Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

1

Ur 239.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående elektrifiering
av statsbanan Järna—Norrköping—Malmö
jämte vissa till densamma anslutande statsbanelinjer;
given Stockholms slott den 7 mars 1930.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Borell anför:

Jag anhåller få anmäla väckt fråga örn elektrifiering av statsbanelinjen
Järna—Norrköping—Malmö ävensom vissa till denna linje anslutande statsbanedelar.

Innan jag ingår på detta spörsmål, ber jag att beträffande tidigare vidtagna
åtgärder med avseende å elektrifiering av statsbanelinjer få i korthet erinra örn
följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 202 haft. (Nr 239.)

C34 30 1

2

Kungl. Majus proposition nr 239.

Under åren 1905—1907 på bandelarna Stockholm—Järva och Tomteboda—
Värtan bedrivna försök med elektrisk drift vid statsbanorna utvisade, att
dylik drift var tekniskt utförbar på tillfredsställande sätt. Med av 1906 års
riksdag anvisade medel inköptes åtskilliga vattenfall i mellersta och södra
Sverige, vilka ansågos komma att inom den närmaste tiden erfordras för
drift av statens järnvägar. För den första elektrifieringen å statsbanorna
valdes emellertid den starkt trafikerade bandelen Kiruna—Riksgränsen,
och arbetena härå påbörjades år 1910. Sedermera har hela malmbanan från
Riksgränsen till Svartön elektrifierats.

År 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt järnvägsstyrelsen att efter samråd med
andra myndigheter inkomma med utredning av frågan örn fortsatt
elektrifiering av statsbanenätet. Den anbefallda utredningen
framlades år 1920. Järnvägsstyrelsen framhöll därvid följande skäl för en
mera allmänt genomförd elektrifiering: Landet bleve mera oberoende av utländskt
bränsle för järnvägsdrift, vilket vore av oerhörd betydelse under tider
av utrikespolitiska förvecklingar. Nationalekonomiskt vore det av vikt, att de
betydande bränslelikviderna kunde stanna inom landet. I trafiktekniskt hänseende
medförde elektrifieringen kortare transporttider, mer ekonomiskt utnyttjande
av bana och dragkraft samt betydligt större möjligheter att ekonomiskt
upptaga och avveckla en väsentligt stegrad trafik. Förutom dessa indirekta
fördelar uppkomme även vid relativt måttliga kolpriser direkta
minskningar av driftkostnaderna genom elektrifieringen. Vid då rådande
bränslepris vore en elektrifiering motiverad enbart av denna anledning.

Med avseende å frågan, var den allmänna elektrifieringen av statsbanorna
borde taga sin början, framhöll järnvägsstyrelsen, att de banlinjer först borde
komma i fråga, som hade att uppvisa den största kolförbrukningen. Av denna
anledning borde början ske med elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg.
Närmast därefter borde följa linjen Järna—Malmö.

I proposition till 1920 års riksdag hemställde Kungl. Majit örn beviljande
av anslag till påbörjande av elektrifiering av linjen Stockholm—Göteborg.
I enlighet med Kungl. Maj:ts framställning beviljade
riksdagen för ändamålet ett anslag av 23,000,000 kronor. Arbetet kunde emellertid
icke omedelbart påbörjas. Full klarhet rådde nämligen icke rörande det
strömsystem, som borde komma till användning, samt de åtgärder, vilka borde
vidtagas för undvikande av störningar å telegrafstyrelsens svagströmsledningar
utmed järnvägslinjen. Med anledning av erinringar, som riksdagen härutinnan
uttalat, uppdrogs åt särskilda kommittéer att verkställa närmare utredning i
dessa detaljfrågor. Utredningarna slutfördes i början av år 1923. Under tiden
hade emellertid pris- och trafikförhållandena avsevärt förändrats i jämförelse
med dem, som varit rådande vid tiden för järnvägsstyrelsens första utredning
i frågan. Styrelsen verkställde därför förnyade beräkningar rörande kostnaderna
för företaget och räntabiliteten av detsamma. Styrelsens såsom resultat
av ifrågavarande undersökningar gjorda framställning, vilken var bebådad i
statsverkspropositionen till 1923 års riksdag, överlämnades till statsutskottet,

3

Kungl. Majlis proposition nr 230.

sorn fann sådana skäl förebragta för företagets igångsättande, att utskottet ej
ville motsätta sig arbetets upptagande, därest Kungl. Majit ansåge så lämpligen
böra ske.

Genom beslut den 15 juni 1923 förordnade Kungl. Majit, att elektrifieringen
av linjen Stockholm—Göteborg skulle utföras. Arbetena igångsattes därefter
omedelbart samt slutfördes i huvudsak under år 1926. I maj 1926 kunde tågen
börja framföras med elektrisk kraft å hela sträckan Stockholm—Göteborg.
Från och med den 15 maj 1927 infördes den av elektrifieringen möjliggjorda
och för dess rationella utnyttjande avpassade »elektriska tidtabellen», innebärande
väsentligt förkortade gångtider; tidsvinsten utgjorde sålunda i runda tal
vid gång över hela sträckan för snälltågen 2, för persontågen 21/, och för godstågen
mellan 10 och 12 timmar.

Kostnaderna för elektrifieringen av Göteborgslinjen hava uppgått till sammanlagt
43,330,107 kronor. Av dessa utgifter hava 34,000,000 kronor bestritts
med av 1920, 1924 och 1925 års riksdagar beviljade anslag av lånemedel,
medan 9,330,107 kronor utgått av statens järnvägars förnyelsefond. Beträffande
ett i totalkostnaden ingående belopp av 6,707,023 kronor 16 öre för ändring
av telegrafverkets svagströmsledningar är ännu beroende på Kungl. Majits
prövning, huruvida och i vad mån denna kostnad skall slutligen påföras elektrifieringsföretaget
eller drabba telegrafverket.

I sin i oktober 1929 avgivna berättelse rörande granskning av statens järnvägars
räkenskaper och förvaltning under år 1928 hava statens järnvägars överrevisorer
redogjort för en av dem verkställd ingående utredning rörande det
ekonomiska resultatet av elektrifieringen av linjen
Stockhol m—G ö t e b o r g. Under hänvisning i övrigt till berättelsen torde
jag här böra i korthet återgiva huvudpunkterna av det resultat, vartill överrevisorerna
vid utredningen kommit.

överrevisorema hava uppskattat av elektrifieringen föranledda kostnadsökningar
och kostnadsminskningar i jämförelse med förhållandena vid ång -

drift på följande sätt:

Kostnads- Kostnadsökning
minskning

Kr. Kr.

Personaluppsättning

maskinavdelningen........................................................ — 1,440,000

trafikavdelningen........................................................ — 140,000

Rullande materielens underhåll.......................................... — 460,000

Diverse utgifter vid maskinavdelningen ....................... — 165,000

Bränslekontot ..................................................................... — 80,000

Underhåll och förnyelse av strömöverföringsanordningar 680,000

Förnyelse av rullande materiel......................................... 60,000 —

Kostnader för kapitalinvestering

Elektriska lokomotiv ................................................ 150,000

Övriga anläggningar...................................................... 1,280,000 —

Summa 2,170,000 2,285,00( >

Total årlig kostnadsminskning vid elektrifiering..................... Kr. 115,000.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Av dessa beräkningar, vilka av överrevisorerna betecknats såsom försiktiga,
framgår, att det kapital, som nedlagts på elektrifieringen, fullt förräntas och
att dessutom en, örn än relativt liten, vinst kan siffermässigt påvisas, Emelleitid
måste, framhålla överrevisorerna, hänsyn tagas även till vissa faktorer,
vilka icke kunna siffermässigt fastställas. Härutinnan hava överrevisorerna
anfört bland annat följande:

Det vore uppenbart, att elektrifieringen medfört fördelar, som i form av
besparingar eller eljest representerade stora värden men vilka icke kunde med
någon större grad av säkerhet omräknas i bestämda penningsummor. Såsom
exempel härå borde nämnas, att samtliga telefon-, telegraf- och signalledningar
utefter linjen Stockholm—Göteborg ändrats till i banvallen förlagda kabelledningar
för att undvika störningar från starkströmmen; härigenom hade sekundärt
vunnits minskade underhållskostnader och därjämte en avsevärd ökning
av driftsäkerheten och trafikmöjligheterna, en omständighet, som vore av
stor betydelse särskilt vid trafikanhopningar, icke minst ur trafiksäkerhetssynpunkt.
_

Vida viktigare vore emellertid de fördelar, som följde av den elektriska drittens
möjligheter i rent trafiktekniskt hänseende.

