Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
1
Nr 242.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om
arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen); given Stockholms
slott den 19 mars 1930.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga
härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13
juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarhetstidslagen).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Vilhelm Lundvik.
Bihang lill riksdagens protokoll 1930.
1 sami.
205 höft. (Nr 2i2.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om
arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).
Härigenom förordnas, att lagen den 13 juli 1926 om arbetstiden å svenska
fartyg (sjöarbetstidslagen), vilken lag gäller till och med den 31 december
1930, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1933.
dock att från och med den 1 januari 1931
dels 9 § i samma lag skall hava följande ändrade lydelse:
9 %.
1 mom. Då fartyg ankommer till eller avgår från hamn å söckendag,,
må sjöman användas till skeppstjänst utöver vad här ovan stadgats, dock
icke längre tid, än att arbetstiden under ett dygn må utgöra högst
nio timmar för styrman, vilkens arbetstid enligt 4 § icke må överstiga
aderton timmar under två på varandra följande dygn;
åtta timmar för sjöman, vilkens arbetstid enligt 4 § icke må överstiga
sexton timmar under två på varandra följande dygn; samt
tolv timmar för annan sjöman.
2 mom. Då fartyg ankommer till eller avgår från hamn å helgdag,,
må sjöman icke användas till annan skeppstjänst än dels vad som erfordras
för fartygets framdrivande, manövrering eller navigering eller
klargöring i anledning av ankomsten eller avgången, dels lastning eller
lossning av passagerares effekter eller post eller av styckegods i mindre
omfattning eller av gods, vars lastning eller lossning ej kan utan fara för
godset uppskjutas, dels ock, där det kan anses ingå i sjömannens åligganden,
lättare rengöring eller sådant arbete, som, enligt vad i 6 § stadgas,
kan å helgdag åläggas i nämnda paragraf avsedd personal.
dels ock slutbestämmelserna i lagen skola lyda sålunda:
Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse,
som avses i 21—24 §§, ävensom i fråga örn domstol i tvistemål, som bör
bedömas efter denna lag, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla
även efter den 31 december 1933.
Eftergift, som med stöd av lagen den 24 oktober 1919 örn arbetstiden å
svenska fartyg beviljats utan begränsning till viss tid, skall, i den mån
vederbörande myndighet ej annorlunda bestämmer, fortfarande tillsvidare
äga giltighet.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 28 februari 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark,
Johansson, Dahl.
Tillförordnade chefen för handelsdepartementet, statsrådet Bissmark
anför:
Sedan 1919 års urtima riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, Historik.
nr 6, ävensom i ämnet väckta motioner för sin del antagit lag örn arbets- isis års sjötiden
å svenska fartyg, utfärdades ifrågavarande lag den 24 oktober 1919 arbet8tld8las(nr
663) att, i enlighet med riksdagens beslut, liksom de vid samma riksdag
antagna lagarna örn arbetstidens begränsning samt om begränsning
av tiden för bageri- och konditoriarbete gälla till och med den 31 december
1923.
Med bifall till därom av 1921 års riksdag framställd begäran beslöt 1923 års lag
Kungl. Maj:! den 12 augusti 1921 att låta verkställa utredning rörande tummpnin^av
verkningarna av nyssnämnda lag örn arbetstiden å svenska fartyg samt i»!9 års sjöuppdrog
åt kommerskollegium, att med tillhjälp av sakkunniga verkställa arbetBtidslaesådan
utredning och till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill
densamma kunde giva anledning.
I det den 31 maj 1922 dagtecknade utlåtande, varmed kommerskollegium
överlämnade de av kollegium tillkallade sakkunnigas utredning i
förevarande ämne, tillstyrkte kollegium i likhet med de sakkunniga, att
åt lagen vid utgången av dess giltighetstid förlänades fortsatt provisorisk
tillämpning.
I proposition, nr 63, till 1923 års riksdag, till vilken proposition voro
fogade de sakkunnigas utredning och kommerskollegii utlåtande, föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att antaga bilagt förslag till lag angående fortsatt
tillämpning av 1919 års sjöarbetstidslag.
Sedan berörda förslag av riksdagen antagits med en viss mindre modifikation,
utfärdade Kungl. Maj:t, i enlighet med riksdagens beslut, lag
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
den 29 juni 1923 (nr 290) angående fortsatt tillämpning av lagen den 24
oktober 1919 om arbetstiden å svenska fartyg. Enligt den nya lagen erhöll
1919 års lag med några ur saklig synpunkt mindre väsentliga ändringar
i ordalydelsen, på sätt Kungl. Majit föreslagit, fortsatt tillämpning till
och med den 31 december 1926.
