Kungl. Majlis proposition Nr 24.

1

Nr 24.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående anslag ur Ovanåkers
pastorats avlöningsfond till restaurering av Ovanåkers
församlings kyrka m. m.; given Stockholms slott
den 16 januari 1930.

Kungl. Majit vill härmed under åberopande av dels bilagda utdrag av
statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden för den 26 september 1929 och
den 16 januari 1930, dels ock kyrkomötets bilagda skrivelse den 21 oktober
1929, nr 4, föreslå riksdagen för dess del lämna det medgivande, som omförmäles
i föredragande departementschefens i sistnämnda statsrådsprotokoll
intagna hemställan.

GUSTAF.

Cl. Kindskog.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
september 1929.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, statsråden Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell,
von Steyern, Malmberg, Lindskog, Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Lindskog anhåller att få inför Kungl. Majit
anmäla ett ärende angående anslag ur Ovanåkers pastorats avlöningsfond
till restaurering av Ovanåkers församlings kyrka m. m. samt anför härom
följande.

Kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling redovisas i gällande jordebok
för Ovanåkers socken såsom 45/64 mantal krono eller 11 öres- 6 penningland

Anslag ur
Ovanåkers
pastorats avlöningsfond

till restaurering
av Ovan
åkers församlings
kyrka
m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 19 käft. (Nr 24.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

Prästestomn nr 1. Angående boställets tillkomst lämnas en utredning i den
av numera regeringsrådet G. Thulin utarbetade, år 1904 från trycket utgivna
Redogörelse för de ecklesiastika boställena i Gävleborgs län, sid. 266 o. f. Av
denna utredning framgår, att bostället — vartill kronan ej synes hava
lämnat något bidrag — åtminstone till största delen inköpts av socknemännen.
Genom Svea hovrätts dom den 9 november 1917, vilken av
Kungl. Majit genom dom den 15 april 1919 därutinnan fastställts, förklarade
Svea hovrätt Ovanåkers församling vara framför Kungl. Majit och
kronan ägare till ifrågavarande fastighet om 11 öres- 6 penningland. Bostället
lärer således vara av den natur, som avsågs i 28 § i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894.

Genom kungl, brev den 7 oktober 1881 förordnades, bland annat, att
behållningen av den extra ordinarie skogsavverkningen vid kyrkoherdebostället
skulle, efter avdrag av vissa kostnader, överlämnas till domkapitlet i
Uppsala, som ägde göra medlen räntebärande till dess Kungl. Majit kunde
finna för gott att besluta rörande deras användande. Med anledning härav
överlämnades till domkapitlets förvaltning omkring 64,000 kronor, utgörande
skogsförsäljningsmedel från bostället, från vilket belopp dock skulle avgå
vissa poster, därav högst 10,000 kronor till boställets innehavare som ersättning
för odlings- och byggnadskostnader å bostället. Ur denna fond hava
enligt särskilda av Kungl. Majit meddelade beslut anvisats vissa belopp, att
utgå till tjänstinnehavaren eller pastoratet. Bland annat har medgivits genom
kungl, brev den 25 maj 1888, att som bidrag till reparation av församlingens
kyrka hnge årligen utbetalas högst 800 kronor intill sammanlagt 8,000 kronor
och genom kungl, brev den 8 maj 1908 att, sedan vissa arbeten för omoch
nybyggnad av kyrkans orgelverk samt viss arkivanordning i kyrkan
ävensom anbringande av nytt plåttak å sakristian blivit avslutade och behörigen
avsynade, församlingen finge av omförmälda skogsmedel till gäldande
av kostnaderna för samma arbeten utbekomma ett sammanlagt belopp av
högst 11,225 kronor.

I Kungl. Majits resolution den 23 oktober 1914 angående lönereglering
för prästerskapet i Ovanåkers pastorat stadgades, att räntan å ifrågavarande
fond skulle tills vidare och intill dess annorlunda kunde bliva av
Kungl. Majit föreskrivet anses som avlöningstillgång i pastoratet. Genom
kungl, brev den 4 mars 1927 förordnades därefter, att fonden skulle den
1 maj 1928 överlämnas till vederbörande kyrkoråd för att under namn
av Ovanåkers pastorats avlöningsfond förvaltas enligt 22 § lagen örn reglering
av prästerskapets avlöning samt att avkomsten av fonden skulle
ingå bland de i 19 § 3 mom. samma lag omförmälda avlöningsmedel i
pastoratet.

Fondens kapitalbehållning uppgår för närvarande till omkring 72,000
kronor.

3

Kungl. May.ts proposition Nr 24.

I en till Kungl. Majit den 16 februari 1925 ingiven ansökning anhöll
Ovanåkers församling — under förmälan att församlingen hade att bestrida
betydliga kostnader för kyrkliga ändamål, däribland omkring 48,000
kronor för restaurering av församlingens kyrka — att Kungl. Majit måtte
medgiva, att församlingen finge disponera dels den del av det i 19 §
4 mom. prästlöneregleringslagen omförmälda, församlingen tillkommande
skogsförsäljningsmedelsbeloppet — för tiden från och med den 1 maj

1924 till och med den 30 april 1929 fastställt till 15,775 kronor årligen —
som icke åtginge till prästerskapets avlöning, dels och ett belopp av nära
27,600 kronor, som influtit genom extra skogsavkastning vid förenämnda
kyrkoherdeboställe. Över ansökningen yttrade sig bland andra myndigheter
domkapitlet i Uppsala och kammarkollegiet. Domkapitlet vitsordade, att
ifrågavarande kyrkorestaurering vore av behovet synnerligen påkallad. Kollegiet
erinrade, att ny lönereglering för prästerskapet i pastoratet fastställts
att träda i kraft den 1 maj 1915 samt anförde vidare, att ifrågavarande
skogsförsäljningsmedel författningsenligt icke torde kunna disponeras för
det av församlingen angivna ändamålet. Enligt beslut den 26 september

1925 fann Kungl. Majit ansökningen icke föranleda någon Kungl. Majits
åtgärd.