Den »elektriska tidtabellen» innebure en betydande förkortning av
tågens körti d, som icke varit möjlig att genomföra vid ångdrift. Den
besparing, som därigenom ernåtts ifråga örn trafikavdelningens personalbehov,
hade medtagits i den gjorda kalkylen. Men förkortningen i gångtid inverkade
även i ett annat och betydelsefullare hänseende. Tidigare hade exempelvis körtiden
för de stora godstågen mellan Stockholm och Göteborg utgjort omkring
24 timmar. Ett tåg, som lastats ena dagen i Stockholm och avgått därifrån på
kvällen, hade ankommit till Göteborg på aftonen följande dag; lossningen av
vagnarna hade då kunnat ske först på tredje dagens förmiddag. Den elektriska
driften medgåve en minskning av körtiden till 12 å 13 timmar, det godstag,
som lastades ena dagen i Stockholm, kunde under natten förås till Göteborg
och lossas redan nästa dags förmiddag. Den erforderliga tiden för godsets
transport från avsändaren till mottagaren hade alltså nedskurits med ett dygn.
Motsvarande förkortningar av körtiderna komme även de transporter till godo,
som delvis skedde över anslutande linjer. Detta betydde givetvis mycket i
konkurrensen med andra transportmedel. Mera direkt inverkade förkortningen
av körtiderna också fördelaktigt genom den snabbare omsättningen av godsvagnar:
den vagnsstoc k, som erfordrades för tillgodoseende av trafikbeliovet
såväl å själva den elektrifierade sträckan som för transporter, som delvis
skedde å bilinjerna, vore betydligt mindre än den, som skulle krävas
vid ångdrift. De minskade anspråken på vagnparkens storlek hade möjliggjort,
att transporterna kunde i betydligt större utsträckning än eljest varit fallet
besörjas med de ekonomiskt fördelaktigare vagntyperna och att de äldre vagnarna
behövde anlitas mera blott såsom reserv. Vid en i framtiden stegrad trafik
kunde detta minskade vagnbehov medföra betydande besparingar i form av
minskade krav på nyanskaffningar och minskade årliga kostnader. Det borde
i detta sammanhang meddelas, att genomsnittskostnaderna per godsvagn och år
vid statens järnvägar beräknats uppgå till omkring 450 kronor. En minskning
av vagnbehovet med — såsom redan nu kunnat konstateras — ett 70-tal vagnar
betydde alltså en årlig kostnadsminskning av 30,000 kronor.

Elektrifieringens fördelar framträdde även och framför allt däruti, att man
kunde för en i jämförelse med ångdrift obetydlig merkostnad
insätta flera tåg och avveckla en väsentligt större
trafik än den nu normalt förefintliga. Dessa egenskaper gjorde sig särskilt

5

Kungl. Majlis proposition nr ''Idit.

gällande vid tillfälliga trafikanhopningar och vid en i framtiden mera regelbundet
växande trafik. Ett gott exempel på vad den elektriska driften i detta
avseende kunde utföra hade givits under den av isblockaden våren 1929 förorsakade
oerhörda trafikanhopningen å linjen Stockholm—Göteborg.

Under ifrågavarande högtrafik hade de elektriska lokomotivens utomordentliga
prestationsförmåga tydligt framträtt. Såsom exempel kunde anföras, att
ett lokomotiv under en sammanhängande tid av 48 timmar varit i effektiv tagtjänst
i 43 timmar. Något sådant vore beträffande ånglokomotiv, som efter
några timmars tjänst fordrade en tidsödande eftersyn oell skötsel, fullkomligt
uteslutet. De elektriska lokomotiven hade visat sig kunna löpa i tjänst i genomsnitt
104,000 kilometer per år, vilket vöre mer än dubbelt så mycket
som ånglokomotivens genomsnittsprestation.

Slutligen borde framhållas, att den elektriska driftens stora förmåga alf
upptaga och avveckla väsentliga trafikökningar onödiggjorde eller väsentligt
undansköte de dyrbara dubbelspårsan lägg liing ar, vilka under
bibehållen ångdrift vore vid en viss trafikökning oundgängliga.

De här angivna direkta eller indirekta fördelarna för statens järnvägar av
den elektriska driften vore, såsom nämnts, svara att uppskatta i bestämda penningsummor.
De syntes likväl innefatta värden av en betydande storleksordning
och borde därför vinna tillbörligt beaktande vid en undersökning
rörande elektrifieringens ekonomiska resultat.

Vad som i detta sammanhang icke borde förbises utan vederbörligen tillgodoskrivas
elektrifieringen vore också de förvisso svårligen nppskattningsbara
men därför icke mindre betydelsefulla förmåner, som densamma beredde h a ndeln
och näringslivet i allmänhet genom de snabbare, tätare och
bättre befordringsmöjligheterna för såväl passagerare som gods, och vilka erhållits
utan kompensation i form av höjda avgifter.

Yad sålunda anförts hänför sig huvudsakligen till elektrifieringens inverkan
ifråga örn uppkomna merutgifter eller gjorda besparingar, med andra ord dess
inverkan på affärens utgiftssida. Emellertid lärer, framhålla överrevisorerna,
elektrifieringen hava influerat jämväl inkomstsidan. De förbättrade transpoitmöjligheterna
hava enligt överrevisorerna otvivelaktigt stimulerat trafiken i
fråga örn såväl passagerare som gods och därigenom tillfört statsbanan ökade
intäkter. Vad persontrafiken beträffar, framhålla de, att trafikfrekvensen
å statsbanorna i deras helhet sedan några år ar stadd i ökning niell att
gjorda undersökningar givit vid handen, att stegringen efter den elektriska tidtabellens
ikraftträdande är påfallande större å linjen Stockholm—Göteborg än
å de av elektrifieringen oberörda linjerna. Även örn denna större stegring linge
i viss mån tillskrivas andra faktorer, syntes emellertid huvudparten därav
kunna tillgodoräknas elektrifieringen. För att kunna erhålla ett närmare begrepp
örn och en uppskattning i penningar av elektrifieringens inverkan i förevarande
hänseende erfordras emellertid, yttra överrevisorerna, ingående utredningar,
vilka ännu icke hunnit slut töras.

Såsom jag längre fram skall omnämna, har järnvägsstyrelsen senare I ramlagt
en utredning i sistberörda hänseende.

Vad beträffar g o d s t r a f i k e n hava överrevisorerna — under betonande,
att en undersökning rörande elektrifieringens inverkan härutinnan är betydligt
vanskligare än i fråga örn persontrafiken — framhållit, hurusom det syntes
obestridligi att de snabbare Iransportlägenheterna gynnsamt påverkat godstrafikens
utveckling. Det hade exempelvis kunnat påvisas, att just möjligheten ali

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

numera framföra godset mellan avsändnings- och mottagningsstationen under
en natt medfört, att man kunnat för statens järnvägar värva gods, som eljest
skolat befordras å andra samfärdsmedel.

Slutligen hava överrevisorerna framhållit den fördel, som ligger däri. att
elektrifieringen i sin mån bidrager till att minska landets beroende av importen
av utländskt bränsle.

Såsom sammanfattande omdöme örn resultatet av Göteborgslinjens
elektrifiering hava överrevisorerna yttrat:

»Ehuruväl ett uttömmande och slutgiltigt omdöme örn den ekonomiska innebörden
av elektrifieringen av statsbanelinjen Stockholm—Göteborg åtminstone
för närvarande icke är möjligt att giva, hava överrevisorerna likväl med stöd
redan av den hittillsvarande erfarenheten kommit till den övertygelsen, att elektrifieringen
icke blott fullt förräntar de i densamma nedlagda penningmedlen
utan även därutöver medför vinster och — örn än icke alltid i penningar uttryckbara
förmåner av sådan storleksordning och art, att företagets genomförande
måste ur såväl statens järnvägars som hela landets synpunkt anses hava
varit en ekonomiskt väl motiverad åtgärd.

Det må härvid tilläggas, att de ekonomiska fördelar, som den elektriska
driften erbjuder i jämförelse med ångdrift, göra sig allt starkare gällande i
samma mån som trafiken tillväxer.

Överrevisorerna vilja i detta sammanhang icke underlåta att uttrycka sitt erkännande
av det synnerligen förtjänstfulla sätt, på vilket detta omfattande och
med avsevärda tekniska svårigheter förknippade företag planlagts och bringats
till fullbordan.»

Överrevisorerna hava även berört frågan örn försatt elektrifiering
av statsbanelinjer. Att elektrifieringen av Göteborgslinjen
medfört tillfredsställande resultat i ekonomiskt hänseende innebär visserligen,
yttra överrevisorerna, icke någon säker borgen för att så skulle bliva fallet även
med andra statsbanesträckor. En närmare undersökning härutinnan har emellertid
synts överrevisorerna påkallad. Beträffande vissa särskilda förhållanden,
som ansetts tala för att denna undersökning verkställes inom den närmaste framtiden,
anföra överrevisorerna följande:

Inom järnvägsstyrelsen verkställda ingående utredningar rörande ånglokomotivparken
hade givit till resultat, att den nuvarande tillgången på fullvärdiga
och i driftshänseende ekonomiskt fördelaktiga ånglokomotiv syntes motsvara
behovet för en tid av ungefär 10 år framåt, under förutsättning att trafikrörelsen
icke komme att förete någon ökning. Skulle däremot trafiken under de närmaste
åren stegras — den senaste tidens erfarenheter syntes peka i sådan riktning
och denna tendens borde rimligtvis förstärkas av den kommande taxesänkningen
— så inträdde redan omkring år 1935 ett nyanskaffningsbehov, som
under en följd av år bleve ganska betydande.

