Kungl. Majus proposition nr 260.
1
Nr 260.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till socialstyrelsen m. m.; given Stockholms slott den
19 mars 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majlis
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Sven Lubeck.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck anför:
Det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen är i riksstaten för budgetåret
1929/1930 uppfört med 331,000 kronor och det extra anslaget till socialstyrelsens
verksamhet är i samma stat upptaget till 138,000 kronor.
Genom proposition, nr 206, den 25 februari 1929 framlade Kungl. Majit
för nämnda års riksdag förslag till ändrad organisation av styrelsen. Enligt
detta förslag, som grundade sig på ett av besparingssakkunniga avgivet beBihang
till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 223 haft. (Nr 260.) 648 30 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
tänkande i ämnet, skulle uppkomma en besparing, som vid fullt genomförd
omorganisation frånsett dyrtidstillägg skulle bliva omkring 23,100 kronor.
Emellertid ansåg riksdagen, att — utom i viss ringa del — Kungl. Maj:ts
berörda förslag icke borde genomföras. De skäl, som i riksdagens skrivelse
(nr 289) anfördes för denna ståndpunkt, voro huvudsakligen följande. Vissa
frågor förelåge, vilka vore av den art, att de borde erhålla sin definitiva lösning
i samband med det pågående besparingsarbetet inom statsförvaltningen.
Därvid syftade riksdagen närmast på motionsvis framkommet spörsmål örn
förläggning till socialstyrelsen av fattigvårdsärendena, vilka nu jämte barnavårdsärendena
handläggas å en särskild byrå inom socialdepartementet. En
annan fråga, som i detta sammanhang skjutits på framtiden men som enligt
riksdagens mening nu bort upptagas till definitiv behandling, utgjorde spörsmålet
om den lämpliga förläggningen av den statliga bränslekontrollens ledning.
Riksdagen ansåge, att ifrågavarande göromål, som för närvarande ombesörjas
av socialstyrelsen, icke ägde någon samhörighet med uppgifterna
å styrelsens andra byråer eller med styrelsens arbete i övrigt. En naturlig
anknytning till övriga förvaltningsuppgifter på samma gång som vissa praktiska
fördelar syntes kunna vinnas, om den ifrågavarande verksamheten i
stället förlädes till byggnadsstyrelsen. Ett ytterligare skäl för ett uppskov
med besparingsförslagets avgörande hade riksdagen ansett ligga i det förhållandet,
att de för revision av lösdrivarlagstiftningen år 1927 tillsatta sakkunnigas
förslag inom den närmaste tiden syntes vara att förvänta och att
genomförandet av detta förslag också kunde komma att öva inverkan pa
omfattningen av socialstyrelsens arbetsuppgifter. Oavsett huru det kunde
förhålla sig därmed, syntes definitiv ståndpunkt till det framlagda besparingsförslaget
ej böra tagas, förrän kännedom vunnits örn nyssnämnda sakkunnigas
förslag. Vissa andra frågor om ändring i området för socialstyrelsens
ämbetsbefattning, exempelvis sj akkas seväsendets och yrkesinspektionens
bortflyttande från socialstyrelsen, ävensom frågan örn de framtida
formerna för arbetslöshetens bekämpande syntes dock i varje fall kunna
prövas fristående för sig och icke behöva föregripas av ett nytt förslag i avseende
å besparingar inom socialstyrelsen.
Det bör tilläggas, att ett i nyss avsedda motion framställt förslag örn
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning i frågan om fattigvårdsinspektionens
överflyttning till socialstyrelsen förföll på grund av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande frågan örn en skrivelse i ämnet borde innehålla
anhållan örn utredning huruvida en dylik omflyttning borde ske, vilket var
första kammarens uppfattning, eller — enligt andra kammarens mening —
allenast huru överförandet skulle ske.
Vid anmälan den 3 januari 1930 till årets statsverksproposition av frågan
om behovet av medel under femte huvudtiteln till ifrågavarande ändamål under
budgetåret 1930/1931 erinrade jag örn innehållet i berörda riksdagsskrivelse
samt framhöll beträffande de av riksdagen sålunda anförda omständigheterna
följande.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
För utredning beträffande lämpligheten av en överflyttning till socialstyrelsen
av fattigvårds- och barnavårdsinspektionen och den centrala handläggningen
i övrigt av fattigvårds- och barnavårdsärenden vore vissa förberedande
åtgärder igångsatta. Aven om en dylik överflyttning skulle komma till stånd,
syntes detta ej kunna ske förrän i samband med ordnandet av vissa andra
spörsmål rörande socialstyrelsens arbetsområde, vilka vore beroende av blivande
lagstiftning eller av annan orsak ännu svävande. Det syntes nämligen
nödvändigt att redan förberedelsevis i ett sammanhang överväga föreliggande
frågor örn ändringar inom socialstyrelsens arbetsområde, i det att
förutsättningarna för en överflyttning och sättet därför tydligen bleve helt
olika, om styrelsen även i andra hänseenden erliölle nya eller vidgade uppgifter
eller örn tvärtom stora delar av dess förvaltningsområde överflyttades
till annat ämbetsverk. I nyss återgivna riksdagsuttalanden hade erinrats örn
flera sålunda svävande frågor. Det av riksdagen i dylikt sammanhang omförmälda
förslaget angående ny lagstiftning såsom ersättning för gällande
lösdrivarlag hade nu framlagts av de tillkallade sakkunniga, och enligt detta förslag
skulle socialstyrelsen bliva tillsynsmyndighet över anstalterna för tillrättaförande
av och skyddsåtgärder beträffande de kategorier, som avsåges
med denna lagstiftning. Tillika skulle över dessa personer hos styrelsen
föras ett centralregister. Det vore min förhoppning, att efter vederbörlig
remiss till lagrådet förslag i ämnet skulle kunna föreläggas 1930 års riksdag.
Därvid torde jag komma att föreslå, att den nya lagen skulle träda
i kraft tidigast den 1 juli 1931, i följd varav några anslagsäskanden på
grund av själva lagstiftningen icke skulle behöva föreläggas 1930 års riksdag.
Örn man sålunda redan vid den kommande riksdagen kunde fatta
ståndpunkt i princip till förslaget i vad anginge nya uppgifter för socialstyrelsen,
torde med hänsyn till sagda tid för ikraftträdandet frågan örn de
bestående konsekvenserna i organisationshänseende för socialstyrelsens del
likväl icke behöva prövas förrän efter det riksdagen tagit ståndpunkt till
lagstiftningsförslaget, eller alltså vid 1931 års riksdag.
Dessutom hade nyligen avlämnats ett av tillkallade sakkunniga utarbetat
betänkande rörande ändrad lagstiftning örn alkoholistvård. Börande denna
lagstiftning vore socialstyrelsen redan nu tillsynsmyndighet, varav omedelbart
följde, att förslaget vore av beskaffenhet att inverka på styrelsens arbete.
Detta förslag kunde icke framläggas förrän vid 1931 års riksdag, då
det samtidigt torde bliva anledning att pröva de administrativa konsekvenserna
därav, bland annat för socialstyrelsen. Därigenom skulle dessa organisationsfrågor
komma att behandlas i nära sammanhang beträffande alkoholister
och lösdrivare m. fl., vilket syntes i hög grad önskvärt.
Vidare hade tillkallade sakkunniga i oktober 1929 framlagt betänkande
rörande en reformerad sjukförsäkring. Ett genomförande av förslaget —
varom proposition såvitt möjligt komme att framläggas för 1930 års riksdag
— skulle otvivelaktigt åtminstone under en ganska lång tid väsentligt öka
arbetet med den statliga tillsynen över sjukkassorna. Detta kunde komma
att inverka på bedömandet av frågan örn förläggningen av denna tillsyn,
varför denna fråga lämpligen borde vipptagas först efter det spörsmålet örn
själva sjukförsäkringsreformen prövats.
Vad därefter anginge den av riksdagen även omnämnda frågan rörande
bränslekontrollens förläggning hade jag ansett det i och för sig vara lämpligast,
att frågan örn en överflyttning därav bedömdes samtidigt med nyssnämnda
spörsmål örn ändringar i socialstyrelsens organisation med anledning
av ny lagstiftning rörande alkoholister och lösdrivare samt om sjukförsäkring
eller alltså först år 1931. Ett ytterligare skill för att med prov
-
4
Kungl. Majus proposition nr 260.
ningen av frågan om bränslekontrollens överföring låta något anstå vore att,
då byggnadsstyrelsens organisation ännu icke varit föremål för besparingsgranskning,
det syntes lämpligt, att spörsmålet om bränslekontrollens införlivande
med nämnda ämbetsverk komme under övervägande i samband med
en sådan granskning.
An vidare förtjänade erinras, att socialstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag
bade att inkomma med utredning rörande ändrad ordning för den
industriella lönestatistiken. Förslag i detta hänseende torde vara att vänta
under loppet av år 1930. I samband med prövningen av detta förslag torde
jämväl uppkomma vissa organisationsfrågor.
På sålunda anförda skäl ansåg jag mig i statsverkspropositionen böra för
nästa budgetår räkna med en oförändrad organisation av socialstyrelsen.
Jag ifrågasatte därför icke någon ändring i den för styrelsen nu gällande
ordinarie staten. Ävenledes ansåg jag det böra anstå med prövning av
frågan örn ändrade former för bestridande av avlöningen till vissa tjänstemän
bos socialstyrelsen, vilkas lön för närvarande utgår från andra anslag
än det ordinarie anslaget till socialstyrelsen och det extra anslaget till socialstyrelsens
verksamhet.
Vad angår sistnämnda anslag framhöll jag i statsverkspropositionen, att
vissa i det föregående omnämnda lagstiftningsförslag föranledde höjning av
anslaget redan för nästa budgetår. Härom uttalade jag bland annat följande.
Sjukförsäkringssakkunniga hade ansett, att ehuru de ekonomiska konsekvenserna
i allmänhet av deras förslag kunde väntas inträda först efter utgången
av nästa budgetår, ett särskilt belopp borde beviljas redan av den
kommande riksdagen för bestridande av kostnaderna för fullgörande av de
särskilda uppgifter, som komme att för genomförande av den nya ordningen
åvila socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet. I promemoria den 23 september
1929 hade de sakkunnigas ordförande framhållit, att ett särskilt organisationsanslag,
eventuellt i form av förhöjning av anslaget till socialstyrelsen,
erfordrades redan för budgetåret 1930/1931 för handläggning av djdika
uppgifter. Med avseende på arten och omfattningen av dessa hade ordföranden
hänvisat till Kungl. Maj:ts proposition (nr 199) till 1927 års riksdag
rörande anslag till socialstyrelsen m. m., i vilken proposition i anledning
av då föreslagen omorganisation av sjukkasseväsendet föreslogs anvisande
av ett belopp till organisationskostnader å 50,000 kronor. I berörda promemoria
hade därefter tillagts, att den omorganisation av sjukkasseverksamheten,
som nu åsyftades, ginge vida längre och vore mera grundlig än den
år 1927 föreslagna och därför sannolikt komme att påkalla tillsynsmyndighetens
medverkan i högre grad, än som då ifrågasattes. Oaktat det icke
vore möjligt att för det dåvarande exakt beräkna det för ändamålet behövliga
anslaget, syntes detta icke gärna kunna beräknas lägre än år 1927,
d. v. s. till 50,000 kronor, men torde å andra sidan åtminstone för nästkommande
budgetår icke behöva upptagas högre.
I sitt yttrande över sjukförsäkringsförslaget hade socialstyrelsen vitsordat,
att förslagets genomförande skulle ställa styrelsen inför mycket omfattande
uppgifter.
