Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Kr 240.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m.;
given Stockholms slott den 19 mars 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag);

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn
fattigvården; samt

3) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1030,

1 sami,

203 haft. (Nr 240.)

Kungl. Majlis proposition nr 2-k0.

Förslag

till

Lag

orri åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tUlämplighetsområde.

1 §•

Till skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas
såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga därtill,
skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad'' nedan är stadgat.

2 §.

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han annorledes än genom leverne, som under 3 avses,
på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär fara
för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad
eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin
räkning; eller

3. är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt därjämte
antingen till otukt förleder ungdom eller genom sitt leverne åstadkommer särskild
fara för sådant förledande eller genom inbjudan till otukt väcker anstöt
å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller genom sitt leverne verkar
störande för närboende eller andra.

3 §■

Vanart föreligger jämväl, då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år,
är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav
uppenbar fara är för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen
försörja sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår
den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,
som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping
med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock
skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på
framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,
som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en
särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla vad
örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser
rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §■

Skyddsnämnd utgöres av ordförande och två bisittare.

Ordförande är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare
vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har
att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen
eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som
närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen
må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.

Av bisittarna skall en vara vald av landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd
i stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige och den andre
vara förordnad av länsstyrelsen.

6 §•

För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock
av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom bisittare
i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.
Där från någondera sidan flera utsetts, skola de vid varje års början efter samråd
med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Tjänstgöringstiden
är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det,
då valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon före tjänstgöringstidens
utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden. Såvitt
möjligt böra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som ordföranden.
Samma person må utses för flera nämnder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h().

Arv dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.
Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å
landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn
stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet
ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och att
den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Om valet
skall länsstyrelsen omedelbart underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer, som äga erfarenhet
örn socialt arbete; och bör tillfälle beredas organisationer, vilka inom
orten utöva social hjälpverksamhet, att avgiva förslag å lämpliga personer.

7 §•

När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla bisittare
med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges ärende
rörande kvinna, skall minst en av bisittarna vara kvinna. Utebliver den, som
inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan lämplig
person i den uteblivnes ställe.

För deltagande i sammanträde äger bisittare åtnjuta gottgörelse av statsmedel
i form av dagtraktamente med fem kronor för sammanträdesdag ävensom,
där väglängden mellan hans hemvist och sammanträdesstället överstiger fem
kilometer, resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet.

8 §•

Ärende må icke hos skyddsnämnd till avgörande företagas, med mindre nämnden
är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, gälle den,
varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till
varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

9 §•

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må
barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män
och kvinnor.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen
att efter framställning av nämnden bestämma därom.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

10 §.

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas
inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga
ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas i avbidan
på nämndens beslut i ärendet.

Kungl. Majlis proposition nr 2b0.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet
kännedom örn fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom
ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd må ock eljest, när anledning därtill
föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande fråga örn vidtagande
av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger
denna kalla honom till personlig inställelse inför nämnden eller någon av nämnden
utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen kallad, men
utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten erhålla
handräckning för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av
slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

11 §•

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.
Å ordföranden ankommer därvid att angående den, örn vilken i ärendet
är fråga, införskaffa upplysning från det i 54 § omförmälda centralregistret
samt att, där så anses nödigt, begära utdrag av straffregistret. Vid undersökningen
böra utredas de omständigheter, som föranlett ingripandet mot honom,
den kommun, i vilken han vistades, då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter
och sysselsättning under den närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd,
möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt, så ock
vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets prövning. Då förhör hålles, skall
protokoll föras över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som
avses i 12 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

Där nämnden kallar någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens
verksamhetsområde, till inställelse för att meddela upplysning i något till
nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen,
såvida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan
laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite
tillhålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till
vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio
kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden
erhålla handräckning hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga
örn ersättning till den, som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning;
dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

12 §.

Finnes beträffande den, om vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd
enligt lagen om fattigvården eller lagen om behandling av alkoholister
eller föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård,

Kungl. Majlis proposition nr 2k0.

och prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att
vidtaga åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,
att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.

Är han varaktigt oförmögen till arbete och på den grund i behov av vård å
vårdanstalt, men finnes anledning antaga, att hans intagande å sådan anstalt
skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende
medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må nämnden, därest han förut varit
föremål för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 §, överlämna ärendet till länsstyrelsens
prövning.

13 §.

Kommer vård, som avses i 12 § första stycket, icke till stånd och finnes
vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt
liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda
för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa den felande under
övervakning på sätt i 55 § sägs.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden
söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan
tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till
arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,
annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra,
som finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda
honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig. I avvaktan på sådan
hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den mån det erfordras, söka bereda
honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han
ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,
äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han
skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst
sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga
för hans rättelse.

14 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna
lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under
viss tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner
skäl föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och
plats för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 13 § medgiva,
att han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke
av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända
handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna
undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning
därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-U).

15 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att elen felande förut varit föremål
för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 §,

samt åtgärd enligt 13 eller 14 § prövas icke till gagn för hans tillrättaförande
kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande längre tid
tillbaka än fem år före hans inställande inför nämnden varit föremål för beslut
enligt 13 § eller efter frivilligt ingående enligt 14 § å allmän arbetsanstalt
utskrivits därifrån.

Ärendet skall ock överlämnas till länsstyrelsens prövning, där den felande
är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller skälig anledning
förekommer till antagande, att hans uppgift därom är oriktig, samt
rätta förhållandet ej kan utrönas.

16 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande
bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,
äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt
över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då
fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;
och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna
föranleda till åtgärd enligt 13 eller 14 §, överlämna ärendet till länsstyrelsens
prövning.

17 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd
enligt 13 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 14 §, skall nämnden
tillställa den felande skriftligt besked om åtgärden och vad han med hänsyn
till densamma har att iakttaga.

18 §.

Då ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall nämnden ofördröjligen till
länsstyrelsen insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för
den däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke
innefatta upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straff registret ej
tillgängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med anmodan
om deras omedelbara översändande till länsstyrelsen.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens försorg
skyndsamt inställas hos länsstyrelsen; är han på fri fot, skall han för
ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till länsstyrelsen insända
hans signalement.

19 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds
föranstaltande vidtages i ärende angående vanart jämlikt 2 § under 3

Kungl. Maj :ts proposition nr 2-i-O.

eller jämlikt 3 §, bör noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke
utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

\ad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.
Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av
obehöriga.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos länsstyrelse.

20 §.

Har ärende överlämnats till länsstyrelse, skall länsstyrelsen så snart ske
kan hålla förhör och i övrigt verkställa erforderlig utredning i ärendet, därvid
länsstyrelsen har att införskaffa läkarbetyg angående den felande. Länsstyrelsen
äger inkalla dem, som kunna antagas hava kännedom i saken, för
att upplysningsvis höras.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. När den felande det
begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna därtill föranleda,
skall handläggningen dock äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen
likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro
kan förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

I fråga om biträde åt den felande vid ärendets behandling hos länsstyrelsen
skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga
delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran biträde
ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må
utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov,
samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde,
alltid skall stanna å statsverket.

21 §.

Där så prövas nödigt för vinnande av ytterligare utredning rörande den felandes
personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn
därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, må länsstyrelsen förordna
lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.

Kinner länsstyrelsen av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol
hörd såsom vittne eller upplysningsvis angående uppgivna omständigheter,
äger länsstyrelsen förordna, att dylikt förhör skall äga rum vid den underrätt,
som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig.
På framställning av länsstyrelsen skall rättens ordförande låta till rätten inkalla
dem, som skola höras.

22 §.

Utebliver utan laga förfall den, som enligt 20 § första stycket bevisligen
kallats till inställelse inför länsstyrelsen, äger länsstyrelsen fälla honom till

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig
samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock
ej förmås till inställelse, må länsstyrelsen låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 20 § första stycket
eller 21 § andra stycket, inställt sig inför länsstyrelsen eller domstol, skall
vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å
statsverket.

23 §.

Finner länsstyrelsen vård enligt 12 § första stycket icke böra komma till
stånd och framgår av utredningen i ärendet, att återfall i vanart föreligger eller
att sådant fall är för handen, som avses i 15 § tredje stycket eller 16 §,

skall av länsstyrelsen tagas under omprövning, huruvida den felande kan
antagas låta sig rätta genom åtgärd enligt 13 eller 14 §; och må länsstyrelsen
i sådant fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande
barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall länsstyrelsen förordna
om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

24 §.

Ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete
och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må länsstyrelsen, därest han förut
varit föremål för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 § och det finnes uppenbart, att
hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten,
förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

25 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 23 §
må länsstyrelsen medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, när
omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande skall
låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall länsstyrelsen,
på sätt i 55 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid
av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å övervakningen gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest särskilt
förhållande därtill, må länsstyrelsen, efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet
eller efter annorledes vunnen kännedom därom, förklara anståndet
förverkat.

26 §.

Under ärendets handläggning må länsstyrelsen förordna, att den felande
skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är villig
att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande sätt,
eller där eljest särskilda skäl föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

Förordnar länsstyrelsen om vidtagande av åtgärd enligt 13 § tredje stycket
eller medgives den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, skall
han försättas på fri fot; dock må länsstyrelsen, när omständigheterna därtill
föranleda, besluta, att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande
skall hållas i förvar.

Beslutar länsstyrelsen, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt,
må länsstyrelsen under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna
örn hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller
den felande, på sätt i 28 § sägs, förklarat sig nöjd med. detsamma eller över
beslutet anförda besvär blivit avgjorda.

27 §.

Är den felande tagen i förvar, skall länsstyrelsens beslut örn hans intagande
å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas
för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen skriftligen
delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom tre dagar
eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar länsstyrelsen vidtagande av åtgärd enligt 13 § andra, tredje eller
fjärde stycket eller 14 §, skall skriftligt besked om åtgärden och vad den felande
med hänsyn till densamma har att iakttaga tillställas honom.

28 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut om
intagande å allmän arbetsanstalt; och äger länsstyrelsen, när skäl därtill
äro, förordna, att sådant beslut skall verkställas utan hinder därav, att det
ej äger laga kraft.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens
närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i
magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes
med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring
skall ej gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan beslutet
avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen delgivet.
Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall
denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

Underrättelse örn verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande
allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet
rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,
skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

29 §.

Har verkställighet av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt till följd
av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter
beslutets meddelande, vare det förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

30 §.

Beträffande stad, där poliskammare finnes, äger Konungen, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, förordna, att poliskammaren skall utöva den
befattning med ärenden enligt denna lag, som eljest tillkommer länsstyrelse.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

31 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;
eller

2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller
avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt;
sådant erkännande kan när som helst återkallas.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd
allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga örn vilken
Konungen meddelar närmare bestämmelser.

32 §.

Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

33 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna
till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att
envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande
och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra
efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för
rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt
möjligt hållas skilda.

Den i 32 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna om överflyttning
av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande
må genast gå i verkställighet.

34 §.

Den, som enligt 14 eller 23 § intagits å allman arbetsanstalt, skall å sådan
anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att
han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Är han
intagen enligt länsstyrelses förordnande, må han dock ej utskrivas tidigare
än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill äro, och ej heller
senare än tre år därefter. Har han frivilligt ingått, må han icke kvarhållas

Kungl. Maj :ts proposition nr 2hO.

under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen. Beträffande
den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande gälla de undantag, som
stadgas i 35, 39, 40, 42 och 43 §§. k

Har någon intagits jämlikt 24 §, skall han kvarhållas,vtill dess han finnes
kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare
erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

35 §.

Den, som enligt länsstyrelses förordnande jämlikt 23 § intagits å allmän
arbetsanstalt, må efter utgången av den i 34 § stadgade tid av tre år kvarhållas
tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att länsstyrelsens förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning
eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att
efter förmåga ärligen försörja sig eller att han uppenbarligen är vådlig för
annans säkerhet till person eller egendom.

36 §.

Kvarhålles någon jämlikt 34 § andra stycket eller 35 § å allmän arbetsanstalt
utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en
gång under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som
sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning
till allmän arbetsanstalt.

37 §.

Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt
för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff
för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, han sålunda
ej varit där intagen, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst
må kvarhållas.

38 §.

Bliver någon, under det haji är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt
oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller
skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna
föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall
skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0. 13

där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande ägde
rum.

Har den arbetsoförmögne intagits enligt länsstyrelses förordnande och är
han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans intagande
å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i
annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må dock beslutas,
att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom; och skall
därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 24 §.

39 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller
sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess
sådan vård annorstädes kan beredas honom.

40 §.

Vill någon, som enligt länsstyrelses förordnande är intagen å allmän arbetsanstalt,
frivilligt kvarstanna å anstalten efter det han enligt 34 § skall därifrån
utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid, varje gång
högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna
under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke av den,
som enligt lag har att sörja för hans person.

Vad i första stycket stadgats'' skall gälla jämväl den, som frivilligt ingått
å allmän arbetsanstalt, dock att det ej må medgivas honom att sålunda
kvarstanna å anstalten längre tid än ett år.

41 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning
utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång
till hederlig självförsörjning, må viss tids försöksvistelse utom anstalten medgivas
honom. Vistelsen utom anstalten under tiden för sådan försökspermission
räknas såsom anstaltsvistelse; och må, då tiden för kvarhållande är begränsad,
försökspermissionen ej utsträckas över denna tid.

För beredande av sysselsättning åt den, som finnes böra försökspermitteras,
och för hans förhjälpande till ort, där sysselsättning erhållits, har anstaltens
styrelse att anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild
person, vilken finnes lämplig och villig att omhändertaga honom. Där
det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under
permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 55 § sägs.

42 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser
eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder
eljest särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av
övervakaren eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,
låta återhämta honom till anstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande
av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex
månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att
den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något
fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts om hans återhämtande
till anstalten, skall beslut meddelas om utskrivning; dock att, där de i 35 §
under 1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission
kan beviljas.

43 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,
har anstaltens styrelse att med anlitande av organisation, som utövar social
hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig sysselsättning
och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra
tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,
må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt länsstyrelses förordnande,
kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas, dock högst
fyra månader.

44 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så
prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 55 § sägs.

Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen
gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger
övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i
orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden
därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna
föranleda till åtgärd enligt 13 eller 14 §, med iakttagande av bestämmelserna
i 18 § överlämna ärendet till länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida
förordnande bör meddelas om hans återintagande å allmän arbetsanstalt
eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må
han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

45 §.

Örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission
samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna örn utskrivning.

46 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande
till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,
som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

47 §.

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet rörer,
hos länsstyrelsen anföra besvär inom trettio dagar från den dag, då han
erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet,
där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

48 §.

Har länsstyrelse meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt, örn
förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn ersättning
för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför
länsstyrelsen, eller örn ersättning åt biträde, som i 20 § tredje stycket sägs,
må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande åligger att
inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till
länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen
infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill föreligger, samt insänder
därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande
handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats örn någons tagande
eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning, dock
utan inskränkning till viss tid.

över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan
ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes
handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt och örn
förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sådant beslut översändes
till länsstyrelsen för förordnande örn verkställighet.

49 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt må den, som beslutet rörer,
hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom trettio dagar från den dag, då
han erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med
sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder
besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 35 § under 1—3 angivna förutsättningarna, skola i 45 § omförmälda
beslut av anstaltsstyrelse, evad besvär anföras eller ej, alltid underställas
uppsiktsmyndighetens prövning. Lag samma vare beträffande beslut
örn kvarhållande eller utskrivning i fall, som avses i 36 och 38 §§.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut
utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten
annorlunda förordnar.

Kungl. Majlis proposition nr 240.

50 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger fråga om kvarhållande eller utskrivning
i fall, som avses i 35 och 36 §§, skola i avgörandet deltaga chefen för nämnda
myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot, som inom ämbetsverket
handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot, som avlagt för
utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt två av Konungen
särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara legitimerad läkare
med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava varit ordinarie innehavare
av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för vardera
av dem utses för en tid av fem kalenderår i sänder. Avgår någon av dem,
skall ny ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden. Suppleant
skall uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Såsom uppsiktsmyndighetens beslut gälle den mening, varom de flesta förenat
sig. Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter
för dem deltaga i avgörandet. Mot den, som deltager i här avsedda beslut,
gälle samma jäv, som i lag stadgas i fråga örn domare.

51 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,
då klaganden erhöll del av beslutet.

52 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver
hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av länsstyrelses, anstaltsstyrelses
eller uppsiktsmyndighetens beslut, har länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen
att tillse, att honom beredes den hjälp, som av förhållandena
pakallas. Därest för ändamalet anlitats annan person än befattningshavare
vid häkte eller arbetsanstalt, äger sådant biträde av allmänna medel erhålla
gottgörelse med belopp, som den myndighet, vilken prövar beslutet, har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

53 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna dag, böra låta sig angeläget
vara att, i den mån sadant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras
åligganden, samarbeta med såväl fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,
nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva
social hjälpverksamhet.

54 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister
angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 13, 14, 23, 24

Kungl. Maj:ts proposition nr %40. 17

eller 44 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder
föreskrivet.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.
lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

55 §.

övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 25 § avsedda fallet två år
och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,
förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,
och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör
noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller
onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig örn utväg till hederlig
självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad örn sin bostad och adress,
på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan att
dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas
honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift
och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans
rättelse.

Vid anordnande av övervakning jämlikt 25 eller 41 § böra meddelas den övervakade
de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas
erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade
föreskrifter.

56 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där han
vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till
viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel
i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av
statsverket. I fråga om anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen
de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

57 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående övervakning, särskild undersökning enligt 21 §, överflyttning
från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning
från sådan anstalt;

2. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må åtnjuta
ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på vad

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. %03 käft. (Nr %40).

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till godo;
samt

3. angående uppgifter till centralregistret och örn registrets förande.

58 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i
22 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

59 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna
lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens
förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;
och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,
att enligt de för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta,
vilka åtgärder skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsb estämmelser.

60 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932; dock att 54 § träder i kraft å dag,
som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling tillika med alla de stadgan den, vilka innehålla ändring
eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.
Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning
å vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt örn tvångsarbete skall
gälla intagande å allmän arbetsanstalt.

61 §.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete
före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,
skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts
till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget
innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i
13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

62 §.

I fall, som avses i 12, 15, 23 och 24 §§, skall varning enligt den äldre lagen
vara att likställa med åtgärd enligt 13 § och utslag, varigenom någon enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 19

nämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å allmän
arbetsanstalt.

I fall, som avses i 35 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den
äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.

63 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller å
särskild, för ungdom anordnad avdelning därav kan beredas dem, som ej fyllt
tjuguett år, må de intagas å annan allmän arbetsanstalt. Sådan särskild anstalt
eller avdelning skall dock vara inrättad senast den 1 juli 1935.

64 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter
jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts
till tvångsarbete.

65 §.

De, som skola tjänstgöra såsom bisittare i skyddsnämnd, och suppleanter för
dem skola första gången utses före den 1 juli 1932. Tjänstgöringstiden för
de sålunda utsedda skall utgå den 31 december 1935.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 92 § av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall upphöra att gälla samt att 73—76 §§, 78 § 3 mom. och 83 § samma
lag skola, 74 § i dess lydelse enligt lagen den 6 juni 1924 (nr 362) och i nedan
angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

73 §.

Anträffas någon, som fyllt aderton år, bettlande, må han av polisman anhållas
och, där anledning ej finnes att förfara enligt lagen örn åtgärder mot vanartigt
levnadssätt, överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse.

Varder bettlare, som är varaktigt oförmögen till arbete, på grund av föreliggande
fattigvårdsbehov intagen å fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad

Kungl. Maj:ts proposition nr %40.

att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att lian
utanför anstalten skall ärligen försörja sig.

Lag samma vare, där annan, som förut varit föremål för åtgärd enligt 13,
14 eller 23 § av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt, blivit på grund
av behov av fattigvård jämlikt bestämmelse i samma lag överlämnad till fatiigvårdsstyrelsen
och för vård intagen å fattigvårdsanstalt.

74 §.

Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller hämtats
till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete, eller
lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar han tredska att efterkomma givna
föreskrifter, eller gör han sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet
eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han fyllt aderton år,
tilldela honom varning med erinran örn den påföljd, som i 75 § omförmäles.
Är han varaktigt oförmögen till arbete, må likväl varning icke meddelas endast
på grund av hans underlåtenhet att fullgöra anvisat arbete och ej heller
av annan anledning, med mindre han är i behov av vård å vårdanstalt och det
finnes uppenbart, att hans vårdande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens
upprätthållande därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet
för anstalten.

Styrelse för--— är sagd.

Varning, som----—- nästa sammanträde.

över beslut---för styrelsen.

75 §.

Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 74 § sägs, må fattigvårdsstyrelsen
eller anstaltens styrelse, med bifogande av bevis örn varningen
och tillgänglig utredning i ärendet, hos Konungens befallningshavande göra
framställning örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, som avses i
lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt.

Konungens befallningshavande skall lämna den felande tillfälle att yttra
sig över framställningen och, där det är av nöden, hålla förhör med honom.
I ärendet skall verkställas erforderlig utredning, därvid läkarbetyg angående
den felande skall införskaffas och upplysning inhämtas, i vilket fattigvårdssamhälle
han vistades, då han senast erhöll fattigvård eller då föreläggande
att utföra anvisat arbete senast meddelades honom. Konungens befallningshavande
äger jämväl förordna örn förhör vid domstol. Håller Konungens befallningshavande
förhör med den felande, skola bestämmelserna i 20—22 och
58 §§ av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt i tillämpliga delar gälla.

Konungens befallningshavande äger förordna om den felandes intagande
å allmän arbetsanstalt eller, då mildrande omständigheter förekomma, meddela
honom förnyad varning.

När skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande förordna, att den
felande skall tagas i förvar i avbidan på att målet avgöres eller utslag örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

hans intagande å allmän arbetsanstalt vinner laga kraft eller nöjdförklaring
i stadgad ordning avgives.

I fråga om ärendets behandling i övrigt hos Konungens befallningshavande
skola 27—29 §§ av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt i tillämpliga
delar gälla.

76 §.

Meddelas förordnande örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt,
skola bestämmelserna i 33, 34, 36—46, 49—52 samt 55—57 §§ av lagen örn
åtgärder mot vanartigt levnadssätt i tillämpliga delar gälla. Dock skall därvid
iakttagas, att den, som på grund av försummad försörjningsplikt enligt 71 §
denna lag förelagts arbete, icke må kvarhållas längre tid än ett år, så framt
ej 39 § av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt varder tillämplig, att
vid prövning av fråga örn utskrivning av sådan person hänsyn i främsta rummet
skall tagas därtill, huruvida grundad anledning föreligger till antagande,
att han efter utskrivning skall söka efter förmåga fullgöra honom åliggande
försörjningsplikt, samt att i det fall, som avses i 38 § första stycket sistnämnda
lag, arbetsoförmögen person skall överlämnas till den Konungens befallningshavande,
som förordnat örn hans intagande å allmän arbetsanstalt, och
såsom vistelsesamhälle skall anses det fattigvårdssamhälle, där han enligt
Konungens befallningshavandes utredning vistades, då han senast erhöll fattigvård
eller då föreläggande att utföra anvisat arbete senast meddelades honom.

Uti det i 54 § av lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt omförmälda
centralregistret skola uppgifter införas angående dem, rörande vilka förordnande
örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 75 § denna lag meddelats.
Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4
mom. av lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

78 §.

3 mom. över varning, som i 74 § sägs, må klagan ej föras; dock äger Konungens
befallningshavande, i sammanhang med prövning av framställning
örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, pröva varningens befogenhet.

83 §.

Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag eller beslut
i mål om intagande å allmän arbetsanstalt enligt 75 §, örn ersättning för
inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför Konungens
befallningshavande, eller örn ersättning åt biträde, som förordnats åt den felande
vid ärendets behandling hos Konungens befallningshavande, äger att inom
åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av utslaget eller beslutet,
till Konungens befallningshavande inkomma med sina till Konungen ställda besvär.
Konungens befallningshavande infordrar vederbörandes yttrande över besvären,
örn anledning därtill föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till

22 Kungl. Maj:ts proposition nr Utbo.

nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande handlingar tillika med eget
utlåtande. ( !

1 sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock komma under
bedömande lagligheten av varning, som meddelats enligt 74 eller 75 §.

Klagan .över beslut, som av Konungens befallningshavande särskilt meddelats
örn någons tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda
ordning, dock utan inskränkning till viss tid. över annat beslut, som
Konungens befallningshavande meddelat under målets handläggning, må särskild
klagan icke föras.

Av Konungen meddelat beslut om intagande å allmän arbetsanstalt översändes
till Konungens befallningshavande för förordnande om verkställighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932; dock att »76 § andra stycket träder i
kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves kungörelsen den 31 december 1918 (nr 1068)
örn tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte.

Fullföljes talan mot utslag, som före denna lags ikraftträdande av Konungens
befallningshavande meddelats i mål angående ådömande av tvångsarbete
enligt 75 §, skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag
dömts till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad
utslaget innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet
i 13 § av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling fortfarande
skall äga giltighet.

Har någon enligt 92 § av lagen örn fattigvården eller 7 § av lagen den 12 juni
1885 angående lösdrivares behandling blivit överlämnad till fattigvårdsstyrelse
och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, skall 73 § här ovan i fråga örn honom
lända till efterrättelse.

I fall, som avses i 73 §, skall varning enligt lagen den 12 juni 1885 angående
lösdrivares behandling vara att likställa med åtgärd enligt 13 § av lagen
örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt och utslag, varigenom någon enligt
förstnämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å
allmän arbetsanstalt.

I den mån så lämpligen kan ske, skola uti det i 54 § av lagen örn åtgärder mot
vanartigt levnadssätt omförmälda centralregistret införas uppgifter angående
dem, som före den 1 juli 1932 enligt lagen om fattigvården dömts till
tvångsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2k0.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård.

Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn., 72 §, 81 § 3 mom. och 85 § 1 mom.
i lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård skola, 72 § i nedan angivna
del, erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

3 mom. Örn vissa på barnavårdsnämnden ankommande åtgärder eller dess
befattning med vissa ärenden är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, örn
barn i äktenskap, örn adoption, örn barn utom äktenskap, örn förbud för vissa
underhållsskyldiga att avflytta från riket, om förmynderskap samt örn åtgärder
mot vanartigt levnadssätt ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen och i
lagen innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa

minderåriga.

72 §.

Skyldig att-----underhållsskyldighetens fullgörande.

Den arbetsskyldige----— ett år.

Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen örn fattigvården är stadgat örn inverkan
av arbetsskyldighetens fullgörande, örn handräckning, örn varning
och intagande å allmän arbetsanstalt såsom påföljd vid underlåtenhet av eller
tredska eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete samt örn
anstaltsvård och införande av vissa uppgifter i det i 54 § av lagen örn åtgärder
mot vanartigt levnadssätt omförmälda centralregistret m. m. skall i motsvarande
tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt
nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

81 §.

3 mom. över varning, som meddelats jämlikt 72 § i denna lag, ma klagan
oj föras; dock äger länsstyrelsen, i sammanhang med prövning av framställning
örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt, pröva varningens befogenhet.

85 §.

1 mom. Vill någon söka ändring i länsstyrelses utslag eller beslut i mål
örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 72 § i denna lag, skall vad i 83 §
i lagen örn fattigvården är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 840.

Fullföljes talan mot utslag, som före nämnda dag av länsstyrelse meddelats
i mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 72 §, skall dittills gällande lag
lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag
dömts till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad
utslaget innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet
i 13 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling fortfarande
skall äga giltighet.

I den man sa lämpligen kan ske, skola i det i 54 § av lagen örn åtgärder mot
vanartigt levnadssätt omförmälda centralregistret införas uppgifter angående
dem, som före den 1 juli 1932 enligt lagen örn samhällets barnavård dömts
till tvångsarbete.

Kungl. Majda proposition nr 240.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:

Sedan år 1907 bar frågan örn revision av nu gällande lag angående lösdrivares
behandling av den 12 juni 1885 varit föremål för utredning, över det
senaste, i maj 1929 avgivna sakkunnigförslaget i ämnet hava infordrade yttranden
nu inkommit, varefter överarbetning av förslaget skett inom socialdepartementet.
Ärendet är därefter i det läge, att jag torde böra bär upptaga
detsamma till behandling.

Inledning.

Till en början må då lämnas en kortfattad redogörelse för vad gällande lag Gällande
i ämnet i huvudsak innehåller. ^ anslem!"?

Såsom lösdrivare behandlas dels (1 § 1 mom.) den, som sysslolös stryker lösdriveri
omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständig- ocl^r^^s‘
heterna ådagalägga, att han söker arbete, dels (1 § 2 mom.) den, vilken eljest, lsm årgja
utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen
försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår
för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Personer under 18 år behandlas
dock ej som lösdrivare (1 § 3 morn.).

Den, som beträdes med lösdriveri, må anhållas antingen av krono- eller
polisbetjänt eller ock av sådan enligt fattigvårdslagen utsedd tillsyningsman,
vilken åligger att öva uppsikt över bettlare. Den anhållne skall ofördröjligen
inställas till förhör, å landet inför landsfiskal och i stad inför stadsfiskal.
Befinnes vid förhöret lösdriveri föreligga, skall fiskalen meddela
den anhållne varning. Varningen blir icke omedelbart definitiv utan skall underställas
länsstyrelsens prövning. För sådant ändamål skall den, som meddelat
varningen, över förhöret upprätta protokoll, därav en avskrift inom viss
tid skall tillställas länsstyrelsen. Är den varnade missnöjd med varningen,
har han möjlighet att vid muntligt förhör eller genom skriftliga påminnelser

Kungl. Maj:ts proposition nr %bO.

försvara sig inför länsstyrelsen. Finnér länsstyrelsen efter företagen prövning
varningen befogad, kungör länsstyrelsen densamma för rikets polismyndigheter
genom att införa den i tidning för polisunderrättelser. Är anhållen lösdrivare
okänd och kan hans identitet ej utredas, skall han häktas och sändas till
länsstyrelsen i länet, som införskaffar erforderliga upplysningar till fastställande
av hans identitet och därefter själv meddelar varning, därest sådan anses
böra ifrågakomma (2 §).

Den, som inom två år från meddelad varnings kungörande ånyo beträdes
med lösdriveri, må efter hållet förhör häktas och sändas till länsstyrelsen i länet.
På samma sätt förfares med den, som inom två år efter frigivning från
tvångsarbetsanstalt ånyo gör sig skyldig till lösdriveri. Den häktade underkastas
förhör av länsstyrelsen, som, därest lösdriveri anses föreligga, må döma
honom till viss tids tvångsarbete. Denna tid skall vara minst en månad och
högst ett år, dock kan densamma, därest lösdrivaren förut undergått tvångseller
straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekommit, bestämmas
till högst tre år. Föreligga förmildrande omständigheter, kan länsstyrelsen
inskränka sig till att meddela den häktade förnyad varning (3 och 4 §§).

Över utslag, varigenom länsstyrelsen ådömt någon tvångsarbete, kan den
dömde anföra besvär hos Konungen. Dylika besvär inges till länsstyrelsen,
som — därest så finnes erforderligt, efter vederbörandes hörande — med eget
utlåtande överlämnar besvären till justitierevisionsexpeditionen, vilket innebär,
att besvären prövas i högsta domstolen. Länsstyrelsens beslut angående varning
får icke särskilt överklagas (6 §).

I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren i fråga örn lösdrivares
behandling den myndighet, som eljest tillkommer länsstyrelsen. Stadsfiskals
och landsfiskals åligganden enligt lagen kunna i vissa fall fullgöras
av poliskommissarie respektive polisman (16 §).

Den, som till följd av ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen
att genom arbete förvärva vad till livets uppehälle oundgängligen erfordras,
må ej dömas till tvångsarbete, ej heller, örn han börjat undergå sådant, fortfara
därmed (7 §).

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller i enskild,
av ett eller flera fattigvårdssamhällen inrättad, under offentlig myndighets
tillsyn ställd tvångsarbetsanstalt (9 §). Någon enskild tvångsarbetsanstalt
har dock icke kommit till stånd.

Vid frigivningen skall tvångsarbetaren av anstaltens föreståndare förpassas
till den kommun, där han har sin hemort. Efter medgivande av länsstyrelsen
må han dock kunna förpassas till annan ort, där han erbjudits anställning hos
välkänd och pålitlig person (10 §).

Frigiven tvångsarbetare skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten
och, örn orten är stad, där polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom 24
timmar efter ankomsten. Den, som blivit dömd till tvångsarbete i sex månader
eller därutöver, får ej under två år efter frigivandet utan särskilt tillstånd
av polismyndigheten uppehålla sig utom den kommun, dit han förpassats. I
stad, där polismästare finnes, är han därjämte skyldig att å de tider och i den

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

ordning, som polismästaren bestämmer, göra anmälan om bostad och försörjningsmedel.
Visar den frigivna tredska att efterkomma honom ålagda skyldigheter,
skall han ånyo häktas och behandlas på samma sätt som en för lösdriveri
häktad person (12 §).

Därest den, som undergår tvångsarbete, skulle komma i förändrade villkor,
sä att hans kvarhållande i anstalten icke längre är av nöden, äger länsstyrelsen
i det län, där anstalten är belägen, förordna om hans frigivande (13 §).

Krono- och polisbetjänter ävensom tillsyningsmännen skola hålla noggrann
tillsyn över lösdrivare. Kommunalmyndigheterna och tillsyningsmännen böra
låta sig angeläget vara att bereda lösdrivarna utväg till arbete (15 §).

I detta sammanhang må nämnas, att tvångsarbete även enligt fattigvårdslagen
av år 1918 kan ådömas, liksom fallet jämväl är enligt den år 1924 tillkomna
lagen örn samhällets barnavård.

De ifrågavarande bestämmelserna, vilka återfinnas i fattigvårdslagen 74—
76 §§ samt barnavårdslagen 72 §, innehålla följande.

Örn understödstagare eller försörjningspliktig, som enligt någon av nämnda
lagar intagits å fattigvårdsanstalt eller inställt sig eller hämtats till förrättande
av arbete utanför sådan anstalt, undandrager sig att fullgöra anvisat
arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig
till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, samt varning i viss
stadgad ordning ägt rum utan att den felande låter rätta sig av varningen, kan
han, på framställning av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden eller vederbörande
anstaltsstyrelse, av länsstyrelsen ådömas tvångsarbete under minst
en och högst sex månader. Tvångsarbetet förrättas i tvångsarbetsanstalt eller
i vissa undantagsfall i kronohäkte. I fråga örn verkställighet av tvångsarbetet
gälla lösdrivarlagens bestämmelser i tillämpliga delar.

Vidare må erinras, att i fattig^vårdslagen även finnas vissa bestämmelser angående
bettleri.

I det betänkande angående fattigvårdslagstiftningen, vilket ligger till grund
för gällande fattigvårdslag, hade fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagit,
att i lagen måtte, i avvaktan på framläggande av förslag till ny lösdrivarlag,
intagas provisoriska bestämmelser angående åtgärder mot bettleri, motsvarande
i huvudsak 1871 års fattigvårdsförordnings föreskrifter i ämnet med
vissa modifikationer. Bland övergångsbestämmelserna till fattigvårdslagen
(92 §) intogos i enlighet härmed vissa bestämmelser angående åtgärder mot
bettleri.

Nämnda lagrum, sådant det efter en i samband med tillkomsten av 1924
års lag örn samhällets barnavård verkställd ändring lyder, innehåller följande.

Envar, som efter fyllda aderton år gör sig förfallen till bettleri, tillåter barn
under sexton år, som står under hans vård, att bettla eller använder barn eller
andra att bettla för sin räkning, må anhållas och behandlas såsom lösdrivare,
på sätt i lagen angående lösdrivares behandling är stadgat. Där någon, som
ej fyllt aderton år, anträffas betsande, skall med honom förfaras i enlighet
med lagen om samhällets barnavård. Inom varje fattigvårdssamhälle skall
fattigvårdsstyrelsen anställa behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla
bettlare och inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov
böra överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till sådant för -

ila

vårdslagen
och barnavårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Historik.

Framställning
av
fångvårdsstyrelsen.

Fattigvårds
lag stiftningskommittén.

hör, som avses i 2 § 1 mom. och 16 § av lagen angående lösdrivares behandling.
Har den anhållne ej fyllt aderton år, skall han överlämnas till barnavårdsnämnden
för den åtgärd, som enligt lag ankommer på densamma. För detta sitt
bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som fattigvårdssamhället efter
förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.

Härefter må i korthet redogöras för vad som under utredningen förekommit
i den nu föreliggande frågan.

Frågan örn revision av lösdrivarlagen har varit aktuell sedan mera än 30
år tillbaka, i det att redan år 1898 fångvårdsstyrelsen hos Kungl. Majit gjorde
framställning örn vissa ändringar i 1885 års lag. Fångvårdsstyrelsen utgick
i sin framställning därifrån, att lagen icke visat sig medföra de verkningar
till lösdriveriets bekämpande, som med lagen avsetts. Orsaken härtill fann
styrelsen framför allt ligga däri, att lagens bestämmelser i allmänhet icke
medgåve tvångsarbetes ådömande under så lång tid, att därunder kunde medhinnas
det uppfostringsarbete i avseende å de till lösdriveri dömda, som enligt
styrelsens mening företrädesvis vore tvångsarbetets mål. Framför allt gällde
detta de yngre bildningsbara individerna. Med hänsyn härtill hemställde styrelsen,
att i fråga örn de yngsta åldersgrupperna annan tidsbestämmelse icke
borde träffas, än att de skulle hållas till tvångsarbete tills vidare, intill dess
de uppnått 21 års ålder. För andra fall borde tvångsarbete ådömas på viss
tid från och med ett till och med tre år. Styrelsen funne ock av största vikt,
att separationsprincipen i möjlig mån tillämpades vid behandling av i all synnerhet
de unga lösdrivama, i vilket avseende borde så ordnas, att dessa lösdrivare
kunde undergå dem ådömt tvångsarbete i större anstalter, därinom de
borde kunna hållas fullständigt skilda från äldre tvångsarbetsfångar och
jämväl, i mån av behov, från varandra inbördes. Rätten till frigivning från
ådömt tvångsarbete borde bibehållas, men åt densamma borde givas formen av
villkorlig frigivning, varjämte styrelsen ansett, att frigivningsrätten borde
handhavas av styrelsen. Vidare föreslog styrelsen, att ett visst antal åldersår,
exempelvis 60, måtte fastställas, efter vars uppnående ingen finge ådömas
tvångsarbete å någon statens anstalt.

Efter det framställningar i ämnet gjorts jämväl från åtskilliga andra håll,
uppdrogs år 1907 åt en kommitté (fattigvårdslagstiftningskommittén) att
utarbeta förslag till bland annat förändrad lagstiftning angående lösdrivares
behandling. Till kommittén överlämnades åtskilliga sedermera till Kungl. Maj :t
inkomna framställningar i ämnet, bland annat en från riksdagens justitieombudsman
år 1910, däri denne ifrågasatte dels borttagande av den i 12 § lösdrivarlagen
förefintliga bestämmelsen örn anmälningsskyldighet i vissa fall för
lösdrivare, som frigivits från tvångsarbetsanstalt, dels ock en reform av proceduren
i lösdrivarmål i den riktningen, att större offentlighet förlänades densamma,
de tilltalade medgåves rätt till vittnesförhör samt, i den mån sådant
kunde låta sig göra, bereddes tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt
försvar.

Vidare överlämnades till nämnda kommitté, att tagas i övervägande vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

fullgörande av dess uppdrag, den s. k. reglementeringskommitténs år 1910
avgivna betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittsamma
könssjukdomarnas spridning, i vilket betänkande upptagits spörsmålet om revision
av vissa bestämmelser i lösdrivarlagen. I första hand ifrågasattes därvid
lösdrivarmålens överflyttande till domstol, men örn detta ej skulle låta
sig göra, borde största möjliga garantier emot eventuella missbruk från de
dömande myndigheternas sida beredas medelst bestämmelser, syftande till nödig
noggrannhet i utredningen samt offentlighet i rättsproceduren, varjämte
villkorlig dom borde komma till användning. Med hänsyn till den särskilda
varsamhet, som syntes böra iakttagas beträffande de till helyrkesprostitutionen
hemfallna kvinnorna, borde i fråga om vamingsförfarandet särskilda bestämmelser
för dessas del komma till stånd. Även en icke arbetsför prostituerad
borde hemfalla under lösdrivarlagen. Interneringstiderna borde utsträckas
samt tvångsarbetsanstalterna anordnas för att möjliggöra en individuell
behandling.

Ytterligare överlämnades till fattigvårdslagstiftningskommittén en av fångvårdsstyrelsen
den 31 januari 1920 till Kungl. Maj:t avlåten framställning,
vari framhölls önskvärdheten av att under pågående lagstiftningsarbete rörande
lösdrivares behandling uppmärksamheten inriktades å behovet av sådan
ändring i nuvarande bestämmelser, att lösdriveriet och därmed likställda handlingar
gjordes till föremål för domstolsbehandling och belädes med samma
påföljder som andra för samhället skadliga gärningar. Vid befunnen oförbätterlighet
efter genomgånget straff syntes särskilda skyddsåtgärder böra stå
till förfogande, därvid, med anslutning till nuvarande förhållanden, intagning
i tvångsarbetsanstalt kunde tänkas såsom lämplig form.

En ingående framställning hade ägnats lösdrivarspörsmålet av en av centralförbundet
för socialt arbete tillsatt kommitté, C. S. A:s fattigvärdskommitté.
Uti en av denna kommitté utgiven skriftserie framställdes krav på lösdrivarmålens
behandling i judiciell väg. Vidare ifrågasattes förlängning av
tiden''för tvångsarbetet, upphävande av 12 § i lösdrivarlagen, ett förbättrat
och mera gagnande sätt för tvångsarbetets verkställande ävensom överflyttande
från fattigvårdslagen till lösdrivarlagen av föreskrifterna angående behandling
av tredskande understödstagare och försumliga försörjare samt bettlare.
Därjämte framhölls betydelsen av förebyggande åtgärder såsom anordnande
av arbetsförmedlingsanstalter, arbetsinrättningar och billiga härbärgen,
där vandrande arbetare kunde erhålla kost och logi. För de arbetsvilliga
skulle upprättas upptagningsanstalter, som skulle sända lösdrivarna till olika
arbetskolonier efter olika typer med hänsyn till deras klientel. De nämnda
skrifterna hade överlämnats till Kungl. Majit och delvis legat till grund för
Kungl. Maj :ts beslut örn revision av lösdrivarlagstiftningen.

Fattigvårdslagstiftningskommittén lämnade länsstyrelserna och andra myndigheter
tillfälle att angiva sina önskemål.

Av åtskilliga myndigheter betonades i de med anledning därav inkomna uttalandena,
att, örn ändringar skulle göras, dessa borde gå i skärpande riktning,
samt att lösdrivarlagen borde ändras så, att den vore mera anpassad

Kungl. May.ts proposition nr 2i0.

1922 års fö
slag.

efter tidsförhållandena. Från flera håll betonades lagens betydelse med hänsyn
till möjligheten att efterhålla notoriska brottslingar.

•- Fattigvårdslagstiftningskommittén framlade den 21 december 1922 betänkande
med förslag till ny lag örn lösdrivares behandling, i det följande benämnt
1922 års förslag (statens offentliga utredningar 1923:2).

Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag anslöt sig nära till gällande
lösdrivarlag. Det skilde sig från denna lag väsentligen i följande hänseenden.

Under det att förutsättningarna för behandling såsom lösdrivare av kringstrykande
personer enligt förslaget äro så gott som ord för ord desamma som
enligt lagen, har förslaget vid angivande av förutsättningar för ingripande
mot andra personer, vilkas livsföring är samhällsvådlig, icke medtagit medellösheten.
Detta, har skett, emedan kommittén funnit det i förslaget liksom
i lagen ingående uttrycket för sysslolöshet »underlåter att efter förmåga söka
ärligen försörja sig» redan i sig innefatta ett krav på medellöshet. Förslaget
avser vidare i denna del att underlätta det i praktiken redan nu tillämpade
förfaringssättet att såsom lösdrivare behandla även den, som innehar medel,
härledande sig från brott eller annat samhällsskadligt levnadssätt.

Beträffande polismyndighetens förhör med för lösdriveri anhållen person
innehåller förslaget bland annat den föreskriften, att vid förhöret skall närvara
någon av förhörsledaren tillkallad person.

I syfte att betona vikten av det kommunala och enskilda arbetet för lösdrivamas
hjälpande och upprättande samt att leda polismyndigheternas uppmärksamhet
härpå har i förslaget stadgats att den, som meddelar varning, bör
vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle
och har för sådant ändamål att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att
hänvända sig till arbetsförmedlingsanstalt, fattigvårdsstyrelse eller kommunal
myndighet eller, om det anses lämpligare, till enskild institution, som kan
befinnas villig att omhändertaga den varnade.

Enligt lagförslaget får den, som inom två år efter frigivning från undergånget
tvångsarbete ånyo beträdes med lösdriveri, icke såsom enligt gällande
lag omedelbart av polismyndigheten häktas och sändas till länsstyrelsen, utan
skall sådan person i vanlig ordning tilldelas varning.

Förslaget berättigar vidare polismyndigheten att även i fall, där förutsättningarna
för häktning föreligga, örn så finnes lämpligt ersätta häktningsåtgärden
med förnyad varning.

Beträffande förhör inför länsstyrelsen med häktad lösdrivare föreligger i
förslaget den olikheten mot gällande lag att länsstyrelsen, då sådant finnes
för utredning av målet vara av nöden, kan förordna örn förhör vid domstol.
Den, som inkallas till dylikt förhör, skall åtnjuta ersättning av allmänna
medel.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall enligt förslaget den häktade vara berättigad
att anlita biträde.

Enligt förslaget skall liksom hittills beslut örn intagande i tvångsarbetsanstalt
meddelas av länsstyrelsen. Beslutet behöver emellertid enligt_ förslaget
icke alltid omedelbart gå i verkställighet. Länsstyrelsen kan nämligen, därest
omständigheter framkommit, som giva grundad anledning till antagande,
att det med tvångsarbetet avsedda ändamålet skall kunna vinnas genom lösdrivarens
överlämnande till lämplig anstalt, förening eller enskild, varom erbjudande
föreligger, låta med verkställigheten av beslutet anstå och förordna
örn sådant överlämnande under de villkor, som länsstyrelsen föreskriver. Har

Kungl. Maj:ts proposition nr %hO. 31

verkställigheten ej påbörjats inom två år efter beslutets meddelande, förfaller
beslutet.

Medan enligt gällande lag tvångsarbete ådömes på viss bestämd tid, skall
enligt förslaget beslut örn tvångsarbete inskränka sig till ett förordnande att
dylikt arbete skall äga rum utan utsättande av någon viss tid för tvångsarbetet.
Enligt förslaget blir tiden för tvångsarbetet relativt obestämd. Huvudregeln
är, att den, som intagits å tvångsarbetsanstalt, må kvarbållas å anstalten
under en tid av två år från intagningsdagen räknat. Skulle det emellertid
på grund av den intagnes föregående liv eller hans förhållande vid anstalten
synas uppenbart, att lian vid utskrivning efter två års anstaltsvistelse
skulle återgå till ett sysslolöst eller samhällsvådligt levnadssätt, må han kvarhållas
i anstalten intill tre år efter intagandet. Å andra sidan må utskrivning
från anstalten kunna ske efter kortare tid än två år, där den intagne på grund
av föreliggande omständigheter skäligen kan antagas efter tidigare, utskrivning
ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Med
mindre särskilda skäl därtill föreligga, får utskrivning dock icke äga rum
förr än ett år efter intagandet.

Frågor örn förlängning av tiden för tvångsarbetet utöver två år samt örn
utskrivning före nämnda tid eller före den tid av tre år, till vilken förlängning
kan hava beslutats, skola prövas av länsstyrelsen i det län, som har uppsikt
över tvångsarbetsanstalten. Anstaltens styrelse har att till länsstyrelsen göra
de framställningar i ämnet, vartill den finner anledning.

Länsstyrelsens beslut rörande förlängning eller förkortning av tvångsarbetstiden
kunna enligt förslaget överklagas hos Kungl. Majit i regeringsrätten.

Enligt förslaget skall den å tvångsarbetsanstalt intagne i vissa fall kunna
försöksvis utskrivas från anstalten. Därest det finnes gagneligt för den intagnes
återgång till ett arbetsamt och ordentligt liv och förhållandena i. övrigt
synas föranleda därtill, kan nämligen tvångsarbetsanstalten styrelse tills vidare
eller för viss tid överlämna tvångsarbetaren till lämplig anstalt eller förening
eller anställa honom i arbete, tjänst eller yrke hos person, som åtager
sig att samverka med tvångsarbetsanstalten för fyllande av dess uppgift..Försöksutskrivning
må dock ej vidtagas förrän ett år efter intagandet, med mindre
särskilda omständigheter det föranleda och den länsstyrelse, som bar uppsikt
över anstalten, samtycker därtill. Försöksutskrivning skall ske under förbehåll
för tvångsarbetsanstalten styrelse att när som helst återtaga den försöksutskrivne
och med skyldighet för styrelsen att. återtaga honom, när hans
uppförande eller annat förhållande föranleder därtill, över försöksu.tskriven
skall anstaltens styrelse öva tillsyn genom därtill utsedd person,_ förening eller
myndighet. Kan lämplig tillsyningsman icke på annat sätt erhållas, är polismyndighet
skyldig att åtaga sig uppdraget. . . o

Gällande lags bestämmelser örn förpassande till viss ort.av den från tvångsarbetsanstalt
frigivne samt örn skyldighet för honom att i åtskilliga hänseenden
underkasta sig polismyndighetens kontroll hava icke upptagits i förslaget.
Detsamma innehåller i denna del allenast ett stadgande, att vid utskrivning
från tvångsarbetsanstalt tvångsarbetaren skall förhjälpas till ort, där
han erhållit eller har utsikt att finna sysselsättning, men eljest till den kommun,
inom vilken han senast mantalsskrivits.

över fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag inhämtades yttranden från
länsstyrelserna, socialstyrelsen och andra myndigheter ävensom från vissa
föreningar och sammanslutningar. Vid socialstyrelsens yttrande (tryckt i
Sociala meddelanden 1924, nr 5, sid. 367 o. f.) voro fogade bland annat redo -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilbo.

1926 års f ö
slag.

görelser för vissa av styrelsen verkställda utredningar rörande manliga tvångsarbetare
i landet år 1923. Nämnas må, att styrelsen senare verkställt en liknande
utredning rörande kvinnliga tvångsarbetare, nämligen för åren 1916—
1924 (likaledes tryckta i Sociala meddelanden, 1924, nr 5, sid. 377 o. f. samt
1925, nr 2, sid. 103 o. f. och nr 3, sid. 163 o. f.). I de inkomna yttrandena
framställdes åtskilliga erinringar mot kommitténs förslag.

Sedan Kungl. Majit år 1924 uppdragit åt dåvarande revisionssekreteraren
Ragnar von Koch att såsom inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig
överarbeta kommitténs förslag, framlades den 30 juni 1926 av honom betänkande
med förslag till »lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga»,
här nedan kallat 1926 års förslag (statens offentliga utredningar
1926:9).

Sistnämnda förslag innehöll i huvuddrag bestämmelser av följande innehåll.

De åtgärder, som enligt förslaget finge vidtagas, kunna karakteriseras såsom
dels hjälpåtgärder dels ock tvångsåtgärder.

Hjälpåtgärder skulle i allmänhet vidtagas av kommunalt organ, som kunde
antagas äga större förutsättningar än polisen att med framgång företaga sådana
åtgärder, men kunde även i vissa fall utföras av polismyndighet eller
länsstyrelse. De på kommunalt organ ankommande hjälpåtgärderna avsåge
följande kategorier, nämligen bettlare, egentliga lösdrivare (landstrykare) och
vissa prostituerade kvinnor, allt dock endast örn dylika åtgärder icke ansåges
utsiktslösa, i vilket fall anmälan skulle ske till polismyndigheten för vidtagande
av tvångsåtgärder.

Tvångsåtgärder skulle enligt förslaget vidtagas av polismyndighet eller
länsstyrelse beträffande vissa kategorier, i fråga örn vilka behandling från de
kommunala organens sida icke ansågs hava utsikt att krönas med framgång,
nämligen bettlare, egentliga lösdrivare, vissa prostituerade kvinnor, under
förutsättning att till någon av dessa kategorier hörande person av kommunalt
organ hänvisats till polismyndighet, andra lättjefulla personer, vilkas
levnadssätt innebar samhällslära (kriminella element) såsom sutenörer, kopplare,
manliga prostituerade, lönnbrännare, spritlangare, bondfångare, yrkesbedragare,
ligister, våldsverkare, vanetjuvar.

Om i något fall hjälpåtgärder ansåges vara tillfyllest, borde dock sådana av
polismyndigheten resp. länsstyrelsen vidtagas i stället för tvångsåtgärder.

Såsom gemensam regel för behandling av de olika kategorierna gällde sålunda,
att tvångsåtgärder ej finge vidtagas i annat fall än då det kunde anses
resultatlöst att söka med hjälpåtgärder återföra individen till ett ordentligt liv.

Hjälpåtgärderna borde, örn icke fattigvårdsfall förelåge, i allmänhet bestå
i arbetsanvisning, eventuellt i förening med övervakning. I en del fall
kunde det dock vara lämpligare att söka bereda vederbörande skydd hos anhöriga
eller inträde i enskild anstalt, t. ex. räddningshem. I andra fall borde
anmälan göras till nykterhetsnämnd för vidtagande av åtgärd enligt alkoholistlagen.
Begagnades ej erbjuden möjlighet till arbete eller annan utväg till
upprättelse, kunde enligt förslaget tvångsåtgärder tillgripas, såvida icke ännu
ett försök ansåges böra göras med hjälpåtgärder.

Tvångsåtgärderna skulle bestå i internering i anstalter av olika stränghetsgrad.
, pl

Såsom det leommunala organ, som i regel skulle hava att vidtaga hjälpåtgärder,
föreslogs i fråga örn bettlare och egentliga lösdrivare fattigvårdsstyrelsen
eller dess delegerade. Till stöd härför anfördes i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

Utom sin huvuduppgift hade fattigvårdsstyrelsen i många kommuner befattning
med alkoholistvården. I en del kommuner tjänstgjorde den med viss
förstärkning såsom barnavårdsnämnd. En anvisning åt fattigvårdsstyrelsen
att söka bereda arbetsföra hjälpsökande arbete funnes redan i fattigvårdslagen
26 §, enligt vilken fattigvårdsstyrelse särskilt bör göra sig noga underrättad
örn de arbetstillfällen, som givas för att kunna anvisa arbete åt
hjälpsökande, vilken är arbetsför, och, örn arbetsförmedling sanstalt finnes
i orten, i sådant syfte samarbeta med denna. Det läge sålunda nära till
hands att anlita fattigvårdsstyrelsen för den ifrågavarande arten av hjälpverksamhet.
Att fattigvårdsstyrelsen ägde ojämförligt större förutsättningar
därför än polismyndigheten läge i öppen dag. Mot kommitténs förslag, i vad
det avsåge åliggande för polismyndigheten att vid varning vara den varnade
behjälplig med anskaffande av arbete, hade erinringar framställts i ett stort
antal av de över förslaget avgivna utlåtandena. För vidtagande av hjälpåtgärder
beträffande prostituerade kvinnor kunde varken fattigvårdsstyrelsen
eller annat redan befintligt kommunalt organ anses lämpa sig synnerligen
väl. Erfarenheten torde nämligen hava visat, att kvinnor hade vida större
förutsättningar än män att utöva hjälpverksamhet bland prostituerade kvinnor.
Inom de kommunala myndigheterna torde emellertid de kvinnliga ledamöterna
utgöra allenast en ringa minoritet. Ehuru såväl fattigvårdsstyrelsen
som barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden i sin verksamhet stundom
bomme i beröring med de prostituerade kvinnorna, syntes det därför nödvändigt
att uppdraga åt något organ, som huvudsakligen bestode av kvinnor, att vidtaga
hjälpåtgärder beträffande prostituerade. För att garantera ett nära
samarbete med de nyss nämnda tre redan befintliga kommunala organen syntes
det emellertid vara lämpligt att icke tillskapa något nytt sådant utan lämna
ifrågavarande uppgift åt ett utskott, utsett av fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden
och nykterhetsnämnden inom eller utom dessa msmdigheter och
bestående av tre eller flera personer, av vilka flertalet skulle vara kvinnor. För
detta utskott föreslogs benämningen hjälputskott. I allmänhet skulle sådant
behöva tillsättas endast i större städer.

Funne fattigvårdsstyrelsen eller dess delegerade eller hjälputskottet, att
hjälpåtgärder icke hade utsikt att medföra åsyftat resultat, borde vederbörande
hänvisas till polismyndigheten. Såsom allmän regel syntes nämligen böra
gälla, att de kommunala organen ej skulle belastas med tvångsåtgärder, utan att
deras verksamhet uteslutande borde vara av hjälpande och förebyggande natur.
Örn även tvångsåtgärder skulle ankomma på de kommunala organen, skulle
detta antagligen minska förtroendet för dem bland de personer, som dessa organ
skulle hjälpa. Det vore vidare synnerligen osäkert, örn de kommunala organen
alltid skulle vara lämpade att vidtaga tvångsåtgärder beträffande de
individer, om vilka vore fråga, en uppgift som ofta torde vara av betydligt svårare
och ömtåligare art än det arbetsföreläggande åt kommunens egna försumliga
försörjare, som enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna ankomme på
fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden.

De kommunala organen borde icke åläggas att taga befattning med kriminella
eller eljest mera svårt förkomna element utan skulle äga att hänvisa dem
till polismyndigheten.

Vad angår de ifrågasatta hjälpåtgärder na anfördes i sakkunnigförslaget väsentligen
följande.

Arbetsanskaffningen vore givetvis en mycket svår uppgift, särskilt under
tider, då även den fullgoda arbetskraften ofta hade svårt att finna användning.
Att de kommunala organen i detta hänseende skulle samarbeta med arbetsförmedlingsanstalter
och andra offentliga och enskilda institutioner, vore

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 2h0-j 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

givet. Men stundom torde det bliva omöjligt att anskaffa arbete i den öppna
arbetsmarknaden. Särskilda anordningar måste därför träffas för att de kommunala
organen alltid skulle vara i stånd att anvisa arbete.

I sådant syfte föreslogs, att av staten eller under dess medverkan skulle anordnas
s. k. hjälparbete. Enligt en av en sakkunnig på området, jägmästaren
Erik Lindeberg, verkställd utredning läte sådant sig med fördel anordnas i de
allmänna skogarna. Detta arbete vore visserligen huvudsakligen avsett för
män, men även kvinnor kunde under större delen av året användas i vissa skogsarbeten.

Såsom ett altérnativ till hjälparbetet föreslogs frivilligt arbete vid arbetshem
eller annan därför lämpad fattigvårdsanstalt, en hjälpform, beträffande
vilken någon erfarenhet förelåge från Stockholms stads arbetshem för kvinnor.

Dessa båda former av arbete vore enligt förslaget frivilliga, och ingen finge
tvingas att kvarstanna i arbetet, men örn vederbörande vägrade att begagna sig
av anvisningen till hjälparbete eller fattigvårdsanstalt och därefter återfölle
i sitt förra oordentliga levnadssätt, finge hans arbetsovillighet anses konstaterad,
och han utsatte sig för risken att bliva hänvisad till polisen med dess
strängare maktmedel.

De, som vore i behov av fattigvård, skulle erhålla sådan. I avvaktan på utgången
av de kommunala organens försök att anskaffa arbete skulle det åligga
dessa organ att i mån av behov tillhandahålla den arbetslöse föda och bostad
mot skjddighet för honom att utföra tillfälligt arbete. Anordningar syntes
därför böra vidtagas för att kunna bereda sådant, t. ex. vedhuggning.

Jämsides med de angivna åtgärderna vore det i många fall av den största
vikt, att vederbörande erhölle personligt stöd under försöken att återvända till
ett ordnat liv. Möjlighet borde därför förefinnas att förordna en övervakare.
Den, som anvisades arbete på annan ort, borde få sina resekostnader bestridda
av allmänna medel.

Då betydande olägenheter voro förenade med varningsförfarandet i dess nuvarande
form, föreslogs i stället för det samma för vissa kategorier ett till kommunalt
organ förlagt hjälpförfarande. Men även beträffande övriga grupper
(individer, i fråga örn vilka kommunalt organ funne hjälpåtgärder utsiktslösa,
samt personer, vilka på grund av kriminalitet eller eljest kunde anses särskilt
samhällsvådliga) ansågs det nuvarande varningsförfarandet sakna berättigande
och böra ersättas med ändamålsenligare åtgärder. Även polismyndighet
borde äga vidtaga hjälpåtgärd, örn så funnes lämpligt. Stundom kunde åtgärd
enligt alkoholistlagen vara på sin plats. I allmänhet torde dock den i förslaget
stadgade lindrigaste tvångsåtgärden, internering i arbetshem, böra tillgripas.
Det vore av betydelse att kunna mellan olika slag av anstalter fördela de individer,
som vore i behov av internering. Såväl nödvändigheten av att åstadkomma
differentiering i vården som ekonomiska skäl talade för en dylik anordning.
Arbetshemmen torde vara synnerligen väl lämpade för mottagande av
vissa, icke allt för djupt sjunkna element. Endast för de svåraste fallen borde
tvångsarbetsanstalterna komma till användning.

Enligt lagen om behandling av alkoholister hade såväl nykterhetsnämnden
som länsstyrelsen möjlighet att, även efter det förordnande örn internering meddelats,
låta det stanna vid andra åtgärder än internering i alkoholistanstalt. I
1922 års förslag inginge bestämmelser om villkorligt anstånd med verkställighet
av beslut om internering i tvångsarbetsanstalt. Denna anordning, som innebure
en art av villkorlig dom, syntes böra utsträckas till att avse jämväl beslut
örn internering i arbetshem, under förutsättning att den individ, varom
vore fråga, anbringades på ett sätt, som innebure möjlighet för hans tillrättaförande.
Villkorligt anstånd borde alltid vara förenat med förordnande av
övervakare samt uppställande av villkor beträffande vistelseort m. m. Den

Kungl. Maj:ts proposition nrithO.

myndighet, som meddelat beslutet, torde böra tillerkännas befogenhet att, örn
uppställda villkor ej fullgjordes, förklara anståndet förverkat. Verkställdes
ej beslut om intagande i tvångsarbetsanstalt inom två år från dess meddelande,
syntes beslutet böra förfalla.

Då polismyndigheten funne strängare åtgärd böra vidtagas än internering
i arbetshem, skulle enligt förslaget anmälan göras till länsstyrelsen.

Förslagets innehåll beträffande förfarandet vid handläggningen av lösdrg
varärenden och därmed sammanhängande frågor var i huvudsak följande.

Enligt 1922 års förslag skulle vid förhör inför polismyndighet närvara någon
av förhörsledaren tillkallad person. I vissa yttranden hade gjorts gällande,
att denna föreskrift icke vore tillfyllestgörande. Denna uppfattning
torde vara befogad. Det syntes vara av vikt, att i dessa ärendens behandling
hos polismyndigheten sakkunnig, intresserad person deltoge. Det föreslogs
därför, att en av fattigvårdsstyrelsens delegerade eller, då fråga vore om prostituerad
kvinna, kvinnlig ledamot av hjälputskottet skulle vara närvarande.
En dylik bestämmelse syntes vara ägnad att öppna möjligheter för ett förfarande,
som vore avpassat efter de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena,
samt verksamt bidraga till undanröjande av det stundom försporda
misstroendet mot polismyndigheternas sätt att handlägga ärenden av ifrågavarande
slag. Det föreslogs vidare, att om delegerad resp. ledamot av hjäiputskott
vore oense med polismyndigheten rörande beslut örn internering i arbetshem
eller anmälan till länsstyrelsen, anteckning därom skulle göras till protokollet.
Det syntes nämligen lämpligt, att länsstyrelsen erhölle kännedom örn
den avvikande mening, som sålunda gjort sig gällande.

Lösdrivarmålen ansåges alltjämt böra handlag gas hos länsstyrelserna under
förutsättning, att såsom garanti för den personliga friheten en omläggning
av förfarandet ägde rum.

Såsom justitieombudsmannen framhållit, syntes det sannolikt, att anledningen
till den inrotade föreställningen om orättvist bedömande i lösdrivarmål till
icke ringa del läge i det nuvarande rättsförfarandet i dessa mål samt att genom
en ändring av detta nämnda föreställning skulle i väsentlig mån giva vika.

Såsom en första åtgärd i detta hänseende syntes böra meddelas föreskrift
örn offentlighet vid målens handläggning hos länsstyrelsen, med vissa möjligheter
dock för länsstyrelsen att föreskriva undantag därifrån, då hänsyn till
den häktade eller andra omständigheter föranledde därtill.

Vidare ansågs ersättning böra av allmänna medel utgå till personer, som på
kallelse av länsstyrelsen hördes i målet inför länsstyrelsen. Gällande bestämmelser
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål borde i
avseende därå vinna motsvarande tillämpning.

Alltsedan i lagstiftningen bestämmelser införts om rättegångsbiträde åt för
brott häktad, hade det framstått såsom en av förhållandena icke betingad inkonsekvens,
att motsvarande förmån icke bereddes den, som häktats för lösdriveri.
Justitieombudsmannen och reglementeringskommittén hade tidigare
betonat angelägenheten av att, i den mån det läte sig göra, bereda för lösdriveri
häktade tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt försvar. Frågan
örn häktade lösdrivares rätt att i samma ordning som andra häktade erhålla
rättegångsbiträde hade även varit föremål för riksdagens uppmärksamhet, i
det riksdagen i skrivelse den 4 juni 1919 anhållit, att Kungl. Maj:! täcktes
taga under övervägande, huruvida och i vilken omfattning rätten att erhålla
sådant biträde borde utsträckas att avse även don, som blivit häktad på grund
av bestämmelserna i lagen angående lösdrivares behandling.

Fattigvårdslagstiftningskommittén hade på denna punkt inskränkt sig till

Kungl. Majlis proposition nr 340.

en bestämmelse om att det icke skulle vara deli häktade förment att anlita biträde
vid förhör inför länsstyrelsen. Däremot hade kommittén (s. 158) i anseende
till lösdrivarmålens beskaffenhet ansett en så långt gående anordning
som tillämpande i sådana mål av gällande lag angående förordnande av rättegångsbiträde
åt häktad icke krävas utan hänvisat på möjligheten att hänvända
sig till de i de större städerna befintliga rättshjälpsanstalterna.

Det resultat, vartill kommittén beträffande denna fråga kommit, ansågs
knappast vara tillfredsställande. Att å ena sidan medgiva en var för brott
häktad — även örn brottet icke kunde medföra mer än ett kortvarigt frihetsstraff
— rätt att erhålla biträde åt sig förordnat, och å andra sidan i lösdrivarmål
— där redan enligt gällande lagstiftning kunde ådömas ända till tre
års frihetsförlust — icke bereda den häktade en motsvarande förmån torde
innebära en betänklig inkonsekvens till lösdrivarnas nackdel. Denna inkonsekvens
syntes böra undanröjas genom ett stadgande om samma rätt för de
senare uti förevarande avseende, allenast med den modifikationen, att försvarsbiträdet
icke med nödvändighet behövde vara i besittning av juridisk utbildning.

Såsom ett önskemål hade stundom framhållits, att den myndighet, som verkställt
häktningen, borde inkallas till förhör inför länsstyrelsen. Kommittén
(s. 155) hade avstyrkt en dylik anordning. Såsom en konsekvens av förslaget
örn förordnande av försvarsbiträde åt den häktade syntes det emellertid erforderligt
att stadga att polismyndighet, vars anmälan föranlett förhöret, såvitt
möjligt borde beredas tillfälle att närvara.

Trots de anordningar, som sålunda föreslagits för åstadkommande av en allsidig
utredning i målet, torde det någon gång komma att visa sig önskvärt att
vidtaga ytterligare åtgärder i sådant syfte. Det kunde sålunda befinnas vara
av nöden att inhämta ytterligare upplysningar angående den häktades personliga
förhållanden och angående möjliga utvägar för hans tillrättaförande. Det
borde därför stå länsstyrelsen öppet att förordna en särskild förundersökare
att verkställa en dylik utredning.

I 1922 års förslag inginge en bestämmelse om rätt för länsstyrelsen att förordna
örn förhör vid domstol. För en dylik bestämmelse hade tidigare justitieombudsmannen
uttalat sig. Förebilder till densamma funnes i fattigvårds- och
alkoholistlagarna. I vissa myndigheters yttranden hade uttalats tvekan örn
behövligheten av den ifrågavarande bestämmelsen. Denna syntes emellertid
anvisa en utväg, som någon gång kunde bliva av värde för vinnande av en tillfredsställande
utredning, varför densamma tillstyrktes. Till de efter länsstyrelsens
förordnande inkallade personerna syntes ersättning böra utgå av allmänna
medel enligt de regler, som gällde beträffande ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål.

Justitiekanslersämbetet hade i ett yttrande såsom en tänkbar möjlighet framfört
anordnande vid länsstyrelsens sida av en medborgarnämnd med uppgift
att pröva, huruvida i vissa fall lösdriveri förelåge. Behovet och lämpligheten
av en så vidlyftig och med praktiska svårigheter förenad apparat syntes emellertid
kunna starkt ifrågasättas, såframt den föreslagna omläggningen av förfarandet
genomfördes. Enligt förslaget skulle ett stort antal av de lindrigare
eller mera tveksamma fallen behandlas allenast med hjälpåtgärder av kommunalt
organ eller polismyndighet och således icke alls komma inför länsstyrelsen.
För de övrigas allsidiga utredning öppnades genom förslaget nya, vidsträckta
möjligheter, för vilka ovan redogjorts. Behovet av sakkunnig medverkan
hade tillgodosetts genom förslaget örn att en av fattigvårdsstyrelsens
delegerade eller kvinnlig ledamot av hjälputskott skulle deltaga i handläggningen
redan hos den underordnade polismyndigheten med rätt att få avvikande
mening antecknad till protokollet. Länsstyrelsen syntes vidare böra äga att i

Kungl. Majlis proposition nr ZUO.

tveksamma fall rådföra sig* med någon på ifrågavarande område förfaren
institution eller person, varemot det icke torde vara erforderligt att, såsom
blivit ifrågasatt, föreskriva, att vittnen skulle vara närvarande vid förhör inför
länsstyrelsen. På angivet sätt torde fullt betryggande garanti vinnas såväl
för att rättsfrågan bleve vederbörligen klarlagd som för att olika tänkbara
åtgärder för individens tillrättaförande bleve föremål för övervägande.

Beträffande de åtgärder, som skulle vidtagas av länsstyrelse, innehöll förslaget
följande.

Det skulle stå länsstyrelsen fritt att antingen anlita de åtgärder, som eljest
ankomme på de underordnade myndigheterna, således arbetsanvisning eller a,nnan
motsvarande åtgärd i förening med övervakning eller ock förordna örn internering
i arbetshem, eventuellt med villkorligt anstånd, eller i sista hand
döma till tvångsarbete.

Enligt alkoholistlagen ägde länsstyrelsen förordna örn internering i alkoholistanstalt
av person, som vore hemfallen åt dryckenskap, dock endast under
vissa närmare angivna förutsättningar. Såsom av socialstyrelsens undersökning
rörande lösdrivare framginge, vore det övervägande antalet lösdrivare
alkoholister, liksom å andra sidan av de å alkoholistanstalter intagna mångå
blivit varnade eller undergått tvångsarbete för lösdriveri. Det syntes vid sådant
förhållande vara ett viktigt önskemål, att länsstyrelsen i de ärenden, som
avsåges i förslaget, tillförsäkrades en viss frihet att välja den art av anstaltsvård,
som i varje fall syntes mest ändamålsenlig. Sålunda borde länsstyrelsen
vara befogad att, örn en person, som enligt bestämmelserna i förslaget av
polismyndighet anmäldes för länsstyrelsen, befunnes uppfylla förutsättningarna
för tvångsingripande enligt förslaget och därjämte vara hemfallen åt
dryckenskap, förordna om hans intagande i alkoholistanstalt, fastän i övrigt
i alkoholistlagen stadgade villkor för internering icke förelåge, detta dock givetvis
endast därest vård å alkoholistanstalt befunnes vara den i det speciella
fallet lämpligaste vårdformen.

Funne länsstyrelsen varken hjälpåtgärder eller internering i arbetshem eller
alkoholistanstalt böra komma till användning, ägde enligt förslaget länsstyrelsen
tillgripa det yttersta tvångsmedlet, tvångsarbete. Detta bleve således
förbehållet allenast för de svårare follen, för vilka de lindrigare behandlingsmetoderna
— ur allmän och individuell synpunkt — ansåges otillräckliga.

I överensstämmelse med 1922 års förslag föreslogs vidare, att länsstyrelsen
skulle äga meddela villkorligt anstånd nied verkställande av beslut örn tvångsarbete.
Ett sådant villkorligt ådömande av tvångsarbete borde i en del fall
kunna vara ägnat att verka uppryckande och förmå vederbörande att återgå
till ett ordnat levnadssätt. Härför fordrades emellertid, att anståndet förbundes
med övervakning och bestämda villkor örn vistelseort, sysselsättning
m. m.

Gentemot stadgandet i 7 § i gällande lösdrivarlag om viss arbetsoförmåga
såsom hinder för tvångsarbete hade å ena sidan från tvåmgsarbetsanstalternas
synpunkt gjorts gällande, att alla de, som intoges i sådana anstalter, skulle
vara arbetsföra, så att de kunde sysselsättas fullt ut med de inom anstalterna
vanligen förekommande arbetena; man hade pekat på den svårighet med hänsyn
till ordning och disciplin, som läge däri, att ej samma arbetstider och samma
arbetstakt kunde hållas av alla. A andra sidan hade ur synpunkten av samhällets
behov av skydd betonats, att även sådana mindre arbetsföra, på vilka
lösdrivarlagens bestämmelser passade in, borde omhändertagas pa tvangsarbetsanstal
terna.

Kungl. Majlis proposition nr ''''-''iO.

I detta ämne anfördes i förslaget följande.

Åtskilliga av de personer, vilka enligt gällande lag på grund av bristande
försörjningsförmåga förklarades icke kunna dömas till eller kvarhållas i tvångsarbete,
hörde till tvångsarbetsanstalternas, fängelsernas och alkoholistanstalternas
mera svårartade klientel. Ofta vöre de efter ett liv i laster och brott
visserligen så förstörda till kropp och själ, att de vore berättigade till obligatorisk
fattigvård, men detta hindrade stundom icke, att de alltjämt måste anses
i hög grad samhällsfarliga och ur disciplinär synpunkt svårbehandlade samt
att de utövade ett menligt inflytande på andra, mindre förhärdade individer.
Det vöre givet, att med arbetshemmens tillkomst ökade möjligheter skapats för
behandling av dylika element, men även där kunde de stundom förorsaka verkliga
svårigheter, som icke kunde övervinnas med mildare maktmedel än sådana,
över vilka tvångsarbetsanstalten^ förfogade. Möjlighet funnes ju att, örn en
sådan person vore i någon mån arbetsför, få honom dömd till tvångsarbete, men
ändamålsenligheten av en dylik omväg för att finna den rätta anstaltsformen
kunde ifrågasättas. Härtill komme att, örn man ville åstadkomma differentiering
mellan de olika slagen av anstalter och använda arbetshemmen bl. a. till
sådana personer, vilkas förfall icke oundgängligen krävde tvångsarbete, det
syntes vara ett viktigt önskemål att med konsekvens upprätthålla denna synpunkt,
så att icke å arbetshemmen sammanblandades element av alltför olika
grad av förfall. Då vidare å tvångsarbetsanstalterna syntes böra strävas efter
differentiering, torde det icke möta svårigheter att där sysselsätta även personer
med nedsatt arbetsförmåga. På sätt bl. a. socialstyrelsen uttalat syntes
därför endast den fullständiga arbetsoförmågan böra utgöra hinder för tvångsarbete.
Såsom ytterligare förutsättning torde böra uppställas, att denna oförmåga
vore varaktig. En akut sjukdom borde sålunda ej förhindra tvångsarbetes
ådömande eller föranleda dess avbrytande.

I undantagsfall kunde emellertid även den, som vore fullständigt oförmögen
till arbete, föranleda betydande svårigheter för ordning och disciplin å arbetshem,
dit han överlämnades, samt äventyra resultatet av det å hemmet bedrivna
arbetet för de internerades tillrättaförande. Detta torde vara fallet med en
del kriminella eller eljest djupt förkomna element, exempelvis personer, vilka
på grund av att de tidigare undergått tvångsarbete under mer än tio år enligt
förslaget skulle kunna kvarhållas tills vidare även efter utgången av den
eljest stadgade maximitiden av tre år. Dylika och andra tvångsarbetare torde
någon gång sakna varje arbetsförmåga, och möjlighet syntes därför böra öppnas
att intaga eller behålla dem i tvångsarbetsanstalt och där bereda dem en
art av asylvård. Att detta skulle innebära en betydande lättnad för ålderdoms-
och arbetshemmen, vore uppenbart.

Hörande internering stiden vid tvångsarbete anfördes i sakkunnigförslaget
följande.

Såväl fångvårdsstyrelsen som tvångsarbetsanstalternas styrelser hade gjort
gällande den uppfattningen, att det vore lönlöst att söka uppfostra lösdrivarna
till arbetsamhet under de korta tider, som nu ofta bestämdes för tvångsarbetet.
Däremot gjorde _ sig hos de myndigheter, som hade att döma till
tvångsarbete, ofta den meningen gällande, att tvångsarbetstiden ej borde sättas
alltför lång, enär långa tider ej stöde i rätt förhållande till vad lösdrivaren
låtit komma sig till last.

Fattigvårdslagstiftningskommittén hade med anledning härav konstaterat,
att uppfattningen örn tvångsarbetets pedagogiska karaktär ännu icke trängt
igenom. Med uppfattningen av tvångsarbetet såsom en förebyggande åtgärd,
vilken avsåge att vänja lösdrivaren vid ett arbetsamt och ordentligt liv, hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

kommittén funnit det stämma väl överens att låta beslut örn tvångsarbete
inskränkas till förordnande härom utan utsättande av någon viss tid för
tvångsarbetet. 1922 års förslag innefattade därför bestämmelser örn relativt
obestämd tvångsarbetstid, d. v. s. tiden bestämdes ej på förhand men finge ej
överstiga visst maximum.

Det vore enligt den sakkunnige en brist hos det nuvarande systemet, att mterneringstiden
bestämdes på förhand. De iakttagelser, som gjordes under
tvångsarbetets gång, torde nämligen vara av så stor betydelse för bedömande
av lösdrivarens karaktär och möjligheterna för hans förbättring,, att det icke
kunde anses stå i överensstämmelse med behandlingens uppfostringssyfte att
på förhand bestämma tiden för utskrivningen. Denna synpunkt hade vunnit
beaktande inom lagstiftningen på vissa andra närliggande områden, nämligen
i fråga örn alkoholistvården, vanartade barns behandling enligt lagen örn samhällets
barnavård samt tvångsuppfostran av minderåriga förbrytare. I dessa
tre fall vore interneringstiden relativt obestämd och beroende på iakttagelserna
under dess fortgång. Även på dessa områden vore ett bedömande av^ utsikterna
till den internerades återupprättande förenat med betydande svårigheter,
men tilläventyrs befintliga betänkligheter mot att anförtro anstaltsmyndigheterna
en dylik uppgift hade dock icke hindrat tillämpningen av en från början
relativt obestämd interneringstid. Icke heller i fråga örn personer, av nu
ifrågavarande kategori torde skäl föreligga till antagande, att en dylik obestämd
interneringstid skulle, såsom i några yttranden befarats, vara ägnad att
på de internerade medföra en nedbrytande verkan, men givet vore, att tvångsarbetarna,
såsom en länsstyrelse framhållit, borde uppmärksamgöras på de
möjligheter, som funnes för dem att genom flit och. gott uppförande bidraga
till förkortning av interneringstiden; även ur disciplinär synpunkt borde detta
kunna vara till gagn. Det torde visserligen icke vara uteslutet, att en och annan
individ skulle söka genom inställsamhet och förställning bibringa anstaltspersonalen
en uppfattning om en timad sinnesändring för att därigenom
vinna en förkortning av tvångsarbetstiden — farhågor i detta hänseende hade
uttalats av en länsstyrelse — men i avseende härå torde böra uppmärksammas,
att anstaltsledningen genom sin beröring med ett mycket stort antal tvångsarbetare
av olika typer kunde förutsättas förvärva en erfarenhet och en förmåga
av kritiskt bedömande, som medförde, att dylika försök endast sällan skulle
krönas med framgång. Icke heller i övrigt syntes de betänkligheter, vilka i
några yttranden yppats mot att anförtro anstaltsledningen inflytande i avseende
å tvångsarbetstidens längd, böra tillmätas avgörande betydelse. Emellertid
torde vissa bestämmelser erfordras för att garantera, att beslut örn utskrivning
föreginges av en sorgfällig och sakkunnig prövning.

Det hade befarats, att en person, som antastades för lösdriveri, kunde föranledas
att begå brott för att bliva häktad och dömd enligt strafflagen, varigenom
han stundom skulle underkastas frihetsförlust under kortare tid, än örn
han ådömdes tvångsarbete under på förhand obestämd tid. Vad sålunda anförts
torde så mycket mindre böra tillmätas avgörande betydelse som det, pa
sätt i 1922 års förslag framhållits (s. 80), icke torde vara uteslutet, att tvångsarbete
ådömdes eller verkställdes efter det straff för brottet blivit avtjänat.

Ur allmänpreventiv synpunkt syntes en bestämmelse om relativt obestämd
interneringstid hava ett avgjort företräde framför den på förhand bestämda,
tiden, dock endast under förutsättning att maximitiden ej gjordes alltför kort.
Enligt 1926 års förslag skulle tvångsarbetstiden i regel utgöra två år, men
kunde förkortas, i undantagsfall t. o. m. under ett år... Å andra sidan kunde
den förlängas till tre år, örn sannolikheten talade för återfall vid tidigare utskrivning.
Under enahanda förutsättning skulle även elter utgången av
nämnda tid av tre år kunna anstå med utskrivning av den, som tidigare varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

1929 års fö
slag.

internerad i tvångsarbetsanstalt under tillhopa minst tio år. I dylika, såvitt
man kunde förutse, sällsynta undantagsfall torde ett kvarhållande tills vidare
få anses^ motiverat såväl med hänsyn till samhället som till individen. Frågan
örn en^ sådan persons utskrivning torde dock böra tid efter annan och minst en
gång årligen upptagas till prövning.

Enligt förslaget skulle vid utskrivning arbets anvisning och övervakning
anordnas samt villkor uppställas beträffande vistelseort m. m. Fullgjordes
ej villkoren, kunde återtagandet till anstalten ske inom viss tid. Vid utskrivning
av den, som sålunda återtagits, finge villkor ej uppställas.

Enligt gällande lag skulle vissa enligt densamma vidtagna åtgärder kungöras
för rikets polismyndigheter. Så vore fallet med varning för lösdriveri,
dömande till tvångsarbete, frigivning från tvångsarbetsanstalt, medgivande åt
frigiven att vistas utom hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller
att fritt välja sin vistelseort. Det vore överlåtet åt Kungl. Maj :t att bestämma
angående sättet för kungörandet. Genom cirkulär den 12 juni 1885 hade föreskrivits,
att kungörandet skulle ske i den periodiska publikation, Polisunderrättelser,
som från och med år 1878 på statens bekostnad utgåves under inseende
av polisstyrelsen i Stockholm och i övrigt innehölle efterlysningar angående
förbrytare m. m.

Enligt förslaget skulle de kommunala organen vidtaga hjälpåtgärder och
endast örn sådana befunnes ändamålslösa hänvisa vederbörande till polismyndigheten.
Det vore emellertid givet, att ett sådant system måste vara förenat
med anordningar, varigenom möjliggjordes för de särskilda kommunernas organ
att erhålla vetskap örn hjälp- och tvångsåtgärder, som tidigare av andra
kommunala eller statliga organ kunde hava vidtagits beträffande de hjälpbehövande.
I annat fall skulle dessa genom att begiva sig från den ena kommunen
till den andra och upprepade gånger låta kommunala organ vidtaga
hjälpåtgärder utan att begagna sig av anvisat arbete kunna i icke avsedd omfattning
komma i åtnjutande av tillfällig hjälp i form av bostad och föda. Örn
något sådant skulle inträffa, skulle systemet, långt ifrån att befrämja återgången
till arbete, och ordnade förhållanden, vara ägnat att uppmuntra till
lösdriveri och lättja. Erfarenheten i de stora städerna hade visat behovet av
ett upplysningssystem till undvikande av att den offentliga fattigvården och
(enskilda hjälporganisationer bringade hjälp utan kännedom örn varandras
hjälpåtgärder. Den i Stockholm med understöd från staden arbetande registerbyrån
för understöd och pensioner mottoge därför och lämnade uppgifter örn
åtgärder, som vidtagits av kommunala myndigheter och en del större frivilliga
organisationer.

För landet i dess helhet skulle man kunna tänka sig anordnandet av ett dylikt
register, men antagligen skulle anlitandet av detsamma vara förenat med
allt för stor tidsutdräkt och en del andra praktiska olägenheter. Det syntes
därför lämpligare att, i anslutning till nu tillämpad anordning med meddelanden
^ angående avflyttningsförbud m; m., i samband med Polisunderrättelser
utgaves en periodisk publikation, innehållande meddelanden angående vidtagna
åtgärder av nu ifrågavarande slag. Dessa meddelanden borde tillhandahållas
såväl de kommunala organen som polismyndigheterna. Eventuellt kunde
däri inflyta även meddelanden angående avflyttningsförbud. Det syntes böra
ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser såväl angående vilka åtgärder,
som borde kungöras, som sättet för kungörandet.

r- Sedan yttranden över 1926 års förslag infordrats från länsstyrelser oell andra
myndigheter samt vissa enskilda sammanslutningar, i vilka yttranden åtskilliga
erinringar mot förslaget framställts, tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2J/.0.

digande den 9 juni 1927 av dåvarande chefen för socialdepartementet särskilda
sakkunniga för att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års
förslag. De sakkunniga — vilka, efter personskifte å ordförandeposten, voro
f. landshövdingen Johan Widén, hovrättsrådet Viktor Petrén och praktiserande
läkaren Anna-Clara Romanus Alfvén — framlade den 30 maj 1929 betänkande
med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot
sedeslöst leverne av samhälls skadlig art (statens offentliga utredningar
1929:9), här nedan kallat 1929 års förslag. I detta förslag har ett flertal
av de bärande principerna i 1926 års förslag bibehållits, men i en del hänseenden
har 1929 års förslag blivit lagt efter andra och nya linjer. Jag kommer
att i det följande vid behandling av de särskilda frågorna redogöra för innehållet
av och motiveringen för sistnämnda förslag. I den mån så icke sker,
torde jag få hänvisa till sakkunnigbetänkandet.

Yttranden över 1929 års förslag hava efter remiss avgivits av åtskilliga
myndigheter samt vissa föreningar och enskilda sammanslutningar m. fl. Angående
innehållet av yttrandena tillåter jag mig att, i de delar, vari redogörelse
ej kommer att lämnas i den följande framställningen, hänvisa till den sammanställning
av yttrandena, som torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet
(Bilaga B), och till socialstyrelsens jämväl bilagda yttrande (Bilaga C). Jag
vill här endast nämna, att i det övervägande antalet yttranden tillstyrkes, att
en revision av lagstiftningen å förevarande område i huvudsak lägges efter de
riktlinjer, som förslaget innehåller.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att redogöra för vissa av socialstyrelsen
verkställda undersökningar rörande manliga och kvinnliga tvångsarbetare
i Sverige. Dessa undersökningar hava bestått i en bearbetning av det
å tvångsarbetsanstalterna förefintliga uppgiftsmaterialet rörande å tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö under år 1923 intagna manliga tvångsarbetare
samt rörande å tvångsarbetsanstalten i Landskrona under tiden 1 januari
1916—30 juni 1924 intagna kvinnliga tvångsarbetare. Materialet utgöres av
själva intagningshandlingarna (polisrapporter, förhörsprotokoll, länsstyrelsernas
utslag etc.) samt å anstalterna förda anteckningar m. m. och har beträffande
de kvinnliga tvångsarbetarna kompletterats i fråga örn deras öden efter
den senaste utskrivningen från anstalten. Resultatet av utredningarna består
dels i allmänna statistiska redogörelser och dels i kortfattade monografiska
framställningar av vissa enskilda tvångsarbetares levnadslopp.

Rörande dessa undersökningar meddelas i 1926 års förslag följande uppgifter,
belysande tvångsarbetarnas förhållanden i fråga örn imbecillitet, alkoholism
och brottslighet m. m. samt dc olika arter av samhällsvådlighet, vilka
föranlett tvångsingripandet.

Av de 485 manliga tvångsarbetare, som voro föremål för undersökning, voro

141 eller 29. i % imbecilla eller åtminstone debila, d. v. s. andligt mycket
svagt utrustade samt

248 » 51.i % alkoholister.

79 16.3 % hade förut undergått varken tvångsarbete eller frihetsstraff,

63 » 13.o / » > tvångsarbete men ej frihetsstraff,

Statistiska

uppgifter.

Manliga

tvångs arbetare.

Kungl. Maj :ts proposition nr 240.

125 eller 25.8 % hade förut undergått frihetsstraff men ej tvångsarbete,
218 » 44.9 % » » » såväl frihetsstraff som tvångsarbete.

343 eller mer än 70 % hade sålunda tidigare undergått frihetsstraff.

Av de 343 straffade hade

94 eller 27.4 % undergått frihetsstraff 1 gång,

66 »	19.2 %		» 2 gånger,
38 »	ll.i %	»	» 3 5
46 »	13.4 %	»	» 4 »
33 >	9.6 %		» 5
66 »	19.3 %		» mer än 5 gånger.

Bland de sistnämnda 66 personerna funnos de, som straffats ända upp till
tretton och fjorton gånger. 249 eller 72.6 % av de 343 straffade voro recidiverande
brottslingar.

Bland de 343 straffade uppgick medeltalet undergångna frihetsstraff till 3.7
per individ.

Av de utav de 343 straffade begångna brotten utgjorde omkring 70 % tillgreppsbrott.

Antalet frihetsförluster (tvångsarbete eller frihetsstraff), som ådömts samtliga
485 tvångsarbetare, utgjorde i medeltal omkring 5.6 per individ.

Av	samtliga 485 tvångsarbetare hade
255	eller 52.6 % ådömts frihetsföilust (tvångsarbete eller frihetsstraff)
				1-	— 4 gånger,
142		29.3 % »	3>	5-	— 9 »
88		18.i X		10-	-23 »
113		23.3 % »		av	inalles 1— 2 år,
119	2>	24.6 % »	»	2>	» 2— 5 »
71	2>	14.6 % »		»	» 5—10 »
52	2>	10.7 % »			» 10 år eller längre tid.
Av	samtliga 485 tvångsarbetare hade
128	eller 26.4 % närmast betecknats såsom luffare,
82		16.9 % »	2>	»	bettlare,
210		43.3 % »	»	»	luffare eller bettlare,
23	»	4.7 % »	»	3>	våldsverkare,
32		6.6 / »		>	ligister
19		3.9 %			sutenörer och kopplare m. fl.,
8		1.7 % »	»	2>	manliga prostituerade,
33	»	6.8 % »	S>	3-	bondfångare och yrkesbedragare.
108	»	22.3 % »	»	»	vanetjuvar, spritlangare.
50	»	10.3 % »	»
2	2>	0.4 °/ »			andra lösdrivare.

Örn man tar hänsyn till att många kunna hänföras till två eller flera grupper
(en bondfångare kan t. ex. vara både langare och vanetjuv), bliva antalen
till de särskilda grupperna hörande större än ovan angivits. Exempelvis bliva
procenttalen luffare och bettlare omkring 35 respektive omkring 34 %.

Av de 210 närmast såsom luffare eller bettlare betecknade lösdrivare hade
58 eller 27.6 % undergått frihetsstraff 1 gång,

23 » ll.o % » »2 gånger,

25 » 11.8 % » » mer än 2 gånger.

Av de 104 ostraffade luffarna och bettlarna hade
52 eller 50. o % undergått tvångsarbete mer än 1 gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

45 eller 43.3 % vörö imbecilla eller eljest abnorma,

9 » 8.6 % » ostraffade men hade bevisligen begått brott,

28 » 26.9 % » alkoholister.

89.4 % av luffarna och bettlarna — dessa kategorier betecknas såsom de minst
samhällsfarliga bland de manliga lösdrivarna — voro sålunda straffade eller
eljest notoriskt kriminella, psykiskt abnorma eller alkoholister.

Av de 936 kvinnliga tvångsarbetare, som voro föremål för undersökning,
voro

349 eller 37.3 % imbecilla eller åtminstone debila eller på annat sätt psykiskt
abnorma, hysteriska o. d.,

637 » 68.1 % voro i hög grad hemfallna åt alkoholmissbruk,

748 > 79.9 % » behäftade med syfilis eller gonorré eller bådadera,

335 s 35.8 % hade förut undergått varken tvångsarbete eller frihetsstraff,

371 » 39.6 % i » » tvångsarbete men ej frihetsstraff,

54 » 5.8 % » » » frihetsstraff men ej tvångsarbete,

176 » 18.8 % » » » såväl frihetsstraff som tvångsarbete.

Kvinnliga

tvångs arbetare.

230 eller 24.15 % hade sålunda tidigare undergått frihetsstraff.

131 eller 14.1 % hade undergått frihetsstraff endast efter sista tvångsarbetet,
dömts till böter för snatteri eller voro ostraffade men notoriskt kriminella.

361 eller 38.6 % hade sålunda betecknats såsom med säkerhet i ett eller annat
avseende kriminella.

Av nyssnämnda 230 straffade hade
159 eller 69. i % undergått frihetsstraff 1 gång,

36 » 15.6 % » » 2 gånger,

20 » 8.7 % » » 3 s

3.5 % » »4 »

0.9 % » * 5 »

2.2 % » » mer än 5 gånger,

30.9 % voro recidiverande brottslingar.

Bland de 230 straffade uppgick medeltalet undergångna frihetsstraff till 1.6
per individ.

Av de utav de 230 straffade begångna brotten utgjorde 85 % tillgreppsbrott.
Antalet frihetsförluster (tvångsarbete eller frihetsstraff), som ådömts samtliga
936 tvångsarbetare, utgjorde i medeltal 3.7 per individ.

Av samtliga 936 tvångsarbetare hade

704 eller	75.3 %	ådömts frihetsförlust	(tvångsarbete eller
150 »	16.o %	» »	1— 4 gånger, 5— 9 »
82 »	8.7 ^	» »	10—24 »
177 »	18.9 %	2> 2>	av inalles 1— 2 år.
191 »	20.4 %	» 7>	» » 2— 5 »
69 »	7.4 %	T/ »	> » 5—10 »
28 »	O CO	» »	» > 10 »
Av samtliga 936 tvångsarbetare hade 108 eller 11.5 % närmast betecknats såsom demimonder,
323 »	34.5 %	X- » »	vanliga gatflickor,
70 »	7.5 %	» x>	sutenörs flickor,
57 »	6.i %	» » »	ligi stflickor,
139 »	14.9 %	» » »	berglärkor,
34 »	3.6 %	» > »	tiggerskor,

frihetsstraff

eller längre
tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

Allmänna

uttalanden.

1926 är?
förslag.

51 eller 5.4 % närmast betecknats såsom

27	» 2.9	0/0	»		2>
106	» 11.3	%	T>
9	> 1.0	%	»	»	»
12	» 1.3	°/o	2>	2»	»

psykiskt höggradigt abnorma,
höggradiga alkoholister,
vanetjuvar, ntpresserskor m. fl.,
kopplerskor,
langerskor.

Liksom männen kunna de flesta av dessa individer hänföras till två eller
flera grupper. Örn hänsyn tages härtill, bliva antalen till de särskilda grupperna
hörande större än ovan angivits. Exempelvis bliva procenttalen för nedan
angivna kategorier följande: demimonder 14.7, vanliga gatflickor 44.4,
psykiskt abnorma 37.3, alkoholister 68.1 och kriminella 31.1.

Av de 431 närmast såsom demimonder och gatflickor betecknade lösdrivarna
hade 62 eller 14.4 % undergått frihetsstraff.

Av de 369 ostraffade demimonderna och gatflickorna hade
179 eller 41.5 % undergått tvångsarbete mer än 1 gång.

76 *	17.6 %	voro psykiskt abnorma,
25 »	5.8 %	» kriminella,
69 *	16.o %	» alkoholister.

53.8 % av demimonderna och gatflickorna, vilka anses utgöra de båda mera
godartade inom hela klientelet, voro alltså straffade eller eljest notoriskt kriminella,
psykiskt abnorma eller alkoholister.

Efter det dessa statistiska uppgifter meddelats, anfördes i 1926 års förslag
följande.

Socialstyrelsens berörda undersökningar syntes med stor tydlighet visa, att
det stundom hörda påståendet örn obehövligheten av statens ingripande mot
lösdrivare vore i hög grad obefogat. Undersökningarna hade givit till resultat,
att mer än 2/3 av de manliga och nära 2/5 av de kvinnliga tvångsarbetama
kunnat betecknas såsom med säkerhet kriminella, att nära 3I10 av de manliga
och nära 2/5 av de kvinnliga vore psykiskt abnorma, att över 1/2 av de manliga
och över 2/3 av de kvinnliga vore alkoholister och att av de mera »ofarliga»
grupperna (luffare och bettlare bland männen, demimonder och gatflickor
bland kvinnorna) nära 9/i0 av de manliga och över V2 av de kvinnliga vöre kriminella,
psykiskt abnorma eller alkoholister. Inför sådana fakta och med
hänsyn jämväl till uppgifterna örn tvångsarbetarnas hänförlighet till vissa kategorier
av i hög grad asocial eller antisocial art ävensom till de av socialstyrelsen
meddelade biografierna över ett antal typiska lösdrivare, tillhörande ett
flertal av dessa kategorier, kunde man med skäl tala örn en betydande samhällslära
från lösdrivamas sida. Icke nog med att de äventyrade andra samhällsmedlemmars
säkerhet till person och egendom, och, ju djupare deras förfall
vore, förorsakade det allmänna allt större kostnader i form av sjuk- och
fattigvård m. m., utan lösdriveriet innebure, örn det finge florera utan reaktion
från samhällets sida, en betydande fara för ungdomens sundhet och samhällsduglighet.
Det vore kanske främst ur denna synpunkt som ingripande mot
lösdriveri av olika slag måste anses hava en i hög grad förebyggande och skyddande
karaktär. Att staten skulle upphöra med sitt ingripande mot lösdriveriet
utan att sätta andra samhällsåtgärder i stället syntes således helt enkelt
otänkbart.

Den frågan kunde då göras, örn icke tillräckligt skydd mot farorna från lösdrivarnas
sida kunde beredas med stöd av gällande bestämmelser i strafflagen,
alkoholistlagstiftningen och gällande lagbestämmelser i övrigt. Härtill kunde
svaras att, såsom av socialstyrelsens undersökningar framginge, samhället i
stor utsträckning reagerade mot lösdrivarna även i straffrättslig väg, då möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr HhO.

lighet därtill förelåge, liksom lösdrivarna i betydande omfattning även vore
föremål för internering enligt alkoholistlagen. Men möjlighet till ingripande i
nu angiven ordning funnes långt ifrån alltid, då ur samhällets synpunkt sådant
vore önskvärt, vartill komme, att de i allmänhet tämligen korta intemeringstiderna
icke innebure ett skydd, som vore tillräckligt ur samhällets synpunkt,
då det gällde en företeelse sådan som lösdriveriet, och icke heller ur individens
synpunkt försloge, då det gällde att söka lära den åt lättja och dagdrivarliv
hemfallne att arbeta. Vad särskilt beträffade ingripande på straffrättslig
väg visade erfarenheten, att åtskilliga kriminella element — kanske de farligaste
— i stor utsträckning lyckades undgå sådant ingripande. Om möjligheter
till reaktion mot det samhällsskadliga levnadssättet saknades, skulle i
djdika fall intet kunna göras till samhällets skyddande. Icke heller ett förverkligande
av de då föreliggande lagförslagen örn förvaring av vissa förbrytare
och om internering av vissa återfallsförbrytare skulle göra ett ingripande
mot lösdrivare överflödigt, då nämnda förslag icke sträckte sig så långt,
att skydd bereddes mot alla de samhällsvådliga element, mot vilka lösdrivarlagen
avsåge att ingripa.

I 1929 års förslag hava de sakkunniga beträffande behovet av särskild lagstiftning
mot lösdriveri anslutit sig till samma uppfattning, som kommit till
uttryck i 1926 års förslag, samt hava i övrigt anfört bland annat följande.

Med hänsyn därtill att lösdriveriet otvetydigt innebure en betydande samhällslära
och med hänsyn särskilt till ungdomens skyddande mot att indragas
i ett asocialt liv förelåge enligt de sakkunnigas förmenande ett oavvisligt behov
av särskild lagstiftning i detta ämne. Utom det att lösdrivarna kunde betecknas
såsom samhällsparasiter, vilka, långt ifrån att föra ett samhällsnyttigt
levnadssätt, vore en börda för samhället och förorsakade detsamma stora
kostnader, utgjordes dessa element till en stor del av sådana, som gjort sig
skyldiga till brottsliga handlingar eller kunde befaras hemfalla till brott, även
örn de icke alltid bleve förvunna därtill. Lösdriveri och brottslighet ginge sålunda
ofta över i varandra. Lösdriveriet innebure därför en fara för rättsordningens
upprätthållande, och tillätes det att utan ingripande från det
allmännas sida fritt florera, skulle denna fara tvivelsutan i hög grad ökas.
Samhället kunde icke låta detta ske utan måste genom lämpliga åtgärder
ingripa till skydd däremot. Genom andra lagar hade samhället icke tillräckliga
medel till sitt förfogande för bekämpande av alla samhällsvådliga yttringar
av lösdriveri, och så länge detta icke vore förhållandet, kunde enligt de
sakkunnigas mening samhället icke undvara särskild lagstiftning till skydd
mot denna samhällslära.

Ingripandet emot lösdriveri borde emellertid i första hand, i den mån det
vore möjligt, vara av förebyggande art. Av särskild vikt vore det därvidlag,
att lagstiftningen gåve det allmännas organ möjlighet och befogenhet att
skydda ungdomen mot att dragas in i asocialt leverne och söka tillrättaföra
de unga, som börjat hemfalla åt lösdriveri. Ju tidigare ett sådant ingripande
skedde, desto flera unga borde kunna återföras till ett ordnat och samhällsdugligt
liv, en synpunkt, som vore av synnerlig vikt att fasthålla, då häri till
stor del läge problemets kärnpunkt. Lagstiftningen emot lösdriveriet borde
hava ett dubbelt mål, nämligen dels samhällets skyddande mot den samhällslära,
som lösdriveriet innebure, dels ock lösdrivarnas uppfostran till arbetsvillighet
och samhällsnyttig verksamhet. Dessa mål sammanfölle till stor del,
ty i den mån man lyckades återföra ifrågavarande personer till ett ordnat liv
och vänja dem vid ordentligt arbete, i samma mån minskade man samhällsfaran.
Dessvärre torde det emellertid alltid komma att finnas en del individer,

1929 års
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Inledning''.

Allmänna

synpunkter.

vilka vore i stort sett oemottagliga för rättelse och mot vilka särskilda säkerhetsåtgärder
till samhällets skydd måste vidtagas.

Allmän motivering.

Det djupgående problem, som här behandlas, är ingalunda nytt. I alla tider
och i alla länder har det funnits människor, som sökt undandraga sig att genom
nyttigt arbete sörja för sitt uppehälle för att i stället med olovliga eller
eljest ohederliga medel tillgodogöra sig frukterna av sina medmänniskors
strävsamhet. Med rätta har man i en sådan livsföring sett såväl ett svikande
av den samhälleliga plikten för envar att i mån av sina krafter göra rätt för sig
och att underkasta sig de regler, som utgöra betingelser för den mänskliga
sammanlevnaden, som ock en fara för individen själv. Ur båda dessa synpunkter
har man sedan gammalt på olika sätt sökt komma till rätta med
problemet. Det är uppenbart, att icke heller det nutida samhället kan lämna
dessa företeelser obeaktade.

Under den märkliga utveckling på det sociala området, som hos oss ägt rum
under de senaste årtiondena, hava undan för undan olika grupper av hjälpbehövande
tillgodosetts. Jag vill endast erinra örn våra socialförsäkringslagar
och våra moderna fattigvårds- och barnavårdslagar ävensom örn sjukvårdsorganisationens
alltmera fullständiga utbyggande. Å andra sidan har
också samhällets ingripande mot de brottsliga på samma gång humaniserats
och gjorts mera effektivt. Jag syftar här dels på reglerna örn villkorlig dom
och villkorlig frigivning, dels på de under de senaste åren genomförda bestämmelserna
örn internering av förminskat tillräkneliga och av återfallsförbrytare.
Även en kategori individer, som står de med den nu ifrågasatta lagstiftningen
åsyftade ganska nära, nämligen de kroniska alkoholisterna, har gjorts
till föremål för en modem lagstiftning.

Under denna utveckling har emellertid behandlingen av det här avsedda
klientelet, för korthetens skull i detta sammanhang benämnt lösdrivare, kvarstått
på grundvalen av 1885 års lagstiftning, oaktat man allmänt erkänt, att
denna är föråldrad och olämplig. Den enda mera betydande reform, som skett,
är i stort sett, att år 1920 den centrala handläggningen av hithörande ärenden
överflyttades från fångvårdsstyrelsen, respektive justitiedepartementet, till socialdepartementet.
Därjämte må nämnas, att sedan ett tjugutal år tillbaka
driften vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt för män till stor del är omlagd till
jordbruksdrift. Slutligen har man under de senaste åren strävat efter att genom
vissa byggnadsanordningar vid tvångsarbetsanstalterna bereda möjlighet
till mera individualiserad behandling av tvångsarbetarna än tidigare.

Av det förut anförda har framgått, att det ingalunda berott på bristande
intresse från statsmakterna eller det allmänna överhuvud, att revision av gällande
lagstiftning ännu ej kommit till stånd. Anledningen ligger i stället i de
svårigheter, som problemet innebär och som hittills icke kunnat lösas på ett
sätt, som i önskvärd omfattning vunnit anslutning.

Undersöker man, vad som kan vara grunden till dessa svårigheter, skall man

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

finna, att de bero dels på själva arten av den företeelse man vill träffa, dels
ock på det redan antydda dubbla ändamålet med ingripandet däremot.

Det gemensamma hos alla de omständigheter, vilka ansetts böra föranleda
ingripande, är att de icke ■— såsom de gärningar, som föranleda strafflagens
tillämpning — bestå i enstaka, mot samhällets lagar stridande handlingar, men
att de å andra sidan icke heller hava sin grund i svårigheter, helt oberoende av
individen själv, såsom fallet är beträffande invalider, sjuklingar m. fl. Anledningen
till samhällsingripandet är här något annat, det är själva den för samhället
och individen skadliga livsföringen, sådan denna tar sig uttryck på mera
konstant sätt, samt viljesvagheten, vilken utesluter modet och lusten till upprättelse.
Denna samhällsskadliga livsföring framträder i särdeles växlande
former, vilka göra det svårt att genomföra en med hänsyn till art och påföljder
väsentligen enhetlig lagstiftning. Svårigheterna ökas därav, att de ifrågavarande
individerna ofta äro behäftade med konstitutionella svagheter eller att
deras defekter eljest äro mer eller mindre oförvållade.

Ett fasthållande av det nu sagda såsom utgångspunkt för samhällets åtgärder
innebär emellertid å andra sidan möjlighet till en bestämd avgränsning
mot sådana fall, som icke böra likställas med dessa, till exempel då en person,
som alltjämt ärligen strävar att hederligt försörja sig och moraliskt hålla sig
uppe, på grund av ogynnsamma yttre förhållanden möter svårigheter därutinnan
och då i sin nöd tillfälligt anlitar utvägar, som eljest äro utmärkande för
lösdrivarna. Såsom kommer att framgå av det följande, har denna synpunkt
nu beaktats dels så, att man sökt undanröja risken för att oförvållat arbetslösa
eller arbetssökande under ogynnsamma yttre omständigheter skulle kunna bliva
behandlade som lösdrivare, och dels på det sätt, att det under inga förhållanden
bör ifrågakomma, att det bär avsedda klientelet genom arbetsanvisning
från statliga eller kommunala myndigheters sida skulle komma att bliva inblandat
i pågående arbetsstrider.

Med avseende å det dubbla ändamålet med ingripandet, samhällsskydd och
hjälp åt individen genom hans tillrättaförande, gäller frågan framför allt, på
vad sätt dessa båda syften skola kunna samtidigt främjas. Även med utgångspunkt
från att samhällsskyddet bör vara det primära, synes man kunna nå
fram till en lösning, därest man närmast betraktar lösdrivarklientelet såsom
visserligen samhällsskadliga men på samma gång beklagansvärda individer,
vilka böra erhålla allt det stöd och beredas de möjligheter att återvända till
ett hederligt liv, som samhället skäligen kan bjuda. Den bästa vägen för
vinnande även av det första målet, samhällets skyddande, går nämligen, såsom
de senaste sakkunniga framhållit; oftast genom individernas tillrättaförande,
på samma gång som naturligtvis i samma syfte de samhällsföreteelser, som
ej sällan äro anledningen till de dåliga anlagens framträdande, böra med all
makt bekämpas.

Det måste anses i hög grad önskvärt, att dessa mera moderna synpunkter
bringas i tillämpning genom en ändring av lagstiftningen. En anledning att
nu upptaga frågan till behandling är också att, enligt vad som från sakkunnigt
håll vitsordas, det ökade välståndet hos den nyttiga befolkningen och ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

byggandet av de sociala hjälpåtgärderna visat, sig bereda ökad och mera mångsidig
möjlighet för lösdrivarklientelet att genom bettleri eller missbruk av
nämnda hjälpåtgärder eller eljest med olovliga och samhällsskadliga medel
skaffa sig uppehälle. De olägenheter, som härav vållas, äro många och stora.
Det är också fara värt, att lösdrivarklientelet skall ökas, örn intet åtgöres för
möjliggörande av ett tidigare och mera omfattande ingripande. Bristerna i
den nuvarande lagens effektivitet framträda jämväl skarpare i belysningen
av dessa förhållanden.

Det synes mig alltså angeläget att nu göra ett allvarligt försök att föra utvecklingen
framåt även på det nu behandlade området. Då jag ansett det
föreliggande sakkunnigförslaget ägnat att, med omläggningar i vissa punkter,
tillgodose de syften, som jag enligt det nu anförda anser böra vara de
centrala i en lagstiftning på förevarande område, har jag funnit förslaget böra
läggas till grund för framställning i ämnet till riksdagen. I den mån jag därvid
funnit mig böra föreslå avvikelser från nämnda förslag, skall redogörelse
därför lämnas i det följande.

Behovet av Jag övergår nu att närmare behandla de viktigaste av de många frågor, som

Stiftning9 mö-a vid ärendets övervägande.

mot lös- Därvid anhåller jag att till en början få något beröra frågan, huruvida bedvire»-!.
]10V föreligger att vid sidan av i övrigt gällande lagstiftning bibehålla en särskild
lagstiftning mot lösdriveri. Denna fråga är av grundläggande betydelse
och måste i första hand besvaras, innan andra spörsmål upptagas till bedömande.

Av det förut anförda framgår, att, i likhet med de båda närmast föregående
förslagen, 1929 års förslag utgår från att särskild lagstiftning emot lösdriveri
är av behovet påkallad. Uti de över sistnämnda förslag inkomna yttrandena
har endast i ett par undantagsfall motsatt mening gjorts gällande.
Detta är fallet i fråga örn de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Södermanlands
län och landstinget i Gävleborgs län, varjämte stadsfullmäktige i
Norrköping i viss mån givit uttryck åt en dylik uppfattning. I den offentliga
diskussionen i ämnet har emellertid liknande mening ibland förfäktats. I regel
har den framförts i samband med krav på kriminalisering av lösdriveriet, en
fråga, till vilken jag skall återkomma i det följande. De, som hysa nämnda mening,
vilja i allmänhet göra gällande, att samhället icke bör söka skydda sig mot
samhällsskadliga individer på annat sätt än medelst straffrättsligt beivrande
av begångna brott eller medelst ingripande enligt andra lagar, som här kunna
komma i fråga att tillämpas. I sistnämnda hänseende åberopas viss förut berörd
lagstiftning, särskilt lagen örn behandling av alkoholister, lagen örn förvaring
av förminskat tillräkneliga och lagen örn internering av återfallsförbrytare
samt, i fråga örn lösdrivare under 18 år av båda könen, barnavårdslagen.
Beträffande prostituerade åberopas även lagen angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar. Man förmenar, att med effektiv tillämpning
av dessa och måhända även andra lagar samhället skulle äga ett tillräckligt
skydd mot de element, örn vilka här är fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sif).

Deri uppfattning, som sålunda stundom kommer till uttryck, kan icke medgivas
vara riktig. Det är säkert en villfarelse att tro, att de faror för samhället,
som hota från ifrågavarande element, kunna avvärjas genom bruk
av eljest gällande lagbestämmelser. Dessa äro ingalunda alltid tillämpliga
å lösdrivare, mot vilka med hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller
till förebyggandet av samhällsskadliga verkningar ett ingripande är påkallat.
Själva inriktningen av samhällsåtgärderna måste för övrigt vara en annan än
enligt lagstiftningen i övrigt.

Även fattigvårdslagstiftningskommittén underströk i 1922 års förslag behovet
av en särskild lagstiftning mot lösdriveri, utan vilken nödigt efterhållande
och omhändertagande av lösdrivare ej kunde äga rum. Socialstyrelsen
framhöll i sitt utlåtande över sistnämnda förslag, att inom samhället förefunnes
ett icke obetydligt antal individer, som, utan att vara hemfallna under
kriminellt ansvar, vore att anse såsom uppenbarligen farliga för rättsordningens
upprätthållande, och hänvisade i sådant avseende på luffare, som ofta,
synnerligast när de komme i sällskap, utgjorde en skräck för avsides belägna
gårdar och ensamt boende personer, och vidare på följen, som kunde terrorisera
även rätt folkrika platser, samt på de större samhällenas bondfångare, falskspelare,
spritlangare, sutenörer och dylika.

Utan särskild lagstiftning mot lösdriveri skulle samhället mången
gång stå utan medel att ingripa mot här avsedda samhällsvådliga personer.
Särskilt med hänsyn till det nära samband mellan lösdriveri och kriminalitet,
som enligt socialstyrelsens undersökningar föreligger, är det emellertid för
samhällets skyddande nödigt att städse äga tillgång till sådana medel. Ur
rättsordningens synpunkt är detta oeftergivligt.

Redan i det föregående har något berörts spörsmålet örn lösdriveriets kriminalisering.
Detta är en synnerligen viktig fråga, som tarvar ett grundligt övervägande.
En sådan kriminalisering innebär, att lösdriveri betraktas såsom ett
brott och belägges med straff i lag av strafflags karaktär, samt att till följd
därav lösdrivarmål handläggas och prövas av domstol. Vår gällande lösdrivarlag
är av preventiv karaktär och sålunda helt skild från strafflagstiftningen.

I de flesta länder anses lösdriveri såsom brott och är således kriminaliserat.
I Sverige och några andra länder, nämligen i Finland, Belgien och
en del kantoner i Schweiz, betraktas i lagstiftningen lösdriveriet däremot
icke såsom ett brott utan såsom en från brotten skild företeelse och dess påföljd,
tvångsarbete, icke såsom ett straff i egentlig mening. Enligt dessa länders
lagstiftning behandlas på den grund lösdriveriet enligt särskilda, därför
lämpade bestämmelser.

Vad Sverige beträffar och doktrinens ståndpunkt till frågan må erinras örn
ett uttalande av professor Johan Thyrén i hans arbete »Principerna för en
strafflagsreform», varest under rubriken »Brottslighet på grund av lättjefull
het» framhålles, att lättjan icke i och för sig kan uppställas såsom ett särskilt
brott, huru förkastlig den än må anses från samhällets synpunkt, varefter
vidare yttras:

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. SOS haft. (Nr ShO.)

Departe mentschefen,

Lösdriveriets

rättsliga
behandling.
Kriminalisering
eller
icke?

Kungl. May.ts proposition nr 2JfO,

»Annorlunda om lättjan, förmedelst därav förorsakad oförmåga att ärligen
försörja sig, medför vare sig försummelse av försörjningsplikt gentemot
andra, där sådan plikt åligger individen, eller försök att, i brist på förtjänst
genom ärligt arbete, försörja sig på annat än ärligt sätt; t. ex. genom bettan;
yrkesmässig otukt (incl. onaturlig), sutenörskap, koppleri; tjuvnad, tjuvgömmeri;
bedrägeri, yrkesmässigt hasardspel etc. Sysslolöst kringströvande
av den, som saknar medel till sitt uppehälle, har i erfarenheten ävenledes visat
sig innebära en tillräckligt stor samhällslära för att utgöra rättsgrund för
ett ingripande av samhället. Såvitt nu emellertid i dessa fall en rättsverkan
inträder, bör det aldrig ske i förvaltningsväg, utan alltid genom domstol, och
samtliga hithörande fall böra därför i strafflagen uttryckligen kriminaliseras,
såsom numera, även i fråga om lösdriveri, den moderna lagstiftningens
tendens är.»

Det förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, som på grundval av
nyssnämnda principbetänkande år 1916 framlades av professor Thyrén, upptager
inga stadganden örn särskilda åtgärder mot lättjefulla. Reglerandet av
lagstiftningen härom kräver, enligt vad i utkastet framhålles, liksom bestämmelserna
rörande brottslig ungdom och alkoholister en sådan mångfald av
egenartade regler, däribland även processuella, att åtminstone tills vidare möjlighet
bör hållas öppen för dess behandling i en särskild lag, varvid bland
annat också kommer i betraktande, att det kan visa sig önskvärt, att ett eventuellt
ersättande av straff med skyddsåtgärd behandlas tillsammans med
kumulation av båda dessa medel.

I nämnda av centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté
avgivna »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning» upptogs till ingående
behandling frågan örn lösdrivarmålens förläggande till allmän * domstol,
»enär de nuvarande administrativt judiciella anordningarna ansågos mindre
tillfredsställande.» I samband härmed framhölls, att den åskådning, som i
lösdriveriet såg en straffbar handling och i tvångsarbetes ådömande ett straff,
hade goda skäl för sig; att enär lösdriveri förbjöds, då det utgjorde en fara
för samhället, detta förbud därför också såsom andra sådana borde kunna
göras eftertryckligt genom ett verkande straffhot.

I sin förutnämnda skrivelse år 1898 gjorde fångvårdsstyrelsen kraftiga invändningar
mot tanken på att göra lösdrivarlagen till en strafflag. Däremot
har fångvårdsstyrelsen senare i skrivelse av den 31 januari 1920 ansett sig böra
rikta uppmärksamheten å behovet av en sådan ändring i nuvarande bestämmelser,
att lösdriveriet och därmed likställda handlingar göras till föremål
för domstolsbehandling och beläggas med samma påföljder som andra för samhället
skadliga gärningar.

I 1922 års förslag, där denna fråga utförligt behandlas, har av fattigvårdslagstiftningskommittén
anförts:

Beträffande till en början landstrykeri och bettleri funne kommittén en
kriminalisation av dessa företeelser icke vara betingad av deras natur eller
agnad att medföra några fördelar med hänsyn till deras motarbetande eller
behandlingen av den omhändertagne. Betydelsen av kriminaliseringen funne
kommittén närmast vara, att på detta sätt lösdrivarmålen helt naturligt folie
under domstolarnas prövning, vilket ur rättssäkerhetens synpunkt erbjöde

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

vissa fördelar. Kommittén ansåge emellertid, att under nuvarande förhållanden
en kriminalisering vore förenad med synnerligen stora svårigheter och
knappast läte sig genomföra annat än i samband med en ny strafflag eller sedan
dennas utformning i fråga örn en del brottsbegrepp blivit genomförd, varjämte
på möjligheten av en kriminalisering också måste inverka frågan, huruvida
man åt våra domstolar i deras nuvarande skick kunde anförtro handläggning
av lösdrivarmålen med dessas i allt fall administrativa inslag. Då vår
processlagstiftning för närvarande vore under omarbetande, kunde enligt kommitténs
uppfattning även häri hämtas ett stöd för att åtminstone uppskjuta tanken
på en kriminalisering, till dess ny strafflag och en ny ordning rörande
brottmålsprocessen förelåge.

Beträffande det lösdriveri, som beskreves i 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen,
vore den viktigaste arten därav den, då lösdrivarens våda för allmän säkerhet
givit sig uttryck i begångna brott. Beträffande denna art av lösdriveri ansåge
kommittén en kriminalisering ej kunna äga rum. Sedan samhället bestämt
vad som skulle anses som brott och påföljden därför, kunde samhället
ej ytterligare stadga straff för den, som misstänktes skola begå ett sålunda
bestämt brott. Ett realiserande av det av särskilda sakkunniga utarbetade förslaget
om internering av farliga återfallsförbrytare skulle visserligen komma
att befria tvångsarbetsanstalterna från åtskilliga av de farligaste och besvärligaste
tvångsarbetarna, men även om en utsträckning ägde rum i fråga
örn förutsättningarna för dylik internering, hade lösdrivarlagen alltjämt en
uppgift, vilket framginge av att de nyare strafflagsförslagen bredvid den
speciella interneringsanstalten för återfallsförbrytare bibehölle tvångsarbetsanstalten
förutom för de egentliga lösdrivarna även för personer, vilkas brott
hade samband med ett lättjefullt levnadssätt.

Vad slutligen anginge prostitutionen yttrade kommittén, att de prostituerades
levnadssätt borde vara föremål för inskridande och ej, såsom på vissa håll
skett, vissa yttringar av detsamma samt att detta talade för en korrektionell
behandling i stället för en straffrättslig, varför vad kommittén yttrat angående
det egentliga lösdriveriets kriminalisering i huvudsak gällde även beträffande
prostitutionen.

I 1926 års förslag anfördes i denna del bland annat följande.

Även örn vissa fördelar ur rättssäkerhetens synpunkt måste anses vara förenade
med lösdriveriets kriminalisering, kunde det emellertid ifrågasättas, om
det vore lämpligt, att samhället reagerade i samma ordning och med påföljder
av samma art, då det gällde den för samhället farliga livsföringen som då det
gällde enstaka, samhällsskadliga handlingar. Denna synpunkt hade även i de
länder, där lösdriveriet kriminaliserats, vunnit beaktande, i det man funnit straffet
mindre väl ägnat för tillrättaförande av personer, vilkas lättjefulla och för
samhället vådliga levnadssätt föranlett ingripande, och därför vidtagit en anordning
med tvångsarbete som ett slags bihang till eller ekvivalent för straffet.
Straffbeläggandet syntes emellertid vid sådant förhållande sakna betydelse
för lösdriveriets bekämpande och ett direkt åläggande av tvångsarbetet vara
att föredraga. Sistnämnda anordning torde även därutinnan vara av betydelse,
att den möjliggjorde, att samhällets reaktion på det sätt, som allmänt ansåges
lämpligast, nämligen i form av uppfostrande behandling av ett eller annat
slag, inträdde redan på ett stadium, då den kunde beräknas hava en gynnsam
inverkan, något som omöjliggjordes, åtminstone om såsom förutsättning
för tvångsarbete uppställdes, att vederbörande visst antal gånger undergått
straff för lösdriveri. Ett sammanförande av bestämmelserna om lösdriveri
med strafflagstiftningen vore även ägnat att medföra en mindre lycklig sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jf0.

manblandning av straffet med det långvarigare frihetsberövande, som bestode
i tvångsarbete, något som lätt ingåve den föreställningen, att tvångsarbetet
i själva verket vore ett straff av svårare art. I syfte bland annat att markera
skillnaden mellan de båda olika arterna av samhällsreaktion hade från och
med år 1921 i vårt land den anordningen genomförts, att tvångsarbetsanstalterna
utbrutits ur fångvården och ställts under särskilda styrelser, som lyda
direkt under socialdepartementet. Ett frångående av den ståndpunkt, som
statsmakterna så nyligen intagit, torde icke böra vidtagas utan synnerligen
vägande skäl, och då genom särskilda anordningar rättssäkerhetssynpunkten
torde kunna på fullt nöjaktigt sätt tillgodoses, även örn icke en kriminalisering
av lösdriveriet med ty åtföljande domstolsbehandling av lösdrivarmålen ägde
rum, syntes nämnda synpunkt ej böra i och för sig föranleda en kriminalisering.
Icke heller i övrigt torde en sådan vara ägnad att medföra fördelar. Det
kunde ifrågasättas, örn man inom straffrättens ram kunde i varje fall åstadkomma
den smidiga och för individen lämpade behandling, som vore nödvändig,
därest man, såsom tillbörligt vore, ville sträva efter att, så långt omständigheterna
det medgåve, återföra lösdrivarna till ordnade och sunda levnadsförhållanden.
Detta gällde alldeles särskilt, örn man ville anförtro en avsevärd del
av befattningen framför allt med vissa mindre svårartade element åt därför
lämpade kommunala och underordnade statliga ävensom frivilliga organ,
under det att endast de svåraste arterna skulle komma under högre statlig
myndighets prövning med rätt för denna att, då strängare åtgärd från dess
sida icke syntes vara lämplig eller av omständigheterna ovillkorligen påkallad,
förordna örn vidtagande av sådan åtgärd, som eljest ankomme på de underordnade
organen. Då ett dylikt system förutsatte en nära samverkan mellan
den överordnade myndigheten och de underordnade organen, torde den funktion,
som här antytts, falla utanför straffrätten och knappast böra anförtros
åt domstol.

Såsom fattigvårdslagstiftningskommittén framhållit, skulle det vidare vara
förenat med synnerligen stora, kanske oöverstigliga svårigheter att åstadkomma
en kriminalisering av lösdriveriet i annan ordning än i samband med en
omläggning av straff- och straffprocesslagstiftningen. Och då en reformering
av lösdrivarbehandlingen vore ett ur individens och samhällets synpunkt i
hög grad trängande krav, som icke kunde undanskjutas, till dess nämnda
ofantligt omfattande lagstiftningsuppgifter kunde vinna sin lösning, lade även
nämnda omständighet hinder i vägen för en straffrättslig behandling av lösdriveriet.

Övervägande skäl torde sålunda tala för att samhällets reaktion mot lösdriveriet
skulle liksom hittills äga rum i form av åtgärder av preventiv natur,
skilda från det straffrättsliga ingripandet. Att emellertid hela systemet för
lösdrivarnas behandling måste undergå en betydande omläggning, örn det skulle
hava något berättigande ur synpunkten av samhällets skyddande och individens
upprättande, borde redan i detta sammanhang betonas.

Handläggning
hos domstol
eller hos administrativ

myndighet?

Gällande lösdrivarlag har, såsom framgått av den förut lämnade redogörelsen,
för behandling av lösdrivarmålen ett blandat administrativt och judiciellt
förfarande, i det att av polismyndighet verkställd varning underställes länsstyrelsen
samt, då häktning för lösdriveri ägt rum, målet handlägges av länsstyrelsen,
mot vars beslut, om därigenom tvångsarbete ålägges, klagan får
föras hos Kungl. Majit i högsta domstolen.

De tidigare framställda yrkandena på ett rent judiciellt förfarande i lösdrivarmål,
för vilka en redogörelse är lämnad i 1922 års betänkande (s. 50 ff.),

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

sammanhänga i allmänhet på det närmaste med kravet på lösdriveriets kriminalisering,
men i vissa fall har man dock, utan att framställa krav på en dylik
åtgärd, framkommit med förslag örn lösdrivarmålens behandling vid domstol
(samma betänkande s. 70 ff.). Såsom lämplig domstol har föreslagits
dels rådhusrätt i vederbörande residensstad och dels rådhusrätt i stad, där allmänt
häkte finnes.

1922 års förslag innebar, att behandlingen av lösdrivarmålen i första instans
skulle bibehållas hos länsstyrelsen. Till motivering av denna ståndpunkt
anfördes i huvudsak följande.

Örn lösdrivarlagstiftningens preventiva karaktär skulle fullt genomföras,
måste hänsyn tagas till så många olika omständigheter, att det svårligen läte
sig göra att sammanföra målets behandling till ett visst sammanträde, då i
huvudsak allt skulle framdragas och bedömas. Särskilt bleve detta svårt, örn,
såsom kommittén förordade, ansträngningarna skulle inriktas på att begagna
alla möjligheter för att få lösdrivaren i ordnade förhållanden i stället för att
insätta honom i tvångsarbetsanstalt. Dessa ärenden borde behandlas av en
ständigt tillgänglig myndighet, som när som helst kunde besluta i en uppkommen
fråga samt, örn nödigt, medgiva ett försättande i frihet. Även örn
målen förlädes till rådhusrätterna i residensstäder eller andra städer, där allmänt
häkte funnes, skulle detta innebära ett väsentligt fördröjande av målens
behandling, och icke heller vid dessa domstolar funnes den förmåga att anpassa
sig efter föreliggande förhållanden, som krävdes för att lösdrivamas
behandling skulle kunna bliva fullt rationell. Städernas domstolar torde också
sakna tillräcklig förtrogenhet med landsbygdens förhållanden. Lösdrivarmålens
hänförande till rådhusrätt skulle stöta på vissa rent praktiska svårigheter.
Bland annat uppstode frågan, örn städerna kunde åläggas att handlägga
dessa mål genom sina åklagare och domare och örn detta skulle ske utan vederlag.
Den hänvisning till utländska förhållanden, som plägade göras, då
man yrkade på dessa ärendens förläggande till domstol, vore så till vida missvisande,
som länsstyrelserna hade en något annan karaktär och ställning än
utlandets administrativa myndigheter. De domstolar, som i vissa länder
handlade ärenden örn lösdrivare, hade en mera administrativ karaktär än våra
domstolar. I Tyskland och Norge hade man tidigare klagat över att domstolarna
ställde oöverstigliga krav på bevisning i lösdrivarmålen. Den numera
genomförda organisationen av länsstyrelserna medgåve en fördelning av ärendena,
som borde komma även lösdrivarmålen till godo. Kommittén hade föreslagit
vissa anordningar för vinnande av en tillfredsställande utredning. Enligt
kommitténs uppfattning hade länsstyrelserna åtminstone i vissa hänseenden
större förutsättningar än domstolarna att handlägga lösdrivarmål. Härtill
bidroge deras större erfarenhet på en del närliggande områden såsom fattigvård,
barnavård och behandling av alkoholister. För den utveckling av
förebyggande åtgärder, varpå kommittén för sin del lade stor vikt, skulle
överflyttningen av lösdrivarmålen säkerligen vara ogynnsam. Den skulle
vidare verka fördröjande på målens avgörande.