Enligt vad överrevisorerna erfarit, måste en ökad trafik därjämte inom en
icke alltför avlägsen framtid medföra behov av utökning av de fasta anläggningarna
å de mera trafikerade linjerna särskilt vad beträffade ånglokomotivstallar.
,

Vidare hade en för någon tid sedan inom järnvägsstyrelsen verkställd undersökning
rörande hela personalbeståndets åldersfördelning givit till resultat, att
vid den i förevarande sammanhang särskilt aktuella maskinavdelningen redan
från och med år 1936 vakanser uppstode, som vid fortsatt ångdrift måste föranleda
en nyrekrytering av lokomotiveldare till ett antal av 120 per år under
en tioårsperiod framåt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 7

Därest överhuvudtaget en elektrifiering av ytterligare statsbanesträckor
skulle visa sig lönande och ansåges böra komma till stånd, borde densamma
lämpligen påbörjas å sådan tid, att dess verkningar successivt gjorde sig gällande
senast från den tidpunkt, då eljest nya kapitalutlägg och andra åtgärder
till ångdriftens uppehållande bleve erforderliga. Denna tidpunkt syntes av de
refererade utredningarna att döma kunna komma att inträda redan örn 5 å 6 år.

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 21 januari 1930 kompletterat den av
överrevisorerna framlagda utredningen med en beräkning angående elektrifieringens
inverkan på persontrafikens och persontrafikinkomsternas
storlek vid Gröteborgslinjen. Styrelsen har därvid på närmare
angivna grunder ansett sig kunna med ganska stor visshet antaga, att ökningen
i persontrafikinkomster på Gröteborgslinjen från år 1926 till år 1928 med ett
eller annat 100,000-tal kronor överstigit 1,000,000 kronor samt att av denna
inkomstökning åtminstone hälften eller omkring 600,000 kronor varit en följd
av de genom elektrifieringen ernådda gynnsammare resemöjligheterna.

Med särskild skrivelse den 21 januari 1930 har järnvägsstyrelsen framlagt
preliminär utredning jämte förslag i fråga örn fortsatt elektrifiering
av vissa statsbanesträckor.

Ehuru fullständiga förslag och beräkningar ännu icke utarbetats, förklarar
sig styrelsen vara i tillfälle att redan nu framlägga utredningen i fråga, framförd
så långt, att bedömanden i varje fall för principbeslut kunna bliva möjliga
att fatta med stöd av densamma. Den huvudlinje, som styrelsen anser böra
närmast ifrågakomma att elektrifieras, är Järna—Norrköping—Malmö. Vid
elektrifiering av denna hava även de anslutande linjerna Katrineholm—Åby,
Örebro—Hallsberg—Mjölby, Falköping—Nässjö, Arlöv—Lomma och Malmö
—Trälleberg, här i fortsättningen gemensamt benämnda Malmölinjerna, ansetts
böra elektrifieras. Anledning till att elektrifieringsplanen omfattar icke endast
huvudlinjen till Malmö utan även vissa anslutande bandelar, är enligt styrelsen
att man endast på så sätt kan i önskvärd utsträckning fullända och rationalisera
tågplanen samt därmed tillgodogöra sig rullande materiel och personal för
genomförande av de besparingar i personal- och materialkostnader, som elektrifieringen
möjliggör. Skulle anslutande banor alltjämt drivas med ånglok,
finge man icke nödiga förutsättningar för en verkligt god tågplan och tidtabell.
Vid föreningsstationerna med de ångdrivna linjerna måste lokomotivstationer
bibehållas. Man finge i många fall korta körsträckor för loken och liten effektiv
tjänst för såväl materiel som personal.

Beträffande elektrifieringen av nämnda bandelar hava detaljerade såväl tekniska
som ekonomiska utredningar genom järnvägsstyrelsens försorg utförts.
Vid dessa utredningar avsågs först att ej medtaga linjerna Örebro—Hallsberg
—Mjölby, Arlöv—Lomma och Malmö—Trälleberg. Det visade sig emellertid,
framhåller styrelsen, under arbetets gång av trafiktekniska och ekonomiska skäl
påkallat att vid elektrifieringsplanens genomförande även medtaga dessa bandelar
för att helt och hållet befria stationerna Hallsberg och Mjölby från ånglokomotiv
och ytterligare reducera behovet av sådana lokomotiv i Malmö.

8

Kungl. Majas proposition nr 2-JO.

Angående huvudgrunderna för elektrifieringens genomförande
samt beträffande de därmed förenade anläggningskostnaderna
har styrelsen anfört följande:

Enligt nu föreliggande plan skulle ström inmatas till sagda hannat från de
redan befintliga omformarestationerna i Södertälje, Sköldinge, Hallsberg och
Alingsås, sedan nödiga anordningar i dem utförts. Härutöver skulle endast två
nya omformarestationer behöva byggas, en i Nässjö och en i Hässleholm. Kontaktledningar
skulle framdragas över en banlängd av 856 kilometer och en sammanlagd
spårlängd av ej mindre än 1,570 kilometer. Högspänning sledning för
tillförande av ström särskilt för belysning på stationer och andra platser utefter
ifrågavarande linjer skulle utföras. Berörda anläggningar beräknas draga föl -

jande kostnader:

Omformarestationer.............................. kronor 3,700,000

Kontaktledningar ................................. » 23,460,000

Matningsanläggningar........................... » 8,290,000

Högspiinningsledning för belysning ... » 2,500,000

Diverse ................................................... » 550,000

Summa kronor 38,500,000

Vidare skulle samtliga befintliga luftledningar för belysning å stationerna
och statens järnvägars svagströmsledningar utefter banan enligt förslaget förläggas
som kabelledningar samt en del ändringar vidtagas på bananläggningen.
Dessutom måste telegrafverkets ledningar utflyttas eller förändras. Dessa
ändringsarbeten beräknas draga följande kostnader:

Ändring av belysningsledningar ......... kronor 1,220,000

Ändring av bananläggningen............... » 1,000,000

Ändring av svagströmsledningar:

statens järnvägars ........................... » 6,880,000

telegrafverkets (enligt uppgift från

telegrafverket) .................. » 3,840,000

Summa kronor 12,940,000

Att omläggningen av telegrafverkets svagströmsledningar ej beräknas medföra
högre kostnad än nyss angivna beror därpå, att nämnda ledningar genom
verkets försorg till stor del redan äro omlagda till kabelledningar. Vid dylikt
förhållande och då resterande omläggning till stor del innebär en förnyelse och
modernisering, synes under inga förhållanden förestående kostnad för ändring
av telegrafverkets ledningar kunna få helt belasta elektrifieringens anläggningskonto.
Med hänsyn till förhållanden, som styrelsen i tidigare skrivelser till
Kungl. Maj:t anfört, anser styrelsen, att hela ifrågavarande anläggningskostnad
bör bäras av telegrafverket.

För den elektriska driften erfordras viss ny rullande materiel, nämligen:
63 elektriska linjelokomotiv för person- och godstågstjänst av den nu för Stockholm—Göteborg
använda typen litt. D, 21 elektriska växlingslokomotiv av den
redan använda typen litt. TT, 12 motorvagnar för lokaltrafik samt 8 elektriska
ackumulatorlokomotiv för växlingstjänst och revisionsarbeten. Totalkostnaden
härför utgör 17,600,000 kronor, som fördela sig sålunda

63 lokomotiv litt. D ä kronor 200,000... kronor 12,600,000
21 » » U » » 135,000.. » 2,835,000

12 motorvagnar » » 120,000... » 1,440,000

8 ackumulatorlokomotiv ..................... » 725,000

Summa kronor 17.600,000

9

Kungl. Majus proposition nr ''lilli.

I samband med elektrifieringen måste slutligen en hel del vagnar, särskilt
personvagnar, utrustas med elektrisk värmeledning och böra vissa stationer
förses med stationära anordningar för elektrisk uppvärmning. Kostnaden härför
uppgår till 2,800,000 kronor.

Från dessa bruttokostnader bör emellertid, framhåller järnvägsstyrelsen, ske
avdrag för vissa kostnade r, nämligen för anskaffande av ny rullande
materiel och för modernisering och utvidgning av stationära anläggningar
och ledningar, vilka, därest ångdrift bibehålies, oundgängligen krävas omedelbart
eller under den närmaste framtiden men vilka vid införande av elektrisk
drift bliva obehövliga. Härom yttrar styrelsen följande:

I det senare fallet bör kostnaden reduceras med hänsyn till den tidslängd,
som beräknas, innan kostnaden kan behöva nedläggas, varvid man lämpligen
kail räkna med en räntefot av 4.65 procent, liggande i överkant av den ränta,
som enligt från riksgäldskontoret lämnad uppgift fordras för nya statslån. Den
största avdragsposten kommer härvid på rullande materiel.