Vidare hade i socialstyrelsens yttrande över förslaget till ny lagstiftning
angående lösdrivare m. fl. anförts att, även om förslaget, såsom styrelsen
föresloge, skulle träda i kraft först den 1 oktober 1931 eller den 1 januari
1932, redan för nästa budgetår viss förstärkning av socialstyrelsens arbetskrafter
vore erforderlig för att förbereda den nya lagstiftningens genomfö
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
rande. Det belopp, som för sådant ändamål skulle erfordras, bade av socialstyrelsen
uppskattats till lägst 40,000 kronor, vilket belopp borde kunna utgå
redan under innevarande budgetår och å andra sidan erhålla reservationsanslags
karaktär. Beräkningen grundade sig bland annat därpå, att särskilt
kvalificerade krafter skulle kunna behöva anlitas för ändamålet och följaktligen
arvoden åt dessa ställas till förfogande till ,sådana belopp, att deras
odelade arbetstid kunde påräknas för uppgiften. Även för erforderlig medverkan
av läkare syntes viss kostnadsökning nödvändig. Härtill komme
behov av extra skrivbiträden i stor utsträckning.
Körande uppskattningen av det för socialstyrelsens arbete med genomförandet
av en reformerad sjukförsäkring erforderliga beloppet yttrade jag
i statsverkspropositionen att, då densamma anslöte sig till beräkningar, som
tidigare framlagts rörande förslag, vilka i organisationshänseende varit mindre
vittgående än det föreliggande, anslagsbehovet icke synts på dåvarande
stadium böra beräknas lägre än enligt denna uppskattning. Vidkommande de
äskade medlen för genomförandet av ny lösdrivarlagstiftning anförde jag
samtidigt, att jag vid granskning av socialstyrelsens yttrande och till grund
därför liggande beräkningar kommit till den uppfattningen att visserligen en
anslagsförstärkning vore nödvändig men att denna i nästa budgetårs riksstat
icke syntes behöva upptagas till högre belopp än 20,000 kronor.
Vidare anförde jag, att de sålunda preliminärt förordade förstärkningsbeloppen,
50,000 och 20,000 kronor eller sammanlagt 70,000 kronor, syntes,
åtminstone tills vidare, böra beräknas utgå från det extra anslaget till socialstyrelsens
verksamhet. I avbidan på framläggande av berörda båda lagstiftningsförslag
syntes detta anslag tills vidare endast böra preliminärt beräknas.
Det syntes vid sådant förhållande lämpligt, att det ordinarie anslaget till
socialstyrelsen behandlades på samma sätt.
Vid den provisoriska uppskattningen av anslaget till socialstyrelsens verksamhet
borde man enligt min mening beräkna hela anslaget för de ändamål,
vartill det dittills använts, till oförändrat belopp d. v. s. 138,000 kronor. Till
detta belopp borde läggas förenämnda 70,000 kronor.
I anslutning till det sålunda anförda gjorde jag under punkten 3, respektive
punkten 4 av femte huvudtiteln hemställan att, i avvaktan på särskild
proposition i ämnet, det ordinarie anslaget till socialstyrelsen måtte i riksstaten
beräknas till 331,600 kronor samt att till socialstyrelsens verksamhet
måtte beräknas ett extra anslag av 208,000 kronor. Denna hemställan bifölls
av Kungl. Maji.
Sedan Kungl. Maji numera beslutit för riksdagen framlägga dels förslag till
ändrad lagstiftning rörande sjukförsäkring (proposition nr 154), dels och förslag
till vanartslag avsedd att ersätta gällande lösdrivarlag (proposition nr
240), anhåller jag att få upptaga förevarande anslagsfrågor till närmare prövning.
Vad då först angår det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen framgår
av det nyss anförda, att detta anslag för närvarande är i riksstaten
upptaget till 331,600 kronor, å vilket belopp jämväl den ordinarie staten för
Det ordinarie
anslaget till
socialstyrelsen.
Det extra
anslaget till
socialstyrelsens
verksamhet.
Personalförstärkning
för förberedande
av
sjukkassereformens
genomförande.
b Kungl. Majus proposition nr 260.
socialstyrelsen slutar. Socialstyrelsen Ilar icke beträffande detta anslag ifrågasatt
någon ändring för nästa budgetår. Ej heller påkallas sådan ändring
av de omförmälda förslagen till vanartslag och till ändrad sjukkasselagstiftning.
Då icke heller i övrigt förefinnes någon anledning att vidtaga förändring
beträffande det ordinarie anslaget till socialstyrelsen, torde detta
anslag i enlighet med den i statsverkspropositionen gjorda beräkningen böra
i riksstaten för budgetåret 1930/1931 upptagas med oförändrat belopp,
331,600 kronor.
Jag övergår härefter till närmare behandling av frågan om anslag till
socialstyrelsens verksamhet för budgetåret 1930/1931.
Härvid torde jag närmast få till granskning upptaga frågan örn behov av
ökad personal för förberedandet av sjukkassereformens genomförande.
På min hemställan har, på sätt jag förut antytt, Kungl. Majit den 28
februari 1930 beslutit att till riksdagen avlåta proposition (nr 154) med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn
understödsföreningar m. m. I denna proposition har Kungl. Majit framlagt
förslag till omorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet i väsentlig anslutning
till sjukförsäkringssakkunnigas den 11 oktober 1929 i ämnet framlagda
förslag. Enligt såväl sakkunnig- som propositionsförslaget skall den
nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1931. Medan emellertid enligt
sakkunnigförslaget bestämts en övergångstid av 2 år räknat från dagen för
ikraftträdandet, har övergångstiden enligt Kungl. Majis förslag bestämts till
3 år räknat från samma dag.
I skrivelse den 12 mars 1930 har socialstyrelsen avgivit förslag angående
den ökning i personalkostnaderna i form av höjning av anslaget till socialstyrelsens
verksamhet, som omorganisationen i fråga skulle kräva.
Innan jag redogör för innehållet i denna skrivelse, ber jag emellertid att
få i korthet erinra örn huru de särskilda arbetsuppgifter, som det för
1927 års riksdag framlagda förslaget till sjukkassereform antogs komma att
medföra för socialstyrelsen, ansågos lämpligast böra vinna handläggning.
Det i berörda hänseende framlagda förslaget återfinnes i den till 1927 års
riksdag avlåtna propositionen nr 199. Förslaget anslöt sig i stort sett till
vissa av generaldirektören Huss i promemoria av den 7 mars 1927 härför angivna
huvudgrunder.
Enligt dessa huvudgrunder borde planläggningen och ledningen närmast
under verkets chef av hela omorganisationsarbetet anförtros åt den befattningshavare,
byråchefen å tredje byrån, till vars ämbetsuppgift bland annat
sjukkassefrågorna redan då hörde. Uppenbart vore emellertid, att detta i sin
ordning förutsatte, att nämnde byråchef samtidigt erhölle en viss lindring i fråga
örn handläggningen av det ordinarie förvaltningsarbetet. För att möjliggöra den
ifrågasatta anordningen skulle det sålunda bliva nödvändigt att befria honom
fran mängden av mera löpande och smärre förvaltningsuppgifter och överlämna
dessas handläggning åt andra befattningshavare med direkt föredragningsskyldighet.
För att möjliggöra en mera snabb och omedelbar hand
-
7
Kungl. Maj:ta proposition nr 260.
läggning av bland annat frågor rörande upplysningar och råd, inspektioner
m. m. syntes måhända sedermera i annat sammanhang böra upptagas frågan
örn ändring i den för styrelsen gällande instruktionen. .
En anordning av omorganisationsarbetet efter sålunda angivna riktlinjer
skulle vara bäst ägnad att gagna sjukkasseröreisen samt att i storsta möjliga
utsträckning förebygga eller utjämna eventuellt framtradande motsättningar
och åvägabringa en harmonisk samverkan olika sjukkasseorganisationer
emellan till uppnående av gemensamma mål. En given fordel med
denna anordning vore också, att hela arbetet for sjukkassevasendet och dess
utveckling kunde ledas efter fullt enhetliga linjer och att en eljest knappast
helt frånkomlig osäkerhet undvekes. Härtill komme slutligen, att den salunda
angivna organisationsplanen vore ur kostnadssynpunkt lämplig.
Med den föreslagna planläggningen av arbetet syntes det möjligt att begränsa
antalet under övergångstiden behövliga särskilda befattningshavare
— frånsett befattningshavare i biträdesgraden ävensom experter och tillfälliga
sakkunniga — till inalles tre. Av dessa skulle en vara ledarens närmaste
man med uppgift att mera direkt ägna sig åt omorganisationens
tekniska genomförande och särskilt åt det personliga samarbetet med sjukkassornas
representanter m. m. . . , .
Vidare ansågs biträde av särskilt tillkallade sakkunniga bora i relativt
stor omfattning anlitas.
I fråga örn avlöningsförmånerna till de för omorganisationens genomförande
sålunda föreslagna befattningshavarna ifrågasattes av chefen for
socialstyrelsen att för omförmälde byråchef skulle beräknas ett tilläggsarvode
av 2,000 kronor under det att nyssnämnda tre särskilda befattningshavare
syntes böra såsom befattningshavare å extra stat placeras i lönegraderna
B 28, B 24 och B 21. Kostnaderna för dessa befattningshavare
beräknades i promemorian — frånsett dyrtidstillägg och eventuella löneklassuppfly
ttningar - till (9,060 + 7,212 + 6,048) 22,320 kronor per år. Jämte
det ifrågasatta tillägget å 2,000 kronor till byråchefens ordinarie lön, skulle
i enlighet härmed kostnaderna för samtliga fasta kvalificerade arbetskrafter
belöpa sig till 24,320 kronor per år. Med beräkning av ett belopp av 25,000
kronor till arvoden och ersättningar till befattningshavare i övrigt samt till
experter och mera tillfälliga sakkunniga ävensom övriga erforderliga utgifter
skulle de med nyorganisationen av sjukkassevasendet förbundna kostnaderna
— frånsett dyrtidstillägg — alltså uppgå till i avrundat tal 50,000 kronor.
I utlåtande den 9 mars 1927 avgav allmänna civilförvaltningens lönenämnd
yttrande beträffande det ifrågasatta tilläggsarvodet till byråchefen å socialstyrelsens
tredje byrå. Därvid anförde lönenämnden bland annat följande.
'' I likhet med chefen för socialstyrelsen ansåge lönenämnden det skäligt,
att ledaren av det arbete för nyorganisationen, av det frivilliga sjukkasseviisendet,
varom då vore fråga, finge komma i åtnjutande av särskild gottgörelse
— utöver honom såsom byråchef tillkommande lön — för det ökade
arbete och ansvar, som genomförandet av sagda nyorganisation komme att
för honom medföra. I betraktande av att berörda arbete vore avsett att
fortgå under ett antal år framåt, torde det ock i föreliggande fall få anses
lämpligt att beslut örn dylik gottgörelse i förväg meddelades. Då emellertid
tilläggsarvodet skulle komma att utgå från det för varje budgetår anvisade
extra anslaget teir upprätthållande av socialstyrelsens verksamhet, syntes
arvodet lämpligen böra bestämmas allenast för ett budgetår i sänder, varvid
8
Kungl. Majus proposition nr 260.
i fråga örn arvodets belopp hänsyn borde tagas till storleken av den arbetsbörda,
som, under det budgetår ersättningen avsåge, kunde beräknas komma
att åvila ledaren av ifrågavarande nyorganisation. Mot tilläggsarvodets bestämmande
för budgetåret 1927/28 till föreslagna 2,000 kronor syntes lönenämnden
intet vara att erinra.
Föredragande departementschefen förklarade sig, med hänsyn till det på
samma gång självständiga och ansvarsfulla som betydligt ökade arbete, som
skulle komma att åvila byråchefen å sjukkassebyrån, tinna det rimligt, att
denne härför bomme i åtnjutande av särskild gottgörelse utöver den ordinarie
lönen. Emellertid syntes det enligt departementschefen knappast lämpligt
att bestämma storleken av ett dylikt tilläggsarvode, innan ännu omfattningen
av den väntade ökningen i arbetsbördan kunde närmare bedömas.
Enär den då föreslagna övergångstiden utgjorde fyra år, syntes det å andra
sidan obilligt att först efter denna tids utgång bestämma arvodets storlek.