I yttrande över 1922 års förslag yrkade bl. a. fångvårdsstyrelsen på lösdrivarmålens
förläggande till domstol med den motivering, att det vore synnerligen
angeläget att förebygga varje möjlighet till obehörigt ingrepp i den
personliga friheten.

I 192G års förslag anfördes i denna del följande.

Fördelarna med en överflyttning av lösdrivarmålen till domstolarna bestode

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

huvudsakligen i en större garanti än de nuvarande förhållandena erbjöde mot
misstag och övergrepp vid lösdrivarmålens avgörande. Men en sådan garanti
torde kunna vinnas även utan dessa måls hänskjutande till domstolarna, under
förutsättning att viss omläggning av förfarandet i lösdrivarmål hos länsstyrelserna
bleve genomförd. Såsom en olägenhet av en till domstolarna förlagd
behandling av lösdrivarmålen framstode den därav säkerligen icke oväsentligt
minskade möjligheten att åstadkomma en rationell och individualiserad
behandling. I detta hänseende hade länsstyrelserna redan med nuvarande
organisation större förutsättningar än domstolarna, och ett genomförande av
det i 1926 års förslag ingående systemet med kommunala och frivilliga organs
medverkan i lösdrivarvården skulle komma att öka möjligheterna för länsstyreis
erna härutinnan. Däremot skulle en samverkan mellan domstolarna och
de underordnade organen vara förenad med åtskilliga svårigheter och knappast
kunna med fördel förenas med domstolarnas huvudsakliga uppgift. Åtskilligt
tydde däremot pa att vara länsstyrelser, sådana de vore organiserade,
kunde ■ särskilt örn vissa reformer genomfördes — i högre grad än motsvarande
administrativa myndigheter i utlandet vara i stånd att fullgöra en funktion
av ifrågavarande slag pa ett sätt, som tillfredsställde icke blott kraven på
smidighet och individuell behandling utan även det oeftergivliga anspråket
på full trygghet mot rättskränkningar och obefogade tvångsåtgärder. De i
stort sett gynnsamma erfarenheterna av länsstyrelsernas handläggning av
vissa uppgifter, som stöde domarfunktionerna nära — deras åligganden enligt
barnavards- och akoholistlagstiftningarna -—• talade för riktigheten av denna
uppfattning. Man torde icke heller kunna alldeles bortse från sannolikheten
av att domstolarna, vid handläggning av lösdrivarmål skulle komma att i
högre grad än önskligt vore känna sig bundna av eljest i processen tillämpade
bevisregler.

I 1929 års förslag har i denna del anförts bland annat följande.

Yrkandena pa. ett rent judiciellt förfarande i lösdrivarmål hade ursprungligen
framkommit av den anledning, att polismyndigheterna i vissa fall ansåges
hava förfarit godtyckligt och att den administrativa handläggningen av
dessa mål överhuvud taget innebure vådor för den personliga friheten, vilka
borde, undanröjas. Ur rättssäkerhetens synpunkt ansågs det därför önskvärt
att vinna garantier mot dylik godtycklig behandling samt skydd för den personliga
friheten, och detta ville man åstadkomma genom att överflytta målens
handläggning till allmän domstol.

En sådan överflyttning, som sålunda antytts, skulle, enligt vad man torde få
antaga, visserligen med hänsyn till rättssäkerheten innebära vissa fördelar, men
å andra sidan skulle ett rent judiciellt förfarande i dessa mål tvivelsutan medföra
allvarliga olägenheter, på sätt i de två tidigare lagförslagen blivit närmare
utvecklat. Justitieombudsmannen hade också på sin tid funnit lösningen
av detta spörsmål icke böra vinnas genom införande av ren rättsprocedur utan
genom reformerande av den administrativa handläggningen i riktning av större
offentlighet samt rätt för lösdrivaren, som bleve föremål för behandling enligt
lagen, att erhålla sakkunnigt biträde och att påkalla vittnesförhör vid
domstol. De sakkunniga funne också, att detta vore den riktiga vägen att beträda.

Huvudvikten borde i lagstiftningen mot lösdriveriet läggas på den förebyggande
och uppfostrande verksamheten, vilken borde utövas under medverkan
av. eller genom kommunala ombud och nämnder samt av föreningar och enskilda.
Ett intimt samarbete mellan dessa och den myndighet, som i övrigt
skulle behandla dessa ärenden, vore erforderligt, men ett sådant torde ej så
lätt kunna åvägabringas med de allmänna domstolarna, vilkas struktur och

Kungl. May.ts proposition nr Utbo.

arbetssätt vid ärendenas handläggning icke medgåve den smidighet, som vore
önskvärd och som vid administrativ handläggning vore lättare att vinna.
Samhällets ingripande mot lösdriveriet borde, såsom redan antytts, i främsta
rummet gå i riktning av uppfostrande behandling av dem, som hemfallit därtill,
deras återförande till ordnade och samhällsenliga förhållanden, och för
en dylik uppgift lämpade sig onekligen mindre de allmänna domstolarna. Det
skulle därför enligt de sakkunnigas mening vara stridande mot grundidén
för den lagstiftning, som man nu avsåge att få till stånd, att betrakta lösdriveriet
såsom ett brott med straffrättsliga påföljder. Det vore icke straffrättsliga
synpunkter, som vid ingripande mot lösdriveriet borde ifrågakomma,
utan det gällde därvid fastmera, liksom exempelvis i fråga örn behandling
av alkoholister, att söka ändra de asociala individernas livsföring och göra
dem till samhällsnyttiga medborgare, i den mån de vore mottagliga för rättelse.
Behandlingen av lösdrivarna borde därför också i görligaste mån individualiseras,
och den beslutande myndigheten borde jämväl hava en övervakande
uppgift. Länsstyrelserna hade i motsats till domstolarna genom sitt handhavande
av fattigvårds- och barnavårdsmål samt mål enligt lagen om behandling
av alkoholister stor erfarenhet från områden, som läge nära oell
delvis berörde lösdriveriet, och stöde därigenom i beröring med kommunala
myndigheter samt offentliga och enskilda institutioner, som lämpligen kunde
och borde anlitas vid ingripande enligt lösdrivarlagen. Därtill komme, att
ärendenas handläggning inför länsstyrelsen möjliggjorde en mycket snabbare
procedur, än som i fråga om domstolarna, åtminstone lantdomstolarna,
för närvarande vore möjlig att genomföra.

Bland andra länder syntes särskilt Belgien böra kunna tjäna till mönster
för vårt land. Även där vore hjälp till återanpassning i samhället huvudsaken,
och för anordnande av denna verksamhet tillämpades där ett förfarande,
som i stort sett hade administrativ prägel. Men örn ett administrativt förfarande
hos oss skulle bibehållas, vore det av vikt, att fullgoda garantier mot
administrativt godtycke komme till stånd. Detta kunde vinnas genom ett
ökat kommunalt inflytande vid handläggning av ärenden rörande lösdrivare
och genom den omläggning av behandlingen av lösdrivarmål, som antytts
redan av justitieombudsmannen och som sedan närmare utformats, i 1926 års
förslag. Därigenom borde kunna vinnas trygghet för den personliga friheten
samt skapas garanti mot rättskräkningar och obefogade tvångsåtgärder.

På grund av vad sålunda anförts ansåge de sakkunniga varken kriminalisering
av lösdriveriet eller lösdrivarmålens överflyttning till de allmänna domstolarna
böra äga rum, åtminstone icke för närvarande. En öppen fråga
bleve, huruvida en dylik anordning i samband med en blivande strafflags- och
straffprocessreform lämpligen kunde ifrågakomma.

Bland de myndigheter och andra, vilka avgivit yttranden över 1929 års för- Departeslag,
hava endast länsstyrelsen i Södermanlands län och landstinget i Väster- mentschefen
norrlands län uttalat sig för en kriminalisering av lösdriveriet oell såsom en
konsekvens därav för lösdrivarmålens handläggning vid domstol. Det ma särskilt
nämnas, att fångvårdsstyrelsen i sitt nu avgivna yttrande icke vidare gör
sig till tolk för en dylik uppfattning.

Yrkandena örn sådan kriminalisering och örn ett rent judiciellt förfarande i
lösdrivarmål hava ursprungligen framställts i samband med krav på ökad
rättssäkerhet i handläggningen av dylika mål. I likhet med de senaste sakkunniga
anser jag emellertid nödig garanti i detta hänseende stå att vinna genom
viss omläggning av målens behandling i första instans och av proceduren hos

Kungl. Majlis proposition nr S40.

länsstyrelserna, varigenom skulle skapas säkrare betingelser för målens allsidiga
prövning hos dessa myndigheter. Ur rättssäkerhetens synpunkt finner jag
därför ett judiciellt förfarande i dessa mål icke vara av behovet påkallat. Därtill
kommer att, såsom redan anförts, samhällets ingripande mot lösdriveri icke
riktar sig mot vissa enstaka handlingar av en individ utan mot hans hela levnadssätt,
i den mån detta visat sig asocialt och samhällsskadligt. Att pröva
frågan härom är en uppgift, som åtminstone för svenska förhållanden ter sig
rätt främmande för domstolarna och ej väl synes lämpa sig för dem. Det handhavande
av praktiska vårdnadsuppgifter, ofta i formlöst samarbete med enskilda
sammanslutningar, som här utgör en viktig del av samhällsingripandet, ligger
också ganska fjärran från domstolarnas hävdvunna uppgifter.

Det avgörande vid prövningen av denna fråga synes mig emellertid vara
den av 1927 ars sakkunniga framhållna synpunkten, att då huvudvikten i lagstiftningen
mot lösdriveriet lägges och med rätta bör läggas på uppfostrande
och hjälpande verksamhet, samhällets ingripande mot lösdriveriet icke bör taga
formen av straffrättsligt åtal. Lagstiftningens sociala syfte skulle därigenom
uppenbarligen motverkas. I första hand skall ingripandet visserligen ankomma
på annat samhällsorgan, men även i andra instans, d. v. s. den instans, som
skulle utgöras av antingen länsstyrelse eller domstol, böra hjälpåtgärder kunna
ifrågakomma och av denna instans övervägas jämte interneringspåföljd.
Härtill kommer, att det ur olika synpunkter är mycket önskvärt, att hithörande
frågor få en snabb handläggning. Detta krav tillgodoses uppenbarligen
bättre, därest förfarandet bibehålies såsom administrativt.

I överensstämmelse med den samstämmiga mening, som kommit till uttryck
i de tre föreliggande sakkunnigförslagen och som omfattats av nära nog alla de
hörda myndigheterna, anser jag på sålunda anförda skäl kriminalisering av lösdriveriet
eller lösdrivarmålens överflyttande till domstolarna icke under nuvarande
förhållanden böra äga rum.

Brister i
gällande
lagstiftning.

1926 års
betänkande.

Medellöshet
såsom förutsättning
för
ingripande.

Innan jag vidare ingår på de riktlinjer, enligt vilka den nya lagstiftningen
i ämnet bör läggas, skall jag här lämna en redogörelse för de allvarligaste av
de brister, som befunnits vidlåda nu gällande lösdrivarlag och dess tillämpning.
Till en början torde jag därvid få återgiva den översikt i nu nämnda hänseende,
som 1926 års förslag innehåller och i samband varmed även antytts de åtgärder,
vilka ansetts böra vidtagas för de förefintliga bristernas avhjälpande.

I 1926 års betänkande framhålles till en början, att i lösdrivarlagen såsom en
av förutsättningarna för ingripande mot vissa sysslolösa och lättjefulla personer
uppställts, att de sakna medel till sitt uppehälle, varefter anföres:

I det kommittébetänkande av år 1882, som ligger till grund för lagen, framhölls,
att de förordade preventiva åtgärderna icke riktades mot den fattige för
att lämna den rike fri, men att skälig anledning saknades att hos den förmögne
landstrykaren eller bärgade lösdrivaren — örn sådana ens funnes — misstänka
en avsikt att förnärma andras rätt.

Emellertid kan det icke, anföres det i 1926 års betänkande, anses stå i överensstämmelse
med nutida rättsuppfattning att uppställa medellöshet såsom en
av förutsättningarna för tvångsingripande av den art, som stadgas i lösdri -

Kungl. Majlis proposition nr Z-kO.

varlagen. Att så skett har mer än något annat gjort, att lagen förmenats hava
karaktären av klasslag, att den ansetts vara en »de rikas lag mot de fattiga» och
uppväckt misstroende och förbittring gentemot samhällsingripandet på detta område
icke blott bland dem, som direkt beröras av lagen, utan även i vida kretsar
därutanför. Utan tvivel är det olyckligt, örn staten uppställer sådana grunder
för sin korrektionella verksamhet, som icke kunna av menige man godkännas
såsom med rättvisan överensstämmande. Där så sker, blir syftet med denna
verksamhet säkerligen i de flesta fall förfelat. Så även i detta fall. Från
personer, som under arbete bland tvångsarbetarna kommit att intränga i deras
föreställningsvärld, har det även med styrka betonats, att den ifrågavarande
bestämmelsen örn medellöshet såsom förutsättning för ingripande är ägnad att
försvåra arbetet för de internerades upprättande, i det dessas tankar ofta kretsa
kring den föreställningen, att det är deras fattigdom, som bragt dem innanför
anstaltens murar, under det att andra, som fört ett lika lastbart och lättjefullt
liv, lyckats undgå samhällsingripandet på grund av att de varit bemedlade.
De internerades uppfattning, att de varit »orättvist» behandlade, har
varit ägnad att öka deras trots mot samhället samt i följd härav även deras
allmänvådlighet. Det synes vid nu angivna förhållanden vara av stor vikt att,
då vid sidan av strafflagstiftningen bibehållas stadganden av preventiv natur,
avsedda att skydda samhället mot samhällsfarliga personer och i möjligaste
mån återföra dem till ordnade livsvillkor, bestämmelserna örn vilka personer,
som böra göras till föremål för den preventiva behandlingen, icke utformas på
ett sätt, som kan giva anledning till antagande, att samhället icke reagerar
mot asociala tendenser hos de bemedlade samhällsmedlemmarna. Sådana grunder
synas böra uppställas för den preventiva lagstiftningen, att med stöd av
densamma ingripande — inom i övrigt givna gränser -—• kan ske mot envar,
häri må vara bemedlad eller ej, vars livsföring kan anses innebära fara för det
allmänna.

I 1926 års förslag har vidare framhållits, att den omständigheten, att lagens
diskretionära tillämpning är helt överlämnad åt lägre polismän, som icke
alltid hava erforderliga kvalifikationer eller verkligt intresse för uppgiften och
på ett ej tillfredsställande sätt tillämpa lagen, är ägnad att bibringa allmänheten
den uppfattningen, att systemet är präglat av godtycklighet.

Den nyss berörda, i många fall milda, ja slappa tillämpningen av lagen, anföres
det vidare i 1926 års förslag, sammanhänger med att denna till samhällets
skyddande och individens återupprättande icke anvisar andra åtgärder än
varning och tvångsarbete. Dessa båda arter av ingripande, vilka ■— särskilt
som de icke äro förenade med praktiska hjälpåtgärder — sällan åstadkomma
någon förbättring av individen utan tvärtom ofta hava en ödesdiger inverkan
på hans framtid, kunna icke anses stå i rimligt förhållande åtminstone till de
lindrigare arterna av lösdriveri, i all synnerhet när det gäller unga personer.
Denna omständighet har givit anledning till att myndigheterna i det längsta
dragit sig för att ingripa mot de mindre svårartade formerna av lösdriveriet -—•
bettleri och kringstrykande — vilket haft till följd, att många unga personer
fått obehindrat förfalla till lättja och dagdrivare. När deras förfall till sist
antagit sådana proportioner, att ett ingripande ansetts ofrånkomligt, har det
ofta varit för sent; de tid efter annan vidtagna åtgärderna hava icke kunnat
förhindra upprepade återfall.

Vad särskilt varningen angår, innebär den otvivelaktigt ett brännmärkande,
som försvårar återgången till ett hederligt liv, och lagens bestämmelser om
hjälpåtgärder, sådana som de äro avfattade, hava kommit att sakna praktisk
betydelse. Stundom ingripa visserligen enskilda organisationer, men i de flesta
fall har den varnade, särskilt under de rådande förhållandena på arbetsmark -

Påföljderna
i vissa fall
olämpliga.

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

naden, endast ringa möjlighet att erhålla arbete. Härtill kommer, att varningen
icke heller är förenad med personligt stöd eller övervakning, varför den
varnade med sin i allmänhet svaga karaktär och ofta framträdande benägenhet
för rusdrycker har mycket små möjligheter att undgå ett förnyat ingripande,
som då i allmänhet föranleder dömande till tvångsarbete.

Då en förut varnad person av polisen hänvisas till länsstyrelsen, har denna,
under förutsättning att lösdriveri anses föreligga, intet annat alternativ än
tvångsarbete eller förnyad varning. Det saknas vidare föreskrifter örn att i
sistnämnda fall hjälpåtgärder skola vidtagas. Visserligen söka vissa länsstyrelser
i en del fall bereda den varnade arbete, men utsikterna att lyckas i detta
hänseende äro ej stora.

Det kan knappast vara förenligt med rättvisa och billighet, anföres det härefter
i 1926 års förslag, att tillgripa sådana åtgärder som varning och tvångsarbete,
innan på nöjaktigt sätt utrönts, om vederbörande vill arbeta. Den första
åtgärden synes därför böra vara att pröva hans arhetsvillighet, vilket lämpligast
sker genom anvisande av arbete. Förutsättning för att så skall kunna ske
är emellertid, att anordningar vidtagas för beredande av arbetstillfällen. Visar
det sig, att den arbetsföre ej vill antaga erbjudet arbete eller utan skälig anledning
lämnar detsamma och återfaller i sitt förra lättjefulla liv, eller har arbetsoviljan
förut blivit tillräckligt konstaterad, eller befinnes det eljest vara lönlöst
att vidtaga hjälpåtgärder, endast i dylikt fall torde tvångsåtgärder böra få
tillgripas. Genom ett sådant system, som nu skisserats, skulle den mycket allmänna
men säkerligen i väsentlig mån obefogade uppfattningen om att oförvållat
arbetslösa göras till föremål för lösdrivarbehandling efter allt att döma
bliva i huvudsak undanröjd.

Ur synpunkten av samhällets behov av skydd är det nuvarande systemet
synnerligen otillfredsställande. Det har förut framhållits, att de i lagen stadgade
stränga åtgärderna göra myndigheterna obenägna att ingripa särskilt mot
bettlande och kringstrykande personer. Detta har medfört, att bettleriet och
kringstrykandet i stora delar av landet utgör en verklig landsplåga. Och även
när verkligen ingripande sker, blir samhällsskyddet begränsat till endast en kortinterneringstid.
När den internerade, oförbättrad eller ytterligare demoraliserad
genom samvaron med andra förfallna element, lämnar tvångsarbetsanstalten,
vidtagas inga effektiva hjälp- eller övervakningsåtgärder, varför den frigivne
i regel snart återfaller, stundom än samhällsvådligare än förut.

Icke blott varningsförfarandet utan även tvångsarbetet sådant det nu är
anordnat, måste anses i fråga örn individens förbättring sakna egentlig effektivitet.
Tvångsarbetstiden är för kort för att den skall kunna hava någon uppfostrande
verkan, vänja den internerade vid arbete och bereda honom någon
verklig, för framtiden nyttig yrkeskunskap. Den vanligaste tvångsarbetstiden
för såväl män som kvinnor utgör sex månader. Åtminstone tidigare har
rått en rätt stor olikformighet vid tvångsarbetstidens utmätande, i det att en del
länsstyrelser ådömt personer, som första gången häktats för lösdriveri, tvångsarbete
under en-—tre månader, under det andra länsstyrelser i dylika fall i regel
bestämt interneringstiden till sex månader.

Det synes vidare — säger den sakkunnige — med hänsyn till att tvångsarbetet
bör hava ett förebyggande och uppfostrande syfte, mindre ändamålsenligt,
att detsamma ådömes under en på förhand bestämd tid. Det torde nämligen
vara först under interneringstiden, som erforderlig grund kan föreligga
för bedömande av huru lång tid, som kräves för att åstadkomma den med behandlingen
åsyftade allvarliga sinnesändringen.

Å tvångsarbetsanstalterna saknas nödig specialisering efter olika åldrar och
grader av förfall. Detta missförhållande kan svårligen för närvarande till

Kungl. Maj:ts proposition nr gJfO.

fullo avhjälpas, så länge internering av alla lösdrivare, vilka anses behöva anstaltsbehandling,
sker å tvångsarbetsanstalterna. Örn man emellertid, då fråga
uppstår örn internering, skilde mellan å ena sidan de mera ofarliga grupperna
och å den andra de mera samhällsvådliga, samt förläde de förra till arbetshemmen
och de senare till tvångsarbetsanstalterna och dessutom till alkoholistanstalterna
avskilde en del, som vore i behov därav, kunde man ernå en viss specialisering
samt undvika, att de mest förhärdade elementen ogynnsamt påverkade
de relativt ofördärvade. Även ur ekonomisk synpunkt skulle detta vara till
fördel, då man därigenom kunde undgå internering av lösdrivare å anstalter,
som vore strängare och i följd härav i regel även dyrare än strängt taget vore
nödvändigt. På detta sätt skulle även, med undvikande av kostbara nybyggnader,
alla tillgängliga, härför lämpade anstaltsresurser bliva tagna i bruk.

Med en anordning sådan som den här skisserade skulle det bliva möjligt att
åstadkomma en viss gruppering av de å tvångsarbetsanstalterna internerade för
undvikande av den andliga smitta, som de sämsta elementen alltid utöva å
yngre och ännu icke djupt förhärdade. För vinnande av detta syfte torde emellertid
erfordras vissa förändrade anordningar inom tvångsarbetsanstalterna.

Behandlingen av lösdrivarmål hos länsstyrelserna är ej offentlig, och de Proceduren,
hjälpmedel, vilka stå andra häktade till buds (försvarsbiträde, vittnesförhör, i
vissa fall förundersökning), stå ej till de för lösdriveri häktades förfogande.

Vad angår offentligheten har riksdagens justitieombudsman i en år 1910 hos
Kungl. Majit gjord framställning framhållit önskvärdheten av att förhören förlänas
större offentlighet, i sammanhang varmed jämväl betonats angelägenheten
av att de häktade medgivas rätt till vittnesförhör samt, i den män sådant kan
låta sig göra, beredas tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt försvar.

Liknande synpunkter framfördes på sin tid av reglementeringskommittén.

Den ogynnsamma ställning, som för lösdriveri häktade personer sålunda intaga,
har den sakkunnige ansett böra karakteriseras som ett missförhållande,
särskilt som ingripandet kan resultera i frihetsförlust under ända till 3 år.

Det lärer vidare enligt den sakkunnige knappast kunna bestridas, att lösdrivarmålen
trots sistnämnda omständighet stundom i viss mån betraktas som
bagatellärenden. Ehuru de sällan äro av någon ur juridisk synpunkt svår beskaffenhet,
kan dock deras bedömande ur psykologisk och social synpunkt
stundom vara ägnat att ingiva tvekan, och det fordras alltså för deras handläggning
en erfarenhet och ett mognat socialt bedömande, som måhända icke
alltid varit tillfinnandes vid dessa ärendens avgörande, även om det måste
erkännas, att de ofta varit föremål för en omsorgsfull utredning i förening
med ett intresserat övervägande av olika möjligheter för individernas tillrättaförande.
Det synes vara av vikt att genom införande av offentlighet samt
genom anvisande av de hjälpmedel, som stå till andra häktades förfogande, undanröja
varje misstanke örn godtycke och rättskränkningar mot de för lösdriveri
häktade.

Då gällande lösdrivarlagstiftning är tillkommen långt före införandet å
andra områden av instituten villkorlig dom och villkorlig frigivning, saknas
inom nämnda lagstiftning motsvarigheter till berörda institut, vilket visat sig
hava goda verkningar och även i fråga örn lösdrivarna borde kunna vara av stor
betydelse med hänsyn till individens upprättande.

Enligt gällande lag kan en person, som är oförmögen att genom arbete för- Olägenheter
sörja sig, icke dömas till tvångsarbete, och uppstår sådan oförmåga hos den, * övrigt i
som avtjänar tvångsarbete, skall detta avbrytas. Det blir då kommunerna, Syllan e las
som få taga hand örn dylika individer, vilka ofta äro de svåraste av alla
lösdrivare; stundom laiva de många gånger varit ådömda tvångsarbete. Ett
önskemål är, att blott den fullständiga arbetsoförmågan skall utgöra hinder

Kungl. Maj:ts proposition nr S-''tO.

1929 års
betänkande.

för tvångsarbete, ty endast på tvångsarbetsanstalt finnas tillräckligt starka
tvångsmedel för vissa av dessa individer, vilka förrycka och försvåra verksamheten
vid fattigvårdsanstalterna.

Den frigivne skall i regel förpassas till sin hemort, där han i allmänhet
mycket snart återfaller, eftersom han, även örn han verkligen söker återgå
till ett ordnat levnadssätt, har svårt att få arbete och forna kamrater från
tvångsarbetsanstalten och andra, som parasitera på lösdrivarna, noga hålla reda
på alla frigivningar och i regel snart lura av den frigivne hans intjänta arbetspremier
eller locka honom att på spritdrycker göra slut på dem. Icke minst
beträffande frigivna prostituerade kvinnor är det uppenbart, att återförpassandet
till hemorten innebär de största faror: redan vid järnvägsstationen omhändertagas
de frigivna av sutenörer, kopplerskor och andra samvetslösa element,
vilka i de flesta fall lyckas få de frigivna att glömma de goda föresatser,
de tilläventyrs hysa, och förmå dem att återgå till sitt förra sedeslösa
liv.

Den frigivne skall stå under polisuppsikt och iakttaga viss anmälningsskyldighet,
ett system, som visat sig i många fall omöjliggöra eller försvåra
återgången till ett ordentligt levnadssätt. Den, som dömts till tvångsarbete
i sex månader eller därutöver, skall vistas på förpassningsorten och får endast
med vederbörande polistjänstemäns samtycke lämna den. Länsstyrelsen äger
dock medgiva undantag från dessa bestämmelser. Visar den frigivne tredska
i nämnda hänseende, kan han ånyo häktas för lösdriveri. Det är enligt 1926
års förslag ett önskemål, att dessa bestämmelser ersättas med föreskrifter om
övervakning i annan ordning än genom polisen. Erfarenheten torde nämligen
hava visat, att polisens befattning med dessa personer bör inskränkas så mycket
som möjligt.

Den i fattigvårdslagen stadgade tillsyningsmannainstitutionen har till stor
del kommit ur bruk och synes böra återupplivas.

I 1929 års betänkande hänvisas beträffande innehållet i den gällande lagstiftningen
till 1926 års betänkande. Därutöver anföres i huvudsak följande.

_ Det nu tillämpade systemet är föråldrat och ineffektivt. Det medför ej
tillräckligt skydd mot den samhällsfara, som lösdriveriet innebär, och är ej
heller ägnat att tillrättaföra de personer, som bliva föremål för behandling
enligt lagen. Nu gällande lag anvisar egentligen icke andra åtgärder mot
lösdrivare än varning och tvångsarbete. Varningen har i dess nu brukade
form visat sig i stort sett betydelselös för rättande av den varnades sinnesbeskaffenhet.
Å andra sidan har den genom det föreskrivna offentliggörandet
fått karaktär av ett brännmärkande, som direkt försvårar återgången till ett
hederligt liv. Av. humanitära skäl har man därför i praxis infört meddelande
av en första varning av mera enskild natur, som föregår tilldelandet av sådan
varning, som föreskrives i lagen. Vad tvångsarbetet åter angår torde detta,
sådant det nu är ordnat, i regel icke heller åstadkomma någon förbättring av
de .därtill dömda. De tillämpade interneringstidema äro alltför korta, för att
de internerade därunder skola kunna bibringas nya levnadsvanor och lärdomar
av bestående art; endast i mera sällsynta undantagsfall torde en varaktig förbättring
kunna åstadkommas. Efter frigivning från tvångsarbetsanstalten
står den frigivne viss tid under polisuppsikt och är skyldig att göra vissa
anmälningar hos polismyndighet; en anordning, som ej heller torde medföra
åsyftad nytta utan mången gång tvärtom vara ägnad att försvåra de ifrågavarande
personernas återupprättelse. I det allmänna föreställningssättet har
lagens tillämpning genom att läggas i händerna på polismyndigheten utan
nämnvärd medverkan av kommunala organ i viss mån fått en prägel av god -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

tycklighet över sig. Låt vara att endast i undantagsfall fog därför torde
hava förefunnits, har denna föreställning i allt fall, på sätt i 1926 års förslag
framhållits, varit ägnad att undergräva förtroendet för den nuvarande
lagstiftningen i ämnet.

I 15 § 1 mom. i gällande lag föreskrives visserligen, att kommunalmyndighet
och tillsyningsman böra låta sig angeläget vara att bereda lösdrivare utväg
till arbete, men denna föreskrift lärer i allmänhet endast i ringa utsträckning
hava bragts i tillämpning. Den största bristen i nu rådande system torde
vara, att de för lösdriveri anhållna personernas arbetsvillighet i allmänhet
icke genom beredande av arbetstillfälle kan prövas, överhuvud att någon fast
organisation för förebyggande och uppfostrande hjälpverksamhet före ådömandet
av internering icke finnes. I en ny lagstiftning, i ämnet måste, såsom
i 1926 års förslag skett, väsentlig vikt läggas på en sådan verksamhet. Interneringsåtgärder
böra såsom regel ej tillgripas utom såsom en sista utväg, då
hjälpåtgärder kunna antagas icke leda till resultat. Å andra sidan böra dsdika
tvångsåtgärder, där de måste tillgripas, vara av den art, att genom desamma
kan ernås en bestående förbättring av dem, som bliva föremål för behandling,
på samma gång som dessa åtgärder bereda ökat skydd för samhället.

Till vad som sålunda anförts i 1926 och 1929 års betänkanden rörande de
brister, som äro förenade med den gällande lagstiftningen, och angående utvägar
att avhjälpa dessa, kan jag väsentligen ansluta mig. Därtill må ytterligare
fogas följande anmärkningar. En av de svåraste olägenheterna med
gällande lösdrivarlag är utan tvivel bristen på effektiva hjälp- och övervakningsåtgärder
av förebyggande natur och beträffande dem, som frigivits efter
tvångsarbete. Erfarenheten har också visat, att risken för återfall
är mycket stor. Ur förbättringssynpunkt är det vidare en olägenhet, att
tvångsarbete ådömes under en på förhand bestämd tid. Vad angår lösdrivarärendenas
formella behandling har avsaknaden av föreskrift om opartiskt vittnes
närvaro vid handläggningen inför polismyndighet ansetts vara ägnad att
undergräva förtroendet för myndigheternas åtgärder. Även örn det torde kunna
sägas, att polismyndigheterna handlagt sådana ärenden på sätt, som i allmänhet
icke lämnat rum för klander, och om alltså den framställda anmärkningen
icke synes hava större fog för sig, framställer sig i allt fall önskemålet
om medverkan av lekmän i en eller annan form vid lösdrivarärendenas
behandling i första instans. Därigenom skulle i sin mån garanti vinnas
mot nu ofta hörda påståenden rörande administrativt godtycke. I fråga
örn proceduren hos länsstyrelserna har det ansetts såsom en olägenhet, att
anhållna lösdrivare icke hava rätt att i samma ordning som för brott häktade
personer erhålla rättegångsbiträde. Såsom en brist i det nuvarande förfarandet
kan också framhållas, att kvinnor icke deltaga i handläggningen av ärenden
rörande kvinnliga lösdrivare, och det är ett allmänt önskemal, att kvinnors
deltagande i behandling av dessa ärenden göres obligatoriskt, i den mån
detta är möjligt. Slutligen må såsom en viktig synpunkt framhallas, att
ny lag i ämnet bör erhålla ett sådant innehåll och sådan avfattning, att icke
under några förhållanden oförvållat arbetslösa och verkliga arbetssökande utsättas
för ingripande enligt lagen. I detta sammanhang må vidare förutskickas,
att det vid de ifrågasatta hjälpåtgärderna uppenbarligen icke bör ifråga -

Departe ments chefen.

Kungl. Maj :ts proposition nr 240.

komma, att arbete anvisas viel arbetsplats, som beröres av arbetsstrid. I motsatt
fall skulle en lösdrivares vägran att åtaga sig anvisat arbete vid dylik arbetsplats
kunna betraktas såsom på arbetsovillighet eller vårdslöshet beroende
tredska, något som tydligen är orimligt.

Allmänna Efter denna redogörelse för bristerna i det nu tillämpade systemet för beför^nylag-
kämpande av lösdriveriet och utvägar för vinnande av rättelse skall jag angiva
stiftning de allmänna riktlinjer, enligt vilka en ny lagstiftning i ämnet enligt min upp1
ämnet, fahning bör läggas. Till stor del har detta redan framgått av vad redan blivit
anfört, men en mera utförlig framställning torde här vara på sin plats.
Till en del överensstämma dessa riktlinjer med huvudgrunderna för 1926 års
förslag, och än mera är detta förhållandet i jämförelse med grunderna för
1929 års förslag. De grunder för lagstiftningen, som jag här vill förorda,
skilja sig emellertid främst i två hänseenden från sistnämnda förslag, nämligen
i fråga örn den däri förordade uppdelningen i lösdriveri och samhällsskadlig
sedeslöshet samt i fråga om formen för kommunal medverkan vid lagstiftningens
tillämpning. I förhållande till 1929 års förslag innebär det nu
föreliggande förslaget jämväl i övrigt vissa sakliga ändringar, varjämte lagförslaget
formellt sett erhållit en annan uppställning och undergått en del
jämkningar.

Allmänna Innan jag närmare ingår på huvudgrunderna för det föreliggande försla3ri929rårs°r
get’ J''ag * korthet redogöra för betingelserna enligt 1929 års förslag för införslag.
gripande mot lösdriveri, respektive sedeslöst leverne ävensom för de organ,
vilka enligt förslaget förutsättas skola handhava den närmaste befattningen
med de föreslagna åtgärderna.

Lösdriveri. För i förslaget avsett lösdriveri angives såsom huvudbetingelse, att någon
undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Därjämte skall han
antingen under kringstrykande eller annorledes föra ett levnadssätt, som giver
grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker förskaffa
sig medel till sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning
eller säkerhet, eller och göra sig förfallen till bettleri eller tillåta barn, som
står under hans lydnad eller uppsikt, att bettla eller använda barn eller andra
att bettla för sin räkning (1 § lösdriverilagen).

Såsom närmaste organ för behandling av lösdriveriärenden föreslås en förhörsmyndighet,
som utgöres av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare
jämte ett kommunalt ombud såsom bisittare. De kommunala ombuden
skulle väljas länsvis av landstingen. I stad, som ej deltager i landsting, skulle
valet ankomma på stadsfullmäktige (2 § lösdriverilagen).

I stad eller större kommun på landet skulle Konungen äga att på framställning
av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige uppdraga åt kommunal
myndighet att i viss omfattning utföra på förhörsmyndighet ankommande
åligganden (3 § lösdriverilagen). Härvid har förutsatts att, därest
nyss nämnd anordning kommit till stånd, handläggningen av ärenden, i vilka
kriminella förhållanden spela in och i vilka det alltså kan bliva fråga örn åtal
för brott, alltid skulle ankomma på polismyndighet.

Sedeslöst Huvudbetingelsen för ingripande mot sedeslöst leverne är enligt förslaget,
leverne. att personen i fråga är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser.
Beträffande de ytterligare betingelserna skiljer förslaget mellan
personer, som fyllt 18 men ej 21 år, samt äldre personer.

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

[Vad angår förstnämnda grupp av personer har uppställts den ytterligare betingelsen,
att sådan person till följd av sitt otuktiga leverne uppenbarligen är
i fara att bliva oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt
liv. Vidkommande de äldre gäller såsom ett andra villkor, att personen i
fråga icke ägnar sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjer sig,
varjämte fordras för person, tillhörande sistnämnda kategori, ytterligare antingen
att han till otukt förleder ungdom under 21 år eller genom sitt leverne
åstadkommer särskild fara för sådant förledande, eller genom uppfordran eller
inbjudan till otukt stör anständigheten eller eljest väcker förargelse å plats,
som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller ock genom sitt leverne verkar grovt
störande för närboende eller andra (1 § sedeslöshetslagen).

Såsom organ för den närmaste befattningen med ärenden rörande sedeslöst
leverne har föreslagits en kommunal nämnd, skyddsnämnden. Ledamöterna
i denna skulle utses av stadsfullmäktige till det antal, som med hänsyn till
föreliggande förhållanden prövades erforderligt, dock minst fem. Av ledamöterna
skulle minst en vara läkare och minst två vara kvinnor. Skyddsnämnden
skulle vara obligatorisk endast i städer med minst 20,000 invånare.
I annan kommun skulle, där så prövades erforderligt, kunna tillsättas skyddsnämnd.
I kommun, där skyddsnämnd icke funnes, skulle på dylik nämnd
ankommande åligganden fullgöras av fattigvårdsstyrelsen, så vitt ej kommunen
uppdroge åt annan kommunal myndighet att handhava befattningen därmed
(2 § sedeslöshetslagen).

I 1926 års lagförslag har vidare det under lösdrivarlagen hänförliga klientelet
uppdelats i en mera godartad och en mera svårartad grupp, och hava dessa
grupper behandlats i särskilda bestämmelser var för sig (se 2 kap. 3 § och
3 kap. 8 §). 3 § i 1926 års förslag handlar örn bettlare och kringstrykande
vagabonder, 8 § däremot örn kriminella, prostituerade och andra samhällsvådliga
lösdrivare.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande över 1926 års förslag ansett det kunna
ifrågasättas, huruvida den sålunda gjorda uppdelningen vore motiverad eller
lämplig, och även andra hörda myndigheter uttalade betänkligheter mot den i
nämnda förslag sålunda gjorda klassificeringen.

1929 års förslag har anslutit sig till den uppfattning, som kom till uttryck
i berörda uttalanden. De sakkunniga hava i denna del anfört följande.

Lagstiftningens

omfattning.
Enhetlig
behandling
av lösdrivare
och
prostituerade.

I praktiken ginge det ej alltid att skilja mellan bettlare och kringstrykande
lösdrivare, å ena, samt mera kriminella och samhällsvådliga lösdrivare, å andra
sidan. Dessa kategorier flöte mer eller mindre samman, och det skulle blott
bereda onödiga svårigheter för vederbörande myndigheter att behöva göra skillnad
mellan dessa olika fall. Enklare och bättre vore att låta det första ingripandet
bliva lika, vare sig den person, som gjordes till föremål därför, funnes
tillhöra den ena eller andra kategorien. Såsom de sakkunnigas förslag i denna
del vore utformat, förelåge desto mindre anledning att göra en dylik klassificering
av olika lösdrivarelement, som det avsåges bliva en och samma enhetliga
form för det första ingripandet, vare sig det vore ett mera godartat eller svårare
fall av lösdriveri. Genom den undersökning, som vederbörande myndighet
då alltid hade att verkställa, bleve det möjligt att företaga nödig differentiering
och med stöd därav vidtaga den lindrigare eller strängare åtgärd,
som i varje särskilt fall funnes lämpligast.

På sålunda anförda skäl hade de sakkunniga, för vinnande av enhetlighet, i
cn paragraf sammanfört förutsättningarna för lagens tillämpning. I enlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

Prostitu tionsföre teelsen.

med av socialstyrelsen uttalad mening hade det erforderliga bestämmandet av
lagens tillämplighetsområde, efter förebild av 1913 års lag om behandling av
alkoholister, lämpligast ansetts böra inrymmas i lagens första paragraf. Därvid
hade man sökt taga sikte på det väsentliga och gemensamma i de samhällsföreteelser,
som lagen avsåge att motverka.

I detta sammanhang torde frågan örn de prostituerades behandling böra upptagas
till skärskådande.

I 1885 års lösdrivarlag finnes intet uttryckligen stadgat örn prostituerade,
men i enlighet med ett uttalande i motiveringen till lagen (se sid. 91 i 1929
års betänkande) hava de prostituerade i lagtillämpningen ansetts falla under
bestämmelsen i 1 § andra stycket i lagen och sålunda behandlats såsom lösdrivare.

Vid tillkomsten av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar lämnades frågan örn prostitutionen helt åsido.

1922 års förslag intog i denna del samma ståndpunkt som 1885 års lag, och
man lät sålunda den enligt gällande lag rådande ordningen i huvudsak fortbestå.
Prostitutionen, i den mån ett ingripande däremot enligt sistnämnda
förslag kunde äga rum, jämställdes sålunda med lösdriveriet.

1926 års betänkande innehåller däremot beträffande prostituerade, visserligen
i samma lag, som avser behandling av lösdrivare, men i särskilda bestämmelser
förslag till åtgärder av förebyggande och uppfostrande art. De prostituerade
karakteriseras (8 § 2) såsom sådana, vilka under vissa angivna
betingelser vanemässigt bereda sig inkomst genom otukt, En huvudsaklig
vikt har således lagts, förutom på det vanemässiga utövandet av otukt, på
den ekonomiska sidan av saken, nämligen på den omständigheten, att otukten
utövas mot betalning.

I 1929 års betänkande hava de sakkunniga i denna fråga anfört bland annat
följande.

Av de problem, som de sakkunniga haft att upptaga till behandling, vore intet
mera ömtåligt och svårlöst än frågan om den ställning, förevarande lagstiftning
borde intaga i förhållande till prostitutionen. Det stötte på synnerligen
stora svårigheter att på ett sätt, som tillfredsställde olika meningsriktningar,
lösa detta problem. Prostitutionen hade rötter djupt ned i sociala och ekonomiska
missförhållanden, och så många växlande faktorer spelade därvidlag
in, att frågans fullständiga och slutgiltiga lösning för närvarande torde falla
utom det möjligas gräns. Man torde emellertid allmänt vara ense därom, att
prostitutionen är ett svårt samhällsont, som måste bekämpas. Redan från
början torde det få anses klart, att det därvid icke borde bliva fråga örn vare
sig reglementering av prostitutionen i någon som helst form eller dess kriminalisering,
d. v. s. att densamma skulle betraktas såsom brott och beläggas
med straff. Men i övrigt ginge meningarna starkt i sär, när det gällde att
avgöra, vilka medel som borde väljas för detta samhällsondas bekämpande.

Man påyrkade på en del håll, att för ändamålet i främsta rummet prostitutionens
sociala orsaker, de samhälleliga missförhållanden, ur vilka densamma
hämtade sin näring, i görligaste mån borde undanröjas. Väl vore det sant, att
prostitutionen till stor del torde hava sin grund i vissa inneboende egenskaper
hos de personer, örn vilka här vore fråga, hela deras asociala läggning så att
säga, men å andra sidan torde det vara ovedersägligt, att förbättringar i nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 24-0.

da missförhållanden, t. ex. förbättringar i bostadsförhållanden, i avlöningsförhållanden
för unga kvinnor samt ändrade seder i fråga örn nöjesliv och alkoholförbrukning
vore av stor betydelse i kampen mot prostitutionen. Det sade
sig också självt, att förbättringar i antydda hänseenden vore nödvändiga samt
att alla till buds stående vägar och medel borde anlitas för att åstadkomma sådana
förbättringar. Men därvid kunde man icke stanna. Ty realiserandet av
dessa sociala önskemål vore svåruppnåeligt och i varje fall hänvisat till en mer
eller mindre avlägsen framtid. Skulle man i övrigt intet åtgöra mot prostitutionen,
så skulle man ej inom överskådlig tiel kunna åstadkomma en verklig förbättring
av förhållandena. Man kunde från samhällets sida ej underlåta att i
avvaktan på avhjälpandet av omfönnälda missförhållanden mot det förhandenvarande
onda, sorn prostitutionen innebure, bereda såväl skydd åt samhället
som hjälp åt de individer, vilka hemfölle åt sådan sedeslöshet, varom här vore
fråga.

Så gott som alla torde vara ense örn önskvärdheten och behovet av ett medel
för prostitutionens bekämpande, nämligen åstadkommandet av ökad upplysning
i sexuella frågor. Särskilt beträffande ungdomen vore det av synnerlig
vikt att bibringa densamma vederhäftig upplysning om vådorna av otuktigt leverne
i tillfälliga och lösa könsförbindelser och att söka åstadkomma en stegrad
ansvarskänsla i förhållandet mellan könen. Medlen härför vore undervisning
i ämnet för den mognare skolungdomen, upplysande föredrag på vetenskaplig
grund i ungdomsföreningar och andra sammanslutningar, där det
lämpligen kunde ske, spridande av goda ströskrifter i ämnet m. m. I detta sammanhang
borde framhållas, hurusom ovannämnda lag den 20 juni 1918 angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (lex veneris) i sin 27 § innehölle
bestämmelse därom, att Konungen hade att förordna örn de åtgärder, som
erfordrades för att bland allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas
natur och smittfarlighet m. m. Ett förslag i ämnet framlades ock den 9 mars
1921 av de särskilda sakkunniga inom det förutvarande civildepartementet,
åt vilka enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande uppdragits att verkställa utredning
i saken. I detta förslag hade påvisats behovet av undervisnings- och upplysningsverksamhet
i fråga örn könssjukdomarna, varjämte däri bl. a. framlagts
allmänna grunder för sexualundervisning samt riktlinjer för anordnande
av undervisnings- och upplysningsverksamhet i skolan saint utanför läroanstalterna
m. m. Förslaget hade dock mött motstånd och hittills endast i ringa
mån blivit realiserat. Såsom ett led i prostitutionens bekämpande vöre det
enligt de sakkunnigas mening emellertid i hög grad angeläget, att den i 27
i lex veneris påbjudna undervisnings- och upplysningsverksamheten i lämplig
form komme till stånd.

Upplysning i sexuella ting, liksom strävandena att undanröja de sociala
och ekonomiska missförhållanden, ur vilka prostitutionen åtminstone till en
del härflöte, och andra dylika åtgärder av indirekt förebyggande beskaffenhet
vore emellertid, såsom förut anmärkts, icke till fyllest. Skulle samhället
åtnöja sig med att blott vidtaga sådana åtgärder, skulle följden, såvitt för
närvarande kunde bedömas, endast bliva ökad utbredning av prostitutionen med
alla dess för samhället menliga verkningar. En dylik passivitet från samhällets
sida gentemot ett samhällsont av så svårartad och samhällsskadlig
beskaffenhet ansåge de sakkunniga icke tillrådlig. Särskilt för den vuxna ungdomen,
såväl den manliga som den kvinnliga, medförde prostitutionen uppenbara
vådor och frestelser. Genom prostitutionen spredes en förråande uppfattning
av det sexuella förhållandet mellan man och kvinna, ett missförhållande,
som särskilt för ungdomens vidkommande vore av allmänfarlig beskaffenhet.
Därjämte vore prostitutionen en härd för spridande av könssjukdomar.
Det vöre framför allt med tanke på ungdomens skyddande mot det moraliska

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 2h0.) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr £40.

och kroppsliga fördärv, prostitutionen sålunda medförde, som samhället måste
ingripa mot densamma på ett mera positivt sätt än blott genom sådana indirekta
åtgärder, som ovan antytts. Att ungdomen i görligaste mån borde skyddas
mot frestelser och fördärv i sexuellt hänseende vore ock en tanke, vilken
såsom en röd tråd ginge igenom den offentliga, diskussion i ämnet, som förekommit.
Målet i denna del ville man nå, förutom medelst undervisning och ökad
upplysning i hithörande ting, genom vidtagande av förebyggande åtgärder och
genom minskande av frestelserna till otuktigt leverne. Den manliga och kvinnliga
ungdom, som i förevarande hänseende råkat på avvägar, borde omhändertagas
och hjälpas att föra ett ordnat och samhällsnyttigt liv. Vidare borde
ingripande ske mot personer, som genom sitt sedeslösa leverne förledde ungdom
till otukt. I fråga örn vanartad ungdom under 18 år vore lagen om samhällets
barnavård tillämplig, och sådan ungdom kunde följaktligen enligt nämnda
lag komma i utnjutande av erforderligt skydd. Men även ungdom ovan
denna åldersgräns, som hemfölle åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser,
borde i dess eget intresse beredas lagens skydd genom erforderligt
ingripande och vidtagande av åtgärder för dess återförande till ett ordentligt
liv.

Det lage i sakens natur, att dylikt ingripande mot ungdom för sedeslöst
leverne huvudsakligen måste bliva av uppfostrande beskaffenhet. Denna uppfostrande
verksamhet bland ungdomen måste emellertid med avseende å denna
verksamhets ömtåliga art bedrivas på ett hänsynsfullt och varsamt sätt, örn
den skulle medföra åsyftad nytta och icke rent av vara till skada. För det ingripande,
varom här vore fråga, syntes åldersgränsen uppåt lämpligen böra sättas
till myndighetsåldern, intill vilken de unga enligt civilrättsliga bestämmelser
stöde under föräldrars eller förmyndares vårdnad och ej fritt kunde bestämma
i vare sig personliga eller ekonomiska angelägenheter. Denna samhällets
uppfostrande verksamhet borde uppenbarligen i lika mån avse manlig
och kvinnlig ungdom.

Örn frågan rörande samhällets befogenhet och skyldighet att ingripa mot
sedeslöst leverne av svårare art bland ungdom i omyndig ålder åtminstone
icke i högre grad torde vara föremål för meningsskiljaktighet, kunde detsamma
däremot alldeles icke sägas vara fallet, när det gällde sedeslöst leverne av
personer ovan denna åldersgräns. Beträffande dessa läge också frågan på ett
annat plan. Tydligt vore till en början, att det icke kunde bliva tal örn att
här skriva ett slags morallag, riktande sig mot utomäktenskapligt könsumgänge
i allmänhet. När det gällde lagstiftning på förevarande område, torde
man vara nödsakad att låta den synpunkten gälla, att en till myndig ålder
kommen medborgares leverne och förehavanden i sexuellt hänseende hörde privatlivet
till och ej borde i och för sig göras till föremål för samhällets ingripande.
Denna princip kunde dock ej tillåtas gälla utan alla undantag. Sålunda
finge det ur samhällets synpunkt anses befogat att ingripa, då någon,
vare sig man eller kvinna, genom lösaktigt leverne sjönke så djupt, att han
bleve oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt liv, med
andra ord nedsjönke till en samhällsparasit, som icke genom ordnat arbete eller
eljest hederlig verksamhet så att säga gjorde rätt för sig i samhället. I sådant
fall syntes goda skäl föreligga att giva samhället befogenhet att på lämpligt
sätt ingripa för tillrättaförande av dessa i högre eller mindre grad av förfall
stadda människor. Då de genom sitt lösaktiga levnadssätt sprede smitta av
såväl moralisk som kroppslig art, tedde sig detta berättigat även ur socialhygienisk
synpunkt. Man borde därvid lika litet som i fråga örn den sexuellt
vanartade ungdomen göra skillnad mellan män och kvinnor. I vilketdera fallet
som helst gällde det att genom samhällets ingripande, i såväl individernas
eget som samhällets intresse, söka återföra dessa individer, vare sig män eller

Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

kvinnor, till ett hederligt och samhällsnyttigt liv. Detta borde enligt de sakkunnigas
mening utgöra den principiella grunden för lagstiftningen i ämnet.
Det bleve sålunda även här förbättringssynpunkten, som i viss mån borde bliva
den bestämmande. Örn man sökte lösa frågan på sådant sätt, kunde denna
i dess helhet lyftas upp på ett högre plan; och en del av de svårigheter, som
eljest skulle möta lagstiftaren vid lösande av detta i alldeles särskild grad
svåra och omstridda spörsmål, kunde därigenom måhända undvikas. Härom
hade man också under diskussionen i ämnet i allmänhet varit tämligen ense, och
någon annan ståndpunkt hade i stort sett ej heller intagits i de båda tidigare
förslagen i ämnet, ehuruväl man där sökt lösa uppgiften på skilda sätt. I
varje fall finge man emellertid nog göra klart för sig, att det torde vara mycket
svårt, för att icke säga omöjligt, att finna en lösning, som i allo kunde tillfredsställa
olika meningsgrupper. Man finge nöja sig med att söka nå fram
till en lösning, som kunde tänkas — samtidigt som den vore praktiskt genomförbar
— i viss mån tillfredsställa flertalet av dem, som verkligen vore besjälade
av önskan, att det måtte sättas gräns för detta samhällsonda och att samhället
måtte bringa hjälp och skydd åt de beklagansvärda människor det här
gällde.

I fråga örn genomförandet av de sålunda angivna principerna skilde sig det
av de sakkunniga år 1929 framlagda förslaget i väsentliga avseenden från de
båda föregående. Det betraktelsesätt, som kommit till uttryck i 1926 års förslag,
borde enligt de sakkunnigas uppfattning, såsom redan av det förut anförda
torde framgå, icke läggas till grund för lagstiftningen i ämnet. Det avgörande
borde ej vara, huruvida en prostituerad för otukts övande betingade sig
ekonomisk ersättning; detta vore endast av sekundär betydelse. Den avgörande
faktorn borde, som redan antytts, i stället vara, huruvida personen i
fråga, man eller kvinna, förfallit till ett sedeslöst leverne av så svår beskaffenhet,
att det måste betecknas såsom samhällsskadligt. Då förelåge — under
vissa ytterligare betingelser, som längre fram skulle angivas — anledning för
samhället att ingripa för att söka tillrättaföra honom.

Enligt den uppfattning, åt vilken sålunda givits uttryck, borde lagstiftningen
ej vara riktad mot prostitutionen såsom sådan (benämningen »prostitution»
borde för övrigt icke i lagtexten komma till användning). Företeelsen borde
icke ses vare sig ur kriminell synpunkt, såsom i äldre tid skedde, eller ur ordnings-
eller polissynpunkt, såsom under den förut rådande reglementeringens
tid varit fallet, utan man borde även i lagstiftningen i främsta rummet anlägga
sociala och socialhygieniska synpunkter på denna företeelse; det borde med
andra ord anordnas och utföras ett socialt hjälparbete bland dessa förkomna
individer. Därigenom finge denna verksamhet från samhällets sida en annan
innebörd och ett annat syfte än den enligt gällande lag praktiserade ordningen.
En förutsättning för att den sålunda tänkta anordningen skulle med framgång
kunna genomföras vore, att skydds- och räddningsverksamheten bland de till
sedeslöst leverne hemfallna utövades av därför iämpade organ, bestående av
för uppgiften kompetenta personer, och att frivilliga krafter på området i
största möjliga utsträckning anlitades.

Då med den lagstiftning mot sedeslöst leverne, varom här vore fråga, åsyftades
att ingripa mot sådant leverne, som yttrade sig på samhällsskadligt sätt,
torde det ej kunna åberopas något skäl, varför skillnad i lagen skulle göras
mellan män och kvinnor, som gjorde sig skyldiga till dylikt leverne, utan ingripande
borde i sådant fall uppenbarligen ske lika mot båda könen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

Slutligen hade de sakkunniga erinrat, att socialstyrelsen i ett avgivet utlåtande
i ämnet framhållit, att yrkesmässig skörlevnad, där den förekomma i
större omfattning eller framträdde fräckt och ohöljt, måste anses ägnad att
medföra för samhället betänkliga verkningar, bl. a. därigenom, att de prostituerade
genom olovliga tillgrepp, som vanligen ej beivrades, samt genom samliv
med brottslingar, vilka de hjälpte, ej sällan också vore kriminellt betonade,
varför samhället ej gärna torde kunna underlåta att reagera mot prostitutionen.
De sakkunniga ansåge också, att av nu anförda skäl så borde ske. Samhällets
ansträngningar måste därvid — i enlighet med socialstyrelsens i samma
utlåtande framhållna mening — främst inriktas på de unga kvinnornas
upprättande. Det vore genom verkställda undersökningar styrkt, att prostitutionen
till allra största delen rekryterades av flickor i omyndig ålder. Skedde
omhändertagande på ett tidigt stadium, kunde ännu utsikt förefinnas till
räddning, men ju längre de ohindrade fått ägna sig åt skörlevnad, desto mindre
bleve utsikten därtill, såsom naturligt vore. I första hand borde emellertid
städse försökas att tillrättaföra och upprätta de på avvägar komna, och allenast
i de fall, då återfall förelåge och då rättelse genom hjälpåtgärd befunnes
utsiktslös, borde tvångsåtgärd tillgripas. Någon annan form härför än internering
i lämplig anstalt torde därvid icke stå till buds.

Av det sålunda anförda framginge enligt de sakkunniga, att prostitutionsföreteelsen
endast i begränsad omfattning kunde bliva föremål för ingripande
från samhällets sida. Det återstode att behandla de särskilda förutsättningar,
som ansetts böra stadgas, för att lagen i denna del skulle äga tillämplighet.

Den allmänna förutsättningen för ingripande från samhällets sida mot de
personer, örn vilka här vore fråga, hade formulerats sålunda, att lagen skulle
gälla dem, som vore hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser.
Med denna formulering hade man velat få fram, att personens hela livsföring
skulle kännetecknas av sedeslöshet eller lösaktighet. Även manliga prostituerade
folie under dessa bestämmelser.

Beträffande vidare förutsättningar för lagens tillämpning borde man skilja
mellan omyndiga (i åldern 18—21 år) och till myndig ålder komna personer.
Det hade redan sagts att, om lagen på denna punkt skulle bliva effektiv, det
vore av största vikt att beträffande de unga, som finge antagas i regel ännu
vara påverkbara i fråga örn ändring i levnadssättet, kunna ingripa på ett så
tidigt stadium som möjligt. Samhället borde därför i deras eget intresse äga
befogenhet att ingripa till dessa ungas skydd och räddning, så snart de till
följd av sitt leverne löpte uppenbar fara att bliva oförmögna till hederlig självförsörjning
och samhällsnyttigt liv, såsom lagbestämmelsen i denna del avfattats.
Genom denna formulering, som väsentligt skilde sig från den i 1926
års förslag förekommande, för både äldre och yngre personer gällande indikationen
»vanemässigt bereder sig inkomster genom otukt», hade de sakkunniga
velat giva ingripandet från samhällets sida en annan och djupare
innebörd.

Beträffande åter till myndig ålder komna personer kunde man, på sätt redan
framhållits, icke låta samma bestämmelser gälla som i fråga örn omyndiga.
Så länge de, ehuru förfallna till sedeslöshet av angiven beskaffenhet, likväl
ägnade sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjde sig och sålunda
fjdlde en nyttig funktion i samhället, kunde de icke betecknas såsom
samhällsparasiter, och då förelåge enligt den uppfattning, som lage till grund
för den föreslagna lagstiftningen, heller icke någon giltig anledning från
samhällets sida att ingripa mot dem endast på grund av det klandervärda i
deras sexuella liv. Men ägnade de sig ej åt ordnat arbete eller försörjde de sig

Kungl. Maj:ts proposition nr #40.

ej på hederligt sätt, då förelåge fog för ingripande mot dem på grund av deras
asociala och samhällsskadliga liv. Huvudbetingelserna för ingripande enligt
förevarande lag gentemot myndig person bleve sålunda, att han eller hon vore
hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser samt icke ägnade
sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjde sig. Dessa betingelser
gällde lika för män och kvinnor. Även i nu angivna hänseende skilde
sig förevarande förslag från 1926 års förslag därutinnan, att lagens tillämplighetsområde
på denna punkt begränsats på ett annat och mindre omfattande
sätt. Då det nu föresloges en ny lagstiftning på detta ömtåliga område, till
syfte och innehåll olika hittills tillämpad lag i ämnet, torde också försiktigheten
bjuda att ej göra lagens tillämplighetsområde alltför vidsträckt. Man
hade därför ansett sig ej kunna föreslå ett ingripande från samhällets sida
i alla de fall, då de angivna förutsättningarna förelåge, utan föreslagit ytterligare
särskilda betingelser, som skulle förefinnas, för att lagens tillämpning
skulle kunna ifrågakomma.

Dessa betingelser ginge ut därpå, att det sedeslösa levernet antingen hade till
följd omyndig ungdoms förledande till otukt eller åtminstone åstadkomme
särskild fara därför eller toge sig uttryck i offentlig provokation till otukt,
som störde anständigheten eller eljest väckte förargelse, eller för närboende eller
andra vore grovt störande. Vad särskilt de unga beträffade, vore ungdomens
skyddande mot förförelse eller förledande till otuktigt leverne ett önskemål, i
fråga örn vilket de flesta torde vara ense, att det genom lagstiftning i ämnet
borde tillgodoses.

Såsom kännetecknande för här avsedda, mera svårartade former av samhällsskadlig
sedeslöshet syntes med fog kunna sägas, att de individer, örn vilka här
vore fråga (här avsåges ej personer i omyndig ålder), i allmänhet kunde läggas
till last, att de ofta droge in unga personer i sitt sedeslösa leverne och förledde
dem till otukt eller genom sitt leverne åtminstone åstadkomme en fara därför,
att de plägade å allmän plats utbjuda sig till otukt, ofta på ett sätt, som vore för
anständigheten störande eller eljest förargelseväckande, samt att de ofta, utan
hänsyn till närboende eller andra, genom sitt leverne verkade grovt störande. Det
vore här emellertid icke fråga örn enstaka handlingar, som kunde beivras enligt
strafflagen, ehuruväl även detta undantagsvis kunde förekomma, t. ex. i form
av tukt och sedlighet sårande handling eller förargelseväckande beteende å
offentlig plats, utan en ofta förekommande iteration av angivna handlingar;
det vore hela den samhällsskadliga livsföringen, som sålunda karakteriserade
dessa individer, vilka nedsjunkit till att parasitera på samhället. På
ungefär analogt sätt skedde enligt alkoholistlagen ingripande mot och omhändertagande
genom internering av personer, som genom upprepat fylleri visat
sin asocialitet och bristande förmåga till ett samhällsenligt liv. Den principiella
likheten mellan dessa två fall vore ganska påtaglig.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hade de sakkunniga avfattat
bestämmelserna örn samhällsskadlig sedeslöshet i vad de avsåge de särskilda
villkor, som utöver i det föregående angivna huvudbetingelser ansetts erforderliga,
för att ingripande enligt lagen skulle kunna äga rum gentemot till
myndig ålder komna personer. Det hade därvid ansetts särskilt önskvärt att
undvika den i 1926 års förslag upptagna formuleringen, att någon »genom sitt
levnadssätt är vådlig för allmän sedlighet, ordning eller säkerhet».

En lag av det innehåll, som sålunda angivits, komme även att möjliggöra
räddningsarbete Irland prostituerade ynglingar, något som erfarenheten visat
vara i hög grad behövligt i våra största städer. Samhället torde genom den
sålunda föreslagna lagstiftningen få möjlighet och medel i sin hand att åtkomma
det sedeslösa levernet i dess samhällsskadligaste och farligaste yttringar,

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

och härmed torde man hava ernått allt vad under nuvarande förhållanden genom
lagstiftning stöde att vinna.

Särskild Frågan, huruvida åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art
angående åt- behandlas i samma lag som det egentliga lösdriveriet eller i en lag för
gärder mot sig, har varit föremål för särskilt övervägande.
leverne? ^ 1929 års förslag anföres därom bland annat följande.

Olika meningar _hade yppat sig i frågan. 1922 års förslag innehölle, såsom
förut antytts, ej några, särskilda bestämmelser örn åtgärder mot prostitutionen,
vilket emellertid berodde därpå, att ingripande mot prostituerade enligt nämnda
förslag ansågs kunna ske nied stöd av den allmänna bestämmelsen i förslagets
1 §, under vars definition på lösdriveri även prostitutionsföreteelsen
ansågs falla. _ I 1926 års förslag vore åtgärder mot det egentliga lösdriveriet
och mot prostitutionen behandlade i samma lag. Till stöd därför kunde anföras
bl. a., att prostitutionen till huvudsaklig del hade sin grund i samma förhållanden
som det egentliga lösdriveriet, nämligen i vederbörandes benägenhet
för lättja, sysslolöshet samt olust till arbete och ordnad verksamhet överhuvud.
Det hade i detta hänseende också sagts, att prostitutionen vore den speciella
form, i vilken det kvinnliga lösdriveriet toge sig uttryck (se professor O. Funbergs
skrift: »Örn s. k. lösdrivare och deras behandling»). Även örn båda
företeelserna sålunda till en del bottnade i samma personliga förutsättningar hos
män och kvinnor, vore det dock å andra sidan ovedersägligt, att företeelserna i
annat hänseende vore artskilda därigenom, att prostitutionen sammanhängde
med människans könsliv. På grund därav måste, när det gällde bekämpande
av prostitutionsföreteelsen, i viss mån andra synpunkter än i fråga örn lösdriveriet
anläggas samt ingripandet från samhällets sida bliva av ömtåligare
art och ske på ett varsammare sätt. Prostitutionen vore ock i olikhet mot lösdriveriet
i dess mest typiska form, kringstrykandet från en ort till annan,
nästan uteslutande ett storstadsproblem. På grund av den antydda artskillnaden
hade även enligt 1926 års förslag olika samhällsorgan ansetts erforderliga
för ingripande mot det egentliga lösdriveriet och mot samhällsskadlig
sedeslöshet. De flesta torde också vara ense örn, att dessa två företeelser från
det allmännas sida måste bekämpas med olika''medel och olika behandlingsmetoder,
örn ett gott resultat skulle kunna uppnås. Det vore då naturligt, att dessa
olikartade samhällsföreteelser var för sig krävde särskilda bestämmelser.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det tillkomma ett rent kommunalt organ
att i första hand taga hand örn dem, som hemfallit till ett sedeslöst leverne av
samhällsskadlig art. Frågan örn de unga kvinnornas räddning från ett sedeslöst
liv vore också av ömtålig beskaffenhet och i hög grad av social natur, och
vid arbetet därmed borde framför allt socialhygieniska synpunkter vara avgörande.

Emellertid ansåge de sakkunniga det ej kunna bestridas, att de båda företeelsernas
behandling i en och samma lag medförde åtskilliga fördelar i formellt
hänseende, och att en sådan anordning ur denna synpunkt torde framstå såsom
enklare och vara att föredraga. Då meningarna på denna punkt emellertid
visat sig starkt gå i sär, hade de sakkunniga stannat vid att framlägga två
till sakinnehållet lika alternativ till lagtext, det ena, alternativ A. med uppdelning
på två lagar och det andra, alternativ B, upptagande båda företeelserna i
en gemensam lag.

Uppenbart vöre dock, att även för det fall, att de föreslagna lagbestämmelserna
framlades i form av två skilda lagar, dessa i det sammanhang, vari frågan
nu komme före, vore att betrakta allenast såsom delar av ett och samma

Kungl. Majlis proposition nr Sibo.

lagstiftningsförslag, varav den ena delen ej kunde eller borde antagas, utan att
även den andra delen bleve antagen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över 1929 års förslag i denna del anfört
följande:

»Vid granskningen må först upptagas ett spörsmål, vilket synes böra föranleda
en viss omläggning av förslaget med ty åtföljande omgrupperingar och
jämkningar i lagtexten.

Det förberedande lagstiftningsarbetet har, såsom nämnts, kännetecknats av
strävanden att ernå ökad differentiering i samhällets hithörande skyddsåtgärder,
ej minst för att bereda underlag för förebyggande inskridanden av mildare
natur. I samband härmed har man givetvis också att tillgodose det betydelsefulla
önskemålet att ej med sådana åtgärder av förebyggande natur äventyra
att brännmärka den, som skall upprättas. Helt naturligt vill man, att dessa
strävanden ej skola stanna vid uttalandet av allmänna önskemål, utan att de
skola komma till uttryck genom direkta anvisningar i lagtexten.

Härvid inställa sig emellertid enligt sakens natur stora svårigheter. De
individer, varom fråga är, torde visserligen kännetecknas av ett gemensamt
drag, nämligen en viss medfödd eller förvärvad arbets skygghet och en därur
framspringande benägenhet att pdirasitera. Denna parasitism visar emellertid
en stor, örn man så får uttrycka det, anpassningsförmåga, och framträder,
varhelst och närhelst samhällslivet öppnar en blotta, som bereder individen
möjlighet att med olovliga medel och utan arbete tillgodogöra sig frukterna
av andras mödor. Så till exempel framträdde den under gångna tider, då jordbruket
var huvudnäringen framför andra, vanligast och mest typiskt i det
vagabonderande bettleriet, d. v. s. i lösdriveriet i dess ursprungliga bemärkelse.
Med stadsnäringarnas uppblomstring äro städerna numera långt mer än förr
lockande för motsvarande individer.

Denna fortgående anpassning giver åt samhällsföreteelsen ständigt växlande
yttringar, som äro synnerligen svåra att fånga i fasta definitioner. Emellertid
har man i dessa växlande yttringar velat finna grundvalen för den differentiering
av klientelet, som man i förevarande syfte söker ernå.

I 1926 års betänkande ville förslagsställaren uppdela klientelet å ena sidan
i bettlare och kringstrykare och å andra sidan i kriminella, prostituerade och
vissa andra samhällsvådliga. Den livsföring, som kännetecknade de förra,
skulle principiellt motivera ett mildare förfarande än de senares.

I föreliggande betänkande är en liknande gräns uppdragen, men mellan å
eria sidan dem, som äro hemfallna åt lösdriveri i förslagets mening, och å
andra sidan dem, som äro hemfallna åt »sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art». Det är den senare typen, som här anses motivera det principiellt mildare
förfarandet.

I sitt utlåtande över 1926 års förslag förklarade sig styrelsen ej kunna
gilla, att såsom grund för en differentiering foges de yttringar, i vilka lösdriveriet
framträdde. Även om man bortsåge från förhållandet, att i verkligheten
inga skarpa gränser kunde uppdragas mellan olika kategorier av lösdrivare,
syntes valet av åtgärder böra ske med hänsyn icke till den tillfälliga yttring,
i vilken lösdriveriet framträdde, utan till graden och arten av förfall samt
till åtgärdernas ändamålsenlighet i det individuella fallet. Vidare framhölls,
att det mildare förfarande, som föreslagits i fråga om bettlare och vagabonder,
synts hava förestavats av omsorgen örn nödställda samt oförvållat arbetslösa,
vilka under vandring sökte arbete, alltså tvenne grupper, vilka över huvud taget
ej borde avses i lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO

Det synes, som om en liknande erinran kan riktas även gentemot det nu
föreliggande förslaget. Sant är visserligen, att sådan sedeslöshet, som åsyftas,
är en specifik företeelse. Emellertid må framhållas, att den sexuella
promiskuiteten såsom sådan, om än moraliskt förkastlig, ej är avsedd att hänföras
under lagstiftningen, ej ens där den framträder i sin väl mest utrerade
yttring, nämligen prostitution. Härvid må frågan örn sedeslös ungdom i
åldern 18—21 år lämnas åsido såsom ett speciellt spörsmål, vilket i det
följande skall beröras särskilt för sig. Med den moderna uppfattning, som
är rådande i dessa frågor, torde en dylik läggning av lagstiftningen också vara
att förorda.

Det vill förefalla, som örn den speciella grannlagenhet, vilken enligt lagförslaget
skall känneteckna åtgärderna mot den sedeslöse, närmast förestavats
av omsorgen att framhäva den varsamhet, med vilken den sexuella promiskuiteten
såsom sådan skall behandlas. Den, som hemfaller häråt, skall emellertid
över huvud taget ej enbart på sådan grund göras till föremål för skyddsåtgärder,
lika litet som den nödställde eller den kringvandrande oförvållat
arbetslöse var avsedd att behandlas enligt den lag, som förordades i 1926 års
betänkande.

I den föreslagna sedeslöshetslagen har, i den formella könslikställighetens
intresse, ingen åtskillnad gjorts mellan män och kvinnor. Sålunda vill det
synas, som örn manliga prostituerade och måhända även sutenörer, dessa ofta
kriminella och för allmän ordning och säkerhet farliga typer, vilka allmänt
torde betraktas såsom särskilt djupt sjunkna och utpräglat antisociala, allenast
på grund av sin sedeslöshet borde kunna påräkna det mera varsamma förfarande,
som sedeslöshetslagen föreskriver.

I 1 §_av förslaget till lösdriverilag göres intet förbehåll, att lagen såsom
sadan ej skulle avse kvinnor. Undantag göres däremot —• och detta obetingat
— för dem, som motsvara de i sedeslöshetslagens 1 § angivna specifika
indikationerna. Detta skulle leda till konsekvenser, som näppeligen av
de sakkunniga åsyftats eller som i praktiken skulle kunna upprätthållas, något
som torde belysas av följande konstruerade exempel.

En prostituerad kvinna, som fyllt 21 år, men som varken till otukt förleder
ungdom eller stör anständigheten eller dylikt — angivet i 1 § av sedeslöshetslagen
— kan enligt förslaget ej behandlas enligt nämnda lag. Örn hon emellertid,
vilket ofta torde vara fallet, undandrager sig att efter förmåga ärligen
försörja sig och härjämte exempelvis låter barn bettla för sin räkning, gör hon
sig uppenbarligen förfallen till lösdriveri och bör behandlas därför. Bland
annat må hon inställas inför förhörsmyndigheten.

Men örn lion tillika exempelvis väcker allmän förargelse å plats, som i 11
kap. 15 § strafflagen sågs, angiver 1 § 3 mom. lösdriverilagen kategoriskt,
att hon skall behandlas enligt sedeslöshetslagen. Hon skall alltså just på
grund av sitt förargelseväckande beteende göras till föremål för behandling av
den kommunala skyddsnämnden i stället för, såsom eljest skolat ske, av den
polisbetonade förhörsmyndigheten.

Sedeslösheten i förening med det förargelseväckande beteendet skulle alltså
här framstå såsom en så att säga förmildrande omständighet. En dylik konsekvens
torde varken vara avsedd eller lämplig.

Det kan befaras, att kompetenskonflikten i fråga kan giva anledning till
andra vittutseende konvekvenser. Hela förslaget till sedeslöshetslagen har
dikterats av en strävan att komma bort från systemet att behandla prostituerade
såsom lösdrivare och att i stället nå fram till ett ändamålsenligare, mera humant
betonat förfarande samt att därvid helt fritaga sådana — vuxna — kvinnor,
vilkas sedeslösa liv ej tager sig för samfundslivet besvärande yttringar.

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

I sådant syfte har åt definitionen på sedeslöst leverne av samhällsskadlig art
med avsikt givits en mycket snäv definition i 1 § av sedeslöshetslagen.

Vid lagtillämpningen kan det emellertid komma att visa sig ofrånkomligt
att inskrida mot prostituerade, vilkas vandel är samhälleligt stötande, ehuru
den dock ej täckes av sedeslöshetslagens snäva definition på sedeslöst leverne
av samhällsskadlig art. Av omständigheternas makt kan detta få till följd, att
inskridandet, tvärt emot vad som varit avsett, sker enligt lösdriverilagen,
vars 1 § ofta faktiskt torde vara tillämplig. Sålunda torde det i sistnämnda
lagrum använda uttrycket »på ohederligt sätt söker förskaffa sig medel till
sitt uppehälle» härvid kunna åberopas. Det samhälleliga skyddsintresset torde
kunna göra sig gällande med sådan styrka, att den praktiska lagtillämpningen
eller vidtagna lagändringar bryta sönder de genom lagförslaget avsedda reformerna.

Enligt förslaget kan vidare en tjuguårig yngling, som under enständig lättja
hängiver sig åt bettleri, av förhörsmyndighet behandlas för lösdriveri, under
det att en gammal, oförbätterlig prostituerad, som grovt stör anständigheten
och som väcker allmän förargelse, skall behandlas av den kommunala skyddsnämnden.
Den förre äger polisman anhålla (7 § i lösdriverilagen); den senare
åter skall kallas till inställelse (5 § i sedeslöshetslagen) och så vidare. Ett
rakt motsatt förfarande synes sakligt riktigare och lämpligare.

Med de anförda exemplen har styrelsen sökt belysa, att sedeslösheten i och
för sig icke bör vara avgörande vid valet av samhälleliga skyddsåtgärder eller
motivera en uppdelning i två skilda lagstiftningsområdön, vare sig nu dessa
redaktionellt hållas i sär såsom två olika lagar (alt. A) eller såsom två olika
kapitel av en enda lag (alt. B). I stället vidhåller styrelsen sin uppfattning,
att ett mildare, mera varsamt förfarande städse bör tillgripas, där utsikt
finnes till ett tillrättaförande och där fara för ett brännmärkande av
individen genom andra åtgärder kan anses föreligga. I så måtto synes man
böra gå ett steg vidare på den i betänkandet inslagna vägen och utvidga förutsättningarna
till förmån för ingripanden av det varsamma slaget, vare sig det
gäller kvinnor eller män, sexuellt sedeslösa eller andra.»

För tillgodoseende av de sålunda angivna önskemålen böra enligt socialstyrelsens
mening bestämmelserna rörande lösdriveri och rörande sedeslöshet sammanfattas
i en lag, dock icke i enlighet med alternativ B i de sakkunnigas förslag
med bestämmelserna angående dessa företeelser åtskilda i två olika kapitel
utan i stället så, att fullt gemensamma bestämmelser skola gälla för dem
båda. Styrelsen anser, att i lagens 1 § böra upptagas samtliga förutsättningar
för lagens tillämplighet, och att denna paragraf till innehållet i huvudsak
bör ansluta sig till 1 §§ i de båda föreslagna lagarna enligt de sakkunnigas
alternativ A.

Vissa myndigheter hava uttalat sig i samma riktning som socialstyrelsen.

Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län yttrat, att de för befattning med
dem, som beträtts med sedeslöst leverne, föreslagna skyddsnämnderna syntes vara
av en över hövan tungrodd beskaffenhet samt att länsstyrelsen för övrigt ansåge
omotiverat, att särskild myndighet tillsattes för detta ändamål. Bestämmelser
saknades örn huru skulle förfaras med den, som gjort sig skyldig såväl
till sedeslöst leverne som lösdriveri i övrigt, varigenom kompetenstvister
kunde uppstå. Länsstyrelsen föresloge för den skull samt för undvikande av
sådana tvister, att samma förhörsmyndighet skulle taga befattning med alla
inom lagens ram fallande ärenden, således både dem rörande lösdriveri och dem
rörande sedeslöshet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.

Departe mentschefen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att särskilt enär åtgärder enligt
förevarande lag avsåges att vara lika tillämpliga på ynglingar och män som på
kvinnor, det syntes tvivelaktigt, huruvida, såsom regel, en vald skyddsnämnd
kunde ersätta polismyndigheten, vilken ju även kunde biträdas av valda ombud.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett en centralisation av de utav de
sakkunniga föreslagna myndigheterna i första instans, förhörsmyndighet och
skyddsnämnd, vara ofrånkomlig för uppnående av det med den nya lagstiftningen
avsedda målet. Denna länsstyrelse har därför föreslagit en enda för
uppdraget kvalificerad förhörsmyndighet för hela länet, stationerad i residensstaden,
och ansett, att åt en dylik förhörsmyndighet borde kunna givas en sådan
sammansättning, att den även vore skickad övertaga arbetet med tillrättaförandet
av de personer, som gjorde sig skyldiga till samhällsskadlig sedeslöshet.
Länsstyrelsen gör sig sålunda till tolk för den meningen, att samma
samhällsorgan borde handlägga ärenden rörande lösdriveri och rörande sedeslöshet.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava ock anslutit sig till denna mening. Stadsfullmäktige
hava ansett övervägande skäl tala för, att i fråga om åtgärder mot
sedeslöst leverne barnavårdsnämndens verksamhet utsträcktes att omfatta ungdom
intill 21, eventuellt 20 år, och funnit det även kunna ifrågasättas att åt
barnavårdsnämnden överlämna att omhändertaga ungdom under ovannämnd
ålder, som gjorde.sig förfallen till lösdriveri. Huruvida beträffande myndiga
personer en särskild lagstiftning mot samhällsskadlig sedeslöshet kunde anses
behövlig eller lämplig, hava stadsfullmäktige funnit i hög grad tveksamt. Men
därest en lagstiftning på detta område komme till stånd, anse stadsfullmäktige,
att den för behandling av ärenden rörande sedeslöst leverne av de sakkunniga
föreslagna skyddsnämnden väl borde lämpa sig att jämväl handlägga förhörs-
och hjälpfrågor i ärenden rörande lösdriveri. Skulle emellertid särskild
lagstiftning örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art ej komma
till stånd,, anse stadsfullmäktige ett oeftergivligt krav vara, att förhörsmyndigheten
i större städer erhölle en fylligare sammansättning än enligt
1929 års förslag, så att.åt de sociala synpunkterna och hjälpintresset gåves ett
avgörande inflytande vid handläggning av å densamma ankommande ärenden.

Stadsfullmäktige i Göteborg hava funnit det kunna vara föremål för tvekan,
huruvida tillräckligt bärande skäl förelåge för en helt olika organisation
av de myndigheter, som i första hand skulle behandla lösdriverifallen, och de
myndigheter, vilka hade till uppgift att i första hand ingripa mot de samhällsskadligt
sedeslösa.

Norrbottens läns landsting har uttalat sig mot speciallagstiftning rörande
samhällsskadlig sedeslöshet samt i stället förordat att, i den mån beträffande
till myndig ålder komna personer ingripande mot dylik sedeslöshet vore behövligt,
ingripandet borde ske enligt den föreslagna lösdrivarlagen samt andra lagar
och bestämmelser.

Slutligen må nämnas, att föreningen Sveriges stadsfiskaler också uttalat sig
mot inrättandet av skyddsnämnd och anser polismyndighet böra handlägga
ärenden angående samhällsskadlig sedeslöshet.

Beträffande först spörsmålet rörande omfattningen av ifrågavarande särlagstiftning
överhuvud har jag anslutit mig till den i 1929 års förslag uttalade
uppfattningen. I enlighet med förslaget anser jag alltså, att behandlingen av
bettleriföreteelsen bör helt överflyttas från fattigvårdslagen till förevarande
lagstiftning. Yad vidare angår de sedeslösa har ju stor tvekan rått angående
den rätta gränsdragningen, därvid meningsskiljaktigheterna framför allt rört

Kungl. Maj:ts proposition nr %kO.

de s. k.
nas individer, vilkas leverne är lika samhällsskadligt som deras, vilka icke hava
något yrke. Med hänvisning till hela syftet med och läggningen av förevarande
lagförslag, som ju framför allt tager sikte på den lättjefulla, parasiterande
livsföringen, har jag emellertid anslutit mig till de sakkunnigas uppfattning
att jämväl inom de sedeslösas kategori blott de, vilka undandraga sig ordnat
arbete, böra inbegripas under lagen. Dock har, av skäl som framgå av det
följande, från denna princip gjorts ett avsteg av betydande räckvidd beträffande
personer under 21 års ålder. I den mån övriga här avsedda fall under
särskilda omständigheter böra föranleda ett inskridande från samhällets sida,
torde detta vara ett ämne, som faller inom strafflagstiftningens ram.

En särskild fråga beträffande lagstiftningens omfattning är den, huruvida
de ungdomliga kategorierna böra innefattas under densamma. Denna
fråga avser närmast, huruvida ungdom i åldern 18—21 år, som är hemfallen åt
sedeslöst leverne, lämpligast bör behandlas enligt barnavårdslagen eller enligt
förevarande lag. Jag vill erinra, att enligt förstnämnda lag ungdom under 18
år, som av dylik anledning finnes vara i behov av skyddsuppfostran å hem eller
anstalt, intages å sådant skyddshem, som avses i 43 § i lagen. Kostnaderna
för dessa hem åvila kommunerna och landstingen, varjämte statsbidrag utgår
till bestridande av vissa kostnader för sådan skyddsuppfostran. Det har nu
ifrågasatts att utsträcka dessa regler att omfatta jämväl sedeslös ungdom i
nyssnämnda ålder. Om så skulle ske, erfordras emellertid omläggning och
ändring av barnavårdslagen i åtskilliga punkter. Därjämte skulle kostnadsfrågan
bereda svårigheter. När det gäller fall av sådant samhällsskadligt
levnadssätt, som här är i fråga, vare sig det yttrar sig i sedeslöst leverne eller
på annat sätt, bör, på sätt jag i annat sammanhang kommer att närmare utveckla,
statsverket ensamt vidkännas kostnaderna för den anstaltsvård, som
enligt myndighets beslut beredes dessa vanartade. Därest de, såsom antytts,
med tillämpning av barnavårdslagens bestämmelser skulle intagas i nämnda
skyddshem, borde fördenskull kostnaden för deras vård och uppehälle å hemmen
— i motsats mot vad som gäller beträffande övriga å samma hem intagna
— helt bestridas av statsverket, och särskilda regler fordrades alltså för lösande
av denna kostnadsfråga. Även i förevarande lagförslag lägges för övrigt
vid ingripande från samhällets sida huvudvikten på uppfostrande och hjälpande
verksamhet, som i första hand är avsedd just för de ungas tillrättaförande.
Såsom jag i fortsättningen torde få tillfälle att utveckla, är det också
avsett att vid vistelse å allmän arbetsanstalt de yngre åldrarna skola hållas
skilda från det äldre klientelet. I fråga örn de ungas behandling synes därför
ej någon fördel stå att vinna genom att hänföra dem under bestämmelserna
i en utvidgad barnavårdslag. Att ändra denna dithän, att den skulle omfatta
ungdom upp till 21 år, synes dessutom i och för sig icke lämpligt, allra
helst som på sin tid stark tvekan rådde örn att beträffande lagens tillämplighet
sätta åldersgränsen så högt som till 18 år. Även för vinnande av likformighet
och enhetlighet i behandlingen av de unga i åldern 18—21 år, vare sig
de äro vanartade i det ena eller andra hänseendet, synes det lämpligast att hän -

Kungl. Majers proposition nr &40.

föra dem alla under en och samma lag. Jag har därför ansett mig böra föreslå,
att all ungdom i nyssnämnda ålder, alltså även den, som är hemfallen
åt sedeslöst leverne av här avsedd beskaffenhet, skall behandlas enligt förevarande
lagstiftning. Det må i samband härmed redan här framhållas, att enligt
denna lagstiftning personer i åldern 18—21 år skola behandlas av samma
organ, som skulle hava omhändertagit dem, därest de skulle hava hänförts till
barnavårdslagen, d. v. s. barnavårdsnämnden.

Den omfattning, lagstiftningen således enligt min mening bör erhålla, framgår
av de definitioner å därunder inbegripna kategorier, som återfinnas i 2 och
3 §§ av lagförslaget. Dessa stadganden överensstämma väsentligen med sakkunnigförslaget;
till de smärre skiljaktigheter, som föreligga, torde jag få
återkomma vid specialmotiveringen.

Vad härefter angår frågan örn uppdelning av lösdrivar elementen i en mera
godartad och en mera svårartad grupp, på sätt i 1926 års förslag skett, ansluter
jag mig till den av socialstyrelsen och i 1929 års betänkande hävdade meningen,
att dylik uppdelning lämpligen icke bör göras. De senaste sakkunniga
hava i stället velat åstadkomma en principiell, strängt genomförd uppdelning
mellan egentliga lösdrivare och personer, som äro hemfallna åt samhällsskadlig
sedeslöshet. Väl är det riktigt, vilket ock socialstyrelsen synes anse,
att det i vissa hänseenden föreligger väsentlig olikhet mellan lösdriveri
och dylik sedeslöshet, men å andra sidan hava båda dessa samhällsföreteelser
väsentligen sin näring i samma förhållanden, nämligen i de ifrågavarande
personernas arbetsskygghet, benägenhet för lättja, sysslolöshet samt olust till
arbete och ordnad verksamhet över huvud. Det är samma slags samhällsparasitära
asocialitet i stort sett hos de egentliga lösdrivarna och hos de prostituerade,
ehuru den tagit sig olika yttringar. Vad angår manliga prostituerade
kan i särskild grad tvekan göra sig gällande, huruvida de rätteligen böra behandlas
enligt nämnda lag eller jämlikt den särskilda sedeslöshetslagen. Härtill
kommer, att de prostituerade ofta falla in även under de i 1 § i förslaget till
lösdrivarlag angivna förutsättningar, varav följer, att kompetenskonflikter
skulle kunna uppstå mellan de båda lagarna. Redan denna omständighet medför,
att annan lagteknisk uppställning i och för sig är önskvärd. Därtill
komma emellertid — och detta är av större vikt -— de av socialstyrelsen
och åtskilliga andra myndigheter emot en uppdelning framhållna synpunkterna,
enligt vilka icke sedeslösheten i och för sig utan fastmera arten och
graden av förfall, vare sig det gäller en lösdrivare eller en prostituerad, böra
vara avgörande vid valet av samhällets skyddsåtgärder mot dessa personer.
Åtgärdernas ändamålsenlighet i det individuella fallet bör sålunda, såsom socialstyrelsen
anfört, vara den bestämmande faktorn och ett mildare, mera varsamt
förfarande anlitas, där utsikt verkligen finnes till ett tillrättaförande,
vare sig det gäller män eller kvinnor, sexuellt sedeslösa eller andra.

På sålunda anförda skäl anser jag de bestämmelser om lagstiftningens tilllämplighetsområde,
vilka äro intagna i 1 § lösdriverilagen och 1 § sedeslöshetslagen
i 1929 års förslag, böra sammanföras i en paragraf, dock att särskild

Kungl. Maj tis proposition nr 2JjO.

bestämmelse erfordras beträffande personer i åldern 18—21 år, som äro hemfallna
åt sedeslöst leverne av i lagen närmare angiven beskaffenhet, vare sig de
falla in under de allmänna betingelserna eller icke. Huvudbetingelsen för
lagens tillämplighet enligt den föreslagna lösdriverilagen, nämligen att personen
i fråga undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig, bör — såsom
redan antytts för ett speciellt fall — gälla i avseende å alla de till myndig
ålder komna personer, som äro hemfallna åt dylikt leverne. Lagens samtliga
bestämmelser bliva med denna uppställning i samma utsträckning gällande
beträffande de därunder innefattade sedeslösa som i fråga örn de egentliga
lösdrivarna.

I detta sammanhang må även beröras frågan om lagens rubrik. Av det förut
anförda framgår, att bestämmelserna örn egentligt lösdriveri och örn samhällsskadlig
sedeslöshet enligt min mening böra sammanföras i en lag. Frågan
är då att finna en lämplig rubrik, som täcker båda dessa begrepp.

Socialstyrelsen har i denna del anfört följande.

»I förslagets alternativ B, där hela lagstiftningen sammanförts i en lag, har
såsom rubrik för denna föreslagits: »Lag örn åtgärder mot lösdriveri och mot
sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.» Det må erkännas, att svårigheterna
att finna en lämplig rubrik äro stora. Den sålunda föreslagna synes dock ej
vara fullt lycklig. Det är antagligt, att lagen, med hänsyn till rubrikens längd,
i dagligt tal komme att förkortas, sannolikt till »lösdriverilagen» eller »lösdrivarlagen».
Men det är just termen »lösdrivare» eller »lösdriveri», som ingiver
betänklighet. Denna är historiskt betingad. Den åsyftar ursprungligen
det vagabonderande klientelet, som emellertid numera ingalunda representerar
den enda eller ens den mest karakteristiska typen. Den har också i den allmänna
uppfattningen förknippats med så många felaktiga föreställningar och givit
anledning till så många vantolkningar beträffande arten av de samhällsföreteelser,
mot vilka lagstiftningen riktar sig, att den så att säga blivit förbrukad
och utnött. När man nu står i begrepp att företaga en verklig, djupt genomgripande
revision, synes det angeläget, att detta tydligt markeras även i lagrubriken.

Styrelsen föreslår, att lagen benämnes »lag örn skyddsåtgärder mot viss
samhällsskadlig vanart». Ordet »vanart» är av svenskt ursprung och har fullt
burskap. Det har visserligen hittills företrädesvis brukats örn ungdom, men
den livsföring hos vuxna, mot vilken man riktar sig, motsvarar vanart hos ungdom.
Nämnas må för övrigt, att förevarande klientel jämväl på grund av sin
ofta outvecklade, infantila läggning, intellektuellt och moraliskt kan jämföras
med vanartad ungdom. I förbigående kan också förtjäna nämnas, att möjligheten
att använda en enhetlig term på den jämlikt lagen omhändertagne, nämligen
den vanartade, medför vissa fördelar i form av förenklingar vid lagtextens
avfattning.»

Uttrycket lösdriveri synes numera mindre lämpligt såsom beteckning å det
levnadssätt, som lagen skall träffa. I själva verket torde allenast en mindre
del av klientelet vara att hänföra till de egentliga lösdrivarna. Särskilt beträffande
de unga sedeslösa, som skola falla under lagen, torde uttrycket böra
undvikas. Det av socialstyrelsen föreslagna ordet »vanart» hänför sig visserligen
närmast till barn och ungdom, men det synes mig användbart jämväl

Lagens rubrik.

Departe

ments chefcn.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sibo.

Kommunal
medverkan
vid lagens
tillämpning.

1929 års
förslag.

i fråga om sådana vuxna, som här äro i fråga. På grund härav och med hänsyn
till önskvärdheten av en kort och lätt citerad lagrubrik har jag ansett mig
höra föreslå beteckningen »vanartslag» såsom lagens rubrik, varvid en förklaring
på innebörden av ordet »vanart» enligt lagens mening skulle följa omedelbart
i lagens första paragraf.

Redan har blivit framhållet, att ett av de viktigaste önskemålen vid förevarande
lagrevision är att genomföra ett ökat kommunalt eller överhuvud lekman''
nainflytande vid behandling av här avsedda ärenden. Såsom en av de viktigaste
inom förevarande lagstiftning har denna fråga varit föremål för ingående
utredning i 1926 och 1929 års förslag.

I 1929 års betänkande har i detta ämne anförts bland annat följande.

Anknytning till de kommunala myndigheterna vore av gammalt datum i den
svenska lösdrivarlagstiftningen. Sålunda ankomme enligt 1833, 1846 och 1853
års försvarslöshetsförfattningar, som föreginge 1885 års lösdrivarlag, vissa
funktioner rörande försvarslösa på sockenstämma eller sockennämnd. Anordningen
med kommunal medverkan hade sålunda gamla anor i vårt land. En reminiscens
härav kvarstode i gällande författningar, dels i föreskriften i fattigvårdslagen
örn kommunala tillsyningsmän, dels ock i 1885 års lösdrivarlag (iö
§ 1 mom.) i stadgandet, att kommunalmyndighet och tillsyningsman böra låta
sig angeläget vara att bereda lösdrivare utväg till arbete. Detta stadgande
torde dock tyvärr ! stort sett hava blivit en död bokstav, som ej i någon vidare
mån kommit i tillämpning. Redan fattigvårdslagstiftningskommittén hade
framhållit, att berörda stadgande i själva verket angåve den väg, som man
måste gå, örn man ville taga hand örn lösdrivaren på annat sätt än genom de i
lösdrivarlagen anvisade ordinära tvångsåtgärderna. Kommittén, vilken bibehöll
polismyndighet såsom första instans för handläggning av ärenden rörande lösdrivare,
hade emellertid icke utformat några närmare bestämmelser örn kommunal
medverkan vid lösdrivarvården. Förslaget innehölle i denna del allenast (4 §)
föreskrift därom, att polismyndighet, som meddelade varning för lösdriveri,
borde vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle
och för sådant ändamål hade att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att
hänvända sig till bl. a. fattigvårdsstyrelse eller kommunal myndighet.

1926 års förslag intoge en helt annan ståndpunkt till frågan örn kommunal
medverkan vid behandling av lösdrivare. Enligt detta förslag skulle beträffande
bettlare och egentliga lösdrivare polismyndighets befattning med desamma
upphöra samt handläggning av sådana ärenden i första hand ankomma på ett
kommunalt organ, nämligen fattigvårdsstyrelsen eller av densamma utsedda
delegerade. Då det här företrädesvis gällde hjälpverksamhet, vidtagande av
förebyggande åtgärder, hade ett kommunalt organ ansetts äga större förutsättningar
härför än polismyndigheten, varjämte i detta sammanhang hänvisats till
fattigvårdslagens 26 §, enligt vilken fattigvårdsstyrelse är pliktig att i viss
män lämna sin medverkan till anvisande av arbete åt arbetsföra hjälpsökande.
Enligt samma förslag skulle det kommunala organet äga att hänvisa kriminella
eller eljest mera förkomna lösdrivarelement till polismyndighet. I

I yttranden över 1926 års förslag hade framförts starka betänkligheter mot
förslaget i denna del, bland annat av ett stort antal länsstyrelser, socialstyrelsen
samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet. I dessa yttranden framhölls,
att det vore synnerligen betänkligt att betunga en kommunal myndighet
med att i fråga örn bettlare och kringstrykande lösdrivare såsom första instans

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

handhava lagens tillämpning. De föreslagna bestämmelserna ställde både i
ekonomiskt och personligt hänseende alltför stora anspråk på de mindre
kommunerna, särskilt landskommunerna. Det betvivlades, att fattigvårdsstyrelserna
eller deras delegerade kunde hava vare sig förmåga eller villighet att
på någorlunda tillfredsställande sätt lösa de ifrågasatta uppgifterna; både tillräckliga
kvalifikationer och intresse för uppdraget torde ofta saknas. Man måste
också ställa sig tveksam till anordningen att öka fattigvårdsstyrelsernas
arbete med åtgärder, som delvis folie utanför deras egentliga uppgifter och som
för många förefölle mindre tilltalande. Synnerligen betänkligt vore ock, att
kostnaderna för ifrågavarande uppgifter i stor utsträckning skulle från staten
överflyttas å kommunerna, som därigenom, trots deras redan förut höga ekonomiska
belastning, skulle få nya och avsevärt ökade ekonomiska bördor. De
föreslagna bestämmelserna vore därför särskilt oändamålsenliga.

I 1929 års betänkande hava de sakkunniga för egen del anfört i huvudsak
följande.

De sakkunniga delade de betänkligheter, som framförts mot 1926 års förslag
i denna del. Väl vore det riktigt, och därom torde alla vara ense, att polismyndigheten
icke vore det bäst lämpade organet för utövande av hjälpverksamhet
och vidtagande av förebyggande åtgärder, men därav följde icke, att man
med nödvändighet måste helt avkoppla polismyndigheten från all befattning i
första instans med ärenden angående lösdrivare. Detta skulle ur annan synpunkt
vara mindre välbetänkt. På sätt ovan framhållits, vore lösdrivarna i
stor utsträckning kriminellt betonade; lösdriveri och brottslighet ginge på den
grund i ej ringa mån över i varandra. Då det vore polismyndigheternas sak
att svara för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i samhället, syntes
det varken tillrådligt eller försvarligt att helt upphäva den befattning med lösdrivare,
vilken polismyndighet såsom första instans nu hade. Den allmänna
rättsuppfattningen torde ej vara tillfredsställd med och samhället icke heller
betjänt med att förevarande lagstiftning lades efter^ riktlinjer, som skulle
präglas av alltför stor eftergivenhet och undfallenhet från samhällets sida gentemot
de asociala och ofta farliga element, om vilka här vore fråga. De åtgärder
mot lösdriveri, som i första hand borde vidtagas, borde visserligen, på
sätt ovan framhållits, vara av uppfostrande och tillrättaförande beskaffenhet,
men därför finge ej samhällets berättigade anspråk på ordning och säkerhet
eftersättas.

Till de sålunda anförda synpunkterna komme därjämte beträffande åtminstone
de mindre kommunerna på landsbygden den av ett stort antal myndigheter
framhållna omständigheten, att anordningen med fattigvårdsstyrelsen såsom
första instans i vissa lösdrivarmål säkerligen skulle bliva ineffektiv. Både
kvalifikationer och intresse för uppgifternas behöriga fullgörande skulle ofta
saknas. Varje ingripande mot lösdrivare måste, vare sig anhållande skedde eller
ej, börja med förhör och noggrann undersökning rörande personen i fråga.
Man torde svårligen kunna undvara föreskrift, att vad därvid förekomma
skulle protokollföras. I städer och större landskommuner skulle fattigvårdsstyrelsen
väl kunna gå i land med en dylik uppgift, men i mindre landskommuner
skulle fattigvårdsstyrelsen säkerligen ofta vara mindre lämpad att
fullgöra dessa uppdrag.

Då med den föreslagna anordningen kommunerna i stor utsträckning också
skulle drabbas av kostnader för lösdriveriets^bekämpande, skulle intresset i förevarande
hänseende inom en landskommun, såsom i en del yttranden också framhållits,
mången gång snarast gå ut på att söka bliva av med kringstrykande

Kungl. Maj:ts proposition nr ZkO.

lösdrivare genom att förmå dem att förfoga sig över gränsen till annan kommun.
Icke heller skulle det föreligga fog för eller vara med billighet förenligt
att i sådan utsträckning, som förslagets genomförande skulle hava till följd,
lägga kostnader för lösdriveriets bekämpande på kommunerna. Dessa kostnader
syntes principiellt sett till huvudsaklig del böra falla å staten.

Särskilt socialstyrelsen hade gjort sig till tolk för det önskemålet, att i organisationen
för samhällets åtgärder mot lösdriveriet måtte beredas plats åt ett
folkvalt lekmannaelement av kommunal natur. Styrelsen hade därvid framkastat
den tanken, att en sådan anordning ej behövde anknytas direkt till primärkommunerna,
utan att i varje landsfiskalsdistrikt kunde för ändamålet inrättas
ett särskilt organ, bestående av landsfiskalen och ett par bisittande lekmän,
utsedda efter förslag av fattigvårdsstyrelserna eller kommunalnämnderna
i distriktet, samt eventuellt även av enskilda på området verkande hjälporganisationer.
Statens inspektör för fattigvård och barnavård, som funnit kommunernas
medverkan vara oeftergivlig, hade i sin ordning föreslagit länet såsom
lämpligt område för denna medverkan.

De sakkunniga hade tagit fasta på de uppslag, som sålunda framkommit, och
särskilt funnit den tanken beaktansvärd att, enär små kommuner å landsbygden
sannolikt ofta icke kunde prestera kompetenta organ för medverkan vid hjälpåtgärders
vidtagande, det vore lämpligare att få till stånd större områden för
hjälpverksamhetens utövande. I detta avseende hade man föreslagit landsfiskalsdistrikten
eller kommunernas förening länsvis. De sakkunniga hade efter övervägande
av olika alternativ ansett detta spörsmål lämpligen kunna lösas så, att
vederbörande polismyndighet — i stad i regel polismästaren eller stadsfiskalen
och å landet landsfiskalen eller eljest polischefen i orten — jämte en kommunal
bisittare skulle utgöra den myndighet, vilken såsom första instans hade att handlägga
ärenden angående lösdrivare, d. v. s. hålla förhör med för lösdriveri anhållen
person och i övrigt verkställa undersökning i ärendet, vidtaga hjälpåtgärder
för hans tillrättaförande, anordna övervakning m. m. Denna myndighet
hade lämpligen ansetts böra benämnas förhör smyndighet. Emellertid borde, om
möjligt, även ombud för hjälporganisation, som vore verksam i orten, deltaga i
dessa ärendens handläggning. Genom en sådan anordning skulle obligatoriskt
en lekman deltaga i varje ärendes behandling, och i regel skulle det bliva två,
som komme att göra det.

Beträffande åter sättet för utseende av nämnda kommunala ombud hade de
sakkunniga i anslutning till statens fattigvårdsinspektörs förslag funnit detta
lämpligen kunna ske länsvis, dock icke genom val av organ för primärkommunerna
utan hellre genom val av landstinget såsom den för länets alla kommuner
gemensamma representationen. Åtskilliga praktiska fördelar syntes vara förenade
med en sådan anordning. Då förhör med person, som för lösdriveri anhållits
i en kommun å landsbygden, såsom regel komme att hållas å ort, där
landsfiskalen vore bosatt, skulle det bliva förenat med åtskillig omgång och
tidsspillan samt i viss mån jämväl med kostnader, därest ett ombud från just
den kommunen för varje dylikt förhör skulle resa in till landsfiskalens bostadsort.
Frånsett den ej oviktiga kostnadssynpunkten skulle en dylik anordning
för förhörsledaren (polismyndigheten) i ej ringa grad kunna fördröja handläggningen
av dessa ärenden och i varje fall försvåra en smidig och snabb
procedur i desamma.

Enligt den av de sakkunniga tänkta anordningen skulle landstinget för ändamålet
utse ombud i varje stad och å de platser, där landsfiskal vore bosatt,
vidare i de köpingar och municipalsamhällen, där annan polisman vore förordnad
såsom polischef. Ordnades det med kommunala ombud på detta sätt,
skulle dessa i regel ej behöva företaga någon resa för deltagande i förhör med
anhållen lösdrivare, då det nämligen alltid förutsattes, att det skulle finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 2bO.

något å förhörsorten bosatt ombud att tillgå. Därtill komme, att landstinget
hade betydligt större möjligheter än landskommunerna i allmänhet att finna
för uppdraget skickade personer på de större orter i länet, om vilka i allmänhet
bleve fråga. Det sade sig självt, att i stad, som ej deltoge i landsting, dylika
kommunala ombud borde utses av stadsfullmäktige.

Det hade från många håll framhållits, att kommunalt organ ^ägde större
förutsättningar än polismyndigheten att med utsikt till framgång vidtaga
hjälpåtgärder för lösdrivares tillrättaförande. Detta torde i allmänhet vara
riktigt. I enlighet med vad i 1922 års förslag gjorts gällande, ansåge de sakkunniga,
att det bästa resultatet i detta hänseende likväl torde vara att påräkna
av den enskilda hjälpverksamhet, som bedreves av sociala hjälporganisationer.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle förhörsledare, kommunalt ombud
och ombud för hjälporganisation i förening söka vidtaga sådana hjälpåtgärder,
som i varje särskilt fall kunde ifrågakomma, och framför allt söka
vara behjälpliga med anskaffande av arbete åt dem, som vore föremål för behandling.
Det hade varit under övervägande, huruvida åt lagen borde givas
sådan avfattning, att det i förekommande fall skulle ankomma endast på de
två ombuden att svara för hjälpåtgärders vidtagande, men desakkunniga hade
ansett det ej vara påkallat att genom lagens formulering i sådan riktning befria
förhörsledaren från medverkan vid dylika åtgärders vidtagande. Det
vore ej otänkbart, att t. ex. en landsfiskal ibland genom sina personliga relationer
lättare än ombuden kunde skaffa arbete åt en under behandling varande
person, som ville tillrättaföras. A andra sidan lage det i sakens natur, att det
närmast skulle ankomma på de i ärendets handläggning _ deltagande ombuden
att söka anvisa arbete åt personen i fråga eller vidtaga eljest tjänliga åtgärder
för hans rättelse, såsom att föranstalta om hans omhändertagande av anhöriga
eller andra enskilda personer, som vore villiga att lämna sin medverkan för hans
återförande till ett ordentligt och samhällsnyttigt liv. Lagtillämpningen kunde
sålunda förväntas gå och borde gå i den riktningen, att arbetet med vidtagande
av förebyggande och hjälpande åtgärder i främsta rummet komme att
vila på lekmannaombuden, ehuruväl förhörsledaren icke borde vara fritagen
från skyldighet att bidraga till sådana åtgärders genomförande, i den mån
han vore i tillfälle därtill.

På grund av vad sålunda anförts ansåge de sakkunniga, att i avseende å
såväl ärendenas formella behandling som möjligheten att åstadkomma effektiva
hjälpåtgärder den ändamålsenligaste anordningen vore, att. polismyndigheten
ledde förhör och undersökningar i ärenden angående lösdrivare men vid
sin sida hade ett kommunalt ombud såsom bisittare med rätt för denne att
deltaga i ärendenas handläggning och avgörande samt att till protokollet anteckna
sin avvikande mening, därest beslutet utfölle annorledes, än han ansåge
rätt eller lämpligt, varjämte ombud för hjälporganisation, om möjligt, borde
vara tillstädes och jämväl deltaga i handläggningen.

Beträffande ingripande mot samhällsskadlig sedeslöshet föreslogo de sakkunniga,
att första instansen för handläggning av dithörande ärenden skulle utgöras
av ett kommunalt organ, som skulle intimt samarbeta med enskilda hjälporganisationer.
Med hänsyn till den sociala hjälpverksamhet, varom här vore fråga,
ansågs en sådan anordning vara den lämpligaste för åstadkommande av goda
resultat. De sakkunniga föreslogo inrättandet för ändamålet av en särskild
nämnd, kallad skyddsnämnden. Vad angår dess sammansättning m. m. torde
jag få hänvisa till 1929 års betänkande (sid. 109—111). Då enligt förevarande
förslag, såsom av det anförda framgår, såväl egentliga lösdrivare som åt sedes Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 2iO.'') b

Kungl. Maj:ts proposition nr Sid.

Yttranden
över 1929
års f örslag.

löst leverne hemfallna personer skola behandlas enligt samma bestämmelser och
av samma organ, har därmed frågan örn inrättande av en särskild nämnd för
nyssnämnda uppgifter förfallit.

I åtskilliga yttranden hava framförts erinringar beträffande den av de sakkunniga
föreslagna förhörsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har i denna del anfört bland annat följande:

»Den viktigaste funktionen beträffande den förebyggande och uppfostrande
verksamheten åvilar förhörsmyndigheten. För att den ifrågasatta nya lagstiftningens
anda och mening skall kunna förverkligas, fordras av dessa förhörsmyndigheter
ett icke ringa arbete, ett levande socialt intresse samt psykologisk
blick och omdöme.

Länsstyrelsen har den uppfattning, att nämnda förutsättningar komma att
saknas hos en stor del av de många förhörsmyndigheterna, för Kopparbergs läns
vidkommande uppgående till ett 40-tal. Avlägsenheten från residensstaden, där
arbetsförmedling och skyddsvärn i regel hava sitt säte, svårigheterna att i orten
skaffa lämpligt arbete åt en på förhand så misstänkt individ som en lösdrivare,
bristen på lämpligt förvaringsrum åt en i förvar tagen lösdrivare, dessa och
andra omständigheter framför allt den långa tid, som kommer att förflyta,
innan lagförslagets syn på lösdrivaren och hans behandling blir allmänhetens,
gör att man kan förutsäga, att med sannolikhet i de flesta fall behandlingen av
lösdrivaren hos förhörsmyndigheten kommer att inskränka sig till att, beträffande
en för lösdriveri första gången anhållen, denne erhåller en allvarlig varning
samt förständigas vid hot örn kraftåtgärder att skyndsammast försvinna
från och aldrig mer visa sig inom förhörsmyndighetens verksamhetsområde och
i fråga örn lösdrivare, som förut varit föremål för åtgärd enligt lagen, ett konstaterande
efter tämligen löslig undersökning, att hjälpåtgärd är gagnlös eller
icke kan vidtagas med därå följande beslut örn ärendets överlämnande till länsstyrelsens
prövning.

En given olägenhet med de många förhörsmyndigheterna är, att behandlingen
av lösdrivarna icke blir enhetlig. En annan olägenhet är, att det icke ringa
sociala arbetet med nämnda kategoris räddande blir så ojämnt fördelat. De förhörsmyndigheter,
som hava sina verksamhetsområden, där luffarstråken gå
fram, bliva oskäligt betungade med arbete, enär lösdrivarnas hemortsrätt icke
har någon betydelse vid behandlingen, då däremot flertalet förhörsmyndigheter
endast någon enstaka gång kommer i kontakt med den nya lagstiftningen.

På grund av det anförda synes det länsstyrelsen med allt skäl kunna ifrågasättas,
örn icke det med den nya lagstiftningen avsedda målet kunde bättre och
säkrare nås genom en enda för uppdraget kvalificerad förhörsmyndighet för
hela länet, stationerad i residensstaden.

Det synes länsstyrelsen uppenbart, att en sådan myndighet med långt större
utsikt till ett gott resultat än de föreslagna förhörsmyndigheterna kunde taga
itu med en lösdrivares tillrättaförande. Bättre tillgång till lämpliga arbetskrafter,
nära kontakt med och ett fortlöpande samarbete med arbetsförmedling,
skyddsvärn och förhörsmyndigheter i andra län, tillfälle att i förväg organisera
för arbetstillfällen samt förhandenvaro av en samlad erfarenhet örn lösdriveri
och lösdrivare skulle påtagligen utgöra garanti för större effekt av arbetet
med lösdrivarnas och framför allt de yngres tillrättaförande.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, huruvida ett kommunalt
ombud av ifrågavarande art borde vara bisittare i förhörsmyndigheten,
och ansett, att allvarliga invändningar däremot kunde göras. Till en början
kunde ifrågasättas, huruvida icke den ställning, ombudet vore avsett att in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-''i0.

taga inom förhörsmyndigheten, snarare vore av statlig än kommunal art. Örn
så vore fallet, syntes det knappast vara berättigat att betunga kommunerna i
förevarande hänseende. Denna synpunkt gjorde sig särskilt gällande beträffande
landsbygden, där ombudet i regel skulle komma att representera ett flertal
kommuner utan att hava verklig kontakt med någon annan av dessa än sin
egen hemortskommun. Men viktigare vore, att det på det föreslagna sättet
torde bliva synnerligen svårt att erhålla personer, som verkligen hyste det intresse
för uppgiften eller ägde den förmåga till dess fyllande, som vore bestämda
förutsättningar för att ombudet icke skulle stanna vid att bliva allenast
förhörsvittne. Lösdrivarna utgjorde mångenstädes, åtminstone på landsbygden,
ett sådant plågoris för den bofasta befolkningen, att frestelsen rent
av torde ligga nära för många kommunala ombud att å lösdrivarproblemet anlägga
strängare polissynpunkter än vad till och med för förhörsledaren skulle
vara det naturliga och att därför helt bortse från uppdragets rent sociala sida.
Där så bleve fallet, vore givetvis det kommunala ombudet till ingen nytta. Det
torde för övrigt åtminstone på landsbygden möta svårigheter för landsfiskalen
och det kommunala ombudet att bereda den för lösdriveri anhållne arbetstillfälle
eller vidtaga andra hjälpåtgärder. De sakkunniga syntes också själva
hava insett, att de kommunala ombuden mångenstädes icke komme att ensamma
kunna fylla sin uppgift, då förslaget också starkt byggde på medverkan
från enskilda hjälporganisationer. I själva verket torde det vara dylika organisationer,
som i främsta rummet ägde förutsättningar för och möjlighet att
vidtaga de hjälpåtgärder, som i de särskilda fallen kunde befinnas önskvärda.
Länsstyrelsen förmenade därför, att mer vore att vinna genom att befintliga
hjälporganisationer med statens understöd utvecklades på sådant sätt, att ortsombud
för dem kunde medverka vid behandlingen av alla inför förhörsmyndighet
förekommande fall av lösdriveri än genom att kommunala ombud tillskapades.
Genom auktorisation och ekonomiskt understöd från statens sida borde
en dylik utveckling av hjälporganisationerna icke vara omöjlig att åstadkomma.
Komme förhörsmyndigheten, såsom länsstyrelsen alltså ville föreslå, att
bestå av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare samt ett ombud för
auktoriserad hjälporganisation såsom bisittare, skulle enligt länsstyrelsens förmenande
de av de sakkunniga åsyftade fördelarna av förhörsmyndighetsinstitutionen
komma avsevärt bättre till sin rätt än med den sammansättning av
förhörsmyndigheten, som lagförslaget upptoge. Att man som regel hos ett
ombud för en hjälporganisation kunde påräkna både varmare intresse för uppgiften
och bättre förmåga, tack vare organisationens omfattning och förbindelser,
att vidtaga hjälpåtgärder än hos ett kommunalt ombud, torde väl i varje
fall vara ovedersägligt. Något, som talade för den av länsstyrelsen föreslagna
anordningen, vore också, att redan övervakningsinstitutet sådant detta föreslagits
av de sakkunniga — ett förslag, som länsstyrelsen biträdde — förutsatte
en stark utveckling av hjälporganisationerna, då väl hos dessa lämpliga övervakare
i regel måste sökas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att teoretiskt sett syntes intet
vara att erinra mot införandet av ett kommunalt ombud i förhörsmyndigheten.
I praktiken torde dock en dylik institution icke komma att motsvara förväntningarna.
Olägenhet och dröjsmål med ärendets behandling komme helt visst
ofta att uppstå. Därest det kommunala ombudet av någon anledning icke vore
anträffbart, måste förhöret i avvaktan på ombudet uppskjutas. I förslaget
förutsattes visserligen, att lämpligt ombud skulle finnas att tillgå i närheten
av förhörsledarens bostad, varest, förhöret givetvis i allmänhet ägde rum, men
detta vore visst icke alltid förhållandet. Vidare kunde fall lätteligen inträffa,
då såväl ombudet som dennes suppleant på grund av resa eller sjukdom vore
förhindrade att omedelbart inställa sig vid förhöret. Beträffande landsfiska -

Kunijl. Maj:ts proposition nr S40.

lema hade dessa ännu i många fall sin bostad å rena landsbygden. Då lämplig
lokal för förvaring av anhållen person mångenstädes ej stöde till förfogande^,
kunde för landsfiskalen, särskilt då flera på en gång vore anhållna, uppstå
svårighet beträffande de anhållnas härbärgerande och underhåll. För sådant
fall liksom då anledning förefunnes till antagande, att den anhållne skulle avvika,
syntes landsfiskalen böra tillerkännas rätt att efter företaget förhör införpassa
den anhållne till länsstyrelsen. Om alltså förslaget med kommunalt
element i förhörsmyndigheten icke syntes länsstyrelsen sa lyckligt, torde det
av de sakkunniga förutsatta samarbetet mellan polismyndigheten och det kommunala
ombudet samt de olika hjälporganisationerna däremot bliva till stort
gagn i arbetet att på lämpligaste sätt tillvarataga den anhållnes intresse.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att landstingets befattning med förhörsmyndighetens
tillsättning syntes vara omotiverad och icke giva tillräcklig
garanti för de valdas lämplighet. För underlättande av samarbetet med
fattigvårdsstyrelserna syntes ock vara lämpligast, att de valda ledamöterna
av förhörsmyndigheten utgjordes av medlemmar av nämnda styrelse. Antalet
syntes ock för ringa för att tillföra myndigheterna tillräcklig auktoritet
och allsidig kompetens. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att vederbörande
kommunalstämma, kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige skulle bland
fattigvårdsstyrelsens ledamöter utse minst två ledamöter jämte suppleanter,
därav minst en kvinna, att tjänstgöra såsom kommunala ombud. När den felande
vore en kvinna, skulle minst en kvinna deltaga i ärendets behandling. Benämningen
»förhörsmyndighet» vore emellertid dels alldeles för vag och dels
felaktig därigenom, att denna myndighet ej blott hade att hålla förhör utan
även att utveckla en i hög grad initiativrik verksamhet. Den borde därför erhålla
en benämning, som bättre uppfyllde dessa ändamål. Att klema med
någon skyddande förklädnad vore onödigt, utan torde den lämpligast kallas
»lösdrivarenämnd».

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ifrågasatt, att i stället för kommunalt
ombud representant för hjälporganisation obligatoriskt skulle närvara vid förhör
med lösdrivare. Då förslaget utginge från att statsunderstödda hjälporganisationer
skulle finnas, kunde de medel, som eventuellt borde anslås till de
kommunala ombuden, i stället användas för att möjliggöra anställande i orterna
av ombud för hjälporganisationer. Med kännedom örn de kommunala organens
hittillsvarande obenägenhet att träda hjälpande emellan, då så ifrågasattes
i lösdrivarmål, holle länsstyrelsen före, att de kommunala ombuden endast
skulle komma att spela rollen av förhörsvittnen, då däremot hjälporganisationernas
representanter hade stora möjligheter att bringa hjälp.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört bl. a., att uttrycket »kommunalt
ombud» kunde anses oegentligt, då i regel ombuden utsåges av landsting och
deras tjänstgöring vore oberoende av den kommunala indelningen. Då det vore
önskvärt, att ombuden bodde nära den vanliga förhörsorten, vore det olämpligt,
örn landstingen av uttrycket »kommunalt ombud» föranleddes att fördela
ombuden på de olika kommunerna. Det torde vara lämpligt, för undvikande
av hinder mot eller tidsutdräkt vid förhör, att stadga ett minimiantal av kommunala
ombud och uttrycka önskemålet beträffande deras boningsort. Föreskrift
örn skyldighet att mottaga uppdraget saknades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-hO.

märkommunerna lämpade sig för val av de lekmän, som skulle biträda. Det
stöde emellertid för landstinget klart, att det ofta bleve vanskligt att finna
personer, som på en gång vore lämpliga och villiga att åtaga sig dessa uppdrag
och att detta i regel icke torde kunna ske annorledes än därigenom, att ersättning
bereddes dessa lekmän, en utväg, som visserligen i förslaget också förutsetts,
men vilken dock å sin sida vore förenad med vissa olägenheter.

Göteborgs och Bohus läns landsting har i fråga om sättet för utseende av de
kommunala ombuden framhållit, att det visat sig att, där landstinget hittills
haft till åliggande att utse personer att ombesörja vissa uppgifter inom länets
socknar eller andra förvaltningsomåden, det varit mycket svart att finna lämpliga
och villiga personer. Detta skulle uppenbarligen i ännu högre grad hilva
förhållandet beträffande ifrågavarande kommunalombud, av vilka filian mäste
fordra särskilda kvalifikationer med avseende å möjligheten att få till stånd
arbetstillfällen eller andra tjänliga åtgärder för de anhållnas tillrättaförande
(hjälpåtgärder). Personer med sådana kvalifikationer och som dessutom befunnes
villiga syntes därför icke med erforderlig trygghet kunna utses annat
än av kommunerna själva genom vederbörande kommunala myndighet till det
antal i varje kommun, som befunnes lämpligt. Givetvis borde ersättningen
till dessa ombud bestridas av kommunerna.

Jämväl Örebro läns landsting håller före, att primärkommunerna borde utse
de kommunala ombuden och eventuellt lämna dem ersättning.

Kalmar läns södra landsting har uttalat, att det kommunala ombudet borde
utses av länsstyrelsen på förslag av eller efter hörande av fattigvårdsstyrelsen,
samt att kostnaderna för ersättning åt dylikt ombud borde bestridas av statsmedel.

Av Blekinge läns landsting har uttalats, att uppdraget att utse kommunala
ombud lika gärna kunnat anförtros åt länsstyrelsen.

Norrbottens läns landsting har anfört, att för de mera vidsträckta länen såsom
Norrbottens län rätt avsevärda kostnader för landstingen måste beräknas
för de kommunala ombuden i förhörsmyndigheten. Dessa kostnader torde böra
helt påvila staten. Det syntes även sannolikt, att stort besvär på. sina håll komme
att uppstå med att finna för dessa uppdrag lämpliga och villiga personer,
därest ingen fast ersättning till ombuden skulle utgå.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet samt Malmöhus läns, Skaraborgs
läns och Västerbottens läns landsting hava ej annan erinran .mot förslaget rörande
kommunala ombud, än att kostnaderna för ersättning åt ombuden borde
utgå av statsmedel. Förstnämnda landsting har föreslagit, att i lagtexten infördes
stadgande örn sådan ersättning med angivande av de grunder, efter vilka
ersättningen borde utgå. Lämpligt syntes, att onibuden erhölle dagarvode och
i förekommande fall jämväl resekostnadsersättning.

Jämtlands läns landsting har anfört, att landstinget icke hade sig bekant,
att inom länet missnöje rådde med det sätt, varpå förhören med lösdrivare hitintills
ensamt genom polismyndigheternas försorg handlagts, och att landstinget
befarade, att bestämmelsen örn att kommunal bisittare vid varje förhör
skulle tillkallas måste förorsaka dröjsmål och andra olägenheter utan motsvarande
nytta, varför landstinget uttalade sin tveksamhet om gagnet av att stadgandena
örn kommunala bisittare kvarstode.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund bär anfört, att örn ändamålet
med förslaget rörande kommunalt ombud såsom bisittare i förhörsmyndighet
skulle nås, vore det erforderligt, att intresserade och väl förfarna krafter
stöde till buds, och denna förtrogenhet med hithörande frågor syntes bäst kunna
ernås, om nämnda uppdrag anförtroddes allenast åt ett fåtal personer inom
länet, vilka därigenom bleve i tillfälle att oftare handlägga ifrågavarande mål.
Under sådana omständigheter kunde det icke undvikas, att ombuden understun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

Departe ments chefen.

elom finge avsevärdare väg till förrättningsstället och kanske hela dagen måste
avstås för uppdragets fullgörande. För att möjliggöra för lämpliga personer
att utan ekonomiska uppoffringar åtaga sig att vara kommunalt ombud, vore
det därför nödvändigt, att ersättningen sattes till relativt högt belopp. Det
syntes styrelsen lämpligt, att ombud erhölle samma dagtraktamente och resekostnadsersättning,
som i 23 § av landstingslagen stadgats för landstingsman.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att det syntes kunna ifrågasättas,
om de kommunala ombuden på föreslaget sätt borde utses av landstingen.
Ombuden skulle ju bl. a. representera kontakten mellan vederbörande
kommunala myndigheter, nykterhetsnämnd, fattigvårdsstyrelse m. fl. Det
syntes svårt att förstå, varför landstinget skulle hava »större möjligheter än
landskommunerna i allmänhet att finna för uppdraget skickade personer».
Man torde snarare kunna befara, att personens ställning inom landstinget vid
valen av ombud komme att tillmätas större betydelse än vederbörandes ställning
inom respektive hemkommun. Det vore visserligen önskvärt att på sätt
de sakkunniga anvisat söka undvika utgifter för ombudens resor. Men skulle
man hava en anordning med kommunala ombud, syntes dessa också böra stå i
verklig kontakt med de kommunala myndigheterna.

Styrelsen för Fredrika-Br emer förbundet har framhållit önskvärdheten av,
att till kommunalt ombud utsåges kvinna i de fall, då förhöret gällde kvinnlig
lösdrivare.

Socialstyrelsen har i denna del anfört:

Enligt förslaget skulle förhörsmyndigheten bestå av förhörsledaren och
ett kommunalt ombud såsom bisittare. Emellertid förutsattes, att flera
personer kunde utses att tjänstgöra såsom ombud. Det syntes önskvärt,
att man sökte utnyttja deras personliga erfarenheter, särskilt i de fall, där en
person gjordes till föremål för förnyade åtgärder. Härvid kunde flera ombuds
närvaro vara nära nog påkallad. Styrelsen föresloge, att uttrycket »ett kommunalt
ombud» ändrades till »minst ett kommunalt ombud».

Slutligen hava styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen
Sveriges stadsfiskal uttalat sig emot anordningen med kommunalt ombud
såsom bisittare inom förhörsmyndigheten; sådan kommunal medverkan
borde icke äga rum på ett område, som vore förbehållet statens politirättsliga
organ. Det vore tillräckligt, att ojävigt vittne, såsom i normalinstruktionen
för polispersonal vore stadgat, vore tillstädes vid förhören. Anordningen
med sådant ombud skulle blott vålla onödig omgång och tidsspillan
samt mången gång förorsaka onödig utsträckning av tiden för anhållen persons
kvarhållande hos polismyndigheten eller förhörsmyndigheten. Det kunde
möta svårighet att samma dag en lösdrivare anhållits komma i förbindelse med
ombudet. För det fall, att detta ej läte sig göra, borde till undvikande av
både tidsutdräkt och kostnader annan myndig person i stället få inkallas.
Polismyndighet borde alltid hava befogenhet eller skyldighet att till kommunalombud,
hjälporganisation eller arbetsförmedlingsanstalt hänskjuta fråga
örn arbetsanskaffning, då så ifrågakomme.

En lagstiftning sådan som nu åsyftas kan enligt sakens natur i de grundläggande
frågorna endast uppställa mera allmänt hållna normer för det avsedda
inskridandet från samhällets sida. Värdet av lagstiftningen blir därför i
mycket hög grad beroende av att den praktiska tillämpningen kommer att ske
på omdömesgillt sätt. Såsom jag strax skall närmare utveckla, ankommer det
visserligen enligt förslaget på länsstyrelserna att fatta beslut rörande bland
annat intagning å allmän arbetsanstalt, varjämte åtskilliga andra betydelse -

Kungl. Ma,i:ts proposition nr %kO.

fulla uppgifter vid lagtillämpningen skola tillkomma vissa andra statliga myndigheter.
Emellertid kommer en väsentlig del av lagtillämpningen att vila på de
lokala organen. Dessa Lava i regel icke blott att taga initiativet till inskridande
mot dem, som göra sig skyldiga till i lagen avsedd vanart, samt
att utföra det grundläggande utredningsarbetet i de individuella fallen, utan
också att efter eget bedömande själva vidtaga en hel del positiva verkställighetsåtgärder
av förebyggande och annan natur, vilka i många fall ej torde komma
under annan myndighets prövning. Frågan om den lokala organisationen
hör därför till de centrala spörsmålen inom lagstiftningen.

Den närmaste tillämpningen av nu gällande lösdrivarlag tillkommer som bekant
polismyndigheten. Att ordningsmakten, såsom de sakkunniga framhållit,
icke kan avkopplas från all befattning med tillämpningen av den föreslagna
vanartslagen finner jag uppenbart. Då en icke ringa del av klientelet ju hittills
bestått och väl även i framtiden kommer att bestå av individer med starkt
framträdande kriminell förtid eller läggning, synes i stället ordningsmakten
med nödvändighet böra bibehållas såsom ett led i den erforderliga lokala organisationen.

Emellertid har redan på ett tidigt stadium av förarbetena till det föreliggande
förslaget från skilda håll framförts önskemålet att vid lagtillämpningen
måtte beredas plats jämväl åt lekmannainflytandet. Bland annat har därvid
åberopats, att så är fallet på ett annat närstående lagstiftningsområde, nämligen
enligt alkoholistlagen, vars tillämpning i regel närmast ankommer på den
folkvalda kommunala nykterhetsnämnden, en anordning, som ur flera synpunkter
befunnits tillfredsställande och ansetts förebildlig.