Ersättningsanskaffning av ånglokomotiv har av olika orsaker sedan lång
tid tillbaka ej förekommit. Efter 1920 hava sålunda endast 11 dylika lokomotiv
nyanskaffats. Genom elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg hava frigjorts
relativt moderna ånglokomotiv, vilka kunnat insättas i trafik på andra
ångdrivna linjer, från vilka i stället äldre ånglokomotiv kunnat avställas. Emellertid
börja nu även lokomotiv, som hittills ansetts vara relativt moderna, att
närma sig den ålder, då slopning normalt bör äga rum, och därest man för framtiden
måste räkna med bibehållande av ångdrift i nuvarande omfattning, mäste
det också räknas med, att ökade krav på dragkraft och driftens rationaliserande
även för de ångdrivna linjerna relativt snart skall nödvändiggöra införandet
av helt nya typer av ånglokomotiv.

Enligt verkställda undersökningar skulle genom här ifrågavarande elektrifiering
180 relativt moderna ånglokomotiv frigöras för användning på återstående
ångdrivna linjer. Utförda undersökningar beträffande ånglokomotivparkens
beskaffenhet och behov av förnyelse hava visat, att, under förutsättning
av att trafikökning ej äger rum och slopning sker enligt ungefär samma
grunder som hittills, en brist av 180 ånglokomotiv skulle föreligga år 1941.
Behovet av nya ånglokomotiv börjar givetvis inträda flera år tidigare, varför
ersättningsanskaffning måste vidtagas redan flera år förut.

De 180 ånglokomotiven beräknas vid nuvarande prisnivå betinga en sammanlagd
kostnad av 20,200,000 kronor. Räknar man på säkra sidan, skulle
detta kapitalutlägg i genomsnitt erfordras senast år 1940. Med hänsyn härtill
bör anskaffningskostnaden för elektriska lok under förutsättning att deras
likvidering äger rum omkring årsskiftet 1933/34 reduceras med ett belopp av
14 miljoner kronor, motsvarande ett efter 4.65 procents räntefot diskonterat
värde av de senare behövliga ånglokens anskaffningskostnad.

De vid elektrifiering erforderliga 12 motorvagnarna motsvara i trafik ett
vagnutrymme, som i fall det gällt nyanskaffning av tredjeklassva g nar, kan
beräknas betinga en anskaffningskostnad av 300,000 kronor. Genom anskaffningen
av motorvagnarna kan alltså vid härnäst — inom ett eller annat år —
skeende nyanskaffning av tredjeklassvagnar denna inskränkas med vagnar för

300,000 kronors värde. På grund av förkortad korth! reduceras behovet, av
godsvagnar med omkring 200, representerande ett värde av 1.4 miljoner kronor.

Vidare är Malmö lokstalion i hög grad i behov av modernisering, vilken dock
av olika skäl undan för undan uppskjutits. Örn här ifrågavarande elektrifiering
utföres, minskas kostnaden för denna modernisering mini i runt tal 400,000
kronor. Därigenom att de elektriska lokomot iven kräva mindre utrymme i

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

huvudverkstad, ävensom att genom den snabbare vagnomsättningen mindre
antal godsvagnar erfordras, vinnes en besparing i kostnad för verkstadsutrymme
i huvudverkstad av omkring 300,000 kronor.

En sammanställning av de av järnvägsstyrelsen sålunda lämnade uppgifterna
angående kostnaden för Malmölinjernas elektrifiering giver följande
resultat:

Brutto-

kostnad

Avgår på
grund av att
kostnader
måste ned-läggas, om
ångdrift
bibehålies

Netto-

kostnad

Kronor

Kostnader, hänförliga till statens järnvägar.

Överförings anläggning...................................

38.500.000

17.600.000

38,500.000
| 1,900,000

Rullande materiel ........................................

D:o person- oell godsvagnar ......

14,000,000

1,700,000

Ändring av belysningsanläggningar..................

1,220,000

—

1,220,000

»» » bananläggningen...........................

1,000,000

—

1,000,000

» » statens järnvägars svagströmsledn.

6,880.000

—

6,880,000

Elektrisk värmeledning...................................

2,800,000

—

2,800,000

Lokstation och huvudverkstad ........................

—

700,000

— 700,000

Summa

68,000,000

16,400.000

51,600,000

Kostnad, liänförlig till telegrafverket ..................

3.840,000

3.840,000

Totalkostnad

71,840,000

16,400,000

55.440,000

Härefter har järnvägsstyrelsen upptagit till undersökning frågan, på vad
sätt Malmölinjernas elektrifiering inverkar på de årliga kostnaderna
för drift, underhåll, förnyelse och ränta. Med ledning av den
erfarenhet i berörda hänseenden, som vunnits från den elektrifierade linjen
Stockholm—Göteborg, förklarar sig styrelsen vara i tillfälle att genomföra
relativt rättvisande beräkningar. Närmast har styrelsen redogjort för omfattningen
av de besparingar, vilka genom elektrifieringen synts böra
vinnas, i vilket avseende styrelsen anfört:

Övergång till elektrisk drift medför en väsentlig omgestaltning av driftsförhållandena
inom maskintjänsten, i huvudsak beroende på att lokomotiven i
elektrisk drift kunna utan tillsyn genomlöpa betydligt längre körsträckor än i
ångdrift samt att kol- och vattentagning bortfaller. Som följd härav behöva
vid elektrisk drift lokomotiv stationeras vid endast ett mindre antal ändstationer,
till vilka det löpande arbetet för lokomotivens linjerevision även koncentreras.
Vidare medför den ökade tåghastigheten i elektrisk drift och bortfallandet
av lokomotivombyten vid mellanstationer, att antalet tågkilometer
per lokpersonal ökas. Och slutligen räknas med, att nian i viss omfattning skall
kunna bemanna elektriska lokomotiv med endast förare.

Kungl. Majus proposition nr 239.

Enligt vad noggranna undersökningar visat nedgår vid Malmölinjernas
elektrifiering personalbehovet inom maskinavdelningen med ej mindre än omkring
560 man. Vid trafikavdelningen kan räknas med en motsvarande nedgång
av omkring 40 man. I verkstadstjanst beräknas en arbetsminskning motsvarande
omkring 110 mans årsarbete. Den totala personalbesparingen beräknas
sålunda komma att utgöra något över 700 man.

Av stenkol inbesparas genom här ifrågavarande elektrifiering ungefär

105,000 ton utländska och 18,000 ton svenska stenkol, motsvarande tillsammans
ungefär 116,000 Ion utländska stenkol. Värdet av stenkolen skulle efter
de vid senaste upphandling i september 1929 i ifrågavarande importhamnar
gällande priserna (i medeltal kr. 21: 50 per ton) med tillägg för hamnumgälder,
fraktkostnader och ett års ränta efter 4.65 % utgöra 3,066,000 kronor. Emellertid
skall för säkerhets skull räknas med ett lägre kolpris av endast 20 kronor
per ton. Vid sådan försiktig beräkning blir den inbesparade kostnaden 2,892,000
kronor.

Antalet erforderliga lok nedbringas i hög grad, varigenom kostnadsbesparingar
på ett flertal, driftskonton uppkomma. På grund av förkortad körtid
reduceras även behovet av godsvagnar och presenningar och minskas användningstiden
och hyran för använda främmande banors vagnar och presenningar.

Med hänsyn till förenämnda och vissa andra förhållanden, för vilka här ej
kan lämpligen utförligare redogöras, beräknas följande årliga kostnadsbesparingar
uppkomma i samband med Malmölinjernas elektrifiering:

Minskat personalbehov vid maskinavdelningen, 560 man ä

3,500 kronor ...........................................................................

Minskat personalbehov vid trafikavdelningen, cirka 40 man

k 4,100 kronor......................................................................

Stenkol ......................................................................................

Lokunderhåll, i jämförelse med ånglok per lokkilometer
(8,400,000) 9 öre lägre kostnad (enligt vunnen erfarenhet)
Lokstallar, kol- och vattenstationer, smörj materiel m. m.,

besparing 3 öre per lokkilometer .....................................

Belysningsström, direkt beräkningsbar utgiftsminskning genom
anordnande av särskild överföringsledning på toppen

av kontaktledningsstolparna ................................................

Minskad kostnad för godsvagnar och presenningar samt
vagn- och presenningshyror...................................................

kronor 1,960,000

» 164,000

» 2,892,000

» 756,000

» 252,000

» 180,000

> 40,000

Summa anförda kostnadsminskning kronor 6,244,000

Utöver de sålunda beräknade kostnadsminskningarna uppkomma emellertid,
fortsätter styrelsen, andra sådana minskningar, vilka svårligen kunna siffermässigt
närmare beräknas. Rörande dessa kostnadsminskningar yttrar styrelsen
följande:

Omläggningen av nuvarande belysnings- och svagströmsledningar till kabelledningar
kommer sålunda exempelvis att medföra en betydlig nedgång i nuvarande
underhållskostnader för berörda ledningar. Sannolikt .skall vidare
elektrifieringen av Malmölinjerna möjliggöra indragning av någon maskinsektionsledning
(maskiningenjör med expedition), liksom Göteborgslinjens elektrifiering
tidigare gjort.