1920 Ira sjö- Under erinran om att lagen den 24 oktober 1919 örn arbetstiden å svenarbetstidsiag.
g^a fartyg sålunda skulle upphöra att gälla med utgången av år 1926 anbefallde
Kungl. Majit genom beslut den 30 april 1925 kommerskollegium
att verkställa förnyad utredning rörande verkningarna av berörda lag
samt till Kungl. Majit inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.
Efter verkställande av den sålunda anbefallda utredningen avgav kommerskollegium
med utlåtande den 28 november 1925 till Kungl. Majit förslag
till sjöarbetstidslag m. m. Utlåtandet åtföljdes dessutom av åtskilliga
bilagor, bland annat ett sammandrag av uttalanden av skilda sammanslutningar
och personer rörande verkningarna av den då gällande sjöarbetstidslagen.
Dessa uttalanden avsågo — förutom förslag till ändrade lagbestämmelser
— vissa med ifrågavarande lagstiftning sammanhängande viktigare
frågor, beträffande vilka kollegium särskilt anhållit om vederbörande
sjöfartsintresserades omdömen, såsom örn lagens inverkan på fartygens
bemanning, på övertidsarbetet och ersättningen härför, på fartygens underhåll,
på sjöfolkets personliga och intellektuella standard, på arbetsintensiteten,
på behovet av extra arbetskraft från land m. m.
I utlåtandet framhöll kommerskollegium, att vår sjöarbetstidslagstiftning
icke avsevärt avveke från vad i sådant hänseende utomlands antingen
likaledes genom lagstiftning fastslagits eller genom avtal mellan
vederbörande intressenter överenskommits. Såsom allmän slutsats syntes
det kommerskollegium kunna sägas, att här i landet gällande lagstiftning
icke innebure något större tvång för vår i utrikes trafik arbetande
sjöfart i jämförelse med den konkurrerande utländska, men att denna
lagstiftning genom detaljföreskrifter och sträng tillämpning sannolikt
åstadkommit, att i någon mån stelare arbetsformer vore rådande ombord
å svenska än å vissa främmande nationers fartyg.
Under hänvisning till den förebragta utredningen tillstyrkte kommerskollegium,
att åt 1919 års sjöarbetstidslag, med iakttagande av vissa sakliga
och formella ändringar, varom kollegium framlade förslag, förlänades
fortsatt giltighet, dock allenast under en tid av ytterligare tre år.
Såsom skäl för att alltjämt giva ifrågavarande lagstiftning allenast
provisorisk karaktär anförde kommerskollegium dels behovet av ytterligare
erfarenhet rörande lagstiftningens verkningar, innan dess olika
stadganden definitivt lagfästes, och dels hänsyn till de internationella förhållandena,
som ur lagstiftningssynpunkt alltjämte innebure samma stora
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
ovisshet som tidigare. För sjöfartens vidkommande fann kollegium, att
så stor betydelse borde tillmätas denna senare synpunkt, att avgörandet
av frågan örn sjöarbetstidslagens bibehållande såsom provisorium eller
definitiva antagande borde bliva beroende därav, oavsett huru med lagstiftningen
rörande arbetstidens begränsning i övrigt i förevarande avseende
bomme att förfaras.
De av kommerskollegium framställda ändringsförslagen voro huvudsakligen
av formell art, men bade i några avseenden även saklig innebörd.
I formellt hänseende föreslog kollegium bland annat en omgruppering
av stadgandena i 1919 års lag.
Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Majit den 31 december 1925 anförde
föredragande departementschefen, statsrådet Svensson, bland annat,
att resultatet av den utav kommerskollegium förebragta förnyade
utredningen rörande sjöarbetstidslagens verkningar gåva vid handen, att
denna lag även enligt de senaste årens erfarenheter i allt väsentligt väl
motsvarat det syfte att åt sjöfolket vinna förbättrade arbets- och levnadsvillkor,
som man med dess stiftande avsett. Därjämte bekräftade denna
utredning ytterligare, att sjöarbetstidslagen varken äventyrat den svenska
sjöfartsnäringens konkurrenskraft gentemot utlandet eller eljest för
denna näring medfört olägenheter, som kunde anses oskäligt betungande.
De erfarenheter örn lagens verkningar, som hade vunnits under de år
densamma tillämpats, syntes honom hava ådagalagt, att lagen i sina huvuddrag
vore väl avvägd.