I en vid 1926 års kyrkomöte väckt motion, nr 3, hemställdes, att kyrkomötet
måtte i skrivelse till Kungl. Majit förklara, att kyrkomötet för sin
del icke hade något att erinra däremot, att av inflytande eller redan influtna
men icke disponerade skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället i Ovanåkers
församling finge under de villkor, Kungl. Majit kunde finna skäl föreskriva,
utgå ett anslag av högst 59,348 kronor för restaurering av församlingens
kyrka och uppförande av arkivbyggnad i enlighet med ritningar,
som blivit i vederbörlig ordning fastställda.

Till stöd för motionen anfördes huvudsakligen följande:

Redan vid kyrkoinventering i Ovanåkers kyrka den 16 maj 1894 klagades
över den ytterst bristfälliga värmeinrättningens dåliga beskaffenhet, och
vid en under sommaren år 1910 av dåvarande ärkebiskopen J. A. Ekman
hållen kyrkovisitation i Ovanåkers församling påvisades, att en genomgående
reparation av församlingskyrkan vore av behovet påkallad. Sedan härefter
kontraktsprosten 01. Bäckström i Arbrå flere gånger haft tillfälle att betona
reparationens nödvändighet, underströks kraftigt av nuvarande ärkebiskopen
vid ett tillfälligt besök på platsen under år 1925 kyrkans behov av en snar
genomgående reparation.

Förslag till yttre och inre restaurering av Ovanåkers kyrka hade upprättats
av arkitekten Martin Westerberg, och uppginge de av byggmästare
beräknade kostnaderna för restaureringen i enlighet med berörda förslag till
48,200 kronor.

Byggnadsstyrelsen, vars prövning restaureringsförslaget underställts, hade
i ärendet inhämtat utlåtanden av, bland andra, riksarkivet, som framhållit,
att föreslagen förläggning av en arkivlokal under sakristian av flera skäl

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

icke kunde anses fullt tillfredsställande. Med anledning därav och då riksarkivet
från orten erfarit, det möjlighet funnes att genom tillbyggnad av ett
brandfritt valv bereda plats för arkivet i omedelbar anslutning till prästgården,
hade riksarkivet för sin del tillstyrkt, att arkivfrågan måtte örn
möjligt ordnas på sistnämnda sätt och således icke genom den föreslagna
anordningen under kyrkans sakristia.

Genom beslut den 29 maj 1925 hade byggnadsstyrelsen fastställt de av
arkitekten Westerberg upprättade förslagen till dels restaurering av Ovanåkers
kyrka, dock med viss modifikation, dels ock förändringar av kyrkans
sakristia, dock med uteslutande av den däri föreslagna förläggningen av
kyrkoarkivet, vilken fråga borde upptagas till förnyad prövning efter verkställande
av utredning rörande eventuell tillbyggnad av prästgården.

Förslag till arkivbyggnad med anslutning till kyrkoherdebostället hade
härefter uppgjorts av Joh. Westin i Arbrå; och hade kostnaden för samma
byggnad beräknats uppgå till 10,000 kronor.

Sistberörda förslag hade jämväl underställts byggnadsstyrelsens prövning,
varvid styrelsen, som låtit verkställa en mindre omarbetning av förslaget,
varigenom tillbyggnaden givits en något modifierad placering, fastställt det
sålunda omarbetade förslaget, med föreskrift att vissa av styrelsens byggnadsbyrå
gjorda erinringar skulle vid arbetets utförande iakttagas.

Av förekommen anledning hade härjämte ett nytt förslag upprättats angående
anordnande av värmeledning i kyrkan, enligt vilket kostnaden för
dylik anordning, som förut upptagits till 8,000 kronor, beräknats uppgå till
9,348 kronor.

Aven sistnämnda förslag hade av byggnadsstyrelsen jämlikt beslut den 3
september 1926 blivit i huvudsak fastställt.

Kostnaderna för restaurering av kyrkan och uppförande av arkivbyggnad
enligt de av byggnadsstyrelsen sålunda godkända förslagen utgjorde alltså,
restaureringskostnaden — med inberäknande av kostnaden för värmeledningen
men med avdrag av ett belopp å 200 kronor, som upptagits för arkivets
inredning — 49,348 kronor och kostnaden för uppförande av en arkivbyggnad
10,000 kronor eller således tillhopa 59,348 kronor. Församlingen
skulle icke inom överskådlig tid kunna genom utdebitering åstadkomma
denna stora summa. Då härtill bomme, att ifrågavarande restaurerings- och
byggnadsarbeten vore av mycket brådskande natur, syntes ingen annan utväg
föreligga än att för berörda ändamål kyrkoherdeboställets rika skogstillgång
anlitades. Ett synnerligen starkt talande skäl härtill förelåge i den omständigheten,
att Ovanåkers församling genom förutberörda domar förklarats
vara framför Kungl. Majit och kronan ägare av församlingens kyrkoherdeboställe.

Av en inom domänstyrelsen upprättad redovisningsräkning framginge, att
för åren från och med den 1 maj 1915 till och med den 30 april 1923 till
kyrkofonden från nämnda boställe influtit försäljningsmedel för ordinarie
och extra skogsavverkning till ett sammanlagt belopp av 100,379 kronor
13 öre. Av detta belopp hade församlingen såsom bidrag till prästerskapets
avlöning återfått omkring 30,000 kronor, vadan kyrkofonden på dessa medel
haft ett till över 70,000 kronor uppgående överskott.

