Kungl. Majlis proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen; given Stockholms
slott den 21 mars 1930.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag Qm ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Georg Bissmark.
Bihang till riksdagens protokoll 1980
1 sami.
182 käft. (Nr 217.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Gör man oljud eller oväsende eller kommer eljest förargelse åstad å väg,
gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel eller eljest
allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion hålles, eller å
järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som är
för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där offentligt föredrag hålles eller
offentlig föreställning pågår, eller där mat eller dryck tillhandahålles allmänheten
till förtäring eller eljest varor hållas till salu för allmänheten, eller å
annat ställe, som, mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåtet, straffes,
där ej förbrytelsen förut i detta kapitel är med straff belagd, med böter, högst
etthundra riksdaler.
Våldför man annan å ställe, varom i denna § förmäles, då skall den omständighet,
vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1931.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 7 mars 1930.
N ärvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, ett inom departementet
upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen
samt anför:
»I sin ursprungliga lydelse upptog strafflagen 11 kap. 15 § straff för den,
som gjorde oljud eller oväsende eller för överdådigt fram, sa att annan därav
kunde skadas, eller eljest kom förargelse åstad å allmän väg, gata eller torgplats
eller där allmän marknad eller auktion hölls. Straffet för ifrågavarande
förseelser var bestämt till böter, högst 100 riksdaler. Genom lag den 8
juli 1904 blev straffbudets tillämplighet utvidgat i visst hänseende. Sålunda
belädes i ett första moment överdådig framfart med straff, örn förseelsen begåtts
å väg, gata, torg eller annan plats, som är upplåten för allmän samfärdsel
eller eljest allmänneligen befares, eller där allmän marknad eller auktion
hålles’, och i ett andra moment stadgades straff för förande av oljud eller
oväsende och för förargelseväckande beteende, om förseelserna ägt rum på
plats, som nyss nämnts, eller å vissa andra närmare angivna, för allmänheten
tillgängliga ställen.
I samband med att särskilda föreskrifter om automobiltrafik hos oss infördes,
vilket skedde genom lagen den 8 juni 1906 angående ansvarighet för skada
i följd av automobiltrafik samt förordningen den 21 september 1906 om automobiltrafik,
upptogs i 11 kap. 15 § strafflagen en specialföreskrift mot överdådig
framfart med automobil. Det förslag till föreskrifter i ämnet, som låg
till grund för 1906 års lagstiftning (förslag till bestämmelser örn automobiltrafik,
avgivet den 16 mars 1904 av särskilda kommitterade), omfattade dels ett
förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om automobiltrafik, dels ett
förslag till stadga örn automobiltrafik, avsedd att utfärdas i administrativ
ordning. Det förra förslaget innehöll föreskrifter av civilrättslig natur angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, det senare förslaget
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
politirättsliga bestämmelser (bl. a. angående maximihastighet vid framförande
av automobil samt skyldighet att iakttaga viss varsamhet vid framförande
av automobil) ävensom föreskrifter om straff för överträdelse av vissa
av dessa bestämmelser. Vid förslagens omarbetande inom civildepartementet
överflyttades från stadgan till lagen bland annat bestämmelsen angående
maximihastighet (§4) ävensom en därtill knuten sträf föreskrift av innehåll,
att, om automobil fördes med större hastighet än i varje fall vore medgiven,
föraren skulle böta från och med 10 till och med 500 kronor (§ 15). Inom
högsta domstolen gjordes vid lagförslagets granskning den anmärkning, att
de föreslagna bestämmelserna angående den hastighet, med vilken automobil
finge framföras, icke kunde anses uttömmande. Det framhölls, att uppenbart
vore, att i gathörn och vägkorsningar samt i allmänhet å livligt trafikerade
platser eller, där vägbanan allenast en obetydlig sträcka kunde fritt överskådas,
en automobil måste framföras med vida större varsamhet än som
följde allenast av iakttagande av bestämmelsen örn högsta tillåtna farten; i
det av kommitterade avgivna förslaget till stadga om automobiltrafik hade
också, förutom en bestämmelse av huvudsakligen samma lydelse som ifrågavarande
paragraf (§ 4), i annat sammanhang upptagits en föreskrift, att automobil
å ställen av nyss omförmälda beskaffenhet skulle framföras så sakta, att
den kunde stannas ögonblickligen. Särskilt för vinnande därav, att enahanda
straffbestämmelser skulle komma att tillämpas såväl å överskridandet av den
tillåtna maximifarten som å varje annan yttring av överdådig framfart vid
körning med automobil, syntes det vara nödvändigt, att ett stadgande av väsentligen
sådant innehåll som det nu angivna tillfogades ifrågavarande paragraf.