I såväl det nu senast framlagda som i närmast föregående sakkunnigförslag
har den framförda tanken kommit till positiva uttryck; densamma har
ock i övervägande mån vunnit principiell anslutning av hörda myndigheter och
korporationer.

Då även jag anslutit mig till denna uppfattning, är anledningen härtill den,
att jag funnit grundsatsen örn inrymmande av lekmannainflytande vid lagtilllämpningen
vara befogad ur rent sakliga synpunkter. Därvid kommer bland
annat i betraktande, att den företeelse, mot vilken man riktar sig — vissa individers
vanartade livsföring -— såsom redan antytts, till sin natur är en kränkning
icke av enstaka fastställda lagbud utan av allmän god medborgaranda.
Då normen för bedömandet av den vanartades livsföring är denna medborgaranda,
synes det riktigt, att vid sidan av dem, som enligt sakens natur äro och
böra vara inställda på att i första hand representera den allmänna ordningen
och säkerheten, inom ifrågavarande samhällsorgan även deltaga lekmän, vilka
äro lämpade att hävda allmänna medborgarsynpunkter. Vidare må framhållas,
att det icke saknar betydelse, att lekmän bliva satta i tillfälle att under praktiskt,
ansvarigt arbete erhålla kännedom örn den verkliga, samhällsskadliga innebörden
av det i lagen avsedda klientelets livsföring. Härutinnan torde
nämligen alltför ofta råda oklara och sakligt ogrundade uppfattningar, ägnade
att alstra misstro mot lagstiftningens innebörd och tillämpning. Detta synes
så mycket mindre tillfredsställande, som det för ett riktigt utövande av hit -

88 Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

hörande samhällsuppgifter i hög grad förutsattes den allmänna meningens
stöd.

I detta sammanhang måste även heaktas, att det ifrågavarande klientelet redan
i fråga om graden av förfall uppvisar en betydande åtskillnad, vilken lärer
bliva än större, i och med det att man, såsom här alldeles särskilt åsyftas, vill
söka ingripa redan på ett stadium, då utsikter ännu finnas att genom förebyggande
och hjälpande åtgärder tillrättaföra individen. Man bör låta sig angeläget
vara att tillse, att inskridandet i dylika fall handhaves av en sådan
myndighet och sker på ett sådant sätt, att det icke kommer att brännmärka
individer, som icke nått ett mera framskridet stadium av förfall.

Av utredningen framgår, att det framkommit flera olika uppslag till lösande
av frågan örn den lokala organisationen under vederbörligt beaktande av de
synpunkter, som jag nu berört. I det föreliggande förslaget har jag sökt tillvarataga
det värdefulla i dessa uppslag men på samma gång uppmärksammat
de mot dem framförda erinringarna. Med särskild styrka framträder önskemålet
att icke utan trängande nödvändighet tynga kommunerna med skyldighet
att inrätta nya organ.

Vid utformandet av förslaget i denna del har stor vikt också fästs vid den nyss
berörda frågan örn behandlingen av sådan sedeslös ungdom, som avses i förslagets
3 §. Såsom jag redan förut nämnt, kan viss tvekan råda, huruvida ifrågavarande
klientel lämpligast bör behandlas enligt bamavårdslagen, som i sådant
fall finge ändras i åtskilliga punkter, eller enligt förevarande lag. På anförda
skäl har jag stannat vid det senare alternativet.

Mindre tvekan synes med denna utgångspunkt böra förefinnas beträffande
valet av det organ, som bör handhava den närmaste behandlingen av detta
ungdomsklientel. Detta torde nämligen lämpligast anförtros åt barnavårdsnämnden.
I motsats till vad som är fallet vid inskridande mot äldre vanartade
i förslagets bemärkelse, vilket inskridande till mycket väsentlig del förestavas
av det samhälleliga skyddsintresset, sker ingripandet mot här åsyftade sedeslösa
ungdom huvudsakligen ur synpunkten av individens egen omvårdnad. Det
behöver visst icke förutsättas, att den unge begått några brottsliga eller andra
för samhället direkt besvärande handlingar, vilka kunde föranleda medverkan
från ordningsmaktens sida vid behandlingen. Vidare må erinras, att samhällets
inskridande mot sedeslös ungdom ofta inledes, redan innan den unge nått aderton
års ålder. Inskridandet sker då jämlikt barnavårdslagen genom barnavårdsnämnden.
Omhändertagande, som skett i sådan ordning, kan enligt lagen utsträckas,
till dess den unge fyller tjuguett år. Barnavårdsnämnderna hava
alltså redan nu att i viss utsträckning taga befattning med ifrågavarande klientel.
Det förefaller då helt naturligt, att så även i övrigt får bliva fallet.

Det synes mig vidare i och för sig riktigt, att inskridande av varsammare natur
städse bör ske, där förfallet är mindre framskridet, då utsikterna för ett
tillrättaförande äro relativt goda samt fara för menliga följder för individen
av ett kraftigare ingripande förefinnes. Emellertid är det förenat med synnerlig
svårighet att omsätta en dylik allmän norm i en praktiskt användbar, klar
och tydlig regel. En sådan synes likvisst påkallad. Ehuru det måste medgi -

Kungl. May.ts proposition nr S^O.

vas, att bland ungdom i åldern 18—21 år kunna finnas långt avancerade, synnerligen
svårbehandlade typer, som knappast ingiva förhoppning örn tillrättaförande,
likaväl som det kan finnas vanartade i högre åldersklasser, vilka kunna
vara vida lättare att påverka och att återföra till hederlig självförsörjning,
torde man dock kunna utgå från att motsatsen är regel eller i allt fall vida
vanligare. Jag har därför, eventuella undantagsfall till trots, trott mig kunna
uppställa klientelets ålder såsom allmän norm i förevarande hänseende och
tjuguett års ålder såsom gräns för barnavårdsnämndens kompetens att ingripa
enligt förevarande lag. I 4 § föreslås sålunda, att den närmaste befattningen
med all vanartad ungdom, som fyllt aderton men icke tjuguett år — alltså icke
blott de sedeslösa, örn vilka jag nyss talat — skall tillkomma barnavårdsnämnd.
Denna regel har i varje fall den obestridliga fördelen av reda och klarhet. Jag
föreställer mig också, att den sedeslösa kvinnliga ungdomen, vilken under alla
förhållanden synes böra behandlas av barnavårdsnämnder, kommer att utgöra
en väsentlig del av dessa nämnders hithörande klientel.

Att jämväl ett annat vare sig för ändamålet inrättat eller förut befintligt
rent kommunalt organ skulle taga befattning med någon annan särskild
grupp av klientelet synes mig ej böra ifrågasättas. Däremot lärer det i större
städer kunna tänkas, att barnavårdsnämnden redan nu är eller framdeles bliver
så tyngd av sina uppgifter enligt bamavårdslagen, att befattningen med
ärenden enligt vanartslagen icke lämpligen bör åvila denna nämnd. Särskilt
tänker jag därvid på städer, där prostitutionen bland ungdom kan hava nått
sådan omfattning, att alldeles särskilda åtgärder finnas påkallade. Jag har
därför föreslagit den fakultativa anordning med en särskild nämnd, som angles
i 4 § tredje stycket. Emellertid är att märka, att örn denna lagstiftning
kommer till stånd, barnavårdsnämndens sammansättning sannolikt kommer
att anpassas efter de nya uppgifterna på de orter, där dessa bliva av större
betydelse. Behov av särskild nämnd lärer därför endast undantagsvis framträda.
I regel skulle man alltså med detta förslag undgå en av de två kategorierna
av nya organ enligt 1929 års förslag.

Det återstår sålunda att finna ett lämpligt organ för befattningen med ärenden
rörande sådana vanartade, som fyllt tjuguett år. Härvid gäller enligt vad
jag nyss anfört, dels att ordningsmakten, med hänsyn till den vanligast förekommande
beskaffenheten av de omhändertagna, bör äga inflytande på ärendenas
behandling, och dels att lekmän också skola finnas representerade. Någon
myndighet av denna struktur finnes för närvarande ej. Det synes mig
därför ofrånkomligt, att för ändamålet inrättas ett nytt organ.

Under hänvisning till 1929 års förslag får jag erinra, att däri förordats inrättande
av en så kallad förhörsmyndighet, bestående av en närmare angiven
representant för ordningsmakten med ett kommunalt ombud som bisittare. Därjämte
skulle vid förhör tillkallas i orten befintligt ombud för hjälporganisation
(2 och 7 §§ lösdriverilagen). Sådant ombud skulle hava yttrande- och
reservationsrätt, men vid olika meningar skulle gälla den mening, som ordningsmaktens
representant omfattade.

Detta förslag har synts mig innebära ett uppslag, vilket med vissa jämkningar
lämpligen kan ifrågakomma för det föreliggande ändamålet. Jag före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

slår därför (4 §) inrättande av ett nytt organ, benämnt skyddsnämnd, som
emellertid bör erhålla en något fastare struktur än förhörsmyndigheten enligt
nyssnämnda förslag.

Till en början synes .sålunda vederbörande representant för polismyndigheten,
närmare angiven i 5 §, ej böra vara ensam beslutande utan endast intaga
ställningen av ordförande med en röst vid besluts fattande. Nämnden bör utom
ordföranden hava två ledamöter. Dessa böra intaga ställningen av röstberättigade
och i besluten alltid deltagande, medansvariga bisittare. Enligt min mening
är en sådan ställning ägnad att bättre än den anordning, som i sakkunnigförslaget
förordats, inskärpa de båda lekmännens ansvar. Från en del håll
har invänts, att en sådan ställning av bisittare med rätt att deltaga i nämndens
beslut skulle vara mindre lämplig och medföra olägenhet i det hänseendet,
att det av nämnden behandlade klientelet därigenom lätt skulle kunna fatta
misstro mot de hjälporganisationer, för vilka representanter, på sätt i det följande
sägs, i viss utsträckning skulle fungera såsom bisittare i nämnden. Nämndens
åtgöranden bliva emellertid i första hand av hjälpande och stödjande art,
och jag har icke känt mig övertygad örn det berättigade i en sådan invändning.

Emellertid bör lekmannarepresentanternas ställning och deltagande i nämndens
arbete organiseras på annat sätt än enligt sakkunnigförslaget. Den ene bisittaren
torde dock lämpligen, lika med vad de sakkunniga föreslagit i fråga
örn det kommunala ombudet, böra väljas av landsting eller, så vitt angår
skyddsnämnd i stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige. De
invändningar, som i några av de återgivna yttrandena framförts emot den
sålunda föreslagna anordningen, själas mig nämligen icke vara av den beskaffenhet,
att de böra föranleda ändring i princip av densamma. Det må framhållas,
att det övervägande antalet landsting — frånsett frågan örn ersättning
åt dessa bisittare — ej haft någon erinran att göra mot den landstingen
sålunda tilldelade funktionen. Beträffande den andre bisittaren åter förordar
jag, att han förordnas av länsstyrelsen. Därvid anser jag mig böra taga
fasta på den av en länsstyrelse framkastade tanken att såsom bisittare i nämnden
söka förvärva i orten befintligt ombud för hjälporganisation. Förverkligandet
av denna tanke står ock i överensstämmelse med 1929 års förslag med
den skillnaden allenast, att ombudet för hjälporganisation från att blott hava
yttrande- och reservationsrätt erhåller ledamots ställning med rätt att deltaga
i besluten. För att möjliggöra att sålunda få ombud för den frivilliga hjälpverksamheten
med såsom bisittare i nämnden har jag föreslagit (6 § tredje
stycket), att länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer,
som äga erfarenhet om socialt arbete, samt att tillfälle skall, i den mån det
prövas gagneligt, beredas organisationer, vilka utöva social hjälpverksamhet,
att avgiva förslag å lämpliga personer.

Vidare synes mig böra uttryckligen stadgas, att ^vid handläggningen av
ärende rörande kvinna minst en av bisittarna skall vara kvinna.

Med en sådan organisation av skyddsnämnden, som nu angivits, torde den
få anses hava erhållit en sammansättning, som står i överensstämmelse med
de sociala riktlinjer, enligt vilka förevarande förslag i övrigt är lagt. Att de

Kungl. Maj:ts proposition nr S-iO.

frivilliga hjälporganisationerna också beretts ett direkt inflytande i nämndens
arbete, är en anordning, som bör kunna bära goda frukter vid den hjälpande och
stödjande verksamhetens utövande.

Den nu föreslagna organisationen av skyddsnämnden är, liksom var fallet
i fråga örn förhörsmyndigheten enligt 1929 års förslag, icke anknuten till primärkommunerna
på landet utan till väsentligt större områden, nämligen landsfiskalsdistrikten,
dock med det undantag, att länsstyrelse har befogenhet att
beträffande köping och municipalsamhälle förordna örn inrättande av skyddsnämnd
därstädes.

Att, såsom länsstyrelsen i Kopparbergs län påyrkat, gå ännu längre och
göra denna nämnd gemensam för hela länet och förlagd till residensstaden, har
visserligen ur de av länsstyrelsen framhållna synpunkterna, såsom beträffande
möjligheten att giva nämnden en högt kvalificerad sammansättning, otvivelaktigt
ett visst berättigande, men å andra sidan medför en sådan anordning
uppenbara olägenheter. Det måste med ett sådant system förutsättas, att
varje person, mot vilken ingripande sker, efter anhållande skall transporteras
till residensstaden för undergående av förhör m. m. Ett dylikt förfarande ter
sig opraktiskt och skulle medföra åtskilliga kostnader för statsverket. När det
gäller att inrätta organ, som skola utgöra första instans för den här avsedda
verksamheten, ligger det också i sakens natur, att de måste göras i viss mån
lokala, detta bland annat för att möjliggöra ett på samma gång snabbt och
effektivt ingripande. Att göra deras verksamhetsområden större än landsfiskalsdistrikten
synes därför ej tillrådligt.

Givetvis bör genom lämpligt stadgande tillses, att skyddsnämnd skall kunna
fungera jämväl vid förfall för en av bisittarna eller båda. Jag har därför
ansett mig böra föreslå den anordningen (6 §), att flera personer må utses för
fullgörande av dylikt uppdrag. Däremot synes det ej påkallat att i författningsväg
allt för snävt binda dessa vid viss inbördes tjänstgöringsskyldighet.
Jag anser emellertid nödigt stadga, att vid förfall för både bisittare och suppleant
ordföranden skall äga inkalla annan lämplig person. Särskilt stadgande
härom har intagits i sista stycket av den föreslagna 5 §.

Beträffande valbarhet, rätt att avsäga sig uppdraget och dylikt hava i förslaget
(6 §) följts sedvanliga kommunala bestämmelser, dock att bostadsbandet
icke skall gälla, detta med hänsyn till regeln, att bisittarna såvitt möjligt
böra vara bosatta på samma ort som ordföranden. Med det sistnämnda sammanhänger,
att det bör vara möjligt att utse samma person att tjänstgöra som
bisittare eller vara suppleant i flera skyddsnämnder.

Då ingripande mot personer, som avses i förevarande lag, är en staten åliggande
angelägenhet och då följaktligen bisittarna i skyddsnämnden, oavsett
att de delvis utses av landsting och stadsfullmäktige, få anses fullgöra en uppgift
av statlig karaktär, anser jag, att för uppdragets fullgörande ersättning
bör utgå av statsmedel. Bestämmelser härom meddelas i förslagets 7 §. Ersättningen
synes, efter förebild i viss mån av 19 § i kommunalförordningen
för landet och 17 § i kommunalförordningen för stad, böra utgå i form av dagtraktamente
med fem kronor för sammanträdesdag. Med hänsyn därtill, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 840.

Varnings förfarandet upphör.

Allmänna

synpunkter.

bisittarna såvitt möjligt böra vara bosatta å samma ort som nämndens ordförande
eller åtminstone i dess närmaste omgivning, bör, såsom av de sakkunniga
framhållits, reseersättning ej utgå.

Det lärer ligga i sakens natur, att barnavårdsnämnder och skyddsnämnder
i sin befattning med hithörande ärenden allt efter de lokala förhållandena i
större eller mindre utsträckning kunna behöva anlita biträden. Utan särskild
föreskrift torde det vara klart, att dylikt biträde i utövningen av sin befattning
äger åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer tjänsteman.

Beträffande den sålunda föreslagna organisationen må slutligen framhållas,
att den blir enhetlig för hela landet, städer såväl som landsbygd, vilket
synes mig innebära en bestämd fördel. Skyddsnämnderna få säkerligen en synnerligen
växlande arbetsbörda på olika orter. Där arbetsuppgifterna äro obetydliga,
blir skyddsnämnden i huvudsak ett så att säga latent organ, som i så
fall emellertid ej föranleder några vidare kostnader. I andra orter, där arbetsuppgifterna
äro stora, erbjuder förslaget om utseende av flera personer
såsom bisittare möjlighet till att organisationen, utan att spräuga den enhetliga
ramen, elastiskt kan svälla ut till det omfång, som arbetsbördan kräver.

Då jag härefter övergår till att redogöra för övriga huvudpunkter i förslaget
och därvid först vill uppehålla mig vid frågan om påföljderna av i lagen avsedd
vanart, må inledningsvis nämnas, att jag i överensstämmelse med den
uppfattning, som kommit till uttryck i både 1926 och 1929 års förslag, anser
den i gällande lag föreskrivna varningen ej böra bibehållas, då den så långt
ifrån att medföra någon nytta ofta snarare är ägnad att lända till skada genom
att försvåra återgången till ett ordentligt och hederligt liv. Varningen,
som nu skriftligen skall tillställas den varnade, bör lämpligen ersättas av en
mera formlös erinran åt den felande örn vikten att föra ett ordentligt liv, enär
eljest påföljder enligt denna lag kunna inträda för honom. Bestämmelse härom
har influtit i 12 §. Den viktigaste skillnaden i förhållande till varningsinstitut.
et enligt gällande lag ligger däri, att dylik erinran icke blir offentlig
och därmed allmänt känd. Besked örn sådan erinran, som göres muntligen,
har ansetts icke böra skriftligen tillställas den felande. Därigenom framträder
än mera skillnaden mellan det nu brukade varningsförfarandet och den
föreslagna erinran. I

I likhet med vad som skett i båda de sista förslagen bör, såsom redan betonats,
väsentlig vikt läggas på vidtagandet av förebyggande och hjälpande
åtgärder från det allmännas sida under intimt samarbete med enskilda organisationer
och personer, som utöva social hjälpverksamhet.

1929 års förslag innehåller i denna del bland annat följande.

Den förebyggande och stödjande hjälpverksamheten bör vara så anordnad att,
då ingripande enligt lösdrivarlagen sker, vederbörandes arbetsvillighet först
prövas genom anvisning å arbete eller ett arbetsföreläggande, varigenom han
får tillfälle att visa, att han verkligen vill begagna sig av erbjuden möjlighet att
återgå till ett ordentligt levnadssätt. I en ändamålsenligt ordnad hjälpverksamhet
måste därför såsom den främsta uppgiften ingå att i görligaste mån

Kungl. Maj:ts proposition nr SJ/.0.

bereda arbetstillfällen åt de personer, som bliva föremål för behandling enligt
lösdrivarlagen. Att i alla förekommande fall kunna anskaffa lämpligt arbete
åt detta klientel, torde visserligen visa sig icke vara möjligt, men i den mån
så kan ske bör det allvarligen eftersträvas. För detta ändamål kräves en fast
organisation, som därför bliver nödvändig att få till stånd. Enighet torde råda
därom, att jämte vissa åtgärder från statens sida medverkan från kommunalt
håll på detta område är oundgänglig.

Emellertid torde det, som antytts, icke vara tillfyllest att i fråga om_ sådan
hjälpverksamhet lita enbart till åtgärder från statens och kommunernas sida. I
många fall kan det vara lämpligt att söka få dem, mot vilka ingripande sker,
omhändertagna av anhöriga eller andra eller intagna a för ändamalet inrättade
enskilda hem eller anstalter. För omhändertagande och tillrättaförande av
de personer, om vilka här är fråga, är den frivilliga hjälpverksamheten av allra
största betydelse. Redan i 1922 års förslag har det framhållits, att det här gäller
att mera obunden av former med alla till buds stående medel söka upprätta
ifrågavarande personer utan att behöva tillgripa direkt tvångsinternering. Det
är därför av största vikt att härvid söka tillvarataga de enskilda krafter, som äro
verksamma på detta område, och tillika att för undvikande av den splittring i
. arbetet, som nu delvis råder, få en centralisation av dessa krafter till stånd.
Denna frivilliga hjälpverksamhet bör från det allmännas sida erhålla ett ökat
ekonomiskt understöd, vilket åter i sin ordning måste medföra, att denna verksamhet
ställes under viss kontroll. Den hjälp, som lämnas de personer, mot
vilka ingripande enligt lösdrivarlagen sker, bör vara så anordnad, att den, som
är föremål för hjälpen, icke kan utan vidare lämna mottaget arbete. Det, måste
därför, såsom bi. a. socialstyrelsen framhållit, ställas vissa krav även på dem,
som bliva föremål för samhällets omvårdnad. Hjälpverksamheten torde överhuvud
icke kunna motsvara sitt ändamål, utan att en viss grad av allvarligt
tvång är därmed förbunden.

Redan i 1922 års förslag bär gjorts gällande, att arbetet i vissa delar med
tillrättaförandet av lösdrivare och särskilt de kvinnor, som avses i förevarande
lagstiftning, med tillfredsställande resultat kan utföras endast när det överlämnas
åt enskilda institutioner och personer. De sakkunniga vilja i detta hänseende
gå längre än de tidigare förslagen genom att åt enskilda hjälporganisationer
inrymma vidgad befogenhet i samarbetet med myndigheterna vid hjälpåtgärders
vidtagande. Det är betydande insatser, som pa ifrågavarande område
gjorts av föreningar, stiftelser och enskilda personer, och det kan icke vara annat
än lämpligt och lända till nytta att genom anlitande a,v det enskilda initiativet
samt det intresse och den offervillighet, som hos dessa institutioner och personer
förefinnas, på ett fastare sätt anknyta den frivilliga skydds- och understödsverksamheten
med de statliga och kommunala myndigheternas verksamhet för
bär avsedda personers tillrättaförande. Pa detta sätt torde i stor utsträckning
genom enskild företagsamhet kunna fyllas uppgifter, som eljest skulle ankomma
på det allmänna.

Utom samarbete mellan den allmänna och enskilda hjälpverksamheten fordras
emellertid också ett intimt och planmässigt samarbete på ifrågavarande område
mellan de många enskilda hjälporganisationer, som särskilt i de största städerna
finnas. För undvikande av splittring och planlöshet i dessa organisationers
arbete samt för vinnande av enhetlighet och likformighet i detta är det av
synnerligt vikt att få till stånd centralisation av den enskilda hjälpverksamheten.
Vid uppdragande av grundlinjer för denna verksamhet torde våra grannländer
Danmark och Norge kunna tagas till mönster.

Efter en redogörelse för den centraliserade sociala hjälpverksamhet, som pa
detta område förefinnes i Danmark och Norge, i vilket sistnämnda land den

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

centrala sammanslutningen av hjälporganisationer erhållit statlig auktorisation
av norska justitiedepartementet (sid. lil-—112), anföres i 1929 års förslag vidare: .

»Även i Sverige har en liknande sammanslutning kommit till stånd. År 1925
bildades svenska skyddsförbundet, utgörande en sammanslutning av fångvårdsoch
skyddsvämsföreningar samt andra organisationer med liknande verksamhet.
Enligt sina stadgar har förbundet till ändamål att verka för de anslutna organisationernas
gemensamma intressen samt att åvägabringa och förmedla samarbete
mellan dem. Förbundets syfte är således att verka för vinnande av önskvärd
enhetlighet i hithörande hjälpverksamhet och de allmänna grunderna för densamma
samt större likformighet i behandlingen av klientelet. Till förbundet äro
anslutna föreningar i Stockholm och de flesta av rikets län till ett antal av 30.
Ett flertal föreningar omfatta ett helt län och hava anskaffat läns- eller distriktsombud
i större socknar och samhällen. Sålunda har t. ex. lokalföreningen för
Skaraborgs län ombud på 14 orter i länet. Förbundets strävan är, att ombud
måtte erhållas å alla mera betydande orter i landet, och denna anordning har
enligt förbundets sista årsberättelse under år 1928 tagit allt fastare form.
Ombuden äro oavlönade, men erhålla av resp. förening ersättning för resor för
tillsyn av klienter m. m. Genom sålunda ökat antal av fasta medhjälpare ute i
orterna hava de anslutna föreningarna erhållit större möjligheter att skaffa platser
åt sina skyddslingar och att öva nödig tillsyn över dessa. Enligt nämnda
årsberättelse är erfarenheten av ombudens verksamhet mycket god trots de stora
svårigheterna för platsanskaffning åt de asociala element, örn vilka här är fråga.
De till förbundet anslutna föreningarnas arbete bland frigivna fångar och tvångsarbetare
har under ar 1928 omfattat 6,405 personer och 14,039 vidtagna hjälpåtgärder;
antalet övervakade personer har utgjort 516; understöd till verktyg,
bostadshyra, kläder, resor till anvisad arbetsplats m. m. har lämnats till ett
sammanlagt belopp av över 147,000 kronor. Förbundet har upprättat ett centralregister
över vagabonderande lösdrivare, till vilket samtliga föreningar lämna
uppgift och från vilket de kostnadsfritt kunna få erforderliga upplysningar.
Därigenom har en mycket värdefull möjlighet- till kontroll över "klientelet
erhållits.

Genom bildandet av svenska skyddsförbundet, vars verksamhet omfattar
jämväl under förevarande lagstiftning fallande personer, har åvägabragts en
central sammanslutning av flertalet på detta område verksamma hjälporganisationer.
Förbundet torde lämpligen kunna tagas i anspråk för åstadkommanmande
av den centralisation av här ifrågavarande hjälpverksamhet, som för
vinnande av goda resultat torde vara nödvändig att få till stånd. Efter förebild
a,v motsvarande anordning i Norge hava de sakkunniga ansett det vara
lämpligt, att skyddsförbundet erhölle statlig auktorisation. Därigenom skulle
förbundet erhålla en fastare och mera auktoritativ ställning och med utsikt till
ökad framgång kunna bedriva sin samhällsgagneliga verksamhet, som är en
nödvändig komplettering till statens verksamhet. I samband med dylik auktorisation
bör förbundet, såsom nedan närmare utvecklas, erhålla kraftigare
ekonomiskt stöd från det allmännas sida i form av ökat statsbidrag.

Svenska skyddsförbundets verksamhet torde lämpligen kunna ordnas så,
att i varje län eller stad, där till förbundet ansluten förening finnes, denna inrättar
en centralbyrå, som inom föreningens område skall utgöra centralorgan
för dess skydds- och hjälpverksamhet. Centralbyråns föreståndare bör förordnas
av länsstyrelsen. De å alla större orter inom föreningens verksamhetsområde
tillsatta ombuden böra stå under nämnda föreståndares inseende. Till ombud
böra utses för uppdraget intresserade och kvalificerade personer med social
insikt och erfarenhet, och det torde kunna påräknas, att sådana i tillräckligt

Kungl. Majlis proposition nr 2b0.

antal äro att finna bland präster, lärare, kommunalmän m. fl. önskvärt är,
att föreningarnas föreståndare och ombud i största möjliga mån anförtros i
deras resp. orter ifrågakommande uppdrag rörande platsanskaffning och andra
förebyggande hjälpåtgärder, förundersökning, övervakning över villkorligt
dömda, villkorligt frigivna fångar, alkoholister och personer, som avses i förevarande
lagstiftning, med mera dylikt. Genom en lämplig koncentrering av
alla dylika funktioner borde funktionärerna kunna vinna vidgad erfarenhet och
rutin i arbetet.

Vad frågan örn ersättning åt nämnda funktionärer angår må erinras, att för
vissa uppdrag ersättning enligt särskilda bestämmelser utgår av anvisade statsanslag
antingen enligt viss taxa eller med skäligt belopp efter vederbörande
myndighets prövning. För resor, som föranledas av uppdragen, bör alltid ersättning
utgå, för vilket ändamål statsbidraget till förbundet bör kunna tagas i
anspråk. Av detta bör jämväl utgå bidrag till anskaffande av verktyg och
kläder samt till bostadshyra. Kommunalt bidrag till föreningarnas funktionärer
torde i vissa fall kunna påräknas.

Här må i detta sammanhang anmärkas, att ju effektivare den förebyggande
och eftervårdande hjälpverksamheten kan bedrivas, desto verksammare torde
man kunna förhindra ökad uppkomst av lösdriveri med dess för samhället menliga
verkningar. Ur denna synpunkt kan det därför med fog sägas, att för
ifrågavarande ändamål anvisade medel kunna visa sig vara väl använda penningar.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit, att ombud
för hjälporganisation, varmed i främsta rummet åsyftas auktoriserad
hjälporganisation, därest dylik finnes i orten, skall kallas att närvara vid förhör
med anhållen lösdrivare och deltaga i ärendets behandling. Ombudet skall
särskilt lämna sin medverkan vid hjälpåtgärders vidtagande. Vidare har föreslagits
ett stadgande därom, att myndigheter, som hava befattning med ärenden
enligt förevarande lagstiftning, böra låta sig angeläget vara att, i den mån det
kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta bl. a. med
föreningar, stiftelser och andra institutioner, vilka utöva social hjälpverksamhet.
Slutligen har föreslagits, att hjälporganisation, som är skickad att biträda
vid tillrättaförandet av här ifrågavarande personer, må för sådant ändamål
av Konungen auktoriseras.»

Bland de inkomna yttrandena må här nämnas styrelsens för föreningen Sveriges
landsfiskaler, vilket yttrande beträffande de i 1929 års betänkande föreslagna
hjälpåtgärderna innehåller bland annat följande.

Vad i fråga örn sådana åtgärder föreslagits kunde måhända vara av någon
nytta, då det gällde yngre personer, som ännu icke helt gripits av lösdriveriets
lockelser. Däremot måste det antagas vara fullkomligt uteslutet, att äldre
lösdrivare med kriminella anlag och lastbart föregående toge intryck av en
meddelad erinran eller satte värde på samhällets hjälpåtgärder. En viss differentiering
borde alltså redan på detta stadium, d. v. s. när åtgärd första
gången skulle vidtagas, komma i fråga. Allt efter mottagligheten kunde följande
tillvägagångssätt användas: De ofördärvade vagabonderna skulle »allvarligen
erinras» etc.; de samhällsfarliga individerna antingen undfå en varning,
som på sätt nu sker skulle intagas i PolisundeTrättelser, eller ock omedelbart
införpassas till länsstyrelsen för behandling.

Rörande de i 1929 års förslag föreslagna hjälpåtgärderna över huvud har
vidare fångvårdsstyrelsen anfört:

»Det är givetvis av största värde att -— såsom de sakkunniga gjort -— införa
hjälpåtgärder såsom ett obligatoriskt led i behandlingen. Erfarenheten rö -

Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

rande det klientel, varom här är fråga, visar, att förhörsmyndigheten måste
hava till sitt förfogande i första hand vissa arbetsanordningar, genom vilka
den omhändertagnes arbetsvillighet kan prövas. Med hänsyn till den omhändertagnes
asocialitet är det ofta i hög grad olämpligt att anställa honom hos
en vanlig arbetsgivare. I många andra fall, där ovannämnda hinder ej direkt
gör sig gällande, är det på grund av rådande arbetslöshet omöjligt att bereda
lämpligt arbete. Och dock kvarstår såsom något ovillkorligt, atthen omhändertagne
skall bliva i tillfälle att visa, huruvida han vill ägna sig åt ordnat arbete
eller ej. Utan att särskilda, ganska omfattande arbetsanordningar organiseras
i skilda orter av vårt land, torde förhörsmyndigheterna och hjälporganisationerna
ej vara rustade att fullgöra de ej minst ur prövnings- eller gallringssynpunkt
utomordentligt viktiga hjälpåtgärderna. För att dessa åtgärder
ej skola stanna vid mer eller mindre fruktlösa försök, synes det styrelsen nödvändigt,
att åtminstone inom varje län en eller helst ett par arbetsgårdar upprättas,
dit respektive förhörsmyndigheter kunna vid behov sända den omhändertagne
för prövande av arbetsvilligheten eller för sysselsättning, intill dess
lämpligare arbete kan anskaffas. — Då hjälpåtgärderna måste i realiteten betraktas
ej blott såsom anvisad hjälp utan också såsom medel att pröva vederbörandes
arbetsvillighet, kunna de enskilda hjälporganisationernas ställning
bliva ganska ömtålig. Får den omhändertagne den uppfattningen, att den av
hjälporganisationen vidtagna hjälpåtgärden innebär så att säga inkörsporten
till den allmänna arbetsanstalten, kommer det vid allt hjälparbete så utomordentligt
viktiga förtroendet för den hjälpande att i ej ringa grad riskeras och
hjälporganisationen övergår till en fruktad institution, som den hjälpbehövande
nogsamt undviker. Jämväl med hänsyn härtill synes det vara erforderligt att
förfoga över tvenne slag av hjälpåtgärder, av vilka det ena skulle användas i
mera tvivelaktiga och svåra fall samt bestå i förhörsmyndighetens hänvisning
av den omhändertagne till en sådan arbetsgård, varom förut nämnts, och det
andra skulle komma till användning i alla de mera godartade fallen och bestå
i hjälporganisationens beredande av arbetsanställning eller annan hjälp at den
omhändertagne. Det förstnämnda slaget skulle egentligen innebära endast
ett prov, något som givetvis ej finge hindra, att lämpligt arbete utanför arbetsgården
skulle beredas vederbörande, därest han visade sig vilja arbeta. En dylik
uppdelning av de förberedande åtgärderna i prov- och hjälpåtgärder synes
styrelsen än nödvändigare med hänsyn därtill, att bland dem, vilka böra bliva
föremål för åtgärd, kunna finnas i hög grad asociala element.. Även bland dessa,
som för första gången anhållas, torde nämligen finnas ej så få^ som äro i
hög grad asociala men som tidigare lyckats klara sig undan anhållande för
lösdriveri.»

Önskvärdheten av att särskilda arbetsgardar upprättas Ilar även framhållits
i yttranden av svenska sky (ldsf örbundet och föreningen Sveriges stads fiskaler.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har i denna del anfört:

Det sade sig självt, att tillgång till lämpliga arbeten skulle väsentligt underlätta
åtgärderna för lösdrivarnas tillrättaförande. Om statliga arbetsföretag
endast skulle bliva föremål för försök, vore det nödvändigt att få till stand
anstalter av öppen karaktär, där de kringvandrande Qkunde beredas tillfälligt
arbete och. visa sin arbetsvillighet. Förebilder till sådana hade man i Tyskland
i därvarande arbetarkolonier, vilka säkerligen väsentligt medverkat till
minskning av lösdriveriet därstädes. Det vöre icke otänkbart, att den enskilda
hjälpverksamheten skulle kunna upprätta och sköta sådana enkelt hallna
arbetarkolonier, under förutsättning likväl att stuten lämnade bidrag till deras
upprättande och drift. Därvid skulle man kunna utgå från samma system,

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

som under senare år med framgång tillämpats vid upprättandet av skyddshem
för svårt vanartade barn, d. v. s. att staten lämnade enskilda företag lån mot
inteckning i lämplig fastighet. Med hänsyn därtill att några hem av denna
eller liknande beskaffenhet för närvarande ej funnes, syntes denna fråga vara
mycket viktig. Av det anförda torde framgå, att en effektiv lösdrivarbehandling
måste förutsätta tillgång till arbete, vare sig å statliga arbetsföretag eller
å arbetsanstalter av annan typ än de nuvarande tvångsarbetsanstalterna, och
att denna fråga måste bliva föremål för ett mera djupgående övervägande än
som skett. Beredandet av arbete vore a och o i lösdrivarbehandlingen. Hela
förslaget svävade i luften, så länge icke en fullt godtagbar plan för beredande
av arbete förelåge.

Mot förslaget om statlig auktorisation av hjälporganisation hava erinringar
framställts i yttranden av länsstyrelsen i Uppsala län, styrelsen för svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbundet, styrelsen för
Fredrika-Bremerförbundet, Stockholms kyrkliga socialråd och föreningen Sveriges
stadsf iskaler.

Svenska skyddsförbundet har anfört, att en auktorisering möjligen skulle
kunna innebära viss fara för hjälparbetets fria utveckling.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet framhåller, att det vore en styrka
hos enskild verksamhet, att den kunde bedrivas i fria former. Ett auktoriseringsförfarande
medförde risk, att arbetet bundes inom alltför snäva gränser.

Gällande lösdrivarlag har, som förut sagts, i huvudsak preventiv karaktär,
d. v. s. den åsyftar att genom ingripande mot de i lagen avsedda personerna
förebygga samhällsskada. Denna lagstiftningens beskaffenhet kommer i
särskilt hög grad till uttryck, örn den nya lagen i denna del lägges efter de linjer,
som av de sakkunniga angivits och som av mig i huvudsak biträtts. Genom
att i första hand stadga obligatoriskt vidtagande av uppfostrande och stödjande
hjälpåtgärder, då någon gör sig skyldig till vanart, även örn han förut
varit förvunnen därtill, blir den sociala förbättringssynpunkten dominerande.
Det gäller att försöka hjälpa de personer, mot vilka ett ingripande sker, att
föra ett ordentligt och hederligt liv, icke att straffa dem; men örn de visa sig
oemottagliga för erbjuden hjälp, böra de kunna interneras å därför lämpad anstalt.
Därigenom bör samhällsskyddet, som, enligt vad inledningsvis anfördes,
givetvis ej får eftersättas genom alltför mild behandling av dessa element, också
bliva i erforderlig mån tillgodosett. Mycket kommer i tillämpningen an på
det eller de organ, som i första hand skola handlägga ärenden enligt vanartslagen.
En sådan organisation av lekmannamedverkan, som i det föregående
angivits, torde därvid vara av stor betydelse.

Ingripande medelst hjälpåtgärd skall enligt förslaget ifrågakomma — vare
sig någon första gången gör sig skyldig till vanart eller fråga är örn återfall
däri — endast då sådan åtgärd prövas vara till gagn och således med utsikt till
framgång kunna vidtagas. Bland dessa människor finnas nämligen dels sådana
— huvudsakligen yngre eller eljest mera godartade — som äro möjliga att förbättra
eller åtminstone i någon mån påverka till det bättre, dels ock oförbätterliga
individer, i fråga om vilka det med säkerhet vore bortkastad möda
att försöka med hjälpåtgärder. Socialstyrelsens förut åberopade undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 käft. (Nr 240.)

Departe mentschefen.

Kungl. Maj :ts proposition nr 240.

Särskilda
slag av
hjälpåtgärder.

1. Platsanskaffning

genom
arbetsförmedlingsanstalt.

och i samband därmed lämnade uppgifter tala härvidlag ett tydligt språk.
På grund av framställd erinran mot 1929 års förslag i denna del har det ansetts
lämpligt att framhålla den skillnad i förfaringssättet, som med hänsyn till
denna åtskillnad är avsedd vid blivande lagtillämpning.

De hjälpåtgärder, som det kan ifrågakomma att vidtaga, kunna givetvis
växla för olika fall. Pinnes någon anhörig eller annan enskild person eller
någon förening, institution eller stiftelse, som är villig att omhändertaga den,
som beträtts med vanart, bör det få ske och på detta sätt tillfälle beredas honom
att föra ett ordentligt liv. I de allra flesta fall torde det emellertid komma att
gälla att bereda arbetstillfälle åt dem, som bliva föremål för behandling enligt
lagen. Ett stort antal myndigheter, bland andra flertalet länsstyrelser, hava
framhållit de stora svårigheter, som torde komma att möta, då det gäller att
anskaffa arbete at just lösdrivarklientelet, särskilt under nuvarande förhållanden
å arbetsmarknaden med ännu rådande arbetslöshet. Man har därvid i
stort sett tre möjligheter att lita till, nämligen platsanskaffning genom medverkan
av arbetsförmedlingsanstalt eller av de frivilliga organisationerna för
socialt hjälparbete samt anvisning å arbete vid något för detta ändamål särskilt
anordnat eller eljest tillgängligt statligt arbetsföretag, såsom arbete i allmänna
skogarna, utdikningsarbete å mossar eller sumpmarker och arbete vid väganläggningar
m. m. Jag skall här närmare behandla dessa olika möjligheter att bereda
arbetstillfällen åt dem, mot vilka ingripande enligt lösdrivarlagen sker. Frågan
härom är av synnerlig vikt och utgör i själva verket en avgörande punkt
i förslaget.

Beträffande anskaffande av arbete genom de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
har socialstyrelsen i ett föregående utlåtande framhållit, att deras
användande för förevarande ändamål skulle kunna medföra risk i det hänseendet,
att därigenom lätt nog den missuppfattningen kunde vinna insteg, att ifrågavarande
vid tillfället mer eller mindre förkomna individer vore representativa
för de arbetssökande, vilket skulle lända till allvarligt men för arbetsförmedlingens
huvuduppgift.

I 1929 års förslag hava de sakkunniga i denna del anfört följande.

»Även örn en sammanblandning hos den offentliga arbetsförmedlingen av
fullgod och mindervärdig arbetskraft må hava sina nackdelar, lärer ett anlitande
av denna institution även för de nu ifrågavarande kategorierna av arbetssökande
ej kunna undvaras. Det må härvidlag dock ej förbises, att den offentliga
arbetsförmedlingens ändamål är att på den öppna arbetsmarknaden bereda
arbetstillfällen åt legitima arbetssökande och att dess verksamhet icke är inställd
på ^främjande av ett sådant socialt bisyfte, som förmedling av arbete åt bär
ifrågavarande asociala element skulle innebära. I och för sig är det ock önskvärt,
att det i första hand anskaffas arbete åt de fullgoda arbetskrafterna, och
att de mindervärdiga icke på något sätt privilegieras framför dem. Frågan är
därför av ömtålig och komplicerad beskaffenhet samt kräver noggrant övervägande.
Särskilda åtgärder till förhindrande av ovan nämnda nackdelar böra
och kunna emellertid träffas; och enligt vad socialstyrelsen upplyst, har styrelsen
sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och lärer hava för avsikt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

framlägga förslag till de befarade olägenheternas undanröjande. Den tanken
har från något håll framkastats, att det borde upprättas särskild arbetsförmedling
för anskaffande av arbete åt här avsedda klientel, frigivna fångar, från
alkoholistanstalt utskrivna m. fl. dylika. Denna tanke, i den mån den kan vara
värd beaktande, skulle i viss mån kunna realiseras genom Svenska skyddsförbundets
centralbyråer i de olika länen.»

Socialstyrelsen har i sitt över 1929 års förslag avgivna utlåtande anfört, att
styrelsen ansåge det naturligt, att den offentliga arbetsförmedlingen skulle
lämna sin medverkan vid hjälpåtgärder, som avsåge att bereda arbete, men samtidigt
ville understryka, att sådan medverkan ej borde få inkräkta på en för
den offentliga arbetsförmedlingen gällande grundregel, nämligen att vid verksamheten
i främsta rummet hänsyn skall tagas till att arbetsgivare erhåller
den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill han bäst ägnar sig.

Att den offentliga arbetsförmedlingens medverkan bör kunna i någon form
anlitas för lösande av förevarande uppgifter synes mig ganska klart. Ifrågavarande
spörsmål lärer emellertid tarva en närmare utredning, som bör ankomma
å socialstyrelsen. Förslag i ämnet bör kunna förväntas, innan förevarande
lagstiftning skall träda i kraft.

Beträffande den av enskilda organisationer utövade frivilliga hjälpverksamheten
har i 1922 och 1929 års förslag uttalats den uppfattningen, att den
största insatsen och det bästa resultatet vid hjälpåtgärders vidtagande kunde
förväntas komma att göras av dessa organisationer. Samverkan borde alltså
för detta ändamål i största möjliga mån äga rum mellan de myndigheter, som
handlade lösdrivarärenden, och hjälporganisationerna. Enligt 1929 års förslag
skulle ombud för hjälporganisation inkallas till och deltaga i behandling av
lösdrivarärenden i första instans (hos förhörsmyndigheten) och framför allt
vara denna myndighet behjälplig med att anskaffa arbete åt dem, som beträtts
med lösdriveri, eller vidtaga andra tjänliga hjälpåtgärder.

Till vad sålunda anförts kan jag i det väsentliga ansluta mig. Såsom framgått
av det föregående, har jag även ansett, att man bör gå ett steg längre och
möjliggöra den anordningen, att en på förslag av hjälporganisation utsedd person
kan såsom bisittare hos den myndighet — i förevarande förslag kallad
skyddsnämnd — som enligt vad förut anförts skall i första instans handhava
tillämpningen av lagen rörande personer över tjuguett års ålder, deltaga i
dessa ärendens behandling och avgörande. Genom en sådan anordning torde
det önskvärda samarbetet mellan det samhällsorgan, som har befattningen med
hithörande ärenden, och de enskilda hjälporganisationerna på bästa och ändamålsenligaste
sätt komma till stånd. Därigenom torde också erfarenheten och
intresset för saken hos dessa organisationer kunna i full utsträckning tillvaratagas
och i rikaste mått göras fruktbärande. I

I 1929 års betänkande utvecklas vidare, att om de åsyftade fördelarna skola
nås, en fast organisation och centralisation av den frivilliga hjälpverksamheten
är erforderlig. Efter norsk och dansk förebild har en sådan också

Departe mentschefen.

2. Frivilliga
hjälporganisationer.

Departe mentschefen.

Svenska

skyddsför bundet.

101)

Kungl. Maj:ts proposition nr ZiO.

kommit till stånd i Sverige genom svenska sky dds förbundet, som utgör en
central sammanslutning av ett stort antal av de på det sociala hjälpområdet
verksamma organisationerna.

För närvarande åtnjuter förbundet statsbidrag med 75,000 kronor, vilket
belopp för nästa budgetår föreslås höjt till 90,000 kronor. 30 skydds- och
lijälpföreningar, vilkas verksamhetsområden tillhopa omfatta så gott som
hela landet, äro nu anslutna till skyddsförbundet. Förbundets ombud utses
av respektive förening. I ombudens åligganden ingår bland annat att vid behov
bistå föreningen med anskaffning av arbete och dylikt för klienterna.

Ur en av förbundets sekreterare, byråchefen E. Wijkmark nyligen i »Tidskrift
för fattigvård och annan hjälpverksamhet» publicerad uppsats om förbundets
utveckling och framtidsplaner m. m. må här återgivas följande, som
berör frågan om möjligheten att genom skyddsförbundets föreningsombud
bereda arbetstillfällen åt bland annat lösdrivare:

»Av redan gjorda erfarenheter att döma torde betydelsen av ortsombudens
insats i föreningens verksamhet näppeligen kunna överskattas. Hjälp med
arbetsanskaffning åt byråns klienter har hitintills utgjort ombudens främsta
och värdefullaste insats. Under nu rådande arbetslöshet har det många gånger
visat sig hart när omöjligt att åt den hjälpsökande erhålla arbete å annan
ort än inom den kommun, där vederbörande äger hemortsrätt. Kommunens
egna arbetslösa måste i första hand komma i åtanke, heter det. Föreningen
är därför vid arbetsanskaffning åt klienterna i stor utsträckning hänvisad
till vederbörandes hemortskommuner. Härav förstås lätt betydelsen av ortsombudens
biträde med arbetsanskaffning. I många fall hava från fängelse
och tvångsarbete frigivna genom ortsombudens förmedling kunnat erbjudas
kommunalt arbete i hemorten.

Från flera av föreningarna har med kraft framhållits, att prövandet av
klienternas arbetsvillighet måste anses vara en av grundförutsättningarna för
ett något så när framgångsrikt hjälparbete av här ifrågavarande slag. Då
de hjälpsökande i stor utsträckning utgöras av mer eller mindre asociala element^
som blott eftertrakta ekonomiskt understöd och som endast, därest omständigheterna
därtill tvinga dem, utföra ordnat arbete, är det ofta helt enkelt
nödvändigt att kunna ge dem en viss prövotid, innan de placeras hos vanliga
arbetsgivare. Behovet för föreningarna att hava tillgång till en arbetsgård
eller ett upptagning shem med vedgård eller dylikt har med hänsyn
härtill framstått allt tydligare. Det har också visat sig, att de föreningar,
som redan anordnat något i den vägen (såsom fallet är med exempelvis
Uppsala Samhjälp och Skyddsvärnet i Kopparbergs län), kunna arbeta med en
helt annan effektivitet än de föreningar, som ej äga något dylikt. De klienter,
som tillhöra de mera påtagligt asocialas kategori så väl som också de
ej så få tvivelaktiga, hänvisas av dessa föreningar i regel alltid först till
arbets- eller vedgården. Här erhålla de en dagsförtjänst, som dels väl räcker
till för deras uppehälle och logi, dels gör det möjligt för dem att få för varje
dag en sparad slant, som erhålles vid veckans slut. Örn de nu sköta sig i
detta arbete, söker föreningen givetvis sörja för att annat lämpligt arbete
ute i den allmänna arbetsmarknaden anskaffas åt dem. Missköta de sig däremot
eller — såsom väl än oftare inträffar — örn de helt enkelt vägra att utföra
något arbete, har föreningen fullgiltig anledning att lämna sitt centralregister
ett meddelande örn personen i fråga. Från båda de nyssnämnda föreningarna,
Uppsala Samhjälp och Skyddsvärnet i Falun, har meddelats, att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

101

gallring, som systemet i fråga innebär, i hög grad underlättat platsanskaffningen
och även medfört, att mången till en början mera arbetsovillig så småningom
insett värdet och nödvändigheten av ordnat arbete.

Det är nu skyddsförbundets avsikt att söka stimulera de anslutna föreningarna
att i betydligt större utsträckning än hittills anordna sådana möjligheter
till prövning och gallring, som dessa arbetsgårdar innebära. Det synes
förbundet önskvärt, ja, rent av nödvändigt, att åtminstone en sådan arbetsgård
upprättas i varje län.»

De sakkunnigas förslag, att skyddsförbundet efter norskt mönster skulle
erhålla statlig auktorisation, har blivit föremål för erinran från åtskilliga
håll. Som skäl emot en sådan anordning har man åberopat, att den skulle
utgöra en fara för den frivilliga hjälpverksamhetens fria utveckling, och
att denna verksamhet bör bedrivas i fria former. Jag har icke kunnat undgå
att skänka berättigande åt dessa invändningar mot den föreslagna auktorisationen,
allra helst som förbundet självt också uttalat sig däremot.
En sådan statlig auktorisation förekommer visserligen i fråga örn våra handelskamrar
men är eljest okänd i vårt land och i den föreslagna formen främmande
för våra förhållanden. Vid övervägande av skälen för och emot en
dylik anordning har jag icke funnit sådana fördelar kunna förväntas därav,
att förslaget därom bör bibehållas.

De sakkunniga hava vidare förordat, att skyddsförbundet skulle organiseras
med en central länsbyrå i residensstaden i varje län och med för uppdraget
kvalificerade ombud å alla större orter i länet. Länsbyrån skulle utgöra
centralorgan för all skydds- och hjälpverksamhet inom länet. Ombud skulle
finnas i städer, köpingar och municipalsamhällen samt i övrigt å de orter,
där landsfiskal är bosatt.

Den av de sakkunniga sålunda föreslagna organisationen är uppenbarligen i
hög grad eftersträvansvärd. Därmed skulle vinnas stora fördelar även med
hänsyn till genomförandet i praktiken av förevarande lagförslag, särskilt i
vad angår skyddsnämndernas organisation och övervakningen av omhändertagna
eller utskrivna personer. Det väsentligaste i förslaget torde vara de förordade
centrala länsbyråerna. Liksom de sakkunniga anser jag, att skyddsförbundet
— eventuellt även särskilda länssammanslutningar — för sitt bistånd med
lagstiftningens verkställande bör åtnjuta särskilt statsbidrag. Till frågan örn
beloppet härav torde jag få återkomma i samband med kostnadsberäkningarna.

Önskemålet om upprättandet av en arbetsgård eller åtminstone ett upptagningshem
med vedgård i varje län står i överensstämmelse med de förslag rörande
vissa arbetsanordningar, som framförts av fångvårdsstyrelsen och statens
inspektör för fattigvård och barnavård. Även örn man kan ställa sig
tveksam, huruvida den föreslagna formen för de avsedda arbetena är den
lämpligaste, torde i varje fall en organisation länsvis vara en framkomlig väg
för beredande av möjligheter till anskaffande av arbete åt vagabonder och
andra, som falla under vanartslagens bestämmelser. Det är att hoppas, att
skyddsförbundet med hjälp av ökat statsbidrag skall genom de anslutna föreningarna
kunna också i detta hänseende åstadkomma lämpliga anordningar.

Departe mentschefen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JtO.

arbetJfifre Härefter återstår frågan om beredande av arbetstillfällen genom statliga arta^
såsom betsföretag. I 1926 års förslag föreslogs i sådant hänseende, att särskilda anhjälparbete.
ordningar skulle träffas för beredande av arbete åt här avsedda personer genom
att av staten eller under dess medverkan anordnades hjälparbeten för dem i de
allmänna skogarna. Dessa arbeten skulle visserligen huvudsakligen vara avsedda
för män, men även kvinnor skulle under större delen av året kunna användas
i vissa skogsarbeten. Man synes hava tänkt sig, att på detta sätt minst
100 personer skulle kunna beredas arbete i de allmänna skogarna för en beräknad
årlig kostnad, som, oberäknat utgifter för domänverket och skogssällskapet,
skulle uppgå till 130,000 kronor.

Åtskilliga myndigheter, däribland domänstyrelsen, statens arbetslöshetskommission
och skogssällskapet, uttalade en del betänkligheter mot det föreslagna
anordnandet av hjälparbeten i de allmänna skogarna. Därvid framhölls bland
annat, att med hänsyn till de avsevärda kostnader, som vore förbundna med
anordnande av dylika hjälparbeten, och då erfarenhet saknades, örn därmed
skulle vinnas åsyftad nytta för motarbetande av lösdriveriet, de ifrågasatta
hjälparbetena i varje fall syntes böra till en början företagas försöksvis och i
mindre omfattning. Därjämte framkommo från annat håll betänkligheter mot
tanken att använda kvinnor i dylikt skogsarbete.

1927 års sakkunniga delade för egen del de sålunda uttalade betänkligheterna
mot anordnande av dylika allmänna arbetsföretag såsom ett led i samhällets
åtgöranden för tillrättaförande av personer, mot vilka ingripande enligt lösdriverilagen
sker; och anfördes av dessa sakkunniga i 1929 års förslag i denna
fråga följande.

Man finge till en början ej förbise, att det här i regel vore fråga örn mindervärdig
arbetskraft, som därtill säkerligen ofta vore svår att disciplinera.
I en anstalt ginge det lättare att bibehålla disciplin bland dylikt svårhanterligt
klientel än vid utförande av arbete ute i de allmänna skogarna. Härför
fordrades särskilda förläggningar av större oller mindre antal lösdrivare,
och av domänstyrelsen uttalade farhågor, att detta kunde komma att medföra
vanskligheter, syntes ingalunda ogrundade. Därtill komme den ej heller obefogade
synpunkten att, i den mån arbete i de allmänna skogarna utan allt för
stora kostnader för det allmänna lämpligen kunde beredas, detta i första hand
borde stå öppet för de oförvållat arbetslösa. Man finge ej heller förbise den
omständigheten, att de personer, örn vilka här vore fråga, i allmänhet till karaktären
vore viljesvaga och opålitliga samt oftast böjda för ett sysslolöst och lättjefullt
liv. Erfarenheten visade även, att hjälpsökande av denna kategori ofta
vägrade att mottaga erbjudet arbete eller, trots uppburen reseersättning eller
erhållen järnvägsbiljett, uraktläte att ens begiva sig till den plats, där arbete
åt dem anskaffats, eller också efter en kortare tid utan vidare lämnade arbetet
för att i stället stryka omkring. Detta torde framför allt gälla dem, som levde
av bettleri och som ofta nog ej ville veta av något annat sätt att förskaffa sig
uppehälle.

Redan av nu anförda skäl tedde det sig synnerligen tveksamt, huruvida de
önskemål, som med den ifrågasatta anordningen åsyftats, därigenom verkligen
stöde att vinna. Det avgörande skälet emot en dylik anordning i större omfattning
vore emellertid kostnadssynpunkten. Det vore uppenbart, att kostnaderna
för dylika hjälparbeten, anordnade i föreslagen omfattning, skulle bliva synnerligen
avsevärda, något som framginge av de i 1926 års förslag framlagda beräkningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

103

De sakkunniga ansåge sig emellertid icke böra helt avvisa tanken på dylikt
hjälparbete utan funne sådant i mindre omfattning kunna försökas. Därmed
skulle onekligen vinnas ökad möjlighet att på ett effektivt sätt pröva arbetsvilligheten
hos den, mot vilken ingripande enligt lagen skedde, och en dylik
prövning, som i sak bleve lika med ett slags arbetsföreläggande, borde i regel
vara den första åtgärd, som från samhällets sida företoges mot honom. Härför
fordrades tillgång på arbetstillfällen utöver vad den öppna arbetsmarknaden erbjöde,
och någon hänvisning av lösdrivare till statliga nödhjälpsarbeten för
oförvållat arbetslösa borde av givna skäl ej äga rum. I sitt över 1922 års förslag
avgivna yttrande hade socialstyrelsen framhållit, att tillhandahållande av arbetstillfällen
i vissa fall skulle onödiggöra anstaltsvård och därmed förenade
kostnader, samt att, med hänsyn till den stora betydelsen av tillgång till arbetstillfällen,
det torde få anses skäligt, att dylik tillgång genom det allmännas
försorg säkerställdes exempelvis i form av skogsarbeten å statens domäner eller
genom skogssällskapet.

Med hänsyn till det sålunda anförda ville de sakkunniga, i enlighet med
uttalanden av vissa myndigheter, förorda en till omfattningen starkt begränsad
försöksverksamhet i det föreslagna hänseendet. Erfarenheten finge sedan
visa, i vad mån det kunde vara lämpligt och med hänsyn till resultatet påkallat
att gå vidare på den inslagna vägen. Då anordningen sålunda mera finge
karaktär av experiment, borde början göras med allenast 50 platser, varigenom
kostnaden för statsverket enligt den åberopade utredningen förslagsvis skulle
kunna begränsas till omkring 65,000 kronor. Enligt de sakkunnigas mening
borde det tillkomma den uppsiktsmyndighet, som enligt förslaget skulle komma
till stånd, att hava överinseende över hjälparbetena.

Då det här icke vore fråga örn en tvångsåtgärd i egentlig mening, lage det i
sakens natur, att den, som bleve föremål för åtgärden, ej kunde med tvångsmakt
hindras från att lämna arbetet och arbetsplatsen. Något uttryckligt betonande
av detta syntes dock ej vara nödigt att göra i lagen. Men å andra sidan borde
han ej kunna efter eget behag, utan omedelbar påföljd, lämna arbetet. Det
bleve då föga mening med anordningen. Något tillrättaförande av personen i
fråga genom att lära honom arbeta och vänja honom vid ett ordentligt och arbetsamt
liv kunde då knappast vara möjligt att åstadkomma. De sakkunniga
hade därför i stället tänkt sig den anordningen, att vederbörande myndighet vid
anvisande av arbete skulle föreskriva erforderliga villkor i fråga om vistelseort
och sysselsättning m. m., vilka villkor personen i fråga skulle vara pliktig
att iakttaga; uraktlåta han detta, skulle förnyat ingripande enligt lagen, i regel
då av strängare beskaffenhet, omedelbart kunna äga rum.

Vad kvinnors användande i dylikt hjälparbete beträffade finge det medgivas,
att en del lättare skogsarbeten, såsom sådd, plantering_ och plantskolearbeten.
utan svårighet kunde utföras av kvinnor. De sakkunniga delade emellertid
de betänkligheter, som från några håll uttalats mot att tillämpa den
föreslagna anordningen i fråga örn kvinnor. Särskilt med hänsyn därtill, att
skogsarbete knappast skulle innebära någon för deras framtida försörjningsmöjligheter
nyttig yrkesutbildning samt att sammanförande även i mindre förläggningar
av kvinnor, mot vilka ingripande på grund av sedeslöst leverne
skett, icke kunde vara lämpligt utan tvärtom måste antagas medföra allvarliga
olägenheter, ville de sakkunniga för sin del ej förorda förslaget örn kvinnors
användande i hjälparbete i de allmänna skogarna. En helt annan sak vöre
arbete med trädgårdsskötsel, där yrkesutbildningen dessutom medförde möjlighet
till framtida utkomst.

över 1929 års förslag i denna del hava domänstyrelsen, statens arbetslöshetskommission
och skogssällskapet avgivit yttranden, därvid domänstyrelsen
och skogssällskapet lämnat detsamma utan erinran.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

Statens arbetslöshetskomniission har anfört följande.

Det kunde ifrågasättas, om det icke vore för snävt tilltaget med hjälparbeten
för endast 50 man, oaktat det endast vore fråga örn en försöksverksamhet.
Det bomme säkerligen att stöta på stora svårigheter att i den öppna arbetsmarknaden
bereda lösdrivarklientelet arbete i nämnvärd utsträckning, och i
stort sett syntes hänvisning till hjälparbete vara det enda, som stöde till buds.
Förmodligen bleve dessa arbeten tämligen snart fyllda, varefter endast enstaka
platser då och då komme att finnas för hänvisning. Kommissionen föreställde
sig, att det vore av betydelse att alltid hava åtminstone 5 ä 10 platser
tillgängliga. Vid en arbetsstyrka på 50 man kunde man näppeligen vänta sig
en så livlig omsättning, att nämnda antal platser städse vore disponibelt. Det
syntes böra övervägas, örn ej hjälparbetena borde planeras för exempelvis omkring
100 man. Härför talade även den synpunkten, att de erfarenheter och
ron, som eftersträvades, utan tvivel bleve rikligare och värdefullare vid en
något ökad verksamhet. Därjämte torde kostnaderna per individ ställa sig
fördelaktigare med en högre arbetsstyrka än med en lägre. Även andra fördelar
skulle vinnas därigenom. Man kunde i så fall tänka sig två arbetsföretag
av sinsemellan olika typ, förslagsvis det ena för skogliga och det andra
för jordbruksarbeten. Arbetsplatserna kunde förläggas den ena i sydliga Sverige
och den andra något nordligare. Frfarenheten från de statliga reservarbetena
hade givit vid handen, att det vore förenat med stora svårigheter att
norr om Kronobergs län bedriva exempelvis skogsdikningar vintertid. I den
mån klientelet skulle kunna sysselsättas med skogsavverkning under vintern,
torde dock ingen olägenhet möta att utvälja en ganska nordligt belägen förläggningsort.
Med två arbetsplatser i olika delar av riket vunnes även den fördelen,
att resekostnaderna skulle kunna väsentligt nedbringas. Vad angår
valet av arbetsobjekt syntes det icke vara lämpligt att binda den blivande uppsiktsmyndigheten
vid några vissa uppdragsgivare eller vid några vissa slag
av arbeten. Kommissionen hade den erfarenheten, att det vore mycket värdefullt
att härutinnan hava fria händer. Det syntes var tillräckligt med ett direktiv örn
att arbetena skulle utväljas med hänsyn till deras nytta för stat, kommun, stiftelse
eller dylikt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört, att länsstyrelsen i fråga örn
anordnande av statliga hjälparbeten holle före, att sådana borde anordnas efter
mönstret av de samvetsömma värnpliktigas arbeten. För att nedbringa kostnaderna
och ekonomiskt utnyttja därå nedlagt kapital borde frågan ordnas i
samband med det aktuella spörsmålet om bötesfångarnas arbeten.

Några länsstyrelser och Norrbottens läns landsting hava uttalat, att i fråga
örn hjälpåtgärdernas genomförande och bekostande de kommunala organen i
vida större utsträckning än vad förslaget förutsatte måste kunna falla tillbaka
på statligt stöd och ingripande, därest lagen skulle kunna vinna avsedd effekt.
Det vore angeläget, har från en del håll framhållits, att genom statens försorg
åtgärder vidtoges för beredande av arbetstillfällen utöver vad de sakkunniga
föreslagit.

Socialstyrelsen har, i anslutning till vad styrelsen i ett tidigare utlåtande
anfört, framhållit, att man kunde befara en viss tävlan mellan olika kommuner
örn platser vid dylikt statligt arbetsföretag, särskilt vid vinterns annalkande.
För att trygga en rationell och rättvis fördelning av platserna syntes
det påkallat, att fördelningen på därom gjorda ansökningar skedde centralt,
i likhet med vad som ägde rum i fråga om de av statens arbetslöshetskomniission

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

105

anordnade statliga reservarbetena. I överensstämmelse med vad de sakkunniga
föreslagit ansåge socialstyrelsen, att såsom sådan central myndighet den föreslagna
uppsiktsmyndigheten borde ifrågakomma.

Anskaffande av arbete åt dem, som föranleda inskridande enligt lagen, lärer
få betraktas såsom det viktigaste ledet i serien av förebyggande åtgärder. Genom
en dylik hjälpåtgärd vill man söka övervinna den mest kännetecknande
egenskapen hos ifrågavarande individer, nämligen deras motvilja mot ordnat
arbete, en motvilja, vars motverkande och övervinnande ter sig såsom det viktigaste
önskemålet i hela behandlingen. Härtill kommer, att villigheten att efter
bästa förmåga utföra erbjudet arbete utgör en prövosten, på samma gång som
arbetsanvisningen utgör ett skydd för dem, som av ogynnsamma yttre omständigheter
råkat i svårigheter och visat vanart. Det är blott alltför vanligt,
att den lättjefulle till sitt försvar söker hävda, att han sökt arbete men misslyckats
i sina strävanden. Myndigheterna befinna sig här ofta i en situation,
som kan jämföras med läkarens inför simulanten. Kan arbete i dessa fall anskaffas,
underlättas på ett avgörande sätt ett riktigt bedömande av personen.
Detta gör, att i tveksamma fall ett försök med arbetsanskaffning ofta kan vara
motiverat, innan strängare åtgärder vidtagas.

I regel torde det vara mest önskvärt, att arbete kan anvisas i öppna marknaden,
så att den, mot vilken ingripande skett, så vitt möjligt direkt placeras
i den samhällsnyttiga verksamhet, åt vilken man både i hans eget och samhällets
intresse önskar se honom återbördad. Ingen möda bör härvid lämnas ospard.
Vad som därvid kan och bör göras har berörts i det föregående.

Det gives emellertid ofta fall, där arbete i öppna marknaden ej kan anvisas
detta klientel, i allt fall ej så snabbt, som önskvärt är. Företrädesvis gäller
detta i fråga örn det manliga klientelet. Särskilda åtgärder synas därför från
statens sida böra träffas till tryggande av att arbete kan anvisas, där den
öppna marknadens resurser tryta. Jag har på nu anförda skäl ansett mig böra
förorda den föreslagna principen örn anordnande av allmänna hjälparbeten.

De arbetstillfällen, som erbjuda sig vid sådana företag, böra kunna anlitas
av alla de myndigheter inom hela landet, vilka hava att tillämpa lagen. Redan
denna omständighet synes mig utgöra ett avgörande skäl för att hjälparbetena
göras statliga. Härtill kommer, att staten lärer förfoga över de största
och i regel lämpligaste objekten för arbeten av denna beskaffenhet.

Såsom hjälparbeten torde i första rummet böra ifrågakomma arbeten å allmänna
vägar och skogar, dikningsarbeten och dylikt ävensom, eventuellt,
förberedande byggnadsarbeten för vattenfallsstyrelsen och telegrafverket. Vid
valet av arbetsobjekt böra följas väsentligen samma grundsatser som i fråga
örn reservarbeten för oförvållat arbetslösa och alltså iakttagas, bland annat,
att intrång ej får göras på den öppna marknadens arbetstillfällen. Uppenbart
är även, att ifrågavarande hjälparbeten måste hållas helt skilda från dylika
reservarbeten.

Arbetsföretag, sorn här avses, synes icke böra vara förlagt till en anstalt
utan hava karaktär av fri förläggning, där var och en utför arbete mot viss

Departe mentschefen.

106

Kungl. Maj :ts proposition nr 2h0.

avlöning i mån av sin arbetsprestation. Vid avlöningsförmånernas bestämmande
böra beaktas de löner, som erhållas vid nyssnämnda reservarbeten. Därvid
bör ock ihågkommas, att de, som hänvisats till hjälparbete, mer eller mindre
självförvållat rakat i sin belägenhet, under det att man beträffande reservarbetenas
arbetsstyrkor har att utgå från att så icke är fallet.

I övrigt ma beträffande hjälparbetena anföras, att det torde bliva nödvändigt,
att särskilda åtgärder träffas till upprätthållande av ordning och disciplin.
Syftet med dessa arbeten är ju uppfostrande. Men på samma gång torde
klientelets beskaffenhet göra en viss personlig omvårdnad ofrånkomlig. —
Hjälparbeten för kvinnor synas, på sätt av de sakkunniga framhållits, ej lämpligen
kunna och ej heller behöva anordnas.

Hjälparbetena skulle enligt det anförda till det yttre komma att i mångt
och mycket likna reservarbetena. Statens arbetslöshetskommission har emellertid
redan tidigare kraftigt understrukit vikten av att ej någon sammanblandning
dem emellan får äga rum. Jag ansluter mig, såsom redan antytts, helt
till denna uppfattning. Skälen för denna ligga i öppen dag. Den oförvållat arbetslöse,
som söker och erhåller arbete vid reservarbete, får därigenom anses
hava dokumenterat sin egen positiva strävan att, trots tillfälliga vidriga yttre
förhållanden, genom eget arbete göra rätt för sig. Han får på intet sätt förväxlas
med den vanartade, som samhället söker hjälpa att övervinna hans
benägenhet till dagdriveri.

Dessa skäl synas mig så tungt vägande och så uppenbara, att jag ej
anser mig kunna förorda hjälparbetenas förläggande under arbetslöshetskominissionen.
Emellertid synes en central ledning av hjälparbetena med nödvändighet
påkallad. Bland annat förtjänar beaktas, att endast med en sådan ledning
lärer kunna åstadkommas den lämpligaste fördelningen av de tillgängliga
platserna. Jag anser, med denna utgångspunkt, att socialstyrelsen, därest den,
såsom tillämnas, blir uppsiktsmyndighet enligt förevarande lag, är den myndighet,
som närmast bör ifrågakomma. Dess uppgift bör emellertid huvudsakligen
bliva att sammanhålla hjälparbetena och fördela platserna. Den närmare
ledningen bör däremot i största möjliga utsträckning överlämnas till de myndigheter,
till vilkas ordinarie ämbetsområde de särskilda arbetena höra. En förebild
härutinnan förefinnes så till vida, som domänstyrelsen handhar de skogsarbeten,
till vilka hänvisas de samvetsömma värnpliktiga. Jag torde vid ett senare
tillfälle få återkomma till de anordningar för socialstyrelsens del, som kunna
krävas för handhavande av ifrågavarande uppgift. I detta sammanhang vill
jag endast erinra därom, att arbetslöshetskommissionen i sin verksamhet åtnjuter
och bör åtnjuta en för en statlig myndighet osedvanligt stor handlingsfrihet.
Det torde vara påkallat att i viss mån bereda socialstyrelsen en liknande grad
av handlingsfrihet i befattningen med hjälparbetena. Närmare bestämmelser
i nu angivna hänseende torde i sinom tid böra meddelas i administrativ ordning.

Angående verksamhetens omfattning hava de sakkunniga förordat, att till
en början endast ett dylikt statligt hjälparbete med femtio platser skulle an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 340.

107

ordnas. Kostnaderna härför hade enligt 1926 års förslag beräknats till 65,000
kronor för år.

Arbetslöshetskommissionen har i sitt utlåtande i ämnet förordat, att åtminstone
två arbetsföretag, belägna i olika delar av landet, redan från början
skulle anordnas. Sammanlagda platsantalet syntes kommissionen böra sättas
till 100, vadan kostnaderna per år borde beräknas till 130,000 kronor.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande närmast anslutit sig till kommissionens
uppfattning.

För egen del anser jag mig icke nu böra belt biträda arbetslöshetskommissionens
förslag härutinnan. Man måste nämligen framgå försiktigt efter denna
nya linje. Under sådana förhållanden och med vidhållande att det bela är
en försöksanordning, synes man till en början ej behöva räkna med större
platsantal än omkring 80. Jag återkommer i annat sammanhang till en beräkning
av kostnaderna för dylika arbeten. Värdet av det utförda arbetet
torde väl näppeligen komma att motsvara utgifterna. Även örn detsamma
merendels ej torde kunna siffermässigt närmare angivas, måste det dock alltid
förutsättas, att ett nyttigt, produktivt arbete blivit utfört.

Enligt erfarenhetens vittnesbörd spela hänsyn till resekostnaden en mycket Ersättning
väsentlig roll vid all arbetsanskaffning. Ej sällan förekommer det, att över- lennader.
flöd på arbetskraft inom en ort motsvaras av en viss knapphet på en annan,
något som i och för sig alltid är mindre tillfredsställande. Sedan länge har
man haft sin uppmärksamhet riktad på den tillbakahållande inverkan, som
resekostnaderna utöva på arbetsmarknadens smidiga anpassning efter dess
växlande behov i lokalt hänseende. I princip har staten sökt träda hjälpande
emellan. Sålunda kunna kostnader för medellösa arbetssökandes resor till
arbete, som anvisats genom den offentliga arbetsförmedlingen, till viss del bestridas
med medel ur det statliga arbetsförmedlingsanslaget. Praktiskt mera
betydelsefullt har varit, att arbetslösas resor till och — i vissa fall — från
anvisat statligt reservarbete bekostats av statsmedel. Denna grundsats kan
nära nog betraktas såsom en av de oundgängliga förutsättningarna för bedrivande
av reservarbeten för oförvållat arbetslösa.

Man har anledning antaga, att hänsyn till kostnaderna för här ifrågavarande
klientels resor till anvisat arbete, örn intet åtgjordes, skulle verka hämmande
på arbetsanskaffningen och i många fall alldeles förhindra en eljest möjlig
sådan. Örn arbetskraftens lokala rörlighet städse är en huvudbetingelse för
anpassningen efter arbetsmarknaden, så gör sig behovet av rörlighet med särskild
styrka gällande i fråga örn förevarande klientel. Ofta är det nämligen
av synnerlig vikt att såsom ett led i de förebyggande åtgärderna kunna rycka
individen ur en viss lokal miljö, där umgänge och levnadsförhållanden resa
alltför starka binder för hans återupprättelse. En omplacering i en annan omgivning
kan därför vara önskvärd till och med i fall, där arbete skulle kunna
anvisas på platsen.

Med hänsyn till dessa synpunkter anser jag, att staten i nu avsedda fall
i fråga örn nödiga resekostnader icke bör undandraga sig att träda hjälpande

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

Övervak nings institutet.

1929 års
förslag.

emellan. Jag förordar på den grund de bestämmelser i ämnet, som finnas intagna
i 50 § första stycket av lagförslaget.

I detta sammanhang skall jag till behandling upptaga frågan örn övervakningsinstitutets
användande inom förevarande lagstiftning, vilken fråga har
nära samband med den i det föregående behandlade frågan örn hjälpåtgärder
och sättet för deras vidtagande. I 1926 års förslag hade detta institut upptagits,
liksom ock i viss mån var fallet redan i 1922 års förslag.

De sakkunniga hava i 1929 års förslag i denna del anfört:

Även de sakkunniga ansåge, att behandlingen av de asociala element, om vilka
här vore fråga, för att bliva effektiv borde förbindas med tillsyn eller övervakning
över de personer, mot vilka ingripande enligt lagen skett. Sådan övervakning
borde kunna äga rum såväl i samband med förebyggande hjälpåtgärder
som ock i form av eftervårdande verksamhet vid försöksutskrivning och slutlig
utskrivning från arbetsanstalt.

Systemet med övervakning hade på närstående områden inom lagstiftningen
i stor utsträckning vunnit tillämpning och hade där tvivelsutan medfört goda
resultat. . Sålunda hade det sedan länge tillämpats vid tvångsuppfostran av
minderåriga förbrytare (4 § i lagen den 27 juni 1902 ang. verkställighet av
domstols förordnande örn tvångsuppfostran), i fråga om dem, som för brott
erhållit villkorlig straffdom (lagen den 22 juni 1906, numera lagen den 28
juni 1918) eller efter delvis verkställt frihetsstraff erhållit villkorlig frigivning
(lagen den 22 juni 1906), samt vid behandling av alkoholister (20 § i
lagen den 30 juni 1913). På senare tid hade ock enligt lag den 27 april 1927
särskilda bestämmelser meddelats örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov
från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från intemeringsanstalt
för återfallsförbrytare. Även på barnavårdens område hade systemet
med övervakning i viss mån kommit till användning (23, 45 och 46 §§
i lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård).

Betydelsen av en övervakande verksamhet från samhällets sida på olika
områden hade alltmera blivit erkänd, och detta institut torde icke heller inom
lösdrivarlagstiftningen kunna undvaras. Då de personer, örn vilka här vore
fråga, i allmänhet kännetecknades av bristande viljestyrka, slapp karaktär och
överhuvud en viss^ andlig underlägsenhet, varigenom de i regel hade svårt att
skydda sig mot dåliga inflytelser och reda sig på egen hand, syntes införande
av övervakningsinstitutet här kunna bliva av stor betydelse. Särskilt gällde
detta.de
ten visade också, att i upprepade fall från tvångsarbetsanstalt frigivna personer,
eftersatt på några dagar efter frigivandet hava gjort slut på sina besparingar
från anstalten, omedelbart återfallit i lösdriveri. Det vore en påtaglig
brist, som på grund av frånvaron av bestämmelser örn övervakning efter
frigivandet enligt nu gällande lag sålunda förelåge. Den i lagen nu stadgade
skyldigheten att under viss tid efter frigivandet göra anmälan hos polismyndighet
torde i förevarande avseende kunna betecknas såsom ineffektiv.

På grund av det ovan anförda hade de sakkunniga liksom 1926 års förslagupptagit
övervakningsinstitutet. I första rummet hade därvid avsetts det fall,
att ett ingripande enligt lösdrivarlagen stannade vid blott vidtagande av hjälpåtgärder.
Vederbörande myndighet, som förordnade härom och därvid hade
att meddela erforderliga föreskrifter i fråga örn vistelseort, sysselsättning och

i. andra hänseenden, vilka föreskrifter personen i fråga vore pliktig ställa sig
till efterrättelse, borde i de fall, då omständigheterna därtill föranledde, genom
anordnande av övervakning kunna försäkra sig örn dessa föreskrifters iaktta -

Kungl. Majlis proposition nr 2-k0.

109

gande samt därvid tillika giva honom stöd i hans strävan att återgå till ett
ordnat och samhällsnyttigt liv.

Vidare hade man tänkt sig övervakning erforderlig, då länsstyrelse medgivit
villkorligt anstånd med verkställande av utslag rörande någons tvångsinternering.
I detta fall syntes övervakning böra vara obligatorisk. Slutligen borde
vid försöksutskrivning eller försökspermission från interneringsanstalt liksom
även vid den slutliga utskrivningen därifrån, i den mån det prövades nödigt,
kunna anordnas övervakning över den försökspermitterade eller utskrivne.

övervakningen borde alltid vara inskränkt till viss maximitid, enligt de sakkunnigas
förslag bestämd till två år. Såsom övervakare borde lämpligen kunna
förordnas icke blott enskild person, utan jämväl för uppgiften lämpad och
därtill villig förening eller stiftelse, liksom kunde vara fallet enligt lagen örn
behandling av alkoholister.

Det i 1926 års förslag intagna stadgandet att, därest lämplig övervakare
icke annorledes kunde erhållas, tillsyningsman och polisman skulle vara skyldiga
att åtaga sig uppdraget, hade de sakkunniga icke ansett lämpligt att bibehålla.
Detta syntes vara desto mindre påkallat, som motsvarande icke gällde
i fråga örn övervakning av alkoholister eller för brott villkorligt dömda.

Även i fråga örn övervakning av villkorligt frigivna fångar hade det enligt
inhämtad upplysning endast i mycket sällsynta undantagsfall förekommit, att
övervakningen uppdragits åt befattningshavare vid polisväsendet, ehuru detta
enligt 8 § i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning förutsattes
kunna ske. På sätt förut framhållits, hade de sakkunniga tänkt sig, att svenska
skyddsförbundets byråföreståndare och ombud ute i orterna i främsta rummet
skulle anlitas såsom övervakare.

Enligt de sakkunnigas mening borde övervakningen icke i något fall erhålla
karaktär av ett fristående institut, som skulle kunna bliva föremål för
överklagande. I

I åtskilliga yttranden har övervakningsinstitutet blivit föremål för utta- Yttranden.
landen.

Socialstyrelsen har anfört, att övervakningen ofta torde vara en krävande
uppgift. Den vore av sådan vikt — övervakningsinstitutet framstode såsom
en av förslagets viktigaste reformer — att fullgörandet måste tryggas, även
örn tillgången på frivilliga krafter för ändamålet skulle tryta. Socialstyrelsen
ansåge, under erinran att nykterhetsnämnd jämlikt 20 § av alkoholistlagen
ej kunde undandraga sig att utöva övervakning, att förhörsmyndighet borde
göras skyldig åtaga sig sådan uppgift, örn så av myndighet påkallades.

Svenska sky dds förbundet har anfört, att förbundet ej hade något att erinra
mot själva bestämmelserna angående övervakning, men dock, särskilt med
hänsyn till erfarenheter från andra områden, där övervakning förekomme,
ville framhålla, att det lämpligaste torde vara att, där så ske kunde, övervakningsuppdrag
lämnades åt hjälporganisationerna. Förordnande av enskilda
övervakare, som, så vitt av lagförslaget syntes framgå, icke skulle hava skyldighet
att avlämna rapporter och icke heller på annat sätt skulle stå under
myndighets tillsyn, skulle säkerligen icke medföra avsett resultat. Då vidare
länsstyrelse icke lämpligen torde kunna omhänderhava sådan vårdnad av övervakningen,
som i fråga om villkorligt dömda ankomme på vårdnadsdomstol,
torde den på samma gång enklaste och mest effektiva anordningen vara, att
övervakningen anförtroddes åt under kontroll stående hjälporganisation.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har anfört, att övervakningen
enligt förslaget komme att ställa stora krav på tillgång å övervakare.
De sakkunniga hade, i motsats till 1922 och 1926 års förslag, ej stad -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

Departe ments chefen.

gat någon skyldighet för tillsyningsman och polismän att vara övervakare
med den motiveringen, att så icke heller skett i andra lagar. Ehuru en polisman
såsom övervakare lätt kunde bibringa allmänheten den uppfattningen,
att vederbörande stöde under polisuppsikt, ansåge styrelsen likväl, då det
med stor sannolikhet komme att i de mera svårskötta fallen bliva synnerligen
svårt för att ej säga omöjligt att anskaffa lämplig övervakare, att en bestämmelse
borde införas därom, att därest lämplig övervakare ej annorledes kunde
erhållas, tillsyningsman och polisman skulle vara skyldiga att åtaga sig uppdraget.

Norrbottens läns landsting har anmärkt, att övervakningsförfarandet på
rena landsbygden torde bliva förenat med mycket stora svårigheter ej minst
med hänsyn till den av lagen uppställda fordran på diskretion vid dess genomförande.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler har framhållit, att ehuru övervakningprincipiellt
vore att förorda och mången gång kunde vara till nytta, hade den
här säkerligen ofta föga värde på grund av att lösdrivare ofta »stryker omkring
från ort till annan».

På sätt socialstyrelsen erinrat, är införandet av övervakningsinstitutet ett av
de viktigaste leden i lösdrivarlagstiftningens reformering. Av det föregående
framgår, att det ansetts såsom en väsentlig brist i nu gällande lag, att övervakning
icke är föreskriven vare sig i samband med meddelande av varning
för lösdriveri eller vid frigivning från tvångsarbetsanstalt. Uppenbart
är, att såväl vid anskaffande av arbete eller vidtagande av annan hjälpåtgärd
som vid utskrivning efter internering en på lämpligt sätt anordnad
övervakning kan bliva av mycket stor betydelse för den ifrågavarande personens
återförande till ett ordentligt liv. Erfarenheten örn institutets goda
verkningar på de närliggande områden, där det till en del sedan långt tillbaka,
kommit till användning, giver ett kraftigt stöd för denna förmodan.

Övervakarens uppgift bör vara tvåfaldig, nämligen dels att öva tillsyn över
den övervakades uppförande i allmänhet och särskilt över hans efterlevnad av
givna föreskrifter rörande vistelseort, sysselsättning m. m., dels ock samt icke
minst att stödja och vägleda honom i hans strävanden att föra ett ordentligt och
hederligt liv, således hans återinpassning i samhället, ävensom att överhuvud
befordra vad som kan lända till hans rättelse. Av 51 § i föreliggande förslag
framgår, att övervakningsinstitutet är avsett att närmare regleras genom av
Kungl. Majit utfärdade administrativa föreskrifter, liksom fallet är beträffande
övervakare enligt lagen om behandling av alkoholister. Dessa föreskrifter
torde bland annat böra innehålla stadgande därom, att övervakare skall stå
under tillsyn av den myndighet, som förordnat honom, och vara pliktig att till
denna myndighet avgiva skriftliga rapporter rörande de omständigheter, som
kunna vara av betydelse vid övervakningen.

Enligt såväl 1929 års som föreliggande förslag avses, att övervakningsuppdrag
även skall kunna givas åt förening, stiftelse eller annan hjälporganisation,
och har denna i så fall att utse särskild person såsom övervakare,
medan organisationen bör inför vederbörande myndighet vara ansvarig för
uppdraget. Det är emellertid avsett, att såsom regel svenska skyddsförbundets
länsbyråföreståndare och ombud ute i orterna, såsom redan antytts, böra
anlitas för detta uppdrag. Då enligt förbundets nyss skisserade plan sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

lil

ombud skola utses å större orter överallt i landet, torde man kunna hysa den
förhoppningen, att det i allmänhet ej skall möta större svårigheter att finna
lämpliga övervakare. Skyddsförbundet har i sitt yttrande förklarat sig villigt
att påtaga sig de uppgifter, som enligt 1929 års förslag skulle uppdragas
åt detsamma, bland annat i fråga om övervaknings anordnande i förekommande
fall. På de av de sakkunniga anförda skälen anser jag det däremot icke vare sig
lämpligt eller erforderligt att i lagen stadga skyldighet för polisman att åtaga
sig ifrågavarande uppdrag.

övervakning kan enligt föreliggande förslag förekomma i fem olika fall,
nämligen:

1. vid erinran enligt 12 §, utan att hjälpåtgärd vidtages;

2. i samband med vidtagande av hjälpåtgärd enligt 12 §;

3. vid meddelande av villkorligt anstånd med verkställande av länsstyrelses
beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 23 §;

4. vid försökspermission från sådan anstalt enligt 36 §; samt

5. vid slutlig utskrivning från sådan anstalt enligt 40 §.

Endast i det under 3 upptagna fallet har övervakningen gjorts obligatorisk;
i de övriga fallen har anordnandet därav gjorts beroende av särskild prövning,
huruvida övervakning anses behövlig eller ej.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna maximitiden för övervakning,
två år, har jag ej någon erinran att göra.

Till behandling må härefter upptagas frågan örn införande i lagstiftningen Frivilligt
av ett nytt institut, som i 1929 års betänkande förordats efter förebild i lagen &

örn behandling av alkoholister. Enligt 26 § nämnda lag är det medgivet anstalt,
åt dryckenskap hemfallna personer att under vissa betingelser frivilligt ingå
på allmän alkoholistanstalt. I fråga örn alkoholistvården har detta institut
kommit till användning i ej ringa utsträckning och torde i stort sett
hava visat goda resultat. Någon motsvarighet härtill förekommer ej i 1926
års förslag. I enlighet med vad som från en del håll blivit förordat hava de
sakkunniga föreslagit införande av motsvarande institut i den lagstiftning,
varom här är fråga. Därvid förutsattes, anföra de sakkunniga, att från vederbörande
myndighets sida prövning i varje förekommande fall skall äga rum,
huruvida dylikt frivilligt ingående å anstalt må tillåtas. Det ligger nämligen
i sakens natur, att det må ske endast beträffande person, å vilken lagen äger
tillämpning, och endast i sådant fall, att utsikt föreligger, att han genom frivillig
internering skall kunna tillrättaföras. Det bör däremot icke tillåtas, att
t. ex. en återfallslösdrivare genom att frivilligt ingå på anstalt undslipper för
hans tillrättaförande behövlig tvångsinternering för längre tid, än som är avsedd
att gälla för den frivilliga. De sakkunniga anse, att goda verkningar
kunna förväntas av detta institut.

En å allmän arbetsanstalt frivilligt ingången person bör självfallet, anföra
de sakkunniga vidare, vara underkastad de bestämmelser, som gälla för de enligt
länsstyrelses förordnande där tvångsinternerade, dock med det undantag,
att han ej må kvarhållas å anstalten längre tid, än vartill han enligt skriftlig
förbindelse förbundit sig. Viss minimitid bör emellertid bestämmas, eftersom

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

det ej bör vara tillåtet att ingå på huru kort tid som helst. I detta hänseende
har en tid av sex månader föreslagits såsom minimum, då kortare anstaltsvistelse
enligt erfarenhetens vittnesbörd icke kan förväntas medföra avsett resultat.
Såsom maximum hava två år ansetts vara lämplig tid.

Åtskilliga erinringar hava i de inkomna yttrandena framställts mot införandet
av detta institut i förevarande lagstiftning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att det syntes länsstyrelsen tvivelaktigt,
huruvida de goda resultat, som enligt uppgift vid behandlingen av
alkoholister uppnåtts genom detta institut, utan vidare kunde åberopas som
stöd för liknande förfaringssätt i avseende å lösdrivare. Det torde även kunna
resas betänkligheter av ekonomisk art mot att å arbetsanstalterna med icke
obetydliga kostnader för det allmänna hysa andra personer än sådana, vilka
av vederbörande ansvariga samhällsorgan prövats verkligen vara i behov axdylik
vård. I praktiken skulle det också sannolikt ej sällan inträffa, att en
återfallslösdrivare genom avlämnande till förhörsmyndigheten av förbindelse,
avseende sex månaders frivillig anstaltsvistelse, undginge den för hans tillrättaförande
erforderliga avsevärt längre tvångsinterneringen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt
icke torde komma till användning i någon större utsträckning, varför
mera betydande praktiska resultat av denna bestämmelse icke syntes vara
att förvänta. För det klientel, varom här vore fråga, vore det just arbetsolust,
som vore det särskilt utmärkande och som betingade samhällets ingripande.
Därest frivilligt ingående emellertid tillätes, borde enligt länsstyrelsens
mening minimitiden för kvarstannandet å anstalt höjas till ett år. En
kortare tid torde ej kunna beräknas medföra avsett resultat i fråga örn den
intagne och skulle möjligen kunna locka till missbruk.

Länsstyrelsen i Södermanlands län Ilar uttalat tveksamhet rörande lämpligheten
av den vid frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt föreslagna maximitiden
för kvarhållande å anstalten.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har uttalat, att styrelsen
ej hade något att erinra mot förslaget om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt.
Dock kunde ifrågasättas, örn statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö,
som enligt förslaget skulle vara anstalt för de mera svårhanterliga och oförbätterliga,
lämpade sig för en frivillig internering av sådana personer, som ej
förut varit där intagna.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har för sin del uttalat,
att institutet frivilligt ingående å anstalt tvivelsutan kunde få goda verkningar.
En förutsättning härför torde emellertid bland annat vara, att anstaltsvården
vunne en fullt tidsenlig utformning, något som den ännu ej hade.

Svenska sky dds förbundet har anfört, att, därest bestämmelsen örn frivilligt
ingående å allmän anstalt bibehölles, syntes det förbundet önskvärt,. dels att
särskild anstalt eller avdelning inom sådan anordnades för dessa frivilligt ingående,
dels att bestämmelse intoges därom, att den, som tidigare varit intagen
å sådan anstalt, ej finge tillåtas att där frivilligt ingå.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavård sförbundet har anfört, att
förbundet ej kände sig helt övertygat om, att person, som gjort sig förfallen
till lösdriveri och som ej vore varaktigt oförmögen till arbete, borde tillatas
att frivilligt ingå å allmän arbetsanstalt, innan några hjälpåtgärder för hans
tillrättaförande vidtagits. Han kunde enligt denna paragraf skriftligen för -

Kungl. Maj:ts proposition nr Sid.

113

binda sig att stanna å arbetsanstalt ända till två år, utan att man förut prövat,
om han kunde tillrättaföras på annat och i regel säkerligen mindre kostsamt
sätt. Vidare kunde det befaras, att vederbörande förhörsmyndighet
stundom kunde bliva frestad att föreslå ett frivilligt ingående på allmän arbetsanstalt
för att undgå besväret att vidtaga hjälpåtgärder. Det kunde vidare
ifrågasättas, örn icke särskilda anstalter eller i varje fall särskilda avdelningar
vid de allmänna arbetsanstalterna borde anordnas för dem, som frivilligt
ville ingå å arbetsanstalt.

Socialstyrelsen har i denna del anfört följande.

»Det frivilliga förfarande, som med mönster närmast från 26 § i alkoholistlagen
förordas i 10 § av förslaget, avser endast ingående å allmän arbetsanstalt.
Det kan ifrågasättas, örn ej sådant frivilligt förfarande bör väsentligen
utvidgas. Styrelsen förordar sålunda, att vederbörande skall kunna, vid
äventyr av rättslig påföljd, förbinda sig att iakttaga villkor av i huvudsak
sådant innehåll, som åsyftas i 3 mom. av 9 §. Villkoren eller rättare åtagandena
skulle vara av skyddsmyndigheten godkända, och deras uppfyllande borde
vara förenat med övervakning. Avsteg från åtagandena skulle medföra
samma påföljder som brytandet av skyddsmyndighets (förhörsmyndighets)
förelägganden och närmast utgöra ett vägande skäl för ett strängare förfarande,
exempelvis intagande på allmän arbetsanstalt.

Styrelsen föreställer sig, att det frivilliga förfarandet just i nu angiven väg
skulle få sin största praktiska betydelse. Bland annat skulle man härigenom
merendels kunna på lämpligt sätt ernå en lösning av den ömtåliga frågan om en
med visst tvång förknippad arbetsanställning, den kanske oftast lämpligaste
vägen för tillrättaförande av dem, som ej hunnit glida alltför långt på vägen
utför. En ung man, som visat sig ej ha tillräcklig moralisk ryggrad i storstadslivet,
har kanske ett gott föräldrahem på landet, där han funne livet enformigt
och tråkigt men där han kunde under visst tvång tillrättaföras. Fallet
torde ej vara ovanligt. Örn nu skyddsmyndigheten konstaterar, att hemmet
är gott och att föräldrarna eller andra anhöriga vilja mottaga vederbörande
och denne inför utsikten av ett strängare förfarande förbinder sig att återvända
till hemmet och där under lämplig övervakning kvarstanna viss tid och i övrigt
visa arbetsamhet och ordentlighet, synes detta vara en särdeles naturlig
och lämplig väg för hans tillrättaförande.»

Av de återgivna uttalandena framgår, att åtskilliga invändningar framförts
mot institutet frivilligt ingående å arbetsanstalt. Det torde ock böra medgivas,
att det i förevarande hänseende i fråga örn klientelet föreligger en viss
skillnad mellan alkoholistlagen, som här åberopats såsom förebild, och vanartslagen.
Det är därför möjligt, att institutet beträffande sådana personer,
mot vilka ingripande enligt sistnämnda lag skall ske, ej är i samma mån påkallat
som beträffande alkoholister. Emellertid synes detsamma i vissa fall
lämpligen kunna komma till användning enligt förevarande lag, när det ej gäller
särskilt svårartade fall av vanart. Denna begränsning är nödvändig att i
tillämpningen iakttaga, ty givet är att, såsom av de sakkunniga framhållits,
frivilligt ingående på allmän arbetsanstalt ej bör medgivas beträffande en
recidivist, för vars tillrättaförande längre tids tvångsinternering är behövlig,
än som kan ifrågakomma vid det frivilliga ingåendet. Då vidtagande av hjälpätgärd
finnes vara den tjänligaste åtgärden, bör å andra sidan frivilligt ingående
ej heller medgivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1080. 1 sami. SOS haft. (Nr 2h0.'') 8

Depante

ments chefen.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr SJfO.

Vad betänkligheterna av ekonomisk art beträffar, torde dessa förlora i betydelse,
om man, såsom rätteligen bör vara fallet, utgår från att institutet icke
kommer till användning i andra fall, än då personen i fråga prövas verkligen
vara i behov av anstaltsvistelse.

I vissa yttranden beröres frågan, å vilken anstalt de frivilligt ingående
böra mottagas. Det är riktigt, såsom av Landskronaanstaltens styrelse blivit
uttalat, att för institutets rätta tillämpning fordras ett mera differentierat
anstaltsväsen än det nuvarande. Men detta avses ju också skola genomföras
i samband med den nya lagstiftningen. Manliga lösdrivare, som tillåtas frivilligt
ingå å allmän arbetsanstalt, böra sålunda lämpligen ej intagas å den
nuvarande Svartsjöanstalten, utan hellre å en erkänd anstalt, när en sådan
kommer till stånd. Möjligen kan dock en särskild avdelning inom Svartsjöanstalten
anordnas för dessa och andra mera godartade fall.

För den tid, som de å arbetsanstalt frivilligt ingående skola stanna där, böra
minimum och maximum lämpligen bestämmas i lagen. Jag finner ej skäl att
föreslå ändring i de tider, som i dessa hänseenden angivits i 1929 års förslag.
Men det bör med anledning av en gjord erinran framhållas, att den tid, som
den frivilligt ingående enligt skriftlig förbindelse — sådan bör vara obligatorisk
-—- förbundit sig att kvarstanna å anstalten, icke är slutgiltigt normerande
i vidare mån, än att den tiden ej må mot hans vilja överskridas i andra fall än
då enligt lagen den för tvångsinternering som regel fastslagna maximitiden
tre år kan överskridas (35—37 §§). Däremot gäller även för den frivilligt
ingående den allmänna regeln (31 §), att han må tidigare utskrivas,
därest grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning
kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Vad slutligen angår socialstyrelsens förslag att förbinda hjälpåtgärder med
en frivillig utfästelse att iakttaga i samband därmed föreskrivna övervakningsvillkor,
har styrelsen därmed åsyftat att ernå en lösning av frågan örn en
med visst tvång förknippad arbetsanställning. Detta uppnås emellertid redan
med tillämpning av de sakkunnigas förslag; se 9 § 3 mom. och 12 § 3 morn.,
vilka i förevarande förslag motsvaras av 12 och 15 §§. Det är för övrigt att
märka, att en hjälpåtgärd, såsom anskaffande av arbete, i allmänhet för att
kunna realiseras i viss mån förutsätter frivillig medverkan av den, som är
föremål för åtgärden. Och bryter han mot de föreskrivna villkoren, medför
detta påföljder enligt bestämmelsen i nyssnämnda 12 § 3 mom. respektive
15 §. På nu anförda skäl har jag ej funnit anledning att förorda socialstyrelsens
ifrågavarande förslag.

I det föregående har förordats, att lösdrivarmålen alltjämt skola handläg -

Viss om ^roceduren

%as bos länsstyrelserna, under förutsättning att såsom garanti för den personhos
läns- liga friheten viss omläggning av förfarandet äger rum.

styrelsen.

I 1929 års förslag har i denna del anförts följande.

Offentlighet Beträffande proceduren i lösdrivarmål vore det ett oeftergivligt önskemål,
vllina arna betryggande garantier för den personliga frihetens skyddande bereddes

samt möjligheter till godtycke och rättsövergrepp såvitt möjligt avlägsnades.
Detta borde till en början ske genom stadgande om medverkan av de förtroende -

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

115

valda kommunala organ och hjälporganisationer, åt vilka vissa funktioner i
fråga om den förebyggande hjälpverksamhetens utövande borde uppdragas.
Därjämte borde emellertid, och detta vore även av vikt, själva proceduren i hithörande
mål ändras genom omläggning i åtskilliga hänseenden av förfarandet
hos länsstyrelserna. Sålunda borde principen örn offentlighet vid förhandlingarna
därstädes vinna beaktande, därvid det dock borde medgivas länsstyrelsen
att besluta undantag från regeln, där offentligheten funnes kunna medföra
ett onödigt lidande för den person, som vore föremål för behandling, eller
vara ägnad att motverka det i lagen avsedda förbättringssyftet. Vidare borde
det i likhet med vad som gällde i fråga örn för brott häktad person medgivas
lösdrivare, som inställdes inför länsstyrelsen, att på allmän bekostnad få anlita
rättegångsbiträde, där detta ej befunnes vara uppenbarligen onödigt. Än vidare
syntes det lämpligt att medgiva länsstyrelsen möjlighet att i fall av behov
kunna föranstalta om särskild undersökning rörande lösdrivares personliga
förhållanden, motsvarande förundersökning i brottmål, samt att i enlighet med
vad som gäller enligt fattigvårds- och alkoholistlagarna förordna örn förhör inför
domstol med uppgivna personer såsom vittnen eller upplysningsvis. Slutligen
borde efter förebild av den villkorliga straffdomen åt länsstyrelsen inrymmas
befogenhet att vid meddelande av utslag rörande någons internering
å arbetsanstalt medgiva villkorligt anstånd med utslagets verkställande, då omständigheterna
gåve grundad anledning till antagande, att vederbörande utan
sådan internering skulle låta sig rättas. Särskilt beträffande unga personer,
som kommit ut på det sluttande planet men ännu kunde vara mottagliga för
rättelse, kunde dylikt villkorligt anstånd bliva av stor betydelse, i det att de
därigenom kunde sporras att undvika ett fortsatt asocialt leverne och i stället
söka föra ett ordentligt liv. De goda erfarenheterna av motsvarande institut
exempelvis i Norge gåve stöd för antagande i sådan riktning.

Beträffande offentlighet vid förhandlingarna hade i avgivna yttranden över
1926 års förslag anförts vissa betänkligheter mot den föreslagna offentligheten.
Sålunda hade bl. a. framhållits, att ändamålet med behandlingen vore att söka
påverka personen i fråga och förmå honom att föra ett ordnat och gagneligt
levnadssätt men att detta lätt kunde motverkas av en offentlighet, genom vilken
hans gärningar bleve uppenbara för alla och kanske utförligt refererade;
det vore tvärtom av vikt, att dessa mål behandlades med all den varsamhet och
skonsamhet, som vore möjlig.

De sakkunniga kunde för egen del icke undgå att finna de framförda betänkligheterna
äga ett visst fog, men å andra sidan syntes det icke rådligt att
den offentlighet, som eljest vore principiellt fastslagen att äga rum vid rättsförhandlingar,
här helt lämnades å sido. Frågan hade av de sakkunniga ansetts
lämpligen böra lösas så, att offentlighet vid förhandlingarna i princip
stadgades men rätt att av särskilda orsaker göra undantag från regeln medgåves.
Då offentlighet påbjödes i dens intresse, som vore föremål för förhöret,
syntes man med fog kunna låta länsstyrelsen medgiva undantag från offentlighetsprincipen,
när nämnda person själv begärde det. Även i andra fall borde
det emellertid, hade man ansett, vara länsstyrelsen medgivet att, då det av
omständigheterna funnes påkallat, låta handläggningen äga rum inom stängda
dörrar. Vid lagens tillämpning kunde därvidlag tjäna till föredöme de i vissa
processuclla författningar förefintliga bestämmelser, som berörde förevarande
spörsmål och vilka angåve vissa fall, då undantag från offentlighetsprincipen
finge göras. I detta avseende hänvisades till förordningen den 22 april 1881
örn offentlighet vid underdomstolarna, 4 § i lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga och 28 §
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO.

Åtskilliga myndigheter hava i sina yttranden över 1929 års förslag anfört
betänkligheter emot den föreslagna offentligheten vid förhandlingarna inför
länsstyrelsen.

Sålunda har Överståthållarämbetet anfört bland annat följande.

Polismästaren i Stockholm hade i yttrande till Överståthållarämbetet såsom
sin uppfattning uttalat, att offentlighet vid dessa måls handläggning icke borde
förekomma, men att anhöriga med flera skulle få närvara samt därjämte förtroendevalda
lekmän deltaga såsom förhörsvittnen eller bisittare. Fattigvårdsnämnden
hade däremot föreslagit, att förhandlingarna icke skulle vara offentliga
i andra fall, än då den förhörde själv så påkallade, men att anhöriga och
andra, vilkas närvaro kunde vara av betydelse, alltid skulle äga rätt att övervara
förhöret. Vid bedömande av frågan örn offentlighet eller icke vid dessa
förhandlingar kunde uppenbarligen olika, var för sig berättigade synpunkter
göras gällande. Hänsyn måste tagas till önskvärdheten av att förhandlingsproceduren
genom sin anordning uteslöte varje misstanke beträffande opartiskheten
i myndighetens handläggning. Vidare måste dock beaktas, att offentligheten
ofta för den förhörde kunde innebära ett ökat lidande och därjämte — vilket
Överståthållarämbetet för sin del icke kunnat undgå att särskilt beakta -—• måhända
försvårade den strävan att återföra vederbörande till ett samhällsnyttigt
liv, vilket dock vore lagstiftningens syfte. Ur anförda synpunkter syntes det,
som örn polismästarens och fattigvårdsnämndens förslag vore att föredraga
framför vad de sakkunniga förordat. Närmast ville Överståthållarämbetet ansluta
sig till fattigvårdsnämndens uppfattning, därvid dock alltid måste förutsättas,
att mål, som vore för anständigheten och sedligheten stötande, i enlighet
med gängse uppfattning skulle handläggas inför lyckta dörrar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i detta ämne anfört:

Det syntes länsstyrelsen onödigt att av uteslutande formella skäl som regel
påbjuda offentlighet. Det enda åberopade reella skälet, att offentlighet påbjödes
i den anhållnes intresse, kunde tillgodoses genom ett stadgande, att förhöret
skulle vara offentligt, där den anhållne begärde det. Jämförelsen med
andra rättsförhandlingar vore icke användbar, enär det gällde ett administrativt
förfarande. Snarast kunde en jämförelse anställas med förhör inför länsstyrelsen
enligt lagen örn samhällets barnavård. Vidare borde framhållas, att
förhören hos de lokala förhörsmyndigheterna och skyddsnämnderna icke enligt
förslaget skulle vara offentliga. Arbetsgivare vore icke särskilt benägna att
mottaga lösdrivare i sin tjänst. Ofta hade såsom skäl härför från arbetsgivarhåll
anförts, att övrig personal icke gärna arbetade samman med dylika personer,
så snart det bleve bekant, till vilken kategori de hörde. Därest förhören
skulle vara offentliga, bleve de med all säkerhet refererade i tidningspressen.
Det torde vara uppenbart, att i de flesta fall oövervinneliga svårigheter skulle
uppstå att bereda arbete åt en person, som ett pär dagar dessförinnan blivit
genom pressen inom ett vidsträckt område omtalad som lösdrivare. 1 fråga
örn de åt sedeslöst leverne hemfallna personerna finge därjämte påpekas, att
enligt förslaget dessa stackars människor fullständigt prisgivits åt offentligheten
genom tidningarna. Det vore sant, att länsstyrelsen enligt förslaget
skulle kunna förordna örn handläggning inför stängda dörrar, men ett sådant
förordnande torde ej kunna motiveras enbart med här anförda allmänna reflexioner.

Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö och i Landskrona och föreningen Sveriges stadsfiskaler ha -

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

117

va ansett, att offentligheten kunde förorsaka den förhörde ett avsevärt lidande
och blott befordra en onödig, ibland till och med skadlig nyfikenhet hos allmänheten.

Slutligen har socialstyrelsen i ämnet anfört följande.

Styrelsen hade redan tidigare uttalat tvivel örn lämpligheten av offentlighet
vid förhör inför länsstyrelse. Offentligheten kunde å ena sidan vålla den
förhörde onödiga lidanden och å andra sidan locka sensationslystnad av motbjudande
slag. I särskilt hög grad torde dessa synpunkter förtjäna beaktas
i fråga örn förhör med sedeslösa kvinnor. Med tillfredsställelse hade iakttagits,
att synpunkten i viss grad vunnit beaktande i 14 § i de sakkunnigas
förslag, i det att, där den förhörde det begärde, förhöret ej skulle hållas offentligt.
Likaså skulle förhör hållas inför stängda dörrar, där »omständigheterna
eljest därtill föranleda». Med stöd av denna senare bestämmelse torde
länsstyrelse alltså äga befogenhet förhindra, att förhören på olämpligt sätt
utnyttjades av sensations- och skandalhungern.

Trots dessa avsevärda inskränkningar i offentligheten, vilka torde vara synnerligen
påkallade, funne styrelsen någon tvekan kunna råda örn lämpligheten
av stadgandet. Därest länsstyrelserna med eftergift åt en eventuell opinionsbildning
— en sådan vore ingalunda utesluten — bomme att i sin prövning
av frågor om förhör inför stängda dörrar tillämpa ungefär lika stränga regler,
som domstol hade att tillämpa i liknande frågor, vore allvarliga olägenheter
att befara. Förhören finge ej utveckla sig till offentliga föreställningar rörande
samhällslivets skuggsidor eller lärokurser för vissa av denna lagstiftning
särskilt intresserade sämre element. Det vore önskvärt, att dessa synpunkter
— till länsstyrelsernas stöd — från auktoritativt håll kraftigt underströkes
vid de fortsatta förarbetena till lagen. I förhoppning att så skedde,
hade styrelsen för egen del avstått från att i denna punkt framställa något
ändringsyrkande.

Vad angår frågan örn offentlighet vid förhandlingarna hos länsstyrelse
i ärenden, som avses i förevarande lag, måste det medgivas, att vägande
skäl tala emot offentlighetsprincipens tillämpning i dessa fall. Offentligheten
kan onekligen medföra ett onödigt lidande för den, som förhöres, och
icke minst gäller detta i fråga örn unga kvinnor, mot vilka ingripande skett
på grund av sedeslöst leverne. Vidare kan offentligheten motverka ändamålet
nied behandlingen, dess uppfostrings- och förbättringssyfte samt försvåra möjligheterna
till beredande av anställning eller vidtagandet av annan hjälpåtgärd.
Och slutligen är offentligheten ägnad att kunna utnyttjas av sensationslystnaden,
särskilt i fall rörande sedeslöst leverne. Vid bedömande av
frågan om offentlighet vid länsstyrelses förhandlingar i dessa ärenden synes
mig emellertid beaktande böra skänkas justitieombudsmannens i det föregående
återgivna uttalande (sid. .‘55), att anledningen till den inrotade föreställningen
om orättvist bedömande i lösdrivarmål sannolikt till icke ringa del läge
i det nuvarande rättsförfarandet i dessa mål, samt att genom en ändring av
detta nämnda föreställning borde i väsentlig mån giva vika. Det synes angeläget
att undanröja grunden för en dylik vanföreställning. Stundom kunna
också objektiva skäl tala för att förhandlingarna försiggå helt öppet. I trots
av de anförda olägenheterna anser jag mig därför böra förorda de sakkunnigas

Departe mentschefen.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

förslag i denna del så till vida, att offentlighet bör i princip stadgas men rätt
för länsstyrelsen att av särskilda orsaker göra undantag från regeln medgivas.
Med ändring av nämnda förslag bör emellertid denna länsstyrelsens befogenhet
övergå till skyldighet för länsstj^relsen att låta handläggningen ske inom
stängda dörrar i det fall, att den tilltalade själv begär det. Då offentlighet
vid förhandlingarna kräves i dennes eget intresse såsom en garanti mot godtycke
och rättsövergrepp, synes det nämligen i detta särskilda fall befogat att
göra honom berättigad att påkalla befrielse från offentlighet, där han finner
sådan medföra lidande för honom eller han av annan orsak icke önskar offentlighet.

Frånsett det fall, då den förhörde själv begär handläggning inom stängda
dörrar, bör enligt det anförda länsstyrelsen kunna förordna därom, när omständigheterna
eljest därtill föranleda. Man torde utan närmare reglering kunna
överlämna lagtillämpningen i detta hänseende åt länsstyrelserna.

Leguan Det från något håll framförda förslaget, att en lekman såsom bisittare bör
i läns-”6 Uttaga i länsstyrelses behandling av hithörande mål, har jag ej funnit skäl
styrelserna? att förorda. Särskilt med hänsyn därtill, att offentlighetsprincipen är avsedd
Departe- att vinna tillämpning, synes mig ur den synpunkten behov av en sådan
mentschefen. anordning ej föreligga. Vad åter beträffar det till stöd för förslaget
också åberopade skälet, att en dylik bisittare skulle kunna underlätta länsstyrelsens
bemödanden i förekommande fall att medelst anskaffande av arbete
eller annorledes bereda hjälp åt person, som är föremål för behandling, så
lärer det icke kunna förnekas, att en bisittare i sådana fall måhända med gott
resultat kunde biträda länsstyrelsen i angivna hänseende. Men å andra sidan
torde länsstyrelserna, även utan dylik bisittare, med sin stora personalkännedom
inom länet kunna åvägabringa lämpliga hjälpåtgärder, där sådana finnas
påkallade. Givetvis böra länsstyrelserna låta sig angeläget vara att i dylika
frågor stå i nära förbindelse med vederbörande barnavårdsnämnder och skyddsnämnder.
Även formlig återförvisning av ärendet till vederbörande nämnd för
hjälpåtgärders vidtagande står för övrigt länsstyrelsen i ett dylikt fall till
buds.

Skriftlig

procedur?

Socialstyrelsen har med hänvisning till alkoholistlagens bestämmelser örn
proceduren hos länsstyrelsen i ärenden rörande internering å alkoholistanstalt
framlagt förslag örn enbart skriftlig procedur i vissa närmare angivna fall vid
behandling hos länsstyrelse av ärenden enligt förevarande lag. Enligt nämnda
förslag skulle spörsmålet, huruvida muntligt förhör eller skriftlig procedur
skulle äga rum, i första hand underställas den omhändertagna personens eget
övervägande, i andra hand prövas av nämnden, som handlägger ärendet, och
slutligen avgöras av länsstyrelsen.

I 1929 års betänkande, där detta spörsmål även tagits under omprövning,
hava de sakkunniga för sin del i rättssäkerhetens intresse avvisat förslaget, då
det här gällde ett för individen så betydelsefullt ingripande som berövande av
hans frihet för eventuellt flera år framåt; det syntes med hänsyn härtill rik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

119

tigt, anse de sakkunniga, att han alltid bleve i tillfälle att inför den i ärendet
beslutande myndigheten personligen försvara sig och utveckla sina synpunkter.

I denna fråga ansluter jag mig till de sakkunnigas mening. En olägenhet,
som skulle följa av förslagets genomförande, är den att, örn nämnden ansett
muntligt förhör obehövligt men länsstyrelsen funne personlig inställelse påkallad,
länsstyrelsen finge uppskjuta ärendets vidare handläggning för den
avsedda personens inställande — en föga önskvärd anordning, som icke förekommer
enligt alkoholistlagen. Enligt denna finnes nämligen endast skriftlig
procedur i intemeringsärenden. Det synes också mindre lämpligt att underställa
frågan örn muntligt förhör eller ej prövning av den, som är föremål
för nämndens behandling. Vidare må ock framhållas det i särskilt yttrande
i 1929 års betänkande åberopade förhållandet, att beträffande rättsförhandlingar
i allmänhet tendensen går mot ökad muntlighet, och att alltså alltmera
övergång sker från skriftlig till muntlig procedur. Grunden härtill är
givetvis, att man vill vinna ökad rättssäkerhet. Att i strid mot denna utveckling
i detta särskilda fall gå rakt motsatt väg, synes icke utan tvingande skäl
böra ifrågakomma. Jag anser sålunda personlig inställelse av den saken gäller
och muntligt förhör med honom alltid böra fordras.

Enligt 1926 års förslag ägde länsstyrelsen hålla förhör, utom med den, som
är föremål för behandling, i mån av behov jämväl med andra personer. Denna
bestämmelse har icke upptagits i 1929 års förslag, då hållande av förhör med
andra personer ansetts kunna ingå i det i lagtexten använda uttrycket »i
övrigt verkställa erforderlig utredning i målet». Emellertid har erinran framställts
mot sistnämnda förslag i denna del.

Även jag finner det lämpligare, att uttrycklig bestämmelse örn befogenhet
för länsstyrelsen att anställa förhör med dem, som kunna antagas äga kännedom
i saken, inflyter i lagtexten, då det måhända eljest kan dragas i tvivelsmål,
huruvida länsstyrelsen har en dylik befogenhet. Nämnden, som handlagt
ärendet, eller ock den, som är föremål för behandling, kan finna det önskvärt
att få sådan person upplysningsvis hörd samt giva anvisning å honom
eller själv föranstalta örn hans tillstädeskommande inför länsstyrelsen.

Tre länsstyrelser samt styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler och
föreningen Sveriges stadsfiskaler hava framställt erinringar mot det i 1929 års
betänkande föreslagna stadgandet, att den, som inställes inför länsstyrelsen,
skall på allmän bekostnad äga erhålla biträde för sin talans utförande, där detta
ej befinnes vara uppenbarligen onödigt. Som skäl för dessa erinringar hava
främst åberopats de alltjämt stegrade kostnaderna för statsverket för rättegångsbiträden
åt häktade. Med hänsyn härtill har föreslagits, att biträde skulle
förordnas, blott då länsstyrelsen finner det nödigt eller uppenbarligen nödigt.
Från ett par håll har föreslagits, att stadgandet örn sådant biträde helt måtte
utgå.

De framställda erinringarna äga tvivelsutan ett visst berättigande, och finge
hänsyn till statsverkets intressen bliva ensamt avgörande, borde inskränkning
i rätten att erhålla försvarsbiträde i dessa fall ske. Men även andra hän -

Departe mentschefen.

Förhör med
utomstående.

Departementschefen
.

Fritt rättegångsbiträde.

Departe mentschefen.

120

Kungl. Maj :ts proposition nr ZhO.

syn måste tagas. Riksdagens justitieombudsman och reglementeringskommittén
hava, på sätt tidigare anförts, på sin tid betonat angelägenheten av att häktade
lösdrivare i den mån det låter sig göra beredas tillfälle att erhålla sakkunnigt
biträde vid sitt försvar. Även riksdagen har, som förut sagts, i skrivelse
år 1919 påkallat utredning och framläggande av förslag i denna fråga. Alltsedan
i lagstiftningen införts bestämmelser om rättegångsbiträde åt de för
brott häktade, har det i viss mån framstått såsom ett missförhållande, att ej
motsvarande förmån beretts de för lösdriveri häktade. En för brott häktad
äger erhålla försvarsbiträde, även örn brottet blott medför ett kortvarigt frihetsstraff,
och det synes då desto mera befogat, att en person, mot vilken ingripande
enligt förevarande lag sker, tillerkännes samma rätt att erhålla biträde,
eftersom påföljden för honom kan bliva en frihetsförlust intill tre år och
i vissa fall till och med längre. Ett motsatt förhållande torde, har i 1926 års
förslag framhållits, innebära en betänklig inkonsekvens till de med lösdrivarlagstiftningen
avsedda personernas nackdel. Den föreslagna inskränkningen,
att biträde skall förordnas, då länsstyrelsen ej finner det vara uppenbart onödigt,
torde få anses tillräcklig för tillgodoseende av önskemålet, att statsverket
ej onödigtvis åsamkas kostnader för här avsedda ändamål.

I detta sammanhang må omnämnas det i såväl 1926 som 1929 års betänkande
framhållna önskemålet, att genom ändrad fördelning av ärendena eller
annorledes lösdrivarmålen måtte hos länsstyrelserna få en så betryggande handläggning
som möjligt. Denna fråga skall bliva föremål för särskilt övervägande.

Enligt 16 § i gällande lösdrivarlag utövar poliskammare i städer, där sådan
finnes, i fråga örn lösdrivares behandling med viss inskränkning den myndighet,
som enligt samma lag tillkommer länsstyrelse. Poliskammare finnes utom
i Stockholm i ytterligare sju städer, nämligen i Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg, örebro, Eskilstuna och Karlskrona.

I de båda tidigare lagförslagen har visserligen ifrågasatts att borttaga den
återgivna bestämmelsen. Denna har emellertid bibehållits i båda förslagen, i
1926 års förslag dock i den modifierade formen, att det skulle ankomma på
Kungl. Maj:t att, då omständigheterna därtill föranledde, meddela föreskrift
därom, att poliskammare eller annan lämplig myndighet skulle övertaga länsstyrelsens
befattning med hithörande ärenden. Skälet till att poliskammares
funktion i detta hänseende sålunda i viss mån bibehållits, synes förnämligast
hava varit, att vissa länsstyrelsers övertagande av befattningen med dessa ärenden
skulle för dem bliva alltför betungande. Det är särskilt i fråga örn länsstyrelserna
i Göteborg och Malmö, som detta skulle bliva fallet. Såsom förutsättning
för att lösdrivarmålens handläggning fortfarande skulle anförtros åt
poliskamrarna i dessa städer har dock i sistnämnda förslag förordats förändrad
organisation av poliskamrarna vid handläggning av dessa mål, i syfte att
därigenom poliskamrarnas ställning skulle stärkas och betryggande garantier
vinnas för en allsidigare och fullt tillfredsställande prövning av målen.

T 1929 års betänkande anföres i denna fråga följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

121

Det torde vara ovedersägligt att, på sätt i 1926 års förslag framhållits, anordningen
med lösdrivarmålens handläggning hos poliskammare i den allmänna
uppfattningen i viss mån förlänade proceduren en prägel av summariskt
polisförfarande. Man borde emellertid i förevarande lagstiftning undvika allt,
som vore ägnat att bereda jordmån för en sådan uppfattning, den måtte vara
befogad eller ej. Och det torde ej heller lida något tvivel, att målens överflyttning
från polismyndighet till länsstyrelse skulle anses innebära större
trygghet för målens tillbörliga prövning. Härvidlag syntes också de principiella
synpunkterna böra vara avgörande och icke de praktiska rörande arbetsbördans
storlek hos länsstyrelserna. Det syntes ock vara mindre rationellt
att i hithörande avseende träffa olika anordning i de städer, där poliskammare
funnes, och i andra städer.

Vad särskilt anginge den ökning i arbetsgöromålen hos länsstyrelserna i
Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, som skulle bliva en följd av överflyttningen
av lösdrivarmålen dit, syntes härutinnan något avgörande skäl mot
den ifrågasatta åtgärden näppeligen kunna hämtas. Vad den förstnämnda
länsstyrelsen vidkomme torde, enligt vad de sakkunniga inhämtat, en jämförelsevis
så ringa ökning av arbetsbördan, som den ifrågasatta ändrade anordningen
skulle medföra, icke i och för sig behöva föranleda ökning av personalen,
i varje fall icke av antalet juridiskt bildade tjänstemän.

Beträffande åter länsstyrelsen i Göteborg och Bohuslän utvisade följande
från länsstyrelsen erhållna uppgifter för åren 1923—1927, att av poliskammaren
i Göteborg såsom lösdrivare behandlats nedan angivna antal personer:

Antal häktade: därav till tvångsarbete dömda:

År män kvinnor summa män kvinnor samma

1923 ....... 54 65 119 40 36 76

1924 ........ 42 46 38 30 27 57

1925 41 48 89 34 20 54

1926 ........ 71 39 110 60 31 91

1927 ........ 43 41 84 37 29 66

Samtidigt utgjorde de hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län för lösdriveri
behandlade följande antal:

Antal häktade: därav till tvångsarbete dömda:

År män kvinnor samma män kvinnor summa

1923 ....... 11 1 12 11 — 11

1924 ....... 7 — 7 5 — 5

1925 ........ 10 — 10 9 — 9

1926 ........ 10 — 10 9 - 9

1927 ........ 8 - 8 8 — 8

Genom att överflytta poliskammarens befattning med lösdrivare till länsstyrelsen
skulle alltså en icke obetydlig ökning av länsstyrelsens arbetsbörda
inträda och på den grund, enligt vad de sakkunniga inhämtat, en ökning av
landskansliets arbetskrafter vara erforderlig. Emellertid torde den oavsett
berörda eventualitet fortgående ökningen av landskansliets arbetsbörda under
alla förhållanden inom nära framtid göra en förstärkning av arbetskrafterna
där önskvärd; och länsstyrelsen torde, örn den ifrågasatta lagändringen
genomfördes, icke underlåta att i berörda hänseende göra den framställning,
som av omständigheterna kunde påkallas.

Genom lösdrivarmålens överflyttande från poliskammare till länsstyrelse
skulle ock vinnas överensstämmelse i detta hänseende med fattigvårdslagen
(75 §) och barnavårdslagen (72 §), enligt vilka lagar allenast länsstyrelse, icke
poliskammare, ägde att ådöma tvångsarbete. Likaledes tillkomme det enligt
lagen om behandling av alkoholister endast länsstyrelse att besluta om internering
av alkoholister.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr SbO.

Departe mentschefen.

På nu anförda skäl hade de sakkunniga, i motsats till både 1922 och 1926
års förslag, låtit den i gällande lag förefintliga bestämmelsen om poliskammare
helt utgå ur sitt förslag.

Beträffande poliskammaren i Stockholm borde erinras, att densamma gentemot
poliskamrarna i övriga ovannämnda städer intoge en undantagsställning,
i det att densamma utgjorde en avdelning av Överståthållarämbetet och i fråga
örn handläggningen av mål rörande ådömande av tvångsarbete vore att
jämställa med länsstyrelse. Den befattningshavare, som enligt gällande instruktion
handlade dessa mål, tillhörde visserligen formellt, närmast av historiska
skäl, avdelningen för polisärenden men torde med hänsyn till göromålens
art och behandling snarare vara att hänföra till kansliavdelningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i detta ämne anfört följande.

Länsstyrelsen kunde icke dela de sakkunnigas mening, att poliskamrarna i
rikets större städer utom Stockholm icke borde betros att, såsom hittills, likställda
med länsstyrelserna handlägga lösdriveriärenden. I varje fall vore
länsstyrelsen av den bestämda uppfattningen, att all anledning saknades att
underkänna poliskammarens i Göteborg kompetens på området. Att denna
icke vore underlägsen länsstyrelsens egen, torde för övrigt kunna utläsas av de
siffror angående handlagda ärenden, som av de sakkunniga i motiveringen
framlagts, och vilka angåve, att erfarenheten av lösdrivare och deras behandling
vore mångdubbelt rikare hos poliskammaren än hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen
trodde sig också kunna vitsorda, att lösdrivarärendena av poliskammaren
i Göteborg behandlades med den största omsorg. Härtill komme,
att, såsom också de sakkunniga medgivit, överflyttning av poliskammarens
lösdriverimål till länsstyrelsen skulle för denna innebära en högst avsevärd
ökning av arbetsbördan. Och varje dylik ökning, även om den motsvarades
av personalökning — något som i detta fall bleve ofrånkomligt -—■ minskade
givetvis möjligheten att i någon större utsträckning anlita länsstyrelsens mera
kvalificerade arbetskrafter för lösdriverimålens handläggning. Länsstyrelsen
ville därför bestämt avstyrka den föreslagna överflyttningen, i vad den avsåge
Göteborgs poliskammare.

Till en början må framhållas, att poliskammares bibehållande vid befattningen
med ärenden enligt förevarande lag med hänsyn till den för respektive
länsstyrelser eljest uppkommande ökningen i arbetsbördan närmast ansetts påkallat
såvitt angår Göteborgs stad. Yad Malmö beträffar skulle genom dessa
ärendens överflyttning till länsstyrelsen ökningen av arbetsbördan vara jämförelsevis
så ringa, att den ej bör utgöra hinder för den ifrågasatta överflyttningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har icke heller haft något att erinra
mot ärendenas överflyttning.

Principiellt anser jag väl i likhet med de sakkunniga det riktigaste vara,
att behandlingen av hithörande ärenden anförtros länsstyrelserna och att poliskamrarnas
befattning därmed således upphör, allra helst som länsstyrelserna
genom handhavande av ärenden enligt fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistlagarna
besitta erfarenhet om lagtillämpning på närliggande områden. Beträffande
Göteborg har jag emellertid icke kunnat undgå att finna de av därvarande
länsstyrelse mot en sådan överflyttning anförda skälen värda beaktande.
För att möjliggöra undantag, där sådant vid ytterligare prövning visar
sig erforderligt, anser jag mig därför böra förorda införande i lagen
av ett stadgande därom, att Konungen, när särskilda omständigheter därtill

Kungl. Majlis proposition nr 240.

123

föranleda, äger förordna, att poliskammare skall utöva den länsstyrelse tillkommande
befattning med ärenden enligt denna lag.

Beträffande poliskammaren i Stockholm, som utgör en avdelning av Överståthållarämbetet,
torde senare i annat sammanhang böra tagas under övervägande,
huruvida denna poliskammare vid handläggning av ärenden enligt
förevarande lag bör erhålla en förändrad organisation.

Förevarande förslag är, såsom ur olika sammanhang framgått, byggt på
principen, att uppfostrande och förbättrande hjälpåtgärder i första hand skola
vidtagas för tillrättaförande av dem, mot vilka ingripande enligt lagen sker.

I den mån hjälpåtgärder icke äro tillfyllest, måste samhället emellertid äga
befogenhet att för deras tillrättaförande och sitt eget skydd tillgripa tvångsinternering
såsom sista åtgärd, då ingen annan effektiv sådan står till buds.
Härom lärer knappast, anföres i 1929 års förslag, någon vidare meningsskiljaktighet
råda, och i varje fall är det för samhällets skull ofrånkomligt att hava
denna utväg att anlita.

I 1929 års förslag har beträffande anstaltsvård och eftervårdande verksamhet
vidare anförts följande.

Beträffande tvångsinternering hade flera i ämnet hörda myndigheter framhållit,
att det funnes föga utsikt att kunna uppfostra internerade lösdrivare
till arbetsamhet under de korta tider, som nu ofta bestämdes för tvångsarbetet.
Syftet med detta vore ju att söka vänja den internerade vid ett arbetsamt
och ordentligt liv. Detta syfte kunde emellertid icke nås, om ej vederbörande
myndighet hade möjlighet att låta honom kvarstanna å anstalten, tills utsikt
till verklig förbättring förelåge. Man torde därför vara tämligen allmänt
ense örn, att de nu tillämpade korta interneringstiderna borde ersättas av långvarigare,
relativt obestämd internering stid, som gåve vederbörande myndighet
möjlighet att bestämma om den internerades kvarhållande å anstalten efter
vad som för vinnande av syftet med interneringen vore ändamålsenligast. Det
avgörande borde därvid vara, huruvida grundad anledning kunde anses föreligga
till antagande, att den internerade efter utskrivning från anstalten skulle
kunna och vilja ärligen försörja sig samt föra ett ordentligt och samhällsnyttigt
liv. Principen om obestämd intemeringstid tillämpades redan nu i viss
mån å en del närliggande områden, såsom i fråga örn internering av alkoholister,
vanartade barn och minderåriga förbrytare. En viss maximitid för interneringen
måste dock i varje fall stadgas, vilken tid endast i särskilda undantagsfall
finge överskridas.