Enligt debiterings- och uppbördslängderna å kommunalutskylder i Ovanåkers
socken för åren 1916—1925 hade uttaxeringen under flertalet av dessa
år uppgått till 10 kronor för bevillningskrona. Enär flera nödvändiga

5

Kungl. May.ts proposition Nr 24.

byggnadsföretag såsom ålderdomshem och åtskilliga skolhusbyggnader vore
förestående, vore det uppenbart, att skatterna snarare komme att ökas än
minskas.

Motionen remitterades till kyrkolagsutskottet, som i avgivet utlåtande, nr
5, under hänvisning bland annat till Kungl. Maj:ts beslut den 26 september
1925 och då i allt fall mot ansökningens upptagande omedelbart hos kyrkomötet
mötte stora betänkligheter, hemställde, att motionen icke måtte till
någon kyrkomötets vidare åtgärd föranleda. Med 32 röster mot 25 biföll
kyrkomötet utskottets hemställan.

Frågan återupptogs genom en vid 1927 års riksdag i andra kammaren
väckt motion, nr 34, däri på anförda skäl hemställdes, att riksdagen för
sin del måtte medgiva, att av inflytande eller redan influtna men icke disponerade
skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling
finge under de villkor, Kungl. Majit kunde finna skäl föreskriva,
utgå ett anslag av högst 59,348 kronor för restaurering av Ovanåkers församlings
kyrka och uppförande av arkivbyggnad i enlighet med ritningar,
som blivit i vederbörlig ordning fastställda. I motionen framhölls bland
annat, att vid ärendets behandling i kyrkomötet anmärkts, att frågan därstädes
upptagits genom enskild motion och icke haft den behandling av
myndigheter och andra, som helst borde föreligga, innan den komme till
kyrkomötet.

Riksdagen beslöt i anledning av motionen att i skrivelse till Kungl. Majit
(nr lil) anhålla, det Kungl. Majit måtte verkställa utredning, huruvida av
inflytande eller redan influtna men icke disponerade skogsförsäljningsmedel
från kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling må utgå anslag till restaurering
av Ovanåkers församlings kyrka och till uppförande av arkivbyggnad
för nämnda församling, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
denna utredning må föranleda.

Till stöd härför anförde riksdagen:

Mot bifall till motionen måste otvivelaktigt principiella betänkligheter
resa sig. Å andra sidan har riksdagen icke kunnat undgå finna, att vissa
billighetsskäl kunna anföras till stöd för motionärens yrkande. Ärendet
synes emellertid vara i behov av ytterligare utredning, och frågan synes
därför böra hänskjutas till Kungl. Majit för verkställande av utredning och
eventuellt avgivande av förslag i ämnet.

Genom beslut den 14 april 1927 anbefalldes kammarkollegiet att efter
vederbörandes hörande till Kungl. Majit inkomma mod utredning i det i
riksdagens berörda skrivelse angivna hänseende.

I anledning härav har kammarkollegiet med eget utlåtande av den 12
mars 1929 överlämnat dels vissa från domänstyrelsen infordrade uppgifter
innefattade i en den 20 juli 1928 dagtecknad promemoria rörande behållna
skogsavkastningen vid ifrågavarande boställe jämte en vid promemorian
fogad tablå, dels ock yttrande i ämnet av Ovanåkers församling.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

Församlingen har anfört bland annat:

Enligt vad verkställda utredningar utvisade hade bostället inköpts av församlingen
själv utan något tillskott från statens sida. Den rikliga avkastning,
som boställets skogar för närvarande gåve, grundade sig till stor del
på avverkningar av besparad övermogen skog från tiden före genomförandet
av 1910 års prästlönelagstiftning. Av de utav domänstyrelsen lämnade redovisningsräkningarna
framginge, att för tiden 1915—1923 kyrkofonden tillgodoförts
en behållning från Ovanåkers kyrkoherdeboställe av icke mindre
än 100,379 kronor 13 öre och för tiden 1924—juni 1928 42,019 kronor 17
öre, samt enligt från vederbörande revirexpedition lämnad uppgift för tiden
1 juli—23 november 1928 en inkomst av 24,437 kronor 33 öre, eller tillsammans
166,835 kronor 63 öre. Under samma tid hade enligt från församlingens
pastorsexpedition lämnade uppgifter från kyrkofonden inkommit
avlöningsmedel till ett sammanlagt belopp av 61,815 kronor 97 öre. Kyrkofonden
hade alltså under ifrågavarande tid från kyrkoherdebostället fått ett
överskott av icke mindre än 105,019 kronor 67 öre, sedan församlingen
därifrån bekommit vad den författningsenligt varit berättigad till för sitt
prästerskaps avlöning. Församlingen hade under de första nio åren efter
nyregleringen på grund av för lågt beräknade inkomster från boställets skog
fått vidkännas högre utdebitering för sitt prästerskaps avlönande, än som
varit behövligt därest, såsom församlingen påyrkat, en rättvis uppskattning
av den årliga inkomsten från bostället blivit uppgjord. Den årliga inkomsten
av skogen hade nämligen för ecklesiastikåren 1915—1924 blivit fastställd
till endast 3,000 kronor, under det att den i verkligheten givit 11,153 kronor
23 öre i medeltal. Enligt intyg från kommunens uppbördsman, hade
församlingen på grund av denna felaktiga beräkning fått vidkännas utdebitering
på sammanlagt icke mindre än 36,399 kronor 30 öre. Församlingen
borde åtminstone kunnat påräkna, att denna orättvisa mot församlingen erkändes,
och att genom detta förhållande jämte den rikliga inkomst, kyrkofonden
haft och hade från bostället, tillräckliga skäl ansåges föreligga för
beviljande av de medel, församlingen nu begärde till restaurering av sin
kyrka. Församlingen ville slutligen framhålla, att restaureringen av kyrkan
vore av högsta nöd påkallad, och att församlingen på grund av höga kommunalskatter
icke sage sig i stånd att genom utdebitering åstadkomma
medel för den behövliga kyrkoreparationen. Att åstadkomma medel härtill
genom låns upptagande och ytterligare skuldsättning syntes heller icke vara
någon framkomlig väg, alldenstund församlingens och den borgerliga kommunens
skulder förut uppginge till betydliga belopp. På grund av vad sålunda
anförts ansåge församlingen, att för beviljande av ifrågavarande anslag
talade så vägande billighetsskäl, att ett bortseende därifrån för att strikt
hålla en princip, som genom 1910 års kyrkolagstiftning uppkommit, icke
vore fullt förenlig med en vidsynt och human rättsuppfattning. Då det
funnes en möjlighet att genom statsmakternas medverkan kunna gå till
mötes dessa billighetskrav, så borde den möjligheten i ett fall som detta
komma till användning.