Saken syntes, yttrade departementschefen, lämpligen kunna ordnas på sådant
sätt, att Kungl. Maj:t mot slutet av varje budgetår finge med hänsyn tagen
till föreliggande omständigheter fastställa den särskilda ersättningens belopp.
För budgetåret 1927/28 syntes böra för ändamålet tillsvidare beräknas ett
belopp av 2,000 kronor.
Mot den ifrågasatta förstärkningen av den kvalificerade personalen å styrelsens
sjukkassebyrå hade departementschefen icke någon erinran att framställa.
Ifrågavarande befattningshavare borde alltså till antalet bliva tre och
erhålla ställning av tjänstemän å extra stat med placering, chefens närmaste man
i lönegraden B 28 och de två övriga befattningshavarna i lönegraderna B 24
och B 21. Arvoden och ersättningar till befattningshavare i övrigt samt till
experter och mera tillfälliga sakkunniga ävensom övriga erforderliga utgifter
borde beräknas till ett sammanlagt årsbelopp av 25,000 kronor. Den totala
kostnaden för handliavandet av omorganisationsarbetet skulle följaktligen
uppgå till i avrundat tal 50,000 kronor.
Yad departementschefen förordat i berörda hänseende vann enligt nämnda
proposition nr 199 Kungl. Maf.ts bifall.
Emellertid blev det för 1927 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation
av sjukkasseväsendet icke av riksdagen antaget. På grund härav ingick
naturligen riksdagen icke heller på någon prövning av Kungl. Maj:ts
förevarande förslag rörande den av sjukkassereformens genomförande betingade
ökningen av socialstyrelsens personal (riksdagens skrivelse nr 271
år 1927).
I sin skrivelse den 12 mars 1930 framhåller socialstyrelsen till en början, att
det nu framlagda förslaget till sjukkasselagstiftning ginge vida längre och
förutsatte en långt grundligare omgestaltning av hela den nuvarande sjukkasserörelsen,
än vad särskilt 1927 års förslag innefattade. Såsom en följd
därav ställde reformen även vida större krav på tillsynsmyndighetens initiativ
och direkta medverkan i omorganisationsarbetet. Det gällde ju, yttrar
styrelsen, ingenting mindre än en så gott som fullständig omstöpning av
själva formerna för den nuvarande sjukkasseverksamheten.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
De nya eller väsentligt ökade förvaltningsuppgifter, som i oell för genomförande
av den nu föreslagna lagstiftningen örn sjukkassor skulle åvila tillsynsmyndigheten
hava därefter av socialstyrelsen närmare angivits på följande
sätt:
1) Utarbetande av författningar och anvisningar av skilda slag, cirkulär
och formulär m. m. (normalstadgar jämte anvisningar och förklaringar samt
normaltariffer för såväl central- som lokalsjukkassor, kungörelser och cirkulär
angående villkor och sätt för vinnande av erkännande som sjukkassa, formulär
för ansökan härom samt om statsbidrag med därtill hörande bilagor, statistiska
och andra formulär o. s. v.).
2) Upplysningsarbete, såväl skriftligt som muntligt, till icke ringa grad
under resor till skilda delar av landet.
3) Medverkan vid organisationen av såväl lokal- som centralsjukkassor
särskilt med hänsyn till verksamhetsområdenas utformning och åstadkommande
av sammanslagning genom överlåtelse av på en och samma ort verksamma
sjukkassor.
4) Medverkan genom tillhandahållandet bl. a. av nödiga fondberäkningar
vid avskiljandet av begravningshjälpsverksamliet samt dennas framtida ordnande.
5) Nyregistrering som understödsföreningar av samtliga nuvarande sjukkassor,
vilka önska fortsätta verksamheten vare sig som erkända sjukkassor
eller icke.
6) Ärenden rörande erkännande av sjukkassa och vad därmed äger samband
såsom medgivande för lokalsjukkassa att meddela sjukhjälp linder 90
dagar, upprättande inom kommun av erkänd lokalsjukkassa, antagande till
erkänd sjukkassa av yrkes- och facksjukkassa o. s. v.
7) Förande — vid sidan av understödsföreningsregistret — av en särskild
förteckning över erkända sjukkassor med uppgift örn bl. a. varje erkänd
sjukkassas verksamhetsområde och postadress.
8) Medverkan bl. a. genom verkställande av nödiga fondräkningar vid
överlåtelse av sjukkassas rörelse eller viss del därav.
9) Handläggningen av frågor örn statsbidrag enligt blivande grunder.
10) Beslut i fråga om åtgärder, som enligt förordningen örn erkända sjukkassor
kräva tillsynsmyndighetens medgivande (tillstånd för erkänd sjukkassa
att övertaga verksamhet, som medför ekonomiska förpliktelser för
kassan; rätt för sjukkassa att i stället för läkarvård meddela annat likvärdigt
understöd eller att meddela sjukvård i vidare utsträckning än den i
förordningen stadgade, rätt att tillsvidare upphöra med fondavsättning eller
att avskilja viss del av fonden, rätt att förvärva för verksamheten avsedd
fastighet o. s. v.).
11) Föreskrifter angående överförande, i samband med antagande till erkänd
sjukkassa, av fondmedel till centralsjukkassa eller annan sjukkassa,
vartill medlem överflyttar; fastställande av grunder för beräkning av fondandelar,
som skola överföras till nyupprätfad lokalsjukkassa, föreskrifter
angående begravningshjälpsverksamhetens bedrivande o. s. v.
12) Utseende av en revisor och, i förekommande fall, av en styrelseledamot
i centralsjukkassa.
13) Revisioner och inspektioner.
Socialstyrelsen anför vidare följande.
I omförmälda promemoria av den 7 mars 1927 hade framhållits, hurusom
sjukkassornas registrering som understödsföreningar samt omläggningen och
nydaningen till den då planerade sjukkasseorganisationen måste förlöpa icke
10
Kungl. Majus proposition nr 260.
blott parallellt utan i oupplösligt samband med varandra. Yad då yttrades
torde i minst lika bög grad äga giltighet i fråga om den nu föreliggande
sjukkassereformen. Visserligen gällde det icke nu på samma sätt som enligt
1927 års förslag, att praktiskt taget samtliga existerande sjukkassor
skulle med vissa smärre jämkningar kvinna direkt infogas i det nya systemet.
Men å andra sidan ginge den nu planerade reformen vida längre och
gjorde ett mycket djupare ingrepp i de nuvarande sjukkassornas både organisation
och verksamhet. Med hänsyn bland annat därtill, att förslaget
såsom sådant förordats av båda de stora sjukkassesammanslutningarna, torde
man kunna utgå ifrån, att det övervägande antalet sjukkassor skulle befinnas
beredda att i medlemmarnas intresse snarast möjligt anpassa sin verksamhet
efter den nya ordningen i syfte att antingen själva för egen del vinna
erkännande eller ock genom överlåtelse av rörelsen på annan sjukkassa
övergå till det nya sjukkassesystemet. Vid sådant förhållande vore det
uppenbart, att åtgärder, som av sjukkassa vidtoges i och för övergång till
den nya lagstiftningen, i regel bomme att hava det dubbla syftet att formellt
anpassa stadgarna efter understödsföreningslagen och materiellt inordna
verksamheten som ett led i den statsunderstödda sjukkasserörelsen. Därutinnan
skedde ingen ändring, även örn övergången företoges i tvenne etapper
på sådant sätt, att till en början registrering som understödsförening
söktes och erhölles och först därefter verksamheten omlades till överensstämmelse
med fordringarna i förordningen örn erkända sjukkassor. I alldeles
särskild grad påtagligt bleve detta inbördes samband, då det gällde
centralsjukkassorna. För sin tillkomst hade ju dessa organisationer att
tacka endast den nya sjukkasselagstiftningen och hela deras verksamhet
ginge ju ut på att tjäna denna.
På grund av det anförda och under åberopande av vad i ämnet yttrats i
promemorian den 7 mars 1927 förordar socialstyrelsen härefter en sådan
anordning, att planläggningen och ledningen närmast under verkets chef av
hela omorganisationsarbetet anförtros åt den befattningshavare, byråchefen
å socialstyrelsens tredje byrå, till vars ämbetsuppgift redan nu hör handläggningen
av frågor rörande såväl sjukkasseväsendet som understödsföreningarna.
Denna anordning syntes enligt styrelsen vara bäst ägnad att
gagna sjukkasserörelsen samt att i största möjliga utsträckning förebygga
eller utjämna eventuellt framträdande motsättningar och åvägabringa en harmonisk
samverkan olika sjukkasseorganisationer emellan till uppnående av
gemensamma mål. Det vore ock enligt styrelsen en given fördel, att hela
arbetet för sjukkasseväsendet och dess utveckling på detta sätt kunde ledas
efter fullt enhetliga linjer.
Rörande avlöningen till byråchefen å sjn/ckassebyrän har socialstyrelsen
yttrat bland annat följande.
Oundgängligt syntes vara, såsom redan år 1927 hade framhållits, att ledaren
av omorganisationsarbetet tillerkändes ett lämpligt tillägg till den till honom
författningsenligt utgående avlöningen. Det syntes nämligen knappast kunna
anses skäligt, att en statens befattningshavare utan ersättning ålades de
väsentligt ökade arbetsuppgifter, varom här vore fråga.
Beträffande tilläggsarvodets storlek hade i promemorian år 1927 hemställts,
att detsamma måtte fastställas till 2,000 kronor. Mot detta belopp
hade icke framställts någon invändning vare sig av allmänna civilförvaltningens
lönenämnd, vilken yttrat sig i ämnet, eller av föredragande departe
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
mentscliefen. Emellertid torde den då ifrågasatta ersättningen icke kunna
betraktas såsom skälig gottgörelse för en så betydande ökning i arbete och
framför allt ansvar, som nu skulle åläggas befattningshavaren ifråga. I sådant
hänseende finge till en början erinras, att övergångstiden nu skulle
utgöra tre år emot fyra enligt 1927 års förslag, varav följde, att arbetet
måste i högre grad forceras.
Därtill bomme ej blott att den föreslagna sjukkassereformen krävde tillsynsmyndighetens
medverkan i betydligt större utsträckning än 1927 års
förslag, än även att planen för övergångsförfarandet icke blivit i detalj i
förslaget utformad. Vid förslagets utarbetande hade tvärtom förutsatts, att
de närmare anvisningar, som i detta hänseende kunde anses erforderliga,
skulle utfärdas av tillsynsmyndigheten.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har socialstyrelsen föreslagit, att
ifrågavarande tilläggsarvode måtte bestämmas till 4,000 kronor för budgetår
räknat. Eörande detta arvode yttrar styrelsen, att det icke syntes skäligt
föreskriva att — på sätt hemställts beträffande motsvarande ersättningsbelopp
i propositionen nr 199 till 1927 års riksdag — arvodet skulle fastställas
först i slutet av varje budgetår. En sådan anordning vore heller icke behövlig,
då den stora omfattningen och maktpåliggande beskaffenheten av det arbete,
som komme att åvila ledaren av omorganisationen, syntes ligga i öppen dag.
I detta sammanhang har styrelsen vidare framhållit, att den betydande
utvidgning av tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter, som sjukkassereformen
komme att medföra, torde nödvändiggöra vissa omläggningar och förenklingar
av sättet för ärendenas handläggning å sjukkassebyrån. Genom den
ändring av § 18 i den för styrelsen gällande instruktionen, som vidtagits
genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 juni 1929 (nr 214), funnes numera
möjlighet att överlämna beslutanderätten rörande vissa grupper av ärenden
till byråchef eller annan tjänsteman. Styrelsen komme emellertid att taga
under övervägande jämväl andra åtgärder för åstadkommande av förenklingar
i arbetsformerna och förbehölle sig att i sinom tid få till Kungl. Majit inkomma
med förslag till därav påkallade ändringar i instruktionen.