Anstaltsväsendet borde utöver vad som redan skett i största möjliga mån
göras mera ändamålsenligt och i sådant hänseende särskilt genom de internerades
uppdelning i olika grupper efter ålder, graden av mottaglighet för
förbättring m. m. individualiseras. Så borde t. ex. unga internerade hållas
avskilda från de äldre och de oförbätterliga kunna avskiljas för sig i särskild
asylavdelning. Vidare borde det eftersträvas att, i den mån så kunde ske,
bibringa de internerade praktisk yrkesutbildning under anstaltstiden, så att
de efter utskrivning från anstalten hade möjlighet att med stöd därav ärligen
försörja sig. Slutligen vore det i detta sammanhang ett önskemål, att arbetet
inom anstalterna anordnades på så praktisk bog och på så ekonomiskt lönande
sätt som möjligt.

För tillgodoseende av förbättringssyftet med interneringen borde vid utskrivning
från arbetsanstalt lämplig sysselsättning beredas de utskrivna, då

Reformering
av
anstaltsväsendet.

1929 års
förslag.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Allmänna

arbets anstalter.

de eljest löpte fara att återfalla i ett sysslolöst och oordentligt liv. Vidare borde
i likhet med vad som skett inom närliggande områden försöksutskrivning
eller villkorlig utskrivning eller någon däremot svarande anordning såsom
försökspermission komma till användning. Därigenom vunnes möjlighet att
på ett effektivt sätt pröva, huruvida varaktig förbättring åstadkommits. För
en sålunda utskriven eller permitterad person borde, där så ansåges nödigt,
övervakning anordnas. Och befunnes under övervakningstiden, att han bröte
mot honom därvid meddelade föreskrifter, borde han utan vidare kunna återföras
till anstalten.

Örn anstaltsväsendet hava de sakkunniga vidare anfört bl. a. följande.

Beträffande först benämningen å de anstalter, å vilka internering enligt förevarande
lag skulle äga rum, hade det ansetts lämpligt att, med undvikande
av uttrycket tvångsarbete och tvångsarbetsanstalt, efter förebild av alkoholistlagens
terminologi benämna dem allmänna arbetsanstaltcr. Såsom sådana
skulle tagas i anspråk statens nuvarande tvångsarbetsanstalter å Svartsjö (för
män) och i Landskrona (för kvinnor), vilka alltså enligt förslaget borde benämnas
statens allmänna arbetsanstalter.

I likhet med vad som skett i de båda föregående förslagen hade såsom allmän
arbetsanstalt upptagits jämväl av landsting, kommun, förening eller stiftelse
anordnad anstalt, som av Kungl. Majit för ändamålet erkänts. En sådan anstalt
behövde emellertid icke ursprungligen vara för detta ändamål anordnad,
utan det kunde t. ex. även vara ett enligt 33 § fattigvårdslagen upprättat arbetshem
eller en avdelning därav, som av Kungl. Maj :t erkändes såsom allmän
arbetsanstalt. Örn på detta sätt arbetshem toges i anspråk för internering av här
avsedda personer, komme detta att bidraga till möjligheten att åstadkomma
differentiering i behandlingen, i det att en fördelning av de individer, som internerades,
allt efter arten av deras asociala beskaffenhet m. m. då i viss mån
kunde äga rum mellan olika anstalter. Att erkända anstalter kunde vara anordnade
med eller utan bidrag av staten, hade ansetts obehövligt att angiva i
lagen.

Beträffande internering av personer i omyndig ålder skulle dessa enligt förslaget
icke intagas i de för äldre avsedda allmänna arbetsanstalterna. utan i
särskilda, för sådant ändamål inrättade arbetsanstalter, allmänna arbetsanstalter
för ungdom. Såsom en av de svåraste bristerna, som vidlådde det nuvarande
systemet, hade framhållits det nu förekommande sammanförandet å
samma arbetsanstalt av yngre, mindre fördärvade personer med äldre, mera
förhärdade lösdrivare. Det vore alldeles tydligt, att ett dylikt gemensamhetssystem
vore synnerligen olämpligt, då därigenom de sämre och oförbätterliga
elementen i regel komme att öva ett skadligt inflytande på dessa yngre, beträffande
vilka eljest utsikter till varaktig förbättring ännu kunde föreligga.
Det vore därför av stor vikt att i detta hänseende få en genomgripande ändring
till stånd genom särskiljande av yngre och äldre internerade. Därför hade de
sakkunniga ansett detta böra komma till uttryck även i lagtexten, vilket icke
på motsvarande sätt skett i 1926 års förslag, och föreslagit inrättande av allmänna
arbetsanstalter för intagning av personer under 21 år. Detta överensstämde
med vad som gällde örn intagning av yngre fångar å särskilda, huvudsakligen
för dem avsedda straffanstalter.

Såsom tidigare framhållits hade de sakkunniga närmast tänkt sig, att såsom
allmän arbetsanstalt för ungdom skulle av Kungl. Majit kunna erkännas
särskild avdelning inom de allmänna uppfostringsanstalterna å Bona och å
Yiebäck och inom sådant särskilt skyddshem för vanartade barn, som avsåges
i 43 § 2 eller 3 mom. bamavårdslagen. Skyddshem för vanartade barn enligt
43 § 2 mom. funnes för närvarande till ett antal av sex, nämligen ett för gos -

Kungl. Maj:ts proposition nr S^O.

125

sar, åkerbrukskolonien Hall, samt fem för flickor: Drottning Sophias skyddshem
i Stockholm, Mossebo skyddhem å Viebäck (Svenska diakonissanstaltens),
Morängens skyddshem (Samariterhemmets i Uppsala), Hornö skyddshem
(Stockholms kyrkliga skyddshemsförenings) och Härsjögårdens skyddshem
(Göteborgs diakonissanstalts). För gossar av den kategori, som avsåges
i 43 § 3 morn., funnes inrättad en särskild avdelning vid åkerbrukskolonien
Hall, och för flickor av denna kategori funnes Skarviks skyddshem (Stockholms
stadsmissions).

Lagtextens avfattning lade ej hinder i vägen för att även något ^äldre personer
kunde intagas å sådana arbetsanstalter, om vilka här vöre fråga. Särskilt
syntes det lämpligt, att en å dylik anstalt eller avdelning av anstalt intagen
person där kunde kvarbliva under interneringstiden även efter uppnådda
21 år. Härom borde det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter.

Betydelsen av att inom anstalten bland de där internerade hålla de yngre, Differenmera
ofördärvade skilda från äldre, mera fördärvade hade redan framhållits, g®^å“ae“n''
Särskiljandet i olika grupper borde, i den mån så kunde ske, komma till ut- s a ''d
tryck icke blott med avseende å bostadsförhållandena genom inhysande i olika
logement utan även vid utförande av arbete inomhus eller utomhus. En dylik
individualisering å arbetsanstalterna förekomme i viss mån redan nu, men
borde ytterligare utvecklas.

Vad arbetets art och beskaffenhet beträffade läge det vikt uppå att söka
bereda de internerade yrkesutbildning eller ökad yrkesskicklighet, för att de
efter utskrivningen skulle på hederligt sätt kunna bereda sig utkomst. Ett
steg i sådan riktning hade tagits genom det år 1929 beslutade inrättandet av
två yrkeskunniga arbetsledare- eller yrkesmästarebefattningar vid arbetsanstalten
å Svartsjö med uppgift att leda verkstadsdriften vid _ anstalten, omfattande
skomakeri, skrädderi och snickeri. Arbetet vid Svartsjöanstalten vore
i övrigt huvudsakligen inriktat på jordbruksdrift och därmed sammanhängande
arbete jämte trädgårdsskötsel, sysselsättningar, som på grund av det
omväxlande och friska utearbetet också torde vara särskilt lämpliga och ändamålsenliga
för de internerades återförande till ett sunt och arbetsamt liv. Det
finge dock icke förbises, att genom yrkesutbildning i ett hantverk utsikterna
för en stor del av de internerade att efter utskrivning försörja sig ofta torde
mera underlättas än genom sysselsättning med lantbruksgöromål. Båda formerna
av arbete, jordbruksarbete och verkstadsarbete, borde därför lämpligen
förekomma. Svartsjöanstalten rymde 360 internerade, därav 60 i den år 1928
i bruk tagna slutna avdelningen. Beläggningssiffran i maj 1929 var 189.

Såsom ett önskemål framhölles, att arbetsdriften vid de allmänna arbetsanstalterna
borde göras så ekonomisk som möjligt. Såsom ett led i strävandena
emot en mera ekonomisk arbetsdrift hade 1927 års besparingsnämnd
framlagt förslag därom, att åt en central myndighet med erfarenhet i fråga
örn ekonomisk anstaltsförvaltning borde uppdragas att ombesörja en central
upphandling av behövliga förnödenheter och förbrukningsartiklar åt arbetsanstalterna
och statens alkoholistanstalt. De sakkunniga funne även för sin
del ordnandet av något slag av centralupphandling gemensamt för ifrågavarande
anstalter och straffanstalterna lämpligen böra göras till föremål för ytterligare
övervägande.

Enligt alkoholistlagen ägde den myndighet, som hade att utöva uppsikt över
de allmänna anstalterna för vård av alkoholister, att förordna örn överflyttning
av intagen person från en anstalt till en annan. En sådan befogenhet för
uppsiktsmyndigheten bidroge i sin mån, på sätt socialstyrelsen framhållit, att
möjliggöra ökad differentiering i anstaltsvården. Föreskrift hade därför införts
även i förevarande lag, varigenom beträffande allmän arbetsanstalt

Interneringstid
i allmänhet.

Obestämd
internering
utöver tre år
i vissa fall.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 2\0.

uppsiktsmyndigheten tillagts befogenhet att förordna om dylik överflyttning.

Beträffande interneringstiden å arbetsanstalt bade i enlighet med de principer,
som ovan utvecklats, i stället för det nu tillämpade förfarandet, enligt vilket
interneringstiden av länsstyrelsen i interneringsbeslutet bestämdes på förhand,
införts en relativt obestämd interneringstid. Detta medförde, att bestämmandet
av interneringstidens längd överflyttades från länsstyrelsen till anstaltsstyrelsen,
på vilken myndighet verkställigheten av ett interneringsbeslut ankomme
och vilken genom föreståndaren och övriga befattningshavare vid anstalten hade
möjlighet att förskaffa sig ingående kännedom om den internerades uppförande
under anstaltsvistelsen och utsikterna beträffande honom till varaktig förbättring.

I avseende å den maximitid för interneringen, som måste stadgas, hade de
sakkunniga ansett tidsgränsen tre år kunna generellt fastställas såsom maximitid.
I likhet med vad som skett i de tidigare förslagen hade det å andra sidan i
fråga om minimigräns stadgats, att utskrivning ej finge ske tidigare än ett år
efter intagandet å anstalten, utan att synnerliga skäl därtill vore.

Den, som frivilligt ingått å allmän arbetsanstalt, borde icke där kunna kvarhållas
under längre tid än den, vartill han enligt den av honom avgivna skriftliga
förbindelsen förbundit sig. Av lagtextens lydelse följde emellertid, att han
redan dessförinnan, under ovan angivna betingelse, kunde från anstalten utskrivas.

Enligt 1926 års förslag kunde i visst fall interneringstiden utsträckas utöver
ovan angivna maximitid av tre år. De sakkunniga hade funnit den tanke,
som sålunda kommit till uttryck i nyssnämnda förslag, vara i princip riktig.
Beträffande en person, som tidigare upprepade gånger och avsevärd tid
varit internerad å arbetsanstalt utan att något resultat därigenom vunnits, hade
man endast ringa anledning att hysa någon förhoppning, att han utanför anstalten
skulle föra ett arbetsamt och hederligt liv och bliva en samhällsnyttig
medborgare. Stöd för omdömet härom hade man att hämta i såväl tillgängliga
uppgifter om den ifrågavarande personens föregående liv som iakttagelser
örn hans uppförande i anstalten. Den kännedom om hans sinnesart och möjligheter
till förbättring, som anstaltsledningen sålunda kunde förvärva sig,
torde kunna lämna tillräckligt material för bedömande av frågan, huruvida
han borde kvarhållas eller utskrivas från anstalten. Emellertid syntes strängare
förutsättningar än i 1926 års förslag skett böra uppställas för institutets
tillämplighet, då det gällde ett så vittgående ingrepp i en persons frihet
som.anstaltsinternering under obestämd tid framåt. Till förebild syntes härvid
i viss mån kunna tjäna motsvarande bestämmelser i lagarna den 22 april
1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering
av återfallsförbrytare. Med stöd härav syntes lämpligen böra uppställas såsom
villkor för fortsatt internering, efter det maximitiden tre år gått till ända,
att den internerade förut efter uppnådd myndig ålder minst fyra gånger och
sammanlagt minst tio år varit — vare sig enligt länsstyrelses förordnande
eller på grund av frivilligt ingående — intagen å allmän arbetsanstalt; att
han därefter inom fem år från senaste utskrivning för femte gången åter förklarades
skola intagas å sådan anstalt; samt att utsikt icke förefunnes, att
han i händelse av utskrivning skulle föra ett ordentligt och samhällsnyttigt
liv, eller ock att han vore att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eber egendom. Beträffande det sist upptagna villkoret skilde sig förslaget
från nyssnämnda två lagar av den 22 april 1927, i det att det uppställda
villkoret, att den internerade skulle vara att anse såsom vådlig för annans säkerhet
till person eller egendom, enligt nämnda lagar vore obligatoriskt, men enligt
förevarande förslag upptagits endast såsom ett alternativ. När det gällde fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

127

om internering på obestämd tid av förbrytare, vore det uppenbarligen samhällsfaran
och de avsedda personernas oskadliggörande, som i främsta rummet komme
i betraktande. Beträffande här avsedda personer lage denna fråga något
annorlunda till; när dessa vore samhällsfarliga, vore det i samhällsskyddets intresse
visserligen angeläget att utsträcka en sådan persons internering på obestämd
tid utöver de tre åren, men det kunde även anses motiverat att tillämpa
ifrågakomna bestämmelse i de fall, då den internerade tydligen saknade varje
möjlighet att reda sig på egen hand och, försatt i frihet, med till visshet gränsande
sannolikhet komme att göra sig skyldig till återfall. Ej sällan vore
dessa personer i viss mån psykiskt defekta och då det, frånsett vårdanstalter
för sinnessjuka och sinnesslöa, ej torde finnas andra anstalter, där de lämpligen
kunde intagas och vårdas, tedde det sig även ur praktisk synpunkt ändamålsenligt
att hålla dessa för samhället onyttiga och skadliga individer internerade
å anstalt, varom här vore fråga.

En länsstyrelse hade ifrågasatt, huruvida ej i fråga örn bestämmelsen i förevarande
mom. jämväl avtjänat straffarbete borde medräknas i den intemeringstid
å tio år, som vore en förutsättning för lagrummets tillämplighet. En
dylik utsträckning av institutets omfattning, vilken väl borde betinga en motsvarande
ändring i den ovannämnda lagen örn internering av återfallsförbrytare,
som trädde i tillämpning först med 1928 års ingång, hade de sakkunniga
icke funnit sig böra vidtaga. Frågan torde dock vara värd beaktande och framdeles
böra bliva föremål för vidare övervägande.

Från tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade infordrats uppgifter å antalet
av de å anstalten internerade, som vid ingången av vart och ett av åren 1926,
1927 och 1928 varit intagna minst fyra gånger, och å antalet av dem, som vid
samma tid varit intagna sammanlagt minst tio år. Uppgifterna utvisade följande: -

Vid ingången Antal internerade, som varit intagna

av år minst 4 gånger sammanlagt minst 10 år

1926 ....................78 8

1927 .................. 69 9

1928 .................... 80 4

Även örn dessa siffror till äventyrs ej kunde anses fullt bevisande med avseende
på vad som kunde bliva fallet enligt de i detta hänseende nu föreslagna bestämmelserna,
torde man likväl få antaga, att stadgandet om internering på
obestämd tid utöver den vanliga maximitiden av tre år komme att få tillämplighet
endast i jämförelsevis få undantagsfall.

Beträffande förvaringen av de här avsedda personerna borde de i regel beredas
ett slags asylvård i särskild avdelning inom eller i anslutning till allmän
arbetsanstalt. I en del fall kunde det dock befinnas lämpligt att låta sålunda
internerad person, därest han vore arbetsför, deltaga i arbetet jämte andra internerade.

Vid tillämpning av ifrågakomna bestämmelse syntes skäl icke föreligga att
taga hänsyn till internering å allmän arbetsanstalt enligt 75 § fattigvårdslagen
eller 72 § barnavårdslagen. Särskilt när det gällde internering av försumliga
försörjare, skulle det vara synnerligen opåkallat att medräkna dylik
internering, som hade ett helt annat syfte än internering enligt förevarande
lag.

Genom bestämmelsen, att internering, som finge utsträckas utöver dc tre
åren, skulle hava ägt rum enligt länsstyrelsens förordnande, undantoges det
för övrigt sannolikt sällsynta fall, att ämna internering skett på grund av den
internerades frivilliga ingående å arbetsanstalten.

Slutligen hade det ansetts lämpligt att intaga bestämmelse därom, att fråga

128

Kungl. Maj:ts proposition nr %kO.

Särskilda allmänna
arbetsanstalter
för
kvinnor.

om utskrivning av person, som sålunda hölles internerad tillsvidare för obestämd
tid framåt, minst en gång under varje kalenderår skulle upptagas till
övervägande. Motsvarande bestämmelse funnes i ovannämnda 1927 års
lagar.

Beträffande anstaltsvård för det kvinnliga klientel, varom enligt förevarande
lag vore fråga, vore önskemålet, att Landskronaanstaltens huvudavdelning
apterades till ett slags asyl för äldre internerade av den mera oförbätterliga
typen och att övriga internerade placerades i mindre kolonat ute på landet.
Början till kolonatsystem vore vid Landskronaanstalten gjord genom inrättandet
av filialen Hildero, en på 8 kilometers avstånd från Landskrona belägen
mindre lantegendom, som ägdes av en stiftelse, men sedan år 1918 disponerats
av anstalten. Å denna filial, som rymde ett 20-tal internerade, hade
dessa större frihet än å huvudanstalten, och förläggningen där hade mera karaktär
av ett hem. Intill Hildero funnes jämväl en annan av anstalten disponerad
mindre lantgård, benämnd »Farmen», med plats för 8 personer och avsedd
för inhysande av sådana från anstalten utskrivna, som ännu icke lyckats
få någon anställning eller av annan orsak önskade kvarstanna där någon tid
efter utskrivningen.

Den väg, på vilken anstaltsledningen i Landskrona sålunda slagit in, syntes
riktig. Ur uppfostringssynpunkt och för vinnande av goda resultat vore
det tvivelsutan lämpligare med ett flertal mindre hem eller kolonat än en stor
gemensam anstalt. Under år 1928 hade anstaltsstyrelsen till Kungl. Majit
inkommit med en generalplan för rationellt ordnande av de dittills såsom otillfredsställande
ansedda förläggningsförhållandena vid anstalten i syfte att
åstadkomma en bättre och mera spridd förläggning av de internerade, varigenom
det kunde väntas att vinna bättre resultat i uppfostringsavseende. Vid
genomförande av denna plan skulle de internerade kunna delas upp på sex förläggningsgrupper,
vilka skulle kunna hållas i sär jämväl under arbetets utförande.
Därjämte omfattade planen en observationsavdelning för nykomna
internerade och en avdelning för vård av sinnessjuka. Anstalten rymde, inberäknat
de två lantkolonaten, 210 internerade; den högsta beläggningssiffran
under senare år hade varit 176 och var i maj 1929 104.

Då det hade sitt stora intresse att konstatera återfallsprocenten bland de för
lösdriveri internerade kvinnorna, hade de sakkunniga från Landskronaanstaltens
föreståndare låtit införskaffa upplysning därom beträffande 17-årsperioden
1911—1927. För hela denna period var återfallsprocenten 53.4 % (alla,
som dömts till tvångsarbete mer än en gång, hade därvid medräknats), för
10-årsperioden 1911—1920 57.5 % och för 7-årsperioden 1921—1927 ungefär
50 %. Genom omläggning av anordningarna vid anstalten och dess verksamhet
i den riktning, som följts vid Hilderofilialen, torde man kunna hoppas på
bättre resultat än hittills vunnits. Meddelande av yrkesutbildning åt de internerade
för beredande av framtida utkomstmöjligheter torde även beträffande
här ifrågavarande kvinnliga klientel vara det viktigaste härvidlag. Ett
steg i sådan riktning hade tagits genom det vid riksdagen år 1929 beslutade
anställandet av en arbetsföreståndarinna jämte ett biträde för ledande särskilt
av vävnings- och sömnadsarbeten. Arbetet vid anstalten hade hittills huvudsakligen
varit inriktat på trädgårdsskötsel och verkstadsdrift; den senare lämnade
sista budgetåret ett överskott å ungefär 15,000 kronor.

För belysning av frågan om tillämpningen av stadgandet om obestämd interneringstid
utöver tre år hade från Landskronaanstalten infordrats uppgifter
å antalet av de å anstalten internerade, som vid ingången av vart och ett
av åren 1926, 1927 och 1928 varit intagna minst fyra gånger, och å antalet
av dem, som vid samma tid varit intagna sammanlagt minst tio år. Uppgifterna
utvisade följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

129

Vid ingången Antalet internerade, som varit intagna minst

av år 4 gånger sammanlagt 10 år

1926 .................. 46 4

1927 .................. 44 5

1928 .................. 50 8

Man torde numera vara allmänt ense örn, att övergången från den stränga Försöksdisciplinen
och bundenheten inom en sådan anstalt till en obegränsad frihet Permi9810nutanför
densamma icke borde bliva alltför plötslig, enär de utskrivna då, särskilt
örn de återvände till sin förra miljö, ofta lätt återfölle i sitt förra leverne.

Man hade därför velat få till stånd ett mellanstadium, under vilket den internerade
tillätes vistas utom anstalten men samtidigt ställdes under tillsyn och
förpliktades följa vissa föreskrifter beträffande vistelseort och sysselsättning
m. m., med risk att, örn han bröte mot dem, genast bliva återintagen i anstalten.

Ej minst ur uppfostringssynpunkt hade en sådan anordning, som på åtskilliga
närliggande områden sedan länge tillämpats, visat sig vara av stor betydelse
och medföra gynnsamma resultat.

Det hade emellertid ifrågasatts, huruvida icke syftet med villkorlig utskrivning
lämpligare skulle nås genom införande av s. k. försökspermission, som
skulle medgiva en enklare och smidigare procedur särskilt såvitt gällde eventuellt
återhämtande till anstalten. Detta hade sin förebild i vad som gällde i
fråga om elever å de allmänna uppfostringsanstalterna. Inom alkoholistvården
hade detta institut sedan länge varit i tillämpning och befunnits medföra
bestämda fördelar, särskilt därutinnan att den försökspermitterade, som missskötte
sig, under enklare former kunde återtagas till anstalten.

Av enahanda skäl, som inom alkoholistvården föranlett införandet av institutet
försökspermission (se statens offentliga utredningar 1926: 17 sid. 120—-122), ansåge de sakkunniga denna form av försöksvistelse utom arbetsanstalten
före utskrivningen vara att föredraga. Huvudvikten läge därvid på möjligheten
att utan någon vidlyftig procedur kunna till anstalten återhämta den,
som visat sig missbruka erhållet tillstånd att försöksvis eller på prov vistas
utom anstalten.

I likhet med vad som gällde i fråga örn internerad å allmän uppfostringsanstalt
ansåge de sakkunniga, att försökspermission ej borde beviljas utan att
dessförinnan anställning eller eljest sysselsättning av lämplig beskaffenhet
anskaffats åt personen i fråga. På sina håll hade man uttalat sig för upprättande
av s. k. arbetskolonier, liknande dem, som funnes i Tyskland, i vilka försökspermitterade
kunde anbringas och där levnadssättet närmade sig det vanliga
livets förhållanden; vistelsen i en sådan koloni skulle underlätta övergången
till ett arbetsamt och självförsörjande liv. I regel torde anstaltsstyrelsen
för beredande av sysselsättning åt här avsedda personer hava att vända
sig till hjälporganisation eller enskild person, som kunde befinnas villig att
härtill lämna sin medverkan.

Då försökspermission vore avsedd att ingå såsom ett led i anstaltsbehandlingen
och närmast hade till syfte att under betryggande former möjliggöra
prövning, huruvida personen i fråga vore i stånd att föra ett ordentligt och
samhällsnyttigt liv, följde härav helt naturligt, att permissionstiden skulle
inräknas i tiden för anstaltsvistelsen. Därigenom kände sig den permitterade
fortfarande bunden vid anstalten, vilket icke vore utan en viss psykologisk
betydelse och i sin mån borde kunna medverka till ett klanderfritt uppförande
under permissionstiden.

övervakning borde i regel anordnas i sammanhang med försökspermission.

En uppenbar brist i nu rådande system vore, att vid utskrivning från arbets- Hjälpätgärder
anstalt effektiva åtgärder för de utskrivnas förhjälpande till anställning eller Vltl nui^riv"
arbete i allmänhet icke vidtoges. Det vore av synnerlig vikt att få till stånd

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 haft. (Nr 240.) 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

anordningar med dylika åtgärder såsom en naturlig komplettering till anstaltsbehandlingen.
Därest den utskrivne icke komme i åtnjutande av sådan hjälp,
kunde anstaltsbehandlingen mången gång, såsom erfarenheten visat, lätt bliva
fruktlös. För beredande av lämplig sysselsättning åt utskrivna borde anstaltsstyrelsen
hänvända sig till hjälporganisation eller enskilda personer, som kunde
väntas visa förståelse för uppgiften att omhändertaga här avsedda personer.
Att övervakning borde anordnas, örn så ansåges nödigt, vore redan förut sagt.

Yttranden

rörande

anstalts väsendet.

Allmänna

arbets anstalter.

I åtskilliga av de inkomna yttrandena beröras olika frågor rörande anstaltsväsendet.

Länsstyrelsen i Jönköpings lån har erinrat, att beträffande personer över 21
år någon kategoriskillnad i fråga om anstalterna icke gjorts. Härutinnan
förelåge enligt länsstyrelsens uppfattning en brist. Åtskillnad syntes nämligen
böra göras mellan sådana, som första gången bleve föremål för intagning
å anstalt, samt notoriska lösdrivare och för brott straffade. Ett sammanförande
av dessa kategorier å samma anstalt kunde icke vara lämpligt. Ehuru statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö under de senare åren undergått väsentliga
förändringar till det bättre, så att någon befogad anmärkning numera icke torde
kunna göras mot den behandling, som där komme de för lösdriveri tvångsinternerade
till del, lämpade sig likväl icke en anstalt att omhändertaga alla
utan åtskillnad. Det vore just i saknad av för varje fall lämplig anstalt, som
vid ådömandet av tvångsarbete nuvarande lags brister gjort sig mest kännbara.
Sådana, som första gången skulle bliva föremål för intagning å anstalt
och hos vilka kunde antagas förefinnas utsikt till förbättring, borde hänvisas
till särskild, för dem lämpad anstalt. Först då vederbörande visat sin
större antisocialitet genom tredska eller försök att undandraga sig å dylik anstalt
honom anvisat arbete, borde han överföras till tvångsarbetsanstalt av
annat slag och med strängare behandling. Även örn de sakkunniga tänkt sig
de kommunala eller privata anstalterna vara ägnade att mottaga dessa icke
notoriska lösdrivare, syntes den nu häntydda åtskillnaden böra komma till
tydligt uttryck i lagen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har framhållit, att de sakkunniga
tänkt sig finna användning för arbetshem på så sätt, att Kungl. Maj :t
skulle kunna erkänna ett arbetshem eller viss del därav såsom allmän arbetsanstalt.
Att använda ett nu befintligt arbetshem till sådan anstalt läte sig
ej väl göra, då samtliga hem behövdes för sitt nuvarande ändamål och en indragning
av något av dem skulle vålla rubbning av den nu med stort besvär
åstadkomna indelningen av landet i upptagningsområden. Vad åter anginge
tanken, att viss sluten avdelning skulle upplåtas till allmän arbetsanstalt, finge
erinras, att sådana slutna avdelningar ej förekomma vid något arbetshem och
att landstingen säkerligen ej skulle vara hågade, att av egna medel uppföra
sådana avdelningar.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har anfört, att enligt förslaget
sluten avdelning av arbetshem skulle av Kungl. Majit kunna erkännas som
allmän arbetsanstalt. I vilken grad arbetshemmen i sådant syfte skulle utnyttjas,
bleve tydligen helt beroende på, huruvida vederbörande landsting ville
inrätta dylika slutna avdelningar vid sina arbetshem. Enligt styrelsens förmenande
torde det med hänsyn till de kostnader och besvär, som vore förbundna
härmed, knappast vara att förvänta, att landstingen i någon större utsträckning
skulle vara villiga på angivet sätt taga befattning med lösdrivare. Det
syntes, för övrigt i betraktande av de stora övervakningskostnaderna vara tvivelaktigt,
huruvida det överhuvud taget kunde anses för det allmänna ekonomiskt
fördelaktigt att å arbetshemmen inrätta slutna avdelningar för lös -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

131

drivare i stället för att förlägga dessa separat. På grund av vad sålunda
anförts ansåge styrelsen lämpligast, att stadgandet om arbetshems eventuella
användande för internering av lösdrivare helt utginge.

Samma uttalande har gjorts av Skaraborgs läns och av Örebro läns landsting.

Göteborgs och Bohus läns landsting har funnit det vara tveksa.mt, huruvida
det kunde vara lämpligt att kombinera ett arbetshem med en arbetsanstalt,
även örn denna sistnämnda förlädes till en sluten avdelning. Det syntes nämligen
i allmänhet knappast kunna förhindras, att en viss kommunikation uppstode
mellan klientelet å arbetshemmet och arbetsanstaltsavdelningens klientel, något
som uppenbarligen kunde bliva till skada för det förstnämnda. Interneringen
av lösdrivare avsåge uppenbarligen icke blott deras egen förbättring utan
även att hindra dem att utöva dåligt inflytande på sin omgivning. Till arbetshemmet
Vestergården, som upprättats av Göteborgs och Bohus läns, Skaraborgs
läns och Älvsborgs läns landsting gemensamt, hörde visserligen så vidsträckta
ägor, att en avdelning av ifrågavarande slag skulle kunna inrättas
på så betydligt avstånd från arbetshemmets byggnader, att någon kommunikation
av större betydenhet icke kunde tänkas uppkomma, men i sådant fall
skulle för anstaltsavdelningen erfordras uppförande av nya byggnader, något
som^ landstingen näppeligen frivilligt torde komma att åtaga sig. I förslaget
angåves nämligen icke, örn eller i vad mån staten tillsläppte medel till ett sådant
byggnadsföretag.

Styrelsen för statens uppf Östring sanstalt å Bona har uttalat, att enligt styrelsens
mening i sak intet vore att erinra mot internering å allmän uppfostringsanstalt
av unga lösdrivare. Enligt styrelsens erfarenhet torde Bonaanstalten
vara väl skickad att för behandling mottaga det mindre antal unga lösdrivare,
som enligt det föreliggande lagförslaget skulle kunna ifrågakomma
till överflyttning dit från nuvarande tvångsarbetsanstalt för manliga lösdrivare
eller för framtida hänvisning enligt vederbörande myndighets beslut. Styrelsen
måste emellertid bestämt motsätta sig förslaget, i vad det avsåge, att
endast en viss avdelning av allmän uppfostringsanstalt skulle kunna erkännas
såsom allmän arbetsanstalt. Vid den kollektivuppfostran, som måste tillämpas
vid allmän uppfostringsanstalt, vore det nämligen av synnerlig vikt, att icke
någon viss avdelning eller viss klass av elever i allmänna uppfattningssättet
— både inom och utom anstalten — betraktades såsom av sämre art. Den
differentiering i vård och behandling, som erfordrades, måste enligt styrelsens
erfarenhet vinnas genom gruppering efter andra linjer. Dessutom borde icke
alltför skilda, åldersklasser för mycket sammanföras. Med hänsyn härtill torde
hänvisning till allmän uppfostringsanstalt icke böra ske av lösdrivare, som
överskridit tjugoårsåldern. Då nämligen anstaltsvistelsen för dylik individ
skulle såsom regel .omfatta minst ett år samt övriga där intagna elever enligt
lagen, örn verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran skulle
utskrivas sist vid uppnådda 21 års ålder, vore det synnerligen önskvärt, att
anstalten icke komme att inrymma internerade över sistnämnda ålder.

Styrelsen för svenska diakoniss-sällskapet har anfört, att det icke vore möjligt
att inom allmänna uppfostringsanstalten å Viebäck eller Mossebo skyddshem
å Viebäck inrätta en allmän arbetsanstalt för unga kvinnor, utan att härför
skulle erfordras en nybyggnad.

Styrelsen för Göteborgs diakoniss-sällskap har funnit det oliimpligt att till
ett och samma hem sammanföra för skyddsuppfostran enligt 43 § 2 mom. barnavårdslagen
omhändertagna flickor och enligt ifrågavarande iagförslag till
arbetsanstalt dömda. Den faran skulle obestridligen förefinnas, att den förbättring,
som. skyddshemmen avsåge att verka, skulle äventyras hos dem, som
vöre mottagliga för rättelse, därest i skyddshemmet skulle beredas rum också
för dem, som lagförslaget avsåge att hjälpa.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr SJfO.

Obestämd
internering
utöver tre år
i vissa fall.

Beträffande särskilda ungdomsanstalter har statens inspektör för fattigvård,
och barnavård vidare anfört, att enligt förslaget vid uppfostringsanstalterna
och vissa skyddshem särskilda avdelningar för ungdom i omyndig ålder (18—
21 år) skulle kunna anordnas med möjlighet att kvarhålla dem även efter
uppnådda 21 år. Det måste emellertid bestämt varnas för en dylik åtgärd.
Örn avsikten vore att upprätta en sluten avdelning av detta slag, kunde det
med skäl ifrågasättas, om detta vore lämpligt för behandling av ungdom.
Skulle åter avdelningen bliva öppen och sålunda äldre och yngre blandas med
varandra, förelåge stor fara för, att en skadlig påverkan från de äldre och
mera fördärvade elementen skulle utövas å det yngre klientelet.

Stockholms stadsmission har ifrågasatt, huruvida icke benämningen arbetsanstalt
borde utbytas mot »vårdhem» eller dylikt. Det lede intet tvivel, att
ett system med mindre kolonier eller hem skulle vara vida att föredraga framför
det med nuvarande arbetsanstalter.

Beträffande det föreslagna institutet med utsträckt internering utöver tre
år i vissa fall har socialstyrelsen anfört följande.

»Den intagning på obestämd tid, som förordas i 22 § 2 morn., är uppenbarligen
en utomordentligt allvarlig åtgärd. Emellertid synes den enligt erfarenhetens
vittnesbörd vara så påkallad samt kringgärdad av så starka garantier
mot missbruk, att den bör accepteras.

En livsföring, som är av sådan samhällsskadlig art, att den — i samhällets
skyddsintresse — anses böra föranleda individens omhändertagande för obestämd
tid, utlöser sig enligt sakens natur mången gång i brottsliga handlingar.
De i det föregående omnämnda, av styrelsen verkställda undersökningarna
utvisa också, att det inom här ifrågavarande klientel påträffas ej blott
många, som över huvud taget sakfällts för brott, utan också ej så få, vilka
äro att anse såsom vaneförbrytare. Uppenbart är, att de brottsliga handlingarna
ofta ingalunda äro tillfälligheter utan tvärtom ett utslag av en asocial
läggning, vilken konstituerar individens hela livsföring.

När man nu vid tillämpningen av en lagstiftning, som i eminent grad tager
sikte på hela livsföringen, har att söka bedöma de fall, där denna livsföring
är av beskaffenhet att böra föranleda omhändertagande för obestämd tid, lärer
man ej kunna underlåta att taga i betraktande något, som kan vara för densamma
så kännetecknande som sakfällda brott. Det bör härvid samtidigt med
styrka framhållas, att omhändertagandet för obestämd tid på intet sätt får
betraktas såsom en skärpning av straffet för redan sonade brott eller överhuvud
taget såsom en åtgärd av repressiv natur; det är fråga endast och allenast
örn en yttersta nödfallsåtgärd, som under vissa förhållanden anses ofrånkomlig
i samhällsskyddets intresse.

I 2 mom. av förevarande paragraf fastställas nu normerna för bedömandet
av dylika fall. Vissa objektiva förutsättningar skola hava konstaterats vara
för handen, för att ett omhändertagande för obestämd tid skall kunna ifrågakomma.
Bland annat skall vederbörande minst fyra gånger och sammanlagt
minst tio år hava varit intagen å allmän arbetsanstalt. Däremot nämnes intet
om undergånget frihetsstraff. Att sålunda i detta sammanhang ingen hänsyn
skall tagas till sakfällda brott, kan näppeligen anses riktigt och lämpligt.

Styrelsen föreslår därför sådan ändring av förslaget i denna punkt, att det
vid bedömande av asylfallen skall tagas i betraktande ej blott antalet och sammanlagda
tiden för förutvarande intagningar å allmän arbetsanstalt utan jämväl
och i lika mån avtjänat frihetsstraff, förvandlingsstraff inbegripet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

133

intagna synas därför efter viss tids intagning böra, så långt det är förenligt
med disciplin och säkerhet inom anstalten, få komma i åtnjutande av personlig
frihet och andra förmåner.

Den i förslaget hävdade principen om genomgående utsträckning av intagningstiderna
synes även i övrigt böra föranleda, att behandlingen av de å allmänna
arbetsanstalter intagna blir så human som möjligt.»

Svenska sky dds förbundet har framhållit att, då fråga uppkomme örn kvarhållande
å särskild asylavdelning av vissa återfallslösdrivare och vissa psykiskt
defekta, i vilket ärende beslutet borde ankomma på uppsiktsmyndigheten,
interneringsnämndens yttrande i varje särskilt fall syntes böra inhämtas.

Reformering av anstaltsväsendet och i sammanhang därmed ändring av bestämmelserna
rörande tiden för internering å allmän arbetsanstalt anser jag
vara ett bland de betydelsefullaste momenten i den nya lagstiftningen. Utan en
förlängd interneringstid och utan mera genomförd specialisering i anstaltsvården
torde tillfredsställande resultat därav icke stå att vinna. Särskilt de korta
interneringstiderna på blott några månader, som nu äro vanliga första gången
ingripande sker, äro oftast mera till skada än till nytta. Införande av en. förlängd,
relativt obestämd interneringstid, enligt föreliggande förslag från ett till
tre år i vanliga fall, är därför en oundgängligen nödig reform i denna del. Den
är påkallad såväl ur synpunkten av samhällets skydd som ock i de internerades
eget intresse för att bereda större möjligheter för deras tillrättaförande för
framtiden. Detta sker genom att vänja dem vid ordnat arbete och örn möjligt
bibringa dem yrkesutbildning eller ökad yrkesskicklighet. Utskrivning bör
ej ske, förrän verklig förbättring kan anses föreligga. För att behandlingen å
arbetsanstalt i angivna hänseende skall bliva framgångsrik, fordras emellertid,
såsom antytts, en mera individualiserad anstaltsvård, än som under nuvarande
förhållanden kan komma till stånd. För åstadkommande av en dylik individualisering
tarvas bland annat genomförd gruppering av de internerade, som
vistas å samma anstalt, en åtgärd som är önskvärd och nödig särskilt för
undvikande av att de yngre och påverkbara skola röna ogynnsam inverkan av
de äldre och mera förhärdade.

För vinnande av goda resultat torde således det nuvarande systemet med
mycket stora arbetsanstalter, rymmande flera hundra platser — Svartsjö rymmer
360 och Landskrona 210 — i och för sig icke vara det lämpligaste. Tvivelsutan
skulle ett system med mindre anstalter i form av jordbrukskolonier eller
arbetskolonat eller ordnade som ett slags hem vara att föredraga. Även med
utgångspunkt från nuvarande system har dock en hel del kunnat göras i den
riktning, som nu antytts som den riktiga. Såsom av de sakkunnigas återgivna
anförande framgår, finnas till Landskronaanstalten anslutna två å landsbygden
belägna filialer eller lantkolonat, Hildero och den s. k. Farmen, å vilka de
yngre och första gången internerade pläga i första rummet placeras för att där
sysselsättas med lant- och hushållsarbete i tämligen fria former. Även vid
Svartsjöanstalten, varest numera efter den för ett 20-tal år sedan skedda omläggningen
huvudsakligen bedrives jordbruk jämte verkstadsdrift, finnas två
utgårdar, som äro belagda med internerade. De särskilt svårartade fallen utsöndras
sedan några år å Svartsjö till en särskild, sluten avdelning, varigenom

Departe ments chefen.

Anstalts väsendet.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr Sibo.

förhållandena för de övriga kunnat förbättras. I denna riktning har också inverkat
den omständigheten, att båda anstalterna under senare år icke på långt
när varit helt belagda. Man finner således, att början är gjord till en utveckling
i rätt riktning. Mycket återstår emellertid ännu, vartill bidrager, att de
önskvärda ändringarna ej kunna ske på en gång utan få vidtagas efter hand.
Vid Landskronaanstalten äro förhållandena gynnsamma i detta hänseende,
enär de många byggnaderna och deras belägenhet möjliggöra en mera genomförd
specialisering i behandlingen av de internerade och deras uppdelning i
från varandra skilda grupper, en anordning som redan med innevarande år kan
i väsentligt ökad omfattning genomföras. Det är min förhoppning, att redan
till denna riksdag skall kunna framläggas plan för slutförandet av de sedan
flera år pågående utbyggnads- och omändringsarbetena vid anstalten.

Emellertid lära ändock de nuvarande statliga allmänna arbetsanstalterna
icke kunna bliva tillfyllest för astadkommande av erforderlig differentiering i
anstaltsvården. önskvärt vore därför, att åtminstone en enskild, men av staten
erkänd allmän arbetsanstalt för män komme till stånd. Å denna borde då i
allmänhet intagas de, som frivilligt ingå, ävensom de, som enligt länsstyrelses
förordnande första gången skola intagas å allmän arbetsanstalt, samt i övrigt
yngre personer eller andra, som kunna antagas vara mottagliga för rättelse.
Den nuvarande statliga arbetsanstalten bör då avses för de svårare fallen. För
dylik, av förening eller stiftelse anordnad arbetsanstalt torde någon för ändamålet
tjänlig kronoegendom kunna komma i betraktande. I detta hänseende
har Näs kungsgård i Husby socken, Kopparbergs län, föreslagits såsom lämplig,
och jag har för avsikt att, därest förevarande lagförslag upphöjes till lag,
snarast göra frågan om inrättande av en dylik anstalt därstädes till föremål
för utredning. Möjligen kan det också ifrågakomma att fördela det avsedda
klientelet på ett par, smärre anstalter i olika landsdelar.

Vad angår arbetshem, som avses i 33 § fattigvårdslagen, lärer med hänsyn
till de av åtskilliga myndigheter i ämnet framställda erinringarna utsikt
knappast förefinnas att kunna använda dem såsom allmänna arbetsanstalter.
Det är nämligen föga sannolikt, att landstingen skola vara villiga att medgiva
hemmens användande för ändamålet. Det enda arbetshem, som därvidlag
skulle kunna komma i fråga, är Västergården i Älvsborgs län, vilket
har synnerligen stor jordareal till förfogande, örn man vill undvika sammanblandning
av de olika klientelen, erfordras emellertid av staten bekostad
nybyggnad å egendomen för allmän arbetsanstalts anordnande, varom överenskommelse
då finge träffas med de landsting, för vilka detta arbetshem är gemensamt.
Det synes då snarare böra ifrågakomma att för ändamålet, som nyss
antytts, anlita lämplig kronoegendom.

Enligt de sakkunnigas förslag borde, såsom tidigare anförts, personer i
omyndig ålder icke intagas tillsammans med äldre i gemensamma allmänna
arbetsanstalter utan i särskilda för ungdom avsedda arbetsanstalter. De sakkunniga
hava därför tänkt sig, att de allmänna uppfostringsanstalterna samt
de enligt 43 § 2 eller 3 mom. barnavårdslagen för vanartade barn upprättade

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

135

skyddshemmen skulle kunna anlitas för ändamålet. Närmast har avsetts, att
särskild avdelning av sådan anstalt eller sådant hem skulle av Konungen erkännas
såsom allmän arbetsanstalt. Enligt de sakkunnigas mening skulle
därför någon nybyggnad för ändamålet under den närmaste framtiden icke
erfordras. Beträffande den allmänna uppfostringsanstalten å Bona har dess
styrelse, på sätt av dess nyss återgivna yttrande framgår, ej haft något att
erinra mot anstaltens anlitande i viss utsträckning för nu ifrågavarande ändamål.
Dock bör, enligt styrelsens mening, icke någon särskild avdelning anordnas
såsom allmän arbetsanstalt och ej någon intagas å anstalten efter fyllda
20 år. Vad angår den allmänna uppfostringsanstalten för flickor å Viebäck
har dess styrelse upplyst att, enär densamma i regel vore fullbelagd, den
ej kunde tagas i anspråk för detta ändamål utan nybyggnad.

Skyddshem för vanartade barn enligt 43 § 2 och 3 mom. bamavårdslagen
finnas för närvarande till ett antal av sju, därav endast ett för manlig ungdom,
åkerbrukskolonien Hall. Styrelsen för ett kvinnligt skyddshem, Drottning
Sophias skyddshem i Stockholm, har ej inkommit med yttrande över de
sakkunnigas förslag. Beträffande tre av de övriga skyddshemmen för flickor
— Morängens, Hornö och Skarviks skyddshem — hava deras styrelser ej haft
något att erinra mot förslaget i denna del. Styrelserna för de tre återstående
skyddshemmen — Hall, Mossebo och Härsjögården — hava ställt sig avvisande
mot förslaget, i fråga örn Mossebo skyddshem på den grund, att det i regel
är fullbelagt med det klientel, som nu enligt barnavårdslagen hänvisas dit.

Med stöd av dessa upplysningar lärer man åtminstone beträffande kvinnlig
ungdom knappast kunna utgå från att vare sig de befintliga skyddshemmen,
vilka rymma endast ett relativt fåtal platser, eller uppfostringsanstalten å
iViebäck kan stå till förfogande för det ändamål, varom nu är fråga. Det må
emellertid anmärkas, att de förut omtalade filialerna till Landskronaanstalten
erbjuda gynnsamma tillfällen till separat behandling av omyndiga internerade,
ett ändamål vartill de redan nu med fördel användas. Hinder möter icke
att, örn så skulle befinnas påkallat, upprätta nya dylika filialer. I fråga om
manlig ungdom synes viss möjlighet finnas, att Bonaanstalten kan anlitas för
ändamålet. Försiktigheten synes emellertid bjuda att i lagen intaga en övergångsbestämmelse
av innehåll, att intill dess plats å särskild för ungdom avsedd
allmän arbetsanstalt eller avdelning av sådan anstalt kan beredas dem, som ej
fyllt 21 år, dessa må intagas å annan allmän arbetsanstalt.

Synnerlig vikt bör fästas vid att de internerade hållas till träget arbete och
erhålla en sysselsättning, som kan bibringa dem nyttiga kunskaper för deras
kommande liv. Vad angår Landskronaanstalten är det min förhoppning, att
i samband med nyssnämnda byggnadsplan skall kunna för 1930 års riksdag
framläggas förslag till omfattande särskilda anordningar i sådant hänseende.

I fråga om karaktären av anstaltsvistelsen i allmänhet framgår av det anförda,
att man såvitt möjligt bör lägga an på uppfostrande moment. Ett betydelsefullt
led i detta hänseende är förslaget om införande av försökspermission;
ur samma synpunkt kan också betraktas ett av mig tillagt förslag örn

136

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

möjlighet för anstaltsstyrelsen att i särskilt ömmande fall medgiva tillfällig,
kortvarig vistelse utom anstalten.

Utsträckt Mot de sakkunnigas förslag örn utsträckt internering stid utöver tre år i vissa
internerings- kvalificerade fall har jag ej någon erinran att göra mer än i ett avseende.

Bland förutsättningarna för institutets tillämpning ingår, enligt förslaget, att
den internerade förut, efter fyllda 21 år, sammanlagt minst tio år varit enligt
förevarande lag intagen å allmän arbetsanstalt. De sakkunniga hava ifrågasatt
men för sin del avvisat tanken på, att jämväl avtjänat straffarbete skulle
medräknas i nämnda interneringstid å tio år.

En av de sakkunniga har i särskilt yttrande i denna del anfört:

Av de sakkunniga hade framhållits, huru nära lösdriveri och brottslighet
stöde till varandra och huru ofta de ginge över i varandra. Största delen av
internerade lösdrivare — år 1923 över 70 % — hade förut undergått fängelsestraff^
eller straffarbete. Socialstyrelsens förut åberopade undersökning
rörande tvångsarbetare i landet nämnda år vore därvidlag synnerligen upplysande.
Enligt denna undersökning hade av de såsom kriminella betecknade lösdrivarna
mer än hälften (53 %) undergått frihetsstraff minst tre gånger. Omkring
70 % av samtliga utav tvångsarbetare begångna brott utgjordes av tjuvnadsbrott,
ungefär°17 ?^av våldsbrott. Nära hälften av de kriminella lösdrivarna
hade undergått tvångsarbete minst tre gånger, och dessa lösdrivare hade
i genomsnitt undergått mer än sju resor frihetsstraff eller tvångsarbete tillhopa.

Med hänsyn till det anförda syntes vissa skäl tala för att i förevarande hänseende
likställa förut undergånget straffarbete och föregående intagning å allmän
arbetsanstalt. Ofta nog torde det mer eller mindre vara en tillfällighet,
huruvida en lösdrivare komme att interneras i straffanstalt eller i allmän arbetsanstalt;
mahända endast på grund av bristande bevisning undginge han ej
sällan det förra alternativet. Det vore i stor omfattning samma asocialitet hos
här avsedda personer, som ibland yttrade sig i kriminalitet och ibland i lösdriveri.

I socialstyrelsens förut återgivna yttrande framhålles också, i huru hög grad
vanart enligt denna lag och kriminalitet sammanhänga samt huruledes den
asociala läggning och livsföring, som känneteckna dessa personer, ofta utlöser
sig i begåendet av brott. Såsom av de statistiska uppgifterna framgår, äro
de i stor utsträckning att räkna till vaneförbrytarnas klass. Vid nu angivna
förhållanden finner jag fog föreligga att i det hänseende, varom nu är fråga,
jämställa internering å allmän arbetsanstalt och undergående av straffarbete.
Däremot finner jag ej skäl föreligga att, på sätt socialstyrelsen förordat, med
sådan internering likställa även fängelsestraff och ännu mindre förvandlingsstraff
för böter. Dessa arter av frihetsstraff äro av lindrigare natur och även
det förra i regel av relativt kortvarig beskaffenhet samt synas mig fördenskull
ej böra i förevarande avseende räknas den internerade till last på samma sätt
som straffarbete.

Vidtages sådan ändring av lagrummet, som nu ifrågasatts, uppkommer den
frågan, huruvida konsekvensen fordrar, att motsvarande bestämmelse (2 §) i
lagen örn internering av återfallsförbrytare ändras till likställighet med före -

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

137

varande lagrum i denna del. Detta synes emellertid med hänsyn därtill, att
straffarbete får anses vara en väsentligt strängare och svårare form av frihetsförlust
än internering å allmän arbetsanstalt, icke vara erforderligt. Det kan
nämligen väl anses befogat att här jämställa den svårare formen med den
mindre svåra, men icke tvärtom.

Ett spörsmål, som i detta samband också uppkommer, gäller en annan förutsättning
för institutets tillämpning, nämligen den, att den internerade förut,
efter fyllda 21 år, minst fyra gånger varit enligt förevarande lag intagen å
allmän arbetsanstalt. Med vidtagande av nyss angivna ändring kan det ifrågasättas,
huruvida ej nyssnämnda förutsättning bör ändras dithän, att antalet
föregående interneringar kommer att omfatta jämväl fall av avtjänat straffarbete.
En sådan ändring anser jag emellertid icke påkallad, bland annat
därför att den utsträckta interneringen utöver tre år då skulle komma att
tillämpas även i det fall, att alla de föregående fyra gångerna avsett undergående
av straffarbete och att det således, när fråga örn den internerades kvarhållande
å allmän arbetsanstalt utöver tre år uppkommer, är första gången
han är intagen å sådan anstalt.

Utöver vad sålunda anförts har jag ej några väsentliga erinringar att göra
mot de sakkunnigas förslag, såvitt rörer anstaltsvården och den eftervårdande
verksamheten. En del jämkningar och redaktionella ändringar hava dock
vidtagits, såsom kommer att framgå av specialmotiveringen.

Enligt de sakkunnigas förslag skola de allmänna arbetsanstalterna stå under
uppsikt av den myndighet, som Konungen bestämmer.

I 1929 års betänkande hava de sakkunniga rörande den sålunda föreslagna
uppsiktsmyndigheten anfört bland annat följande.

Sedan år 1920, då statens tvångsarbetsanstalter skildes från fångvården,
stöde varje sådan anstalt under inseende och ledning av en utav Kungl. Majit
förordnad särskild styrelse. Dessa styrelser lydde direkt under socialdepartementet.
I

Enligt 1922 års förslag, som bibehöll en särskild styrelse för varje tvångsarbetsanstalt,
ansågs uppsikten över anstalterna »åtminstone tillsvidare» kunna
utövas av länsstyrelsen i det län, varest resp. anstalt är belägen. 1926 års
förslag hade bibehållit länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet.

Socialstyrelsen hade i avgivna yttranden över de båda föregående förslagen
i denna del anfört bl. a. följande: Någon central uppsiktsmyndighet, såsom

för de allmänna alkoholistanstalterna, funnes ej omtalad. Såvitt styrelsen kunde
finna, måste denna brist på sakkunnig, enhetlig ledning anses mycket betänklig
för lösdrivarvårdens rationella handhavande och utveckling samt nödvändigtvis
avhjälpas. Genom tillkomsten av en central uppsiktsmyndighet
skulle för övrigt möjliggöras den — under förutsättning av ett mer utvecklat
anstaltssystem — för uppfostringsprincipens tillämpning viktiga åtgärden av
internerads överflyttning till annan anstalt. För inseende över den interna anstaltsvården
i alla dess former och över tillämpningen av så väsentliga regler
som exempelvis beträffande villkorlig eller slutlig utskrivning samt permissioner
skulle saknas tillgång till enhetlig ledning och expertis. Vad den senare
beträffade, torde behov av sådan i två hänseenden göra sig gällande med

Uppsikts myndighet över anstalts väsendet.

Central

uppsikts myndighet? 1929

års
förslag.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

särskild styrka, nämligen dels i fråga om det kvinnliga klientelet i allmänhet
och dels i fråga om de stora grupper av såväl det manliga som det kvinnliga
klientelet, vilka, efter vad av styrelsen tidigare förebragta utredningar utvisade,
i överraskande stor utsträckning företedde psykiska defekter av mångskiftande
slag.

Frågan örn tillsyn över anstaltsväsendet på den sociala lagstiftningens område
hade beträffande skilda slag av anstalter blivit löst på olika sätt. Sålunda
stöde de allmänna uppfostringsanstalterna för minderåriga brottslingar
(å Bona och Viebäck) under uppsikt och kontroll av länsstyrelsen i det län,
där resp. anstalt är belägen.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård hade att öva uppsikt över
de i fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen, medan tillsynen över de
skyddshem, som avsåges i barnavårdslagen, utövades av en utav Kungl. Majit
förordnad särskild skyddshemsinspektör.

Uppsiktsmyndighet över alkoholistvården vore däremot socialstyrelsen, vars
uppsikt i detta hänseende även omfattade statens i samband med tvångsarbetsanstalterna
anordnade vårdanstalter för alkoholister vid Svartsjö och i Landskrona.
'' !

Enhetlighet saknades alltså uti ifrågavarande hänseende. Det mest ändamålsenliga
syntes vara, att centralisation kunde åstadkommas och att uppsikten över
dessa hem och anstalter sålunda komme att förläggas till en och samma myndighet.
Därom vore emellertid nu ej fråga, då det här endast gällde att pröva,
åt vilken myndighet uppsikten över de allmänna arbetsanstalterna lämpligast
borde anförtros. Enligt de sakkunnigas mening kunde därvidlag näppeligen
andra myndigheter ifrågakomma än vederbörande länsstyrelse eller en central
myndighet, i främsta rummet socialstyrelsen. För det förra alternativet talade
onekligen vissa praktiska skäl, såsom att styrelsen för en anstalt, som ej vore
belägen i Stockholms närhet, lättare kunde komma i personlig kontakt med
länsstyrelsen än med ett ämbetsverk i huvudstaden och att i berörda fall vederbörande
i länsstyrelsen lätt genom personliga besök å anstalten kunde få inblick
i de vid anstalten föreliggande förhållandena. Länsstyrelserna hade ju ock att
handlägga ärenden enligt de föreslagna lagarna, i det att det ankomma på
dem att besluta örn internering å allmän arbetsanstalt.

Örn frågan såges ur en mera principiell ståndpunkt, tedde den sig emellertid i
viss mån annorlunda. Enligt förevarande förslag tillkomme det anstaltsstyrelse
att i första hand besluta om kvarhållande å allmän arbetsanstalt samt om
försökspermission och utskrivning. I händelse av missnöje ägde dock den internerade
påkalla, att beslutet underställdes uppsiktsmyndighetens prövning,
men i två viktiga fall, nämligen i fråga om kvarhållande å anstalten efter tre
års internering och förfarandet vid inträdande arbetsoförmåga, skulle underställning
av anstaltsstyrelsens beslut obligatoriskt ske. Likaledes syntes internerad
person i händelse av missnöje med behandlingen å anstalten böra äga hos
uppsiktsmyndigheten göra framställning örn rättelse i det överklagade förhållandet
(bestämmelse härom borde lämpligen hava sin plats i stadgan för anstalterna,
jfr § 46 i gällande stadga av den 23 december 1920). Det vore uppenbarligen
av vikt, att praxis i dessa hänseenden bleve likformig och leddes i rätt
riktning. För åstadkommande av enhetlig lagtillämpning vore det därför önskvärt
att få en gemensam ledning och uppsikt över dessa anstalter. Den reformering
av anstaltsvården, som i förevarande förslag åsyftades, torde därigenom
också säkrare kunna på ett enhetligt sätt genomföras, än örn det bleve flera
olika tillsynsorgan.

De sist anförda skälen talade mycket starkt för att uppsikten över de allmänna
arbetsanstalterna anförtroddes åt en central myndighet, i sådant fall
närmast socialstyrelsen, som redan nu i egenskap av uppsiktsmyndighet över
alkoholistvården hade inseende över de till tvångsarbetsanstalterna anslutna

Kungl. Majlis proposition nr Z-kO.

139

vårdanstalterna för alkoholister. I själva lagförslagen hade emellertid ansetts
böra upptagas allenast, att en uppsiktsmyndighet skulle finnas, och det väsentliga
av dess funktioner i förevarande hänseende. Det syntes naturligt, att den
tillsyn över allmänna arbetsföretag och över verksamheten vid de av hjälporganisationer
eller enskilda anordnade härbärgen, räddningshem och andra hithörande
anstalter, som enligt förslaget förutsattes skola komma till stånd, också
anförtroddes åt samma myndighet.

I några inkomna yttranden beröres frågan örn den föreslagna uppsiktsmyndigheten.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har sålunda anfört, att de
sakkunniga syntes luta åt tanken, att socialstyrelsen borde bliva uppsiktsmyndighet
ej allenast över allmänna arbetsanstalter utan även över enskilda härbärgen,
räddningshem m. m. Såsom de sakkunniga framhållit, vore det önskvärt,
att en och samma myndighet utövade tillsynen över samtliga hem och anstalter,
som kunde komma i fråga vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.
Detta kunde dock ej låta sig göra för närvarande, då socialstyrelsen vore
uppsiktsmyndighet för alkoholistanstalter, men länsstyrelserna för flertalet
övriga anstalter. Toge man hänsyn till praktiska synpunkter, såsom att länsstyrelserna
hade lättare än ett centralt ämbetsverk i Stockholm att komma i
kontakt med vederbörande anstalter och att nämnda myndigheter handlade
ärenden enligt den föreslagna lagstiftningen och därför vore väl insatta i dessa
frågor, syntes starka skäl tala för att uppdraga åt vederbörande länsstyrelser
att vara uppsiktsmyndighet. Länsstyrelserna torde till sitt förfogande redan
hava krafter, vilka vore lämpade att biträda vid tillsynens utövande, och nya
tjänsters inrättande skulle med denna anordning vara obehövligt.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har anfört, att arbetsanstalternas
underordnande under socialstyrelsen icke vore erforderligt,
utan därest en särskild tillsyn över dessa anstalter ansåges böra äga rum, torde
den, åtminstone beträffande Landskronaanstalten, lämpligen böra utövas av
länsstyrelsen i länet, med vilken myndighet erforderlig kontakt vore lättare att
åstadkomma på grund av anstaltens belägenhet så nära Malmö.

Styrelsen för Göteborgs diakoniss-sällskap har erinrat, att enligt lagförslaget
de skyddshem, som tillika skulle bliva godkända såsom allmänna arbetsanstalter,
skulle komma att stå under två tillsyningsmyndigheter. För närvarande
stöde de under tillsyn av en särskild skyddshemsinspektör, och enligt
förslaget skulle arbetsanstalterna stå under uppsikt av en av Konungen härför
förordnad myndighet. En omarbetning av förslaget i denna del syntes därför
ofrånkomlig för att förebygga den dualism, som enligt förslaget syntes
förefinnas beträffande övervakningen av de skyddshem, som tillika skulle
tjänstgöra såsom allmänna arbetsanstalter.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande funnit avgörande skäl tala för en central,
hela landet omfattande uppsiktsmyndighet. Angående motiveringen härför
hänvisas till yttrandet, vilket, såsom förut anförts, finnes fogat såsom bilaga
till statsrådsprotokollet (Bilaga C).

Åtskilliga skäl tala onekligen för att ställa de allmänna arbetsanstalterna
under respektive länsstyrelsers uppsikt liksom förhållandet är med de allmänna
uppfostringsanstalterna, en anordning, som icke medfört några nackdelar.
Emellertid är förhållandet olika så till vida, att det ej finnes flera än
två sådana uppfostringsanstalter, en flir manlig och en för kvinnlig ungdom,
sinsemellan av väsentligt olikartad beskaffenhet, vadan något större behov av
enhetlig tillsyn över dessa två anstalter knappast förefinnes. I detta hän -

Yttranden
Sver 1929
års förslag

Departe ments chefen.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Underställning
i vissa
fall av anstaltsstyrelses
beslut.

Departe ments chefen.

Uppsiktsmyndig
-hetens sam
mansättning.

seende blir förhållandet i viss mån ett annat beträffande de allmänna arbetsanstaltema.
I den reformering av anstaltsväsendet, som åsyftas, ingår ett
differentierat vårdsystem med flera anstalter för olika grupper av klientelet.
Behovet av en enhetlig uppsikt över dessa anstalter av olika typ blir starkt
framträdande, särskilt på grund av den befogenhet, som skulle tillkomma
uppsiktsmyndigheten att överflytta internerade från en anstalt till en annan.
En sådan befogenhet kan näppeligen tillkomma annan än en central, för
hela landet gemensam myndighet. Därtill kommer, att det av de sakkunniga
föreslagna centralregistret — vars inrättande jag förordar — lämpligen
bör föras hos uppsiktsmyndigheten. En viktig omständighet i detta hänseende
är även vad förut anförts därom att organisationen av hjälparbetena bör
sammanhållas av ett centralt organ, lämpligen då av den institution, som utses
till uppsiktsmyndighet. Jämväl för åstadkommande av enhetlig lagtilllämpning
är det av vikt, att uppsiktsmyndigheten, vilken det skall tillkomma
att besluta om kvarhållande å anstalt och utskrivning därifrån i vissa viktigare
fall ävensom att upptaga klagomål över anstaltsstyrelsemas beslut, bliver
en central myndighet. Det må nämnas, att icke någon länsstyrelse påyrkat
uppsiktens förläggande till länsstyrelserna. Såsom central uppsiktsmyndighet
torde enligt min mening någon annan institution än socialstyrelsen -— som
redan handhar tillsynen över alkoholistlagstiftningen — för närvarande knappast
böra ifrågakomma.

Enligt de sakkunnigas förslag tillkommer det i allmänhet vederbörande anstaltsstyrelse
att besluta örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt och utskrivning
därifrån, men i två viktiga fall, nämligen i fråga om kvarhållande å anstalten
efter tre års internering och förfarandet vid inträdande arbetsoförmåga,
skall underställning av anstaltsstyrelsens beslut obligatoriskt ske hos uppsiktsmyndigheten.

Mot förslaget i denna del har jag ej någon erinran att göra. Framför allt
i det förra fallet, då fråga föreligger örn interneringens utsträckande över den
vanliga maximitiden av tre år, bör det med nödvändighet tillkomma högre myndighet
att pröva varje därom av anstaltsstyrelse fattat beslut. Denna regel
synes mig emellertid böra utvidgas därhän, att i de fall, då förutsättningar
för dylikt kvarhållande på sätt i lagen närmare angivits föreligga, jämväl
beslut örn försökspermission och återhämtande till anstalt skola underställas.
Grunden härtill är, att det i dylika fall ofta är fråga örn särskilt samhällsfarliga
individer, för vilkas behandling uppsiktsmyndigheten bör hava ansvaret.

Med de uppgifter, som enligt det föregående skola tillkomma uppsiktsmyndigheten,
uppkommer frågan, om bestämmelser böra intagas i lagen i syfte
att skapa säkerhet för en tillfredsställande handläggning därstädes av de nytillkomna
ämbetsuppgiftema.

En av de sakkunniga har i särskilt yttrande i denna fråga anfört.

Under förarbetena till förevarande lagstiftning hade från något håll framförts
betänkligheter mot att tilldela en administrativ uppsiktsmyndighet prövningsrätt
uti ifrågavarande avseende. Det gällde nämligen här intet mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

141

än beslut om berövande av en persons frihet för obestämd tid framåt, i värsta
fall för hela hans livstid. I rättssäkerhetens intresse borde en sådan prövning
vara anordnad på så betryggande sätt som möjligt. I regel ankomme frågor
om frihetsberövande på domstols prövning. Beträffande internering av återfallsförbrytare
och förminskat tillräkneliga förbrytare vöre prövningen förlagd
till en särskild interneringsnämnd, vars sammansättning vore avsedd att
garantera en betryggande prövning. Ett administrativt ämbetsverk hade emellertid
i regel icke den sammansättning eller sysslade eljest med sådana uppgifter,
att detsamma i och för sig vore direkt lämpat att pröva sådana ärenden
som de här avsedda, där det som sagt ytterst kunde komma att gälla livstidsinternering.
Det funnes därför ett visst fog för de sålunda framförda betänkligheterna.

Något yrkande örn ändrad anordning i detta avseende framställdes emellertid
ej av denne sakkunnige.

Svenska skyddsförbundet har, som av dess nyss återgivna yttrande framgår,
för sin del ifrågasatt, att den s. k. interneringsnämndens yttrande i varje
sådant fall skall inhämtas.

Internerads kvarhållande å allmän arbetsanstalt utöver eljest stadgad maximitid
för obestämd tid framåt är en synnerligen allvarlig åtgärd. För att
icke tal örn godtycke vid prövningen av dessa frågor skall uppkomma, måste
det sörjas för en betryggande tillämpning av stadgandena härom. Förutom
det att bestämmelserna måste så utformas, att de uppbäras av den allmänna
rättsuppfattningen, är det nödvändigt, att de också tillämpas på ett sätt, som
icke lämnar rum för klander. De stränga betingelser, som enligt förslaget
äro uppställda för stadgandenas tillämplighet, synas mig emellertid i och för
sig innebära tillräckliga garantier mot missbruk. Beträffande åter lämpligheten
av prövningens förläggande till ett administrativt ämbetsverk såsom
socialstyrelsen kunna meningarna vara delade. Styrelsens sammansättning är
icke bestämd på sådant sätt, att den kan anses vara direkt lämpad att pröva
ärenden, som angå långvarig frihetsförlust. Denna prövning bör vara så auktoritativ
och betryggande som möjligt. Förslag har därför varit under övervägande,
att yttrande i varje särskilt fall skulle inhämtas från den i lagarna
örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och örn internering av
återfallsförbrytare omförmälda nämnden, d. v. s. den nyss avsedda interneringsnämnden.
Jag har emellertid ansett tillräckliga skäl icke föreligga att hänskjuta
här ifrågavarande ärenden till denna nämnd, vars sammansättning ju
för övrigt icke blivit bestämd med tanke på en sådan uppgift, varom här är
fråga. Nämndens arbetsbörda skulle ock i betänklig grad ökas, därest dessa
ärenden skulle hänskjutas till densamma. Det är nämligen att märka, att
frågan om dylik internerads utskrivning minst en gång varje kalenderår skall
upptagas till prövning.

I stället torde den anordningen kunna vidtagas, att föreskrift intages i lagen
om att vid handläggning av hithörande ärenden i avgörandet hos uppsiktsmyndigheten
skall deltaga en person, som är eller varit ordinarie innehavare
av domarämbete. Denne extra ledamot bör förordnas av Konungen
för viss tid. Körande uppsiktsmyndighetens sammansättning i övrigt torde

Departe ments chefen.

142

Kungl. Majlis proposition nr S40.

det böra tillkomma Kungl. Majit att i instruktionsväg besluta; jag vill dock
nämna, att jag förutsätter att, örn socialstyrelsen blir tillsynsmyndighet, föreskrift
bör meddelas örn att i handläggningen av hithörande ärenden skola
deltaga generaldirektören eller hans ställföreträdare, föredragande byråchefen,
byråchefen för lagärenden, den nämnde domarledamoten och slutligen den
läkare, som för närvarande tjänstgör som expert för ärenden rörande alkoholistvården.
Med en sådan anordning, som nu angivits, skulle det tydligen
icke kunna sägas, att ej prövningen av dessa ärenden blir tillräckligt betryggande
och auktoritativ. Det må tilläggas, att det icke heller beträffande interneringsnämnden
är föreskrivet, att flera än en av ledamöterna skall vara
eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete.

PriÖhöinStT ®esvär över länsstyrelses beslut örn intagande å tvångsarbetsanstalt prövas
instans, enligt gällande lösdrivarlag i högsta domstolen. Frågan, vilken myndighet
prövningen av interneringsbeslut i högsta instans bör tillkomma i en reviderad
lagstiftning, har varit föremål för olika meningar.

års I 1929 års förslag har i detta ämne anförts följande.
förslag.

En fråga av stor betydelse, vari det förevarande förslaget avveke från 1926
års förslag, vore den om lösdrivarmålens prövning i högsta instans. Denna
prövning hade sedan lång tid tillbaka varit förlagd till högsta domstolen. I
viss mån vore detta fallet ända sedan 1809, och enligt förordningen den 29 juni
1833 angående försvarslösa personer skulle besvär över länsstyrelses beslut örn
åläggande av tvångsarbete alltid prövas av högsta domstolen. Denna ordning
hade sedan dess bestått orubbad.

o I 1882 års förslag, som läge till grund för gällande lösdrivarlag, anfördes
såsom skäl för berörda ordning, att »då dessa mål rörde den enskildes dyrbaraste
rättighet eller rätten över sin person, syntes med allt skäl det slutliga avgörandet
böra läggas i domstols hand och besvären över de administrativa myndigheternas
beslut följaktligen fullföljas hos Kungl. Majit i högsta domstolen».

I 1922 års förslag hade denna besvärsordning bibehållits, och såsom motiv
därför hade anförts bland annat följande. Genom ifrågavarande anordning hade
skapats ett administrativt-judiciellt förfarande för lösdrivarmålens behandling,
vilket ur principiell synpunkt tycktes egendomligt men som motiverats av
dessa måls speciella beskaffenhet. Det gällde här en samhällets säkerhetsåtgärd,
vilken borde prövas ur administrativa synpunkter, men då säkerhetsåtgärden
innebure ett frihetsberövande, hade det ansetts lämpligt att tillägga judiciell
myndighet prövningsrätt, och man hade då, för att undvika fullföljande i flera
instanser, valt att låta besvären gå direkt till högsta domstolen. Den valda
anordningen måste anses ägnad att tillfredsställa just det krav, man borde hava
på dessa måls behandling. Den realiserade kravet på rättssäkerheten och tillförsäkrade
dessa mål en snabb behandling. Den förtursrätt, som dessa mål
åtnjöte vid föredragningen i högsta domstolen, gjorde, att de vunne ett snabbt
avgörande.

Enligt 1926 års förslag skulle prövningen av besvär över länsstyrelses beslut
i mål örn tvångsarbete däremot förläggas till regeringsrätten. Till valet
av denna instansordning syntes i viss mån hava medverkat, att enligt nämnda
förslag länsstyrelse jämväl hade att besluta om intagande i arbetshem eller
i alkoholistanstalt, och att prövningen i sista instans vid klagan i dessa fall
nödvändigtvis måste förläggas till regeringsrätten; talan ansåges nämligen i
alla dessa fall lämpligen böra prövas av samma myndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr ZbO.

143

Socialstyrelsen samt styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter hade i avgivna
utlåtanden givit uttryck för den uppfattningen, att några övertygande
skäl ej vore förebragta för lämpligheten att frångå gällande lags föreskrift
om högsta domstolen såsom högsta besvärsinstans uti ifrågavarande mål.

Ett fullständigt likartat blandat administrativt-judiciellt förfarande tillämpades
även enligt annan lag, nämligen vid klagan över länsstyrelses utslag i
ärenden rörande utlännings utvisning eller verkställighet av utvisning. Prövningen
av dessa besvärsmål, som uti en till riksdagen i ämnet avlåten proposition
föreslagits skola ske av Kungl. Maj:t i statsrådet, överflyttades nämligen
vid ärendets behandling i riksdagen på lagutskottets förslag till högsta
domstolen. Därvid framhölls bland annat, att rättssäkerheten påfordrade en
sådan anordning, samt att målens ringa antal gjorde, att deras inverkan på
högsta domstolens arbetsbörda icke borde bliva nämnvärd. Vid utfärdande den
2 augusti 1927 av lagen örn utlännings rätt att här i riket vistas hade motsvarande
bestämmelse (35 §) bibehållits i sak oförändrad, utan att från något håll,
ej heller från lagrådets sida, någon ändring på denna punkt påyrkats.

I 1922 och 1926 års förslag hade framlagts viss statistik över antalet lösdrivarmål,
som från länsstyrelse fullföljts till högsta domstolen. Därav framginge,
att under 10-årsperioden 1912—21 årliga medeltalet dylika fullföljda
mål utgjorde allenast Slh mål och att ändring gjorts i länsstyrelsens utslag
endast i sammanlagt 4 fall. Under åren 1919—21 uppgick årliga medeltalet
av länsstyrelsernas utslag rörande ådömande av tvångsarbete till 484,
därav i medeltal 6.8 årligen överklagades, således endast 1.4 % av hela antalet.
Mål, i vilka tvångsarbete ådömts enligt fattigvårdslagen, fullföljdes under
nämnda 10-årsperiod i 56 fall eller 5.6 % årligen; ändring hade gjorts i sammanlagt
7 fall. Under åren 1919—21 fullföljdes talan i sistnämnda slags mål i
omkring 18 0/> av fallen, ehuru medeltalet fullföljda mål under denna 3-årsperiod
sjunkit till 31/3 årligen. Dessa siffror visade emellertid, att målen enligt
fattigvårdslagen fullföljts till högsta instans i betydligt större utsträckning
än de vanliga lösdrivarmålen.

Enligt av de sakkunniga inhämtade upplysningar hade antalet enligt lösdrivarlagen
hos högsta domstolen prövade mål under de fyra sista åren utgjort:

år 1925 10 år 1927 11

» 1926 9 > 1928 10.

De sakkunniga anslöte sig i denna fråga till den av fattigvårdslagstiftningskommittén
uttryckta uppfattningen, som överensstämde med den i likartat fall
av lagutskottet vid 1914 års riksdag omfattade. Ett dömande till tvångsarbete
innebure ovedersägligen ett så djupt ingripande i den dömdes förhållanden
och vore för honom något så kännbart och stundom ödesdigert, att prövningen
härav i högsta instans borde göras så noggrann och betryggande som möjligt
samt överlämnas åt den domstol, som erkändes besitta den högsta kapacitet.
Obestridligt torde också vara, att här icke vore fråga om ett skälighetsbedömande
efter lämplighetssynpunkter, såsom vid administrativ prövning i allmänhet
vore fallet, utan örn rättstillämpning, en prövning, huruvida det fullföljda
fallet vore att hänföra under lagens bestämmelser eller ej. Då ifrågavarande
mål gällde en så allvarlig sak som den personliga frihetens berövande
under avsevärd tid, enligt förevarande förslag på obestämd tid tre år framåt
och under vissa förutsättningar till och med ännu längre, syntes det i rättssäkerhetens
intresse fullt befogat, att prövningen i sista instans förlädes till
högsta domstolen. För denna anordning kunde också snart 100-årig hävd åberopas.
Genom målens förtursrätt vore snabb procedur också garanterad med
en sådan ordning.

Med hänsyn till den synnerligen ringa arbetsbörda, dessa måls bibehållande

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-jO.

hos högsta domstolen enligt den åberopade statistiken för domstolen medförde,
torde det ej heller med fog kunna göras gällande, att ur denna synpunkt anordningen
skulle medföra någon olägenhet. Berörda synpunkt kunde därför
här lämnas alldeles ur räkningen, såsom jämväl i fråga om målen om utvisning
av utlänning påvisats.

Vunne förslaget i denna del bifall, skulle en olikhet i fråga örn instansordningen
komma att föreligga vid jämförelse med mål om internering av alkoholister.
Olikhet därvidlag syntes emellertid ej i och för sig ägnad att ingiva
betänkligheter. Det vore en bestämd skillnad mellan samhällsföreteelserna
lösdriveri och alkoholism, även örn nära beröringspunkter dem emellan funnes;
den senare vore snarast att likna vid en sjukdom, för vars botande krävdes
vård å därför lämpad vårdanstalt. Det torde därför knappast finnas fog för
den uppfattningen, att internering av lösdrivare och internering av alkoholister
nödvändigtvis skulle prövas i samma ordning.

De i 1926 års förslag anförda skälen för den här avsedda prövningens förläggande
till regeringsrätten hade med den utformning, som förevarande förslag
fått, förlorat sin betydelse, då beslut örn internering i arbetshem eller i
alkoholistanstalt enligt den föreslagna lagen ej kunde av länsstyrelse meddelas,
på sätt enligt 1926 års förslag vore fallet. Vad åter den föreslagna
omläggningen av proceduren i lösdrivarmål hos länsstyrelsen anginge, vartill
i detta sammanhang också hänvisats i sistnämnda förslag, så vore denna ändring
av proceduren enligt de sakkunnigas mening ej av den betydelse, att den
kunde inverka på det principiella bedömandet av förevarande spörsmål.

_ Vad som i detta hänseende föreskreves skola gälla beträffande beslut enligt
den föreslagna lagen om intagande å allmän arbetsanstalt borde enligt
sakens natur gälla även örn motsvarande beslut enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.
_ Samma besvärsordning borde ock gälla i fråga om länsstyrelses
beslut, varigenom villkorligt anstånd med utslags verkställande förklarats
förverkat. Ett beslut av sistnämnda innehåll vore nämligen i sak lika med
ett nytt beslut om internering, och besvärsordningen borde därför i bådadera
fallen vara densamma. Detta bleve också i full överensstämmelse med vad
som enligt lagen den 22 juni 1906 om villkorlig frigivning (12 §) gällde för
det fall, att länsstyrelse återkallat villkorligt medgiven frihet; i dylikt fall
anförda besvär prövades nämligen av högsta domstolen.

I detta sammanhang borde ock beröras spörsmålet, i vilken ordning klagan
finge föras över uppsiktsmyndighetens beslut i utskrivningsfrågor. Prövningen
i högsta instans kunde i dessa fall tänkas förlagd till Kungl. Maj:t i
statsrådet eller till regeringsrätten. Bestämde man sig för det senare alternativet,
fordrades ändring i lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Frågan om vad som vore lämpligast härvidlag kunde vara föremål för
tvekan, men de sakkunniga hade ansett skäl saknas att välja sistnämnda alternativ.
Då regeringsrätten icke i något annat hänseende skulle hava att taga
befattning med mål enligt någon av nu ifrågavarande lagar, syntes mest rationellt
att dit icke heller förlägga prövningen av frågor örn kvarhållande å
samt _ försökspermission och utskrivning från allmän arbetsanstalt. Försökspermitterande
och utskrivning från sådan anstalt före den stadgade maximitidens
utgång syntes också snarare kunna jämföras med villkorlig frigivning
av fånge, vilken fråga prövades av Kungl. Maj:t i statsrådet, än med utskrivning
från anstalt eller hem enligt fattigvårdslagen, barnavårdslagen eller alkoholistlagen,
i fråga varom klagan fullföljdes till regeringsrätten.

Av de hörda myndigheterna hava länsstyrelserna i Uppsala. Södermanlands,
Örebro och Norrbottens län förordat, att prövningen i dessa ärenden förlägges
till regeringsrätten. Såsom skäl därför har anförts i huvudsak, att med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

145

syn till att prövningen jämväl skulle omfatta frågan, huruvida hjälpåtgärder
med utsikt till framgång kunde vidtagas, det syntes avgjort riktigare att
överflytta prövningen till regeringsrätten, som hade att pröva intemeringsfrågor
enligt alkoholistlagen och rörande omhändertagande för skyddsuppfostran
enligt bamavårdslagen. Skedde sådan överflyttning -— har det av de två sistnämnda
länsstyrelserna anförts —- borde till regeringsrätten ock förläggas
prövningen av besvär över uppsiktsmyndighetens beslut i frågor rörande utskrivning
från arbetsanstalt.

Vid bedömande av förevarande fråga har jag funnit de skäl, som anförts för
en omläggning av det nuvarande systemet och prövningens överflyttande till
regeringsrätten, böra tillerkännas den övervägande betydelsen; jag hänvisar
särskilt till vad som anförts därom att regeringsrätten redan har att pröva intemeringsärenden
enligt alkoholistlagen och bamavår dslagen. Med denna
ståndpunkt synes det enklast och riktigast att låta jämväl besvär över uppsiktsmyndighetens
beslut vid tillämpning av lagen prövas av regeringsrätten.

Man vinner då den avsevärda fördelen, att besvär i alla frågor rörande tilllämpningen
av vanartslagen komma att i högsta instans prövas av samma
myndighet i stället för delvis av högsta domstolen och delvis hos Kungl. Maj :t
i statsrådet, såsom enligt 1929 års förslag skulle bliva fallet. En dylik centralisation
är tydligen ägnad att bidraga till större enhetlighet i ärendenas
avgörande.

För genomförande av detta förslag kräves ändring i regeringsrättslagen,
och torde chefen för justitiedepartementet senare komma att i annat sammanhang
framlägga förslag därom. 1

1 1926 års betänkande finnes, utöver förslaget till ny lös drivarlagstiftning, Ifrågasatta
jämväl upptaget bland annat förslag till lag örn ändring i vissa delar av 15 och Straff lagen.*
18 kap. strafflagen, innefattande ändrade bestämmelser rörande åldersgränsen
och i viss mån även straffskalan vid otukt med minderåriga samt åldersgränsen
vid vissa frihetsbrott mot dylika personer ävensom rörande otukt med barn
av manligt kön.

I 1929 års betänkande har beträffande nämnda ändringsförslag anförts, att
däri berörda spörsmål så nära sammanhängde med andra stadganden såväl i förberörda
kapitel som i strafflagen i övrigt, att de förutsatte ett närmare ingående
på strafflagstiftningen i hithörande delar, än som lämpligen kunde ske
vid en granskning av förslaget såsom ett appendix till lösdrivarlagstiftningen.

Berörda frågor hade ock varit överlämnade till den s. k. lilla strafflagskommissionen,
vilken emellertid i de delar, som rörde omförmälda förslag till ändringar
i strafflagen, ej blivit i tillfälle att ingå i prövning av detsamma. Det
ville emellertid synas, som örn de ifrågavarande spörsmålen borde behandlas
av nämnda kommission samt därvid underkastas en närmare undersökning och
därav till äventyrs föranledd överarbetning av förslaget.

I anslutning till berörda uttalande har en av de sakkunniga till 1929 års
betänkande fogat ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av 15 och 18 kap.
strafflagen.

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 203 käft. (Nr 240.) 10

Departe ments chefen.

146

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 2b0.

Ikraft trädande.

Kostnads beräknin gar.

1929 års
förslag.

Kostnader för
förebyggande
åtgärder.

Då ifrågavarande förslags vidare behandling ankommer på justitiedepartementet,
torde betänkandet i denna del böra överlämnas till nämnda departement.
Frågorna hava icke det nära samband med lösdrivarlagstiftningen, att
det är nödvändigt, att de i sammanhang med dennas framläggande erhålla sin
lösning.

Det är uppenbart, att så genomgripande lagändringar som de, vilka här föreslås,
icke kunna bliva gällande utan en avsevärd övergångstid. Denna kräves
framför allt för uppbyggandet av den nya, lokala organisationen samt —-kanske ändå mera — för omläggningen av anstaltsväsendet, vilken måste förberedas
genom en mera djupgående utredning än den, som nu föreligger. Särskilt
socialstyrelsen har betonat vikten av att lagens ikraftträdande föregås av
grundliga och omfattande förarbeten. I anslutning till sålunda framhållna
synpunkter anser jag, att övergångstiden bör utgöra minst två år från lagens
antagande, varför tidpunkten för ikraftträdandet enligt min mening bör bestämmas
till den 1 juli 1932.

Jag har nu angivit min uppfattning beträffande de viktigaste av de frågor,
som möta i förevarande sammanhang. Innan jag härefter övergår till att redogöra
för detaljerna i det nu föreliggande lagförslaget, har jag att till behandling
upptaga frågan örn de kostnader, som tillämpningen av den föreslagna lagen
kan väntas medföra. Därvid vill jag förutskicka en erinran därom att, på
sätt nyss nämnts, lagen är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1932 och att
densamma följaktligen — med ett undantag, som senare skall beröras — ej föranleder
några direkta kostnader under de två närmast följande budgetåren.
Kostnadsfrågan torde sålunda i huvudsak komma under närmare omprövning
först vid 1932 års riksdag och bör dessförinnan ytterligare utredas på mera ingående
sätt, än som hittills kunnat ske. Emellertid är det önskvärt att redan
nu söka åtminstone i stora drag angiva de ekonomiska konsekvenser, som lagstiftningens
genomförande kommer att åsamka statsverket. Utan att kunna
framlägga några exakta kostnadsberäkningar skall jag därför här lämna en
översikt i frågan.

I 1929 års förslag anfördes i kostnadsfrågan i huvudsak följande.

»De ändrade bestämmelser rörande behandling av lösdrivare m. fl., som av de
sakkunniga föreslagits, komma självfallet att medföra vissa ekonomiska konsekvenser.
Vid utredning av kostnadsfrågan kommer i det följande att skiljas
mellan

1) kostnader för förebyggande åtgärder;

2) kostnader för anstaltsbehandlingen; och

3) övriga kostnader, som kunna föranledas av förslagets genomförande.

De förebyggande åtgärderna utgöra ett viktigt led i förevarande förslag.
1926 års förslag utgick härvid från att den förberedande undersökningen samt
vidtagandet av hjälpåtgärder skulle i främsta rummet ankomma på kommunala
myndigheter. De betänkligheter, som ur kostnadssynpunkt anförts mot förslaget,
torde icke minst hava avsett denna punkt. Då enligt förslaget stadgades
skyldighet för fattigvårdsmyndigheterna att omhändertaga samt med
föda och bostad förse de i 2 kap. av lagen avsedda personer, intill dess arbete
kunde beredas dem eller annan hjälpåtgärd vidtagas, skulle detta självfallet ha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

147

va medfört avsevärda och svårberäkneliga utgifter, särskilt för kommuner, som
i större omfattning äro hemsökta av lösdrivare.

Enligt det nu föreliggande förslaget skall beträffande de personer, som avses
i lagen örn åtgärder mot lösdriveri, den förberedande undersökningen omhänderhavas
av en förhör smyndighet, bestående av ortens polismyndighet jämte
ett på visst sätt utsett kommunalt ombud, vilken förhörsmyndighet i fråga
örn arbetsanskaffning och andra hjälpåtgärder avses skola samverka med enskilda
hjälporganisationer.---Någon skyldighet för fattigvårdssamhäl lena

att taga vård örn lösdrivare i avvaktan på arbetsanskaffning har däremot
ej stadgats. Vad i nämnda lag föreskrivits örn beredande av husrum och uppehälle
för det fall, att för lösdriveri anhållen person lämnas på fri fot, ankommer
för fattigvårdsstyrelsens del på frivillig överenskommelse med förhörsmyndigheten.
Förslagets genomförande i denna del kommer därför ej att innebära
något åläggande för fattigvårdssamhällena av beskaffenhet att medföra
kostnader, utan de åtgärder härvidlag, som från dessa samhällens sida kunna
ifrågakomma, bliva av frivillig art.

A andra sidan komma landstingen och vissa städer att förorsakas utgifter för
ersättning åt nyssnämnda kommunala ombud.----

Beträffande de förebyggande åtgärderna i fråga örn personer, som avses i
lagen örn sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, innebär förslaget i likhet
med 1926 års förslag, att dessa åtgärder skulle handhavas av en kommunal
myndighet, därvid en särskild sådan, s. k. skyddsnämnd, i allmänhet skulle tillsättas
endast i städer med ett invånarantal av minst 20,000. Ej heller beträffande
dessa personer har föreslagits skyldighet för kommunerna att ombesörja
tillhandahållande av föda och bostad i avvaktan på anskaffande av
arbete eller vidtagande av annan hjälpåtgärd. De kostnader, till vilka i förevarande
hänseende behöver tagas hänsyn, torde huvudsakligen vara sådana,
som föranledas av skyddsnämndernas verksamhet i de stora städerna, där dylikt
sedeslöst leverne nått en större utbredning, och dessa kostnader komma
att falla å ifrågavarande städer. Kostnaderna i fråga bliva av ungefär enahanda
art som de utgifter, som föranledas av nykterhetsnämndernas verksamhet
i dessa samhällen.

Med den betydelse, som enligt förslaget tillagts det frivilliga lijälparhetet
i olika former, är det självfallet synnerligen önskvärt, att detta erhåller verksamt
stöd genom ett ej alltför snävt tillmätt statsbidrag till institutioner, som
utöva social hjälpverksamhet. Särskilt gäller detta med avseende å den verksamhet,
som utövas av svenska skyddsförbundet, vilket, såsom redan förut utvecklats,
föreslagits skola erhålla en auktoriserad ställning i fråga om hjälpåtgärder
åt personer, avsedda i de nu föreslagna lagarna, samtidigt som verksamheten
tänkts skola utsträckas till att omfatta landet i dess helhet. För närvarande
utgår till svenska skyddsförbundet under andra huvudtiteln ett anslag
å 75,000 kronor, vilket huvudsakligen användes till hjälpverksamhet bland frigivna
fångar och villkorligt dömda, således för ändamål, som ej falla inom den
här avsedda lagstiftningens område. En avsevärd höjning av detta anslag synes
påkallad, och de sakkunniga anse, att förbundet för det ändamål, som avses
i nu förevarande förslag, skäligen borde tilldeles ett anslag å ytterligare
75,000 kronor, vilket anslag torde böra uppföras under femte huvudtiteln. En
väsentlig del av detta anslag borde användas till stödjande av förbundets lokalavdelningar
i de olika länen ; de närmare bestämmelserna örn anslagets användning
bör det emellertid ankomma på Kungl. Majit att meddela. De sakkunniga
vilja i detta sammanhang framhålla, att motsvarande enskilda institutioner
i våra grannländer erhålla statsbidrag till betydande belopp. I Danmark
utgick sådant bidrag till den hela landet omfattande föreningen ''Ftengselshjmlpen’
för budgetåret 1926—27 med omkring 106,000 kronor och för bud -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Kostnader för
anstaltsbehandlingen.

getåret 1927—28 med omkring 96,000 kronor, inberäknat bidrag till två av föreningen
upprättade upptagningshem. Dessutom utgick statsbidrag till de s. k.
''Fsengselsselskaberne'', vilka arbeta i samband med Faengselshjselpen, med sammanlagt
ungefär 60,000 kronor för budgetåret 1926—27. I Norge utgick till
''Norges forsorgs- og verneforbund’, utgörande en sammanslutning av omkring
60 hjälporganisationer, statsbidrag budgetåret 1926—27 med 190,000
kronor och budgetåret 1927—28 med 170,000 kronor.

Härjämte lärer som hittills statsbidrag i förekommande fall komma att lämnas
till andra enskilda sammanslutningar. Storleken av dylikt bidrag och villkoren
för dess utgående torde få prövas från fall till fall. Sedan någon erfarenhet
vunnits, synes dock önskvärt att få till stånd närmare föreskrifter om
grunderna för dylikt bidrag. Särskilt synes det emellertid vara av vikt att
understödja det frivilliga arbetet för upprättande av räddningshem och liknande
anstalter för personer, som avses i lagen örn sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art. För närvarande utgår för detta ändamål endast ett anslag till frälsningsarméns
räddningshem å 6.000 kronor. Efter samråd med ombud för socialstyrelsen
hava de sakkunniga ansett önskvärt, att det för att underlätta
tillkomsten av nya, efter den föreslagna lagens ikraftträdande säkerligen behövliga.
till skyddsnämnders förfogande stående hem måtte, i likhet med vad
som är fallet beträffande erkända alkoholistanstalter, anvisas ett extra reservationsanslag
till bidrag för anordnande av sådana hem för ifrågavarande ändamål.
Beloppet av dylikt anslag kunde försöksvis bestämmas till 10,000 kronor.

De nu avsedda utgifterna för det frivilliga hjälparbete! äro ej en nödvändig
följd av den föreslagna lagstiftningens genomförande men måste anses som
högeligen önskvärda för tryggande av att ett effektivt hjälparbete kommer
till stånd.

I viss mån gäller samma förhållande beträffande utgifterna för hjälparbeten
i form av statliga arbetsföretag, som genom det allmännas försorg skulle
anordnas för att bereda sysselsättning åt personer, mot vilka ingripande enligt
lösdriverilagen sker. För huru stort antal personer dylika hjälparbeten böra
anordnas, kan enligt sakens natur näppeligen på förhand beräknas; det är
alltför ovissa faktorer, till vilka därvid måste tagas hänsyn. Det är till en
början svårt att förutse, i vad mån de förebyggande åtgärderna enligt den föreslagna
lagstiftningen komma att medföra åsyftad verkan, och till följd därav
också att beräkna lösdrivarklientelets blivande omfattning. Även andra synpunkter
spela emellertid härvidlag in. De sakkunniga hava för sin del ansett,
att då anordnandet av dylika arbetsföretag, såvitt lösdrivare angår, i vår tid
innebär något nytt och oprövat och det därför är svårt att förutsäga resultatet
därav, försiktigheten synes bjuda, att här avsedda hjälparbeten tills vidare
anordnas endast försöksvis och i mindre omfattning, än i 1926 års förslag förutsatts,
samt att med hänsyn härtill sådana hjälparbeten till en början anordnas för
endast 50 personer. I 1926 års arbetslöshetssakkunnigas år 1928 avgivna betänkande
beräknas kostnaden för arbetare vid statens reservarbeten för arbetslösa
till 1,800 kronor per år. Då till sådant arbetsföretag, som avses i det nu
föreliggande förslaget, i huvudsak komme att hänvisas mindervärdig arbetskraft,
torde kostnaden för arbetare per år kunna sättas lägre än den nyss angivna.
Med hänsyn tagen till den utredning i förevarande hänseende, som 1926
års förslag innehåller, anse sig de sakkunniga kunna approximativt uppskatta
det årliga belopp, som tills vidare skulle behövas för ändamålet, till 65,000
kronor, vilket belopp torde böra anvisas såsom särskilt anslag under femte
huvudtiteln.

Beträffande härefter kostnaderna för anstaltsbehandlingen torde det näppeligen
vara möjligt att härutinnan framlägga några beräkningar med anspråk
på tillförlitlighet. Å ena sidan kommer den utsträckning av interneringstider -

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

149

na, som förslaget upptager, att medföra ökade kostnader, men å andra sidan
måste hänsyn också tagas därtill, att de föreslagna förebyggande åtgärderna
och bestämmelserna örn villkorligt anstånd med verkställande av internering
sannolikt komma att verka i den riktningen, att internering ej kommer till
stånd i så många fall, som eljest skulle äga rum. Då emellertid ingripande
enligt det nya förslagets bestämmelser överhuvud lärer kunna beräknas
skola äga rum i flera fall än med nu gällande lag sker, synes ej uteslutet,
att någon ökning i statens nuvarande kostnader för arbetsanstalterna kommer att
föranledas av förslagets genomförande. Örn så skulle bliva fallet, lärer det
få ankomma på styrelserna för vederbörande arbetsanstalter att, sedan erfarenhet
vunnits beträffande den föreslagna lagstiftningens verkningar härutinnan,
framlägga de anslagsäskanden, vartill förhållandena kunna giva anledning.
Då ett betydande antal platser på tvångsarbetsanstalterna för närvarande ej äro
belagda, finnes emellertid ej någon grundad anledning till antagande, att
dessa anstalter ej skulle vara tillräckliga även efter den nya lagstiftningens genomförande.

Enligt det föreliggande förslaget skulle personer i omyndig ålder, som falla
under dess bestämmelser, i stället för att intagas å någon av de befintliga allmänna
arbetsanstalterna kunna interneras antingen i särskild anstalt, som för
intagning av sådana personer av staten upprättats, eller ock i annan anstalt
eller viss avdelning därav, som av Kungl. Maj :t för nämnda ändamål erkänts.
De sakkunniga hava närmast tänkt sig, att enligt närmare bestämmande av
Kungl. Majit erkännande i sådant hänseende skulle lämnas i fråga om särskilda
avdelningar vid de allmänna uppfostringsanstalterna eller vid de för vanartade
barn upprättade särskilda skyddshemmen (43 § 2 eller 3 mom. barnavårdslagen).
Då det i början endast torde ifrågakomma att, i den må så kan
ske, överflytta dessa omyndiga, mot vilka ingripande skett, från tvångsarbetsanstalt
till en annan redan befintlig anstalt, torde några nybyggnadskostnader
för ändamålet i varje fall ej nu behöva beräknas. Skulle framdeles särskild
statsanstalt anses behövlig för ifrågavarande ändamål, kommer detta självfallet
att medföra ekonomiska konsekvenser.

Beträffande sådana oförbätterliga och samhällsfarliga personer, som enligt
förevarande förslag må å allmän arbetsanstalt kvarhållas under längre tid än
tre år, stadgas i förslaget, att de såsom regel skola vårdas å särskild asylavdelning
inom eller i anslutning till sådan anstalt. Enligt upplysningar, som
de sakkunniga inhämtat, torde dylika asylavdelningar utan svårighet kunna
utan särskild tillbyggnad anordnas å de nuvarande tvångsarbetsanstalterna.

Föreliggande förslag upptager i likhet med 1926 års förslag bestämmelse därom,
att endast fullständig och varaktig arbetsoförmåga utgör hinder för behandling
å allmän arbetsanstalt men att i vissa undantagsfall även helt arbetsoförmögna
skulle kunna intagas eller kvarhållas å sådan anstalt. Detta
skulle nämligen gälla i fråga örn dem, som äventyra ordningen å de vårdanstalter,
dit de skulle överflyttas, eller vilkas intagande där eljest skulle medföra
synnerlig olägenhet. Genom de sålunda föreslagna bestämmelserna skulle kommunerna
och i viss mån landstingen, de sistnämnda såvitt rörer arbetshemmen,
befrias från kostnader, som för närvarande åligga dem. Av skäl, som närmare
utvecklats i 1926 års förslag (sid. 102—103), anse de sakkunniga, att någon
särdeles betydande förskjutning av kostnaderna till kommunernas eller landstingens
fördel dock ej kan förväntas följa av dessa bestämmelser.

I fråga om kostnader, som föranledas av uppsiktsmyndighetens verksamhet,
märkas särskilt kostnader för uppläggande och förande av det centrafregister,
som enligt förslaget till lösdriverilag skulle komma till stånd. Enligt från
socialstyrelsen inhämtad uppgift torde de årliga utgifterna i förevarande hänseende
kunna approximativt beräknas till högst 15,000 kronor. För den hän -

Kostnad för
centralregistret.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

Vissa ytterligare
kostnader.

Samman fattning.

eleise förslaget i denna del blir antaget, torde det ankomma på socialstyrelsen
att härutinnan framlägga detaljerade kostnadsberäkningar.

Vidare äro att omnämna kostnader för sådan särskild undersökning enligt
14 § 3 mom. lösdriverilagen och 12 § lagen örn sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art, varom länsstyrelsen äger förordna, och för för sv ar sbiträden åt personer,
som hos länsstyrelse undergå förhör för lösdriveri eller för dylikt sedeslöst
leverne eller som besvära sig över länsstyrelses eller uppsiktsmyndighetens
beslut, ävensom för flyttning av personer, som anvisats arbete eller sysselsättning
å annan ort. Att verkställa någon tillförlitlig beräkning å de belopp,
som för ifrågavarande ändamål och andra liknande behov erfordras, hava de
sakkunniga ej ansett möjligt. För samtliga dessa ändamål torde ett gemensamt
förslagsanslag böra uppföras under femte huvudtiteln, vilket anslag tillsvidare
förslagsvis torde kunna upptagas till 20,000 kronor. Sedan närmare
erfarenhet vunnits beträffande de utgifter, som för ändamålet påkallas, torde
böra övervägas, huruvida anslaget lämpligen bör uppdelas å specificerade anslagstitlar.

Det torde här böra erinras örn, att handräckning, som styrelse för allmän arbetsanstalt
begär hos polismyndighet för återhämtande av person till anstalten,
skall meddelas utan kostnad för styrelsen.

Slutligen torde tillämpningen av övervakning sinstitutet vid behandlingen av
personer, som falla under förevarande lagstiftning, ej kunna undgå att medföra
vissa kostnader. Visserligen torde man kunna förutsätta att, i likhet med vad
som äger rum med avseende på tillsyn efter villkorlig frigivning från fängelse,
övervakning enligt den nu föreslagna lagstiftningen skall låta sig i viss omfattning
anordnas genom frivilliga krafter utan kostnad för det allmänna, övervakningen
har ju ej heller gjorts obligatorisk utom vid villkorligt anstånd med
verkställighet av länsstyrelses utslag örn tvångsinternering; den torde därför
i vissa fall kunna göras beroende av, huruvida lämpliga frivilliga krafter äro
att tillgå för ändamålet. Men i allt fall måste man nog tänka sig, att ett oundgängligt
behov av övervakning kan komma att föreligga, där lämplig person
för uppdraget icke står till buds, med mindre någon ersättning därför lämnas.
Det synes emellertid i sådana fall, liksom för övrigt även eljest, vara lämpligt
att för övervakningens anordnande anlita i orten befintligt ombud för auktoriserad
eller annan hjälporganisation, vilken då också får ordna den ekonomiska
uppgörelsen med övervakaren, där så behöves. Det är önskvärt, att en
dylik anordning i största möjliga utsträckning kommer till stånd. Ersättningen
för övervakning, i den mån sådan ersättning anses böra påvila staten, lärer
lämpligen komma i betraktande i samband med ett eventuellt bestämmande av
anslag till den ifrågavarande organisationen. Genom att på dylikt sätt ordna
saken torde man ock kunna undvika den oberäkneliga stegring av utgifterna
för. ändamålet, som enligt vunnen erfarenhet ej sällan plägar åtfölja en överföring
på statsverket av liknande kostnader. Något särskilt anslagsbelopp
för detta ändamål hava de sakkunniga på grund härav icke ansett sig böra
upptaga.

De kostnader, som direkt följa av den nya lagstiftningens genomförande,
hava alltså beräknats till dels 15,000 kronor för det ovannämnda centralregistrets
uppläggande och förande samt uppsiktsmyndighetens verksamhet i övrigt,
dels ock 20,000 kronor för försvarsbiträden, särskild undersökning samt förflyttning
av personer, som anvisats arbete eller sysselsättning å annan ort, m. m.
Härtill komma emellertid andra kostnader, som ansetts önskvärda eller påkallade
för ordnande av och effektivitet i det föreslagna hjälparbetet, nämligen
ökat. anslag till Svenska skyddsförbundet 75,000 kronor, för anordnande av
statliga hjälparbeten 65,000 kronor samt för bidrag till anordnande av hem, som
nyss omförmälts, 10,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

151

Enligt vad den lämnade redogörelsen giver vid handen, skulle de kostnader, Kommunersom
föranledas av den nya lagstiftningen, i all huvudsak bestridas av stats- nas och lands
verket. Endast i följande avseenden skulle kostnader uppkomma för kommuner ins®”^er°9
och landsting, nämligen:

1) för landstingen för ersättning i de fall, där sådan finnes påkallad, åt de
kommunala ombud, som avses i 2 § av lagen örn åtgärder mot lösdriveri; och

2) för större städer (närmast sådana med minst 20,000 invånare) för skyddsnämndemas
verksamhet.

Däremot skulle fattigvårdssamhällena befrias från nu stadgad skyldighet
att hava tillsyningsmän och tillsättandet av sådana få bero på samhällenas frivilliga
bestämmande. På grund av stadgandet därom, att endast fullständig
och varaktig arbetsoförmåga utgör hinder för tvångsarbete och att i vissa undantagsfall
även helt arbetsoförmögna skulle kunna intagas eller kvarhållas å
allmän arbetsanstalt, skulle landsting och kommuner, som ovan antytts, också
komma att i någon mån befrias från kostnader, som för närvarande åligga dem
och som i stället komma att bestridas av statsverket.»

Socialstyrelsen har i sitt yttrande ej funnit det påkallat att ingå på någon Socialdetaljgranskning
av de i 1929 års förslag framlagda kostnadsberäkningarna, * yre sen''
enär några direkta kostnader för lagtillämpningen ej komme att föranledas
under budgetåret 1930/1931. Det syntes bliva en av uppsiktsmyndighetens
första och viktigaste uppgifter att därutinnan inkomma med detaljerade förslag.
Styrelsen har emellertid i ämnet anfört, att i den framlagda beräkningen
kostnaderna genomgående syntes hava upptagits till väl låga belopp. Till belysande
av denna uppfattning har styrelsen anfört en del exempel, beträffande
vilka jag torde få hänvisa till den bifogade Bilaga C (sid. 251). I
anslutning härtill har styrelsen anfört, att försiktigheten syntes bjuda, att
man vid bedömande av den föreslagna lagstiftningens ekonomiska konsekvenser
för statsverket räknade med ej oväsentligt högre kostnader än i förslaget,
vad anginge såväl de löpande årliga utgifterna som de särskilda kostnader,
mer eller mindre av engångskaraktär, som påkallades vid det nya vårdsystemets
uppbyggande. I sammanhang härmed har styrelsen erinrat örn en kostnadssiffra
för det allmänna, som framgått av undersökningen rörande manliga
tvångsarbetare. Med ledning av tillgängliga uppgifter beräknades, att de
ibland dessa, som fyllt 50 år, åsamkat det allmänna en sammanlagd genomsnittlig
vårdkostnad av 25,000 kronor per person. Örn verkligen — säger socialstyrelsen
— det nya vårdsystemet, i väsentlig grad inriktat på förebyggande
åtgärder, ens i ringa mån komme att infria därtill knutna förhoppningar,
syntes det ej vara förmätet att också hoppas, att utgifterna för detta vårdsystem
skulle låta sig väl försvara, till och med örn man bortsåge från deras
sociala syfte och helt bedömde dem ur statsfinansiell synpunkt.

Slutligen har socialstyrelsen till övervägande framkastat tanken, huruvida
icke statens utgifter för här ifrågavarande ändamål kunde anvisas att utgå
ur statsverkets fond av rusdrycksmedel.

Samhällets hittillsvarande ingripande mot lösdriveri har väsentligen betrak- Departctats
som ett led i statens åtgärder till den allmänna ordningens och rättssäkerhetens
upprätthållande och därför av ålder ansetts vara en statlig angelägen -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr HAO.

Kxistnadmia het. De därav föranledda kostnaderna hava i enlighet härmed bestritts av
verket? staten. Sa är fallet i fråga om tillämpningen av nu gällande lösdrivarlag. Det
må härvid erinras, att våra båda tvångsarbetsanstalter, å Svartsjö och i Landskrona,
äro rent statliga institutioner.

I det föreliggande förslaget har kommit till uttryck jämväl en annan uppfattning
örn lagstiftningens syfte, en uppfattning, vilken väl också tidigare i någon
mån gjort sig gällande men som nu framträtt på'' vida starkare sätt, nämligen
att man i första hand skall söka uppfostra och tillrättaföra de individer, mot
vilka ingripande enligt lagen sker. För sadant ändamål vill man inskrida med
förebyggande åtgärder pa ett sa tidigt stadium, att individens livsföring ännu
ej behövt innebära någon direkt samhäll sfara och att möjlighet finnes för hans
tillrättaförande. Härtill kommer att, såsom jag förut utvecklat, ett avsevärt
inflytande vid lagtillämpningen skall inrymmas åt lekmän och, vad angår
ungdomen, åt ett rent kommunalt organ, nämligen barnavårdsnämnden
eller en därmed likställd, särskild nämnd. Till följd av dessa omständigheter
kunde det möjligen ifrågasättas, huruvida icke kostnaderna till större
eller mindre del borde överflyttas på kommunerna och eventuellt delvis på
landstingen.

Emellertid har jag ansett övervägande skäl tala för att man bör fasthålla
vid den hittills följda grundsatsen, att kostnaderna väsentligen skola påvila
staten.

Det må i sådant hänseende först erinras, att de åtgärder, som av allt att
döma komma att föranleda de största utgifterna, fortfarande komma att hänföra
sig till interneringen å allmän arbetsanstalt. Därvid torde man oftast
hava att räkna med sådana mera framskridna fall, att i regel allmänna ordnings-
och säkerhetssynpunkter företrädesvis torde kunna göras gällande.

Vad angar kostnaderna för de nu förordade hjälpåtgärderna skulle de, örn
de lades på kommunerna, kunna — rent slumpvis — komma att drabba enstaka
kommuner med obillig hårdhet. Särskilt må härvid erinras om de vagabonderande
»luffarna»; örn av deras omhändertagande föranledda kostnader
skulle drabba de kommuner, där nian toge initiativet till ett inskridande mot
dem, komme en sadan regel sannolikt att få till följd, att de kommunala myndigheterna
så vitt möjligt blundade och helst läte dem passera. Dylika kostnader
synas därför vara av natur att böra åvila landet i dess helhet och alltså
utgå av statsmedel.

En omständighet, som också talar mot en omläggning för närvarande i
detta hänseende, är att, som bekant, utredningar pågå dels örn fördelningen
av de allmänna sjukvårdskostnaderna mellan staten, landstingen och kommunerna,
dels örn kommunal skatteutjämning. Det kan med hänsyn härtill knappast
ifrågakomma att nu pa kommunerna lägga avsevärda kostnader för nya
allmänna ändamål.

Det har emellertid uttalats farhågor för att den av mig nu förordade principen,
att kostnaderna för samhällets ingripande mot vanartade enligt förevarande
lag i allmänhet böra drabba statsverket, hos vissa av de myndigheter, som i
första hand skola ombesörja lagens tillämpning, kunde alstra en viss benägen -

Kungl. Maj :ts proposition nr 2JfO.

158

het att av kostnadshänsyn betrakta sådana individer såsom vanartade, vilka
rätteligen borde omhändertagas enligt annan lagstiftning men vilka i så fall
skulle föranleda kommunerna kostnader. Särskilt har man därvid pekat på sådana
ej ovanliga, så att säga blandade fall, där tvekan utan tvivel kan råda,
huruvida ett påkallat omhändertagande bör ske enligt fattigvårdslagen, alkoholistlagen
eller förevarande lagstiftning.

Ehuru dylika farhågor måhända icke böra bagatelliseras, anser jag dem
dock ej vara av den vägande beskaffenhet, att de böra föranleda rubbning av
den nyss uttalade principen. Enligt föreliggande förslag skola för övrigt vanartade
över 21 år behandlas av skyddsnämnden. Lekmannarepresentanterna i
denna väljas ej av kommunerna, och det torde få förutsättas, att dessa bisittare
icke på otillbörligt sätt skola vilja tillgodose kommunernas ekonomiska intressen.
Jag vill här också erinra, att staten numera påtagit sig en väsentlig
del av kostnaderna för anstaltsvård enligt alkoholistlagen, så att kommunernas
utgifter enligt denna begränsa sig i huvudsak till vårdavgiften, vilken för närvarande
utgör endast en krona per vårddag. Den minskning i belastningen,
som en kommun skulle vinna genom att tveksamma fall behandlades enligt
vanartslagen, är alltså obetydlig.

Vad åter angår vanartad ungdom i åldern 18—21 år skola de första åtgärderna
vidtagas av ett rent kommunalt organ, barnavårdsnämnden. Då barnavårdsnämnd
icke jämlikt barnavårdslagen har att inskrida mot ungdom i nämnda
ålder, skulle missbruk kunna uppkomma på så sätt, att nämnden läte ett jämlikt
barnavårdslagen påkallat omhändertagande av en minderårig i övergångsåldern
anstå, till dess denne fyllt 18 år. Härigenom skulle kostnaden för omhändertagandet
överflyttas från kommunen till staten.

Emellertid bör erinras, att det ankommer på en statlig myndighet, nämligen
länsstyrelse, att besluta om internering å allmän arbetsanstalt, vare sig initiativet
utgått från skyddsnämnd eller från barnavårdsnämnd. Häri ligger ett
visst regulativ mot eventuella tendenser till dylika missbruk. Framför allt
lärer man emellertid hava anledning förvänta, att skyddsnämnder och barnavårdsnämnder
i sin befattning med lagtillämpningen skola sträva efter att
handla enligt rent sakliga synpunkter.

För att härefter övergå till de särskilda kostnadsposterna, gäller beträffande
kostnaderna för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt att de, som förut
sagts, skola i första hand bestridas av staten. Ändring härutinnan bör tydligen
icke ske, oaktat enligt förslaget skola å dessa anstalter kunna intagas vissa
arbetsoförmögna, vilka icke innefattas under vanartsbegreppet och vilkas
vård nu bekostas av landsting eller primärkommuner. Jag förutsätter vidare,
att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna, nämligen för män å Svartsjö och
för kvinnor i Landskrona, skola bibehållas och såsom statliga anstalter infogas
i det blivande vårdsystemet. I enlighet med vad jag förut framhållit,
böra emellertid åtskilliga viktiga förändringar och förbättringar efter hand
komma till stånd å dessa arbetsanstalter. Det bör närmast åligga vederbö -

Allmänna arbetsanstalter.

A nordnandet
av erkända
arbetsanstalter.

Upplåtelse av
kronoegendom
för erkända
arbetsanstalter.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 2k0.

rande anstaltsstyrelser att inkomma med de förslag, som i antydda hänseenden
påkallas.

Vad angår den beläggningsfrekvens, som kan förväntas å de allmänna arbetsanstaltema,
talar utsträckningen av interneringstiderna för en ökning
därav. I motsatt riktning tala däremot de nya behandlingsmetoder, som enligt
förslaget skola anlitas, innan internering kommer i fråga, och som torde
kunna medföra en viss avlastning från dessa anstalter. Åt samma håll kommer
systemet med särskilda ungdomsanstalter att verka, liksom även de föreslagna
nya instituten anstånd med internering samt försökspermission. I årets
statsverksproposition beräknas för de båda anstalterna ett förslagsanslag å tillhopa
608,300 kronor. Ehuru jag anser, att man tills vidare bör kunna räkna
med i huvudsak oförändrade kostnader för Svartsjö- och Landskronaanstalterna,
synes det mig icke uteslutet, att beläggningen i framtiden kan komma
att ökas, varav skulle följa höjda driftkostnader. Då rikliga reservutrymmen
finnas, torde man däremot icke behöva räkna med några nybyggnadsbehov.
Kostnaderna för genomförande av nyssnämnda ombyggnadsplan beträffande
Landskronaanstalten, liksom sedermera motsvarande kostnader vid Svartsjö,
anser jag icke böra betraktas såsom föranledda av reformförslaget, enär dessa
utgifter äro nödvändiga, även örn lagändring icke skulle komma till stånd.

Vad angår anordnandet av andra allmänna arbetsanstalter, torde man, i anslutning
till vad tidigare anförts, till en början böra ställa sig i någon mån
avvaktande. Man synes böra i första hand utnyttja de möjligheter, som lagförslaget
anvisar att i den mån det av andra skäl låter sig göra erkänna
vissa befintliga anstalter av i någon mån likartad beskaffenhet eller avdelningar
av sådana såsom allmänna arbetsanstalter. I fråga om den manliga
ungdomen synes allmänna uppfostringsanstalten å Bona möjligen kunna ifrågakomma.
Örn så blir fallet, torde detta ej böra föranleda byggnadskostnader
för statsverket, då nybyggnad ej torde behöva ifrågakomma för ändamålet.
Ehuru, såsom tidigare anförts, vissa svårigheter möjligen kunna komma att
möta för placering av den kvinnliga ungdomen, torde i avvaktan på erfarenheten
härutinnan och örn storleken av platsbehovet någon byggnadskostnad ej
behöva beräknas.

Socialstyrelsen har emellertid i sina preliminära kostnadsberäkningar upptagit
ett belopp av 75,000 kronor för anordnande å lämplig, för ändamålet upplåten
kronoegendom av en ny allmän anstalt av i huvudsak samma typ som
vissa erkända alkoholistanstalter. Såsom i annat sammanhang anförts, avser
man här närmast Näs kungsgård i Dalarna, Tvivelsutan tala goda skäl härför,
såsom jag redan förut antytt. Jag räknar därför här med engångskostnaden
för en dylik anstalt, 75,000 kronor.

I detta sammanhang må beröras en särskild fråga. Under en följd av år
har riksdagen medgivit, att Kungl. Majit för anordnande av erkända alkoholistanstalter
finge upplåta vissa närmare angivna kronoegendomar.

Socialstyrelsen har nu förordat, att liknande medgivande måtte lämnas i
och för anordnande av erkända arbetsanstalter och att sådant medgivande bör
utverkas redan nu. I denna del biträder jag socialstyrelsens förslag. Enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr SJtO.

155

sakens natur kräver nämligen anordnandet av en allmän arbetsanstalt ganska
lång tid för förberedelser, och det är då lämpligt att, örn det under denna tid
inträffar, att lämpliga kronoegendomar bliva lediga, bindande förberedelser
för deras disponerande för hithörande vårdverksamhet kunna träffas. Jag
torde få återkomma till denna fråga vid behandlingen av frågan om avlåtande
av proposition till riksdagen.

Enligt föreliggande förslag skola, såsom av det förut anförda framgår, vård- Driftkostkostnaderna
även vid de icke statliga allmänna arbetsanstalterna bestridas med Okända arstatsmedel.
Givet är dock, att staten ej utan all begränsning kan påtaga sig be- betaanstalter,
rörda kostnader vid de nämnda anstalterna. Ersättningen lärer fördenskull
böra utgå efter vissa av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Härvid synes den i
fråga örn erkända alkoholistanstalter träffade anordningen, enligt vilken staten
lämnar visst i författningsväg till sitt maximum fastställt belopp per vårddag,
kunna tjäna till förebild, ehuru med den skillnad, att något belopp, motsvarande
den s. k. vårdavgiften, vilken vanligen erlägges av kommunen, här ej
torde ifrågakomma. Statsbidraget till erkända alkoholistanstalter utgår med
kronor 3:50 per vårddag; vårdavgiften är 1 krona per vårddag. Jag anser
mig emellertid i likhet med socialstyrelsen kunna antaga, att man icke skulle
behöva räkna med en sammanlagd större kostnad än kronor 3: 50 per vårddag.
Försiktigheten torde bjuda, att man, efter det lagstiftningen fullt hunnit komma
i tillämpning, räknar med en beläggningsfrekvens av i genomsnitt 100 personer.
Totalkostnaden skulle då bliva kronor 3: 50 X 100 X 365 eller i
avrundat tal 125,000 kronor per år.

Enligt förslaget skall ersättning av statsmedel utgå till bisittare i skydds- Bisittare i
nämnd i form av dagtraktamente å fem kronor. Jag anser nämligen denna in- skyddsnamndsolution
vara av den stora betydelse för lagens effektivitet, att staten bör tillse,
att den medverkan som påkallas av lekmän ej blir alltför betungande för dem,
och därför också sörja för, att den icke lämnas utan all ersättning. För att få
tillgång till för ändamålet lämpliga krafter anser jag en bestämmelse örn viss
ersättning, låt vara en ringa sådan, icke vara utan betydelse. Ersättningens
belopp torde lämpligen kunna sättas lika med vad som må utgå till ledamöter
i kommunala nämnder enligt kommunallagarna.

De kostnader, som av denna anordning kunna föranledas, låta sig enligt sakens
natur ej på förhand närmare beräkna. Särskilt i större städer torde visserligen
flera fall kunna behandlas å ett sammanträde, men detta lärer i viss mån
uppvägas därav, att icke så få fall torde påkalla mer än ett sammanträde.

Två bisittare med vardera fem kronors dagtraktamente föranleda en kostnad av
tio kronor per sammanträde. Enligt de statistiska uppgifter, som återfinnas i
en inom socialdepartementet uppgjord sammanställning, vilken torde få såsom
bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga D), har antalet
dc senaste åren behandlade fall — däri visserligen inräknade ett mycket stort,
antal anmälningar, som icke föranlett någon åtgärd — av natur att enligt förslaget
böra behandlas av skyddsnämnd uppgått till omkring 7,000 örn året.

Denna siffra torde uppskattningsvis kunna antagas motsvara omkring 4,000

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

nämndsammanträden. Sammanlagda kostnaden skulle alltså belöpa sig till
förslagsvis 40,000 kronor per år.

Hjälp- I det föregående har utförligt berörts frågan örn hjälparbeten. Jag har däråtgärder.
vj bör räkna med ett behov av omkring 80 arbetsplatser, vilket
antal sedermera, alltefter vunnen erfarenhet om arbetenas lämplighet, kan
komma att ökas eller minskas. Mot den beräknade årskostnaden per plats,
1,300 kronor, har jag intet att erinra. Med 80 arbetsplatser skulle alltså sammanlagda
årskostnaden kunna beräknas uppgå till omkring 100,000 kronor.
Resekost- Till frågan örn kostnaderna för av mig förordad ersättning för kostnad för
nader. res0r till vissa arbetssökande återkommer jag i det följande.

Interimistiskt Enligt 12 § andra stycket i lagförslaget skola barnavårdsnämnd och skydds°tegander
,lämnd’ 1 avvaktan på hjälpåtgärders vidtagande och i mån av behov, söka bereda
den, som är föremål för åtgärd, husrum och uppehälle mot fullgörande
av tillfälligt arbete.

Socialstyrelsen har i sitt utlåtande på anförda skäl förordat, att bidrag av
statsmedel i dylika fall skulle kunna ifrågakomma.

Ehuru en sådan anordning strängt taget måste anses falla utom den naturliga
ramen för statens ekonomiska åtaganden i samband med förevarande lags
tillämpning, kan det icke bestridas, att visst praktiskt fog finnes för socialstyrelsens
förslag. Sannolikt skulle det för statsverkets del här röra sig örn
relativt små utgifter, och likväl skulle man med dessa kunna undanröja vissa
olägenheter, vilkas betydelse ej bör underskattas. Jag anser emellertid, att
frågan tarvar närmare övervägande i samband med uppgörande av de slutliga
anslagsäskandena för lagens genomförande. I varje fall torde ett eventuellt
anslag icke behöva beräknas till så högt belopp, att man icke i detta sammanhang,
där syftet är att bilda sig en allmän uppfattning örn den föreslagna lagstiftningens
ekonomiska konsekvenser för statsverket, torde kunna bortse från
detsamma. Beloppet synes kunna inordnas under den post på 30,000 kronor till
diverse kostnader, till vilken jag i det följande återkommer.

Bidrag till Jag har förut behandlat frågan örn den medverkan vid lagtillämpningen,
hjälporganisa- som avses lämnas av enskilda hjälporganisationer. Till främjande av denna
tioner. medverkan har beräknats ett årligt anslag av 75,000 kronor att främst disponeras
såsom bidrag till svenska skyddsförbundet, till vilket de flesta av dessa
organisationer äro anslutna.

Man står här inför en omfattande organisatorisk uppgift. Även örn man har
en ytterst värdefull stomme att anknyta organisationen till, visar dock erfarenheten,
att ett dylikt organisatoriskt utbyggande kräver tid. Det gäller att
allestädes ute i orterna, där så erfordras, såsom ombud erhålla verkligt kvalificerade
personliga krafter, som visa intresse och förståelse för sina grannlaga
och krävande uppgifter samt dessutom besitta nödiga insikter i lagstiftningen.
Det torde bliva nödvändigt att noga sörja för att organisationen icke
på någon punkt må finnas blott på papperet.

Jag har därför ansett mig ej kunna för understöd åt verksamheten, sedan
densamma kommit i full gång, beräkna lägre årligt belopp än det av de sakkun -

Kungl. Maj:ts propositioni nr 2-kOt -

id!

niga förordade, 75,000 kronor. På grund av angelägenheten av organisationsnätets
snabba utbyggande torde emellertid hela detta belopp böra få utgå alltifrån
början. Organisationsarbetet synes böra ske i intim samverkan med de
statliga myndigheter, som hava att tillämpa lagstiftningen och som måste förväntas
erhålla direkt känning av de behov, som yppa sig.

Lagens genomförande kommer att utom i nu angivna hänseenden medföra
vissa mindre kostnader, vilka äro av beskaffenhet att böra stanna å statsverket.
Bestämmelser härom hava upptagits i olika paragrafer av det föreliggande
förslaget.

Vad angår kostnaderna för vissa polisåtgärder vid lagens tillämpning torde
böra tillämpas allmänna regler. Då länsstyrelse förordnar, att personer skola
böras inför länsstyrelsen eller inför domstol, skall ersättningskostnaden enligt
20 § i förslaget stanna å statsverket.

Den föreslagna anordningen, att person vid utförande av sin talan inför
länsstyrelse skall äga rätt att på allmän bekostnad anlita biträde, föranleder
utgifter för statsverket.

Detsamma kan. såsom de sakkunniga framhållit, under vissa omständigheter
bliva fallet med tillämpningen av övervakningsinstitutet.

Med avseende å beloppet av de utgifter, som jag senast berört, liksom ock
av de förut nämnda utgifterna för resor till anvisat arbete kunna enligt sakens
natur icke verkställas några närmare beräkningar med anspråk på tillförlitlighet.
Man får sålunda åtnöjas med en allmän uppskattning av det erforderliga
anslaget. Jag har trott mig kunna stanna vid ett beräknat belopp av sammanlagt
30,000 kronor årligen.

Slutligen tillkomma utgifter för administrationen hos uppsiktsmyndigheten,
bland annat för centralregistrets förande. För övergångs- och organisationstiden
hava dessa kostnader i årets statsverksproposition preliminärt beräknats
till 20,000 kronor årligen. Jag torde senare få framlägga definitivt förslag i
detta hänseende, som är det enda, vari kostnader krävas för nästa budgetår.
Till vilket belopp dessa kostnader komma att uppgå, när lagstiftningen trätt
i kraft, undandrager sig för närvarande ett mera ingående bedömande. Socialstyrelsen
har i sitt utlåtande beräknat summan till 30,000 kronor årligen,
vilket dock sannolikt är alltför högt.

De kostnader, för vilka jag nu redogjort, kunna sammanlagt synas betydande.
De torde, i enlighet med vad här förut anförts, kunna, efter det lagstiftningen
trätt i full tillämpning, uppskattas till ett sammanlagt årsbelopp av omkring
400,000 kronor utöver de nu för tvångsarbetsanstalterna utgående kostnaderna.
Men det lärer ligga i sakens natur, att en genomgripande reform
av en viktig samhällelig skyddslagstiftning, företrädesvis åsyftande att förläna
denna lagstiftning en på en gång effektivare och mera human prägel, ej
kan genomföras utan en jämförelsevis stor kostnadsökning. Denna föranledes
för övrigt främst av hjälpåtgärderna, med vilka man avser att på ett före -

Diverse

kostnader.

Sammanfatt ning.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr Stoo -

by g gande sätt ingripa mot individer, som för närvarande icke eller först då
de ytterligare förfallit bliva omhändertagna.

Tungt vägande skäl synas mig kunna anföras för att staten icke bör undandraga
sig dessa utgifter. Jag har förut återgivit en av socialstyrelsen i dess
utlåtande lämnad kostnadsuppgift, som synes mig ägnad att mana till eftertanke:
de manliga tvångsarbetare, som fyllt 50 år, beräknades hava åsamkat
det allmänna en sammanlagd genomsnittlig kostnad av 25,000 kronor per person.
Det förtjänar påpekas, att beloppet endast avsåg det allmännas direkta
vårdkostnader men ej de indirekta utgifter, som föranletts för länsstyrelser,
domstolar m. fl., och ej heller den ekonomiska belastning, som de genom bettleri
m. m. säkerligen förorsakat sina medmänniskor. Den vanart, varom här är
fråga, utgör alltså otvivelaktigt för samhällets arbetande medlemmar av alla
klasser en tung börda. Genom sitt missbrukande av allmän och enskild hjälpverksamhet
äro här avsedda individer till förfång för de verkligt, oförvållat
nödlidande, för vilka denna hjälp är avsedd, och stå hindrande i vägen för utvecklingen
av samhälleliga välfärdsanordningar. På grund av sitt missbrukande
av sådana välfärdsanordningar utgöra de också en tung börda även
för det allmänna, ej minst för kommunerna. Örn man genom inskridande på ett
tidigt stadium kan avbryta en utvecklingslinje, som pekar mot en dylik livsföring,
och länka in individen på en samhällsenlig verksamhet, gör man alltså
både en barmhärtig gärning mot honom själv och ett verkligt gagn för samhället
och de nyttiga medborgarna, även i ekonomiskt hänseende.