Jag beder i detta sammanhang få inskjuta, att kammarkollegiet låtit införskaffa
avskrifter av de tablåer, som församlingens kyrkoråd ingivit till
vederbörande länsstyrelse för den likvid mellan församlingen och kyrkofonden,
som skall äga rum. Av dessa tablåer har kollegiet ej kunnat vinna

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

bekräftelse på församlingens nyssnämnda uppgift, att densamma nödgats
ecklesiastikåren 1915—1924 på grund av det för lågt beräknade skogsmedelsbeloppet
utdebitera 36,399 kronor 30 öre utöver det i 19 § l:o) löneregleringslagen
omförmälda beloppet, motsvarande 3 öre för varje tiotal kronor
av pastoratets inkomstbelopp. Såvitt kollegiet av tablåerna för åren 1915
1924 kunnat inhämta, torde ifrågavarande ytterligare utdebitering hava stannat
vid omkring 28,000 kronor. Under samma tid får församlingen, att
döma av nyssnämnda tablåer, antagas hava ur kyrkofonden uppburit tillhopa
något mer än 29,000 kronor, däri inberäknat två belopp å tillhopa
3,000 kronor, utgörande ersättning enligt 21 § löneregleringslagen. Att döma
av förenämnda tablåer för åren 1924—1928 synes ur kyrkofonden för dessa
fyra ecklesiastikår hava utbetalts till församlingen omkring 25,300 kronor
på grund av stadgandet i 19 § 4:o) löneregleringslagen.

Kammarkollegiet har i sitt ovannämnda utlåtande av den 12 mars 1929
närmare utrett frågan, huruvida skogsförsäljningsmedel av ifrågavarande
slag författningsenligt kunna disponeras för det här avsedda ändamålet, och
därvid anfört bland annat följande:

Enligt bestämmelserna i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket, vilken förordning hade i
nedannämnda delar giltighet intill dess kungörelsen den 9 december 1910
angående grunder för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar
trädde i tillämpning, gällde i fråga om avkastningen av prästskogarna
bland annat följande. Prästens rätt till skogen å de honom anslagna
boställen, vilka icke av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet
donerats, var i allmänhet begränsad till husbehovsvirke och, för det fall att
skogen, efter det ordnad skogshushållning blivit å bostället införd, stod
under hans egen vård, till viss andel i den ordinarie avkastningen. I övrigt
ingick avkastningen till prästerskapets löneregleringsfond eller till de ecklesiastika
boställenas skogsfond. Avkastningen av skogen å boställen, som
av menighet inköpts eller av enskild för ändamålet donerats, tillkom däremot
icke till någon del de gemensamma avlöningstillgångarna, utan var
förbehållen prästen eller stundom dels prästen och dels församlingen, vilken
senares andel var avsedd att användas till andra kyrkliga ändamål än prås
terskapets avlöning.

* Genom 1910 års lagstiftning infördes härutinnan förändrade bestämmelser.
Efter det nya lönesystemet tillämpas i stort sett samma grunder för dispositionen
av boställets skogsavkastning som de, vilka gälla för dispositionen
av den avkomst bostället lämnar som jordbruksfastighet. Enligt ovannämnda
kungörelse den 9 december 1910 skall skogen i första hand användas
till boställets eget husbehov, det vill säga byggnads- och stängselvirke
samt bränsle för arrendator och torpare å insynade torp. Därutöver ma
vederbörande tjänstinnehavare erhålla ved till husbehov samt i ordningen
därefter dels pastoratet nödigt virke till uppförande och underhåll av laga
hus och hägnader å prästgård samt dels slutligen församlingen virke till
kyrkobyggnad. Beträffan de dispositionsrätten till den husbehovet överskjutande
skogsavkastningen är pastoratet berättigat att i närmare angiven ordning
och i den utsträckning pastoratet därav har behov till avlönande av

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

sitt prästerskap disponera den behållna skogsavkastningen vid samtliga inom
pastoratet belägna boställen, även sådana, som upplåtits av kronan. Undantagna
äro endast boställen, som på grund av donation skola tillkomma präst
utöver lönen eller ock änka.

Den ordning och den utsträckning, vari pastoratet äger tillgodogöra sig
skogsavkastningen för sitt prästerskaps avlöning, framgår av bestämmelserna
i 19 § 4:o) löneregleringslagen och 6 § 2 mom. kyrkofondslagen. Enligt
det förra lagrummet skola till prästerskapets avlöning i nedan nämnd ordning
användas 1) församlingsavgifter till belopp ej överstigande 3 öre för
varje helt eller påbörjat tiotal kronor av hela det inkomstbelopp, för vilket
allmän kommunalskatt skall inom pastoratet utgöras, 2) arrenden av ecklesiastika
löneboställen med vissa angivna undantag, 3) avgälder av lägenheter,
avsöndrade eller upplåtna från boställen, som nyss sagts, ränta å medel,
som vid försäljning eller avstående för allmänt behov erhållits för sådant
boställe eller del därav, ävensom övriga till avlöning av prästerskapet i pastoratet
avsedda medel, med undantag av sådana, vilka skola tillgodokomma
viss tjänstinnehavare utöver lönen eller ingå till kyrkofonden, 4) skogsförsäljningsmedel,
utgående med ett efter vissa grunder fastställt belopp, samt
5) ytterligare församlingsavgifter till erforderligt belopp.