Gentemot de av kommerskollegium åberopade skälen för bibehållande
av sjöarbetstidslagstiftningens provisoriska karaktär anförde nyssnämnde
departementschef, att de internationella förhållandena, sådana de under
de senaste åren hade gestaltat sig, syntes honom så mycket mindre
böra avskräcka från en definitiv kodifiering av vår lagstiftning på ifrågavarande
område som — enligt vad kollegium självt konstaterat såsom resultat
av sin utredning — vår sjöarbetstidslagstiftning icke avsevärt avveke
från vad i sådant hänseende utomlands antingen i lagstiftningsväg
fastslagits eller genom avtal mellan de intresserade parterna överenskommits.
Visserligen vore vår sjöfartsnäring till väsentlig del starkt beroende
av utländsk konkurrens, men att denna näring därutinnan skulle
intaga en så utpräglad särställning, som kommerskollegium syntes anse,
kunde han dock icke medgiva.
Med hänsyn till vad departementschefen sålunda anförde och andra
av honom angivna skäl intog han den ståndunkten, att tiden vöre inne
för en defintiv kodifiering av sjöarbetstidslagstiftningen.
I anslutning till denna ståndpunkt föreslog Kungl. Majit genom proposition,
nr 81, 1926 års riksdag att antaga bilagt förslag till lag örn arbetstiden
å svenska fartyg (sjöarbetstidslag). Vid propositionen var dessutom
fogat kommerskollegii ovannämnda utlåtande den 28 november
1925 jämte tillhörande förslag till sjöarbetstidslag och sammandrag av
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
uttalanden av skilda sammanslutningar och personer rörande verkningarna
av sjöarbetstidslagen.
Det förslag till sjöarbetstidslag, som Kungl. Majit sålunda föreläde
riksdagen, innefattade i övrigt i huvudsak de av kommerskollegium ifrågasatta
ändringarna i den dittillsvarande sjöarbetstidslagstiftningen, bland
annat den av kollegium förordade omgrupperingen av lagbestämmelserna,
vilkens genomförande — jämte vissa därav föranledda eller eljes i
samband därmed stående formella detaljändringar — enligt departementschefens
uttalade mening praktiskt taget icke kom me att medföra
någon saklig ändring, men bidroge till att göra ifrågavarande lagstiftning
mera klar och lättfattlig.
Andra lagutskottet, vilket behandlade propositionen, ansåg sig böra
tillråda antagandet av en sjöarbetstidslagstiftning å ännu en försöksperiod,
vilken lämpligen syntes böra, i likhet med vad som av utskottet föreslagits
beträffande den allmänna arbetstidslagen och lagen örn begränsning
av tiden för bageri- och konditoriarbete, fastställas till fyra år. Såsom
skäl härför anförde utskottet bland annat, att ifrågavarande lagstiftningsområde
hade, som känt vore, under den gångna tiden visat sig
vara i ovanligt hög grad svårt att bedöma, vartill bomme, att hänsynen
till de internationella förhållandena på detta område innebure en maning
att framgå med försiktighet. Såsom av kommerskollegii utredning framginge,
hade flertalet av de stora sjöfartsidkande nationerna alltjämt icke
genomfört någon lagstiftning i ämnet. Det kunde givetvis icke vara lämpligt
för vårt land att genomföra en definitiv lagstiftning på området, innan
dylik lagstiftning vunnit större internationell räckvidd.
Med bifall till andra lagutskottets hemställan i nu nämnda hänseende
och till vissa andra av utskottet föreslagna, mindre betydelsefulla ändringar
av saklig innebörd antog riksdagen för sin del lag örn arbetstiden å
svenska fartyg (sjöarbetstidslag).
I enlighet härmed utfärdade Kungl. Majit den 13 juli 1926 (nr 398) lag
örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslag) att gälla från och med
den 1 januari 1927 till och med den 31 december 1930.
I riksdagens skrivelse, nr 220, i ämnet hemställde riksdagen tillika, att
Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten av
det i herr Lindleys motion, nr 250, i första kammaren vid 1926 års riksdag
framförda spörsmålet örn sådan ändring av bestämmelserna i sjöarbetstidslagen,
att sjöman å fartyg utan vaktindelning till skydd för
överansträngning bereddes viss sammanhängande vilotid under varje
dygn, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Genom remiss den 28 maj 1926 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium
att verkställa och därefter till Kungl. Majit inkomma med den av
riksdagen begärda utredningen.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Med anledning av att den nuvarande sjöarbetstidslagen upphör att
gälla med innevarande års utgång hava kommerskollegium och socialstyrelsen
till gemensam behandling upptagit frågan örn lagens prolongering
och härutinnan — efter det samråd ägt rum med samtliga de av Kungl.