Av större betydelse än sådana direkta, nu i siffror ej närmare beräknade
besparingar, är emellertid, att elektrifieringen kommer att höja Malmölinjernas
standard och trafikkapacitet och härigenom även leda till ökad trafik och ökade
inkomster. Det har vid dea elektrifierade Göteborgslinjen visat sig möjligt att

12

Kungl. Majus proposition nr 239.

utan någon härav uppkommande väsentlig kostnadsstegring insätta väsentligt
flera tåg än tidigare. Färdhastigheten har kunnat betydligt ökas. På analogt
sätt kommer en elektrifiering av Malmölinjerna att leda till en avsevärd förbättring
av tidtabellen för dessa, vilket är av särskild betydelse med hänsyn
till de tätbefolkade provinser, som beröras, liksom för de viktiga utlandsförbindelserna.

Genom högspänningsledningen komma vidare de omkring 250 platser utefter
Malmölinjerna, som sakna ström för belysning och signalering, att erhålla
sådan på billiga villkor, och genom svagströmsledningens omändring, i samband
varmed avses att i det närmaste fyrdubbla antalet trådkilometer, erhållas
betydligt förbättrade telefonförbindelser till lättnad för trafikarbetet.

Ur järnvägsekonomisk synpunkt hava dessa förbättringar ett mycket högt
värde. Det har av gjorda undersökningar framgått, att de genom Göteborgslinjens
elektrifiering ernådda gynnsammare resemöjligheterna kunna anses
hava lett till en ökning av linjens persontrafikinkomster med åtminstone 600,000
kronor. Vid elektrifiering av de längre Malmölinjerna torde ifrågavarande inkomstökning
bliva än större. Lägges härtill den inkomstökning, som får beräknas
i godstrafik med hänsyn till den förkortning av befordringstiden, som
elektrifieringen medför, ävensom övriga genom elektrifieringen uppkommande
nyssnämnda fördelar, så torde man, även örn man vill hålla sig på säkra sidan,
vara berättigad att uppskatta det årliga värdet av de indirekta fördelar, som
genom elektrifieringen vinnas, till ett belopp av i mycket runt tal 1,000.000
kronor.

Gent emot nu antydda besparingar och fördelar måste givetvis ställas vissa
av elektrifieringen betingade årskostnader. Beträffande
dessa kostnader, vilka kunna sammanfattas i två poster, räntekostnad och kostnad
för strömtillförsel, har järnvägsstyrelsen anfört följande:

Den på statens järnvägar belöpande nettokostnaden för ifrågavarande anläggningar
har beräknats till 51.6 miljoner kronor. Rä nte k os t nåd en härför,
beräknad efter en räntefot av 4.65 procent, utgör 2,400,000 kronor. Skulle, i
strid mot styrelsens uppfattning, anses, att hänsyn bör tagas till även den kostnadsdel,
som hänför sig till telegrafverkets ledningar, så stiger räntekostnaden
till 2,578,000 kronor.

Kostnaden för strömtillförsel har, efter förberedande undersökningar hos
vattenfallsstyrelsen och Sydsvenska kraftaktiebolaget som tänkta leverantörer
av den elektriska energien, beräknats till 3,339,000 kronor, varav 2,149,000
kronor för leverans av elektrisk energi och 1,190,000 kronor för skötsel och
underhåll, inklusive avsättning till förnyelsefond, av omformarestationer och
ledningar.

Någon ökad kostnad för förnyelse av elektriska lokomotiv har ej ansetts böra
upptagas, enär kostnaden för de elektriska lokomotiven så avsevärt understiger
kostnaden för ersatta ånglokomotiv, att förnyelsekostnaden, även örn högre förnyelseprocent
beräknas för de elektriska lokomotiven, ej kan beräknas överstiga
motsvarande kostnad för ånglokomotiv.

Nytillkommande årliga kostnader beräknas sålunda till ett belopp av

5,739,000 kronor, eller, örn den på telegrafverkets ledningar belöpande räntekostnaden
även medräknas, 5,917,000 kronor.

Slutresultaten av de ekonomiska beräkningar, för
vilka här redogjorts, framgå av följande sammanställning:

Direkta besparingar ......................................... kronor 6,244,000

Kostnadsökning för statens järnvägars del...... » 5,739,000

Direkt vinst kronor 505,000

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 23i).

Kostnadsökning, därest även den på telegrafverket
belöpande kostnaden medräknas ...... kronor 5,917,000

Direkt vinst kronor 327,000
Värdet av indirekta fördelar ........................... kronor 1,000,000

I anslutning till dessa beräkningar Ilar järnvägsstyrelsen uppehållit sig vid
vissa faktorer, som äro av betydelse vid bedömandet av beräkningarnas resultat.
Härutinnan yttrar styrelsen:

Förenämnda, för en elektrifiering gynnsamma resultat undergå emellertid
ändringar, därest de till grund för beräkningen liggande å-prisen ändras. Sannolikt
synes emellertid icke vara, att mera avsevärda sådana ändringar i ogynnsam
riktning skola inträda, åtminstone under den närmaste tiden. Beträffande
å-priset för stenkol synes lägre pris än det beräknade^ sannolikt icke vara att
förvänta. Skulle dock en sänkning komma till stånd, så måste denna bliva stor
för att få någon avgörande betydelse. Då stenkolsförbrukningen utgör 116,000
ton, betyder 1 kronas höjning respektive sänkning av ett till 20 kronor per ton
beräknat stenkolspris, att resultatet av en elektrifiering förbättras respektive försämras
med 116,000 kronor (frånsett räntekostnaden å stenkoff Örtaget). Stenkolspriset
måste sjunka under 17 kronor — örn övriga å-pris bli oförändrade — för
att den minsta beräknade vinsten vid elektrifiering skall helt bortfalla. Räntefoten
har beräknats O.os % högre än för senaste statslån utgående effektiv ränta. En
höjning av räntefoten med 0.25 % utöver sist sagda ränta skulle icke försämra
vinstresultatet med mer än 104,000 kronor. Då vidare vid beräkningen av de
vid elektrifiering uppkommande direkta besparingarna hänsyn ej tagits till ett
flertal sådana, av visserligen var för sig mindre, men tillsammans avsevärd
storlek, torde få anses, att förestående kalkyl, i vad avser den direkta vinsten
vid elektrifiering, är försiktigt gjord.

Det är ock att väl märka, att vinsten ökas i hög grad, därest trafiken tillväxer,
enär de föränderliga kostnaderna utgöra en betydligt större andel av
totalkostnaderna vid ångdrift än vid elektrisk drift.

Tages vid kalkylen hänsyn även till de fördelar i övrigt, som en elektrifiering
medför för järnvägarna och för trafikanterna, vilka senare fördelar leda
till avsevärd trafik- och inkomstökning, så framstår elektrifieringen i en mera

gynnsam dager. .

1 Låt vara att den siffermässiga beräkningen av dessa indirekta fördelars järnvägsekonomiska
årliga värde av 1 miljon kronor är åtskilligt osäker, sa är dock
beloppet av den storleksordning, att även en relativt stor tänkbar reducering
av de indirekta fördelarnas uppskattade värde ej skulle få betydelse för bedömande
av frågan, huruvida ifrågavarande elektrifiering kan anses ur ekonomisk
synpunkt berättigad eller icke.

Med hänsyn lill storleken av den personal, som genom elektrifieringen beräknas
bliva obehövlig, har järnvägsstyrelsen i detta sammanhang ansett det
vara av intresse att klarlägga möjligheterna alt utan alltför stora svårigheter
a wedd a p o r s o n a löverskott c t. I denna del innehåller styrelsens
framställning följande:

På grund av den sedan åratal tillbaka inställda rekryteringen har personalens
medelålder stigit avsevärt och antalet tjänstehavare i åldersklasserna närmast
pensionsåldern är i starkt stigande. Under åren 1931—35 beräknas sålunda
ungefär 800 man vid maskinavdelningen komma att avgå med pension
eller på grund av dödsfall, varav ungefär 350 lokförare. Även örn det nu ej

14

Kungl. Majus proposition nr 231).

alltid låter sig- göra. att vid uppstående vakanser å de linjer, som ej beröras av
förevarande elektrifiering, återbesätta desamma med personal, som blivit övertalig,
så torde dock i stort sett några större svårigheter ej behöva uppstå. I varje
fall äro svårigheterna övergående och skäligen ej av beskaffenhet att böra inverka
på ett beslut örn elektrifiering. Vid huvudverkstäderna torde förhållandena
vara ungefär enahanda, i det att där ungefär 30 man örn året beräknas
komma att avgå under de närmaste 5 åren. Vid trafikavdelningen beräknas
i runt tal 1,000 man komma att avgå under åren 1931—35. Örn trafikökningen
fortgår, såsom genomsnittligen under senaste tid, bliva givetvis svårigheterna
med personalöverskottets avveckling än mindre.

Slutligen torde böra framhållas, att — liksom var fallet å linjen Stockholm—
Göteborg — åtminstone någon del av den erforderliga ledningspersonalen å
Malmolin jerna torde kunna rekryteras bland personal, som blir övertalig vid
maskinavdelningen. Överflyttning till banavdelningen och trafikavdelningen
torde även kunna ifrågakomma.

