapen och statens fiskeritjänsteman.
Jämlikt instruktionen för statens lokala fiskeriadministration den 12 november
1923 (nr 396) åligger det fiskeriintendent, bland annat, att träda
i förbindelse med vederbörande hushållningssällskap och dess förvaltningsutskott
samt att meddela de för fiskerinäringens befrämjande med bidrag
av statsmedel inom distriktet anställda personer anvisningar och råd beträffande
deras verksamhet. I sällskapens instruktioner för länsfiskeritjänstemännen
torde i regel skyldighet vara föreskriven för tjänstemännen
att samarbeta med fiskeriintendenten inom distriktet, att uppgöra årets
resplan i samförstånd med denne o. s. v. dock att i en del hushållningssällskaps
instruktioner föreskrift örn dylikt samarbete saknas. Därjämte
utövar fiskeriintendenten inom flera sällskap efter därom av sällskapet
framställd begäran en rådgivande verksamhet, dels mera tillfälligt, dels
stadigvarande genom deltagande i vederbörande fiskerikommittés eller
fiskerinämnds sammanträden.
Förut nämnda sakkunniga för omorganisation av lantbruksstyrelsen
m. m. uttalade i sitt den 17 juni 1920 avgivna betänkande, att den för det
dåvarande bestående samverkan mellan statens fiskeriadministration och
hushållningssällskapens organ för fiskets främjande icke erhållit den omfattning
eller ordnats under så tillfredsställande former, som förhållandena
påkallade. I anslutning härtill framhölls, att sällskapens dåvarande
organ för fiskeriärendenas handläggning understundom saknade erforderlig
sakkunskap och för olika intressen representativ sammansättning.
Särskilt syntes fiskinplanteringsverksamheten på grund av brist
på tillräcklig insikt hos de verkställande organen hava ådagalagt nödvändigheten
av en ny och mera tillfredsställande ordning. För åvägabringande
av bättring i berörda förhållanden föreslogo de sakkunniga, att
inom varje hushållningssällskap skulle utom i särskilda av lantbruksstyrelsen
medgivna undantagsfall finnas en fiskerinämnd, i vilken vederbörande
fiskeriintendent skulle vara självskriven ledamot.
Lantbruksstyrelsen anför i sin skrivelse den 29 oktober 1928 i förevarande
hänseende huvudsakligen följande:
Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna hade samarbetet mellan hushållningssällskapen
och fiskeriintendenterna i det hela taget varit tillfredsställande,
örn också i vissa fall av en eller annan anledning åtskilligt i detta
47
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
hänseende brustit. Enligt lantbruksstyrelsens mening vore det emellertid
synnerligen angeläget, att ett omfattande samarbete bomme till stånd mellan
hushållningssällskapen och fiskeriintendenterna. Därigenom skulle
hägge parternas arbete underlättas och främjas till gagn för fiskerinäringen.
Förslaget att inom varje hushållningssällskap skulle finnas en
fiåkerinämnd med vederbörande fiskeriintendent såsom självskriven,
ehuru ej röstberättigad ledamot torde innebära en god lösning av frågan.
Då emellertid för närvarande inom några hushållningssällskap särskilda
fiskerinämnder eller motsvarande organ ej funnes, torde måhända ej böra
föreskrivas, att saken nödvändigtvis skulle ordnas på angivna sätt. Ungefär
samma garanti för ett betryggande samarbete torde nämligen kunna
åstadkommas även därigenom, att för sällskap, som ej hade särskild fiskerinämnd,
föreskreves såsom villkor för statsbidrag skyldighet att i alla
frågor rörande åtgärder för fisket, för vilka bidrag av statsmedel tillgodonjötes,
inhämta vederbörande fiskeriintendents mening. Örn sällskapen
bomme i åtnjutande av dels föreslaget högre bidrag för avlöning av länsfiskeritjänstemän
och dels, såsom i styrelsens utredning föreslagits, vissa
fiskeavgiftsmedel för utökning av fiskodlingsverksamheten, torde det
jämväl ligga i sällskapens eget intresse att å sin sida på allt sätt söka
medverka till åstadkommandet av bättring i nuvarande förhållanden.
I samband härmed ville lantbruksstyrelsen framhålla vikten därav, att
samarbete bomme till stånd även mellan de olika hushållningssällskapens
fiskerinämnder, vilket emellertid bleve självfallet i den mån en och samma
fiskeriintendent finge inflytande på verksamheten inom olika hushållningssällskaps
områden.
Av de i ärendet avgivna yttrandena inhämtas i förevarande fråga
bland annat:
Av, bland andra, fiskeriintendenter och många hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhålles det stora värdet av ett förbättrat
samarbete mellan hushållningssällskapen och fiskeriintendenterna.
Det uppgives i flera yttranden, att något samarbete knappast förekomme
inom vissa hushållningssällskap. Såsom orsak därtill angives i vissa yttranden
fiskeriintendenternas stora arbetsbörda. Mot lantbruksstyrelsens
förslag till åstadkommande av bättre samarbete har i allmänhet ej någon
erinran framställts. I några yttranden ifrågasättes dock såsom obligatoriskt
villkor för statsbidrag till hushållningssällskap inrättande inom sällskapet
av en fiskerikommitté med fiskeriintendenten som ledamot. I vissa
yttranden förordas, att fiskeriintendenterna skall äga rösträtt inom fiskerikommittén,
och framhålles jämväl, att fiskerintendenten åtminstone borde
tillförsäkras rätt att få skiljaktig mening antecknad i protokollet. I
några yttranden uttalas, att det ej syntes erforderligt föreskriva att
där fiskerikommitté ej funnes, fiskeriintendents samtycke skulle inhämtas
till alla åtgärder, för vilka statsbidrag ifrågasattes. Kontrollen över fiskodling
beröres i flera yttranden. Vad som yttrats därom kommer att anmärkas
i samband med behandlingen av frågan örn utvidgad fiskodling.
Det synes mig av vikt att åvägabringa ett bättre samarbete mellan Departementehushållningssällskapen
och statens fiskeritjänsteman än som för närvaran- chefende
förekommer. Det av mig förut förordade förslaget örn utökning av
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
iiskeriintendenternas antal torde vara ägnat att i viss mån åstadkomma
bättring i nuvarande förhållanden, men även andra åtgärder torde vara
erforderliga. Lämpligt synes vara, att fiskeriintendenterna erhålla säte i de
fiskerinämnder eller motsvarande organ, som inrättats av de flesta hushållningssällskap.
Det lärer knappast vara påkallat fordra, att fiskeriintendent
skall äga rösträtt inom nämnden, men torde han höra hava rätt
få sin mening antecknad i protokollet. Beträffande de hushållningssällskap,
inom vilka fiskerinämnd eller motsvarande organ ej finnes, torde,
såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, böra såsom villkor för beviljande av
statsbidrag till sällskapen föreskrivas, att fiskeriintendentens mening
skall hava inhämtats rörande åtgärd, för vilken statsbidraget ifrågasättes.
Framhållas må att möjligheten att inrätta fiskerinämnd står
sällskap till buds, som skulle finna nämnda villkor betungande. Frågan
rörande kontroll över hushållningssällskapens fiskodlingsverksamhet ämnar
jag upptaga i samband med behandlingen av lantbruksstyrelsen förslag
örn utvidgad fiskodlingsverksamhet.
Hushållningssällskapens fiskeritjänstemän.
Den icke statliga fiskeriförvaltningen omhänderhaves av hushållningssällskapen.
För detta ändamål äro i allmänhet hos hushållningssällskapen
anställda länsfiskeritjänstemän och såsom verkställande organ finnes —
åtminstone inom de flesta hushållningssällskap — dessutom en särskild
fiskerikommitté, -nämnd, -styrelse eller -förening. Länsfiskeritjänstemännen
hava till uppgift i första hand att tillhandagå allmänheten med råd
och upplysningar samt att verka för bildandet av fiskeriföreningar och utföra
fiskodling och fiskinplanteringar. Därjämte hava de vanligen till
åliggande att utan särskild ersättning övervaka gällande fiskestadgars
efterlevnad. I de län, där fiskeristatistik insamlas, medverka ifrågavarande
tjänstemän även vid detta arbete.
Utom genom den verksamhet, som utövas av dessa tjänstemän, verka
sällskapen för fiskerinäringens höjande genom anläggande och drivande
av fiskodlingsanstalter, genom anordnande av kurser i navigation, genom
premiering av dammhushållningar, insjöfisken och fiskberedning, anordnande
av studieresor, utställningar, förmedling av låneunderstöd m. m.
För bestridande av de med ifrågavarande verksamhet förenade kostnader
åtnjuta hushållningssällskapen sedan lång tid tillbaka bidrag av
statsmedel. Dessa bidrag hava under senare år utgått från ordinarie reservationsanslaget
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna. Nämnda anslag
utgjorde under åren 1921 och 1922 105,000 kronor, varav 30,000 kronor
49
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
till statistik, under år 1923 99,000 kronor, varav 24,000 kronor till statistik.
För vartdera av budgetåren 1924/1925—1925/1926 uppfördes anslaget
nied 78,500 kronor, för budgetåret 1926/1927 med 60,000 kronor samt bär för
därpå följande budgetår åter upptagits med 78,500 kronor. Jämlikt kungörelsen
den 10 december 1920, nr 824, med däri genom kungörelserna nr
192/1923 och 38/1924 vidtagna ändringar må av nämnda anslag årligen
dels 65,500 kronor tilldelas hushållningssällskap eller landsting såsom bidrag
till fiskeriadministrationen och fiskets befrämjande i de särskilda orterna,
därav 2,500 kronor må användas till studieresor för fiskare, fiskeriarbetare
och länsfiskeritjänstemän och 1,000 kronor till premiering av
välskötta dammhushållningar och insjöfisken på sötvattensfiskets område
samt av fiskberedning på saltsjöfiskets område dels ock 13,000 kronor
tilldelas hushållningssällskap, landsting eller andra ortskorporationer så
som bidrag till insamlande beträffande saltsjöfisket av primäruppgifter
för fiskeiustatistik. Statsbidrag må dock icke utgå med större belopp än
som motsvarar, vad beträffar insamlande av primäruppgifter för fiskeri
statistik, tre fjärdedelar av de för sådant ändamål använda medel samt,
vad angår övriga ändamål, hälften av de medel, som använts för ända
målet.
Rörande användningen av nämnda anslag och hushållningssällskapens
utgifter för hithörande ändamål under åren 1923—1927 har lantbruksstyrelsen
upprättat en i dess skrivelse den 29 oktober 1928 intagen tablå.
Bidrag av stats-medel till |
Hushållningssällskapens utgifter för administrationen |
||||||
Å r |
administra- tionen Kronor |
statistik Kronor |
Löner och resor Kronor |
Fiskodling Kronor |
Diverse Kronor |
Summa Kronor |
Statistik Kronor |
1923......... |
71,995: 4 9 |
23,609: 76 |
100,113: 80 |
27,037: 3 o |
36,092: 84 |
163,243: 94 |
37,919: 09 |
1924......... |
65,500: — |
12,798: 7 6 |
103,328: 28 |
30,096: 89 |
33,427: 85 |
166,852: 52 |
26,833: 22 |
1925......... |
65,500: — |
13,000: — |
108,418: 78 |
39,183: 4 7 |
35,115: si |
182,718: 06 |
21,016: 33 |
1926......... |
66,600: — |
13,000: — |
116,012: 84 |
34,268: 90 |
27,368: 30 |
177,649: 54 |
21,660: 99 |
1927......... |
63,050: - |
13,000: — |
125,076: 49 |
38,814: 90 |
24,410: 70 |
188.302: 16 |
22.284: 2 5 |
Medeltal |
65,529: lo] 15,081: 70 81,610: 80 |
110,589: 94 |
33,880: 20 19.3 % |
31,283: 10 |
175,753: 24 |
25,942: 7 7 |
Enligt från lantbruksstyrelsen inhämtade upplysningar uppgingo hushållningssällskapens
utgifter för administrationen under år 1928 till
203,380 kronor 93 öre, därav för löner och resor 131,589 kronor 93 öre, för
fiskodling 39,732 kronor 26 öre och för diverse ändamål 32,058 kronor 94 öre,
samt under år 1929 till 207,225 kronor 55 öre.
I anslutning till nämnda tablå framhåller lantbruksstyrelsen, att ehuru
innehållet i kungörelsen den 10 december 1920 torde giva stöd för den uppfattningen,
att det från början varit avsett, att sällskapen i statsbidrag
skulle åtnjuta ungefärligen lika stora belopp, som de själva beviljat för
Bihang till riksdagens protokoll UKIO. 1 sami. 227 haft. (Nr 2lii.)
4
50
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
ändamålet, hade emellertid i verkligheten ej så blivit fallet. Av tabellen
framginge nämligen, att sällskapens totalutgifter, med undantag för statistiken,
under åren 1923—1927 uppgått till i medeltal 175,753 kronor
24 öre, alltså betydligt mera än det dubbla statsbidraget för samma ändamål.
Statsbidragen hade i själva verket under nämnda 5-års period uppgått
blott till i medeltal 37.9 procent av totalutgifterna. Dessa kunde lämpligen
uppdelas på tre poster, nämligen
1) löner och resekostnader ................ 110,589: 9 4 kronor
2) fiskodling........................................... 33,880:2 0 »
3) diverse utgifter ............................... 31,283: lo »
eller respektive 62.9, 19.3 och 17.8 procent. Örn motsvarande fördelning tilllämpades
på statsbidraget, skulle detta alltså hava utgjort: för löner och
resor 41,846 kronor, för fiskodling 12,840 kronor och för diverse utgifter
11,842 kronor, allt i medeltal för åren 1923—1927.
Såsom ett allmänt omdöme örn hushållningssällskapens verksamhet till
fiskerinäringens befrämjande anför lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den
29 oktober 1928 att, ehuru denna verksamhet i de flesta fall utmärkts av
sunda och ändamålsenliga principer, måste den dock anses vara behäftad
med vissa brister. De viktigaste anledningarna därtill vore enligt styrelsens
uppfattning att söka dels i fiskeritjänstemännens mindre tillfredsställande
ställning i ekonomiskt hänseende, dels ock i bristande samarbete mellan
sällskapen och statens fiskeritjänstemän.
Vad angår länsfiskeritjänstemännen uppgiver lantbruksstyrelsen i omförmälda
skrivelse, att under år 1927 funnos inom de särskilda hushållningssällskapen
följande antal länsfiskeritjänstemän med instruktörs- och
konsulentverksamhet och med nedanstående avlöningsförmåner, förekommande
ålders- och dyrtidstillägg inberäknade:
Antal Avl;nmS
Kr.
Stockholms läns och stads hushållningssällskap.................... 2 4,356: —r
Uppsala läns » 1 515; —»
Södermanlands läns » 1 3,510: —
Östergötlands läns » 1 2,400: —
Jönköpings läns » 1 2,655: —
Kronobergs läns » 1 2,800: —
Kalmar läns norra » 1 3,425: —
» » södra » .................... 1 2,850: —
Gotlands läns landsting .................... 1 2,500: —
Blekinge läns » 1 1,753: —
Kristianstads läns » 1 2,904: —
Malmöhus läns » 1 3,744: — 1
1 Hälften åt var.
1 Egentligen blott tillsyn.
Kungl. |
Maj:ts proposition |
Nr 264. |
51 |
||
Hallands läns Göteborgs och Bohus läns |
hushållningssällskap. » |
Antal ATl°ni°S |
|||
Älvsborgs läns norra |
» |
1 |
2,400 |
— |
|
» » södra |
» |
1 |
2,000 |
— |
|
Skaraborgs läns |
» |
1 |
4,200 |
— |
|
Värmlands läns |
» |
1 |
3,500 |
_ |
|
örebro läns |
» |
1 |
2,950 |
_ |
|
Västmanlands läns |
» |
1 |
1,348 |
60 |
|
Kopparbergs läns |
2 |
2,400 |
_ |
||
Gävleborgs läns |
» |
2 |
2,070 |
— |
|
Västernorrlands läns |
» |
2 |
4,560 |
_ |
|
Jämtlands läns |
» |
1 |
2,600 |
_ |
|
Västerbottens läns |
» |
1 |
2,720 |
_ |
|
Norrbottens läns |
» |
1 |
2,400 |
— |
|
Summa |
28 |
66,560 |
60 |
Rörande nämnda tablå må erinras, att, enligt uppgift av fiskeriintendenten
i övre norra distriktet och Östergötlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott i deras i ärendet avgivna utlåtanden, de i tablån för
länsfiskeritjänstemännen i samma län och Norrbottens län angivna lönebeloppen
avse tjänstemännens grundlön, utom vilken de äro berättigade till
dyrtidstillägg och tjänstemannen i Östergötlands län därjämte till vissa
ålderstillägg.
Lantbruksstyrelsen framhåller i anslutning till tablån, att endast två
län, nämligen Hallands samt Göteborgs och Bohus län, saknade fiskeritjänsteman,
vilket ägde samband med sötvattensfiskets ringa betydelse i dessa
län och förefintligheten av särskilda fiskeritillsyningsman för havsfisket.
Den för Uppsala län upptagna tjänstemannen hade såsom huvudsakligt
åliggande endast fiskeritillsyn och vore därför knappast fullt jämförlig
med övriga fiskeritjänsteman. Av övriga län hade flertalet en fiskeritjänsteman.
Några län hade dock två, i vilka fall, med undantag för Kopparbergs
län, den enes verksamhetsområde omfattade sötvattensfisket och den
andres havsfisket. I Norrbottens län hade tidigare funnits en särskild
fiskeritjänsteman för sötvattensfisket, men denna befattning hölles av
ekonomiska skäl för närvarande vakant.
Förut omförmälda sakkunniga för omorganisation av lantbruksstyrelsen
m. m. föreslogo i sitt den 17 juni 1920 avgivna betänkande,
att länsfiskeritjänstemännen i viss mån skulle jämställas
med vissa av hushållningssällskapens övriga tjänstemän och så
-
'' 1,800 kronor till den ene, 600 kronor till den andre.