Majit utsedda sakkunniga, örn vilka förmäles i 4 § i förordningen rörande
tillämpningen av sjöarbetstidslagen — den 19 februari 1930 avgivit
gemensamt utlåtande.
Sedan förevarande spörsmål varit föremål för gemensam beredning
inom justitie-, social- och handelsdepartementen, anhaller jag nu fa underställa
detsamma Kungl. Maj:ts prövning.
I sitt utlåtande den 19 februari 1930 hava kommerskollegium och socialstyrelsen
till en början upptagit frågan örn sjöarbetstidslagstiftningens ens fortsatta
fortsätta bestånd och. i sådant avseende föreslagit provisorisk förläng- bestånd.
ning av 1926 års sjöarbetstidslag — med viss ändring, till vilken jag senare
skall återkomma — för tre år eller samma tidsperiod, som Kungl. sociaistyMaj:t
föreslagit beträffande övriga arbetstidslagar. Som motivering för reUensitt
förslag örn fortsatt provisorium hava ämbetsverken anfört väsentligen
följande.
Av de ovannämnda sakkunniga, med vilka ämbetsverken samrått i ärendet,
hade de, som representerade de ombord anställda, med eller utan förslag
örn definitiv lagstiftning framställt yrkanden på ändringar i lagen,
berörande såväl dess allmänna grunder som ock flertalet av dess viktigare
stadganden. Övriga sakkunniga hade förordat förlängning av den nuvarande
provisoriska lagen utan annan förändring än viss av ämbetsverken
i frågans dåvarande skede övervägd jämkning av reglerna rörande
arbetstiden vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn å helgdag.
Dock hade vissa av sistnämnda sakkunniga förbehållit sig rätt att
framställa andra ändringsförslag, därest lagen över huvud taget bleve
föremål för revision i vidare utsträckning, än nyss antytts. I anslutning
härtill hade ock den sakkunnige, som representerade redare av fartyg i
Nordsjö- eller vidsträcktare fart, framställt positiva ändringsförslag, av
sedda att tagas under övervägande, därest från annat håll föreslagna
ändringar upptoges till prövning. Även dessa förslag förutsatte genomgripande
förändringar i lagen.
Enär sålunda enligt de sakkunnigas mening lagen i stor utsträckningsyntes
tarva revision och en sådan i vart fall vore oundgängligen nödvändig,
innan definitivt antagande av lagen kunde komma i fråga, ansåge
ämbetsverken åtgärder för åstadkommande av en dylik revision böra
vidtagas. En sådan förutsatte emellertid med nödvändighet en särskild
utredning, som med hänsyn till innebörd och omfattning av redan framkomna
förslag med visshet kunde förutses komma att taga åtskillig tid
i anspråk.
Vid sådant förhållande torde en kortare tids förlängning av hittillsvarande
provisorium icke kunna undgås.
I detta sammanhang finge ämbetsverken ock erinra örn den viktigaste
tilldragelse, som på detta område inträffat, sedan sjöarbctstidslagen år
1926 var föremål för statsmakternas beslut, nämligen den, att frågan örn
Kommer skollegii
och
socialstyrelsens
gemensamma
utlåtande
den
19 februari
1930.
8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
åstadkommande av internationell reglering av sjöfolkets arbetstid genom
antagande av en allmän konvention i ämnet upptagits av internationella
arbetsorganisationen och i oktober 1929 stått på dagordningen och behandlats
vid internationella arbetskonferensens trettonde session (sjöfartssession)
i Genéve.
Förhandlingarna hade baserats på en av internationella arbetsbyrån
utarbetad rapport (»grå bok») och haft till föremål att utröna dels, huruvida
förutsättningar kunde anses föreligga för vidare åtgärder i syfte att
åstadkomma en internationell lösning av frågan, och dels, i jakande fall,
i vilka avseenden konferensen kunde finna de olika ländernas regeringar
böra tillfrågas örn sin mening rörande innehållet av en eventuell konvention
i ämnet.
I berörda hänseenden hade följande resultat ernåtts. Konferensen hade
iunnit det önskvärt att inhämta regeringarnas mening angående frågan
örn ämnets internationella reglering medelst ett konventionsförslag. Vidare
hade konferensen beslutat, att regeringarna skulle tillfrågas, huruvida
en sådan reglering borde grundas på principen örn åtta timmars arbetsdag
eller fyrtioåtta timmars arbetsvecka med sådana tillämpningsmetoder
och sådana undantag, som kunde påkallas av sjöfartens säregna
förhållanden. Jämte dessa allmänna principer hade uti konferensens beslut
angivits ett stort antal detaljspörsmål, som borde underställas regeringarna.
