Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
1
Nr 228.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark; given Stockholms
slott den 14 mars 1930.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
J. B. Johansson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, kominunikationsecklesiastik-
och handelsdepartementen anför chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Johansson:
Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation, vilken trätt i kraft den
1 januari 1918, samt den därförut gällande förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov ävensom vissa
andra författningar äger Kungl. Majit i de fall, som i respektive författningar
angivas, beträffande fastighet, som tillhör annan än kronan, förordna,
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 191 haft. (Nr 228.) 1
Historik.
2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
att för det i varje fall ifrågavarande ändamålet mark skall antingen mot
lösen helt och hållet avstås eller mot ersättning upplåtas till begagnande.
Berörda författningar, med undantag av lagen den 12 maj 1917 örn
fastighetsbildning i stad och dess föregångare lagen den 31 augusti 1907
örn stadsplan och tomtindelning, omnämna däremot ej, huru i dylika fall
skall förfaras i fråga om staten tillhörig mark.
Emellertid har för vissa fall, särskilt med hänsyn till samfärdselns utveckling,
funnits nödigt medgiva Kungl. Maj:t en mera allmän befogenhet
att för ändamål av ifrågavarande art upplåta mark från kronan tillhöriga
fastigheter.
Det område, där behovet av en dylik mera vidsträckt befogenhet för Kungl*
Majit först gjorde sig gällande, var i fråga örn avstående av mark för de
enskilda järnvägarnas behov. Redan 1871 års riksdag medgav, att varje
järnvägsbolag, som erhölle lån från ett då beviljat extra anslag till låneunderstöd
för enskilda järnvägar, kunde, i den mån Kungl. Majit prövade
lämpligt, under vissa närmare angivna villkor erhålla upplåtelse av
kronan tillhörig mark. Vid 1872 års riksdag utvidgades Kungl. Majits
befogenhet i detta hänseende. Riksdagen beslöt då, att kommuner, enskilda
personer eller bolag, vilka kunde undfå tillstånd att inom riket anlägga
järnväg, skulle, oavsett om de för berörda ändamål erhölle statsbidrag eller
icke, efter prövning av Kungl. Majit kunna utan ersättning undfå upplåtelse
av den för järnvägsanläggningen erforderliga, kronan tillhöriga mark,
som stöde under kronans omedelbara disposition, varemot, när fråga vore
örn boställsjord eller annan åt enskild person med åborätt eller annorledes
upplåten kronojord, ersättning därför borde av järnvägen lämnas i enlighet
med dä gällande expropriationsförordning. Det Kungl. Majit lämnade medgivandet
avsåg endast tiden intill nästa lagtima riksdags början. Efterföljande
riksdagar t. o. m. år 1903 förnyade emellertid nämnda medgivande.
I anledning av motion vid 1903 års riksdag anhöll riksdagen hos Kungl.
Majit örn utredning örn och i vad mån vid upplåtelse av för enskild järnvägsanläggning
erforderlig, kronan tillhörig jord fri markupplåtelse lämpligen
jämväl kunde medgivas, då fråga vore örn de genom domänstyrelsens
försorg för statsverkets räkning utarrenderade kronoegendomar samt att Kungl.
Majit måtte till riksdagen avlåta den framställning i ämnet, vartill utredningen
befunnits föranleda.
Sedan utredning sålunda verkställts och denna blivit för 1904 års riksdag
framlagd, medgav riksdagen, att Kungl. Majit hnge, där så prövades lämpligt,
berättiga kommuner, enskilda personer eller bolag, vilka intill början av 1905
års lagtima riksdag kunde undfå Kungl. Majits tillstånd att inom riket anlägga
järnväg, att, evad de för sådant ändamål erhölle statsbidrag eller icke,
dels erhålla upplåtelse av den för järnvägsanläggningen erforderliga,
kronan tillhöriga jord sålunda i att jord, som stöde under kronans omedelbara
disposition, upplätes utan någon ersättning; att jord från de under
3
Kungl. Maj:ts proposition Ar 228.
bruk oell bergverk för nödigt skogsfång upplåtna kroppa! 1 mann ingar Upp.
lätes utan annan gottgörelse än ersättning till vederbörande innehavare för
intrång i nyttjanderätten; att .jord från de genom domänstyrelsens försorg
utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas
fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, upplätes
utan annan ersättning än för minskning i arrendatorns brukningsområde
under den återstående arrendetiden ävensom för skada och intrång; samt
att för jord, som vore till boställe eller åt enskild person, menighet eller
inrättning med åborätt eller annorledes än vad som ovan sagts upplåten,
ersättning skulle lämnas såväl för själva marken som för skada och intrång;
och skulle ersättningen i ovannämnda fall bestämmas i den ordning förordningen
angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov den 14
april 1866 stadgade;
dels ock kostnadsfritt för anläggningen begagna sådana å kronans ägor
belägna kalk- och stenbrott jämte grustäkter, som kunde vara disponibla.
Som synes har rätten till avgiftsfri markupplåtelse för enskilda järnvägar
här undergått en avsevärd utvidgning. Medgivandet var som nämnts till
tiden begränsat till nästkommande riksdags början, men lämnade följande års
riksdagar t. o. m. 1907 års riksdag enahanda medgivande.
Jämväl på ett annat område hade efter hand framträtt behov av enklare
former för upplåtelse av kronojord, nämligen i fråga om anläggande av
elektriska ledningar. Under åren 1903—1907 har varje riksdag lämnat
Kungl. Majit medgivande av innehåll, att — där Kungl. Majit prövade
nödigt, att för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för.
dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning,
som funnes vara av större betydelse för det allmänna, kronan tillhörig
jord eller lägenhet användes till framdragande av elektrisk ledning —
Kungl. Majit ägde förordna, att vad för ändamålet erfordrades skulle upplåtas
mot ersättning, som skulle bestämmas i enlighet med vad som stadgades
i 1866 års expropriationsförordning, lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar samt på de villkor
i övrigt som av Kungl. Majit fastställdes.
I andra än i det föregående nämnda fall kunde intill 1908 års riksdag
kronojord icke annorledes än i allmänhet vore medgivet föryttras, utan att
riksdagen därtill lämnade samtycke. Denna ordning medförde stor tidsutdräkt
oell onödig omgång. Kungl. Majit framlade i anledning härav för
1908 års riksdag förslag innefattande ett vidgat medgivande för Kungl.
Majit att avstå eller upplåta kronojord för allmänt ändamål. I samband
med detta förslag förehade riksdagen en inom riksdagen väckt motion i
syfte att ernå ett enklare förfarande vid bestämmande av ersättnings
beloppens
storlek. Sistnämnda års riksdag beviljade en utsträckt befogenhet
för Kungl. Majit att för allmänt ändamål upplåta kronojord.