5 1,005 » » » » , 1,065 » » » » .
3 Hälften åt var.
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
lunda dels komma i åtnjutande av bättre och mera likformiga
löneförmåner, dels även få sina åligganden angivna. Lönen ansågo
de sakkunniga med hänsyn till fiskeritjänstemännens i jämförelse med
jordbrukskonsulenterna lägre kompetens — dessa senares grundlön uppgick
för det dåvarande till 3,000 kronor — böra utgå med 2,500 kronor. Denna
grundlön skulle bestridas av statsmedel, varemot samtliga resekostnader
skulle bestridas av vederbörande ortskorporationer. Enligt de sakkunnigas
beräkningar skulle erfordras 33 länsfiskeritjänstemän, 21 för sötvattensfisket
och 12 för havsfisket, varför sålunda det för deras avlönande erforderliga
beloppet skulle uppgå till sammanlagt 82,500 kronor.
Såsom ovan berörts, har föreningen Sveriges fiskeriinstruktör er och tiUsyningsmän
i skrivelse till Kungl. Majit den 27 april 1927 hemställt örn
vidtagande av åtgärder för beredande av högre avlöning till länsfiskeritjänstemännen
att utgå av statsmedel.
I skrivelsen hemställes, att länsfiskeritjänstemännen måtte komma i åtnjutande
av en lön av 3,500 kronor, vartill skulle komma 3 ålderstillägg,
vartdera å 400 kronor efter 5, 10 och 15 års tjänst, samt att benämningen
på tjänstemännen måtte bliva fiskerikonsulent. Lönen föreslås skola helt
utgå av statsmedel. Lönebeloppets storlek har beräknats efter samma relation
till jordbrukskonsulenternas lön som den av de sakkunniga föreslagna
eller 5/e av nämnda lön, därvid emellertid hänsyn tagits till det för närvarande
till jordbrukskonsulenter utgående lönebeloppet 4,200 kronor.
Föreningen anför, att örn till en början endast en länsfiskeritjänsteman,
anställdes inom värjo hushållningssällskap — med undantag av Hallands
samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap, där någon dylik
tjänsteman icke erfordrades —- skulle statsbidraget för avlöning till 24
länsfiskeritjänstemän, ålderstilläggen ej medräknade, uppgå till 84,000 kronor.
Därjämte borde enligt föreningens förmenande statsbidrag utgå för
bestridandet av hälften av avlöningen till de länsfiskeritjänstemän utöver,
en, som hushållningssällskap kunde finna sig böra anställa.
Lantbruksstyrelsen föreslår i sin skrivelse den 29 oktober 1928, att en minimiavlöning
till belopp av 2,800 kronor fastställes för länsfiskeritjänstemännen
samt att hälften därav bestrides av statsmedel. Styrelsen anför
härutinnan huvudsakligen följande:
Av den av styrelsen upprättade tablån angående fiskeritjänstemännens
löner framginge, att lönerna vore mycket olika och i vissa fall ej uppginge
ens till 2,000 kronor. Det vore tydligt, att i nämnda fall tjänstemannen ej
kunde ägna sig odelat åt sin verksamhet såsom fiskeritjänsteman utan
jämväl måste anlita andra inkomstkällor. Man kunde ej heller förutsätta,
att dessa tjänstemän skulle arbeta med samma nit och intresse under nuvarande
ekonomiska villkor, som örn de åtnjöte en mera tryggad ställning.
Även, där lönerna uppginge till högre belopp, torde det inträffa, att fiskeritjänstemännen
sökte förbättra sin ekonomi genom att ägna sig åt olika bisysslor.
Följden härav kunde emellertid bli den, att åt fiskeritjänstemännens
egentliga uppgifter ej ägnades erforderlig tid.
Lantbruksstyrelsen kunde ej förorda förslaget, att länsfiskeritjänstemännens
lön skulle sättas till belopp, motsvarande 5/« av jordbrukskonsu
-
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
lenternas avlöning och helt utgå av statsmedel. Ett genomförande av detsamma
skulle nämligen innebära ett fullständigt frångående av de nuvarande
grunderna för statens understöd till fiskerinäringens främjande
samt medföra en alltför stor ökning av statens kostnader för ändamålet.
För att åstadkomma en förbättring i fråga örn lönerna och bringa någon
ordning och likformighet i de nuvarande förhållandena, funne lantbruksstyrelsen
det vara nödvändigt, att en viss minimiavlöning fastställdes
för ifrågavarande tjänstemän. Enligt lantbruksstyrelsen mening torde
ett belopp av 2,800 kronor vara lämpligt, och borde i överensstämmelse
med de nuvarande grunderna för bidrag hälften av detta belopp
bestridas av statsmedel. I denna minimiavlöning skulle inräknas såväl
grundlön som även i förekommande fall dyrtidstillägg och ålderstillägg.
Huvudsaken syntes enligt lantbruksstyrelsen mening Amra, att
varje länsfiskeritjänsteman tillförsäkrades en sammanlagd årlig inkomst
av minst 2,800 kronor Härutöver skulle det givetvis stå hushållningssällskap
fritt att såsom för närvarande även inom flera hushållningssällskap
vore fallet avlöna sina länsfiskeritjänstemän med högre belopp. Kostnaderna
för merbeloppet borde emellertid helt bestridas av hushållningssällskapen
själva.
Det syntes böra fordras, att länsfiskeritjänsteman med fastställd minimiavlöning
icke finge innehava annan regelbunden och avlönad befattning
utan tillstånd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
Skulle i undantagsfall förhållandena inom något hushållningssällskap
för närvarande vara sådana, att det mötte alldeles särskilda svårigheter för
sällskapet att uppfylla villkoret örn minimiavlöning till vederbörande tjänsteman,
syntes möjlighet genom dispens av Kungl. Majit böra beredas
sällskapet att åtminstone till en viss tid, intill dess förhållandena kunde
ordnas, tillgodonjuta statsbidimg enligt nuAmrande ordning för avlönande
av fiskeritjänsteman.
Lantbruksstyrelsen uttalar vidare i skrivelsen den 29 oktober 1928, att i
samband med fastställande av minimia\döning för länsfiskeritjänstemännen
borde ä\ren föreskrivas vissa kompetensvillkw för dem. Styrelsen yttrar
härutinnan:
Vid reglering av lönerna för hushållningssällskapens länsfiskeritjänstemän
i och för beredande av delaktighet uti statens pensionsanstalt hade i
förekommande fall även föreskrivits Anssa kompetensvillkor. Nämnda
kompetensvillkor innebure kraA^ på genomgång av fiskeriskola med aA''
lantbruksstyrelsen fastställd eller godkänd undervisningsplan samt minst
5 års praktik som fiskare. Motsvarande kompetensvillkor borde gillia för
alla länsfiskeritjänstemän med fastställd minimiavlöning, därvid dock
istället för praktik som fiskare jämväl även praktiskt arbete vid fiskodlingsanstalt
eller annan därmed jämförlig verksamhet torde kunna godtagas.
Det syntes lantbruksstyrelsen lämpligt, att det närmare fastställandet
av kompetensvillkoren överlämnades åt lantbruksstyrelsen. Kompetenskraven
bordo dock ej gidia såsom villkor för statsbidrag till kostnaderna
för de för närvarande hos hushållningssällskapen anställda tjänstemännen,
som ej fyllde nämnda fordringar.
I fråga örn antalet länsfiskeritjänstemän yttrar lantbruksstyrelsen i skrivelsen
den 29 oktober 1928, att man borde räkna med ett behov för hela landet
av 29 tjänstemän.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr ‘164.
Till en bör jan torde man böra räkna med en dylik tjänsteman inom varje
hushållningssällskap med undantag för Hallands samt Göteborgs och Bohus
län, där behov av dylika tjänstemän nu knappast torde förefinnas.
Vad anginge länen utmed, landets ostkust torde för vissa av desamma tvenne
länsfiskeritjänsteman, en för havsfisket och en för sötvattensfisket,
anses vara erforderliga. Detta gällde de län, som dels hade en lång kuststräcka
med större skärgård dels även ett större antal sjöar och rinnande
vattendrag, och där följaktligen ett stort antal olika arbetsuppgifter
å fiskets område förefunnes. Sålunda vore tvenne länsfiskeritjänstemän
erforderliga uti Stockholms, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Man syntes därför enligt lantbruksstyrelsens
mening för närvarande böra räkna med ett behov för hela landet av 29
länsfiskeritjänsteman. Efter en minimiavlöning av 2,800 kronor skulle för
avlöning av dessa erfordras ett belopp av 81,200 kronor, varav hälften skulle
bestridas av statsmedel.
I det utlåtande, som lantbruksstyrelsen den 17 februari 1930 avgivit beträffande
den av länsstyrelsen i Värmlands län i dess i ärendet avgivna
yttrande väckta frågan örn anställande jämväl av en särskild fiskeritjänsteman
för Vänern (se sid. 5), tillstyrker lantbruksstyrelsen förslaget
därom.
Styrelsen yttrar, att en sådan åtgärd skulle vara av stor betydelse för
upphjälpande av Vänernfisket, som för närvarande — särskilt beträffande
sikfisket oell laxfisket — befunne sig i en nedgångsperiod, samt indirekt
vara till gagn för de Vänern angränsande länens insjöfiske, enär de i dessa
län anställda fiskeritjänstemännen skulle kunna ägna ökad tid åt arbetet
för sistnämnda fiske. Angående fördelningen av de kostnader för bestridande
av ifrågavarande tjänstemans avlöning och resor, som icke skulle
utgå av statsmedel, och angående hans stationsort m. m. borde närmare
överenskommelse träffas mellan vederbörande hushållningssällskap. Enligt
vad styrelsen inhämtat torde några mera avsevärda svårigheter för
uppnående av en sådan överenskommelse ej förefinnas.
Vidkommande länsfiskeritjänstemännens benämning anser lantbruksstyrelsen,
att benämningen bör vara fiskeriinstruktör. Styrelsen yttrar härutinnan:
Fiskeritjänstemännens
benämning vore för närvarande mycket olika, såsom
fiskeriinstruktör, fiskerikonsulent, fiskeriövertillsyningsman, fiskeriundervisare
etc. Länsfiskeritjänstemännens förening hade föreslagit benämningen
fiskerikonsulent. Ehuru tjänstemännen huvudsakligen utövade
konsulentverksamhet, syntes enligt lantbruksstyrelsens mening benämningen
lämpligast böra vara fiskeriinstruktör, såväl med hänsyn till att
denna titel torde vara den för närvarande allmännaste som även på den
grund, att titeln konsulent syntes förutsätta en något högre utbildning än
som kan anses böra krävas av nämnda tjänstemän.
Beträffande kostnaderna för länsfiskeritjänstemännens resor hemställer
lantbruksstyrelsen, att högre belopp av statsmedel än som för närvarande
utgår ställes till förfogande för utlämnande av statsbidrag för
nämnda ändamål. I nu gällande grunder för statsbidrags utgående, enligt
vilka sådant bidrag må beviljas med belopp intill hälften sällskapens
iitgifter för ändamålet, ifrågasätter styrelsen ej ändring.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264. 55
Styrelsen yttrar i denna del i skrivelsen den 29 oktober 1928: Hushållningssällskapens
utgifter för fiskeritjänstemännens löner och resor hade
enligt den av lantbruksstyrelsen upprättade tablån för åren 1923—1927 i
medeltal för vart år uppgått till 110,590 kronor. Härav hade i
löner till länsfiskeritjänstemännen utgått omkring 66,600 kronor samt
i arvoden till vissa lokalt anställda fiskeritillsyningsmän ytterligare
ett belopp av omkring 2,000 kronor eller sammanlagt 68,600 kronor.
Det efter avdrag av sistnämnda belopp återstående beloppet av utgifterna
för löner och resor eller omkring 42,000 kronor hade använts för
bestridande av kostnaderna för länsfiskeritjänstemännens resor. Det syntes
emellertid lantbruksstyrelsen önskvärt, att ett något högre belopp kunde
disponeras för ifrågavarande ändamål, såväl med hänsyn till den
ifrågasatta ökningen uti länsfiskeritjänstemännens antal som framför
allt med hänsyn till den allmänna stegring uti hushållningssällskapens
verksamhet å fiskets område, som lantbruksstyrelsen förväntade bliva en
följd av ett genomförande utav styrelsens i olika avseenden framlagda
förslag. En höjning av nämnda belopp med 20 procent eller till i runt tal
50,400 kronor torde därför böra beräknas vara erforderlig.
I sin skrivelse den 17 februari 1930 anför lantbruksstyrelsen, att till bestridande
av resekostnaderna för en särskild fiskeritjänsteman för Vänern
borde beräknas statsbidrag å 900 kronor, med vilket belopp sålunda
det av styrelsen förut ifrågasatta statsbidraget till länsfiskeritjänstemännens
resekostnader borde höjas.
Enligt av lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928 framlagda
förslag skulle alltså för bestridandet av utgifter för länsfiskeritjänstemännens
löner och resor böra beräknas ett belopp av sammanlagt 131,600 kronor.
Styrelsen framhåller, att hälften av detta belopp eller avrundat uppåt 66,000
kronor borde utgå av statsmedel, vilket skulle innebära en förhöjning av
nuvarande sammanlagda statsbidrag för hithörande ändamål med omkring
24,150 kronor. I skrivelsen den 17 februari 1930 erinrar styrelsen,
att för anställande av en för Vänern avsedd fiskeritjänsteman skulle erfordras
ökning av statsbidraget med ytterligare (1,400 + 900 =) 2,300
kronor.
Lantbruksstyrelsen föreslår vidare, att det belopp, som enligt kungörelsen
den 10 december 1920, nr 824, må utgå såsom bidrag till fiskeriadministrationen
och fiskets befrämjande i de särskilda orterna
borde uppdelas i två skilda poster, varav den ena finge tilldelas hushållningssällskapen
såsom bidrag till deras utgifter för fiskeritjänstemännens
löner och resor och den andra såsom bidrag till fiskets befrämjande i de
särskilda orterna. Därest hela den för förstnämnda ändamål avsedda anslagsposten
icke skulle åtgå, syntes dock överskottet böra få användas
till övriga åtgärder för fiskets befrämjande i de särskilda orterna.
Av de i ärendena avgivna yttrandena framgår beträffande förevarande
fråga huvudsakligen följande:
Av två fiskeriintendenter förordas, att deri lokala fiskeriadininistrationen
i länen övertages av staten. Därigenom förmenas fördelar i åtskil
Yttrande.
56
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 264.
liga . hänseenden skola vinnas. I övriga yttranden ifrågasattes dock ej
ändring beträffande hushållningssällskapens omhänderhavande av fiskeriiorvaltningen
i länen.
Beträffande avlöningen åt länsfiskeritjänstemännen göres i allmänhet
ej några ernil ingar mot lantbruksstyrelsens förslag, att viss minimiavloning
för tjänstemännen borde fastställas. I ett par yttranden ifrågasättes
dock, huruvida det ej vore lämpligast att, såsom nu är förhållandet, hel t
overiamna åt hushållningssällskapen att bestämma angående tjänstemännens.
„lö.ner- 1 ett ®to.rt ,autal utlåtanden uttalas, att den av lantbruksstyrelsen
ifrågasätta minimiavlöningen med hänsyn till tjänstemännens utbildning
och beskaffenheten av deras göromål vore alltför låg. Denna mening
omfattas, sålunda av, bland andra, korporationer och myndigheter,
åtta hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt flera länsstyrelser
och fiskerimtendenter. Av vissa av dessa korporationer och myndigheter
ifrågasättes minimilön till belopp av 3,000—3,500 kronor, varjämte i
några yttranden dessutom föreslås ålderstillägg. Av ett par husliållningssallskap
framhålles att, enär hos deni anställda tjänstemän åtnjöte högre
avlöning än den av lantbruksstyrelsen förordade minimiavlöningen, förslaget
skulle föranleda minskad möjlighet för sällskapen att erhålla statsbidrag
för ändamålet. Några myndigheter anföra att, då det ej vore uteslutet,
att den föreslagna minimiavlöningen i praktiken även kunde bliva
maximilön, olägenheter kunde uppkomma genom att sätta den alltför
lågt. I öreningen Sveriges fiskeriinstruktörer och tillsyningsman uppsitt
^låtande, att lantbruksstyrelsens förslag beträffande länsI
i.ske r i 1 jäll s tornä Tilleus avlöning innebure en avgjord försämring i deras
vilkor oell att detsamma uppväckt en djup misstämning bland tjänstemännen.
Fiskeritjänstemännens nuvarande löner utgjorde för 5 tjänstemän
mindre än .2,000 kronor, för 10 tjänstemän mindre än 2,800 kronor, för
9 tjänstemän mindre än 3,500 kronor och för 4 tjänstemän mindre än 4,300
kronor. Även för de tjänstemän, som hade lägre lön än 2,800 kronor,
skulle den föreslagna minimiavlöningen medföra försämring, enär tjänstemännen
måste avsäga sig alla biinkomster. För de tjänstemän åter, som
hade högre lön, innebure den föreslagna minimiavlöningen en fara försänkning.
Den av föreningen begärda minimiavlöningen å 3,500 kronor
kunde ej anses oskälig vid jämförelse nied lönerna för andra tjänstemän i
allmän tjänst såsom skogvaktare, .brevbärare, brandsoldater m. fl. I åtskilliga
yttranden förordas, att möjlighet heredes hushållningssällskapen att
efter prövning i varje särskilt fall erhålla statsbidrag till högre avlöning åt
fiskeritjänstemännen än minimiavlöningen, förslagsvis intill en lön av
3,600 kronor. Det framhålles därvid, bland annat, att fiskeritjänstemännens
arbetsbörda vore av olika omfattning och att i vissa fall kunde vara
påkallat att kräva högre kompetensvillkor för befattningen än som i allmänhet
vore erforderliga. I flera yttranden uttalas emellertid, att det av
lantbruksstyrelsen föreslagna lönebeloppet vore skäligt eller väl avvägt.