Körande behovet av särskilda kvalificerade befattningshavare för organisationsarbetets
genomförande uttalar sig styrelsen — efter en erinran örn beräkningarna
i berörda hänseende i 1927 års proposition — på följande sätt:
Till åtskillnad från 1927 års reformförslag förutsatte den nu framlagda
propositionen tillsynsmyndighetens medverkan i mycket stor utsträckning i
och för beräkning, uppdelning och disposition av sjukkassornas fonder och
vid de i många fall synnerligen invecklade och ömtåliga uppgörelserna olika
sjukkassor och sjukkasseavdelningar emellan. Väsentligen för fyllande av
denna uppgift syntes det önskvärt att för organisationsarbetet kunna påräkna
en i lönegraden B 28 placerad befattningshavare med betydande kvalifikationer
och erfarenhet. Med hänsyn till de krav, som även i andra avseenden
måste ställas på det omfattande och ömtåliga arbetets utförande,
ansåge styrelsen ytterligare en befattningshavare i samma lönegrad erforderlig.
Därjämte vore, utöver nämnda båda befattningar, en kvalificerad arbetskraft,
placerad i lönegraden B 21, av behovet påkallad.
Kostnaderna för ifrågavarande tre befattningshavare skulle, frånsett dyrtidstillägg
och eventuella löneklassuppflyttningar, komma att uppgå till
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
(9,060 + 9,060 + 6,048) 24,168 kronor per år. Jämte det ifrågasatta tillägget
å 4,000 kronor till byråchefens ordinarie lön skulle då kostnaden för samtliga
fasta kvalificerade arbetskrafter belöpa sig till 28,168 kronor för år.
Arvoden och ersättningar till befattningshavare i övrigt samt till experter och
mera tillfälliga sakkunniga ävensom övriga erforderliga utgifter hava av socialstyrelsen
— i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts i förenämnda proposition
nr 199 till 1927 års riksdag framlagda förslag — ansetts kunna uppskattas
till 25,000 kronor.
I anslutning härtill hava samtliga kostnader för omorganisationen — frånsett
dyrtidstillägg, löneförhöjningar, rese- och traktamentsersättningar samt
expenser — i socialstyrelsens skrivelse upptagits till (28,168 + 25,000) 53,168
kronor eller i avrundat tal 54,000 kronor för år.
Börande den tidpunkt, från vilken ifrågavarande förstärkning av socialstyrelsens
arbetskrafter skulle bliva erforderlig, har socialstyrelsen uttalat
sig på följande sätt.
Behovet av ökade arbetskrafter komme uppenbarligen att föreligga redan
från början av budgetåret 1930/31. Hela det så betydelsefulla arbetet med
uppgörande av allmänna riktlinjer för avvecklingen, utarbetande av nödiga
författningar och anvisningar, fastställande av normalstadgar och normaltariffer,
formulär o. s. v. måste nämligen föreligga i allt väsentligt färdigt,
då lagstiftningen den 1 januari 1931 trädde i kraft. Därtill komme den
verksamhet med meddelande av råd och upplysningar, som utgjorde en av
de viktigaste och mest maktpåliggande av tillsynsmyndighetens funktioner.
Det kunde ock förutses, att redan detta första år personalen komme att i
icke ringa utsträckning nödgas företaga resor ute i orterna för deltagande
i sammanträden och överläggningar med representanter för sjukkassor och
deras sammanslutningar, meddelande av muntliga råd och upplysningar m. m.
I följd härav skulle för nu ifrågavarande personalförstärkning under budgetåret
1930/1931 erfordras ett belopp av 54,000 kronor.
I sin skrivelse har socialstyrelsen även erinrat därom att sjukförsäkringssakkunniga
i sitt förslag förutsatt att till tillsynsmyndighetens förfogande
skulle ställas ett särskilt organisationsanslag av sammanlagt 240,000 kronor.
I anslutning därtill har styrelsen anfört följande.
Detta anslag, som skulle användas bl. a. för genomförandet ute i orterna
under tillsynsmyndighetens ledning och överinseende av själva det praktiska
organisationsarbetet, särskilt vad beträffade centralsjukkassorna ävensom för
sådana fondräkningar o. d., som icke kunde utföras genom styrelsens egen
personal, hade av de sakkunnige föreslagits skola fördelas på de båda budgetåren
1931/32 och 1932/33 med hälften på vartdera. Örn övergångstiden,
såsom nu föreslagits, utsträcktes från två till tre år, syntes anslaget lämpligen
böra fördelas på de tre budgetåren under tiden 1 juli 1931—30 juni 1934
med ungefär lika belopp å varje budgetår. Med avgörandet av denna fråga
torde emellertid böra anstå, tills riktlinjerna för övergångsarbetet ute i orterna
blivit närmare utformade och kostnaderna därför bättre kunde överblickas.
Därest kostnaderna för den delegation, vilken vore avsedd att medverka
vid omorganisationsarbetet, skulle bestridas från nämnda anslag å
240,000 kronor, ansåge sig styrelsen dock redan nu böra föreslå, att visst
belopp av anslaget — förslagsvis 10,000 kronor — finge disponeras under
instundande budgetår.
13
Kungl. Majus proposition nr 260.
Irman jag ingår på ett bedömande av de från socialstyrelsens sida gjorda
beräkningarna rörande ökade personalkostnader för genomförande av den
föreslagna omorganisationen av den frivilliga sjukförsäkringen, ber jag få
redogöra för storleken av den personal, som för närvarande finnes anställd
å styrelsens byrå för sjukkasseväsendet m. m. (tredje byrån). Denna personal
utgöres av följande befattningshavare:
A. Ordinarie personal. |
Lönegrad |
|
1 byråchef ...................................................................... |
......................... B |
30 |
1 sekreterare och inspektörsassistent......................... |
.......................... B |
24 |
1 aktuarie ..................................................................... |
......................... B |
21 |
1 kansliskrivare ........................................................... |
.......................... B |
11 |
2 kanslibiträden............................................................. |
.......................... B |
7 |
3 kontorsbiträden ......................................................... |
.......................... B |
4 |
B. Icke ordinarie personal. Lönegrad.
2 förste amanuenser med heltidstjänstgöring......................................... 17
1 amanuens » » .......................................... 15
3 e. o. skrivbiträden.................................................................................... 2
Det torde vara uppenbart, att den föreslagna omorganisationen på ifrågavarande
område kommer att under de närmaste åren kräva ett omfattande
arbete oell sålunda medföra en betydande ökning av den arbetsbörda, som
nu påvilar styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet över sjukkasseväsendet.
De uppgifter, som i avseende härå meddelats i det föregående, torde giva
en tydlig uppfattning därom.
Enligt det av socialstyrelsen framlagda förslaget rörande handhavandet av
de å socialstyrelsen ankommande uppgifterna för omorganisationen skulle
ledningen närmast under socialstyrelsens chef åvila byråchefen å tredje byrån.
Detta förslag, som överensstämmer med vad som föreslogs i 1927 års berörda
proposition i ämnet, finner jag lämpligt, då på detta sätt goda utsikter
torde finnas för att hela arbetet beträffande sjukkasseväsendet och dess utveckling
kommer att ledas efter enhetliga linjer. I likhet med socialstyrelsen
anser jag skäligt, att nämnde byråchef för det såväl kvalitativt som kvantitativt
betydande arbete, som sålunda skulle komma att åvila honom, under
övergångstiden erhåller särskilt tilläggsarvode utöver den ordinarie lönen.
Arvodet torde lämpligen böra bestämmas av Kungl. Majit efter budgetårets
slut, då arbetets omfattning kan närmare överblickas. Medel för ändamålet
synas böra bestridas från socialstyrelsens extra anslag, vilket alltså bör avvägas
med hänsyn härtill. För budgetåret 1930/1931 synes mig tillsvidare
böra för ändamålet beräknas ett belopp av 3,000 kronor.
Mot socialstyrelsens förslag att personalen å socialstyrelsens sjukkassebyrå
skulle förstärkas med tre kvalificerade befattningshavare å extra stat
har jag icke något att erinra. Socialstyrelsen har ansett, att av dessa befattningshavare
två skulle placeras i lönegraden B 28 och en i lönegraden B 21.
Enligt mitt förmenande synes allenast den av befattningshavarna, vilken
Departements
chefen.
Personalförstärkning
för förberedande
av
vanartslagens
genomförande.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
skall tjänstgöra såsom byråchefens närmaste man, böra erhålla placering i
lönegraden B 28. Jag förordar därför, att — i överensstämmelse med vad
som föreslogs år 1927 — de ifrågavarande befattningshavarna placeras, en i
lönegraden B 28, en i lönegraden B 24 och en i lönegraden B 21. Arvoden
och ersättningar till befattningshavare i övrigt samt till experter och mera
tillfälliga sakkunniga ävensom övriga erforderliga utgifter torde i anslutning
till 1927 års beräkningar i ämnet böra, på sätt socialstyrelsen föreslagit,
uppskattas till ett sammanlagt årsbelopp av 25,000 kronor. Vid bifall till
vad jag här förordat skulle den totala kostnaden för omorganisationsarbetet,
på sätt i det föregående angivits, uppgå till i avrundat tal 50,000 kronor.
I likhet med vad år 1927 föreslogs, förutsätter jag vid den nu föreliggande
beräkningen, att rese- och traktamentsersättning till de för omorganisationen
anställda befattningshavarna skola liksom för styrelsens övriga tjänstemän
utgå från femte huvudtitelns allmänna anslag till rese- och traktamentspenningar
samt att de expenser, som komma att påkallas av arbetet med omorganisationen,
skola gäldas av samma huvudtitels allmänna anslag till skrivmaterialier
och expenser, ved m. m.
Vid bifall till vad jag här förordat skulle alltså anslaget till socialstyrelsens
verksamhet för budgetåret 1930/1931 höjas med ett belopp av 50,000
kronor.
Med anledning av socialstyrelsens förslag att visst belopp av det anslag,
som framdeles må komma att anvisas för genomförande av omorganisationsarbetet,
skulle redan under budgetåret 1930/1931 få disponeras av socialstyrelsen
för bestridande av kostnaderna för omförmälda delegation, får jag
anföra, att dylika kostnader, örn så erfordras, torde kunna under nämnda
budgetår bestridas från det under femte huvudtiteln uppförda anslaget till
kommittéer och utredningar genom sakkunniga och att alltså särskilda
medel för detta ändamål icke nu behöva beräknas.
Enligt det i proposition nr 240 framlagda förslaget till vanartslag skola i
lagens mening vanartade i svårare fall omhändertagas å s. k. allmän arbetsanstalt
närmast motsvarande nuvarande tvångsarbetsanstalt. Dylik anstalt
inrättas av staten, dock att även av landsting, kommun, förening eller stiftelse
anordnad anstalt kan av Konungen erkännas såsom allmän arbetsanstalt.
Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse samt
under uppsikt av socialstyrelsen. Hos uppsiktsmyndigheten skall föras ett
för hela riket gemensamt centralregister angående dem, som bliva föremål
för viss åtgärd enligt lagen eller som enligt lagen örn fattigvården eller
lagen örn samhällets barnavård skola intagas å allmän arbetsanstalt. Propositionen
grundar sig i huvudsak på det av tillkallade sakkunniga år 1929
avgivna förslaget.
I sitt den 18 november 1929 avgivna utlåtande rörande sakkunnigförslaget,
vilket utlåtande finnes såsom bilaga fogat vid omförmälda proposition, framhöll
socialstyrelsen, att den förevarande lagstiftningens ikraftträdande måste
15
Kungl. Majus proposition nr 260.
föregås av ytterligare förarbeten i frågor av organisativ, ekonomisk oell annan
innebörd. Bland annat med anledning därav föreslog styrelsen, att tidpunkten
för lagstiftningens ikraftträdande — enligt sakkunnigförslaget beräknad
till den 1 januari 1931 — skulle framflyttas till förslagsvis den 1
januari 1932 eller tidigast den 1 oktober 1931. Socialstyrelsen, som utgick
från att styrelsen skulle bliva sådan uppsiktsmyndighet, som enligt sakkunnigförslaget
skulle inrättas, anförde vidare, att den nya lagstiftningen under
tiden från dess antagande och till ikraftträdandet komme att tillföra styrelsen
omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter. Beträffande innehållet
av styrelsens utlåtande i denna del ber jag att få hänvisa till utlåtandet
(propositionen nr 240 sid. 267—269).