Pa grundval av dessa beslut skulle ett frågeformulär utarbetas
av internationella arbetsbyrån och tillställas vederbörande regeringar.
lie svar, som i anledning därav införväntades, vore avsedda att utgöra
grundval för konferensens nästa behandling av ämnet och bomme för den
skull att av internationella arbetsbyrån sammanföras och bearbetas till
ett konventionsförslag, avsett att föreläggas konferensen. För sådant ändamål
hade ock beslutats, att frågan skulle uppföras på dagordningen vid
nästa sjöfartssession för att då underkastas en andra och slutlig behand11
ng. Detta beslut hade fattats med 76 röster (50 regeringsrepresentanter,
3 redare- och 23 arbetarrepresentanter) mot 17 (1 regeringsrepresentant
och 16 redarerepresentanter). Med avseende å detta liksom övriga principiella,
avgöranden hade redaregruppen uttalat avvikande mening.
Ett frågeformulär av ovan antytt slag hade redan av internationella
arbetsbyrån utsänts till vederbörande regeringar. Sveriges delegation för
det internationella socialpolitiska samarbetet, som erhållit remiss i ärendet,
hade anhållit, att ämbetsverken måtte avgiva utlåtande i ärendet.
För detta ändamål bomme ock genom ämbetsverkens försorg att föranstaltas
örn särskild utredning rörande de skilda och mångskiftande
spörsmål, som återfunnes i frågeformuläret. Sådant ämnet därstädes
vore behandlat, bomme utredningen med nödvändighet att sträcka sig
över sjöarbetstidslagstiftningens hela område med alla viktigare spörsmål,
såsom exempelvis lagstiftningens tillämpningsområde, undantag av
skilda slag, regler för olika slag av arbete inom skilda arter av sjöfart
etc. Ämbetsverken funne sig böra särskilt framhålla, att samtliga av
ovannämnda sakkunniga nu framställda förslag till ändring i sjöarbetstidslagen
sammanhängde med i frågeformuläret förekommande spörsmål.
I anslutning till vad ovan anförts därom, att omfattningen av nyssberörda
ändringsförslag i och för sig nödvändiggjorde en vidlyftig utredning,
funné ämbetsverken den lämpligaste åtgärden med avseende å sjöarbetstidslagen
för närvarande vara någon tids förlängning av den gäl
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
lande lagen för beredande av tillfälle till verkställande av erforderligutredning.
Då emellertid, såsom framhållits, samtliga med en revision
av lagen förbundna spörsmål på det närmaste sammanhängde med den
förestående internationella behandlingen av ämnet, borde längden av en
dylik prolongera^ bestämmas så, att resultatet av internationella arbetskonferensens
slutliga beslut kunde beaktas vid framläggande av förslag
lill revision av den svenska lagen.
När frågan ånyo skulle uppföras på internationella arbetskonferensens
dagordning vore ännu icke definitivt bestämt. Enligt vad under liand
meddelats hade spörsmålet emellertid varit under övervägande vid nyligen
hållet sammanträde med internationella arbetsorganisationens styrelse,
därvid förslag framställts örn frågans återupptagande våren 1931. Med
hänsyn till vissa formella vanskligheter med avseende å sjöfartsfrågornas
behandling av internationella arbetsorganisationen syntes dock försiktigheten
möjligen bjuda att räkna med något längre uppskov. Emellertid
torde man kunna antaga, att konferensens beslut skulle föreligga vid tiden
för 1933 års riksdag. Vid sådant förhållande syntes^ en provisorisk förlängning
av sjöarbetstidslagen böra förordas för tre år eller samma tidsperiod,
som Kungl. Majit föreslagit beträffande övriga arbetstidslagar.
Ett beslut örn dylikt provisorium utgjorde för övrigt icke hinder för tidigare
revision av lagen, därest förhållandena skulle därtill föranleda.
Vad angår sjöarbetstidslagens bestånd torde, liksom beträffande den
övriga arbetstidslagstiftningen, den frågeställningen ej längre vara aktuell,
huruvida en dylik lagstiftning bör finnas i vårt land eller icke.
Lämpligheten, för att icke säga nödvändigheten, av en laglig reglering
av arbetstiden ombord å fartyg lärer numera knappast ifrågasättas ens
från de håll, där denna lagstiftning givetvis medfört ekonomiska olägenheter.
Diskussionen i förevarande ämne torde därför nu kunna, såsom
ämbetsverken också gjort, inskränkas till att avse allenast frågan örn
definitiv kodifiering eller fortsatt provisorium på området.