I fråga örn storleken av statsbidraget till fiskeritjänstemännens avlöning
hemställes av flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott och av ovannämnda
förening, att lönen helt bestrides av statsmedel, därvid bland annat
framhålles, att jordbrukskonsulenterna helt avlönades genom statsbidrag.
Av ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslås, att staten
bestrider -''/» av lönekostnaderna.
Vad angår fiskeritjänstemännens antal anföres av fiskeriintendenten i
västra distriktet, länsstyrelsen i Hallands län och hushållningssällskapets
57
Kungl. Maj:ts proposition Nr ''-64.
förvaltningsutskott i samma län, att, bland annat med hänsyn till laxodlingen,
en fiskeritjänsteman borde anställas i länet. Södermanlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrar, att för länet behövdes
två fiskeritjänstemän. Länsstyrelsen i Kalmar län och länets södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ifrågasätta anställande för länet
av dels en fiskeritjänsteman för havsfisket och dels två tjänstemän för
sötvattensfisbet. Länsstyrelsen i Värmlands län har, såsom förut nämnts,
förordat att, då enbart för länets fiskevatten utom Vänern erfordrades
en fiskeritjänsteman, en särskild för hela Vänern gemensam fiskeritjänsteman
måtte anställas och medel därtill anvisas. I häröver infordrade
utlåtanden har detta förslag tillstyrkts av övriga länsstyrelser och
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i de län, som angränsa Vänern,
därvid länsstyrelsen i Älvsborgs län och samma läns norra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott yttrat, att tjänstemannen borde
helt avlönas av statsmedel.
Lantbrukstyrelsens förslag örn införande av benämningen fiskeriinstruktör
för samtliga länsfiskeritjänstemän förordas i några yttranden.
Från andra håll, däribland nyss nämnda förening, anföres däremot, att
benämningen fiskerikonsulent vore lämpligare. Det framhålles därvid
bland annat, att ifrågavarande tjänstemän utövade konsulentverksamhet,
och att genomförande av benämningen fiskeriinstruktör i många fall bomme
att innebära en degradering. Det uttalas även, att åt hushållningssällskapen
borde överlämnas att själva bestämma om benämning å deras fiskeritjänstemän.
Beträffande länsfiskeritjänstemännens resekostnader framhåller fiskeriintendenten
i övre norra distriktet, att det av lantbruksstyrelsen beräknade
beloppet, utgörande i genomsnitt omkring 1,740 kronor för varje
tjänsteman, vore väl lågt tilltaget.
Mot lantbruksstyrelsens förslag örn uppdelning av anslagsposten avseende
fiskeriadministrationen och fiskets befrämjande i de särskilda orterna
i två poster har någon erinran ej framställts. I
I likhet med lantbruksstyrelsen vill jag ej ifrågasätta, att länsfiskeritjänstemännen
anställas av staten, utan anser lämpligast, att hushållningssällskapen
fortfarande omhänderhava fiskeriadministrationen inom länen.
Vidkommande länsfiskeritjänstemännens avlöning biträder jag i huvudsak
lantbruksstyrelsens förslag örn fastställande av viss minimilön,
varav hälften i enlighet med redan nu gällande statsbidragsbestämmelser
skulle bestridas av statsmedel. Rörande storleken av minimiavlöningen
synes mig skäl knappast föreligga att sätta denna högre än lantbruksstyrelsen
ifrågasatt eller till 2,800 kronor, däri inräknat eventuellt
utgående dyrtids- och ålderstillägg. Statsbidrag till hushållningssällskaps
utgifter för avlöning av fiskeritjänsteman skulle sålunda utgå allenast
under förutsättning, att lönen uppgår till sistnämnda belopp, och i regel ej
med mera än hälften av detsamma eller 1,400 kronor. Emellertid torde i
åtskilliga läll, med hänsyn till omfattningen av fisher itjänstemans arbetsbörda,
beskaffenheten av hans arbete eller andra föreliggande omständigheter
vara påkallat, att lönen bestämmes högre än minimiavlöningen.
Med avseende å dylika fall torde möjlighet böra beredas hushåll
-
Departements
chefen.
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
ningssällskapen att erhålla fullt statsbidrag till högre avlöning åt tjänstemännen
än minimilönen. Jag vill därför, i anslutning till vad
som föreslagits i åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena, förorda,
att efter Kungl. Maj:ts prövning statsbidrag må kunna utgå
å lön intill 3,600 kronor och sålunda med högst 1,800 kronor.
Givetvis skulle det stå hushållningssällskap öppet att tilldela
fiskeritjänsteman högre avlöning än 3,600 kronor, men skulle sällskapet i
dylikt fall ej kunna påräkna något statsbidrag till merbeloppet. Med
hänsyn till de förbättrade villkor, som nu ifrågasatts för ifrågavarande
tjänstemän, synes böra krävas, att de mora odelat ägna sig åt sin tjänst,
och tillstyrker jag därför lantbruksstyrelsens förslag, att tjänsteman med
fastställd minimiavlöning ej må innehava annan och regelbundet avlönad
befattning utan tillstånd av vederbörande förvaltningsutskott. På
sätt lantbruksstyrelsen föreslagit torde Kungl. Majit böra äga i undan
tagslall medgiva hushållningssällskap dispens från den ifrågasatta
föreskriften örn minimiavlöning till fiskeritjänsteman såsom villkor
för tillgodonjutande av statsbidrag till hans avlönande.
I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag, att vissa kompetensvillkor
böra fastställas för de fiskeritjänstemän, som framdeles anställas av hushållningssällskapen.
De av styrelsen ifrågasatta kompetensfordringarna
synas lämpliga. Åt lantbruksstyrelsen torde böra uppdragas att närmare
fastställa desamma. Frågan örn beredande av förbättrad utbildning åt
fiskeritjänstemännen upptager jag längre fram.
Vad angår lantbruksstyrelsens förslag örn fastställande av enhetlig
benämning å länsfiskeritjänstemännen synes mig anledning ej föreligga
meddela några föreskrifter därutinnan i statsbidragsbestämmelserna.
utan torde, såsom för närvarande är förhållandet, böra tillkomma varje
hushållningssällskap att bestämma benämning å dess fiskeritjänstemän.
Beträffande länsfiskeritjänstemännens antal torde, i överensstämmelse
med vad lantbruksstyrelsen ifrågasatt, för närvarande böra räknas med
ett behov av 30 tjänstemän, däri inräknat en särskild tjänsteman för Vänern.
Därest man räknar med en avlöning av i genomsnitt 3,000 kronor för
varje tjänsteman, skulle hushållningssällskapens statsbidragsberättigade
utgifter för ändamålet komma att uppgå till 90,000 kronor, därav hälften
skulle utgå av statsmedel.
I fråga örn kostnaderna för fiskeritjänstemännens resor delar jag lantbruksstyrelsens
uppfattning, att med hänsyn till den allmänna stegring i
hushållningssällskapens verksamhet, som kan väntas Miva en följd av ge
nomförandet av styrelsens förslag till sötvattensfiskets upphjälpande, och
till den ifrågasatta ökningen av tjänstemännens antal, högre belopp än för
närvarande bör disponeras för detta ändamål. Erinras må jämväl att
tjänstemännens måhända mest betydelsefulla verksamhet utövas under
deras resor. Lantbruksstyrelsen, som beräknat hushållningssällskapens
utgifter för tiden 1923—1927 för ifrågavarande ändamål till 42,000 kronor
59
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
ärligen, Ilar ansett en höjning av detta belopp till omkring (50,400 + 900 =)
51,300 kronor erforderlig. Jag tillstyrker, att sistnämnda belopp lägges
till grund för beräknande av storleken av för ändamålet erforderligt anslagsbelopp,
därvid jag förutsätter, att statsbidraget bör uppgå till hälften
av resekostnaderna.
I enlighet med vad jag ovan anfört skulle således hushållningssällskapens
statsbidragsberättigade utgifter för länsfiskeritjänstemännens löner
och resor böra beräknas till sammanlagt (90,000 + 51,300 =) 141,300 kronor
samt hälften av detta belopp eller i avrundat tal 71,000 kronor böra utgå
av statsmedel.
Jag bar ej något att erinra mot den av lantbruksstyrelsen föreslagna
uppdelningen av den i anslaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna
ingående posten »fiskeriadministrationen och fiskets befrämjande
i de särskilda orterna» i två särskilda poster, den ena rubricerad såsom
bidrag till hushållningssällskapens utgifter för fiskeritjänstemännens löner
och resor och den andra såsom bidrag till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna. Kungl. Maj:t torde dock böra äga befogenhet att använda
överskottet å den förra anslagsposten till andra ändamål för fiskets befrämjande
i de särskilda orterna. I anslutning till vad jag ovan tillstyrkt,
torde den förra anslagsposten böra bestämmas till 71,000 kronor.
Fiskodling.
Fiskodling med konstbefruktning av fiskens rom och utsättande av
yngel — i vissa fall även av befruktad rom eller ungfisk — i sjöar och
floder är av gammalt datum. Kännedomen örn s. k. konstbefruktning av
fiskars rom, vilken ligger till grund för all dylik fiskodling, daterar sig
ända från 1700-talet, medan dess mera allmänna framträdande ägde rum
i mitten av förra århundradet. I Sverige började fiskodling med konstbefruktning
av rom och utsättande av yngel bedrivas på 1860-talet, då genom
statens försorg en s. k. normalfiskodlingsanstalt anlades vid Ängermanälven
i Östanbäcks by uti Eds socken. Redan år 1867 funnos enligt
tillgängliga uppgifter 18 fiskodlingsanstalter och år 1882 ej mindre än 61
stycken, varefter antalet dock åter nedgått. Odlingen har omfattat i
främsta rummet lax och därnäst sik, men även laxöring och röding, olika
forellarter m. fl.
Lantbruksstyrelsen anför i sin skrivelse den 29 oktober 1928 till en början
vissa allmänna synpunkter angående fiskodlingens betydelse:
överallt, såväl i utlandet som i vårt land, ställdes de största förhoppningar
på detta slag av fiskodling, och talrika fiskodlingsanstalter anlades.
Men de stora förhoppningarna infriades ofta ej, och intresset för
fiskodlingen minskades. Man fick så småningom klart för sig, att utplanteringar
visserligen kunde medföra gynnsamt resultat, men detta endast
under förutsättning att de utfördes med den största urskiljning och under
noggrant iakttagande av betingelserna i varje särskilt fall. Fiskodlingen
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
kom härigenom in på nya banor, oell hade på senaste tiden återhämtat sig
från den misskredit, vari den under en tid råkat. Särskilt gynnsamma hade
resultaten blivit i de länder, där fiskodlingen baserats på en samtidigt
bedriven undersöknings- och försöksverksamhet på fiskets område.
För vårt lands vidkommande syntes en fortsatt fiskodling och örn möjligt
en utvidgning av densamma högeligen eftersträvansvärd. I synnerhet
torde man kunna vänta sig goda resultat härav, om den föreslagna
undersöknings- och försöksverksamheten för sötvattensfisket upprättades.
Ett bättre resultat av fiskodlingen än hittills torde även befrämjas därigenom,
att ett mera ordnat samarbete mellan sällskapen och statens fiskeritjänsteman
komme till stånd och genom att hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän genom ökade löneförmåner finge större intresse för saken
och mera odelat kunde ägna sig åt sin fiskevårdande verksamhet.
I fråga örn särskilt laxodlingens betydelse yttrar lantbruksstyrelsen i
sin skrivelse den 2 december 1927 bland annat:
En god tillgång på lekande lax vore icke alltid en säker borgen för ett
gott fortplantningsresultat. Orsakerna därtill vore förnämligast, att i naturen
en större eller mindre procent rom ej bleve befruktad samt att
rommen och ynglet i stor utsträckning förstördes på grund av skadliga
.yttre faktorer av olika slag. Genom laxodling kunde dessa ödesdigra verkningar
åtminstone delvis undvikas. Vidkommande resultatet av laxodling
kunde med ledning av gjorda märkningsförsök beräknas, att av 1,000 utsatta
laxyngel minst omkring 2 bleve återfångade, och att av 1,000 utsatta
ensomriga och äldre laxungar minst 10—20 laxar återfångades eller med
en normal medelvikt av 8 kilogram motsvarande 16 respektive 80—160 kilogram
och representerande ett nettovärde av cirka 24 respektive 120_240
kronor. Då återfångstprocenten sålunda vore mycket högre, där äldre laxungar
utsläpptes, hade man på de senare åren mångenstädes i utlandet
börjat övergå till uppfödning av laxyngel, vilket kvarliölls i tråg eller
dammar och utsattes först vid en ålder av Va år (första sommaren) eller
mera. En dylik rationellt bedriven uppfödning torde, såsom av lantbruks^.
?"r®lsen anoi’dnade försök visat, ej behöva draga så stora kostnader och
därtör under vissa förutsättningar, nämligen där möjlighet funnes att
anlägga hilliga uppfödningsdammar, kunna bliva mera lönande än yngelutsättning.
Särskilt vore naturligen yngeluppfödning viktig i sådana älvar,
som vore förorenade, eller där betingelserna för ynglets uppväxt försämrats
genom dammbyggnader och härigenom uppkommande lugnvatten
eller torrläggningar med åtföljande hastiga vattenståndsväxlingar.
badana förhållanden forefunnes framför allt i vårt lands sydliga och
mellersta delar, medan i de övre norrländska älvarna redan mycket
kunde vinnas genom ^plantering av yngel. Yngeluppfödning vore ‘även
av stor betydelse vid sådana älvar, där det vore svårt att erhålla en större
“ängd avelslax for romanskaffningen. I sådana fall borde därför örn
möjligt odlingen bestå i kläckning och uppfödning av laxungar.
Vad angår omfattningen av nuvarande fiskodling så bedrives laxodling
enligt uppgift av lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 2 december 1927
vid 16 anstalter, belägna vid Lule älv, Ume älv, Gide älv, Ångermanälven,
Faxalven, Indalsälven, Ljungan, Dalälven, Motala ström, Mörrumsån, Lagan.
Ätran, Göta älv, Klarälven samt Gullspångsälven. Lantbruksstyrelsen
uppgiver, att från dessa anstalter årligen utsatts ett antal av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 364.
61
mellan 3 och 4 miljoner yngel, i allmänhet i de vattendrag, invid vilka
anstalterna äro belägna. Styrelsen framhåller att, elium det vore svårt
att med statistiska siffror kunna påvisa påtagliga resultat av nämnda
laxodling, sådana säkerligen förelåge och att det särskilt de år, då älvarnas
vattenstånd varit ogynnsamt, vore antagligt, att förutan en samtidigt
bedriven laxodling laxfångsterna några år senare blivit ännu sämre
än de i verkligheten varit,
Utom de uteslutande för laxodling avsedda anstalterna finnas — enligt
vad lantbruksstyrelsen uppgiver i sin skrivelse den 29 oktober 1928 —
för närvarande 34 fiskodlingsanstalter i olika delar av landet. Därtill kom
ma talrika s. k. fiskdammhushållningar för produktion av karp och sutare
till avsalu. På vissa håll bedrives jämväl en omfattande privat
fiskodling, som ej försiggår i särskilda anstalter.
Av laxodlingsanstalterna tillhöra 4 kronan, nämligen anstalterna vid
Mörrum, Älvkarleby, Kvarnbäcken och Borensliult. Sistnämnda tre anstalter
stå under lantbruksstyrelsens ledning. Tre laxodlingsanstalter äro
i privat ägo, men av dessa drives en av hushållningssällskap, övriga laxodlingsanstalter
ägas och drivas av hushållningssällskap. Av anstalterna
för odling av fisk av annat slag än lax tillhöra 15 anstalter hushållningssällskap
och stå under deras ledning. Övriga anstalter äro i privat
ägo, men en av dem drives av hushållningssällskap. Verksamheten vid två
av de privata anstalterna (den ena vid Aneboda) står under lantbruksstyrelsens
kontroll.
Vid statens fiskodlingsanstalter produceras fisk huvudsakligen för ut
plantering i vissa bestämda vatten. Verksamheten vid hushållningssällskapens
anstalter avser även sådant ändamål, men främst distribuering
till olika inom sällskapets område belägna sjöar. Därvid tillämpas mycket
olika principer. I vissa fall utlämnas fisken utan gottgörelse medan i
andra fall rekvirenten får betala en viss avgift. De privata fiskodlingsanstalterna
avse att förbättra fisket i vissa bestämda vattendrag eller att
kläcka och uppföda fisk till avsalu.
Vad angår kostnaderna för anläggning och drift av fiskodlingsanstalterna
så har uppförandet av de statliga anslutningarna, utom anstalten
vid Mörrum, huvudsakligen bekostats av fiskeavgifter. För upprätthållande
av driften vid Dordishult har utgått årligen ett belopp å 10,400 kronor
från ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen, varjämte fiskeavgifter användas för ändamålet.
Driftkostnaderna för anstalterna vid Älvkarleby och Kvarnbäcken hava
bestritts av lokala fiskeavgifter. Utgifterna för driften av anstalten vid
Mörrum hava täckts av ett belopp å 2,000 kronor, som arrendatorn av
kronolaxfisket vid Mörrum enligt arrendekontraktet årligen har att erlägga
förutom den till domänstyrelsen utgående arrendeavgiften. Arrendatorn
har vidare enligt arrendekontraktet att tillhandahålla avelslax.
Hushållningssällskapens fiskodlingsanstalter hava merendels bekostats
62
Kungl. Majlis proposition Nr 264.
av sällskapen själva. Även driftkostnaderna bestridas av sällskapen. Till
verksamheten vid flera laxodlingsanstalter oell jämväl till driften av en
fiskodlingsanstalt av annat slag utgå emellertid bidrag av fiskeavgiftsmedel.
I vissa fall lämnas jämväl frivilliga understöd från flottningsföreningar.