Även detta bemyndigande gällde allenast ett är. Riksdagen medgav sålunda
att, då för allmänt ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande författ
-
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
ning enskild man, menighet eller inrättning kunde förpliktas avstå eller
upplåta jord eller lägenhet, erfordrades, att staten tillhörig mark avstodes
eller upplätes, Kungl. Majit skulle äga, utan riksdagens hörande i varje
särskilt fall, förordna om markens avstående eller upplåtande. Riksdagen
förordnade tillika,
1) att för mark, som sålunda avstodes eller upplätes, lösen eller ersättning
skulle med nedan angivna undantag utgå efter ty i förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov
vore föreskrivet och till beloppet bestämmas, då jordområde, som skulle lösas,
vore obebyggt och understege fem hektar samt Kungl. Maj:t funne
skäligt sådant medgiva, av tre gode män, av vilka Konungens befallningshavande
i länet och sökanden, var för sig, skulle utse en och domaren i orten
den tredje, samt i annat fall av sådan nämnd, som omförmäldes i nyssnämnda
förordning
2) att i fråga örn mark, som vore avsedd att användas för framdragande
av elektrisk ledning, utom vad i nyssnämnda förordning stadgades, jämväl
föreskrifterna i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn
elektriska anläggningar, skulle lända till efterrättelse;
3) att, där Kungl. Majit lämnat kommun, enskild person eller bolag tillstånd
att inom riket anlägga järnväg, Kungl. Majit ock ägde, där så prövades
lämpligt och utan avseende därå örn för järnvägens anläggning statsbidrag
åtnjötes eller icke, ej mindre medgiva, att jord, som stöde under
kronans omedelbara disposition, upplätes utan någon ersättning, att jord
från de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna kronoallmänningar
upplätes utan annan gottgörelse än ersättning till vederbörande
innehavare för intrång i nyttjanderätten, och att jord från de genom domänstyrelsens
försorg utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till
förenade mötespassevolanskassornas fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond,
upplätes utan annan ersättning än för minskning i arrendatorns
brukningsområde under den återstående arrendetiden ävensom för
skada och intrång, än även tillåta vederbörande att kostnadsfritt för anläggningen
begagna sådana å kronans ägor belägna kalk- och stenbrott
jämte grustäkter, som kunde vara disponibla;
4) att jämväl i övrigt, då fråga allenast vore örn upplåtelse av mark
till begagnande för ändamål, som förut nämnts, utan att marken avstodes,
det skulle ankomma på Kungl. Majit att, där omständigheterna därtill föranledde,
medgiva undantag från den under 1) angivna regel; samt
5) att vad sålunda stadgats icke hade avseende å de i 8 och 12 §§ av
lagen den 31 augusti 1907 örn stadsplan och tomtindelning berörda fall.
Vid de därefter följande lagtima riksdagarna har Kungl. Majit för ett
år i sänder erhållit i stort sett enahanda medgivande, dock med vissa ändringar,
mestadels dock av allenast redaktionell natur, betingade av nyare
lagstiftning på hithörande områden.
Kungl. Mcij:ts proposition Nr 228. 5
Sålunda beslöt 1929 års riksdag enligt skrivelse nr 202 (jfr Sv. förf. s.
nr 138) att för tiden intill den 1 juli 1930
dels medgiva att, då för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande
lag örn expropriation annan än kronan kunde förpliktas avstå fastighet
eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill, erfordrades, att kronan
tillhörig mark tages i anspråk, Kungl. Maj:t skulle äga, utan riksdagens
hörande i varje särskilt fall, förordna örn avstående av marken eller uppupplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma;
dels ock besluta:
l:o) att för mark eller särskild rätt, som sålunda avstodes eller upplätes,
lösen eller ersättning skulle med nedan angivna undantag utgå efter ty i
lagen örn expropriation är föreskrivet och till beloppet bestämmas, då jordområde,
som skulle avstås eller vartill särskild rätt skulle upplåtas, vore
obebyggt och understege fem hektar samt Kungl. Majit funne skäligt sådant
medgiva, av tre gode män, av vilka länsstyrelsen i länet och sökanden,
var för sig, skulle utse en och domaren i orten den tredje, samt i
annat fall av sådan nämnd, som omförmäles i berörda lag;
2:o) att ifråga örn mark, som vore avsedd att användas för framdragande
av elektrisk ledning, utom vad under l:o) stadgades jämväl föreskrifterna
i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska
anläggningar, skulle lända till efterrättelse;
3:o) att, där Kungl. Majit lämnat kommun, enskild person eller bolag
tillstånd att inom riket anlägga järnväg, Kungl. Majit ock finge, där så
prövades lämpligt och utan avseende därå, örn för järnvägens anläggning
statsbidrag åtnjötes eller icke, ej mindre medgiva, att mark, som stöde under
kronans omedelbara disposition eller tillhörde någon av de under bruk och
bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller någon av de
genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar, vilka icke
upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas fond, stuterierna eller Vadstena
krigsmanshusfond, avstodes utan annan ersättning till kronan, än att,
därest och i den mån å marken växande skog inginge i överlåtelsen och Kungl.
Majit icke funne skäl annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog skulle
utgå efter Kungl. Majits bestämmande, än även tillåta vederbörande att
kostnadsfritt för anläggningen begagna sådana å kronans ägo belägna kalkoch
stenbrott jämte grustäkter, som kunda vax-a disponibla;
4:o) att jämväl i övrigt, då fråga allenast vore örn begagnande av mark
för ändamål som förut nämnts, utan att marken avstodes, det skulle ankomma
på Kungl. Majit att, där omständigheterna därtill föi-anledde, medgiva
undantag från den under l:o) angivna regel; samt
5:o) att vad sålunda stadgats icke hade avseende å de i 1 kap. 14 och 18
§§ av lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad berörda fall.
Nu gällande
bemyndigande.
Av riksdagen
begärd utredning.
Fråga om
avgiftsfri
markupplåtelse
för
allmän väg
Inkomna
yttranden.
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
I sistnämnda skrivelse tiar riksdagen tillika till behandling upptagit
dels frågan om ytterligare utvidgning av de fall, då avgiftsfri upplåtelse
från kronan tillhörig mark kunde ifrågakomma, dels ock örn förenklad handläggning
av ärenden rörande markupplåtelse för allmänt ändamål.
Riksdagen ifrågasätter sålunda till en början huruvida icke, då på grund
av automobiltrafikens kraftiga utveckling vägarna numera erhållit en ur
kommunikationssynpunkt med järnvägarna jämförbar allmän betydelse,
kronan tillhörig mark, som erfordrades för allmän väganläggning, skulle
kunna på sätt vore fallet beträffande mark, som avstodes för järnvägsanläggning,
upplåtas utan avgift i annan mån, än som i sistberörda fall
skedde; riksdagen förutsatte därvid givetvis, att i fråga örn utarrenderad
mark, såsom nu skedde, arrendatorn kunde genom vederbörande vägstyrelse
tillförsäkras ersättning för intrång och skada till följd av markens avstående.
Vidare framhåller riksdagen, att riksdagen icke kunnat undgå att fästa
sin uppmärksamhet vid det omständliga och tidsspillande förfarande, som
för närvarande vore förbundet med handläggningen av ärenden rörande
upplåtelser från kronojord av mark för i riksdagens skrivelse avgivna
och andra allmänna ändamål. I betraktande av det icke obetydliga antal,
som dessa ärenden representerade, och då det som regel rörde sig örn mera
obetydliga värden, syntes riksdagen åtgärder böra övervägas för vinnande
i förevarande avseende av ett enklare förfaringssätt.
Riksdagen framhåller slutligen önskvärdheten av att ett övervägande
skedde rörande möjligheten att ernå ett enklare förfarande jämväl beträffande
upplåtelser från jord av ecklesiastik natur.