Vid ärendets föredragning i statsrådet den 7 mars 1906 (prop. nr 65) yttrade
chefen för justitiedepartementet, att, då riktigheten av den framställda anmärkningen
svårligen kunde jävas, den föreslagna bestämmelsen ansetts böra
erhålla en mera allmän avfattning. För detta ändamål hade den satts i omedelbart
sammanhang med närstående bestämmelser örn överdådig framfart
i allmänna strafflagen. Ett tillägg till 11 kap. 15 § strafflagen hade därför
ansetts nödvändigt. I tillägget, som infördes som ett andra moment mellan
de båda förutvarande, stadgades bötesstraff från och med 10 till och med
500 riksdaler för den, som på sätt i första momentet sagts for överdådigt
fram med automobil. Förslaget i denna del vann riksdagens bifall. Härutöver
stadgades i förordningen örn automobiltrafik den 21 september 1906, § 27
mom. 2, straff för den, som förde automobil med större hastighet än i varje
fall var medgiven, såvida ej förseelsen var straffbar enligt allmänna strafflagen,
ävensom för den, som icke iakttog viss varsamhet vid framförandet av
automobil. Straffet bestämdes till böter från och med 10 till och med 200 kronor.
Chefen för civildepartementet yttrade vid frågans föredragning i statsrådet
den 7 mars 1906 (prop. nr 70), att det föreslagna bötesstraffet för överskridande
av den i varje fall medgivna hastighet, varmed automobil finge
framföras, syntes vara fullt tillräckligt i betraktande av att ifrågavarande
lagrum tydligen finge en mycket inskränkt tillämpning. I allmänhet syntes
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
5
nämligen i förevarande fall ansvar komma att ådömas enligt 11 kap. 15 §
strafflagen, enligt vilket stadgande, sådant detsamma föreslagits, böter intill
500 kronor skulle kunna ådömas.
Under förarbetena till ny automobilförordning, vartill förslag avgavs av sakkunniga
den 5 februari 1912, ifrågasattes att i automobilförordningen sammanföra
alla straffbestämmelser örn överdådig framfart med automobil. De sakkunniga
föreslogo därför, att berörda föreskrift i strafflagen 11 kap. 15 §
skulle ersättas med en hänvisning till av Konungen utfärdade särskilda föreskrifter
örn straff för överdådig framfart med automobil. Denna anordning
fann emellertid chefen för justitiedepartementet vid frågans föredragning i
statsrådet den 9 september 1915 (prop. 1916, nr 8) icke kunna tillstyrkas.
Även örn den kunde medföra vissa praktiska fördelar, vore den dock enligt
departementschefens mening alltför mycket stridande mot dittills tillämpade
grundsatser för att ej möta välgrundade betänkligheter. I stället bibehölls
straffbestämmelsen i strafflagen 11 kap. 15 §, därvid dels minimum sattes vid
50 riksdaler, dock att, örn skada ej uppstod eller faran var ringa, böterna kunde
nedsättas till 10 riksdaler, dels maximum höjdes till 1,000 riksdaler. Straffet
i förslaget till automobilförordning (§ 30) för framförande av automobil
med större hastighet än i varje fall var medgiven sattes till minst 10 och högst
500 kronor, varjämte i § 32 förklarades, att straff enligt § 30 ej skulle tillämpas,
där förseelsen enligt allmänna strafflagen borde beläggas med strängare
straff. Förslaget upptogs i nu berörda delar utan ändring i förordningen örn
automobiltrafik den 30 juni 1916.