Vad nu anförts är alltsammans omständigheter, som böra tagas i betraktande
vid bedömande av de anförda kostnadssiffrorna. Dessa betyda alltså icke
en nettobelastning för statsverket, vartill kommer, att de därmed avsedda ändamålen
otvivelaktigt på andra områden komma att medföra en avsevärd avlastning
för stat, kommuner och enskilda, ehuru denna kostnadsminskning icke
kan räknemässigt angivas.

Specialmotivering.

Jag övergår härefter till att i korthet motivera viktigare skiljaktigheter beträffande
detaljer mellan det nu framlagda förslaget och 1929 års förslag. I
den mån det synts nödigt, komma därvid jämväl att beröras de anmärkningar,
som i avgivna yttranden framställts vid de särskilda paragraferna. Vid varje
paragraf hava därvid inledningsvis angivits de däremot svarande stadgandena
i 1929 års förslag. För en jämförelse med nuvarande lag och tidigare förslag
torde jag få hänvisa till inom socialdepartementet upprättade sammanställningar,
vilka torde få bifogas statsrådsprotokollet (Bilaga E).

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

159

I KAP.

Lagens tillämplighetsomr&de.

1 §•

Denna paragraf anger lagens dubbla syfte vid bekämpande av den företeelse,
varom fråga är: samhällets skyddande och den enskildes tillrättaförande. På
samma gång ger paragrafen en förklaring på innebörden av begreppet vanart i
lagens mening.

2 §.

1929 års förslag: 1 § lösdriverilagen,

1 § andra stycket sedeslöshetslagen.

Såsom framgått av den allmänna motiveringen (jfr sid. 74—77), skall sedeslöst
levande person, som fyllt 21 år, enligt 1929 års förslag icke drabbas av
ingripande på grund av sitt leverne, så framt ej speciella förutsättningar äro
för handen. I syfte att tydligare utmärka denna förslagets ståndpunkt, som
jag biträtt, har avfattningen av stadgandet under punkt 1 jämkats.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att under uttrycket »ohederligt
sätt» näppeligen innefattas kvacksalveri, olaga gårdfarihandel eller handel med
förbjudna varor m. m., vilket dock borde vara händelsen. I viss mån liknande
erinran framställes av styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler och av
föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda förening har därjämte ifrågasatt,
bland annat, att i paragrafen såsom exempel å lösdriveriförutsättning borde
inryckas »hot eller hotfullt uppträdande, utpressning eller våld». Länsstyrelsen
i Uppsala län har vidare ansett uttrycket »grundad anledning till antagande»
vara alltför vagt, när fråga vore örn så allvarliga rättsföljder. Enahanda
anmärkning göres av Norrbottens läns landsting.

Vad till en början angår den sist berörda frågan må erinras, att i lagen lämnas
utförliga bestämmelser örn den undersökning, som skall utföras rörande
den felande, detta i syfte att skapa säkerhet för att upplysning kommer att
föreligga om alla faktorer av beskaffenhet att inverka på bedömandet, huruvida
anledning att antaga förekomsten av vanart föreligger. Förhör skall sålunda
hållas med den felande och omfatta de omständigheter, som föranlett ingripandet
mot honom, hans uppehållsorter och sysselsättning under den närmast
förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjligheter att försörja sig samt levnadsförhållanden
i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets
prövning. Verkställes en dylik undersökning med omsorg och grundlighet,
torde merendels sådant material bliva förebragt, att frågan, huruvida vederbörande
gjort sig skyldig till vanart, icke kommer att erbjuda särskilda svårigheter
att avgöra. Vad angår förslaget att genom exempel å vad som anses
såsom ohederligt levnadssätt lämna vägledning vid lagens tillämpning, skulle
det helt säkert ur vissa synpunkter vara till fördel, därest lagen lämnade en
dylik exemplifiering. Emellertid möta synnerligen stora svårigheter att med

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

tillräcklig fullständighet giva exempel på de ohederliga levnadssätt, vartill
enligt erfarenheten nu ifrågavarande personer göra sig skyldiga. Av en mindre
omfattande exemplifiering kan å andra sidan följa en fara, att lagen erhåller
en snävare tillämpning, än som varit avsedd. Svårigheter möta ock att genom
förändrad avfattning tydligt inbegripa de av länsstyrelsen i Uppsala
län omförmälda förvärvssätten. Huruvida de kunna drabbas av ingripande enligt
lagen med dess föreslagna avfattning lärer komma att bero på omständigheterna
i de särskilda fallen. På de skäl, som sålunda anförts, har det synts
mig lämpligast att i nu ifrågavarande avseenden följa de sakkunnigas förslag.

I 1929 års förslag till lösdriverilag förutsattes för ingripande bland annat,
att vederbörande på angivet sätt »söker förskaffa sig medel till sitt uppehälle»;
i 1 § under 1 i det nu framlagda förslaget har det citerade uttrycket
förkortats till »söker sitt uppehälle». I stadgandet under 2 angående bettleri
av barn har ordet »lydnad» i sakkunnigförslaget utbytts mot »vårdnad». Dessa
ändringar, som förestavats av formella skäl, avse icke att i sak medföra någon
olikhet av betydelse.

I bestämmelserna i 1929 års förslag angående de sedeslösa hava vidtagits
vissa ändringar. Sålunda har förutsättningen för ingripande »utan att ägna
sig åt ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörja sig» vid förslagens
sammanförande i en lag ersatts med motsvarande betingelse i lösdriveriförslaget,
vilken således är gemensam för alla kategorier i 2 § i förevarande förslag.
Vidare hava i uttrycket »tillfälliga och lösa förbindelser» orden »och lösa»
ansetts böra såsom icke innebärande något tillägg i bestämningen utgå. »Ungdom
under 21 år» såsom föremål för förledande har ändrats till »ungdom».
Anledningen härtill är önskan att lämna möjlighet för en prövning som kan
taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Det avgörande synes
böra vara den förståndsutveckling och mognad, som finnes hos den förledde,
oavsett örn han är under eller över 21 år. Enligt 1 § andra stycket under b)
i 1929 års förslag till sedeslöshetslag kan ingripande ske mot den, som uppfyller
huvudförutsättningen och därjämte »genom uppfordran eller inbjudan
till otukt stör anständigheten eller eljest väcker förargelse å plats, som ill kap.
15 § strafflagen sägs, eller ock genom sitt leverne verkar grovt störande för
närboende eller andra». Det synes knappast vara nödigt att bibehålla både
»uppfordran» och »inbjudan»; i fråga örn de personer det här gäller torde det
senare ordet vara tillfyllest. Orden »uppfordran eller» hava därför uteslutits.
Jämväl uttrycket »eller eljest väcker förargelse» har utgått. Så gott som undantagslöst
torde nämligen inbjudan till otukt, som väcker förargelse, samtidigt
störa anständigheten, och uttrycket lärer därför knappast vara nödigt.
Ordet »plats» har utbytts mot det mera omfattande »ställe» för att få full
överensstämmelse med terminologin i 11 kap. 15 § strafflagen. Slutligen har
i anledning av en erinran från Överståthållarämbetet kvalifikationen »grovt»
i störandet för närboende eller andra såsom förutsättning för ingripande borttagits;
för lagens tillämpning är det således tillräckligt, att ifrågavarande sedeslösa
person »stör» närboende eller andra.

Kunell. Majlis proposition nr S-tO.

161

3 §•

1929 års förslag: 1 § forsta stycket sedeslöshetslagen.

Orden »och lösa» hava av skäl, som angivits vid 2 §, uteslutits.

Länsstyrelsen i Uppsala län har beträffande den för ingripande stadgade
förutsättningen, att ifrågavarande person till följd av sitt leverne »uppenbarligen
är i fara att bliva oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt
liv», anmärkt, att endast mera sällan torde kunna konstateras en uppenbar
sådan framtida fara. Vad beträffar uttrycket »hederlig självförsörjning
och samhällsnyttigt liv», har fångvårdsstyrelsen vid 22 § förslaget till
lösdriverilag rörande uttrycket »efter förmåga ärligen försörja sig samt föra
ett ordentligt och samhällsnyttigt liv» framhållit, att orden »och samhällsnyttigt»
torde kunna utgå, då samhället rimligtvis ej torde kunna ställa sina
krav högre, än att vederbörande efter utskrivningen skall ärligen försörja sig
samt föra ett ordentligt liv. I anslutning till vad sålunda anmärkts har förutsättningen
för ingripandet formulerats så, att till följd av vederbörandes närmare
angivna leverne »uppenbar fara är för handen, att han icke kommer att
efter förmåga ärligen försörja sig». Vad särskilt sistberörda uttryck »efter
förmåga ärligen försörja sig» angår, har detsamma valts med hänsyn därtill,
att det begagnas vid beskrivningen av huvudförutsättningen i 2 §.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4-8 §§.

1929 års förslag: 2—4 §§, 8 § tredje stycket lösdriverilagen,

2 § samt 3 § 1 och 3 mom. sedeslöshetslagen.

Beträffande de organ, som i första instans skola handlägga ärenden enligt
lagen, har jag i det föregående (sid. 86—92) lämnat en redogörelse för förslagets
ställning härutinnan.

Här må allenast tilläggas, att ordförandeskapet i skyddsnämnden uppdragits
åt den polisman, som har ledningen av det löpande polisarbetet å den ort,
varom fråga är. I de städer, där stadsfiskalen är befriad från all befattning
med polisväsendet, ett ringa fåtal, utövas ledningen av en särskild polisman, i
regel benämnd poliskommissarie.

Bestämmelserna i 1929 års förslag örn tillsyningsmän hos fattigvårdsstyrelse
(4 § lösdriverilagen) och biträde åt skyddsnämnd (3 § 1 morn. sedeslöshetslageh)
— enligt föreliggande förslag skyddsnämnd och barnavårdsnämnd -—
hava icke upptagits i förevarande förslag, då någon regel icke torde behöva givas
i lag vare sig örn rätt för dessa myndigheter att tillkalla biträde eller för
kommun att lämna sådant biträde ersättning.

Föreskriften i lagförslagen örn samarbete mellan myndigheter och andra vid

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. SOS haft. (Nr S40.)

162

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

lagens tillämpning (5 § första stycket lösdriverilagen, 3 § 2 morn. första stycket
sedeslöshetslagen) har uteslutits, emedan det icke synts erforderligt att i
själva lagen upptaga en sådan föreskrift, vilken snarare har sin plats i de instruktionella
bestämmelser, som torde böra utfärdas i händelse av lagens antagande.

Stadgandet i lagförslagen örn auktorisation av hjälporganisation (5 § andra
stycket lösdriverilagen, 3 § 2 mom. andra stycket sedeslöshetslagen) har av
skäl, som tidigare (sid. 101) anförts, ej upptagits i det framlagda förslaget.

Bestämmelsen örn övervakning (6 § lösdriverilagen, 6 § 4 morn. sedeslöshetslagen)
har flyttats till kapitlet örn allmänna bestämmelser och där införts såsom
48 §.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

9 §•

1929 års förslag: 7 § lösdriverilagen,

4 § 1 mom. samt 5 § 1 och 3 mom. sedeslöshetslagen.

I anledning av socialstyrelsens erinringar vid 7 § av 1929 års förslag till
lösdriverilag, enligt vilket stadgande polisman äger anhålla den, som beträdes
med lösdriveri, har paragrafen undergått vissa ändringar. Sålunda har anhållande,
som enligt förslaget normalt skall ske, då polisman beträder någon
nied lösdriveri, föreskrivits skola äga rum allenast örn det är erforderligt. Vidare
har uttryckligt stadgande införts örn rätt för vederbörande nämnd att
på eget initiativ upptaga hithörande ärenden till behandling. Då det emellertid
torde bliva mindre vanligt, att fall av vanart komma under nämndens prövning
på dylikt sätt, hava i första och andra styckena upptagits bestämmelser
örn ärendes anhängiggörande genom utomstående, nämligen i första stycket
örn polismans inställande av den, som beträdes med vanart enligt 2 §, och i
andra stycket rörande anmälan av vissa myndigheter örn vanart enligt 3 §.
Vad socialstyrelsen anfört örn behovet att närmare angiva, på vilken nämnd ingripande
i varje särskilt fall skulle ankomma, har icke synts mig böra föranleda
meddelandet av särskilda bestämmelser härutinnan. Det torde nämligen
vara tydligt, att den nämnd skall handlägga ärendet, inom vars verksamhetsområde
den felande av polisman beträdes med vanart eller där han eljest gör
sig skyldig härtill.

I paragrafen har polisman ålagts skyldighet att, örn han beträder någon
med vanart, inställa honom inför nämnden; »äger» i de sakkunnigas förslag
till lösdriverilag har utbytts mot »skall». Såsom framhållits i motiven till
1922 års förslag (sid. 136), kan det i regel ej vara lämpligt att låta den underordnade
polismannen avgöra, huruvida åtgärd bör vidtagas gentemot en person,
som enligt polismannens åsikt är beträdd med vanart i lagens mening. I
10 § har intagits en häremot svarande föreskrift örn rätt för nämnden att utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 163

ingående undersökning avskriva ett ärende, vilket polismannen finnes Lava
felbedömt.

Bestämmelsen i 5 § 3 mom. förslaget till sedeslöshetslag, att handräckning av
polismyndighet för någons inställande inför vederbörande nämnd skall meddelas
utan kostnad för nämnden har icke upptagits i förslaget, i det lagen ansetts
endast böra innehålla föreskrift örn rätt för nämnden att erhålla polishandräckning.
Den handräckning, som polismyndighet enligt lag är skyldig att lämna,
skall nämligen, även örn lagen icke innehåller något stadgande härom, meddelas
utan att polismyndigheten därför må erhålla särskild ersättning. En annan
sak är att vissa utgifter, som av handräckningen kunna förorsakas,
böra gottgöras på enahanda sätt, som i liknande fall äger rum. Sålunda torde,
såsom i 1929 års förslag framhållits, ersättning böra genom ändring i kungörelsen
den 26 juni 1925 angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och
åklagarväsendet för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter m. m. tillförsäkras
polismyndighet för vissa resor och eventuella särskilda utgifter.
Förslag örn riksdagens medgivande härtill torde få framläggas vid ett senare
tillfälle i samband med övriga kostnadsfrågor.

I detta sammanhang må jämväl nämnas, att den i 5 § 2 mom. i förslaget till
sedeslöshetslag meddelade föreskriften örn skyldighet för den, som bor eller
uppehåller sig inom kommunen, att på kallelse av vederbörande nämnd inställa
sig till förhör icke ansetts vara av den betydelse, att den borde upptagas
i förslaget.

I anledning av Fredrika-Bremerförbundets hemställan, att anonyma angivelser
icke skulle få upptagas till behandling, vill jag framhålla, att en anmälan
givetvis icke kan berättiga nämnden till vidtagande av någon undersökning,
utan att densamma framstår såsom grundad. Yad särskilt anonyma
anmälningar beträffar, torde i allmänhet så tillämpas, att de icke föranleda
någon åtgärd av den myndighet, till vilken den ingivits.

10 §.

1929 års förslag: 8 § lösdriverilagen,

4 § 2 mom. sedeslöshetslagen.

I anledning av anmärkning från länsstyrelsen i Norrbottens län har ordföranden
i nämnden tillagts befogenhet att begära utdrag av straffregistret, där
så prövas nödigt. Däremot har det icke ansetts lämpligt att införa en prövningsrätt
rörande inhämtandet av upplysningar från centralregistret; dylika
upplysningar skola således, frånsett undantagsstadgandet i andra stycket,
städse införskaffas. Skyldigheten för ordföranden att införskaffa dessa uppgifter
skall naturligen fullgöras utan dröjsmål liksom utredningen i övrigt, och
sådana uppgifter böra givetvis, såvitt ske kan, föreligga, då förhör hålles.

En bestämmelse har tillagts, att vid förhöret utredning bör verkställas örn
i vilken kommun vederbörande vistades, då ingripandet ägde rum. Närmaste
anledningen härtill har varit önskan att i protokollet fastställa det samhälle,
som i fråga örn rätt till fattigvård är att anse såsom vistelsesamhälle, en örn -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

ständighet, som är av betydelse, dels då vid undersökningen fråga uppstår att
bereda dylik vård, dels ock då en till arbete varaktigt oförmögen person utskrives
från allmän arbetsanstalt (34 §). Vidare Ilar uttryckligen föreskrivits,
att utredningen jämväl skall avse vederbörandes hälsotillstånd. Någon skyldighet
att alltid anskaffa läkarbetyg ligger icke i detta stadgande.

Andra stycket i paragrafen är nytt. Det har, såsom redan vid 9 § antytts,
tillkommit för att i klara fall saken skall kunna företagas till avgörande utan
den omfattande undersökning, som eljest skall äga rum.

Socialstyrelsens förslag örn undersökningens utförande i anslutning till- ett
formulär synes välgrundat. Det torde emellertid icke vara nödigt att nu närmare
ingå på denna fråga.

11 §•

1929 års förslag: 9 § 1 mom. lösdriverilagen,

6 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

I enlighet med vad socialstyrelsen hemställt har stadgandet erhållit en avfattning,
varav framgår, att det i varje fall skall ske ett avvägande mellan, behandling
enligt vanartslagen och annat omhändertagande, så att städse den åtgärd
vidtages, som ur samhällets och individens synpunkt finnes vara den lämpligaste.
För att utmärka, att nämnden icke kan meddela något åläggande för
fattigvårdsstyrelse eller annan att bereda den ifrågavarande personen erforderlig
vård, har ordalydelsen något jämkats. Såsom i sakkunnigbetänkandét
framhållits, torde det i de flesta fall bliva fattigvårdsstyrelse, som får
omhändertaga den felande, närmare bestämt den fattigvårdsstyrelse, som
enligt fattigvårdslagen har att sörja för honom, d. v. s. som regel i första hand
fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där han vistades, då ingripandet mot honom
skedde. Är fråga om alkoholistvård, har nämnden att vända sig till nykterhetsnämnden
i den kommun, däT han vistades vid tiden för ingripandet eller
där han äger hemortsrätt.

I anledning av yrkande från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att i
fall, då vårdbehovet klart kunde konstateras, polismyndigheten borde få ensam
besluta om överlämnande till vederbörande för vård, har jag haft under övervägande
att i förslaget upptaga en bestämmelse härom. Med hänsyn emellertid
till att paragrafen i dess nu föreslagna lydelse stadgar, att en verklig prövning
skall äga ram rörande det tjänligaste förfaringssättet, har jag ansett, att saken
alltid bör underställas nämnden.

12 §.

1929 års förslag: 9 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen,

6 § 2—4 mom. sedeslöshetslagen.

Ingressen till stadgandet har erhållit den föreslagna avfattningen för att utmärka,
att förutsättningen för dess tillämpning är, att förfarande enligt 11 §
antingen icke ägt rum eller ock försökts men ej lett till att vård kunnat beredas.
I första stycket har införts bestämmelse örn rätt för nämnden att ställa den

Kungl. Maj:ts proposition nr 2iu.

165

ifrågavarande personen under övervakning, även om lijillpåtgärd icke vidtagits.
Om ock de fall, där enbart övervakning anordnas, icke torde bliva så
vanliga, har möjlighet härtill likväl ansetts böra inrymmas åt nämnden.

I förslaget förekommande uttryck »samhällsnyttigt liv» bär av skäl, som angivits
vid 3 §, icke använts; i andra stycket har uttrycket »efter förmåga ärligen
försörja sig» upptagits.

I anledning av erinran från länsstyrelsen i Oppsala län örn det anmärkningsvärda
däri, att ett fortsatt anhållande enligt sakkunnigförslaget indirekt förutsattes
såsom möjligt, även då anledning ej funnes att överlämna ärendet till
länsstyrelsen, har stadgandet i denna del omarbetats. Jämväl föreskrifterna
om beredande av husrum och uppehälle åt vederbörande hava omredigerats,
för att förslagets ställning i detta avseende tydligare skulle komma till uttryck.

Då termen »anvisas arbete» är ägnad att leda till det missförståndet, att
något moment av tvång skulle föreligga, har den utbytts mot »anskaffas
arbete».

13 §.

1929 års förslag: 10 § lösdriverilagen,

8 § sedeslöshetslagen. •

Frågan örn den utvidgning av reglerna rörande frivilligt ingående på allmän
arbetsanstalt, som socialstyrelsen förordat, är förut behandlad (sid. 114).

Bestämningen »som ej är varaktigt oförmögen till arbete» har ansetts överflödig,
då sådana personer i princip icke falla under lagen.

I anledning av de uttalade farhågorna för att recidivister och därmed jämställda
skulle kunna undgå tvångsinternering genom att avlämna förbindelse å
kortare tids frivillig vistelse å anstalt vill jag anmärka, att dessa farhågor torde
vara överdrivna. De myndigheter, som hava att pröva uppkommen fråga
örn frivilligt ingående, torde kunna förväntas med urskilning komma att anlita
detta institut och noga tillse, att, det icke kommer till användning på sådant
sätt, att någon undgår en strängare påföljd, som eljest funnits påkallad.
Stadgandet har sin främsta betydelse beträffande personer, vilka knappast anses
böra tvångsinterneras men för vilka det, även enligt deras egen uppfattning,
är tjänligare att någon tid vistas å anstalt än att bliva föremål för hjälpåtgärd,
sannolikt förbunden med övervakning. Vad särskilt recidivister angår,
lärer det väl bliva mycket ovanligt, att de, som förut varit intagna a anstalt
utan att låta sig rätta, finnas böra erhålla medgivande att frivilligt ingå.

I paragrafen hava vidtagits vissa ändringar för att utmärka dels att nämnden
har att bedöma, huruvida den tid för anstaltsvistelsen, vartill personen vill
förbinda sig, är sådan, att frivilligt ingående lämpligen bör ifrågakomma, dels
ock att åtgärden att medgiva frivilligt ingående är ett alternativ till åtgärder
enligt 12 § i dess helhet, varav följer att erinran icke skall förekomma.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr SJiO.

14 §.

1929 års förslag: 12 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen,

10 § sedeslöshetslagen.

Pa grund av vad fångvårdsstyrelsen anfört örn innebörden av »erinran» enligt
12 § första stycket må här framhållas, att sådan erinran är att räkna såsom
»åtgärd enligt 12 §».

Av stadgandet framgår, att överlämnande till länsstyrelsen i regel icke må
äga mm, så framt icke den, som befinnes hava gjort sig skyldig till vanart,
tidigare varit föremål för åtgärd enligt lagen. I fråga örn denna fordran å
återfall såsom regelmäsig grund för strängare åtgärd överensstämmer stadgandet
såväl med 1929 års sakkunnigbetänkande som med nu gällande lag. Jag
har sålunda icke kunnat biträda det yrkande om skärpande av förslaget härutinnan,
som socialstyrelsen framställt, och får jag till stöd för min ståndpunkt
i detta avseende hänvisa till vad de sakkunniga anfört (sid. 147).

Den i ett pär yttranden uttalade önskan örn bibehållande av gällande lags
föreskrift därom, att återfall skall för att komma i betraktande ha ägt rum
inom två år från sista ingripandet, har jag icke ansett mig böra tillmötesgå.
Med den fria prövning, som i allmänhet inrymts åt myndigheterna enligt denna
lag, torde det bäst överensstämma att icke i förevarande hänseende binda deras
handlingsfrihet. Att märka är, att då prövningen av ärendet — även vid återfall
— i första hand skall avse, huruvida icke de lindrigare åtgärderna böra
tillämpas, det torde vara berättigat antaga, att endast i de fall, då sådana åtgärder
i verkligheten icke till gagn för den felandes tillrättaförande böra och
kunna vidtagas, ett strängare förfarande kommer till stånd. Har den felande
endast för längre tid sedan gjort sig skyldig till vanart, kräves givetvis mera,
för att det skall kunna anses gagnlöst att vidtaga hjälpåtgärder. Erinras må
ock, att även länsstyrelsen i händelse av ärendets överlämnande dit alltid har
möjlighet att, där omständigheterna det föranleda, vidtaga lindrigare åtgärd
än att förordna örn internering.

I förevarande sammanhang har länsstyrelsen i Malmöhus län påpekat, att det
i allmänhet torde komma att visa sig lättare för det lokala organet än för länsstyrelsen
att anskaffa arbete, i följd varav möjligheten för detta organ att överlämna
nu ifrågavarande personer till länsstyrelse syntes böra begränsas till
återfall inom en icke alltför lång tid efter föregående behandling. Härtill vill
jag framhålla, att enligt förslaget hinder icke förefinnes för en länsstyrelse
att vidtaga lämpliga åtgärder i samråd och samverkan med nämnden, något
som tvärtom i allmänhet är lämpligt och jämväl kommit till uttryck i 21 §
i dess föreslagna lydelse.

Slutligen må här erinras, att i olikhet mot 1929 års förslag sedeslöst leverne,
som föranleder åtgärd enligt lagen, är iterationsgrundande i förhållande till
annan vanart och tvärtom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-U).

167

15 §.

1929 års förslag: 12 § 3 mom. lösdriverilagen.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet Ilar framhållit,
att garanti syntes böra skapas mot att den, som eventuellt erhållit arbete hos
olämplig person eller i olämplig omgivning och på grund därav uppträder mer
eller mindre självrådigt, utsättes för en i förhållande till förseelsen alltför
sträng åtgärd, därvid styrelsen åberopat, att misshälligheter av olika slag
ju synnerligen lätt uppstode på en arbetsplats. De omständigheter, som salunda
av styrelsen framhållits, böra givetvis tagas i betraktande vid nämndens
prövning av sådan fråga. Att i lagtexten i vidare mån än som skett söka skapa
garantier mot för strängt förfarande har jag emellertid icke ansett nödigt.
Nämnden har ju alltid fri prövningsrätt, och det torde vara befogat att utgå
från att de av styrelsen framhållna omständigheterna, vilka enligt sakens natur
äro av stor betydelse vid bedömande av den ifrågavarande personens försummelse,
skola vid nämndens förhandlingar bliva ordentligt utredda.

Socialstyrelsens hemställan örn ett alternativt tillägg till lagtexten i syfte
att möjliggöra den felandes överlämnande till myndighet, som anskaffat arbete,
i stället för till ortsmyndighet, kan väl äga fog för sig, bland annat ur
den synpunkten, att förstnämnda myndighet förut tagit befattning med honom
och således känner till honom. Emellertid gäller frågan här förhållanden på
arbetsplatsen, och då torde ortsmyndigheten vara bättre skickad att verkställa
utredningen än den andra, måhända avlägset verksamma myndigheten. Att
ortsmyndigheten i fall av behov bör hos den andra myndigheten förskaffa sig
tillgång till den utredning, som lett till hjälpåtgärden, är givet.

I fråga örn förutsättningen för ingripande hava vissa ändringar av övervägande
formell natur vidtagits i sakkunnigförslaget.

16 §.

1929 års förslag: 11 § lösdriverilagen.

Föreskriften i 11 § av 1929 års förslag örn att uppgift rörande de åtgärder,
nämnden besluter, skall insändas till centralregistret, har uteslutits i likhet
med motsvarande bestämmelser å andra ställen i lagen. Det har ansetts lämpligare,
att föreskrifter härom upptagas bland de tillämpningsbestämmelser,
som i händelse av lagens antagande torde komma att utfärdas.

17 §.

1929 års förslag: 13 § lösdriverilagen,

11 § sedeslöslietslagen. I

I anledning av erinran från länsstyrelsen i Uppsala län har stadgandet, såvitt
det avser rätten att taga den felande i förvar, jämkats. Samma länsstyrelse
har ansett, att det erfordrades protokoll över förhör, som föregått hjälpåtgärden.
Jag har emellertid icke ansett det nödigt att meddela föreskrift

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

om insändande av dylikt protokoll. Skulle den nämnd, som överlämnat ärendet
angående den felande till länsstyrelsen, icke hava förskaffat sig sådant
protokoll, vilket alltså icke ingår bland handlingarna i ärendet, har länsstyrelsen,
om den finnér anledning härtill, att själv infordra detsamma.

Då det synts vara lämpligare, att nämnden ombesörjer införskaffande
av prästbetyg och straffregisterutdrag, har ifrågavarande bestyr uppdragits
åt nämnden i stället för åt polismyndigheten.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos länsstyrelse.

I 14 § av förslaget till lösdriverilag meddelade bestämmelser hava uppdelats
å tre paragrafer. 1 och 4 morn. hava sammanförts under 18 § samt 2
morn. första stycket och 3 mom. under 19 §, varjämte 2 mom. andra stycket
blivit 20 §. 5 moni. har, frånsett en i 18 § upptagen bestämmelse, uteslutits,
oa den i momentet meddelade föreskriften örn intagande i länsstyrelsens protokoll
av vissa handlingar icke synes hava sin plats i själva lagen.

18 §.

1929 ars förslag: 14 § 1, 4 och 5 mom. lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

I första stycket hava vidtagits vissa formella jämkningar i sakkuunigförslaget,
för vilka jag ej torde behöva redogöra. Här har upptagits bestämmelse,
att länsstyrelsen skall införskaffa läkarintyg angående den felande. Angående
stadgandet om rätt för länsstyrelse att inkalla personer till förhör får
jag hänvisa till vad jag ovan anfört (sid. 119).

Beträffande frågan örn offentlighet vid länsstyrelsens förhandlingar tillåter
jag mig åberopa mitt yttrande i den allmänna motiveringen (sid. 117).

I fråga örn bestämmelserna angående biträde hava vissa ändringar i sakkunnigförslaget
vidtagits. Sålunda har uttryckligt stadgande meddelats, att
förordnandet av biträde avser ärendets behandling hos länsstyrelsen; vid klagan
över länsstyrelsens beslut äger vederbörande, örn han är tagen i förvar
eller intagen å anstalt, rätt att .erhålla biträde jämlikt 46 §. Vidare bär hänvisningen
till bestämmelserna örn rättegångsbiträde omredigerats, på det att
samtliga nu gällande bestämmelser i ämnet, frånsett uttryckliga undantag, i
tillämpliga delar skola äga motsvarande giltighet. Att länsstyrelsen skall bestämma
ersättningens belopp har ansetts följa av stadgandet, sådant det nu avfattats;
däremot har uttryckligen föreskrivits, att ersättningen alltid skall
stanna å statsverket. Uttrycket »sådan därtill skickad person» har, såsom
innebärande något självklart, borttagits.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet har föreslagit, att då kvinna förhöres,
närmare angiven kvinnlig person skall närvara. En sådan anordning
finner jag mig icke böra tillstyrka. Det stöd i närvaron av en person utav

Kungl. Majlis proposition nr240.

169

samma kön, som en kvinna må kunna behöva, synes mig kunna beredas henne
genom det biträde, som länsstyrelsen äger att förordna.

Beträffande länsstyrelsens i Västmanlands län önskemål, att lekmannaombud
skola deltaga i länsstyrelses handläggning av ifrågavarande ärenden för
att bereda länsstyrelsen större möjlighet att vidtaga hjälpåtgärder, får jag
hänvisa till vad jag i det föregående anfört (sid. 118).

19 §.

1929 års förslag: 14 § 2 inom. första stycket och 3 mom. lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

På grund av de anmärkningar, som i vissa yttranden framställts angående
behovet av bestämmelser om vid vilken domstol vittnesförhör skall äga rum,
har en bestämmelse i detta avseende införts av innebörd att avgörandet lagts
i länsstyrelsens hand. I samband härmed har stadgandet örn rätt för .länsstyrelsen
att meddela föreskrifter rörande förhöret borttagits. Sedan länsstyrelsen
bestämt, vid vilken domstol förhör skall äga rum, torde det böra ankomma
å domstolen att meddela erforderliga föreskrifter i avseende å förhöret.

20 §.

1929 års förslag: 14 § 2 mom. andra stycket lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

Stadgandet överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelse i
1929 års förslag. Då i 18 § uttrycklig bestämmelse meddelats örn rätt för
länsstyrelse att själv avhöra personer, har stadgandet gjorts tillämpligt jämväl
å dessa. Vidare har ansetts böra utsägas, att ersättningen alltid skall stanna
å statsverket.

21 §.

1929 års förslag: 16 § 1 morn. lösdriverilagen,

13 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

Då länsstyrelsen företager ärende till behandling, skall länsstyrelsen, liksom
är stadgat beträffande den nämnd vilken i första hand handlagt detsamma,
till en början undersöka, huruvida den felande är i behov av fattigvård
eller annan vård och om till följd därav förfarande enligt 11 §, d. v. s. hänvisande
till vård, bör äga rum. T enlighet härmed har början av stadgandet
avfattats.

I syfte att tydligare utmärka, att även länsstyrelsen har till uppgift att i
varje fall pröva frågan örn vidtagande av hjälpåtgärder, har paragrafen undergått
ändring, varigenom bland annat framhäves, att länsstyrelsen lämpligen
bör vidtaga dylika åtgärder i samråd med vederbörande barnavårdsnämnd
eller skyddsnämnd.

Bland förutsättningarna för internering upptager sakkunnigförslaget, att
»hjälpåtgärder jiimlikt 9 § 2 mom. (12 §)» icke med utsikt till framgång kun -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

na vidtagas. Någon antydan om att länsstyrelsen bör taga under övervägande,
huruvida frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt bör medgivas, är sålunda
ej lämnad, och ej heller nämnes något örn erinran enligt 12 § första stycket
i det nu framlagda förslaget. Visserligen torde det bliva mindre vanligt, att
länsstyrelsen vidtager någon av de åtgärder, som nu nämnts, men hinder däremot
synes icke böra förefinnas. Med hänsyn härtill och då det leder till ökad
klarhet och reda att avfatta stadgandet så lika 14 § som möjligt, har denna del
av stadgandet omarbetats.

Ordet »äger» i uttrycket »äger länsstyrelsen förordna örn hans intagande å
allmän arbetsanstalt» har utbytts mot »skall», då något utrymme för en länsstyrelsens
valfrihet att meddela sådant förordnande eller ej under do angivna
förutsättningarna icke torde finnas.

Särskild föreskrift i överensstämmelse med andra stycket av 16 § 1 mom.
i 1929 års förslag om länsstyrelses skyldighet att söka utreda okänd persons
identitet har icke ansetts nödig, vadan nämnda stadgande uteslutits ur paragrafen.

22 §.

1929 års förslag: 16 § 2 mom. lösdriverilagen,

13 § 2 mom. sedeslöshetslagen.

Bestämmelsen i 1929 års lagförslag, att örn någon befinnes varaktigt oförmögen
till arbete, förordnande ej må meddelas örn hans intagande å allmän
arbetsanstalt utan att länsstyrelsen har att efter omständigheterna föranstalta
örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd, har ansetts böra utgå,
emedan varaktigt arbetsoförmögna personer i princip icke falla under lagen.
Som regel torde dock erforderlig vård komma att beredas dylika personer, som
anhållits för vanart, detta enär länsstyrelsen i första hand har att upptaga till
bedömande, huruvida vårdbehov av ett eller annat slag föreligger, och i dylikt
fall föranstalta om vård åt honom.

Såsom uttrycklig förutsättning för internering av indisciplinär, varaktigt arbetsoförmögen
person har här uppställts, att han förut varit föremål för åtgärd
enligt 12, 13 eller 21 §.

23 §.

1929 års förslag: 17 § lösdriverilagen.

I 1929 års förslag förutsättes för medgivande av villkorligt anstånd med
utslags verkställande, att den felande under de fem sistförflutna åren ej varit
intagen å allmän arbetsanstalt. I enlighet med en i vissa yttranden uttalad
mening har jag ansett bestämmelsen örn denna förutsättning böra utgå.
Att överlämna en dylik friare prövningsrätt åt länsstyrelserna torde icke behöva
möta några betänkligheter. Villkorligt anstånd lärer under alla förhållanden
icke komma att medgivas någon, som relativt kort tid före återfallet
varit intagen å allmän arbetsanstalt, utan att alldeles särskilda skäl därtill
föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

171

I andra stycket hava orden »efter därom inkommen anmälan eller annorledes
vunnen kännedom» såsom överflödiga uteslutits.

24 §.

Denna paragraf Ilar införts med anledning av socialstyrelsens hemställan
därom vid 18 § i 1929 års förslag till lösdriverilag.

25 §.

1929 års förslag: 15 § lösdriverilagen,

12 § sedeslöshetslagen.

Stadgandet angående försättande på fri fot avser i 1929 års förslag såväl
beslut under ärendets behandling som slutliga beslut av alla förekommande
slag. Enligt min mening bör man emellertid i förevarande avseende göra skillnad
mellan olika slag av slutliga beslut. Har länsstyrelsen i sådant beslut funnit
vanart icke föreligga — ett beslut, som ej kan överklagas —- skall den,
som varit föremål för behandling, tydligen omedelbart försättas på fri fot.
Har han befunnits skyldig till vanart men länsstyrelsen beslutit vidtaga hjälpåtgärder
eller medgiva frivilligt ingående å anstalt, kan det vara lämpligt, att
han hålles i förvar i avbidan på att sålunda beslutade åtgärder kunna verkställas.
Besluter åter länsstyrelsen hans intagande å allmän arbetsanstalt, bör
han som regel hållas i förvar, men när skäl därtill äro, synes han, i likhet med
vad nu gäller, kunna försättas på fri fot i avbidan på att beslutet vinner laga
kraft. Härvid torde enahanda förutsättningar för lösgivande böra gälla, som
då fråga är örn försättande på fri fot under ärendets handläggning. I enlighet
med vad jag nu anfört har 25 § avfattats.

26 §.

1929 års förslag: 18 § 1 mom. första stycket lösdriverilagen.

Länsstyrelsen i Gotlands län har hemställt örn bibehållande av nu gällande
tidsfrist av tre dagar för delgivning av beslut örn internering, en hemställan,
som jag funnit böra beaktas. Av länsstyrelsen ifrågasatt bestämmelse, att
bevis örn beslutets innehåll genast skall tillställas vederbörande, torde icke behöva
meddelas i lag.

27 §.

1929 års förslag: 18 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

För att möjliggöra verkställighet av beslut örn intagning redan två dagar
efter beslutets meddelande i sådana fall, då detsamma ej omedelbart kan expedieras,
har stadgandet kompletterats med föreskrift, att betänketiden räknas
jämväl från det den felande erhöll bevis örn beslutets innehåll. Är han tagen
i förvar, lärer sådant bevis av länsstyrelsen överlämnas till häktets föreståndare;
vistas han på fri fot, kan han tydligen, om själva beslutet ej är tillgängligt,
hos länsstyrelsen förskaffa sig bevis örn dess innehåll.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr2\0.

Den av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö påyrkade kompletterande
föreskriften rörande interneringstidens början och slut har icke
synts mig erforderlig. Vad särskilt angår begynnelsetiden för anstaltsvistelsen,
får jag nämna, att i 31 §, som innehåller bestämmelser örn minimi- och
maximitider, tiden räknats »efter intagandet», varmed lärer förstås dagen för
det faktiska intagandet å anstalten.

28 §.

I fråga örn denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1929 års förslag, får
jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 122 o. f.).

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

Kapitelrubriken i sakkunnigförslaget, »om allmänna arbetsanstalter», bär erhållit
en vidare avfattning.

29 §.

1929 års förslag: 20 § och 21 § 1 mom. första stycket lösdriverilagen.

I anledning av framställda erinringar har motsvarande stadgande i förslaget
till lösdriverilag omarbetats. I samband därmed har stadgandet i 21 §
1 mom. första stycket av förslaget flyttats till denna paragraf.

Med hänsyn till de stora befogenheter, som tillkomma anstaltsstyrelse, har
fångvårdsstyrelsen ansett föreskrifter rörande sådan styrelses sammansättning
vara erforderliga. Helt visst förtjänar den sålunda anförda synpunkten
särskilt beaktande. Det torde emellertid icke vara lämpligt att i lag binda
sig för en viss sammansättning av de olika styrelser, örn vilka det här kan
bliva fråga. Att Konungen å andra sidan, såsom i 1929 års förslag förordats,
skulle förordna styrelse, är emellertid mindre lämpligt, då såsom socialstyrelsen
framhållit kommuner och andra, som anordna anstalter av ifrågavarande
slag, icke böra helt och hållet sakna inflytande på styrelses sammansättning.
Med anledning av de erinringar, som sålunda framställts, tillstyrker jag ett
stadgande, enligt vilket Konungen skall äga meddela bestämmelser i fråga örn
sådan styrelse. Med ett dylikt stadgande kan Kungl. Majit under hänsynstagande
till omständigheter i olika fall bestämma rörande styrelses sammansättning,
angående av vem styrelseledamöter skola utses, örn beslutförhet m. m.

Styrelsen för Göteborgs diakonissällskap har framhållit, att därest enligt
barnavårdslagen inrättade skyddshem erkändes såsom allmänna arbetsanstglter,
dessa hem skulle stå under två tillsynsmyndigheter: skyddshemsinspektören
enligt barnavårdslagen och uppsiktsmyndigheten enligt vanartslagen. För
att förebygga en dylik dualism i dessa och likartade fall har jag haft under
övervägande att i lagen meddela särskilda bestämmelser härutinnan. Då det
emellertid torde bliva relativt få fall, där sålunda dubbel uppsikt kan komma

Kungl. Maj:ts proposition nr2Jt0.

173

att föreligga, och då möjlighet finnes att i vederbörande instruktioner giva föreskrifter,
ägnade att undanröja olägenheterna härav, har jag icke ansett
det nödigt att i detta avseende föreslå någon ändring i de sakkunnigas lagförslag.

30 §.

1929 års förslag: 21 § lösdriverilageu.

Med anledning av vad socialstyrelsen vid denna paragraf anfört rörande
överflyttning från en anstalt till en annan av frivilligt ingångna, må framhållas,
att stadgandet gäller alla, som äro intagna å anstalt, oavsett huruvida de
där frivilligt ingått eller enligt länsstyrelses förordnande intagits. Då den nu
angivna innebörden av uttrycket »intagen person» torde klart framgå vid jämförelse
t. ex. med 31 §, bar jag icke ansett någon ändring i lagtexten böra vidtagas.

Beslut örn dylik överflyttning bär jag i enlighet med vad socialstyrelsen
ifrågasatt ansett böra få överklagas. Vid sådant förhållande har ett stadgande
tillagts, att beslutet genast må verkställas.

31 §.

1929 års förslag: 22 § 1 mom. lösdriverilagen.

I anslutning till de anmärkningar, som vid motsvarande föreskrift i 1929
års förslag framställts, har stadgandet i viss mån omarbetats. Syftet härmed''
har varit att framhäva, att även frivilligt ingången internerad skall — inom
dén i hans förbindelse angivna maximitiden — å allmän arbetsanstalt kvarhållas,
till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning
kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Uttrycket i sakkunnigförslaget »föra ett ordentligt och samhällsnyttigt liv»
Ilar borttagits, och får jag till stöd för denna ändring hänvisa till vad jag anför
t, vid 3 §.

De undantagsbestämmelser beträffande maximitiden för internering, som
åsyftas, äro de, som återfinnas i 32 §, 35 § första stycket samt 37 och 39 §§.

I paragrafen har, såsom redan antytts i den allmänna motiveringen (sid.
135 o. f.), införts stadgande örn möjlighet för intagen person att, när synnerligen
ömmande skäl föreligga, för viss kort tid vistas utom anstalten. Understundom
lärer det nämligen kunna inträffa, att å anstalt intagen person för en
eller ett pär dagar bör erhålla tillstånd att lämna anstalten, till exempel i händelse
av nära anhörigs sjukdom eller död eller eljest i synnerligen ömmande
fall; särskilt hårt kan det te sig för den på obestämd tid internerade att vid
dylika tillfällen nödgas kvarbliva å anstalten. Även örn en internerad ej ofta
har anledning att söka utverka en dylik förmån eller tillfälle att begagna sig
av erhållet lov, synes dock lagen böra möjliggöra ett sådant medgivande. Att
tillstånd att vistas utom anstalten icke må komma i fråga, utan att den internerade
med säkerhet måste antagas skola motsvara förtroendet, ligger i öppen
dag.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

32 §.

1929 års förslag: 22 § 2 inom. lösdriverilagen.

Rörande den ändring i sak, som vidtagits i motsvarande stadgande i 1929
års förslag, får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 136 o. f.).

I fråga om ersättandet av uttrycket »föra ett ordentligt och samhällsnyttigt
liv» med uttrycket »efter förmåga ärligen försörja sig» tillåter jag mig åberopa
vad jag anfört vid 3 §.

33 §.

1929 års förslag: 22 § 3 mom. lösdriverilagen.

Det mot förevarande paragraf svarande stadgandet i 1929 års förslag har,
på sätt socialstyrelsen hemställt, kompletterats med en föreskrift, att den
tid en å anstalt intagen person undergår frihetsstraff, inbegripet förvandlingsstraff
för böter, icke skall inräknas i interneringstiden. Vad särskilt angår
förvandlingsstraff för böter, må tvångsarbetaren enligt nu gällande stadga för
tvångsarbetsanstaltema ej under den tid, han på grund av myndighets beslut
skall kvarstanna a anstalt, därifrån utlämnas för undergående av förvandlingsstraff.
Fattig vård slag stiftning skommittén yttrade härutinnan i 1922 års förslag: »I

och för sig må ett sådant stadgande hava sitt berättigande, men
ur^ individens synpunkt ställer sig saken snarast sämre, örn han efter
tvångsarbetstidens slut, då man gjort föranstaltningar för hans återgående
till ordnade förhållanden, skaffat arbete och bostad o. s. v., skall omedelbart
eller efter någon tid insättas i fängelse för att undergå ett dylikt förvandlingsstraff.
Före tvångsarbetsanstaltemas skiljande från fångvården funnos
i samband med tvångsarbetsanstaltema anordnade särskilda kronohäkten,
för vilka tvångsarbetsanstaltens direktör var tillsyningsman. De till tvångsarbete
dömda kunde då, utan att detta väckte synnerlig uppmärksamhet eller
betydde någon större förändring, få i dessa kronohäkten avtjäna dem ådömda
böter. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för åren 1918 och 1919 avtjänades
förvandlingsstraff för böter å kronohäktet å Svartsjö i respektive 49 och
27 fall samt å kronohäktet i Landskrona i respektive 18 och 33 fall.

Det kan ej ifrågasättas att i nu förevarande ordning upptaga till behandling
frågan örn eftergivande av straff; i ett och annat fall kan i nådeväg vinnas
befrielse från straffet, och det har också visat sig, att de å tvångsarbete
intagna icke äro ovilliga att med intjänta arbetspremier betala mindre bötesbelopp.
Särskilt under de senare åren hava böter ej så sällan erlagts av tvångsarbetare.
Med de längre interneringstider, som kommittén föreslagit, kommer
givetvis den besparade delen av arbetspremierna att bliva större för varje
tvångsarbetare och sålunda även möjligheten att erlägga böter större. Det synes
emellertid i allt fall vara angeläget att vidtaga anordningar för att låta
dessa förvandlingsstraff, verkställas på ett sätt, som lämpar sig efter förhållandena.
Att för ändamålet låta, under det tvångsarbete pågår, forsla den dömde
från den avlägset liggande tvångsarbetsanstalten till närmaste kronohäkte
skulle för staten medföra avsevärda kostnader och möta betänkligheter även
med hänsyn till tvångsarbetstidens utnyttjande. Den i stadgan intagna föreskriften,
att tvångsarbetaren ej må under den tid, han skall kvarstanna å anstalt,
därifrån utlämnas för undergående av honom ådömt förvandlingsstraff

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

175

för böter, har alltså sitt givna berättigande och torde därför böra kvarstå. Samma
föreskrift torde även böra gälla för enskilda anstalter. Enligt kommitténs
uppfattning skulle det emellertid vara ensidigt, om man kunde anordna så, att
förvandlingsstraffet finge på ett eller annat sätt verkställas i samband med
tvångsarbetet. Kommittén anser sig likväl icke kunna utan närmare undersökning
avgiva något förslag om hura detta skall ske.»

11926 års förslag anfördes:

»Med instämmande i huvudsak i vad kommittén beträffande förevarande
spörsmål anfört, må framhållas, att då den som skall undergå tvångsarbete
häftar för oguldna böter och saknar tillgång till deras fulla gäldande, han såvitt
möjligt lärer böra undergå förvandlingsstraffet, innan han intages i tvångsarbetsanstalten.
Uppkommer sedan han börjat undergå tvångsarbete fråga örn
avtjänande av förvandlingsstraff, synes det vara lämpligt att, såsom i gällande
stadga för tvångsarbetsanstalterna är föreskrivet, han ej så länge tvångsarbetet
pågår utlämnas från tvångsarbetsanstalten för förvandlingsstraffets
undergående. Däremot lärer det böra tagas under övervägande, huruvida icke
genom ändrade bestämmelser angående disposition av arbetspremier vid tvångsarbetsanstalt
sådana premier må kunna tagas i anspråk för böters gäldande.
Härför talar bl. a. den omständigheten, att de intjänta arbetspremierna under
de enligt i föreliggande förslag i regel väsentligt utsträckta interneringstiderna
torde komma att bliva icke obetydligt större än de för närvarande i allmänhet
äro vid frigivning från tvångsarbetsanstalt, varför premiernas användande
för här föreliggande ändamål i flertalet fall icke bör vara ägnat att ingiva
större betänkligheter. Såsom kommittén framhållit, kan tilläventyrs i ett eller
annat fall i nådeväg vinnas befrielse från straffet. Skulle det emellertid någon
gång visa sig ofrånkomligt att förvandlingsstraffet avtjänas efter utskrivningen
från tvångsarbetsanstalten, kunna i föreliggande förslag stadgade
hjälpåtgärder vidtagas vid förvandlingsstraffets slut; detta straffs undergående
efter tvångsarbetets slut kan vid sådant förhållande knappast sägas vara ägnat
att äventyra det resultat, som må hava vunnits genom det å tvångsarbetsanstalten
bedrivna arbetet för individens tillrättaförande, eller att eljest försvåra
dennes återgående till ordnade förhållanden efter utskrivningen.

Det sålunda anförda äger i huvudsak tillämpning jämväl i avseende å det
fall, då någon, som saknar tillgång till fulla gäldandet av honom ådömda böter,
skall interneras i arbetshem.»

I 1929 års förslag har förevarande spörsmål icke berörts.

För min del har jag funnit hänsyn till individens bästa fordra, att han icke
vid interneringstidens slut, då hjälpåtgärderna skola taga vid, insättes i fängelse
för att avtjäna böter. En konsekvens härav är, att så länge nuvarande
bestämmelser örn böters avtjänande gälla, den intagne bör för ändamålet utlämnas
från anstalten. Det synes emellertid önskvärt, att genom jämkning av
bötesbestämmelserna en ändring härutinnan kan komma till stånd. En utredning
i detta hänseende torde således vara påkallad.

I likhet med länsstyrelsen i Uppsala län finner jag den i sakkunnigförslaget i
sammanhang med nu förevarande stadgande upptagna bestämmelsen om skyldighet
för polismyndighet att meddela handräckning för återhämtande till
anstalt av den, som avvikit därifrån, icke hava sin plats här. Nämnda bestämmelse
har sammanförts med ett likartat stadgande och upptagits i slutet av
detta kapitel i 41 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

176

34 §.

1929 års förslag: 23 § 1 mom. lösdriverilagen.

De i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna örn dem, som under
vistelse å allmän arbetsanstalt bliva varaktigt oförmögna till arbete, hava
ansetts böra gälla allenast de enligt länsstyrelses förordnande intagna och alltså
icke de frivilligt ingångna.

Enligt 1929 års förslag skulle dessa personer överlämnas till länsstyrelsen
i det län, där anstalten är belägen. I anledning av de erinringar, som mot
detta stadgande framställts, har förelaget undergått ändring i huvudsakligen
två hänseenden. Dels skall överlämnandet ske till den länsstyrelse, där vederbörande
vistades, då ingripande av barnavårds- eller skyddsnämnd senast ägde
rum, dels har uttrycklig bestämmelse meddelats örn vilken kommun, som i
hithörande fall är att i fråga örn fattigvård anse såsom vistelsekommun.

Beträffande den myndighet, till vilken överlämnande bör ske, och sättet
för vårdbehovets tillfredsställande hava flera förslag varit under övervägande.
En utväg, som dryftats, har varit att meddela bestämmelser i anslutning till
den praxis, som nu lärer vara den rådande. För närvarande torde t. ex. ernå anstalten
i Svartsjö intagen person, som bliver arbetsoförmögen, överlämnas till
länsstyrelsen i Stockholms län, vilken i sin tur sänder honom till länsstyrelsen i
det län, där den kommun är belägen, varést han är eller senast varit mantalsskriven,
eller, örn det ej kan utrönas, blivit född. Sistnämnda länsstyrelse
torde därefter i regel förelägga fattigvårdsstyrelsen i den sålunda bestämda
kommunen att bereda honom erforderlig vård. Med den av mig förordade
lösningen sker en återknytning till det samhälle, där han vistades, då barnavårdsnämnd
eller skyddsnämnd senast ingrep mot honom; ej sällan torde redan
vid detta tillfälle arbetsoförmåga, som sedan blivit varaktig, hava framträtt.
Den sålunda föreslagna regeln stämmer också överens med stadgandet i 11 §,
vilket tydligen äger nära samband med förevarande bestämmelse.

För att förekomma missförstånd har föreskriften i andra stycket av 23 §
1 mom. i förslaget till lösdriverilag — att »utskrivning» ej må äga rum —
omredigerats; utskrivning skall ske senast vid treårsperiodens slut, så framt ej
fråga är om internering enligt 32 § på obestämd tid.

35 §.

1929 års förslag: 23 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

I fråga om andra stycket må nämnas, att det där medgivna frivilliga kvarstannandet
i enlighet med socialstyrelsens förslag utvidgats så, att kvaretannande
kan medgivas, icke allenast såsom enligt sakkunnigförslaget en gång
under en tid av högst ett år, utan obestämt antal gånger, varje gång högst
ett år.

36 §.

1929 års förslag: 25 § 1 inom. lösdriverilagen.

24 och 25 §§ i 1929 års förslag hava ansetts böra byta plats med hänsyn därtill,
att bestämmelsen i 24 § örn beslutanderätt enligt det nu framlagda för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

177

slagets 38 § skall omfatta jämväl frågor örn beviljande av försökspermission
och återhämtande till anstalten, vilka frågor regleras i 25 § i 1929 års förslag.

Såsom i ett par yttranden påyrkats, har föreskriften i förslaget till lösdriverilag,
att försökspermission ej skulle få beviljas tidigare än ett år efter intagandet,
uteslutits.

I övrigt har denna paragraf omredigerats för att tydligt utmärka, att försökspermission
kan beviljas även den, som kvarhålles efter treårstidens utgång.
Jag delar sålunda icke den uppfattning, varåt styrelsen för tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö givit uttryck, eller att dylik person icke borde komma i åtnjutande
av försökspermission, och vill till stöd för min mening erinra därom, att enligt
1927 års interneringslagar förekommer utskrivning på prov, vilket motsvarar
försökspermissionen.

Uttrycket »ordentligt och samhällsnyttigt liv» har utbytts mot »hederlig
självförsörjning», och får jag till stöd härför åberopa vad jag anfört vid 3 §.

Då vistelse utom anstalten under tiden för försökspermission även i andra
avseenden än beträffande tiden är att anse såsom anstaltsvistelse, har stadgandet
härom jämkats.

37 §.

1929 års förslag: 25 § 2 mom. lösdriverilagen.

Med hänsyn till den likhet, som förefinnes mellan här förevarande fall och
det i 23 § andra stycket reglerade — underlåtenhet att fullgöra övervakningsbestämmelser
vid villkorligt anstånd med interneringsbesluts verkställighet -—-har första stycket avfattats i överensstämmelse med nämnda stadgande.

Orden »efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet eller efter annorledes
vunnen kännedom därom» hava såsom överflödiga uteslutits.

Bestämmelsen att polismyndigheten skall meddela handräckning för återhämtande
till anstalt av försökspermitterad har flyttats till 41 §.

Tiden för kvarhållande utöver den vanliga maximitiden av försökspermitterad,
som återhämtats till anstalten, har på grund av vad i vissa yttranden
anförts nedsatts från ett år till sex månader. Sådant kvarhållande kan ifrågakomma
även beträffande försökspermitterad, som frivilligt ingått på anstalten.

Andra stycket i denna paragraf har icke någon motsvarighet i 1929 års förslag.
De sakkunniga hava anfört, att då den försökspermitterades uppförande
under permissionstiden icke lämnar rum för anmärkningar, beslut örn hans utskrivning
från anstalten visserligen skall meddelas men att försökspermissionen
vid permissionstidens slut automatiskt kommer att övergå i utskrivning. För
att tydligt utmärka, att beslut örn utskrivning — frånsett det strax här nedan
nämnda undantaget — städse skall meddelas, har stadgande härom upptagits i
det nyinförda stycket. I fall, som avses i 32 §, kan det emellertid synbarligen
icke alltid befinnas lämpligt att vederbörande utskrives, utan mången gång
kräver försiktigheten, att han endast erhåller förlängd försökspermission. I enlighet
med vad nu anförts har andra stycket avfattats.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 käft. (Nr 2^0.)

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k-O.

38 §.

1929 års förslag: 24 § 1 mom.

Såsom redan antytts, har motsvarande stadgande i 1929 års förslag undergått
sådan ändring, att den föreslagna paragrafen nu upptager bestämmelser
om beslut icke blott rörande kvarhållande å allmän arbetsanstalt och utskrivning
därifrån utan också angående beviljande av försökspermission och återhämtande
till anstalt. Berörda frågor hava ansetts äga så nära samband med
ärenden örn kvarhållande och utskrivning, att beslut angående dem funnits
böra fattas i samma ordning.

Bestämmelsen örn obligatorisk underställning av beslut rörande internering
på obestämd tid har erhållit en ändrad avfattning, detta för att utmärka, att
så snart de objektiva förutsättningarna därför — antalet interneringar, tiden
för anstaltsvistelse eller undergånget straffarbete, tidpunkten för senaste förordnandet
örn internering — föreligga, underställning av ärendet skall ske.
Även örn anstaltsstyrelse icke anser den i 32 § första stycket under 4 upptagna
förutsättningen vara för handen och således besluter utskrivning, skall beslutet
underställas uppsiktsmyndighetens prövning. Naturligen gäller denna regel
även för det visserligen helt opraktiska fallet, att beslut örn utskrivning eller
försökspermission skulle meddelas redan före treårstidens slut.

Beträffande den sakliga nyheten i fråga örn uppsiktsmyndighetens sammansättning
får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 141 o. f.).

Stadgandet att beslut örn utskrivning, vilket obligatoriskt skall underställas,
ej får gå i verkställighet, har uteslutits. Såsom de sakkunniga själva
framhållit, ligger det nämligen i sakens natur, att en dylik regel skall gälla
i fråga örn sådant beslut.

39 §.

1929 års förslag: 24 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Bestämmelsen i slutet av 24 § 2 mom. förslaget till lösdriverilag örn övervakning
har upptagits i 40 §, detta bland annat för att tydligare utmärka, att
övervakning må kunna anordnas även över den, som utskrives under det försökspermission
åtnjutes.

Stadgandet i 24 § 3 mom. sakkunnigförslaget om anstaltsstyrelses rätt att
kvarhålla å anstalt intagen person, åt vilken arbete icke kan omedelbart anskaffas,
har jag funnit böra begränsas till att gälla den, som intagits enligt
länsstyrelses förordnande. En frivilligt ingången synes mig icke i detta fall
böra mot sin vilja kunna kvarhållas över den i förbindelsen angivna tiden, helst
som han icke på egen önskan äger kvarstanna å anstalt utöver denna tid.

40 §.

1929 års förslag: 24 § 2 mom. och 26 § lösdriverilagen.

Angående första stycket får jag hänvisa till vad jag anfört vid 39 §.

Den i 26 § sakkunnigförslaget upptagna förutsättningen för intagande å allmän
arbetsanstalt, att den utskrivne ej »fullgör» vad honom enligt meddelade

Kungl. Maj:ts proposition nrZhO.

179

föreskrifter åligger, har ansetts böra skärpas till att han skall visa tredska
att fullgöra dessa föreskrifter.

41 §.

1929 års förslag: 22 § 3 mom. andra stycket och 25 § 2 mom. lösdriverilagen.

I denna paragraf hava sammanförts bestämmelser örn skyldighet för polismyndighet
att meddela handräckning för återhämtande till allmän arbetsanstalt
av därifrån avviken eller försökspermitterad person.

6 KAP.

Om klagan i ärenden enligt denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel äro utbrutna från 6 kap., allmänna bestämmelser,
i 1929 års förslag.

42 §.

1929 års förslag: 29 § första stycket lösdriverilagen.

Enligt 1929 års förslag skulle den underordnade myndighetens beslut få
överklagas allenast i samband med besvär över länsstyrelses utslag, varigenom
förordnats örn klagandens intagande å allmän arbetsanstalt. Häremot har
länsstyrelsen i örebro län framställt erinran och påyrkat införande av klagorätt
över beslut örn hjälpåtgärder med därvid föreskrivna villkor och örn övervakning.
Till stöd härför har länsstyrelsen huvudsakligen åberopat den iterationsverkan,
som den underordnade myndighetens beslut örn åtgärd vid konstaterad
vanart äger, samt det tvång, övervakning medför.

För min del instämmer jag i den uppfattning, varåt nämnda länsstyrelse
givit uttryck, och anser alltså klagorätt böra medgivas över barnavårdsnämnds
och skyddsnämnds beslut i angivna frågor. Vid sådant förhållande har jag
överhuvud icke funnit anledning begränsa klagorätten utan ansett bestämmelsen
i förevarande hänseende kunna givas den generella avfattning, som den erhållit
i förslaget. I enkelhetens intresse är detta av betydelse. Det torde vara
befogat antaga, att länsstyrelserna icke komma att nämnvärt betungas med
klagomål över nyss avsedda nämnders beslut.

43 §.

1929 års förslag: 30 § 1 mom. lösdriverilagen.

Klagorätt över länsstyrelses beslut har ansetts böra medgivas jämväl i fråga
om ersättning åt den, som inkallas för att höras inför länsstyrelsen, då ärende
dit överlämnas av barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, samt åt biträde vid
ärendets handläggning. Stadgandet i 1929 års förslag har därför kompletterats
med föreskrifter härutinnan. '' ■,!). ’''1 ''

• . '' ...... .........! • • :.

• ; L.‘ . •: • lii » \ i •

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Angående ändringen i 1929 års förslag i fråga om prövningen i högsta instans
får jag hänvisa till allmänna motiveringen (sid. 145).

44 §.

1929 års förslag: 29 § andra stycket lösdriverilagen.

På skäl, motsvarande dem som nyss anförts i fråga örn klagomål över skyddsnämnds
och barnavårdsnämnds beslut, har jämväl besvärsrätten över anstaltsstyrelses
beslut ansetts böra göras obegränsad. Detta gäller för övrigt redan
nu enligt stadgan den 23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter (10 §
enligt dess lydelse jämlikt kungörelse den 31 mars 1922, nr 153).

45 §.

1929 års förslag: 29 § andra stycket och 30 § 2 mom. lösdriverilagen.

Det i sakkunnigförslaget upptagna förbudet mot klagan över uppsiktsmyndighetens
beslut örn någons överflyttning från en anstalt till annan torde knappast
vara berättigat, i det att vederbörande i ett dylikt beslut med rätta kan
se en skärpning av den honom ålagda påföljden. Då ett medgivande av klagorätt
i dessa fall icke torde kunna verka betungande, har alltså förbudet icke
upptagits i det nu framlagda förslaget. I 30 § av detta förslag har tvärtom
såsom förut anförts bestämmelse ansetts böra införas örn att överflyttningsbeslut
må gå i verkställighet utan avvaktan av klagotidens utgång.

46 §.

1929 års förslag: 30 § 3 mom. lösdriverilagen.

Då enahanda behov av hjälp vid talans utförande mot anstaltsstyrelses beslut
kan föreligga, vare sig beslutet underställes uppsiktsmyndighetens prövning
eller klagan däröver föres, har stadgandet i sakkunnigförslaget något
jämkats.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

47 §.

1929 års förslag: 31 § d) lösdriverilagen.

Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts (sid. 140), har jag anslutit
mig till de sakkunnigas förslag örn upprättande av ett centralregister. I olikhet
med de sakkunniga har jag emellertid funnit registret böra omfatta även
dem, som på grund av sedeslöst leverne bliva föremål för ingripande enligt
lagen. Ur registret skola kunna erhållas de uppgifter, som erfordras för tilllämpning
av bestämmelserna örn påföljd vid återfall samt örn undersökning
m. m. Föreskrifterna angående detta register hava upptagits i förevarande
paragraf.

Registret har emellertid ansetts böra omfatta jämväl dem, som enligt fattigvårds-
och barnavårdslagarna intagas å allmän arbetsanstalt; särskilt beträffande
de försumliga försörjarna torde det vara av betydelse, att uppgifter om

Kungl. Maj:ts proposition nr ZJtO. 181

deras intagande å allmän arbetsanstalt enligt nämnda lagar upptagas i registret.

För att syftet med centralregistret så snart som möjligt skall uppnås, har
bestämmelse i 57 § upptagits därom, att uppgifter angående dem, som blivit
varnade enligt nu gällande lösdrivarlag eller dömda till tvångsarbete — vare
sig detta skett enligt lösdrivarlagen eller enligt fattigvårdslagen eller barnavårdslagen
— skola införas i registret, i den mån så lämpligen kan ske.

Att utdrag av centralregistret icke bör meddelas åt vem som helst är tydligt.
De sakkunniga hava ock framlagt förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
enligt vilket förslag utdrag av registret, liksom för närvarande är
fallet med utdrag av straff registre t, icke skulle få meddelas i vidsträcktare
mån än som föranledes av allmän lag. Fråga örn dylik ändring av tryckfrihetsförordningen
torde ock sedermera böra framläggas av chefen för justitiedepartementet.
Den bestämmelse i lag, som sålunda lärer bliva nödig, har
upptagits i förevarande paragraf. Med hänsyn till likheten i detta hänseende
mellan det allmänna straffregistret och centralregistret har jag ansett bestämmelsen
kunna innehålla, att vad enligt angivna lagrum i straffregisterlagen
gäller skall äga motsvarande tillämpning beträffande utdrag av centralregistret.
Innan ändringen i tryckfrihetsförordningen blir gällande, kan emellertid
en sådan bestämmelse icke tillämpas. På grund härav har 53 §, som innehåller
regler angående lagens ikraftträdande, försetts med ett undantag av
innehåll, att stadgandena om centralregistret skola träda i kraft å dag, som
Konungen bestämmer, varmed alltså avses den tidpunkt, då den erforderliga
grundlagsändringen blir gällande. Utan hinder härav torde dock de bestämmelser,
som Konungen enligt 51 § äger utfärda örn insändande av uppgifter
till centralregistret, böra tillämpas från den tidpunkt, då vanartslagen i allmänhet
träder i kraft.

48 §. t

1929 års förslag: 6 § lösdriverilagen,

6 § 4 mom. och 7 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

Bestämmelserna örn övervakning hava kompletterats med stadgande örn tiden
för övervakningen — högst två år — samt föreskrift, att ändring i meddelade
bestämmelser örn vistelseort, sysselsättning m. m. må ske under övervakningstiden.

49 §.

1929 års förslag: 2 § 2 mom. lösdriverilagen.

Denna bestämmelse är till innehållet lika med en bestämmelse i 2 § 2 mom.
av 1929 års förslag till lösdriverilag.

50 §.

1929 års förslag: 28 § lösdriverilagen.

I anslutning till anmärkningar, som framställts av länsstyrelsen i Östergötlands
län, hava vissa ändringar vidtagits i förhållande till motsvarande stadgande
i 1929 års förslag till lösdriverilag. Sålunda har bestämmelsen, att

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

staten bestrider kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt, undergått
den jämkningen, att i fråga örn anstalt, som ej inrättats av staten, ersättningen
utgår enligt de grunder Konungen bestämmer. Anledningen till denna
ändring bär berörts i den allmänna motiveringen (sid. 155). Vidare har den i
nämnda förslag upptagna förutsättningen för reseersättning vid arbetsanskaffning,
nämligen att arbetet skall hava anskaffats av myndighet eller anstaltsstyrelse,
borttagits. Det synes icke lämpligt, att lagen lägger hinder i vägen
för beredande av reseersättning, då en hjälporganisation anskaffar arbete. Däremot
torde ersättning böra utgå allenast i den omfattning och enligt de grunder,
Konungen bestämmer. Regler härutinnan torde böra utfärdas i administrativ
väg. 1 1 i | I 1 I { ,

Bestämmelsen i 1929 års förslag, att kostnad för handräckning i vissa fall
skulle bestridas av statsverket, har uteslutits, och får jag till stöd härför åberopa
vad jag anfört vid 9 §. Någon anledning att göra skillnad mellan dessa
fall torde icke förefinnas.

51 §.

1929 års förslag: 31 § lösdriverilagen.

De bestämmelser i 31 § i 1929 års förslag till lösdriverilag, som befunnits
vara av rent administrativ natur och icke innebära komplettering eller förklaring
av stadgandena i lagen, hava här uteslutits.

- •, 52 §.

1929 års förslag: 19 § lösdriverilagen,

15 § sedeslöshetslagen.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om huru utlänningar, vilka
beträtts med vanart, skola behandlas, skiljer sig i sak från 1929 års förslag
så till vida, att enahanda förutsättningar skola gälla för vidtagande av åtgärder
beträffande utlänning som rörande svenska medborgare. En utlänning
bör således icke kunna enligt länsstyrelses förordnande intagas å allmän arbetsanstalt
utan att sådana förutsättningar föreligga, som beträffande en svensk
i motsvarande ställning skulle hava föranlett ett dylikt beslut. Anledningen
härtill är den, att vanartslagen skall beträffande utlänning tillämpas endast
då utvisning ej kommer till stånd och att, då så är fallet, saknaden av likställighet
med svenska medborgare i allmänhet är av mera formell beskaffenhet.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

53 §.

1929 års förslag: 32 § lösdriverilagen.

Motsvarande paragraf i 1929 års förslag till lösdriverilag upptager icke
någon bestämmelse sådan som den här i sista punkten upptagna, nämligen att
vad som är stadgat örn lösdriveri respektive tvångsarbete skall gälla vanart re -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

spektive vistelse å allmän arbetsanstalt. I 31 § utlänningslagen är lösdriveri angivet
såsom utvisningsgrund, och i sinnessjuklagen 46, 49 och 51 §§ meddelas
vissa föreskrifter rörande den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande
av tvångsarbete. Med hänsyn härtill och da, vad lösdriveri angar, denna
term i olikhet mot vad fallet var med 1929 års förslag icke förekommer i
det nu framlagda förslaget, har den anförda bestämmelsen ansetts böra inflyta
i lagen.

54 §.

1929 års förslag: 33 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen.

I olikhet med 1929 års betänkande men i överensstämmelse med 1926 års förslag
synes mig äldre lag böra tillämpas vid verkställighet av utslag, varigenom
någon dömts till tvångsarbete. Visserligen skulle det vara önskvärt att kunna
tillämpa den nya lagen även i dessa fall, men med hänsyn till de svårigheter,
som därvid kunna möta, och då den nya lagen i vissa avseenden kan för den enskilde
kännas strängare, har jag ansett äldre lag böra gälla. Naturligen utgör
denna omständighet icke något hinder för en anstaltsstyrelse att vid utskrivning
vidtaga de åtgärder till hjälp at tvangsarbetaren, som kunna befinnas möjliga
att genomföra och som icke innebära ett för den äldre lagen okänt tvang
mot honom.

55 §.

1929 års förslag: 33 § 3 mom. lösdriverilagen.

Paragrafen överensstämmer i sak med motsvarande stadgande i 1929 års
förslag. Hänvisningen till 17 § i sakkunnigförslaget — motsvarande 23 § i
det nu framlagda förslaget — har på grund av ändring i detta stadgande blivit
obehövlig.

56 §.

Till denna paragraf saknas motsvarighet i 1929 års förslag. Anledningen
till stadgandet har jag vidrört i den allmänna motiveringen (sid. 135).

57 §.

I fråga om denna paragraf — som ej heller har direkt motsvarighet i sakkunnigförslaget
— får jag hänvisa till vad jag anfört vid 47 §.

58 §.

1929 års förslag: 34 § lösdriverilagen.

Ändringarna i denna paragraf äro betingade därav, att lagen skall träda i
kraft den 1 juli 1932. Beträffande denna tidpunkt för ikraftträdandet får
jag hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 146).

Den i 27 § förslaget till lösdriverilag upptagna bestämmelsen om tillsyn över
allmänna arbetsföretag, till vilka personer, som gjort sig skyldiga till vanart,
kunna hänvisas, samt över verksamheten vid de av »förening, stiftelse eller enskild
person anordnade härbärgen, räddningshem samt andra dylika anstalter,
vilka omhändertaga här avsedda personer» har uteslutits. Bestämmelse i lag

184

Kungl. Maj-.ts proposition nr 240.

om tillsyn över ifrågavarande, av det allmänna anordnade arbetsföretag torde
icke erfordras. Vad åter angår tillsyn över härbärgen m. m., skulle bestämmelsen
härom innebära en ny statlig tillsynsuppgift av ganska stor och vittutseende
art. Då den praktiska betydelsen av en dylik tillsyn ur de synpunkter,
som bär äro av intresse, torde vara ganska ringa, är jag med hänsyn till det
anförda icke beredd att nu tillstyrka de sakkunnigas förslag härutinnan. Hela
ifrågavarande stadgande har därför uteslutits.

Slutligen ma nämnas, att vissa i 1929 års förslag till sedeslöshetslag meddelade
bestämmelser icke upptagits i det nu framlagda lagförslaget. Detta är
förhållandet förutom med de stadganden, som i det föregående omnämnts vid
4—8 §§ och vid 9 § — med bestämmelserna i 3 § 3 mom. örn skyldighet för
myndigheten i första instans att verka för spridande av kunskap till motarbetande
av sedeslöst leverne m. m., i 7 § 1 mom. örn beaktande därav, att då undersökning
enligt lagen företages, den som är föremål för undersökningen, icke
utsättes för allmän uppmärksamhet m. m., i 7 § 2 mom. örn viss tysthetsplikt
och örn förvaring av handlingar, så att de ej åtkommas av obehöriga, samt i
9 § örn skyldighet för nyssnämnda myndighet att i vissa fall till polismyndighet
överlämna ärende. Närmaste anledningen till att dessa bestämmelser nu
icke upptagits har varit den omläggning i lagtekniskt avseende, som ägt rum
genom sammanförandet av 1929 års båda lagförslag till ett. Därvid hava
ifrågavarande stadganden icke ansetts vara av sådan betydelse, att de borde
såsom särbestämmelser rörande sedeslösa personer upptagas i en lag, som omfattar
även andra grupper än dessa.

Övriga lagförslag.

I samband med genomförandet av det nu behandlade lagförslaget erfordras
vissa ändringar i redan befintliga lagar. Rörande ändring i straffregisterlagen
torde chefen för justitiedepartementet komma att senare i dag framlägga förslag,
varjämte samme departementschef senare torde anmäla här förutsatta
ändringar i regeringsrättslagen. Av 1929 års sakkunniga framlagda förslag
till ändringar i fattigvårdslagen och barnavårdslagen torde jag få anmäla samtidigt
med det lagrådsyttrande över förevarande lagförslag, örn vars inhämtande
jag nu går att hemställa.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande avfattade
förslaget till vanartslag, av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
(Bilaga A), samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 840.

185

Bilaga A.

Förslag

till

Vanartslag.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

Till skydd mot samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas såsom
vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga därtill,
skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §•

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter
förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller annorledes för ett liv, som giver grundad anledning
till antagande, att han på annat sätt än genom leverne, som under 3
avses, ohederligen söker sitt uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän
ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans
vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för
sin räkning; eller

3. är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt därjämte
antingen till otukt förleder ungdom eller genom sitt leverne åstadkommer
särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan till otukt stör anständigheten
å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller genom sitt leverne
verkar störande för närboende eller andra.

3 §•

186

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4 §•

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår
den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden, samt beträffande den,
som fyllt tjuguett år, en skyddsnämnd.

I stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på framställning
av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden, som
barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en särskild
nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd gäller vad örn
barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser
rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §.

Skyddsnämnd utgöres av ordförande och två bisittare.

Ordförande är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den
befattningshavare vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande
har att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad
stadsfiskal eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet,
den befattningshavare, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet;
samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen
må hava förordnats att taga befattning med ärenden enligt denna lag.

Av bisittarna skall en vara vald av landsting eller, såvitt angår skyddsnämnd
i stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige och den andre
förordnad av länsstyrelsen. Ordföranden inkallar för varje sammanträde bisittare
bland de enligt 6 § utsedda personer. Handlägges ärende rörande
kvinna, skall minst en av bisittarna vara kvinna. Utebliver den, som inkallats,
från sammanträde och är ej suppleant att tillgå, äger ordföranden inkalla annan
lämplig person i den uteblivnes ställe.

6 §■

För varje skyddsnämnd skola av landsting eller stadsfullmäktige, så ock
av länsstyrelse utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom bisittare
i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.
Där från någondera sidan flera utsetts att tjänstgöra såsom bisittare, skola de
vid varje års början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.

187

1 januari året näst efter det, då valet skedde eller förordnandet meddelades.
Avgår någon före tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för
den återstående tiden. Såvitt möjligt böra till uppdraget utses personer, bosatta
å samma ort som ordföranden. Samma person må utses för flera nämnder.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.
Beträffande valbarhet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å landet vad örn
ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad örn stadsfullmäktig
är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att jämväl den må väljas, som
är boende utom skyddsnämndens verksamhetsområde. Örn valet skall länsstyrelsen
omedelbart underrättas.

De personer, länsstyrelse förordnar, skola, där så ske kan, utses bland dem,
som äga erfarenhet örn socialt arbete; i den mån det prövas lämpligt, skall
tillfälle beredas organisationer, vilka inom orten utöva social hjälpverksamhet,
att avgiva förslag å till uppdraget skickade personer.

7 §.

För deltagande i sammanträde äger bisittare åtnjuta gottgörelse av statsmedel
i form av dagtraktamente med fem kronor för sammanträdesdag.

8 §.

Ärende må icke hos skyddsnämnd till avgörande företagas, med mindre nämnden
är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, gäller den,
varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till
varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

9 §•

Beträdes någon med vanart, som avses i 2 §, skall polisman inställa honom
inför den nämnd, som enligt 4 § har att handlägga ärendet, för undergående
av förhör; är det erforderligt, må han för ändamålet anhållas.

Barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd må ock eljest, när anledning därtill
föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande fråga örn vidtagande
av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger
denna kalla honom till personlig inställelse inför nämnden eller någon av nämn -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO.

den utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen kallad men
utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten erhålla
handräckning för hans hämtande.

10 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.
Å ordföranden ankommer därvid att införskaffa upplysning angående
den, örn vilken i ärendet är fråga, från det i 47 § omförmälda centralregistret
samt att, där så anses nödigt, begära utdrag av straffregistret. Vid undersökningen
böra utredas de omständigheter, som föranlett ingripandet mot honom,
den kommun, i vilken han vistades, då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter
och sysselsättning under den närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd,
möjligheter att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt, så
ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets prövning. Då förhör hålles,
skall protokoll föras över vad därvid förekommer.

Är det uppenbart, att vanart ej föreligger, eller finner nämnden vård, som
avses i 11 §, erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

11 §•

Prövas den, örn vilken i ärendet är fråga, vara i behov av fattigvård eller
alkoholistvård eller av sjukvård eller annan dylik vård, och finnes det tjänligare
att bereda honom sådan vård än att vidtaga åtgärd enligt vad nedan sägs,
skall nämnden ofördröjligen söka utverka erforderlig vård åt honom.

12 §.

Kommer vård, som avses i 11 §, icke till stånd, och finnes vanart föreligga,
skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt liv samt allvarligt
erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom. Då
omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under övervakning
på sätt i 48 § sägs.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden
söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan
tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till
arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av något för dylikt
ändamål tillgängligt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution,
hans anhöriga eller andra, som finnas lämpliga och villiga att omhändertaga
honom eller att eljest bereda honom tillfälle att efter förmåga ärligen
försörja sig. I avvaktan på sådan hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den
mån det erfordras, söka bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande
av arbete.

Anskaffas arbete åt den felande eller vidtages annan hjälpåtgärd, äger nämnden,
ändå att han icke ställes under övervakning, meddela honom de föreskrif -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8JfO.

189

ter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som kunna finnas erforderliga
för hans rättelse. Där så prövas nödigt, må ändring ske i meddelade
föreskrifter.

13 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna
lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under
viss tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner
skäl föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och
plats för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 12 § medgiva,
att han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke
av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall ombesörja hans överlämnande till anstalten samt dit insända
handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna
undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning
därom.

14 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål
för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 §,

och prövas åtgärd enligt 12 § icke till gagn för hans tillrättaförande kunna
vidtagas samt frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt ej böra ifrågakomma,

skall nämnden överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning.

Lag samma vare, där han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans uppgift
därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.

15 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i samband med anordnande av övervakning
eller vidtagande av hjälpåtgärd eller eljest med stöd av 12 § meddelade
föreskrifter, må skyddsnämnden i den ort, där han vistas, eller, då fråga
är örn den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden i orten efter verkställd
undersökning överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning eller vidtaga
åtgärd enligt 12 eller 13 §.

16 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd
enligt 12 eller 13 §, skall nämnden tillställa den felande skriftligt besked
om vad han med hänsyn härtill har att iakttaga.

17 §.

Då ärende överlämnas till länsstyrelsen, skall nämnden ofördröjligen till
länsstyrelsen insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för

190

Kungl. Maj:ts ■proposition nr SJt0.

den av nämnden företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll
icke innefatta upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret
ej tillgängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar
med anmodan örn deras omedelbara översändande till länsstyrelsen.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos länsstyrelse.

18 §.

Äskar den felande hjälp vid sin talans utförande och finner ej länsstyrelsen
sådan vara uppenbart onödig, skall länsstyrelsen förordna biträde åt honom,
såvitt angår ärendets behandling hos länsstyrelsen. I dylikt fall skall
vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga
delar äga motsvarande giltighet; dock att till biträde må utses även den,
som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, Samt
att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde, alltid skall stanna
å statsverket.

19 §.

Finner länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon varder vid
domstol hörd såsom vittne eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen förordna
örn dylikt förhör vid den underrätt, som med hänsyn till tid och plats för dess
sammanträden prövas lämplig. På framställning av länsstyrelsen skall rättens
ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.

Där så prövas nödigt, må länsstyrelsen för vinnande av ytterligare utredning
rörande den felandes personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som
med hänsyn därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, förordna
lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr £40.

20 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt länsstyrelsens förordnande inkallats
för att höras inför länsstyrelsen eller domstol, skall vad angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning;
dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

21 §.

Finner länsstyrelsen vård enligt 11 § icke böra komma till stånd, och framgår
av utredningen i ärendet, att återfall i vanart föreligger, eller att sådant
fall är för handen, som avses i 14 § andra stycket eller 15 §,

samt prövar länsstyrelsen åtgärd enligt 12 § icke till gagn för den
felandes tillrättaförande kunna i samråd med vederbörande barnavårdsnämnd
eller skyddsnämnd vidtagas och frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt ej
böra ifrågakomma,

skall länsstyrelsen förordna örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

22 §.

Har den, örn vilken i ärendet är fråga, förut varit föremål för åtgärd enligt
12, 13 eller 21 §, och är han på grund av varaktig oförmåga till arbete i behov
av vård å vårdanstalt, men finnes det uppenbart, att bans intagande å
sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat
hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, äger länsstyrelsen,
ändå att sådant fall, som avses i 21 §, icke är för handen, förordna örn hans
intagande å allmän arbetsanstalt.

23 §.

Vid meddelande av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt enligt 21 §
må länsstyrelsen medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, när
omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande skall
låta sig rätta redan till följd av det meddelade beslutet och således utan intagande
å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall länsstyrelsen på sätt i
48 § sägs ställa honom under övervakning under en prövotid av två år.

Fullgör den felande ej de föreskrifter, som meddelats i avseende å övervak
ningen, eller föranleda eljest förhållandena därtill, må länsstyrelsen förklara
anståndet förverkat. Har beslutet ej gått i verkställighet inom två år efter
dess meddelande, vare det förfallet.

24 §.

Besluter länsstyrelsen, att någon skall intagas å allmän arbetsanstalt, äger
länsstyrelsen, när skäl därtill äro, förordna, att beslutet skall verkställas utan
hinder därav, att det icke äger laga kraft.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

25 §.

Under ärendets handläggning må länsstyrelsen förordna, att den felande skall
försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är villig att omhändertaga
honom och detta prövas kunna ske på betryggande sätt, eller där
eljest särskilda skäl föreligga.

Då länsstyrelsen förordnar örn vidtagande av åtgärd enligt 12 § andra stycket
eller medgiver den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, äger länsstyrelsen,
när omständigheterna därtill föranleda, besluta, att den felande i avbidan
härå skall hållas i förvar.

Besluter länsstyrelsen, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt,
må länsstyrelsen under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna
örn hans försättande på fri fot, till dess besvär över beslutet blivit avgjorda
eller beslutet vunnit laga kraft eller den felande, på sätt i 27 § sägs,
förklarat sig nöjd med detsamma.

26 §.

Är den felande tagen i förvar, skall länsstyrelsens beslut örn hans intagande
å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast muntligen
avkunnas för honom. I varje fall skall dylikt beslut jämte besvärshänvisningen
skriftligen delgivas honom mot bevis; delgivningen skall verkställas inom
tre dagar eller, örn hinder därför möter, så snart ske kan.

27 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna örn verkställighet av beslut, att någon
skall intagas å allmän arbetsanstalt.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens
närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i
magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes med
beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring skall ej
gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan han skriftligen
fick del av beslutet eller erhöll bevis om dess innehåll. Örn förklaring, som
ej avgivits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas. Avgiven
förklaring må ej återtagas.

28 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

193

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

29 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag inrättas av staten. Anstalt, som anordnats
av landsting, kommun, förening eller stiftelse, så ock avdelning av
dylik anstalt må av Konungen erkännas såsom allmän arbetsanstalt; sådant
erkännande kan när som helst återkallas.

Män och kvinnor skola intagas å skilda anstalter.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd
allmän arbetsanstalt eller å viss för ungdom anordnad avdelning av sådan anstalt.

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga om vilken
Konungen meddelar närmare bestämmelser, samt vara underställd uppsikt
av den myndighet, Konungen bestämmer.

30 §.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna
till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att
envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande
och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra
efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet
för rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt
möjligt hållas skilda.

Uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning av intagen person från
en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

31 §.

Den, som intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan anstalt kvarhållas,
till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning
kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

Är han intagen enligt länsstyrelses förordnande, må han dock ej utskrivas
tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill äro, och
ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt ingått, må han icke
kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen. Beträffande
den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande gälla de undantag,
som nedan stadgas.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne erhålla tillstånd att
för viss, kort tid lämna anstalten.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. SOS haft. (Nr 2i0).

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

32 §.

Deri, som enligt länsstyrelses förordnande intagits å allmän arbetsanstalt,
må efter utgången av den i 31 § stadgade tid av tre år kvarhållas tills vidare
under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fyra gånger varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt
denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att länsstyrelsens förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning
eller frigivning; samt

4. att han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att
efter förmåga ärligen försörja sig eller är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom.

Kvarhålles någon utöver tre år tills vidare, skall fråga örn hans utskrivning
sedermera minst en gång under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som
sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning
till allmän arbetsanstalt.

33 §.

Då någon, som är intagen å allmän arbetsanstalt, överflyttas till straffanstalt
för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff för
böter, eller avviker från arbetsanstalten, skall den tid, han sålunda ej varit
där intagen, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvarhållas.

34 §.

Bliver någon, som enligt länsstyrelses förordnande intagits å allmän arbetsanstalt,
varaktigt oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten
och överlämnas till länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd
eller skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter
omständigheterna föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig
åtgärd. I dylikt fall skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle
anses den kommun, där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens
ingripande ägde rum.

Där den arbetsoförmögne är i behov av vård å vårdanstalt men det finnes
uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet
för anstalten, må dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas
beträffande honom.

35 §.

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

195

Vill någon, som enligt länsstyrelses förordnande är intagen å allmän arbetsanstalt,
efter det han enligt 31 § skall därifrån utskrivas, frivilligt Qvarstanna
å anstalten, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid, varje
gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att kvarstanna
under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke av den,
som enligt lag har att sörja för hans person.

36 §.

Kan den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning
utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång till hederlig
självförsörjning, må viss tids försöksvistelse utom anstalten medgivas
honom. Vistelsen utom anstalten under tiden för sådan försökspermission räknas
såsom anstaltsvistelse och må, då tiden för kvarhållande är begränsad, ej utsträckas
över denna tid.

Då försökspermission beviljas någon, har anstaltsstyrelsen att för beredande
av sysselsättning åt honom och hans förhjälpande till ort, där sådan
erhållits, anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild
person, vilken finnes villig omhändertaga honom. Där det ej på grund av särskilda
omständigheter anses obehövligt, skall han under permissionstiden ställas
under övervakning på sätt i 48 § sägs.

37 §.

Fullgör den försökspermitterade ej de föreskrifter, som meddelats i avseende
å övervakningen, eller föranleda eljest förhållandena därtill, må han återhämtas
till anstalten och där kvarhållas ytterligare högst sex månader utöver den tid,
varunder detta eljest längst kunnat ske.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande
lill anstalten, skall beslut meddelas örn utskrivning; dock att, där de i 32 §
första stycket under 1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny
permission kan beviljas.

38 §.

Om kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission,
återhämtande till anstalt samt utskrivning därifrån besluter anstaltens styrelse.
Den, som beslutet rörer, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens
prövning.

När skäl därtill äro, må uppsiktsmyndigheten, även om underställning ej
skett, efter anstaltsstyrelsens hörande förordna örn utskrivning.

Föreligga de i 32 § första stycket under 1—3 angivna förutsättningarna, skola
beslut, som i första stycket avses, alltid underställas uppsiktsmyndighetens
prövning. I prövningen skall deltaga en av Konungen för sådant ändamål
förordnad person, som är eller varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Beslut örn kvarhållande eller utskrivning i fall, som avses i 34 §, skall ock
städse underställas uppsiktsmyndighetens prövning. ;

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

39 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,
Ilar styrelsen för anstalten att med anlitande av organisation, som utövar social
hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig sysselsättning
och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller att vidtaga
andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,
må anstalts styrelsen, när skäl därtill äro och han intagits enligt länsstyrelses
förordnande, kvarhålla honom å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,
dock högst fyra månader.

40 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må styrelsen för anstalten, där
så prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 48 § sägs.

Visar den övervakade tredska att fullgöra de föreskrifter, som meddelats i
avseende å övervakningen, äger övervakare eller polismyndighet göra anmälan
därom hos skyddsnämnden i orten eller, då fråga är örn den, som är under
tjuguett år, barnavårdsnämnden därstädes; och må nämnden, där ej omständigheterna
föranleda till åtgärd enligt 12 eller 13 §, med iakttagande av bestämmelserna
i 17 § överlämna ärendet till länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida
förordnande bör meddelas om hans intagande å allmän arbetsanstalt eller
annan åtgärd vidtagas.

41 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande
till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, samt av försökspermitterad,
vilken anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

6 KAP.

Om klagan i ärenden enligt denna lag.

42 §.

43 §.

Har länsstyrelse meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt, om
förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, örn ersättning
för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför
länsstyrelsen, eller örn ersättning åt biträde, som i 18 § tredje stycket sägs,

Kungl. Maj:ts proposition nr 2Jt0.

197

må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande åligger att
inom åtta dagar från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till
länsstyrelsen inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Länsstyrelsen
infordrar förklaring över besvären, örn anledning därtill föreligger, samt insänder
därefter ofördröjligen till vederbörande statsdepartement samtliga ärendet
rörande handlingar tillika med eget utlåtande.

Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats örn någons tagande
eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning, dock
utan inskränkning till viss tid.

Över annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut än ovan sägs är klagan
ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes
handläggning meddelat annat beslut än förut är sagt.

44 §.

Över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt, vilket icke enligt vad ovan
är stadgat underställes uppsiktsmyndighetens prövning, må den, som beslutet
rörer, hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom trettio dagar från den dag,
då han erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i
verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten annorlunda förordnar.

45 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos
Konungen i vederbörande statsdepartement inom den tid, som i allmänhet är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

46 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, saknar
nödig hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av länsstyrelses,
anstaltsstyrelses eller uppsiktsmyndighetens beslut, har länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen
att tillse, att lämpligt biträde erhålles; och äger sådant biträde
av allmänna medel erhålla gottgörelse med belopp, som den myndighet, vilken
prövar beslutet, har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

47 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister
angående dem, som bliva föremål för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 §,
eller som enligt lagen örn fattigvården eller lagen örn samhällets barnavård på
grund av länsstyrelses förordnande skola intagas å allmän arbetsanstalt.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.
lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

48 §.

övervakning skall anordnas för viss tid, högst två år, och böra därvid meddelas
den övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och
annat, som kunna finnas erforderliga för hans rättelse. Där så prövas nödigt,
må under övervakningstiden ändring ske i meddelade föreskrifter.

Till övervakare bör utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse.

Övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,
och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör
noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller
onödigtvis störes i sin lovliga verksamhet.

49 §.

Med polismyndighet avses i denna lag ordföranden i skyddsnämnden i den ort,
varom fråga är.

50 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, där han
vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till
sådan ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad xitgå av statsmedel
i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle av den, som enligt denna lag är intagen å
allmän arbetsanstalt, skall bestridas av statsverket, i fråga örn anstalt, som
ej inrättats av staten, enligt av Konungen bestämda grunder.

51 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må åtnjuta
ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på vad
sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till godo;

2. angående övervakning, särskild undersökning enligt 19 §, försökspermission
och utskrivning från allmän arbetsanstalt; samt

3. angående förandet av centralregistret och insändande av uppgifter till
detsamma.

52 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna
lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Ko -

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

199

aungens förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;
och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,
att enligt de för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta,
vilka åtgärder skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsb estämmelser.

53 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932; dock att 47 § träder i kraft a dag,
som Konungen bestämmer.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling tillika med alla de stadgande^ vilka innehålla ändring
eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.
Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning
å vanart, som avses i denna lag, och vad som finnes stadgat angående tvångsarbete
skall gälla vistelse å allmän arbetsanstalt.

54 §.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete
före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,
skall dittills gällande lag lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt förut gällande lag
dömts till tvångsarbete, skall tvångsarbetet fullgöras i allmän arbetsanstalt
men i övrigt tillämpas vad den äldre lagen samt utslaget innehåller.

55 §.

I fall, som avses i 14, 21 och 22 §§, skall varning enligt förut gällande lag
vara att likställa med åtgärd enligt 12 § och utslag, varigenom någon dömts
till tvångsarbete, med förordnande, att någon skall intagas a allmän arbetsanstalt.

I fall, som avses i 32 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt förut
gällande lag, vara att likställa med vistelse å allmän arbetsanstalt.

56 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller
avdelning av sådan anstalt kan beredas dem, som ej fyllt tjuguett ar, må de
intagas å annan allmän arbetsanstalt.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

57 §.

X deri man så lämpligen kan ske, skola i centralregistret jämväl införas uppgifter
angående dem, som enligt förut gällande lag erhållit varning eller enligt
nämnda lag eller lagen örn fattigvården eller lagen om samhällets barnavård
dömts till tvångsarbete.

58 §.

De, som skola tjänstgöra såsom bisittare i skyddsnämnd, och suppleanter för
dem skola första gången utses före den 1 juli 1932. Tjänstgöringstiden för
dem skall utgå den 31 december 1935.

Kungl. Marits proposition nr S40.

201

Bilaga B.

Sammanfattning av yttranden över betänkande den 30 maj
1929 med förslag till lagstiftning örn åtgärder mot
lösdriveri m. m.1

(Statens offentliga utredningar 1929:9.)

Yttranden över förevarande förslag hava avgivits av fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
domänstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelser och landsting
samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle, statens arbetslöshetskommission, statens inspektör för fattigvård
och barnavård, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i
Landskrona, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, styrelsen för
svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet, styrelsen för svenska stadsförbundet,
styrelsen för svenska landskommunernas förbund, styrelsen för
svenska landstingsförbundet, svenska skyddsförbundet, styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet,
svenska diakonissällskapet, föreningen Vita bandets
centralstyrelse, styrelsen för föreningen till minne av Konung Oscar I
och Drottning Josephine, Stockholms stadsmission, styrelsen för diakonissanstalten
Samariterhemmet, Stockholms kyrkliga skyddshemsförening, styrelsen för
Göteborgs diakoniss-sällskap, svenska kvinnors medborgarförbund, styrelsen
för föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler samt
skogssällskapet.

Allmänna erinringar.

I det övervägande antalet yttranden tillstyrkes, att en revision av lagstiftningen
å förevarande område i huvudsak lägges efter de riktlinjer, förslaget
innehåller.

Vissa yttranden hava begränsats att avse endast en del av förslaget eller
någon särskild fråga, utan att därvid ställning tagits till förslaget i dess
helhet.

Vad beträffar förslaget till lagtext hava i yttrandena synnerligen skiftande
meningar framkommit rörande vilket av de olika alternativen A resp. B vore
att föredraga; flerstädes har framhållits, att frågan härom vore av föga vikt.
Av länsstyrelserna har ett något större antal förordat det förra alternativet
än det senare.

1. Åt lösdriveri hemfallna personer.

Beträffande den föreslagna förhörsmyndigheten hava anmärkningar framställts
i olika hänseenden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför härom följande:

»Den viktigaste funktionen beträffande den förebyggande och uppfostrande
verksamheten åvilar förhörsmyndigheten, som utgöres av vederbörande polis 1

Beträffande Socialstyrelsens yttrande, se Bilaga C.

Förhörs myndig heten.

202

Kultti. May.ts proposition nr 2-tO.

myndighet jämte kommunalt ombud. Så fort det med hänsyn till föreliggande
omständigheter prövas vara till gagn, bör förhörsmyndigheten och i
ärendets behandling deltagande ombud för hjälporganisation söka vara lösdrivare
behjälplig med erhållande av arbete eller vidtaga andra tjänliga åtgärder
för hans tillrättaförande och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse
ske till fattigvårdssamhälle, för ändamålet anordnat allmänt arbetsföretag,
arbetsförmedlingsanstalt, annan offentlig eller enskild institution, den
anhållnes anhöriga eller andra personer, som finnas villiga att omhändertaga
honom eller eljest bereda honom tillfälle att föra ett samhällsnyttigt liv. För
att den ifrågasatta nya lagstiftningens anda och mening skall kunna förverkligas,
fordras av dessa förhörsmyndigheter ett icke ringa arbete, ett levande
socialt intresse samt psykologisk blick och omdöme. Länsstyrelsen har den
uppfattning, att nämnda förutsättningar komma att saknas hos en stor del av
de många förhörsmyndigheterna, för Kopparbergs läns vidkommande uppgående
till ett 40-tal. Avlägsenheten från residensstaden, där arbetsförmedling
och skyddsvärn i regel hava sitt säte, svårigheterna att i orten skaffa
lämpligt arbete åt en på förhand så misstänkt individ som en lösdrivare,
bristen på lämpligt förvaringsrum åt en i förvar tagen lösdrivare, dessa och
andra omständigheter framför allt den långa tid, som kommer att förflyta,
innan lagförslagets syn på lösdrivaren och hans behandling blir allmänhetens,
gör att man kan förutsäga, att med sannolikhet i de flesta fall behandlingen
av lösdrivaren hos förhörsmyndigheten kommer att inskränka sig till att, beträffande
en för lösdriveri första gången anhållen, denne erhåller en allvarlig
varning samt förständigas vid hot örn kraftåtgärder att skyndsammast
försvinna från och aldrig mer visa sig inom förhörsmyndighetens verksamhetsområde
och i fråga örn lösdrivare, som förut varit föremål för åtgärd enligt
lagen, ett konstaterande efter tämligen löslig undersökning, att hjälpåtgärd är
gagnlös eller icke kan vidtagas med därå följande beslut örn ärendets överlämnande
till länsstyrelsens prövning.

En given olägenhet med de många förhörsmyndigheterna är, att behandlingen
av lösdrivarna icke blir enhetlig. En annan olägenhet är, att det icke
ringa sociala arbetet med nämnda kategoris räddande blir så ojämnt fördelat.
De förhörsmyndigheter, som hava sina verksamhetsområden, där luffarstråken
gå fram, bliva oskäligt betungade med arbete, enär lösdrivarnas hemortsrätt
icke har någon betydelse vid behandlingen, då däremot flertalet förhörsmyndigheter
endast någon enstaka gång kommer i kontakt med den nya lagstiftningen.

På grund av det anförda synes det länsstyrelsen med allt skäl kunna ifrågasättas,
örn icke det med den nya lagstiftningen avsedda målet kmide bättre
och säkrare nås genom en enda för uppdraget kvalificerad förhörsmyndighet
för hela länet, stationerad i residensstaden.

Det synes länsstyrelsen uppenbart, att en sådan myndighet med långt större
utsikt till ett gott resultat än de föreslagna förhörsmyndigheterna kunde taga
itu med en lösdrivares tillrättaförande. Bättre tillgång till lämpliga arbetskrafter,
nära kontakt med och ett fortlöpande samarbete med arbetsförmedling,
skyddsvärn och förhörsmyndigheter i andra län, tillfälle att i förväg
organisera för arbetstillfällen samt förhandenvaro av en samlad erfarenhet
om lösdriveri och lösdrivare skulle påtagligen utgöra garanti för större effekt
av arbetet med lösdrivamas och framför allt de yngres tillrättaförande.

En sådan förhörsmyndighet kunde ges en sådan sammansättning, att den
även vöre skickad övertaga arbetet med tillrättaförandet av de personer, som
göra sig skyldiga till sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.»

_ Svenska skyddsförbund^ framhåller, att inom förbundet ifrågasatts, huruvida
icke en till länsstaden förlagd, väl kvalificerad, för hela länet avsedd för -

Kungl. May.ts proposition nr 240. 203

hörsmyndighet vöre att föredraga framför de många kommunala förhörsmyndigheterna.

Uppsala läns landsting har anfört, att landstinget ville uttala sitt erkännande
åt det i förslaget genomförda uppslaget, att i organisationen för samhällets
åtgärder mot lösdriveriet bereddes plats åt ett folkvalt lekmannaelement
av kommunal natur. Det lage emellertid i öppen dag, att betydande
svårigheter måste möta vid det närmare fullföljandet av detta uppslag. Örn
den organisation, som i förslaget ifrågasatts och örn vars lämplighet landstinget
ej ansåge sig böra uttala sig, i huvudsak bibehölles, funne landstinget,
i likhet med vad i förslaget kommit till uttryck, att landstingen bättre än
primärkommunerna lämpade sig för val av de lekmän, som skulle biträda.
Det stöde emellertid för landstinget klart, att det ofta bleve vanskligt att finna
personer, som på en gång vore lämpliga och villiga att åtaga sig dessa uppdrag
och att detta i regel icke torde kunna ske annorledes än därigenom, att
ersättning bereddes dessa lekmän, en utväg, som visserligen i förslaget också
förutsetts men vilken dock å sin sida vöre förenad med vissa olägenheter.

Vad angår sättet för utseende av de kommunala ombuden framhåller Göteborgs
och Bohus läns landsting, att det visat sig att, där landstinget hittills
haft till åliggande att utse personer att ombesörja vissa uppgifter inom länets
socknar eller andra förvaltningsområden, det varit mycket svårt att finna
lämpliga och villiga personer. Detta skulle uppenbarligen i ännu högre grad
bliva förhållandet beträffande ifrågavarande kommunalombud, av vilka^man
måste fordra särskilda kvalifikationer med avseende å möjligheten att få till
stånd arbetstillfällen eller andra tjänliga åtgärder för de anhållnas tillrättaförande
(hjälpåtgärder). Personer med sådana kvalifikationer och som dessutom
befunnes villiga syntes därför icke med erforderlig trygghet kunna utses annat
än av kommunerna själva genom vederbörande kommunala myndighet till
antal i varje kommun, som befunnes lämpligt. Givetvis borde ersättningen till
dessa ombud bestridas av kommunerna.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anför, att det syntes kunna ifrågasättas,
om de kommunala ombuden på föreslaget sätt borde utses av landstingen.
Ombuden skulle ju bl. a. representera kontakten mellan vederbörande kommunala
myndigheter, nykterhetsnämnd, fattigvårdsstyrelse m. fl. Det syntes
svårt att förstå, varför landstinget skulle hava »större möjligheter än landskommunerna
i allmänhet att finna för uppdraget skickade personer». Man torde
snarare kunna befara, att personens ställning inom landstinget vid valen
av ombud komme att tillmätas större betydelse än vederbörandes ställning
inom respektive hemkommun. Det vore visserligen önskvärt att på sätt de
sakkunniga anvisat söka undvika utgifter för ombudens resor. Men skulle man
hava en anordning med kommunala ombud, syntes dessa också böra stå i verklig
kontakt med de kommunala myndigheterna.

Jämväl Örebro läns landsting håller före, att primärkommunema borde utse
de kommunala ombuden och eventuellt lämna dem ersättning.

Kalmar läns södra landsting anser, att det kommunala ombudet borde utses
av länsstyrelsen på förslag av eller efter hörande av fattigvårdsstyrelsen, samt
att kostnaderna för ersättning åt dylikt ombud borde bestridas av statsmedel.

Av Blekinge läns landsting uttalas, att uppdraget att utse kommunala ombud
lika gärna kunnat anförtros åt länsstyrelsen.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet samt Malmöhus läns, Skaraborgs
luns och Västerbottens läns landsting hava ingen annan erinran mot förslaget
rörande kommunala ombud än att kostnaderna för ersättning åt ombuden borde
utgå av statsmedel. Förstnämnda landsting föreslår, att i lagtexten införes
stadgande örn sådan ersättning med angivande av de grunder, efter vilka

204

Kunni. Majlis proposition nr 240.

(Ion bör utgå. Lämpligt syntes, att ombuden erliölle dagarvode och i förekommande
fall jämväl resekostnadsersättning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalar, att örn ändamålet
med förslaget rörande kommunalt ombud såsom bisittare i förhörsmyndighet
skulle nås, det vore erforderligt, att intresserade och val förfarna krafter stöde
till buds. Sådan förtrogenhet med hithörande frågor syntes bäst kunna erlias,
örn nämnda uppdrag anförtroddes allenast åt ett fåtal personer inom länet.
vilka ^därigenom bleve i tillfälle att oftare handlägga ifrågavarande mål. Under
sådana omständigheter kunde det icke undvikas, att ombuden understundom
finge ^avsevärdare väg till förrättningsstället och att kanske hela dagen
måste avstås för uppdragets fullgörande. För att möjliggöra för lämpliga personer
att utan ekonomiska uppoffringar åtaga sig att vara kommunalt ombud,
vore det därför nödvändigt, att ersättningen sattes till relativt högt belopp. Det
syntes styrelsen lämpligt, att ombud erhölle samma dagtraktamente och resekostnadsersättning,
som i 23 § av landstingslagen stadgats för landstingsman.

Av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar hava framförts starka betänkligheter
med avseende å den föreslagna sammansättningen av förhörsmyndigheten.

Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att teoretiskt sett intet syntes
vara att erinra mot införandet av ett. kommunalt ombud i förhörsmyndigheten.
I praktiken torde dock en dylik institution icke komma att motsvara förväntningarna.
Olägenhet och dröjsmål med ärendets behandling komme helt visst
ofta att uppstå. Därest det kommunala ombudet av någon anledning icke vöre
anträffbart, måste förhöret i avvaktan på ombudet uppskjutas. I förslaget
förutsattes visserligen, att lämpligt ombud skulle finnas att tillgå i närheten
av förhörsledarens bostad, varest förhöret givetvis i allmänhet ägde rum, men
detta^ vore visst icke alltid förhållandet. Vidare kunde fall lätteligen inträffa,
då såväl ombudet som dennes suppleant på grund av resa eller sjukdom vore
förhindrade att omedelbart inställa sig vid förhöret. Beträffande landsfiskalerna
hade dessa ännu i många fall sin bostad å rena landsbygden. Då lämp#
liff lokal för förvaring av anhållen person mångenstädes ej stöde till förfogande,
kunde för landsfiskalen, särskilt då flera på en gång vore anhållna, uppstå
svårighet beträffande de anhållnas härbärgerande och underhåll. För sådant
fall liksom då anledning förefunnes till antagande, att den anhållne skulle
avvika, syntes landsfiskalen böra tillerkännas rätt att efter företaget förhör
införpassa den anhållne till länsstyrelsen. Om alltså förslaget med kommunalt
element i förhörsmyndigheten icke syntes länsstyrelsen så lyckligt, torde det
av de sakkunniga förutsatta samarbetet mellan polismyndigheten och det kommunala
ombudet samt de olika hjälporganisationerna däremot bliva till stort
gagn i arbetet att på lämpligaste sätt tillvarataga den anhållnes intresse.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att landstingets befattning med förhörsmyndighetens
tillsättning syntes vara omotiverad och icke giva tillräcklig
garanti för de valdas lämplighet. För underlättande av samarbetet med
fattigvårdsstyrelserna syntes ock lämpligast, att de valda ledamöterna av
förhörsmyndigheten utgjordes av medlemmar av nämnda styrelse. Antalet
syntes ock för ringa för att tillföra myndigheterna tillräcklig auktoritet och
allsidig kompetens. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att vederbörande kommunalstämma,
kommunalfullmäktige eller stadsfullmäktige skulle bland fattigvårdsstyrelsens
ledamöter utse minst två ledamöter jämte suppleanter, därav
minst en kvinna, att tjänstgöra såsom kommunala ombud. När den felande
vöre en kvinna, skulle minst en kvinna deltaga i ärendets behandling. Benämningen
»förhörsmyndighet» vore emellertid dels alldeles för vag och dels felaktig
därigenom, att denna myndighet ej blott hade att hålla förhör utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr S-tO.

205

att utveckla en i hög grad initiativrik verksamhet. Den borde derför erhålla
en benämning, som bättre uppfyllde dessa ändamål. Att klema med någon
skyddande förklädnad vore onödigt, utan torde den lämpligast kallas »lösdrivarenämnd».

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län uttalar — under åberopande, att
Göteborgs och Bohus läns landsting i sitt yttrande, vilket dock syntes vila på
den missuppfattningen, att kommunalt ombud skulle utses för varje särskild
kommun, ställt sig avvisande mot förslaget, att landstingen skulle utse ombud
— att huru kommunalt ombud i förhörsmyndigheten borde utses syntes länsstyrelsen
vara av underordnad betydelse jämfört med frågan, huruvida över
huvud ett kommunalt ombud av ifrågavarande art borde vara bisittare i förhörsmyndigheten.
Och härvidlag förmenade länsstyrelsen, att allvarliga invändningar
kunde göras. Till en början kunde ifrågasättas, huruvida icke den
ställning ombudet vore avsett att intaga inom förhörsmyndigheten snarare vore
av statlig än kommunal art. Örn så vore fallet, syntes det knappast vara berättigat
att betunga kommunerna i förevarande hänseende. Denna synpunkt
gjorde sig särskilt gällande beträffande landsbygden, där ombudet i regel
skulle komma att representera ett flertal kommuner utan att hava verklig kontakt
med någon annan av dessa än sin egen hemortskommun. Men viktigare
vore, att det på det föreslagna sättet torde bliva synnerligen svårt erhålla personer,
som verkligen hyste det intresse för uppgiften eller ägde den förmåga
till dess fyllande, som vore bestämda förutsättningar för att ombudet icke
skulle stanna vid att bliva allenast förhörsvittne. Lösdrivarna utgjorde mångenstädes,
åtminstone på landsbygden, ett sådant plågoris för den bofasta befolkningen,
att den frestelsen rent av torde ligga nära för många kommunala
ombud att å lösdrivarproblemet anlägga strängare polissynpunkter än vad till
och med för förhörsledaren skulle vara det naturliga och att därför helt bortse
frän uppdragets rent sociala sida. Där så bleve fallet, vore givetvis det kommunala
ombudet till ingen nytta. Det torde för övrigt åtminstone på landsbygden
möta svårigheter för landsfiskalen och det kommunala ombudet att
bereda den för lösdriveri anhållne arbetstillfälle eller vidtaga andra hjälpåtgärder.
De sakkunniga syntes också själva hava insett, att de kommunala
ombuden mångenstädes icke komme att ensamma kunna fylla sin uppgift,
då förslaget också starkt byggde på medverkan från enskilda hjälporganisationer.
I själva verket torde det vara dylika organisationer, som i främsta
rummet ägde förutsättningar för och möjlighet att vidtaga de hjälpåtgärder,
som i de särskilda fallen kunde befinnas önskvärda. Länsstyrelsen förmenade
därför, att mer vore att vinna genom att befintliga hjälporganisationer med
statens understöd utvecklades på sådant sätt, att ortsombud för dem kunde
medverka vid behandlingen av alla inför förhörsmyndighet förekommande fall
av lösdriveri än genom att kommunala ombud tillskapades. Genom auktorisation
och ekonomiskt understöd från statens sida borde en dylik utveckling
av hjälporganisationerna icke vara omöjlig att åstadkomma. Komme förhörsmyndigheten,
såsom länsstyrelsen alltså ville föreslå, att bestå av vederbörande
polismyndighet såsom förhörsledare samt ett ombud för auktoriserad
hjälporganisation såsom bisittare, skulle enligt länsstyrelsens förmenande de
o v de sakkunniga åsyftade fördelarna av förhörsmyndighetsinstitutionen komma
avsevärt bättre till sin rätt än med den sammansättning av förhörsmyndigheten,
som lagförslaget upptoge. Att man som regel hos ett ombud för en
hjälporganisation kunde påräkna både varmare intresse för uppgiften och
bättre förmåga, tack vare organisationens omfattning och förbindelser, att vidtaga
hjälpåtgärder än hos ett kommunalt ombud, torde viii i varje fall vara
ovedersägligt. Något, som talade flir den av länsstyrelsen föreslagna anordningen,
vore också, att redan övervakningsinstitutet sådant detta före -

20G

Kungl. Maj:is proposition nr 2-tO.

slagits av de sakkunniga — ett förslag, som länsstyrelsen biträdde -—■ förutsatte
en stark utveckling av hjälporganisationerna, då väl hos dessa lämpliga
övervakare i regel måste sökas.

Jämväl länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, att i stället för kommunalt
ombud representant för hjälporganisation skulle obligatoriskt närvara
vid förhör med lösdrivare. Då förslaget utginge från att statsunderstödda
hjälporganisationer skulle finnas, kunde de medel, som eventuellt borde anslås
till de kommunala ombuden, i stället användas för att möjliggöra anställande
i orterna av ombud för hjälporganisationer. Med kännedom om de kommunala
organens hittillsvarande obenägenhet att träda hjälpande emellan, då så
ifrågasattes i lösdrivarmål, holle länsstyrelsen före, att de kommunala ombuden
endast skulle komma att spela rollen av förhörsvittnen, då däremot
hjälporganisationernas representanter hade stora möjligheter att bringa hjälp.

Jämtlands läns landsting yttrar, att landstinget icke hade sig bekant, att
inom länet missnöje rådde med det sätt, varpå förhören med lösdrivare hiintills
ensamt genom polismyndigheternas försorg handlagts, och att landstinget
befarade, att bestämmelsen örn att kommunal bisittare vid varje förhör
skulle tillkallas måste förorsaka dröjsmål och andra olägenheter utan
motsvarande nytta, varför landstinget uttalade sin tveksamhet örn gagnet av
att stadgandena örn kommunala bisittare kvarstode.

_ Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört, att de sakkunniga
icke hade kunnat framföra något bärande skäl för den ordningen, att
förhörsmyndighet skulle utgöras av, förutom vederbörande polismyndighet, ett
kommunalt ombud. Detta ombud, till äventyrs kvinna, komme att i strid
med ali tradition ingripa på ett område, som vore förbehållet statens politirättsliga
organ, och i allmänhet inrikta sig mera på lösdrivarens tillrättaförande
än åtgärder till skydd för samhället. Det kunde nämligen icke förnekas,
att personer, predestinerade till dylikt uppdrag, läte humanitära synpunkter
dominera och bortsåge från den rättvisa, som borde få tillgodonjutas
av den förfördelade samhällsmedlemmen. Ett sådant ombud skulle endast i
undantagsfall kunna beakta vad som vore förenligt med krav på god ordning.
Reservation mot polismyndighetens beslut komme att särskilt i mål som dessa,
vari man helt naturligt ej alltid kunde räkna med domstolsbevisning, vara till
stor olägenhet för en framgångsrik kamp mot det landskadliga lösdriveriet.
Vid behandling i länsstyrelsen av fråga örn lösdrivares intagande å arbetsanstalt
skulle lätt — hur samvetsgrant en förhörsledare än förfarit och vilka
vägande skäl för internering han än åvägabragt — värdet av utredningen
kunna förringas, i synnerhet som denna då hänförde sig till en bakomliggande
tidpunkt och mera besvärande omständigheter. En annan sak, som ej tillräckligt
. beaktats, vore svårigheten att samma dag en lösdrivare anhållits
komma_i förbindelse med ombudet. För det fall så ej skulle låta sig göra,
borde till undvikande av både tidsutdräkt och kostnader annan myndig person
i stället få inkallas. I den av chefen för socialdepartementet fastställda
normalinstruktionen för polispersonal stadgades i 8 § bl. a., att vid förhör
med anhallen person ojävigt vittne skulle vara tillstädes. Annan ordning kunde
enligt föreningens åsikt icke vara erforderlig vid förhör med lösdrivare.

Föreningen Sveriges stadsfiskare bär anfört, att förslaget örn kommunalt
ombud såsom bisittare hos förhörsmyndigheten för visso vore till ingen som
helst nytta, snarare tvärtom. Det skulle blott vålla onödig omgång och tidsspillan
samt mången gång orsaka onödig utsträckning av tiden för anhållen
persons kvarhallande hos polismyndigheten eller förhörsmyndigheten. Att
göra förhörs hällande med anhallen person beroende av möjligheten att icke
när som helst hava tillgång till kommunalt ombud vore synnerligen olämpligt.
Alltför stora praktiska svårigheter skulle möta. Örn samma dag å olika
tider anhållanden skett, skulle polismyndigheten vara beroende av att upp -

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

207

repade gånger tillkalla och invänta kommunalombud, till besvär för såväl
detta som polismyndigheten. Förslaget örn kommunalt ombuds och hjälporganisationsombuds
i allmänhet obligatoriska närvaro vid förhör med för lösdriveri
anhållen person avstyrktes bestämt. Vittne funnes ju ändock på grund
av polisinstruktionens föreskrifter närvarande vid varje förhör. Däremot syntes
lämpligt, att polismyndighet hade befogenhet eller skyldighet att till kommunalombud,
hjälporganisation eller arbetsförmedlingsanstalt hänskjuta fråga
örn arbetsanskaffning m. m., då så kunde ifrågakomma.

I förslaget (3 §) har stadgats möjlighet för stad och större kommun på
landet att med Kungl. Maj:ts tillstånd, där sådan anordning anses kunna på
betryggande sätt genomföras, i viss omfattning få på förhörsmyndighet ankommande
åligganden överflyttade på kommunal myndighet.

Häremot hava gensagor gjorts i åtskilliga yttranden.

Fångvårdsstyrelsen anför, att styrelsen funne den föreslagna anordningen,
att åt kommunal myndighet kunde uppdragas att i viss omfattning utföra på
förhörsmyndighet ankommande åligganden, vara ägnad att i betänklig grad
rubba den enhetlighet i organisationen, som torde vara av största vikt. Bestämmelsen
syntes därför böra utgå ur förslaget.

Enahanda uttalande göres av styrelsen för svenska sky dds förbundet.

Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av att på förhörsmyndigheten
ankommande uppgifter eventuellt skulle kunna överflyttas å annan
kommunal myndighet. Antagligt vore, att, örn en sådan föreskrift lände till
efterrättelse, åtminstone i de större städerna en ny kommunal nämnd komme
att tillskapas för ändamålet och att härigenom en ökad splittring i kommunalförvaltningen
skulle inträda.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att såvitt länsstyrelsen kunnat
finna tillräckliga skäl icke vore förebragta för berörda anordning och några
särskilda fördelar av densamma torde enligt länsstyrelsens åsikt knappast vara
att vinna. Hänsynen till lösdrivama syntes icke böra drivas så långt, att
man droge sig för att låta dessa förhöras av offentlig myndighet. Dessutom
och i betraktande särskilt av den ofta hårfina gränsen mellan lösdriveri och
rent kriminella handlingar syntes det för polismyndigheterna vara en fördel
samt underlätta deras arbete för ordningens upprätthållande och brottets
upptäckande, örn de redan på ett tidigt stadium erhölle en mera ingående
kännedom örn lösdrivarna och deras förehavanden.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att av ifrågavarande anordning i sak
ej syntes vara mycket att vinna; snarare kunde befaras, att bestämmelsen kunde
giva upphov till kompetenskonflikter mellan polismyndigheten och det sålunda
tillskapade kommunala organet, konflikter, som kunde bliva till obehag
för myndigheterna och till skada för den, som vore föremål för ingripandet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig hysa tvivel örn lämpligheten
att över huvud medgiva kommunal myndighet att övertaga förhörsmyndighets
uppgifter, helst som förslaget byggde på polismyndighets medverkan
redan vid första handläggningen av lösdrivarärenden.

Stadsfullmäktige i Göteborg anföra, att vissa betänkligheter torde kunna
resas mot att å kommunal myndighet överflytta förhörsmyndighetens befogenheter
och uppgifter. Bland de redan befintliga kommunala myndigheterna
torde man till och mod i de större städerna förgäves söka någon, som i allt
lämpade sig för handhavandet av de uppgifter, varom här vore fråga, och i
en stads med Göteborgs starkt utvecklade decentralisation i den kommunala
förvaltningen torde det bjuda emot att för ändamålet tillskapa ytterligare en
kommunal myndighet.

Kommunalt
''/ryan såsom
förhörsmyndighet
i
större
kommuner.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

Tillämplighetsområdet
för
sedeslöshetslagen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att länsstyrelsen icke kunde finna lämpligt,
att förhörsmyndighet skulle utgöras av allenast kommunal myndighet.
Polismyndigheten vore otvivelaktigt bäst ägnad att hålla tillsyn över lösdriveriet
och vidtaga erforderliga åtgärder däremot. Det kunde icke förutsättas,
att en kommunal myndighet skulle äga. tid och möjlighet att i erforderlig
mån fullgöra dylik uppsikt, och polismyndighetens erfarenhet i detta hänseende
torde icke kunna undvaras. Bestämmelsen torde därför böra helt utgå.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet håller före, att
förhörsmyndigheter, bestående av vederbörande polismyndighet såsom förhörsledare
jämte ett kommunalt ombud såsom bisittare, utan undantag borde fungera
i samtliga kommuner. Man erhölle härigenom enhetlighet i organisationen
och undveke splittring av den lokala verksamheten, varjämte garanti vunnes
för jämnare tillämpning av lagen å olika orter. För övrigt torde den nu ifrågasatta
anordningen komma till ringa användning, enär den kommun, som
uppdroge åt kommunal myndighet att fungera såsom förhörsmyndighet, därigenom
ådroge sig kostnader, som annars folie på statsverket och — eventuellt
— landstinget.

Styrelsen för svenska stadsförbundet yttrar, att det visserligen läte säga
sig, att i de större städerna lämpliga personer funnes för de tilltänkta speciella
förhörsmyndigheterna. Men man skulle helt visst också kunna vända
på saken och säga, att i de större städerna, där en bättre utbildad polismyndighet
funnes, särskild förhörsmjmdighet krävdes bra mycket mindre än i
trakter på landsbygden, där polismyndigheten icke fått samma utbildning och
erfarenhet. Då den särskilda förhörsmyndigheten icke vore tänkt som obligatorisk
utan beroende på kommunernas eget initiativ, funnes visserligen från
kommunal synpunkt inga invändningar att göra mot lagförslaget i denna del,
men ur synpunkten av lagstiftningens effektivitet torde undantaget från reglerna
om förhörsmyndigheten knappast vara önskvärt.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund uttalar, att då frågan örn
koncentration av kommunernas sociala arbete på ett mindre antal olika myndigheter
för närvarande vöre aktuell, det enligt styrelsens förmenande vöre
olämpligt att inrätta ytterligare en — låt vara endast fakultativ — myndighet
med social uppgift; i förekommande fall borde därför ifrågavarande
kommunala bestyr anförtros åt någon redan befintlig kommunal myndighet,
av närliggande skäl väl då närmast fattigvårdsstyrelsen.

2. Ät sedeslöst leverne hemfallna personer.

Beträffande tillämplighetsoynradet för den föreslagna lagen örn åtgärder
mot sedeslöst leverne av samhälls sk adli g art hava anmärkningar framställts
i flera av yttrandena.

Salunda ifrågasätter länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län lämpligheten
av att inordna manliga prostituerade under denna lag. Dessa torde så
gott som undantagslöst tillhöra den kategori, som förvärvade sitt uppehälle
genom brott. Därest möjlighet icke förelåge att straffrättsligt beivra deras
iörbrytelser, syntes de böra behandlas såsom vanliga lösdrivare, örn förutsättningar
därför eljest förelåge. Genom de sakkunnigas förslag skulle för övrigt
edit för ofta uppkomma de kompetenskonflikter mellan skyddsnämnder, å ena
sidan, och polismyndighet eller förhörsmyndighet, å den andra, som även de
sakkunniga ansåge angeläget undvika.

Även styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö framhåller, att
det vore tveksamt, huruvida enligt förslaget manliga prostituerade och side -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

209

Hörer skulle behandlas enligt bestämmelserna om åtgärder mot lösdriveri
eller mot sedeslöst leverne.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anför, att han icke kunde
finna det lämpligt, att, såvitt anginge personer ovan myndighetsåldern, de
s. k. halvyrkesprostituerade uteslutits. Dessa utövade ofta ett minst lika skadligt
inflytande på de unga som de helyrkesprostituerade, och det vore förvisso
ägnat att göra hela denna lagstiftning ganska illusorisk, örn man uteslö
te dem. Även av en annan anledning vore ett ingripande mot ifrågavarande
personer befogat. I hela denna lagstiftnings anda läge oförtydbart, att
ett ingripande skulle ske så tidigt, att ett gynnsamt resultat kunde väntas
bliva uppnått. Och det sade sig självt, att det skulle förefinnas större möjligheter
till återinpassning i samhället för dessa personer än beträffande dem,
som redan sjunkit så djupt, att de gjorde skäl för benämningen helyrkesprostituerade.

iStyrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har uttalat, att
enligt den föreslagna lagen ingripande kunde ej ske exempelvis mot en kvinna,
som hade ordnat arbete, men som vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga
och lösa förbindelser samt förledde ungdom under 21 år till otukt,
störde anständigheten genom uppfordran till otukt eller ock genom sitt
leverne verkade grovt störande. Enligt den föreslagna lagen kunde ingripande
ej heller ske exempelvis mot en man, som på grund av sina ekonomiska resurser
»försörjer sig på hederligt sätt» men vore hemfallen åt otuktigt leverne
och förledde ungdom under 21 år till otukt etc. Det förefölle förbundet, som
om de sakkunniga -— i sin strävan att begränsa området för ett ingripande
enligt lagen — i fråga örn vuxna personer ej kunnat undvika att föreslå bestämmelser,
som medförde vissa egendomliga och för rättsmedvetandet mindre
tilltalande konsekvenser. Grundorsaken härtill torde vara, att de sakkunniga
fäst en alltför stor vikt vid den rent ekonomiska »parasitismen», varav följden
blivit, att personer, som i sexuellt avseende vore i hög grad förfallna och
genom sitt lösaktiga levnadssätt sprede fördärv i vida kretsar, ej berördes
av lagen, därför att de i ekonomiskt avseende stöde på egna fötter. Man
måste skänka beaktande åt deras mening, vilka holle före, att lagförslagets
bestämmelser med dess nyss berörda konsekvenser försvårade åstadkommandet
av en mera ansvarsfylld uppfattning av det sexuella förhållandet mellan man
och kvinna. I fråga örn åtgärderna mot otuktigt leverne hos personer, som
fyllt 21 år syntes det förbundet, som om förslaget — givetvis frånsett behandlingen
av de omhändertagna — i jämförelse med gällande lösdrivarlag icke i
sak erbjöde några egentliga fördelar.

Det har ifrågasatts, att ett ingripande mot sexuell vanart hos ungdomen
även ovan åldersgränsen 18 år borde ske på det sättet, att man genom att utvidga
barnavårdslagens tillämplighetsområde till att omfatta jämväl Ungdom
i åldern 18—21 år kunde tillämpa denna lags bestämmelser.

En sådan ordning har förordats i vissa yttranden.

Stadsfullmäktige i Stockholm hava anfört, att med hänsyn till hjälpåtgärdernas
stora betydelse övervägande skäl syntes tala för att i fråga örn åtgärder
mot sedeslöst leverne barnavårdsnämndens verksamhet (för övervakning
och i fall av behov anordnande av skyddsuppf ostron) utsträcktes att omfatta
ungdom intill 21, eventuellt 20 år, och att sålunda ungdom intill denna ålder
undantoges från dea särskilda behandling, som i den ifrågavarande lagstiftningen
förutsattes. Stadsfullmäktige ansågo även kunna ifrågasättas, örn ej
åldersgränsen i lagförslaget angående lösdriveri borde höjas och åt barnavårds Bihang

till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 208 haft. (Nr 240.) 14

210

Kungl. Maj:ts proposition nr ZJjO.

nämnderna överlämnas att omhändertaga ungdom under ovan nämnd ålder, som
gjorde sig förfallen till lösdriveri.