Vidare åtnjuta hushållningssällskapen statsbidrag till driftskostnaderna
från ordinarie reservationsanslaget till fiskets befrämjande i
de särskilda orterna. Enligt kungörelsen den 10 december 1920, nr 824,
må dylikt bidrag uppgå till hälften av berörda kostnader. Såsom lantbrukstyrelsen
påvisat, har emellertid statsbidraget i verkligheten på
grund av anslagets otillräcklighet ej uppgått till nämnda andel av kostnaderna.
Enligt den av lantbruksstyrelsen uträknade procentfördelningen
(se sid. 50) av de till hushållningssällskapen från nämnda anslag under
åren 1923—1927 utlämnade bidrag skulle å fiskodling hava belöpt omkring
12,840 kronor under det att sällskapens utgifter för ändamålet uppgått till
33,880 kronor.
De privata fiskodlingsanstalterna hava anlagts av ägarna och underhållas
av dem. Södra Sveriges fiskeriförening åtnjuter, såsom förut berörts,
för sin fiskodlingsverksamhet bidrag av statsmedel. Utom i detta
särskilda fall utgår dock ej statsbidrag eller annat statsunderstöd till privat
fiskodling i allmänhet. Därest hushållningssällskap beviljar anslagtill
enskild fiskodlingsverksamhet, vilket i vissa fall skett, må dock sällskapet
till dylik utgift åtnjuta statsbidrag enligt ovannämnda kungörelse
den 10 december 1920, nr 824. För en viss art av fiskodling, nämligen
dammhushållning, finnes möjlighet att erhålla premier och lån från
det allmänna. Sålunda må enligt nyssnämnda kungörelse, med däri
genom kungörelsen nr 38/1924 vidtagen ändring, av ordinarie reservationsanslaget
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna årligen
1,000 kronor tilldelas hushållningssällskap eller landsting för att användas
till, bland annat, premiering av dammhushållningar (jfr sid. 2).
Dessutom kan jämlikt kungörelsen den 7 augusti 1907 (nr 61) angående
ändrade bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens befrämjande
med däri genom kungörelserna nr 151/1916, 359/1921 och 130/1928 vidtagna
ändringar hushållningssällskap eller landsting erhålla lån från
nämnda fond för utlämnande av låneunderstöd till, bland annat, anläggande
av fiskdammar. Lånen äro första året amorterings- och räntefria
samt skola därefter årligen amorteras med Vio och löpa med 3.6 procent
ränta. I övrigt har bidrag till privat fiskodling, huvudsakligen för utförda
inplanteringar och gjorda dammanläggningar, utgått med mindre belopp
från den s. k. Hammarströmska fonden (omkring 600 kronor vartannat år).
Vidkommande organisationen av en utvidgad fiskodlingsverksamhet
framhåller lantbruksstyrelsen i sina skrivelser den 2 december 1927 och
den 29 oktober 1928, att grundprincipen borde vara, att fiskodlingen i
stort sett handhades av ortskorporationerna, i främsta rummet hushåll
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264. (53
ningssällskapen, men även av bolag och privatpersoner. Den mera försöksmässiga
delen av verksamheten horde bedrivas av staten genom lantbruksstyrelsen.
Styrelsen anför härutinnan huvudsakligen följande.
Fiskodling i allmänhet avsåge uppenbarligen i första hand att gagna
fisket inom mera lokalt begränsade områden. Av denna anledning torde
intresserade ortskorporationer, i främsta rummet hushållningssällskap men
även landsting och fiskeriföreningar, kunna förväntas vara villiga att
aktivt medverka för fiskodlingens befrämjande. Hushållningssällskapen
hade också otvivelaktigt visat intresse för och även redan bedrivit fiskodlingsverksamhet,
örn ock hittills i relativt liten skala. Någon anledning
att nu frångå detta system exempelvis genom verksamhetens direkta
övertagande av staten syntes enligt lantbruksstyrelsens mening icke föreligga.
Särskilt torde sällskapen genom sin lokal- och personkännedom
ofta vara mera lämpade att ombesörja nödiga förarbeten vid anläggning
av dammar, nya anstalter, ordnandet med deras drift etc. än lantbruksstyrelsen.
Det kunde också framhållas, att all fiskodling vore ett led i
den direkta fiskproduktionen och sålunda i allmänhet syntes böra omhändertagas
av de däri närmast intresserade. Emellertid syntes det i fall,
där fiskodlingen —- särskilt beträffande yngeluppfödning av lax — bedreves
under försöksmässiga former vara lämpligt, att lantbruksstyrelsen
direkt handhade densamma. I sådant syfte borde de fiskodlingsanstalter,
som redan nu vore i verksamhet under lantbruksstyrelsens omedelbara
ledning, fortfarande kvarstå under styrelsen jämte de nyanläggningar,
som i samband med dessa anstalter kunde tänkas komma till stånd. Men
även i vissa andra fall torde verksamheten, då det gällde utprövandet av
nya metoder, böra bedrivas av lantbruksstyrelsen. Dessa statliga, under
lantbruksstyrelsens ledning stående anstalter borde, så vitt möjligt, vara
mönsteranstalter och tjäna såsom föredöme för sällskapens laxodlingsverksamliet.
Fiskodling komme givetvis även att under lantbruksstyrelsens
ledning drivas vid de föreslagna försöksstationerna för undersökningsverksamheten.
Beträffande av hushållningssällskap och landsting bedriven fiskodlings
verksamhet uttalar lantbruksstyrelsen i skrivelserna den 2 december
1927 och den 29 oktober 1928, att kostnaderna för verksamheten
i främsta rummet syntes böra bestridas av fiskeavgifter. Då en utvidgad
fiskodlingsverksamhet ansåges böra komma till stånd, utan att fiskeavgiftsmedel
funnes för handen eller där sådana vore tillräckliga, borde till
ortskorporationens utgifter för ändamålet utgå direkta bidrag av statsmedel
enligt nu gällande grunder eller med hälften av korporationens
egna kostnader.
I omförmälda skrivelser framhåller lantbruksstyrelsen vidare, att hela
fiskodlingsverksainheten borde stå under kontroll av lantbruksstyrelsen.
Denna kontroll kunde i allmänhet utövas genom vederbörande fiskeriintendent,
vilken enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle vara ledamot i hushållningssällskaps
fiskerinämnd eller annat motsvarande organ. För utlämnando
av fiskeavgiftsmedel eller statsbidrag till fiskodlingsverksamhet
borde därför föreskrivas såsom allmänt villkor, att verksamheten skulle
64 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 264.
ställas under lantbruksstyrelsens kontroll. För erhållande av statsbidrag1
syntes böra uppställas såsom ytterligare villkor, att en plan skulle uppläggas
över fiskodlingsverksainheten i fråga om såväl anstalternas drift
som fiskinplanteringarnas utförande och att denna plan skulle godkännas
av fiskeriintendenten. Därigenom skulle olämpliga inplanteringar kunna
säkrare förebyggas och fiskodlingsverksainheten ledas i en bättre rikt
ning.
Med anledning av lantbruksstyrelsens förslag örn användande av fiskeavgifter
till fiskodlingsverksambet må erinras, att de olika slagen av
fiskeavgifter, såsom förut nämnts (sid. 37), av lantbruksstyrelsen hänföras
till fem grupper, nämligen:
I. Avgifter, utdömda genom Kungl. Maj:ts resolutioner, oftast vid tillstånd
till överbyggande av kongsådra. Medlen avse upphjälpandet av
fisket, oftast laxfisket, inom visst vattenområde.
II- Avgifter, utdömda jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen, avseende upphjälpandet
av fisket inom visst vattendrag eller viss sjö.
III. Avgifter, utdömda genom länsstyrelsers utslag angående inrättande
av allmän flottled, avseende upphjälpandet av fisket inom vattenområdet.
IV. Avgifter, utdömda jämlikt 6 kap. 9 § vattenlagen, avseende att upphjälpa
fisket inom .av flottning skadade vattenområden, ävensom vissa
tillfälligt utdömda flottningsavgifter.
V. Avgifter, utdömda jämlikt 2 kap. 10 § vattenlagen, avseende upphjälpandet
av fisket inom landet i allmänhet.
Lantbruksstyrelsen framhåller att, enär fiskeavgifter utdömts såsom
kompensation för skada å fiske, borde utlämnande av fiskeavgiftsmedel
för fiskodling, som ju avsåge att avhjälpa skadan, icke förbindas med
villkor för ortskorporation att själv bidraga med visst belopp, på sätt föreskreves
i fråga örn åtnjutande av statsbidrag.
I sin skrivelse den 2 december 1927 uttalar lantbruksstyrelsen, att folden
utvidgade laxodlingsverksamheten borde tagas i anspråk de under I
—III avsedda fiskeavgifter, vilka delvis redan kommit till användningför
laxodling. Rörande fiskodlingsverksamhet av annat slag ifrågasätter
styrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928, att för dylik fiskodling skulle
tagas i anspråk dels vissa till grupperna I—III hänförliga lokala fiskeavgifter,
beträffande vilka vid utdömandet föreskrift ej lämnats örn användning
särskilt för laxodling, dels viss del av de under grupp IV örn
förmälda, jämlikt kungörelsen den 31 december 1919, nr 869, influtna tillfälliga
flottningsavgifter dels ock under grupp V upptagna avgifter enligt
2 kap. 10 § vattenlagen, i den mån desamma ej i enlighet med vad styrelsen
i annat sammanhang föreslagit borde användas till bestridande av
kostnadema för undersökningsverksamheten (jfr sid. 38). I fråga
örn användningen av under grupp IV omförmälda avgifter enligt
6 kap. 9 § vattenlagen och viss del av ovanberörda tillfälliga flottningsavgifter
yttrar styrelsen, att avgifter av förstnämnda slag, som i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
65
framtiden torde komma att utdömas till avsevärda belopp, borde huvudsakligen
användas för fiskodling, att nämnda del av de tillfälliga flottningsavgifterna
borde fonderas för att användas i samband med framdeles
utdömda avgifter enligt 6 kap. 9 § vattenlagen för motsvarande älvar
samt att styrelsen ämnade framdeles i varje särskilt fall till Kungl.
Majit inkomma med närmare utredning i berörda hänseenden.
Vad särskilt angår laxodlingsverksamheten har lantbruksstyrelsen i sin
skrivelse den 2 december 1927 framlagt en omfattande utredning, innefattande
en plan för en utvidgad laxodling enligt ovan angivna grunder
i olika flodområden.
Styrelsen framhåller, att en utvidgning av nuvarande laxodlingsverksamhet
borde bestå dels i ett utökande av kläckningsmöjligheterna vid
vissa anstalter och dels i anläggning av dammar för yngeluppfödning.
Kläckningen borde enligt styrelsens mening så vitt möjligt koncentreras
huvudsakligen till en anstalt för varje laxförande älv, därvid alla ansträngningar
måste inriktas på anskaffande av tillräckligt antal avelslax.
Uppfödningen av laxyngel borde på grund av den begränsade erfarenheten
på området tillsvidare bedrivas mera försöksmässigt samt förläggas
till sådana platser, där god tillgång på lämpligt vatten funnes, möjligheterna
att transportera laxungarna vore gynnsamma och kostnaderna för
dammarnas anläggning ej alltför stora.
Den av lantbruksstyrelsen uppgjorda planen berör Torne älv, Lule älv,
Ume älv, Ångermanälven-Faxälven, Indalsälven, Ljungan, Ljusnan, Dalälven,
Emån, Mörrumsån, Helgeån, hallandsåarna Lagan, Nissan, Ätran
och Viskan, Göta älv, Klarälven och Gullspångsälven. För varje flodområde
angiver styrelsen de åtgärder, utökad kläckning eller anläggande av
dammar för yngeluppfödning, som anses böra vidtagas, samt om och i
vad mån kostnaderna därför böra bestridas av fiskeavgifter eller av
hushållningssällskapen med statsbidrag till hälften av utgifterna. Av
de i planen omnämnda laxodlingsanstalterna skulle tillsvidare blott
tre, nämligen de staten tillhöriga anstalterna Kvarnbäcken vid Indalsälven,
Älvkarleby vid Dalälven och Mörrum vid Mörrumsån, bedrivas
direkt av lantbruksstyrelsen, varjämte ifrågasatta uppfödningsdammar
såsom mera varande försöksanläggningar skulle omhänderhavas av styrelsen.
Hela den övriga laxodlingsverksamheten skulle åvila ortskorporationerna.
Statsbidrag skulle allenast erfordras för laxodlingsanstalter
vid Luleälv, Ångermanälven, Indalsälven (Kvarnbäcken), Mörrumsån
(Mörrum) och Ätran.
Lantbruksstyrelsen framhåller, att planen givetvis ej kunde genomföras
på en gång. Den borde därför först komma till stånd vid de älvar, där
en ökad laxodling på grund av industriens inverkan eller av andra orsaker
vore mest påkallad. Dit hörde Lule älv, Indalsälven, Ljungan, Dalälven,
Mörrumsån, Klarälven och Gullspångsälven. Organiserandet av
laxodlingen vid dessa älvar borde snarast igångsättas och fullföljas, i den
mån arbetet kunde medhinnas. Till en senare period kunde däremot anBihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 227 haft. (Nr 264.)
5
66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
stå med sådana älvar, där fara för laxfiskets tillbakagång ej syntes vara
så överhängande. Till denna grupp liörde Ume älv, ÅngermanälvenFaxälven,
Ljusnan, Emån, Helgeån, Lagan, Ätran och Göta älv.
Körande det närmare innehållet av lanthruksstyrelsens förslag enligt
omiörmälda plan må här allenast upptagas vad styrelsen ifrågasätter beträffande
utvidgad laxodling i Mörrumsån:
Laxodlingsanstalten vid Mörrum, som underhölles genom avgifter, som
arrendatorn av Mörrums kronofiske vore pliktig erlägga, vore i det närmaste
rustad mottaga de rommängder, som för närvarande kunde erhållas.
Emellertid förelåge på grund av de många kraftverkens tillkomst
samt laxens därigenom hindrade uppgång och försvårade existensmöjligheter
behov av anläggande av uppiödningsdammar. Kostnaderna därlör
torde kunna beräknas till omkring 12,000 kronor. Dessa kostnader kunde
till största delen täckas genom fonderade lokala fiskeavgiiter, som utdömts
genom Kungl. Majlis resolutioner den 30 augusti 1907 och den 5
mars 1911 angående tillstånd till uppförande av dammbyggnad m. m. och
vilka årligen utginge med tillhopa 1,789 kronor 75 öre. Dock erfordrades
därutöver ytterligare ett belopp å omkring 3,000—4,000 kronor. De årliga
driftkostnaderna för dammanläggningarna, förslagsvis beräknade till
1.000 kronor, kunde lämpligen bestridas av omförmälda fiskeavgifter.
Med hänsyn därtill, att avsett vore, att hela Mörrumsåns laxfiske efter
statsinlösen av därstädes befintliga enskilda fisken skulle komma i statens
ägo, syntes lämpligast, att hela laxodlingsverksamheten vid ån och
således även kläckningsanstalten vid Mörrum övertoges av lantbruksstyrelsen.
De årliga kostnaderna för verksamheten torde, utom ovannämnda
belopp å 1,000 kronor, kunna beräknas uppgå till 4,000 kronor, därav
3.000 kronor till avlöning åt föreståndare och 1,000 kronor till rom anskaffning
m. m. Utöver de årliga fiskeavgifterna skulle således erfordras ett
årligt belopp å omkring 3,210 kronor. Detta belopp syntes kunna bestridas
av den beräknade arrendeavgiften för kronolaxfisket och sålunda ej
behöva utgå av direkta statsmedel.
I anslutning till vad lantbruksstyrelsen yttrat i fråga örn statsinlösen
av enskilda laxfisken i Mörrumsån må erinras, att riksdagen med bifall
till därom av Kungl. Majit åren 1926 och 1929 gjorda framställningar
(prop. 1926 nr 186 och 1929 nr 165; K, skr. 1926 nr 181 och 1929 nr 86),
bland annat, bemyndigat Kungl. Majit att i samband med viss inflyttning
av den för laxfisket i Mörrumsbukten fastställda fredningslinjen träffa
uppgörelse med ägarna till de enskilda laxfiskena i Mörrumsån örn inlösen
av fiskena. Sedan på grund av nämnda bemyndiganden Kungl.
Majit genom beslut den 22 mars 1929 anbefallt länsstyrelsen i Blekinge
att för kronan godtaga av vissa ägare till taxerade laxfisken gjorda
erbjudanden att sälja dessa fisken till kronan, har länsstyrelsen träffat
köpeavtal, varigenom kronan av de taxerade laxfiskena i ån, vilkas sammanlagda
taxeringsvärde för år 1928 uppgick till 397,100 kronor, inlöst
fisken med ett taxeringsvärde av tillhopa 316,500 kronor. Vidare har
länsstyrelsen anbefallts att inleda förhandlingar med ägare av övriga
laxfisken rörande försäljning av desamma till kronan.
67
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Vad angår behovet av anslag för en av staten och ortskorporationer bedriven
utvidgad fiskodlingsverksamhet beräknar lantbruksstyrelsen i sin
skrivelse den 2 december 1927 statens utgifter för genomförande av den
ifrågasatta planen för en utvidgad laxodling på följande sätt:
Engångs- utgifter kronor |
Årliga utgifter kronor |
||
För närmast kommande budgetår |
|||
Statens anstalter |
Indalsälven |
— |
1,000 |
Mörrumsån |
4,000 |
— |
|
Hushållningssällskapens anstalter |
Lule älv |
— |
1,150 |
För senare budgetår |
|||
Hushållningssällskapens anstalter |
Ätran |
4,000 |
400 |
Ångermanälven |
5,000 |
500 |
|
Summa kronor 13,000 |
3,050. |
Lantbruksstyrelsen erinrar till denna utgiftsberäkning, att statens utgifter
för laxodlingsverksambeten eventuellt skulle kunna minskas, i den
mån ytterligare fiskeavgifter komme att utdömas.