Ehuruväl några klagomål av större räckvidd icke förut synas hava anförts
mot 1926 års sjöarbetstidslag — något som ock under hand från
kommerskollegii sida bekräftats — framgår av ämbetsverkens utlåtande,
att av de olika sakkunniga, med vilka samråd i frågan ägt rum, åtskilliga
erinringar och ändringsförslag beträffande lagen framställts. Det
synes mig icke kunna råda tvivel om att dessa erinringar och ändringsförslag
böra giva anledning till en ingående undersökning, vilken, såsom
ämbetsverken föreslagit, lämpligen torde i första hand böra ske i anslutning
till den utredning av hithörande spörsmål, som ämbetsverken hava
att verkställa för att sätta Kungl. Majit i tillfälle att besvara det av
internationella arbetsbyrån utsända frågeformuläret beträffande eventuella
internationella bestämmelser på området. Innan en dylik undersökning
av lagstiftningens uppgivna bristfälligheter genomförts, anser
jag, i likhet med ämbetsverken, att åt ifrågavarande lagstiftning icke
bör förlänas definitiv karaktär.
Örn sålunda redan denna omständighet talar för fortsatt provisorium,
T. I. departementschefen.
10
Sjöarbetstidslagstiftningens
innehåll.
Kommerskollegium
och
socialstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
synes mig ett dylikt i än högre grad påkallas av det sätt, varpå arbetet
på åstadkommande av internationellt likformiga normer för sjöarbetstiden
utvecklat sig. Såsom av ämbetsverkens ovan återgivna redogörelse
för detta arbete framgår, lärer redan nästa eller därpå följande året ett
utkast till konvention i ämnet komma att föreligga och bliva föremål
för behandling av internationella arbetskonferensen. Då således frågan
örn en internationell reglering av sjöarbetstidsspörsmålet inom en så nära
framtid kan tänkas vinna sin lösning, till vilken givetvis den nationella
lagstiftningen måste taga hänsyn, eller, örn en lösning icke kommer tili
stånd, i varje fall erfarenheter och rön från det internationella arbetet
kunna vara att beakta för vårt lagarbete på området, torde det icke vara
ändamålsenligt att just nu antaga en definitiv sjöarbetstidslag.
På grund av det nu anförda finner jag, i likhet med ämbetsverken, att
åt den fortsatta sjöarbetstidslagstiftningen bör givas viss begränsad gil
tighetstid, och synes mig i sådant hänseende den av ämbetsverken föreslagna
tiden av tre år väl avpassad.
Ämbetsverken hava därefter upptagit till behandling frågan huruvida
skäl kunde anses vara för handen för vidtagande av ändringar i lagen i
samband med dess förlängning. I avseende härå hava ämbetsverken uttalat
i huvudsak följande:
Ändringar borde av principiella skäl så långt möjligt undvikas. Beträffande
sjöarbetstidslagen hade det under dess hittillsvarande giltighetstid
i högre grad än i fråga örn de flesta andra författningar visat sig
svårt att genomföra en stadig tillämpning, vilket särskilt torde äga sin
grund bland annat i de egenartade och skiftande förhållanden, som lagen
avsåge att reglera, och de ändringar lagen med korta mellantider måst
undergå. På senare år hade dock en utveckling mot större stadga och
säkerhet vid tillämpningen varit skönjbar, och det kunde nog sägas, att
lagen i viss mån arbetat sig in i det allmänna medvetandet hos sjöfolk
och andra, som närmast berördes av densamma. Med hänsyn till dessa
omständigheter syntes det vara av vikt att iakttaga återhållsamhet med
avseende å ändringar i lagen och i avvaktan på den blivande utredningen
icke vidtaga sådana, med mindre alldeles särskilda skäl kunde därför
åberopas.
Liksom ämbetsverken, såsom ovan framhållits, funnit sig icke för närvarande
böra ingå på en närmare prövning av de utav de sakkunniga
väckta ändringsförslagen, utan ansett dessa i likhet med tidigare uppkomna,
men ej slutgiltigt lösta frågor böra behandlas i ett sammanhang
vid den tilltänkta revisionen, så hade ämbetsverken ej heller funnit skäl
att nu framlägga resultaten av den utredning, som verkställts i anledning
av den ovan omförmälda motionen av herr Lindley. Härtill hade
ämbetsverken så mycket mindre funnit sig föranledda, som av utred
ningen icke syntes hava framkommit starkare skäl för vidtagande av någon
åtgärd i den av motionären angivna riktning. Enär frågan om åstadkommande
av regler örn sammanhängande vilotid för övrigt rests även
av representanter för annan sjöfart, än den motionen avsåge, och spörs
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
målet jämväl syntes bliva upptaget vid ämnets internationella behandling,
-vore det riktigast att låta med sakens delinitiva avgörande anstå.