Vidkommande först frågan örn avgiftsfri upplåtelse av kronan tillhörig
mark för anläggande av allmän väg har Kungl. Majit anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att — efter hörande av de verk och myndigheter,
som under sin förvaltning hava kronan tillhörig mark av nu ifrågavarande
slag, ävensom kommerskollegium, länsstyrelserna och övriga vederbörandg
myndigheter — till Kungl. Majit inkomma med yttrande och förslag i
anledning av riksdagens i ämnet gjorda uttalande. Till åtlydnad härav
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 29 november 1929 avgivit utlåtande
i ärendet samt därvid tillika överlämnat till styrelsen inkomna
yttranden.
Av de i ämnet avgivna utlåtandena inhämtas i huvudsak följande.
Det övervägande flertalet länsstyrelser ävensom byggnadsstyrelsen, lotsstyrelsen,
marinförvaltningen, järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, vattenfallsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och kommerskollegium hava antingen tillstyrkt
eller ock icke framställt erinran av vikt mot förslaget örn utvidgning
av området för den avgiftsfria markupplåtelsen till att omfatta jämväl
anläggande av allmän väg.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
Kammarkollegium anför bland annat:
Det syntes tvivelaktigt, huruvida en sådan jämförelse mellan järnvägsanläggning
och anläggande av allmän väg, som gjorts i riksdagens ifrågavarande
skrivelse, vore fullt hållbar. I långt större utsträckning än som
någonsin skett vid anläggning av enskilda, till allmän trafik avsedda järnvägar,
trädde det allmänna understödjande emellan vid anläggning eller
omläggning av allmänna vägar dels genom anvisande av statsbidrag utan
återbetalningsskyldigliet och dels genom beviljande av anslag av automobilskattemedel.
Även för de allmänna vägarnas underhåll erhölles bidrag av
statens medel. På grund därav syntes kammarkollegium icke tillräckligt
påkallat, att staten även genom kostnadsfri markupplåtelse i vissa fall skulle
understödja vägväsendets utveckling.
Domänstyrelsen har icke ansett sig kunna tillstyrka förberörda av riksdagen
ifrågasatta utvidgning. I de fall, då kronans mark skulle avstås
för anläggning av allmän väg, vore enligt domänstyrelsens åsikt någon
generell regel för lösning av frågan, huruvida ersättning skulle utgå eller
icke, ej av behovet påkallad. Denna fråga borde avgöras med hänsyn
till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
Stuteriöverstyrelsen påpekar, att den till stuterierna upplåtna jord städse
varit undantagen från ifrågavarande upplåtelser, samt tillägger, att något
allmänt stadgande av den föreslagna innebörden, i vad anginge stuteriöverstyrelsens
förvaltningsområde, icke torde vara vare sig lämpligt eller
avsett i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Länsstyrelsen i Uppsala län har icke funnit tillräckliga skäl föreligga
att i förevarande avseende likställa allmän väg med koncessionerad järnväg
samt anför:
En sträng och ingående sovring från Kungl. Maj:ts sida skulle visserligen
minska betänkligheterna men, då fråga kunde vara örn så talrika företag,
medföra alltför mycket och tidsödande arbete. Åtminstone borde den föreslagna
regeln inskränkas till att gälla sådana vägföretag, för vilka skäl
funnes att bevilja statsbidrag med större del av kostnaden än det vanliga
maximum och vilkas betydelse sålunda i allt fall måste underkastas en
alldeles särskild prövning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det icke kunna bestridas, att vägarna
på grund av automobiltrafikens kraftiga utveckling ur kommunikationssynpunkt
erhållit en med järnvägarna jämförbar allmän betydelse samt
fortsätter:
Tvivelaktigt vore däremot, huruvida det kunde vara lämpligt att utan
ersättning tillhandahålla kronans mark för väganläggning. Här vore närmast
fråga om mark från under domänstyrelsens förvaltning stående kronoegendomar,
och det ville synas, som örn gratisupplåtelser icke vore väl förenliga
med domänstyrelsens ställning som affärsdrivande verk. Vidare kunde
rätt till avgiftsfri markupplåtelse leda till orättvisa mellan de olika väghållningsdistrikten.
Länsstyrelsen funne således skäl icke föreligga att utsträcka
tillämpligheten av gällande regler för avstående av kronans mark
till järnvägsanläggning att omfatta jämväl upplåtelse av mark till allmän
väg. Emellertid borde detta icke hindra, att kronan i fall, då det gällde
Departements
chefen.
8 Kungl. Martts proposition Nr 228.
rena obetydligheter, till exempel breddning av väg, rätande av vägkrök eller
dylikt, uppläte mark utan ersättning. Under alla förhållanden torde detta
böra ske, då det kunde beräknas, att kostnaderna för värdering av markersättningen
komme att överstiga köpeskillingens belopp.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tinner det visserligen icke
kunna bestridas att, då mark från kronojord avgiftsfritt upplåtes för järnvägar,
så även borde vara fallet med den mark, som krävdes för allmänna
väganläggningar med den stora betydelse dessa numera hade ur kommunikationssynpunkt,
samt anför vidare:
Med hänsyn därtill hade länsstyrelsen sålunda intet att erinra mot den
ifrågasatta utvidgningen av ifrågavarande mom. 3. Det funnes dock även
andra omständigheter, som torde böra tagas i betraktande vid frågans avgörande.
Örn nämligen marken icke upplätes avgiftsfritt utan löstes, skulle
denna lösen komma domänfonden till godo, och det torde väl kunna ifrågasättas,
om det^ vore lämpligt, att fonden, som tillhörde ett affärsdrivande
verk, ensam linge vidkännas den kostnad, som ett avgiftsfritt upplåtande
skulle medföra. Länsstyrelsen erinrar i detta sammanhang om en av domänstyrelsen
gjord framställning i syfte att den väghållarna medgivna rätt att
för de allmänna vägarnas underhåll taga väglagningsämnen från kronojord
måtte avskaffas. Med hänsyn till domänfondens karaktär ävensom till det
förhållandet, att statsbidrag för lösen av mark redan enligt nu gällande
bestämmelser (kungörelsen den 10 augusti 1928) i vissa fall kunde medgivas,
hade länsstyrelsen funnit sig icke böra tillstyrka den ifrågasatta utvidgade
skyldigheten för kronan att avstå mark.
Länsstyrelsen i Örebro län har motsatt sig det av riksdagen framkastade
förslaget huvudsakligen av det skälet, att domänfonden därigenom säkerligen
skulle gå förlustig icke oväsentligt belopp.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar för egen del, att styrelsen
icke hade något att erinra mot bifall till vad riksdagen i nu ifrågavarande
hänseende föreslagit, därvid styrelsen emellertid i likhet med riksdagen
förutsatte, att i fråga örn utarrenderad mark arrendatorn genom vederbörande
vägstyrelse tillförsäkrades ersättning för intrång och skada till
följd av markens avstående.
Såsom jag tidigare framhållit, gäller det bemyndigande, som genom riksdagens
skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, meddelats Kungl. Maj:t att besluta
örn avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark, allenast för tiden
intill den 1 juli 1930. Även för framtiden torde behov av ett dylikt bemyndigande
föreligga, varför sådant nu synes böra hos riksdagen äskas för
ytterligare ett år.
Emellertid synes kunna ifrågasättas att i anslutning till riksdagens i
förenämnda skrivelse gjorda uttalanden åt berörda bemyndigande giva ett i
vissa hänseenden vidgat innehåll. För närvarande upplåtes mark från
kronoegendomar utan avgift endast för anläggande av enskilda järnvägar.