För beredande av medel till de beräknade statsutgifterna för laxodlingsverksambeten
förordar lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 2 december
1927 — under erinran att medelsbebovet under de närmaste åren komme
att växla rätt betydligt — uppförande i riksstaten av ett extra förstärkningsanslag
till ordinarie reservationsanslaget till fiskets befrämjande i
de särskilda orterna, vilket förstärkningsanslag i anslutning till ovannämnda
utgiftsberäkning för närmaste budgetår föreslås skola upptagas
till 6,150 kronor.
I sin skrivelse den 29 oktober 1928, vilken, såvitt angår fiskodling,
huvudsakligen behandlar annan fiskodling än laxodling, framhåller
lantbruksstyrelsen, att för åstadkommande av en utvidgad fiskodlingsverksamhet
erfordrades högre bidrag av statsmedel till hushållningssällskapen,
som ej borde bära hela kostnaden därför. Till deras förfogande
borde ställas så stort belopp, att de, såsom nu gällande statsbidragsbestämmelser
syntes förutsätta, finge sina utgifter för fiskodling till hälften
täckta. För ändamålet syntes tillsvidare — tills någon erfarenhet
vunnits — böra beräknas ett belopp av åtminstone 20,000 kronor eller
omkring 7,150 kronor mera än det belopp å ungefär 12,850 kronor, som
för närvarande kunde beräknas utgå i statsbidrag till hushållningssällskapens
fiskodlingsverksamhet.
Vidkommande den av enskilda bedrivna fiskodlingsverksamheten förordar
lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928, att denna verksamhet
kommer i åtnjutande av bättre understöd från det allmänna.
Styrelsen föreslår sålunda, att möjlighet beredes enskilda att för fiskod
-
68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
ling i allmänhet erhålla dels lån ur fonden för fiskerinäringens befrämjande
dels ock premier från ordinarie reservationsanslaget till fiskets
befrämjande i de särskilda orterna. För sistnämnda ändamål förordas
höjning av nuvarande anslagsbelopp å 1,000 kronor för premiering med
minst 1,000 kronor. Till stöd för förslaget i dessa delar anför lantbruksstyrelsen
i nyssnämnda skrivelse huvudsakligen följande:
Med hänsyn till den ökning av fiskeriföreningsverksamheten och det
därmed följande större intresset för en god fiskevård, som kunde spåras
över allt i landet och som komme att än mera utvecklas i samband med
en bättre ordnad lokal fiskeriadministration, kunde den enskilda fiskodlingsverksamheten
förväntas taga en ökad omfattning. Emellertid vore
möjligheterna för erhållande av understöd för fiskodling för produktion
av utplanteringsfisk för närvarande mycket små. Att endast dammhushållning
blivit föremål för statsmakternas omvårdnad sammanhängde
troligen därmed, att denna gren av fiskodlingen vore betydligt
äldre i vårt land, medan fiskodling av förstnämnda slag ända till senare
år huvudsakligen handhafts av hushållningssällskapen. I och med det att
odling av utplanteringsfisk börjat vinna insteg även på det enskilda området,
syntes något giltigt skäl ej kunna förebringas, varför dylik fiskodling
icke skulle komma i åtnjutande av samma förmåner som dammhushållning.
Odling av utplanteringsfisk komme, även örn den givetvis i
första hand avsåge att gagna det egna fisket, i de flesta fall även andra
fiskevattensägare och sålunda i viss mening även det allmänna till nytta.
Särskilt i landets norra och mellersta delar torde dylik fiskodling av
höstlekande fiskslag, såsom sik, röding och laxöring, komma att spela
en långt större roll än dammhushållningen.
Möjlighet syntes därför böra beredas enskilda att erhålla lån ur fonden
för fiskerinäringens befrämjande för fiskodling i allmänhet och således
även för fiskodling för produktion av utplanteringsfisk. Dylika lån torde
närmast komma att anlitas för anläggning av fiskodlingsanstalter eller
inrättningar av större måttstock, huvudsakligen avsedda för försäljning
av yngel i större skala. Enär nämnda fond under senare år ej anlitats i
full utsträckning, torde någon höjning av fonden för nu avsett ändamål
för närvarande ej behöva ifrågakomma.
För smärre enklare fiskodlingsanläggningar, som helt avsåge förbättring
av beståndet i det egna fiskevattnet eller möjligen även försäljning
i mindre skala, vore premieringen en lämplig form för ekonomisk uppmuntran.
Därför erforderliga medel torde böra anvisas från ordinarie
reservationsanslaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna, av vilket
anslag ett belopp av 1,000 kronor vore avsett till premiering av dammhushållningar
och insjöfisken m. m. Ehuru sistnämnda belopp ej varje
år tagits fullt i anspråk för omförmälda ändamål, torde med hänsyn till
det under senare åren ökade antalet fiskevårdsföreningar, vilkas verksamhet
vore förtjänt av all uppmuntran, vara att förvänta, att berörda belopp
skulle bliva otillräckligt för tillgodoseende jämväl av den föreslagna
ökade möjligheten att erhålla premier. En höjning av anslagsbeloppet
för premiering, vilket före 1924 uppgått till 5,000 kronor, med tillsvidare
minst 1,000 kronor vore erforderlig. Belöningarna i fråga torde böra utgå
efter samma grunder som hittills.
69
Kungl. May.ts proposition Nr 264.
Av de i ärendet avgivna yttrandena inhämtas bland annat följande beträffande
frågan om en utvidgad fiskodlingsverksamhet:
Från många håll framhålles betydelsen av en ökad fiskodling för åstadkommande
av en böjd fiskavkastning. Särskilt betonas att en utökad
laxodlingsverksamhet vore nödvändig för förbättrande av laxfisket. Mot
lantbruksstyrelsens förslag till organisation av en utvidgad fiskodlingsverksamhet
hava i allmänhet ej framställts några erinringar. Ett pal
hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse dock, att lantbruksstyrelsen
ej bör omhänderliava fiskodlingsverksamhet utan att denna belt bör bedrivas
av hushållningssällskapen under lantbruksstyrelsens kontroll. En
fiskeriintendent samt vissa länsstyrelser oell hushållningssällskaps förvaltningsutskott
göra anmärkning mot den av lantbruksstyrelsen ifrågasätta
kontrollen över hushållningssällskapens fiskodlingsverksamhet, därvid
uttalas, att det ej behövde föreskrivas, att alla fiskodlingsplaner skulle
godkännas av fiskeriintendenten utan vore tillfyllest, att fiskeriintendenten
bade säte i fiskerinämnderna. Från flera andra hall framhålles däremot
angelägenheten av att med hänsyn till det stora antalet misslyckade
fiskinplateringar få genomförd en effektiv kontroll över fiskodlingsverksamheten
och tillstyrkes lantbruksstyrelsens förslag härutinnan. Flera
hushållningssällskaps förvaltningsutskott understryka, såsom förut berörts,
behovet av ökat statsbidrag till sällskapens verksamhet.
Mot den av lantbruksstyrelsen uppgjorda planen för en utvidgad laxodlingsverksamhet
inom olika flodområden framställes i allmänhet ej
några erinringar. I många yttranden framhålles svårigheten att anskaffa
avelslax och understrykes i anslutning härtill betydelsen av att yngeluppfödning
i dammar kommer till utförande i tillräcklig omfattning. Från
Hallands och Kalmar län uttalas såsom önskvärt, att en utvidgad laxodling
i Hallandsåarna och Emun kommer till stånd tidigare än lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, därvid beträffande Hallandsåarna erinras örn den
goda beskaffenheten av därstädes fångad lax. I fråga örn den föreslagna
laxodlingen i Luleälv anmärker Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, att på grund av sällskapets svaga ekonomi kraftigare
understöd från statens sida till laxodlingsverksamketen än lantbruksstyrelsen
föreslagit vore oundgängligen nödvändigt.
Beträffande lantbruksstyrelsens förslag, att driftkostnaderna för laxodlingsanstalten
vid Mörrum skulle, i den mån de ej komme att täckas av
lokala fiskeavgiftsmedel, utgå av arrendeavgiften för kronans laxfiske i
Mörrumsån yttrar domänstyrelsen — som först avgivit utlåtande över
enbart lantbruksstyrelsens förslag angående upphjälpande av laxfisket
samt sedermera avgivit nytt utlåtande över nämnda förslag och förslaget
angående upphjälpande av sötvattensfisket — i det förra utlåtandet att,
då domänstyrelsens förvaltningsuppgifter ej omfattade laxodlingsverksamhet,
för berörda ändamål erforderliga medel syntes böra anvisas på
sätt skedde för annat fiskes upphjälpande. I det senare utlåtandet tillstyrker
emellertid domänstyrelsen, att till bestridande av driftkostnaderna
för anstalten tages i anspråk av lantbrukstyrelsen föreslaget belopp å
omkring 3,200 kronor av inflytande arrendemedel. Domänstyrelsen anför
därvid, att de för laxodlingens upphjälpande föreslagna åtgärder vore
av stort viirde, enär avkastningen av kronans laxfiske i ån syntes avsevärt
avtaga. Sålunda hade det årliga arrendet för nämnda laxfiske, vilket
under löpande, den 14 mars 1930 utgående arrendeperiod uppginge till
Yttranden.
Departements•
chefen.
70 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 264.
21.000 kronor, vid arrendeuppskattning för förnyad upplåtelse i betraktande
särskilt av de låga fångstsiffrorna under senare tid värderats till
15.000 kronor oell vid arrendets utbjudande under år 1929 hade icke avgivits
högre anbud än 7,900 kronor. Statskontoret har på de av domänstyrelsen
i dess först avgivna utlåtande anförda skäl biträtt styrelsens däri
gjorda uttalande beträffande användningen av arrendemedel för Mörrums
kronolaxfiske.
Vad angår sättet för anvisande av de bidrag från staten, som kunde erfordras
för genomförande av den av lantbruksstyrelsen uppgjorda planen
till en utvidgad laxodling, uttalar statskontoret, att det syntes lämpligast
att anvisa härför erforderliga medel av fiskeavgifter enligt 2 kap.
10 § vattenlagen.
Mot lantbruksstyrelsens förslag örn bättre understödjande av den av enskilda
bedrivna fiskodlingsverksambeten göres i allmänhet ej några erinringar.
I ett par yttranden uttalas dock, att det av lantbruksstyrelsen
för premiering av, bland annat, fiskodling ifrågasatta anslagsbeloppet
2.000 kronor vore allt för lågt och borde avsevärt höjas. Statskontoret,
som ej har något att erinra mot den ifrågasatta möjligheten att för fiskodling
i allmänhet erhålla lån från fonden för fiskerinäringens befrämjande.
anför, att förslaget därutinnan torde förutsätta, att ytterligare medel
tillfördes fonden, åtminstone såvida lånen för det nya ändamålet icke
begränsades till helt obetydliga belopp. Fonden måste nämligen anses praktiskt
taget fullt utnyttjad för de ändamål, för vilka den för närvarande
vore avsedd. Under budgetåret 1929/1930 kunde utlåningen beräknas
komma att uppgå till omkring 1,000,000 kronor, till mötande varav kunde
disponeras likvida kapitaltillgångar å tillhopa omkring 235,000 kronor
samt inflytande amorteringar, beräknade till omkring 800,000 kronor.
Därest Kungl. Majit emellertid skulle finna lämpligt föreslå ökning av
fondens storlek, hade statskontoret ej något att erinra däremot.
I anslutning till vad domänstyrelsen i sitt senare utlåtande anfört rörande
Mörrums kronolaxfiske må vidare nämnas, att enligt från
domänstyrelsen lämnad uppgift laxfisket numera av domänstyrelsen utarrenderats
för en tid av ett år räknat från den 14 mars 1930 mot en arrendeavgift
av 5,400 kronor och mot enahanda skyldighet för arrendatorn
att betala bidrag till laxodlingsanstalten vid Mörrum och tillhandahålla
avelslax, som föreskrivits i tidigare arrendekontrakt rörande laxfisket.
En utvidgad och ändamålsenligt bedriven fiskodlingsverksamhet torde
vara av mycket stor betydelse för upphjälpande av sötvattensfisket. Ej
minst torde en utvidgad laxodling vara viktig såsom ägnad att bevara och
utveckla laxfisket, som under senare tid torde hava avsevärt försämrats.
Den av lantbruksstyrelsen föreslagna organisationen av fiskodlingsverksamheten
synes mig lämplig. Verksamheten torde sålunda huvudsakligen
böra bedrivas av ortskorporationer, i främsta rummet hushållningssällskapen,
men fiskodling av mera försöksmässig art omhänderhavas
av lantbruksstyrelsen.
För att fiskodlingsverksamheten skall leda till åsyftat resultat synes
erforderligt, att densamma ställes under sakkunnig kontroll. Att utförda
71
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
fiskinplantningar ganska ofta visat sig mindre verksamma för höjande
av fiskavkastningen torde till stor del hava berott på saknaden av sakkunnig
ledning. Lantbruksstyrelsens förslag, att hela den fiskodlingsverksamhet,
till vilken bidrag av fiskeavgiftsmedel eller statsbidrag
skulle utgå, bör ställas under kontroll av lantbruksstyrelsen, vilken kontroll
i allmänhet skulle utövas av vederbörande fiskeriintendent, synes
ägnat att åstadkomma bättring i berörda hänseende. I anslutning härtill
biträder jag jämväl lantbruksstyrelsens uppfattning, att för tillgodonjutande
av statsbidrag till fiskodling bör ytterligare krävas, att plan över
verksamheten skall hava godkänts av vederbörande fiskeriintendent.
Därav torde några olägenheter ej behöva uppkomma för hushållningssällskapen.
Erinras må jämväl i detta sammanhang att genom den av mig i det
föregående tillstyrkta undersöknings- och försöksverksamheten bättre möjligheter
beredas att undvika olämpliga fiskinplanteringar.
Den av lantbruksstyrelsen uppgjorda planen för en utvidgad laxodlingsverksambet
i olika flodområden synes lämpad att läggas till grund för
denna verksamhet. Såsom styrelsen anfört, torde planen först böra komma
till utförande vid de flodområden, där en ökad laxodling är mest påkallad.
Till sådana flodområden hänför styrelsen, bland andra, Mörrumsån.
På sätt styrelsen föreslagit synes lämpligt, att vid nämnda å anläggas
dammar för laxyngeluppfödning samt att verksamheten vid dessa och
driften av den kronan tillhöriga laxodlingsanstalten vid Mörrum övertages
av lantbruksstyrelsen.
Vad angår sättet för beredande av medel för en utvidgad fiskodlingsverksambet
biträder jag i huvudsak lantbruksstyrelsens förslag, att
hushållningssällskaps och landstings utgifter för verksamheten i
främsta rummet böra bestridas av fiskeavgiftsmedel samt att statsbidrag
till kostnader, som ej täckas på dylikt sätt, må utgå enligt nu gällande
grunder eller med hälften av sistnämnda utgifter. Vidkommande den
omfattning, i vilken fiskeavgiftsmedel böra tagas i anspråk för ifrågavarande
ändamål, är jag emellertid i viss mån av annan mening än lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen bar förordat, att för den utvidgade
laxodlingsverksambeten ej borde användas andra än lokala fiskeavgifter,
samt att för annan fiskodlingsverksambet skulle tagas i anspråk ej blott
lokala fiskeavgifter, i den mån de ej komme att användas för laxodling,
utan jämväl till befrämjande av fisket inom landet avsedda avgifter
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen. I anslutning till vad statskontoret anfört,
anser jag, att fiskeavgifter av sistnämnda slag böra tagas i anspråk jämväl
för den utvidgade laxodlingen, samt att de utgifter till detta ändamål,
för vilkas täckande lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 2 december
1927 ifrågasatt ett förstärkningsanslag till ordinarie reservationsanslaget
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna, huvudsakligen böra bestri
-
72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
das av dylika avgifter. Något särskilt anslag i riksstaten torde sålunda
ej böra äskas med hänsyn till laxodlingsverksamheten.
Vad särskilt angår den del av utgifterna för anläggande av laxuppfödningsdammar
vid Mörrumsån, som enligt lantbruksstyrelsen förslag
skulle bestridas av det ifrågasatta förstärkningsanslaget, torde jag böra
nämna, att enligt inhämtade upplysningar numera finnes så stor odisponerad
behållning av de lokala fiskeavgifter, som enligt lantbruksstyrelsen
mening i första band borde användas till anläggningskostnaderna,
att desamma belt kunna bestridas av berörda behållning. Vidkommande
kostnaderna för driften av nämnda dammar och laxodlingsanstalten vid
Mörrum har lantbruksstyrelsen föreslagit, att dessa kostnader, som av
lantbruksstyrelsen beräknats till omkring 5,000 kronor, borde bestridas av
arrendeavgiften för Mörrums kronolaxfiske, i den mån de ej täcktes
av sist omförmälda fiskeavgifter, som utgå med 1,789 kronor 75 öre årligen,
samt att av arrendeavgiften sålunda omkring 3,210 kronor skulle tagas
i anspråk för nämnda ändamål. Enär staten efter nyligen träffade överenskommelser
örn inlösen av enskilda laxfisken i Mörrumsån är ägare
till största delen av laxfiskena i ån och laxodlingsverksamheten sålunda
huvudsakligen skulle komma staten till godo, synes rimligt, att staten
tillskjuter erforderligt belopp till driften av verksamheten. Erinras må,
att i de under senare tid upprättade arrendekontrakten angående nämnda
kronolaxfiske intagits förbehåll örn skyldighet för arrendatorn att
erlägga visst belopp och tillhandahålla avelslax för upprätthållande av
driften vid laxodlingsanstalten. Det belopp, som utöver omförmälda fiskeavgifter
för framtiden erfordras för upprätthållande av verksamheten
vid laxodlingsanstalten och uppfödningsdammarna, torde lämpligen böra
utgå av inflytande arrendeavgifter för laxfiskena, vilka samtliga ingå
bland domänfondens tillgångar.
