Kungl. Majus proposition nr 23.

5

Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nedläggande
av statsbanedelen Dagarn—Hultebo m. m.;
given Stockholms slott den 16 januari 1930.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Th. Borell.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 januari 1930.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.

Departementschefen, statsrådet Borell anmäler uppkommen fråga örn nedläggande
av statsbanedelen Dagarn—Hultebo samt örn därav betingade åtgärder
och anför i sådant avseende:

I proposition, nr 142, till 1914 års senare riksdag föreslog Kungl. Majit,
i enlighet med av järnvägsstyrelsen i skrivelse den 9 maj 1914 gjord hemställan,
att riksdagen måtte besluta anläggning av en normalspårig statsbana
mellan Dagarns station å statsbanan Örebro—Krylbo samt Hultebo i Skinnskattebergs
socken för en beräknad kostnad av 435,000 kronor, att bestridas
av lånemedel. Såsom närmare framgår av innehållet i det till propositionen
fogade statsrådsprotokollet över civilärenden, var förslaget icke tillkommet
för att tillgodose något ortsbefolkningens behov av förbättrade kommunikationsmedel
utan närmast föranlett av framställning från ett enskilt
företag. Mellan järnvägsstyrelsen och Ljusne—Voxna aktiebolag hade
nämligen dessförinnan förts underhandlingar, vilka resulterat i en mellan

2155 29

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

parterna den 14 april 1914 träffad, propositionen närsluten överenskommelse
angående villkor för transport av malm och tackjärn från Hultebo till Dagarn
och därifrån till Stugsund, att gälla under förutsättning att Kungl. Maj:t
och riksdagen beslutade anläggning av en bibana mellan nämnda orter.

Förslaget bifölls av riksdagen, som för ändamålet anvisade det äskade
anslaget, med rätt för Kungl. Maj:t att därav förskottsvis redan under år
1914 av tillgängliga medel utanordna ett belopp av 200,000 kronor. Arbetet
med järnvägens byggande igångsattes därefter omedelbart, och bandelen stod
färdig att öppnas för trafik från och med den 1 september 1916. Efter räkenskapernas
avslutande befanns byggnadskostnaden hava uppgått till 497,000
kronor eller 62,000 kronor mer än som blivit av 1914 års senare riksdag
anvisat. Täckning för sistnämnda belopp bereddes av 1918 års lagtima riksdag
genom tillstånd att därför taga i anspråk överskott å vissa andra anslag
av lånemedel.

I skrivelse den 17 september 1929 har järnvägsstyrelsen gjort framställning
örn upprivning av ifrågavarande bandel samt örn försäljning av till
bananläggningen hörande mark m. m.

Till stöd för framställningen har styrelsen till en början beträffande hittillsvarande
trafik å banan samt i fråga örn numera uppkomna ändrade förutsättningar
för bandelens fortbestånd anfört huvudsakligen följande:

Bolagets transporter jämlikt det träffade avtalet togo sin början den 3
oktober 1916, från vilken tidpunkt banan enligt järnvägsstyrelsens medgivande
skulle anses tagen i bruk och kontraktet gälla. På grund av särskild överenskommelse
har det sedermera varit försatt ur kraft under tiden 1 september
1917—14 april 1921 och den ursprungligen fastställda avtalstiden blivit
i motsvarande grad förlängd. På därom av Riddarhytte aktiebolag gjord
ansökan har järnvägsstyrelsen vidare den 30 december 1920 godkänt, att
nämnda bolag inträdde i Ljusne—Voxna intressenters i likvidation — förut
benämnt Ljusne—Voxna aktiebolag — rättigheter och skyldigheter enligt
kontraktet.

Enligt § 1 i meromnämnda kontrakt förband sig bolaget att från Hultebo
till Dagarn och därifrån till Stugsund låta frakta minst 30,000 ton malm och
tackjärn årligen och inalles under 15 års tid minst 600,000 ton.

De kvantiteter, som under respektive år eller delar därav faktiskt blivit
utfraktade enligt kontraktet ävensom de kvantiteter, som bolaget enligt § 1
haft skyldighet att utfrakta under samma tider, framgår av följande sammanställning.

Kvantiteter,

Kvantiteter,

sorn bolaget

som faktiskt

haft skyldighet

utfraktats

att utfrakta,

jämlikt kon-

ton

traktet, ton

År 1916 (fr. o. m. s/io)........................................................