Såsom riksdagen framhållit, torde emellertid de allmänna vägarna med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
9
automobiltralikens utveckling numera hava erhållit en ur kommunikationssynpunkt
med järnvägarna jämförbar allmän betydelse. Med den rådande
tendensen till ökad användning för landsvägsbruk av motordrivna fordon
torde vägarna i framtiden komma att framstå såsom än mera betydelsefulla
för samfärdseln än vad för närvarande är fallet. Under sådana omständigheter
synes det befogat, att enahanda förmåner i fråga örn upplåtelse av
mark från kronojord, som tillkomma enskilda järnvägsanläggningar, även
komma allmänna vägföretag till del. Från vissa håll har anmärkts, att
avgiftsfria upplåtelser för nu ifrågavarande ändamål av mark från kronoegendomar
icke stöde i överensstämmelse med domänstyrelsens ställning som
affärsdrivande verk. Förhandenvaron av goda kommunikationer måste dock
städse innefatta en förmån för en fastighet. Den förlust, som kan komma
att tillskyndas domänfonden genom de ifrågasatta avgiftsfria markupplåtelserna,
torde i avsevärd grad kompenseras genom de stegringar i värdet av
statens fastigheter, som anläggandet av goda vägar över fastigheterna medför.
Det torde ej heller behöva befaras, att möjligheten att utan avgift erhålla
mark för vägändamål skall medföra, att vägarna i större utsträckning än
eljest framdragas över kronans mark. Med hänsyn till den granskning, som
vägplanerna före fastställandet undergå hos länsstyrelserna, synas olägenheter
i sådant avseende förebyggas. I detta sammanhang förtjänar även framhållas,
att vid anläggande av väg utgifterna för marklösen spela en underordnad
roll vid jämförelse med övriga med företaget förbundna kostnader.
Erinras må jämväl, att åt vägföretagen icke torde böra inrymmas ovillkorlig
rätt till avgiftsfri markupplåtelse. I likhet med vad fallet är beträffande
enskilda järnvägar, torde sådan upplåtelse böra erhållas allenast i de fall,
där så prövas lämpligt. Markens särskilda dyrbarhet med hänsyn till dess
läge, möjligheten att utnyttja densamma för annat allmänt ändamål av
synnerlig vikt eller andra dylika omständigheter kunna nämligen motivera,
att ersättning bör utgå.
I fråga örn sättet för upplåtelse av mark från kronojord för anläggande
av allmän väg torde den tidigare ofta begagnade formen av upplåtelse med
äganderätt icke böra annat än i undantagsfall ifrågakomma. De olägenheter
i skilda hänseenden, som åtfölja ett upplåtande av vägmark med
äganderätt, framträda tydligt vid en eventuell omläggning av väg, då den
gamla vägen utan att äga självständigt ändamål kvarstår som särskild
fastighet. I stället synes den under senare år alltmera tillämpade metoden
att upplåta mark med nyttjanderätt, så länge marken användes för det med
upplåtelsen avsedda ändamålet, vara att föredraga. En sådan ordning överensstämmer
jämväl väl med det av Kungl. Majit för årets riksdag framlagda
förslaget till lag örn vågrätt (proposition nr 106). Detta förslag avser
att införa en ny begränsad sakrätt, benämnd vågrätt, av innebörd att, i fall
där mark enligt medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän
väg eller där allmän väg färdigställts över fastighet utan att ägaren
hos vägstyrelsen gjort erinran mot vägens framdragande å hans mark,
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
Fråga om ett
förenklat förfarande
vid
avstående
och upplåtande
av
kronojord.
markell sedan må nyttjas för vägen utan hinder av den rätt annan må äga
i avseende å fastigheten.
Det torde slutligen höra framhållas, att mark icke bör i större omfattning
avgiftsfritt upplåtas för allmänt vägföretag än för anläggning av enskild
järnväg samt att i fråga örn utarrenderad mark förutsättning bör vara, att
arrendatorn genom vederbörande vägstyrelse tillförsäkras ersättning för skada
och intrång till följd av markens avstående.
Vad därefter angår frågan örn enklare förfaringssätt vid handläggning
av ärenden rörande upplåtelser från kronojord av mark för nu ifrågavarande
ändamål, vill jag erinra därom, att före 1908 års riksdag generella regler icke
funnos för förfarandet vid ifrågavarande s. k. ändamålsupplåtelser av kronojord;
Kungl. Maj:t föreskrev från fall till fall, huru vid ersättningens bestämmande
skulle förfaras. Understundom inträffade, att Kungl. Maj:t föreskrev,
att ersättningen skulle bestämmas i enlighet med expropriationsförordningens
bestämmelser d. v. s. genom i vederbörlig ordning tillsatt expropriationsnämnd,
bestående av nio personer. Redan tidigt synes emellertid detta förfarande
hava förefallit allt för omständligt och dyrbart, varför Kungl. Majit i åtskilliga
fall förordnat, att ersättningens storlek skulle bestämmas på annat
sätt. Sålunda föreskrev Kungl. Majit genom brev den 15 juli 1881 i fråga
örn ersättning för jordupplåtelse för omläggning av väg, att ersättningens
storlek skulle bestämmas av tre gode män, av vilka länsstyrelsen skulle
utse en, vederbörande arbetsdirektion en och de sålunda utsedda den tredje.
Kungl. Majit förbehöll sig likväl att fastställa ersättningens storlek. I ett
liknande fall, då det gällde bestämmande av ersättning för ett till en järnväg
upplåtet jordområde, förordnade Kungl. Majit den 20 juni 1890, att
ersättningen skulle bestämmas av tre gode män, en utsedd av länsstyrelsen
och en av järnvägen; den tredje skulle utgöras av vederbörande domänintendent;
även i detta fall förbehöll sig Kungl. Majit att fastställa ersättningens
storlek. Samma förfarande tillämpades enligt ett Kungl. Majits brev
den 29 maj 1891 vid fråga örn upplåtelse av mark till allmän väg. Emellertid
finnas talrika exempel på, att ersättningen bestämts enligt expropriationsförordningen
(Kungl. Majits brev den 29 maj 1891, den 5 maj 1893, den 4 april
1895, den 3 december 1897, den 19 juli 1901, den 6 mars 1903, den 30 september
1904). Understundom har Kungl. Majit föreskrivit, att till undvikande
av dryga expropriationskostnader ersättning för markupplåtelse finge bestämmas
av på visst sätt utsedda gode män, så vitt parterna kunde därom
enas — vanligen skulle en utses av vardera parten samt domänintendenten
vara den tredje — eljest skulle förfarandet med expropriationsnämnd komma
i tillämpning (Kungl. Majits brev den 27 juli 1894, den 9 september 1898,
den 26 september 1902). Formerna för ersättningens bestämmande torde
sålunda hava växlat; småningom synes dock praxis hava stadgat sig i den
riktningen, att ersättningen, med Kungl. Majits likväl förbehållna prövningsrätt,
skulle bestämmas av tre gode män, av vilka vardera parten utsåg en
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
och domänintendenten utgjorde den tredje (Kungl. Maj:ts brev den 23 februari
och den 9 augusti 1894, den 21 september 1895, den 21 september, den 5
oktober och den 7 december 1900, den 3 oktober 1903, den 5 augusti och den
21 oktober 1904, den 20 januari, den 5 maj och den 20 oktober 1905, den
16 februari och den 9 november 1906, den 14 juni 1907). Anmärkas må tillika,
att Kungl. Majit i ett fall (Kungl. Majits brev den 27 november 1903) förordnat,
att ersättningen för mark, som avstods till en bygdeväg, skulle bestämmas
av vederbörande domänintendent ensam och slutligen fastställas av
Kungl. Majit.