Med avseende å arbetsplanen för elektrifieringsföretaget
upplyser järnvägsstyrelsen, att en av styrelsen skisserad plan för arbetenas
utförande omfattar en arbetstid av omkring 3 år, vartill skulle komma
cirka 6 månader för efterarbete!!. Under förutsättning att arbetet kunde få
igångsättas den 1 juli 1931 skulle huvudlinjen Järna—Norrköping—Malmö—-Trälleberg jämte bilinjen Katrineholm—Åby kunna i sin helhet öppnas för elektrisk
drift i början av år 1934, och sedan skulle linjen Nässjö—Falköping
och linjen Mjölby—Hallsberg—Örebro kunna öppnas för sådan drift under
loppet av året.

Arbetsplanen för kontaktledningsarbetet förutsätter enligt styrelsen en
arbetsstyrka intill omkring 650 man. Härutöver skulle erfordras omkring 80
man under 8 månader för kabelarbetet och 120 man under 18 månader för bj^ggnaden
och montaget av omformarestationerna.

Samtliga lokomotiv och motorvagnar beräknas kunna vara levererade den
1 juli 1934, men redan den 1 januari samma år beräknas erforderliga lokomotiv
levererade för upptagande av trafiken på huvudlinjen.

Vidkommande tillförseln av elektrisk kraft för driften å
Malmölinjerna förutsätter förslaget, såsom redan anförts, att erforderlig energi
skulle levereras dels vid de redan befintliga omformarestationerna i Södertälje,
Sköldinge, Hallsberg och Alingsås och dels vid nya omformarestationer i Nässjö
och Hässleholm. Beträffande tillgången på elektrisk kraft härför har, enligt vad
järnvägsstyrelsen omnämner, vid förberedande undersökningar och förhandlingar
framgått, att någon svårighet att erhålla erforderlig sådan från de ifrågasatta
tvenne leverantörerna, vattenfallsstyrelsen och Sydsvenska kraftaktiebolaget,
icke synes föreligga. Hur kraftleveransen skall fördelas mellan dessa
leverantörer och hurudana de slutgiltiga villkoren för leveranserna böra utformas
har järnvägsstyrelsen ansett böra bero på vidare förhandlingar och
uppgörelser, efter det principbeslut fattats om elektrifieringens genomförande.

Avslutningsvis har järnvägsstyrelsen i sin förevarande skrivelse framhållit,
att de ekonomiska förutsättningarna för det stora och betydelsefulla elektrifieringsföretaget
synas vara så noggrant klarlagda, att det med säkerhet kan

15

Kungl. Majus proposition nr 230.

sagås av deni framgå, att elektrifieringen kommer att medföra direkta besparingar,
vilka väl uppväga de ränte- och andra kostnader, som genom densamma
uppkomma. Det kan därför enligt styrelsen redan sägas, att de betydande indirekta
fördelar i förkortad rese- och godsbefordringstid m. m., som trafikanterna
i och med elektrifieringen erhålla, och den avsevärda inkomstökning,
vilken som följd härav kommer att tillföras järnvägarna, få beräknas vinnas
utan någon statens kostnad.

Styrelsen förklarar sig sålunda, därtill också föranledd av de goda erfarenheterna
från de redan vid statsbanorna utförda elektrifieringarna, beredd att
uttala sig för och tillstyrka den här ifrågasatta ytterligare elektrifieringens
företagande. Styrelsen inser dock, att vid det stora ärendets slutliga prövninghänsyn
jämväl äro att taga till statsekonomiska och andra förhållanden, liggande
utanför de järnvägstekniska och järnvägsekonomiska synfälten. Styrelsen
har därför och i betraktande av frågans omfattning och vidd ej ansett det
vara lämpligt att redan nu framkomma med ett direkt förslag till elektrifieringens
företagande med äskande av begynnelseanslag därför, utan styrelsen
har, med förebringande av huvudresultaten av sina gjorda utredningar,
velat i princip underställa statsmakterna frågan om det, särskilt med hänsyn
till den för våra förhållanden mycket stora kapitalkonsumtion, som elektrifieringen
förutsätter, kan vara lämpligt att skrida till ett realiserande av planen
för densamma. Skulle denna fråga komma att besvaras med ja, har styrelsen
förklarat sig kunna i god tid, för sakens vidare behandling vid 1931 års riksdag,
inkomma med mera detaljerad arbets- och finansplan samt anslagsäskande.

I ärendet hava utlåtanden avgivits av vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen,
chefen för generalstaben och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Vattenfallsstyrelsen har till bedömande upptagit frågan örn möjligheterna
för tillgodoseende av de anspråk på energileverans, vilka i samband med den
föreslagna elektrifieringen komma att ställas på styrelsen, samt örn de kapitalutlägg,
som härför erfordras. I dessa avseenden har styrelsen anfört följande:

Enligt järnvägsstyrelsens förslag skulle elektrisk ström inmatas till det nya
bannätet från de redan befintliga omformarestationerna i Södertälje, Sköldinge,
Hallsberg och Alingsås, varjämte skulle byggas två nya omformarestationer,
en i Nässjö och en i Hässleholm. Kraftleveransen skulle ske dels ifrån vattenfallsstyrelsens
nät, dels ifrån Sydsvenska kraftaktiebolagets. Hur kraftleveransen
skulle fördelas har tillsvidare lämnats öppet. Under hand har emellertid
meddelats, att vattenfallsstyrelsen antingen skulle leverera kraft till
sträckan Järna—Alvesta eller endast till sträckan Järna—Mjölby.

Då vattenfallsstyrelsen på sin tid fått övertaga de s. k. järnvägsfallen i
Motala ström, som inköpts för elektrifiering av södra stambanan, och dessa fall
under många år måst reserveras för detta ändamål och därigenom för järnvägsdriftens
skull blivit belastade med betydande räntor, har vattenfallsstyrelsen
ansett sig kunna utgå från att det för staten, sedd som enhet, är lämpligt att
dessa fall i största möjliga utsträckning utnyttjas för det med deras förvärvande
ursprungligen avsedda ändamålet. Vattenfallsstyrelsen har därför
ansett sig böra räkna med, att det skall komma att åligga densamma att ombesörja
kraftleveransen på hela sträckan Järna—Nässjö samt sträckan Nässjö—
Falköping.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr ''Kill.

I det utbyggnadsprogram, som vattenfallsstyrelsen utvecklat i sin skrivelse
den 30 september 1929 och som i 1930 års statsverksproposition framlagts för
riksdagen, har styrelsen angivit den allmänna utvecklingstendensen, sådan den
framträder i belysning av de gångna årens erfarenhet. Styrelsen anhåller att
i det avseendet få hänvisa till den grafiska framställning, som återfinnes i
statsverkspropositionen (utgifter för kapitalökning bil. 3, efter sid. 122). Sitt
utbyggnadsprogram har styrelsen lagt så, att det ansluter sig till utvecklingen.
Justering efter förändringar i utvecklingskurvan under den ifrågavarande tidsperioden
är avsedd att ske därigenom, att utbyggandet av järnvägsfallen i
Motala ström (Råby—Jakobslund—Malfors) drives i långsammare eller snabbare
takt allt efter behovet. Skulle den nu ifrågasatta järnvägselektrifieringen
beslutas och genomföras under åren 1931—1934, skulle detta betyda, att kurvan
för kraftkonsumtionen på centralblocket under år 1934 sannolikt skulle å den
grafiska sammanställningen sammanfalla med den grova rödstreckade linjen,
vilket i avseende på byggnadsprogrammet skulle innebära, att kraftstationen
vid Jakobslund (Malfors) borde vara färdigställd vid samma tidpunkt år 1934.
Såsom styrelsen i sin skrivelse den 30 september 1929 framhållit, låter sig detta
utan svårighet göra, vadan intet hinder möter för vattenfallsstyrelsen att vid
den ifrågasatta tidpunkten påtaga sig kraftförsörjning i den utsträckning, som
enligt det föregående antagits lämpligen böra tillkomma staten genom vattenfallsstyrelsen.
Det förutsättes givetvis, att anslag i vederbörlig ordning lämnas
till utläggande av kraftanläggningen vid Jakobslund (Malfors), till vars påbörjande
för budgetåret 1930/1931 i årets statsverksproposition beräknats

200,000 kronor och vartill styrelsen senare framlagt förslag, slutande på en
kostnad av 9.8 miljoner kronor.

Det bör framhållas, att det kan visa sig lämpligt, till undvikande av för
stark samtidig koncentration av arbetena vid Vargön och Jakobslund (Malfors)
till åren 1933—1934, att uppskjuta färdigbyggandet av Jakobslund till 1935.
men vattenfallsstyrelsen blir i allt fall i stånd att ombesörja kraftleverans till
järnvägselektrifieringen i här angiven utsträckning från och med juli 1934 med
tillhjälp av Västeråsstationen.

Såsom av styrelsens motivering i skrivelsen den 30 september 1929 för dess
utbyggnadsprogram framgår, kommer utvecklingen att kräva, att ett krafttillskott
av ungefär samma storleksordning som Jakobslundsstationens kraftproduktion
tillföres centralblocket inom i skrivelsen angivna tidsgränser. Genom
den ifrågasatta järnvägselektrifieringen skulle endast tidpunkten för denna anläggnings
utförande med därför erforderligt kapitalutlägg fixeras, vai''jämte
behov av tillförsel av ytterligare krafttillskott tidigare skulle inträda.