Skogsavkastningen överlämnas icke direkt till församlingarna, utan utbetalningen
förmedlas, genom kyrkofonden på det sätt, att skogsförsäljningsmedlen
inlevereras till fonden (3 § 4 mom. kyrkofondslagen), varemot denna
på rekvisition av vederbörande kyrkoråd under september månad varje ecklesiastikår
utbetalar, i den mån det visas behövligt för prästerskapets avlönande,
ett jämlikt 19 § 4:o) löneregleringslagen fastställt belopp, som för
viss tidsperiod beräknats motsvara skogens behållna årliga avkastning.

I den mån det fastställda beloppet ej behövs för bestridande av avlöningen
för pastoratets prästerskap, bliva skogsförsäljningsmedlen från boställena
i pastoratet en för hela rikets prästerskap gemensam avlöningstillgång.
Under viss förutsättning åter kan pastorat ur kyrkofonden erhålla bidrag
till sitt prästerskaps avlönande. Örn nämligen för prästerskapets avlöning
såsom församlingsavgifter utdebiterats sammanlagt större belopp än som
motsvarar 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor av pastoratets
hela inkomstbelopp, skall ersättning av kyrkofondens medel beredas pastoratet.
för det .överskjutande beloppet utom beträffande lönebelopp, som församling
särskilt förbundit sig att utgöra.

Frågan örn dispositionen av skogsavkastningen från boställe, som blivit
av församlingen ansuaffat eller av enskild donerat, blev vid behandlingen
vid 1910 års riksdag av de av Kungl. Majit framlagda förslagen till ecklesiastika
lönelagar föremål för särskild uppmärksamhet genom två motioner,
väckta den ena i första kammaren av herr O. Jonsson (nr 71) och den
andra i andra kammaren av herr J. Ericsson i Vallsta (nr 256), och åsyftande,
bland annat, att skogsavkastningen vid boställen, som blivit av församling
inköpta, skulle kunna disponeras till förmån för församlingarna.
Herr Jonsson anförde bland annat följande. Med ett i 7 § i förslaget tili
löneregleringslag angivet undantag hade i de av Kungl. Majit framlagda
lagförslagen skogsavkastningen, oavsett om bostället upplåtits av kronan
eller inköpts av församlingen, i fråga örn såväl dess indragning till kyrkofonden
^ som örn villkoren för erhållande av bidrag till prästerskapets avlöning
från denna fond, behandlats likformigt. Örn då en församling inköpt
ett boställe, vars skogsavkastning vore eller ansåges bliva större än vad den

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

enligt § 19 i lagen om reglering av prästerskapets löner kunde från kyrkofonden
erhålla bidrag till avlöningen för sitt prästerskap, eller om av sådan
avkastning för kyrkligt ändamål inom församlingen en fond eller annan
kapitaltillgång bildats, som enligt § 2 i lagen örn kyrkofond komme att indragas
till denna fond, så vore det naturligt nog att en sådan församling
ansåge sig bliva illa behandlad och därför önskade, att ändringar till dess
förmån vidtoges. Det vore också på grund av framställning från en sådan
församling som motionären ansett sig böra bringa frågan under särskilda
utskottets och riksdagens prövning. Motionären hyste den förhoppningen
att vederbörande utskott komme att i fråga örn skogsavkastningen från ett
av församlingen inköpt boställe framlägga det ändringsförslag, som funnes
befogat. Herr Ericsson yttrade i sin motion bland annat. Någon åtskillnad
hade i de framlagda förslagen icke gjorts på sådana boställen som exempelvis
anslagits av kronan och sådana som donerats eller av församlingarna
anskaffats till prästerskapets avlöning. Därigenom beginges emellertid en
orättvisa emot dessa sistnämnda församlingar till förmån för de andra.
Det förefölle ju också vara tämligen klart att, örn en person donerat eller
om en församling anskaffat (exempelvis genom köp eller sammanskott) boställe,
så hade nog meningen varit, att just den församlingen eller prästerskapet
därstädes, och inga andra, skulle hava nytta av den gjorda donationen
eller anskaffningen. Nu kunde det visserligen vara möjligt, att i
några undantagsfall den behållna skogsavkastningen kunde uppgå till så
stort belopp, att den, jämte övriga till prästerskapets avlöning utgående
medel icke i sin helhet åtginge till avlöningen, men i sådant fall borde församlingen
äga rätt att efter Kungl. Maj:ts prövning använda överskottet
till andra kyrkliga ändamål. Man kunde nämligen, bland annat, tänka sig
att i en sådan församling de kyrkliga förhållandena vore otillfredsställande
och att de i en snar framtid borde ordnas. Så t. ex. kunde det, genom att
en större industri uppstått och genom att utvecklingen för övrigt gått raskare
framåt i en sådan del av församlingen, som läge avlägset från kyrkan,
befinnas av behovet påkallat att i denna del bygga en kyrka eller vidtaga
andra åtgärder till avhjälpande av de olägenheter, som förefunnes i kyrkligt
avseende. Dylika olägenheter, som eljest kunde bliva svåra att övervinna,
kunde dock lätt nog avhjälpas, därest församlingen själv finge förfoga över
sådana överskottsmedel, som här vore i fråga. Sistnämnda motionär yrkade
därför i såväl nu behandlade motion som en motion nr 257 sådan ändring
i vissa av de föreslagna författningarna, att det måtte bestämmas att avkastningen
av boställe och dess skog, som donerats eller av församling eller
menighet anskaffats, ävensom fonder tillkomna på dylikt sätt, måtte av
vederbörande församling få disponeras, samt att, därest dessa inkomster
bleve större än som behövdes tili prästerskapets avlöning, överskottet måtte
av församlingen, enligt Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, få användas
till andra kyrkliga ändamål.