7,300

5,296.0

» 1917 (t. o. m. aug.).......................................................

20,000

9,240.0

» 1921 (fr. o. m. I5/i)..........................................................

21,250

21,018.s

» 1922 .............................................

30,000

31,265.1

» 1923 ........................ .........

30,000

10,067.s

» 1924 ..........................................

30,000

10,868.3

i

Kungl. Majus proposition nr 23.

Efter år 1924 hava inga transporter jämlikt kontraktets § 1 blivit verkställda.
Däremot hava under åren 1924—1928 förekommit vissa transporter
från Krampen till Sandviken, Forsbacka och Stugsund samt från Hultebo
till Storvik, vilka enligt av järnvägsstyrelsen lämnat medgivande fått avräknas
å den stadgade totalkvantiteten 600,000 ton men däremot icke å årskvantiteterna.
Sistnämnda kvantiteter belöpa sig till sammanlagt 52,792 ton.

Såsom framgår av förenämnda sammanställning hava de för kontraktet
ansvariga bolagen — med undantag för år 1922 — icke något år låtit frakta
i § 1 i överenskommelsen angivna minimikvantiteter. I anledning härav framställde
järnvägsstyrelsen under år 1927 hos Riddarhytte aktiebolag anspråk
på ersättning, varvid från statens järnvägars sida gjordes gällande, att bolaget
enligt överenskommelsen vore skyldigt att till statens järnvägar betala
frakt jämlikt kontraktets § 5 även för de för respektive år bristande transportkvantiteterna.

Bolaget förklarade sig emellertid icke villigt betala ersättning i enlighet
härmed.

Härefter ägde, efter hänvändelse från bolaget, förhandlingar i saken rum
mellan delegerade för järnvägsstyrelsen och bolaget. Dessa förhandlingar
ledde emellertid icke till någon uppgörelse.

I skrivelse till styrelsen den 7 november 1928 förklarade sig bolaget slutligen
begagna sig av sin rätt enligt överenskommelsens § 7, i det att bolaget
under hänvisning . till brytningens upphörande på grund av malmbrist
och bolagets därav föranledda oförmåga att frakta de i § 1 av kontraktet
bestämda minimikvantiteterna hävde överenskommelsen. I sammanhang härmed
erbjöd sig bolaget att såsom gottgörelse för bristande fullgörande av
kontraktet till statens järnvägar betala ett efter angiven beräkningsgrund
framkommet belopp av 244,391 kronor 3 öre. För det fall att detta erbjudande
samt den angivna beräkningsgrunden icke antoges av styrelsen, påkallade
bolaget tvistens slitande genom skiljenämnd enligt kontraktets § 8,
och hänskötes i så fall till nämndens avgörande frågan, vilket belopp bolaget,
efter kontraktets hävande, vore skyldigt att till styrelsen utgiva såsom
ersättning för att kontraktets bestämmelser angående frakterna icke uppfyllts.

Då järnvägsstyrelsen ej kunde godkänna det erbjudna beloppet, ansåg sig
också styrelsen böra påkalla skiljedom för avgörande av etet belopp, bolaget
på grund av kontraktets 1, 5 och 7 §§ kunde vara skyldigt att till statens
järnvägar erlägga.

Den sålunda tillkallade skiljenämnden meddelade den 22 mars 1929 dom
i saken. Genom denna dom, som återgivits i styrelsens skrivelse, prövade
skiljenämnden rättvist förplikta bolaget att till järnvägsstyrelsen utgiva 328,644
kronor 25 öre.

Järnvägsstyrelsen framhåller härefter att, i och med att överenskommelsen
av den 14 april 1914 genom skiljedomen blivit hävd, den ojämförligt viktigaste
och för banans tillkomst avgörande förutsättningen bortfallit. Inga
andra skäl hava heller synts styrelsen tala för att låta ifrågavarande spår
längre kvarligga. Härom har styrelsen yttrat följande:

Innan järnvägsstyrelsen framlade sitt förslag till bandelens byggande,
hade styrelsen hos domänstyrelsen anhållit om ett uttalande angående betydelsen
för skötseln av statens skogar av den ifrågasatta järnvägen Dagarn
—Hultebo under förutsättning, dels att den icke framdroges längre än till
sistnämnda plats och dels att banan sedermera fortsattes längre mot väster
till Malingsbo eller eventuellt Kloten, och anförde domänstyrelsen med anledning
härav följande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Genom en järnväg från Dagarn till Hultebo skulle närmaste avståndet
från östra delarna av Klotens kronopark till järnvägsstation bliva mindre
än en halv mil, vilket för kronoparkens skötsel vore av ganska stor betydelse
dels för tillförsel av livsförnödenheter för kronoparkens befolkning
och dels framför allt för utförsel från kronoparken av vissa skogsprodukter,
huvudsakligen träkol, som kunde framföras till järnvägen från en betydande
del av kronoparken. Långt större betydelse skulle dock banan, enligt
domänstyrelsens mening, komma att hava för kronoparken, örn den sedermera
fortsattes längre mot väster till Malingsbo eller eventuellt till Kloten,
i vilket fall den komme att på ett avgörande sätt gagna större delen av
detta betydande skogskomplex med dess icke fåtaliga befolkning, vilket i
synnerhet skulle bliva förhållandet, om den nu befintliga, kronoparken tillhörande
banan Kloten—Bånghammar bleve införlivad med en på ifrågasatt
sätt till Kloten utsträckt järnväg.

Givetvis lät sig järnvägsstyrelsen i viss mån påverka även av nämnda
uttalanden såsom också tydligt framgår av innehållet i styrelsens förenämnda,
den 9 maj 1914 till Kungl. Majit avlåtna framställning i ärendet. Såväl
föredragande departementschefen som riksdagen framhöllo också som en
omständighet av icke ringa betydelse för frågans bedömande det korta avståndet
mellan en blivande järnvägsstation i Hultebo samt de östra delarna
av Klotens kronopark — ej fullt en halv mil — varigenom utförsel av skogsprodukter,
framför allt träkol, från kronoparken med fördel skulle kunna
ske genom järnvägstransport från Hultebo, varjämte järnvägsanläggningen
jämväl kunde väntas bliva av betydelse för tillgodogörande av den staten
tillhöriga hyttan vid Baggå å Klotens kronopark.

Dessa förhoppningar angående bandelens betydelse även för andra ändamål
hava emellertid icke infriats. Något förslag att utsträcka järnvägen
vidare genom Klotens kronopark har heller icke under de gångna åren
väckts.

Med hänsyn till anförda förhållanden, vilka synts järnvägsstyrelsen ådagalägga,
att bandelen ifråga numera praktiskt taget saknar betydelse, har styrelsen,
för undvikande av ytterligare förluster och värdeminskning, ansett
banan böra ju förr dess hellre upprivas och realiseras. Styrelsen har alltså
hemställt örn bemyndigande att vidtaga åtgärder i sådant avseende.

Beträffande de åtgärder, som vid godtagande av detta förslag borde vidtagas
i fråga örn återleverering av det i anläggningen nedlagda kapitalet
m. m., har styrelsen anfört följande:

Vid bifall till styrelsens hemställan örn järnvägens realiserande böra
statens järnvägars tillgångar minskas med det i anläggningen nedlagda kapitalet,
uppgående såsom förut meddelats till 497,000 kronor, och ett motsvarande
belopp av järnvägsstyrelsen återbetalas till riksgäldskontoret att gottskrivas
det av statens järnvägar disponerade statskapitalet av lånemedel.
För verkställande av denna återleverering står i första rummet till förfogande
förenämnda av skiljenämnden utdömda belopp av 328,644 kronor 25 öre,
vilket av bolaget till järnvägsstyrelsen erlagts. Vidare kan enligt preliminär
uppskattning ett realiserande av bandelens tillgångar beräknas inbringa cirka
40,000 kronor. Slutligen har under årens lopp verkställts avsättning till
statens järnvägars förnyelsefond å objekt tillhörande berörda bandel till ett
sammanlagt belopp av 22,572 kronor, av vilket ingenting hittills tagits i
anspråk. Därest bandelen nu upphör att existera, synes berättigat använda
även sistnämnda belopp för täckande av den för bananläggningen på sin tid

Kungl. Majus proposition nr 23. 9

givna anslagssumman. Sammanlagt skulle härmed för återbäring till riksgäldskontoret
stå till förfogande cirka 391,000 kronor. Återstoden eller något
mer än 100,000 kronor av den med lånemedel bestridda byggnadskostnaden
anser styrelsen böra avföras som förlust i 1930 års driftkostnadsstat.