För vattenfallsstyrelsens vidkommande medför realiserandet av planerna på
den ifrågasatta järnvägselektrifieringen sålunda endast en förskjutning på
relativt kort tid av tidpunkten för investering av kapital, som förr eller senare
måste tillföras vattenkraftsaffären.

Telegrafstyrelsen har beträffande storleken av de kostnader, som böra beräknas
för omändring av telegrafverkets svagströmsledningar utmed järnvägslinjerna,
yttrat följande:

I den beräknade kostnaden för elektrifieringen upptager järnvägsstyrelsen
ett belopp av 3,840.000 kronor för ändring av telegrafverkets svagströmsledningar.
Denna siffra är hämtad från de uppgifter telegrafstyrelsen lämnat
järnvägsstyrelsen å de kostnader, som en ändring av telegrafverkets svagströmsledningar
längs de till elektrifiering ifrågasatta sträckorna skulle medföra.

Kostnaderna hava därvid beräknats sålunda för de särskilda sträckorna:

17

Kungl. Majus proposition nr 239.

Järna—Norrköping .
N orrköping—N äss j ö

Nässjö—Malmö.......

Katrineholm—Åby .
Orebro—Hallsberg .
Hallsberg—Mjölby .
Falköping—Nässjö .
Malmö—Trälleberg.

kronor 379,000

260,000
» 960,000

» 381,000

» 400,000

» 670,000

» 630,000

» 160,000

Summa kronor 3,840,000

Beräkningarna äro gjorda under förutsättning dels att järnvägarnas elektrifiering,
inklusive åtgärder till förekommande av störningar å svagströmsledningarna,
utföres på samma sätt som skett å bansträckan Stockholm—Göteborg,
dels ock att elektrifieringen och undanflyttningen av svagströmsledningar
å sträckan Norrköping—Malmö komma i fråga först efter det att telegrafverkets
förläggning av rikskablar verkställts å denna sträcka.

Järnvägsstyrelsens förslag upptager emellertid även elektrifieringen av
linjen Arlöv—Lomma, och kostnaden för ändring av telegrafverkets ledningar
å denna sträcka ingår icke i beloppet 3,840,000 kronor. Telegrafstyrelsen beräknar
kostnaden för ändring av telegrafverkets ledningar å sträckan Arlöv—
Lomma till 270,300 kronor, vadan totalkostnaden alltså blir 4,110,300 kronor.

Styrelsen har i detta sammanhang omnämnt, att interurbanledningarna
Norrköping—Nässjö för närvarande holle på att inkopplas i rikskabeln samt
att, under förutsättning att arbetena med nedläggning av rikskabeln Nässjö—
Malmö kunde utföras enligt telegrafstyrelsens planering, interurbanledningarna
å denna sträcka komma att inkopplas i rikskabeln våren 1932.

Med anledning av järnvägsstyrelsens yttrande därom, att kostnaden för omläggning
av telegrafverkets svagströmsledningar borde i sin helhet bestridas
av telegrafverket, har telegrafstyrelsen härefter anfört följande:

Genom redan verkställda och planerade omläggningar av telegrafverkets
luftledningar till kabelledningar kommer flyttningen av de kvarvarande ledningarna
givetvis icke att bliva så kostsam, som örn sådan omläggning icke
hade ägt rum. De utflyttningar, som skulle genomföras för de nu beräknade
kostnaderna, innebära dock icke, såsom järnvägsstyrelsen antager, någon
modernisering, utan snarare tvärtom. Däremot har en modernisering vunnits
genom de kabelarbeten, som förutsättas redan vara färdiga före elektrifieringen,
och vilkas kostnad till ingen del medtagits i telegrafstyrelsens kostnadsberäkningar.

Telegrafstyrelsen vill emellertid uttryckligen framhålla, att telegrafverkets
utgifter med anledning av elektrifieringen ingalunda bliva täckta med förenämnda
belopp. Genom utflyttning och omläggning för en kostnad, motsvarande
de lämnade överslagsberäkningarna, kan nämligen telegrafverket på en
del sträckor icke på ett tekniskt tillfredsställande sätt ordna telefon- och telegrafförbindelserna.
För detta måls ernående erfordras vid arbetenas utförande
ganska genomgripande avvikelser från det sätt för utflyttningen och omläggningen,
som legat till grund för överslagsberäkningarna. Dessa avvikelser
kunna likväl ej nu fastslås i detalj, varför ej heller kostnaderna för dem kunna
beräknas.

Sedan de blanka ledningar, som ersatts med ledningar i kablarna, blivit
nedtagna från de nu befintliga stolplinjerna, komma dessa att även efter planerad
rasering innehålla rikliga reservutrymmen för framtida kortare led

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. 202 käft. (Nr 239.) cai so 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ningar, vilka av olika skäl ej kunna inläggas i kablarna. Vid kostnadsberäkningen
för utflyttningen har emellertid ej räknats med stolplinjer och reglar
med lika stor kapacitet. Sålunda hava i allmänhet befintliga parstolplinjer
vid kostnadsberäkningen tänkts ersatta med enkelstolplinjer. Då telegrafverkets
stolplinjer genom successiv förnyelse ständigt hållas i fullgott skick, innebära
de nya stolplinjerna endast obetydlig förbättring, som mer än uppväges av den
minskade kapaciteten hos den nya anläggningen.

Då alltså i telegrafstyrelsens beräkningar för omändring av telegrafverkets
ledningar med anledning av elektrifieringen icke upptagits några som helst
kostnader för arbeten, som innebära modernisering av telegrafverkets anläggningar,
och telegrafverket icke heller genom omändringen erhåller några fördelar,
är telegrafstyrelsen av den bestämda åsikten att ifrågavarande, uteslutande
av elektrifieringen förorsakade kostnader, 4,110,300 kronor, helt och
hållet skola belasta elektrifieringens anläggningskonto. I denna fråga får
telegrafstyrelsen för övrigt hänvisa till sina tidigare skrivelser till Kungl.
Majit i fråga örn kostnaderna för elektrifieringen av linjen Stockholm—
Göteborg.

Telegrafstyrelsen har vidare anfört, att av järnvägsstyrelsens skrivelse icke
tydligt framginge, huruvida nu ifrågasatta elektrifiering vore avsedd att utföras
på sätt som skett å bansträckan Stockholm—Göteborg, men att telegrafstyrelsen
måste uppställa som en fordran att elektrifieringen utfördes på ett
sätt, som vore lika betryggande med hänsyn till telegrafverkets ledningar som
det vid elektrifieringen av sträckan Stockholm—Göteborg använda.

På ärendets nuvarande stadium har telegrafstyrelsen i övrigt ansett sig icke
behöva framhålla annat än att det för telegrafstyrelsen vore av största vikt,
att den av styrelsen uppgjorda planen för kablifiering av vissa sträckor så litet
som möjligt förrycktes genom elektrifieringen samt att det därför vore nödvändigt
att planen för elektrifieringen delgåves telegrafstyrelsen, så snart sig
göra läte.

Chefen för generalstaben har framlagt vissa synpunkter och framställt en
del krav huvudsakligen med avseende på det tekniska genomförandet av elektrifieringen,
bland annat i fråga om sättet för tillförsel av elektrisk kraft för
tågdriften.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava bland annat framhållit, att det vore
av stor nationalekonomisk betydelse att genom fortsatt elektrifiering av statens
järnvägar i allt större omfattning utnyttja de vattenkraftstillgångar, som finnas
inom vårt land, och därigenom i motsvarande mån frigöra landet från behovet
av import av kolbränsle. Det nu av järnvägsstyrelsen framlagda förslaget
måste därför tilldraga sig det största intresse. Förslagets genomförande skulle
emellertid medföra mycket betydande kostnader, varför det slutliga avgörandet
givetvis måste föregås av ingående överväganden med beaktande av alla på
frågan inverkande omständigheter.

Ehuru det föreliggande förslagets genomförande skulle medföra en högst
betydande ökning av statens upplåningsbehov under de närmaste åren, ansåge
sig fullmäktige dock böra tillstyrka, att förslaget lades till grund för en framställning
till riksdagen. Det syntes jämväl fullmäktige önskvärt, att elektrifieringsplanen
förelädes den nu församlade riksdagen i och för en principiell prövning.

Kungl. Majus proposition nr 239.

19

1 årets statsverksproposition kava några medel icke beräknats till åtgärder Departementsför
elektrifiering av ifrågavarande järnvägslinjer. Enligt vad järnvägsstyrelsen chefen''
meddelat, har styrelsen tidigare haft för avsikt att till Kungl. Maj:ts prövning
framlägga förevarande ärende först hösten 1930 i och för en eventuell behandling
av frågan vid 1931 års riksdag. Att styrelsen redan nu bragt ärendet
under omprövning har enligt vad styrelsen upplyst sin orsak dels i de av statens
järnvägars överrevisorer gjorda uttalandena beträffande resultaten av
Göteborgslinjens elektrifiering, därvid även spörsmålet örn fortsatt elektrifiering
av statsbanelinjer bragts på tal, dels ock däruti, att den stegring av trafiken,
som tog sin början hösten 1928 och som åtminstone genomsnittligt taget
synes alltjämt fortgå, aktualiserat problemet, på vad sätt denna växande trafik
lämpligen bör avvecklas. De alternativa utvägar, som härvidlag föreligga, äro
å ena sidan fortsatt elektrifiering och å andra sidan ökad kapacitet i ångdrift, i
vilket senare fall man emellertid, såsom av utredningen framgår, tämligen snart
måste skrida såväl till ökad kapitalinvestering av jämförelsevis betydande mått,
särskilt för anskaffning av nya lokomotiv, som ock till nyrekrytering av
maskinpersonal.