Det särskilda utskott, som fått till sig remitterade Kungl. Maj:ts propositioner
i ämnet och de med anledning därav väckta motionerna, yttrade i
sitt utlåtande nr 1 (s. 71) med anledning av nu berörda motioner följande:
»Vad därefter angår motionerna, så vitt de åsyfta vinnande av föreskrift
därom att avkastningen av sådana fonder och andra kapitaltillgångar ävensom
av sådana skogar, varom här är fråga, skulle kunna användas för
andra kyrkliga ändamål än prästerskapets avlöning, så innebär en sådan
föreskrift ett betydande avsteg från en av de huvudgrundsatser, varpå de

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

nu framlagda förslagen om reglering av prästerskapets avlöning och vad
därmed äger sammanhang vila. I de föregående förslagen i dessa ämnen
hade gjorts skillnad mellan å ena sidan boställen, som blivit av kronan
upplåtna, och å den andra sådana, som blivit av enskilda donerade eller av
församling anskaffade. Utom det att denna särskillnad medförde lagtextens
betungande med en del specialföreskrifter, skulle densamma åstadkommit
åtskilliga svårigheter vid tillämpningen, särskilt då det gällde boställen,
rörande vilkas tillkomst på ena eller andra sättet fullständig utredning ej
kunde vinnas. Mången var ej heller villig medgiva det befogade i denna
olika behandling av lönetillgångar, som, örn de ock härflöte från källor av
olika natur, likväl åsyftade ett och samma ändamål. Nu har man, på ett
enligt utskottets mening lyckligt sätt, mera fäst avseende på ändamålet med
dessa lönemedels anvisande och därför frångått den förut upprätthållna artskillnaden
mellan olika boställen allt efter deras tillkomst, med undantag
allenast för det i 7 § i löneregleringslagen angivna fallet att lönetillgång
tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne
särskild förmån utöver lönen. På grund av det anförda anser utskottet de
ifrågavarande motionerna icke böra föranleda till någon ändring i eller tilllägg
till förevarande lagförslag.»

Motionerna blevo av riksdagen avslagna och stadgaudena i de hänseenden
varom nu är fråga godkändes med den i propositionen föreslagna avfattningen.

Efter den sålunda lämnade redogörelsen yttrar kammarkollegiet vidare:

I den motion, som ligger till grund för riksdagens förevarande skrivelse
(nr 111/1927), synes icke förutsättas annat än att den i ärendet omförmälda
dispositionen av skogsavkastningen vid kyrkoherdebostället i Ovanåkers församling
står i överensstämmelse med hithörande författningars såväl anda
som bokstav, men det göres gällande att alldeles särskilt starka skäl tala
för att till förmån för Ovanåkers församling medgiva ett undantag från de
gällande bestämmelserna.

Det synes kollegium ej kunna bestridas att icke den nya lagstiftningen
kommit att till följd av åtskilliga sammanfallande särskilda omständigheter
för Ovanåkers församling medföra nog så hårda konsekvenser och att det
av sådan anledning synes önskvärt att beträffande denna församling söka
mildra lagstiftningens följder.

Såsom riksdagen uttalat i sin skrivelse måste otvivelaktigt principiella betänkligheter
resa sig mot bifall till motionen. Klart är att ett eftergivande
beträffande en av de huvudsakliga grunderna för 1910 års lagstiftning, vars
olika delar måste ses i sammanhang med varandra, måste väcka betänkligheter.
Vilka konsekvenserna av en sådan eftergift skulle bliva är ej möjligt
att nu överblicka.

Emellertid anser kammarkollegiet att beträffande Ovanåkers församling
en möjlighet föreligger att tillmötesgå församlingens önskan utan att rubba
de grunder, varpå 1910 års lagstiftning är byggd. Kollegiet syftar därvid
på utvägen att för bestridande av kostnaden för här ifrågavarande ändamål
anvisa medel ur den s. k. Ovanåkers pastorats avlöningsfond.

Angående möjligheten att använda omförmälda fond till bestridande av
ifrågavarande kostnader anför kollegiet:

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

Enligt de bestämmelser, som gällde före ikraftträdandet av 1910 års lagstiftning,
och den praxis, som härutinnan utvecklat sig, hade Kungl. Majit
en jämförelsevis fri förfoganderätt över sådana fonder som den förevarande.
I stor utsträckning medgav Kungl. Majit användning av dylika fonder för
andra kyrkliga ändamål än prästerskapets avlöning. Från Ovanåkers skogsmedelsfond
hava enligt medgivande i nådiga breven den 25 maj 1888 och
den 8 maj 1908 omkring 20,000 kronor fått användas till kyrkans reparation.
Innan Ovanåkers församling den 1 maj 1915 kommit in under den
nya lagstiftningens bestämmelser lärer det hava legat inom Kungl. Majits
befogenhet att ur fonden anvisa anslag även till den nu ifrågavarande kyrkoreparationen,
varav, efter vad i ärendet upplysts, behov förelåg redan långt
dessförinnan.