Vidkommande storleken av det understöd, staten bör lämna till av hushållningssällskap
och landsting bedriven fiskodlingsverksamhet, synes
mig för åstadkommande av en ökad fiskodlingsverksamhet nödvändigt,
att avsevärt högre statsanslag än för närvarande finnes tillgängligt för
ändamålet. Det torde nämligen knappast kunna fordras, att hushållningssällskapen,
vilka enligt vad lantbruksstyrelsen påvisat ej fått melan
omkring 38 procent av sina utgifter för nuvarande fiskodlingsverksamhet
täckta medelst statsbidrag, ensamma skola bära de ökade utgifterna.
Jag tillstyrker fördenskull lantbruksstyrelsens förslag, att för ändamålet
beräknas ett belopp av omkring 20,000 kronor, innebärande enligt
lantbruksstyrelsens beräkning en höjning med 7,150 kronor av det för
närvarande till fiskodling utgående statsbidraget.
I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag den av enskilda bedrivna
fiskodlingsverksamheten böra erhålla kraftigare understöd från det allmänna
än den för närvarande åtnjuter. Jag förordar därför, att möjlighet
beredes såväl att från ordinarie reservationsanslaget till fiskets befräm
-
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
jamie i de särskilda orterna utlämna premier jämväl för fiskodling i allmänhet
som även att från fonden för fiskerinäringens befrämjande bevilja
låneunderstöd för dylikt ändamål. Den för premiering avsedda anslagsposten,
som för närvarande är upptagen till 1,000 kronor, torde i enlighet
med lantbruksstyrelsens förslag böra höjas med 1,000 kronor. Någon
ökning av omförmälda fond torde däremot, innan närmare erfarenhet
vunnits örn medelsbehovet för utlämnande av lån till fiskodling, ej
böra vidtagas.
Undervisning och upplysning på fiskets område.
Enligt utredning, som lämnats i det av sakkunniga för omorganisation
av lantbruksstyrelsen m. m. den 17 juni 1920 avgivna betänkandet,
bedrevs fiskeriundervisning i Sverige redan i mitten av 1800-talet, då en
kurs anordnades i Brännkyrka socken nära Stockholm. Sedermera anordnades
liknande kurser även på andra platser, såväl under mera fasta former
och årligen återkommande som även mera tillfälligt.
Från och med år 1908 har fiskeriundervisning bedrivits vid södra Sveriges
fiskeriförenings försöksstation vid Aneboda, där numera vårt lands
enda fiskeriskola är belägen. Föreningen åtnjuter för sin upplysningsoch
undervisningsverksamhet årligt statsbidrag, som under de sistförflutna
budgetåren uppgått till 8,650 kronor. (Jfr 1930 års statsverksproposition
IX H. T. punkt 108.) Undervisningen, som är av såväl teoretisk
som praktisk natur, omfattar flertalet för sötvattensfisket viktiga
områden av fiskerinäringen, därvid dammkulturen med hänsyn till
dess stora betydelse för landets södra delar upptager en jämförelsevis
stor del av undervisningsprogrammet. Vid fiskeriskolan hava ett
stort antal länsfiskeritjänstemän utbildats. Därjämte har årligen en
eller flera kurser vid skolan besökts av fiskare, lantbrukare och andra
fiskeriintresserade, vilka önskat inhämta kunskaper inom vissa grenar av
fiskerinäringen. Beträffande de principer, efter vilka undervisningen vid
skolan bedrives, må anmärkas följande ur lantbruksstyrelsens skrivelse
den 29 oktober 1928:
De i undervisningen ingående ämnena uppdelas på olika kurser, vilka
kunna genomgås oberoende av varandra. Dessa kurser äro:
1. Kurs i redskapstillverkning. Denna kurs pågår i 10 veckor, varunder
även hållas minst 26 föreläsningar i fiskeribiologi, fiskodling, fiskerilagstiftning
m. m.
2. Elementär kurs i dammhushållning, vilken pågår 6 dagar i juni månad
med minst 24 undervisningstimmar, huvudsakligen omfattande karpoch
sutareodling.
3. Fortsättningskurs i dammhushållning, vilken kurs tager en tid av
5 veckor i anspråk och börjar omedelbart i anslutning till föregående kurs
med 144 undervisningstimmar, omfattande såväl teoretiska som praktiska
arbeten.
4. Avslutningskurs. Denna kurs pågår 10 dagar i november månad med
minst 40 undervisningstimmar, omfattande repetition av föregående kur
-
Nuvarande
fiskeriundervisning
och
upplysningsverksamhet
sötvattensfiskets
område.
74
1917 års
sakkunniga
för omorganisation
av
lantbruksstyrelsen
m. m.
Lantbruks
styrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
ser. I denna kurs få blott sådana elever deltaga, som dels genomgått samtliga
föregående kurser, dels även praktiserat under 6 månader vid föreningens
dammanläggningar och insjöfisken. Eleverna i denna kurs erhålla
avgångsbetyg.
I den högre och lägre lantbruksundervisningen ingår ej någon undervisning
i fiskevård. Enligt vad lantbruksstyrelsen upplyser hava dock vid
några lantbruks- och lantmannaskolor hållits enstaka föreläsningar eller
kurser i fiske och fiskevård av länsfiskeritjänstemän och tjänstemän vid
södra Sveriges fiskeriförening. Vidare hava vid i länen anordnade jordbruksdagar
av statens och länens fiskeritjänstemän hållits föreläsningar
över fiskevård m. m. Undervisningen vid skogshögskolan, såväl på jägmästar-
som forstmästarkursen, och vid skogsskolorna omfattar däremot
även fiskevård.
Slutligen må erinras, att enligt kungörelsen den 10 december 1920, nr 824,
med däri gjorda ändringar ett belopp å 2,500 kronor årligen må utgå från
ordinarie reservationsanslaget till fiskets befrämjande i de särskilda orterna
till studieresor för fiskare, fiskeriarbetare och länsfiskeritjänstemän.
Förut omförmälda sakkunniga för omorganisation av lantbruksstyrelsen
m. m. föreslogo i sitt den 17 juni 1920 avgivna betänkande, att fasta
fiskeriskolor, huvudsakligen för utbildning av fiskeritjänstemän, skulle
upprättas vid de av de sakkunniga föreslagna tre statliga försöksstationerna.
Den vid fiskeriskolan i Aneboda använda undervisningsplanen skulle
i huvudsak komma till tillämpning vid skolorna, men därjämte skulle blivande
fiskeritjänstemän erhålla viss teoretisk utbildning genom medverkan
från den ifrågasatta centrala undersökningsanstalten samt ytterligare
praktisk utbildning vid, bland annat, försöksstationerna. Förutom
denna skolundervisning skulle enligt de sakkunnigas förslag genom
hushållningssällskapens föranstaltande kortare fristående kurser för
fiskare och allmänheten anordnas i olika delar av landet. För anordnande
av dessa kurser ifrågasattes statsbidrag å 5,000 kronor. Vidare
borde enligt de sakkunnigas mening undervisning i dammhushållning,
fiskodling och fiskevård upptagas vid lantbruksinstituten samt lantmanna-
och lantbruksskolorna.
Lantbruksstyrelsen framhåller i sin skrivelse den 29 oktober 1928 tili
en början vissa allmänna synpunkter beträffande fiskeriundervisningen:
Avsikten med undervisning på sötvattensfiskets område borde dels vara
att utbilda blivande länsfiskeritjänstemän och dels att bibringa fiskare,
fiskodlare övensom andra personer, vilka hade intresse för eller under sin
verksamhet komme i beröring med fiskerifrågor, nödiga kunskaper på hithörande
områden. Särskilt önskligt vore, att med det intresse för fiskodling,
exempelvis av gädda och höstlekande fiskslag, som nu ofta förefunnes, någon
allmännare undervisning på detta område kunde finnas tillgänglig
liksom även att de personer, som genomginge högre och lägre lantbruks
-
75
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
skolor och som sedermera ofta korinne i beröring med fiskerispörsmål, erhölle
någon underbyggnad på hithörande områden. Härtill komme, att det
även för länsfiskeritjänstemännen vore av stort värde att vid fortsättningskurser
eller vid tillfälliga fiskodlingskurser kunna förskaffa sig ökade
kunskaper och följa med utvecklingen inom fiskerinäringen.
Vad angår utbildningen av länsfiskeritjänstemännen framhåller lantbruksstyrelsen
i omförmälda skrivelse, att i samband med beredandet av
bättre löneförmåner åt dessa borde krävas höjning av deras kompetens genom
förbättrad utbildning. Styrelsen föreslår, att den grundläggande utbildningen
av tjänstemännen fortfarande förlägges till Aneboda men att
densamma kompletteras med viss tids praktisk utbildning vid fiskodlingsanstalt
för höstlekande fiskslag samt med fortsättningskurser. Kostnaderna
för fortsättningskurserna beräknar lantbruksstyrelsen till i medeltal
300 kronor årligen och föreslås, att dessa utgifter bestridas från
ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen.
Styrelsen anför i berörda hänseenden huvudsakligen följande:
Upprättandet av fasta fiskeriskolor, främst i samband med försöksstationer,
torde ej kunna genomföras annat än i samband med anställandet
av fast lärarpersonal vid dessa försöksstationer. Detta vore under nuvarande
förhållanden ej lämpligt. Utbildningen av fiskeritjänstemännen
borde såsom hittills förläggas till Aneboda. Undervisningen vid Aneboda
torde emellertid med hänsyn till den stora roll, som odlingen av höstlekande
fiskslag numera spelade, böra för de elever, som så önskade, förbindas
med en tids praktiskt arbete vid statens fiskodlingsanstalt vid Borenshult,
lämpligen två veckor under hösten eller våren. Med hänsyn till att eleverna
komme att tillföra anstalten viss för dess verksamhet lämplig arbetskraft,
torde utgifterna för mat m. m., som för 4 elever kunde beräknas till
180 å 200 kronor örn året, kunna utgå från de till Borenshults fiskodlingsanstalt
beviljade medel. Även skulle årligen under vissa tider elever kunna
antagas vid eventuellt blivande försöksstationer. Med den snabba utveckling
fiskerivetenskapen i våra dagar underginge, torde det vidare
vara lämpligt, att länsfiskeritjänstemännen på något sätt gjordes delaktiga
av resultaten av utvecklingen, ävensom att de finge åtnjuta en nödig
repetition inom vissa ämnen av fiskerinäringen. Dessa krav torde bäst
kunna tillgodoses genom anordnandet av fortsättningskurser, i första hand
vid Aneboda men därjämte möjligen även vid Borenshult. Dylika kurser
skulle givetvis ej behöva återkomma varje år. Enligt styrelsens uppfattning
torde en kurs vart femte år få anses vara tillfyllest. Tiden för en dylik kurs
torde böra sättas till omkring 20 dagar med ett beräknat antal deltagare
av högst 10. Kostnaderna för kursen, även omfattande bidrag till resor för
deltagarna, torde kunna beräknas till omkring 1,500 kronor eller i medeltal
300 kronor årligen.
Lantbruksstyrelsen föreslår vidare dels att av lantbruksstyrelsen skulle
vid fiskodlingsanstalter i olika delar av landet anordnas vissa kortare årliga
kurser för länsfiskeritjänstemän, fiskodlingsföreståndare, fiskare och
andra för fiskodling intresserade personer dels ock att kurser av mera
allmän läggning skulle anordnas av hushållningssällskapen, lämpligast i
76
Yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
samband med den lägre lantbruksundervisningen. För förstnämnda kurser
beräknar styrelsen de årliga kostnaderna till omkring 1,000 kronor,
vilket belopp föreslås böra anvisas från ordinarie reservationsanslaget till
befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen. Utgifterna för kurser, som
skulle anordnas av hushållningssällskapen, uppskattar styrelsen likaledes
till 1,000 kronor, och förordar styrelsen, att staten bidrager med hälften av
nämnda belopp eller 500 kronor att utgå från ordinarie reservationsanslaget
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna.
Beträffande de kurser, som föreslås skola anordnas av lantbruksstyrelsen,
anför styrelsen bland annat:
. Kurserna borde förläggas till statens fiskodlingsanstalter och försöksstationer,
eventuellt även till hushållningssällskapens eller privata fiskodlingsanstalter,
samt omväxlande till olika delar av landet. De borde omfatta
såväl teoretisk undervisning som även praktiska demonstrationer och helst
även besök vid sjöar av olika typer. Kurserna borde pågå 2—3 dagar, i
första rummet under hösten vid tiden för laxfiskarnas lek men även under
våren, då rommen kläcktes och ynglet utplanterades och då gäddan
lekte. Tillträde till kurserna borde beredas så väl länsfiskeritjänstemän och
fiskodlingsföreståndare som även fiskare och andra för fiskodling intresserade
personer.
Uti de i ärendet avgivna yttrandena har i förevarande hänseenden anförts
bland annat följande:
Från många håll framhålles såsom angeläget, att länsfiskeritjänstemännen
erhålla en bättre utbildning än för närvarande. Mot lantbruksstyrelsens
förslag till utbildningens anordnande göres i allmänhet ej några erinringar.
Ett hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser dock, att
tjänstemännens utbildning borde vara grundligare, enär de eljest ej kunde
erhålla den ledande ställning beträffande fiskevården i orterna, som de
borde intaga. Länsstyrelsen i Gotlands län samt samma läns och Östergötlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom södra Sveriges
fiskeriförening anmärka mot förslaget, att detsamma, ehuru många
av länsfiskeritjänstemännen måste syssla med saltsjöfiske i Östersjön, ej
tillgodosåge behovet av undervisning rörande Östersjöns fiske. Föreningen
yttrar, att det vore nödvändigt, att denna brist avhjälptes genom att
bereda dem, som önskade förvärva kompetens till befattning avseende östersjöfisket,
möjlighet att erhålla undervisning rörande Östersjöns naturoch
fiskeförhållanden. Föreningen ifrågasätter vidare, bland annat, huruvida
den föreslagna fortsättningskursen vid Aneboda behövde omfatta
längre tid än 10 dagar.
Lantbruksstyrelsens förslag örn anordnande av dels genom lantbruksstyrelsen
av kortare kurser för fiskodlare m. fl., dels ock genom hushållningssällskapen
av kurser med mera allmän läggning har allmänt tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i de avgivna utlåtandena. I en mångfald
yttranden framhålles den synnerligen stora betydelsen av att kurser
och föreläsningar i fiskevård anordnas för allmänheten. Det erinras
därvid, att allmänhetens kunskaper i fiskevård vore synnerligen
bristfälliga samt, såsom förut berörts, att uppväckande av ett ökat intresse
för fiskevård vore av den största betydelse för att de av staten
77
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 264.
understödda åtgärderna till fiskets upphjälpande skulle leda till åsyftat
resultat. Lägre lantbruksundervisningssakkunniga ifrågasätta,
huruvida ej den avsedda tidslängden för do kurser, som skulle anordnas
av lantbruksstyrelsen, vore väl kort, och förordar högre statsbidrag
för ändamålet. Nämnda sakkunniga tillstyrka livligt anordnandet av
de ifrågasatta allmänna kurserna men anse det ifrågasatta statsbidraget
alltför knappt. Ett belopp av 5,000 kronor vore enligt de sakkunnigas mening
ingalunda för högt tilltaget, Jämväl från andra häll aniöres, att
det av lantbruksstyrelsen för sistnämnda kurser beräknade statsbidraget
vore för lågt. I ett par yttranden uttalas, att undervisning borde meddelas
jämväl i fiskevarans vård och bevarande. Från många håll erinras
örn angelägenheten av att en kraftig propaganda och upplysningsverksamhet
på fiskets område kommer till stånd genom fiskeritjänstemännen
samt statsunderstödda tidskrifter, broschyrer o. d.
I flera yttranden instämmes i lantbruksstyrelsen uttalande, att fiskevård
borde upptagas på schemat vid den högre och lägre lantbruksundervisningen.
Styrelsen lör lantbruksinstitutet vid Ultuna framhåller
emellertid, att det med nuvarande organisation ej vore möjligt inrangera
ytterligare ett obligatoriskt ämne i läroplanen vid den högre eller lägre
lantbruksundervisningen men att i samband med omorganisationen av
densamma kunde tågås under övervägande att såsom valfritt upptaga
ämnet fiskevård, varvid dock måste sörjas för att kompetenta lärare ställdes
till förfogande. Södra Sveriges fiskeriförening, som understryker
det av lantbruksstyrelsen uttalade önskemålet, framhåller, att svårigheter
kunde uppstå att erhålla lämpliga lärarkrafter. Lägre undervisningssakkunniga
yttra, att i deras blivande förslag, i överensstämmelse
med vad för närvarande gällde, möjlighet torde komma lämnas öppen
att upptaga undervisning i fiske och fiskevård vid lantmannaskolarna,
vilket borde ske förnämligast vid sådana skolor, där ortsförhållandena
särskilt gjorde detta önskligt.
Givetvis är det av vikt, att länsfiskeritjänstemännen erhålla en tillfreds- Departementsställande
utbildning. Den av lantbruksstyrelsen föreslagna undervis- chefenningsplanen
för utbildningen synes mig i stort sett lämplig. Emellertid
är enligt förslaget undervisningen inriktad uteslutande på sötvattensfisket.
Då, på sätt i några av de i ärendet avgivna yttrandena framhållits,
länsfiskeritjänstemans verksamhet i åtskilliga fall omfattar Östersjöns
fiske, torde böra undersökas möjligheten att tillgodose behovet av
undervisning rörande östersjöfisket. Kostnaderna för anordnandet av de
av lantbruksstyrelsen föreslagna, vart femte år återkommande fortsättningskurserna,
synas i anslutning till vad lantbruksstyrelsen ifrågasatt
kunna beräknas till 1,500 kronor eller i medeltal 300 kronor för år. Utgifterna
torde böra bestridas från ordinarie reservationsanslaget till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen.