Förutom bestämmelser örn utvidgad befogenhet för Kungl. Majit i fråga
örn upplåtelser från kronojord gav 1908 års riksdag tillika generella stadganden
örn förfarandet vid bestämmande av ersättningens storlek, vilka
stadganden närmast kunna sägas utgöra en kodifiering av förut gällande praxis.
De bestämmelser, som då antogos, tillämpas med mindre redaktionella
ändringar alltjämt. I nu gällande medgivande är stadgat, att för mark
eller särskild rätt, som på grund av riksdagens berörda medgivande avstås
eller upplåtes, skall lösen eller ersättning med i riksdagens medgivande angivna
undantag utgå efter ty i lagen örn expropriation är föreskrivet och
till beloppet bestämmas, då jordområde, som skall avstås eller vartill särskild
rätt skall upplåtas, är obebyggt och understiger fem hektar samt Kungl.
Majit finnér skäligt sådant medgiva, av tre gode män, av vilka länsstyrelsen
i länet och sökanden, var för sig, utse en och domaren i orten den tredje
samt i annat fall av sådan nämnd, som omförmäles i lagen örn expropriation.
Tillika beslöt 1908 års riksdag, att jämväl i övrigt, då fråga vore allenast
örn begagnande av mark för ändamål av ifrågavarande slag utan att marken
avstodes (d. v. s. ändamålsupplåtelse i egentlig mening) det skulle ankomma
på Kungl. Majit att, där omständigheterna därtill föranledde, medgiva
undantag från de eljest för förfarandet gällande regler.
I praktiken tillgår vid avstående med äganderätt av jord från jordbruksdomäner
och kronoparker enligt nu gällande ordning sålunda att, sedan
sökanden (vanligtvis en vägstycke) till länsstyrelsen inlämnat ansökan att
få förvärva kronojord, yttranden inhämtas över ansökningen från landsfiskal,
arrendator och domänintendent samt i förekommande fall från jägmästare
och överlantmätare. Därefter avgiver länsstyrelsen utlåtande till
domänstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar handlingarna till Kungl.
Majit. Sedan Kungl. Majit beviljat ansökningen, underrättas domänstyrelsen
därom, varefter domänstyrelsen i sin ordning underrättar länsstyrelsen samt
därvid tillika förordnar örn värdering av det upplåtna området och örn
indrivande av den för upplåtelsen fastställda ersättningen.
I de fall, där rent expropriationsförfarande skall komma till tillämpning,
igångsättes detta, men i övriga — det övervägande antalet — fall, där det
förenklade förfarandet med värdering av tre gode män skall tillämpas, utser
länsstyrelsen en god man samt anmodar sökanden och domaren i orten att
Det nuvarande
förfarandet
i -praktiken.
12
Kungl. Majlis proposition Nr 228.
Yttranden.
utse var sin god man, varefter värdering sker av de sålunda utsedda; dessa
insända därefter sitt värderingsinstrument till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
föranstaltar om köpeskillingens indrivande, varefter länsstyrelsen underrättar
domänstyrelsen örn den skedda värderingen samt därvid bifogar reversal,
utvisande att köpesumman behörigen inbetalts till domänfonden. Understundom
insänder länsstyrelsen även själva värderingsinstrumentet. Domänstyrelsen
utfärdar därefter köpebrev å jorden.
Då fråga är allenast örn upplåtande med nyttjanderätt av mark från jordbruksdomäner
och kronoparken är tillvägagångssättet enklare. När en dylik
ansökan inkommit, inhämtas yttranden från dem, som kunna beröras av
upplåtelsen. Kungl. Majit prövar därefter, huruvida mark skall upplåtas
för ändamålet, varefter Kungl. Majit, för den händelse ansökningen bifalles,
uppdrager åt domänstyrelsen att efter värdering av domänstyrelsens lokala
organ, domänintendent eller jägmästare, bestämma ersättningens storlek.
Domänstyrelsen underrättar sedermera länsstyrelsen örn beslutet och anhåller
tillika, att länsstyrelsen måtte tillse, att, därest sökanden begagnar sig av
medgivandet, förslag till ersättning åt kronan för i anspråk tagen mark
varder i enlighet med Kungl. Majits bestämmelser upprättat. Vederbörande
lokala organ, domänintendent eller jägmästare, upprättar därefter förslag till
ersättning, vilket länsstyrelsen med eget yttrande överlämnar till domänstyrelsen.
Sistnämnda myndighet prövar förslaget och fastställer ersättningsbeloppets
storlek, varefter domänstyrelsen anmodar länsstyrelsen tillse,
att beloppet kommer domänfonden till godo.
I anledning av riksdagens ovanberörda uttalande rörande önskvärdheten
av ett enklare förfarande hava infordrade utlåtanden avgivits av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement efter hörande av ämbetsverket underställda
militära myndigheter, av marinförvaltningen, järnvägsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt
domänstyrelsen, vilken senare myndighet därvid tillika överlämnat från
samtliga länsstyrelser till domänstyrelsen inkomna yttranden.
Av nämnda utlåtanden inhämtas i huvudsak följande.
Mariniörvaltningen, fångvårdsstyrelsen och vattenfallstyrelsen vitsorda
behovet av ett enklare förfaringssätt samt föreslå, att det avgörande av
ifrågavarande ärenden, som nu tillkommer Kungl. Majit, måtte uppdragas
åt den centrala myndighet, under vars förvaltning marken är ställd. Fångvårdsstyrelsen
framhåller, att sistberörda förfarande borde vinna tillämpning
åtminstone då fråga vore örn mera obetydliga markvärden.
Armé förvaltningens fortifikationsdepartement anför:
Sedan ärende rörande avstående av äganderätt till mark i dithörande
fall varit föremål för fortifikationsdepartementets utredning, borde ärendet
underställas Kungl. Maj:ts prövning och beslut såväl beträffande
själva lösningsanspråket som lösenbeloppet. Skulle därvid Kungl. Majit
linna skäligt medgiva lösning och överensstämmelse råda mellan kronans
krav på och sökandes erbjudande beträffande lösenbeloppet, syntes Kungl.
13
Kungl- Maj:is proposition Nr 228.
Majit böra fatta slutligt beslut i ärendet. Skulle däremot Kungl. Majit finna
skäligt medgiva lösning, men överensskommelse icke kunna ernås ifråga örn
lösenbeloppet, syntes detta böra bestämmas på sätt hittills skott. Beträffande
upplåtelse av annan rättighet än äganderätt till mark, exempelvis rätt till
breddning av väg, som sträckte sig utefter eller över kronans mark, hade
fortifikationsdepartementet i flera fall, som varit föremål för dess handläggning,
funnit sig kunna medgiva dylik upplåtelse utan ersättning. Att från
de centrala ämbetsverken till underordnad myndighet delegera befogenhet
beträffande dylika upplåtelser med nyttjanderätt för vissa ändamål syntes
fortifikationsdepartementet olämpligt.