Socialstyrelsen anförde vidare, att för liandhavandet av nämnda arbetsuppgifter
en tillfällig förstärkning av styrelsens arbetskrafter vore oundgängligen
av behovet påkallad. Härom anförde styrelsen närmare följande.
I betraktande av uppgifternas omfattning och vikt samt graden av självständighet,
omdöme och initiativförmåga, som borde vara tillfinnandes lios
de närmaste handhavarna av dessa uppgifter, måste denna tillfälliga förstärkning
vara av fullt arbetsduglig natur. Bland annat syntes erfordras,
att två kvalificerade krafter kunde anlitas för ändamalet, och att arvoden åt
dessa kunde ställas till förfogande till sådana belopp, att deras odelade
arbetstid kunde påräknas för uppgiften. Den medverkan, som enligt det
föregående påkallades av läkare, syntes lämpligen böra lämnas av den psykiater,
vilken för närvarande inom styrelsen fungerade såsom expert för
ärenden rörande alkoholistvården. Detta skulle föranleda sådan väsentlig
ökning av dennes arbetsuppgifter, att en förstärkning av hans arvode bleve
påkallad. Därtill komme behov av extra skrivbiträde i stor utsträckning.
Slutligen finge förutsättas, att tjänsteresor i betydande omfattning mäste
företagas, varvid vederbörande resekostnadsanslag syntes böra få anlitas.
Särskilda medel, som kunde ställas till förfogande för ändamålet, syntes
böra disponeras enligt grunder, som Kungl. Majit närmare bestämde.
Under förutsättning att den nya lagen skulle träda i kraft den 1 januari
1932 och att i följd därav förberedelsetiden skulle omfatta tiden från våren
1930 till och med utgången av år 1931, hemställde härefter socialstyrelsen, att
för täckande av styrelsens kostnader för organisatoriska anordningar inom
styrelsen i anledning av ifrågavarande lag måtte för budgetåret 1930/1931
anvisas ett reservationsanslag av 40,000 kronor, vilket anslag enligt styrelsen
borde få disponeras jämväl för tiden före den 1 juli 1930.
Såsom förut nämnts har i årets statsverksproposition för ändamålet under
det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet för budgetåret 1930/1931
beräknats ett belopp av 20,000 kronor.
Enligt den nu framlagda propositionen skall den nya lagen träda i kraft
den 1 juli 1932, dock att bestämmelserna örn förenämnda centralregister
skola träda i kraft den dag, som Konungen bestämmer. Den tid, varunder
ifrågavarande lagstiftning kan förberedas, skulle under sådana förhållanden
komma att omfatta budgetåren 1930/1931 och 1931/1932. Förberedelsearbetet,
som lärer böra i första hand åvila socialstyrelsen, behöver med hänsyn här
-
Omfattningen
av socialstyrelsens
bränslekontrollerande
verksamhet
m. m.
16 Kungl. Majus proposition nr 260.
till icke forceras på samma sätt, som skulle varit nödvändigt, därest lagen
skolat träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. Det oaktat torde emellertid förberedelsearbetet
bliva av sådan omfattning, att vissa särskilda anordningar inom
socialstyrelsen under den tid arbetet pågår icke kunna undvikas. Under
budgetåret 1930/1931 torde detta arbete särskilt böra inriktas dels på insamlande
och bearbetning av det material, som erfordras för uppläggande
av det i vanartslagen föreskrivna centralregistret, dels på en undersökning
huru den medverkan av enskilda hjälporganisationer, som förutsättes i
nämnda lag, bäst skall kunna uppnås, dels ock på möjligheterna och behovet
att inrätta nya arbetsanstalter och arbetshem.
Rörande den förstärkning av arbetskrafterna inom socialstyrelsen, som
av nu ifrågavarande anledning erfordras under budgetåret 1930/1931, ävensom
beträffande därmed förenade kostnader, har jag efter samråd med ämbetsverkets
chef kommit till följande uppfattning.
De viktigare av styrelsens ifrågavarande arbetsuppgifter torde i första
hand komma att åvila två kvalificerade tjänstemän inom styrelsen. Med hänsyn
till det ökade och ansvarsfulla arbete, som de därigenom skulle erhålla,
anser jag — på sätt jag förut föreslagit beträffande byråchefen för sjukkassebyrån
— att dessa tjänstemän böra tillerkännas särskilda tilläggsarvoden,
vilka torde böra av Kungl. Majit bestämmas och utbetalas vid budgetårets
slut. För detta ändamål torde förslagsvis böra beräknas ett belopp av tillhopa
4,000 kronor.
Yidare torde för det förberedande detaljarbetet behöva anställas en heltidsamanuens.
För skrivhjälp med mera erfordras anställande av flera biträden.
Därjämte torde styrelsen bliva nödsakad att tillkalla experter och
sakkunniga, vilka torde för styrelsens räkning få företaga vissa resor. För
arvoden och ersättningar till nu nämnda befattningshavare, experter och
sakkunniga m. m. torde böra beräknas ett belopp av omkring 11,000 kronor.
Sammanlagt skulle alltså för ändamålet erfordras ett belopp av 15,000
kronor.
Med hänsyn till den längre övergångstiden för lagen finner jag ej tillräcklig
anledning föreligga att bifalla socialstyrelsens yrkande att anslagsbeloppet
må få disponeras jämväl före den 1 juli 1930.
Såsom framgått av det redan anförda har jag icke för avsikt att nu taga
ställning till spörsmålet, huruvida socialstyrelsens avdelning för bränslekontroll
framdeles bör överflyttas till annan myndighet eller ej. Jag utgår
därför här från att avdelningen i varje fall under nästa budgetår skall vara
förlagd till socialstyrelsen.
Däremot ber jag att i detta sammanhang få till behandling upptaga frågan
angående omfattningen av socialstyrelsens bränslekontrollerande verksamhet
och därmed sammanhängande spörsmål.
Till en början får jag därvid lämna en redogörelse rörande förenämnda
avdelnings tillkomst, organisation och verksamhet.
Genom brev den 29 april 1921 uppdrog Kungl. Majit åt socialstyrelsen
17
Kungl. Majlis proposition nr 260.
att från och nied den 1 juli samma år tills vidare ej mindre anordna kontroll
över bränsleförbrukningen inom av statsverket disponerade byggnader
och lokaler med undantag för dem, som disponerades av arméförvaltningen,
marinförvaltningen samt järnvägsstyrelsen, än även, i den mån förhållandena
sådant medgåve, på särskild framställning av landsting eller andra kommuner
tillhandagå dem vid utövande av kontroll å bränsleförbrukningen inom dem
tillhöriga inrättningar.
För handläggning av de i anledning därav på socialstyrelsens prövning
ankommande ärenden anställdes i styrelsen från och med sistnämnda dag
en byråassistent (sedermera förste byråingenjör), en byråingenjör och ett
kvinnligt biträde (sedermera kontorsbiträde).
Därmed trädde socialstyrelsens avdelning för bränslekontroll i funktion.
Ifrågavarande befattningshavare äro icke-ordinarie tjänstemän och äro numera
i lönehänseende] placerade, förste byråingenjören i lönegraden B 24, byråingenjören
i lönegraden B 21 och kontorsbiträdet i 4:e lönegraden. Avlöningarna
bestridas från det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet.
Genom beslut den 22 juni 1923 föreskrev sedermera Kungl. Majit, att
socialstyrelsens ifrågavarande uppdrag skulle från och med den 1 juli 1923
omfatta dylik kontroll inom av riksdagen och dess verk använda byggnader
och lokaler.
I skrivelse den 17 december 1924 hemställde svenska landstingsförbundets
styrelse, att Kungl. Majit måtte vidtaga nödiga åtgärder för att landstingen
för samtliga eller flertalet av dem tillhöriga eller av dem understödda anstalter
måtte efter särskilt gjord framställning kunna påräkna statsverkets
bistånd vid utövandet av kontroll över bränsleförbrukningen vid respektive
värmeanläggningar.
Över förbundsstyrelsens framställning avgav socialstyrelsen den 18 mars
1925 infordrat utlåtande. Styrelsen föreslog däri, att den närmaste tillsynen
över de statliga anläggningarnas bränsleförhållanden icke vidare borde omfatta
de enbart lokaluppvärmda anläggningarna i annat fall än då särskild
framställning därom gjordes, samt uttalade att, för den händelse styrelsens
bränslekontrollverksamhet skulle komma att omfatta även institutioner ägda
eller understödda av landsting, därvid en begränsning av verksamheten till
centraluppvärm da anläggningar jämväl borde äga rum. Enligt styrelsen
borde kontrollverksamheten beträffande landstingsanläggningar även begränsas
i så måtto att den skulle omfatta endast lasarett, tuberkulossjukhus,
sinnesslöanstalter och dövstumskolor. Därigenom skulle nämligen omkring
90 % av totala bränslekostnaden vid landstingsanläggningarna men endast
omkring 1/3 av antalet anläggningar bliva föremål för kontrollarbetet.
Den ifrågasatta utvidgningen av den bränslekontrollerande verksamheten
beräknades av socialstyrelsen nödvändiggöra en ökning av den med verksamheten
sysselsatta personalen ävensom medföra ökade utgifter för inspektionsresor
m. m. Den utvidgade verksamheten skulle enligt socialstyrelsen
betinga en total kostnadsökning av 35,000 kronor, därav för löner
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 223 haft. (Nr 260.) C48 so 2
18 Kungl. Majus proposition nr 260.
inklusive dyrtidstillägg 24,700 kronor och för resekostnader och diverse
utgifter 10,300 kronor.
Angående frågan om gäldandet av merkostnaden för den utvidgade bränslekontrollverksamheten
anförde styrelsen, att två utvägar erbjöde sig, antingen
att statsverket helt övertoge bestridandet av kostnadsökningen eller ock att
landstingen själva finge vidkännas denna utgift. Styrelsen fann för sin del
riktigast, att kostnaderna för verksamheten i dess helhet påvilade statsverket.
För den händelse det emellertid av statsfinansielia skäl skulle anses lämpligare
att låta landstingen själva gälda kostnadsökningen förordade styrelsen,
att kostnaderna ifråga, fixerade till ett bestämt belopp, exempelvis 35,000
kronor, förskottsvis årligen inbetalades direkt till statsverket samt att fördelningen
av detta belopp skedde i förhållande till folkmängden inom varje
landstingsområde. En förutsättning för genomförandet av organisationen
på sålunda angivet sätt vore enligt socialstyrelsen att ett tillräckligt antal,
förslagsvis minst 15, landsting före den 1 oktober kalenderåret före det,
under vilket verksamheten skulle börja, förklarat sin anslutning till verksamheten
för en tid av minst tre år under därför uppställda villkor.
Sedan ytterligare utlåtanden i ämnet avgivits av statens besparingskommitté
och statskontoret samt svenska landstingsförbundets styrelse inkommit
med ännu en skrift, anbefallde Kungl. Magit genom brev den 21
maj 1926 socialstyrelsen att dels uppgöra detaljerat förslag i fråga örn landstingens
deltagande i kostnaden för kontroll genom statsverkets försorg över
bränsleförbrukningen vid värmeanläggningar inom landstingen tillhöriga eller
av dem understödda anstalter i huvudsaklig överensstämmelse med av styrelsen
i förberörda utlåtande den 13 mars 1925 angivna riktlinjer, dels ock att —
sedan samtliga landsting lämnats tillfälle att avgiva yttrande över berörda
förslag, vilket yttrande bland annat borde innefatta förklaring huruvida landsting
vore villigt att ikläda sig kostnad för kontroll av angiven beskaffenhet
enligt i förslaget angivna grunder under minst tre kalenderår räknat från
och med den 1 januari 1928 — till Kungl. Maj:t före angiven tidpunkt inkomma
med det utlåtande med förslag i ämnet, som av omständigheterna
syntes påkallat.