I ett särskilt avseende hade ämbetsverken emellertid funnit sådana omständigheter
föreligga, att ändring i lagen horde påkallas redan nu i samband
med en provisorisk prolongering av densamma. Härmed avsages
viss praxis beträffande arbete vid fartygs ankomst till eller avgång från
hamn, varå uppmärksamheten riktats efter tillkomsten av 19j6 års lag
och som finge anses innebära olägenhet av sådan beskaffenhet, att åtgärder
för dess undanröjande borde vidtagas. Åsyftade förhållande vöre det,
att tillämpningen av nuvarande 9 § angående ordinarie arbetstid vid ankomst
och avgång givit upphov till en tydligen i viss utsträckning förekommande
praxis, som ur sjöfolkets synpunkt mäste anses innebära en
försämring, jämfört med vad som varit bruk och sed, innan någon lag
tillkommit. Sålunda torde emellanåt förekomma, att besättningen särskilt
å ankomstdagar Miles till arbete av annan art eller i större utsträckning
än förut varit brukligt, då förhållandet kännetecknats av en
strävan att, så snart omständigheterna tillåtit, »falla in» i hamnarbetsordningen,
i vart fall i så måtto, att arbete i regel icke förekommit efter
den tid på eftermiddagen, då hamnarbetet upphört, med mindre sådant
■direkt föranletts av ankomsten och därmed sammanhängande omständigheter.
Under det att vidare, åtminstone i fråga örn sjögående fartyg, besättningen
förr icke plägat vid ankomst och avgång å helgdag åläggas
annat arbete än sådant, som varit direkt förbundet med ankomsten, respektive
avgången eller eljest nödvändigt måst utföras, så hade på senare
år vid fyrfaldiga tillfällen klagomål anförts däröver, att hela den enligt
9 § medgivna arbetstiden uttagits jämväl å helgdag. Även örn sådant
icke med rätta kunde sägas hava direkt föranletts av sjöarbetstidslagen,
så vore dock obestridligt, att lagen, sådan den i föreliggande skick otvivelaktigt
måste tolkas, icke lade något hinder i vägen för en praxis av
ifrågavarande slag, som måhända finge betraktas såsom en reaktion mot
lagens restriktioner i andra avseenden. Förhållandet, som ävenledes påtalats
vid avtalsförhandlingar, torde vid åtskilliga tillfällen hava framkallat
misstämning bland sjöfolket, och framställda yrkanden örn åtgärder
till förhindrande av dess fortvaro syntes så mycket hellre kunna vinna
beaktande, som en utveckling av antydda slag icke torde hava varit förutsedd
och ej heller kunde anses vara med billighet överensstämmande.
Med hänsyn till nu angivna, med denna fråga förknippade särskilda
omständigheter, ville ämbetsverken, även under förutsättning att lagen
i övrigt prolongerades i befintligt skick, tillstyrka en ändring av ifrågavarande
stadgande i syfte att avhjälpa de konstaterade olägenheterna.
I nämnda syfte borde tili en början, vad angår arbete å söckendag, den
enligt 9 § 1 mom. tillämpade beräkningen av arbetstiden under två dygn
i följd ändras till överensstämmelse med regeln i 2 moni. Härigenom likställdes
fjärrtrafiken (nordsjö- eller vidsträcktare fart) i förevarande avseende
med trafiken i inskränktare fart. Samtidigt som härmed de påtagligaste
möjligheterna till missbruk bleve undanröjda, hade man lämnat
tillräckligt utrymme för tillgodoseende av behöriga anspråk på arbete
vid ifrågavarande tillfällen. Att så vore fallet hade vitsordats av de personer,
som företrädde den nautiska sakkunskapen inom ämbetsverken.
Vidkommande härefter arbetstiden å helgdag skulle till ernående av
syftet ali åstadkomma en återgång till förut rådande praxis kunna ifrågasättas
ett tillägg till 9 § av innehåll, att då fartyg ankomme till eller
12
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
T. I. departementschefen.
avginge från hamn å helgdag, sjöman icke finge åläggas arbete, som
kunde tåla uppskov. Därmed vore förhållandet åtminstone formellt återfört
till vad som gällde före sjöarbetstidslagens tillkomst, då stadgande
av sådan innebörd funnits i sjölagens 44 §, och eli återgång till tidigare
praxis skulle möjligen på detta sätt kunna åvägabringas. Liknande stadgande
återfunnes för övrigt i 56 § sjömanslagen beträffande arbete å fartyg,
för vilket sjöarbetstidslagen icke gällde. Emellertid kunde det måhända
vara vanskligt att helt överlåta åt tillämpningen att utfylla innehållet
av ett sådant stadgande, och ett mera detaljerat lagbud syntes kunna
vara önskvärt även av den anledningen, att skarpare dragna gränser helt
visst komme att giva bättre tillfälle att iakttaga effekten av lagändringen
och därmed ock bättre material för en slutgiltig lösning av problemet.