Järnvägsstyrelsen framhåller till en början, att statens järnvägars för
järnvägsdriften avsedda mark i regel icke tagits i anspråk för andra allmänna
ändamål än ledningars och vägars framdragande, samt fortsätter vidare:
Det torde emellertid knappast kunna anses behövligt att i fråga örn de
mindre områden, som erfordrades för väganläggningar, betunga Kungl.
Majit med dessa relativt obetydliga ärenden, utan syntes i de fall, där statens
järnvägar icke haft något att erinra mot upplåtelsen, vederbörande länsstyrelse
böra bemyndigas att förordna örn avstående av marken eller upplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma. I detta sammanhang
ville styrelsen framhålla, att styrelsen sedan länge haft en stadgad
uppfattning örn behovet av ett enklare förfarande i ifrågavarande hänseende,
grundad, bland annat, på den erfarenhet styrelsen fått vid upplåtandet
till statens järnvägar av jord av ecklesiastik natur. Det värderingsförfarande
med tre gode män, som därvid kommit till användning, hade förutom
tidsspillan medfört kostnader, som varit oproportionerligt stora i förhållande
till markvärdet. Enligt styrelsens uppfattning saknades en myndighet,
som för kronans del hade befogenhet att överenskomma örn ersättningen.
Styrelsen ifrågasatte förty, örn icke befogenhet borde lämnas länsstyrelsen
att efter hörande av vederbörande förvaltande verk och egna sakkunniga,
t. ex. domänintendenten, fastställa de ersättningar, vars bestämmande hittills
uppdragits åt gode män.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att de ämbetsverk, till
vilkas förvaltning ett område hör, torde utan risk kunna anförtros att avstå
eller upplåta detsamma utan att Kungl. Majit besvärades med avgörandet.
Styrelsen anför vidare:
Det gällde här endast mark, som skulle avstås eller upplåtas för sådant
ändamål, som omförmäles i gällande lag om expropriation, och riksdagen
hade alltid i sina revisorer ett organ för kontroll, att upplåtelserätten ej
missbrukades. Vad beträffade det belopp, som skulle betalas för marken
eller den särskilda rätt, som avstodes eller upplätes, syntes detta kunna i
första hand göras beroende på övererenskommelse mellan respektive ämbetsverk
och sökanden. Kunde överenskommelse icke träffas, borde kostnaden
för värderingen av marken eller den särskilda rätten nedbringas så mycket
som möjligt. I detta syfte syntes gränsen för rätten till värdering av tre
gode män utan anlitande av det dyrare förfarandet med expropriationsnämnd
böra något höjas.
I de yttranden länsstyrelserna avgivit har allmänt framhållits önskvärdheten
av att åtgärder vidtoges i det av riksdagen angivna syfte. Flertalet
länsstyrelser har därvid funnit en ändamålsenlig åtgärd för vinnande av,
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22S.
detta syftemål vara, att åt domänstyrelsen uppdrages att utöva beslutande»
rätten rörande upplåtelser av ifrågavarande beskaffenhet, såväl i fråga örn
själva upplåtelsen som beträffande det ersättningsbelopp, som bör utgå för
den upplåtna marken.
I regel har därvid, vad ärendenas formella behandling angår, ej gjorts
någon skillnad mellan de olika slag av upplåtelser, som härvid kunde
ifrågakomma.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller emellertid, att i förevarande
avseende borde göras åtskillnad mellan upplåtelser, som avsåge äganderättsöverlåtelse,
och dem, som avsåge endast förvärv med nyttjanderätt. Länsstyrelsen
anför vidare:
Beslutanderätten ifråga örn ärenden av det senare slaget syntes länsstyrelsen
böra i största möjliga utsträckning tilläggas central förvaltningsmyndighet.
Ej heller torde det möta principiella betänkligheter att —- där
fråga vore örn upplåtelse under äganderätt — i fråga örn vissa närmare
bestämda kategorier av ärenden anförtro slutprövningen av dessa ärenden
åt vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Redan för närvarande
kunde tillstånd till äganderättsupplåtelse från publik fastighet meddelas av
annan än Kungl. Majit; enligt bestämmelserna i § 5 i lagen den 4 januari
1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt vore nämligen kammarkollegium
beslutande myndighet.
Liknande ståndpunkt intages av länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands
län. Sistnämnda länsstyrelse anför, bland annat, att framställningar,
som allenast avsåge upplåtelser under nyttjanderätt, borde kunna
prövas och avgöras av domänstyrelsen; beträffande befogenheten för styrelsen
att avgöra ärenden rörande upplåtelser med äganderätt eller servitutsrätt
borde dock gälla den inskränkning, att styrelsen skulle äga skyldighet
underställa dylikt ärende Kungl. Maj:ts prövning, där upplåtelsen befunnes
vara av synnerlig omfattning eller omständigheterna eljest ansåges böra
därtill föranleda.
För övrigt har i förevarande ämne huvudsakligen anförts av:
länsstyrelsen i Stockholms län, att domänstyrelsens beslut örn upplåtelse
och ersättning därför borde fattas efter uppskattningsnämndens
hörande,
länsstyrelsen i Jönköpings län, att ersättning för upplåten mark syntes»
örn sökanden så begärde, kunna bestämmas av domänstyrelsen efter förslag
av vederbörande domänintendent eller jägmästare,
länsstyrelsen i Kronobergs län, att den ansåge, att mera vittgående förenklingar
i det av riksdagen angivna syfte ej borde ifrågakomma men att
för de fall, då det värde som vore i fråga verkligen vore ringa, det måhända
vore lämpligt att stadga ett bagatellförfarande, därvid underordnad
lokal förvaltningsmyndighet skulle äga träffa avgörande i fråga örn såväl
själva upplåtelsen som ersättningen därför,
länsstyrelsen i Kalmar län, att upplåtelse borde ske av Kungl. Majit, när
marken vore av större värde, exempelvis överstigande 10,000 kronor, och
där fråga vore örn upplåtelse av mark utan ersättning, men i övriga fall
av domänstyrelsen,
Kungl. Majlis proposition Nr 228.
15
länsstyrelsen i Malmöhus län, att gode männens medverkan för bestämmande
av ersättningsbeloppen borde upphöra och deras åliggande överflyttas
till uppskattningsnämnden ävensom att länsstyrelserna borde befrias från
befattningen med utredning av ärenden av förevarande beskaffenhet;
länsstyrelsen i Älvsborgs län, att vederbörande domänintendent borde
erhålla i uppdrag att verkställa erforderliga värderingar,
länsstyrelsen i Skaraborgs län, att åt Kungl. Maj:t borde av principiella
skäl förbehållas att avgöra frågor rörande upplåtelser med äganderätt eller
servitutsrätt, att förfaringssättet vid förekommande värderingsförrättningar
möjligen kunde förenklas såtillvida, att värderingen vid upplåtelser, som
avsåge obetydligare värden, förrättades av domänintendenten ensam med
rätt för parterna att i händelse av missnöje med dennes beslut påkalla
värdering av utsedda gode män eller expropriationsnämnd,
länsstyrelsen i örebro län, att alla förberedande utredningar rörande
villkoren för upplåtelsen ävensom förslag till avgäld etc. borde verkställas
av domänstyrelsen och styrelsen underlydande lokala organ, nämligen för
kronans jordbruksdomäner av domänintendenterna och för övrig kronojord
av jägmästarna,
länsstyrelsen i Västmanlands län, att värderingsproceduren i vanliga fall
borde kunna verkställas av domänintendent eller jägmästare men att, där
upplåtelsen prövades vara av större ekonomisk betydelse eller sökanden
därom framställde begäran, det nu tillämpade förfaringssättet borde komma
till användning, samt
länsstyrelsen i Kopparbergs län, att värdering av jord med växande
skog med mera borde verkställas av domänstyrelsen genom styrelsens underordnade
organ och att värdering genom värderingsman syntes behöva ifrågakomma
endast i händelse av missnöje å sökandes eller jordinnehavares sida
med den genom styrelsens försorg verkställda värderingen.