Under åberopande av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t dels ville utverka riksdagens medgivande att bandelen
Dagarn—Hultebo finge upprivas, att till bananläggningen hörande mark och
övriga tillgångar finge realiseras samt att det till anläggningens bestridande
på sin tid beviljade anslaget av lånemedel måtte till riksgäldskontoret återlevereras,
dels ock ville godkänna vad järnvägsstyrelsen föreslagit i fråga örn
sättet för verkställande av omförmälda återleverering.

Över järnvägsstyrelsens framställning hava utlåtanden avgivits den 7 oktober
1929 av länsstyrelsen i Västmanlands län, den 11 oktober 1929 av
domänstyrelsen samt den 22 oktober 1929 av riksräkenskapsverket.

Länsstyrelsen har förklarat sig icke kunna göra någon erinran mot bifall
till järnvägsstyrelsens förslag.

Domänstyrelsen har anfört bland annat följande:

Den huvudsakliga anledningen till järnvägens uppkomst har varit att
underlätta transporter av järnmalm och tackjärn för enskilda bolags räkning.

Därest järnvägen från början hade utdragits mot väster över kronoparken
Kloten, hade den förvisso haft större betydelse för domänverket, en betydelse,
som skulle hava kommit att stegras med åren i den mån som virke
av smärre dimensioner vunnit ökad avsättningsmöjlighet.

Vad domänstyrelsen på sin tid anfört rörande betydelsen för kronoparken
Kloten av ifrågavarande järnväg samt dess eventuella framdragande västerut
över kronoparken gäller ännu. Visserligen har någon nämnvärd utlastning
av träkol icke skett över denna järnväg, beroende på att kolen hittills kunnat
försäljas till kronoparken närliggande järnbruk, men domänverket har haft
en kolbrygga uppförd vid Hultebo, som tidvis haft ett ej ringa inflytande
på kolpriset vid denna ortsförsäljning,

Vidare har utfrakt enstaka år skett av rätt betydande mängder props,
massaved och brännved.

Med den utveckling, motordriften numera fått, kan emellertid utlastning
av smärre virkessortiment utan större fraktökning ske jämväl vid Skinnskattebergs
järnvägsstation. Skulle emellertid träkol i framtiden icke kunna
försäljas i orten och Dagarn—Hultebobanan icke för denna befraktning
funnes att tillgå, bleve för stora delar av Klotens kronopark kolningen
sannolikt omöjliggjord. Domänstyrelsen finner sig likväl icke böra ifrågasätta
att ifrågavarande bandel med den begränsade sträckning den nu har
fortfarande skall bibehållas, enär dess betydelse enbart för kronans skogar
icke kan motivera detsamma.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig icke finna skäl till erinran mot järnvägsstyrelsens
förslag.

Av den föregående redogörelsen torde framgå, att ifrågavarande järnväg,
som tillkommit huvudsakligen för transport av malm och tackjärn för ett
enskilt bolags räkning, numera icke fyller någon uppgift, som synes kunna
motivera dess fortsatta bestånd. Vid sådant förhållande finner jag i likhet
med järnvägsstyrelsen och de hörda myndigheterna lämpligast, att järnvägen,
för undvikande av ytterligare förluster och värdeminskning, snarast

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 18 haft. (Nr 22—23.) 2155 29

Departement*

chefen.

10

Kuhgl. Majus proposition nr 23.

möjligt upprives samt att till bananläggningen hörande mark och övriga
tillgångar realiseras. Jag vill därför förorda, att riksdagens medgivande
härtill inhämtas.

Efter realiserandet äv tillgångarna torde, på sätt järnvägsstyrelsen förutsatt,
ett belopp motsvarande det i järnvägen nedlagda anläggningskapitalet,
vilket i sin helhet utgått av lånemedel, böra återlevereras till riksgäldskontoret.
Mot styrelsens förslag beträffande sättet för beredande av tillgång
till denna återleverering har jag intet att erinra. Därest riksdagen
bifaller förslaget örn bandelens upprivning och örn försäljning av dess tillhörigheter,
torde Kungl. Maj:t böra i fråga örn återlevereringen meddela
beslut i huvudsaklig överensstämmelse med vad järnvägsstyrelsen föreslagit.

På grund av vad jag .sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att statsbanedelen Dagarn—Hultebo må upprivas samt att
till bananläggningen hörande mark och övriga tillgångar må
försäljas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr. 1930.