Det synes kollegiet som kunde den nu väckta och av församlingen understödda
frågan lösas på det sättet att Ovanåkers församling erhölle medgivande
att för bekostande av nu ifrågavarande kyrkoreparation anlita omförmälda,
numera Ovanåkers pastorats avlöningsfond benämnda fond, oavsett
att räntan av fonden jämlikt löneregleringsresolutionen den 23 oktober
1914 och nådiga brevet den 4 mars 1927 angivits bland de medel, varmed
prästerskapets avlöning skall bestridas.

Kollegiet anser sig alltså hava skäl att, med anledning av de i förevarande
ärende förekommande särskilda omständigheterna, tillstyrka att Ovanåkers
församling måtte erhålla medgivande att av Ovanåkers pastorats avlöningsfond
uppbära ett belopp av högst 59,348 kronor till bestridande av kostnaderna
för reparation av Ovanåkers kyrka och uppförande av brandfri
arkivbyggnad i enlighet med de i ärendet omförmälda, av byggnadsstyrelsen
fastställda förslagen, under iakttagande dels att utbetalningen äger rum i den
mån församlingen hos länsstyrelsen styrker sig hava haft utgifter för ändamålet
och dels att församlingen härvid ej må tillgodoräkna sig rotvärdet å
i kostnadsförslagen ingående virke, i den mån församlingen för sådant virke
erhåller utstämpling å boställets skog.

Redan två gånger tidigare har Kungl. Majit anhållit örn kyrkomötets
medgivande att, utan hinder av gällande författningsbestämmelser i ämnet,
bevilja anslag av skogsförsäljningsmedel från ecklesiastika boställen till kyrkoeller
kapellbyggnad.

I skrivelse, nr 13, till 1925] års kyrkomöte anhöll Kungl. Majit örn
kyrkomötets medgivande att av inflytande eller redan influtna men icke
disponerade skogsförsäljningsmedel från den till kyrkoherdebostället i Ekshärads
församling hörande utskogen Knappåsen finge utgå ett anslag av
högst 106,000 kronor för restaurering av nämnda församlings kyrka. I
vederbörande departementschefs yttrande till statsrådsprotokollet framhölls
särskilt, att restaureringen med hänsyn till kyrkans beskaffenhet — den
är uppförd på 1680-talet och utgör ett intressant prov på värmländsk träbyggnadskonst
— i viss mån vore av allmänt intresse, samt att det icke
vore fråga om att taga i anspråk medel, som redan inlevererats till kyrkofonden.

Förslaget, som — dock med viss begränsning av anslagsbeloppet — tillstyrktes
av kyrkolagsutskottets majoritet, antogs i oförändrat skick av kyrko -

Departe mentschefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

mötet, och efter proposition i ämnet till riksdagen lämnade även riksdagen
för sin del liknande medgivande.

I Ekshärads pastorat gäller till den 1 maj 1933 gammal lönereglering.

Den andra framställningen i en likartad fråga gjordes av Kungl. Majit
till 1926 års kyrkomöte (skrivelse nr 10) och avsåg ett anslag å högst
40,000 kronor ur Fryksände pastorats regleringsfond — vilken fond bildats
av skogsavkastningen från kyrkoherdebostället i Fryksände församling —
till uppförande av en kapellbyggnad i norra delen av sagda församling.

Framställningen avstyrktes enhälligt av kyrkolagsutskottet och avslogs av
kyrkomötet med 33 röster mot 27.

I Fryksände pastorat gällde gammal lönereglering till den 1 maj 1928.

Aven frågan örn anslag av skogsförsäljningsmedel från kyrkoherdebostället
i Ovanåkers församling till restaurering av denna församlings kyrka
förevar, såsom förut meddelats, vid 1926 års kyrkomöte efter enskild motion
i ämnet (nr 3).

De synpunkter, som varit huvudsakligen avgörande för kyrkomötets ställning
i de olika här ovan berörda fallen, synas kunna utläsas ur de förda
debatterna.

I EJcshäradsfallet var det fråga om ett pastorat med gammal lönereglering
och en boställsskog, beträffande vilken visserligen församlingens anspråk på
äganderätt underkänts av domstolarna, men där vissa skäl ansågos tala för
att skogen blivit donerad av enskilda. Med hänsyn till dessa och till de i
departementschefens yttrande berörda omständigheterna, ansågs det »så gott
som otänkbart, att annorstädes i landet kunna föreligga samma eller ens
likartade förhållanden» (kyrkolagsutskottet).

Aven i Fryksändefallet var det fråga om ett pastorat, där ny lönereglering
ännu ej trätt i kraft, men det var tillika utrett, att det boställe, varifrån
de fonderade skogsmedlen härstammade, upplåtits av kronan och således ej
tillkommit på sådant sätt, att 28 § i 1894 års skogsordning vore tillämplig.
Härtill kom, att fonden bildats i visst syfte, nämligen att möjliggöra ökning
av de prästerliga krafterna i pastoratet.

Vad åter fallet Ovanåker beträffar, synes här den formella omständigheten,
att frågan upptagits genom enskild motion hava tillmätts en avgörande
betydelse. Det vill jämväl förefalla, som örn vissa betänkligheter
gjort sig gällande mot ett fortskridande på den inslagna vägen, att kyrkomötet
i enskilda fall beviljade dispens från stadgandena i 1910 års prästerliga
lönelagstiftning, utan att man hade full klarhet rörande de förutsättningar,
vilka borde uppställas för den modifikation av nämnda lagstiftning,
som anslagens beviljande faktiskt innebure, och de grunder, varefter anslagsbeloppen
borde utmätas.

13

Kungl. May.ts proposition Nr 24.

Jag övergår nu till att redogöra för min egen ståndpunkt till frågan om
beviljande av anslag i det här förevarande fallet.