Domänstyrelsen anser sig för egen del kunna hysa den uppfattningen,
att det av riksdagen angivna syfte skulle kunna i avsevärd mån uppnås,
örn åt domänstyrelsen anförtroddes att vid förekommande markupplåtelser
av ifrågavarande beskaffenhet, vare sig upplåtelsen skedde med äganderätt
eller med nyttjanderätt, besluta örn såväl upplåtelsen av marken som det
ersättningsbelopp, vilket borde utgå därför. Styrelsen förklarar sig så
mycket mindre hysa principiella betänkligheter mot en sådan anordning
som exempel icke saknades på att tillstånd till äganderättsupplåtelse från
publik fastighet linge meddelas av annan än Kungl. Majit. Styrelsen
anför vidare:
Ej heller ur praktisk synpunkt syntes befogad invändning kunna framställas
mot det av styrelsen angivna förfaringssättet, då därigenom, såvitt
styrelsen kunde bedöma frågan, skulle vinnas minsta möjliga omgång vid
ärendenas behandling.
Andra bestämmelser angående sättet för verkställande av den värdering,
som alltid måste äga rum och som torde böra bekostas av sökanden, än att
styrelsen skulle äga fastställa beloppet, syntes styrelsen ej böra meddelas,
men givet vore, att styrelsen för värderingen företrädesvis skulle anlita
styrelsen underlydande lokala organ, uppskattningsnämnd, domänintendent
och jägmästare.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
Statistik. Till upplysning örn i vilken omfattning upplåtelser från k ro noegendomar
för ifrågavarande ändamål förekommer samt ersättningsbeloppens storlek
m. m. har, såvitt angår markupplåtelse för väg, vilket torde vara det ojämförligt
vanligaste fall för upplåtelse, inom domänstyrelsen utarbetats vissa
uppgifter rörande dylika upplåtelser under åren 1925—1929, vilka uppgifter
inom jordbruksdepartementet sammanförts i följande uppställning.
Ål* |
Antal upplå- telser |
Med ägande- rätt; antal lall |
Med |
Ersättningen bestämd |
Jordområdets storlek |
Ersättningens storlek |
Varderingskostnad, så-vitt kunnat utrönas |
|||||||
Expro- pria- tions- nämnd; antal lall |
Kungl. Majit; antal lall |
Do- män- styrel- sen; antal fall1 |
Högst; hektar |
Lägst; hektar |
Högst; kronor |
Lägst; kronor |
Ej be-räknad |
Högst; |
Lägst; kronor |
Ingen; |
||||
1925 |
6 |
1 |
5 |
1 |
5 |
0.61926 |
0.3079 |
2.430 |
189 |
3 |
83 |
46 |
3 |
|
1926 |
14 |
2 |
12 |
3 |
11 |
— |
2.6474 |
O.0720 |
6,615 |
53 |
7 |
215 |
24 |
4 |
1927 |
21 |
— |
21 |
3 |
13 |
5 |
2.8120 |
0.0102 |
2,467 |
30 |
7 |
297 |
28 |
8 |
1928 |
22 |
3 |
19 |
4 |
14 |
4 |
1.2080 |
0.0664 |
7,248 |
56 |
7 |
236 |
15 |
8 |
1929 |
23 |
2 |
21 |
5 |
14 |
4 |
0.7 5 9 0 |
0.0518 |
1,012 |
125 |
5 |
186 |
24 |
8 |
1 Samtliga avseende upplåtelser nied nyttjanderätt.
Departements- I fråga örn förfarandet vid upplåtelse från kronojord av mark för allchefen
manna
ändamål delar jag riksdagens uppfattning, att detta, åtminstone i
ett stort antal fall, är onödigt omständligt och tidskrävande. Särskilt då
fråga är örn mera obetydliga markvärden, gör sig behovet av en förenklad
handläggning gällande. Såsom förfarandet nu är ordnat, tillhör det städse
Kungl. Majit att avgöra, huruvida mark över huvud skall upplåtas, men
Kungl. Majit kan i en del fall, då fråga är allenast örn markens begagnande
utan att densamma avstås, överlåta åt annan att pröva ersättningens storlek.
Dylik rätt har plägat uppdragas åt domänstyrelsen. I övriga fall
bestämmes ersättningsbeloppet antingen på sätt, som finnes stadgat i lagen
örn expropriation, eller genom det enklare förfarandet med tremannanämnd.
Såväl expropriationsförfarandet som ersättningsbeloppets bestämmande
av tremannanämnd medför dock för sökanden avsevärda kostnader,
vilka bliva så mycket mera kännbara, örn hänsyn tages till det ofta obetydliga
värdet av den mark, som skall avstås. Den värdering, som den
centrala myndigheten verkställer, torde ske genom myndighetens lokala
organ, och kostnaderna inskränka sig då allenast till resekostnader för
värderingsmannen. I flera fall har på grund av hos värderingsmannen,
vanligen domänintendenten, redan förefintlig kännedom örn fastigheten
särskild förrättning för att bestämma markens värde icke funnits
erforderlig, varvid särskilda kostnader icke uppstått. Värderingskostnader
hava stundom kunnat undvikas även därigenom, att värderingsmannen
besiktigat marken i samband med att han företagit annan förrättning inom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
17
orten. Om man sålunda jämför med varandra å ena sidan förfarandet med
expropriationsnämnd eller tremannanämnd och å andra sidan förfarandet
med ersättningsbeloppets bestämmande av central myndighet efter värdering
av dess lokala organ, synes det senare äga avgjorda företräden i fråga örn
enkelhet, snabbhet och billighet. Då i det övervägande antalet fall fråga är
örn allenast obetydliga markvärden, torde någon betänklighet knappast möta,
att beslutanderätten i sådana ärenden av mindre vikt överflyttas till den centrala
förvaltningsmyndighet, under vars förvaltning fastigheten står. Det synes för
sådant fall lämpligt, att åt den centrala myndigheten uppdrages icke blott avgörandet
av ersättningsbeloppets storlek utan jämväl prövningen av ärendet i dess
helhet; härigenom skulle Kungl. Majit befrias från befattningen med ett ej oväsentligt
antal dylika ärenden. Därest sålunda avgörandet av fråga rörande avstående
eller upplåtande av publik jord i vissa fall anförtros åt central förvaltningsmyndighet,
kommer ej därmed att införas någon nyhet. Jag erinrar i
detta sammanhang örn den befogenhet att besluta i frågor rörande friköp av
kyrklig jord, som jämlikt 5 § lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt tillagts kammarkollegiet. Jämväl genom 3 § i den för
kammarkollegiet gällande instruktion av den 27 juni 1929 har kollegiet
bemyndigats att i fråga örn den fasta egendom, över vilken kollegiet äger
vård och inseende, pröva och avgöra vissa ärenden om avsöndring på obestämd
tid till allmänt, kommunalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eller
lägenhet.