Huruvida, vid bifall till den förordade utvidgningen av barnavårdsnämndens
verksamhet, en särskild lagstiftning rörande åtgärder mot sedeslöst leverne
kunde anses behövlig eller lämplig, syntes i hög grad tveksamt. Det
vore angeläget, att en eventuell lagstiftning i varje fall inskränktes till fall
av sedeslöst leverne, av uppenbart samhällsskadlig art.

Länsstyrelsen i Älsvborgs län yttrar, att vad anginge ungdomens förande
av ett sedeslöst liv ingen tvekan förelåge om att icke även samhällets tvångsmakt
borde utnyttjas för att motverka dessa företeelser. Lämpligheten av att
tillskapa en särskild lag och en särskild organisation för dem, som förde ett
sedeslöst liv mellan 18 och 21 år, då det funnes både lag och organisation för
dem, som vore under 18 år, kunde emellertid starkt ifrågasättas. Länsstyrelsen
delade deras mening, som ansåge, att ungdomsosedlighetens bekämpande,
även då det gällde ungdom mellan 18 och 21 år, borde ske enligt barnavårdslagen
eller i anknytning till denna lag.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har tillstyrkt, att
åtgärder mot personer ovan myndighetsåldern, som hemfallit åt sedeslöst leverne,
gjordes till föremål för särskild lagstiftning. Beträffande sexuell vanart
hos ungdomen har styrelsen yttrat, att enligt styrelsens mening starka skäl
talade för, att barnavårdsnämnderna ombildades till barnavårds- och ungdomsvårdsnämnder
och att deras verksamhet komme att omfatta jämväl ungdom
i åren 18—21 år, som hemfallit åt sedeslöst leverne. Ur principiell synpunkt
och med hänsyn till de ungas välfärd borde man därför slå in på en
sådan väg och helt avskilja denna ungdomsgrupp från nu ifrågavarande lagstiftning.

Två ledamöter av nämnda styrelse, kyrkoherde H. Isberg och fru Olivia
Nordgren, hava avgivit särskilda yttranden.

Kyrkoherde Isberg har därvid ytterligare understrukit och utvecklat vikten
av att barnavårdslagen gjordes tillämplig jämväl å ungdom i åldern 18—21
år, som hemfallit åt sedeslöst leverne.

Fru Nordgren har även betonat vikten av en sådan utvidgning av bamavårdslagen
samt tillika ansett, att särskild lagstiftning å förevarande område
icke borde ske beträffande personer ovan myndighetsåldern.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att för ungdomens skyddande,
särskilt mot sedeslöst leverne, barnavårdslagen lämnade möjligheter till samhälleligt
ingripande, i vad avsåge ungdom under 18 år, och en utsträckning av
barnavårdslagens bestämmelser i ämnet till att avse personer intill 20 år ansåge
länsstyrelsen ej behöva anses alldeles utesluten, då redan enligt nuvarande
bestämmelser vanartad ungdom kunde kvarhållas å uppfostringsanstalt
till 21 år, ehuru omhändertagandet måste hava skett, innan vederbörande fyllt
18 år. Beteckningarna barnavårdslag och barnavårdsnämnd torde i så fall
kunna utbytas mot uttryck, som utmärkte, att även ungdom inbegrepes i
lagens tillämpningsområde, varigenom eventuella betänkligheter mot en utsträckning
av lagens verkningsområde bleve undanröjda. Det torde ej heller
vara svårare för barnavårdsnämnd än för fattigvårdsstyrelse eller den ifrågasatta
skyddsnämnden att omhänderhava befattningen med åtgärder mot
sexuellt vanartad ungdom; huvudsaken vore, att lämpliga personer funnes att
tillgå. Visserligen kunde tvekan råda, huruvida samhällets uppfostrande
verksamhet borde sträcka sig så långt som till dess vederbörande fyllt 21 år.
För övrigt ansåge länsstyrelsen, att för omhändertagande och tillrättaförande
i allmänhet av personer, varom här vore fråga, den frivilliga hjälpverksamheten
vore av allra största betydelse.

Södermanlands läns landsting förmenar, att de hjälpåtgärder, som kunde

Kungl. Haj:ts proposition nr 240.

211

vara befogade för att biträda ungdomens under 21 år återförande till ett samhällsnyttigt
liv, lämpligen borde kunna anförtros åt redan nu befintliga barnavårdsnämnder
— då kallade barnavårds- och ungdomsnämnder •—- med utökad
befogenhet, och att ett nytt kommunalt organ sålunda härför näppeligen
vore att tillstyrka.

Norrbottens läns landsting förordar barnavårdslagens tillämplighet i avseende
å ungdom intill myndighetsåldern.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört, att
i avseende på frågan, huruvida staten över huvud taget genom lagstiftningsåtgärder
vore i stånd att i väsentlig mån inskränka prostitutionen, meningarna
ginge starkt isär och att olika synpunkter beträffande detta spörsmål hade
gjort sig gällande även inom förbundets styrelse. Förslaget till lag örn åtgärder
mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art hade emellertid flera förtjänster.
Förbundet ville i detta avseende särskilt framhålla strävan att, så
långt möjligt vore, individualisera behandlingen av de omhändertagna samt
den framträdande plats, som ägnades åt vederbörandes tillrättaförande genom
skilda slag av hjälpåtgärder. Beträffande åtgärderna i fråga om ungdom
mellan 18 och 21 år hade förbundet icke någon erinran att göra.

I särskilt yttrande har f. d. provinsialläkaren G. Stéenhoff föreslagit, att
förbundet måtte uttala sig för,

att lagförslaget i fråga icke må antagas,

att all lagstiftning i frågor rörande den sexuella moralen måste i första
hand avse full likställighet mellan könen,

att vederhäftiga föreningar m. fl., vilka vilja arbeta för i sedligt hänseende
vilsegåendes tillrättaförande, måtte av stat resp. kommun kraftigt understödjas,
samt

att det trängande behovet av en ordnad undervisnings- och upplysningsverksamhet
rörande sexualhygienen måtte med snaraste tillgodoses.

Vidare har inom styrelsen barnavårdsdirektör B. Löfving anmält avvikande
mening i fråga om den föreslagna lagstiftningens tillämplighet å ungdom,
som hemfallit åt sedeslöst leverne, samt i särskilt yttrande uttalat, att hjälpåtgärderna
beträffande de unga alltid tillika hade karaktär av uppfostringsåtgärder,
och att barnavårdsnämnden vore samhällets organ för tillgodoseende
av de ungas anspråk på och behov av uppfostran. Med hänsyn till den utomordentligt
stora olikhet i utveckling, som ungdom ofta företedde, borde därför
en ung person, som visserligen fyllt 18 år men ännu syntes vara mottaglig
för uppfostran, kunna bliva föremål för barnavårdsnämndens ingripande.
De skäl, som de sakkunniga anfört emot en dylik utvidgning av barnavårdslagens
tillämplighetsområde, förefölle ej övertygande. Det bleve säkerligen
ej lättare för någon annan myndighet »att bemästra svårigheterna». Barnavårdsnämndens
benämning kunde i samband med utvidgningen omändras till
barnavårds- och ungdomsskyddsnämnd. Enligt den nya tyska barnavårdslagen
(Reichsjugendwohlfahrtsgesetz) kunde skyddsuppfostran anordnas upp
till 20 år. Därest man ej ville höja den åldersgräns, då skyddsuppfostran enligt
den svenska lagen senast skulle upphöra eller 21 år, vilken för övrigt vore
densamma i den tyska lagen, kunde man inskränka sig till 18—20-åringarna.
Även en ettårig vistelse i ett skyddshem kunde, enligt vad erfarenheten visade,
medföra gott resultat.

Styrelsen för Fredrika-Br emer förbundet anför, att under diskussion inom
föreningen örn lagförslaget hade lämpligheten av att inrätta en ny kommunal
myndighet, skyddsnämnden, ifrågasatts. Därest från lagens tillämplighetsområde
skulle komma att undantagas personer över 21 år, torde det böra överlämnas
åt barnavårdsnämnd att enligt den nu föreslagna lagens bestämmelser
taga hand om all ungdom, även den mellan 18 och 21 år. Därigenom

212

Kungl. Majlis proposition nr 240.

skulle kontinuiteten i verksamheten befordras, då det kunde antagas, att ett
flertal av dem, som behövde omhändertagas i denna ålder, redan tidigare
varit föremål för denna nämnds åtgärder. Skulle däremot lagförslaget antagas
att gälla Jämväl för personer över 21 år, ville styrelsen förorda inrättandet
av den föreslagna särskilda nämnden. Styrelsen ville emellertid ifrågasätta,
huruvida icke under sådant förhållande, särskilt med hänsyn till bevarande
av kontinuiteten i arbetet, det vore lämpligt, att befattning med sedligt
vanartad ungdom över 16 år överfördes till skyddsnämnderna, där sådana
komme att inrättas. Givetvis borde barnavårdslagens bestämmelser det
oaktat gälla beträffande ungdom mellan 16 och 18 år.

Tre reservanter inom sistnämnda styrelse, doktor Karolina Widerström, redaktrisen
Ellen Kleman och fröken Gerda Martin, hava uttalat, att från behandling
medelst sådana åtgärder, som innefattades i förevarande förslag, givet
borde undantagas personer över 21 år, ävensom att samma nämnd, åt vilken
redan nu anförtrotts omhändertagandet av vanartad ungdom upp till 18 år,
i vissa fall ända till 21 år, nämligen barnavårdsnämnden, borde få i uppdrag
att upp till 21 år taga hand om den ungdom, som i sexuellt hänseende råkat
på avvägar, detta allt såväl för kontinuitetens i arbetet skull som av hänsyn till
skyddslingarna.

Vad angår den föreslagna skyddsnämnden hava i yttrandena olika meningar
framkommit.

Överståthållarämbetet har anfört, att ämbetet hyste tveksamhet mot tillskapandet
av nya kommunala institutioner. Ämbetet behjärtade väl de skäl,
som föranlett de sakkunniga att från polismyndigheten skilja de förberedande
åtgärderna vid fall av sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, och någon
ändring härutinnan saknade Överståthållarämbetet i likhet med polismästaren
anledning ifrågasätta. Å andra sidan måste dock beaktas den rådande allmänna
strävan att centralisera kommunernas sociala förvaltning, en strävan,
vilken icke kunde undgå att motverkas genom ett bifall till förslaget i oförändrat
skick. Även de sakkunniga hade uttalat en till synes väl befogad tvekan
i detta avseende, men hade dock såsom sin uppfattning framhållit, att
ett tillskapande av en särskild skyddsnämnd åtminstone i de större samhällena
för närvarande vore den enda till buds stående utvägen, som kunde bereda
trygghet för dessa ärendens ändamålsenliga behandling. Det syntes dock
Överståthållarämbetet kunna sättas i fråga, örn icke bland redan befintliga
kommunala organ fannes sådana, åt vilka ifrågavarande verksamhet lämpligen
kunde uppdragas. Vad särskilt anginge personer under 21 års ålder
torde barnavårdsnämnden äga särskilda förutsättningar för deras behandling
i förevarande hänseende. En del av det klientel, som här avsåges, hade
säkerligen redan förut varit föremål för barnavårdsnämndens åtgöranden.
Beträffande övriga omyndiga torde åter samhällets ingripande ofta få karaktären
av uppfos.tringsåtgärder i ena eller andra riktningen, det vill säga åtgärder,
väsentligt likartade med dem, vilka för närvarande ankomme å barnavårdsnämnderna
beträffande dem redan nu anförtrott klientel. I fråga örn personer
över 21; års ålder kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke de förberedande
hjälpåtgärderna — såsom redan nu för mindre kommuner föreslagits
— kunde anförtros åt fattigvårdsstyrelsen. I händelse en dylik fördelning
av hithörande uppgifter skulle komma till stånd, måste dock naturligen förutsättas
dels en ändrad benämning av sistberörda två kommunala organ, angivande
deras vidgade verksamhetsområden, och dels ett intimt samarbete dem
emellan.

Stockholms läns landsting yttrar, att barnavårdsnämnden bättre än fattigvårdsstyrelsen
syntes skickad att handlägga ärenden rörande sedeslöst lever -

Kungl. Majlis proposition nr ZhO.

213

ne av samhällsskadlig art. Dels torde barnavårdsnämndens sammansättning
lämna större garanti för sakkunskap vid behandling av hithörande ärenden
dels ock torde de personer, som komme i kontakt med här ifrågavarande lagstiftning,
i många fall tidigare varit föremål för behandling av barnavårdsnämnden.

För barnavårdsnämndens övertagande av de uppgifter, som enligt förslaget
skulle tillkomma skyddsnämnden, uttala sig också Hallands och Västmanlands
läns landsting. Hallands läns landsting framhåller tillika, att i kommun,
där barnavårdsnämnd ej finnes, berörda åligganden borde fullgöras av
den kommunala myndighet, som av kommunen därtill utsåges.

Styrelsen för diakonissanstalten Samariterhemmet uttalar, att det kunde
allvarligt ifrågasättas, om den föreslagna skyddsnämnden borde fastslås i
lagen eller om icke de uppgifter, som skulle påvila densamma, borde överlämnas
åt barnavårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen;

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att särskilt enär åtgärder enligt förevarande
bestämmelser avsåges att vara lika tillämpliga såväl på ynglingar och
män som på kvinnor, syntes det tvivelaktigt, huruvida, såsom regel, en vald
skyddsnämnd kunde ersätta polismyndigheten, vilken ju även kunde biträdas
av valda ombud.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att de för befattning med dem, som
beträtts med sedeslöst leverne, föreslagna skyddsnämnderna syntes vara av
en över hövan tungrodd beskaffenhet. Länsstyrelsen ansåge för övrigt omotiverat,
att särskilda myndigheter tillsattes för detta ändamål. Bestämmelser
saknades om huru skulle förfaras med den, som gjort sig skyldig såvä)
till sedeslöst leverne som lösdriveri i övrigt. Länsstyrelsen föresloge för den
skull samt för undvikande av kompetenstvister, att inom en kommun samma
förhörsmyndighet skulle taga befattning med alla inom lagens ram fallande
ärenden.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att det lämpligaste under nuvarande
förhållanden torde vara, att fattigvårdsstyrelsen för ändamålet förstärktes
med en ledamot från barnavårdsnämnden, en från hälsovårdsnämnden och
en från nykterhetsnämnden eller Ock att, i anslutning till 1926 års förslag,
ett särskilt hjälputskott utsåges av dessa fyra nämnder.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har beträffande skyddsnämnden anfört,
att vore exempelvis de högkyrkliga, de frikyrkliga eller industriarbetarna de
dominerande inom en kommun, torde detta förhållande giva sitt uttryck i sammansättningen
av skyddsnämnd och fattigvårdsstyrelsen, och det vore icke
svårt att föreställa sig, att inom skyddsnämnder och fattigvårdsstyrelsen ganska
olika uppfattningar om vad som borde förstås med att vara hemfallen åt i
lagförslaget avsett sedeslöst leverne. Å ena sidan funnes till ä,ventyrs en trångbröstad
syn på saken med ty åtföljande drakonisk tillämpning av lagen och
trakasserier, å andra sidan ett seende genom fingrarna med åtföljande släpphänthet
och bagatelliserande av förseelserna. Liksom beträffande lösdrivarna
holle länsstyrelsen före, att även då det gällde personer, sorn förde ett sedeslöst
leverne, organisationen av den myndighet, som hade den viktigaste uppgiften
i fråga örn tillrättaförandet, icke vore tillfredsställande och att fara förelåge
att den nya lagstiftningens bärande idé äventyrades, om lagens tillämpning
lades i händerna på detta otal förhörsmyndigheter, skyddsnämnder och
fattigvårdsstyrelser. En centralisation i detta avseende syntes länsstyrelsen
ofrånkomlig, örn de förhoppningar örn förbättringar i de sociala missförhållandena,
lösdriveri och prostitution och därmed sammanhängande företeelser,
som den nya lagstiftningen ställde i utsikt, skulle infrias.

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-hO.

K fälpåtgåraer.

3. Erinringar beträffande förslagets allmänna principer
i övrigt.

I ett stort antal yttranden (fångvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs,
Värmlands, örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län,
stadsfullmäktige i Hälsingborg, Västmanlands läns landsting, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö,
styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, styrelsen för
svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska skyddsförbundet, styrelsen för
föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen Sveriges stadsfiskaler) hava
erinringar framställts i anledning av bestämmelserna rörande sättet för medverkan
från myndigheternas sida vid ingripande medelst hjälpåtgärder före
vidtagande av tvångsåtgärder samt mot de därmed sammanhängande föreskrifterna.
Härvid hava framhållits de svårigheter, som särskilt under nu rådande
förhållanden å arbetsmarknaden äro förbundna med anskaffande av arbete åt
i förslaget avsedda personer, samt angelägenheten av att genom statens försorg
åtgärder vidtagas för beredande av sådant arbete. Vidare hava yppats
betänkligheter rörande möjligheten att i förekommande fall bereda husrum och
uppehälle åt person, som gjorts till föremål för undersökning.

Rörande de föreslagna hjälpåtgärderna anför fångvårdsstyrelsen följande:

»Det är ^givetvis av största värde att — såsom de sakkunniga gjort -— införa
hjälpåtgärder såsom ett obligatoriskt led i behandlingen. Erfarenheten
rörande det klientel, varom här är fråga, visar, att förhörsmyndigheten måste
hava till sitt förfogande i första hand vissa arbetsanordningar, genom vilka
den omhändertagnes arbetsvillighet kan prövas. Med hänsyn till den omhändertagnes
asocialitet är det ofta i hög grad olämpligt att anställa honom hos
en vanlig arbetsgivare. I många andra fall, där ovannämnda hinder ej direkt
gör sig gällande, är det på grund av rådande arbetslöshet omöjligt att bereda
lämpligt arbete. Och dock kvarstår såsom något ovillkorligt, att den omhändertagne
skall bliva i tillfälle att visa, huruvida han vill ägna sig åt ordnat
arbete eller ej. Utan att särskilda, ganska omfattande arbetsanordningar organiseras
i skilda orter av vårt land torde förhörsmyndighetema och hjälporganisationerna
ej vara rustade att fullgöra de ej minst ur prövnings- eller gallringssynpunkt
utomordentligt viktiga hjälpåtgärderna. För att dessa åtgärder
ej skola stanna vid mer eller mindre fruktlösa försök, synes det styrelsen
nödvändigt, att åtminstone inom varje län en eller helst ett par arbetsgårdar
upprättas, dit respektive förhörsmyndigheter kunna vid behov sända den omhändertagne
för prövande av arbets villigheten eller för sysselsättning, intill
dess lämpligare arbete kan anskaffas. Förefintligheten av dylika (eller liknande)
anordningar torde i övrigt vara en förutsättning för genomförandet av
bestämmelsen, att förhörsmyndigheten och ombud för hjälporganisation skola,
om den anhållne lämnas på fri fot, i avvaktan på hjälpåtgärdemas vidtagande
bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av förelagt arbete. Att,
såsom de sakkunniga tänkt sig, fattigvårdsanstalten^ skulle kunna anlitas
för ordnande av. denna angelägenhet finner styrelsen sig icke kunna förorda.
T regel äro nämligen dessa anstalter ingalunda rustade för emottagande av de
ofta ganska svårhanterliga personer, det här kan vara fråga örn. Då hjälpåtgärderna
måste i realiteten betraktas ej blott såsom anvisad hjälp utan också
såsom medel att pröva vederbörandes arbetsvillighet, kunna de enskilda hjälp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k().

215

organisationernas ställning bliva ganska ömtålig. Får elen omhändertagne den
uppfattningen, att den av hjälporganisationen vidtagna hjälpåtgärden innebär
så att säga inkörsporten till den allmänna arbetsanstalten, kommer det vid
allt hjälparbete så utomordentligt viktiga förtroendet för den hjälpande att i
ej ringa grad riskeras och hjälporganisationen övergår till en fruktad institution,
som den hjälpbehövande nogsamt undviker. Jämväl med hänsyn härtill
synes det vara erforderligt att förfoga över tvenne slag av hjälpåtgärder,
av vilka det ena skulle användas i mera tvivelaktiga och svåra^fall samt bestå
i förhörsmyndighetens hänvisning av den omhändertagne till en sådan arbetsgård,
varom förut nämnts, och det andra skulle komma till användning i alla de
mera godartade fallen och bestå i hjälporganisationens beredande av arbetsanställning
eller annan hjälp åt den omhändertagne. Det förstnämnda slaget
skulle egentligen innebära endast ett prov, något som givetvis ej finge hindra,
att lämpligt arbete utanför arbetsgården skulle beredas vederbörande, därest
han visade sig vilja arbeta. En dylik uppdelning äv de förberedande åtgärderna
i prov- och hjälpåtgärder synes styrelsen än nödvändigare med hänsyn
därtill, att bland dem, vilka böra bliva föremål för åtgärd, kunna finnas i hög
grad asociala element. Även bland dessa, som för första gången anhållas, torde
nämligen finnas ej så få. som äro i hög grad asociala, men som tidigare lyckats
''klara sig’ undan anhållande för lösdriveri.»

Önskvärdheten av att särskilda arbetsgårdar upprättas framhålles även i
yttrandena av svenska skyddsförbundet och föreningen Sveriges stadsfiskal.

I avseende å de föreslagna hjälpåtgärderna i övrigt uttalar länsstyrelsen i
Uppsala län, att huruvida de åsyftade hjälpåtgärderna vöre möjliga och verksamma,
måste väsentligen bero därav, örn hjälporganisationer eller motsvarande
krafter funnes, som ville och kunde ingripa. I annat fall stannade det praktiskt
vid en varning, dock att den svåruppfyllda skyldigheten att bereda husrum
och uppehälle ålades förhörsmyndighet och hjälporganisations ombud.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att för att bestämmelserna, örn
hjälp med anskaffande av arbete skulle få någon större betydelse i praktiken
det syntes vara nödvändigt, att genom statens försorg anordnades arbetsföretag,
dit de anhållna vid behov kunde hänvisas.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det vara nödvändigt, att staten ställer till
förfogande arbetstillfällen antingen i arbetshem eller på annat lämpligt sätt.

Norrbottens läns landsting uttalar, att i fråga om hjälpåtgärdernas genomförande
och bekostande de kommunala organen i vida större utsträckning än
vad förslaget förutsatte måste kunna falla tillbaka på statligt stöd och ingripande,
därest lagen skulle kunna vinna avsedd effekt.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar, att det sade sig självt,
att tillgång till lämpliga arbeten skulle väsentligt underlätta åtgärderna för
lösdrivarnas tillrättaförande. De sakkunniga hyste ej större tilltro till statliga
arbetsföretag och förordade endast, att de skulle bliva förmål för försök.
örn man ej kunde komma längre, vore det nödvändigt att få till stånd
anstalter av öppen karaktär, där de kringvandrande kunde bereaas tillfälligt
arbete och visa sin arbetsvillighet. Förebilder till sådana hade man i Tyskland
i därvarande arbetarkolonier, vilka säkerligen väsentligt medverkat till minskning
av lösdriveriet därstädes. Det vore icke otänkbart, att den enskilda hjälpverksamheten
skulle kunna upprätta och sköta sådana enkelt hållna arbetarkolonier,
under förutsättning likväl att staten lämnade bidrag till deras upprättande
och drift. Därvid skulle man kunna utgå från samma system, som
under senare år med framgång tillämpats vid upprättandet av skyddshem för
svårt vanartade barn, d. v. s. att staten lämnade enskilda företag lån mot inteckning
i lämplig fastighet. De sakkunniga hade icke sysselsatt sig med denna
fråga, som dock med hänsyn till, att några hem av denna eller liknande
beskaffenhet för närvarande ej funnes, syntes vara mycket viktig. Av det an -

216

Kungl. Alaj:ts proposition nr 240.

förda torde framgå, att en effektiv lösdrivarbehandling måste förutsätta tillgång
till arbete, vare sig å statliga arbetsföretag eller å arbetsanstalter av
annan typ än de nuvarande tvångsarbetsanstaltema, oell att denna fråga måste
bliva föremål för ett mera djupgående övervägande, än som skett i det nu
föreliggande betänkandet. Beredandet av arbete vore a och o i lösdrivarbehandlingen.
Hela de sakkunnigas förslag svävade i luften, så länge icke en fullt
godtagbar plan för beredande av arbete förelåge.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar, att på det kommunala
ombudet ensamt borde ankomma beredandet av hjälpåtgärder. Det skulle
i synnerhet i större distrikt ej vara möjligt för landsfiskaler att därom besörja.

Jämväl föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att polismyndigheten
icke bör åläggas att obligatoriskt bliva platsanskaffare, då möjligheter härför
ofta saknas. Däremot borde polismyndighet hänvisa till hjälporganisation,
ombud eller arbetsförmedlingsanstalt. Men polismyndighet borde äga rätt att
omedelbart remittera anhållen till ifrågasatt arbetshem, varefter denne kunde
där bliva föremål för ytterligare hjälpåtgärder med arbetsanskaffning genom
hjälporganisationens försorg.

Statliga I förslaget har förutsatts, att s. k. hjälparbeten i de allmänna skogarna
tag^sasom s^u^e anordnas för personer, varom här är fråga. För arbetena skulle anhjälparbete.
våndas endast män. Då anordningen ansågs böra erhålla karaktär av experiment,
skulle början göras med allenast 50 platser. Kostnaden för statsverket
genom den ifrågasatta anordningen har beräknats till omkring 65,000
kronor.

över förslaget i denna del hava domänstyrelsen, statens arbetslöshetskommission
och skogssällskapet avgivit yttranden, därvid domänstyrelsen och
skogssällskapet lämnat detsamma utan erinran.

Statens arbetslöshetskommission anser däremot, att det kan ifrågasättas, om
det icke vore för snävt tilltaget med hjälparbeten för endast 50 man, oaktat
det endast vore fråga örn en försöksverksamhet. Det komme säkerligen att
stöta på stora svårigheter att i den öppna arbetsmarknaden bereda lösdrivarklientelet
arbete i nämnvärd utsträckning, och i stort sett syntes hänvisning till
hjälparbete vara det enda, som stöde till buds. Förmodligen bleve dessa arbeten
tämligen snart fyllda, varefter endast enstaka platser då och då komme
att finnas för hänvisning. Kommissionen föreställde sig, att det vore av betydelse
att alltid hava åtminstone 5 ä 10 platser tillgängliga. Vid en arbetsstyrka
på 50 man kunde man näppeligen vänta sig en så livlig omsättning, att nämnda
antal platser städse vore disponibelt. Det syntes böra övervägas, örn ej
hjälparbetena borde planeras för exempelvis omkring 100 man. Härför talade
även den synpunkten, att de erfarenheter och rön, som eftersträvades, utan
tvivel bleve rikligare och värdefullare vid en något ökad'' verksamhet. Därjämte
torde kostnaderna per individ ställa sig fördelaktigare med en högre arbetsstyrka
än med en lägre. Även andra, fördelar skulle vinnas härigenom. Man
kunde då tänka sig två arbetsföretag av sinsemellan olika typ, förslagsvis det
ena för skogliga och det andra för jordbruksarbeten. Arbetsplatserna kunde
förläggas den ena i sydliga Sverige och den andra något nordligare. Erfarenheten
från de statliga reservarbetena hade givit vid handen, att det vöre förenat
med stora svårigheter att norr om Kronobergs län bedriva exempelvis skogsdikningar
vintertid. I den man klientelet skulle kunna sysselsättas med skogsavverkning
under vintern, torde dock ingen olägenhet möta att utvälja en ganska
nordligt belägen förläggningsort. Genom två arbetsplatser i olika delar
av riket vunnes även den fördelen, att resekostnaderna skulle kunna väsentligt
nedbringas. Rörande valet av arbetsobjekt finge kommissionen framhålla, att.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

217

det icke syntes vara lämpligt att binda den blivande uppsiktsmyndigheten vid
några vissa uppdragsgivare eller vid några vissa slag av arbeten. Kommissionen
hade den erfarenheten, att det vore mycket värdefullt att härutinnan hava
fria händer. Det syntes vara tillräckligt nied ett direktiv om, att arbetena skulle
utväljas med hänsyn till deras nytta för stat, kommun, stiftelse eller dylikt.

Därjämte har länsstyrelsen i Västerbottens län anfört, att vad anginge frågan
örn anordnande av statliga hjälparbeten länsstyrelsen holle före, att sådana
borde anordnas efter mönstret av de samvetsömma värnpliktigas arbeten. För
att nedbringa kostnaderna och ekonomiskt utnyttja därå nedlagt kapital borde
frågan ordnas i samband med det aktuella spörsmålet örn bötesfångarnas arbeten.
Det måste nämligen anses uteslutet, att de nuvarande abderitiska förhållandena
på detta område kunde få fortfara, då bötesfångarnas antal år från år
stege i samma mån som förseelserna mot motorfordonsförordningen samt spritsmugglings-
och lönnbränningsbrotten ökades.

Mot förslaget örn statlig auktorisation av hjälporganisation hava erinringar
framställts i yttranden av länsstyrelsen i Uppsala län, styrelsen för svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska skyddsförbundet, styrelsen för
Fredrika-Bremerförbundet, Stockholms kyrkliga socialråd och föreningen Sveriges
stadsfiskaler.

Svenska skyddsförbundet har anfört, att särskilt nied hänsyn därtill, att
en auktorisering möjligen skulle kunna innebära viss fara för hjälparbetets
fria utveckling, ville förbundet föreslå, att bestämmelsen måtte helt utgå.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet framhåller, att det vore en styrka
hos enskild verksamhet, att den kunde bedrivas i fria former. Ett auktoriseririgsförfarande
medförde risk, att arbetet bundes inom alltför snäva gränser.

Beträffande förslaget om frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt hava anmärkningar
gjorts av länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands och Skaraborgs
län, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalter å Svartsjö och i Landskrona,
styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt svenska
skyddsförbundet.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att frivilligt ingående å allmän
arbetsanstalt icke torde komma till användning i någon större utsträckning,
varför mera betydande praktiska resultat av denna bestämmelse icke syntes
vara att förvänta. För det klientel, varom här vore fråga, vore det just arbetsolust,
som vore det särskilt utmärkande och som betingade samhällets ingripande.
Därest frivilligt ingående emellertid tillätes, borde enligt länsstyrelsens
mening minimitiden för kvarstannandet å anstalt höjas till ett år.
En kortare tid torde ej kunna beräknas medföra avsett resultat i fråga om den
intagne och skulle möjligen kunna locka till missbruk.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört, att sådant frivilligt ingående å
allmän arbetsanstalt, som medgivits kunna äga rum efter prövning från vederbörande
myndighets sida i varje förekommande fall. enligt länsstyrelsens mening
borde ske på obestämd tid och icke, såsom föreslagits, på bestämd tid.
För att uppmuntra till sådant frivilligt ingående syntes lämpligen kunna stadgas
befogenhet för anstaltens styrelse att medgiva utskrivning från anstalten
redan efter sex månader, om utskrivning mod hänsyn till den intagnes uppförande
å anstalten och förhållandena i övrigt funnes kunna ske.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona anmärker, att institutet
frivilligt ingående å anstalt tvivelsutan kunde få goda verkningar. Förutsättning
torde emellertid bland annat vara, att anstaltsvården vunne en fullt,
tidsenlig utformning, något som den ännu ej hade.

Statlig
auktorisation
av
hjälporganisation.

Frivilligt
ingående å
allmän
arbetsanstalt.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Poliskam- Enligt 16 § i gällande lösdrivarlag utövar poliskammare i städer, där sådan
”fattning'' ^nnes> i fråga örn lösdrivares behandling med viss inskränkning den myndigmed
lösdri- het, som enligt samma lag tillkommer länsstyrelse. Poliskammare finnes utom
varmal. [ Stockholm i ytterligare sju städer, nämligen Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg, Örebro, Eskilstuna och Karlskrona. Poliskammaren i Stockholm
intager gentemot poliskamrarna i övriga nämnda städer en undantagsställning,
i det att densamma utgör en avdelning av Överståthållarämbetet
och i fråga örn handläggning av mål rörande ådömande av tvångsarbete är att
jämställa med länsstyrelse.

I motsats till de båda föregående förslagen har i förevarande förslag den
i nu gällande lag förefintliga bestämmelsen om poliskammare ansetts böra helt
utgå.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i detta hänseende anfört, att
länsstyrelsen icke kunde dela de sakkunnigas mening, att poliskamrarna i rikets
större städer utom Stockholm icke borde betros att, såsom hittills, likställda
med länsstyrelserna handlägga lösdriveriärenden. Att poliskammaren
i Stockholm vore organiserad såsom en underavdelning av Överståthållarämbetet
torde icke i och för sig göra denna poliskammare ensam i riket skickad
att befatta sig med dylika ärenden. I varje fall vore länsstyrelsen av den
bestämda uppfattningen, att all anledning saknades att underkänna poliskammarens
i Göteborg kompetens på området. Att denna icke vore underlägsen
länsstyrelsens egen, torde för övrigt kunna utläsas av de siffror angående
handlagda ärenden, som av de sakkunniga i motiveringen framlagts,
och vilka angåve, att erfarenheten av lösdrivare och deras behandling vore
mångdubbelt rikare hos poliskammaren än hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen
trodde sig också kunna vitsorda, att lösdrivarärendena av poliskammaren i
Göteborg behandlades med den största omsorg. Härtill komme, att, såsom
också de sakkunniga medgivit, överflyttning av poliskammarens lösdriverimål
till länsstyrelsen skulle för denna innebära en högst avsevärd ökning av
arbetsbördan. Och varje dylik ökning, även om den motsvarades av personalökning
— något som i detta fall bleve ofrånkomligt — minskade givetvis
möjligheten att i någon större utsträckning anlita länsstyrelsens mera kvalificerade
arbetskrafter för lösdriverimålens handläggning. Länsstyrelsen finge
därför bestämt avstyrka den föreslagna överflyttningen, i vad den avsåge Göteborgs
poliskammare.

Offentlighet Beträffande förslaget örn offentlighet vid förhandlingarna hos länsstyrelsen
vid förhand- hava erinringar gjorts i flera yttranden.

lilan8stvre°S Sålunda har Överståthållarämbetet anfört, att polismästaren i Stockholm i
sen. 3''ttrande till Överståthållarämbetet såsom sin uppfattning uttalat, att offentlighet
vid dessa måls handläggning icke borde förekomma, men att anhöriga
med flera skulle få närvara samt därjämte förtroendevalda lekmän deltaga
såsom förhörsvittnen eller bisittare. Eattigvårdsnämnden föresloge däremot,
att förhandlingarna icke skulle vara offentliga i andra fall, än då den förhörde
själv så påkallade, men att anhöriga och andra, vilkas närvaro kunde
vara av betydelse, alltid skulle äga rätt att övervara förhöret. Vid bedömande
av frågan örn offentlighet eller icke vid dessa förhandlingar kunde uppenbarligen
olika var för sig berättigade synpunkter göras gällande. Hänsyn
måste tagas till önskvärdheten av att förhandlingsproceduren genom sin anordning
uteslöte varje misstanke beträffande opartiskheten i myndighetens
handläggning. Vidare måste dock beaktas, att offentligheten ofta för den förhörde
kunde innebära ett ökat lidande och därjämte -— vilket överståthållar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

5?19

ämbetet för sin del icke kunnat undgå att särskilt beakta •— måhända försvårade
den strävan att återföra vederbörande till ett samhällsnyttigt liv,
vilket dock vore lagstiftningens syfte. Ur anförda synpunkter syntes det,
som om polismästarens och fattigvårdsnämndens förslag vore att föredraga
framför vad de sakkunniga förordat. Närmast ville Överståthållarämbetet
ansluta sig till fattigvårdsnämndens uppfattning, därvid dock alltid måste
förutsättas att mål, som vore för anständigheten och sedligheten stötande, i
enlighet med gängse uppfattning skulle handläggas inför lyckta dörrar.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att offentligheten kunde förorsaka
den, som skulle förhöras, ett avsevärt lidande. Föreskrift om att kommunala
ombud, anhöriga och rättegångsombud ägde vara närvarande, borde
vara tillräckligt. Den anhållne borde därjämte hava rätt att påyrka full
offentlighet.

Liknande uttalande göres av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å
Svartsjö.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det syntes länsstyrelsen onödigt
att av uteslutande formella skäl som regel påbjuda offentlighet. Det enda åberopade
reella skälet, att offentlighet påbjödes i den anhållnes intresse, kunde
tillgodoses genom ett stadgande att förhöret skulle vara offentligt, där den
anhållne så begär det. Jämförelsen med andra rättsförhandlingar vore icke
användbar, enär det gällde ett administrativt förfarande. Snarast kunde en
jämförelse anställas med förhör inför länsstyrelsen enligt lagen om samhällets
barnavård. Svagheten i förslagets motivering bleve uppenbar, om man samtidigt
läste de sakkunnigas uttalande om nuvarande varning, att »den genom
det föreskrivna offentliggörandet fått karaktär av ett brännmärkande, som
direkt försvårar återgången till ett hederligt liv». Men varningen kungjordes
endast för de myndigheter, som övervakade lösdriveriet. Vidare borde framhållas,
att förhören hos de lokala förhörsmyndigheterna och skyddsnämndema
icke enligt förslaget skulle vara offentliga. Arbetsgivare vore icke särskilt
benägna att mottaga lösdrivare i sin tjänst. Ofta hade såsom skäl härför från
arbetsgivarhåll anförts, att övrig personal icke gärna arbetade samman med
dylika personer, så snart det bleve bekant, till vilken kategori de hörde. Därest
förhören skulle vara offentliga, bleve de med all säkerhet refererade i tidningspressen.
Det torde vara uppenbart, att i de flesta fall oövervinneliga svårigheter
skulle uppstå att bereda arbete åt en person, som ett par dagar dessförinnan
blivit genom pressen inom ett vidsträckt område omtalad som lösdrivare.
I fråga om de åt sedeslöst leverne hemfallna personerna finge därjämte
påpekas, att de sakkunniga å ena sidan varit så känsliga för offentlighetens
brännmärkning, att ett för allmänheten ej tillgängligt register icke
ansetts kunna innehålla för länsstyrelsen nödvändiga anteckningar örn tidigare
åtgärder, men å andra sidan fullständigt prisgivit dessa stackars människor
åt offentligheten genom tidningarna. Det vore sant, att länsstyrelsen
enligt förslaget skulle kunna förordna örn handläggning inför stängda dörrar,
men ett sådant förordnande torde ej kunna motiveras enbart med här anförda
allmänna reflexioner.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona anmärker, att det
syntes vara i den tilltalades intresse lämpligare, att förhandlingarna i regel
iigde rum inom stängda dörrar, såvida ej den tilltalade begärde, att förhandlingarna
skulle vara offentliga. Med den rätt till biträde, som tillkomme var
och en, torde någon risk för den tilltalade av ett hemligt förfarande ej förefinnas.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att av hänsyn till den i förvar
tagne förhandlingarna som regel icke torde böra vara offentliga, vilket
blott skulle befordra onödig och ibland skadlig nyfikenhet hos allmänheten.

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 24O.

Upprättan- Rörande det föreslagna centralregistret hava anmärkningar framställts i
de av ett olika avseenden.

centralregi- Länsstyrelsen i Östergötlands lån ifrågasätter, huruvida det icke skulle vara
lämpligt, att meddelanden till centralregistret lämnades rörande åtgärder, som
av skyddsnämnderna vidtoges, men att dylika meddelanden upptoges i en särskild,
mera konfidentiell avdelning av registret, och att upplysningar från
denna avdelning av registret skulle få meddelas till de skyddsnämnder, som
för fullgörande av sina arbetsuppgifter därav vore i behov samt, i den mån så
erfordrades, till länsstyrelserna och nedre justitierevisionen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att de sakkunniga vad beträffade
de personer, som bleve föremål för behandling enligt de föreslagna bestämmelserna
örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art, icke
funnit det vare sig av behovet påkallat eller lämpligt, att dessa personer upptoges
i det tillämnade centralregistret, såvitt rörde mot dem vidtagna hjälpåtgärder.
Vissa skäl syntes visserligen tala härför, men torde det icke vara
genomförbart med hänsyn till bestämmelserna uti lagförslaget örn behandling
vid iteration. Skyddsnämnderna kunde ju nämligen endast genom utdrag av centralregistret
erhålla tillförlitlig kännedom örn huruvida en viss person, i varje
fall inom andra kommuner, tidigare varit föremål för behandling, varom nu
vore fråga.

Länsstyrelsen i Blekinge län och styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler
hava avstyrkt upprättande av ett centralregister.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att för närvarande stöde polismyndigheterna
fullt tillräckliga upplysningar omedelbart till buds genom Polisunderrättelserna.
Därest den föreslagna ändringen härutinnan skulle genomföras,
komme det i vart fall att dröja flera dagar, innan de önskade upplysningarna
erhölles. Under tiden skulle förmodligen den felande sitta anhållen.
Huru han därunder skulle förvaras och på vilkens bekostnad detta skulle ske.
därom gåve förslaget ingen upplysning. I varje fall komme vederbörande att
i det yttersta draga sig för att vidtaga några åtgärder, och bara genom denna
formalitet komme lagens effektivitet helt säkert att i högsta grad minskas.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har anfört, att de sakkunniga
ansett, att meddelanden om lösdrivares behandling icke borde inflyta i
Polisunderrättelser, enär detta skulle i viss mån verka nedsättande för den det
gällde. Alltför stor hänsyn präglade detta uttalande. Förutom det att Polisunderrättelser
icke hade någon allmän spridning — ej ens fjärdingsmännen
finge denna publikation sig tillställd — bekymrade sig icke en lösdrivare
örn offentliggörandet och lede icke därav någon verklig skada. De nu brukliga
meddelandena om varnade eller till tvångsarbete dömda lösdrivare voro
för polisverksamheten av utomordentlig betydelse vid efterspanande av brottslingar.
.Då vid förhör med anhållen alltid i protokollet uppgåves signalement
och därjämte ofta toges fingeravtryck, vore det uppenbart, att detta kunde
leda till brottslingars ertappande. Komme dylika upplysningar icke vidare
till polismyndighetens kännedom genom Polisunderrättelser eller annat tryckalster,
skulle självfallet sådant lända till skada för rättssäkerheten. Av anförda
skäl kunde föreningen icke tillstyrka inrättandet av det föreslagna centralregistret,
varav följde, att föreningen även ansåge det nödvändigt, att bestämmelserna
i Kungl, kungörelsen den 19 november 1920 om fingeravtryck
å häktade lii. lii. fortfarande ägde tillämpning i fråga örn personer, vilka såsom
lösdrivare inställdes för länsstyrelse.

■^högsta9in Förslaget förutsätter, att prövningen i högsta instans av frågor rörande
stans. intagande å allmän arbetsanstalt skall vara förlagd till högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO.

221

Vissa myndigheter (länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, örebro och
Norrbottens län) anse, att prövningen i högsta instans i dessa fall bör ankomma
på regeringsrätten.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att med hänsyn särskilt till den förutsättningen
för någons intagande å allmän arbetsanstalt, att ej hjälpåtgärder
kunde med utsikt till framgång vidtagas, det syntes avgjort riktigare, att prövningen
i sista instans förlädes till regeringsrätten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att det syntes mest överensstämmande
med de uppfostringssynpunkter, som gjorts gällande i fråga örn lösdrivares
behandling och som föranlett bl. a. införande av obestämd interneringstid,
att lösdrivarmålens prövning i sista instans i likhet med vad som
gällde omhändertagande för skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen förlädes
till regeringsrätten i stället för till högsta domstolen.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att handläggningen av lösdrivarmåIen,
enligt den jämväl av de sakkunniga biträdda uppfattningen, innefattade
ett administrativt förfarande, och att avgörandet av dessa mål i högsta instans
i början av förra århundradet förlädes till högsta domstolen orsakades givetvis
därav att någon administrativ högsta domstol då icke förefanns. Enligt
eljest tillämpade grunder för arbetsfördelningen mellan de båda domstolarna
tillhörde ifrågavarande mål liksom frågor örn behandling av alkoholister och
barnavårdsärenden uppenbarligen regeringsrätten. Därest länsstyrelsens förslag
i detta hänseende vunne bifall, borde tydligen ock dit förläggas prövning
av besvär över uppsiktsmyndighetens beslut i utskrivningsfrågor, vilken prövning
av de sakkunniga med ytterst svag motivering hänförts till Kungl. Maj :t
i statsrådet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, att vad de sakkunniga anfört till
stöd för att prövningen i högsta instans av frågor rörande intagande å allmän
arbetsanstalt skulle vara förlagd till högsta domstolen syntes länsstyrelsen
knappast avgörande. Ur systematisk synpunkt vore regeringsrätten otvivelaktigt
att föredraga, och vad anginge rättssäkerheten torde det väl få förutsättas,
att dess intressen bleve lika val tillgodosedda i regeringsrätten som
i högsta domstolen. Det torde även få anses lämpligt och icke. utan betydelse,
att besvär i frågor rörande utskrivning från arbetsanstalt, vilka enligt förslaget
skulle upptagas av Kungl. Maj:t i statsrådet, prövades av samma myndighet,
som i högsta instans avgjorde interneringsfrågor. Detta torde emellertid
svårligen kunna ordnas på annat sätt, än att besvären i ena sorn i andra
fallet dirigerades till regeringsrätten.

Särskilda erinringar rörande vissa paragrafer.

Förslaget till lag om åtgärder mot lösdriveri.

1 KAP.

Lagens tillilmplighetsomrilde.

1 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att bredvid de under 1) och 2) i
1 mom. upptagna alternativa förutsättningarna den i momentets början uttalade
allmänna förutsättningen syntes sakna större betydelse. Om någon
gjorde sig förfallen till bettleri eller på ohederligt sätt sökte förskaffa sig

222

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

medel till sitt uppehälle eller förde ett för allmän ordning eller säkerhet farligt
levnadssätt torde han nämligen få anses undandraga sig att ärligen försörja
sig, även örn bettleriet o. s. v. skulle idkas utan ekonomiskt nödtvång; någon
tvekan skulle emellertid möjligen kunna vållas därav, att enligt 8 § utredning
skall verkställas örn den anhållnes »utvägar att försörja sig». — Under
»ohederligt sätt» innefattades näppeligen kvacksalveri, olaga gårdfarihandel eller
handel med förbjudna varor m. m., vilket dock borde vara händelsen. •—
Uttrycket »grundad anledning till antagande» torde å andra sidan vara alltför
svagt, när fråga vore om så allvarliga rättsföljder. I 1 mom. borde intagas
en negerande hänvisning till efterföljande bestämmelser, vilka uteslöte tilllämpning
av denna lag. Ifrågasättas kunde, örn man ej borde säga, att åtgärder
enligt denna lag skola vidtagas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att i förhållande till nuvarande
lag ävensom 1922 och 1926 års förslag förevarande förslag syntes innebära
en inskränkning i landsstrykarebegreppet. Det kunde emellertid ifrågasättas,
huruvida uttrycket »undandraga sig» vid tillämpningen komme att
innebära någon inskränkning i lagens omfattning i jämförelse med nuvarande
uttryck »underlåter», samt huruvida kringstrykandet icke av lagtillämparen
komme att anses i och för sig innebära fara för allmän ordning och säkerhet
ävensom bettlandet att betraktas som ett »ohederligt sätt» att försörja
sig. Den meningen, att kringstrykande innefattade fara för allmän ordning
och säkerhet, hade uttalats i 1922 års förslag (sid. 48).

Norrbottens läns landsting anmärker, att formuleringen av 1 mom. syntes
alltför vag. Det skulle behöva närmare angivas, vad som skulle inläggas i
begreppet »grundad anledning till antagande».

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler gör gällande, att genom den
avfattning, första momentet fått, man knappast skulle kunna tillämpa lösdriverilagen
på personer, som stryka omkring från ort till annan under förebärande,
att de utöva hantverk eller driva handel med en eller annan kramvara,
men vanligen livnära sig genom bettleri. Ett sådant »näringsfång» skulle
näppeligen kunna åtkommas och kunde väl endast med stor tvekan falla under
begreppet »efter förmåga ärligen försörja sig» eller » på ohederligt sätt söker
förskaffa sig medel till sitt uppehälle». Därför borde tilläggas exempelvis
orden »utan sysselsättning, som han må vara berättigad att utöva och varigenom
han må antagas kunna förtjäna erforderligt uppehälle».

Liknande anmärkning har framställts av föreningen Sveriges stadsfiskare.
Därjämte anför föreningen, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke
lagens tillämplighetsområde lämpligen borde ytterligare klargöras eller exemplifieras
genom tillägg i lagtexten eller åtminstone genom ytterligare uppgifter
i speciell motivering. Detta skulle mången gång förhindra tvekan i tilllämpningen
och medföra, att praxis icke komme att avvika från vad lagen
åsyftade. Sålunda kunde vara lämpligt att i denna paragraf inrycka såsom
exempel å lösdriveriförutsättning »hot eller hotfullt uppträdande, utpressning
eller våld», trots att detta kunde inrymmas i första momentets mera vidsträckta
definition å lösdriveri. Uttrycket »obehörigt utnyttjande av allmän eller enskild
hjälpverksamhet» kunde ock vara av betydelse.

I reservation, avgiven till styrelsens för svenska fattigvårds- och bärnavårdsförbundet
yttrande, föreslår docenten J. Axel Höjer den ändring av 1
morn., att den under 2) upptagna kategorien (bettlare) måtte utgå.

Beträffande 3 mom. hava anmärkningar framställts i flera yttranden.

Sålunda anför länsstyrelsen i Stockholms län, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke lagstiftningen örn åtgärder mot lösdriveri borde göras tillämplig
beträffande till 21 års ålder komna män, i fråga örn vilka den andra lagstiftningen
enligt förslaget annars skulle tillämpas. Dessa män torde för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

223

orsaka ett betydligt större samhällsont än kvinnor av motsvarande slag, och
det kunde nied säkerhet antagas, att skyddsnämnderna icke bleve lämpliga
organ för deras behandling. Härtill komme, att härigenom en lättnad bereddes
skyddsnämnderna vid avgörande av enligt vilken lag ett ärende skulle behandlas.
Länsstyrelsen finge sålunda förorda en ändring i förslaget i nu angiven
riktning.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att momentet med den lydelse, det erhållit,
kunde tolkas så, att var och en, som gjort sig förfallen lill sedeslöst leverne av
samhällsskadlig art, skulle behandlas enligt lagen örn åtgärder mot sedeslöst
leverne, även om han fyllde alla betingelser för behandling såsom lösdrivare.
Momentet torde böra avfattas så, att det uteslöte möjligheten av en sådan tolkning.

Även styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt d Svartsjö anser, att momentet,
såsom det formulerats, lätt kan föranleda till den tolkningen, att lösdrivare,
som lever av eget eller andras sedeslösa leverne, skall behandlas efter
mildare bestämmelser än den verklige lösdrivaren.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har anfört, att det ville synas, som
vore kompetens tvister mellan förhörsmyndighet och skyddsnämnd ej absolut
uteslutna. Örn förhörsmyndigheten toge hand örn en manlig individ, som
misstänktes falla under lagen örn åtgärder mot lösdriveri, torde en närmare
utredning kunna utvisa, att han vore att räkna till dem, som förde ett
sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Av 3 mom. syntes det framgå,
att en dylik individ alltid skulle omhändertagas av skyddsnämnden. Det torde
kunna ifrågasättas det lämpliga i, att en typisk lösdrivare, även om det
»sedeslösa levernet» ej varit särskilt framträdande, ändock skulle behandlas av
skyddsnämnd och icke av förhörsmyndigheten, d. v. s. i realiteten av polismyndighet.
Lösdriveriets ackumulerande med »sedeslöst leverne» skulle således
kunna leda till ett ur individens synpunkt säkerligen gärna sett överflyttande
från förhörsmyndigheten till skyddsnämnden. Vem skulle f. ö. slita
tvisten om, vilkendera lagen i ett uppkommande fall vore tillämplig. Om en
person av skyddsnämnden »överlämnas till vederbörande nämnd (t. ex. nykterhetsnämnd)
för erhållande av erforderlig vård», men denna nämnd icke
funne åtgärder påkallade, syntes lagen ej heller i detta fall lämna klart besked,
örn hur skulle förfaras.

Slutligen anmärker styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, att
det kunde ifrågasättas, örn icke bestämmelsen i 16 § 2 morn., av innehåll att
den, som vore varaktigt oförmögen till arbete, vore utesluten från lagens tilllämpning,
borde upptagas redan i förevarande paragraf.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

Norrbottens läns landsting har anfört, att för de mera vidsträckta länen såsom
Norrbottens län måste beräknas rätt avsevärda kostnader för landstingen
för de kommunala ombuden i förhörsmyndigheten. Dessa kostnader torde böra
helt påvila staten. Det syntes även sannolikt, att stort besvär på sina. håll
komme att uppstå med att finna för dessa uppdrag lämpliga och villiga personer,
därest ingen fast ersättning till ombuden skulle utgå.

Länsstyrelsen i Uppsala län har rörande paragrafens bestämmelser uttalat,
att det vore enklare att låta »förhörsmyndigheten» utgöras av polismyndigheten
och föreskriva närvaro vid förhören av »kommunalt ombud». Härigenom
undginge man nödvändigheten att särskilt tala örn förhörsledares befogenheter

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b().

och åligganden. Uttrycket »kommunalt ombud» kunde anses oegentligt, då i
regel ombuden utsåges av landsting och deras tjänstgöring vore oberoende av
den kommunala indelningen. Då det vore önskvärt, att ombuden bodde nära
den vanliga förhörsorten, vore det olämpligt, örn landstingen av uttrycket »kommunalt
ombud» föranleddes att fördela ombuden på de olika kommunerna; häremot
hade även Uppsala läns landsting uttalat sig. Det torde vara lämpligt,
för undvikande av hinder mot eller tidsutdräkt vid förhör, att stadga ett
minimiantal av kommunala ombud och uttrycka önskemålet beträffande deras
boningsort. Föreskrift örn skyldighet att mottaga uppdraget saknades. Näppeligen
torde förekomma, att »särskild polisman» bleve »för detta ändamål»
förordnad, men väl att en för andra ändmål förordnad polisman vore lämplig
att erhålla bemyndigande såsom förhörsledare (förhörsmyndighet).

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker beträffande 3 morn., att där saknas
bestämmelser om valbarhet och rätt att avsäga sig, samt att sådana bestämmelser
borde meddelas.

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet framhåller önskvärdheten av, att
till kommunalt ombud utses kvinna i de fall, då förhöret gäller kvinnlig lösdrivare.

3 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att då man i förevarande förslag i
princip frångått 1926 års förslag i avseende å de rent kommunala organens
befattning med behandlingen i första instans av bettlare och egentliga lösdrivare,
det syntes tveksamt, huruvida det undantag, som enligt denna paragraf
gjorts för städer och större landskommuner, där efter Konungens medgivande
förhörsmyndighetens uppgifter i viss omfattning skulle kunna övertagas av
kommunal myndighet, kunde anses lämpligt och av förhållandena påkallat.
Enhetligheten i lagtillämpningen syntes genom en sådan anordning lätt kunna
äventyras, och kompetenskonflikter mellan polismyndigheten och det kommunala
organet torde icke helt kunna undvikas. Den rikligare tillgång på personer,
skickade och villiga att deltaga i omvårdnaden av lösdrivare, som man
kunde räkna med i större samhällen, torde väl också fullt ut kunna tillgodogöras
inom den föreslagna normalorganisationens ram, framför allt i hjälpverksamheten.

Stadsfullmäktige i Norrköping anse däremot, att då utgallringen av arbetsvilliga
från lösdrivare borde ske genom ett kommunalt hjälporgan och icke
genom polisorgan, en sådan anordning som den i 3 § föreslagna borde vara obligatorisk
för större samhällen. Lagen borde då ock uttryckligen angiva, vilka
funktioner som borde tillkomma de kommunala organen och vilka som skulle
åligga den med kommunal bisittare förstärkta polismyndigheten.

4 §.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att skäl för bibehållande av
tillsyningsmannainstitutionen, som enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs
uttalande hittills icke visat sig kunna uträtta något nämnvärt för lösdriveriets
bekämpande, knappast torde föreligga. Enligt statistik från år 1907 hade
tillsyningsmän tillsatts i knappt hälften av samtliga fattigvårdssamhällen. Då
ett ovillkorligt stadgande örn tillsyningsmän i så hög grad eftersatts, torde en
fakultativ bestämmelse härom komma att sakna praktisk betydelse.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att tillsyningsmannainstitutionen för
lösdrivare vore en gammal institution, men att den hittills torde hava gjort föga
gagn. Tillsyningsmannens befogenheter hade på de flesta ställen övertagits
av fattigvårdsstyrelser och fjärdingsman. Institutionen torde därför saklöst

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

225

kunna avskaffas. Skulle den emellertid bibehållas, syntes, för att någon fördel
skulle kunna utvinnas av densamma, en instruktion för tillsyningsman böra
meddelas, uttryckligen angivande deras befogenheter och skyldigheter.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framkastar tanken, att för bättre prövning
av personers lämplighet såsom tillsyningsmän polismyndighet möjligen borde
utse dessa. Ersättningsfrågan borde helst avgöras i lagen, t. ex. genom föreskrift
örn reseersättning till tillsyningsman för lösdrivares inställande inför
polismyndighet. Dylik ersättning borde i så fall utgå av statsmedel. Någon
»lön» eller något dagtraktamente borde icke förekomma. Som det nu vore,
finge tillsyningsmän betalt i en socken, men icke i en annan.

5 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att betydelsen därav, att hjälporganisation
finge auktorisation, i rättsligt avseende syntes vara alltför ringa att motivera
en lagbestämmelse.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet anmärker, att
förbundet icke vore övertygat örn att införandet av officiell sanktion av vissa
hjälporganisationer hade uteslutande fördelaktiga verkningar.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att förevarande bestämmelser nog
vore teoretiskt bra, men att det kunde ifrågasättas, huruvida de i praktiken
bleve önskvärt effektiva, bl. a. med hänsyn tagen till att de institutioner, som
utövade social hjälpverksamhet, vore av så växlande art och saknade enhetliga
arbetsmetoder. För övrigt syntes böra uppmärksammas, att hjälporganisationer,
som kunde vara till nytta, blott funnes å relativt litet antal orter.

6 §•

Beträffande bestämmelserna örn övervakning i denna paragraf hava flera
anmärkningar framställts.

Sålunda anför styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, att då enligt
förslaget övervakning kunde förekomma i ej mindre än fyra fall, övervakningen
komme att ställa stora krav på tillgång å övervakare. De sakkunniga
hade, i motsats till 1922 och 1926 års förslag, ej stadgat någon skyldighet för
tillsyningsmän och polismän att vara övervakare, detta med den motiveringen
att så icke heller skett i andra lagar. Ehuru en polisman såsom övervakare lätt
kunde bibringa allmänheten den uppfattningen, att vederbörande stöde under
polisuppsikt, ansåge styrelsen likväl, då det med stor sannolikhet komme att i
de mera svårskötta fallen bliva synnerligen svårt för att ej säga omöjligt att anskaffa
lämplig övervakare, att en bestämmelse borde införas därom, att därest
lämplig övervakare ej annorledes kunde erhållas, tillsyningsman och polisman
skulle vara skyldiga att åtaga sig uppdraget.

Norrbottens läns landsting anmärker, att övervakningsförfarandet på rena
landsbygden torde bliva förenat med mycket stora svårigheter, ej minst med
hänsyn till lagens fordringar på diskretion vid dess genomförande.

Svenska sky (ldsf örbundet har anfört, att mot själva bestämmelserna angående
övervakning intet vore att erinra, men att förbundet dock, särskilt med
hänsyn till erfarenheter från andra områden, där övervakning förekomme, velat
framhålla, att det lämpligaste torde vara, att, där så ske kunde, övervakningsuppdrag
lämnades åt hjälporganisationerna. Förordnande av enskilda övervakare,
som, så vitt av lagförslaget syntes framgå, icke skulle hava skyldighet att
avlämna rapporter och icke heller på annat sätt skulle stå under myndighets
tillsyn, skulle säkerligen icke medföra avsett resultat. Då vidare länsstyrelse
icke lämpligen torde kunna omhänderhava sådan vårdnad av övervakningen,
sorn i fråga örn villkorligt dömda ankomme på vårdnadsdomstol, torde den på

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 käft. (Nr 240.) 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

samma gång enklaste och mest effektiva anordningen vara, att övervakningen
anförtroddes åt under kontroll stående hjälporganisation.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att ehuru övervakning principiellt
vore att förorda och mången gång kunde vara till nytta, den säkerligen
ofta hade föga värde på grand av att lösdrivare ofta »stryker omkring från ort
till annan».

Slutligen anmärker länsstyrelsen i Uppsala län, att endast första punkten i
paragrafen torde äga sin plats i förevarande kapitel. Genom att i denna punkt
framför orden »till övervakare» infoga t. ex. »därvid» skulle man klargöra av
vem övervakare utses.

3 KAP.

Om ärendenas behandling: hos förhörsniyndigheten.

7 §•

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, att enligt 7 §
alla, som uppfyllde betingelserna i 1 §, skulle »anhållas» av fjärdingsman,
annan polisman eller tillsyningsman samt »inställas» inför och »förhöras»
av förhörsmyndigheten. Man kunde med skäl fråga sig, örn icke åtskilliga nybörjare
på bettleriets eller kringstrykandets bana genom dessa åtgärder finge
en hallstämpling, som kunde vara ödesdiger för deras framtid. Den, som vid
unga år bleve anhållen, inställd inför och förhörd av tjänstemän, vilka hade
till uppgift att häkta och förhöra brottslingar, bleve lätt förhärdad och van
att vara föremål för polisåtgärder. Och ett fortgående på den sålunda inslagna
vägen framstode såsom mera naturligt än det tedde sig för personer,
vilka aldrig varit »i kontakt med rättvisan». Ett återhållande moment ginge
härigenom förlorat. Det förefölle av dessa skäl uppenbart, att det allmänna
icke borde utan tvingande skäl låta unga personer bliva föremål för polisingripande.
Då man vidare betänkte, att särskilt under tider av arbetslöshet
arbetslösa unga män lätt dreves till ett kringstrykande liv, vore det av synnerlig
vikt att finna sådana former för de ännu icke ohjälpligt fördärvade elementens
behandling, som öppnade möjlighet till deras återinpassning i samhället;
och för en sådan uppgift syntes polisen i mycket ringa grad lämpad.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anmärker, att det ej torde vara avsett, att fjärdingsmannen
etc. skall dröja med inställandet, till dess förhörsmyndigheten
konstituerats genom kommunalt ombuds inkallande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att det syntes böra i lagtexten uttryckligen
angivas, att vid förhöret närvarande ombud för hjälporganisation
icke ägde befogenhet deltaga i förhörsmyndighetens beslut.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att i 3 kap. icke syntes
göras klar åtskillnad mellan förhörsledaren —- polismyndigheten och förhörsmyndigheten.
Då sistnämnda myndighet uppenbarligen skulle fungera
endast då något lösdriveriärende förelåge till behandling, syntes exempelvis
oegentlig! att, såsom i förevarande paragraf, föreskriva inställande inför förhörsmyndigheten
av anhållen person. Likaså finge anses obehövligt inkalla
bisittaren i förhörsmyndigheten allenast för överlämnande enligt 9 § 1 mom.
av anhållen till fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd eller annan vederbörande,
där vårdbehovet redan av polismyndigheten kunde klart konstateras.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt ä Svartsjö anmärker, att förevarande
paragraf berättigade polisman att »anhålla» lösdrivare, och att anhållandet
kunde bliva rätt långvarigt, innan hjälpåtgärd kunde vidtagas. Härunder
måste den anhållne förvaras å lämplig plats, var angåve ej förslaget.
Antagligen avsåges polisarrest. Det kunde ifrågasättas, om anhållande alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

227

borde ske på ett så tidigt stadium av lösdriveribehandlingen, och örn icke föreskrift
borde lämnas angående den plats, där den anhållne skulle förvaras.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att det enligt föreningens mening
ej vore lämpligt, att kommunalt ombud skulle »deltaga» i förhör. Men
givetvis vore det av värde, att polismyndigheten kunde hänvisa till hjälporganisations
ombud för arbetsanskaffning.

Slutligen framhåller styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler, att av
föreskriften om lösdrivares inställande till förhör följde med nödvändighet
kostnader. Då polismännen ofta bodde långt från landsfiskalskontoret, kunde
utgifterna bliva ganska dryga. Att gottgörelse åt polisman skulle utgå
med dagtraktamente och reseersättning, finge anses självfallet. I sina kostnadsberäkningar
hade de sakkunniga icke upptagit något belopp härför.

8 §.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att kallande av bisittare
i förhörsmyndigheten, införskaffande av upplysningar från centralregistret
och utredningar angående hjälpåtgärder med nödvändighet medförde
någon tidsutdräkt, och att därför anhållen lösdrivare, som ej genast kunde
lämnas på fri fot, säkerligen som regel måste av förhörsmyndighet hållas i
förvar ett eller annat dygn. Anledning syntes därför även för de fall, då
ärendena icke enligt 13 § överlämnades till vederbörande länsstyrelse, förutsätta
befintligheten av lämpliga förvaringslokaler för anhållna i omedelbar
närhet av förhörsmyndighetens tjänstelokal. Anskaffande av dylika förvaringslokaler,
vilka endast undantagsvis torde förefinnas invid landsfiskalskontoren,
torde därför mångenstädes bliva ofrånkomligt med ty åtföljande
kostnader, vilka syntes böra åvila statsverket. Att lagförslaget verkligen
ökade behovet av förvaringslokaler torde framgå därav, att enligt nuvarande
lösdrivarlag en för lösdriveri anhållen person som regel kunde av polismyndigheten
omedelbart behandlas och då antingen lössläppas med varning eller
häktas och direkt införpassas till fängelse eller allmänt häkte.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att föreskriften, att örn möjligt redan
före förhöret upplysning från centralregistret skall införskaffas, kunde, emot
den sannolika avsikten, vålla dröjsmål med förhöret. Meningsskiljaktigheter
kunde förekomma icke blott »örn vad i ärendet skall åtgöras», utan även om
utredningens resultat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att enligt förevarande paragraf
det skulle åligga förhörsledaren (polismyndigheten) att införskaffa upplysning
örn den anhållnes antecedentia genom att rekvirera utdrag av centralregistret
för lösdrivare, varemot utdrag av straff registret skulle infordras först
i samband med ärendets handläggning inför länsstyrelsen. Där fråga vore
örn en för polismyndigheten känd person, om vilken man visste, att han icke
tidigare blivit straffad eller behandlad som lösdrivare, syntes det onödigt att
förlänga proceduren med införskaffande av dylika uppgifter på ett så tidigt
stadium. Vore den anhållne däremot okänd, syntes å andra sidan förhörsmyndigheten
för att rätt kunna handhava sin ömtåliga uppgift vara i behov
av att även få kännedom om den anhållnes föregående i straffrättsligt hänseende.
I dylika fall syntes sålunda båda utdragen böra rekvireras redan vid
början av förfarandet inför förhörsmyndigheten.

Beträffande sista stycket anför fångvårdsstyrelsen, att enligt detta skulle,
i händelse av olika meningar örn vad i ärendet borde åtgöras, gälla den mening,
förhörsledaren omfattade, och ägde vid förhör närvarande ombud, som
vid besluts fattande icke vore ense med förhörsledaren, till protokollet anteckna
sin avvikande mening. Med ombud avsåges här således både det i 2 §

228

Kungl. May.ts proposition nr 240.

och det i 7 § omnämnda ombud. Då ombud för hjälporganisation icke vore
bisittare, torde detta ombud icke kunna ådraga sig ansvar för beslut, beträffande
vilket ombudet icke antecknat avvikande mening. Paragrafen torde
förtydligas, så att detta ombuds ställning i förevarande avseende bleve fullt
klarlagd. Enligt styrelsens mening borde ombud för hjälporganisation icke
deltaga i ärendes avgörande, utan borde hans uppgift inskränkas till lämnande
av råd och upplysningar. En annan anordning kunde vara ägnad att förrycka
det hjälparbete, som vore organisationens egentliga uppgift.

Liknande uttalande göres av svenska sky dds förbundet, som föreslår, att
uttrycket »vid förhör närvarande ombud» utbytes mot »vid förhör närvarande
kommunalt ombud (eller bisittare)».

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att förtydligande synes
böra göras därom, att möjligheten till antecknande av avvikande mening står
öppen endast för det vid förhöret närvarande kommunala ombudet.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärker, att
uttrycket »vid förhör närvarande ombud» snarast syntes hänsyfta på ombud
för på orten befintlig hjälporganisation, men att befogenheten att anteckna
sin avvikande mening till protokollet borde i första hand tillkomma ombudetbisittaren.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet finner lagtexten kräva förtydligande
på denna punkt.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö uttalar, att ombudets
ställning vid förhöret ej vore fullt klarlagd. I paragrafen talades om, att
ombudet ägde att till protokollet anteckna avvikande mening. Det kunde
ifrågasättas, örn icke denna bestämmelse borde kompletteras med ett stadgande,
beträffande vilka frågor dylik anteckning finge ske.

9 §■

Beträffande 1 mom. anmärker länsstyrelsen i Stockholms län, att fattigvårdsstyrelse
och nykterhetsnämnd gentemot förhörsmyndigheten hade självständig
prövningsrätt i fråga örn omhändertagande av en person för vård. Förhörsmyndighetens
överlämnande innebure sålunda icke, att personen jämväl alltid
érhölle vård.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att i talrika fall faktiska och rättsliga
hinder torde möta mot att, såsom i 1 mom. föreskrives, »ofördröjligen överlämna»
den anhållne till vederbörande för erhållande av nödig vård. Under en mellantid,
som kunde bliva avsevärt lång, erfordrades tillfälligt omhändertagande,
som tydligen kunde vara svårt eller omöjligt för förhörsmyndigheten eller polismyndigheten.
I detta första moment saknades även hänvisning till hjälporganisationer
o. dyl. samt bestämmelse om rätt att förelägga den anhållne arbete
såsom vederlag för »husrum och uppehälle».

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö håller före, att uttrycket
i första momentet »eller annan dylik vård» borde utbytas mot »eller annan
vård». Vidare kunde ifrågasättas, örn momentet överensstämde med gällande
bestämmelser i fattigvårdslagen och alkoholistlagen. Enligt fattigvårdslagen
vore det fattigvårdsstyrelsen, som prövade vårdbehovet. Förslagets formulering
gåve anledning till den tolkningen, att förhörsmyndigheten kunde tvinga
en fattigvårdsstyrelse eller en nykterhetsnämnd att utan föregående prövning
taga hand om en person. Momentet borde alltså omformuleras.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anmärker beträffande
första momentet, att då fattigvårdsstyrelsen i fall som dessa givetvis
ägde pröva, huruvida behov av fattigvård förelåge eller icke, syntes den föreslagna
formuleringen icke fullt lämplig.

Kungl. Majlis proposition nr 2-tO.

229

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler Ilar anfört, att såsom de sakkunniga
(sid. 119 i förslaget) framhållit, fattigvårdsstyrelse, varmed väl här
avsåges den på anhållningsorten, ej mot sitt bestridande kunde tvingas att omhändertaga
lösdrivares Förhörsmyndigheten skulle då vara nödsakad aftaga
reda på hemortskommunen. Örn detta ej vöre möjligt, uppställde sig frågan,
huru med den anhållne skulle förfaras. Vad som ytterligare måste anmärkas
vore, att man ej tagit i beräkning utgifterna för mat och husrum samt för hemsändning,
inklusive dagtraktamente och reseersättning åt fjärdingsmannen.

Beträffande första stycket i andra momentet uttalar sistnämnda styrelse, att
vad här föreslagits måhända kunde vara av någon nytta, då det gällde yngre
personer, som ännu icke helt gripits av lösdriveriets lockelser. Däremot måste
det antagas vara fullkomligt uteslutet, att äldre lösdrivare med kriminella anlag
och lastbart föregående toge intryck av en dylik erinran eller satte värde
på samhällets hjälpåtgärder. En viss differentiering borde alltså redan på
detta stadium, d. v. s. när åtgärd första gången skulle vidtagas, komma i fråga.
Allt efter mottagligheten kunde följande tillvägagångssätt användas: De ofördärvade
vagabonderna skulle »allvarligen erinras» etc.; de samhällsfarliga
individerna antingen undfå en varning, som på sätt nu sker skulle intagas i
Polisunderrättelser, eller ock omedelbart införpassas för behandling enligt 12 §.
Det sistnämnda förfaringssättet borde vara obligatoriskt i fråga om sådana lösdrivare,
som vore att anse såsom vådliga för annans säkerhet till person eller
egendom. Att behandla dem annorlunda skulle vara opåkallad ömsinthet.

Beträffande föreskriften i nyssnämnda stycke anmärker länsstyrelsen i Malmöhus
län, att det torde vara fördelaktigt att prägla en term för här avsedda
åtgärd, t. ex. »erinran».

Föreningen Sveriges stadsfiskal framhåller, att föreskrift saknas, huruvida
skriftligt besked skall överlämnas beträffande stadgade »erinran» eller
örn blott uppgift skall insändas till centralregistret.

Beträffande föreskriften i tredje stycket av andra momentet hava framställts
anmärkningar i åtskilliga yttranden.

Sålunda uttalar länsstyrelsen i Stockholms län, att förhörsmyndighet icke
kan, utan att medel för ändamål ställas till förfogande, åläggas att bereda husrum
och uppehälle. För hjälporganisation, som erhölle statsbidrag, kunde möjligen
ett dylikt åläggande meddelas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att som bestämmelsen ej vore avsedd
att innebära skyldighet för fattigvårdsstyrelse att bereda lösdrivare husrum
och uppehälle, syntes till förtydligande härav mellan ordell »vidtagande»
och »genom» böra inskjutas ordet »söka».

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att för här avsedda personers omhändertagande
särskilda arbetshem eller särskilda avdelningar vid redan befintliga
arbetshem torde böra inrättas.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att bestämmelsen, avfattad som den
vore i kategorisk form, i praktiken torde komma att verka därhän, att förhörsledaren
själv bleve nödsakad att bekosta husrum och kost åt den anhållne, ett
resultat som ej kunde anses rimligt. Föreskrift syntes böra meddelas, att,
därest arbete ej kunde anskaffas åt den anhållne, kostnaderna borde ersättas
av statsverket eller eventuellt av fattigvårdsstyrelsen. 1. händelse det senare
alternativet valdes, torde möjligen fattigvårdsstyrelsen kunna förväntas med
större intresse verka för anskaffande av arbete.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att det torde vara nödvändigt att i samband
med statlig auktorisation för svenska skyddsförbundet samt ökat statsanslag
till detta förbund stadga skyldighet för detsamma att i förevarande fall
omhändertaga personen i fråga, därest icke detta kunde ordnas på annat sätt.

2o0

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anmärker beträffande nu ifrågavarande föreskrift,
att därest myndighet, såsom i detta fall skett, skulle åläggas att utföra
något, medel för ändamålet borde också ställas till myndighetens förfogande.

Västmanlands läns landsting har anfört, att för närvarande kommunerna
knappast hade annan möjlighet att efterkomma stadgandet om beredande av husrum
och uppehälle åt lösdrivare än att intaga dessa på sina åldersdomshem.
Men där vore de säkerligen mycket ovälkomna gäster och skulle verka rent av
förstörande på den ordning och den ro, som där borde vara rådande. Så väl motiverad
föreskriften i detta avseende än kunde vara, komme den att bereda kommunerna
stora svårigheter. Detta vore så mycket mera betänkligt, som lösdrivama
numera föredroge att vistas inom vissa för dem behagliga kommuner.
Dreves det därhän, att denna skyldighet gjordes effektiv, så kunde det tänkas,
att det bleve nödvändigt för de större kommunerna att upprätta särskilda anstalter
för att fullgöra densamma. Därav kunde kostnader komma att följa,
vilka nu ej kunde beräknas.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö föreslår sådan ändring
av formuleringen, att efter satsen »i den mån så erfordras» inskjutas orden
»och möjlighet därtill finnes».

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnav år ds förbundet anför, att för
den händelse ersättning av statsmedel enligt viss taxa lämnades kommunerna
för underhåll, som beretts lösdrivare enligt förevarande stadgande, man kunde
med säkerhet påräkna större villighet från deras sida att i berörda avseende stå
törhörsmyndighet och ombud till tjänst. Det förhållandet, att lösdrivaren mycket
ofta hade hemortsrätt i annan kommun än den, i vilken han anhölles, och
den sistnämnda kommunen icke av hemortsrättskommunen kunde erhålla ersättning
för annat understöd än det, som lämnats honom enligt 1 § fattigvårdslagen,
gjorde nämligen kommunerna ej särdeles villiga att lämna lösdrivarna
underhåll i alla de fall, som i lagförslaget avsåges.

Styrelsen för svenska stadsfurbundet uttalar, att av motiveringen visserligen
fullt tydligt framginge, att ett frivilligt åtagande från fattigvårdsstyrelses
sida förutsatts i fråga örn beredande åt lösdrivare av husrum och uppehälle
mot fullgörande av förelagt arbete. Det syntes emellertid önskvärt, att själva
lagtexten så utformades, att ingen tvekan kunde råda örn innebörden. Fattigvardsstyrelsens
åtgärder borde klart och otvetydigt vara begränsade till de

qi i-" myn^8''lieten enligt fattigvårdslagen hade skyldighet att ingripa.

. Slutligen framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att det syntes anmärkningsvärt,
att ett fortsatt anhållande här indirekt förutsattes såsom möjligt,
aven da anledning ej funnes att överlämna ärendet till länsstyrelsen.

Vidkommande tredje momentet uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län, att
gentemot motiveringens (sid. 147) framhållande av skriftlig förbindelses anyandbarhet
linge erinras, att ett användande av sådan förbindelse i här avsedda
lali latt kunde leda till ett förflackande av uppfattningen örn sådan förbindelses
betydelse.

10 §.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar tveksamhet rörande lämpligheten
av den vid frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt föreslagna maximitiden
för kvarhållande å anstalten. Stadgandet torde nämligen kunna komma att
verka som en påtryckning å vederbörande att välja frivillig internering i fall,
där han visserligen själv ansåge åtgärd enligt lösdriverilagen obefogad, men
av fruktan för att länsstyrelsen, om saken droges under dess prövning, kunde
komma att förordna örn internering, som i så fall komme att avse obestämd tid,
tvekade att låta ärendet prövas av länsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

231

- Länsstyrelsen i Norrbottens län anmärker, att det syntes länsstyrelsen tvivelaktigt,
huruvida de goda resultat, som enligt uppgift vid behandlingen av alkoholister
uppnåtts genom detta institut, utan vidare kunde åberopas som stöd
för liknande förfaringssätt i avseende å lösdrivare. Det torde även kunna resas
betänkligheter av ekonomisk art mot att å arbetsanstalterna med icke obetydliga
kostnader för det allmänna hysa andra personer än sådana, vilka av vederbörande
ansvariga samhällsorgan prövats verkligen vara i behov av dylik vård.
I praktiken skulle det också sannolikt ej sällan inträffa, att en återfallslösdrivare
genom avlämnande till förhörsmyndigheten av förbindelse, avseende sex
månaders frivillig anstaltsvistelse, undginge den för hans tillrättaförande erforderliga,
avsevärt längre tvångsinterneringen.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö förklarar, att styrelsen
ej hade något att erinra mot förslaget örn frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt.
Dock kunde ifrågasättas, örn statens tvångarbetsanstalt å Svartsjö, som
enligt förslaget skulle vara anstalt för de mera svårhanterliga och oförbätterliga,
lämpade sig för en frivillig internering av sådana personer, som ej förut
varit där intagna.

Styrelsen för svensea fattigvårds- och barnavårds förbundet anför, att förbundet
ej kände sig helt övertygat om, att person, som gjort sig förfallen till
lösdriveri och som ej vore varaktigt oförmögen till arbete, borde tillåtas att frivilligt
ingå å allmän arbetsanstalt, innan några hjälpåtgärder för hans tillrättaförande
vidtagits. Han kunde enligt denna paragraf skriftligen förbinda sig
att stanna å arbetsanstalt ända till två år, utan att man förut prövat, om han
kunde tillrättaföras på annat (och i regel säkerligen mindre kostsamt) sätt.
Vidare kunde det befaras, att vederbörande förhörsmyndighet stundom kunde
bliva frestad att föreslå ett frivilligt ingående på allmän arbetsanstalt för att
undgå besväret att vidtaga hjälpåtgärder. I varje fall syntes det förbundet
lämpligast, att paragrafen inarbetades i 9 § 2 mom. Det kunde vidare ifrågasättas,
örn icke särskilda anstalter eller i varje fall särskilda avdelningar vid
de allmänna arbetsanstalterna borde anordnas för dem, som frivilligt ville ingå
å arbetsanstalt.

Svenska skyddsförbundet yttrar, att därest bestämmelsen bibehölles angående
rätt för den, som gjort sig förfallen till lösdriveri och som ej är varaktigt oförmögen
till arbete, att frivilligt ingå å allmän anstalt, syntes det förbundet önskvärt,
dels att särskild anstalt eller avdelning inom sådan anordnades för dessa
frivilligt ingående, dels att bestämmelse intoges därom, att den, ^som tidigare
varit intagen å sådan anstalt, ej finge tillåtas att där frivilligt ingå.

11 §•

Länsstyrelsen i Hallands län anmärker, att därest meningen vore, att uppgift
angående meddelad erinran enligt 9 § 2 mom. första stycket icke skall insändas
till centralregistret, detta borde utsägas.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler anför, att endast i det fall,
att lösdrivare inställdes för länsstyrelsen, hans signalement skulle intagas i
förhörsprotokollet. Enligt föreningens uppfattning borde anteckning därom
göras jämväl i protokoll, som upprättades vid åtgärd enligt 9 § 2 mom. första
stycket. Därigenom underlättades spaningsarbete^ då samma person framdeles
skulle för brott anhållas.

12 §.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att under 1 mom. första stycket borde vara
att hänföra även sådan åtgärd, som avsåges i 9 § 2 mom. första stycket. Då

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 8jf0.

detta ej torde klart framgå, syntes förtydligande härutinnan erforderligt (anmärkningen
har närmast avseende å 10 § i alternativ B).

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att uttrycket, att bestämmelsen örn
frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt ej anses »böra» tillämpas, förefölle
egendomligt, då första förutsättningen för dess tillämpande vore den anhållnes
villighet.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att första momentet innebure i visst
avseende en skärpning av nu gällande bestämmelser, vilken syntes föga överensstämma
med det föreliggande förslagets eljest humanare anda. Hade någon
en gång blivit föremål för ingripande enligt lösdriverilagen, komme detta enligt
förevarande stadgande alltid att vid återfall ligga honom till last, oberoende
av om det tidigare ingripandet läge långt tillbaka i tiden. Visserligen förutsattes
även vid återfall en prövning om vidtagande av hjälpåtgärder, men i
praktiken torde den föreslagna bestämmelsen verka därhän, att en återfallslösdnvare
alltid överlämnades till länsstyrelsen. Det syntes kunna ifrågasättas,
örn man icke hår borde i någon form bibehålla den nu stadgade tidsbegränsningen
för att iterationsverkan skulle inträda, men göra denna tidsgräns något
vidare, t. ex. tre i stället för nu föreskrivna två år.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att förslaget frångått gällande bestämmelse
örn behandling inom närmaste två åren såsom förutsättning för överlämnande
_ till länsstyrelsen (jfr 3 § 1 morn. nuvarande lösdrivarlag). Detta
därmed, att det mangen gang kunde visa sig gagnlöst med
hjälpåtgärder, även där återfallet ägt rum mer än två år efter föregående behandling.
Emellertid finge framhållas, att ju längre tid, som förflutit efter en
behandling utan återfall, ju större, sannolikhet förefunnes, att lösdrivaren vant
sig vid hederligt arbete. Vidare Hnge erinras därom, att det i allmänhet torde
komma att visa sig lättare för elen lokala förhörsmyndigheten än för länsstyrelsen
att anskaffa arbete. Möjligheten för förstnämnda myndighet att överlämna^lösdrivare
till länsstyrelsen torde således böra begränsas att omfatta endäst
sådana återfall, som ägt rum inom en icke allt för lång tid efter föregående
behandling. Någon anledning att i detta hänseende frångå nuvarande tvåårsbestämmelse
syntes ej föreligga. Gentemot motivens innehåll i denna del
ringe framhallas, att 1926 ars förslag upptoge tvåårig iteration som ett av de
fall, då ärende kunde överlämnas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen tilläte sig i
detta sammanhang omnämna, att länsstyrelsen redan förvärvat sig en viss erfarenhet
i Haga. örn arbetsanskaffmng at häktade lösdrivare. Under de senaste
åren hade nämligen länsstyrelsen, där det ej varit uppenbart onyttigt, undersökt
möjligheterna för den häktade att försörja sig. Av de 28 häktade, som
varit föremål för länsstyrelsens behandling år 1928, hade 7 beretts arbete eller
möjlighet att resa till sina hem. Det främsta hindret att i andra fall anskaffa
arbete hade bestått uti arbetsgivarnas obenägenhet att mottaga arbetare direkt
från fängelset.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö framhåller, att i första
momentet i stället för termen »lösdriveri» borde användas uttrycket »lösdriveri
enligt 1 § 1 morn.». Därjämte syntes ordet »fastställas» i andra momentet böra
utbytas mot »utrönas».

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet yttrar, att bestämmelserna
i tredje momentet borde sättas i direkt samband med innehållet i
9 § 2 mom. och sålunda hänföra sig till dem, som i enlighet med bestämmelserna
i sistnämnda moment anvisats arbete. Garanti syntes också böra skapas däremot,
att en anhållen lösdrivare, som eventuellt anvisats arbete hos olämplig
person eller i olämplig omgivning och på grund därav uppträdde mer eller
mindre självrådigt, ej utsattes för en i förhållande till förseelsen alltför sträng
åtgärd. Misshälligheter av olika slag uppstode ju synnerligen lätt på en ar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

233

betsplats. I stället för de från 74 § fattigvårdslagen lånade ordalagen vore det
törhända lämpligt att insätta ett stadgande rörande påföljd för den, som över
huvud åsidosatte de villkor, som fastställts i samband med anvisning av arbete
åt den anhållne lösdrivaren.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler framhåller, att samhällsfarlig
individ borde behandlas i enahanda ordning som okänd lösdrivare.

13 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att när personen redan vore anhållen
hos »förhörsmyndigheten», erfordrades icke, att »polismyndigheten» toge personen
i förvar. Det vore oklart, varför signalement behövde åtfölja den, som
personligen inställdes. I ärende, som avsåges i 12 § 3 morn., erfordrades protokoll
både över verkställd »undersökning» örn tredska el. dyl. och över det förhör,
som föregått arbetsanvisningen.

4 KAP.

Om förfarandet hos länsstyrelsen.

14 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att enligt motiveringen skulle med
uttrycket i första stycket av 1 morn. »i övrigt verkställa erforderlig utredning
i ärendet» jämväl avses anställande av förhör med andra personer än den anhållne
lösdrivaren. Det hade varit lämpligt, att detta uttryckligen utsagts i
lagtexten och att bestämmelsen härom därjämte förbundits med vissa föreskrifter
örn rätt för länsstyrelse att, eventuellt efter vitesföreläggande, meddela
handräckning för inställande av person, som sålunda skulle förhöras. Länsstyrelsen
ville i detta hänseende för jämförelse åberopa bestämmelserna
i 5 § 2 moni. av förslaget örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att då en eller annan dag torde åtgå
för avfattande och insändande av förhörsmyndighetens protokoll samt detsamma
lämpligen borde vara tillgängligt vid förhöret inför länsstyrelsen, orden
»utan dröjsmål» i första stycket av 1 mom. borde utbytas mot »så snart ske
kan».

Styrelsen för Fredrika-Bremerförbundet föreslår, att vid förhör med kvinna
inför länsstyrelse kvinnligt kommunalt ombud, eventuellt kvinnlig medlem av
skyddsnämnd, skall vara vid förhöret närvarande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att enär i lösdriveriärendenas
handläggning hos länsstyrelserna icke skulle deltaga något lekmannaombud,
hade länsstyrelserna därigenom berövats den värdefulla- och enligt länsstyrelsens
mening nödvändiga hjälp, som härutinnan stöde den lägre instansen —
■förhörsmyndigheten — till buds. Häri läge en stor fara för att prövningen av
hjälpåtgärder hos länsstyrelsen och anskaffandet av den erforderliga hjälpen
någon gång kunde komma att inskränka sig till ett flyktigt efterhörande per
telefon eller annorledes hos arbetsförmedlingsanstalt eller lätt anträffbar arbetsgivare,
huruvida lämpligt arbete stöde till buds. Med hänsyn till länsstyrelsernas
omfattande arbetsuppgifter i övrigt torde nämligen ett mera tidsödande
sysslande med dessa angelägenheter i regel icke medhinnas. För möjliggörande
av en lagtillämpning i avsedd riktning syntes det därför vara nödvändigt,
att lekman deltoge som bisittare jämväl vid länsstyrelsens behandling av lösdriveriärenden.
Utseendet av lekmannaombudet jämte suppleant för denne
torde lämpligen kunna uppdragas åt länsstyrelserna själva. Med införandet av

234

Kungl. May.ts proposition nr 8JiO.

bestämmelser i nu angivet hänseende syntes föreskriften örn offentlighet vid
iösdriveriärendenas handläggning vid länsstyrelsen kunna ur förslaget utgå.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att ordalydelsen av andra stycket i
1 mom. skulle kunna föranleda den tolkning, att den, som vore föremål för förhör,
ägde ovillkorlig rätt att fordra handläggning inom stängda dörrar. Bättre
torde vara att använda samma uttryckssätt som det nuvarande i 20 § av polisreglementet.

Vidkommande 2 mom. anför länsstyrelsen i Stockholms län, att bestämmelsen
örn vittnesförhör kunde föranleda, att den anhållne under avsevärd tid
måste hållas i förvar, innan ärendet slutligen kunde avgöras, såvida icke orden
»meddela med avseende härå erforderliga föreskrifter» finge anses innefatta,
att länsstyrelsen skulle, därest vittnet icke vore bosatt i stad, äga förordna örn
förhörets anställande vid rådhusrätt i den stad, som vore vittnets bostad närmast.
Ett uttryckligt medgivande härtill torde dock erfordras, enär i annat
fall domstolen i vittnets hemort torde vara den, som hade att taga emot vittnesmålet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att enär förordnande örn vittnesförhör
vid domstol icke sällan torde komma att fördröja ärendets avgörande,
under vilken tid den omhändertagne i regel fortfarande hålles i förvar, för tids
vinnande 2 morn. torde böra kompletteras med föreskrift, att dylikt förhör
skulle hållas vid domstol, som av länsstyrelsen bestämdes.

Svenska sky dds förbundet anmärker, att det syntes förbundet, som örn bestämmelserna
i 2 morn. örn vittnes hörande inför domstol vore oändamålsenlig
och agnad att fördröja ärendenas skyndsamma handläggning. En sådan anordning
stöde ej heller i överensstämmelse med ej minst på senare tid starkt
framträdande strävanden efter muntligt processförfarande.

Föreningen Sveriges stadsf (skader uttalar, att det väl borde vara självfallet,
att polismyndighet ägde att hos länsstyrelse anhålla örn vittnesförhör. Möjligen
erfordrades föreskrift örn rättens ordförandes befogenhet att stadga påföljd
(vite) vid inkallelse till förhör.

Beträffande 3 mom. anmärker länsstyrelsen i Stockholms län, att, om medel
icke anvisades till kostnader för särskild undersökning, sådan ofta torde icke
kunna verkställas.

I avseende å 4 mom. anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att då nyttan av
biträde i dessa jämförelsevis enkla mål ej torde motivera de kostnader, som därigenom
skulle komma att åsamkas statsverket samt förordnande av biträde därför
borde förekomma endast undantagsvis, bestämmelsen härutinnan syntes
böra ändras så, att den anhallne ägde erhålla biträde, då länsstyrelsen så ansåge
erforderligt eller nödigt.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, att med hänsyn till de
alltjämt stegrade kostnaderna för statsverket för rättegångsbiträden förordnande
av försvarsbiträde skulle kunna inskränkas till de fall, då sådant funnes
uppenbarligen nödigt.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler anmärker, att uttrycket »uppenbarligen
onödig» borde givas en annan och strängare formulering. Följden
skulle annars lätt bliva, att försvarsadvokat städse anlitades.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finner däremot den i 4 mom. inrymda prövningsrätten
i fråga örn biträdes förordnande böra utgå.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att föreskrifterna örn »särskild
undersökning» och »biträde» näppeligen torde vara nödvändiga, särskilt som det
enligt andra momentet funnes tillräckliga utredningsmöjligheter.

I fråga örn 5 mom. anför länsstyrelsen i Uppsala län, att första punkten ej
omfattade det fall, att personen icke förekomme i straffregistret. Protokollet
borde tydligen innehålla även uppgift från det i 31 § omförmälda centralre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JfO. 235

histret, åtminstone såframt ej uppgiften influtit i förhörsmyndighetens protokoll.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det torde vara av vikt, att i femte momentet
omförmält läkarbetyg bomme att lämna för frågans bedömande erforderliga
upplysningar, vadan för dessa intyg syntes böra fastställas visst formulär.

Slutligen påyrkas av länsstyrelsen i Västerbottens län oell styrelsen för
föreningen Sveriges landsfiskaler införande av bestämmelse, i syfte att landseller
stadsfiskal må vara tillstädes vid förhör inför länsstyrelse.

16 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande formuleringen av första
momentet, att redan i uttrycket »sådant fall är för handen, som i 12 § sägs»,
lage, att omständigheterna ej vore sådana, att »hjälpåtgärder jämlikt 9 § 2 mom.
med utsikt till framgång kunna vidtagas». Dubbleringen syntes kunna undvikas
därigenom, att både i 12 § och i 16 § klart uttalades, att det gällde vad
vederbörande myndighet ansåge om hjälpåtgärdens gagnlöshet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar beträffande stadgandet i första
momentet, att som förhörsmyndighets beslut icke enligt förslaget skulle få överklagas
utan i samband med besvär över länsstyrelsens utslag, länsstyrelsen
skulle vara bunden av ett oriktigt beslut av förhörsmyndigheten. Möjlighet till
omedelbar prövning av förhörsmyndighetens beslut syntes emellertid påkallad
huvudsakligen av det skäl, att förhörsmyndigheten kunde föreskriva övervakning
för tid intill två år. Stadgandet, i vad detsamma avsåge eventuellt vidtagande
av hjälpåtgärder, syntes hava utgått ifrån att möjlighet alltid skulle
förefinnas för länsstyrelse i motsats till förhörsmyndighet att vidtaga dylika
åtgärder. Så torde emellertid ej kunna antagas bliva förhållandet. _ Länsstyrelsen
skulle därför vilja föreslå, att stadgandet formulerades på följande sätt:
»Därest av utredningen i ärendet framgår, att någon, som befinnes förut hava
gjort sig skyldig till lösdriveri och i anledning härav varit föremål för åtgärd
enligt denna lag, ånyo gjort sig förfallen till lösdriveri samt länsstyrelsen
finner skäl ej föreligga till förfarande enligt 9 § 1 mom. och åtgärd enligt 9 §
2 mom. prövas vara gagnlös eller ej kunna vidtagas och ej heller bestämmelsen
örn frivilligt ingående å allmän arbetsanstalt anses böra tillämpas, äger länsstyrelsen»
etc. Motsvarande ändring torde i så fall böra göras beträffande
13 § 1 mom. i förslaget till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne.

Beträffande andra momentet anför länsstyrelsen i Stockholms län, i hår
avsett fall länsstyrelsen skulle föranstalta örn tjänlig vård åt den anhållne eller
vidtaga annan lämplig åtgärd. Enligt motiveringen skulle tillämpningen av
denna föreskrift i regel komma att ske på så sätt, att länsstyrelsen överlämnade
den anhållne till fattigvårdsstyrelsen i hemortskommunen eller i vissa fall -—■
då hemortskommunen icke kunde utrönas —- till fattigvårdsstyrelsen på platsen.
I anledning av vad i motiveringen sålunda anförts ville länsstyrelsen
anmärka, att en länsstyrelse saknade befogenhet att ålägga en kommun i annat
län, därest denna ansåges vara hemortskommun, att omhändertaga en person.
Ett överlämnande till länsstyrelsen i det andra länet kunde, såsom under 23 §
1 mom. närmare angåves, föranleda ett återremitterande av den anhållne. Överlämnandet
torde följaktligen, då hemortskommunen ansåges vara belägen i annat
län, ofta komma att ske till fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där den anhållne
vistades vid tiden för anhållandet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att intagande å allmän arbetsanstalt
av person, som vore oförmögen att försörja sig och följaktligen berättigad
till fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen, syntes länsstyrelsen icke böra
ifrågakomma. Stadgandet örn, att endast varaktig oförmåga till arbete ute -

236

Kungl. Majlis proposition nr 2h0.

slote behandling som lösdrivare, skulle möjliggöra sådan behandling t. ex. i
fråga om person, vars arbetsförmåga vore nedsatt och som därför ej kunde
försörja sig eller vore av sjukdom tillfälligt oförmögen till självförsörjning.
''Aven örn dylika personer -—■ kanske vägrade understöd av fattigvårdsstyrelse

— uppehölle sig genom bettleri, syntes man icke lämpligen kunna låta dem
drabbas av lösdriverilagens bestämmelser. Länsstyrelsen ville på grund härav
ifrågasätta ändring av 2 mom. av förevarande paragraf och 23 § samt av 13 §
2 mom. i förslaget till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne sålunda, att uttrycket
»varaktigt oförmögen till arbete» utbyttes mot »oförmögen att genom
arbete försörja sig». Motsvarande ändring syntes i så fall böra göras i 74 §
fattigvårdslagen. I sistnämnda lagrum åsyftade personer torde böra intagas
å arbetshem i stället för å allmän arbetsanstalt.

Styrelsen för svenska stadsförbundet erinrar beträffande stadgandet i första
stycket av andra momentet, att i motiveringen uttalades (sid. 154), att länsstyrelsen
i regel lämpligast torde kunna överlämna vederbörande till fattigvårdsstyrelsen
i hemortskommunen. Men då hemortsrätten ej kunde utrönas

— vilket väl torde bliva det vanliga — förutsattes ett överlämnande till fattigvårdsstyrelsen
på platsen kunna komma i fråga. Residensstäderna eller kommuner,
där en arbetsanstalt vore belägen, skulle således komma i en mindre angenäm
situation, även örn ersättning av statsmedel i sinom tid erhölles enligt
fattigvårdslagen, sedan det visat sig. att hemortsrätten och betalningsskyldigheten
ej kunnat fastställas. Nödvändigt syntes vara att åtminstone föreskriva
en obligatorisk utredning örn hemortsrätten före överlämnandet till fattigvårdsstyrelse,
och, där hemorten icke kunde fastställas, syntes staten omedelbart böra
svara för kostnaderna.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö anmärker beträffande
stadgandet i andra stycket av 2 morn., att örn denna bestämmelse skulle upphöjas
till lag, det vore nödvändigt, att Svartsjöanstalten utrustades med en särskild
sjukhusavdelning och erforderlig personal för att kunna mottaga de arbetsoförmögna.

17 §.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anmärker, att för att prövotiden skulle få betydelse
i sin fulla utsträckning, den tid, inom vilken utslag skulle bringas till
verkställighet, måste vara längre än prövotiden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förmenar, att villkorligt anstånd med utslags
verkställande borde komma till användning i större utsträckning än enligt förslaget.
Det kunde ofta inträffa sådana fall, där det misslyckades att genast
anskaffa arbete åt en återfallslösdrivare, men omständigheterna syntes utvisa,
att den anhållne, därest han hade hotet om en omedelbar internering svävande
över sig, ansträngde sig för att hederligt försörja sig. Det syntes böra övervägas,
om ej villkorligt anstånd kunde tillgripas, därest den anhållne icke behandlats
för lösdriveri de senaste två åren.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö uttalar, att det kunde
ifrågasättas, örn ej villkorligt anstånd borde kunna meddelas utan den föreslagna
begränsningen, att den det gäller under de fem sistförflutna åren ej skulle
hava varit intagen å allmän arbetsanstalt.

Även styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet finner angivna
tidsbestämmelse innebära en onödig begränsning av länsstyrelsens möjlighet
att meddela villkorligt anstånd. Förhållandena kunde tänkas motivera,
att villkorligt anstånd meddelades, även örn kortare tid än fem år förflutit,
sedan vederbörande senast varit intagen å allmän arbetsanstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

237

18 §.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller beträffande första momentet, att enligt
nu gällande författning skall utslag, varigenom någon dömes till tvångsarbete,
tillställas honom »inom tre dagar, den oräknad, då beslutet avkunnades».
Beträffande underrätts utslag angående häktad vore föreskrivet, att utslaget
skall expedieras inom sex dagar efter avkunnandet. 1 sistnämnda fall
skulle dock bevis örn utslagets innehåll genast expedieras. Någon anledning
att i nu förevarande avseende visa särskild hänsyn mot lösdrivarna syntes ej
föreligga. Dessutom torde det, i synnerhet örn, såsom väl vore avsett, utslaget
avkunnades samma dag förhöret ägde rum, bliva förenat med svårigheter för
länsstyrelsen att omedelbart expediera utslaget. Länsstyrelsen ville på grund
härav för sin del förorda bibehållandet av den nu gällande tidsfristen. Dock
syntes såsom beträffande häktad böra föreskrivas, att bevis örn utslagets innehåll
genast skall tillställas vederbörande.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att centralregistret torde böra innehålla
även uppgift örn verkställighetens början (jfr 24 § 4 morn.). Föreskrifterna
örn verkställighet syntes förutsätta, att länsstyrelsen skulle bestämma,
i vilken anstalt verkställigheten skulle ske. Lämpligheten härav kunde
ifrågasättas, då länsstyrelse näppeligen vore ständigt underrättad om platstillgången
å olika anstalter. I allt fall erfordrades direktiv, motsvarande de i
fråga örn frihetsstraff givna.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö håller före, att paragrafen
bör kompletteras med föreskrift örn, när interneringen skall börja och senast
sluta. Detta måste fastslås för det fall, att utskrivning komme att ske vid
tredje interneringsårets utgång.

5 KAP.

Om allmänna arbetsanstalter.

20 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att det funnes icke någon uttryckt motsats
melian övriga anstalter och de under 3) omförmälda, vilka fastmera
folie under de i 1) och 2) givna definitionerna. Ansåges nödigt att särskilt
nämna ungdomsanstalterna, torde detta lämpligast ske genom ett onumrerat
stycke, av innehåll, att anstalt kunde vara av staten inrättad eller erkänd för
intagning av personer under 21 år, eventuellt med tillägg, att sådana personer
endast finge i dessa anstalter intagas och att inga andra finge där intagas,
vilket, emellertid kunde förbehållas de av länsstyrelsen under 18 § förordade
direktiv av länsstyrelse eller ock tilläggas i 1 mom. första stycket av 21 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att den uppdelning av allmänna
arbetsanstalter i tre olika kategorier, som gjorts i förevarande paragraf, syntes
länsstyrelsen knappast vara formulerad på ett i logiskt avseende fullt riktigt
sätt, då nämligen begreppet »arbetsanstalt, som av staten för sådant ändamål
inrättats» (1) i 1 morn.) uppenbarligen även omfattade sådan arbetsanstalt, som
enligt 3) »av staten inrättats för intagning av i denna lag avsedda personer
under 21 år».

Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker, att beträffande personer över 21
ar någon kategoriskillnad i fråga om anstalterna icke gjorts. Härutinnan
förelåge enligt länsstyrelsens uppfattning en brist. Åtskillnad syntes nämligen
böra göras mellan sådana, som första gången bleve föremål för intagning å an -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 2å0.

stalt, samt notoriska lösdrivare och för brott straffade. Ett sammanförande
av dessa kategorier å samma anstalt kunde icke vara lämpligt. Ehuru statens
tvångsarbetsanstalt å Svartsjö under de senare åren undergått väsentliga förändringar
till det bättre, så att någon befogad anmärkning numera icke torde
kunna göras mot den behandling, som där komme de för lösdriveri tvångsinternerade
till del, lämpade sig likväl icke en anstalt att omhändertaga alla utan
åtskillnad. Det vöre just i saknaden av för varje fall lämplig anstalt, som vid
ådömandet av tvångsarbete nuvarande lags brister gjort sig mest kännbara.
Sådana, som första gången skulle bliva föremål för intagning å anstalt och hos
vilka kunde antagas förefinnas utsikt till förbättring, borde hänvisas till särskild,
för dem lämpad anstalt (arbetshem). Först då vederbörande visade sin
större antisocialitet genom tredska eller försök att undandraga sig å dylik anstalt
honom anvisat arbete, borde han överföras till tvångsarbetsanstalt av annat
slag och med strängare behandling. Aven örn de sakkunniga tänkt sig de
kommunala eller privata anstalterna vara ägnade att mottaga dessa icke notoriska
lösdrivare, syntes den nu hän tydda åtskillnaden böra komma till tydligt
uttryck i lagen.

Statms inspektör för fattigvård och barnavård framhåller, att de sakkunniga
tänkt sig finna användning av arbetshem på så sätt, att Kungl. Majit skulle
kunna erkänna ett arbetshem eller viss del därav såsom allmän arbetsanstalt.
Att använda ett nu befintligt arbetshem till sådan anstalt läte sig väl ej göra.
da samtliga hem behövdes för sitt nuvarande ändamål och en indragning av
något av dem skulle vålla rubbning av den nu med stort besvär åstadkomna
indelningen av landet i upptagningsområden. Vad åter anginge tanken, att
viss sluten avdelning skulle upplåtas till allmän arbetsanstalt, finge erinras,
att sådana slutna avdelningar ej förekomme vid något arbetshem, och att landstingen
säkerligen ej skulle vara hågade att av egna medel uppföra sådana avdelningar.

Styrelsen för svenska stadsförbundet anmärker, att i paragrafen förutsattes,
att av kommun anordnad anstalt »eller avdelning därav» av Konungen skulle
kunna erkännas såsom »allmän arbetsanstalt». Av motiveringen framginge,
att därmed avsetts avdelning vid arbetshem. Men lagförslagets avfattning
syntes icke direkt utesluta, att t. ex. en avdelning vid ett försörjningshem, låt
vara såsom sluten, finge mottaga lösdrivare — en anordning, som de sakkunniga
själva tagit avstånd från i princip.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet har anfört, att enligt förevarande
paragraf sluten avdelning av arbetshem skulle av Kungl. Majit kulina erkännas
som allmän arbetsanstalt, I vilken grad arbetshemman i sådant syfte skulle
utnyttjas bleve tydligen helt beroende på, huruvida vederbörande landsting ville
inrätta dylika slutna avdelningar vid sina arbetshem. Enligt styrelsens förmenande
torde det med hänsyn till de kostnader och besvär, som vore förbundna
härmed, knappast vara att förvänta, att landstingen i någon större utsträcknmg
skulle vara villiga på angivet sätt taga befattning med lösdrivare. Det
syntes tor övrigt i betraktande av de stora övervakningskostnaderna vara tvivel^1™^’huruvida
över huvud taget det kunde anses för det allmänna ekonomiskt
+-rii 7?.. gtAa^ £ arbe1tshemmen inrätta slutna avdelningar för lösdrivare i
stallet tor att förlägga dessa separat. På grund av vad sålunda anförts ansåge
styrelsen lämpligast, att stadgandet om arbetshus eventuella användande för
internering av lösdrivare helt utginge.

Samma uttalande göres av Skaraborgs läns och Örebro läns landsting.

Göteborgs och Bohus lans landsting finner det vara tveksamt, huruvida det
SnnA ^a.lamkllfft.att-kombinera ett arbetshem med en arbetsanstalt, även örn
denna sistnämnda förlädes till en sluten avdelning. Det syntes nämligen i ali -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-tO.

239

mänliet knappast kunna förhindras, att en viss kommunikation uppstode mellan
klienterna å arbetshemmet och arbetsanstaltsavdelningens klientel, något som
uppenbarligen kunde bliva till skada för de förstnämnda. Interneringen av
lösdrivare avsåge uppenbarligen icke blott deras egen förbättring utan även att
hindra dem att utöva dåligt inflytande på sin omgivning. Till arbetshemmet
Vestergården, som upprättats av Göteborgs och Bohus läns landsting gemensamt
med Skaraborgs läns landsting och Älvsborgs läns landsting, hörde visserligen
så vidsträckta ägor, att en avdelning av ifrågavarande slag skulle kunna
inrättas på så betydligt avstånd från arbetshemmets byggnader, att någon kommunikation
av större betydelse icke kunde tänkas uppkomma, men i sådant fall
skulle för anstaltsavdelningen erfordras uppförande av nya byggnader, något
som landstingen näppeligen frivilligt torde komma att åtaga sig. I förslaget
angåves nämligen icke, örn eller i vad mån staten tillsläppte medel till ett sådant
byggnadsföretag.

Vidkommande under 3) i första momentet avsedda anstalter för personer
under 21 år uttalar länsstyrelsen i Hallands län —- under erinran att under 2)
talas örn allmänna arbetsanstalter, vilka kunna vara inrättade av staten, landsting,
kommun, förening eller stiftelse — att för ungdom under 21 år dylik anstalt
kunde vara för ändamålet erkänd av Konungen Titan nämnda inskränkningar
i avseende å det inrättande organet, som således i detta fall torde kunna
vara enskild person. Det syntes ovisst, huruvida detta vore avsett.

Beträffande stadgandet under 3) anför vidare statens inspektör för fattigvård
och barnavård, att de sakkunniga hade tänkt sig, att även vid uppfostringsanstalterna
och vissa skyddshem skulle kunna anordnas särskilda avdelningar
för ungdom i omyndig ålder (18—21 år) med möjlighet att kvarhålla dem
även efter uppnådda 21 år. Det måste emellertid bestämt varnas för en dylik
åtgärd. Örn avsikten vore att upprätta en sluten avdelning av detta slag, kunde
det med skäl ifrågasättas, om detta vore lämpligt för behandling av ungdom.
Skulle åter avdelningen bliva öppen och sålunda äldre och yngre blandas
med varandra, förelåge stor fara för, att en skadlig påverkan från de äldre och
mera fördärvade elementen skulle utövas å det yngre klientelet.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona har uttalat, att enligt styrelsens
mening i sak intet vore att erinra mot interning å allmän uppfostringsanstalt
av unga lösdrivare. Enligt styrelsens erfarenhet torde Bonaanstalten
stå väl skickad att för behandling mottaga det mindre antal unga lösdrivare,
som enligt det föreliggande lagförslaget skulle kunna ifrågakomma till överflyttning
dit från nuvarande tvångsarbetsanstalt för manliga lösdrivare eller för
framtida hänvisning enligt vederbörande myndighets beslut. Styrelsen måste
emellertid bestämt motsätta sig förslaget, i vad det avsåge, att endast en viss
avdelning av allmän uppfostringsanstalt skulle kunna erkännas såsom allmän
arbetsanstalt. Vid den kollektivuppfostran, som måste tillämpas vid allmän
uppfostringsanstalt, vore det nämligen av synnerlig vikt, att icke någon viss
avdelning eller viss klass av elever i allmänna uppfattningssättet — både inom
och utom anstalten — betraktades såsom av sämre art. Den differentiering i
vård och behandling, som erfordrades, måste enligt styrelsens erfarenhet vinnas
genom gruppering efter andra linjer. Dessutom borde icke alltför skilda åldersklasser
för mycket sammanföras. Med hänsyn härtill torde hänvisning till allmän
uppfostringsanstalt icke böra ske av lösdrivare, som överskridit tjugoårsåldern.
Då nämligen anstaltsvistelscn för dylik individ skulle såsom regel omfatta
minst eif år samt övriga där (enligt lagen örn verkställighet av domstols
förordnande om tvångsuppfostran) intagna elever skulle utskrivas sist vid uppnådda
21 års ålder, vore det synnerligen önskvärt, att anstalten icke komme
att inrymma internerade över sistnämnda ålder.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr Sjö.

Styrelsen för svenska diakonissällskapet bär meddelat, att det icke vore
möjligt att inom allmänna uppfostringsanstalten å Viebäck eller Mossebo
skyddshem å Viebäck inrätta en allmän arbetsanstalt för unga kvinnor, utan
skulle härför erfordras en nybyggnad. Då emellertid någon sådan icke blivit
ifrågasätta ansåge sig styrelsen icke hava anledning att nu närmare uttala sig
örn, huruvida styrelsen skulle se sig i stånd att å Viebäck upptaga en ny verksamhetsgren
av det slag, varom här vore fråga.

Styrelsen för Göteborgs diakonissällskap finner det olämpligt, därest till
ett och samma hem skulle sammanföras de för skyddsuppfostran enligt 43 §
2 mom. barnavårdslagen omhändertagna flickorna och de enligt ifrågavarande
lagförslag till arbetsanstalt dömda. Den faran skulle obestridligen förefinnas,
att den förbättring, som skyddshemmen avsåge att verka, skulle äventyras hos
dem, som^ vore mottagliga för rättelse, därest i skyddshemmet skulle beredas
rum också för dem, som lagförslaget avsåge att hjälpa.

t ångvårdsstyrelsen framhåller, att föreskrift saknas örn sammansättningen
av arbetsanstaltens styrelse. Med hänsyn till de stora befogenheter, som jämlikt
24 § tillkomme anstaltsstyrelsen, syntes föreskrifter rörande sådan styrelses
sammansättning vara erforderliga.

Länsstyrelsen i Hallands län anmärker, att betydelsen av ordet »förordnad»
i andra momentet vore oklar, och att det kunde ifrågasättas, huruvida meningen
vore, att styrelse för allmän arbetsanstalt skulle utnämnas av Konungen, även
när anstalten vore inrättad av landsting, kommun, förening eller stiftelse.

Beträffande ^den avsedda uppsiktsmyndigheten uttalar länsstyrelsen i Uppsala
län, att, på sätt i motiveringen antytts, frågan om enhet eller flertal i avseende
å uppsiktsmyndighet lämnats oavgjord i lagtexten. Stadgandet i 2 moni.
syntes dock förutsätta, att en gemensam uppsiktsmyndighet skall finnas.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård har anfört, att de sakkunniga
ställt sig tveksamma till frågan örn hur den statliga inspektionen borde ordnas,
men syntes luta åt tanken, att socialstyrelsen borde bliva uppsiktsmyndighet
ej allenast över allmänna arbetsanstalter utan även över enskilda härbärgen,
räddningshem m. m. Såsom de sakkunniga framhållit, vore det önskvärt,
örn en och samma myndighet utövade tillsynen över samtliga hem och anstalter,
som kunde komma i fråga vid tillämpningen av förevarande lagstiftning.
Detta kunde ej låta sig göra för närvarande, då socialstyrelsen vore
uppsiktsmyndighet för alkoholistanstalter, men länsstyrelserna för flertalet
övriga anstalter. Toge man hänsyn till praktiska synpunkter, såsom att länsstyrelserna
hade lättare än ett centralt ämbetsverk i Stockholm att komma i
kontakt med vederbörande anstalter och att nämnda myndigheter handlade
ärenden enlig den föreslagna lagstiftningen och därför vore väl insatta i dessa
frågor, syntes starka skäl tala för att uppdraga åt vederbörande länsstyrelser
att vara uppsiktsmyndighet. Länsstyrelserna torde till sitt förfogande redan
hava krafter, vilka vore lämpade att biträda vid tillsynens utövande, och nya
tjänsters inrättande skulle med denna anordning vara obehövligt.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona finner ett underordnande
av arbetsanstalterna under socialstyrelsen icke vara erforderligt, utan
därest en särskild tillsyn över dessa anstalter ansåges böra äga rum, torde den,
åtminstone beträffande Landskronaanstalten, lämpligen böra utövas av länsstyrelsen,
med vilken myndighet erforderlig kontakt vore lättare att åstadkomma
på grund av anstaltens belägenhet så nära Malmö.

Styrelsen för Göteborgs diakonissällskap anmärker, att, därest lagförslaget
skulle godkännas, de skyddshem, som tillika skulle bliva godkända såsom allmänna
arbetsanstalter, skulle komma att stå under två tillsyningsmyndigheter.
För närvarande stöde de under tillsyn av en särskild skyddshemsinspektör och
enligt förslaget skulle arbetsanstalterna stå under uppsikt av en av Konungen

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

241

härför förordnad myndighet. En omarbetning av förslaget i denna del syntes
därför ofrånkomlig för att förebygga den dualism, som enligt förslaget syntes
förefinnas beträffande övervakningen av de skyddshem, som tillika skulle
tjänstgöra såsom allmänna arbetsanstalter.

Slutligen har Stockholms stadsmission ifrågasatt, huruvida icke ordet arbetsanstalt
borde utbytas mot »vårdhem» eller dylikt, och att lagförslaget även i
övrigt skulle modifieras i vissa detaljer efter den nämnda synpunkten. Det
lede intet tvivel, att ett system med mindre kolonier eller hem skulle vara vida
att föredraga framför det med nuvarande arbetsanstalter.

22 §.

Fångvårdsstyrelsen anmärker beträffande första momentet, att orden »och
samhällsnyttigt» torde kunna utgå. Samhället torde ej rimligtvis kunna ställa
sina krav högre, än att vederbörande efter utskrivningen skall ärligen försörja
sig samt föra ett ordentligt liv.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att undantag från föreskriften i
1 morn., att utskrivning ej må ske senare än tre år efter intagandet, funnes angivna
även i 33 § 3 mom. och 34 § 2 mom. Ordalydelsen kunde föranleda till
den felaktiga uppfattningen, att 2 mom. fullständigt upptoge undantagen.

Länsstyrelsen i Gotlands län uttalar, att den föreslagna minimitiden för internering
enligt länsstyrelsens mening vore alldeles för kort. För internering
förutsattes nämligen i 16 §, att hjälpåtgärder prövats gagnlösa. De personer,
på vilka dylika åtgärder skulle vara förspillda, torde emellertid ej låta sig återföras
till ordnade förhållanden genom intagande å arbetsanstalt under en så
kort tid som ett år. Hjälpåtgärder borde, såsom de sakkunniga jämväl förutsatt,
användas först och i största möjliga utsträckning, men då dylika åtgärder
uppenbarligen vore gagnlösa och internering måste tillgripas, syntes denna böra
ske under så lång tid, att ett gott resultat av densamma kunde förväntas. En
kortvarig internering vore enligt länsstyrelsens åsikt liksom de kortvariga frihetsstraffen
till mera skada än gagn. Minimitiden för internering syntes ej
böra sättas lägre än till två år. Maximitiden torde i anslutning härtill ävenledes
kunna höjas med ett år.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö anmärker, att interneringstiden
enligt första momentet vore relativt obestämd, dock att internering i
regel ej finge utsträckas över tre år. Det syntes styrelsen redigare, att paragrafen
omformulerades ungefär i enlighet med 1922 års förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att de »nedan angivna undantag», som i
andra punkten av första stycket i 1 mom. avsåges, icke återfunnes i samma moment,
utan dels i de följande momenten av samma paragraf, dels även i vissa
följande paragrafer; till »nedan» borde därför fogas »i denna lag» eller ett
specifikt angivande av ifrågavarande lagrum. Även från första punkten förekomme
åtminstone ett undantag (23 § 1 morn.). Bestämmelsen, att den, som
frivilligt intagits, »må» kvarhållas under den tid, som angives i den skriftliga
förbindelsen, vore i mera än ett avseende oklar. Den angåve icke, huru länge
inom denna gräns han skulle kvarhållas, och hänvisade icke heller till de föreskrifter,
enligt vilka anstaltstiden kunde förkortas eller förlängas. Beträffande
förutsättningarna för anstånd med utskrivning torde böra tagas hänsyn även
till frihetsstraff; tiden för sådant borde väl ej inräknas i treårstiden. I varje
fall vore ett uttryckligt stadgande önskvärt. Det vore oklart, huruvida i sista
stycket av 2 mom. med »sådan person» menades den, som uppfyllde förutsättningarna
för kvarhållande eller allenast den, som efter treårsperiodens utgång
verkligen kvarhållits. Det senare torde vara avsett, ehuru mindre väl förenligt
med ordalydelsen. Föreskriften örn handräckning torde icke stå i sitt rätta
.sammanhang.

/Hhnng till riksdagens protokoll 1!)30. 1 sam.!.. 203 haft. (Nr 240.) 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

Svenska sky dds förbundet framhåller, att då fråga uppkomme om kvarhållande
å särskild asylavdelning av vissa återfallslösdrivare och vissa psykiskt defekta,
beslut i sådant ärende syntes icke böra ankomma på anstaltsstyrelsen
utan på uppsiktsmyndigheten, varjämte i varje särskilt fall interneringsnämndens
yttrande syntes böra inhämtas.

23 §.

Beträffande första momentet anför länsstyrelsen i Stockholms län följande:
»Förslaget, att en till arbete varaktigt oförmögen person skall överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där anstalten är belägen, får länsstyrelsen bestämt motsätta
sig. Det saknas allt fog för att länsstyrelsen i anstaltslänet skall belastas
med arbete beträffande en person, som icke har annat samband med länet än
att han blivit intagen på en anstalt, som är där belägen. Hur skall länsstyrelsen
för övrigt förfara beträffande en person, som enligt länsstyrelsens åsikt
icke har hemortsrätt i länet? Enligt motiveringen synes vara avsett, att länsstyrelsen
i sådant fall skall överlämna honom till dét län, där han enligt länsstyrelsens
åsikt har hemortsrätt. Men örn länsstyrelsen i det senare länet icke
är av samma åsikt beträffande hemortsrätten, kommer personen att återremitteras
till den förra länsstyrelsen, som därvid endast har att hålla sig till den
kommun, där personen vistades, då han blev oförmögen till arbete, det vill säga
den kommun, i vilken anstalten är belägen. Detta fall är således icke, såsom i
motiveringen säges, analogt med det i 16 § 2 mom. omförmälda fall. Då vistelsekommunen
i det senare fallet nödgas omhändertaga den till arbete oförmögne,
sker detta helt i enlighet med fattigvårdslagens bestämmelser, och intet
kan således vara att anmärka däremot. Men i det förra fallet förefaller det
synnerligen orättvist, att en kommun, endast därför, att anstalten är belägen
inom dess gränser, skall betungas med ett dylikt omhändertagande. Under åberopande
av vad sålunda anförts får länsstyrelsen föreslå, att i lagen införes dels
föreskrift om, att den varaktigt oförmögne skall överlämnas till länsstyrelsen i
det län, där han har hemortsrätt, dels ock föreskrift örn vad som i förevarande
hänseende skall anses vara hans hemort. Såsom hans hemort kan bestämmas
den kommun, där han senast varit mantalsskriven, eller om detta ej kan utrönas,
där han senast varit kyrkoskriven, vilket torde vara det enklaste, eller,
örn ej heller detta kan utrönas, födelseförsamlingen. Har personen intagits på
anstalten på grund av beslut av länsstyrelse, bör i detta beslut hemorten fastslås;
har han frivilligt ingått, bör anstaltsstyrelsen äga att efter utredning bestämma
hemorten.»

Såsom under 16 § nämnts, anser länsstyrelsen i Södermanlands län, att uttrycket
»varaktigt oförmögen till arbete» bör utbytas mot »oförmögen att genom
arbete försörja sig».

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att den uppgift, som i 1 mom. ålägges
länsstyrelsen, ofta torde vara svår eller till och med omöjlig att lösa med
de medel, som stöde länsstyrelse till buds, och kunde i alla händelser kräva en
avsevärd tid. Någon utvidgning av 2 mom. syntes därför åtminstone vara
önskvärd. Men i 1 mom. andra stycket torde böra förutsättas, att uppenbarligen
personen icke kunde vårdas utan intagande å vårdanstalt och icke blott,
att sådant intagande skulle medföra synnerlig olägenhet.

24 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att det enligt 1 mom. andra stycket
vore dunkelt, huru i de fall, som avsåges i 22 § 2 morn., ett beslut örn utskrivning
kunde komma att underställas; hade styrelsen konstaterat förutsättningarna
för anstånd, torde den icke besluta utskrivning. Möjligen hade man

Kungl. Majlis proposition nr %A0.

243

iänkt på utskrivning från asylavdelning. I 2 och 3 morn. borde måhända uttalas,
att fråga icke vore om utskrivning, som avsåges i 23 § 1 mom.

Beträffande tredje momentet anför styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
ä Svartsjö, att denna bestämmelse komme att vålla en anstaltsstyrelse mycket
bekymmer, särskilt styrelsen för en anstalt, som finge ett klientel till stor
del tillhörande de oförbätterligas skara. Svårigheterna att skaffa ordnat arbete
åt den, som skulle frigivas, vore ibland hart när omöjliga att övervinna.
Mången gång kunde den frigivne själv skaffa sig sysselsättning, när han
komme till ort och ställe. Bestämmelsen komme ock att verka mycket orättvist.
Sålunda kunde en mindre välartad tvångsarbetare, som t. ex. själv lyckats
skaffa sig arbete, bliva utskriven, under det att en, som vöre välartad
men ej haft samma möjlighet att få sin utkomst, måste stanna på anstalten intill
fyra månader. Det föreslagna stadgandet torde kunna utgå.

25 §.

Stockholms läns landsting förklarar sig vilja ifrågasätta lämpligheten av
att stadga viss minimitid från intagningen för utskrivning och försökspermission.
Viktigare än viss tids vistelse å arbetsanstalt vore, att den omhändertagne
finge lämna anstalten, då arbete kunde erhållas och utsikter till ett
ordnat liv därigenom förefunnes.

Beträffande sista stycket i första momentet anför länsstyrelsen i Västmanlands
län, att enär i sådana fall, som här avsåges, det syntes mest ändamålsenligt,
att övervakning i allmänhet ägde rum, bestämmelsens ordalydelse torde
böra ändras så, att övervakning bleve regel och skulle utebliva, endast då så

1 särskilt fall prövades icke erforderligt.

Rörande andra momentet anför fångvårdsstyrelsen, att då ett återhämtande
till anstalten torde utgöra en tillräckligt kraftig åtgärd mot den försökspermitterade,
ansåge styrelsen det icke vara erforderligt, att anstaltsstyrelsen
dessutom skulle medgivas befogenhet att vidtaga en så sträng åtgärd, som
ett kvarhållande å anstalten utöver maximitiden innebure.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att då en försökspermitterad gåve anledning
till beslut om återhämtande, det läge närmast till hands, att försökspermissionen
ansåges förfallen och tiden därför således icke inräknades i tiden
för anstaltsvistelsen. Bestämmelsen om maximitidens förlängning med högst
ett år tjänade huvudsakligen samma syfte, men förefölle godtycklig.

Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö anser, att en bestämmelse
erfordras, att beslut örn återtagande av en försökspermitterad ej får
överklagas. Paragrafen lämnade ej klart besked, örn försökspermission kunde
komma till användning beträffande den, som vore internerad enligt 22 §

2 mom. Enligt styrelsens mening borde försökspermission för sådan internerad
ej ifrågakomma.

26 §.

Ijänsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att tvekan syntes kunna råda, huruvida
i fråga örn förfarandet de vanliga reglerna skulle gälla utöver det uttryckligen
nämnda örn tagande i förvar och örn inställande hos länsstyrelsen.

G KAP.

Allmänna bestämmelser.

27 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det förtydligandet möjligen erfordrades,
att den i andra stycket omförmälda befogenheten tillkomme alle -

244 Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

nast uppsiktsmyndigheten, även om tillsynen enligt första stycket uppdragits
åt hjälporganisation.

28 §.

Länsstyrelsen i Kronobetgs län har anfört, att enligt länsstyrelsens förmenande
förslagets genomförande skulle kräva betydligt större kostnader än av
de sakkunniga beräknats, då det väl knappast kunde antagas, att i den utsträckning,
som förslaget förutsatte, den enskilda sociala hjälpverksamheten
skulle kunna utföras, som av de sakkunniga för detta ändamål upptagits. Vidare
framginge icke med tydlighet av förslaget, huru en del kostnader skulle
ersättas. I 28 § hade visserligen angivits de kostnader, som skulle gäldas av
statsmedel. Skulle härav vara en följd, att övriga kostnader skulle drabba
kommunerna, torde dessa kommunernas blivande utgifter icke bliva obetydliga.
Det torde även kunna ifrågasättas, huruvida icke, då omhändertagandet
av nu ifrågavarande befolkningselement närmast vore att anse såsom ett statsintresse,
samtliga kostnader borde gäldas av statsmedel. Ett förtydligande
av förslagets principer i dessa nu antydda hänseenden syntes länsstyrelsen erforderligt,
innan förslaget förelädes riksdagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att enligt förevarande paragraf
kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av statsverket.
Principen härom syntes obestridligen vara riktig, men fråga kunde
vara, huruvida icke, da det gällde kommunala anstalter, några anvisningar
hort lämnas, huru denna kostnad skulle beräknas. Dessutom syntes någon bestämmelse
böra meddelas rörande den ordning, i vilken eventuella tvister mellan
kommuner och statsverket beträffande ersättningens belopp skulle lösas.
Jämlikt andra momentet skulle kostnader för lösdrivares transport till arbetsort
bestridas av statsverket, endast då arbete eller sysselsättning anvisats av
myndighet eller anstaltsstyrelse. Av de sakkunnigas motivering framginge
otvetydigt, att, örn sadant arbete anvisats av frivillig hjälporganisation, denna
organisation själv måste påtaga sig resekostnaden. Detta syntes dock vara
i viss mån oegentligt och verkade nästan såsom ett straff för det tillmötesgående,
hjälporganisationen i sådant fall visat det allmänna.

länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att förhörsmyndighet eller polismyndighet
kunde nödgas göra utlägg, för vilkas ersättande statsverket borde
ansvara.