Jag biträder jämväl lantbruksstyrelsens förslag örn anordnande av dels
genom styrelsen korta kurser i fiskevård för fiskodlingsföreståndare m. fl.
dels ock genom hushållningssällskapen av kurser med mera allmän
läggning. Särskilt synas kurser av sistnämnda slag, vilka torde kunna
anordnas såväl i samband med lantbruksundervisningen som
78
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
fristående och förbindas nied demonstrationer vid sjöar och fiskodlingsanstalter,
kunna bliva av ej ringa betydelse för uppväckande av ett
ökat intresse för fiskevård, vilket såsom i ärendet framhållits är av vikt
att ernå, för att andra åtgärder till fiskets upphjälpande skola leda till
ett tillfredsställande resultat. Lantbruksstyrelsen bär beräknat de
årliga kostnaderna för vartdera slaget av berörda kurser till 1,000 kronor
och förordat, att hälften av hushållningssällskapens utgifter för de av
sällskapen anordnade kurserna skulle utgå av statsmedel eller sålunda
med 500 kronor. Häremot har jag intet annat att erinra än att jag med hänsyn
till önskvärdheten, att kurser av sistnämnda slag anordnas i större
omfattning än lantbruksstyrelsen förutsatt anser statsbidraget för dylikt
ändamål böra beräknas till 1,000 kronor. Utgifterna för de av lantbruksstyrelsen
anordnade kurserna torde böra bestridas av ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen samt statsbidraget
till hushållningssällskapen anvisas från ordinarie reservationsanslaget
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna.
Vad angår frågan örn undervisning i fiskevård vid den högre och lägre
lantbruksundervisningen vill jag erinra, att Kungl. Maj :t förut denna dag
på hemställan av mig beslutat för riksdagen framlägga proposition med
förslag angående ordnande av den högre lantbruksundervisningen. I nämnda
proposition bar ställning ej tagits till detaljerna i den av lantbruksundervisningssakkunniga
föreslagna undervisningsplanen för agronomkurserna.
Beträffande undervisningen vid den ifrågasatta lantbrukshögskolan
har jag i anslutning till av lantbruksundervisningssakkunniga framställt
förslag örn anordnande genom biträde av särskilda specialister av
föreläsningar och föredrag i, bland andra ämnen, fiskodling uttalat (se
nämnda prop. sid. 100), att även jag funne en sådan anordning vara lämplig.
Spörsmålet angående lämpligaste sättet för ordnande av den lägre
lantbruksundervisningen är, såsom ovan berörts, föremål för utredning av
de s. k. lägre lantbruksundervisningssakkunniga.
Diverse fiskeriändamål.
Såsom förut berörts (sid. 49) må jämlikt kungörelsen den 10 december
1920, nr 824, med däri vidtagna ändringar till hushållningssällskap och
landsting utgå statsbidrag — förutom till utgifter för länsfiskeritjänstemännens
avlöning och resor samt fiskodling — jämväl till andra kostnader
för fiskerinäringens befrämjande, däribland utgifter till studieresor för
fiskare m. fl. och premiering. Till studieresor må utdelas högst 2,500 kronor
och till premiering högst 1,000 kronor. Statsbidraget må uppgå till högst
hälften av sällskapens utgifter för ifrågavarande ändamål och anvisas
från ordinarie reservationsanslaget till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna. Enligt ovannämnda av lantbruksstyrelsen uppgjorda tablå (sid.
49) hava under åren 1923—1927 sällskapens utgifter för studieresor, pre
79
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
miering och diverse andra fiskeriändamål, såsom fiskeriundersökningar,
anskaffande och underhåll av motorbåtar till länsfiskeritjänstemännen,
tillfällig fiskeriundervisning, tryckning av broschyrer m. m., sammanlagt
uppgått till i medeltal omkring 31,300 kronor för år. I statsbidrag
har enligt lanthruksstyrelsens beräkning årligen utgått omkring 11,850
kronor eller betydligt mindre än hälften av utgifterna.
Förutom från nyss omförmälda anslag lämnas, såsom i inledningen nämnts,
statsunderstöd för befrämjande av fiskerinäringen i olika hänseenden från
ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen,
vilket anslag är ställt till Kungl. Maj:ts förfogande för att möjliggöra
för Kungl. Maj:t att för olika ändamål inom fiskerinäringens område
efter uppkommande behov och efter eget beprövande anvisa medel.
Sålunda hava från detta anslag medel disponerats för driften av fiskodlingsanstalten
vid Borenshult, till propagandaverksamhet för ökad användning
av fisk, till undervisningskurser i fiskkonservering, till rapporter
över det bohuslänska sillfisket, till bidrag för utgivande av svenska
fiskareförbundets tidskrift, till främjandet av fiskexporten, till täckande
av kostnaderna för diverse fiskeriundersökningar och fiskeriförsök, till
avlönande av två extra fiskeristipendiater, till undervisning i navigation
m. m.
Lantbruksstyrelsen anför i skrivelsen den 29 oktober 1928, att det till
hushållningssällskapens utgifter för andra diverse fiskeriändamål än premiering
för närvarande utgående statsbidraget kunde anses uppgå till
(11,850 —1,000 =) 10,850 kronor, samt föreslår, att statsbidraget till berörda
ändamål ökas till 15,500 kronor. Styrelsen anför i denna del
i huvudsak följande:
Hushållningssällskapen hade varit villiga att anslå avsevärda medel
till diverse olika med den lokala fiskeriförvaltningen förenade utgifter.
För en utveckling av ifrågavarande verksamhet krävdes dock högre belopp
än det för närvarande tillgängliga, vilket efter avdrag av premieringsanslaget
å 1,000 kronor uppginge till omkring 10,850 kronor. Då
det ej torde kunna förutsättas, att hushållningssällskapen skulle vara villiga
att själva bära hela kostnaden för denna utveckling, erfordrades
högre statsbidrag. Enligt lanthruksstyrelsens mening syntes tillsvidare
ett med 50 procent förhöjt belopp eller omkring 16,000 kronor böra beräknas
för hithörande ändamål. I denna summa hade därvid inräknats
500 kronor speciellt för utgifter avseende fiskeriundervisningen, vadan
för övriga ändamål återstode 15,500 kronor. Ifrågavarande statsbidrag
syntes böra utgå från samma anslag som hittills och enligt oförändrade
grunder.
För bättre tillgodoseende av de ändamål, som ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen är avsett att främja,
föreslår lantbruksstyrelsen vidare i skrivelsen den 29 oktober 1928, att
detta anslag höjes med 6,000 kronor — däri dock inräknat ett belopp å
tillhopa 1,300 kronor till utgifterna för anordnande av förut omnämnda
Departements
chefen.
80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
fortsättningskurser för länsfiskeritjänstemän och kurser vid fiskodlingsanstalter
(se sid. 75, 76) — eller sålunda till 36,000 kronor. Styrelsen anför
därutinnan:
I anledning av framställning av Kungl. Maj:t hade vid 1927 års riksdag
beslutats, att erforderliga medel till undervisning i navigation för
bohuslänska fiskare, för vilket ändamål särskilt anslag förut varit uppfört
i riksstaten, skulle anvisas från ordinarie reservationsanslaget till befrämjande
i allmänhet av fiskerinäringen, därvid emellertid någon höjning
av detsamma ej vidtagits (jfr 1927 års statsverksproposition IX H. T.
p. 102). Sedermera hade från samma anslag såsom bidrag till berörda
undervisning årligen anvisats 1,650 kronor, varjämte under senare år från
detsamma beviljats bidrag till navigationsundervisning för fiskare i Kalmar
och Blekinge län med belopp av 200—600 kronor årligen. Anslagets
användning för nyssnämnda båda undervisningsändamål jämte andra
uppkomna behov hade gjort, att anslaget under senaste åren visat sig alltför
knappt. Sålunda vore anslaget för budgetåret 1928/1929 redan i det närmaste
disponerat. För tillgodoseende av fiskerinäringens allmänna behov
av medel syntes ofrånkomligt att anslaget höjdes. Styrelsen ville
därutinnan förorda en ökning med 6,000 kronor, däri inberäknat det be
lopp å tillhopa 1,300 kronor, som från anslaget föreslagits skola utgå till
fiskeriundervisningen.
Lantbruksstyrelsens förslag i förevarande hänseenden tillstyrkes eller
lämnas utan erinran i de i ärendet avgivna yttrandena. Såsom förut
berörts hava många hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit,
att sällskapen vore i starkt behov av ökat statsbidrag till sin verksamhet
på fiskets område. I vissa yttranden betonas angelägenheten av
en höjning av ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen. Länsstyrelsen i Kalmar län och länets södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott framhålla såsom angeläget, att från
sistnämnda anslag för närvarande utgående statsbidrag till anordnande
av undervisning i navigation och motorlära för fiskare i Kalmar län höjes
för att bereda möjlighet att lämna understöd åt mindre bemedlade fiskare
till utgifter för resor och uppehälle under kurserna. I ett par yttranden
uttalas såsom önskvärt, att staten bidrager till kostnaderna för tidskrifter
och broschyrer, avseende att uppväcka ökat intresse för fiskevård. I
I det föregående har jag tillstyrkt ökat statsunderstöd till hushållningssällskap
och landsting till deras utgifter för länsfiskeritjänstemännens
löner och resor, fiskodling, premieringsverksamhet och undervisning i
fiskevård genom anordnande av allmänna kurser. Det synes önskvärt,
att jämväl den verksamhet, som särskilt hushållningssällskapen i andra
hänseenden utöva till främjande av fisket, såsom fiskeriundersökningar,
utgivande av broschyrer, anskaffande av motorbåtar till länsfiskeritjänstemännen
m. m., utvecklas. Då hushållningssällskapen ej ensamma torde
kunna bestrida de ökade utgifterna, tillstyrker jag, att höjt statsunder
-
81
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
stöd lämnas sällskapen för dessa ändamål. Lantbruksstyrelsen, som beräknat
hushållningssällskapens årliga utgifter under tiden 1923—1927 för
ifrågavarande ändamål till omkring 10,850 kronor, har ifrågasatt ett till
15,500 kronor förhöjt understöd. Emot en dylik anslagsökning har jag intet
att erinra. Anslagsposten till studieresor för fiskare m. fl., som för närvarande
är bestämd till 2,500 kronor, torde emellertid ej behöva höjas.
I nu gällande grunder för bidrags utgående, enligt vilka bidraget må
uppgå till högst hälften av de för ifrågavarande ändamål använda medel,
ifrågasätter jag ej någon ändring.
Ordinarie reservationsanslaget till fiskets befrämjande i allmänhet har,
såsom lantbruksstyrelsen framhållit, visat sig vara för knappt att tillgodose
befogade krav på understöd för ändamål, som bör främjas med detsamma.
Jag tillstyrker därför lantbruksstyrelsens förslag, att anslaget,
som är uppfört med 30,000 kronor, höjes med 6,000 kronor, däri inbegripet
det för anordnande av vissa av mig förordade undervisningskurser
avsedda beloppet å 1,300 kronor, och sålunda upptages med 36,000 kronor.
Sammanfattning av anslagsbehovet.
Vad angår ordinarie reservationsanslaget till fiskets befrämjande i de
särskilda orterna så är detsamma, såsom förut nämnts (jfr sid. 49), för
innevarande budgetår uppfört med 78,500 kronor. Enligt kungörelsen den
10 december 1920, nr 824, med däri vidtagna ändringar må av
anslaget årligen dels 65,500 kronor tilldelas hushållningssällskap
eller landsting såsom bidrag till fiskeriadministrationen och fiskets
befrämjande i de särskilda orterna, därav må användas 2,500 kronor till
studieresor för fiskare m. fl. och 1,000 kronor till premiering, dels ock
13,000 kronor tilldelas hushållningssällskap, landsting eller andra ortskorporationer
såsom bidrag till insamlande beträffande saltsjöfisket av primäruppgifter
för fiskeristatistik.
För att erhålla en översikt över de höjningar i nämnda anslag, som påkallas
av lantbruksstyrelsens i skrivelsen den 29 oktober 1928 framlagda
förslag, har styrelsen i en i skrivelsen intagen tablå sammanställt sällskapens
totalutgifter för hithörande ändamål, med undantag av utgifter för
fiskeristatistik, ävensom statsbidrag och hushållningssällskapens egna bidrag
till dessa utgifter samt föreslagna anslagsförhöjningar och beräknade
anslagsbelopp.
Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 227 hafi. (Nr 264.)
6
82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Totalutgifter |
Bidrag från |
Anslag inom |
Föreslagen |
För respektive |
|
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
Kronor |
|
Löner och resor |
110,590 |
41,847 |
68,743 |
24.150 |
66,000 |
Fiskodling ...... |
33,880 |
12,840 |
21,040 |
7,150 |
20,000 |
Diverse utgifter |
31,283 |
11,842 |
19,441 |
1,000 för premiering, |
18,000 |
5,150 |
|||||
för övriga di-verse utgifter |
|||||
Summa |
175,753 |
66,529 |
109,224 |
37,450 |
104,000 |
Lantbruksstyrelsen anmärker till denna tablå att, enär lantbruksstyrelsen
i fråga om statsbidrag och utgifter räknat med ett medeltal för åren
1923—1927 och under 1923 högre statsbidrag utgått än sedermera, medeltalet
för summan av statsbidragen hade blivit 1,029 kronor högre än det
för närvarande med 65,500 kronor utgående bidraget, samt att till följd
därav det i kolumnen »föreslagen höjning av bidrag från staten» upptagna
summabeloppet vore något för lågt. Såsom av tablån framginge,
skulle sammanlagt erfodras 104,000 kronor av statsmedel för att en omläggning
av den ifrågavarande verksamheten i enlighet med styrelsens
förslag skulle bliva möjlig att genomföra. Inberäknat anslagsposten å
13,000 kronor för statistik, i vilken lantbruksstyrelsen ej i detta sammanhang
haft anledning föreslå någon ändring, skulle således ifrågavarande
anslag böra bestämmas till 117,000 kronor.
Såsom ovan nämnts bar lantbruksstyrelsen vidare dels i skrivelse den 17
februari 1930 för anställande av en särskild fiskeritjänsteman för Vänern
ifrågasatt höjning av anslaget med 2,300 kronor dels ock i skrivelse
den 27 augusti 1929 för täckande av brist å ifrågavarande anslag
hemställt örn ytterligare höjning av detsamma med 13,130 kronor.
Rörande uppkomsten av nämnda brist anför lantbruksstyrelsen i sist
omförmälda skrivelse följande:
Ifrågavarande anslag upptogs under vartdera av budgetåren 1924/1925—
1925/1926 i riksstaten till 78,500 kronor. Enligt bilagan till statsverkspropositionen
till 1926 års riksdag, nionde huvudtiteln, punkt 98, anförde chefen
för jordbruksdepartementet, att å anslaget uppkommit så stor behållning,
att detsamma torde kunna begränsas till 60,000 kronor. Kungl. Majit
föreslog därför riksdagen, att för budgetåret 1926/1927 minska ifrågavarande
anslag till 60,000 kronor, vilket även blev riksdagens beslut. Det
var dock uppenbarligen riksdagens avsikt, att 78,500 kronor skulle få disponeras
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna. Också höjde 1927
års riksdag ånyo anslaget till 78,500 kronor, med vilket belopp det senast
funnes uppfört i riksstaten för budgetåret 1929/1930. Kungl. Majit hade
också från och med budgetåret 1924/1925 årligen tilldelat de olika hushållningssällskapen
eller annan korporation sammanlagt 78,500 kronor.
Kungl. Martts proposition Nr 264.
83
Enligt upplysning från statskontoret hade emellertid vid utbetalning
enligt Kungl. Majits beslut av dessa medel för budgetåret 1928/1929 uppstått
en brist av 13,128 kronor 29 öre. Förklaringen härtill torde vara
följande. Det förekomme ej sällan, att hushållningssällskapen lyfte sina
bidrag först efter utgången av det budgetår, för vilket bidragen beviljats.
Därför kunde i budgetredovisningen uppkomma överskott, som dock redan
vore disponerat enligt beslut av Kungl. Majit oell sålunda icke kunde
betraktas såsom behållning. Sannolikt utgjordes den ovan angivna, i 1926
års statsverksproposition nämnda behållningen av ett dylikt överskott.
Minskningen i anslaget för 1926/1927 skulle därför komma att sedermera
framkalla en brist, vilket nu också skett.
I sitt över sistnämnda skrivelse avgivna yttrande har statskontoret vitsordat
lantbruksstyrelsens uppgifter angående bristens storlek och sättet
för dess uppkomst samt hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att för täckande av bristen bevilja ett extra anslag å 13,129 kronor.
Vad angår storleken av det belopp, med vilket ordinarie reservationsanslaget
till fiskets befrämjande i de särskilda orterna bör uppföras i riksstaten
för nästkommande budgetår, vill jag erinra, att jag i det föregående
tillstyrkt bidrag till länsfiskeritjänstemännens löner och resor med
71,000 kronor, till fiskodling med 20,000 kronor, till premiering med 2,000
kronor, till anordnande av kurser i fiskevård genom hushållningssällskapen
med 1,000 kronor samt till diverse andra fiskeriändamål med tillhopa
15.500 kronor, allt att utgå av nämnda anslag. Beträffande den för statistik
avsedda, för närvarande till 13,000 kronor bestämda anslagsposten ifrågasätter
jag ej ändring. Enär, på sätt statskontoret föreslagit, den å anslaget
uppkomna bristen torde böra täckas genom ett särskilt extra anslag, torde
sålunda förstnämnda anslag för instundande budgetår böra upptagas till
122.500 kronor. I enlighet med vad jag förut tillstyrkt torde detta belopp
böra uppdelas i tre poster, nämligen dels en post å 13,000 kronor att tilldelas
hushållningssällskap, landsting eller andra ortskorporationer såsom bidrag
till insamlande beträffande saltsjöfisket av primäruppgifter för fiskeristatistik
dels en post å 71,000 kronor att tilldelas hushållningssällskap
såsom bidrag till utgifter till fiskeritjänstemännens löner och resor dels
ock en post å 38,500 kronor att tilldelas hushållningssällskap eller landsting
såsom bidrag till fiskets befrämjande i övrigt i de särskilda orterna.