Den 9 oktober 1926 inkom socialstyrelsen med dylikt utlåtande jämte förslag.
I detta utlåtande anmälde socialstyrelsen till en början, att styrelsen
den 5 juli 1926 till samtliga landsting avlåtit en skrivelse, däruti styrelsen,
under åberopande av innehållet i nyssberörda brev, framställt förfrågan, huruvida
vederbörande landsting vore villigt att från och med den 1 januari 1928
för tre år ikläda sig kostnad för kontroll av i samma brev antydd beskaffenhet,
med rätt för statsverket att, örn så funnes ändamålsenligt, igångsätta
oell debitera kontrollverksamheten från och med den 1 juli 1927.
I skrivelsen hade framhållits, att för det fall, att samtliga landsting skulle
ansluta sig till en sådan verksamhet, den årliga kostnaden av styrelsen beräknades
till ett för varje landsting närmare angivet, efter folkmängden inom
landstingsområdet den 1 januari 1925 uträknat belopp. Tillika hade påpekats,
att verksamheten i fråga sannolikt icke torde komma att igångsättas,
örn ej ett mot hälften av rikets folkmängd svarande antal landsting förklarade
19
Kungl. Majus proposition nr 260.
sig beredda att deltaga i kostnaderna. Vid sådan partiell anslutning från
landstingens sida komme emellertid den årliga ersättningen från vederbörande
landsting att stegras och utgå med ett såsom maximum närmare angivet
belopp.
Uti en vid utlåtandet fogad tabell angav styrelsen — med utgångspunkt
från det förut omförmälda beloppet å 35,000 kronor — de lägsta och högsta
belopp, som under nyss angivna förutsättningar skulle gäldas av de olika
landstingen. Enligt tabellen skulle summan av landstingens årliga kostnader
för bränslekontrollen uppgå till lägst 35,000 kronor och högst 46,100
kronor.
Av de från landstingen ingångna svaren framgick, att 11 landsting avböjt
anslutning till den ifrågasatta verksamheten, medan 14 landsting förklarat
sig villiga att ansluta sig till densamma, därav dock 3 med förbehåll att
kostnaden begränsades till lägsta anslutningsavgiften och 2 med förbehåll
av anslutning från samtliga landsting. Det antal landsting, som kunde
komma ifråga för anslutning till verksamheten, utgjorde alltså 12. Summan
av de lägsta anslutningsavgifterna för dessa 12 landsting utgjorde 19,000
kronor.
Socialstyrelsen anförde vidare, att styrelsen i sin förenämnda framställning
till landstingen av den 5 juli 1926 angivit, att delkostnaden för de
olika landstingen komme att stegras vid partiell anslutning, dock högst med
en tredjedel. Styrelsen hade därvid utgått dels från att personalen, vid en
anslutning, som understege 70 % av den totala, skulle kunna på angivet sätt
inskränkas, dels ock från att resekostnader och diverse utgifter borde beräknas
direkt proportionella mot anslutningen.
Med tillämpning av dessa beräkningsgrunder uppskattade socialstyrelsen
kostnaden för bränslekontroll inom nämnda 12 landstingsområden till 22,000
kronor, därav för löner inklusive dyrtidstillägg 16,400 kronor och för resekostnader
och diverse utgifter 5,600 kronor.
Under förutsättning att kontrollverksamheten icke i sin helhet kunde bekostas
av statsmedel föreslog socialstyrelsen, att ifrågavarande 12 landsting
måtte få ansluta sig till verksamheten genom att erlägga lägsta anslutningsavgiften
—^ utgörande för nämnda landsting tillhopa 19,000 kronor — samt
att statsverket måtte bestrida den överskjutande kostnaden, vilken enligt
styrelsens beräkningar skulle utgöra (22,000 — 19,000) 3,000 kronor.
Frågan örn berörda utvidgning av statens bränslekontrollerande verksamhet
upptogs till prövning i proposition nr 199 till 1927 års riksdag angående
anslag till socialstyrelsen m. m.
Yid anmälan av frågan anförde föredragande departementschefen bland annat
följande.
Lämplighetsskäl talade för att statsmakterna icke ställde sig avvisande
gent emot tanken på statens bistånd till erhållande av en effektiv kontroll
av bränsleåtgången vid de anläggningar, som ägdes eller understöddes av
landstingen. Det skulle nämligen vara av synnerligen stor betydelse, ej
minst ur allmän ekonomisk synpunkt, örn landstingen, av vilka de flesta
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
vore hart skattetyngda, kunde genom en begränsning av anstalternas bränslekostnader
erhålla en avsevärd lättnad i sina betydande utgifter för berörda
anstalter. Det syntes vara ådagalagt, att en bränslekontroll, anordnad antingen
genom anlitande av privata experter eller genom en sammanslutning
för ändamålet från landstingens sida, skulle ställa sig alltför dyrbar och därför
måhända icke kunna anlitas av just de landsting, för vilka bränslebesparingen
skulle hava den största betydelsen. Vid nu angivna förhållanden
tillstyrkte departementschefen, att en utvidgning av socialstyrelsens bränslekontrollerande
verksamhet i syfte att tillgodose landstingens behov i detta
avseende finge äga rum. Kostnaden därför borde rätteligen helt drabba
landstingen. Då emellertid en dylik kontrollanordning icke lämpligen för
det dåvarande kunde komma till stånd uteslutande med bidrag från landstingens
sida, förordade departementschefen med hänsyn till önskvärdheten
ur förut angivna synpunkter av en sådan anordnings genomförande, att staten
tills vidare i någon mån lämnade ekonomiskt bistånd därtill.
I enlighet med det anförda biträdde departementschefen i huvudsak det
av socialstyrelsen framlagda förslaget till kontrollverksamhetens utvidgning,
sådant detta förslag enligt antydda riktlinjer för kostnadernas bestridande
m. m. utformats i styrelsens utlåtande den 9 oktober 1926.
Yad beträffar kostnaderna för den utvidgade verksamheten beräknades
dessa av departementschefen till något lägre belopp än av socialstyrelsen.
Sålunda beräknade departementschefen för löner inklusive dyrtidstillägg 14,500
kronor och för resekostnader och diverse utgifter 5,000 kronor. Beräkningen,
som uttryckligen angavs vara approximativ, utgick från att socialstyrelsens
avdelning för bränslekontroll skulle förstärkas med två icke-ordinarie befattningshavare,
den ene med placering i lönegraden B 26 och den andre
placerad såsom extra ordinarie befattningshavare i 16:e lönegraden. De
sammanlagda, av utvidgningen föranledda kostnaderna uppskattades alltså
av departementschefen till 19,500 kronor. Då landstingens bidrag enligt socialstyrelsens
förslag skulle uppgå till 19,000 kronor, beräknades statens utgifter
för den utvidgade bränslekontrollen kunna begränsas till 500 kronor.
Enligt departementschefen borde kontrollverksamheten igångsättas från och
med ingången av år 1928 samt statens bidrag beräknas falla på avlöningen
åt de nya tjänstemän, som enligt förslaget skulle anställas vid socialstyrelsens
avdelning för bränslekontroll. På grund därav föreslog departementschefen,
att det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet skulle
av nämnda anledning för budgetåret 1927/1928 höjas med hälften av sistnämnda
belopp eller 250 kronor.
Beträffande redovisningen av de belopp, som landstingen skulle hava att
erlägga för styrelsens bränslekontrollerande verksamhet i avseende å landstingen
tillhöriga eller av dem understödda anstalter, anförde departementschefen,
att det syntes böra ankomma på Kungl. Majit att, efter riksräkenskapsverkets
hörande, meddela föreskrifter därom.
Omförmälda proposition nr 199 avfattades i enlighet med departements -
Kungl. Majus proposition nr 260. 21
chefens förslag och blev av riksdagen bifallen. (Riksdagens skrivelse nr
271.)
Genom beslut den 9 juni 1927 uppdrog därefter Kungl. Majit åt socialstyrelsen
att från omförmälda 12 landsting införskaffa förklaringar innefattande
förbindelse för landstingen att till bestridande av kostnader för
anordnande genom statsverkets försorg, i huvudsaklig överensstämmelse med
1 styrelsens utlåtande den 13 mars 1925 angivna riktlinjer, av kontroll över
av landstinget ägda eller understödda, centraluppvärmda lasarett, tuberkulossjukhus,
sinnesslöanstalter och dövstumskolor för vart och ett av åren 1928,
1929 och 1930 årsvis i förskott erlägga bidrag med tillhopa 19,000 kronor.
Samtidigt anbefallde Kungl. Majit styrelsen att efter det dylika förklaringar
inkommit från landstingen till Kungl. Majit avgiva förslag till de ändringar
beträffande organisationen av samt bestridandet av kostnaderna för styrelsens
bränslekontrollerande verksamhet, som kunde finnas påkallade.
Med skrivelse den 25 oktober 1927 överlämnade socialstyrelsen berörda
förklaringar samt avgav — efter samråd med riksräkenskapsverket i fråga
örn redovisningen av landstingens blivande bidrag till verksamheten — förslag
i ämnet.
Efter hörande av statskontoret meddelade Kungl. Magd genom brev den
2 december 1927 ändrade bestämmelser beträffande socialstyrelsens bränslekontrollerande
verksamhet m. m. I brevet föreskrevs — med ändring av de
i det föregående omförmälda breven den 29 april 1921 och den 22 juni 1923
— att socialstyrelsen genom nämnda brev meddelade uppdrag skulle från
och med den 1 januari 1928 tills vidare till och med den 31 december 1930
dels beträffande ifrågavarande av statsverket samt av riksdagen och dess verk
disponerade byggnader och lokaler, i regel avse allenast sådana, i vilka centraluppvärmning
funnes anordnad, dels ock i fråga örn landstingens inrättningar
omfatta av omförmälda tolv landsting ägda eller understödda, centraluppvärmda
lasarett, tuberkulossjukhus, sinnesslöanstalter och dövstumskolor.
Därjämte föreskrev Kungl. Majit, att de belopp, som nämnda tolv landsting
förbundit sig att för vart och ett av kalenderåren 1928, 1929 och 1930
årsvis i förskott erlägga såsom bidrag till ifrågavarande verksamhet, skulle
före utgången av respektive åren 1927, 1928 och 1929 insättas å statsverkets
giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning.
Vidare anbefallde Kungl. Majit statskontoret att ej mindre efter ingången
av vart och ett av kalenderåren 1928, 1929 och 1930 av de sålunda förskottsvis
erlagda beloppen, utgörande för varje år tillhopa 19,000 kronor, dels uppdebitera
hälften av nämnda belopp eller 9,500 kronor å det löpande budgetårets
under femte huvudtiteln uppförda anslag till socialstyrelsens verksamhet,
till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst samt till rese- och
traktamentspenningar på det sätt att extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet
tillgodofördes ett belopp av 6,400 kronor, förslagsanslaget till dyrtidstillägg
tillgodofördes ett belopp av 1,000 kronor samt förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar tillgodofördes ett belopp av 2,100 kronor,
Departements
chefen.
22 Kungl. Majus proposition nr 260.
dels ock redovisa återstående belopp 9,500 kronor såsom »Diverse medel»,
än även efter ingången av vart oell ett av budgetåren 1928/29, 1929/30 och
1930/31 på enahanda sätt uppdebitera sistnämnda belopp å omförmälda tre
anslag.
Genom särskilt brev den 2 december 1927 angående användningen för
tiden 1 januari—30 juni 1928 av anslag till socialstyrelsens verksamhet medgav
Kungl. Majit vidare, att hos socialstyrelsen skulle med avlöning från
nämnda anslag från och med den 1 januari tills vidare till och med den 30
juni 1928 vara anställda bland annat en inspektör (för bränslekontroll) i
lönegraden B 26 och en underinspektör (för bränslekontroll) i 16:e lönegraden.
Nämnda två befattningshavare liava alltsedan 1928 års början varit anställda
hos socialstyrelsen med tjänstgöring å dess avdelning för bränslekontroll
och med avlöning från nämnda anslag.