29 §•

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar följande:

»Enligt första stycket i denna paragraf får förhörsmyndighets beslut ej
överklagas utan i samband med besvär över länsstyrelses utslag, varigenom
förordnats örn klagandens intagande å allmän arbetsanstalt. Klagan får således
icke ifrågakomma angående beslut enligt 9 § 2 mom. angående hjälpatgärder
med därvid föreskrivna villkor, likasom ej heller över beslut örn
övervakning enligt 3 morn. av samma paragraf. Enligt 11 § skall om dylika
åtgärder uppgift insändas till centralregistret. Påföljden härav är ock sederdärest
vederbörande ånyo gör sig förfallen till lösdriveri eller förhaller
sig på Sätt angives i 12 § 3 morn., ärendet regelmässigt kommer att
överlämnas, till länsstyrelsen för handläggning enligt 14 och 16 §§ i lagen.
Den betydligt sämre ställning, vari den anhållne härigenom försättes, och särskilt
det tvång, som anordnande av övervakning innebär, lära innefatta en
sa.dan rättsminskning, att förhörsmyndighetens beslut i dessa hänseenden nödvändigtvis
mäste kunna bringas under vederbörande länsstyrelses prövning.
Över av länsstyrelse meddelat beslut torde däremot besvärsrätt icke behöva
medgivas.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

245

Länsstyrelsen i Uppsala lån uttalar, att klagan borde kunna föras över
anstaltsstyrelsens beslut enligt 25 § 2 morn., särskilt om, såsom kunde inträffa,
beslutet medförde förlängning av den ursprungligen bestämda tiden
för anstaltsvistelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter däremot rörande bestämmelsen
i andra stycket, om icke för undvikande av all tvekan bland dessa fall
även bort medtagas anstaltsstyrelses beslut att till anstalten låta återhämta
person, som varit från samma anstalt försökspermitterad. Då nämligen en å
anstalt intagen person icke kunde tilltvinga sig rätt till försökspermission,
utan detta uteslutande ankomme på anstaltsstyrelsens bedömande, torde det
ligga i öppen dag, att jämväl frågan om permissions indragande helt måste
överlämnas till styrelsens prövning.

30 §.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att polismyndighet borde äga
rätt att anföra besvär, lika väl som åklagare i brottmål har klagorätt. Möjlighet
att fullfölja talan mot länsstyrelses beslut kunde vara av betydelse
bland annat för ernående av enhetlig rättstillämpning.

31 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att då vissa i paragrafen nämnda
ämnen icke alls berördes i lagen, Konungen icke kunde om dem meddela »närmare»
föreskrifter.

Svenska skyddsförbundet uttalar, att det föreslagna centralregistret syntes
böra omfatta ej blott av myndigheter vidtagna åtgärder utan även sådana,
vidtagna av hjälporganisationerna. Förandet av centralregistret syntes därför
lämpligen höra uppdragas åt svenska skyddsförbundet.

Övergångsbestämmelser.

33 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån anmärker beträffande stadgandet i 3
morn., att detta syntes böra förtydligas, så att detsamma bragtes i överensstämmelse
med vad billigheten fordrade och enligt, motiveringen jämväl torde
vara åsyftat, samt formuleras exempelvis sålunda: »I det fall, som omförmäles
i 12 § 1 mom. i denna lag, skall tvångsarbete enligt förut gällande lag
vara att likställa med behandling å allmän arbetsanstalt enligt denna lag
samt varning enligt den äldre lagen med åtgärd enligt 9 § 2 mom. här ovan.»

Förslaget till lag örn åtgärder mot sedeslöst leverne av samhälls skadlig

art. 1

1 §•

Fångvårdsstyrelsen har ingen annan erinran att framställa, än att styrelsen
beträffande formuleringen ifrågasätter, huruvida icke i första stycket
orden »tillfälliga och lösa» lämpligen borde utbytas mot ordet »lösaktiga»,
vilket torde bättre karakterisera den livsföring, varom här vore fråga.

Överståthållarämbetet anser, att samhället till sitt skydd borde kunna ingripa
mot alla dem, som uppfyllde de av de sakkunniga angivna allmänna
förutsättningarna eller att vederbörande vore hemfallen åt otuktigt leverne

246

Kungl. Maj:ts proposition nr S40.

1 tillfälliga och lösa förbindelser samt underläte att ägna sig åt ordnat arbete
eller eljest hederlig självförsörjning. Den under b) använda formuleringen
»grovt störande» syntes vara alltför snävt tilltagen. Det torde föreligga tillräcklig
anledning till ingripande, om vederbörandes levnadssätt vore störande
för närboende eller andra.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att de två huvudfall, då »åtgärder enligt
denna lag må vidtagas», mera tydligt borde likställas med varandra,
medan nu det förra framstode som huvudsak och det senare som ett tillägg
eller bihang. Endast mera sällan torde kunna konstateras en uppenbar fara
för framtida oförmögenhet till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt
liv. Förutsättningen för ingripande torde böra uttryckas på annat sätt. Det
folie i ögonen, att i lagtexten hänsyn icke alls tagits därtill, om otukten idkades
mot betalning eller till och med såsom yrke. Beträffande äldre personer
syntes betänkligt, att, när en prostituerad i någon mån ägnade sig åt ordnat
arbete eller levde på kapitalinkomster eller underhölles av anhöriga o. s. v.,
ingripande vore uteslutet, även örn den prostituerade förledde ungdom eller
genom sitt leverne verkade grovt störande. Lagen torde snarare böra vara
tillämplig åtminstone på dels helprostituerade, dels halvprostituerade, beträffande
vilka en av de under a) och b) nämnda förutsättningarna vore förhanden.
I övrigt ifrågasattes, om ej i förutsatta fall åtgärder enligt denna
lag »skola» — icke blott »må» — vidtagas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att då lagen avsåge åtgärder
mot såväl män som kvinnor, detta syntes böra komma till tydligt uttryck i
själva lagtexten.

Länsstyrelsen i örebro län har uttalat, att från lagens tillämpning vore
undantagna personer, som visserligen i övrigt förde ett sådant levnadssätt och
gjorde sig skyldiga till sådant förfarande, som i paragrafen angåves, men hade
ordnat arbete eller eljest på hederligt sätt försörjde sig. Det syntes länsstyrelsen
uppenbart, att en dylik gräns vore alltför snäv, då den ej lämnade möjlighet
att — undantagandes de fall, då allmänna strafflagen kunde komma
till tillämpning — ingripa mot dylika samhällsvådliga personer. Till avhjälpande
härav kunde ifrågasättas att låta orden »utan att ägna sig åt ordnat
arbete eller eljest på hederligt sätt försörja sig» utgå. Skulle en dylik bestämmelse
finnas för vittgående, torde här i stället kunna inarbetas de i 8 §

2 b av 1926 års förslag upptagna rekvisiten.

Liknande ändringsförslag förordas av stadsfullmäktige i Hälsingborg.
vilka hemställa, att i paragrafen måtte vidtagas sådan ändring, att jämväl
till myndig ålder komna personer, vilka vore hemfallna åt sedeslöshet utan att
likväl föra ett parasiterande liv, men som förledde ungdom till otukt eller störde
anständighet, väckte förargelse å allmän plats eller genom sitt leverne
verkade grovt störande för närboende eller andra, folie under lagens bestämmelser.

Jämväl styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona yttrar, att
styrelsen ej kunde gilla den uppställda förutsättningen för lagens tillämplighet,
att personen i fråga skulle underlåta att »ägna sig åt ordnat arbete eller
eljest på hederligt sätt försörja sig». Härtill komme, att nämnda förutsättning
till sin formulering vore synnerligen svävande och i praktiken torde bliva
svår att rätt tillämpa.

Stockholms kyrkliga socialråd uttalar betänkligheter av liknande art. Socialrådet
anser, att stadgandet örn underlåtenhet att »ägna sig åt ordnat arbete
eller eljest på hederligt sätt försörja sig» kunde bibehållas blott under den
förutsättningen, att det flyttades ned och placerades under ett alternativ c),
så att den åt otukt hemfallne skulle kunna bliva föremål för behandling enligt
lagen, även örn han icke förledde ungdom eller uppträdde störande, men

Kungl. Maj:ts proposition nr Sif).

247

vöre så starkt hemfallen åt sin last, att han på den grund avhölle sig från
arbete eller annan hederlig försörjning.

Svenska skyddsförbundet finner det erforderligt, att paragrafen omarbetas
i syfte att den del, som har avseende på de till myndig ålder komna personer,
vilka falla under lagen, erhåller en sådan avfattning, att den tydligare inriktar
sig på de former av sedeslöst leverne, vilka genom den ifrågavarande lagstiftningen
skola beivras.

2 §■

Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att 3 mom. borde formuleras ungefär
sålunda: »I kommun med mindre invånarantal än 20,000 — ---»

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller beträffande tredje momentet,
att barnavårdsnämnden syntes bättre skickad än fattigvårdsstyrelsen att fullgöra
här avsedda uppgifter.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla, att, därest en lagstiftning rörande
sedeslöst leverne komme till stånd, skyddsnämnden väl borde lämpa sig att
jämväl handlägga förhörs- och hjälpfrågor i ärenden rörande lösdriveri.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård yttrar, att det förefölle lämpligast
att återgå till 1926 års förslag örn ett hjälputskott, utsett av fattigvårdsstyrelsen,
barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden, eventuellt också hälsovårdsnämnden.
Skulle uppgiften anförtros någon viss redan bestående nämnd,
syntes det lämpligare att i stället för fattigvårdsstyrelsen välja barnavårdsnämnden,
vilken enligt gällande lagstiftning handlägger ärenden rörande sedliga
missförhållanden beträffande ungdom under 18 år.

Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att — om möjligt i själva
lagtexten — ett mycket starkt uttryck borde givas för skyddsnämndens
provisoriska art. Skyddsnämnd förutsattes obligatoriskt tillsatt i städer
med minst 20,000 invånare. Det vore visserligen riktigt, att ett tillsättande
av skyddsnämnd i endast 17 städer något minskade betänkligheterna mot inrättandet
av ännu en kommunal myndighet, men å andra sidan vore ju splittringen
på olika organ starkast framträdande i de största städerna. Att draga
gränsen i detta fall efter folkmängdssiffran vore för övrigt måhända mindre
effektivt. En stads karaktär av hamnstad, industristad etc. torde mer an
folkmängdstalet i och för sig vara indicerande för behovet av en särskild
skyddsnämnd. För stad, där skyddsnämnd ej skulle vara obligatorisk, förutsattes
fattigvårdsstyrelsen normaliter fungera såsom skyddsnämnd. Lämpligheten
av denna kombination torde måhända kunna ifrågasättas, och förefölle
den i vart fall stå i föga överensstämmelse med de sakkunnigas uttalande i
fråga om hjälpåtgärder (sid. 108), att det särskilt i fråga örn de unga, som
hemfallit åt samhällsskadligt sedeslöst leverne, vore olämpligt att anlita fattigvårdsmyndighet
för deras tillrättaförande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att med hänsyn till det nära samband,
som rådde mellan prostitution, lösdriveri och kriminalitet, det ej syntes
vara välbetänkt att helt utesluta polismyndigheten från behandlingen av de
prostituerade. Det borde ej uteslutande bero på skyddsnämndens gottfinnande,
huruvida anmälan skulle göras till polismyndighet eller ej, utan denna
borde äga rätt att taga del av ärendets behandling hos skyddsnämnden och vid
fall av befogenhet utan anmälan ingripa.

Jämväl länsstyrelsen i Krcmobergs län ifrågasätter, huruvida det icke skulle
vara lämpligt, att polismyndighet skulle äga befogenhet att närvara vid
skyddsnämndens sammanträden.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det betänkligt att ställa vederbörande
polismyndighet utanför vid behandling i första instans av ärenden av före -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr #40.

varande beskaffenhet. Länsstyrelsen anser därför lämpligen böra stadgas,
att vederbörande polismyndighet skall underrättas om plats och tid, då ärende,
varom här är fråga, förekommer till behandling, samt medgivas rätt att
därvid själv eller genom representant närvara och följa ärendets handläggning
ävensom genom protokollsutdrag delgivas i ärendet fattade beslut.

Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Örebro län.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att det säkerligen ej vore
lyckligt för god ordning, örn skyddsnämnd skulle vara ett organ utanför, över
eller vid sidan örn polismyndigheten och utan skyldighet att samarbeta med
denna.

3 §.

Beträffande 1 mom. anför styrelsen för svenska stadsförbundet följande:

»Betänkandet vidrör med mycket lätt hand frågan om biträden åt skyddsnämnderna.
Nämnden skulle äga i den mån det finnes erforderligt till sitt
biträde kalla därtill skickade män och kvinnor. Man förutsätter såväl frivilliga
som avlönade krafter, och det framgår av motiveringen, att man
för de större städernas del räknar med ett betydligt omfattande arbete. Erfarenheter
av de frivilliga bamavårdsmännen synas närmast tyda på, att
man gör klokt att icke räkna med något större antal oavlönade krafter heller
för skyddsnämndemas del. När de sakkunniga i sina kostnadsberäkningar
för kommunernas del endast omnämna ''kostnader för skyddsnämndernas
verksamhet’ synes detta föga upplysande, då man icke gjort något försök
att beräkna avlöningskostnaderna för biträden åt dessa nämnder. Visserligen
tillkommer det respektive städer att själva anvisa nödiga medel, men då en
skyddsnämndsorganisation i de stora städerna torde vara skäligen värdelös,
om tillräckliga arbetskrafter saknas, försvårar frånvaron av varje kostnadsberäkning
pa denna punkt betydligt ett verkligt bedömande av förslagets
kostnader och effektivitet.»

Beträffande 3 mom. anmärker länsstyrelsen i Uppsala län, att »spridande
av kunskap» knappast vore rätta medlet för motarbetande av sedeslöst leverne
och höjande av ansvarskänslan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar i fråga örn formuleringen i
3 morn., att orden »till höjande av ansvarskänslan» borde utbytas mot »för
höjande» etc., da eljest med säkerhet skulle ske en övervärdering av kunskapsspridandets
betydelse.

4 §.

Styrelsen för Fredrika-Br emer förbundet anför, att huru lagen komme att
verka, berodde givetvis på skyddsnämndemas sätt att tillämpa densamma.
Det gällde att finna personer, som med takt och finkänslighet och verkligt socialt
intresse ägnade sig åt uppgifterna. Många svårigheter komme att möta,
och styrelsen ville hemställa, att skyddsnämnd icke gåves rättighet att upptaga
anonyma angivelser. Detta förutsatte en viss omarbetning av andra momentet
i förevarande paragraf.

Överståthållarämbetet uttalar, att ämbetet funnit särskilt anmärkningsvärt,
att förslaget så avfattats, att polismyndigheten i hög grad uteslutits från möjligheten
att ingripa, då personer utbjöde sig till otukt på allmän plats. Därest
förslaget i oförändrat skick upphöjdes till lag, torde polismyndigheten ej ens
äga anhålla dylika personer för utforskande av deras namn och hemvist, så
länge icke något direkt störande beteende förelupit. En sådan inskränkning i
polismyndighetens befogenhet måste enligt ämbetets förmenande lända till allvarlig
fara för den allmänna ordningens upprätthållande.

Kungl. Maj:ts proposition nr SiO.

249

5 §•

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, att bestämmelserna i
förevarande paragraf icke syntes på önskvärt sätt giva skyddsnämnden möjlighet
att komma i personlig förbindelse med sitt klientel. Omedelbar hämtningsrätt
utan föregående kallelse torde härvidlag vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att det här ifrågasatta kallelseförfarandet
syntes alltför omständligt och gåve osökt tillfälle för vederbörande att
lämna orten och att därigenom undandraga sig nämndens åtgärder. Någon
olägenhet eller rättskränkning torde icke vara att befara därav, att nämndens
ordförande tillädes befogenhet att, sedan från polis, hälsovårdsnämnd eller
annan myndighet inkommit anmälan örn fall av ifrågavarande art, som krävde
snabbt ingripande, omedelbart förordna örn vederbörandes anhållande och inställande
inför nämnden.

6 §•

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, att utom i de fall, som avsåges i 1 morn.,
vidare behandling genom skyddsnämnden vore utesluten även enligt 9 §. Avfattningen
av 2 mom. vore alltså icke korrekt. Vid 2 mom. 2) vore förhållandet
till bestämmelserna i den så kallade lex veneris oklart.

9 §•

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar, att det nästan ville synas, som
om polismyndighet ep skulle kunna ingripa annat än efter remiss från nämnden.
Men detta vore betänkligt, ty i så fall hindrades polismyndigheten att
fullgöra en viktig utredande och brottsförebyggande funktion inom ett område,
där polismyndighetens åtgärder vore av avsevärd betydelse.

10 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar, liksom under 12 § av förslaget till
lösdriverilag, bibehållande av gällande bestämmelse rörande återfall inom två
år såsom förutsättning för överlämnande till länsstyrelsen (jfr 3 § 1 mom.
nuvarande lösdrivarlag). Därest bestämmelse örn tvåårsiteration bibehölles,
måste naturligtvis uppgifter örn vidtagna hjälpåtgärder inflyta i centralregistret.

Stockholms kyrkliga socialråd föreslår, att här införes en bestämmelse, analog
med 12 § 3 mom. i förslaget till lösdriverilag.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att i mindre kommuner enligt förslaget
skyddsnämndens funktion i regel skulle utövas av fattigvårdsstyrelserna.
Vissa betänkligheter torde nog kunna hysas mot överlämnandet åt fattigvårdsstyrelsema,
framför allt i småkommuner, att avgöra, huruvida ett ärende
skulle överlämnas till länsstyrelsen, då därmed sammanhängde en så viktig
fråga som frågan örn frihetsförlust för den saken rörde, ty även örn fattigvårdsstyrelsema
i det stora hela kunde anses lämpade för en dylik uppgift, vöre så
nog ej alltid fallet. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke för
polismyndigheten, som enligt lagförslaget hade att efter anmälan av skyddsnämnden
(fattigvårdsstyrelsen) taga i förvar den, om vilken i ärendet vöre
fråga, och inställa honom hos länsstyrelsen, borde stadgas rätt oell skyldighet
till prövning av frågan, för vilket ändamål då skyddsnämnden (fattigvårdsstyrelsen)
skulle till polismyndigheten i stället för direkt till länsstyrelsen insända
handlingarna i ärendet, inbegripet av densamma upprättad redogörelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att för att skyddsnämnden med säkerhet
skulle kunna erhålla kännedom örn, huruvida vederbörande förut gjort sig
skyldig till sedeslöst leverne, borde, liksom i fråga örn lösdriveri, av skydds -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr j?40.

nämnd vidtagna åtgärder anmälas till centralregistret. Detta syntes så mycket
lättare kunna ske, som registret icke bleve tillgängligt för offentligheten. Sakkunnigas
åsikt, att det icke borde möta några avsevärda svårigheter att införskaffa
uppgifter örn förut vidtagna åtgärder, torde icke bliva med verkligheten
överensstämmande.

Införande i centralregistret av uppgift rörande vidtagna hjälpåtgärder beträffande
här avsedda personer anses erforderligt även av Överståthållarämbetet,
som därvid åberopar från polismästaren i Stockholm infordrat yttrande.

11 §•

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att det bör stadgas skyldighet för
skyddsnämnden att liksom andra kommunala nämnder föra protokoll, upptagande
nämndens beslut och skälen därför.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller önskvärdheten av att
skyddsnämnd1 ålägges föra protokoll vid förhör, som av nämnden hålles.

13 §-

Länsstyrelsen i Södermanlands län föreslår, under åberopande av vad länsstyrelsen
anfört under 16 § i förslaget till lösdriverilag, motsvarande ändring
av 1 mom. i förevarande paragraf. Vidare anser länsstyrelsen uttrycket »varaktigt
oförmögen till arbete» i 2 morn. böra utbytas mot »oförmögen att genom
arbete försörja sig» (jfr 16 § 2 mom. och 23 § i förslaget till lösdriverilag).

16 §.

Medicinalstyrelsen yttrar, att i fråga örn vad som anförts i motiven till förevarande
paragraf (sid. 183 i betänkandet) styrelsen ansåge sig böra uttala sina
starka betänkligheter att på hithörande område införa s. k. familjevård. Det
vore visserligen sant, att man härmed på sinnessjukvårdens område vunnit goda
resultat. Men för att ej missräkna sig på resultatet av familjevårdens utvidgning
till nu ifrågavarande område syntes man böra framgå med den största
försiktighet och i varje fall icke till familjevård sända andra personer än sådana,
som kunde beräknas icke bereda olägenheter för de familjer, i vilka de
mottoges till inackordering.

Kungl. Maj:ts proposition nr SJfO.

251

Bilaga C.

Socialstyrelsens utlåtande den 18 november 1929 rörande

lösdrivar lagstiftningen.

I utlåtandet erinras till en början, att socialstyrelsen tidigare avgivit utlåtanden
dels den 31 mars 1924 över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande
av den 21 december 1922 med förslag till lag örn lösdrivares behandling
m. fl. författningar och dels den 3 november 1926 över dåvarande revisionssekreteraren
R. von Köchs betänkande av den 30 juni 1926 med förslag till
lag örn behandling av vissa arbetsovilliga och sainhällsvådliga m. m. Utlåtandena
äro publicerade i Sociala Meddelanden (1924, nr 5, sid. 367 ff. och
1926, nr 12, sid. 984 ff.). Till det förra utlåtandet voro såsom bilagor fogade
dels en av experten för alkoholistvården, professorn O. Kinberg, författad
socialmedicinsk studie »Örn lösdrivare och deras behandling» och dels en av
biträdande fattigvårdsinspektören i Stockholm N. Öström utarbetad uppsats
»Fattigvården och lösdrivarna i Stockholm». Samtidigt överlämnade styrelsen
också en verkställd undersökning rörande manliga tvångsarbetare i Sverige
år 1923, vilken publicerats i Sociala Meddelanden (1924, nr 5, sid. 377 ff.).
I anslutning till denna utredning har styrelsen sedermera verkställt en undersökning
jämväl rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige, nämligen under
åren 1916—1924. vilken likaledes publicerats i Sociala Meddelanden (1925,
lir 2, sid. 103 ff. och nr 3, sid. 163 ff.). Efter att ha hänvisat till dessa utlåtanden
och utredningar anför styrelsen som följer:

Styrelsens principiella ståndpunkt.

Enighet lärer råda därom, att den nu gällande lagen örn lösdrivares behandling
av den 12 juni 1885 är i behov av en genomgripande revidering. Det
torde ej vara påkallat att här närmare utveckla skälen för denna uppfattning.
Framhållas må endast, att en av de viktigaste erinringarna, som riktas mot
denna lagstiftning, torde vara, att den ej kan anses erbjuda tillräckligt underlag
för den differentiering av samhällets åtgärder mot här ifrågavarande
företeelser, som påkallas, för att dessa åtgärder skola motsvara sitt syfte.
Lagen har till sina verkningar företrädesvis varit av repressiv natur och i
nära samband därmed kommit att vid tillämpningen väsentligen begränsas till
ytterlighetsfallen. Det klientel, mot vilket man vill inskrida, uppvisar emellertid
en bred latitud från ett begynnande till ett långt avancerat förfall, där
utsikterna till en förbättring äro ringa. De skyddsåtgärder, som i samhällets
intresse påkallas och som hittills huvudsakligen bestått i ett ofta resultatlöst
interneringsförfarande av mer eller mindre repressiv natur, böra därför utvido-as
till att svara mot klientelets skiftande beskaffenhet. Sålunda böra i första

252

Kungl. Maj:ts proposition nr S4-0.

hand förebyggande skyddsåtgärder ifrågakomma, syftande till individens tillrättaförande
såsom det i och för sig mest önskvärda och på samma gång, där
man lyckas, mest effektiva medlet. Där åter anstaltsvård visar sig ofrånkomligen
påkallad, böra resultaten av denna så vitt möjligt tryggas genom en
utbyggnad av eftervårdande åtgärder.

Till sin natur måste en lagstiftning efter dessa riktlinjer genomgående få
en starkare prägel av humanitet än den nuvarande. Men det gäller också
tillse, att åtgärderna i tillbörlig grad tillgodose det samhälleliga behovet av
skydd.

Med en dylik läggning av lagstiftningen kunna samhällets hithörande åtgärder
i viss mån anses såsom ett ingripande mot vuxna av likartad beskaffenhet
som det mot välartad ungdom riktade inskridandet jämlikt barnavårdslagen.
Denna lag liksom ock alkoholistlagen torde också i flera hänseenden
kunna tjäna till förebild.

o Att tillgodose här i all korthet angivna önskemål torde kunna betecknas
såsom ledstjärnan för det utredningsarbete, som verkställts på området. Härvid
har man emellertid haft att brottas med egenartade och betydande svårigheter.
^ Att det föreliggande betänkandet är det tredje i ordningen av dem.
som påkallats för uppgiften, bär i sin mån vittne härom.

Dessa upprepade utredningar och den ventilering av problemen, vartill dessa
i remissväg eller eljest givit anledning, hava emellertid ingalunda varit resultatlösa.
Hela frågan har utvecklats mot större klarhet. I det föreliggande
betänkandet äro förtjänsterna hos de föregående väl tillvaratagna, och på
samma gång ha de mot dessa framförda erinringarna i allmänhet vunnit beaktande.
Förslaget , uppvisar också avgjorda företräden framför sina föregångare.
De organisativa anordningarna synas i väsentliga delar praktiskt
genomförbara och lämpliga. Låt vara att även det föreliggande förslaget enligt
styrelsens mening lämnar rum för vissa erinringar, som i det följande närmare
utvecklas, synes man dock hava nått tröskeln till en efter nuvarande
förhållanden acceptabel och tillfredsställande lösning av frågan.

Med anledning härav får socialstyrelsen principelit tillstyrka, att det föreliggande
förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Innan styrelsen övergår till den närmare granskningen av förslaget, må
förutskickas en erinran. Man får ej vara blind för de olägenheter, som föranledas
av tid efter annan företagna ändringar i gällande lagar, och för det berättigade
i det allmänna önskemålet, att all lagstiftning föreberedes med den
grad av noggrannhet och förutseende, att icke ändringar inom en nära framtid
hilva på.kallade.^ I kanske särskilt hög grad framträder detta önskemål
på lagstiftningsom.råden, där -— liksom i förevarande fall — tillämpningen är
avsedd att till ej ringa del handhavas av lekmän. Icke desto mindre är det ej
uteslutet att. örn förevarande förslag upphöjes till lag, vissa revideringar inom
ej avlägsen framtid skola visa sig pakallade. I flera avseenden beträdas nya
vägar och det kan ej med visshet bedömas, örn dessa visa sig framkomliga
och örn exempelvis de förhoppningar, sondman nu knyter till det föreslagna
lekmannainflytandet, komma att infrias. Även örn så blir fallet, kunna kompletteringar
i andra hänseenden visa sig erforderliga. Trots allt måste förslaget
därför enligt sakens natur i någon mån betraktas såsom ett försök.
Denna omständighet, är ägnad att minska betänkligheterna mot vissa detaljer,
örn vilka delade meningar pa förhand alltid kunna råda och örn vilkas lämplighet
eller olämplighet endast den praktiska erfarenhetens vittnesbörd torde
kunna fälla det avgörande utslaget.

Via granskningen må först upptagas ett spörsmål, vilket synes böra föranleda
en viss omläggning av förslaget med ty åtföljande omgrupperingar och
.lämkningar i lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

253

Det förberedande lagstiftningsarbetet har, såsom nämnts, kännetecknats av
strävanden att ernå ökad differentiering i samhällets hithörande skyddsåtgärder,
ej minst för att bereda underlag för förebyggande inskridanden av
mildare natur. I samband härmed har man givetvis också att tillgodose det
betydelsefulla önskemålet att ej med sådana åtgärder av förebyggande natur
äventyra att brännmärka den, som skall upprättas. Helt naturligt vill man,
att dessa strävanden ej skola stanna vid uttalandet av allmänna önskemål,
utan att de skola komma till uttryck genom direkta anvisningar i lagtexten.

Härvid inställa sig emellertid enligt sakens natur stora svårigheter. De
individer, varom fråga är, torde visserligen kännetecknas av ett gemensamt
drag, nämligen en viss medfödd eller förvärvad arbetsskygghet och en därur
framspringande benägenhet att parasitera. Denna parasitism visar emellertid
en stor, örn man så får uttrycka det, anpassningsförmåga och framträder, varhelst
och närhelst samhällslivet öppnar en blotta, som bereder individen möjlighet
att med olovliga medel och utan arbete tillgodogöra sig frukterna av
andras mödor. Så till exempel framträdde den under gångna tider, då jordbruket
var huvudnäringen framför andra, vanligast och mest typiskt i det
vagabonderande bettleriet, d. v. s. i lösdriveriet i dess ursprungliga bemärkelse.
Med stadsnäringarnas uppblomstring äro städerna numera långt mer än
förr lockande för motsvarande individer.

I föreliggande betänkande är en liknande gräns uppdragen, men mellan å
ena sidan dem, som äro hemfallna åt lösdriveri i förslagets mening, och å
andra sidan dem, som äro hemfallna åt »sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art». Det är den senare typen, som här anses motivera det principellt mildare
förfarandet.

I sitt utlåtande över 1926 års förslag förklarade sig styrelsen ej kunna gilla,
att såsom grund för en differentiering toges de yttringar, i vilka lösdriveriet
framträdde. Även örn man bortsåge från förhållandet, att i verkligheten inga
skarpa gränser kunde uppdragas mellan olika kategorier av lösdrivare, syntes
valet av åtgärder böra ske med hänsyn icke till den tillfälliga yttring, i vilken
lösdriveriet framträdde, utan till graden och arten av förfall samt till åtgärdernas
ändamålsenlighet i det individuella fallet. Vidare framhölls, att det
mildare förfarande, som föreslagits i fråga örn bettlare och vagabonder, synts
hava förestavats av omsorgen örn nödställda samt oförvållat arbetslösa, vilka
under vandring sökte arbete, alltså tvenne grupper, vilka över huvud tagel
ej borde avses i lagstiftningen.,

Det synes, som örn en liknande erinran kan riktas även gent emot det nu
föreliggande förslaget. Sant är visserligen, att sådan sedeslöshet, som åsyftas,
är en specifik företeelse. Emellertid må framhållas, att den sexuella promiskuiteten
såsom sådan, örn lin moraliskt förkastlig, ej är avsedd att hänföras
under lagstiftningen, ej ens där den framträder i sin väl mest utrerade yttring,
nämligen prostitution. Härvid må frågan örn sedeslös ungdom i åldern
18—21 år lämnas åsido såsom ett speciellt spörsmål, vilket i det följande
skall beröras särskilt för sig. Med den moderna uppfattning, som iir rådande
i dessa frågor, torde en dylik läggning av lagstiftningen också vara att förorda.

254

Kungl. May.ts proposition nr Z-tO.

Det vill förefalla, som om den speciella grannlagenhet, vilken enligt lagförslaget
skall känneteckna åtgärderna mot den sedeslöse, närmast förestavats av
omsorgen att framhäva den varsamhet, med vilken den sexuella promiskuiteten
såsom sådan skall behandlas. Den, som hemfaller häråt, skall emellertid
över huvud taget ej enbart på sådan grund göras till föremål för skyddsåtgärder,
lika litet som den nödställde eller den kringvandrande oförvållat arbetslöse
var avsedd att behandlas enligt den lag, som förordades i 1926 års
betänkande.

I den föreslagna sedeslöshetslagen har, i den formella könslikställighetens
intresse, ingen åtskillnad gjorts mellan män och kvinnor. Sålunda vill det
synas, som om manliga prostituerade och måhända även sutenörer, dessa ofta
kriminella och för allmän ordning och säkerhet farliga typer, vilka allmänt
torde betraktas såsom särskilt djupt sjunkna och utpräglat antisociala, allenast
på grund av sin sedeslöshet borde kunna påräkna det mera varsamma förfarande,
som sedeslöshetslagen föreskriver.

I 1 § av förslaget till lösdriverilag göres intet förbehåll, att lagen såsom
sådan ej skulle avse kvinnor. Undantag göres däremot — och detta obetingat—-
för dem, som motsvara de i sedeslöshetslagens 1 § angivna specifika
indikationerna. Detta skulle leda till konsekvenser, som näppeligen av de sakkunniga
åsyftats eller som i praktiken skulle kunna upprätthållas, något sorn
torde belysas av följande konstruerade exempel.

En prostituerad kvinna,. som fyllt 21 år. men som varken till otukt förleder
ungdom eller stör anständigheten eller dylikt — angivet i 1 § av sedeslöshetslagen
—- kan enligt förslaget ej behandlas enligt nämnda lag. Om hon emellertid,
vilket ofta torde vara fallet, undandrager sig att efter förmåga ärligen
försörja sig och härjämte exempelvis låter barn bettla för sin räkning, gör hon
sig uppenbarligen förfallen till lösdriveri och bör behandlas därför. Bland
annat må hon inställas inför förhörsmyndigheten.

Men om. hon tillika exempelvis väcker allmän förargelse å plats, som i 11
kap. 15 § i strafflagen sågs, angiver 1 § 3 moni, i lösdriverilagen kategoriskt,
att hon skall behandlas enligt sedeslöshetslagen. Hon skall alltså just på
grund av sitt förargelseväckande beteende göras till föremål för behandling
av den .kommunala skyddsnämnden i stället för, såsom eljest skolat ske, av
den polisbetonade förhörsmyndigheten.

Det kan befaras, att kompetenskonflikten i fråga kan giva anledning till
andra vittutseende konsekvenser. Hela förslaget till sedeslöshetslagen har
dikterats av en strävan att komma bort från systemet att behandla prostituerade
såsom lösdrivare och att i stället nå fram till ett ändamålsenligare. mera
humant betonat förfarande samt att därvid helt fritaga sådana — vuxna —
kvinnor, vilkas sedeslösa liv ej täger sig för samfundslivet besvärande yttringar.
I sådant syfte har åt definitionen på sedeslöst leverne av samhällsskadlig
art med avsikt givits en mycket snäv definition i 1 § av sedeslöshetslagen.

Vid lagtillämpningen kan det emellertid komma att visa sig ofrånkomligt
att inskrida mot prostituerade, vilkas vandel är samhälleligt stötande, ehuru
den dock ej täckes av sedeslöshetslagens snäva definition på sedeslöst leverne
av samhällsskadlig art. Av omständigheternas makt kan detta få till följd,
att inskridandet, tvärt emot vad som varit avsett, sker enligt lösdriverilagen,
vars 1 § ofta faktiskt torde vara tillämplig. Sålunda torde det i sistnämnda
lagrum använda uttrycket »på ohederligt sätt söker förskaffa sig medel till
sitt uppehälle» härvid kunna åberopas. Det samhälleliga skyddsintresset tor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21^0.

255

de kunna göra sig gällande nied sådan styrka, att den praktiska lagtillämpningen
eller vidtagna lagändringar bryta sönder de genom lagförslaget avsedda
reformerna.

Enligt förslaget kan vidare en tjugoårig yngling, som under enständig lättja
hängiver sig åt bettleri, av förliörsmyndighet behandlas för lösdriveri, under
det att en gammal, oförbätterlig prostituerad, som grovt stör anständigheten
och som väcker allmän förargelse, skall behandlas av den kommunala skyddsnämnden.
Den förre äger polisman anhålla (7 § i lösdriverilagen); den senare
åter skall kallas till inställelse (5 § i sedeslöshetslagen) och så vidare. Ett
rakt motsatt förfarande synes sakligt riktigare och lämpligare.

Med de anförda exemplen har styrelsen sökt belysa, att sedeslösheten i och
för sig icke bör vara avgörande vid valet av samhälleliga skyddsåtgärder eller
motivera en uppdelning i två skilda lagstiftningsområden, vare sig nu dessa
redaktionellt hållas i sär såsom två olika lagar (alt. A) eller såsom två olika
kapitel av en enda lag (alt. B). I stället vidhåller styrelsen sin uppfattning,
att ett mildare, mera varsamt förfarande städse bör tillgripas, där utsikt finnes
till ett tillrättaförande och där fara för ett brännmärkande av individen
genom andra åtgärder kan anses föreligga. I så måtto synes man böra gå ett
steg vidare på den i betänkandet inslagna vägen och utvidga förutsättningarna
till förmån för ingripanden av det varsamma slaget, vare sig det gäller kvinnor
eller män, sexuellt sedeslösa eller andra.

Sedeslös ungdom. Enligt 1 § av sedeslöshetslagen må åtgärder vidtagas
bland annat mot den, som fyllt 18 men ej 21 år, där han är hemfallen åt
otuktigt leverne i tillfälliga och lösa förbindelser samt i följd därav uppenbarligen
är i fara att bliva oförmögen till hederlig självförsörjning och samhällsnyttigt
liv. Denna föreskrift utgör uppenbarligen ett avsteg från huvudregeln.
att samhället ej bör inskrida mot sedeslösheten såsom sådan. Det förebyggande
syftet är här helt dominerande, och inskridandet från samhällets
sida sker närmast i individens eget intresse.

Vill man, att samhället på allvar skall söka motverka prostitutionen —• och
därom torde delade meningar ej råda — lärer dess inskridande mot sedeslöshet
böra ske just i nämnda åldrar.

Härvid öppna sig två vägar för lagstiftningen. Antingen kan man såsom i
det föreliggande förslaget inordna detta klientel under förevarande lagstiftning
eller ock kan man hänföra det under lagstiftningen om samhällets barnavård.
Erinras må nämligen, att sedeslös ungdom jämlikt den nuvarande barnavårdslagen
kan omhändertagas före fyllda 18 år samt vårdas intill fyllda
21 år. För att det klientel, som här åsyftas, skall ingå under barnavårdslagen,
erfordras sålunda i huvudsak, att nämnda åldersgränser flyttas uppåt.

Även örn båda vägarna torde vara framkomliga, sjönas övervägande skäl tala
för det senare alternativet. Inordnandet av ifrågavarande speciella klientel
under den nu föreslagna lagstiftningen skär emot de i övrigt upprätthållna
principerna för denna, något som ej kan undgå att i vissa delar förrycka lagens
utformning och tillämpning. Lagstiftningen finge i denna del konstrueras
så, att förfarandet mot den sedeslösa ungdomen i åldern 18—21 år bleve
av i stort sett enahanda beskaffenhet som det, vilket enligt barnavårdslagen
skall tillämpas mot ungdom under 18 år. Erfarenheten synes utvisa, att, där
ungdom hemfaller åt sedeslöst liv, detta i stor utsträckning sker redan före
fyllda 18 år. Örn nu den unges sedeslösa leverne tilldrar sig barnavårdsnämndens
uppmärksamhet och ett förebyggande förfarande inledes — av naturliga
skäl söker nämnden ofta undvika ett definitivt omhändertagande —
så måste detta förfarande avbrytas, niir den unge når 18 år. Men då man
nu, vilket styrelsen anser riktigt, vill öppna möjlighet till fortsatta stödjande
och förebyggande åtgärder från samhällets sida mot åldersklasserna 18—21 år,

256

Kungl. Maj:ts proposition nr ZJfO.

skulle ansvaret för dessa åtgärder för denna relativt korta period flyttas över
från barnavårdsnämnden till skyddsnämnden. Detta vore knappast ägnat att
främja konsekvens och ändamålsenlighet i behandlingen av dessa ömtåliga
fall.

Styrelsen förordar alltså, att samhällets skyddsåtgärder för ungdom i åldern
18—21 år, som påkallas allenast på den grund, att den unge hemfallit åt sedeslöst
leverne, sker jämlikt bamavårdslagen, och att denna sålunda ändras på
sätt, som betingas härav. I enlighet härmed förordar styrelsen följaktligen,
att första stycket 1 § i förslaget till sedeslöshetslag och de med detta stadgande
sammanhängande övriga bestämmelserna utgå ur förevarande lagstiftning.

Det förtjänar framhållas, att det av styrelsen förordade förslaget ej innebär
annat, än att inskridande mot ungdom i åldern 18—21 år bör ske enligt bamavårdslagen,
där indikationen för samhällets inskridande allenast är den unges
sedeslösa leverne. Örn denne, för så vitt han fyllt 18 år, tillika förleder annan
ungdom till otukt, gör sig skyldig till förargelseväckande beteende eller dylikt,
som angives i 1 § av den föreslagna sedeslöshetslagen, bör den omständigheten,
att han ej fyllt 21 år, icke utgöra hinder för att han behandlas enligt förevarande
lag — alltså ej enligt bamavårdslagen.

Om man emellertid i enlighet med förslaget låter sedeslös ungdom i åldern
18—21 år kvarstå under förevarande lagstiftningsområde, synes denna i så
måtto böra intaga en särställning i förhållande till det övriga klientelet, att
man vid varje ingripande obetingat giver företräde åt sådana skyddsåtgärder
av varsammare slag, som lagstiftningen medgiver, eller med andra ord att man
städse utgår från förutsättningen, att utsikt till ett tillrättaförande är förhanden.
Självfallet bör ett intimt samarbete etableras mellan skyddsnämnd
och barnavårdsnämnd.

I det följande angivas i korthet de omläggningar av förslaget, som påkallas
för att tillgodose de i det föregående angivna önskemålen. Även örn det torde
föranleda omredigeringar av vissa paragrafer, synas dessa kunna genomföras
utan alltför betslande omarbetningar.

Att börja med synas bestämmelserna böra sammanfattas i en enda lag.

I förslagets alternativ B., där hela lagstiftningen sammanförts i en lag,
har såsom rubrik för denna föreslagits: »Lag örn åtgärder mot lösdriveri och
mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art.» Det må erkännas, att svårigheterna
att finna en lämplig rubrik äro stora. Den sålunda föreslagna synes
dock ej vara fullt lycklig. Det är antagligt, att lagen, med hänsyn till rubrikens
längd, i dagligt tal komme att förkortas, sannolikt till »lösdriverilagen»
eller »lösdnvarlagen». Men det är just termen »lösdrivare» eller »lösdriveri»,
som ingiver betänklighet. Denna är historiskt betingad. Den åsyftar ursprungligen
det vagabonderande klientelet, som emellertid numera ingalunda
i epresenterar den enda eller ens den mest karakteristiska typen. Den har också
i den allmänna uppfattningen förknippats med så många felaktiga föreställningar
och givit anledning till sa manga vantolkningar beträffande arten av
de samhällsföreteelser, mot vilka lagstiftningen riktar sig. att den så att säga
Davi t förbrukad och utnött. När man nu står i begrepp att företaga en verklig,
djupt genomgripande revision, synes det angeläget, att detta tydligt markeras
även i lagrubriken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-''i-0.

257

jämföras med vanartad ungdom. I förbigående kan också förtjäna nämnas,
att möjligheten att använda en enhetlig term på den jämlikt lagen omhändertagne,
nämligen den vanartade, medför vissa fördelar i form av förenklingar
vid lagtextens avfattning.

I lagens 1 § själas böra upptagas samtliga förutsättningar för lagens tilllämplighet.
Styrelsen får här nedan till övervägande framlägga en formulering
av en sådan paragraf. Till innehållet ansluter den sig i huvudsak till
1 §§ i de båda förslagen. Den sedeslösa ungdom i åldern 18—21 år, varom
i det föregående särskilt talats, har dock uteslutits.

; »Undandrager sig någon att ägna sig åt hederligt arbete och finnes han tilllika
antingen

1) under kringstrykande eller annorledes föra ett levnadssätt, som giver
grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt söker förskaffa
sig uppehälle, eller som eljest innebär fara för allmän ordning eller
säkerhet; eller

2) göra sig hemfallen till bettleri eller tillåta barn, som står under hans
lydnad eller uppsikt, att bettla eller använda barn eller andra att bettla
för sin räkning; eller

3) vara hemfallen åt oriktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte till

otukt förleda ungdom under 21 år eller genom sitt leverne åstadkomma
särskild fara för sådant förledande: eller

genom inbjudan till otukt störa anständigheten eller eljest väcka
förargelse å plats, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs; eller ock
genom sitt leverne verka grovt störande för närboende eller andra,
då må, örn han fyllt 18 år, skyddsåtgärder mot samhällsskadlig vanart vidtagas
mot honom enligt denna lag.»

Vad den lokala organisationen angår, synas skyddsnämnd och förhörsinyndighet
böra konstrueras i huvudsaklig överensstämmelse nied förslaget. Mot
benämningarna synes intet vara att erinra. Med tanke på de talrika fall, där
dessa organs kompetensområden komma att sammanfalla, torde emellertid härjämte
böra införas en för dem båda gemensam benämning, förslagsvis skyddsmyndighet.
I t

I likhet med vad förslaget angiver, synes skyddsnämnd böra inrättas obligatoriskt
i städer med över 20 000 invånare och fakultativt i andra kommuner.

I övriga orter synas de på skyddsnämnd ankommande uppgifterna böra åvila
förhörsmyndighet. Styrelsen finner det nämligen betänkligt, att även örn
skyddsnämnds skyldigheter och befogenheter kunde tilläggas redan befintligt
kommunalt organ, exempelvis fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd,
man i allt fall i cirka 2 500 kommuner skulle tillskapa en ny
kommunal organisation, som till övervägande del skulle mala tomt. Sannolikt
torde också, även med ovan förordade begränsning i fråga om skyddsnämnds
inrättande, det stora flertalet fall, som bör ankomma på sådan nämnds prövning,
vara att finna i de orter, där skyddsnämnd komme att finnas inrättad.

Det synes kunna ifrågasättas, örn det ej bör ankomma på länsstyrelse att
utse ordförande i skyddsnämnd.

I orter, där skyddsnämnd finnes, kommer denna och förhörsmyndigheten att
stå såsom två sidoordnade organ med delvis likartade uppgifter. Erinras må
emellertid, att samma förhållande råder enligt alkoholistlagen, där beträffande
farliga alkoholister initiativrätt tillkommer såväl nykterhetsnämnd som
polismyndighet. Styrelsen har ej kunnat iakttaga några olägenheter härav.

Emellertid synes, i enlighet med vad ovan anförts och i anslutning till vad
fallet också är jämlikt alkoholistlagen, de båda organens inbördes kompetens Biliang

lill riksdagens protokoll 1980. I sami. 203 hafi. (Nr Sild.) ; 17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

områden böra något närmare fixeras. Där skyddsnämnd finnes, synes förhörsmyndigheten
såsom allmän regel hava att inskrida allenast mot den, som fyllt
21 år och giver grundad anledning antaga, att han på ohederligt sätt söker förskaffa
sig medel till sitt uppehälle eller eljest innebär fara för allmän ordning
och säkerhet eller stör anständighet eller väcker förargelse på allmän plats
eller verkar grovt störande för närboende eller andra. Förhörsmyndigheten
skulle sålunda i allmänhet komma att handlägga sådana fall, där vederbörande
genom sitt yttre uppträdande tilldragit sig ordningsmaktens uppmärksamhet
och föranlett dess inskridande.

Förhörsmyndigheten bör vidare omhändertaga de fall, som av skyddsnämnd
befinnas vara av beskaffenhet att böra överlåtas på förhörsmyndighets handläggning
(kriminella yngre ligister o. d.).

Där en person anhållits av polis och inställts inför förhörsmyndighet och
det vid förhöret befinnes, att fallet bör handläggas av skyddsnämnd — det
kan till exempel först vid förhöret hava konstaterats, att han ej fyllt 21 år —
synes förhörsmyndigheten böra härom ofördröjligen underrätta skyddsnämnd,
och, där så anses påkallat, omhändertaga personen, samt snarast möjligt inställa
honom för nämnden.

Såsom allmän regel bör uppställas, att man begränsar sig till skyddsåtgärder
av förebyggande natur mot dem, som ej fyllt 21 år eller som tidigare ej varit
föremål för åtgärder enligt lagen eller som eljest giva anledning till antagande,
att skyddsåtgärder av sådant slag bäst lämpa sig för ett tillrättaförande.
Undantag torde kunna göras i svårartade fall, där förebyggande skyddsåtgärder
prövas uppenbart gagnlösa.

I övrigt synes lagstiftningen böra utformas i enlighet med förslaget, efter
vidtagande av de ändringar och jämkningar, som förordas i den följande detal
jgranskningen.

Styrelsen övergår nu till detaljgranskningen och anknyter densamma till förslaget
till lösdriverilag enligt alternativ A.

Detalj granskning av lagförslaget.

1 §. Beträffande 1 § får styrelsen hänvisa till vad'' i det föregående anförts.

2 §. Enligt 1 mom. består förhörsmyndigheten av förhörsledaren och ett
kommunalt ombud såsom bisittare. Enligt 3 mom. förutsättes, att flera personer
kunna utses att tjänstgöra såsom ombud. Det synes önskvärt, att man
söker utnyttja deras personliga erfarenheter, särskilt i de fall där en person
göres till föremål för förnyade åtgärder. Härvid kunna flera ombuds närvaro
vara nära nog påkallad. Då ombuden ej deltaga i besluten utan endast
äga reservationsrätt, möter detta icke något hinder beträffande konstruktionen
av beslutanderätten. Styrelsen föreslår alltså, att uttrycket »ett kommunalt
ombud» i 1 mom. — liksom i andra analoga fall — ändras till »minst ett kommunalt
ombud». Ombud, som, ehuru ej inkallat, själv önskar deltaga vid handläggning
av ärende, synes böra äga rätt härtill.

6 §. övervakningen torde ofta vara en krävande uppgift. Den är av sådan
vikt — övervakningsinstitutet framstår såsom en av förslagets viktigaste reformer
— att fullgörandet måste tryggas, även om tillgången på frivilliga
krafter för ändamålet skulle tryta. Lika med Svartsjöstyrelsen anser socialstyrelsen
alltså, under erinran att nykterhetsnämnd jämlikt 20 § av alkoholistlagen
ej kan undandraga sig att utöva övervakning, att skyddsmyndighet bör
göras skyldig åtaga sig sådan uppgift, örn så av myndighet påkallas.

7 §. Av lydelsen mil det synas, som om initiativet till ett inskridande från

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-U).

259

förhörsmyndighetens sida endast kunde utgå. från »fjärdingsman, annan polisman
eller tillsyningsman». Detta lärer väl knappast vara avsett. En omredigering
torde därför påkallas, som i första hand framhäver förhörsmyndighetens
— enligt styrelsens förslag generellt skyddsmyndighetens — egen initiativrätt.
Det torde därvid givas fall, särskilt där fråga är örn förebyggande
hjälpåtgärder, då ett tvångsmässigt inställande inför förhörsmyndigheten
är olämpligt och onödigt. Detta bör komma till uttryck i lagtexten på
så sätt, att förhörsmyndigheten göres behörig att kalla person till inställelse
samt vid behov använda tvångsmedel, d. v. s. påkalla handräckning för vederbörandes
inställande.

Understundom torde ett formligt anhållande böra ske, men det synes i någon
mån stötande, att detta skall angivas såsom den regelrätta formen. I den
nuvarande första meningen av paragrafen synas i uttrycket »anhålla och ofördröjligen
inställa honom» de två första orden böra uteslutas eller utbytas mot
ett följande, »samt, örn så befinnes påkallat, för ändamålet anhålla honom»
eller något liknande.

Enligt .alkoholistlagen (4 § 1 mom.) tillkommer initiativrätt »nykterhetsnämnden
i den kommun, där han (alkoholisten) vistas eller äger hemortsrätt».
I förslaget göres ingen liknande begränsning och härav skulle alltså formellt
följa, att initiativrätten vore lokalt obegränsad. Emellertid torde frånvaron av
stadgande i förevarande hänseende ej komma att uppfattas på sådant sätt utan
snarare tolkas såsom en mycket snäv begränsning. Närmare regler härutinnan
torde därför påkallas. Härvid bör man emellertid framgå med försiktighet,
så att icke exempelvis en person i huvudstaden skulle kunna undandraga sig
ett av skyddsmyndighet därstädes inlett förfarande allenast genom att begiva
sig till en av stadens grannkommuner.

8 §. Enligt alkoholistlagen (8 §) har nykterhetsnämnd, som hos länsstyrelse
gör framställning örn interneringsförordnande, att avgiva redogörelse enligt
fastställt formulär. Ett sådant formulär tjänar utan tvivel till god vägledning,
på samma gång som det tvingar fram sådana undersökningar, som verkligen
äro påkallade. En liknande anordning synes böra genomföras i fråga
om skyddsmyndighet. En duplett av det ifyllda formuläret borde insändas till
centralregistret, vars förande givetvis skulle underlättas genom en enhetlig
uppställning av de lämnade uppgifterna.

9 §. Socialstyrelsen nödgas bestämt avstyrka, att 1 mom. erhåller deli
lydelse, som givits det i förslaget. Här har lämnats ett obetingat företräde
åt behandling enligt fattigvårds- och alkoholistlagarna, vilket synes helt olämpligt.
Skall exempelvis en svår och farlig lösdrivare obetingat behandlas enligt
alkoholistlagen, därför att han — såsom ofta är fallet -—• jämväl är hemfallen
åt alkoholism i alkoholistlagens bemärkelse? Ej ens behovet av sjukvård bör
obetingat fritaga en person från behandling enligt förevarande lag. Skulle
exempelvis en under slagsmål anhållen person av våldsverkartyp gå helt fri,
därför att han under någon vecka behövde vård för sina under slagsmålet
ådragna blessyrer?

Vad man här bör eftersträva, lärer vara, att vederbörande göres till föremål
för den behandling, som är den mest behövliga och lämpliga med hänsyn
lill de mest karakteristiska i hans livsföring eller belägenhet. Men detta har ej
kommit till uttryck i den föreslagna avfattningen.

Däremot synes förtjäna närmare övervägas, huruvida ej särskilda föreskrifter
påkallas till reglerande av de fall, där en person, som föranleder åtgärd
enligt denna lag, redan är föremål för åtgärder enligt en annan, exempelvis
att han befinnes stå under (övervakning av nykterhetsnämnd.

Orden »överlämna honom till vederbörande för erhållande av erforderlig
vård» synas kunna föranleda det missförståndet, att förhörsmyndigheten vore

260

Kungl. Majlis proposition nr 2k().

behörig att därvid meddela bindande föreskrifter, vilket ju ej är fallet. Uttrycket
»göra hänvändelse i syfte att åtgärd blir vidtagen» eller något liknande
synes bättre motsvara realinnebörden.

Enligt 2 mom. av förevarande paragraf äger förhörsmyndighet vid vidtagande
av hjälpåtgärder bland annat göra hänvändelse till »för ändamålet anordnat
allmänt arbetsföretag». I anslutning till vad socialstyrelsen i ett av
sina tidigare utlåtanden anfört må framhållas, att man kan befara en viss
tävlan mellan olika kommuner örn dylika platser särskilt vid vinterns annalkande.
För att trygga en rationell och rättvis fördelning av platserna, synes
det påkallat, att denna på därom gjorda ansökningar, sker centralt, i likhet
med vad som sker i fråga örn de av statens arbetslöshetskommission anordnade
statliga reservarbetena. Såsom central myndighet lärer den föreslagna uppsiktsmyndigheten
böra i sådant fall ifrågakomma,

I 2 mom. andra stycket antydes, att den offentliga arbetsförmedlingen skall
lämna medverkan vid hjälpåtgärder, som avse att bereda arbete. Socialstyrelsen,
som anser dylik medverkan naturlig, vill emellertid kraftigt understryka,
att densamma ej bör få inkräkta på en för den offentliga arbetsförmedlingen
gällande grundregel, nämligen att vid »verksamheten i främsta rummet hänsyn
skall tagas till, att arbetsgivare erhåller den bästa möjliga arbetskraft och
arbetare det arbete, vartill han bäst ägnar sig».

Ifrågavarande spörsmål torde tarva någon närmare utredning, innan lagstiftningen
träder i kraft.

Vad angår sådan provisorisk hjälp, som avses i 2 mom. sista stycket, lärer
man regelrätt böra söka lita sig till allmän eller enskild hjälpverksamhet. Det
ligger emellertid nära till hands att befara, att det ekonomiska ansvaret för
sådan hjälp ofta av omständigheternas makt kan komma att falla på skyddsmyndighetens
ledamöter resp. bisittare personligen. En sådan mer eller mindre
nödtvungen hjälpverksamhet kan emellertid i längden verka tyngande och
försvåra förvärvet eller bevarandet av för uppgifterna eljest intresserade
krafter. Faran härav bör ej underskattas. Det synes därför böra ifrågasättas,
örn ej i fall, där andra hjälpkällor tryta, statsmedel böra kunna på därom
gjord ansökan ställas till förfogande. Ansökan om sådan ersättning, vilken
borde utgå efter vissa fastställda grunder, borde i sådant fall göras hos uppsiktsmyndigheten
antingen i samband med ingivandet av vederbörliga uppgifter
till centralregistret eller ock, där så befunnes lämpligare, terminsvis
(kvartal eller år).

10 §. Det frivilliga förfarande, som med mönster närmast från 26 § i alkoholistiagen
förordas i 10 § av förslaget, avser endast ingående å allmän arbetsanstalt.
Det kan ifrågasättas, om ej sådant frivilligt förfarande bör väsentligen
utvidgas. Styrelsen förordar sålunda, att vederbörande skall kunna,
vid äventyr av rättslig påföljd, förbinda sig att iakttaga villkor av i huvudsak
sådant innehåll, som åsyftas i 3 mom. av 9 §. Villkoren eller rättare
åtagandena skulle vara av skyddsmyndigheten godkända och deras uppfyllande
borde vara förenat med övervakning. Avsteg från åtagandena skulle
medföra samma påföljder som brytandet av skyddsmymdighets förelägganden
och närmast utgöra ett vägande skäl för ett strängare förfarande, exempelvis
intagande på allmän arbetsanstalt.

Kungl. May.ts proposition nr 240.

261

livet enformigt och tråkigt inea där han kunde under visst tvång tillrättaföras.
Fallet torde ej vara ovanligt. Om nu skyddsmyndigheten konstaterar,
att hemmet är gott och att föräldrarna eller andra anhöriga vilja mottaga
vederbörande och denne inför utsikten av ett strängare förfarande förbinder
sig att återvända till hemmet och där under lämplig övervakning tvärstanna
viss tid och i övrigt visa arbetsamhet och ordentlighet, synes detta vara
en särdeles naturlig och lämplig väg för hans tillrättaförande.

Ifrågavarande anordning, som styrelsen livligt vill förorda, synes påfordra
ändringar såväl i 9 § 3 mom. som i 10 §.

12 §. Avfattningen av 12 § har tydligen skett av intresset att starkt hävda
de förebyggande hjälpåtgärdernas betydelse. Ehuru styrelsen till fullo delar
uppfattningen om delina deras betydelse och tillika anser, att den genom återfall
ådagalagda gagnlösheten av vidtagna hjälpåtgärder bör utgöra ett vägande
skäl för ett strängare förfarande, måste styrelsen bestämt avstyrka, att
tidigare vidtagna hjälpåtgärder skola utgöra en obetingad förutsättning för
att vederbörande skall kunna överlämnas till länsstyrelse i och för eventuell
intagning å allmän arbetsanstalt. Även enligt alkoholistlagen intaga de förebyggande
åtgärderna en särdeles framskjuten plats; icke desto mindre finnas
talrika belägg för att redan vid det första inskridande, som sker enligt lagen,
den enda åtgärd, som praktiskt taget kan ifrågakomma, är omedelbar internering
å anstalt. Analoga fall torde vara fullt ut lika vanliga på förevarande
lagstiftningsområde.

Enligt 3 mom. skall däri omnämnd anmälan göras hos »förhörsmyndigheten
i orten». Det torde ej sällan vara lämpligare, att sådan anmälan göres hos
den initiativtagande myndigheten, något vartill möjlighet synes böra beredas
genom ett alternativt tillägg i lagtexten.

13 §. Styrelsen har i tidigare utlåtande i ämnet ifrågasatt, huruvida sådan
personlig inställelse hos länsstyrelse, som i denna paragraf avses, alltid är
påkallad och örn ej, i likhet med vad förhållandet är i analogt fall beträffande
alkoholister, skriftligt förfarande kunde tillämpas. Ej minst i den omhändertagnes
eget intresse synes hans personliga inställande i vissa fall onödigt
och mindre lämpligt. Några betänkligheter synas knappast böra förefinnas
mot en bestämmelse, att inställelse ej behöver ifrågakomma, där den omhändertagne
tidigare varit intagen å allmän arbetsanstalt och tillika

antingen själv icke begär personlig inställelse eller

sådan prövas vara uppenbart obehövlig

dock att inställelse alltid skall ske, när de förutsättningar rörande förutvarande
intagning å allmän arbetsanstalt, varom i 22 § 2 morn. sägs, äro för
handen.

Personlig inställelse bör sålunda alltid ske, när första intagning ifrågasättes.
Vidare bör sådan intagning, som enligt 22 § 2 mom. kan tänkas vara
under obestämd tid, föregås av så speciellt noggrann prövning, att personlig
inställelse städse äger rum.

I andra fall åter synes det rimligt, att endast skriftligt förfarande tillämpas,
för så vitt den omhändertagne icke själv begär muntligt förhör inför
länsstyrelse — spörsmålet synes böra underställas hans övervägande ■—• eller
ock personlig inställelse prövas obehövlig. Prövningen bör i så fall närmast
ske hos skyddsmyndigheten. Finner emellertid länsstyrelse vid bedömandet
av handlingarna, att personlig inställelse påkallas, må det ankomma på denna
att föranstalta därom.

14 §. Styrelsen har redan tidigare uttalat tvivel örn lämpligheten av offentlighet
vid förhör inför länsstyrelse. Offentligheten kan å ena sidan vålla den
förhörde onödiga lidanden och å andra sidan locka sensationslystnad av motbjudande
slag. I särskilt hög grad torde dessa synpunkter förtjäna beaktas

262

Kungl. Majlis proposition nr 2-tU.

i fråga om förhör med sedeslösa kvinnor. Med tillfredsställelse iakttar man,
att synpunkten i viss grad vunnit beaktande i denna paragraf — liksom i
motsvarande 23 § 2 inom. sedeslöshetslagen — i det att, där den förhörde det
begär, förhöret ej skall hållas offentligt. Likaså skall förhör hållas inför
stängda dörrar, där »omständigheterna eljest därtill föranleda». Med stöd
av denna senare bestämmelse lärer länsstyrelse alltså äga befogenhet förhindra,
att förhören på olämpligt sätt utnyttjas av sensations- och skandalhungern.

Trots dessa avsevärda inskränkningar i offentligheten, vilka torde vara synnerligen
påkallade, lärer någon tvekan kunna råda örn lämpligheten av stadgandet.
Därest länsstyrelserna med eftergift åt en eventuell opinionsbildning
— en sådan är ingalunda utesluten ■— komma att i sin prövning av frågor
örn förhör inför stängda dörrar tillämpa ungefär lika stränga regler, som domstol
har att tillämpa i liknande frågor, äro att befara allvarliga olägenheter.
Förhören få ej utveckla sig till offentliga föreställningar rörande samhällslivets
skuggsidor eller lärokurser för vissa av denna lagstiftning särskilt intresserade
sämre element. Det vore önskvärt, att dessa synpunkter — till länsstyrelsernas
stöd — från auktoritativt håll kraftigt underströkes vid de fortsatta
förarbetena till lagen. I förhoppning att så sker, har styrelsen för egen
del avstått från att i denna punkt framställa något ändringsyrkande.

18 §. Enligt 12 § i alkoholistlagen äger länsstyrelse, när skäl därtill äro,
förordna, att slutligt beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt
må gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej vunnit laga kraft. Liknande
befogenhet synes genom särskild föreskrift i denna paragraf böra tillerkännas
länsstyrelse jämväl beträffande beslut, varom här är fråga.

19 §. I 19 § beröres frågan örn utlänning, som hemfallit till lösdriveri och
om förfarandet mot sådan, där utvisning ej befinnes böra äga rum. Erinras
må, att 1927 års främlingslag jämväl innehåller föreskrifter örn s. k. förpassning
ur riket. Dessa sammanhänga i sin tur nära med föreskrifterna örn uppehållstillstånd.
Emellertid har 1927 års lag endast temporär giltighet, vilket
i viss mån torde bero på de för lagstiftningen nya bestämmelserna om
bland annat uppehållstillstånd. Lagens giltighet utgår med år 1932. Om
främlingslagstiftningen, såsom väl sannolikt är, dessförinnan erhåller en mera
bestående karaktär och förpassningsinstitutet därvid upprätthålles, torde skäl
föreligga att ägna detta institut uppmärksamhet jämväl i förevarande sammanhang.
Under nuvarande provisorium synes frågan böra lämnas åsido, och
föreslår styrelsen för den skull nu ingen ändring i den föreslagna 19 §.

20 §. Enligt 20 § 2 mom. skall allmän arbetsanstalt stå under ledning aven
av Kungl. Majit förordnad styrelse. Där sådan anstalt anordnas av landsting,
kommun, förening eller stiftelse, synes det knappast rimligt, att dessa
helt och hållet skulle sakna inflytande på anstaltsstyrelsens sammansättning.
Bestämmelsen i fråga synes därför böra ändras därhän, att Kungl. Maj :t i
dylika fall bestämmer styrelseledamöternas antal samt utser ordförande och
vissa av de övriga ledamöterna. De av Kungl. Majit utsedda ledamöterna
torde som regel böra utgöra majoritet.

21 §. I lagtexten eller i motiverna synes böra angivas, att överflyttning
må ske jämväl av frivilligt ingångna. Liknande överflyttning kan för närvarande
icke ske jämlikt alkoholistlagen, vilket visat sig vara en olägenhet.
Detta förutsätter, att det frivilliga ingåendet jämlikt förslagets 10 § ej får betraktas
såsom avseende allenast någon viss, i förbindelsen angiven allmän
anstalt. I 22 § 1 mom. andra stycket borde med tanke härpå orden »må där
kvarhållas» utbjdas mot »må å sådan kvarhållas».

22 §. I denna paragraf synas böra meddelas bestämmelser, angivande huruvida
och i vad mån tiden för undergånget frihetsstraff skall inräknas i
tiden för intagningen eller ej.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2JiO.

263

Enligt styrelsens mening bör den tid, varunder å allmän arbetsanstalt intagen
är frånvarande från anstalten i och för undergående av honom ådömt
frihetsstraff — förvandlingsstraff inbegripet — ej medtagas vid beräknande
av den tid, han längst må kvarhållas. Det motsatta beräkningssättet synes
icke lämpligt. En försökspermitterad, som uppfört sig så, att han måste
återföras till anstalten, kunde eljest exempelvis göra sig skyldig till straffbart
motstånd och våld mot förrättningsman vid återförandet, utan att detta
i själva verket åsamkade honom annan påföljd än ett för honom likgiltigt eller
kanske rentav eftertraktat ombyte av arbetsanstalt mot fängelse.

Den intagning på obestämd tid, som förordas i 22 § 2 morn., är uppenbarligen
en utomordentligt allvarlig åtgärd. Emellertid synes den enligt erfarenhetens
vittnesbörd vara så påkallad samt kringgärdad av så starka garantier
mot missbruk, att den bör accepteras.

En livsföring, som är av sådan samhällsskadlig art, att den —- i samhällets
skyddsintresse — anses böra föranleda individens omhändertagande för
obestämd tid, utlöser sig enligt sakens natur mången gång i brottsliga handlingar.
De i det föregående omnämnda, av styrelsen verkställda undersökningarna
utvisa också, att det inom här ifrågavarande klientel påträffas ej
blott många, som över huvud taget sakfällts för brott, utan också ej så .få,
vilka äro att anse såsom vaneförbrytare. Uppenbart är, att de brottsliga
handlingarna ofta ingalunda äro tillfälligheter utan tvärtom ett utslag av en
asocial läggning., vilken konstituerar individens hela livsföring.

När man nu vid tillämpningen av en lagstiftning, som i eminent grad. täger
sikte på hela livsföringen, har att söka bedöma de fall, där denna livsföring är
av beskaffenhet att böra föranleda omhändertagande för obestämd tid, lärer
man ej kunna underlåta att taga i betraktande något, som kan.vara för densamma
så kännetecknande som sakfällda brott. Det bör härvid samtidigt med
styrka framhållas, att omhändertagandet för obestämd tid på intet sätt får betraktas
såsom en skärpning av straffet för redan sonade brott eller över huvud
taget såsom en åtgärd av repressiv natur; det är fråga endast och allenast.örn
en yttersta nödfallsåtgärd, som under vissa förhållanden anses ofrånkomlig i
samhällsskyddets intresse.

I 2 mom. av förevarande paragraf fastställas nu normerna för bedömandet
av dylika fall. Vissa objektiva förutsättningar skola hava konstaterats vara
för handen, för att ett omhändertagande för obestämd tid skall kunna ifrågakomma.
Bland annat skall vederbörande minst fyra gånger och sammanlagt
minst tio år ha varit intagen å allmän arbetsanstalt. Däremot nämnes intet
örn undergånget frihetsstraff. Att sålunda i detta sammanhang ingen hänsyn
skall tagas till sakfällda brott kan näppeligen anses riktigt och lämpligt.

Styrelsen föreslår därför sådan ändring av förslaget i denna punkt, att det
vid bedömande av asylfallen skall tagas i betraktande ej blott antalet och sammanlagda
tiden för förutvarande intagningar å allmän arbetsanstalt utan jämväl
oell i lika mån avtjänat frihetsstraff, förvandlingsstraff inbegripet.

Det är tydligt, att vid asylfallens behandling förbättringssynpunkten principiellt
träder i bakgrunden och samhällets skyddsintresse nästan helt dominerar.
Humaniteten bjuder därför med stor styrka, att detta skyddsintresse tillgodoses
med minsta möjliga lidande för individen. Dc å asylavdelning intagna
synas därför efter viss tids intagning böra, så långt det är förenligt med
disciplin och säkerhet inom anstalten, få komma i åtnjutande av personlig frihet.
och andra förmåner.

23 §. Det finnes personer, som till följd av olycklig läggning synas dömda

264

Kungl. Majlis proposition nr 2^0.

att ute i samhällslivet störta sig i elände och därvid ådraga både andra och sig
själva de största lidanden men som under anstaltslivets lugn och skydd nå en
viss sinnesjämvikt och betyga sig erfara en relativ känsla av trivsel. Dessa å
anstalt ofta beskedliga individer höra uppenbarligen bäst hemma där. Om deras
livsföring icke berättigar till intagning på obestämd tid, så bör dock både
i deras eget och samhällets intresse hinder ej möta till frivilligt kvarblivande
å anstalt. I 23 § 3 mom. hava de sakkunniga också beaktat dessa synpunkter.
Styrelsen har emellertid icke funnit tillräckliga skäl, varför tiden för sådant
frivilligt kvarstannande skulle begränsas till högst ett år. Varför skall den
omhändertagne då ut i samhällslivet för att gå en tid av säkert förfall till mötes
och för att efter någon tid med all sannolikhet återkomma såsom tvångsinternerad?
Känslan av att kvarstannandet sker frivilligt torde också vara av
visst värde för honom.

Styrelsen föreslår därför, att uttrycket »medgives under en tid av högst ett
år» i 3 mom. ändras till exempelvis »medgives för viss tid, varje gång högst
ett år».

25 §. Det synes vara onödigt strängt, att försökspermission i regel ej skulle
kunna beviljas under första året.

Den i 2 mom. sista punkten meddelade föreskriften synes böra ändras därhän,
att anstaltsstyrelsen i fall, som avses, äger bestämma, huruvida och i vad
mån permissionstid skall inräknas i tiden för anstaltsvistelsen. Härav föranledes
järnvägen ändring i 1 mom. första stycket. Det synes böra uttryckligen
stadgas, att jämväl uppsiktsmyndigheten äger besluta örn försökspermission.

26 §. Det framgår ej, huruvida brott mot utskrivningsvillkor enligt denna
paragraf utgör, självständig grund för förordnande om förnyad intagning och
örn intagningstiden på sådan grund kan utsträckas till maximum, d. v. s. tre
år. Det torde vara lämpligt, att denna fråga närmare fixeras efter mönster,
hämtade från 20 och 21 §§ alkoholistlagen. Ordet »återintagning» eller något
liknande synes därvid böra användas såsom term, angivande att intagningen
skett på grund av förordnande enligt speciell indikation.

.27 §. Uppsiktsmyndigheten bör kunna uppdraga förutom åt auktoriserad
hjälporganisation jämväl åt skyddsmyndighet att utöva sådan uppsikt, som i
första stycket sägs.

Den tillsyn, som uppsiktsmyndigheten enligt denna paragraf har att utöva,
synes även böra omfatta övervakares sätt att sköta sin uppgift samt den vård,
som kan beredas omhändertagna hos enskilda personer, exempelvis hos föräldrar
och andra anhöriga.

29 §. Enligt denna paragraf må, bland annat, uppsiktsmyndighetens beslut
örn överflyttning ej överklagas. Därest man av principiella skäl vill söka undvika
att inskränka besvärsrätten, anser sig styrelsen av erfarenheterna från
alkoholistlagen ha anledning förmoda, att besvärsrätt i förevarande fråga utan
större olägenhet kan medgivas. I sådant fall bör dock med mönster från alkoholistlagen
(17 §) införas ett stadgande, förslagsvis i 21 §, att uppsiktsmyndighetens
beslut örn överflyttning genast skall gå i verkställighet.

. Centralregistret. Enligt förslaget skall sedeslöshetslagens klientel ej redovisas
till det föreslagna centralregistret. Den av de sakkunniga härutinnan
anförda motiveringen, som närmast tager sikte på hithörande frågors ömtåliga
natur, synes ej övertygande. Det måste med styrka hävdas, att ett centralregister
under inga förhållanden får föras eller användas på sådant sätt,
att uppgifterna kunna medföra lidande för oförvitliga personer eller över huvud
taget lända någon till skada.

Om centralregistret skall fjella den avsedda uppgiften, böra enligt styrelsens
mening alla enligt lagen vidtagna skyddsåtgärder, av vad slag de vara må,
omedelbart rapporteras till centralregistret. Detta synes även böra omfatta

Kungl. Majlis proposition nr 2bO.

265

uppgifter om åtgärder, som vidtagits jämlikt alkoholistlagen, åtminstone där
åtgärderna föranlett förordnande örn intagning å allmän alkoholistanstalt. Då
uppgifter härom finnas tillgängliga hos socialstyrelsen, och det här förutsättes,
att uppsiktsmyndigheten enligt denna lag och alkoholistlagen blir en och
samma myndighet, lärer ifrågavarande önskemal kunna tillgodoses, utan att
särskilda bestämmelser därom utfärdas. Härjämte synas även åtgärder jämlikt
barnavårdslagen gentemot sedeslös ungdom böra inrapporteras till registret.

Uppsiktsmyndighet.

Ärenden rörande lösdrivares behandling hava tidigare varit förlagda till
fångvårdsstyrelsen men äro sedan år 1920 därifrån utbrutna. Sedan denna tid
förefinnes ingen central handläggning av hithörande ärenden i annan man än
vad som sker i Kungl. Maj:ts kansli (socialdepartementet). De statliga tvangsarbetsanstaltema
(Svartsjö och Landskrona) lyda under särskilda styrelser,
vilka i sin tur direkt sortera under socialdepartementet,

Förslaget förutsätter en fortlöpande ämbetsförvaltning genom särskild uppsiktsmyndighet.
Härvid inställer sig den fråga, som styrelsen nu går att behandla,
nämligen huruvida hithörande ämbetsuppgifter böra utövas centralt
eller böra decentraliseras, samt åt vilken myndighet de böra anförtros.

Vid utövandet av en decentraliserad uppsikt torde endast vederbörande länsstyrelser
kunna ifrågakomma såsom organ. Erkännas må också, att länsstyrelserna
i sin verksamhet på flera sätt torde vara särdeles förtrogna med vissa
hithörande och andra närstående uppgifter. Icke desto mindre torde avgörande
skäl tala för en central, hela landet omfattande uppsiktsmyndighet. °

Flera av de ämbetsuppgifter, som enligt förslaget skola anförtros åt uppsiktsmyndigheten,
äro till sin natur av beskaffenhet att beröra hela landet.
Detta är i eminent grad fallet med förandet av det föreslagna centralregistret.
Beträffande inspektion av arbetsanstalter och hjälparbeten äro länsstyrelserna
ej i tillfälle att vederbörligen beakta önskemålet, att hela landets vårdmöjligheter
utvecklas till och utnyttjas såsom ett sammanhängande, såvitt möjligt
differentierat vårdsystem. Det därmed nära sammanhängande överflyttningsinstitutet
medför uppgifter av utpräglat central natur. För övrigt kan nämnas,
att hjälparbetsföretagen ej torde bliva av alltför stadigvarande natur utan
kunna tänkas bliva förlagda än i ett än i ett annat län. Att med ledning av
det i hela landet förefintliga behovet av vårdplatser vid hjälparbeten uppgöra
förslag till anslagsäskanden för ändamålet är uppenbart en central uppgift.
Detsamma gäller ock förmedlingen av platser till de olika företagen samt i viss
mån även arbetenas anordnande och ledning.

Länsstyrelsernas arbetsbörda torde redan nu i regel vara tyngande. De nya
uppgifter, som enligt förslaget skola tillkomma uppsiktsmyndigheten, äro emellertid
självfallet icke enbart för sig tillräckliga för att hos varje eller vissa
länsstyrelser motivera anställandet av särskilda tjänstemän. Arbetet finge
skötas vid sidan av åtskilliga andra betydelsefulla uppgifter. Man kunde alltså
knappast påräkna, att dessa tjänstemän skulle på området förvärva den särskilda
sakkännedom, som ett mera odelat sysslande med en viktig uppgift är
ägnat bibringa sin utövare och som här är av särdeles stor betydelse.

Även i två andra hänseenden kräves specialexpertis hos en uppsiktsmyndighet.
Sålunda erfordras otvivelaktigt medverkan av dels läkarutbildad, vetenskapligt
och praktiskt skolad psykiater, tillika erfaren anstaltsläkare, och dels
ingcnjörsutbildad erfaren fackman. Den senare påkallas för tekniskt biträde
vid anordnande av och utövande av inseende över hjälparbeten. Att läkares

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

medverkan erfordras vid utövandet av inseende över anstaltsvården lärer ligga
köppen dag. Men även vid utövandet av åtskilliga andra uppsiktsmyndigheten
tillkommande uppgifter torde tillgång till läkarexpertis påkallas. Särskilt må
härvid erinras, att ett effektivt och riktigt utnyttjande av centralregistret torde
påkalla granskande medverkan av psykiater, som har förutsättning att bedöma
innebörden och sammanhanget i de många psykiska egendomligheter hos
individerna, som sannolikt komma att framträda i hithörande uppgifter. En
sådan granskning torde i både individens och samhällets intresse vara av stor
betydelse; den kan leda till att särdeles samhällsfarliga abnorma personer bliva
omhändertagna lika väl som att psykiskt defekta personer verkligen göras till
föremål för den läkarvård de behöva. Härutinnan må hänvisas till styrelsens
undersökningar om lösdrivarklientelet, vilka nogsamt bära vittne om den höga
frekvensen av psykiska defekter hos detta klientel. I nu berörda spörsmål kan
styrelsen stödja sig på erfarenheter, som vunnits vid handläggningen av ärenden
rörande alkoholistvården.

Sådan expertis, varom här är fråga, lärer knappast kunna i erforderlig mån
anlitas och för hela landet effektivt nyttiggöras annat än vid en centraliserad
anordning.

Örn sålunda enligt styrelsens mening tvekan knappast kan råda därom, att
uppsiktsmyndigheten bör utövas centralt, inställer sig frågan, var den där bör
förläggas. Då inrättandet av ett självständigt centralt ämbetsverk för ändamålet
icke lärer ifrågakomma, har man endast att välja mellan redan befintliga,
däribland närmast fångvårdsstyrelsen och socialstyrelsen. De skäl, som
nyligen ^ föranlett lösdrivarärendenas utbrytande ur fångvårdsstyrelsens ämbetsområde,
torde vinna än ytterligare i styrka i och med den nu föreslagna
läggningen av lagstiftningen, varför en återflyttning dit knappast torde behöva
dryftas.

Vid sådant förhållande lärer för närvarande endast socialstyrelsen kunna
ifrågakomma. De sakkunniga synas hava utgått från denna förutsättning.
Positiva skäl tala också till stöd för en sådan anordning. Det inre sammanhanget
mellan förevarande lagstiftningsområde och alkoholistlagens, där styrelsen
redan fungerar såsom uppsiktsmyndighet, ligger i öppen dag. Bland
annat har detta kommit till ett kanske ej så betydelsefullt men ändock särskilt
belysande uttryck däri, att de båda statliga tvångsarbetsanstaltema tillika förklarats
såsom allmänna alkoholistanstalter, i vilken senare funktion de stå under
socialstyrelsens inseende.

Socialstyrelsen har att såsom en huvuduppgift befatta sig med arbetsmarknadsfrågor
och att i samband därmed öva inseende över den offentliga arbetsförmedlingen.
Frågan om sambandet mellan här ifrågavarande samhällsföreteelser
och arbetsmarknadens läge är av grannlaga natur, men den kan ej förbises.
Den har på flera sätt kommit till synes i lagförslaget (medverkan vid
arbetsanskaffning, av hänsynstagande till arbetsmarknadens läge föranlett anstånd
med utskrivning från allmän arbetsanstalt o. s. v.). Nämnas må även,
att styrelsen tillika alltid stått och fortfarande står i nära beröring med statens
arbetslöshetskommission.

Enligt förslaget skall den _nya lagstiftningen träda i kraft den 1 januari
1931, eller med andra ord vid ingången av andra hälften av det budgetår, vars
stat skall behandlas vid 1930 års riksdag. De frågor av organisativ och annan
natur, ^som äro av beskaffenhet att föranleda kostnader för statsverket,
mäste alitsa föreligga i fullt utrett skick senast vid propositionstidens utgång*
vid nämnda riksdag. Härjämte måste utredningsarbetet bedrivas så, att kostnadsberäkningarna
kunna tagas i betraktande redan under de nu pågående förarbetena
till förslaget till riksstat för budgetåret 1930/1931.

Kungl. Maurts proposition nr 34 0

267

Det synes kunna ifrågasättas, om en dylik forcering av frågan över huvud
taget är möjlig och i allt fall om den är lämplig.

Närmast kommer här i betraktande frågan örn uppsiktsmyndigheten. Enligt
vad ovan anförts, tala övervägande skäl för att socialstyrelsen kommer att utgöra
uppsiktsmyndighet. Detta kommer tydligen att påkalla särskilda organisativa
anordningar inom styrelsen. Emellertid är frågan örn styrelsens organisation
för närvarande i andra avseenden föremål för utredning, och förslag i
ämnet torde kunna föreläggas 1931 års riksdag. I allt fall kan så icke ske
till 1930 års riksdag. Erinras må tillika, att frågan örn revidering av alkoholistlagen
för närvarande är föremål för utredning genom tillkallade sakkunniga.
Förslag i ämnet torde kunna föreläggas 1931 års riksdag. Socialstyrelsen
är uppsiktsmyndighet för den organiserade alkoholistvården, och det är
ej uteslutet, att jämväl den lagrevision, som sålunda förberedes, kan giva anledning
till vissa åtgärder, berörande styrelsens organisation. I allt fall synes
det med hänsyn till det ovan påvisade sambandet mellan alkoholi stlagen och
förevarande lagstiftningsområde naturligt och riktigt, att de organisativa anordningar
inom socialstyrelsen, som revisionen av de båda lagarna kan föranleda,
träffas i ett sammanhang. Härtill kommer slutligen, att, som nedan utvecklas,
den förevarande lagstiftningens ikraftträdande jämväl i övrigt bör
hava föregåtts av vissa ytterligare förarbeten i frågor av organisativ, ekonomisk
och annan innebörd.

Med anledning av det anförda föreslår styrelsen, att tidpunkten för den föreslagna
lagstiftningens ikraftträdande framflyttas från den 1 januari 1931 till
förslagsvis den 1 januari 1932 eller, tidigast, den 1 oktober 1931.

Det ökade rådrum, som sålunda skulle beredas, torde vara synnerligen av
behovet påkallat. För att detta skall kunna behörigen utnyttjas, lärer det
emellertid vara nödvändigt, att frågan örn uppsiktsmyndighetens utövande
bringas till principiellt avgörande redan vid lagförslagets antagande. I det
följande utgår styrelsen från förutsättningen, att lagförslaget antages vid
1930 års riksdag och att styrelsen får sig anförtrott att fungera såsom uppsiktsmyndighet.

Enligt förslaget hava vederbörande kommunala myndigheter i åtskilliga städer
obligatoriskt att välja ledamöter av skyddsnämnd. Vidare torde dessa
myndigheter på en del andra håll behöva närmare överväga, huruvida de vid
lagens ikraftträdande överhuvud taget vilja tillsätta skyddsnänand. I hithörande
frågor, som enligt förslaget förutsätta viss Kungl. Maj:ts prövning,
lära utlåtanden av uppsiktsmyndigheten påkallas.

Vidare hava enligt förslaget landstingen att utse personer till betydande antal
att fungera såsom kommunala ombud hos förhörsmyndigheterna.

Alla dessa verkställighetsåtgärder torde vara av bekaffenhet att påkalla viss
tids övervägande.

När sedermera skyddsmyndighetsorganisationen blivit uppbyggd, föreställer
sig styrelsen, att dessa organ i stor utsträckning vilja bliva satta i tillfälle att
tillsammans med uppsiktsmyndigheten eller med representanter för denna
dryfta frågan om de uppgifter, som enligt lagstiftningen komma att påvila
dem. Eventuellt torde genom uppsiktsmyndighetens försorg vissa råd och anvisningar
böra utarbetas och utgivas av trycket för att ställas till förfogande.

Förslaget förutsätter medverkan vid lagtillämpningen av enskilda hjälporganisationer.
vilka (5 §) skulle kunna av Konungen auktoriseras och vilka skulle
komma att fylla betydande och grannlaga uppgifter. Redan nu äro verksamma
åtskilliga organisationer —— de flesta sammanslutna i svenska skyddsförbundet
— som torde vara väl skickade att lämna avsedd medverkan och som torde böra
ifrågakomma vid meddelande av auktorisation.

2G8

Kungl. Maj:ts proposition nr ,240.

Bet lärer böra ankomma på uppsiktsmyndiglreten att såväl vin svenska
skyddsförbundet som direkt träda i förbindelse med dessa organisationer och.
undersöka, huruvida och i vad mån deras verksamhet lämpligen låter inordna
sig i det nya vårdsystemet.

o hålunda mäste tillses, å ena sidan att nätet av frivilliga hjälporganisationer
så vitt möjligt kommer att omspänna hela landet och att dylika organisationer
— efter förhandlingar med intresserade och lämpliga krafter — bringas till
stånd, där de nu saknas eller deras medverkan såsom organ för lagtillämpningen
ej kan erhållas, och å andra sidan att icke i vissa orter kommer att bedrivas ett
onödigt och ur andra synpunkter olämpligt dubbelarbete. Här möter uppenbarligen
redan från början ett organisationsarbete av stor betydelse för vårdverksamhetens
ändamålsenliga anordnande.

Beaktas bör vidare, att de flesta av ifrågavarande organisationer, enligt vad
som också framgår av ett påpekande i betänkandet (s. 132), till väsentlig del
lia sin verksamhet inriktad på frigivna fångar och villkorligt dömda, således
på uppgifter, som ej direkt falla inom förevarande lagstiftningsområde. Då
såsom i betänkandet förutsatts särskilt statsbidrag bör utgå till nu avsedda
vårdverksamhet, lära de olika organisationernas insatser i detta avseende huvudsakligen
böra läggas till grund för bedömandet av deras anspråk på sådant
bidrag. Önskvärt synes vara, att under samråd mellan uppsiktsmyndigheten
och organisationerna kunde utarbetas vissa allmänna villkor för statsbidragets
åtnjutande och grunder ^för dess beräknande, då därigenom organisationerna
bättre kunde överskada saväl de anspråk, som ställas på deras medverkan, som
ock det ekonomiska stöd de därvid kunna påräkna från statens sida.

I fråga örn anstaltssystemet finnas visserligen att tillgå de båda befintliga
statliga tvångsarbetsanstalterna vid Svartsjö och i Landskrona, vilka självfallet
böra upprätthållas, örn än vissa omläggningar eventuellt kunna påkallas
(asylavdelningar m. m.). Men förslaget förutsätter, att systemet skall utbyggas,
bland annat genom anordnande av erkända anstalter. Härför lärer, i likhet
med; vad fallet är i fråga örn erkända alkoholistanstalter, erfordras statsanslag
såväl till anordnandet av anstalterna som för bestridandet av driftkostnaderna.
Det lärer böra ankomma på uppsiktsmyndigheten att avgiva förslag såväl rörande
de anslag, som för ändamålet kunna befinnas erforderliga, som till författningar,
angivande normerna för statens bidrag.

Under erinran, att Kungl. Majit utverkat riksdagens medgivande, att vissa
ii0nPe®en<^0mar kunna ställas till förfogande för anordnande av erkända
alkoholistanstalter, får styrelsen i detta sammanhang föreslå, att Kungl. Majit
matte utverka liknande medgivande beträffande erkända arbetsanstalter. Örn
sa prövas erforderligt, böra dylika anstalter stå färdiga att tagas i bruk redan
vid lagens ikraftträdande. Da anordnandet lärer taga viss tid i anspråk, synes
det önskvärt, att denna fråga underställes riksdagens prövning redan i samband
med lagförslaget.

överhuvud taget torde för anstaltssystemets utbyggande krävas noggranna
överväganden och direkta initiativ från uppsiktsmyndighetens sida.

Reglementena för de statliga arbetsanstaltema kunna påkalla revidering med
anledning av lagrevisionen. Förslag till normalreglementen för erkända arbetsanstalter
böra upprättas.

Frågan om anordnande av hjälparbeten torde redan före lagens ikraftträdande
tarva överväganden av ekonomisk och annan natur ävensom direkta verkställighetsåtgärder,
låt vara av förberedande art.

Uppläggande av centralregistret kräver synbarligen omfattande förarbeten,
varvid samråd bör äga rum mellan uppsiktsmyndigheten å ena sidan samt
skyddsmyndigheter och hjälporganisationer å den andra.

Kungl. May.ts proposition nr 24 0.

269

Formulär av flera slag, bland annat, såsom förut nämnts, för skyddsmyndigheters
undersökningar och rapporter till centralregistret behöva upprättas.

Frågan om anslag till bestridande av kostnaderna i vissa fall för tillfälliga
hjälpåtgärder genom skyddsmyndighet bör, såsom förut nämnts, övervägas. I
samband därmed torde erfordras förslag till författningsföreskrifter.

Spörsmålet örn uppsiktsmyndighetens egen, slutgiltiga organisation påkallar
ingående överväganden.

Den här lämnade redogörelsen, örn än ingalunda uttömmande, torde vara tillfyllest
för att ådagalägga, att lagstiftningen under tiden från dess antagande
lill ikraftträdandet kommer att tillföra socialstyrelsen högst omfattande och
betydelsefulla arbetsuppgifter. För dessas handha vande är en förstärkning under
perioden av styrelsens arbetskrafter oundgängligen av behovet påkallad. I
betraktande av uppgifternas omfattning och vikt samt graden av självständighet,
omdöme och initiativförmåga, som böra vara tillfinnandes hos de närmaste
handhavarna av dessa uppgifter, måste denna tillfälliga förstärkning vara av
fullt arbetsduglig natur. Bland annat lärer erfordras, att två kvalificerade
krafter kunna anlitas för ändamålet, och att arvoden åt dessa kunna ställas till
förfogande till sådana belopp, att deras odelade arbetstid kan påräknas för uppgiften.
Den medverkan, som enligt det föregående påkallas av läkare, synes
lämpligen böra lämnas av den, som fungerar såsom expert för ärenden rörande
alkoholistvården. Detta lärer föranleda sådan väsentlig ökning av dennes arbetsuppgifter,
att en förstärkning av hans arvode blir påkallad. Härtill kommer
behov av extra skrivbiträde i stor utsträckning. Slutligen får förutsättas,
att tjänsteresor i betydande omfattning torde böra företagas, va nåd vederbörande
resekostnadsanslag lärer böra få anlitas. Särskilda medel, som kunna
ställas till förfogande för ändamålet, synas böra disponeras enligt grunder, sorn
Kungl. Maj:t närmare bestämmer. Anslaget för ändamålet synes böra upptagas
å extra stat för budgetåret 1930/1931, dock utan hinder av att det disponeras
till täckande av kostnaderna för organisativa anordningar inom styrelsen
under hela perioden från lagens antagande till dess ikraftträdade, alltså från
någon tidpunkt på våren 1930 till den 1 januari 1932. Vad angår storleken
av anslaget, vilket synes böra hava reservationsanslags karaktär, torde det ej
vara tillrådligt räkna med lägre belopp än 40,000 kronor.

Styrelsen hemställer, att Kungl. Majit hos 1930 års riksdag måtte äska ett
dylikt anslag, 40,000 kronor.

Kostnadsberäkningarna.

Vid bifall till styrelsens förslag om framflyttning av tidpunkten för lagens
ikraftträdande är det ej påkallat att nu ingå på en detaljgranskning av de i
betänkandet gjorda kostnadsberäkningarna, enär ju några direkta kostnader för
lagtillämpningen ej komme att föranledas under nästkommande budgetår
(1930/1931). Det lärer bliva en av uppsiktsmyndighetens första och viktigaste
uppgifter att härutinnan inkomma med detaljerade förslag. Det oaktat kan
styrelsen ej underlåta att slutligen något beröra kostnadsfrågan.

I betänkandet behandlas dessa frågor och en sammanfattning lämnas (sid.
136), som emellertid ger ett intryck av att kostnaderna genomgående beräknats
till väl låga belopp. Några exempel må anföras. Kostnaderna för centralregistrets
förande hava, efter samråd under hand med styrelsen, approximativt
beräknats till 15,000 kronor (sid. 135). I sammanfattningen (sid. 136) beräknas
samma belopp för »centralregistrets uppläggande och förande samt uppsiktsmyndighetens
verksamhet i övrigt». Med hänsyn till de omfattande upp -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

gifter, som skulle tillkomma, uppsiktsmyndigheten oell bland vilka registrets
förande endast vore en låt vara betydelsefull detalj, synes det helt uteslutet,
att kostnaderna för de härför oundgängligen erforderliga organisativa anordningarna
skulle stanna vid nämnda belopp. Detta finge sannolikt åtminstone
fördubblas.

För statliga hjälparbeten -— ett mycket betydelsefullt led i systemet av förebyggande
hjälpåtgärder — beräknas i förslaget ett belopp av 65,000 kronor.
Enligt vad styrelsen erfarit, bär statens arbetslöshetskommission förordat det
dubbla beloppet eller 130,000 kronor. Styrelsen är närmast böjd att biträda
kommissionens uppfattning i denna del.

Till anordnande av erkända arbetsanstalter beräknas åtgå ett belopp av

10.000 kronor. Med ledning av erfarenheterna från de erkända alkoholistanstalterna
kan styrelsen visserligen föreställa sig, att den årliga genomsnittskostnaden,
fördelad på en följd av år, kan stanna vid nämnda belopp. Men
att en även aldrig så enkelt utrustad anstalt skulle kunna bringas till stånd
för 10,000 kronor torde ligga utom möjlighetens gräns. Efter 1,500 kronor
per vårdplats — samma belopp, som merendels ifrågakommit beträffande erkända
alkoholistanstalter — skulle kostnaden exempelvis för 50 vårdplatser
uppgå till 75,000 kronor. Örn anstalten, såsom synes mest naturligt, finge
karaktären av en jordbruksanstalt på en för ändamålet upplåten kronoegendom,
kunde inom nämnda kostnadsram säkerligen ej åstadkommas de för jordbruksdriften
nödiga levande och döda inventarierna. Även om utgifterna i
denna del framdeles komma att motsvaras av en jämförlig stadigvarande tillgång,
som vore ägnad nedbringa de årliga driftkostnaderna, så kräves ju
dock, att medel för ändamålet i form av förlagskapital stå till förfogande vid
tidpunkten för anordnandet.

I de beräknade kostnaderna ingår ej heller något belopp för erkända arbetsanstalters
driftkostnader. Om man exempelvis beräknar en beläggningsfrekvens
av 50 personer och ett statsbidrag av 3-50 kronor per vårddag — samma
belopp, som utgår till erkända alkoholistanstalter -— kommer man till ett årligt
belopp av i runt tal 60,000 kronor.

Såsom i det föregående framhållits, torde ett anslag böra ifrågakomma till
beredande av bidrag till kostnaderna för skyddsmyndigheters förebyggande
hjälpåtgärder.

Enligt det anförda synes försiktigheten bjuda, att man vid bedömande av
den föreslagna lagstiftningens ekonomiska konsekvenser för statsverket räknar
med ej oväsentligt högre kostnader än i förslaget, vad angår såväl de löpande
årliga utgifterna som de särskilda kostnader, mer eller mindre av engångskaraktär,
som påkallas vid det nya vårdsystemets uppbyggande.

Härvid kam styrelsen ej underlåta att erinra örn en kostnadssiffra för det
allmänna, som framgick av undersökningen rörande manliga tvångsarbetare.
Med ledning av tillgängliga uppgifter beräknades, att de ibland dem, som fyllt
50 år, åsamkat det allmänna cn sammanlagd genomsnittlig vårdkostnad av

25.000 kronor per person. Örn verkligen det nya vårdsystemet, i väsentlig
grad inriktat på förebyggande åtgärder, ens i ringa mån kommer att infria
därtill knutna förhoppningar, torde det ej vara förmätet att också hoppas, att
utgifterna för detta vårdsystem låta sig väl försvara, till och med örn man
bortsåge från deras sociala syfte och helt bedömde dem ur statsfinansiell synpunkt.

Slutligen må framkastas en tanke, som synes förtjäna övervägas vid bedömandet
av förslagets statsfinansiella sida. Kostnaderna för den organiserade
alkoholistvården bestridas numera genom anlitande av medel ur statens rusdryeksmedelsfond.
Alkoholistlagens och förevarande lagstiftnings klientel stå

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i<).

271

varandra i mångt och mycket nära, något som nogsamt bekräftas av socialstyrelsens
ovan omnämnda tidigare undersökningar, bland annat örn förekomsten
av alkoholism hos lösdrivarna. Syftet med lagarna är väsentligen ett och detsamma,
nämligen att till ordnat, samhällsnyttigt liv återföra dem, som på ett
eller annat sätt kommit på sidan av samhället och av det arbete, som detta
kräver av individen. Under sådana förhållanden synas skäl tala för att de kostnader,
som de båda lagarnas tillämpning föranleder statsverket, bestridas i
enahanda ordning eller i båda fallen med anlitande av medel ur berörda fond.

Bilaga D.

Uppgift A antalet under Aren 1928 och 1929 enligt lagen den 12 juni 1885 angAende lösdrivares behandling ^

anlin!Ina personer och den behandling de undergAtt.

1	! 2	! 3	4	5		6			1		7		8
	;	Anhållna, men ej åtgärd	Varnade enskilt	Varnado officiellt	Ådömda tvångsarbete	Sjuka och över-lämnade till fattigvården	Hola antalet fall
Län eller stad	Ar	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor	Män	[Kvinnor	Män	Kvinnor
CD ■ CO e	O: <1 8 CO H-k p* •-i	g p 0- CD •-< CO H-k P« »1	O: <1 <9 CO H-* P« •t	P P \| CO H-k p, bi	O: < CD •-< CO H-k po ►9	g Pa CD •-3 CO H-k g.	O: <1 cd CO H-* P»	g g'' a CO n-k p» *-3	O: < ro CO H-k p* »1	P p Ps CD >-i CO H-* po HJ	O: < CD CO H-k po *1	P 1 CD *-» CO H-k p.	0: i Hl CO H-k B-	P i CD •-* CO t-1 po	O: <1 CD •-» CO H-k po	g Ps CD CO •-k p.	O: -1 8 CO H-k B-	g P P- O *1 CO H-k e	O: < CD CO H-k a-	P P Pj CD ►9 CO H-k P* •-s	O: < CD >1 CO H-k p» ►9	g O. CD CO H-k po ►9	O: < CD *1 CO H-k p. •1	S:a
Stockholms stad . . . .j 1929	5 2	17 13	4	4 3	24 29	225 166	9 10	149 93	16 9	160 118	22 14	128 103	2 1	59 57	4 5	91 69	—	19 33			47 41	480 387	39 29	379 274	945 731
Stockholms län . . . .	1:1928 L1929	18 25	88 89	1	2 3	15 10	75 95	2	1	3 2	17 16	z	1	_	6 6	_	_	1	4 7	—	_ 2	36 38	189 213	2 1	2 7	229 259
Uppsala län......■	1928 11929	20 21	191 151	1 1	1 2	36 27	117 122	—	—	4	16 6	—	z	1	4 2	_	—	1 1	5	1	z	59 53	328 286	2 1	1 2	390 342
Södermanlands län . . .\| i {939	14 16	60 -69; 1	—	10 3	42 78	1	9 4	1 4	27 21	_	4 1	—	4 5	-	—	1	5 5	—	1 2	26 23	138 178	*2	‘I	178 210
Östergötlands län . .	1928 11929	7 10	86 81	_	i		45 53	1	2	1 _	30 21		3 2	2 _	14 13	—	1 1	2 4	10 9	—	z	12 14	185 177	1 1	1	200 195
Jönköpingslän . . . ••	1928 11929	41 35	297 272	1	_ 5	29 31	177 182	1	1 2	2 6	33 17	_	z	__	14 7		1	2 1	10 9	_	1 1	74 73	531 487	2	2 9	607 671
Kronobergs län ... J	1928 1929	24 19	71 66	_	1 __	15 16	44 58	__	3	3	10 3		z	z	3 5	z	z	—	3 3	z	z	42 35	131 135	—	3	174 173
Kalmar län......\	1928 1929	—		_		_	z	—		3 1	11 12		1 1	z	7 4	—	—	—	2	—	_	3 1	20 16	—	1 1	24 18
Gotlands län.....-	1928 1929	_		_	_	_	_	_	_	1	1	_	_	_		_		_	_		_	1	1		_	4 2
Blekinge län......j	1928 1929	z	_	—		—	6 5	2	i	—	3 6	_	1		6 7	—	1	_	3 2	_	_		18 20	2	3 1	23 21
Kristianstads län . . .j	1928 1929	I	25 28	—	Z\	6 4	29 33	l\| 1	_l l!	2 3	14 15	* ,	1 1	z	8 4	—	—	—		—		13 15	76 80	1 1	1 1	91 97

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-i-O.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 203 haft. (Nr 2iO.)

Malmö stad ....	1	1928	14	64	1	14	13	58	5	25	3	54	1	18	3	23	1	15	3	9	—	2	36	208	8	74	326
■ 1	1929	20	63	5	12	9	43	6	25	2	55	2	28	—	24	1	16	—	8	—	2	31	193	14	83	321
Malmöhus län . . .	1	1928	5	8	_	_	16	24	3	4	10	43	2	11	_	8	_	1	3	5	_	2	34	88	5	18	145
’ ■{	1929	9	17	—	—	9	33	2	1	2	56	2	3	1	4	—	—	2	7	—	2	23	117	4	6	150
Hallands län . . .	/	1928	36	54	2	_	41	182	_	2	1	6	_	_	_	2	_	_	_	_	_	_	78	244	2	2	326
'' ''\	1929	8	66	-	—	26	144	1	1	—	6	—	—	—	2	—	—	—	—	—	1	34	218	1	2	256
Göteborgs stad . .	(	1928	25	58	4	17	13	18	28	42	9	92	13	36	1	34	2	18	_	5	2	10	48	207	49	123	427
■ 1	1929	20	39	9	10	8	20	4	9	9	87	16	28	1	33	2	8	1	7	—	7	39	186	31	62	318
		1928	1	17		1	8	16	1	1	5	17		2	__	6	_	2	_	9	_	_	14	65	1	6	86
Göteborgs och .Kohus lanj	1929		15	—		12	27	2	2	2	23	—		—	10	—		—	4	—	—	14	79	2	2	97
Älvsborgs län . . .	f	1928	21	103	_	2	7	46	2	1	2	59	1	1	_	8	1	_	4	5	_	1	34	221	4	5	264
• 1	1929	13	132	—	—	5	30	—	4	6	34	—	3	—	10	—	1	—	12	—	—	24	218	—	8	250
Skaraborgs län . .	1	1928	9	29	_	_	21	87	_	_	5	23	_	2	_	8	_	1	_	_	_	_	35	147	—	3	185
'' 1	1929	9	18	—	—	19	59	3	1	5	21	—	1	—	5	—	1	—	—	—	—	33	103	3	3	142
Värmlands län . . .	\|	1928				1	_		_		2	28	1	1	_	7							2	35	1	2	40
• 1	1929	—	1	—		—	—	—	—	4	32			—	10	—	1	—	—	—	—	4	43	—	1	48
Örebro län ....	1	1928	55	567	2	1	6	46	3	2	3	60	._	3	_	14	_	_	_	9	1	_	64	696	6	6	772,
‘ ''I	1929	40	636	1	1	1	70	3	6	—	56	—	5	—	15	—	—	-	9	—	—	41	786	4	12	843
Västmanlands län .		1928	136	974	_	6	17	151	1	2	2	15	_	1	_	9	_	_	_	5	_	_	155	1,154	1	9	1,319
• i	1929	121	1,129	1	7	11	91	1	2	1	6	—	2	—	3	—	1	—	9	—	2	133	1,238	2	14	1,387
Kopparbergs län . .	i	1928	25	256	_	5	18	76	1	3	_	11	___	_	_	7	_	_	_	13	_	3	43	363	1	11	418
• 1	1929	25	301	—	—	11	71	1	—	—	19	—	—	—	10	—	—	1	7	—	—	37	408	1	—	446
Gävleborgs län . .		1928	35	164	1	3	32	141	1	5	3	22	_	1	_	8	_	_	3	19	_	_	73	354	2	9	438
• -1	1929	16	143	1	1	20	186	—	4	—	36	—	3	—	5	—	—	—	10	—	—	36	380	1	8	425
Västernorrlands län	i	1928	14	126	4	2	17	113	5	10	_	10	2	5	_	5	1	4	3	7	1	3	34	261	13	24	332
• 1	1929	17	132	1	2	12	117	2	13	4	30	—	3	—	9	—	1	3	13	—	4	36	301	3	23	363
Jämtlands län . . .	i	1928	9	54	_	1	12	50	_	_	1	10	__	1	1	1	_	_	_	8	_	2	23	123	—	4	150
• ■{	1929	4	48	1	—	6	35	2	—	—	5	—	—	—	1	—	—	1	5	—	1	11	94	3	1	109
Västerbottens län .	t 1928	4	63		1	1	26	_	_	1	14	_	1	__	10				10	_	_	6	123	_	2	131
• "I	1929	3	58	—	4	11	55	—	—	1	7	—	1	—	2	—	—	—	7	—	—	15	129	—	5	149
Norrbottens län . .	J	1928					14	131	1	2	2	7		___	_	1	_	__	_	1	_	_	16	140	1	2	159
• 1	1929	—	—	—	—	24	131	3	2		11		—	1	1	—	—	—		—	—	25	143	3	2	173
Summa -j	1928	523	3,372	19	64	371	1,925	65	261	81	795	48	221	10	276	9	134	22	161	5	32	1,007	6,529141	712	8.389
1929	441	3,567	23	50	304	1,904	44	175	66	720	34	185	4	254	8	100	15	171	—	30	830	6,516,109	540	7,995

Anm. Beträffande de för Örebro län under kol. 3 angivna talen å män över 21 år (567 för 1928 och 636 för 1929) må framhållas, att härav ankomma
å staden Lindesberg 328 för 1928 och 336 för 1929; av dessa hava emellertid en del icke blivit anhållna utan inställt sig självmant å polisstationen för erhåloo
lande av logi eller utspisning på stadens eller enskild bekostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240. 273

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

Bilaga E.

Jämförelse mellan 1885 års lag samt 1922 års förslag och remissförslaget.

1885 års lag.

1 §

2 §

3 §

4 §

5 §

6 §

7 §

8 §

9 §
10 §

11 §
12 §

13 §

14 §

15 §

16 §

1922 års förslag.

1 §

3 § [jfr 4 §]

5 § 1 mom. och 2 mom. första
och andra st. samt 6 §
[jfr 12 § första, andra och
femte st.]

5 § 2 mom. tredje och fjärde
st.

7 §

8 § [jfr ock 13 §]

9 §

10 § första st. och 12 §
tredje st.

10 § andra, tredje och fjärde
st.

11 §

15 § 1 mom.

12 § första, andra, fjärde
och femte st.

13 §

14 §

15 § 2 och 3 mom.

[jfr 14 §]

[jfr 12 § femte st.]

16 §

2 och 4 §§

17 §

Remissförslaget.

1, 2 och 3 §§.

9, 10, 12 §§, 14 § sista st. och
16 § [jfr 4-8 §§].

14 § första st., 17 §, 18 § första
st., 21 § och 25 § första
st. [jfr 31 §].

18 § sista st. samt 19 och 20 §§.

26 §.

43 och 46 §§ samt 25 § tredje
st.

34 § första st. och 35 § första
st. [jfr 11 §].

27 § första och andra st.

23 § och 27 § tredje st.

29 och 30 §§.

39 § första st.

31 och 33 §§.

[jfr 32 §, 38 § tredje st. och
45 §].

36, 37 och 41 §§ [jfr 38 §].

50 § och 51 § första st.

[jfr 36, 37, 39, 40 och 48 §§].
[jfr 31 §].

47 § och 51 § tredje st.

12 § andra st.

28 § [jfr ock 5 och 49 §§].

Anm. Nya bestämmelser i propositionen, till vilka direkt motsvarighet icke finnes

1 vare sig 1885 års lag eller 1922 års förslag, innefattas i 2 § 3, 3—8 §§, 9 §
2—4 st., 11 §, 12 § 3 st., 13 och 15 §§, 18 § 2 st., 19 § 2 st., 22 och 24 §§, 25 §

2 st., 29 § 2 och 3 st., 30 § 2 st., 31 § 3 st., 32 §, 33 § (delvis), 34 § 2 st., 35 §
2 st., 37 § 2 st., 38 § 2—4 st., 39 § 2 st., 40—42 §§, 43 § 2 och 3 st., 44 och
45 §§, 47—49 §§, 51 § 2 och 3 st., 52 §, 54 § 1 st. samt 56—58 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

275

Jämförelse mellan remissförslaget samt 1926 års och 1929 års förslå g

Remissförslaget.

1926 års förslag.

3 § och 8 §.

Mot. sid. 70, 114 och 118.

3 § och 8 §.

(Jfr ock 36 § första st.)

Mot. sid 51, 71 o. f., 80 o. f., 96 o. f.,
114, 118 och 138.

1929 års förslag.

§•

Jfr mot. sid. 98 o. f. samt 139 o. f.
Jfr mot. sid. 173 o. f.

§•

1 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 139 o. f.

1 § andra st. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 91 o. f., 97 o. f. samt 173 o. f.

8 § 2) a).
Mot. sid. 118.

3 §.

1 § första st. sedeslöshetslagen.
Mot. sid. 91 o. f. samt 173 o. f.

4 §.

1 §. 2 § 1 mom. och 3 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 58 och 108. Mot. sid. 100 o. f., 108 o. f., 109 o. f.

samt 141.

2 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 176.

5 §.

(1 §.) 2 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

2 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 176.

6 §.

--- 2 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

2 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 176.

7 §.

------ Jfr 2 § 3 mom. fjärde st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

8 §•

— — — 8 § tredje st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 145.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Remissförslaget.

1926 års förslag.

4, 9 och 12 §§.

Mot. sid. 114 o. f. samt 121.
Jfr ock sid. 118 o. f.

1929 års förslag.

9 §.

7 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 144.

4 § 1 mom. samt 5 § 1 och 3 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 177 o. f.

4 §, 9 § och 12 §.
Mot. se ovan.

10 §.

8 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 144 o. f.

4 § 2 mom. sedeslöshetslagen.
Mot. sid. 177 o. f.

4 §, 5 § 1 och 3 morn., 9 § 3 morn.,
12 och 13 §§.

Mot. sid. 115, 118 o. f. samt 121.

§•

9 § 1 mom. lösdriverilagen.
Mot. sid. 145.

6 § 1 mom. sedeslöshetslagen.
Mot. sid. 179.

12 §.

5 § 2 morn., 6 och 14 §§. 9 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 53, 57, 59, 115 o. f. samt Mot sid. 85 o. f., lil o. f., 114 o. f.
121 o. f. samt 145 o. f.

6 § 2—4 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 179 o. f.

13 §.

--- 10 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 86 o. f. samt 147.

8 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 180 o. f.

14 §.

Jfr 9 § 4 mom. och 11 § sista st. samt
15 § sista st.

Mot. sid. 64.

12 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen.
Mot. sid. 147—148.

10 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 181 o. f.

6 § de två sista st.
Mot. sid. 117.

12 § 3 mom. lösdriverilagen.
Mot. sid. 148 o. f.

16 §.

11 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 147.

Jfr mot. sid. 180.

Kungl. Majlis proposition nr 2£0.

277

Remissförslaget.

1926 års förslag. 1929 års förslag.

11 § och 15 § sista stycket.

Mot. sid. 121 o. f.

17 §.

13 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 149 o. f.

11 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182.

18 § och 19 § 1 morn.

Mot. sid. 54, 61 o. f. samt 123.

18 §.

14 § 1, 4 och 5 mom. lösdriverilacen.
Mot. sid. 89 o. f., 150 o. f. samt 197.
12 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182 o. f.

20 § och 19 § 2 mom.

Mot. sid. 63 och 123.

19 §.

14 § 2 mom. första st. och 3 mom. lös-driverilagen.

Mot. sid. 89 o. f. samt 152.

12 § sedeslöshetslagen.

20 §.

Mot. sid. 123.

20 §.

14 § 2 mom. andra st. lösdriverilagen.
Mot. sid. 152 och 198.

12 § sedeslöshetslagen.

22 §.

Mot. sid. 64 och 123.

21 §.

16 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 153 o. f.

13 § 1 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 183.

24 §.

Mot. sid. 55, 65 och 125.

22 §.

16 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 154.

13 § 2 mom. sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 183.

26 § 3 mom.

Mot. sid. 55 och 126.

23 §.

17 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 89 o. f. samt 154 o. f.

14 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182.

Jfr mot. sid. 150.

24 §.

Jfr mot. sid. 155.

18 § sista st. och 26 § 1 mom.
Mot. sid. 123 och 126.

25 §.

15 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 153.

12 § sedeslöshetslagen.

278

/Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Remissförslaget.

1926 års förslag. 1929 års förslag.

26 § 2 mom.

Mot. sid. 126.

26 §.

18 § 1 mom. första st. lösdriverilagen.
Mot. sid. 155.

14 § sedeslöshetslagen.

26 § 2 mom. och 39 § 6 mom.
Mot. sid. 126 och 150.

27 §.

18 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.
Mot. sid. 155.

14 § sedeslöshetslagen.

1 § sista st.

Mot. sid. 108 o. f.

28 §.

Mot. sid. 123 o. f.

27 §.

Mot. sid. 129 o. f.

29 §.

20 § och 21 § 1 mom. första st. lösdri-verilagen.

Mot. sid. 118 o. f., 125 o. f., 156 o. f.
samt 197.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 183 o. f.

Mot. sid. 54.

30 §.

21 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 88 och 158 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 1 och 2 mom.

Mot. sid. 54, 67 och 130.

31 §.

22 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 87 och 159 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 182.

28 § 2 mom.

Mot. sid. 69 och 131 o. f.

32 §.

22 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 160 o. f., 195 och 196.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 184.

28 § 4 mom.

Mot. sid. 132.

33 §.

22 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 162.

16 § sedeslöshetslagen.

Kungl. May.ts proposition nr 24-0. 279

1926 års förslag.

Remissförslaget.

1929 års förslag.

24 § 1 och 2 mom.

Mot. sid. 125.

34 §.

23 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 162 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

24 § 1 mom. andra st.

Mot. sid. 125.

35 §.

23 § 2 och 3 mom. lösdriverilagen.
Mot. sid. 162 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 mom.

Mot. sid. 131 o. f.

36 §.

25 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 165 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 mom.

Mot. sid. 131 o. f.

37 §.

25 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 166 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

29 § och 37 § 3 mom.

Mot. sid. 132 o. f. och 142.

38 §.

24 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 163 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 morn.

Mot. sid. 55 och 130 o. f.

39 §.

24 § 2 och 3 mom. lösdriverilageni
Mot. sid. 164 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

28 § 3 mom.

Mot. sid. 131 o. £.

40 §.

24 § 2 mom. och 26 § lösdriverilagen.
Mot. sid. 165 och 167.

16 § sedeslöshetslagen.

34 § (jfr 38 §).

Mot. sid. 137 och 142.

41 §.

22 § 3 mom. andra st. och 25 §

2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 162 och 166.

16 § sedeslöshetslagen.

280

Kungl. Maj.-is proposition nr 24 O.

1926 års förslag.

Remissförslaget.

1929 års förslag.

42 §.

29 § första st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 169.

39 §.

Mot. sid. 143 o. f.

43 §.

30 § 1 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 127 o. f. samt 169 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

37 § 2 mom.

Mot. sid. 141 o. f.

44 §.

29 § andra st. lösdriverilagen.

Mot. sid. 169.

39 § 4 mom.

Mot. sid. 150.

45 §.

29 § andra st. och 30 § 2 mom. lös-driverilagen.

Mot. sid. 170.

16 § sedeslöshetslagen.

39 § 5 mom.

Mot. sid. 150.

46 §.

30 § 3 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 170.

16 § sedeslöshetslagen.

Mot. sid. 69 o. f.

47 §.

31 § d) lösdriverilagen.

Mot. sid. 120 o. f. samt 170—171.
Sedeslöshetslagen mot. sid. 185.

30 § (jfr 35 § d).

Mot. sid. 56 och 134.

48 §.

6 § (jfr ock 9 § 3 morn., 17 § första
st., 24 § 2 mom. och 25 § 1 mom.)
lösdriverilagen.

Mot. sid. 88 o. f., 143 o. f. samt 198.
6 § 4 mom och 7 § 1 mom. sedeslös-hetslagen.

Mot. sid. 180.

49 §.

2 § 2 mom. lösdriverilagen.

Mot. sid. 141.

31 § (jfr 35 § sista stycket).
Mot. sid. 135 o. f.

50 §.

28 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 168 o. f. samt 179.

16 § sedeslöshetslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr2b0.

281

1926 års förslag.

Remissförslaget.

1929 års förslag.

35 §.

Mot. sid. 137.

51 §.

31 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 170 o. f.

16 § sedeslöshetslagen.

36 § andra st.

52 §.

19 § lösdriverilagen.

Mot. sid. 138 o. f. (jfr sid. 137 o. f.). Mot. sid. 156 och 200.

15 § sedeslöshetslagen.

övergångsbestämmelserna. Mot. sid. 151 o. f.	Mot. sid. 183. 53 §. 32 § lösdriverilagen. Mot. sid. 171. övergångsbestämmelserna i sedeslös-hetslagen. Mot. sid. 185.
övergångsbestämmelserna. Mot. sid. 151 o. f.	54 §. 33 § 1 och 2 mom. lösdriverilagen. Mot. sid. 171 o. f.
övergångsbestämmelserna. Mot. sid. 151 o. f.	55 §. 33 § 3 mom. lösdriverilagen. Mot. sid. 172. Övergångsbestämmelserna i sedeslös-hetslagen. Mot. sid. 185. 56 §.
	57 §.

58 §.

34 § lösdriverilagen.
Mot. sid. 172.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 13 mars
1930.

Närvarande:

justi tieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 31
januari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till vanartslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Viktor Petrén. I

I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.

1 KAP.

2 §•

Lagrådet:

För att vanart enligt denna paragraf skall anses föreligga uppställes —
utom den för alla fall gemensamma förutsättningen, att någon undandrager
sig att efter förmåga ärligen försörja sig — tillika såsom villkor, att vederbörandes
levnadssätt är asocialt i något av de hänseenden, som i paragrafen
närmare angivas. För det under 1 avsedda fallet är det utmärkande, att levnadssättet
innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Såsom en särskild
art av sådan livsföring omnämnes ett levnadssätt, som giver grundad anledning
till antagande, att ifrågavarande person ohederligen söker sitt uppehälle,
varvid, för avgränsning mot fallet under 3, undantag gjorts för där avsett
otuktigt leverne. Det kan anmärkas, att det sålunda såsom specialfall
upptagna levnadssättet stundom torde falla utom ramen för den kategori,
till vilken det skulle höra, i det man ej alltid lärer örn en livsföring, som misstänkes
grunda sig å ohederligt förvärv, kunna säga, att den innebär fara för
allmän ordning eller säkerhet. Huruvida ett förfaringssätt, som icke är brottsligt,
dock är att betrakta som ohederligt, kan för övrigt ofta vara föremål för

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

283

olika meningar. Såsom specialfall synes därför endast böra omnämnas det
fall, att grundad misstanke örn straffbara handlingar föreligger. På antytt
sätt var också motsvarande stadgande i 1926 års lagförslag i förevarande
ämne begränsat. På grund av det anförda hemställer lagrådet, att såsom särskilt
fall av vanart under 1 angives, att någon för ett liv, som giver grundad
anledning till antagande, att han genom brott förskaffar sig medel till sitt
uppehälle. Med en sådan formulering erfordras icke något undantag med
hänsyn till det under 3 avsedda fallet.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

I vilken mån samhället kan enligt gällande lag inskrida mot den s. k. helyrkesprostitutionen
beror av en tolkning av den i 2 § lösdrivarlagen använda termen
»sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet». Har man den uppfattning, som ligger till grund för den s. Ir.
reglementeringskommitténs uttalande i dess år 1910 avgivna betänkande, att
samhället icke bör underlåta att förbjuda ett levnadssätt av så påtagligt antisocial
innebörd, som utmärker helyrkesprostitutionen, och med påföljd belägga
överträdelser av detta förbud, skulle varje helyrkesprostituerad, under vilka
former denne än bedriver sitt näringsfång, vara underkastad behandling enligt
lösdrivarlagen. I praxis har densamma visserligen icke tillämpats så strängt,
men på grund av lagbudets obestämda avfattning har onekligen tillämpningen
blivit ganska godtycklig.

Förslagets ståndpunkt är en annan. Man har icke funnit det vara till
verkligt gagn att söka genom åtgärder enligt förevarande lag motarbeta prostitutionen
såsom sådan. Endast om den helyrkesprostituerades uppförande
eller levnadssätt innebär en viss högre grad av fara för ordning eller sedlighet,
har det ansetts befogat, att samhället ingriper för att söka tillrättaföra
den felande; åtgärder mot prostituerade skola enligt förslaget vidtagas endast
då vissa i lagen angivna omständigheter föreligga. Denna förslagets ståndpunkt
synes i det hela böra godtagas. Men det är härvidlag till förhindrande
av godtycke av stor vikt, att i lagen gives så tydligt uttryck som möjligt
för vilka dessa omständigheter äro. Såsom en dylik omständighet är
bland andra upptagen den, att vederbörande »genom inbjudan till otukt stör
anständigheten å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs». Härigenom skall
uttryckas, i vilken mån samhället anser sig böra genom åtgärder enligt förevarande
lag inskrida mot den å offentliga platser försiggående provokationen
till otukt. Vad med denna bestämmelse skall förstås är ingalunda klart.
Enligt mångas uppfattning torde varje inbjudan till otukt, som göres å offentligt
ställe, vara »störande» för anständigheten; bleve denna uppfattning godtagen
av myndigheterna, skulle alltså varje prostituerad, som å gator och offentliga
platser sökte sin kundkrets, kunna bliva föremål för åtgärd enligt
denna lag. Att döma av motiven tycks emellertid meningen icke vara att gå
så långt. I det förslag av år 1929, som ligger till grund för det remitterade
förslaget, innehöll motsvarande bestämmelse uttrycket »stör anständigheten
eller eljest väcker förargelse å plats, som ill kap. 15 § strafflagen

284

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

sägs»; och av föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
framgår, att med den ändring, som i förevarande hänseende gjorts
i det remitterade förslaget, icke avsetts att åstadkomma någon ändring
i sak. Nämnda uttryck kan svårligen förstås annorlunda än att sådan uppfordran
eller inbjudan till otukt, som sker å offentlig plats, icke i och för
sig skall medföra tillämpning av förevarande lag, utan att det erfordras, att
provokationen skett under sådana former, att förargelseväckande beteende i
den mening nyssnämnda lagrum tager detta uttryck föreligger. Att förslaget
sålunda icke tillstädjer ett strängare ingripande mot gatuprostitutionen, måste
onekligen väcka betänkligheter. I ett vid överståthållarämbetets utlåtande
Över 1929 års förslag fogat yttrande av tredje polisintendenten i Stockholm
har detta med styrka framhållits. Mot farhågorna för att provokationen å gatorna
skulle taga större omfattning än nu kan väl göras gällande, att det remitterade
förslagets 3 § ger större möjlighet att ingripa mot de prostituerade
i åldern under 21 år och att det må antagas, att genom denna bestämmelse
och de föreslagna nya reglerna örn behandling av vanartade, varigenom man
kan hoppas vinna framgångsrikare resultat än med nu använda åtgärder,
större effektivitet skall nås i samhällets arbete för ett bättre tillstånd på ifrågavarande
område. Det är dock endast med stor tvekan vi anse oss kunna
tillstyrka godtagande av den ståndpunkt, som får antagas vara förslagets.
Vad härvid särskilt varit för oss avgörande är, att en bestämmelse, varigenom
å allmän plats förekommande provokation till otukt, huru den än sker,
förklaras skola föranleda inskridande enligt förevarande lag, endast i ringa
mån torde kunna göras effektiv och därför måste leda till godtycklighet i
tillämpningen. Såsom i det föregående utvecklats, är det emellertid framför
allt önskligt, att lagens ståndpunkt tydligt fastslås, detta i synnerhet med
hänsyn till att ordningspolisens ömtåliga uppgift icke må över hövan försvåras.
Det förhållande, som här avses, synes lämpligen kunna uttryckas med
orden »å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, inbjuder till otukt under
sådana omständigheter, att det väcker förargelse».

Lagrådet:

Enligt 22 och 34 §§ kan i visst fall även den, som på grund av varaktig
oförmåga till arbete är i behov av vård å vårdanstalt, bliva föremål för åtgärd
enligt lagen, nämligen om det finnes uppenbart, att hans intagande å sådan
anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat
hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten. En sådan person
tillhör icke någon av de kategorier, som för utmärkande av lagens tillämplighetsområde
angivits i 2 och 3 §§. Angående berörda utvidgning av lagens
tillämpning bör därför en erinran upptagas i 1 kap. Lämpligen kan detta ske
därigenom, att till 2 §, där såsom huvudförutsättning för vanart enligt paragrafen
uppställes, att någon undandrager sig att efter förmåga försörja sig,
fogas ett stycke med hänvisning till nämnda stadganden angående dem, som
äro oförmögna till arbete. Skulle vad lagrådet kommer att vid 11 § föreslå
beträffande arbetsodugliga indisciplinära personer vinna beaktande, bör hänvisningen
omfatta även sistnämnda paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

285

2 KAP.

5 och 6 §§.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

De i förevarande paragrafer meddelade bestämmelserna örn sammansättningen
av den skyddsnämnd, vilken skall hava den närmaste befattningen med
ärenden angående sådana till vanart hemfallna, som fyllt tjuguett år, skilja
sig väsentligt från det av sakkunniga år 1929 framlagda förslaget, enligt vilket
polismyndighet icke skulle hava någon dylik befattning med ärenden angående
sedeslöst leverne, utan denna befattning skulle tillkomma en för ändamålet
särskilt utsedd kommunal nämnd eller, i fråga örn mindre kommuner,
fattigvårdsstyrelsen eller annan kommunal myndighet. Det föreliggande förslagets
ståndpunkt härutinnan, som är en nära liggande konsekvens av aitt
sedeslöst leverne i fråga om den lagliga behandlingen likställts med annan
vanart, äger förtjänsten att endast i ringa mån utöka de redan så tyngande
kommunala förvaltningsuppgifterna samt företrädet av en större organisatorisk
fasthet.

I sist angivna hänseende är det uppenbarligen av betydelse att den polistjänsteman,
som enligt 5 § skall vara nämndens ordförande, permanent deltager
i dess verksamhet. Men örn han också i regel är bäst skickad att identifiera
och förhöra den, som inställts inför nämnden, liksom överhuvud att sköta
de formella uppgifterna, torde intresse och förmåga att psykologiskt bedöma
den inställde och taga initiativ till de hjälpåtgärder, på vilka lagens effektivitet
huvudsakligen är beroende, ofta främst vara att söka hos någon av de
övriga ledamöterna. Därest nu den, som är bäst skickad att lösa de materiella
uppgifterna, också lämpar sig att vara ordförande, synes lagen icke böra uppställa
hinder för att han får i sådan egenskap främst bära ansvaret för nämndens
verksamhet. På de flesta orter lärer det nog ändock befinnas lämpligast,
att polistjänstemannen blir icke blott ledamot utan också ordförande i nämnden.
Det kan likväl på vissa håll, särskilt i de största städerna, tänkas inträffa,
att någon för ordförandeskapet lämpligare person blir enligt 6 § utsedd
att deltaga i nämndens arbete. Genom att denne sättes i spetsen för nämnden
lärer det kunna undvikas, att densamma framstår såsom en slags polisinstitution,
vilket otvivelaktigt måste bliva till fördel för dess hjälpverksamhet och
är önskvärt icke minst i de stora städerna, där verksamheten i stor omfattning
kan avse att tillrättaföra i sedligt avseende förkomna personer.

På grund av det anförda hemställes, att 5 och 6 §§ måtte omarbetas sålunda,
att den i 5 § omförmälda polistjänstemannen skall vara självskriven endast
såsom ledamot i skyddsnämnden och att länsstyrelsen skall förordna honom
eller någon av de enligt bestämmelserna i 6 § utsedda att vara ordförande
i nämnden ävensom, där någon annan än polistjänstemannen blir ordförande,
förordna ställföreträdare för ordföranden.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr ZåO.

Lagrådet:

Bestämmelser örn skyddsnämndernas sammansättning äro upptagna i 5 och
6 §§. Därjämte innehåller 5 §, i tredje styckets tre sista punkter, stadganden
om huru bisittare skola inkallas till nämndsammanträde. Dessa senare stadganden
böra lämpligen flyttas efter 6 §. I ett första stycke av 7 §, som handlar
örn ersättning åt bisittama för deltagande i sammanträde, kunde sålunda
bestämmas, att när skyddsnämnd skall sammanträda, ordföranden skall inkalla
bisittare med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning (varom
stadgas i 6 §), att där ärende angående kvinna handlägges, minst en av bisittarna
skall vara kvinna samt att därest den, som inkallats, utebliver och suppleant
ej är att tillgå, ordföranden skall äga inkalla annan lämplig person i
den uteblivnes ställe.