Vid utformandet av stadgandet kunde därför bestämmelserna i 4 § sista
stycket och 15 § 2 mom. sista stycket tjäna till förebild och detsamma
givas sådant innehåll, att, då fartyg ankomme till eller avginge från
hamn å helgdag, sjöman icke finge användas till annan skeppstjänst än
dels sådant arbete, som ägde omedelbart samband med fartygets ankomst
respektive avgång, d. v. s. arbete, som erfordrades för fartygets framdrivande,
manövrering och navigering samt klargöring i anledning av ankomsten
respektive avgången, dels lastning eller lossning av passagerares
effekter eller post eller styckegods i mindre omfattning eller gods, vars
lastning eller lossning ej kunde utan fara för godset uppskjutas, dels ock,
där det kunde anses ingå i sjömannens åligganden, lättare rengöring eller
sådant arbete, som enligt vad i 6 § stadgades, kunde å helgdag åläggas i
nämnda paragraf avsedd personal. Detta torde åtminstone i allt väsentligt
hava varit innebörden av tidigare praxis.
För min del är jag av samma uppfattning som ämbetsverken örn det
lämpliga i att förlänga den nuvarande sjöarbetstidslagens giltighetstid
med bibehållande i allt huvudsakligt av den nuvarande lagtexten.
Vad angår den av ämbetsverken föreslagna ändringen av dess 9 §, anser
jag emellertid densamma så mycket hellre nu kunna och böra genomföras,
som genom densamma syftet med bestämmelserna i förevarande
paragraf torde komma till klarare uttryck. Beträffande ifrågavarande
syfte må erinras örn det uttalande härom, som gjordes av föredragande
departementschefen i propositionen, nr 364, till 1919 års riksdag. Departementschefen
anförde örn det då föreslagna lagrummet rörande arbetstiden
vid fartygs ankomst till eller avgång från hamn följande:
Vilket arbete, som faller under bestämmelserna i denna paragraf, torde
böra bedömas efter omständigheterna i det föreliggande fallet. Givetvis
bör dit allt arbete, som omedelbart äger samband med fartygets inlöpande
i och förtöjning i hamn eller dess avgång ur hamnen. Emellertid
bör jämväl annat arbete kunna åläggas sjöman, t. ex. lossning eller lastning
av passagerares effekter eller av styckegods i mindre omfattning.
Däremot bör befälhavare icke anses berättigad på grund av ifrågavarande
bestämmelse att t. ex. efter ankomst till hamn, där hela lasten
eller en väsentligare del av densamma skall lossas, påbörja lossningsarbete!
å tid, då sjömans ordinarie arbetstid annars ej infaller.
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Redan av den utredning, som utgjorde ett led i förarbetena till 1926
års sjöarbetstidslag, framgick emellertid klart, att bestämmelserna i deras
dittillsvarande gestaltning medgåve en tolkning, stridande mot desammas
syfte. I anledning härav genomfördes i denna lag en ändring
av nn avsedda bestämmelser i ändamål att förebygga då anmärkta missförhållanden
i arbetstidshänseende, vartill desamma givit anledning väsentligen
beträffande inskränktare fart än nordsjöfart. Den nu ifrågasatta
ändringen avser tydligen att fullfölja vad som då påbörjades och
innebär i övrigt endast möjliggörande av en återgång till den förut rådande
praxis på hithörande område, vilken det otvivelaktigt aldrig varit
avsikten att bryta genom sjöarbetstidslagstiftningens bestämmelser angående
ordinarie arbetstid vid fartygs ankomst till eller avgång från
hamn.
Tillförordnade departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med
förestående anförande avfattat förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 13 juli 1926 (nr 398) om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen),
vilket förslag är bilagt1 detta protokoll, samt hemställer,
att lagrådets yttrande över förslaget måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall.
Hr protokollet:
Nils Sehlberg.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
har uteslutits.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 mars 1930.
Närvarande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 28
februari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr 39S)
om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Nils Carlsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
15
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 19 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och socialdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lundvik, lagrådets
den 15 mars 1930 avgivna yttrande över det den 28 februari 1930
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 13 juli 1926 (nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen).
Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Elin Rydeberg.