Statens kostnader för socialstyrelsens bränslekontrollerande verksamhet
rörande landstingsanläggningar behövde som nämnts för budgetåret 1927/1928
allenast beräknas till 250 kronor motsvarande ett kalvårsbelopp, men måste
från och med budgetåret 1928/1929 beräknas för helt budgetår eller till 500
kronor. På grund därav har i anslagen till socialstyrelsens verksamhet för
budgetåren 1928/1929 och 1929/1930 beräknats ett belopp av 500 kronor motsvarande
statens kostnad för helt budgetår för sagda verksamhet.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att socialstyrelsens bränslekontrollerande
verksamhet är reglerad allenast till och med utgången av kalenderåret
1930. Frågan örn omfattningen av nämnda verksamhet för tid därefter
torde därför nu böra underställas riksdagens prövning.
Yad då först beträffar bränslekontrollen inom byggnader oell lokales• disponerade
av statsverket eller av riksdagen och dess verk, så förutsätter jag, att
denna verksamhet tillsvidare bör oförändrad fortgå och alltså i regel endast
avse sådana byggnader och lokaler, i vilka centraluppvärmning är anordnad.
Yad härefter angår bränslekontrollen rör and,e landstingsanläggningar erinrar
jag, att förberedande åtgärder för fortsättande av berörda kontroll
redan vidtagits. Sålunda beslöt Kungl. Majit den 27 juni 1929 på därom
av socialstyrelsen gjord framställning att uppdraga åt styrelsen att från
samtliga landsting söka införskaffa förklaringar innefattande förbindelse för
dem att till bestridande av kostnaderna för fortsatt anordnande genom statsverkets
försorg, i huvudsaklig överensstämmelse med i styrelsens utlåtande
den 13 mars 1925 angivna riktlinjer, av kontroll över av landstinget ägda
eller understödda, centraluppvärmda lasarett, tuberkulossjukhus, sinnesslöanstalter
och dövstumskolor för vart och ett av åren 1931, 1932 och 1933
årsvis i förskott erlägga bidrag med det belopp, som enligt den i det föregående
omförmälda tabellen skulle utgöra landstingets lägsta anslutningsavgift.
Efter fullgörande av nämnda uppdrag har socialstyrelsen med skrivelse
den 18 november 1929 överlämnat från respektive landsting i ämnet erhållna
uppgifter. Av dessa framgår, att 13 landsting förklarat sig villiga att på i
beslutet den 27 juni 1929 avsett sätt under åren 1931—1933 bidraga till
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
kostnaderna för ifrågavarande verksamhet, medan övriga 12 landsting icke
ansett sig böra lämna dylika bidrag. Av förstnämnda landsting äro de flesta
redan för närvarande anslutna till verksamheten.
Den tid som förflutit, sedan socialstyrelsens bränslekontrollerande verksamhet
utsträcktes till att omfatta även landstingsanläggningar, är allt för
kort för att medgiva några bestämda omdömen örn värdet av denna verksamhet.
Från flera av de landsting, där kontrollverksamheten bedrivits, har
emellertid framhållits, att densamma medfört bränslebesparing och jämväl i
övrigt visat sig ändamålsenlig. Den omständigheten att nu 13 landsting
förklarat sig villiga att under treårsperioden 1931—1933 erlägga bidrag för
verksamhetens fortsättande torde också i sin mån utgöra ett bevis för att
densamma hittills varit till nytta. Verksamheten synes mig därför böra
under nämnda tid få fortgå under samma former som den från början erhållit.
Ett ytterligare skäl härför utgör det förhållandet, att de med verksamheten
förenade kostnaderna under nästa treårsperiod torde kunna helt
täckas av landstingen själva,
De årliga bidrag, som förenämnda 13 landsting förbundit sig att utgiva
för ändamålet, uppgå nämligen till sammanlagt 22,050 kronor, och statens
kostnader för bränslekontroll hos dessa landsting under tiden 1931—1933
torde böra uppskattas till ungefärligen samma belopp. Att kostnaderna för
denna verksamhet, som för närvarande uppgå till 19,500 kronor, måste för
nästa treårsperiod beräknas till högre belopp, beror dels därpå att innehavarna
av de två tjänster, vilka i anledning av den utvidgade kontrollverksamheten
inrättades från och med den 1 januari 1928, med ingången av år
1931 bliva berättigade till uppflyttning i högre löneklass, dels ock därpå att
den något större anslutningen från landstingens sida kan antagas komma
att medföra ökade kostnader för tjänsteresor. Utgifterna för löner och dyrtidstillägg
torde approximativt kunna uppskattas till 16,500 kronor och utgifterna
för resekostnader till 5,550 kronor eller tillhopa 22,050 kronor. Da
enligt denna beräkning från och med den 1 januari 1931 anslaget till socialstyrelsens
verksamhet icke mera skulle behöva förstärkas på grund av styrelsens
bränslekontroll beträffande landstingsanläggningar, skulle anslaget
av denna anledning kunna för budgetåret 1930/1931 nedsättas med omkring
250 kronor.
Vad angår redovisningen av de belopp, som landstingen skulle hava att
erlägga för bränslekontrollen, torde det böra få ankomma på Kungl. Majit
att meddela föreskrifter därom i huvudsaklig anslutning till de genom brev
den 2 december 1927 i sådant hänseende meddelade bestämmelserna.
En översikt av den inverkan de utav mig i det föregående framlagda förslagens
genomförande skulle hava i avseende å storleken av anslaget till
socialstyrelsens verksamhet giver följande resultat. Med utgångspunkt från
nuvarande anslagsbeloppet, 138,000 kronor, skulle i höjande riktning verka
de olika förslagen örn förstärkning av arbetskrafterna inom socialstyrelsen
på grund av dels styrelsens arbete med förberedelserna för den nya vanarts
-
Samman*
fattande
anslagsberäkning
rörande
anslaget till
socialstyrelsens
verksamhet.
Placering i
-öneklass av
liyråasaistenten
Eggert.
24 Kungl. Majlis proposition nr 260.
lagens genomförande, dels ock styrelsens befattning med genomförandet av en
blivande omorganisation av det frivilliga sjukkasseväsendet m. m. De härav
föranledda merkostnaderna skulle tillhopa uppgå till (15,000 + 50,000) 65,000
kronor. Från sistnämnda summa bör emellertid dragas det belopp av 250
kronor, som vid bifall till mitt förslag i fråga örn socialstyrelsens bränslekontrollerande
verksamhet skulle inbesparas i avseende å budgetåret 1930/1931.
Nettoökningen av anslaget till socialstyrelsens verksamhet skulle således för
sistnämnda budgetår belöpa sig till 64,750 kronor mot 70,000 enligt den i
statsverkspropositionen gjorda överslagsberäkningen härutinnan. Anslaget
till socialstyrelsens verksamhet bör följaktligen för budgetåret 1930/1931
uppföras med (138,000 + 64,750) 202,750 kronor eller i avrundat tal 202,700
kronor.
Jag ber härefter att få till behandling upptaga uppkommen fråga angående
placering i löneklass av byråassistenten för sjöfarts ärenden hos socialstyrelsen
Erik Axel Fredrik Eggert.
Till en början torde jag då få i korthet erinra örn tillkomsten av befattningen
såsom byråassistent för sjöfartsärenden hos socialstyrelsen, örn de
åligganden, vilka åvila innehavaren av nämnda befattning, örn befattningens
placering i lönehänseende m. m.
Befattningen inrättades från och med den 1 januari 1915 i samband med
tillkomsten av lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg. Alltsedan år
1915 hava ärenden rörande förhållanden, som äro av betydelse för att bereda
ombord å fartyg anställda skydd mot olycksfall eller ohälsa, handlagts
av kommerskollegium under samverkan i vissa avseenden med socialstyrelsen,
därvid sistnämnda ämbetsverk regelmässigt företrätts av omförmälde byråassistent.
Denne handhar emellertid även andra göromål, och hans arbetsuppgiftcr
hava under årens lopp utvidgats. Sålunda har han att inom socialstyrelsen
taga närmaste befattningen med tillsynen rörande lastning och
lossning av fartyg. Från och med år 1920 har för byråassistenten genom lagen
örn arbetstiden å svenska fartyg tillkommit en ny ärendesgrupp av ganska
ömtålig natur, i det han sedan nämnda tidpunkt deltagit i behandlingen av
samtliga de ärenden rörande denna lags tolkning och tillämpning, vilkas
handläggning enligt gällande bestämmelser ankommit på kommerskollegium.
Sedan sistnämnda år har vidare byråassistentens medverkan i stor utsträckning
påkallats vid handläggning inom styrelsen av ärenden rörande platsförmedling
för sjömän.
Ehuru kommerskollegium sålunda länge i samråd med socialstyrelsen
handlagt omförmälda sjöfartsärenden, tillkom dock intill 1 juli 1929 beslutanderätten
i dessa ärenden formellt sett kommerskollegium allena. Genom
kungörelse den 27 juni 1929 (nr 208) föreskrev emellertid Kungl. Majit, att
ifrågavarande ärenden skulle handläggas av kommerskollegium och socialstyrelsen
gemensamt. Genom kungörelse nyssnämnda den 27 juni 1929
(nr 214) förordnade Kungl. Majit vidare örn vissa ändringar i den för socialstyrelsen
gällande instruktionen. Sålunda föreskrevs i 18 § av nämnda in
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 260.
struktion att, i likhet med vad som redan förut gällde inom kommerskollegium
samt inom vissa andra verk, socialstyrelsen skulle äga överlämna åt
ledamot eller annan tjänsteman hos styrelsen att utan föregående föredragning
avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden. Därjämte stadgades
i 15 §, att, därest såväl socialstyrelsen som kommerskollegium med stöd av
de för ämbetsverken gällande instruktioner åt ledamot eller annan tjänsteman
överlämnade den på vederbörande ämbetsverk ankommande beslutanderätten
beträffande viss grupp av sådana ärenden, som omnämndes i förenämnda
kungörelse den 27 juni 1929 (nr 208), ärende tillhörande dylik grupp
finge avgöras av verkens sålunda utsedda representanter gemensamt, örn dessa
vore örn beslutet ense, men att ärendet i motsatt fall skulle hänskjutas till
ämbetsverkens gemensamma prövning i eljest gällande ordning. En med
sistnämnda föreskrift analog bestämmelse intogs också i den för kommerskollegium
utfärdade nya instruktionen av sistnämnda dag (nr 222). Samtliga
ifrågavarande författningar skulle träda i kraft den 1 juli 1929.
Byråassistenten för sjöfartsärenden har under tiden 1 januari 1915 —
30 juni 1929 avlönats från det extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet,
för tiden till och med utgången av år 1921 såsom tjänsteman i dåvarande
andra normalgraden och för tiden därefter enligt nuvarande lönegraden B 24
i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.
I proposition nr 206 till 1929 års riksdag föreslog jag, att befattningen
såsom byråassistent skulle från och med den 1 juli 1929 uppföras å socialstyrelsens
ordinarie stat samt placeras i lönegraden B 26. Till stöd härför
framhöll jag bland annat den självständiga och ansvarsfulla ställning, som
byråassistenten hädanefter skulle komma att erhålla. Jag utgick därvid från
att kungörelser av i huvudsak nyss angivna innebörd skulle komma att utfärdas,
att socialstyrelsen med tillämpning av de nya bestämmelserna skulle
komma att å byråassistenten överlåta avgörandet av vissa på hans handläggning
ankommande ärenden samt att som följd därav byråassistenten i
det stora flertalet av de ärenden, vilka hädanefter skulle komma att avgöras
av socialstyrelsen och kommerskollegium gemensamt, komme att ensam fatta
beslut å socialstyrelsens vägnar.
I enlighet med mitt förslag, som godkändes av Kungl. Majit och bifölls
av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 289), uppfördes från och med den 1
juli 1929 å socialstyrelsens ordinarie stat en befattning såsom byråassistent
för sjöfartsärenden med placering i lönegraden B 26.