Med hänsyn till det samband, som spörsmålet örn fortsatt elektrifieiing på
sätt nu antytts äger med andra inom kort aktuella och ekonomiskt betydelsefulla
frågor beträffande statsbaneaffären, synes det vara av vikt att statsmakterna
snarast möjligt taga ståndpunkt till berörda spörsmål. En elektrifiering
av Malmölinjerna bör, örn den skall vidtagas, av naturliga skäl helst komma
till stånd före den tidpunkt, då eljest en kostsam utökning och modernisering
av lokomotiv- och vagnparken samt en omfattande nyrekrytering av personal
blir nödvändig; att uppskjuta genomförandet till efter nämnda tidpunkt kan
lätt innebära ekonomiska vanskligheter. Jag finner därför angeläget, att frågan
bringas under omprövning redan vid innevarande års riksdag. Den av järnvägsstyrelsen
utarbetade, i dess huvuddrag framlagda planen för åtgärdens
genomförande samt de av styrelsen förebragta utredningarna rörande företagets
ekonomiska förutsättningar synas mig, jämte den av överrevisorerna framlagda
undersökningen beträffande resultaten av Göteborgslinjens elektrifiering, innebära
fullt tillräcklig grundval för ett allsidigt principiellt bedömande av frågan.

Enligt järnvägsstyrelsens kalkyler skulle elektrifieringen, även örn hänsyn
Ingés endast till faktorer vilka kunna siffermässigt fastställas, medföra en icke
obetydlig direkt vinst. Härtill skulle vidare komma åtskilliga i siffror visserligen
svårberäkneliga men i sak betydelsefulla indirekta fördelar såväl för
järnvägsföretaget som för landet i dess helhet.

Den direkta vinsten har av styrelsen beräknats till ett belopp av 505,000
kronor årligen eller, om kostnaderna för omändring av telegrafverkets svagströmsledningar
även skulle påföras statens järnvägar, 327,000 kronor årligen.

Med anledning av vad telegrafstyrelsen anfört rörande kostnaden för omändring
av dylika ledningar utmed linjen Arlöv—Lomma torde vinsten i det senare fallet
böra beräknas reducerad till omkring 314,000 kronor. Frågan, huruvida och i
vad mån utgifterna för omändring av telegrafverkets svagströmsledningar böra
bäras av statens järnvägar, kan emellertid för närvarande icke lämpligen av -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

göras. Såsom av den föregående redogörelsen framgår, har spörsmålet örn täckande
av motsvarande kostnader för elektrifieringen av Götehorgslinjen ännu
icke blivit av Kungl. Majit avgjort.

Givetvis är det förenat med svårigheter att beträffande samtliga de på järnvägsstyrelsens
förevarande beräkningar inverkande faktorerna fälla ett fullt
säkert omdöme. Med avseende å de omständigheter, som härvidlag torde böra
tillmätas den största betydelsen, nämligen stenkolsprisets storlek, möjliga personalbesparingar
samt räntekostnader, synes styrelsen hava utgått från siffror,
som med hänsyn till rådande förhållanden torde kunna sägas vara på den säkra
sidan. Jämväl i övrigt förefalla järnvägsstyrelsens beräkningar att vara utförda
med tillbörlig försiktighet. Måhända kan ett tillgodoseende av de utav
chefen för generalstaben framförda önskemålen beträffande sättet för tillförseln
av elektrisk energi föranleda någon ökning i den av styrelsen beräknade
anläggningskostnaden. Icke heller denna kostnadsökning lärer dock kunna
bliva av sådan storlek, att den kan avsevärt påverka de gjorda beräkningarna örn
företagets ekonomi.

I detta sammanhang bör för övrigt betonas, att den beräknade vinsten och
fördelarna av företaget komma att avsevärt stegras i den mån trafiken växer.
Erfarenheterna från Götehorgslinjen hava nämligen visat, att det vid elektrisk
drift — i motsats till vad fallet är vid ångdrift — föreligger möjlighet att
upptaga en kraftig trafikökning utan nämnvärd stegring i driftkostnaderna.
Ku berörda omständighet synes vara av icke ringa vikt för frågans bedömande,
särskilt örn hänsyn tages till den inverkan, som de nyligen beslutade taxenedsättningarna
kunna väntas få på trafikens omfattning.

Värdet av de indirekta fördelar, som genom elektrifieringen beräknats kunna
vinnas men som icke äro möjliga att kalkylationsmässigt fastställa på tillförlitligt
sätt, har av järnvägsstyrelsen uppskattats till ett belopp av omkring
1,000,000 kronor. Även om det bär rör sig endast örn en mycket approximativ
uppskattning, synas dock erfarenheterna rörande utfallet av Göteborgslinjens
elektrifiering tala för, att ifrågavarande fördelar, särskilt de rent trafiktekniska,
äro av stor järnvägsekonomisk betydelse. Bland dessa fördelar är särskilt att
framhålla den betydande förkortning av tågens körtid, som genom elektrifieringen
åvägabringas, med därav följande möjligheter till ökning i trafik och
trafikinkomster, samt de avsevärt ökade resurserna att möta tillfälliga eller mera
permanenta trafikstegringar. Icke minst med tanke på samfärdseln mellan de
tätbefolkade provinser, som beröras, liksom på Sveriges förbindelser med kontinenten
äro dessa omständigheter beträffande Malmölinjerna av vikt. Beaktas
bör ock att, enligt vad erfarenheten vid Götehorgslinjen bekräftat, elektrifieringen
medför en avgjord förbättring av driftsäkerheten i jämförelse med förhållandena
vid ångdrift.

I detta sammanhang böra ej heller förbises vare sig den fördel av elektrifieringen,
som ligger i att beroendet av utländskt lokomotivbränsle minskas, med
den inverkan detta förhållande kan hava beträffande landets handelsbalans,
eller de förmåner de förbättrade transportmöjligheterna bereda för handeln och
näringslivet i allmänhet.

21

Kungl. Majus proposition nr 239.

I betraktande av vad jag nu anfört finner jag för mili del de av järnvägsstyrelsen
framlagda beräkningarna samt gjorda uttalandena i övrigt giva ett
gott stöd för sannolikbeten av att en elektrifiering av Malmölinjerna kommer
att bliva för statsbaneaffären fördelaktig samt för landet i dess helhet till avsevärt
gagn. Stort avseende måste naturligen härvidlag fästas vid de erfarenheter,
vilka vunnits av Göteborgsl in jens elektrifiering. Rörande detta företags utfall
i ekonomiskt hänseende torde tidigare delade meningar hava rått, men den av
statens järnvägars överrevisorer numera verkställda ingående utredningen i
ämnet synes mig hava ådagalagt, att elektrifieringens genomförande måste
anses hava inneburit en ur skilda synpunkter lycklig åtgärd.

På sålunda anförda skäl är jag beredd att nu tillstyrka elektrifiering av
Malmölinjerna. Såsom av utredningen framgår, skulle detta företag visserligen
kräva ett kapitalutlägg av betydande mått, men med hänsyn till vad förut anförts
rörande företagets räntabilitet och de med detsamma förenade allmänna
fördelarna lärer ett dylikt kapitalutlägg få anses motiverat. Räntelägets utveckling
torde också få betraktas såsom gynnsam för kapitalanskaffningen.

Den ytterligare utredning, som kan erfordras rörande vissa detaljfrågor,
lär böra verkställas inom sådan tid, att ett fullständigt förslag jämte finansieringsplan
kan föreläggas 1931 års riksdag, då anslag för ändamålet torde böra
äskas å budgeten. Vid den fortsatta beredningen av frågan böra av chefen för
generalstaben i ärendet framställda önskemål i möjligaste mån vinna beaktande.

Därest riksdagen biträder den uppfattning i frågan, som jag här gjort gällande,
och statsmakterna alltså i princip uttala sig för elektrifieringens genomförande,
är det önskvärt, att detaljutredningar och andra förberedande åtgärder
i och för elektrifieringen vidtagas redan före den tidpunkt, då beslut örn anslagsanvisning
kan fattas. För detta ändamål torde erforderligt belopp av
trafikmedel böra få användas. Härtill synes riksdagens medgivande böra inhämtas.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att för vidtagande av förberedande åtgärder i och för elektrifiering
av statsbanelinjerna Järna—Norrköping—Malmö, Katrineholm—Åby,
örebro—Hallsberg—Mjölby, Falköping—Nässjö,
Arlöv—Lomma och Malmö-—Trälleberg må av trafikmedel tagas
i anspråk erforderligt belopp.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.