Av sistnämnda belopp torde 2,500 kronor få användas till studieresor för
fiskare, fiskeriarbetare och länsfiskeritjänstemän samt 2,000 kronor till
premiering av fiskodling och insjöfisken på sötvattensfiskets område samt
av fiskberedning på saltsjöfiskets område. Därest anslagspost, avseende
statistik, fiskeritjänstemännens löner och resor, studieresor eller premiering
icke skulle komma att i dess helhet åtgå för ändamålet, torde överskottet
få annorledes användas till fiskets befrämjande i de särskilda orterna.
Vidkommande omförmälda brist torde den nedsättning för budgetåret
1926/1927 av ifrågavarande anslag från 78,500 kronor till 60,000 kronor, som
Departements
chefen.
84
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
På förslag1 av Kungl. Maj:t vidtogs av 1926 års riksdag, hava grundats på
antagandet, att en odisponerad behållning motsvarande nedsättningen förefanns
å anslaget. Riksdagens mening har icke varit, att nedsättningen
skulle föranleda minskning i det belopp, som skulle få disponeras för de
med anslaget avsedda ändamål, utan torde riksdagen hava utgått från, att
samma belopp som förut skulle kunna anvisas för nämnda ändamål. Riksdagen
framhöll nämligen (R. skr. nr 75 punkt 36), att nedsättningen av anslaget
föreslagits med hänsyn till en å anslaget uppkommen behållning och
sålunda icke stöde i samband med några tilltänkta begränsningar i de åtgärder
för fiskets befrämjande, som avsåges med detsamma, samt att riksdagen
för sin del vore livligt övertygad örn behovet av allt det stöd för
höjande av fiskets avkastning, som genom statens medverkan kunde ske.
Emellertid synes, på sätt framgår av lantbruksstyrelsens skrivelse den
27 augusti 1929 och statskontorets däröver avgivna utlåtande, någon odisponerad
behållning av den storlek, som antagits vid anslagets bestämmande
för budgetåret 1926/1927, ej hava förefunnits å detsamma. Det innestående
beloppet torde hava varit till största delen disponerat genom tidigare
av Kungl. Majit meddelade beslut. Att reservation av den beräknade storleken
till synes förelegat, torde, såsom av lantbruksstyrelsen antages och
av statskontoret vitsordas, hava berott på dröjsmål med lyftandet av beviljade
bidrag.
Då sedermera genom beslut av Kungl. Majit den 26 mars 1926 från anslaget
anvisades bidrag för år 1926 å tillhopa 79,600 kronor att utbetalas
efter ingången av budgetåret 1926/1927 torde därigenom, med hänsyn till
nedsättningen av anslaget för nämnda budgetår till 60,000 kronor, en överanvisning
av anslaget hava ägt rum, som i sinom tid vid de beviljade bidragens
utbetalande måste leda till ett överskridande av detsamma.
På framställning av Kungl. Majit i 1927 års statsverksproposition (IX
H. T. punkt 101) böjdes anslaget av 1927 års riksdag för budgetåret
1927/1928 till 78,500 kronor. Föredragande departementschefen yttrade i
statsverkspropositionen att, enär någon reservation å anslaget icke torde
kunna förväntas till nämnda budgetår, syntes anslaget ånyo böra uppföras
med sistsagda belopp. Anslaget bar sedermera för varje budgetår upptagits
med oförändrat belopp.
Genom särskilda beslut av Kungl. Majit den 1 april 1927, den 27 april
1928 och den 5 april 1929 har Kungl. Majit från anslaget anvisat bidrag till
belopp, i huvudsak motsvarande det belopp, varmed anslaget uppförts i
riksstaten, därvid föreskrift lämnats örn utanordnande av bidragen efter
ingången av budgetåren respektive 1927/1928, 1928/1929 och 1929/1930.
Bristen har emellertid ej yppats förrän under budgetåret 1928/1929, vilket
sannolikt berott på dröjsmål från bidragstagares sida med lyftande av beviljade
bidrag.
Såsom jag förut nämnt, torde för täckande av bristen ett extra anslag å
13,129 kronor böra äskas av riksdagen för instundande budgetår.
Kungl. Maj:Is proposition Nr 264.
85
Då jag i det föregående vidare för nästkommande budgetår tillstyrkt anslag
å 81,000 kronor till statens lokala fiskeriadministration, 4,500 kronor
till upprätthållande av undersöknings- och försöksverksamhet för sötvattensfisket
samt 36,000 kronor till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen,
uppgå sålunda av mig för fiskeriväsendet ifrågasatta anslag till
sammanlagt (122,500 + 13,129 + 81,000 + 4,500 + 36,000 =) 257,129 kronor,
vilket belopp med 19,221 kronor understiger det i statsverkspropositionen
för ändamålet beräknade beloppet 276,350 kronor.
Författningsändringar m. m.
I skrivelsen den 29 oktober 1928 framhåller lantbruksstyrelsen, att en Fiskeritiilsyn.
mera effektiv och utvidgad tillsyn över gällande fiskeriförfattningars efterlevnad
vore ett oeftergivligt villkor för sötvattensfiskets upphjälpande.
Styrelsen anför härutinnan bland annat:
Allmänna åklagarna med sina mångahanda åligganden hade ganska
ringa tid över för tillsyn över fisket. Även för länsfiskeritjänstemännen
vore det på grund av deras vidsträckta tjänstgöringsdistrikt och mångfald
av arbetsuppgifter ofta svårt att utöva en verksam fiskeritiilsyn. De
lokala tillsyningsmän, som i vissa fall utsetts av ortskorporationer m. fl.,
kunde däremot, örn de ej själva bedreve fiske, utöva en god fiskeritiilsyn.
En utökad fiskeritiilsyn vore nödvändig särskilt på sådana platser, där
ett viktigt fiske bedreves och där förbudstiden eller andra inskränkningar
i fiskets utövande gällde. Framför allt vore en strängare tillsyn över
laxfisket av behovet påkallad, enär ej minst i de viktigare norrländska
laxförande älvarna ett mångenstädes intensivt olaga laxfiske bedreves.
Vidare vore bättre tillsyn behövlig i närheten av städer och industrisamhällen
och i vatten, där värdefulla fiskinplanteringar utförts eller en
ordnad fiskevård bedreves. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning borde
kostnaderna för en utökning av fiskeritillsynen i främsta rummet åvila
fiskerättsinnehavarna, ehuru organiserandet av tillsynen i många fall
måste ankomma på hushållningssällskapen eller länsstyrelserna.
Styrelsen uttalar vidare i omförmälda skrivelse, att styrelsen hade för
avsikt att i samråd med hushållningssällskapen och länsstyrelserna närmare
utreda frågan örn fiskeritillsynens ordnande samt därefter till
Kungl. Majit inkomma med de framställningar i ämnet, som utredningen
kunde påkalla.
I en mångfald av de i ärendet avgivna yttrandena framhålles, att fiskeritillsynen,
såsom den för närvarande vore ordnad, icke vore tillräckligt
effektiv och betonas den stora betydelsen av åstadkommande av en bättring
därutinnan. Från flera håll uttalas, att en effektiv fiskeritiilsyn
vore ett grundvillkor för att de av lantbruksstyrelsen föreslagna åtgärder
till fiskets upphjälpande skulle leda till åsyftat resultat. Därvid framhålles
bland annat, att intresset för vidtagande av fiskevårdande åtgärder
måste slappas hos de enskilda, därest de på grund av bristande fiskeritiilsyn
ej kunde påräkna att själva komma i åtnjutande av resultatet
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Ändringar i
lagen om rätt
till fiske.
Ändringar i
fiskeristadgan.
av åtgärderna. Beträffande sättet för anordnande av en effektivare fiskeritillsyn
ifrågasättes från ett par håll, att statsmedel skulle ställas till
länsstyrelsernas förfogande för anställande av tillräckligt antal fiskeritillsyningsmän.
I skrivelsen den 29 oktober 1928 upprepar lantbruksstyrelsen en av styrelsen
den 5 mars 1924 gjord framställning örn ändring av 17 § i lagen
örn rätt till fiske. Framställningen avser, att i fall, där led eller ådra,
som i paragrafen omförmäles, blivit olagligen stängd medelst fiskeredskap,
rättelse skulle kunna vidtagas ej allenast av utmätningsman utan jämväl
av fiskeritillsyningsman, samt att nu gällande föreskrift örn ansökan av
sakägare såsom förutsättning för sådan åtgärds vidtagande skulle utgå.
Vidare framhåller styrelsen i nämnda skrivelse vikten av att frågan
örn strandäganderättens utsträckning i de större sjöarna, vilken fråga
lämnats oreglerad i 6 § i lagen örn rätt till fiske, snarast vinner sin lösning.
Styrelsen uttalar, att detta vore förutsättningen för att en rationell
fiskevård i dessa sjöar skulle kunna genomföras.
I de i ärendet avgivna yttrandena framföres åtskilliga anmärkningar
mot den av styrelsen föreslagna ändringen av 17 § i lagen örn rätt till
fiske. Bland annat framhålles, att det ej borde tillkomma annan än utmätningsman
att vidtaga rättelse, vilket vore en handräckningsåtgärd,
samt att på grund av föreskriften örn ansökan av sakägare såsom villkor
för åtgärds vidtagande möjlighet funnes att av sökanden begära förskott
å kostnaderna, vilket vore av betydelse i sådana fall, där dessa ej
kunde uttagas av den tredskande. I flera yttranden vitsordas behovet av
bestämmelser rörande strandäganderättens utsträckning i de stora sjöarna.
I skrivelsen den 29 oktober 1928 erinrar lantbruksstyrelsen örn ett av
styrelsen i framställning den 5 mars 1924 framlagt förslag örn viss ändring
i 9 och 11 §§ i fiskeristadgan, innebärande dels att i ärende angående
utfärdande av nya eller ändrade ortsbestämmelser, förutom delägare i
fiskevattnet, jämväl övriga fiskerättsägare skulle böras dels ock en förenklad
ordning för utfärdande i brådskande fall av nya eller ändrade
ortsbestämmelser. Styrelsen säger sig ånyo vilja framhålla behovet av
de sålunda föreslagna ändringarna.
Vidare föreslår styrelsen i berörda skrivelse en skärpning av bestämmelserna
i 22 § i fiskeristadgan angående ansvar för olaga fiske. Enligt
styrelsens uppfattning vore den i detta författningsrum stadgade strafflatituden,
böter från och med 5 till och med 200 kronor, vilken bestämts
med hänsyn till år 1900 rådande penningvärde, numera alltför låg. För
att förekomma det otillåtna fiske, som i stor utsträckning bedreves och
som vore en av de viktigaste orsakerna till rådande brister i fiskevårdsavseende
inom landet, ifrågasätter styrelsen höjning av bötesminimum
samt för svårare fall även av böternas maximibelopp.
87
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
Ytterligare föreslår lantbruksstyrelsen i skrivelsen den 29 oktober 1928
införande i 6 § i fiskeristadgan av en föreskrift om fridygn för lax. Under
dessa fridygn, vilkas antal föreslås till två i veckan, skulle fiske efter
lax i rinnande vatten vara förbjudet. Lantbruksstyrelsen framhåller i
detta sammanhang, att de för vissa laxförande älvar nu gällande, av länsstyrelse
stadgade förbudstider för laxfångst mångenstädes vore alltför
korta för tryggande av laxens fortplantning.
I de i ärendet avgivna yttrandena tillstyrkes i allmänhet de föreslagna
ändringarna av 9 och 11 §§ i fiskeristadgan. Från många håll instämmes
i styrelsens krav på skärpt straff för olaga fiske. Förslaget örn införandet
av s. k. fridygn för lax avstyrkes ganska allmänt i de utlåtanden, där
frågan beröres, därvid bland annat framhålles, att detsamma skulle verka
orättvist.
Lantbruksstyrelsen uttalar i sin skrivelse den 29 oktober 1928, att det
vore av stor vikt för upphjälpande av sötvattensfisket att förekomma för
fisket skadliga vattenföroreningar. Orsakerna till fiskets tillbakagång
vore beträffande flera fiskevatten främst att söka just i vattnets och bottnens
förorening från olika industrier. Styrelsen erinrar, att dikningslagstiftningskommittén
i sitt den 3 juni 1915 avgivna betänkande med
förslag till lagstiftning rörande vatten- och luftförorening förebragt utredning
örn föroreningsfrågan i dess helhet och därvid även beaktat fiskets
synpunkter, samt att styrelsen i skrivelse den 1 februari 1926 till Kungl.
Maj:t hemställt, att frågan måtte upptagas till förnyad behandling. Berörda
förslag syntes snarast möjligt ånyo böra upptagas till skärskådande.
I flera av de i ärendet avgivna yttrandena framhålles den stora betydelsen
av att frågan örn lagstiftning rörande vattenförorening snarast
upptages till behandling.
Slutligen erinrar lantbruksstyrelsen i sin skrivelse den 29 oktober 1928
örn ett av särskilt tillkallade sakkunniga den 18 december 1922 avgivet
betänkande rörande tillgodogörande av kronans fiskevatten, i vilket vissa
förslag framlagts för ett bättre utnyttjande av nämnda fiskevatten, bland
annat genom sportfiske. Styrelsen uttalar därvid, att frågan örn tillgodogörande
av dessa fiskevatten vore av stor betydelse för vårt land såväl
genom de inkomster, som därigenom kunde beredas kronan, som även genom
det intresse för fiskevård, som bland annat ett förståndigt bedrivet
sportfiske medförde. Då emellertid spörsmålet i övervägande grad vore
av statsfinansiell innebörd, hade lantbruksstyrelsen ej ansett sig böra i
förevarande sammanhang närmare ingå på detsamma.
I åtskilliga yttranden framhålles såsom angeläget, att en bättre ordning
för tillgodogörande av kronans fiskevatten genomföres.
Åtgärder mot
vattenförorening.
Tillgodogörande
av
kronans fiskevatten.
Departements
chefen.
88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
En effektiv tillsyn över efterlevnaden av gällande fiskeriförfattningar
torde vara av avsevärd betydelse för fisket. Det torde vara av stort värde,
därest den av lantbruksstyrelsen bebådade utredningen i ämnet kunde
leda till åstadkommande av en bättre ordning i berörda hänseende.
Vad angår spörsmålet örn reglering av strandäganderättens utsträckning
i de större sjöarna vill jag erinra, att denna fråga behandlats i ett
av de s. k. ägogränssakkunniga den 29 juni 1929 avgivet betänkande med
förslag till lag örn ägogränser m. m. Nämnda förslag äro föremål för vidare
utredning inom justitiedepartementet.
Frågan örn ändring av 17 § i lagen örn rätt till fiske torde böra upptagas
till bedömande i annat sammanhang.
De av lantbruksstyrelsen framlagda förslagen örn ändring i vissa delar
av fiskeristadgan torde jag framdeles få anmäla för Kungl. Majit.
Vidkommande frågan örn åtgärder mot vattenförorening vill jag erinra,
att Kungl. Majit på hemställan av chefen för justitiedepartementet
genom beslut den 12 september 1921 funnit det av lantbruksstyrelsen omförmälda,
den 3 juni 1915 avgivna betänkandet med förslag till lag angående
vatten- och luftförorening m. m. för det dåvarande icke föranleda någon
Kungl. Majits åtgärd. Sedermera har, såsom ovan berörts, lantbruksstyrelsen
i skrivelse den 1 februari 1926 hemställt, att frågan måtte upptagas
till förnyad behandling. Ärendet, som är synnerligen vidlyftigt
och av invecklad beskaffenhet, torde komma att bliva föremål för vidare
övervägande inom justitiedepartementet.
I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag det önskvärt, att lämpliga åtgärder
vidtagas för åstadkommande av ett bättre utnyttjande av kronans
fiskevatten. Såsom lantbruksstyrelsen omnämnt hava särskilt tillkallade
sakkunniga den 18 december 1922 framlagt förslag i ämnet, mot vilket
emellertid vissa erinringar framställts i de däröver avgivna yttrandena.
Sedan ärendet blivit föremål för vidare beredning inom jordbruksdepartementet,
torde jag återkomma till frågan.
Departementschefens hemställan.
På grund av vad jag ovan anfört hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
dels bestämma antalet ordinarie befattningshavare hos statens lokala
fisker iadministration på följande sätti
Befattning Lönegrad
5 fiskeriintendenter ............................ B 26
2 fiskeriinspektörer ............................ B 26;
dels godkänna det av mig förordade förslaget till stat för statens lokala
fisker iadministration, att tillämpas från och med budgetåret 1930/1931;
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 264.
dels, vid bifall härtill, höja ordinarie förslagsanslaget till statens lokala
fiskeriadministration, nu .................................. kronor 79,200,
med ...................................................... » 1,800
till ...................................................... » 81,000;
dels antaga det av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse gjorda erbjudande;
dels
till avlöningskostnader för en undersöknings- och försöksanstalt
för sötvattensfisket för budgetåret 1930/1931 bevilja ett extra förslagsanslag
av .................................................. kronor 2,800;
dels till omkostnader för driften av nämnda anstalt för budgetåret 1930/
1931 bevilja ett extra, reservationsanslag av ................ kronor 1,700;
dels höja ordinarie reservationsanslaget till fiskets befrämjande i de
särskilda orterna, nu .................................... kronor 78,500,
med ...................................................... » 44,000
till ...................................................... » 122,500;
dels godkänna av mig i det föregående tillstyrkta ändrade grunder för
användning av sistnämnda anslag;
dels för täckande av brist å samma anslag bevilja för budgetåret
1930/1931 ett extra anslag av .............................. kronor 13,129;
dels godkänna av mig i det föregående tillstyrkta ändrade grunder för
beviljande av lån ur fonden för fiskerinäringens befrämjande;
dels ock höja ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen, nu ................................ kronor 30,000,
med ...................................................... » 6,000
till ........................................................ » 36,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Vid protokollet:
Joh:s Thygesen.
Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 1 sami. 227 håfl- {Nr 264.)
7