I den nu gällande förordningen örn motorfordon den 15 juni 1923, § 41 mom. 1,
höjdes straffmaximum för framförande av bland annat automobil med större
hastighet än som i varje fall var medgiven till böter, 1,000 kronor, det vill säga
samma gräns, som gäller för brott mot strafflagen 11 kap. 15 § andra momentet,
men därjämte stadgades i § 41 mom. 2, att förare, som vid förseelse av
ifrågavarande slag ådagalagt grov vårdslöshet eller varit berusad eller visat
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, kunde dömas
till fängelse i högst tre månader. Straffbestämmelserna i motorfordonsförordningen
skulle ej tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen vore belagd
med strängare straff. I syfte att med straff åtkomma även den, som i berusat
tillstånd förde automobil utan att göra sig skyldig till överträdelse av
hastighetsföreskrifterna, infördes genom förordning den 6 juni 1925 en bestämmelse
(§41 mom. 2), att, där någon, som vore synbarligen berörd av starka
drycker, förde ett motorfordon, han skulle straffas med böter från och med 25
till och med 1,000 kronor, i anslutning vartill förutvarande mom. 2, vilket erhöll
beteckning som mom. 3, undergick viss jämkning.
Samtidigt med motorfordonsförordningen utfärdades den 15 juni 1923 en
särskild författning, vägtrafikstadgan, med vissa föreskrifter rörande trafik i
allmänhet å väg, gata eller annan allmän plats, som är upplåten för allmän
samfärdsel eller eljest allmänneligen befares. I § 7 mom. 1 av stadgan är
salunda föreskrivet, att varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna, och
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
enligt mom. 2 bör vägfarande uppträda hänsynsfullt mot andra vägfarande och
vid vägen boende. Straff för överträdelse av föreskriften i § 7 mom. 1 är
böter från och med 2 till och med 100 kronor. Sker förseelsen vid framförande
av motorfordon, är straffet böter från och med 10 till och med 1,000 kronor,
överträdelse av föreskriften i mom. 2 är ej straffbelagd. Straff enligt vägtrafikstadgan
skall ej tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas
med strängare straff.
I det förslag till ny motorfordonsförordning, över vilket jämlikt Kungl. Maj :ts
beslut den 14 februari 1930 yttrande av innevarande års riksdag inhämtats
(prop. nr 121), har i 41 § 1 mom. bibehållits samma straffmaximum, böter
1,000 kronor, som enligt motsvarande stadgande gäller för närvarande. Däremot
har straffet för förare, som är synbarligen berörd av starka drycker, höjts
till böter från och med 50 till och med 1,000 kronor eller fängelse i högst 3 månader,
och denna straffsats har gjorts tillämplig även å den, som är så påverkad
av starka drycker, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra fordonet
(41 § 2 morn.). Vidare har högsta straffet för förare, som vid förseelse enligt
1 och 2 mom. ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom (41 § 3 morn.), höjts från nuvarande tre
månaders till ett års fängelse. I fråga örn förordningens förhållande till strafflagen
skall gälla enahanda bestämmelse som enligt nuvarande förordning.
Förslag till ny vägtrafikstadga har i nyssnämnda proposition jämväl underställts
årets riksdag. Enligt förslaget är med straff belagt (2 och 8 §§) bl. a.,
örn vägfarande ej iakttager all den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av olycksfall betingas av omständigheterna, eller örn han ej uppträder
hänsynsfullt mot andra vägfarande eller vid vägen boende, eller örn vägfarande,
som framför motorfordon eller fordon för dragare, i vissa angivna fall ej i god
tid nedbringar hastigheten så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten
kräver, eller örn sådan vägfarande eller velocipedåkande i särskilda
fall använder större hastighet än att han kan stanna så gott som ögonblickligen.
Straffet för berörda förseelser är böter från och med 2 till och med 1,000
kronor eller, där omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid
framförande av motorfordon, fängelse i högst ett år. Straff enligt vägtrafikstadgan
skall ej ådömas, om förseelsen enligt allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen
bör beläggas med strängare straff.
Såsom framgår av den utav mig nu lämnade redogörelsen, straffbeläggas i
motorfordonsförordningen framförande av motorfordon med större hastighet än
i varje fall är medgiven och i vägtrafikstadgan bristande varsamhet i allmänhet
vid framförande av fordon, av vad slag det vara må. De brottsbeskrivningar,
som lämnas i nämnda båda författningar, torde i allo täcka begreppet
''överdådig framfart’ i strafflagen 11 kap. 15 § första och andra momenten.