Klart torde emellertid vara, att åt central förvaltningsmyndighet icke
bör överlämnas prövningen av alla ärenden angående upplåtelse från
kronojord av mark för allmänna ändamål. Till en början torde av praktiska
skäl prövningen av ärenden rörande avstående eller upplåtande av
mark för järnväg och elektriska anläggningar böra bibehållas hos Kungl.
Majit. Frågan örn markens avstående eller upplåtande avgöres vanligen i
samband med beviljande av tillstånd till sådant företag. Än vidare torde
alla ärenden av större vikt böra förbehållas Kungl. Majlis avgörande. Huru
gränsen härvid bör dragas, kan vara föremål för tvekan; det synes dock lämpligt
att på sådant sätt begränsa de centrala myndigheternas befogenhet, att
åt dessa uppdrages att pröva och avgöra ärenden angående avstående i hithörande
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark, för så vitt jordområde, som skall
avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är obebyggt och understiger
fem hektar samt dess värde icke överstiger 2,000 kronor. Med en på dylikt
sätt genomförd begränsning kommer det stora antalet mindre ärenden
att överlämnas till vederbörande centrala myndigheters avgörande, under
det ärenden av något större innebörd stanna hos Kungl. Majit.
Det synes varken lämpligt eller påkallat att närmare reglera det förfarande,
varigenom den centrala förvaltningsmyndigheten skall utröna
Bihang lill riksdagens protokoll WHO. 1 sami. W1 höft. (Nr 228■) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22S.
Hemställan.
markens värde. Självfallet komma myndigheterna därvid liksom hittills
att i förekommande fall för värderingen anlita dem underordnade lokala
myndigheter. Jag vill emellertid erinra därom att, därest sökanden ej blir
nöjd med den centrala myndighetens avgörande, det står sökanden öppet att
draga ärendet under Kungl. Maj:ts prövning.
Vad angår sättet för bestämmande av ersättningens storlek i de fall av
större vikt, då rätten att besluta örn markens avstående förbehålles Kungl.
Majit, synes värdering genom expropriationsnämnd böra förekomma endast
i undantagsfall, då Kungl. Majit så prövar lämpligt. I regel torde ersättningens
storlek kunna på ett betryggande sätt bestämmas genom uppskattning
av tre gode män, utsedda på samma sätt som för närvarande sker.
Fall torde emellertid kunna tänkas, särskilt då fråga är allenast örn upplåtande
av mark under nyttjanderätt, då ersättningens storlek lämpligen
kan bestämmas i enklare former, varför den Kungl. Majit redan nu medgivna
rätten att i sådana fall besluta om sättet för ersättningsbeloppens
bestämmande torde böra bibehållas.
Det nu gällande bemyndigandet för Kungl. Majit att avstå eller upplåta
mark bänföres enligt första styckets ordalydelse till sådana fall då »enligt
gällande lag örn expropriation» annan än kronan kan förpliktas att avstå
eller upplåta marken. Nämnda uttryckssätt infördes år 1918 i stället för
de i tidigare bemyndiganden använda ordalagen »enligt gällande författning»,
utan att därmed lärer hava avsetts att göra någon ändring i sak (proposition
nr 35, 1918). Till undvikande av oklarhet, särskilt i de i fastighetsbildningslagen
avsedda fall, då rätt till expropriation av kronojord icke
utan vidare föreligger, torde det vara lämpligt att återgå till ett med de
tidigare begagnade ordalagen analogt uttryckssätt.
Såsom förut erinrats, har riksdagen i sin skrivelse den 24 maj 1929, nr
202, framhållit önskvärdheten av ett övervägande rörande möjligheten att
ernå ett enklare förfarande jämväl beträffande upplåtelser från jord av
ecklesiastik natur. I denna del bar skrivelsen varit föremål för handläggning
i ecklesiastikdepartementet. Sedan yttranden i ämnet avgivits av samtliga
domkapitel och länsstyrelser samt vissa boställsnämndsordförande ävensom
av kammarkollegiet, är frågan för närvarande föremål för utredning
inom nämnda departement.
I anslutning till det ovan anförda hemställer jag, att Kungl Majit måtte
föreslå riksdagen att för tiden intill den 1 juli 1931
dels medgiva att, då för ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande
lag annan än kronan kan förpliktas att efter expropriation avstå fastighet
eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill, erfordras, att kronan
tillhörig mark tages i anspråk, förordnande örn avstående av marken eller
upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma må, utan riksdagens
hörande i varje särskilt fall, meddelas i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
19
a) av Kungl. Majit, där fråga är om avstående eller upplåtande av mark
för järnväg eller elektrisk anläggning, eller där jordområde, som skall
avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är bebyggt eller överstiger
fem hektar eller i värde uppgår till mera än tvåtusen kronor; samt
b) i övriga fall av den centrala förvaltningsmyndighet, under vars vård
och inseende fastigheten står;
dels ock besluta:
1) att för mark eller särskild rätt, som sålunda avstås eller upplåtes,
lösen eller ersättning skall med nedan angivna undantag utgå efter ty i
lagen örn expropriation är föreskrivet och till beloppet bestämmas
a) i de fall, då Kungl. Majit beslutat örn markens avstående eller upplåtande,
såvitt ej Kungl. Majit finner skäligt förordna om ersättningens
bestämmande av sådan nämnd, som omförmäles i lagen om expropriation,
av tre gode män, av vilka länsstyrelsen i länet och sökanden,
var för sig, utse en och domaren i orten den tredje; Kungl. Majit dock
obetaget att, då fråga är allenast örn begagnande av mark för ändamål som
förut nämnts, utan att marken avstås, besluta örn ersättningens bestämmande
på sätt Kungl. Majit prövar lämpligt, samt
b) i fråga om sådan mark eller särskild rätt, örn vars avstående eller
upplåtande central förvaltningsmyndighet förordnat, av samma myndighet;
2)
att i fråga örn mark, som är avsedd att användas för framdragande
av elektrisk ledning, utom vad under l:o) stadgas jämväl föreskrifterna i
lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar,
skola lända till efterrättelse;
3) att, där Kungl Majit lämnat kommun, enskild person eller bolag tillstånd
att inom riket anlägga järnväg eller där fråga är örn anläggande av
allmän väg, medgivande må, där så prövas lämpligt, lämnas ej mindre
därtill att mark, som står under kronans omedelbara disposition eller
tillhör någon av de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång
upplåtna allmänningar eller någon av de genom domänstyrelsens försorg
utarrenderade kronoegendomar, vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas
fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, må
avstås eller upplåtas utan annan ersättning till kronan än att, därest och
i den mån å marken växande skog ingår i överlåtelsen och det icke Annes
skäligt annorlunda medgiva, ersättning för sådan skog skall utgå efter
vederbörande myndighets bestämmande; än även att för anläggningen må,
där så prövas lämpligt, kostnadsfritt begagnas sådana å kronans ägor belägna
kalk- och stenbrott samt grustäkter, som kunna vara disponibla;
4) att vad sålunda stadgats icke har avseende å de i 1 kap. 14 och 18 §§
av lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad berörda fall.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 228.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.
301052. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.