Helt naturligt hyser jag stor tvekan angående lämpligheten att i ett enskilt,
om än så ömmande fall tillstyrka undantag från en av själva huvudgrundsatserna
i 1910 års lönelagstiftning: att, sedan ny lönereglering för
ett pastorat trätt i kraft, skogsavkastningen vid de ecklesiastika boställena i
pastoratet skall, utan avseende å sättet för boställenas tillkomst, utgöra avlöningstillgång
för pastoratets prästerskap. Det har dock synts mig, som
om situationen i Ovanåkersfallet vore sådan, att man möjligen kan bortse
från betänkligheterna. Man har här att tillgå en fond, som tillkommit
genom kapitalisering under tiden för gammal lönereglering av extra skogsavkastning
från ett av församlingen anskaffat boställe. Vid fondens bildande
förbehöll sig Kungl. Maj:t att framdeles bestämma om fondens avkastning.
Enligt äldre skogsförfattningar och därpå grundad praxis ansågs
Kungl. Maj:t i ett dylikt fall hava full frihet att lämna anslag ur
fonden till kyrkorestaurering och liknande ändamål, och av denna rätt har,
såsom framgår av det förut anförda, Kungl. Majit även tidigare begagnat
sig. Då härtill kommer, att behovet av åtgärder till kyrkans iståndsättande
synes hava gjort sig starkt gällande redan under den gamla löneregleringens
giltighetstid, har jag ansett förhållandena i detta fall vara så egenartade,
att församlingens önskningar om anslag till kyrkorestaureringen böra kunna
tillgodoses, ehuru ny lönereglering för pastoratet trätt i kraft och fonden
övergått till att vara prästerlig avlöningstillgång. Vad som här sagts örn
kyrkorestaureringsanslaget torde i huvudsak vara tillämpligt även på anslaget
till arkivbyggnad.

Jag vill slutligen framhålla, att de föreslagna anslagsbeloppen äro maximibelopp,
och att, innan Kungl. Majit ger tillstånd till utbetalning ur fonden,
ytterligare utredning rörande de sannolika kostnaderna för arbetenas utförande
möjligen kan befinnas erforderlig. Vidare torde vid ett eventuellt
medgivande från Kungl. Majits sida böra knytas de villkor, som Kungl.
Majit kan finna skäl uppställa, därvid givetvis böra beaktas de av kammarkollegiet
i dess hemställan angivna föreskrifterna.

Under åberopande av vad jag förut anfört hemställer jag, att kyrkomötets
yttrande måtte inhämtas, huruvida kyrkomötet för sin del medgiver,

att Ovanåkers församling må, under de villkor Kungl.
Majit kan finna skäl föreskriva, ur Ovanåkers pastorats avlöningsfond
uppbära ett belopp av högst 59,348 kronor till
bestridande av kostnaderna för reparation av Ovanåkers
kyrka och uppförande av brandfri arkivbyggnad i enlighet
med de i ärendet omförmälda, av byggnadsstyrelsen fastställda
förslagen.

14

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 24.

Vad departementschefen sålunda, med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter, hemställt, behagar Hans Maj:t
Konungen bifalla, samt förordnar, att skrivelse i ämnet av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till kyrkomötet.

Ur protokollet:

I. A. Hedenlund.

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 6, till kyrkomötet angående anslag ur Ovanåkers
pastorats avlöningsfond till restaurering av Ovanåkers
församlings kyrka m. m.; given Stockholms slott
den 26 september 1929.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del lämnar det medgivande, som omförmäles
i föredragande departementschefens hemställan.

GUSTAF.

Cl. Lindskog.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 24.

15

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 4, angående anslag ur Ovanåkers
pastorats avlöningsfond till restaurering av Ovanåkers
församlings kyrka m. m.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 4.)

Till Konungen.

I skrivelse den 26 september 1929, nr 6, har Eders Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida
kyrkomötet för sin del medgåve, att Ovanåkers församling finge, under de
villkor Eders Kungl. Majit kunde finna skäl föreskriva, ur Ovanåkers pastorats
avlöningsfond uppbära ett belopp av högst 59,348 kronor till bestridande
av kostnaderna för reparation av Ovanåkers kyrka och uppförande av brandfri
arkivbyggnad i enlighet med de i ärendet omförmälda, av byggnadsstyrelsen
fastställda förslagen.

På grund av de genom den hos Eders Kungl. Majit förebragta utredningen
ådagalagda, i detta fall föreliggande särskilda förhållanden finner kyrkomötet
sig böra bifalla förslaget.

Kyrkomötet får alltså i underdånighet anmäla, att kyrkomötet för sin del
medgivit, att Ovanåkers församling må, under de villkor Eders Kungl. Majit
kan finna skäl föreskriva, ur Ovanåkers pastorats avlöningsfond uppbära ett
belopp av högst 59,348 kronor till bestridande av kostnaderna för reparation
av Ovanåkers kyrka och uppförande av brandfri arkivbyggnad i enlighet
med de i ärendet omförmälda, av byggnadsstyrelsen fastställda förslagen.

Stockholm den 21 oktober 1929.

Underdånigst

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 84.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
januari 1930.

N ärvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Lindskog anmäler härefter
kyrkomötets skrivelse den 21 oktober 1929, nr 4, angående anslag ur Ovanåkers
pastorats avlöningsfond till restaurering av Ovanåkers församlings
kyrka m. m. samt hemställer, att genom proposition måtte inhämtas riksdagens
yttrande, huruvida riksdagen för sin del medgiver,

att Ovanåkers församling må, under de villkor Kungl.
Majit kan finna skäl föreskriva, ur Ovanåkers pastorats avlöningsfond
uppbära ett belopp av högst 59,348 kronor till
bestridande av kostnaderna för reparation av Ovanåkers
kyrka och uppförande av brandfri arkivbyggnad i enlighet
med de i ärendet omförmälda, av byggnadsstyrelsen
fastställda förslagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

H. B. Hammar.

Stockholm 1930, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.
204225