I fråga örn de särskilda straffen för överdådig framfart hade,
på sätt i det föregående nämnts, ursprungligen avsetts att med straffbudet i
11 kap. 15 § andra momentet strafflagen drabba de svårare fallen av fortkörning
med automobil, medan de mindre svåra fallen skulle komma under automobilförordningens
straffbestämmelser. Också nådde sträf flati tudén för överträ
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
7
(leise av föreskrifterna om maximihastighet vid framförandet av automobil såväl
enligt 1906 års som enligt 1916 års automobilförordningar ej upp till det
straffmaximum som i strafflagen stadgades för överdådig framfart med
automobil. Härutinnan inträdde emellertid en förskjutning genom 1923 års
lagstiftning. Salunda höjdes i den nya motorfordonsförordningen straffsatsen
för överskridande av den i varje fall medgivna hastigheten upp till —
och i särskilt kvalificerade fall till och med över — den i strafflagen
fixerade högsta straffgränsen, pa samma gång som i den nytillkomna vägtrafikstadgan
övriga fall av överdådig framfart med motorfordon blevo belagda
med straff inom samma gränser som i strafflagen. Härigenom kom
11 kap. 15 § andra momentet strafflagen praktiskt taget att förlora varje betydelse.
Bliva förslagen till ny motorfordonsförordning och vägtrafikstadga
med de däri föreslagna straffskärpningarna gällande, kommer den anmärkta
oegentligheten att än mera framträda. Vad nu sagts örn överdådig framfart
med motorfordon har med hänsyn till vägtrafikstadgans tillämplighet å vägfarande
i allmänhet motsvarande giltighet jämväl å överdådig framfart i övrigt,
varom stadgas i 11 kap. 15 § första momentet strafflagen. Den omständigheten,
att nämnda paragraf gäller även å plats, där allmän marknad eller
auktion hålles, torde vara utan betydelse.
Till undanröjande av sålunda föreliggande oegentlighet torde första och
andra momenten av 11 kap. 15 § strafflagen lämpligen böra upphävas, därvid
härav föranledda ändringar i tredje momentet böra vidtagas. I enlighet härmed
har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta ett förslag till lag örn
ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.»
Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, den vid
detta protokoll fogade bilaga1 utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas över förslaget.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget har här
uteslutits.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 mars
1930.
N ärvarande:
justitieråden Stenberg,
Appelberg,
Tiselius,
regeringsrådet Söderwall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 7 mars 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle
för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Siegfried
Matz.
Med anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådets ledamöter.
Justitieråden Stenberg och Tiselius:
Förslaget åsyftar undanröjande av den lagtekniska oegentlighet, som uppkommit
därigenom, att de i 1 och 2 mom. av 11 kap. 15 § strafflagen givna
ansvarsbestämmelserna praktiskt taget sakna betydelse sedan de där avsedda
förseelserna blivit i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan belagda med
lika, höga eller högre straff, vilka ytterligare skärpts i de förslag till nya
administrativa författningar i ämnet, över vilka Kungl. Maj :t genom proposition
nr 121 begärt yttrande av innevarande års riksdag. Det kan emellertid,
särskilt med hänsyn till de jämförelsevis höga frihetsstraff, som ingå i latituderna
för vissa av dessa förseelser, ifrågasättas, örn ej hithörande bestämmelser,
åtminstone till en del, böra meddelas i den för stiftande av allmän kriminallag
stadgade ordningen — en fråga, som också bragts på tal i en med anledning
av nämnda proposition väckt motion. Med avseende härå synes oss
den nu ifrågasatta strafflagsändringen böra anstå tills berörda konstitutionella
spörsmål vunnit sin lösning.
Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Söderwall instämde:
Genom de i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan införda bestämmelserna
om ansvar för ovarsam framfart å allmän väg, vilka stadga åtmin
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
9
stone lika höga straff som de i 1 och 2 mom. av förevarande lagrum bestämda,
hava onekligen stadgandena i dessa moment praktiskt taget förlorat betydelse.
Det föreslås nu med anledning härav, att desamma såsom överflödiga skola
upphävas.