Genom beslut den 27 juni 1929 utnämnde Kungl. Majit Eggert, vilken
alltsedan tjänstens tillkomst den 1 januari 1915 tjänstgjort såsom byråassistent
för sjöfartsärenden hos styrelsen, till innehavare av den nyinrättade
ordinarie befattningen.
Hiirefter uppdrog socialstyrelsen åt Eggert att å socialstyrelsens vägnar
ensam fatta beslut i de sjöfartsärenden, vilka enligt de nya bestämmelserna
skulle komma att avgöras av kommerskollegium och socialstyrelsen gemen
-
26
Kungl. Majus proposition nr 260.
saint och vilka enligt dessa bestämmelser skulle kunna avgöras av verkets
representanter, därest dessa vore örn beslutet ense.
Jag ber härefter att få erinra örn vissa för den allmänna civilförvaltningen
gällande avlöningsbestämmelser. Enligt 10 § i förenämnda avlöningsreglemente
erhåller som regel tjänsteman vid tillträde av ordinarie tjänst, vare
sig han förut innehade sådan tjänst eller ej, lön enligt lägsta löneklassen
för den lönegrad, till vilken tjänsten hörer. Efter att hava tillhört en och
samma löneklass under tre år uppflyttas den ordinarie tjänstemannen till
närmast högre löneklass samt efter ytterligare tre år till den därpå följande
högre löneklassen och så vidare, intill dess den för lönegraden fastställda
högsta löneklassen uppnåtts.
Emellertid stadgas i 11 § av avlöningsreglementet att örn den, som från
icke ordinarie befattning vinner befordran till ordinarie tjänst, innehar sådan
anställning i statens tjänst, som i avseende å tjänstgöringens art och omfattning
tinnes svara mot, vara jämförbar med eller högre än den ifrågavarande
ordinarie tjänsten, må för bestämmande av hans begynnelselön i
denna tjänst och sedermera för hans uppflyttning i högre löneklass tillgodoräknas
honom den tid utöver tre år, under vilken han efter fyllda 18 år i
en följd innehaft dylik anställning.
Därjämte stadgas i 33 § av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med
avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, att befattningshavare
å extra stat äger åtnjuta lön enligt löneklass, som är närmast
lägre än den, som skulle hava gällt, därest vederbörande varit innehavare
av ordinarie tjänst inom ifrågavarande lönegrad.
Enligt den i avlöningsreglementet intagna löneplanen omfattar lönegraden
B 24 löneklasserna 24—27 och lönegraden B 26 löneklasserna 26—29.
I skrivelse den 4 juli 1929 inhämtade socialstyrelsen statskontorets yttrande
rörande den löneklass, vari Eggert borde av styrelsen placeras i egenskap
av ordinarie byråassistent.
Statskontoret avgav det begärda yttrandet i skrivelse den 9 augusti 1929,
däri statskontoret — under hänvisning till mitt i propositionen nr 206 gjorda,
i det föregående berörda uttalande angående byråassistentens placerande i
lönegrad — anförde, att Eggerts tidigare tjänstgöring icke syntes kunna anses
likvärdig med hans nya tjänst och att han följaktligen icke syntes kunna förklaras
berättigad att tillgodoräkna densamma för uppflyttning i högre löneklass.
Med anledning härav erhöll Eggert jämlikt 10 § avlöningsreglementet av
socialstyrelsen från och med den 1 juli 1929 såsom ordinarie byråassistent
avlöning enligt 26:e löneklassen, d. v. s. lägsta löneklassen i lönegraden B 26.
Härefter gjorde socialstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 september
1929 framställning ifråga örn Eggerts placering i löneklass. I skrivelsen,
varmed styrelsen överlämnade avskrifter av omförmälda mellan styrelsen och
statskontoret växlade skrifter, anförde styrelsen bland annat följande.
Eggert hade i egenskap av byråassistent å extra stat alltsedan den 1
januari 1924 varit placerad i 26:e löneklassen. Det hade icke med tillämp
-
27
Kungl. Majis proposition nr 260.
ning av gällande bestämmelser i avlöningsreglementet visat sig möjligt att i
omedelbart samband med lians utnämning till ordinarie byråassistent bereda
honom en förbättrad löneställning. På grund av de pensionsavgifter han i
egenskap av ordinarie tjänsteman hade att erlägga hade tvärtom hans faktiska
löneinkomst minskats efter utnämningen. Vidare hade han erhållit sämre
löneplacering än som skulle varit förhållandet, därest byråassistentbefattningen
från och med den 1 juli 1929 uppförts å ordinarie stat i lönegraden
B 24. I sistnämnda fall skulle nämligen Eggert på grund av bestämmelserna
i 11 § avlöningsreglementet omedelbart hava kommit i åtnjutande av lön
enligt 27:e löneklassen, varemot han nu enligt avlöningsreglementet blott
kunnat placeras i 26:e löneklassen och först den 1 juli 1932 skulle bliva
berättigad till uppflyttning i 27:e löneklassen.
Enligt styrelsens uppfattning hade Eggerts tjänstgöring såsom byråassistent
å extra stat alltsedan den 1 januari 1920 varit likvärdig med hans
nuvarande tjänstgöring.
Under åberopande härav samt under förklaring tillika, att det torde få
anses skäligt, att en tjänsteman vid befordran till högre tjänst erliölle förbättrade
avlöningsförmåner, har socialstyrelsen hemställt, att Kungl. Majit
måtte hos riksdagen utverka rätt för Eggert att för placering i löneklass i
sin nuvarande befattning, räknat från och med den 1 juli 1929, av sin föregående
tjänstgöring i styrelsen tillgodoräkna tiden från och med den 1 januari
1920, i den mån samma tid överstege tre år.
I häröver den 16 november 1929 avgivet utlåtande bär majoriteten inom,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd anfört bland annat följande.
Den form för behandling av ärenden rörande arbetarskydd m. m. för å
fartyg anställda, som trätt i tillämpning den 1 juli 1929, anslöte sig på det
allra närmaste till den ordning, som gällde före nämnda dag. Hedan förut
behandlades ifrågavarande ärenden under samverkan mellan chefen i kommerskollegii
fartygsinspektionsbyrå och byråassistenten för sjöfartsärenden hos
socialstyrelsen, örn det ock ankommit på kommerskollegium att därutinnan
fatta beslut. För byråassistenten Eggerts vidkommande torde den inträdda
nya ordningen för behandlingen och avgörandet av dessa ärenden få anses
mera vara av formell art än innebära en reell ändring i hans tidigare tjänståligganden
.
Örn ock numera något större ansvar än förut påvilade Eggert beträffande
ifrågavarande ärendens handläggande, holle likväl lönenämnden före, att
skillnaden i arbetsuppgifter före och efter hans uppförande å ordinarie stat
icke vore större, än att hänsyn vid löneklassplaceringen inom 26:e lönegraden
borde kunna tagas till hans tidigare tjänstgöring hos socialstyrelsen.
I betraktande av att denna tjänstgöring för tiden efter år 1920 i stort sett
icke undergått någon förändring, syntes Eggert kunna få i enlighet med
bestämmelserna i 11 § av avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen
för löneklassplacering inom 26:e lönegraden tillgodoräknas tjänstetiden
hos styrelsen efter ingången av år 1920, med avdrag av tre år. Det
torde emellertid ankomma på socialstyrelsen att härutinnan fatta beslut.
Av vad lönenämnden sålunda anfört följde, att nämnden ansåge någon framställning
till riksdagen i förevarande löneärende icke böra ifrågakomma.
Tre reservanter inom lönenämnden yttrade, att de — med instämmande i
majoritetens uttalande att någon framställning i ämnet till riksdagen icke
borde ifrågakomma — i likhet med statskontoret ansett Eggert på grund
28
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 260.
av gällande bestämmelser icke kunna för placering i löneklass inom 26:e
lönegraden tillgodoräknas tjänstetid före den 1 juli 1929.
Den 31 januari 1930 förklarade Kungl. Maj:t att, enär det ankomme på
socialstyrelsen att i första hand besluta i berörda ämne, Kungl. Majit funne
styrelsens nämnda framställning icke föranleda någon Kungl. Majits vidare
åtgärd.
I anledning härav upptogs frågan örn Eggerts löneplacering den 6 februari
1930 till förnyad behandling inom socialstyrelsen och beslöt styrelsen därvid,
att vad i ärendet förekommit icke skulle föranleda ändring i den löneplacering,
som enligt 10 § i avlöningsreglementet tillämpats å Eggert och
att denne följaktligen fortfarande skulle från och med den 1 juli 1929 vara
placerad i 26:e löneklassen.
I skrivelse den 10 februari 1930 förnyade härefter socialstyrelsen sin förenämnda
den 21 september 1929 gjorda framställning rörande Eggert.
I likhet med lönenämndens majoritet anser jag den förändring, som från
och med den 1 juli 1929 inträtt i byråassistentens för sjöfartsärenden tjänsteställning,
vara av övervägande formell natur. Med hänsyn därtill synas vissa
skäl tala för att Eggert — på sätt nämnda majoritet ansett — borde med
tillämpning av 11 § avlöningsreglementet berättigas att för placering i löneklass
tillgodoräkna sin tjänstgöring såsom byråassistent alltsedan år 1920,
allenast med avdrag för en tid av tre år. Då emellertid ett beslut örn dylikt
tillgodoräknande ur prejudikatsynpunkt skulle kunna vara i viss måll
betänkligt, anser jag mig icke böra tillstyrka framställning till riksdagen i
sådant hänseende.
Den löneklassplacering Eggert såsom ordinarie byråassistent erhållit från
och med den 1 juli 1929 synes mig dock vara alltför oförmånlig. I sådant
hänseende har socialstyrelsen påpekat, att Eggert genom befordringen till
ordinarie byråassistent och oaktat tjänstens uppfattning från lönegraden
B 24 till lönegraden B 26 å ena sidan icke erhållit någon uppflyttning i löneklass
utan fått kvarstå i 26:e löneklassen och alltså på grund av nu utgående
pensionsavgifter faktiskt fått vidkännas en inkomstminskning samt å
andra sidan fått en ofördelaktigare löneplacering än den han skulle hava
erhållit, därest byråassistentbefattningen vid dess överförande å ordinarie
stat hänförts till den lägre lönegraden B 24. I detta fall skulle Eggert nämligen
hava av socialstyrelsen från och med den 1 juli 1929 placerats i 27:e
löneklassen. Då en sådan verkan av befattningens placerande i lönegraden
B 26 givetvis icke varit avsedd och näppeligen kan anses rimlig, finner jag
Eggert böra berättigas att räknat från och med befordringen till byråassistent
åtnjuta lön enligt sistnämnda löneklass, varigenom hans omedelbara
löneplacering skulle bliva densamma, som örn befattningen blivit hänförd
till lönegraden B 24. Då ett beslut om en dylik löneplacering förutsätter
riksdagens medverkan, ämnar jag i det följande göra hemställan örn
inhämtande av riksdagens medgivande därtill. Jag utgår härvid från att,
därest riksdagen lämnar dylikt medgivande, Eggert må kunna för framtida
Kungl. Majus proposition nr 260. 29
uppflyttning till högre löneklass, räknat från och med den 1 juli 1929, tillgodoräkna
tjänstetid enligt de allmänna i 10 § avlöningsreglementet gällande
bestämmelserna.
Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
ej mindre under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen socialstyrelsen,
dels uppföra det ordinarie förslagsanslaget till socialstyrelsen
med oförändrat belopp .................................... kronor 331,600
dels och till socialstyrelsens verksamhet för budgetåret
1930/1931 anvisa ett extra anslag av.................. kronor 202,700
än även medgiva, att byråassistenten för sjöfartsärenden hos
socialstyrelsen Erik Axel Fredrik Eggert må, räknat från och
med den 1 juli 1929, placeras i 27:e löneklassen av den i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila
statsförvaltningen, intagna löneplanen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Corn-. Fantenberg.
Hemställan.