7 §‘

Lagrådet:

Vid 5 § har lagrådet hemställt, att vissa bestämmelser måtte flyttas från
5 § och upptagas i ett första stycke av förevarande paragraf, I sitt andra
stycke skulle denna paragraf reglera frågan om ersättning åt bisittare för
deltagande i skyddsnämnds sammanträde. I sådant avseende föreslås, att bisittare
skall av statsmedel åtnjuta gottgörelse i form av dagtraktamente med
fem kronor för sammanträdesdag. Att därjämte tillerkänna bisittare resekostnadsersättning
har ansetts ej böra ifrågakomma, emedan bisittama
såvitt möjligt böra vara bosatta å samma ort som ordföranden eller i
dess närmaste omgivning. Då emellertid svårighet ej sällan, särskilt när
ordföranden bor å rena. landsbygden, torde möta att till bisittare erhålla
väl kvalificerade personer med hemvist i hans grannskap, och det för
vinnande av ett tillfredsställande resultat av det allmännas hjälpåtgärder är
av synnerlig vikt, att skyddsnämndema erhålla en god sammansättning, lärer
möjlighet böra finnas att även lämna bisittama någon ersättning för deras
resekostnader. Man kunde, med förebild av stadganden örn dylik ersättning
i kommunalförordningarna, tänka sig gottgörelse utgå, när avståndet mellan
bisittarens hemvist och sammanträdesorten överstiger fem kilometer. I nu
berörda hänseende hemställer lagrådet örn komplettering av ersättningsbestämmelserna
i 7 §. Bifalles det inom lagrådet framställda förslaget, att till ordförande
ma utses även annan än den i 5 § omförmälde polistjänstemannen,
böra bestämmelserna örn dagtraktamente och reseersättning erhålla därav betingat
ändrat innehåll.

Lagrådet:

Enligt gällande lagstiftning skola i varje fattigvårdssamhälle vara tillsatta
tillsyningsman med särskild uppgift att vid sidan av krono- och polisbetjänte
öva uppsikt över lösdrivare och bettlare. Effektiviteten av denna institution
torde väl icke hava varit stor. Emellertid hava jämväl under senare år tillsyningsman
varit utsedda i ett icke ringa antal kommuner, och i motiven till 1929

Kungl. Maj:ts proposition nr %hO.

287

års förslag uttalas, att på grund av polismännens på landsbygden fåtalighet
tillsyningsman åtminstone på vissa håll kunde hava en uppgift att fylla. I 4 §
av förslaget till lösdriverilag upptogs därför bestämmelse, att fattigvårdsstyrelse
ägde att i mån av behov anställa tillsyningsmän att biträda vid lagens
tillämpning, varjämte stadgades rätt för fattigvårdssamhälle att bestämma örn
ersättning åt dem. I 3 § av förslaget till sedeslöshetslag fanns vidare upptaget
stadgande, att den där avsedda, rent kommunala skyddsnämnden finge,
i den mån det funnes erforderligt, till sitt biträde kalla därtill skickade män
och kvinnor. Det framhölls i motiven, att åtminstone i de större städerna
skyddsnämndens ledamöter tydligen ej själva kunde utföra allt det arbete,
som ankomme å nämnden, utan måste kunna anlita såväl frivilliga krafter
som fast anställda, avlönade biträden; i den mån det fordrades ersättning åt
dessa, bleve det en anslagsfråga, vari stadsfullmäktige hade att bestämma. I
motiven till 1926 års förslag, vilket även innehöll en bestämmelse örn tillsättande
av tillsyningsmän, framhölls med allt fog, att vad anginge kvinnliga
prostituerade det vore av den största vikt, att tillsynen över dem, i den mån
så kunde ske, bleve anförtrodd åt härför kvalificerade kvinnliga krafter.

Förevarande förslag innehåller ingen som helst bestämmelse i detta ämne.
Det uttalas härom i motiven, att någon regel icke torde behöva givas i lag
vare sig örn rätt för skyddsnämnd och barnavårdsnämnd att tillkalla biträde
eller för kommun att lämna sådant biträde ersättning. Yad nu sagts skulle måhända
vara riktigt, därest de avsedda nämnderna vore rent kommunala och deras
uppgift sådan som det tillkommer kommun att ombesörja. I allt fall kan
anmärkas, att man i lagen örn samhällets barnavård ansett lämpligt att upptaga
särskild bestämmelse örn rätt för barnavårdsnämnd att till sitt biträde kalla
därtill skickade män och kvinnor samt för kommun att anställa särskilda
tjänstemän att biträda vid barnavårdens handhavande. Då nu den skyddsnämnd,
som enligt förevarande förslag skulle handhava tillämpning i första hand av
ifrågavarande lag, är av huvudsakligen statlig karaktär, samt de kostnader,
som i andra avseenden föranledas av den nya lagstiftningen, ansetts skola
väsentligen påvila staten, är det enligt lagrådets mening nödigt att, örn man
vill låta skydds- och barnavårdsnämnderna äga rätt använda biträden, som
skola avlönas, stadgande härom intages i lagen. Lika med de sakkunniga,
som avgivit 1929 års förslag, finner lagrådet det vara av viss vikt, att nämnderna
äga dylik rätt, örn det än må antagas, att endast i ett fåtal kommuner
skall visa sig behövligt att anlita avlönade biträden. Beträffande utgifterna
för sådana biträden kan sättas i fråga, om dessa utgifter, såsom fallet är med
övriga av den nya lagen föranledda kostnader, böra bestridas av statsmedel.
I den mån sådana medel anlitas, bör det naturligtvis ske efter prövning av
statlig myndighet.

I enlighet med vad nu anförts hemställer lagrådet — under förutsättning
att den i övrigt i förslaget följda principen om kostnadernas bestridande genom
statsmedel även i detta fall upprätthålles — att i 2 kap. insättes ett stadgande
av huvudsakligen det innehåll, att, i den mån det för den nya lagens tillämpning
finnes erforderligt, barnavårdsnämnd och skyddsnämnd må till sitt bi -

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

träde kalla därtill skickade män och kvinnor samt att, där länsstyrelsen på
framställning av nämnden så prövar nödigt, till sådant biträde må utgå ersättning
av statsmedel enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

3 KAP.

9 §•

Lagrådet:

Enligt gällande lösdrivarlag äger krono- eller polisbetjänt att anhålla lösdrivare
för hans inställande till förhör inför vederbörande lands- eller stadsfiskal,
vilken det därefter tillkommer att besluta beträffande hans lösgivande,
eventuellt häktande för införpassning till länsstyrelsen. Förevarande paragraf
utgår likaledes från att det tillkommer underordnad polisman att, örn
det är erforderligt, anhålla den, som beträdes med vanart, för att han må kunna
inställas till förhör; men huru länge anhållandet skall fortvara och vem det
tillkommer att avgöra, huruvida den anhållne skall lösgivas eller kvarhållas,
därom uttalas i förslaget intet direkt. Närmast till hands ligger den tolkningen
av förslaget, att anhållandet utan särskilt beslut upphör, då förhör hållits
av nämnden, med undantag allenast för det fall, att den anhållne skall jämlikt
17 § inställas hos länsstyrelsen. Är detta förslagets mening, har man förbisett,
att nämnden har icke blott att hålla förhör utan även att verkställa
undersökning och söka få till stånd hjälpåtgärder, något som givetvis mången
gång kan taga åtskillig tid i anspråk. Därvid torde ofta vara nödvändigt eller
lämpligt att fortfarande hålla den anhållne i förvar; i andra fall lärer detta
befinnas obehövligt. Det kan icke vara riktigt, vare sig att anhållandet skall
utan vidare upphöra, då förhör första gången hållits med den anhållne, eller
att anhållande! obligatoriskt skall fortvara, tills nämndens befattning med
honom upphör. Man kan svårligen på någon annan än nämnden lägga avgörandet
härvidlag, då detta uppenbarligen nära sammanhänger med frågan,
vilka åtgärder nämnden finner böra vidtagas med den felande. Visserligen förefaller
tveksamt, örn en dylik uppgift lämpligen kan tilläggas en barnavårdsnämnd.
Det är dock att märka, dels att endast sällan anhållande av underåriga
torde ifrågakomma och dels att fråga är icke örn rätt att besluta örn
någons anhållande utan om rätt att lösgiva en anhållen.

I enlighet med det anförda hemställes, att i förevarande paragraf, lämpligen
såsom ett sista stycke, insättes bestämmelse av innebörd, att därest nämnden
finner anhållen person böra lösgivas, innan nämnden fattat slutligt beslut i
ärendet, nämnden har att härom meddela besked. Det synes därjämte lämpligt,
att i första stycket av paragrafen uttrycket »för ändamålet» utbytes mot
»i avbidan på nämndens beslut i ärendet».

Ett särskilt spörsmål är huruvida, da en anhållen person förklarat sig villig
ingå på allmän arbetsanstalt, anhållandet bör fortvara, tills han överlämnats
till anstalten. Avfattningen av 13 § andra stycket synes giva vid handen,
att förslagets ståndpunkt är, att han icke såsom anhållen skall föras till anstalten.
Övervägande skäl torde tala för riktigheten av denna ståndpunkt.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 240.

10 §.

289

Lagrådet:

I 1929 års förslag- till lag om åtgärder mot sedeslöst leverne av
samhällsskadlig art, vilket förslag innehöll bestämmelse örn inrättande i vissa
större städer av skyddsnämnder för behandling av ärenden enligt lagen, stadgades
i 5 § 2 mom. skyldighet för den, som bor eller uppehåller sig inom sådan
stad, att på kallelse inställa sig inför nämnden för att höras eller meddela
upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende; han skulle dock
minst fyra dagar förut hava erhållit del av kallelsen. Därjämte meddelades
föreskrifter, huru skulle förfaras, därest han utebleve utan laga förfall. Dylika
bestämmelser hava icke ansetts vara av den betydelse, att de borde upptagas
i den nu föreslagna lagen. Motsvarande stadganden hava dock funnits
icke kunna undvaras i sådana lagar i likartade ämnen som lagarna örn samhällets
barnavård och om behandling av alkoholister och förekomma jämväl i kommunalförfattningarna,
där de hava avseende å inställelse inför kommunalnämnder
och kyrkoråd. Det synes också lagrådet, som örn skyddsnämnder och
barnavårdsnämnder i den verksamhet, som enligt det remitterade förslaget
skulle åligga dem, ej sällan komme att behöva anlita berörda medel för åstadkommande
av utredning i föreliggande ärenden. Lagrådet hemställer därför,
att till förslagets 10 § fogas ett nytt stycke av enahanda innehåll som 5 §
2 mom. i nämnda förslag av år 1929. Stadgandet bör emellertid avse inställelse
inför såväl barnavårdsnämnd som skyddsnämnd; och synes skyldigheten
att iakttaga inställelse böra åligga dem, som bo eller uppehålla sig inom vederbörande
nämnds verksamhetsområde. Då nämndernas funktion enligt det remitterade
förslaget ej är av kommunal utan av statlig natur, lära böter och
vitén, som ådömas i anledning av uteblivande, böra tillfalla kronan. I sistnämnda
hänseende hänvisas vidare till vad lagrådet kommer att anföra vid
20 §. I det nya stycket av 10 § torde jämväl böra upptagas föreskrift därom,
att utdömandet av böter och vitén ankommer å nämnden.

11 §•

Lagrådet:

För att ett konstaterat behov av sjukvård eller annan dylik vård skall
föranleda övervägande, huruvida det är tjänligare att bereda vederbörande
sådan vård än att vidtaga åtgärd enligt de följande stadgandena i lagen, bör
vårdbehovet icke vara allenast tillfälligt. För undvikande av missförstånd i
detta hänseende torde avfattningen av förevarande paragraf något jämkas.

Därest länsstyrelse vid handläggning av ärende enligt vanartslagen skulle
finna någon, som förut varit föremål för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 §, vara
på grund av varaktig oförmåga till arbete i behov av vard å vårdanstalt, kan
länsstyrelsen dock, enligt 22 §, förordna om hans intagande å allmän arbetsanstalt,
därest det är uppenbart, att hans intagande å vårdanstalten skulle
äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende medföra
synnerlig olägenhet för anstalten. Redan å det stadium, då nämnden har att
taga befattning med en arbetsoförmögen person, som förut behandlats enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1030. 1 sami. 203 käft. (Nr. 240.) 19

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

någon av förstnämnda paragrafer, kan det vara, om icke uppenbart så dock
antagligt, att hans intagande å vårdanstalt skulle medföra olägenhet av sagda
art. Det vore i sådant fall olämpligt, örn nämnden ändock vore nödsakad att
söka få honom intagen å vårdanstalt, utan det torde böra stå nämnden fritt att
överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning. Då lian såsom oförmögen till
arbete icke gjort sig skyldig till vanart och han därför icke kan enligt 14 §
överlämnas till länsstyrelsen, hemställer lagrådet örn upptagande i 11 § av en
bestämmelse i berörda syfte.

12 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Har någon första gången beträtts med vanart, skall han erhålla i förevarande
paragraf omnämnd erinran. Därjämte äger nämnden, vare sig sådana
hjälpåtgärder, som omtalas i andra stycket, vidtagas eller icke, ställa honom
under övervakning. Enligt 48 § böra därvid meddelas honom de föreskrifter
angående vistelseort, sysselsättning och annat, som kunna finnas erforderliga
för hans rättelse. Föreskrifter av enahanda art kunna också jämlikt tredje
stycket av förevarande paragraf givas i samband med vidtagande av hjälpåtgärd,
ändå att övervakning icke anordnas. Tredskas någon att efterkomma
sålunda meddelade föreskrifter, medför detta, såsom framgår av 15 §, att han
betraktas på samma sätt som den där återfallit i vanart, vadan påföljden kan
bliva, att han insattes på allmän arbetsanstalt. Vilken innebörd 15 § skall anses
äga i fråga om påföljd av underlåtenhet att fullgöra anvisat arbete, är
icke fullt klart. Motsvarande stadgande i 1929 års förslag är, enligt vad i lagtexten
uttryckligt nämnes, tillämpligt på den, som undandrager sig att fullgöra
anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar arbetet, och 15 § i det remitterade
förslaget kan svårligen tolkas på annat sätt.

Det kan sättas i fråga, örn det är lämpligt att beträffande den, som första
gången beträdes med vanart, medgiva en så hög grad av tvång, som sålunda
enligt förslaget kan ifrågakomma. Förslagets huvudtanke att på detta stadium
söka tillrättaföra den felande väsentligen genom att bereda honom lämpligt
arbete och i övrigt genom råd och hjälp bispringa honom kan härigenom
lätt bliva undanskymd. Enligt vår mening bör i det fall 12 § avser icke förekomma
något tvång att antaga visst arbete eller att överhuvud vistas på viss
ort. Örn emellertid den felande frivilligt antagit arbete vid allmänt arbetsföretag
eller medgivit att ingå å någon av kommun, förening eller stiftelse
inrättad anstalt, bör nämnden äga föreskriva, att han skall kvarbliva i arbetet
eller å anstalten viss tid, exempelvis högst sex månader, och örn han
eljest förklarat sig villig att antaga visst arbete, bör föreskrift kunna meddelas,
att han ej får lämna arbetet utan att på förhand därom underrätta
någon av nämnden angiven person.

Att övervakning bör kunna anordnas, evad hjälpåtgärder vidtagas eller ej.
är otvivelaktigt riktigt. Men i övervakningens begrepp ligger ingalunda, att
föreskrifter skola, såsom 48 § innehåller, få meddelas angående vistelseort
m. m. Lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom, vilken i 5 och

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

291

6 §§ upptager bestämmelser om vad den, som enligt den lagen står under övervakning,
har att iakttaga, medgiver i regel icke meddelande av dylika föreskrifter.
Vad i dessa lagrum föreskrives synes däremot vara sådant, som i
huvudsak bör gälla även den, vilken ställts under övervakning jämlikt förevarande
paragraf.

I enlighet med vad nu anförts hemställa vi dels örn sådan lindring av 12 §
tredje stycket, att föreskrift icke må av nämnden meddelas i vidare mån än
ovan föreslagits, dels ock att i 48 § vidtagas vissa ändringar, som i lagrådets
yttrande angående samma paragraf komma att närmare angivas. Därjämte
bör måhända avfattningen av 15 § undergå någon jämkning.

14 §.

Justitierådet Tiselius:

Enligt gällande lag kan den, som beträdes med lösdriveri, ej sändas till
Konungens befallningshavande för eventuellt ådömande av tvångsarbete, med
mindre han under de två senaste åren antingen varnats för lösdriveri eller undergått
tvångsarbete; de två åren räknas i det förra fallet från varningens
kungörande och i det senare fallet från frigivandet. Det remitterade förslaget
fordrar enligt förevarande paragraf för ärendets överlämnande till länsstyrelsen,
som kan förordna örn intagande i allmän arbetsanstalt, att återfall i vanart
föreligger, d. v. s. att den felande förut varit föremål för åtgärd enligt
lagen. Men denna åtgärd kan i tiden ligga hur långt tillbaka som helst, ty
förslaget har icke upptagit någon bestämmelse örn återfallspreskription. Det
överensstämmer härutinnan med 1929 års sakkunnigbetänkande, mot vilket anmärkning
i denna del dock gjorts i yttranden från ett par länsstyrelser.

Till stöd för den ståndpunkt förslaget sålunda intagit har föredragande
departementschefen anfört, bland annat, att då prövningen av ärendet — även
vid återfall — i första hand skall avse, huruvida icke de lindrigare åtgärderna
böra tillämpas, det torde vara berättigat antaga, att endast i de fall, då sådana
åtgärder i verkligheten icke till gagn för den felandes tillrättaförande
böra och kunna vidtagas, ett strängare förfarande kommer till stånd. Men även
örn det av sådan anledning näppeligen behöver befaras, att saknaden av bestämmelse
örn återfallspreskription vid lagtillämpningen skulle medföra någon
oberättigad stränghet, synes följdriktigheten kräva, att därest lagen såsom
villkor för ärendets överlämnande till länsstyrelsen fordrar, att återfall i vanart
föreligger, detta villkor ej anses uppfyllt, örn efter det vanart förra gången
konstaterades, förflutit en lång följd av år, varunder den felande får antagas
hava uppfört sig oklanderligt. Det bör icke ens vara formellt möjligt, att
någon underkastas den strängare behandling, för vilken återfall förutsättas, på
den grand att han ett eller annat årtionde tidigare mottagit erinran eller arbetsanvisning
enligt 12 §.

Ehuru sålunda enligt min uppfattning en vidtagen åtgärd icke bör under
obegränsad tid framåt hava den verkan att, örn den felande ånyo beträdes med
vanart, återfall skall anses föreligga, torde det dock på grund av de synpunkter,
som framhållits i departementschefens uttalande, vara påkallat, att den

292

Kungl. Majlis proposition nr 2-hO.

i gällande lösdrivarlag med dess mera schematiska procedur stadgade tvåårsbegränsningen
blir väsentligt vidgad. Den enligt strafflagen i fråga om återfallspreskription
gällande tiden av tio år synes dock allt för lång i betraktande
av de jämförelsevis lindriga åtgärder, som enligt förevarande lag kunna ligga
till grund för återfallsbehandling. Det vill synas, som örn ifrågavarande preskriptionstid
lämpligen kunde bestämmas till fem år. Denna tid torde böra
räknas från det den felande var föremål för åtgärd enligt lagen, alltså från
det erinran eller beslut enligt 12 § meddelades eller den felande utskrevs från
allmän arbetsanstalt.

På grund av det anförda hemställer jag örn sådan ändring i förevarande
paragraf, att återfall icke anses föreligga, med mindre den felande någon
gång under de före hans inställelse inför nämnden sist förflutna fem åren varit
föremål för åtgärd enligt 12 § eller varit intagen å allmän arbetsanstalt.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Södenvall instämde
så till vida med justitierådet Tiselius, att de funno den omständigheten,
att den felande mera än fem år före inställelsen inför nämnden varit
föremål för åtgärd enligt 12 eller 13 §, icke böra föranleda, att återfall anses
vara för handen.

15 §.

Lagrådet:

I 12 § 3 mom. av 1929 års förslag till lösdriverilag stadgades, att örn den,
som blivit föremål för hjälpåtgärd, undandroge sig att fullgöra anvisat arbete
eller i vissa andra hänseenden förhölle sig felaktigt, anmälan därom skulle
hos vederbörande myndighet göras av övervakare, där sådan vore förordnad,
eller annan, som hade uppsikt över honom. Sådan föreskrift örn vem som äger
göra anmälan har ej upptagits i 15 § av remissförslaget, vilken paragraf svarar
mot nämnda moment i förslaget av 1929. Däremot har i 40 § — i överensstämmelse
med motsvarande föreskrift i 1929 års förslag — stadgats, att örn
någon, som vid utskrivning från arbetsanstalt ställts under övervakning, visar
tredska att fullgöra i avseende å övervakningen meddelade föreskrifter, övervakare
eller polismyndighet äger göra anmälan därom hos skyddsnämnd eller
barnavårdsnämnd. Av praktiska skäl torde bestämmelse om anmälan böra bibehållas
även i 15 §. Likaledes synes det lämpligt att följa 1929 års förslag
såväl därutinnan, att länsstyrelses skyldighet att upptaga fråga örn förverkande
av villkorligt anstånd med verkställande av beslut om intagande å arbetsanstalt
förklaras inträda, då anmälan inkommit eller kännedom annorledes
vunnits örn förhållande, som kan föranleda dylikt förverkande (23 § i det nu
remitterade förslaget), som ock däri, att anstaltsstyrelse förklaras äga efter anmälan
av övervakare eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom
örn förhållande, som kan föranleda upphörande av försökspermission,
till anstalten återhämta den permitterade (37 § i remissförslaget).

Då förevarande paragraf stadgar, att åtgärd'' mot den tredskande skall vidtagas
av skyddsnämnden i den ort, där han vistas, kan en sådan formulering
giva anledning till den icke avsedda tolkningen att, om den tredskande exem -

Kungl. Maj:is proposition nr 240.

293

pelvis avvikit från en arbetsplats, ingripandet skall göras av nämnden å den
ort, dit han begivit sig, i stället för av den nämnd, inom vars verksamhetsområde
arbetsplatsen är belägen. För undvikande av en sådan tolkning synes
lämpligen kunna stadgas, att åtgärden skall vidtagas av skyddsnämnden i
orten.

Angående en ytterligare ändring i denna paragraf hänvisas till vad inom
lagrådet anförts vid 12 §.

16 §,

Lagrådet:

Örn erinran, som nämnden meddelat enligt 12 §, torde skriftligt besked ej
behöva tillställas den felande. Med avseende härå torde en ändring böra vidtagas
i 16 §.

Lagrådet:

I förslaget hava icke införts bestämmelser, motsvarande de i 7 § av 1929
års förslag till lag örn åtgärder mot sedeslöst leverne upptagna stadgandena
örn beaktande därav, att då på skyddsnämnds föranstaltande undersökning eller
annan åtgärd enligt nämnda lag företages, den, som är föremål för åtgärden,
icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i sin lovliga
verksamhet, samt örn viss tysthetsplikt för nämnden och örn förvaring av
handlingar, så att de ej yppas för obehöriga. Dessa stadganden hava icke ansetts
vara av sådan betydelse, att de borde såsom särbestämmelser rörande
sedeslösa personer upptagas i en lag, som omfattar även andra grupper än dessa.
Lagrådet anser emellertid lika med de sakkunniga, som avgåvo nyssnämnda
förslag, det vara av viss vikt, att bestämmelser i berörda ämnen meddelas, och
åberopar i detta hänseende de sakkunnigas motivering. Den omständigheten,
att bestämmelserna endast skola gälla en del av de ärenden nämnden har att
handlägga, bör ej utgöra hinder för deras upptagande i lagen. Lagrådet
hemställer alltså, att i särskild paragraf i 3 kap. intagas stadganden av nu
angiven innebörd, att iakttagas i ärenden rörande vanart, som avses i 2 § under
3 eller 3 §.

4 KAP.

18 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket hava erhållit sådan avfattning, att länsstyrelsen
torde vara förhindrad att annorledes än på den felandes begäran förordna
biträde åt honom. Lagen den 19 juni 1919 angående förordnande av
rättegångsbiträde åt häktad, vilken lag eljest skall äga motsvarande tillämpning
beträffande biträde åt den felande, skulle sålunda ej gälla, såvitt genom
densamma, i 2 §, föreskrivits, att örn vid ärendes handläggning biträde ej är

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

tillstädes, men med hänsyn till den ifrågavarande personens bristande förmåga
att själv tillvarataga sina intressen biträde finnes erforderligt för målets utredning,
biträde må förordnas, ändå att det ej av vederbörande påkallas. Då
även detta stadgande synes böra erhålla giltighet i ärenden, örn vilka nu är
fråga, hemställes örn den ändring av nämnda stycke, som för möjliggörande
härav erfordras.

19 §.

Lagrådet:

\id förordnande örn förhör enligt denna paragraf torde böra uppgivas de
omständigheter, angående vilka förhöret skall äga rum. Lagrådet hemställer
örn stadgande härom.

Då i andra stycket av paragrafen säges, att undersökning genom särskilt
förordnad person skall föranstaltas, därest det prövas nödigt för vinnande
av ytterligare utredning, kan bestämmelsen uppfattas så, att ifrågavarande
åtgärd bör tillgripas endast i händelse ett på grund av stadgandet i första
stycket hållet förhör vid domstol ej lett till erforderlig utredning i ärendet.
I allmänhet torde det emellertid visa sig lämpligt, att örn vid målets handläggning
inför länsstyrelsen jämlikt 18 § icke vunnits klarhet angående förhållanden
av betydelse för ärendets bedömande, först uppdrag lämnas åt lämplig
person att verkställa undersökning i särskilda hänseenden och att såsom en
sista utväg anlitas den mera omständliga proceduren med doinstolsförhör. Med
hänsyn till det anförda torde ordningen mellan de båda styckena i förevarande
paragraf böra omkastas.

20 §.

Lagrådet:

För åstadkommande av utredning i vanartsmål har enligt 18 § första stycket
rättighet tillerkänts länsstyrelse att inkalla dem, som kunna antagas hava
kännedom i saken, för att upplysningsvis höras. Att sålunda skyldighet ålägges
en var att inställa sig inför länsstyrelsen för att med de upplysningar han
kan lämna bidraga till utredningen i detta slags mål, synes lagrådet motiverat
med hänsyn till det allvarliga ingrepp i individens frihet, som kan följa av
länsstyrelsens beslut i dylikt mål. Utan särskilt stadgande i förevarande lag
torde emellertid länsstyrelsen sakna möjlighet att framtvinga fullgörande av
nämnda skyldighet. Härutinnan lära samma medel böra stå länsstyrelsen till
buds som domstol äger använda med avseende å vittnens inställelse i rättegångsmål,
nämligen den försumliges bötfällande, föreläggande för honom vid
vite att inställa sig å senare dag, vites utdömande och, i sista hand, hans hämtande.
Till att lämna plats för bestämmelser härom synes 20 § lämpa sig.
Angående böters och vitens hemfallande till kronan samt örn förvandling av
böter oeh vitén kan bland »Allmänna bestämmelser» i 7 kap., exempelvis mellan
51 och 52 §§, upptagas ett stadgande, som i det förra hänseendet blir gemensamt
för nu ifrågavarande fall och de fall, som avses i lagrådets anmärkning
vid 10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

295

21 §.

Justitierådet Tiselius:

I 14 § andra stycket meddelar förslaget i anslutning till gällande lag angående
lösdrivares behandling en bestämmelse av innebörd, att örn identiteten av
den, som beträtts med vanart och inställts inför nämnden, icke kan därstädes
utrönas, nämnden skall överlämna ärendet till länsstyrelsens prövning. Enligt
förevarande paragraf skall den felande också hos länsstyrelsen behandlas
lika med den, som återfallit i vanart: såframt åtgärd enligt 12 § eller frivilligt
ingående å allmän arbetsanstalt prövas icke böra förekomma, skall länsstyrelsen
förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

Det kan med hänsyn till nutidens förbättrade identifieringsmetoder sättas
i fråga, örn överhuvud beträffande dem, som tagits i förvar på grund av vanart,
erfordras någon särskild lagbestämmelse med avseende a det fall, att identiteten
ej kan utrönas. Redan den polistjänsteman, som skall hava säte i
skyddsnämnden, torde så gott som alltid äga möjlighet att identifiera den, som
tagits i förvar, och ett tillräckligt tvångsmedel mot denne, då han fördöljer
sitt rätta namn, kan ligga däri, att han icke sättes å fri fot förr än erforderliga
upplysningar hinna inhämtas. Men örn man vill i de fall, då tvivel
örn identiteten kan förefinnas, lägga identifieringsuppgiften å länsstyrelsen
och således stadgandet i 14 § andra stycket anses böra kvarstå, synes tvekan
kunna göra sig gällande angående lämpligheten av de i 21 § för ifrågavarande
fall meddelade bestämmelserna.

Under det att enligt gällande lösdrivarlag Konungens befallningshavande,
örn den häktades identitet ej kan utrönas, endast äger meddela honom varning,
skall enligt förevarande paragraf, såsom nämnt, länsstyrelsen i motsvarande
fall kunna förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt. Då förslaget
i regel för en sådan åtgärd förutsätter återfall i vanart, kan förevarande bestämmelse
möjligen anses grundad på ett antagande, att den, som fördöljer sin
identitet, gör detta för att undgå påföljden av återfall, men en dylik presumtion
till den anklagades nackdel är näppeligen befogad, och såsom tvångsmedel
för att förmå honom att röja sin identitet kan en dylik internering på obestämd
tid enligt de i förslaget därom stadgade reglerna icke vara lämplig eller ens berättigad.
Jag hemställer därför, att — därest icke såväl andra stycket i 14 §
som den i förevarande paragraf upptagna hänvisningen till sagda lagrum anses
kunna utgå — förevarande paragraf matte så ändras, att länsstyrelsen för
det i nämnda stycke avsedda fallet icke äger förordna örn den felandes intagande
å allmän arbetsanstalt.

22 §.

Lagrådet:

Vid avfattandet av denna paragraf har ej vederbörligen beaktats, att den, som
på grund av varaktig oförmåga till arbete behöver anstaltsvard, faller utom lagens
egentliga tillämpningsområde. Rättelse härutinnan vinnes, örn det stadgas,
att ändå att den, örn vilken i ärendet är fråga, på grund av varaktig oförmåga
till arbete är i behov av vård å vårdanstalt, länsstyrelsen må, därest han

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 2U0.

förut varit föremål för åtgärd enligt 12, 13 eller 21 § och det finnes uppenbart,
att hans intagande å vårdanstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande
därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten,
förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

23 §.

Lagrådet:

Den i sista stycket av förevarande paragraf stadgade preskriptionstiden av
två år för verkställande av beslut örn intagning å allmän arbetsanstalt avser
uppenbarligen endast det fall, att länsstyrelsen enligt samma paragraf medgivit
villkorligt anstånd med beslutets verkställande. Ehuru detta är det utan
jämförelse praktiskt viktigaste av de fall, då sådan preskription bör inträda,
kan verkställigheten även av annan orsak förhindras så länge, att dess genomförande
därefter skulle innebära en meningslöshet eller onödig hårdhet. Enligt
1922 års förslag, som först upptog en dylik preskriptionsregel, avsåg densamma
alla de fall, då verkställighet av beslut örn tvångsarbete ej påbörjats inom två
år efter beslutets meddelande, och för den i senare förslag vidtagna begränsningen
har icke något skäl blivit anfört. Till jämförelse må erinras om att
strafflagen icke gör preskriptionen av ådömt straff beroende av anledningen
till att straffet icke blivit verkställt i rätt tid.

Lagrådet finner principiellt riktigast, att regeln om ifrågavarande preskription
vidgas till att avse alla de fall, då verkställighet av beslut örn intagande å
allmän arbetsanstalt icke påbörjats inom två år efter beslutets meddelande.
Med sådan omfattning torde preskriptionsregeln böra upptagas i en särskild
paragraf, som lämpligen kan införas efter 27 § i förslaget.

En annan erinran, avseende 23 §, har upptagits under 15 §.

26 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf gives bestämmelse örn huru länsstyrelses beslut örn
någons intagande på allmän arbetsanstalt skall meddelas honom. Någon regel
gives däremot ej för det fall, att länsstyrelsens beslut går ut på vidtagande av
åtgärd enligt 12 eller 13 §. När nämnden meddelat motsvarande beslut, skall
emellertid jämlikt 16 § den felande erhålla skriftligt besked örn vad han har
att iakttaga, och enahanda stadgande synes lämpligen böra upptagas här.

27 §.

Lagrådet:

Den betänketid av två dagar, som den felande skall hava åtnjutit för att en
av honom avgiven nöjdförklaring skall gälla, skulle enligt 1929 års förslag till
lösdriverilag (18 § 2 mom.) räknas från det beslutet örn intagning å allmän
arbetsanstalt skriftligen delgavs honom. I syfte att möjliggöra verkställighet
av beslutet redan två dagar efter dess meddelande i sådana fall, då beslutet ej

Kungl. Maj:ts proposition nr ZkO.

297

omedelbart kan expedieras, föreslås nu, att betänketiden jämväl skall kunna
räknas från det den felande erhöll bevis örn beslutets innehåll. Med hänsyn till
den enkla, städse lika beskaffenheten av dessa beslut torde det dock ej vara erforderligt
att föreskriva utgivande av särskilt bevis örn beslutets innehåll, innan
själva beslutet hinner expedieras. Av samma skäl bör betänketiden kunna räknas
från beslutets avkunnande i den felandes närvaro; en bestämmelse av motsvarande
innehåll återfinnes i 2 § av 1909 års lag angående verkställighet av straffdom
som ej vunnit laga kraft. Lagrådet hemställer därför örn ändring av 27 §
andra stycket därhän, att betänketiden förklaras skola räknas från det beslutet
avkunnades för den felande eller, örn det ej sålunda avkunnats, blev honom
skriftligen delgivet.

5 KAP.

29 §.

Lagrådet:

Vid 38 § kommer lagrådet att framhålla, att den sammansättning uppsiktsmyndigheten
är avsedd att erhålla vid handläggning av vissa ärenden enligt
vanartslagen bör bestämmas i lagen. Med hänsyn härtill synes i det grundläggande
stadgandet angående denna myndighet böra direkt utsägas, att — såsom
meningen är — socialstyrelsen skall vara uppsiktsmyndighet. Detta stadgande
synes för övrigt böra upptagas i ett särskilt stycke av 29 § eller i en
särskild paragraf.

31 §.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

För alla, som blivit intagna å allmän arbetsanstalt, stadgas i 31 § såsom huvudregel
beträffande tiden för anstaltsvistelsen, att den intagne skall kvarhållas
å anstalten till dess grundad anledning föreligger till antagande, att han
efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Denna regel
lämpar sig icke för den, som intagits å arbetsanstalt jämlikt bestämmelsen i
22 §; då en sådan person är varaktigt oförmögen till arbete, har hans placerande
å arbetsanstalten ej något att göra med bristande vilja till självförsörjning.
Anledningen till den mot honom vidtagna åtgärden är, att han skulle på
en vårdanstalt, där han rätteligen hörde hemma, äventyra ordningens upprätthållande
eller eljest vålla synnerlig olägenhet. Det synes därför följdriktigast
att såsom regel beträffande honom stadga, att han skall kvarhållas å arbetsanstalten
till dess han finnes kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.
Härutöver torde angående hans kvarhållande icke erfordras annan bestämmelse
än att, sedan han vistats å anstalten viss tid, exempelvis tre år, fråga örn hans
utskrivning skall minst en gång under varje kalenderår upptagas till prövning.
På grund av det anförda och med erinran, att de, som enligt 22 § intagits å
allmän arbetsanstalt, böra uteslutas från tillämpning jämväl av första och andra
styckena i 32 §, hemställa vi, dels att stadgandena i 31 § första och andra styc -

-298

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-iO.

kerta, vilka stycken lämpligen kunna sammanföras till ett stycke, begränsas till
att avse dem, som intagits jämlikt 13 eller 21 §, och att i ett andra stycke av
31 § upptages nämnda regel örn tiden för ifrågavarande arbetsodugligas kvarhållande,
dels ock att 32 § första och andra styckena begränsas till att gälla
dera, som intagits jämlikt 21 §, och att uti ett tredje stycke i 32 § införes den
föreslagna bestämmelsen örn periodiskt återkommande prövning av frågan om
utskrivning av de arbetsodugliga.

Justitierådet Tiselius biträdde detta yttrande med den begränsning, som betingades
av hans mening angående uteslutande av bestämmelserna i 32 §.

Lagrådet:

Enligt motiven är det avsett, att den enligt tredje stycket i denna paragraf
medgivna rätten att i ömmande fall tillåta en å arbetsanstalt intagen att för
viss, kort tid lämna anstalten skall utövas av anstaltens styrelse. Detta torde
också, örn än icke uttryckligen stadgat, följa av vad förslaget i övrigt innehåller
örn styrelsens befogenhet. Då emellertid ärenden örn beviljande av dylik
permission ej sällan torde vara av så brådskande natur, att svårighet möter att
inhämta styrelsens bifall, synes avgörandet böra överlämnas åt anstaltens föreståndare.
Lagrådet hemställer därför, att föreståndaren måtte förklaras hava
rätt att meddela tillstånd i förevarande hänseende.

32 §.

Justitierådet Tiselius:

Enligt gällande lösdrivarlag skall tvångsarbete av Konungens befallningshavande
ådömas på viss tid, minst en månad och högst tre år. Det föreliggande
förslaget innebär härutinnan till en början den principiella ändringen, att sedan
länsstyrelsen förordnat örn intagande å allmän arbetsanstalt utan angivande av
någon tid, den internerade skall kvarhållas å sådan anstalt till dess det föreligger
grundad anledning till antagande, att han efter utskrivning kommer att
efter förmåga ärligen försörja sig; interneringstiden får dock enligt 31 § i regel
icke understiga ett år och icke överstiga tre år. Denna ändring synes med hänsyn
till interneringsåtgärdens uppfostrande syfte kunna obetingat förordas.

Förevarande paragraf bryter emellertid, visserligen endast med avseende å de
allra grövsta typerna av återfall i vanart, regeln örn tre år såsom maximitid för
internering, i det den internerade under de i paragrafen närmare angivna förutsättningarna
skall kunna kvarhållas utöver tre år tills vidare, varvid dock frågan
örn hans utskrivning minst en gång under varje kalenderår skall upptagas
till prövning. Mot införandet av en dylik internering på obegränsad tid, vilken,
såvitt de tryckta förarbetena giva vid handen, saknar motstycke inom jämförlig
utländsk lagstiftning, hava under ärendets tidigare behandling ett par av
de hörda länsstyrelserna framställt erinringar. Med skäl torde också kunna
ifrågasättas, örn det icke strider mot den för närvarande hos vårt folk härskande
rättsuppfattningen — det yttersta rättesnöret för dylik lagstiftning — att
med en så sträng påföljd belägga lättja och oordentlighet, låt vara av den
mest asociala och obotliga art. I detta sammanhang må erinras om att lagen

Kunell. Majlis proposition nr 2b0.

299

om internering av återfallsförbrytare, som lärer hava varit den närmaste förebilden
för nu ifrågavarande bestämmelser, icke medgiver internering av annan
än den som, under de i övrigt angivna stränga återfallsförutsättningarna, blir
av domstol för brott dömd till straffarbete i minst två år samt är att anse såsom
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom; och i motiven till nämnda
lag framhålles, att samhället icke utan att stöta rättskänslan kan använda dylika
skyddsåtgärder mot den brottsling, som väl visat sig oförbätterlig men
aldrig begått annat än ringa brott, och att förty i fråga om denne lagstiftaren
måste kapitulera.

Det kan visserligen från rent praktisk synpunkt förefalla meningslöst, att
en internerad, som tidigare upprepade gånger och under sammanlagt mycket
lång tid varit intagen å allmän arbetsanstalt, vid de tre årens slut skall utskrivas,
ehuru allt talar för antagandet, att han mycket snart kommer att ånyo
återfalla i vanart. Men detta praktiska skäl för möjligheten av internering
på obegränsad tid synes icke uppväga ovan angivna principiella betänkligheter
däremot. Härtill kommer angelägenheten av att det icke skall med något
fog kunna göras gällande, att samhället ställer ifrågavarande asociala individer
utanför det skydd lagen eljest skänker medborgarnas personliga frihet.
I sistnämnda hänseende bör beaktas, att den huvudsakliga bestämmanderätten
rörande utskrivning av de internerade jämlikt 38 § skall tillkomma uppsiktsmyndigheten
över de allmänna arbetsanstalterna, ehuruväl dess beslut skola
kunna överklagas hos regeringsrätten, och att till upp siktsmyndighet torde
bliva utsedd ett administrativt ämbetsverk. Redan vid granskningen av de
stadganden, enligt vilka det skall tillkomma länsstyrelse att förordna örn intagning
å allmän arbetsanstalt, fanns grund för en viss tvekan, huruvida fortfarande
i vårt land, till skillnad från vad i allmänhet gäller inom andra länder,
ett dylikt frihetsberövande bör ske i administrativ väg utan medverkan av
domstol. Detta ansågs likväl tillrådligt huvudsakligen på det i föredragande
departementschefens yttrande anförda skälet, att länsstyrelserna vore bättre
än domstolarna ägnade att i formlöst samarbete med enskilda sammanslutningar
vidtaga de praktiska hjälpåtgärder för de felandes tillrättaförande, som
böra försökas före internering och på vilka tyngdpunkten är lagd i den nya
lagen. Men då det gäller ett kanske livslångt frihetsberövande, som i stort
sett företages uteslutande i samhällets intresse, träda rättssäkerhetens krav i
förgrunden, och det kan knappast anses principiellt riktigt att lägga en sådan
makt som den, vilken förevarande paragraf skulle skänka, i händerna på en
administrativ myndighet, örn också något missbruk därav icke är att befara
under de hos oss rådande samhällsförhållandena. Det må till jämförelse påpekas,
att enligt lagen om internering av återfallsförbrytare förordnandet örn
internering meddelas av domstol och frågan om utskrivning prövas av en
nämnd, sammansatt med särskild hänsyn till de fordringar, som måste ställas
å en dylik, väsentligen på psykologiska omständigheter grundad prövning, därest
den icke skall giva rum för någon misstanke örn godtycklighet.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att 32 § måtte uteslutas ur den
föreslagna lagen och därav följande ändringar vidtagas i 37, 38 och 55 §§.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-^0.

Därest denna hemställan vinner beaktande, synes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke till minskande av de olägenheter, som obestridligen äro förenade
med en begränsad interneringstid, den i 31 § stadgade maximitiden av tre
år bör höjas med avseende å de mera oförbätterliga, exempelvis så att maximitiden
bestämmes till sex år för den, som på grund av tidigare förordnanden
efter fyllda tjuguett år i sammanlagt minst tio år varit intagen å allmän!
arbetsanstalt och sista gången utskrivits inom fem år före den dag, då det gällande
förordnandet meddelades.

Justitierådet Appelberg:

Mot förslagets bestämmelser örn internering pä obegränsad tid möta onekligen,
såsom justitierådet Tiselius framhållit, principiella betänkligheter. Jag
skulle dock ansett förslaget härutinnan kunna godtagas, därest prövningen
av fråga örn dylik internering, i överensstämmelse med vad vissa på senare
år tillkomna lagar innehålla, blivit i sista hand förlagd till en särskilt utsedd
nämnd. Att för ändamålet anlita den enligt lagen örn förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare tillsatta nämnden synes emellertid, enligt vad
av föredragande departementschefen upplysts, möta allt för stora praktiska
svårigheter. Och det allmännas intresse av att de jämförelsevis fåtaliga individer
det här gäller icke utsläppas från anstalterna och någon tid lämnas i frihet,
oaktat man nästan med visshet kan antaga, att de inom kort måste åter omhändertagas,
torde icke vara tillräckligt stort att motivera tillskapandet av
en särskild nämnd. Enligt min mening bör man därför hellre avstå från tanken
på den obegränsade interneringen. Då det emellertid i fråga örn personer,
som uppfylla här upptagna förutsättningar, måste anses befogat att giva myndigheterna
rätt att kvarhålla dem utöver den ordinära maximitiden av tre år
ytterligare viss tid, lämpligen tre år, samt beträffande prövningen härutinnan
synas böra gälla enahanda regler som i förslaget upptagits angående den obegränsade
interneringen, hemställer jag örn bibehållande av ifrågavarande paragraf
med den ändring, att kvarhållandet under angivna förutsättningar förklaras
få ske tills vidare under ytterligare tre år. Vidtages denna ändring,
kan mahända bestämmelsen i andra stycket angående prövning av fråga om
utskrivning minst en gång under varje kalenderår utgå.

Justitierådet Stenberg:

Jag delar i viss mån de principiella betänkligheter, som föranlett justitierådet
Tiselius att hemställa örn uteslutande av förevarande paragraf, men de
av honom berörda praktiska skäl, som tala för att icke all möjlighet bör vara
utesluten att, utöver den i allmänhet gällande maximitiden av tre år, å arbetsanstalt
tills vidare kvarhålla i särskilt hög grad förkomna individer, synas
mig så starka, att jag anser mig ej böra biträda nämnda förslag. Måhända
bör dock övervägas, huruvida, för ytterligare begränsning av paragrafens tilllämpningsområde,
förutsättningarna för ett till tiden obestämt kvarhållande
böra ytterligare skärpas genom krav å ett något större antal föregående vistelser
å arbetsanstalt och en något längre följd av år, varunder den ifrågava -

Kungl. Majlis proposition nr 2-bO.

301

rande personen varit intagen å arbetsanstalt eller undergått straffarbete. Ävenledes
kunde, efter förebild i 6 § lagen om internering av återfallsförbrytare,
under punkt 4 fordras beträffande den samhällsfarlige, att han uppenbarligen
är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall erinrade
örn att ett av dem vid 31 § framställt förslag hade avseende även å 32 §.

34 §.

Lagrådet:

Enligt 23 § 1 mom. i 1929 års förslag till lösdriverilag skulle den, som efter
intagning å allmän arbetsanstalt bleve varaktigt oförmögen till arbete,
utskrivas från anstalten och överlämnas till viss länsstyrelse, som hade att
föranstalta örn tjänlig vård eller annan lämplig åtgärd, dock att utskrivning
ej finge äga rum, därest det funnes uppenbart, att hans intagande å vårdanstalt
skulle ur ordningens synpunkt eller eljest medföra synnerlig olägenhet.
I det remitterade förslaget äro stadganden i detta ämne upptagna i förevarande
paragraf. Utom beträffande vissa detaljer skilja de sig från nämnda
moment i 1929 års förslag därutinnan att, under det att detta moment gällde
alla å arbetsanstalt intagna personer, de nu föreslagna bestämmelserna avse
allenast dem, som intagits enligt länsstyrelses förordnande, och således icke
de frivilligt ingångna. Särskild motivering för denna ändring har ej anförts.
Någon föreskrift örn huru med den frivilligt ingångne skall vid inträffande
arbetsoförmåga förfaras bör dock finnas, och enligt lagrådets mening bör i
allmänhet samma behandlingssätt tillämpas å honom som å övriga på arbetsanstalt
intagna personer. Endast därom synes tvekan kunna råda, huruvida
regeln örn hans utskrivande skall lida undantag för det fall, att olägenhet ur
disciplinär eller annan synpunkt är att befara för vårdanstalt, dit han borde
överföras. Lagrådet hyser närmast den uppfattningen, att örn någon frivilligt
underkastat sig den stränga regim, som måste vara rådande å en arbetsanstalt,
han icke bör där kvarhållas sedan han blivit ur stånd att arbeta och
därmed förutsättningen för den å anstalten tillämpade behandlingsmetoden
förfallit. Det hemställes följaktligen, att bestämmelsen i första stycket av
34 § må bliva gällande för envar å allmän arbetsanstalt intagen person och
att, efter sålunda vidtagen ändring, stadgandet i andra stycket begränsas till
att avse dem, som intagits enligt länsstyrelsens förordnande.

Fattas enligt andra stycket beslut örn kvarhållande av någon, som blivit
varaktigt oförmögen till arbete, bör denne i fråga örn tiden för hans kvarblivande
och i övrigt vara likställd med den, som intagits å anstalten såsom arbetsoförmögen.
Detta torde böra i lagen uttryckas genom ett förklarande, att
efter beslutets meddelande skall så anses, som hade han intagits jämlikt 22 §.

35 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket gäller icke den, som frivilligt ingått å arbetsanstalt.
Principiellt sett torde dock skäl icke föreligga, varför ej även den,

302

Kungl. Majlis proposition nr 2h().

som i dylik ordning intagits å anstalt, skulle kunna få, därest han så önskar
och skäl därtill äro, kvarstanna å anstalten. Särskilt i det fall, att han förbundit
sig att stanna allenast sex månader, kan det väl tänkas, att det såväl
för hans egen skull som ur det allmännas synpunkt finnes önskligt, att han
må kunna kvarbliva ytterligare någon tid. Det är att märka, att om sysselsättning
finnes icke kunna omedelbart efter utskrivningen beredas den i nu
nämnda ordning intagne, han icke kan enligt 39 § tvångsvis kvarhållas å
anstalten efter den i förbindelsen utsatta tidens förlopp. Även ur denna synpunkt
synes lämpligt att möjliggöra en frivilligt ingången persons kvarstannande
på anstalten. Medgivande till kvarstannande i detta fall bör dock icke
få lämnas för längre tid än sammanlagt ett år. Lagrådet hemställer alltså,
att till förevarande stadgande göres ett tillägg av innehåll, att vad där sagts
skall gälla även den, som frivilligt ingått på allmän arbetsanstalt, dock att
det må medgivas honom kvarstanna på anstalten sammanlagt högst ett år.

Då stadgandet i första stycket av förevarande paragraf saknar inre samband
med nyss omhandlade stadgande, synes riktigast, att de båda bestämmelserna
upptagas i särskilda paragrafer.

37 §.

Lagrådet:

Återhämtande under beviljad försökspermission må, enligt den avfattning
denna paragraf erhållit, äga rum ej blott om den permitterade icke fullgör de
med avseende å övervakningen meddelade föreskrifterna utan även om förhållandena
eljest föranleda därtill, och därefter må han kvarhållas å anstalten
ytterligare högst sex månader utöver den tid, varunder detta eljest längst
kunnat ske. Sadant kvarhallande kan vara berättigat, då den permitterade
brutit mot nämnda föreskrifter, men synes ej motiverat, örn återhämtandet
skett av annan orsak.

Å den, som frivilligt ingått eller enligt 35 § kvarstannat å anstalten, torde
bestämmelsen örn förlängt kvarhållande ej böra tillämpas.

I nämnda bada hänseenden hemställes örn ändring av förevarande paragraf.
Ytterligare en erinran mot paragrafen är gjord i lagrådets yttrande beträffande
15 §.

38 §.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

Angående den sammansättning uppsiktsmyndigheten skall hava vid prövning
av mål, som underställas jämlikt tredje stycket av denna paragraf, stadgas
där allenast, att i prövningen skall deltaga en av Konungen för sådant
ändamål förordnad person, som är eller varit ordinarie innehavare av domarämbete.
I motiven säges, att det borde tillkomma Kungl. Majit att i instruktionell
väg meddela de bestämmelser, som i övrigt erfordrades, samt att
det förutsattes, att därest socialstyrelsen bleve uppsiktsmyndighet, i handläggningen
av ifrågavarande ärenden skulle inom styrelsen deltaga generaldirek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

30;;

tören eller hans ställföreträdare, föredragande byråchefen, byråchefen för
lagärenden, den förordnade domarledamoten och slutligen den läkare, som
tjänstgör såsom expert för ärenden rörande alkoholistvården. Vi anse emellertid,
såsom redan antytts vid 29 §, där lagrådet föreslagit lagfästande av1
socialstyrelsens funktion såsom uppsiktsmyndighet, att i lagen böra upptagas
stadganden örn vilka personer jämte domarledamoten skola — envar givetvis
med individuell rösträtt — handlägga nämnda mål. Motsvarande stadganden
hava i lag givits beträffande internerings- och sinnessjuknämnderna,
som hava att handlägga ärenden, vilka med avseende å betydelsen för den
enskilde äro av liknande natur som de ifrågavarande.

Till beslut, som jämlikt tredje stycket skola underställas uppsiktsmyndigheten,
böra även hänföras beslut, som meddelas på grund av den utav lagrådet
till upptagande i 32 § föreslagna bestämmelsen örn periodisk prövning
av frågor örn kvarhållande å arbetsanstalt av personer, som intagits enligt
22 §.

Justitierådet Tiselius:

Därest min vid 32 § gjorda hemställan örn uteslutande av nämnda paragraf
vinner bifall, bör också tredje stycket av förevarande paragraf utgå. För motsatt
händelse instämmer jag i vad lagrådets övriga ledamöter nu anfört.

Lagrådet: )

I 38 § hava sammanförts stadganden dels angående behörig myndighet för
avgörande av frågor örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av
försökspermission samt återhämtande till och utskrivning från arbetsanstalt,
dels ock angående underställning av beslut i dessa frågor. För bestämmelser
i de sålunda behandlade ämnena torde plats lämpligare böra beredas annorstädes
i lagen; för upptagande av regler i behörighetsfrågan lämpar sig en
paragraf närmast efter 40 §, med vilken 6 kapis mera materiella föreskrifter
avslutas, och underställningsreglerna höra samman med bestämmelserna i
44 § örn besvär över anstaltsstyrelses beslut. Vid sådan uppdelning av 38 §:s
innehåll skulle den till införande efter 40 § föreslagna paragrafen komma att
innehålla allenast, att anstaltsstyrelse beslutar i ovan angivna frågor och att,
när skäl därtill äro, även uppsiktsmyndigheten må, efter anstaltsstyrelsens
hörande, förordna örn utskrivning. Angående 44 § hänvisas vidare till vad där
anföres.

40 §.

.Tustitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Enligt gällande lösdrivarlag skall den, som efter undergående av tvångsarbete
i sex månader eller däröver frigives, under två år vara underkastad
vissa regler beträffande uppehållsort och anmälningsskyldighet; visar den
1''rigivne tredska att fullgöra vad honom i detta hänseende åligger, blir han
underkastad enahanda behandling som örn han efter undergången varning
beträtts med lösdriveri. Mot dessa tillsynsbestämmelser har anmärkts, bland

304

Kungl. Maj:is proposition nr 2h0.

annat, att de brista i effektivitet och att genom desamma icke gives den frigivne
det stöd och den hjälp, som för lättande av övergången till det fria
livet ofta är behövlig. I stället för nämnda bestämmelser har i förevarande
paragraf upptagits stadgande örn anordnande av övervakning, där så prövas
nödigt. Att övervakningsinstitutet här är på sin plats, är otvivelaktigt. I
fråga om övervakning stadgas emellertid i 48 §, att vid beslut därom vissa
föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning m. m. böra meddelas den
övervakade, och enligt innehållet av andra stycket i förevarande paragraf
skall tredska att fullgöra sådana föreskrifter medföra, att den övervakade
underkastas behandling såsom örn återfall i vanart förelåge. Den övervakade
kan alltså, även utan att han ånyo gjort sig skyldig till vanart, blivaj
insatt på arbetsanstalt för en ny period av ett till tre år. Bestämmelserna
i ämnet verka därför i realiteten, örn övervakning anordnas, såsom en regel
örn villkorlig utskrivning, därvid återintagning för en lika lång period som
den eljest av lagen föreskrivna kan bliva resultatet av en underlåtenhet att
fullgöra uppställda villkor. Denna förslagets ståndpunkt överensstämmer visserligen
formellt tämligen nära med vad enligt lösdrivarlagen redan gäller,
men sakligt sett torde förslaget komma att verka avsevärt strängare, särskilt
till följd av omförmälda bestämmelse i 48 § örn meddelande av vissa, ,den
övervakades rörelsefrihet starkt inskränkande föreskrifter.

Att dylikt tvång ålägges den övervakade, är onekligen befogat, då övervakning
anordnas i samband med beviljande av anstånd enligt 23 § eller av
försökspermission jämlikt 36 §. Vistelse utom anstalten är i dessa fall, även
örn den förenas med villkor av angiven art, för honom lindrigare än anstaltsvistelse''.
Annorlunda ställer sig saken, när utskrivning sker. Enligt stadgandet
i 31 § skall utskrivning principiellt ej äga rum, förrän den intagne
blivit tillrättaförd. Även örn det måste antagas, att i något särskilt fall, då
den intagne kvarhållits hela maximitiden, utskrivning måste ske, oaktat grundad
anledning ej förefinnes, att den utskrivne skall förhålla sig väl, synes
det riktigast att såsom regel uppställa, att övervakning vid utskrivning ej må
förenas med villkor av nämnda art. Däremot bör, på sätt vid 12 § framhållits
beträffande där avsett fall av övervakning, liknande regler som de i 5
och 6 §§ lagen örn villkorlig straffdom givna gälla också beträffande den,
för vilken övervakning anordnats jämlikt förevarande paragraf. Ändring i
denna riktning torde alltså böra vidtagas i 48 §.

Det kan ifrågasättas, örn icke, även därest 48 § sålunda ändras, stadgandet
i andra stycket av förevarande paragraf framstår såsom för strängt därutinnan,
att örn den övervakade på grund av underlåtenhet att fullgöra gällande
föreskrifter åter intages på allmän arbetsanstalt, över honom vilar
hot örn kvarhållande ända till tre år. Måhända är därför lämpligt att till
sistnämnda stadgande göra ett tillägg av innehåll, att örn den övervakade med
tillämpning av detta stadgande återintagits i allmän arbetsanstalt, han ej må
där kvarhållas längre än ett år. Det torde utan vidare vara klart, att i fall
den utskrivne under övervakningstiden gjort sig skyldig till vanart i denna
lags mening, förevarande stadgande ej skall tillämpas utan fallet bedömas
enligt regeln örn återfall i vanart.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2\0.

305

6 KAP.

43 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

I överensstämmelse med gällande lag och äldre reformförslag är enligt det
nu föreliggande förslaget prövningen i sista instans av fråga örn intagning å
arbetsanstalt uppdragen åt judiciell myndighet, men under det att förslagen
av 1922 och 1929 likasom den gällande lagen förlägga prövningen till högsta
domstolen, är densamma enligt 1926 års förslag och remissförslaget förlagd
till regeringsrätten. Beaktansvärda skäl hava anförts för båda alternativen,
men i likhet med föredragande departementschefen finna vi ur principiell
synpunkt företräde böra lämnas åt den för avgörande av administrativa
rättstvister inrättade regeringsrätten. Att vi dock anse oss nödsakade att
i denna punkt avstyrka det remitterade förslaget, beror på en svårighet av
praktisk art. Regeringsrättens arbete fortgår icke under hela året. Sedan
regeringsrådens antal med ingången av år 1929 höjts från 7 till 11,
varigenom arbete å två avdelningar möjliggjorts, kan man visserligen tänka
sig sådan förläggning av de särskilda avdelningarnas arbetstider, att alltid
en avdelning vore tjänstgöringsskyldig. Men enär ökningen av ledamotsantalet
är avsedd att vara allenast provisorisk, har man att räkna med att ställningen
inom en snar framtid skall bliva densamma som före 1929. Då nu
ifrågavarande besvärsmål böra erhålla skyndsam handläggning, helst klaganden
i allmänhet icke lärer befinna sig på fri fot, men sådan behandling ej under
varje tid av året är möjlig med regeringsrättens regelmässiga organisation,
torde regeringsrätten icke kunna bliva högsta instans för dessa mål utan
desamma böra upptagas av högsta domstolen, som då också bör handlägga
besvär i övriga uti första stycket av förevarande paragraf avsedda mål. För
genomförande av sådan ändring av förslaget erfordras endast, att i nämnda
stycke föreskrift meddelas örn handlingarnas insändande till nedre justitierevisionen
i stället för till vederbörande statsdepartement.

Sedan högsta domstolen meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt
eller örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant intagande, bör
beslutet översändas till länsstyrelsen för förordnande om verkställighet. En
bestämmelse härom synes lämpligen böra upptagas i ett sista stycke av denna
paragraf.

Regeringsrådet Söderwall:

Emedan mål örn intagande å allmän arbetsanstalt handläggas i administrativ
ordning å föregående stadier, vore visserligen det följdriktiga, att prövning av
dem i sista instans uppdroges åt regeringsrätten; undantag från en sådan princip
förekommer dock, såsom i mål örn utlännings utvisning från riket, vilka
fullföljas till högsta domstolen. Men av anledning, som lagrådets övriga ledamöter
anfört, möter hinder mot att göra regeringsrätten till domstol i de förstnämnda
målen, i det att dess ledamotsantal, sedan det från den nuvarande till Iiihang

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 203 höft. (Nr 2h0.) 20

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

fälliga ökningen återgått till det normala, icke medger uppehållandet av två
domstolsavdelningar.

Jämte denna avgörande anledning bör emellertid uppmärksammas, att örn,
vilket väl anses önskvärt, det skall kunna undvikas, att den provisoriska ökningen
av regeringsrådens antal blir definitiv, det är nödvändigt, att tillströmningen
av mål till regeringsrätten hålles inom nuvarande gränser. Sålunda framhålles
i den proposition till 1928 års riksdag (nr 232), vilken lett till nämnda
ökning, att vissa vidtagna åtgärder för begränsning av antalet mål, som
komme under regeringsrättens prövning, kunde väntas möjliggöra att med
det ursprungliga antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter medhinna
att avgöra ungefär lika stort antal mål, som dit inkomme. Nu
torde erfarenheten visa, att målens antal har en tendens till ökning även utan
att något nytt komplex av mål tillkommer. Och någon anledning finnes ej
att underskatta betydelsen av det tillskott av mål, som regeringsrätten komme
att få, därest i enlighet med det remitterade förslaget besvär över länsstyrelsers
och uppsiktsmyndighets beslut i vanartsmålen läggas under dess domsrätt.
Om den beräknade storleken av detta tillskott innehålla motiven till samma
förslag intet uttalande, men anföres i dem till belysning av frågan en i 1929
års förslag förekommande statistisk uppgift å de åren 1925—1928 hos högsta
domstolen prövade besvär över länsstyrelses beslut i tvångsarbetsmål. Denna
uppgift, som visar ett medeltal av 10 mål per år, kan dock icke tjäna till ledning
för bedömandet av det blivande antalet ens av de mot dem svarande besvären
över länsstyrelses beslut om intagning å allmän arbetsanstalt, ty å detta antal
torde komma att stegrande inverka såväl den omständigheten, att intagningen å
arbetsanstalt till skillnad från ådömandet av tvångsarbete skall gälla obestämd
tid och på grund härav lärer för den dömde te sig mera skrämmande än en
tvångsarbetsdom på i regel några månader, som ock rättigheten att på statens
bekostnad i allmänhet hava biträde i målet. Dessutom blir det tillåtet att till
högsta instans draga även andra beslut av länsstyrelse, vilka sakna motsvarighet
i den nuvarande lösdriveriprocessen, såsom rörande förverkande av anstånd
med intagning å arbetsanstalt samt ersättning åt upplysningsvis hörd person
eller åt biträde. Härtill komma så de klagomål man kan vänta över uppsiktsmyndighetens
beslut, särskilt de som gälla vägrad utskrivning. För klagomål i denna
ordning öppnas även i övrigt ett vidsträckt fält, exempelvis över behandling
å anstalt, överflyttning från en anstalt till annan, vägrad försökspermission,
återhämtande under försökspermission, övervakning vid försökspermission eller
vid utskrivning, kvarhållande för arbetes anskaffande eller på grund av oförmåga
till arbete. Hur högt det sammanlagda årliga medeltalet av här avsedda
besvär bör beräknas, kan naturligtvis ej förutses, men med hänsyn till den allmänna
sinnesläggningen hos dem det gäller torde man icke våga utgå från,
att det skall stanna vid ett fåtal. Att härvidlag göra en jämförelse med alkoholistlagens
verkningar skulle icke bliva träffande, främst med hänsyn till
denna lags mycket kortare interneringstider. På grund av förslagets i jämförelse
med äldre lag betydligt utvecklade procedur inför länsstyrelsen kan det
tillika förväntas, att målen från länsstyrelserna bliva åtskilligt vidlyftigare
än för närvarande är fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

307

Under åberopande jämväl av nu anförda förhållanden instämmer jag med
lagrådets övriga ledamöter i fråga örn förläggandet till högsta domstolen av
prövningen i högsta instans av de mål enligt den föreslagna lagen, som fullföljas
från länsstyrelser. Örn lagrådets hemställan härutinnan följes, torde anledningen
att till regeringsrätten hänvisa besvären över uppsiktsmyndighetens beslut
förfalla. Beträffande förordnande örn verkställighet av högsta domstolens
beslut är jag ense med samma ledamöter.

44 §.

Lagrådet:

Vid 38 § har lagrådet uttalat sig för överflyttande till 44 § av bestämmelser
örn underställning av beslut angående kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande
av försökspermission samt återhämtande till och utskrivning från arbetsanstalt.
I 38 § stadgas i detta ämne ej blott för vissa fall att underställning
i vanlig bemärkelse skall ske, eller sålunda att anstaltsstyrelsen skall
självmant, utan parts begäran eller medverkan, överlämna sitt beslut till
prövning av högre myndighet, utan även för andra fall att den, som beslutet
rörer, städse äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens
prövning. Såsom skäl för denna senare anordning har anförts (motiven
till 1929 års förslag s. 163), att då anförandet av klagomål syntes böra gå genom
anstaltsstyrelsen, det vore lämpligast att ej giva klagomålen form av besvär
utan låta dem ske underställningsvis. En sådan konstruktion anser sig
lagrådet icke böra tillstyrka. Besvärsformen bör användas men bestämmelse
meddelas, att besvären skola hava inom den stadgade tiden inkommit till anstaltsstyrelsen,
som har att med eget yttrande insända dem till uppsiktsmyndigheten.
En bestämmelse av detta innehåll bör avse anstaltsstyrelses beslut i även
andra frågor än de ovan berörda.

Erhåller 44 § den av lagrådet föreslagna omfattningen, bör rubriken till 6
kap. utmärka, att i kapitlet är fråga även örn underställning av ärenden enligt
lagen.

45 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Av motiven framgår, att besvär över uppsiktsmyndighetens beslut äro avsedda
att upptagas av regeringsrätten; härigenom skulle, därest förslaget örn regeringsrätten
såsom högsta instans jämväl för besvärsmål örn intagande å allmän
arbetsanstalt och därmed jämställda mål bifölles, den fördelen vinnas, att besvär
i alla frågor rörande tillämpningen av vanartslagen komme att i högsta
instans prövas av samma myndighet. Lagrådet har emellertid, såsom yttrandena
vid 43 § utvisa, ansett sig böra avstyrka nämnda förslag, och örn den
ståndpunkt lagrådet sålunda intagit vinner godkännande, kommer frågan, huruvida
prövningen av förstberörda besvär bör förläggas till regeringsrätten eller
till Kungl. Maj :t i statsrådet, i förändrat läge. Huru denna fråga under sådana
förhållanden bör lösas, är tveksamt. Med hänsyn till den skiftande beskaffenheten
av de ärenden, varom fråga är, torde ur principiell synpunkt avgjort

308

''Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

företräde ieke kunna tillerkännas någotdera alternativet. Möjligt är då, att
praktiska hänsyn fälla utslag till förmån för den uppfattningen, att dessa
ärenden böra upptagas icke av regeringsrätten utan av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Av en sådan anordning påkallas dock ej någon ändring av förevarande
paragraf, men behovet av ändring i regeringsrättslagen förfaller.

Regeringsrådet Söderwall hänvisade beträffande den av lagrådets övriga
ledamöter nu behandlade frågan till sitt anförande vid 43 §.

Lagrådet:

Under förutsättning att socialstyrelsen blir uppsiktsmyndighet torde, i överensstämmelse
med vad som enligt instruktionerna för centrala ämbetsverk i
allmänhet gäller, böra i fråga örn tiden för anförande av besvär över myndighetens
beslut stadgas, att ändring skall sökas före klockan tolv å trettionde dagen
efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

I samband härmed anser sig lagrådet böra erinra, att den av lagrådet sålunda
föreslagna bestämmelsen likasom andra dylika, meddelade i särskilda författningar,
innebära undantag från den regel örn tid för besvärs anförande hos
Kungl. Majit, som givits i förordningen den 14 december 1866 beträffande mål
från förvaltande myndigheter och ämbetsverk, och att det till följd härav synes
böra övervägas, örn icke i nämnda förordning bör intagas en allmän reservation
för stadganden, som avvika från förordningens föreskrifter.

46 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i denna paragraf har erhållit en avfattning, som kan antagas
komma att medföra, att alltför ofta en utomstående person, måhända med juridisk
utbildning, anmodas att biträda den å arbetsanstalt intagne vid författande
av besvär eller inlaga i anledning av något honom rörande beslut. Hans
behov av hjälp kan vara växlande. I många, kanske de flesta fall lärer all erforderlig
hjälp kunna lämnas av befattningshavare vid anstalten, och endast då
särskilda förhållanden påkalla det, såsom då den intagne gör troligt, att en
utom anstalten verkställd utredning örn uppgivna förhållanden skulle kunna
bliva honom till nytta, torde tillkallande av ett mer eller mindre kvalificerat
biträde vara motiverat. Å andra sidan måste emellertid tillses, att bestämmelsens
syfte icke förfelas genom en för snäv formulering. Lagrådet föreställer
sig, att det lämpligen kunde stadgas, att örn den, som hålles i förvar eller är intagen
å allmän arbetsanstalt, behöver hjälp i det uti paragrafen angivna hänseendet,
länsstyrelsen eller anstaltsstyrelsen har att tillse, att honom beredes
den hjälp, som av förhållandena påkallas, och att, därest för ändamålet anlitats
annan person än befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt, sådant
biträde äger erhålla gottgörelse, som i paragrafen sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

309

7 KAP.

Lagrådet:

I 5 § av 1929 års förslag till lösdriverilag och 3 § 2 mom. av samma års förslag
till sedeslöshetslag förekommo bestämmelser örn samarbete såväl mellan
myndigheter inbördes som mellan myndigheter och enskilda sammanslutningar
och institutioner för social hjälpverksamhet. Såsom skäl för dylika föreskrifters
uteslutande ur det remitterade lagförslaget har anförts, att det icke
synts erforderligt att i själva lagen upptaga sådana stadganden, vilka snarare
hade sin plats i en instruktionell författning. Det ma vara sant, att bestämmelser
av nämnda art hava en i viss mån instruktionell karaktär, men da en
intim samverkan mellan alla — myndigheter och enskilda - som hava till
uppgift att verka på ifrågavarande område, är av väsentlig betydelse för ett
lyckligt resultat av den reform, som åsyftas med det nu framlagda förslaget,
torde ett framhållande i lagen av detta samarbete såsom särskilt angeläget
vara väl motiverat. Motsvarande bestämmelser finnas ock i fattigvårdsoch
barnavårdslagarna. Lagrådet vill följaktligen hemställa örn upptagande
i 7 kap. av en föreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med 5 § första stycket
i lösdriverilagförslaget av 1929 och föreslår, att bestämmelsen insättes såsom
första paragraf i 7 kap.

Örn införande av ytterligare en ny paragraf i 7 kap. har lagrådet framställt
förslag vid 20 §.

47 §.

Lagrådet:

Centralregistret bör kanske omfatta även dem, som blivit föremål för åtgärd
enligt 22 §. Finnes så böra ske, påkallas komplettering av 47 §. Däremot
synas de, som enligt fattigvårdslagen eller bamavårdslagen skola jämlikt länsstyrelses
förordnande intagas å allmän arbetsanstalt, ej böra, pa sätt här skett,
omnämnas i vanartslagen; jämväl dessa skola väl upptagas i centralregistret,
men bestämmelser härom torde böra inflyta i förstnämnda bada lagar. Angående
stadganden av denna art bör möjligen en erinran införas i förevarande
paragraf.

48 §.

Justitieråden Stenberg, ''Appelberg och Tiselius:

Vid behandling av 12 och 40 §§ hava vi framhållit, att stadgandet i
förevarande paragraf örn meddelande av föreskrifter angående vistelseort m. m.
icke bör gälla, då övervakning anordnats jämlikt förstnämnda båda paragrafer.
Med åberopande härav och av vad i övrigt vid dessa paragrafer
anförts hemställes, att åt förevarande paragraf gives det innehåll, att övervakning
skall anordnas för viss tid, högst ett år, att till övervakare bör utses
därtill lämplig person, förening eller stiftelse, att övervakare har att iakttaga
vad i tredje stycket av den föreslagna paragrafen finnes upptaget, att den
övervakade skall hava vissa förpliktelser, motsvarande i huvudsak vad enligt

310

Kungl. Maj:is proposition nr 240.

5 § och 6 § första stycket i lagen om villkorlig straffdom åligger den villkorligt
dömde att iakttaga, samt att vid anordnande av övervakning jämlikt 23 eller
36 § böra meddelas den övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning
och annat, som kunna finnas erforderliga för hans rättelse, ävensom
att, där så prövas nödigt, under övervakningstiden ändring må ske i meddelade
föreskrifter.

49 §.

Lagrådet:

De funktioner, som enligt denna lag i vissa fall tillagts polismyndighet,
exempelvis handräckning, äro icke av den art, att de böra tillkomma ordförande
i skyddsnämnd såsom sådan. Med hänsyn härtill och då det torde vara
obehövligt att närmare bestämma vad med polismyndighet i denna lag avses,
hemställes om uteslutande av förevarande paragraf. Godkännes vad inom lagrådet
under 5 och 6 §§ hemställts beträffande ordförandeskapet i skyddsnämnd,
lärer under alla förhållanden vara nödigt att vidtaga ändring i det
här givna stadgandet.

50 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket synes hava utan skäl begränsats så, att den
ej kommit att avse vårdkostnaden för dem, som jämlikt fattigvårdslagen eller
barnavårdslagen intagits å arbetsanstalt.

51 §.

Lagrådet:

Enligt 1929 års förslag skulle Konungen äga att meddela närmare föreskrifter
jämväl örn överflyttning från en allmän arbetsanstalt till en annan. Bestämmelse
härom torde upptagas i förevarande paragraf såsom komplement
till stadgandet i 30 § örn uppsiktsmyndighetens rätt att förordna örn sådan
överflyttning.

8 KAP.

54 §.

Justitieråden Stenberg, Appelberg och Tiselius:

Då någon jämlikt äldre lag dömts till tvångsarbete, skall enligt förevarande
paragraf i fråga örn verkställigheten den äldre lagen tillämpas, allenast
med den, i själva verket endast formella, modifikationen, att tvångsarbetet
skall verkställas i allmän arbetsanstalt. Förslaget av 1929 intog en i viss
mån annan ståndpunkt. Olikheten hänför sig väsentligen till behandlingen
vid och efter frigivningen. Enligt nämnda förslag skulle nya lagen härvidlag
tillämpas; vid utskrivningen skulle sålunda icke i varje fall komma att
fästas villkor, men övervakning skulle kunna anordnas och i samband därmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 2A0.

311

givas vissa föreskrifter för den. utskrivne. Förevarande förslag later däremot
bestämmelserna i 12 § av gällande lösdrivarlag komma i tillämpning, da den
till tvångsarbete dömde frigives. Han blir alltså underkastad där givna regler
beträffande vistelseort och anmälningsskyldighet, och om han visar tredska
att efterkomma vad honom enligt dessa regler åligger, skall han, jämlikt vad i
6 mom. stadgas, vara underkastad behandling enligt 3 § lösdrivarlagen. I detta
sammanhang må anmärkas, att därest förslagets ståndpunkt i denna del
vidhålles, det torde vara nödigt föreskriva, att om den frigivne visar tredska
i nämnda hänseende, bestämmelsen i 6 mom. icke skall gälla utan i stället stadgandet
i andra stycket av 40 § i nya lagen komma i tillämpning med den modifikationen,
att därest förordnande meddelas om intagande på allmän arbetsanstalt,
förordnandet skall givas för viss tid, högst tre år.

Beträffande nämnda bestämmelser i 12 § lösdrivarlagen torde emellertid
vara allmänt erkänt, att de icke väl fylla sitt ändamål. Det är därför synnerligen
önskligt, att den nya lagens regler i förevarande hänseende komma till
användning även på alla dem, som vid lagens ikraftträdande äro intagna pa
tvångsarbetsanstalt. Betänkligheter häremot möta onekligen ur den av departementschefen
framhållna synpunkten, att den nya lagen i vissa avseenden
kan för den enskilde kännas strängare än den äldre. Vid behandlingen av
40 § har antytts, i vilka avseenden detta kan sägas vara fallet. Därest emellertid
i 40 och 48 §§ vidtagas de av oss ifrågasatta ändringarna, torde knappast
med fog kunna göras gällande, att den nya lagens stadganden i omhandlade
hänseende äro strängare än den äldre lagens. Vi hemställa fördenskull,
att under nu nämnda förutsättning at stadgandet i andra stycket av förevarande
paragraf gives ett innehåll, som överensstämmer med vad i 33 § 2 mom.
av 1929 års förslag till lösdriverilag föreskrives. Därvid bör dock uttryckligen
angivas, att då den, som dömts till tvångsarbete, frigives, det skall så
anses som hade han varit enligt förevarande lag intagen å allmän arbetsanstalt.

Regeringsrådet Söderwall instämde med lagrådets övriga ledamöter, i vad
rörde behovet av särskild föreskrift örn påföljden av den från tvångsarbete frigivnes
tredska att efterkomma för honom enligt 12 § lösdrivarlagen gällande
regler.

56 §.

Lagrådet:

Av särskild betydelse för personer under 21 år, vilka skola intagas å allmän
arbetsanstalt, är bestämmelsen i 29 § tredje stycket, att de skola hänvisas
till särskild för ungdom avsedd arbetsanstalt eller viss för ungdom anordnad
avdelning av sådan anstalt. Enligt tillgängliga upplysningar, återgivna
i föredragande departementschefens yttrande (s. lil), synas förutsättningarna
för att sådana anstalter eller anstaltsavdelningar skola kunna färdigställas
till den 1 juli 1932, då lagen skulle träda i kraft, vara goda. Försiktigheten
har dock ansetts bjuda att i lagen intaga det i förevarande paragraf medde -

312

Kungl. Maj:ts pröpösitioh nr 2b0.

lade stadgandet, varigenom medgivits, att de underåriga må vara intagna å
de vanliga anstalterna, intill dess plats kan beredas å för dem avsedda anstalter
eller anstaltsavdelningar.

Då lagrådet ansett sig kunna godtaga den i 3 § föreslagna bestämmelsen,
vilken innebär vidgad möjlighet till ingripande mot ungdom i åldern under 21
år, har det skett särskilt med hänsyn till nämnda stadgande i 29 §. Lagrådet
finner det därför betänkligt, örn de unga skulle under tid, för vilken
lagen ej sätter någon gräns, kunna å arbetsanstalterna sammanföras med äldre,
i regel mera förkomna element, och vill därför hemställa, örn ej 56 § bör uteslutas
ur förslaget. Det lärer kunna tagas för visst, att erforderliga anordningar,
om än till en början endast provisoriska, kunna medhinnas före lagens
ikraftträdande.

57 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet vid 47 § anfört beträffande dem, örn vilkas intagande å arbetsanstalt
förordnats enligt fattigvårdslagen eller barnavårdslagen, äger giltighet
jämväl såvitt angår stadgandet i förevarande paragraf.

Rubriken.

Lagrådet:

Lagens rubrik synes hava erhållit en något för sammanträngd avfattning.
Syftet med lagen framträder bättre, örn den säges angå åtgärder mot vanartigt
levnadssätt. Även med en sålunda utförd rubrik kommer lagen säkerligen
att i allmänhet benämnas »vanartslagen».

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

313

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 19 märs 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,

Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anmäler, efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 13 mars 1930 avgivna utlåtande
över det till lagrådet den 31 januari samma år remitterade förslaget
till vanartslag.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har lämnat huvudgrunderna för det remitterade lagförslaget utan
erinran och har sålunda anslutit sig till de sociala och humanitära riktlinjer,
enligt vilka förslaget är lagt. Mot utformningen av åtskilliga av förslagets
särskilda detaljbestämmelser har lagrådet emellertid framställt vissa erinringar,
varjämte lagrådet förordat införande av en del kompletterande bestämmelser
från 1929 års sakkunnigförslag. I anledning härav har förslaget undergått
överarbetning inom socialdepartementet, därvid framställda erinringar
på de flesta punkterna vunnit beaktande. I den män så icke skett, hänvisar
jag till vad i det följande under särskilda paragrafer anföres.

I anslutning till lagrådets uttalande har lagrubriken ansetts böra ändras
till »lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)». På sätt lagrådet
antytt, kommer lagen då vid citat att benämnas »vanartslagen», och
önskemålet om en kort och lätt citerad lagrubrik är därmed tillgodosett.

I detta sammanhang må nämnas, att det finnes historiska belägg för användandet
av uttrycken »vanart» och »vanartig» i den bemärkelse, det i föreliggande
förslag brukas, d. v. s. vanart i socialt avseende. Uttrycken förekomma
nämligen i vissa av de under 1800-talet utfärdade försvarslöshetsförfattningar,
som föregingo 1885 års lösdrivarlag. Sålunda finnas dessa uttryck
redan i förordningen den 27 februari 1804 »örn allmänna arbetsställen för Svea
och Göta riken samt Finland», och i förordningen den 29 juni 1833 »huru med
försvarslösa personer förhållas borde» brukas uttrycket »försvarslösa och
vanartade personer». Även i 1882 års kommittébetänkande, som ligger till
grund för nämnda lag, användes i motiveringen ifrågavarande uttryck (»van -

Förslaget till
vanartslag.

Lag rubriken.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr ZhO.

art», »vanartat och oordentligt levnadssätt» sid. 30—31). I det år 1884 till
högsta domstolen remitterade förslaget till lösdrivarlag förekom i 1 § uttrycket
»lättjefullt och vanartigt levnadssätt». Häremot anmärktes emellertid av
högsta domstolen, att det vore vanskligt att avgöra vad i förslaget avsåges
med uttrycket, varför i stället föreslogs den i 1 § av nu gällande lösdrivarlag
förekommande avfattningen »förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår
för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet». Högsta domstolen använde
emellertid i sin motivering härför uttrycket »förvunnen om vanart». Slutligen
må nämnas, att i Finland gällande »förordning angående lösdrivare och
deras behandling» av den 2 april 1883 i 1 §:ns definition å lösdrivarbegreppet
också använder uttrycket »vanartigt levnadssätt».

Beträffande bestämmelsen i 2 § under 1 har lagrådet •—- efter erinran att
det utmärkande för det här avsedda fallet av vanart vore, att levnadssättet
innebure fara för allmän ordning eller säkerhet — anmärkt, att det i bestämmelsen
upptagna specialfallet, ett levnadssätt, varigenom den ifrågavarande
personen ohederligen söker sitt uppehälle, stundom torde falla utom ramen för
den kategori, till vilken det skulle höra. På grund härav och då det ofta
kunde vara föremål för olika meningar, huruvida ett förfaringssätt, som icke
vore brottsligt, dock vore att betrakta som ohederligt, har lagrådet hemställt,
att såsom särskilt fall av vanart under 1 måtte angivas, att någon för ett liv,
som giver grundad anledning till antagande, att han genom brott förskaffar
sig medel till sitt uppehälle.

Vid remissen till lagrådet ansåg jag mig i förevarande avseende, frånsett
vissa detaljer, böra följa det förslag, som innefattas i 1929 års betänkande. Den
ståndpunkt, jag sålunda intog, har jag funnit mig böra i huvudsak vidhålla.
Det utmärkande för den grupp, som avsetts med bestämmelsen under 1, är
visserligen, att vederbörandes levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller
säkerhet, men med upptagandet av specialfallet har särskilt åsyftats att framhäva
det ohederliga sättet för uppehällets vinnande såsom det för den under 1
avsedda kategorien i allmänhet mest karakteristiska. Därvid har det ansetts
vara utan betydelse, örn den ohederliga livsföringen grundade sig å straffbara
handlingar eller icke. Genom en förändrad avfattning av bestämmelsen i enlighet
med vad lagrådet föreslagit skulle den sålunda åsyftade innebörden
mindre tydligt komma till uttryck. Uteslutet torde ej heller vara, att en bestämmelse,
vilken såsom föremål för ingripande särskilt framhölle å brottsliga
handlingar grundat livsuppehälle, bomme att tilläggas en snävare innebörd
än som varit avsedd. Att märka är nämligen, att den här ifrågavarande livsföringen
mången gång är grundad å handlingar, som icke äro brott men till sin
karaktär äro ohederliga, t. ex. sådana fall av hot, hotfullt uppträdande, bondfångeri
och utpressning, som icke äro straffbelagda. Emot lagrådets förslag
synes mig ock tala, att därest bestämmelsen erhåller en dylik avfattning
tanken föres in på strafflagens område och att såsom den naturliga påföljden
då ter sig ett beivrande enligt strafflagen eller annan dylik lag. En
sådan bestämmelse kan vara lämplig i de länder, där lösdriveriet är kriminali -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

315

serat och faller under domstolarnas behandling, såsom fallet är i Danmark och
Norge, från vilka länder 1926 års förslag, med vilket lagrådets i denna del
överensstämmer, närmast förefaller vara hämtat (1926 års betänkande sid.
79). Men hos oss, där tanken på kriminalisering under nuvarande förhållanden
avvisas, synes mig en dylik bestämmelse icke böra komma i fråga. Det är
på nu anförda grunder, som jag ansett mig icke böra föreslå en formulering
sådan som den av lagrådet förordade. Vad angår lagrådets erinran rörande begreppet
ohederlig torde det i de flesta fall för det allmänna föreställningssättet
framstå såsom klart, huruvida ett förvärvssätt är ohederligt eller icke. Med
hänsyn härtill har jag ansett mig kunna bibehålla begreppet i lagen. Lagrådets
anmärkning, att understundom en livsföring, som misstänkes grunda sig å ohederligt
förvärv, icke alltid torde kunna sägas innebära fara för allmän ordning
eller säkerhet, finner jag emellertid äga fog för sig. På grund härav och då den
utvidgning av lagens tillämplighetsområde, som skulle ske, därest ifrågavarande
grupp upptoges såsom en självständig kategori, i sak lärer vara föga betydande,
torde några betänkligheter icke behöva möta mot en sådan utvidgning.
Jag förordar alltså den ändring i lagtexten, att ordet »eljest» utgår.

I fråga örn den bestämmelse i 2 § under 3, som har avsende å den å allmänt
ställe försiggående provokationen till otukt, hava tre av lagrådets ledamöter
förordat, att i stället för remissförslagets uttryck »genom inbjudan till otukt
stör anständigheten å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs» måtte användas
orden »å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, inbjuder till otukt under
sådana omständigheter, att det väcker förargelse». Av yttrandet framgår, att
förargelseväckande beteende i den mening 11 kap. 15 § strafflagen tager detta
uttryck skulle föreligga för bestämmelsens tillämpning. Därvid hava dessa
ledamöter åsyftat att tydligare angiva den ståndpunkt, som antagits vara förslagets.
Emellertid avsåg jag icke att så snävt begränsa möjligheterna till ingripande
mot gatuprostitutionen, som nämnda ledamöter funnit mitt yttrande
giva vid handen. Enligt min uppfattning bör ingripande kunna ske, även
om förargelseväckande beteende i strafflagens mening icke föreligger. I syfte
att söka vinna en klarare bestämning av förutsättningen för rätten att ingripa

1 detta avseende har jag emellertid utbytt uttrycket »stör anständigheten» mot
»väcker anstöt».

Lagrådet har erinrat, att ehuru den, som är varaktigt oförmögen till arbete,
icke tillhör någon av de i 2 och 3 §§ av lagen upptagna kategorierna, en sådan
person enligt förslaget likväl under viss förutsättning kan bliva föremål
för åtgärd enligt lagen, och har på den grund hemställt örn ett tillägg till

2 §, innefattande en erinran örn berörda utvidgning av lagens tillämpning med
hänvisning till vissa paragrafer längre fram i lagen (12, 24 och 38 §§ i propositionen)
.

Vad lagrådet sålunda anmärkt har tvivelsutan fog för sig. Likväl synes
det mig kunna ifrågasättas, örn det är oundgängligen nödvändigt att införa
en dylik hänvisning örn ett särskilt specialfall. Även örn det anmärkta förhållandet
kan anses innefatta en viss ofullständighet i formellt hänseende, lärer

31*5

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

något missförstånd därav ej kunna uppkomma. Med hänsyn härtill har jag ej
ansett nödigt att föreslå införande av något sådant tillägg som åsyftats.

5 §■ Inom lagrådet hava tre ledamöter på anförda skäl hemställt, att den i 5 §

omförmälda polistjänstemannen skall vara självskriven endast såsom ledamot
i skyddsnämnden och att länsstyrelsen skall kunna förordna honom eller någon
av de utsedda ledamöterna att vara ordförande i nämnden, en åtgärd som dock
endast undantagsvis förutsattes komma i fråga. Därigenom skulle undvikas,
att nämnden framstode såsom ett slags polisinstitution, vilket särskilt vore
önskvärt i de stora städerna, där nämndens verksamhet i stor omfattning kunde
avse tillrättaförande av i sedligt avseende förkomna personer.

Det sålunda framförda förslaget torde visserligen ur den synpunkt, som lagrådets
nämnda ledamöter angivit, kunna anses äga något företräde framför
remissförslaget. Emellertid passar en anordning sådan som den ifrågasatta
mindre väl med skyddsnämndens organisation. Enligt den föreslagna
lagen skall bisittare vara antingen kommunalt vald eller förordnad av länsstyrelsen,
och då ärende rörande kvinna handlägges, skall minst en av bisittarna
vara kvinna. Den som i egenskap av ordförande skall leda nämndens
arbete, bör naturligen permanent deltaga i dess verksamhet. Utses till ordförande
annan än polistjänstemannen, exempelvis en kommunalt vald, följer därav,
att någon ytterligare sålunda utsedd icke kommer att — frånsett de tillfällen,
då ordföranden ej tjänstgör — deltaga i nämndens arbete. Och handlägges
ärende rörande kvinna, måste kvinnlig bisittare i dylikt fall städse tillkallas
bland dem länsstyrelsen förordnat. Att svårigheter härigenom kunna uppkomma
vid nämndens konstituerande synes tydligt. Aven en annan synpunkt må framhållas.
Ordföranden i nämnden hör vara en å sin tjänstelokal i regel tillgänglig
person; för skötseln av löpande göromål är detta önskvärt. När någon anhålles,
bör tydligen meddelande härom i första hand lämnas honom. Enligt
11 § har han att införskaffa utdrag av central- och straff registren, därvid han
i fråga örn inhämtande av straffregisterutdrag har att företaga en viss prövning.
Helt naturligt kan den bundenhet, varmed uppdraget sålunda i viss män
blir förenat, leda till en minskad benägenhet att åtaga sig detsamma. Vid
bedömandet av frågan örn önskvärdheten att i förevarande avseende vidtaga en
förändring i remissförslaget bör ock hållas i minnet, att beträffande dem, mot
vilka ingripande enligt lagen första gången sker, flertalet fall otvivelaktigt
kommer under barnavårdsnämndens behandling. Man torde nämligen få förutsätta,
att sådant ingripande ofta nog äger rum, innan vederbörande uppnått 21
års ålder; särskilt gäller detta i fråga örn dem, som hemfallit åt sedeslöst
leverne. Framhållas må slutligen, att de polismän, varom härom är fråga, böra
kunna förväntas skola vinnlägga sig örn att tillämpa lagen i den sociala och
humanitära anda, som kännetecknar densamma. På grund av vad jag sålunda
anfört har jag låtit remissförslaget i nu förevarande del förbliva orubbat.

9 §. Med hänsyn till lagrådets uttalande, att örn man vill låta skydds- och barna vårdsnämnderna

äga rätt använda biträden, som skola avlönas, det vore nödigt,
att stadgande därom infördes i lagen, har jag ansett mig böra, till undanröjan -

Kungl. Maj: ts proposition nr 3i0.

317

de av tvekan, upptaga vissa bestämmelser i ämnet i en ny paragraf, 9 §, I
första stycket lagfästes rätten för nämnderna att kalla biträden, och i andra
stycket regleras frågan örn biträdenas ersättning. Sistnämnda fråga anser jag
i olikhet med lagrådet ej böra lösas på det sätt, att statsmedel för ändamålet
tagas i anspråk. De tillsyningsmän, som enligt gällande lösdrivarlag och fattigvårdslag
hava att anhålla lösdrivare och bettlare, åtnjuta ersättning av vederbörande
faftigvårdssamhällen. De befattningshavare vid polisväsendet, som
i rikets största städer hava till åliggande att övervaka sedligheten och ingripa
mot prostituerade, äro avlönade av vederbörande kommun. Jag finner skäl ej
föreligga att göra ändring i den nu sålunda rådande ordningen, utan bör det
fortfarande såsom hittills ankomma på kommunerna att bestämma örn ersättning
åt de biträden, om vilka här är fråga, och ersättningen bör följaktligen
utgå av kommunala medel. Detta bör gälla såväl städerna som landsbygden,
i den mån det nu kan visa sig behövligt att anlita sådana biträden i landskommuner.
På sätt av lagrådet framhållits, torde biträden överhuvud komma att
behövas endast i ett fåtal kommuner, främst i de största städerna. Därest behov
av sådant biträde skulle uppstå för skyddsnämnd, vare sig på landet eller i
stad, har nämnden att hos den kommun, inom vilken biträdet skulle vara verksamt,
begära anslag till ersättning åt biträdet; kan sådan icke utverkas, får
antingen frågan förfalla eller frivilliga krafter anlitas. De förefintliga hjälporganisationerna
böra härvidlag kunna lämna god medverkan. På nu anförda
skäl har jag ansett mig böra föreslå, att där ersättning åt sådant biträde finnes
böra utgå, det skall ankomma på vederbörande kommun att efter framställning
av nämnden bestämma därom.

Vad lagrådet vid 9—11 §§ i det remitterade förslaget, motsvarande 10—12 §§ 10—13 §§.
i propositionen, hemställt har blivit beaktat. Bestämmelsen i 11 § tredje stycket
i propositionsförslaget örn rätt för nämnd att inkalla person för att meddela
upplysning har jag funnit böra kompletteras med stadgande örn rätt för den
inkallade till ersättning. Den ändring, varom lagrådets flesta ledamöter hemställt
vid 12 §, motsvarande 13 § i propositionen, har jag jämväl funnit mig
böra biträda, dock med den modifikationen att, därest den felande mottagit
annat arbete än vid allmänt arbetsföretag, t. ex. anställning hos enskild person,
det i sådant fall ansetts mera ändamålsenligt att låta övervakningsinstitutet
träda i tillämpning än att meddela en föreskrift av det innehåll, som av dessa
ledamöter förordats.

I 14 § av det remitterade förslaget har såsom förutsättning för att ärende av 15 §.
nämnden skall kunna överlämnas till länsstyrelsen för prövning fordrats, att
återfall i vanart skall föreligga. Men i likhet med vad fallet var i 1929 års förslag
har icke upptagits någon bestämmelse örn återfallspreskription. Lagrådet
har förordat införande av bestämmelse om 5-års preskription, men olika meningar
hava därvid inom lagrådet yppat sig, huruvida denna bestämmelse bör avse
föregående ingripande enligt lagen av varje slag eller blott åtgärd enligt 13
eller 14 § (enligt propositionens paragrafbeteckning). Sistnämnda alternativ
har föreslagits av lagrådets flesta ledamöter. Med hänsyn till lagrådets en -

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 2^0.

hälliga tillstyrkan av en bestämmelse örn o-årspreskription finner jag sådan
böra införas, och ansluter jag mig i fråga örn de alternativ, som inom lagrådet
framförts, till det av lagrådets flesta ledamöter förordade.

35 §. I fråga örn den i 32 (35 § i propositionen) intagna bestämmelsen örn internerades
kvarhållande å allmän arbetsanstalt i vissa svårare fall utöver den
eljest gällande maximitiden tre år hava olika meningar yppats inom lagrådet.
En ledamot har lämnat förslaget i denna del utan erinran och en ledamot har
uttalat sig för bibehållandet av obestämd internering, eventuellt med skärpning
av förutsättningarna för dess tillämpning. Å andra sidan har en ledamot
i första hand hemställt om bestämmelsens uteslutande ur lagen och i andra hand
förordat en maximitid för internering av sex år. Med den mening, som sålunda
i andra hand uttalats av denne ledamot, överensstämmer den ståndpunkt,
den återstående ledamoten av lagrådet tillkännagivit.

För egen del har jag ej funnit tillräckligt vägande skäl anförda vare sig för
bestämmelsens fullständiga borttagande eller för fastställandet av annan maximitid
för internering. Med hänsyn till de inom lagrådet gjorda uttalandena har
jag emellertid i viss anslutning till vad en ledamot ifrågasatt funnit mig böra
föreslå vissa skärpningar av förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning.
Sålunda har antalet föregående interneringar å allmän arbetsanstalt höjts till
fem och efter förebild av 6 § i lagen om internering av återfallsförbrytare har
stadgandet örn samhällsfarlighet formulerats så, att den internerade uppenbarligen
skall vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

och 51 §§. Beträffande prövningen av interneringsfrågor i högsta instans hava lagrådets
flesta ledamöter, i anslutning till den av mig i remissförslaget uttalade
meningen, ur principiell synpunkt ansett alternativet med regeringsrätten såsom
högsta prövande myndighet äga företräde men av praktiska skäl — enär
regeringsrättens arbete icke fortgår hela året och det här gäller ärenden av
brådskande beskaffenhet, då klagandena i regel icke befinna sig å fri fot —
funnit sig nödsakade att förorda den nuvarande anordningens bibehållande,
d. v. s. prövningens fortsatta förläggande till högsta domstolen. På särskilt
anförda skäl har jämväl lagrådets fjärde ledamot yttrat samma mening. Mot
vad sålunda förekommit har jag icke ansett mig böra vidhålla det remitterade
förslaget på denna punkt utan givit 48 § (43 § enligt remissförslaget) den avfattning,
som därav föranledes.

Vad angår prövningen av besvär över uppsiktsmyndighetens beslut •— de
flesta besvären torde komma att avse utskrivningsfrågor — hava tre av lagrådets
ledamöter med en viss tvekan ansett denna prövning böra förläggas till
Kungl. Maj:t i statsrådet. Nämnda ärenden skulle visserligen utan någon olägenhet
i det hänseende, som ovan angivits, kunna uppdragas åt regeringsrätten,
men därest i allt fall icke samtliga mål rörande vanartslagens tillämpning, såsom
enligt det remitterade förslaget var åsyftat, varda i högsta instans förlagda
till regeringsrätten, saknas även enligt min mening skäl att dit överföra prov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

319

ningen av här avsedda besvärsmål. Dessa komma då att avgöras av Kungl,
majit i statsrådet. Vid sådant förhållande förfaller frågan örn ändring i regeringsrättslagen.

Vid 38 § i remissförslaget har lagrådet uttalat sig för införande i lagen av 50
bestämmelser örn socialstyrelsens sammansättning m. m. vid handläggning av
frågor örn kvarhållande och utskrivning i vissa kvalificerade fall. Ett upptagande
i själva lagen av bestämmelser i ämnet ansåg jag vid remissen till lagrådet
icke böra äga rum. Då lagrådet emellertid enhälligt tillkännagivit en
annan mening, har jag ansett mig böra biträda lagrådets hemställan. Ifrågavarande
bestämmelser hava intagits i 50 §.

De ändringar, som lagrådets flesta ledamöter föreslagit i fråga örn över- 55 §.
vakningsinstitutet, har jag ansett böra vinna beaktande och förty låtit omarbeta
55 § (48 § i remissförslaget) i enlighet därmed. Dessa ändringar gå ut på
vissa lättnader såväl i fråga örn den övervakades förpliktelser i de fall, då
övervakning anordnas i samband med hjälpåtgärd eller med utskrivning från
allmän arbetsanstalt, som ock beträffande övervakningstiden, vilken minskas
från två till ett år med undantag för det i 25 § omförmälda fallet (övervakning
i samband med villkorligt anstånd med verkställighet av interneringsbeslut),
i vilket fall bestämmelsen om två års övervakning kvarstår. Den övervakades
förpliktelser bliva i de nämnda två fallen i huvudsak lika dem,
som gälla i fråga örn de för brott villkorligt dömda. I ett avseende har jag
emellertid ansett mig böra gå ett steg längre än lagrådets nämnda ledamöter,
nämligen i fråga örn de förpliktelser, som böra åligga övervakade i omyndig
ålder. Den lydnadsplikt, som enligt 6 § andra stycket i lagen angående villkorlig
straffdom åligger villkorligt dömda i nämnda ålder, har enligt erfarenhetens
vittnesbörd visat sig både ändamålsenlig och välbehövlig. Det synes
därför föreligga goda skäl att stadga sådan lydnadsplikt jämväl för de
unga under 21 år, som enligt förevarande lag ställas under övervakning. Att
lydnadsplikten skulle innebära ett för stort tvång på dessa, vilka komma under
behandling av barnavårdsnämnden, synes mig ej med fog kunna göras gällande.

Vad lagrådets flesta ledamöter under 54 § i det remitterade förslaget anfört 61 §.
rörande verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts
till tvångsarbete, har blivit beaktat. Emellertid har jag ansett stadgandet
böra erhålla en tydligare avfattning till undvikande av misstolkning och har
i sådant häseende föreslagit, att i dylikt fall den nya lagen skall äga tillämpning
utom i fråga örn tiden för tvångsarbetet och fortsatt giltighet av 13 § i nu
gällande lösdrivarlag.

Lagrådet har på anförda skäl hemställt örn uteslutande ur förslaget av över- 63 §.
gångsbestämmelsen i 56 § (enligt remissförslagets paragraf följd), enligt vilken
omyndiga efter lagens ikraftträdande under obestämd tid framåt ej behöva intagas
å särskilda ungdomsanstalter, såsom eljest avses skola bliva förhållandet.

320

Kungl. Utaj.-ts proposition nr 240.

Då det emellertid kail möta svårigheter att före ikraftträdandet av lagen hinna
ordna inrättandet av särskild ungdomsanstalt, anser jag fortfarande försiktigheten
bjuda, att förbudet mot omyndigas intagande å för äldre avsedd allmän
arbetsanstalt icke är obligatoriskt vid lagens ikraftträdande. Däremot har jag
icke något att erinra mot att i lagen en gräns sättes för den tid, då omyndiga
kunna intagas å vanlig anstalt, och synes mig en tid av tre år vara lämplig.
Kommer ett dylikt uppskov till stånd, vinnes därigenom den fördelen, att man
kan avvakta någon tids erfarenhet örn lagens tillämpning, innan avgörande
träffas rörande ungdomsanstalt för ändamålet. Det må ock erinras, att vissa
möjligheter finnas till frågans lösande utan inrättande av ny anstalt.

Av lagrådet i övrigt framställda erinringar, som ej härovan berörts, hava i
allt väsentligt beaktats och torde ej här behöva bliva föremål för vidare uttalande
från min sida. Utöver de ändringar, vilka sålunda föranletts av lagrådets
anmärkningar, hava i förslaget vidtagits åtskilliga jämkningar av redaktionell
art.

Såsom bilaga F är vid detta protokoll fogad en jämförelse mellan de särskilda
paragraferna i det till lagrådet remitterade förslaget och förevarande proposition
(jämför bilaga E).

Med anledning av det utav lagrådet föreslagna stadgandet i den nya 19 §
örn handlingarnas undanhållande från offentligheten i vissa ärenden torde, örn
stadgandet skall kunna fylla sitt ändamål, en däremot svarande bestämmelse
böra införas i § 2 4:o tryckfrihetsförordningen. Chefen för justitiedepartementet
torde senare komma att i annat sammanhang framlägga förslag örn sådan
grundlagsändring.

Jag anhåller nu vidare få anmäla förslag till de ändringar i fattigvårdsoch
barnavårdslagarna, som föranledas av förslaget till vanartslag. Förstnämnda
lagförslag utgöra resultatet av en inom departementet verkställd överarbetning
av de förslag, som framlagts i 1929 års betänkande. Rörande de
föreslagna ändringarna får jag anföra följande.

Förslaget
till lag om
ändring i
fattigvårdslagen.

73 §.

Nu gällande stadganden örn bettleri i 92 § fattigvårdslagen hava en provisorisk
karaktär, i det att de, på sätt fattigvårdslagstiftningskommittén i motiven
till 1918 års fattigvårdslag framhållit, i avbidan på framläggande av förslag
till ny lösdrivarlag intagits i fattigvårdslagens övergångsbestämmelser.
Kommittén tänkte sig således överflyttning av ifrågavarande stadganden till
lösdrivarlagen, när en ny sådan komme till stånd. I likhet med vad jämväl i
1926 och 1929 års förslag var fallet har detta nu skett, i det att bettlare samt
de, som tillåta barn, stående under deras vårdnad eller uppsikt, att bettla eller
använda barn eller andra att bettla för sin räkning, upptagits såsom en särskild
grupp i 2 § i den föreslagna vanartslagen. Det är emellertid att märka, att
jämväl beträffande denna grupp gäller den allmänna förutsättningen för paragrafens
tillämplighet, nämligen att den person, varom fråga är, undandrager
sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Härigenom komma vissa fall av
bettleri ej att kunna hänföras under bestämmelserna i den föreslagna vanarts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

321

lagen. Ett fall, å vilket 92 § fattigvårdslagen nu är tillämplig, har avseende
å dem, som trots att de själva ärligen försörja sig likväl tillåta barn att
bettla eller utsända barn att bettla för sig. Såvitt å sakkunnigt håll inhämtade
upplysningar giva vid handen, lärer emellertid detta fall numera så sällan förekomma,
att man vid stiftande av ny lag i ämnet praktiskt taget ej behöver räkna
därmed. Beträffande de barn, som bettla eller användas för betsande, förefinnes
alltid möjlighet att ingripa enligt lagen örn samhällets barnavård samt därigenom
förhindra fortsatt sådant befriande, i nödfall genom barnens skiljande från
föräldrarna eller dem, som eljest hava barnen under sin vårdnad eller uppsikt.

Ett annat fall, som ej —- frånsett särskilt undantag (24 § vanartslagen) -—
kommer att bliva hänförligt under vanartslagens bestämmelser, gäller bettlare,
som äro varaktigt oförmögna till arbete, exempelvis vanföra och blinda
personer. Å djdik bettlare är gällande lösdrivarlag så till vida ej tillämplig,
att han ej må dömas till tvångsarbete eller, örn han börjat undergå sådant,
fortfara därmed (7 §). Bettlare, som »är i den nödställda belägenhet, att han
bör erhålla fattigvård», må enligt 92 § fattigvårdslagen väl anhållas för sitt
bettleri, men han må ej behandlas såsom lösdrivare.

Då nu de provisoriska bestämmelserna om bettleri i nyssnämnda 92 § föreslås
i och med antagande av vanartslagen helt skola upphöra att gälla, synes
det ej tillrådligt att lämna bettleri av ej arbetsföra personer utan all reglering.
Med hänsyn till vikten att kunna upprätthålla allmän ordning är det
uppenbarligen nödvändigt att giva vederbörande samhällsorgan befogenhet att
kunna ingripa även mot dylikt bettleri. För städernas vidkommande kunde
möjligen ifrågasättas att i ordningsstadgan för rikets städer stadga förbud
däremot. Då här avsedda befriande personer emellertid så gott som alltid äro
i behov av fattigvård, torde erforderligt stadgande i ämnet kunna upptagas i
fattigvårdslagen. Efter förebild i viss mån av nuvarande 92 § i denna lag
synes stadgandet lämpligen böra givas det innehåll, att person över 18 år,
som anträffas befriande, må av polisman anhållas och, där anledning ej föreligger
att förfara enligt vanartslagen, överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse.
Därest bettlare, som är varaktigt oförmögen till arbete, på grund
av föreliggande fattigvårdsbehov intages å fattigvårdsanstalt, lärer stadgandet
i 73 § fattigvårdslagen böra gälla; han skall med andra ord ej vara berättigad
att lämna anstalten med mindre grundad anledning finnes att antaga,
afr han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Stadgandet örn bettlares
anhållande och överlämnande till fattigvårdsstyrelsen synes lämpligast
kunna intagas i 73 §, varigenom den fördelen vinnes, att samtliga hithörande
bestämmelser bliva sammanförda i denna paragraf.

73 § avser nu jämväl dem, som gjort sig förfallna till lösdriveri samt på
grund av behov av fattigvård enligt gällande bestämmelser — därmed lärer,
såvitt nu är i fråga, avses 7 § i gällande lösdrivarlag — överlämnats till
fattigvårdsstyrelsen och för vård intagits å fattigvårdsanstalt. Detta stadgande,
som i något ändrad avfattning upptagits i 1929 års sakkunnigförslag, är avsett
att fortfarande bibehållas. Uttrycket »någon, som gjort sig förfallen till
lösdriveri» bör emellertid omformuleras till överensstämmelse med vanartsla Bihang

till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. 203 hafi. (Ar S-liO.)

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b0.

gen. Därvid synes böra beaktas en av fattigvårdsnämnden i Stockholm gjord
hemställan, att bestämmelsen i 73 § fattigvårdslagen bör få tillämpning jämväl
å den, som enligt 12 § första stycket vanartslagen överlämnats till fattigvårdsstyrelsen
för erhållande av vård å fattigvårdsanstalt. Då emellertid
en sådan vårdbehövande person ej nödvändigtvis behöver vara förvunnen till
vanart i vanartslagens mening, för att fattigvård jämlikt åberopade 12 § på
skyddsnämndens (eller barnavårdsnämndens) föranstaltande skall beredas honom,
torde det ur såväl rättssäkerhetens som billighetens synpunkt vara påkallat
att uppställa den förutsättningen, att vederbörande förut någon gång varit
föremål för åtgärd enligt vanartslagen — såsom sådan åtgärd anses icke beredande
av vård enligt sagda 12 § första stycket-— innan den stränga bestämmelsen
i 73 § fattigvårdslagen blir å honom tillämplig. Med anledning härav har
föreslagits, att sistnämnda paragraf i denna del skall gälla endast den, som
förut varit föremål för åtgärd enligt 13, 14 eller 23 § vanartslagen. Bestämmelsen
står också i god överensstämmelse med motiven till 73 § fattigvårdslagen
(fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande med förslag till lag
örn fattigvården, sid. 394—395). Är fråga örn en arbetsoförmögen bettlare,
som intagits å fattigvårdsanstalt -— efter överlämnande vare sig av polisman
eller av myndighet enligt vanartslagen — kan kvarhållande enligt 73 §
på sätt redan antytts städse äga rum.

I 1929 års sakkunnigförslag föreslogs, att i 73 § avsedd person, som för
vård intagits å fattigvårdsanstalt, ej skulle vara berättigad att lämna anstalten,
med mindre grundad anledning funnes att antaga, att han utanför anstalten
skulle efter förmåga ärligen försörja sig. Då det här huvudsakligen är
fråga örn ej arbetsföra personer, har nämnda uttryck ansetts icke vara på sin
plats och förty uteslutits.

7-i §. Enligt gällande lösdrivarlag må tvångsarbete ej ådömas eller verkställas, örn

vederbörande är oförmögen att genom arbete försörja sig. Däremot är enligt
fattigvårdslagen tvångsarbete uteslutet endast om fullständig arbetsoförmåga
föreligger. Detsamma gäller i fråga örn varaktigt arbetsoförmögna enligt den
föreslagna vanartslagen, dock att i undantagsfall intagande å allmän arbetsanstalt
medgives, nämligen under förutsättning att det finnes uppenbart, att den
ifrågavarande personens intagande å vårdanstalt skulle äventyra ordningens
upprätthållande därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet
för anstalten.

Såsom även framhållits i ett uttalande av en konferens mellan representanter
för arbetshemman, förorsaka en del i de kommunala fattigvårdsanstaltema intagna,
fullständigt arbetsoförmögna personer genom sitt disciplinvidriga uppträdande
verkliga svårigheter för ordningens upprätthållande i dessa anstalter.
Gällande bestämmelser lägga emellertid hinder i vägen för deras överförande
till tvångsarbetsanstalt.

För att råda bot på detta missförhållande föreslås liksom i 1926 och 1929
års förslag sådan ändring av förevarande 74 §, att varning, som är förutsättning
för meddelande av förordnande enligt fattigvårdslagen örn intagande
å allmän arbetsanstalt, må tilldelas även varaktigt arbetsoförmögen person un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-kO.

323

der angivna betingelse, varigenom vinnes överensstämmelse med vissa bestämmelser
i vanartslagen (24 oell 38 §§).

75 § fattigvårdslagen, som innehåller bestämmelser om förfarandet m. m. hos
länsstyrelsen, då fattigvårdsstyrelse eller anstaltsstyrelse efter meddelandet av
resultatlös varning hos länsstyrelsen gjort framställning örn den felandes intagande
å allmän arbetsanstalt, har undergått väsentlig ändring i redaktionellt
hänseende, därvid syftet dock endast varit att anpassa avfattningen efter
motsvarande bestämmelser i vanartslagen.

I lagrummet har hänvisning lämnats till vissa paragrafer i vanartslagen,
vilka skola lända till efterrättelse i fråga örn här avsedda ärendens behandling
hos länsstyrelsen. Hålles förhör med den felande, komma 20 22 och 58 §§

vanartslagen i tillämpliga delar att gälla. I fråga om avkunnande och delgivning
av länsstyrelsens interneringsbeslut samt verkställighet och preskription
därav bliva 27—29 §§ i samma lag tillämpliga. Däremot har villkorligt anstånd
med verkställighet av sådant beslut icke ansetts här böra ifrågakomma.

Enligt lagrummet i dess nuvarande lydelse, som i denna del bibehållits i
1926 och 1929 års sakkunnigförslag, äger länsstyrelse endast i två fall förordna,
att den, om vilkens intagande å allmän arbetsanstalt framställning
gjorts, skall häktas (tagas i förvar). Dessa fall äro, att den felande avvikit
från fattigvårdsanstalten, där han är intagen, eller anledning eljest förekommer,
att han håller sig undan.

Styrelsen för Ödevata arbetshem har den 31 december 1928 hos Kungl. Maj :t
gjort hemställan om sådan ändring av förevarande paragraf, att förordnande
örn häktning måtte av länsstyrelse kunna meddelas i alla de fall, da framställning
hos länsstyrelsen gjorts örn hans internering enligt samma lagrum. Till
stöd för denna hemställan har i huvudsak anförts, att det sedan dylik framställning
gjorts i regel dröjde avsevärd tid, innan malet hunne bliva avgjort
samt utslaget vunne laga kraft och kunde bringas till verkställighet. Erfarenheten
hade visat, att den felande ofta under väntetiden genom sin agitation
och sitt uppträdande i övrigt verkade undergrävande och störande på ordningen
och disciplinen inom arbetshemmet. För arbetshemmen gällande reglementen
och ofta jämväl de lokala förhållandena lade hinder i vägen för att i erforderlig
utsträckning isolera den felande från hans kamrater.

I ärendet hava yttranden infordrats fran styrelserna för samtliga arbetshem1,
direktören vid statens tvångsarbetsanstalt a Svartsjö samt statens inspektör för
fattigvård och barnavård, varjämte frågan varit före vid ett den 16 augusti
1929 med representanter för arbetshemmen hållet sammanträde, därvid ett uttalande
i ämnet gjorts. Den gjorda hemställan har i alla de inkomna yttrandena
blivit tillstyrkt, därvid i flera yttranden betonats det trängande behovet av lagändring
uti ifrågavarande hänseende.

Av den f Öreb ragla utredningen framgår, att å arbetshem intagna personer,
örn vilkas internering framställning enligt 75 § fattigvårdslagen gjorts, ibland
uppträda indisciplinärt, vägra utföra arbete, öppet trotsa tillsägelser och föreskrifter,
hota och våldföra sig mot personalen å hemmet samt söka uppvigla

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 0.

övriga internerade. Sedan alla disciplinära möjligheter förgäves kommit till
användning, kunna de fortsätta med sitt uppträdande samt därigenom försvåra
och förrycka arbetshemmets verksamhet och äventyra säkerheten inom detsamma.
Handlingarna innehålla belysande exempel på dylika fall. I syfte att
förekomma desamma torde det vara lämpligt att giva länsstyrelse befogenhet
att, då framställning gjorts örn den felandes intagande å allmän arbetsanstalt,
genast kunna förordna örn den felandes tagande i förvar. I detta sammanhang
ma nämnas, att enligt vad i ärendet blivit upplyst det å arbetshemmen intagna
klientelet år fran ar blivit allt mera kriminellt betonat. Uppenbart är, att åtgärden
att taga den tredskande i förvar bör tillgripas blott då giltig anledning
därtill finnes föreligga.

Pa nu anförda skäl föreslår jag sadan ändring av förevarande paragraf, att
då framställning om någons intagande å allmän arbetsanstalt enligt samma lagrum
gjorts, länsstyrelsen, när skäl därtill äro, i avbidan på målets avgörande
eller utslagets verkställande ma kunna förordna örn den felandes tagande i
förvar.

~>i §. Enligt 76 § i dess nu gällande lydelse skall tvångsarbete, ådömt enligt
fattigvårdslagen, förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den dömde på
grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning icke lämpligen bör intagas
i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare föreskrifter, som Konungen
meddelar, i stället intagas i kronohäkte och där hållas till lämpligt
arbete. Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,
ma utslaget ej bringas till verkställighet, ej heller, om tvångsarbetet
tagit sin början, detsamma fortfara, utan skall i sådant fall med honom förfaras
på sätt i 7 § lösdrivarlagen sägs. Enligt en kungörelse den 31 december
1918 skall tvångsarbete, ådömt enligt fattigvårdslagen, förrättas i länets
kronohäkte, om sådant finnes, men eljest i närmast belägna kronohäkte, därest
den dömdes arbetsförmåga är så nedsatt, att han ej synes ägna sig för det
arbete, som å tvångsarbetsanstalt i allmänhet förekommer, eller tiden för
det ådömda tvångsarbetet ej är längre än en månad och tvångarbetsanstalten
avlägsen.

De skäl, som på sin tid föranlett bestämmelserna om tvångsarbetes avtjänande
i vissa fall i kronohäkte, hava med hänsyn till det nu framlagda förslagets
innehåll helt och hållet förfallit, varför nämnda kungörelse bör upphävas
i samband med ikraftträdandet av den nu föreslagna lagen.

I fråga om verkställighet av beslut örn någons intagande å allmän arbetsanstalt
böra med vissa undantag gälla de i 5 kap. vanartslagen meddelade bestämmelserna.
Det viktigaste undantaget är, att 35 § sistnämnda lag ej blir
tillämplig a de enligt fattigvårdslagen å allmän arbetsanstalt intagna personer.
Föreliggande förslag överensstämmer härutinnan med 1929 års sakkunnigförslag.
I sistnämnda förslag anfördes i denna del (sid. 162), att vid bestämmande
av reglerna för fortsatt internering utöver tre år skäl ej förelåge att
taga hänsyn till internering å allmän arbetsanstalt enligt 75 § fattigvårdslagen
eller 72 § barnavårdslagen; särskilt när det gällde interne -

Kungl. Majds proposition nr %hO.

325

ring av försumliga försörjare, skulle det, anfördes vidare av de sakkunniga,
vara synnerligen opåkallat att medräkna dylik internering, som Ilar ett helt
annat syfte än internering enligt lösdrivarlagen. Framhållas må emellertid,
att även enligt fattigvårdslagen viss obestämd internering kan förekomma, nämligen
i sådana fall som äro likartade med de i 24 § vanartslagen omförmälda.

Undantag från vanartslagens bestämmelser har jämväl ansetts böra göras
i fråga om maximitiden för internering av försumliga försörjare. I 1929 års
förslag anfördes i denna del, att på grund av erinran från fattigvårdshåll i
76 § andra stycket av fattigvårdslagen införts en bestämmelse, varigenom
beträffande försumliga försörjare, som bleve intagna å allmän arbetsanstalt,
interneringstiden begränsats till högst ett år. En längre utsträckt interneringstid
syntes nämligen icke vara förenlig med det syfte, man i fråga om dem
ville främja genom arbetsföreläggande och därpå eventuellt följande internering.
I enlighet med vad sålunda föreslagits har jag satt maximitiden för försumliga
försörjares internering å allmän arbetsanstalt till ett år, därvid dock
ett överskridande av denna tid bör kunna äga rum, om den internerade bliver
sinnessjuk eller sinnesslö, i vilket fall bestämmelsen i 39 § vanartslagen skall
tillämpas.

För intagna understödstagare, vilka ej interneras på sådan obestämd
tid, som angives i 34 § andra stycket vanartslagen, bör maximitiden bliva
den i vanartslagen för där avsedda vanliga fall bestämda eller tre år.
endast sex månader, innebär förslaget en väsentlig skärpning. Denna är emellertid,
såsom av arbetshemmens ledning samstämmigt framhållits, i hög grad
av behovet påkallad och därmed täckes en kännbar brist i nu gällande fattigvårdslag.
Det har upplysts, att på grund av den för dessa fall nu gällande
korta tvångsarbetstiden ej sällan förekommit, att å arbetshem intagen
person uppträtt indisciplinärt blott för att bliva dömd till någon
eller några månaders tvångsarbete och därigenom undslippa den långvarigare
interneringen å arbetshem. Detta missförhållande kommer vid genomförande
av den nu föreslagna lagstiftningen att upphöra. För arbetshemmen torde
lagändringen därför vad upprätthållande av ordning och disciplin angår bliva
av stor praktisk betydelse.

I anslutning till bestämmelse i 1926 och 1929 års förslag har i denna paragraf
intagits stadgande, att vid prövning av fråga om utskrivning av försumliga försörjare
hänsyn i främsta rummet skall tagas därtill, huruvida grundad anledning
föreligger till antagande, att han efter utskrivning skall söka efter för
måga fullgöra honom åliggande försörjningsplikt.

Därest varaktig arbetsoförmåga inträder under internering å allmän arbetsanstalt,
böra bestämmelserna därom i 38 § vanartslagen analogt vinna tillämpning
och sådan arbetsoförmögen överlämnas till den länsstyrelse, som
förordnat örn hans intagande å allmän arbetsanstalt. Beträffande den kommun,
som i sådant fall skall anses såsom vistelsesamhälle, bör gälla bestämmelse,
motsvarande den i åberopade 38 § givna.

I förevarande 76 § synes hänvisning böra ske jämväl till 49—52 samt 55—
57 §§ vanartslagen, vilka i tillämpliga delar skola gälla.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

78 § 3 mom

63 §.

Övergångs bestäm melserna.

Förslaget
till lag om
andrine) i
barnavardslagen.

Slutligen erfordras i förevarande paragraf en bestämmelse rörande det i
vanartslagen omförmälda centralregistret. I detta bör nämligen, på sätt i
motiveringen till 47 § i remissförslaget framhållits, införas uppgift jämväl
örn dem, rörande vilka enligt 75 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen
förordnande meddelats örn deras intagande å allmän arbetsanstalt. Angående
meddelande av utdrag av registret beträffande dessa personer torde erfordras
samma stadgande som i 54 § vanartslagen.

Ändringen i detta moment består endast däri, att uttrycket »dömande till
tvångsarbete» utbytts mot »intagande å allmän arbetsanstalt».

Bestämmelserna i förevarande paragraf hava undergått redaktionell ändring
för vinnande av överensstämmelse med 48 § vanartslagen. I paragrafen enligt
dess nu gällande lydelse förekommande stadgande örn biträde åt häktad person
vid besvärs författande har blivit obehövligt genom den i 76 § fattigvårdslagen
intagna hänvisningen till 52 § vanartslagen.

Såsom i motiveringen till 73 § redan förut blivit framhållet, skall 92 §
fattigvårdslagen upphöra att gälla i och med antagandet av den föreslagna
vanartslagen. Stadgande örn paragrafens upphävande har intagits i lagförslagets
ingress. Samtidigt bör förenämnda kungörelse av den 31 december 1918
upphävas.

Övergångsbestämmelserna hava erhållit en avfattning, som överensstämmer
med motsvarande bestämmelser i vanartslagen. Här har ansetts ock böra upptagas
ett stadgande av innebörd att, därest någon enligt äldre lag blivit överlämnad
till fattigvårdsstyrelse och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, den
nya 73 § i fråga örn honom skall lända till efterrättelse.

Då 2 § 3 mom. barnavårdslagen innehåller erinran örn de uppgifter, som
enligt andra lagar uppdragits åt barnavårdsnämnden, har det ansetts på sin
plats att i denna paragraf intaga hänvisning jämväl till vanartslagen i fråga
örn nämndens befattning med ärenden enligt sistnämnda lag.

De i övriga paragrafer av barnavårdslagen föreslagna ändringarna äro huvudsakligen
av redaktionell art och hava i dessa delar föranletts av tvångsarbetets
utbytande mot behandling å allmän arbetsanstalt. Därjämte har i 72 § intagits
en hänvisning till fattigvårdslagen jämväl i fråga örn införande av vissa
uppgifter i centralregistret, övergångsbestämmelserna äro avfattade i överensstämmelse
med motsvarande stadganden i den föreslagna lagen örn ändring i
fattigvårdslagen.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen till lag
om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), lag om ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården samt lag om ändring
i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets barnavård och
hemställer, att desamma måtte, förstnämnda förslag jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Majrts proposition nr 240.

327

Med bifall till denria av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Bilaga F.

Jämförelse mellan de särskilda paragraferna i remissförslaget och förslaget
enligt propositionen.

Remissförslaget.	Förslaget enligt propositionen.
1 §	1 §
2 §	2 §
3 §	3 §
4 §	4 §
5 §	5 §, 7 § första st.
6 §	6 §
7 §	7 § andra st.
8 §	8 §
—	9 §
9 §	10 § första- fjärde st.
—	10 § femte st.
10 §	11 § första och andra st.
—	11 § tredje st.
11 §	12 § första st.
—	12 § andra st.
12 §	13 §
13 §	14 §
14 §	15 § första och tredje st.
—	15 § andra st.
15 §	16 §
16 §	17 §
17 §	18 §
—	19 §
18 §	20 §
19 §	21 §

Remissförslaget.	Förslaget enligt pr opositionen.
—	22 § första st.
20 §	22 § andra st.
21 §	23 §
22 §	24 §
23 §	25 §
24 §	28 § första st.
25 §	26 §
26 §	27 § första st.
—	27 § andra st.
27 §	28 §
—	29 §
28 §	30 §
29 §	31, 32 §§, 33 § för-sta st.
30 §	33 § andra och tredje st.
31 §	34 § första och tredje st.
—	34 § andra st.
32 §	35, 36 §§
33 §	37 §
34 §	38 §
35 §	39 §, 40 § första st.
—	40 § andra st.
36 §	41 §
37 §	42 §
38 §	45 §, 49 § andra st.,
	50 S-

Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

329

Remissförslaget.

39 §

40 §

41 §

42 §

43 §

44 §

45 §

46 §

47 §

	Förslaget	enligt
	propositionen.
43	§
44	§ första	och andra
	st.
44	§ tredje	st.
46	§
47	§
48	§ första-	-tredje st.
48	§ fjärde	st.
49	§ första	och tredje
	st.
51	§
52	§
53	§
54	§

Remissförslaget.
48 §

49 §

50 §

51 §

52 §

53 §

54 §

55 §

56 §

57 §

58 §

Förslaget enligt
propositionen.

55 § första, andra,
femte och sjätte
st.

55 § tredje och fjär de

st.

56 §

57 §

58 §

59 §

60 §

61 §

62 §

63 §

64 §

65 §

Bihang till riksdagens protokoll 1030

1 sami. 203 käft. (Nr 240.)

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid

Propositionen • .............. 1

Förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) .... 2

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
örn fattigvården ......................... 19

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
örn samhällets barnavård..................... 23

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 januari 1930 ........... 25

Inledning............................. 25

Gällande lagstiftning angående lösdriveri och tvångsarbete 25

Historik........................... 28

Framställning av fångvårdsstyrelsen s. 28, fattigvårdslagstiftningskommittén
s. 28, 1922 års förslag s. 30, 1926 års förslag s. 32, 1929
års förslag s. 40, statistiska uppgifter s. 41, allmänna uttalanden s. 44.

Allmän motivering till förslag till vanartslag.............. 46

Inledning........................... 46

Allmänna synpunkter s. 46, behovet av särskild lagstiftning mot
lösdriveri s. 48, lösdriveriets rättsliga behandling s. 49.

Brister i gällande lagstiftning............... 56

Allmänna riktlinjer för ny lagstiftning i ämnet......... 62

Lagstiftningens omfattning. Enhetlig behandling av lösdrivare
och prostituerade................. 63

Prostitutionsföreteelsen s. 64, särskild lagstiftning angående åtgärder
mot sedeslöst leverne? s. 70, lagens rubrik s. 77.

Kommunal medverkan vid lagens tillämpning....... 78

Varningsförfarandet upphör................. 92

Hjälpåtgärder ........................ 92

Allmänna synpunkter s. 92, särskilda slag av hjälpåtgärder s. 98,
ersättning för resekostnader s. 107.

Övervakningsinstitutet ...................108

Frivilligt ingående å arbetsanstalt ............lil

Viss omläggning av proceduren hos länsstyrelsen.....114

Offentlighet vid förhandlingarna s. 114, lekmän som bisittare i
länsstyrelserna? s. 118, skriftlig procedur? s. 118, förhör med utomstående
s. 119, fritt rättegångsbiträde s. 119, poliskammares befattning
med ärenden enligt denna lag s. 120.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h0. 331

Sid.

Reformering av anstaltsväsendet.............123

Uppsiktsmyndighet över anstaltsväsendet.........137

Prövningen i högsta instans.................142

Ifrågasatta ändringar i strafflagen.............145

Ikraftträdande........................146

Kostnadsberäkningar....................146

Specialmotivering till förslag till vanartslag..............15b

Övriga lagförslag.........................164

Bilagor.

Bilaga A. Förslag till vanartslag ................165

Bilaga B. Sammanfattning av yttranden över betänkande den 30
maj 1929 med förslag till lagstiftning om åtgärder mot
lösdriveri m. .....................201

Bilaga C. Socialstyrelsens utlåtande den 18 november 1929 rörande

lösdrivarlagstiftningen................251

Bilaga D. Uppgift å antalet under åren 1928 och 1929 enligt lagen
den 12, juni 1885 angående lösdrivares behandling anhållna
personer och den behandling de undergått . . . 272

Bilaga E. Jämförelse mellan 1885 års lag samt 1922 års förslag och
remissförslaget. Jämförelse mellan remissförslaget samt
1926 och 1929 års förslag..............274

Utdrag av lagrådets protokoll den 13 mars 1930 ............. 282

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 mars 1930 .............o 13

Bilaga F. Jämförelse mellan remissförslaget och förslaget enligt

propositionen....................628