Förslaget innebär, att ett lagbud, som vid den gällande strafflagens tillkomst
ansågs vara av allmän lags natur, nu definitivt överföres till ett lagstiftningsområde,
det politirättsliga, som tillkommer Konungen ensam. Gränsen
mellan detta lagstiftningsområde och det, som regleras av stadgandena i
§ 87 regeringsformen, är synnerligen svävande, och delade meningar kunna
råda, huruvida ett lagbud sådant som det ifrågavarande bör anses falla inom
det ena eller det andra. Att Konungen vid de särskilda föreskrifter han med
begagnande av sina politirättsliga befogenheter meddelar även bör kunna fästa
straff, till och med frihetsstraff, för överträdelse av desamma, har såväl i
doktrin som i praxis ansetts givet. Men har i visst fall brott mot en föreskrift
funnits böra beläggas med högt frihetsstraff, utgör enligt min mening denna
omständighet indicium på att i själva verket här är fråga örn kränkande av ett
allmänt rättsbud. Så synes mig vara förhållandet med det stadgande, vars
upphävande nu föreslås. Vad man däri med straff sanktionerar är icke en speciell
föreskrift sådan som exempelvis den örn maximihastigheten på allmän väg
utan ett allmänt rättsbud om skyldighet att icke å allmän väg fara fram så
att annan därav kan skadas. Det är för det den skyldige utsatt andra för
fara, som han straffas; och bestämmelserna örn förhöjt straff, därest han färdats
med automobil eller örn på grund av hans berusade tillstånd eller annan
grov vårdslöshet faran varit särskilt stor, avse i själva verket fall då förseelsen
begåtts under försvårande omständigheter. Då laghudet i 11 kap. 15 §
strafflagen tager direkt sikte på den fara, för vilken någon genom överdådig
framfart utsätter andra vägfarande, kan jag icke finna annat än att detsamma
är av beskaffenhet att ligga inom det lagstiftningsområde, som regleras av bestämmelserna
i § 87 regeringsformen, lika väl som vissa i 19 kap. strafflagen
upptagna stadganden örn straff för åtgärder, varav fara för människor eller
egendom uppkommit. Huruvida reglerna i ämnet böra upptagas i allmänna
strafflagen eller i annan lag av allmän kriminallags natur, är däremot en
fråga av närmast praktisk art. Med den uppfattning jag i nu angivna hänseende
hyser anser jag mig icke kunna tillstyrka det remitterade förslaget under
annan förutsättning än att de nu i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
upptagna bestämmelser, som motsvara stadgandena i de ur förevarande
lagrum enligt förslaget uteslutna momenten, givas i form av allmän lag.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 182 käft. (Nr 217.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 21 mars 1930.
Närvarande:
Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg, Lindskog,
Bissmark, Johansson, Dahl.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den
20 mars 1930 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 7 mars 1930 remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehall anför departementschefen.
»På sätt framgår av utlåtandet hava lagrådets samtliga ledamöter delat
den av mig vid förslagets remitterande uttalade uppfattningen, att med nuvarande
motorfordonsförordning och vägtrafikstadga de i 1 och 2 mom. av
11 kap. 15 § strafflagen givna ansvarsbestämmelserna praktiskt taget förlorat
betydelse. Inom lagrådet hava emellertid yppats vissa betänkligheter
mot att de på detta område erforderliga strafföreskrifterna meddelas i annan
än den för stiftande av allmän kriminallag stadgade ordningen. Till detta
spörsmål av närmast konstitutionell innebörd torde emellertid statsmakterna för
den gällande lagstiftningens del redan år 1923 hava tagit ståndpunkt, då riksdagen
lämnade de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen till motorfordonsförordning
och vägtrafikstadga i förevarande avseende utan erinran. Den omständigheten,
att i de av Kungl. Maj:t vid innevarande riksdag framlagda förslagen
till nya författningar i ämnet straffet för vissa fall av överdådig framfart höjts
från tre månaders till ett års fängelse, lärer icke kunna inverka på bedömande
av denna rent principiella fråga. Ett utbrytande till särskild lagstiftning
av de straffrättsliga bestämmelserna skulle för övrigt onekligen medföra vissa
praktiska olägenheter. På grund härav och då frågan örn upphävande av de
båda första momenten i 11 kap. 15 § strafflagen torde böra av riksdagen prövas
i samband med förslagen till ny motorfordonsförordning och vägtrafikstadga,
har jag funnit förevarande förslag, mot vars avfattning någon erinran ej gjorts,
böra framläggas för riksdagen.»
Föredraganden hemställer, att det föreliggande lagförslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Stockholm 1930. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
300759